Flashbackare #backarsjunne

fl
https://www.flashback.org/t2487537

Flashbacktråden Skvaller om Jan Sjunnesson har några intressanta  inlägg:

”Vänstern förnekar sig aldrig. Istället för att söka förstå sig på en kreativ och påhittig typ som Jan Sjunnesson, drar den hans namn i smutsen.

Janne bor i Bromma. Har dubbel examen, masters i pedagogik och filosofi. Hänger på en massa kulturställen, teatrar, mötesplatser. Allt från Journalistförbundets samkväm till teatrar och Timbro. (Hur han nu pallar att hänga där, men men.) Han har pressleg, dock ingen journalistexamen och har jobbat som folkhögskollärare bland annat. Första redaktionen var på 80-talet.

Han dricker inte alls så mycket. Är ganska måttlig, men har gjort det till en slags varumärkesgrej att fota sig själv i surret. Har ett stort kontaktnät och många lojala kompisar. Undertecknad inklusive.

Jag känner honom som en reko och sansad människa, men det är inte lätt att leva i framtiden, vara visselblåsare och lysa red alert bland en massa fjantar som lever i ett socialistiskt förgånget där allt vore möjligt om bara den ideologiska viljan är stor nog. Han är Avpixlats filosofiska hjärncell, och med valet av arbetsplats, där han förövrigt arbetar ideellt, är han givetvis alltid förknippad med stöveltramp, oavsett vad han själv uttrycker. Som motpol till det kör han sin Swebb-tv-grej. Det är knappast några idioter som uttrycker sig i hans program.

Skulle man beskylla honom för någonting är för den ideologiska förvirring han haft tidigare, och gått från marxist till genusteoretiker till kvasilibertarian-nationalist med borgerliga kärnvärderingar. Det kan ju väcka frågor så klart. Det, och att Janne är något av en sökartyp som alltid vill veta mer om allt möjligt. Och att han skriver komplicerat med onödigt invecklade resonemang. En annan grej att störa sig på är att han struntar i det här forumets regler och gör reklam för sig själv när han skriver i eget namn. Han är en retsticka på det sättet, kul för honom lite kanske, mindre smart kanske för att vinna den tysta akademiens och Flashbackspöbelns förtroende.

JS har två döttrar och två bonusbarn. Hans yngsta dotter bor i Indien, sju år. Han besöker henne minst en gång om året, de skypar varje vecka sedan separationen från den indiska hustrun. Hans barn är alltså brunfärgat. Som kuriosa till alla rasistanklagande lågpannor. Vilket också stör de verkliga nassarna, liksom hans initiativ Pride Järva, som givetvis retar gallfeber på alla(h), så han beskjuts från två håll.

Du känner honom inte alls, du vill bara sänka honom, din jävla idiot. Hans tid kommer, med upprättelse och allt vad det innebär.

Alla kommer till kassan.”

https://www.flashback.org/sp60296959

 

”Sjunnesson är lite som en dålig – men annorlunda – skräckfilm, som senare blir kult.

Han kan framstå som en smula virrig och med för många projekt i sina händer. I filmen kan det jämföras med en tjej som springer i ett hus med en galen mördare efter sig, och publiken tänker: Inte ännu en skräckis med en dum brud som inte fattar att man ska springa ut, inte upp för trappan!

I slutet av filmen känner man dock, som biobesökare, att detta var väldigt annorlunda jämfört med andra filmer, men man kan inte – än – avgöra om det var annorlunda på ett bra eller på ett dåligt sätt. Allt man vet är att den där bruden ändå inte var så dum, när allt kom omkring.

Sjunnesson kommer med andra ord, få sitt breda erkännande. Men det kommer, tyvärr för honom, att ske långt efter hans död.”

https://www.flashback.org/sp60090422

 

”Sjunnesson tillhör undergrounden i Sverige – den typen av personer som får sitt riktiga erkännande om ca. 50-100 år. Sjunnesson är viktigare än man tror.”

https://www.flashback.org/sp60089992

—-

En tråd om min avstängning på Flashback

https://www.flashback.org/t2820179

Twittersmicker

https://twitter.com/MiaVest66/status/847420113946951680
* * *

Tidigare googlingar på Jan Sjunnesson

https://sjunne.com/2017/02/09/googlingar-jan-sjunnesson-9-feb-2017/

Tänkandet om ”Den Andre” som antirasismens kulturpsykologi: Del III – från Buber till Levinas

Detta är den tredje delen i en artikelserie om det filosofiska begreppet ”Den Andre”:

Martin Buber i Israel på 1940-talet. Wikipedia

Martin Buber (1878- 1965) företräder en religiös dialogfilosofi som inte liknar de mer akademiska filosoferna som refererats tidigare. Hans bok ”Jag och Du” behandlar relationer mellan Jag-Det och Jag-Du (skrivet Thou på engelska).

Jaget upprättas i mötet med ett Du enligt Buber. ”Människan blir genom Duet till ett Jag” skrev han och fortsatte: ”Grundordet Jag-Du kan bara uttalas med en människas hela väsen /…/ Jag blir till i förhållande till Duet; i det jag som blir till som Jag säger jag Du. Allt verkligt liv är möte”.

Däremot kan ett jag tappa denna öppna kontakt med en annan, ett Du, och börja behandla denne person som ett Det. Därför måste Jaget öva sig genom medveten ansträngning, vilket religioner kan bidra till.

Själv var Martin Buber en judisk mystiker, chassid, som inspirerades av judendom, samtida judiska tänkare (Ferdinand Ebner, Hermann Cohen, Franz Rosenzweig), men även romantisk tysk 1700-talsfilosofi, kinesisk taoism och dansken Sören Kierkegaard. Man brukar räkna in Buber tillsammans med Gabriel Marcel bland de kristna existentialisterna.

Mötet mellan två människor är nästan som kärlek om det ska vara ett öppet möte där båda behandlas som ett Du, inte som ett Det.  Denna relation måste upplevas och vara omedelbar. Ett jag ”skådar” ett Du skriver Buber och ser dess specifika enskilda egenheter, inte allmänna abstrakta kunskaper som man har om ting som finns Det-världen.

Språket är viktigt för Buber för det är genom talet vi upplever ett Du. Även ett tyst tal, en tystnad alltså, som visar att två människor förmår att tiga tillsammans kan skapa en Jag-Du relation.  Det dialogiska ordet kan alltså förmedlas genom tystnad.

Men för att kunna mötas öppet krävs att båda uppfattar sig som två enskilda personer på ett visst avstånd.  ”På den personliga upplevelsens höjd måste en person först på ett sannfärdigt sätt kunna säga ’Jag’ för att fatta ’Duets’ hemlighet på ett helt sant och äkta sätt” skriver Buber. Ingen symbios alltså där båda uppgår i varandra.

Samhällets tekniska, naturvetenskapliga och byråkratiska utveckling riskerar att förtingliga relationer mellan människor menade han vidare. Det materiella får aldrig vara det centrala i livet.  Men människor som känner sig passiviserade av tekniken kan fly in i ett känsloliv som Buber finner lika instängt. Varken det moderna teknologiska samhället eller känslovurm kan tillfredsställa de mellanmänskliga behoven av möten, närhet och kärlek.

Människor behöver den materiella produktionen men den får inte dominera. ”Utan Det kan människan inte leva. Men den som lever allena med det är icke människa”.

Även människans relation till Gud är en Jag-Du relation. Den som talar till Gud talar inte till en bestämd Gud utan till det eviga Du, ja även alla andra Du-relationer vilket gör möten med andra ytterst till något andligt. ”Människorna räcker varandra Jag-tillvarons himmelska bröd” skriver Buber och fortsätter.

”Människans hållning [till världen och Gud] är tvåfaldig, alltefter tvåfalden i de grundord hon kan uttala”. Dessa grundord är ordparen Jag-Det och Jag-Du. Utöver dessa ord finns inget.

”Det äkta samtalet, och sålunda varje uppfyllelse i nuet av relationen mellan människor, innebär ett accepterande av det annorlunda hos motparten. Om två människor meddelar varandra sina radikalt skilda åsikter i ett ämne, var och en av dem i avsikten att övertyga sin motpart om riktigheten i det egna betraktelsesättet, då kommer allt an på – om vi ser till människovarats mening – att båda två verkligen menar den andre, som den han är, det vill säga, att båda två, trots all vilja att påverka, reservationslöst accepterar och bekräftar den andre på det sätt han är beskaffad. .  . Motsatsen till denna strävan är begäret att utnyttja, vilket den som använder sig av ’propaganda’ eller ’suggestion’ är besatt av. Han uppträder på samma sätt i förhållande till människor som i förhållande till ting”.

Därmed blir ett Jag lika främmande inför ett presumtivt Du som till ett Det.

Martin Buber själv blev inte så inflytelserik med sin dialogfilosof som de franska Hegelforskare, fenomenologer och existentialister som kom att dominera den kontinentala filosofins analyser av jaget och andra människor. Först med Emmanuel Levinas efter 1945 skulle relationen till Den Andre förstås på ett liknande, mer andligt och samtidigt märkligt undergivet sätt.

 

Alexandre Kojève. Wikipedia

EXISTENTIALISM I: KOJÉVE

På 1930-talet återkom diskussioner om Hegels Herre-Slav dialektik. Detta tema betonades av ryssen Alexandre Kojève (1902 – 1968) i hans föreläsningar i Paris. Förutom Marx hade Kojève läst Husserl och Heidegger. Resultatet kan kallas för existentialistisk marxism. Herren och Slaven blev på nytt användbara begrepp för möten mellan människor, samhällsklasser och inre psykologiska processer.

Kojève gillade Stalin och arbetade på det franska handelsministeriet bland annat med GATT- avtalet och var med vid starten av EU efter andra världskriget. Sovjetunionen var populärt i Frankrike på 1930-talet så många flockades runt hans föreläsningar om Hegel pga dåtidens politiska sympatier för marxismen. Inte bara Marx utan även Lenin hade ju skrivit om Hegel.

Kojève själv hade stora anspråk i sina utläggningar om den hundra år gamle och i Frankrike ganska bortglömde (utom möjligen av Jean Wahl) tyske filosofen:

”Ty det är möjligt att världens framtid, och således det nuvarandes mening och det förflutnas betydelse, i sista hand betingas av hur man idag tolkar Hegels skrifter”.

Här ska vi bara ägna oss åt de aspekter av Kojèves filosofiskt-antropologiska Hegelläsning som berör begreppen Det Andra och Den Andre, vilket fick stor betydelse inom 1930-talets franska filosofi.

Kojèves mål var att göra Människan till filosofins ämne istället för Anden eller Varat som hos Hegel och Heidegger. Människan är negativitet, frihet, intet, icke-natur osv. Genom att riskera sitt liv kan Människan bli fri. Detta kan hon göra i möten med andra, precis som Hegel förutsåg i sin Herre-Slav dialektik.

Kojéve syn är mer tragisk än Marx´ och Hegels. Där de senare såg politisk kamp och ett upphävande av motsättningar som möjliga utvägar ur striderna, fann Kojève mest våld, tyranni, och en mörk romantik. I en värld dominerad av förnuft kan det irrationella bli än mer betydelsefullt för kultur och samhälle, med påföljd att Kojèves åhörare mest fanns bland samhällets mer subversiva element (André Breton, Georg Bataille, Jaques Lacan, Raymond Queneau) och konservativa tänkare (Leo Strauss, Allan Bloom, Francis Fukuyama).

De bar alla på en nostalgi för det som hade försvunnit i ett mer rationellt samhälle (lika byråkratiskt i USA som i Sovjet ansåg Kojève) som passion, spontanitet, dårskap, undermedvetet – kort sagt Det Andra –  och kan sägas förebåda postmodernismen och konservativ kulturkritik ett par decennier senare (se Shadia Drurys Postmodern politics).

Människan är sitt begär, hon driver historien framåt genom att vilja bli erkänd av andra och därmed sig själv i ett äkta självmedvetande. Utan erkännande blir Människan bara en tom spegelbild. Begäret är vad som skiljer oss från naturen och materien. Djuren känner hunger men vårt begär är högre och inriktat på andras icke-biologiska erkännande (dvs platonsk kärlek och vänskap snarare än bara reproduktion).

Begäret att bli erkänd är vad som driver historien framåt och får oss att omskapa världen, att handla, att skapa nytt. Vårt väsen är att negera naturen, det givna. Vi måste till och med negera det mest naturliga inom oss, vår överlevnadsinstinkt. Om vi sätter vårt liv på spel mot en annan människa, som i en duell, har vi frigjort oss.

Den som vinner en sådan strid är Herre, förloraren Slav. Friheten är oskiljbar från döden, negationen och intet. ”En frivillig död är det högsta frihetstecknet”, som när Sokrates tömde giftbägaren. Kojève hyllade därför honom men även ädelmodiga medeltida riddare och de dödsföraktande japanska samurajerna.

Motsatsen är Slaven som knappast står över djuren när han väljer det trygga livet framför en riskabel död. Samtidigt är Herren inte lycklig eftersom han bara erkänns av en Slav som är honom underlägsen. Men det finns ingen grupp av Herrar hos Hegel. Antingen vinner du eller så dör du som Herre. Herren är till och med uttråkad i sin sorglösa tillvaro med slavar som arbetar åt honom. Uttråkad men också osäker i sin position som när som helst kan utmanas av Slaven förbereder sig Herren på krig.

Kojève ser krig och konflikter som människans grundtillstånd, ja som nödvändigt. För att vara människa fullt ut måste man negera andra människor, om än inte döda dem. För att inte bli till ett ting själv måste man förtingliga Den Andre.

”För att begäret ska vara antropogenetiskt måste det rikta sig mot ett icke-vara, det vill säga, mot ett annat begär, en annan glupsk tomhet, ett annat jag. /…/Begäret är mänskligt – eller snarare ’mänskliggörande’, ’antropogenetiskt’ – enbart under förutsättning att det är riktat mot ett annat begär och mot ett annat begär. För att bli mänsklig måste människan handla i syfte att tvinga ett annat begär (till ett föremål) till underkastelse och inte i syfte att tvinga ett ting till underkastelse. Människan som begär ett ting på ett mänskligt sätt handlar, inte så mycket för att tillskansa sig detta ting, som för att få den andre att erkänna hennes rätt till denna sak.” (översättning Carl Montan i Att läsa Hegel)

 

Jean-Paul Sartre, 1950. Wikipedia

EXISTENTIALISM II: SARTRE

Bland dem som lyssnade på Kojève fanns Jean-Paul Sartre (1905-1980). Fram till och med honom hade ingen tänkare ägnat sig ordentligt åt andra människors existens. Bubers religiösa mystik fanns visserligen men inte som filosofi. Hegels knappa tio sidor om Herre-Slav dialektiken motsvaras av Sartres 200 sidor i hans huvudverk Varat och Intet från 1943 (som översatts till svenska, dock ofullständigt 1983).

Sartre har en särskild ontologisk kategori för andra människors existens, ”vara-för-andra”. Detta vara skiljer sig från det självreflexiva mänskliga vara-för-sig-själv (frihet, intet, negativitet) och det omedelbara vara-i-sig-självt (materia, varat, tvånget, naturen, djuren).

Den Andre ingår med varat-i-sig i allt som inte är Jag, men är ”utom-världslig”. I polemik med Husserl menar Sartre att Den Andre inte kan reduceras till en del av de fenomen som Jaget upplever. Liksom Jaget är fritt blir Den Andre ett fritt ”vara-bortom-världen”. Sartre kritiserade även Heideggers begrepp ”medvaro” för att vara för enkelt och harmoniskt. Förutom att existera med andra så kan vi vara fiender, beroende osv.

Den Andre upplevs omedelbart och inte genom varat-i-världen. Andra människor existerar på samma sätt som Jaget, men är ändå åtskilda. Vi erfar dem bredvid oss men aldrig som två likadana varelser eftersom jag ser Den Andre utifrån mitt inre och med min blick, dvs utifrån mitt tänkandes existens.

Även mitt vara existerar i andras världar, men är inte upphovet till deras existens. Bara hur jag presenterar mig för andra är mitt ansvar.  Jag kan aldrig veta fullt ut hur jag uppfattas av andra vilket innebär att de har en hemlighet om mig för mig. Vi är två friheter som möts, två ”Intet”, två negationer. Men bara en kan förstås fullt ut av mig. Den Andres frihet existerar men aldrig på samma sätt som min för mig.

Min kropp är ett vara-i-sig för Den Andre, ett ting alltså. Men liksom jag kan inse att Den Andres kropp är lik min kan min kropp antas vara lik Den Andres. Denna kroppsliga varadimension är ”min-kropp-såsom-den-presenteras-för-Andra”.

Andra kan sägas vara närvarande genom att Jaget kan förutsätta hur de skulle reagera om man gjorde en vulgär gest alldeles ensam. Fastän ensam så skäms man och gör det omedelbart utan reflexion. De andras blick finns med en oavsett. Samma sak om man förväntar sig att finna någon på en plats men den andre är borta, kanske försenad. Då kan man känna dennes frånvaro som ett reellt faktum trots att ingen är där.

I kärlek och vänskap kan gränsen till andra överbryggas genom frihet och autenticitet. Men ofta kan de flesta tro att man inte kan göra annat än vad andra tycker man ska göra. Heideggers ”Mannet”, att ge upp sig själv inför andra, blir till ”Ond tro” hos Sartre. Ja, andra kan till och med uppfattas som ett helvete, skrev Sartre i sin pjäs Lyckta dörrar, om man redan är död och känner sig trängd av andras eftermälen. Utan frihet att förändras, som ett ting.

Sartre repeterar Herre-Slav dialektiken i negativa termer liksom Kojève. Mellan Jaget och Andra finns bara strid på liv och död, mellan två friheter, min och andras.  Även om han var marxist, liksom Kojève, så trodde ingen av dem på ett framtida kommunistiskt samhälle där motsättningar upphävts.  Kojèves tanke om ”historiens slut” och ”den sista människan” ska förstås som att han bejakar kapitalismens tristess, även om både han och Sartre själva lider och protesterar (tidskriften Axess temanummer om världen efter ”historiens slut” har dock missat Kojève).

 

Simone de Beauvoir, 1950. Wikipedia

EXISTENTIALISM III: Beauvoir

Sartres partner Simone de Beauvoir (1908-1986) utvecklade den feministiska tolkningen av Den Andre i sitt verk Det andra könet 1949. Hon hävdar där att människan aldrig tänker sig själv utan att tänka sig den Andre. Men för henne tillkommer könsskillnaden:

” Kvinnan inordnas i kategorien den Andre eftersom hon av naturen är olik mannen, som sätter sig som den samme; den Andre innefattar kvinnan; hon är till en början inte tillräckligt betydelsefull för att ensam inkarnera Den Andre /…/ när kvinnans betydelse växer intar hon nästan hela den Andres domän”.

Men kvinnan är aldrig subjekt konstaterar Beauvoir trots att kvinnor upphöjs och dyrkas. De är oväsentliga till och med när de utgör de Absolut Andra, de som skiljer sig fundamentalt från männen. Kvinnan och slaven är båda underlägsna herren, men kvinnan är oklar i sin underlägsna roll menar Beauvoir:

”Genom att vara en annan än mannen, med drag av den andres oroväckande karaktär, höll kvinnan på ett sätt mannen beroende, samtidigt som hon var beroende av honom.”

Slaven är en underlägsen man men inte annorlunda. Herren och slaven har ett ömsesidigt manligt förhållande som kvinnor inte deltar i. Tvärtom kan Kvinnan som Den Andra erbjuda mannen en väg bort från striden mellan herrar och slavar. Hon är i världen mer än männen, mer immanent än transcendent och gör honom till en gud i hemmet. För honom är hon ett objekt som inte är som ett tyst djur och samtidigt ett fritt subjekt, dock stillsamt.

Mannen kan utveckla sig än mer i förhållande till kvinnor än i strider med männen genom att Kvinnan som Den Andra är mer bunden till världen med sin fruktsamma kropp. Erotik kan därför bli den verksamhet då parterna kan uppleva sig själva som både kropp och själ, som den andre och som subjekt. Den Andres dimension förblir, men faktum är att denna alteritet (främlingskap) är inte längre fientlig, skriver Beauvoir. Tvärtom är skillnaderna en källa till under och passion. Var och en blir en gåva till den andre.

Historiskt är kvinnan dock underställd mannen. Hon har setts som en representant för ondska menar Beauvoir och hänvisar till den antike grekiska filosofen Pythagoras som lär ha sagt att världen befolkas av gudasända kvinnor som ska hämnas människorna. Först ut skickade de Pandora som släppte loss sjukdomar och olyckor. Beauvoir skriver:

”Den Andre, det är passiviteten kontra aktiviteten, mångfalden som slår sönder enheten, materian i motsats till formen, oordningen som motstår ordningen. Kvinnan är alltså vigd åt det Onda. ’Det finns en god princip som har skapat ordningen, ljuset och mannen, och den dålig princip som har skapat kaos, mörkret och kvinnan’, sa Pythagoras/…/ Och ändå är det Onda nödvändigt för det Goda, materien nödvändig for idén och mörkret för ljuset. Mannen vet att kvinnan är nödvändig för att tillfredsställa hans begär, för att säkra hans existens”.

Beauvoir utgick från Sartres syn på Den Andre som hon kritiserade för att vara alltför pessimistisk. Att bli betraktad av andras blickar är inte allt. Dessutom är ens kropp inte bara bärare av vårt medvetande utan situerar oss i världen, med skilda slags kroppar för könen. Hon betonar våra kroppars gemensamma värld snarare än Sartres antagonistiska medvetanden där Den Andre negerar min frihet eller jag dennes.

Sjukdom och nazisternas ockupation av Paris från 1940 drev henne ut ur föreställningen om ett fritt svävande subjekt, ett vara-för-sig, ett intet i en absurd värld, som Sartre hyllat.  Hegels dialektik där motsättningar upphävs blev för Beauvoir en möjlig väg mellan ett fritt subjekt i en kropp situerad i historien, men hon omfattade aldrig Hegels filosofiska optimism fullt ut. Inte heller applicerade hon hans herre-slav dialektik direkt på män-kvinnor. Se vidare Eva Lundgren – Gothlins avhandling som förklarar det filosofiska djupet hos Beauvoir.

Beauvoir ville visa att handlingar mot andra kan skapa mer generositet och ömsesidighet än av fiendskap eller likgiltighet. ”Jag är inte i första hand ett ting, utan en spontanitet som önskar, älskar, begär och handlar” skrev hon i en tidig essä. Vi överskrider avstånd mellan oss och andra i våra fritt valda handlingar. Men det finns inga grundläggande förutsättningar för att solidaritet eller medkänsla ska uppstå.

Beauvoir ser som Sartre att vi är fria; som objekt inför andra fria medvetandes blickar och som subjekt som själva kan handla. Men bara Den Andre kan erkänna oss som fria och vi denne. Utan andra är våra handlingar meningslösa, utan framtidshopp. Därför måste min frihet leda till alla andras frihet som i sin tur återgäldar mig genom att fritt erkänna min frihet.

Där Sartre ser hur andra begränsar oss ser Beauvoir att de kan befria och förvandla oss, särskilt i erotiken. Men för mannen är kvinnan den underlägsna Andra på ett sätt som får honom att aldrig bli Den Andre för henne. Mannen är normen, kvinnan det avvikande.  Kvinnor lever i vad Sartre kallade ”ond tro”, det vill säga som objekt, fast i sina villkor. Ofria fast de kunde vara fria, fria som männen. Ett intet istället för ett vara.

Inne i varje kvinna rasar en kamp mellan att vara bunden vid sin roll och att slå sig fri. Därför kunde Beauvoir kalla kvinnan den ultimata existentialisten.

 

Emmanuel Levinas. Wikipedia

LEVINAS ETIK

Den fransk-litauiske judiske filosofen Emanuel Levinas (1906-1995) är den förste som på allvar ägnar sig specifikt åt relationen till Den Andre. Han intar därmed en särställning i debatten om Den Andre i modernt tänkande efter andra världskrigets slut då hans texter började spridas.

Han förlorade stora delar av sin familj i Förintelsen, vilket gör honom till en moralisk tänkare (i likhet med den nyligen bortgångne polsk-judiske tänkaren Zygmunt Bauman) som tolkar västerländsk civilisation utifrån just denna tragedi. Ansvaret för andra människor är det primära, allt annat sekundärt.

Han ingår i den fenomenologiska traditionen och är därmed löst knuten till existentialisterna, men insisterar på att filosofi i första hand är en etik om Den Andre, inte ett ontologiskt tankesystem om varat och vårt medvetande, vilket de tidigare tänkarna alltsedan Husserl ansett.

”Relationen till den Andre är en relation till ett Mysterium” sa han i efterkrigsföreläsningarna Tiden och den andre. Relationen till Den Andra, dvs kvinnan, är det mest annorlunda. Skillnaden mellan könen är en formell struktur som delar upp verkligheten skrev han.

Men det är hans etiska krav på medmänniskornas ansvar för varandra som gör hans dunkla tankar så speciella.  Den Andres ansikte visar för min blick något fundamentalt annorlunda, en ogripbar skillnad. Denne har inget av mig i sig.

”Relationen till den andre är ingen identisk eller harmonisk kommunion, eller någon sympati där vi sätter oss i varandras ställe; vi igenkänner den andre som liknande men utanför oss”. Vardagliga möten bedrar oss och får oss att tro att vi är mer lika varandra än vi egentligen är.

Den Andres annorlundahet ”uppenbarar” sig för oss, skriver Levinas med uttryck som påminner starkt om den gudomliga syn på mellanmänskliga möten som Martin Buber förmedlar. I mötet med Den Andre måste vi ge upp vårt eget ego, våra intentioner och blotta oss passivt.

Levinas kan också ses som en kritiker av totaliserande kosmologiska uppfattningar, dvs sådana som inte vill erkänna annorlundahet i möten, uppfattningar, tankar, andra människors inre, ja till en själv i en slags narcissistisk ”egologi”.

Västerländsk filosofi har i alltför stor utsträckning reducerat det obekanta till det bekanta, främlingen till en själv och så vidare. Detta synsätt passar kulturrelativister och mångkulturalister som gärna vill respektera skillnader hos främmande kulturer oavsett konsekvenser för dem de möter och flyttar till.

Levinas fick en större spridning under 1970- och 80-talen då den franska post-strukturalismen nådde USA och resten av Europa, särskilt via Jacques Derrida. I Sverige har hans svårgenomträngliga tankar använts utan större framgång i pedagogik (Sharon Todd, Anders Holmgren, Bodil Halvars-Franzén), men nämns då och då i kulturdebatten (DN 2011) och i forskning.

* * *

I del IV ska vi äntligen närma oss de politiska konsekvenserna av dessa filosofers tankar. Jean-Paul Sartre stödde Franz Fanons revolutionära kamp mot kolonialism och rasism, Simon de Beauvoir utvecklade den andra vågens feminism och hur de judiska tänkarna Martin Buber och Emmanuel Levinas blev till humanismens respektive kulturmarxismens  sekulära teologer.

Del I , II och III i denna serie på Avpixlat och på denna blogg  Del I och II.

Jan Sjunnesson, fil mag i filosofi vid Södertörns Högskola med uppsatsen Deleuzean time 2005 och författare till böckerna Kommunitarism 2013 och Philosophy papers on Aristotle to Rorty 201

Dissidenter nu och då i Europa

Dissidenter i Sovjet 1977

Wkipedia

De senaste åren har jag intresserat mig för de förföljda opinionsbildarna i Östblocket och Sovjetunionen, dissidenterna, men också för nu levande oppositionella européer.

Det har blivit ett 30-tal texter på denna blogg och i Avpixlat. En dissident är förföljd av sin egen stat och av medier och etablissemang. Det räcker inte att bara blogga och skriva på Facebook. Man måste också riskera fängelse eller i vart fall bli utsatt som person.

Jag har funnit två nu levande europeiska dissidenter, Peder Fjordman Jensen och Tommy Robinson. Läs om dem i Dissidenter IV.

I Sverige idag är nog Ingrid Carlqvist och Julia Caesar att betrakta som att bli dissidenter, liksom ett par av personerna bakom Granskning Sverige. Dan Park är sannerligen dissident med sina fängelsevistelser.

Men annars anser jag att vi som bedriver seriös samhällskritik, Jan Tullberg, Gunnar Sandelin, KO Arnstberg m fl, inte är förföljda av den svenska staten. Kritik från medier och etablissemang får man stå ut med. Att få böcker indragna från bibliotek och förvägras tala där är mer tveksamt. Därför har även dessa händelser tagits med liksom föredrag om tryck- och yttrandefrihet

2013

Three Dutch heroes and a Dane

2014

Frihetskamp i Polen

Den polske författaren Czeslaw Milosz

Den ungerske författaren György Konrad

Den tjeckoslovakiske författaren Vaclav Havel

Tystnad och terror under Lenin och Stalin

Sovjetmänniskan och angiveriet

Föredrag om yttrandefrihet

Omstridd föreläsning inställd

2015

Det fria ordet?

SVT drar in yttrandefrihet

Ny lokal

Avbokade på Östermalm

Avbokade igen

Utomhusmöte

Avbokade igen

Låt mig tala i Göteborg

Persona Non Grata på Kulturhuset

Uppsalatidning vill hindra mig att tala

UNT anmäld till PO

Tryck- och yttrandefrihet under attack

Expo anmäls för brott mot PUL

När Svenska PEN svek svenska dissidentskribenter

Bibliotek ogillar min roman

2016

Dissidenter I

Dissidenter II (av Tommy Hansson)

Dissidenter III

Dissidenter IV

Svenska ”dissidenter” i kanadensisk webbtv

Repression of journalists in Sweden

Hat och hot stoppar inte yttrandefriheten

Föredrag om yttrandefrihet

Internationell tryck- och yttrandefrihetskonferens i Stockholm

2017

Den maktfullkomliga dissidentsone

Flygande universitet i Sverige

Bibliotekscensur och mötesfrihet

Tänkandet om ”Den Andre” som antirasismens kulturpsykologi – Del II: Från Hegel till Heidegger

Del I i denna serie publicerades 23 mars, 2017.

För den moderna debatten om Den Andre är den tyska filosofen G.W. H. Hegel (1770-1831) fundamental. Där handlar det inte om Den Andre som föremål för kärlek eller vänskap eller främlingskap utan om en grundläggande metafysisk skillnad mellan två personer, den maktlöse och den mäktige eller möjligen tolkad som två delar av det individuella mänskliga medvetandet.

Efter Hegels utredning i början av 1800-talet fortsätter först Karl Marx analysera denna filosofiska uppdelning i politiska termer. Ett drygt sekel senare återkommer Hegels beskrivning i den franska existentialismen, i marxistiska och feministiska varianter, fram till dagens androgyna posthegelianer som Judith Butler. Men först går vi tillbaka två hundra år till universitetsstaden Jena i Tyskland där Hegel bodde när han skrev sitt genombrottsverk om den mänskliga andens framträdelseformer, dess fenomenologi.

Hegel 1828

HEGELS HERRE – SLAV DIALEKTIK

I verket Andens fenomenologi (1807) lägger Hegel grunden för en existentiell förståelse av vad andra människor inklusive främlingar betyder för den enskilda människans väg till helhet. I ett berömt avsnitt om dialektiken mellan en herre och en slav visar Hegel att herren behöver slaven för att bli bekräftad.

Slaven kan alltså ses som en underlägsen fast ändå överlägsen varelse. Slaven är viktig för herren, så viktig att herren måste bruka slavens arbete för att bli kvar i sin roll som herreman. Men slaven kan också ses som en främling, som kvinnan, som en okänd, en icke-europé, som döden, den objektiva världen, naturen, ja till och med som en annan människas frånvaro (en aspekt Sartre senare tar upp i Varat och Intet).

Det är inte ens klarlagt om Hegel verkligen avsåg två varelser. Man kan också se hans beskrivning av de två som stridande delar i en enda människas medvetande, en ”hermeneutisk skuggboxning” (Johan Tralaus begrepp).

En variant för att förstå Hegels metafor är att se människan som ett djur. Djuret söker trygghet (som slaven) medan människan söker frihet (som herren). Vi är samtidigt djur och människa, därav vår splittring. Vi kan också se människor som alltid på väg att dö, som levande men bestämda genom medvetenheten om döden (Heideggers analys), eller som tyngda av fakticitet men dömda till frihet (Sartre).

Slaven tvingas till att arbeta och nedlägger därför sin identitet i arbetet. På ett sätt blir slaven förfrämligad eftersom han dels tvingas arbeta för någon annan, dels arbetar med yttre materiella ting. Men samtidigt så uppstår en motsatt rörelse då slavens arbete bygger upp en identitet skapad av honom men utanför honom. Slaven blir bekräftad i det yttre, naturen, i sitt verk. Herren förbli utanför denna bekräftelse i sin konsumtion av slavens arbete och dess frukter i form av varor och tjänster

Slaven har därmed övervunnit gränsen mellan ett jag och omvärlden. I striden mot herren kommer slaven ut som segrare. Herren är dock inte helt besegrad utan har ett övertag i och med sin vilja att slåss för sitt liv och inte underkasta sig något alls, inte ens döden. Slaven däremot ger upp sin frihet för att överleva och fruktar döden. Herren valde självbestämmande och frihet, slaven trygghet och överlevnad. Att slita för någon annan är meningslöst även om man ser resultatet av sitt slit, till skillnad från herren som visserligen kan peka och säga ”det där gjorde jag”, när han menar ”det där lät jag någon annan göra åt mig”.

När man betraktar dessa två sidor i ett medvetande så ser man att det splittras upp i en vilja till frihet och en vilja till säkerhet. Medvetandet blir uppdelat och olyckligt. Vi ser två varelser, en herre och en slav, och ingen av dem fullständig, båda är splittrade och frustrerade. Människan är oändligt fri i tanken men existerar bara i en ändlig värld, något antika filosofer misstog sig om enligt Hegel. Denna medfödda mänskliga olyckliga belägenhet blir ett tema hos existentialisterna ett sekel senare.

Men det finns en vidare utveckling enligt Hegel som gör att både herre och slav kan uppnå en högre form av kunskap. Genom ett ömsesidigt erkännande av över- och underordnade kan de övervinna sina splittrade identiteter.

Om Jaget här både kan vara Herre och Slav så blir processen en klassisk syntes i Hegels dialektik mellan tes – antites – syntes:

Jaget förlorar sig självt, för att finna sig självt i den Andre.

Den Andre överskrids, underordnas Jaget.

Jaget konstitueras genom den Andre.

Denna förmedlade enhet, ett överskridande men samtidigt inte utplånande av tidigare delar, är dock en prekär samexistens upprätthållen av ett ömsesidigt erkännande av likheter och skillnader. För slaven men även herren är stadiet innan detta harmoniska tillstånd det värsta tänkbara: främlingskap inför sig själv i och med att ingendera kan leva fullt ut i samhället utan att tvingas inta sina bestämda roller. Till sist vet man inte vem man är. Med Hegel-exegeten Alexandre Kojèves post-cartesianska ord: ”Jag tänker, alltså är jag; men vad är jag?”

Bara genom att jag erkänner Den Andre, som i sin tur erkänner mig, kan vi befria oss båda. Men jag vill inte tvingas till ett erkännande utan att Den Andre vill erkänna mig, och då inte som ett objekt (en dryg herre eller en förtryckt slav) utan som människa. Ja, till och med som ett kärleksobjekt, där parterna inte ser varandra som medel utan som mål i sig (Hegel skrev ett par analyser av kärlek innan Fenomenologin). Förutom att bli erkända vill vi även att Den Andre ska bry sig om vad vi tycker om denne. Om inte erkänd så fruktad. Hellre fiende än ett neutrum.

Hegels filosofi har fått politiska konsekvenser i dagens Kanada, något en svensk idéhistoriker  vid Stockholms universitet, Victoria Fareld, visat i en avhandling om den kanadensiske Hegel-experten och mångkulturförespråkaren Charles Taylors resonemang om minoriteter. Mer om det i de senare delarna.

Detta att vi är beroende av Den Andres respekt för att komma ur vårt främlingskap inför naturen och oss själva gör denne till vår förlösare. Detta är ett tema i äldre judisk mystik och återkommer på 1900-talet hos de judiska filosoferna Buber och Levinas.

Och det är med nästan samma religiösa tillbedjan som främlingar betraktas i dagens kulturteoretiska postkoloniala diskussion. Att se invandraren som den som gör oss hela är inte att missförstå invandringsförespråkarna utan att inse deras andliga rötter i att se andra som ett Du (Thou i engelska, vilket enligt den judiske mystikern Martin Buber i slutändan innebär en relation till Gud).

Dock är Hegels system uppbyggt på inre motsättningar vilket gör att den enhet man kan nå via Den Andres erkännande alltid riskerar att falla isär. Det finns ingen enkel syntes eller harmoni, den enhet som uppnås via Den Andre är bara tillfällig. Medvetandet är alltid kluvet i medvetandet om sig själv och vad självet inte är (Den Andre, världen, tingen). Genom att bli medveten om omvärlden blir medvetandet oundvikligt separerat från den.

Arbetet bildar, skriver Hegel. Det hämmar begäret och låter energin användas till annat, till exempel samhällsbygge. Karl Marx tar upp herre-slavdialektiken ett halvt sekel senare och gör slaven till arbetarklassen och herren till bourgeoisien. Vi går därför över till honom.

Karl Marx som student, 1836. Wikipedia

KARL MARX VÄNDNING

Enligt den unge Marx (1818-1883) skrifter som publicerades först på 1930-talet i de s.k. Parismanusskripten, tolkade han Hegels herre-slav dialektik i klasskampstermer. Men det fanns även inslag av Hegels begrepp om främlingskap i Marx analys, vilket blev allt väsentligare ett sekel senare då klasskampsretoriken visat sig inte ha fungerat för att mobilisera arbetarmassorna (se nedan om Lukács).

Hegels uppfattning om slavens nedlagda arbete som det som ger dels honom själv ett värde och identitet, dels att arbete i sig är vad som utgör människans väsen, är det som fick Marx att anamma analysen. ”Slaven blir medveten om sig själv genom arbete” skrev Hegel och arbetet blir något självständigt och permanent trots att slaven arbetar för herren. Herrens konsumtion är tillfällig och parasitär på slaven.

Bourgeoisien kan inte klara sig utan arbetarklassen men arbetarklassen kan klara sig utan herrarna. Det var en slutsats som passade kommunisten Karl Marx.

I sina Teser om Feuerbach beskriver Marx hur han tänker sig människans väsen:

”Det mänskliga väsendet är inte något abstrakt som den enskilda individen hyser inom sig. I verkligheten är det summan av de samhälleliga förhållandena…Allt samhällsliv är till sitt väsen praktiskt. Varje mysterium, som förleder teorin till mysticism, finner sin rationella lösning i den mänskliga praxis och i insikten om denna praxis.”

För Marx är arbetsdelningen ett huvudproblem, där arbetare skiljs från varandra och i arbetsprocessernas tvång. Om människans sätt att producera sig är att arbeta, eller vara verksam som Marx också skriver, vilket i sin tur utgör människans väsen, så innebär arbetsdelningen just att människornas (här arbetarnas) väsen blir uppdelat, förfrämligat och ofullständigt.

För Hegel är idéernas utveckling historiens drivkraft medan Marx ”ställde Hegel på huvudet” som han sa, och menade att de materiella villkoren avgjorde historiens utfall. Marx skrev att:

”för Hegel är tankeprocessen, vilket han personifierar under namn av Idén, verklighetens demiurg (skapare) och verkligheten blott dess yttre fenomen. För mig är tankeprocessen tvärtom intet annat än återspeglingen av den reella processen, omsatt och översatt i människans hjärna…Man har blott att ställa [Hegels dialektik] på fötterna för att bakom det mystiska höljet finna den rationella kärnan”.

Det är inte Hegels herre-slav dialektik Marx åsyftar utan hans tanke om att historien drivs av en opersonlig Ande, ett slags högre Förnuft där de materiella betingelserna spelar en sekundär roll. Marx vill omvända förhållandet mellan tankar och materia så att ekonomin blir avgörande för tankarna. I denna ekonomi är produktionsförhållandena, de arbetsprocesser som de förfrämligande men ändå mänskliga arbetarna ingår i, avgörande.

Eftersom det är arbetarna som finner sig i arbetet, blir arbetarklassen, här Den Andre, trots herrens/kapitalistens makt, det som driver utvecklingen framåt enligt Marx. Den politiska ekonomin vilar på Den Andres axlar och därmed får denna kategori en avgörande betydelse. Marx tilldelar arbetarna en världshistorisk roll utifrån Hegels herre-slav dialektik via sin egen upp-och-nervända dialektiska historiematerialism.

Alienationen, som innebär att arbeta för andra, gör att människan ”sjunker ned till en vara och en eländig vara” skrev Marx. Arbetaren blir inte bara främmande inför sitt verk, utan även inför sig själv, inför andra, ja till och med inför människans väsen som art (eftersom hon är satt till världen för att arbeta/vara verksam, något som tas ifrån henne av herren/kapitalisten).

Först i det framtida kommunistiska samhället kommer alienationen upphävas menade Marx:

”Privategendomens upphävande innebär därför den fullständiga emancipationen av alla mänskliga sinnen och egenskaper; men den innebär denna emancipation just därigenom att dessa sinnen och egenskaper såväl subjektivt som objektivt sett har blivit mänskliga. Ögat har blivit ett mänskligt öga, liksom dess objekt blivit ett samhälleligt, mänskligt objekt, som förbinder människa och människa”.

Men människan som äger den kommunistiska egendomen är ingen enskild av arbetarna utan alla människor. Eftersom ingen av oss får äga privategendom då är vi alla lika, vi medborgare i det kommunistiska riket. Varken herre eller slav får finnas, utan de är likadana. Individerna uppgår i totaliteten. Arbetarna ser sig själva i allt och alla. ”Våra produktioner skulle vara lika många speglar, ur vilka våra väsen skulle lysa mot sig självt” skrev Marx.

Tvärtom är det i det kapitalistiska samhället.

”Arbetarnas avyttrande av sin produkt har betydelsen, inte bara för att hans arbete blir till ett föremål, till en yttre existens, utan att det existerar utanför honom, oberoende, främmande för honom och blir en självständig makt gentemot honom, att det liv, som han har förlänat föremålet, konfronterar honom som fientligt och främmande”.

Den Andre är alltså hos Marx en politisk kategori, arbetarklassen, som likt Jesu lärjungar kommer förlösa det orättfärdiga och alienerande kapitalistiska samhället med rätt ledare under ett avantgarde, något som först skedde 1917 med Lenin. Teoretiskt skulle det marxistiska alienationsbegreppet återkomma först 1923 med Georg Lukács bok Historia och klassmedvetande (utifrån Kapitalet då Parismanuskripten var outgivna, men Lukács var den som förnyade läsningen av Hegels Fenomenologi).

Att sätta sitt hopp till en samhällsgrupp på detta utopiska sätt är inte utmärkande för marxismen utan har följt alla utopiska tankesystem och profeter sedan Gamla Testamentet, vilket den tyske filosofen Karl Löwith tidigare och den svenska teologen Jayne Svenungsson nyligen visat.

Marx definition av Den Andre som arbetsklass bär på politiska drömmar om ett tusenårsrike och total befrielse för alla människor. Mer megalomant än så kan det knappast bli och hans teori skulle få fruktansvärda konsekvenser under 1900-talet. Att beskylla Hegel för att idealisera Preussen ter sig futtigt som jämförelse.

Nästa som tar upp det filosofiska begreppet om Den Andre är den tyske filosofen Edmund Husserl vid slutet av 1800-talet och då under beteckningen ”intersubjektivitet”.

Edmund Husserl, 1900 Wikipedia

HUSSERLS INTERSUBJEKTIVITET

Enligt Edmund Husserl (1859-1938) är fenomenens framträdande i medvetandet vad en äkta filosofi ska ägna sig åt. Med hans metodik kan varseblivningen analyseras utifrån medvetandeinnehållets former, dess ”fenomenologi” som blev namnet på Husserls egen filosofi, namngiven efter Hegels verk Andens fenomenologi.

Men om individen ska utgå från sig själv blir resultatet en solipsism, d.v.s. en metafysisk ståndpunkt som innebär att bara ett ensamt jag existerar. Husserl brottades med detta problem livet ut (som Nicholas Smith visat i en understreckare i SvD utvecklades tankegången av Levinas och Derrida ) och försökte klargöra hur Den Andre ingår i Jagets ”livsvärld”. I sitt sista verk för Husserl fram en teori om intersubjektivitet där han undersöker möjligheten av gemensam erfarenhet för olika subjekt.

Den Andre har alltså inget romantiskt, politiskt eller över- eller underordnat förhållande till Jaget. Men människor kan visa varandra världen genom att ingå i en gemenskap av ”monader” (ett begrepp från antik filosofi och Leibniz, som betyder just ensamma odelbara enheter/ individer i kontakt men utan närmare förbindelse med andra). Att dessa gemenskaper av monader i sig konstituerar egna världar är främmande för Husserl, däremot kan de ge skilda perspektiv på samma objektiva värld.

Det är viktigt att påpeka att Husserls fenomenologi inte syftar till att bevisa yttervärldens existens eller att andra människor existerar. Han ville visa hur meningen hos dessa fenomen framträder i medvetandet, där objektivitet och intersubjektivitet visar sig för ett transcendentalt ego.

För att bli mänsklig, dvs att ingå i gruppen av människor, måste jag visa andra personer empati och vara uppmärksam på dem och inte minst på hur jag själv uppfattas av dem. Andra personer ingår i en ”appresentation”, en samtidig presentation av oss båda, mitt ”här” och den andres ”där” i fysisk och psykologisk situering. Men jag kommer aldrig se allt av Den Andre eftersom denne delvis är dold för mig (metaforiskt som att jag antingen bara kan se fram- eller baksidan, men inte båda samtidigt).

Husserl kallade den gemensamma mänskliga världen för ”transcendental intersubjektivitet”, vilket betyder att den är ett kunskapsteoretiskt gemensamt villkor för alla. Den Andre visar mig som en främling för denne men i analogi med honom, medan jag ser honom som en främling i analogi med mig. Båda förändras vi genom ömsesidig empati där jag ser hur Den Andre uppfattar mig och vice versa.

Ett slags jämförande ”parande”, i första hand av kroppar är det mest tydliga åtskiljande mellan människor. Våra medvetanden kommer aldrig kunna jämföras på samma sätt. Du kan visa upp din fot men inte din tanke. På samma sätt finns världen omedelbart för mig och andra. Vi blir inte medvetna om den utan ingår i den direkt genom den materiella naturen som alltid finns runt oss och utan oss.

Husserl skriver att ”den första gemenskap som konstitueras, och sedan bildar fundamentet för alla de andra intersubjektiva gemenskaperna, är den gemensamma naturen, och tillsammans med den främmande [Den Andres] kroppen och det främmande psykofysiska jaget i deras parande med det egna psykofysiska jaget”.

Den Andres kropp antas vara lik min, mitt ”alter ego”, en analogi som dock kan reducera Den Andres alteritet, dennes ”annorlundahet”, vilket skulle bli ett tema i fransk filosofi efter 1960. För Husserl var det tillräckligt att konstatera att andra människor får mig att omedelbart och utan egentlig medvetenhet ingå i en värld av människor.

Att vara människa är att förstå sig som att ”existera i världen” och i ett gemensamt ”tidsflöde” med andra (se Daniel Birnbaum i antologin Fenomenologiska perspektiv) skrev han, teman som Husserls lärjunge Martin Heidegger tog upp senare.

Martin Heidegger, 1920

HEIDEGGERS MEDVARO

Centralt för Heidegger (1889-1976) är hans avvisande av varje försök att förstå den mänskliga tillvaron i psykologiska, antropologiska, biologiska eller personligt-biografiska termer.

Liksom Husserl var han inte heller så intresserad av Den Andre som politisk eller etisk kategori. Tvärtom varnade Heidegger för att låta sig uppslukas av ”Mannet” (Das Man, dvs de anonyma vi kallar ”man” som i ”man brukar säga” eller ”man kan inte göra så”). Jaget ska vara autentiskt och stå fritt från massan.

Däremot utvidgade han jagets ”vara-i-världen” till att alltid inkludera ”vara-i-världen-tillsammans-med-andra”, vilka även inkluderar de döda och de ofödda.

Heideggers egenartade språk tar sig även in i det ”existentiala varamodus” som han kallar ”bara står och hänger”:

”Tillvaron [den mänskliga existensen som Heidegger kallar Dasein, översatt som ”Tillvaro” av Richard Matz 1981 av Sein und Zeit] förstås mestadels och i första hand sig själv utifrån sin värld, och de andras medtillvaro påträffas många gånger utifrån det som inom världen är till hands.

Men även i de fall då de andra i sin tillvaro liksom blir tematiska, påträffas de inte av oss såsom förhandenvarande personting, utan vi träffar dem ’i arbetet’, dvs primärt i deras i-världen-varo. Även när vi ser att den andre ’bara står och hänger’, uppfattas han aldrig som ett människoting som är för handen, utan ’att stå och hänga’ är istället en existential varamodus, nämligen de obekymrade, kringsynslösa dröjandet vid allt och ingenting.”

Inlevelse är möjlig tack vare den ”medvaro” som vi har omedelbart med andra i världen. Men denna medvaro är inte begreppslig utan alltid införstådd. Andra människor använder verktyg och ting i världen vilket gör att vi förstår dem direkt såsom användande varelser. Husserl var fast i ett intellektuellt förhållningssätt till Den Andre, medan Heidegger är mer praktiskt lagd. Att säga att ”jag” på ett enkelt sätt ”är” blir fel. ”I den mån tillvaron alls är, har den medvarandravarons varaart”.

Däremot är vi inte direkt autentiska utan vi ingår i Mannet genom att ingå i kollektiv som trafikanter och tidningsläsare, genom att prata utan att tänka. De andra påträffas i världen genom sitt sätt av vara till. I gripandet av sina möjligheter möter vi de andra i vår befintlighet, vår förståelse samt vårt tal.

Heidegger noterade:

”’De andra’ – alltså de man kallar så för att skymma bort att man själv väsensenligt hör till dem – är de som inom den alldagliga med-varandra-varon mestadels och i första hand ’är där’. Detta ’vem?’ är varken den ene eller den andre, inte man själv, inte några vissa och heller inte summan av alla. Det ’vem?’ det här gäller är ett neutrum, mannet (das Man)”.

Problemet kring Den Andre är för Heidegger ställd från ett annat håll än Husserl. Vi kan inte som lösgjorda filosoferande subjekt betrakta de andra (eller oss själva) eftersom de andra är med och skapar tillvaron och är därmed en del av det som vi kallar Jaget på ett ursprungligt vis. Frågan om det egna subjektet är frågan om de andra eftersom vi inte har tillgång till oss själva förrän vi kan närma oss jaget genom de andra. De andra är alltid redan där. Jaget uppstår genom intersubjektiviteten, inte tvärtom.

Genom att leva i väntan på döden kan Jaget inse sitt ansvar som individ och en individualisering bort från Mannet kan starta. Ångest inför livets mening är lika befrämjande för denna process som fruktan och ens samvete. Denna syn på religiös och filosofisk reflexion som en förberedelse på döden är ett tema som Buddha och Sokrates ständigt påpekade ungefär samtidigt, 400 år före vår tideräkning, så Heidegger kom inte med något nytt innehåll, däremot var formen extraordinär och svårbegriplig.

Att själv dö är en enskild händelse som aldrig kan jämföras med andras död. Döden har en ”icke-relationell karaktär” skriver Heidegger, som ingen och inget i världen kan hjälpa oss med. Vi kan inte dö i andras ställe:

”Ingen kan ta bort döendet från den andre. Visst kan någon »gå i döden för en annan». Men det innebär dock alltid att offra sig för den andre ’till förmån för en bestämd sak’. Att på detta sätt dö för […] kan dock aldrig betyda att den andre i ringaste mån blir fråntagen sin död. Döendet måste varje tillvaro under alla omständigheter själv ta på sig. Döden är, försåvitt den är, väsensenligt var-min död. Närmare bestämt betyder döden en egendomlig varamöjlighet, inom vilket det enkom rör sig om vars och ens egen tillvaros vara.”

Men även kärlek kan få en människa att ryckas loss från sin vardagliga tillvaro och sitt förfall ned i futtigheter, som när Heidegger skrev att ”en annan möjlighet av en sådan uppenbarelse framträder i glädjen inför det faktiska framträdandet av en tillvaro – inte av den blotta personen – av en älskad mänsklig varelse”.

Människans uppgift är att ta hand om Varat i något Heidegger kallade ”omsorg”. Det ska inte förstås som att ta hand om andra eller ens sin egen person, utan om just Varat, dvs det faktum att det finns ett Varande (ting, tankar, människor, andra, värld osv).

* **

I nästa avsnitt ska vi träffa på den franske filosof som utvecklade och populariserade Heideggers tänkande, Jean-Paul Sartre.

Jan Sjunnesson, fil mag i filosofi vid Södertörns Högskola med uppsatsen Deleuzean time 2005 och författare till böckerna Kommunitarism 2013 och Philosophy papers on Aristotle to Rorty 201

Tänkandet om ”Den Andre” som antirasismens kulturpsykologi – Del I

Den första av fem delar i en essä om begreppet ”Den Andre” som publiceras i Avpixlat idag:

Tänkandet om ”Den Andre” som antirasismens kulturpsykologi – Del I

I retoriken kring invandring dyker ofta termen ”Den Andre”, ibland skrivet med stora begynnelsebokstäver och högtidligt markerat. Varför detta görs är ämnet för denna artikelserie.

Daniel Poohl från Expo sa i slutet av SVT Opinion 9 februari 2017 att nazism och högerextremism hänger ihop med den europeiska ”majoritetsbefolkningens syn på den andre” (35 min in).
I kulturdebatten tas det för självklart att Den Andre är ett vedertaget begrepp, se till exempel DN Kultur 2011 och en understreckare i SvD 2017.

Begreppet ”Den Andre” går tillbaka till filosofiska spekulationer från slutet av 1700-talet i romantikens Tyskland, men har fått en renässans under 1900-talet via fransk postmodern och tysk fenomenologisk filosofi samt genom Svarta Pantrarnas aggressiva identitetspolitik i 1960-talets USA.

Allt detta verkar säkert oväsentligt för de flesta som vill debattera migration och integration, men faktum är att just begreppet ”Den Andre” lever och frodas i den så kallade antirasistiska diskursen som en slags postkolonial kulturpsykologi. Surret om Den Andre är ett försvar för massinvandring, mångkulturalism och ett angrepp på upplysningsidéer. Ofta vet inte de som använder begreppet vad de menar, bara att man kan använda det för att tysta invandringskritiker och låta märkvärdig.

Det är därför på sin plats att lyfta fram några tankefigurer och tänkare genom historien för att bättre kunna förstå teoretiskt hur vissa invandringsförespråkare resonerar idag, eller rättare sagt, inte resonerar utan känner.

ANTIKEN
Den högste grekiske guden Zeus var främlingarnas beskyddare då han kallades Zeus Xenios eller Philoxenon (vän av gäster). Samma sak med hans dotter Athena, då kallad Athena Xenia. Grekerna hade heliga fester till främlingars ära, theoxenia, eftersom gudar ibland iklädde sig främlingars gestalt på jorden för att testa människornas gästfrihet. Då måste man stå beredd att öppna sin dörr. Temat finns även i Tusen och en natt och i våra egna medeltida sagor.

Homeros hyllade gästfriheten i sina epos Iliaden och Odyssén från 700-talet f. Kr. i det antika Grekland. I det senare verket seglar Odysseus och hans besättning som flyktingar från ö till ö. Jätten Polyfemos förmår inte ta hand om dem som gäster när de strandat på hans ö. Istället äter jätten upp några av männen – ett tecken på ogästvänlighet som straffas ordentligt. http://avpixlat.info/2017/01/09/mot-cyklopernas-enogdhet/.
Flera hundra år senare skrev dramatikern Aischylos i pjäsen De skyddsbehövande om de förföljda men också våldsamma Danaiderna, kvinnor på flykt som hade stötts ut ur Egypten och landat i den grekiska staden Argos. I de grekiska städerna fanns en person kallad proxenos (av pro-xenia, för gästfrihet), utsedd att ta sig an gästande främlingar.

I Argos var själva kungen proxenos. Hans uppgift var att balansera utlänningars behov av skydd med sina invånares intressen.
”Jag har sagt det redan, trots min härskarmakt gör jag ej någonting mitt folk förutan. Att ej, om ofärd skett, mitt folk må säga: ’Av främlingskärlek har du förgjort din stad’” (översättning Emil Zilliacus).

Att klassisk grekisk litteratur används i migrationsdebatten i Sverige blev tydligt förra året när Folkteatern i Göteborg satte upp vänsterförfattaren Elfride Jeleniks version av Aischylos De skyddsbehövande.

I antik filosofi diskuterades behovet av vänskap och av en personlig lärare, en filosof, som vägledde okunniga. Hur man skulle uppföra sig mot andra för att vinna aktning i sällskapslivet var viktigt men också för att utveckla ens egen personlighet. Genom att visa omsorg om andra övar man sig på att sörja för sig själv.

I Platons dialog Symposion, som innehåller olika lovtal om kärleken, berättar Aristofanes om hur människorna en gång haft fyra armar och två ansikten. Men guden Zeus ansåg människorna för mäktiga och klöv dem itu till varelser med ett ansikte och två armar. Följden blev att vi sedan dess som förvirrade halva kärlekspar letar efter vår andra hälft

”Och när en av dem möter den andra halvan, den verkliga halvan av sig själv, förloras paret i en förundran av kärlek, vänskap och intimitet och en önskan om att inte vara utom varandras synhåll ens för ett ögonblick.”
Detta begrepp om Den Andre som en kärlekspartner (av motsatt eller samma kön, fysiskt och/eller andligt umgänge) är ett tema bland andra i filosofihistorien. Mer vanligt för moderna tänkare har varit att analysera relationen till ens vänner och till främlingar, till herrar och slavar eller som abstrakta begrepp som ”annanhet”, ”alteritet”, ”intersubjektivitet”, ett (gudomligt) Du (skrivet Thou på engelska) eller bara, Den Andre.
Mer om det i de kommande delarna.

BIBELN
Då judarna är ett av Gud utvalt folk blir deras relation till främlingar komplicerad. Budord i Gamla Testamentet, judarnas heliga skrift som ursprungligen skulle bara gälla judar, riktas faktiskt till alla människor.

”Du skall icke hämnas och icke hysa agg mot någon av ditt folk, utan du skall älska din nästa såsom dig själv.” (Mos 3 19:18)

Alla är Guds avbild, så därför gäller ”din nästa” även icke-judar. I ett senare stycke i Gamla Testamentet fastslås att judarnas egna flykterfarenheter gör dem gästfria:

”Främlingen som bor hos eder skall räknas såsom en inföding bland eder, du skall älska honom såsom dig själv; I haven ju själva varit främlingar i Egyptens land” (Mos 3 19:34).

”En främling skall du icke förorätta eller förtrycka; I haven ju själva varit främlingar i Egyptens land.” (Mos 2, 22:21)

”Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan, mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen” (Job 31:32, även 31: 13–23).

Rut, en kvinna från det främmande landet Moab, får en viktig roll i Gamla Testamentet trots att hon inte är judinna. Hon assimileras och föder kungaättlingar som kung David, som i sin tur ingår i Jesus släkttavla. Rut finns i den judiska traditionen som en påminnelse om att till och med bibliska stammödrar som hon kan ha ett förflutet som främling och dessutom vara incestuöst avlad genom Lots förbindelser med sina döttrar flera släktled tillbaka. Här införlivas ett främmande element i det judiska som innebär att även en kung som David härbärgerar Den Andre inom sig.

I Nya Testamentet förverkligas en utvidgad gästfrihet och allmän förbrödring i och med Paulus grundande av den första kyrkan. Kristendomen blev då en religion för alla. Paulus hälsade till åhörarna i Kolosse:

”Ni har ju klätt av er den gamla människan och hennes vanor och klätt er i den nya, som förnyas till verklig kunskap och blir en bild av sin skapare. Då är ingen grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar, skyt, slav eller fri. Nej, Kristus blir allt och i alla” (Kol 3: 10-11)
Vid denna tid, decennierna efter Jesus död på korset, hade en kosmopolitisk hellenism brett ut sig, där främlingar besökte och bebodde Medelhavsstäder mer obehindrat än tidigare. Den antika filosofins mest universella förespråkare, stoikerna, hade sedan ett par hundra år talat till alla människor oavsett börd, tro eller rikedom.

DEN NYA TIDEN
Reglerna om beskydd av kristna pilgrimer på vandring till Rom, friare livegenskapsregler under medeltiden, de humanistiska renässansförfattarna från Rabelais och Erasmus till Tomas Mores Utopia, skapar en ny världsbild där nya idéer och främmande människor accepteras, ja till och med idylliseras.
År 1562 mötte Montaigne i franska Rouen infödda från Brasilien. Han noterade att dessa människor är ”ytterst lite fördärvade av våra lagar”, att de befinner sig i ”en människas lyckliga belägenhet”, och han utbrister i kapitlet ”Om kannibaler” i första bandet av sina Essäer:

”Vi kan alltså mycket väl kalla dem för barbarer i förhållande till förnuftets regler, men inte i förhållande till oss, som överträffar dem i all slags barbari”.

Genom att iklä sig utlänningars skepnad kunde författare skriva om sina länders seder och förhållanden, som i Montesquieus uppdiktade brevväxling Persiska brev.

Voltaire, Rousseau, Swift, Defoe, Montesquieu, vår egen Linné, Shaftesbury, Dryden, Benjamin Franklin – alla hyste mestadels välvilliga uppfattningar om de amerikanska indianerna, eskimåer, afrikaner och andra nyupptäckta folk.

MODERN TID
Men det är också inom 1800- och 1900-talskonsten som främlingskap mystifieras och främlingar görs till exotiska varelser, eller till ett slags föremål för psykologiska funderingar. Den franske 1800-talspoeten Rimbauds rad ”Je est un Autre” (”Jag är en Annan”, med verbböjningen för 3:e person, ”est” istället för första person, ”suis”) visade hur ens medvetande kunde beskrivas som att det innehöll något främmande.

Romantiken hade varit full med liknande bilder ett drygt halvsekel tidigare och vi kommer att i nästa del möta filosofen Hegels tankar runt år 1800 om just medvetande om sig själv. Den som uppmärksammade tyska romantiker och franska senromantiker som Rimbaud var ingen mindre än psykoanalysens skapare, läkaren och psykologen Sigmund Freud.

I en analys av den tyske romantiske 1800-talsförfattaren E.T.A. Hoffmanns verk om dubbelgångare i novellen ”Sandmannen” beskriver Freud hur det oroande, det ”kusliga” (Das Unheimliche som uppsatsen från 1919 heter) bottnar i oss själva. Likt bibliska uppmaningar att ta emot främlingen som kan tänkas uppdaga Gud hade Hoffmann skapat en dubbelnatur, visserligen kuslig men kanske också gudomlig.

Genom att bearbeta vår upplevelse av främlingen, vare sig det handlar om kärlek eller hat, ser Freud en överföring av Den Andre in i oss själva. Genom att leva med och acceptera främlingen finner vi en försoning med vårt eget annorlundaskap. Psykoanalysen blir en resa i Den Andres och ens eget utanförskap.

Det oroande relaterar till något dolt men välbekant inom en själv. Freud går så långt att han menar att Den Andre är vårt eget omedvetna, eller i vart fall uppenbarar det. Men Jaget vill först inte erkänna det utan projicerar sin egen otyglade destruktivitet på Den Andre i en så kallad överföring, en bortträngning. Freud går vidare och ser inte bara främlingar i vårt inre, utan att den oro främlingen väcker lika gärna kan vara vår dödsfruktan, våra drifter, den fördolda kvinnliga könsidentiteten, han ser det i utbrott av epileptiker och dårar, och i halvmänskliga inre gestalter av dubbelgångare, automater, zombies, spöken. Våra Dr Jekyll och Mr. Hyde som slåss där inne.

Vid sekelskiftet tar konsten in det främmande med all kraft. Gauguin målar nakna brunhyade polynesier, dadaisterna propagerar mot kolonialism, kubisterna inspireras av afrikansk ”primitiv” konst, surrealister tecknar och målar det undermedvetna, dramatikern Artaud skrämmer med sin bestialiska teater och kulturmarxister teoretiserar kring den västerländska civilisationens förfall. Till Karl Marx och Sigmund Freud kan också läggas Friedrich Nietzsche som den tredje tänkaren som visar att vi inte är herrar i vårt eget hus, i vårt eget medvetande.

Från 1950-talet framåt kritiserar vänstern väst för dess förtryck av kolonialfolk som börjar frigöra sig, och allt som inte är västerländskt upphöjs nu till ett ideal. Främlingen och det främmande blir inte bara accepterade utan ses som något eftersträvansvärt.

I de följande delarna presenteras filosofiska och politiska analyser av Den Andre från 1800- och 2000-talet.
Nästa del handlar om en begreppet Den Andre från de tyska filosoferna Hegel till Heidegger.

Recension av pamfletten Folkvandring av Václav Klaus

Jag har tidigare recenserat den förre tjeckiske presidentens pamflett, skriven tillsammans med Jiři Weigl för Avpixlat (6/11, 2016), i samband med hans omtalade besök vid Grand Hotell på inbjudan av SD. Se även Gunnar Sandelins recension i bloggen Mörkläggning.

Nu har Nya Tider äntligen publicerat en längre version (nr 12/2017) som jag också scannat in nedan. Boken kan beställas på Adlibris

Debatt om invandringsdebatten den 25 april

Har debatten om invandring verkligen vänt eller är det bara små krusningar på ytan vi sett sedan hösten 2015? Det ska fyra debattörer reda ut den 25 april på kvällen i Stockholm:

Gunnar Sandelin, socionom och journalist, medförfattare till böckerna Invandring och mörkläggning 1-2 och Nötskalet

Andreas Henriksson, debattör och redaktör

Nima Dervish, krönikör vid Dagens Samhälle och författare till boken Ordbrand

Jan Tullberg, civilekonom och författare till boken Låsningen

Insläpp från kl 18. Start 18.15.

Klara Konferens, Vattugatan 6, vid Centralen i Stockholm.

Inträde 100 kr i kontanter

Mer om arrangemanget av Fri Folkbildning

Inspelning på Swebbtv

Föredrag om förskola och familjepolitik

 

Jag höll ett föredrag för SD i Örebro och Mariestad i januari 2017. Del 2 handlar om feminism och kan ses här på YouTube

Här är vad jag skrivit lite kort och snabbt om feminism, förskola och familj samt föredrag jag arrangerat

Tania Groth tal 8 mars 2016 i  Tensta
Tania Groth tal i Skåne juli 2016
Tal av Tanja Bergkvist jan 2014

Bibliotekscensur och mötesfriheten

dn

DNs ledarskribent Lisa Magnusson uppmärksammar idag  att svenska bibliotekarier hindrar inköpsförslag av Tino Sanandajis bok Massutmaning (DN 24/2, 2017). Ivar Arpi gjorde detsamma  tidigare (SvD 20/2, 2017).

Det är bra att dessa märkliga inköpsrutiner uppmärksammas. Men det finns mycket mer som pågår vid svenska bibliotek som hindrar mötes- och yttrandefriheten.

Här finns fler händelser sedan 2014:

1) Professor KO Arnstberg hindrades tala på Göteborgs stadsbibliotek

http://www.gp.se/nyheter/g%C3%B6teborg/omstridd-f%C3%B6rel%C3%A4sning-inst%C3%A4lld-1.229602

 

https://morklaggning.wordpress.com/2014/09/02/goteborgs-stadsbibliotek-och-yttrandefriheten/

http://www.dn.se/kultur-noje/jo-kritiserar-installd-forelasning-om-invandring/

2) Jan Sjunnesson hindrades att tala på Göteborgs stadsbibliotek

 

https://sjunne.com/2015/06/30/lat-mig-tala-i-goteborg/

3) Jan Sjunnessons tal på Uppsala stadsbibliotek ifrågasattes av UNT

https://sjunne.com/2015/09/19/uppsalatidning-vill-hindra-mig-att-tala/

4) Bok bortplockad i Ljungby bibliotek

 

http://www.smalanningen.se/article/bok-om-invandring-forsvann/

5) Låntagare förvägrad fjärrlån vid Karlskoga bibliotek

 

https://morklaggning.wordpress.com/2016/05/27/den-svenska-krisen/

6) Översikter av hot mot tryck- och yttrandefriheten, särskilt för journalister och fotografer

 

https://sjunne.com/2016/03/17/repression-on-journalists-and-public-speakers-in-sweden/

https://morklaggning.wordpress.com/2015/12/27/det-fria-ordet/

7) Föredrag avbokade av föreningar inom  Stockholms stads kulturförvaltning. Möte utomhus istället.

http://www.frifolkbildning.se/#post25

http://www.frifolkbildning.se/#post26
8) Terrorgruppen RAFs böcker på Stockholms stadsbibliotek
https://biblioteket.stockholm.se/titel/93903

https://biblioteket.stockholm.se/titel/113818
 

Swedish alternative media on Trump and Sweden

Editor Mats Dagerlind from  Avpixlat and me from Svensk Webbtelevision comment in a studio discussion Feb 21 on Trump’s remark about Sweden, our media and recent riots in Stockholm suburb.

Link with video at 100percentfedup news. Video at bottom. Subtitles in English. Video at Avpixlat

See also this interview with British-Swedish filmaker Pelle Neroth Taylor

Multiculturalism and immigration in Sweden

511n8wuf2hl-_sx331_bo1204203200_

A chapter from my book The Swedish Story (2013)

”Sweden received many immigrants after 1945 that wanted to leave their war torn countries and were in demand from booming manufacturing industries.

They became a part of working life and Swedish society. With no racial streaks from bounds to former colonies or imported slaves, Sweden seemed like a hospitable country with a homogenous but quite bland population. Boredom, cold winters and small language were manageable obstacles.

Since the mid 1970s when borders were closed for migrant workers, Sweden has received mainly refugees from countries in internal conflicts, dictatorships or victims of catastrophes. Some refugees were more motivated by social and economic reasons to enter Sweden, than political, but questions were few, especially during the Balkan crisis 1992-1995, Somalia 1991- , Iraq and Afghanistan wars 2003 and many other regions in disorder or chaos (Middle East, north and central Africa and Latin America).

Lack of strict regulations from government and social authorities to push immigrants to provide for their own livelihood has led to harsh living conditions in certain suburbs around the major cities, lower employment rates, parallel cultures to the Swedish and a division in society between the native Swedes and the newly arrived. With seven years on average for a male immigrant to provide for his or her own living, restlessness stir from both immigrants not feeling accepted and Swedes paying for their livelihood.

Outspoken racism is rare but exists in small white supremacist groups, usually disgruntled young males in rural areas. The Sweden democrats party are often portrayed as racist but are more of a traditionally nationalist nostalgic party similar to True Finns with 20 % in Finland, Fremskrittspartiet with 23 % in Norway and Dansk Folkeparti 12 % in Denmark.

In the 2010 election, the Sweden democrats entered parliament for the first time as the 6th largest party (of 8) with 5.7 %. in 2014 the party got almost 13 %. The lack of a representation of nationalist parties before 2010 is due to the well organised socialist working class structures absorbing all opposition. The anxiety of media and establishment to acknowledge any problems with immigration backfired in 2010, when the Sweden democrats could portray themselves as martyrs of Swedish political correctness and gain votes, especially from traditional workers living in areas with many immigrants, where few journalists would enter voluntarily, not to speak of living there.

Liberal party Folkpartiet gained many votes in 2002 by arguing that a language test should be a requirement for citizenship. Sweden is unique (along with a few Western nations) in having no demands at all, besides living for four years and being reasonably non-criminal. But ruling Folkpartiet ministers have not dared to bring its own 2002 idea to parliament due to its unpopularity in the left leaning media and self-proclaimed anti-racist leagues.

The party gave anti-Islamist Somali-Dutch activist Ayaan Hirsi Ali its Demokratipris in 2005, but has since turned away from any views that could endanger the anxious party priggish stand on immigration. Islamophobia is the word used when racism is not applicable to any proposal that can be interpreted as sign of racism.

A view of native Swedes as intrinsically racist has become an accepted point of view, when two other disrespectful racist views are probably more prevalent. Primary view, one ethnic immigrant group negative to another immigrant group and second, immigrants turning negative towards Swedes (as the gang rapists did and their backers). Few Swedes dare to speak openly outside small groups they trust about this, but some books exist outside mainstream media[1].

Immigrants are often more outspoken, also about their fellow faulty countrymen and can discuss what goes on around them without fearing harassment, censorship or censoring themselves. Swedes are starting to understand what a laughing stock they have become among immigrants but usually keep quiet.

Journalists who have a job to write about these kinds of events and issues, such as illegal immigration, welfare frauds, plans for terrorism or criminal immigrants, do not do their work well. Stories and actual documents from illegal or dubious immigration cases at the Migration Board are available in print on the 466 pages collected by writer and migration activist Merit Wager and online everywhere except in print, television or radio. Each story would be possible to cover respectfully with regard to ethical guidelines by Union of Swedish Journalists.

Readers would get useful information, politicians would discuss policies and an open debate would follow. Or a media hunt. Journalist Jan Guillou tried already in 1980s to present Romani gypsies living in Sweden as true as he could do, which is quite well since he disclosed the Swedish intelligence service IB in 1973 and served one year in prison for doing it. Even his sober presentation was interpreted as implicitly racist[2].

Given the Swedish tradition of being silent, doing what is right and being kind and nice to people in dire circumstances, it is no hard guess that many Swedish authorities were and still are taken for a  ride by clever immigrants of all kinds. Or not so clever as the Chilean travel agency in Valpariso which sold the same four stories named A or B or C or D along with a single ticket to Stockholm in the 1980s. The so called political refugees from the Chilean dictatorship were regular criminals, acquitted from prisons by general Pinochet just like President Fidel Castro had done with the reality behind the film character Tony Montana of Scarface and his compañeros about the same time.

Same shady mechanisms would work in transition to Sweden involving fake passports and ages, smugglers, making up stories and identities along the way. Many refugees that has come the last 30 years are hard-working and honest people who had to leave their countries with more or less decent reasons according to international conventions in Geneva or to amendments due to humanitarian, subsidiary protection or otherwise in need of protection.  But migration policies are not an exact science. Norway and Finland who have signed exactly the same conventions and protocols allow much less immigrants into their countries.

Contrary to official statistics, a fourth of accepted refugees have by UN, EU or domestic legal agreements right to stay, the rest do not.  96 % of all asylum seekers do not carry passports so the frustration of civil servants at the Migration Board and among police officers is boiling[3]. Receiving 100 000 people a year in a country of 9 million, Sweden is given high ratings and praise from UNHCR and EU. 20 % of residents in Sweden have now foreign background.

The costs of immigration are around $7- 14 billion due to higher unemployment, retraining many without education and higher expenses. The argument that sparsely populated and aging Sweden needs more people does not hold as the immigrants get old too and work less than as much as the Swedes do. Only a huge rise (15 %) of more employed immigrants would make Sweden break even in costs and benefits, which is less likely to happen and though utopian official policy, seldom discussed sensibly even by economists[4].

Why Sweden must receive twice as many immigrants than Norway and Denmark is usually answered that Sweden has to be more open. But if the majority of the refugees do not have legal right to stay or a workplace waiting, why must Sweden accept them? With a view of Sweden as an exceptionally decent country, a world champion in morals, it follows logically from the preceding chapters that Sweden must do what no one else does because it is the best alternative.

Calculations of resources spent on housing, livelihood, education, administration and security in receiving immigrants give that resources spent in neighboring countries (Kenya, Pakistan, Turkey etc.) are many more times effective. But even these conclusions are brushed away as implicit racism as much else. With few frank and open discussions, strange discussions start online and racism grows.

Real racism, not the kind directed to minister of culture Lena Adelsohn-Liljeroth, who accidentally cut a cake consisting of a black naked woman with the black artist Makode Linde laying under the serving table screaming in spring 2012, causing world attention and critique. The Museum of Modern Art in Stockholm had invited her and led her to the table with no intention to make an implicitly racist scene nor did she know what was happening when someone gave her a cake knife. Yet the Afro- Swedish Association blamed her as racist since she was cutting up a black woman and between the legs.

The issue blew all over the world and the mad connection of the cake with female genital mutilation was forgotten. Artist Makode Linde was not forgotten and his sensation gave a boost to his art sales. Minister Adelsohn- Liljeroth apologized. If this welfare art trick is racist, there are no words left for the real thing.

The tradition of exceptional Swedish openness in spite of even Swedish evidence to the contrary has a recent history. During the Balkan crisis summer of 1992, more than 30 000 people entered from Kosovo, the Albanian part of the failing Yugoslavian state. A few percent of them had legal status but the majority was out of work due to conflicts in other parts of Yugoslavia and in Switzerland.

The minister in charge, liberal Birgit Friggebo, did not act but told the Migration Board, who were putting up tents when renting expensive hotels was not enough, to do the necessary. Diplomatic and UNHCR reports confirmed that the leaving Kosovo Albanians were better cared for where they were and faced unemployment rather than political repression, but to no avail.  The socialists who had closed borders to some extent while in charge in 1989 brought integration minister Friggebo, prime minister Carl Bildt and head Christina Rogestam of Migration Board to the Constitutional Court at Swedish parliament. Bildt was ruled as “not able to fail critique”[5].

This was the last time the socialists criticized their center-right opponents for being too open with immigration policies. Following decades, socialists would compete with left wing party, green party and liberals in being most open to immigration. The minority cabinet of Fredrik Reinfeldt does not have majority in parliament after the 2010 election and has been forced to seek support from the green environmentalist party. In exchange for support, the Greens have gained acceptance for receiving around 15 000 Somalis without legal documents, no restrictions of proofs of identity and support for free hospital treatment to immigrants residing in Sweden illegally, that is people residing there after their cases have been rejected in asylum or other courts and with a verdict to leave the country immediately.

Further, fears of terrorist attacks have grown since Sweden became a target for Islamist terror. It was not always so. Osama Bin Ladin actually mentioned Sweden in November 2004 around the George W. Bush re-election campaign. Bin Ladin explained in a grainy video why Al-Qaeda “attacks USA and not Sweden for example”.

Another leading Al-Qaeda ideologue, Al- Abu Mus’ab al-Suri, supported also the Scandinavian countries due to their lax security and generous welfare systems[6]. Since then much has happened which has lead Al-Qaeda to put Sweden as No. 1 enemy in their glossy terror magazine Inspire, summer issue 2010.[7] The enemy Sweden sent forces to Afghanistan under NATO and UN supervision and the artist Lars Wilks had portrayed the prophet Muhammed as a dog. These actions resulted in two aborted terror attacks, one in Sweden and one in Denmark but done by Swedes or residents of North African and Middle Eastern origins.

On  the 10th December 2010, Taimour Abdulwahab al-Abdaly accidentally blew himself up instead of his target, Christmas shoppers by a pedestrian street in central Stockholm. He sent messages to media and police before the fatal incident, mentioning Swedish troops in Afghanistan and the artist Wilks and called “all Mujahedin in Europe and Sweden” to follow his fight.

19 days later on December 29, 2010, five men of Middle Eastern and North African origins were caught in Copenhagen by Danish and Swedish secret police before they could execute their plan. They had prepared to kill journalists and others at the Danish daily Jyllands-Posten that five years before had published cartoons of the prophet Muhammed, which had ignited more than 100 deaths and violent stormings of Danish embassies in Muslim countries.

Four of the terrorists reside in Sweden and three are Swedish citizens. An attack was also aborted in Bosnia in 2005 where Misrad Bektasevic, a jihadist Swede of Balkan descent, almost succeeded to blow up a bomb in central Sarajevo in collaboration with the real Al-Qaeda network. Artist Lars Wilks has had several attempts on his life, been attacked twice at universities (Karlstad, Uppsala) and at his residence including arson.  Then in July 2011, white supremacist counter-jihadist Anders Behring Breivik killed 8 government employees in central Oslo, Norway and 69 youngsters at Utøya Island from the socialist Workers’ Youth League. The three aborted jihadist attacks would not even combined have ended in so many casualties.

Keeping these attacks in mind and many other incidents where immigrants were victims or perpetrators, falsely using Swedish welfare and fooling migration authorities but also being under attacks from Sweden democrats, has led to no possibility of a normal debate about immigration in Swedish parliament, municipal councils and certainly not in the press. There have been small streaks of racism before World War II, but since 1945 Sweden has made many efforts to keep all such concepts out of discussion about foreigners.

The opposite view that Swedish racism has been severely overestimated is rather true. Tendencies in mainstream media and policy discussions accuse normal native Swedes of racism and find racist structures in government, labour market, culture, health and schools. Insisting on respect for cultural traditions from other mostly Muslim countries, such as separate times for men and women at public baths, divided classrooms according to gender or carrying of female dresses of niquab and burqua while in school or work, divide Swedes and immigrants into unfortunate groups blaming each other for racism in a cacophony seldom heard in public debate before.

The very idea of being Swedish versus of immigrant origins, has turned many discussions sour, as some vocal defenders of multiculturalism want to have it both ways –  respect for identity of people born abroad or with foreign parents and respect for their Swedishness. Even the word immigrant is not used much as it may exclude or harass people who have been born in Sweden but look foreign.

There are fuzzy lines if one goes beyond the mere fact of Swedish citizenship as what counts as Swedish, but people calling themselves Swedish and some others immigrants are not inherently racist. Reference to Swedish culture, Sweden as nation and Swedes are ridiculed, mostly by priggish Swedish journalists and grounds for victimization, hurt feelings and claims of rewards. A state television reporter was surprised in 2009 when musicians played the national anthem and asked whether the song might not be viewed politically right- wing and nationalist.

The Swedish flag has been center of similar bans as schools have asked pupils not to wear t-shirts or wave the yellow and blue flag as it could be interpreted as racist. The only ones who wave the flag and celebrate the national holiday with pride are immigrants who are happy to be in a free and decent country.

Unlike in 1930s when nationalism went right in Europe under Mussolini and Hitler, but left in Sweden, the socialists have abandoned any affirmation of nationalism as at worst racist, or at best parochial. Per Albin Hansson was able to transform feelings of patriotism using the neologism folkhemmet cleverly and turning Swedish social democracy into an exception[8]. Contemporary left leaning leader shun all such references  in favour of EU and globalism, thus losing all patriotism to the nationalist party Sweden democrats.

The situation of identifying criminal immigrants can be labeled racist. Lund University had problems of theft in 2010 and a security officer sent out a mail to staff at computer labs to look out for people with Indian or Asian features. Soon the mail was reported to the university bureau of discrimination and media and had to be rephrased so no one could identify any thieves.

Stockholm police office published a report on heroin peddling and found out that many Gambians were involved. Whether this was true or not was not analyzed, but the mentioning of this particular immigrant group was and the report was labeled racist. The last extreme story comes from the commercial television network TV3. In their talk show on wanted criminals, a clip from a surveillance camera was shown of man with non- Swedish features robbing a store, but with his face mostly blurred with a white square. A police asked viewers if they could identify this man and the studio host repeated the message, “If you recognize this man, please call this number”.

Faces of Swedish criminals are shown though. Stories like these make people frustrated and distrustful of media and establishment. Doctors protest against proposals from Migration Board on medical examinations of young people who claim to be minors under 18 years and entering easily. The doctors believe such measurements of skeleton and teeth examination are racist. Et ad infinitum.

Most immigrants find these discussions futile while some other vocal immigrants (Group D below) defend normal and universal values among Swedes and other civilizations. They defend Swedes against attacks from other immigrants (Group C below) with their agenda of multiculturalism, often aligned with radical leftism and feminism[9].

Intersectionality is the latest PoMo/PC buzzword but may have gone stale already. These self-proclaimed anti-racist attackers who are researchers, activists and media people are mostly funded by the Swedish government and act as spokespeople for all immigrants, telling them that Swedes do not like them, want them to leave and keep all jobs to native Swedes.

In that way, they claim Swedes to be racist and themselves to be on the anti-racist side, but the opposite is sometimes true.  Sociology professor Masoud Kamali of Iranian descent and his subordinates pushed out other researchers from the 2004 parliamentary commission on integration because they were native Swedes and thus by default could not do research on structural racism in Sweden, a fact that was taken for granted by Kamali but not by other social scientists[10]. Socialist minister of integration Mona Sahlin obeyed his call for absolute powers over the commission, enrolled almost only of immigrant scholars and dismissed the Swedish professors.

Sadly the idea of Sweden as a racist country prevails within the left, socialist, green and in multicultural advocacy groups with the result that some easily fooled immigrants give up hopes of being integrated and start hating Swedes. A change in labour policy that may give work to jobless immigrants is attacked for being inherently racist. No jobs are better than low wages the multiculturalists argue.

The left wants to have even stricter rules for employers who now have to make diversity plans each year for ethnic and gender equality. Still the labour market is overregulated and Swedish employers behave very well in hiring people of non-Swedish origins[11].

But being dragged to court because you asked a prospective employee to shake your hand and fined $10 000 for doing so do not make employers happier to hire strangers. This happened to an employer who had a female manager that was rejected by a Muslim trainee who preferred to hold his had close to his heart as Muslims do in Muslims countries[12]. She was fined for asking.

Most immigrants do not care about such nonsense and they are luckily in majority. A simple and imprecise but useful way to understand the field of discourses on migration and integration is to divide all immigrants residing in Sweden into four groups:

A – overwhelming majority of honest, working or work searching immigrants

B – disloyal minority, violent, trouble makers, fraudulent behaviour, criminal[13]

C–  self chosen spokesmen for all immigrants, multicultural and self- proclaimed “anti-racist”

D – immigrants that insist on universal rights and duties for all, yet proud of their foreign origins

 

A do not care much for C, who are defending B against A and D. Neither does A care much for D, But they are very concerned over B, their mostly younger family members who attack Swedes or other immigrants, throw stones at policemen and behave badly in school.

Some of B also are on welfare while working illegally somewhere, but that is a tricky area as there are some in A who are proud workers too, even if illegally. The possibility of someone from D starting a discussion about how badly B behaves may lead C to appeal to Godwin’s law and replace Hitler with Breivik and then the discussion and sanity ends. Godwin’s law states that anyone that can relate any political discussion to Adolf Hitler by using the trick of guilt by association has won. It is a joke abroad and online but reality in Sweden.

Months after the horrible Norwegian tragedy, any sensible discussion about problems around immigration lead C to attack D and all Swedes for implying support for Breivik and thus the meek Swedish journalists were silenced.

As a result of silenced discussions on problems with immigration in the left leaning media, Swedes have highest distrust of media reporting on immigration in EU. 60 % of all polled Swedes do not think they get reliable information from media compared to the average 40 % in EU[14].

Group D exists and does not form a homogenous group of journalists and intellectuals, but they are usually in favour of universal human rights and respect for individuals, against silly forms of multiculturalism and soft headed arguments[15].

When Swedes back down and do not take a fight, they defend Sweden, civic humanism and same rights and duties for all. Sometimes they are called racists, home niggers (husnegrer), Oreo cookies (brown outsides, white insides) Uncle Toms and islamophobes by C. Group A and B exist but not in media.

The vast majority of vocal immigrants either working in media or as activists/ politicians belong to C and are too many to mention.  They have vast support in state television and radio, in academia and in the cultural pages of all newspapers including them with liberal- conservative editorial pages.

Swedish radical academics and journalists use group C as an alibi for their identity politics and hip radicalism, much like Palme and his generation used fighters in the anti-colonial struggles in Asia, Latin America and Africa, to make them feel the heat and strife of hardships for a while. On an American scale, the Swedish group C stand for old identity political multicultural world of Jesse Jackson, while group D is more with Barack Obama, who told black teenagers to study hard and their parents to shape up.

The cultural left and nationalists have more in common than they know. The cultural left is repressing every dissent by using the most Swedish of traits in public discourse, conformism. The nationalists want Sweden to live up to its cultural heritage which include conformism.

By insisting that everyone should share the ideals of multiculturalism (and a certain kind of feminism, share their income with others through high taxes, wear helmets when biking etc.) and keep quiet about problems related to large immigration, the left is being utmost Swedish. The more conservative Sweden democrats have found a secret ally in the public debate as they openly declare nostalgia for the 1930s Swedish socialist folkhem conformism and consensus seeking ideology. Besides conformism, the Sweden democrats defend economic protectionism which parts of the illiberal left does too. What distinguishes them is immigration.

Immigration to Sweden is hailed by the UN but that praise is for the legislation, not for the reality which is another game. It takes as mentioned on average seven years for male immigrants to land a job. Sweden receives more immigrants than similar countries.

Laws for entering and staying are very lax, but firm to adhere to international conventions when immigrants have committed a crime, their application for residence permit has been rejected or they have unclear national status. Sweden keeps sentenced criminals who have done their time in prison because no country wants them back, especially people coming from Africa and Middle East.

Still Swedes have high acceptance for new cultures and want to keep borders as open as possible, polls show. But acceptance is not enough. The combination of large immigration and lax legislation is problematic and will not be solved until all facts are on the table and open for discussion. Every sixth inhabitant in Sweden has foreign roots, some of them negative to more influx of immigrants, some accepting. Socialists have usually strong support in the immigrant population, but that has started to change

 

Jan Sjunnesson

Video of me with film team  being assulted in Rinkeby 2016 with comments

 

Notes:

[1]Karaveli 1997, Arnstberg 1998, Björkman et al 2006, Arnstberg 2008, Eriksson and Rennerfeldt 2009, Caesar 2010a and 2010b and Wager 2011. The last book contain reports from civil servants at the Migration Board who want illegalities, irregularities and mistakes to be known but dare not blow the whistle, thus all of them are anonymous. A pattern repeated since Huntford 1971 interviewed high placed government officials anonymously.

[2] Guillou 2010. Being an independent minded and hardworking journalist and former Maoist, now still left of the left party, he does not care much for feminism or silly mulitculturalism but defends working class values, harassed immigrants and personal integrity. Together with other independent socialist writers Leif GW Persson and Jan Myrdal, he has much influence in contemporary debates. Mostly for the better. Persson always, Myrdal rarely.

[3] Sandelin 2011.

[4] Tullberg 2011.

[5] Sveriges Riksdag. Konstitutionsutskottets Granskningsbetänkande, 1992/93. KU: 30. Del 1, p.104. See also Björkman et al 2006, p.66-73.

[6] In Sandelin 2012, p.39

[7] Sandelin 2012. p.15.

[8] Berman 2006.

[9] A potent mixture where the attackers’ respect for religious and cultural patriarchy lead to tolerance for misogyny, as in debates over honorary killings where the mentioning of the concept of honour being related to feudal traditions in East Africa and Middle East immediately lead to accusations of racism.

It took at least three lives of young people (Fadime Sandahl, Pela Atroshi  and Abbas Rezai) and ten years until these traditional views could be discussed somewhat sensibly by Swedish politicians, researchers and journalists. Sweden has around two known honorary killings per year. Discussions on the merits of receiving immigrants that kill their own family members are heated and calling participants racist for discussing horrific traditions among immigrants rise the temperature to boiling point. Same mechanisms apply to debates on female genital mutilation, halal meat in schools, sharia law, Swedish identity, forced marriages and ethnic strife. Given the Swedish insistence on being kind and nice to all, especially downtrodden strangers, many native Swedes feel uncomfortable when facts are presented and conclusions drawn that imply stricter rules also for immigrants. See Rothstein 2006b for lack of constitutionally based social cohesion in multicultural Sweden and Johansson Heinö 2011 for overview of Swedish immigration debate.

[10] Borg 2006.

[11] Zaremba 2006, Rezania 2007, von Bahr 2011 and von Bahr 2012. In her latest report, von Bahr shows that Swedish employers are less likely to prefer hiring their own citizens than employers in Denmark, Norway, Canada and Germany.

[12] Diskrimineringsombudsmannan 2010.

[13] According to BRÅ 2005, the national Crime Prevention Agency, immigrants are twice as often sentenced. The 2005 report is for 1997-2001 and the agency has not done same report after the large immigrations from Iraq, Afghanistan and Somalia since.

[14] European Commission 2011.

[15] Nima and Tino Sanandaji, Harry Schein, Tomas Gür,  Nima Dervish, Nyamko Sabuni, Maciej Zaremba, Dilsa Demirbag-Sten, Merit Wager, Mauricio Rojas, Hanif Bali, Alice Teodorescu, Boris Benulic, Sakine Madon, Arhe Hamednaca and Sara Mohammed among others, and globally,  for example Salman Rushdie  and Kenan Malik.  This group D and the anonymous group A will be part of making Sweden normal and actually save the nation along with more sane, hardworking and aspiring immigrants.

Andel muslimer i Sverige

pew_antal_muslimer

 

Denna text på Avpixlat

Hur många muslimer som bor i Sverige och flyttar hit de närmaste åren är viktigt att beräkna, liksom deras födelsetal och de svenskar som dör bort.  Innan jul skrev Claes Lönegård i SvD (18/12, 2016) att svenskarna överskattar andelen muslimer i Sverige.  Tillfrågade svenskar av undersökningsföretaget PEW uppgav att 17 % är muslimer, trots att de egentligen är 4, 6 % menade SvDs journalist Clas Lönegård segervisst.

Men den flitige bloggaren Project Morpeus  upptäckte felet och skrev i fredags (vilket Snaphanen noterade. Se även Invandring och mörkläggning   utifrån Affes statistikblogg).

”Det SvD inte redovisar är att siffran 4, 6% är från 2010, det vill säga att den är drygt sex år gammal, långt innan asylkrisen 2015SvD uppgav artikeln i december 2016 att 4, 6% var muslimer i Sverige. I verkligheten ligger siffran alltså mellan 7, 1% – 8, 2% beroende på vilka man inkluderar i kalkylen. Det är en felberäkning på 2, 5 – 3, 4 procentenheter”.

 

En ekonom och affärsman, Pekka Rousu har hört av sig till mig och gjort egna beräkningar som redovisas nedan. Jag som reporter har inte dragit fram siffrorna och jag välkomnar andra ekonomer att kontrollera dem, liksom ”Affe Karlsson”, Jan Tullberg och Gunnar Sandelin.

Min källa Pekka Rousu börjar med liksom Morpeus att avfärda SvDs beräkningar, men han hittade fel även i den gode Project Morpeus blogg:

Felen är dessa grupper inte inkluderats:

  • födda barn
  • döda äldre
  • sk ”arbetskraftsinvandring”
  • anhöriga övriga

 

Därför är SvD:s siffra på 7 % redan den för låg enligt min källa. Hur hög är den egentligen då undrar ni?

Vi går först bakåt till år 2010 och utgår från PEWs statistik som då var korrekt.

 

TIO MILJONER 2017

Om vi börjar 2010 och antar att PEW Research hade rätt om antalet muslimer i Sverige. Vi var i Sverige då 9 miljoner och här fanns en halv miljon muslimer. Alltså en av 20 var muslim och 8, 5 miljoner var icke-muslimer. Dvs ca 5 % muslimer.

Kollar vi sedan på befolkningsökningen fram till 2017 så har vi blivit 10 miljoner. Det föddes 840 000 barn och det dog 630 000 under dessa 7 år. Det förklarar 210 000 personer av miljonen vi ökade med nyligen. Varifrån kommer de övriga 790 000 människorna?

Svaret är förstås invandring, vilket medges till och med officiellt och som något positivt. Det är enkelt att se i en tabell hur många som invandrat till Sverige varje år och från vilka länder.  Mycket riktigt var det ca 800 000 som kom under dessa 7 år och grovt räknat var 80 % av dessa muslimer, dvs 640 000 personer

Om vi antar att de muslimer vi hade 2010 ännu lever (500 000) och så lägger vi vill 640 000 muslimer så blir det 1, 14 miljoner. Det blir 11 %.  Redan där hamnar PEW och SvD fel.

Barnen som föddes var också delvis muslimer vilket är en felkälla som inte tas med fullt ut, så 11 % är lågt räknat. Inklusive total invandring dess, även om det är ett felaktigt antagande med 80 % muslimer, så är det dagens Sverige snarare 9 – 13 % som är muslimer än knappt 5 % som SvD skrev innan jul.

 

År 2000 var andelen muslimer 1 %, dvs 1 av 100

År 2010 var det 5 %, dvs 1 av 20

År 2017 var det 11 %, dvs 1 av 9

År 2020 blir det 17 %, dvs 1 av 6, utifrån känd information

År 2025 blir det 25 %, dvs 1 av 4, beroende på vald politik

 

Den muslimska befolkningen idag och invandrande muslimsk befolkning är ung och barnafödande. Av 9 miljoner icke-muslimer idag är det minst 5 miljoner för gamla för att få barn, men inte bland muslimska familjer.

Muslimska kvinnors nativitet är högre än etniska svenskor. Försiktigt räknat så föder en muslimsk kvinna 2, 5 jämfört med svenskornas 1, 5 barn (en siffra som kan sjunka vid social oro).

Muslimska kvinnor föder barn tidigt i livet (18 – 30 år) och svenskor sent (30 – 34 år). På ett sekel föds fyra generationer muslimer och tre generationer svenskar.

Hur stor invandring blir i framtiden från muslimska länder är omöjligt att veta, men gissningsvis önskar befintliga muslimer få hit fler muslimer till Sverige och absolut inte kristna invandrare.

 

DETALJERADE BERÄKNINGAR

Här finns mer belägg för siffrorna där nativitet och mortalitet tas. Kort sammanfattning:

äldre icke-muslimska etniska svenskar dör undan och ersätts av yngre muslimer med högt barnafödande.

 

Asylinvandring 2010 – 2017

Enligt Migrationsverket fick 215 000 fick uppehållstillstånd mellan dessa år. Räkna med att 80 % är muslimer.

172 000 muslimer

 

Anhöriginvandring 2010 – 2017

69 000 (32 % av asylsökare samma period) och 80 % muslimer.

55 000 muslimer

 

Barn födda till föräldrar med PUT 2010 – 2017

Migrationsverket uppger bara 35 000 föräldrar och om 80 % är muslimer och om alla deras barn antas ha samma religion som sina föräldrar blir det

28 000 muslimer

 

Anhöriga övriga 2010 – 2017

Detta är sk kärleksinvandring. Den var under dessa år 134 000 personer, så det är ett betydande antal men inkluderar även att muslimer i Sverige tar in muslimska makar utifrån. Går man igenom nationaliteter bland dessa återfinns inte bara från typiska muslimska länder utan från Thailand och Ryssland. En uppskattning att 50 % av dem är muslimer, alltså

67 000 muslimer

 

Arbetstagare och anhöriga till dessa 2010 – 2017

Dessa var 101 000 arbetare och 61 000 anhöriga. Det har alltid funnits ett antal experter och udda omständigheter som gjort att vissa flyttat till Sverige. Men de tal vi haft efter att Alliansen tog makten 2006 är exceptionella. En muslimsk invandrare som äger en pizzeria kan anställa två personer från hans hemland genom att ansöka om arbetskraftsinvandring. I princip är alla arbetskraftsinvandrare lågkvalificerad arbetskraft. I snitt är det 15 000 arbetare per år. Det finns några tusen riktiga arbetskraftsinvandrare som är i Sverige i några år för att det är nödvändigt och sedan åker hem, men för det stora flertalet så gäller inte detta. 67 % av dessa söker asyl i Sverige inom några år så vad det handlar om är förtäckt asylinvandring. Det finns massor av arbetsgivare som säljer sådana intyg så människor får komma till Sverige. De söker de asyl och stannar i Sverige. 67 % av 162 000 är 109 000. Andelen muslimer är ju 80 % av desssa så det blir

87 000 muslimer

 

Inne i asylprocessen 2017

Dessa finns inte som invandrare i Sverige utan de är på väg in i systemet. De är 122 000.

Beviljandegraden för asyl har tidigare varit ca 35 – 45 %, men sedan Sverige skärpte  gränskontrollen hösten 2015, så har procenten nu gått upp mot 75 % och bland muslimer upp mot 85%. Vi antar att 90 % av dem är muslimer och att 85 % får stanna så det blir

93 000 muslimer

 

Andel som stannar illegalt när de fått avslag eller hoppar av asylprocessen kan vara minst 100 000 inklusive de som stannat sedan år 2000. Om 75 % av dem är muslimer

75 000 muslimer

 

Födda barn i Sverige 2010 – 2017

Antalet födda barn är inte svårt att få fram, men andel muslimska barn är värre. Det föddes  120 000 barn per år dessa sju år och det blir 840 000 barn. Sedan tidigare vet vi att barn födda av invandrade föräldrar med PUT var 28 000. Muslimer är ca 10 % av befolkningen men de är i barnafödande ålder.

Gällande svenskar så är sex av de nio miljonerna inte i barnafödande ålder då de flesta är för gamla. Muslimska kvinnor föder barn 18 – 34 år och föder minst 2,2 barn per kvinna. Det innebär att det blir fyra generationer muslimer per sekel. Svenska kvinnor föder mellan 28 – 39 år ca 1,5 barn. Det innebär tre generationer per sekel. Så per sekel blir det väldigt många fler muslimer än svenskar.

I barnafödande åldrar så är andelen muslimer 20 %. Det innebär med mitt nativitetsantagande att muslimer föder 27% av barnen. Alltså kan det bli 227 000 muslimer till (andelen muslimska barn kan vara både högre och lägre, alla barn följer inte föräldrareligionen och vad som dessutom trasslar till beräkningar är att det finns blandäktenskap etc.)

227 000

 

SUMMERING

 

Antal muslimer i Sverige 2017:

 

Inflyttade sedan 2010         515 000

Asylinvandring                   172 000

Anhöriga asylinvandring    55 000

Födda PUT-barn                 28 000

Kärleksinvandring              67 000

Arbetskraftsinvandring      87 000

Bifall inom asylprocessen  93 000

Födda muslimska barn       227 000

Illegala i landet                   75 000

 

Totalt blir det 1 255 000 muslimer.

 

Enligt folkräkningen är vi 10 miljoner så det blir 12,5 % muslimer. Alltså 8,8 miljoner icke-muslimer och 1, 25 miljoner muslimer.

 

FRAMTIDEN 2017 – 2020

Antal döda är i huvudsak etniska svenskar över 75 år och blir ca 270 000 fram till 2020.

270 000 färre svenskar

 

Anhöriga till människor som redan kommit till hit måste läggas till fram till år 2020. Migrationsverket har sagt en siffra på ca 350 000 just nu. Den beräkningen beror på politiska beslut den kommande tiden och hur man tillämpar lagen och hur praxis är i verkligheten. Av dessa 350 000 är minst 80 % muslimer så ytterligare

280 000 muslimer.

 

Asylsökare

Myndigheterna talar om allt från 50 000 – 100 000 per år. Under 2016 sökte 35 000 asyl. Antar att det blir 35 000 per år fram till 2020 och att de är till 80 % muslimer och att 80 % får stanna. Det blir

67 000 muslimer

 

Anhöriga till de nya asylsökarna

Vi säger 25% anhöriga så det blir

17 000 muslimer

 

Kärleksinvandring

Den kan antas ligga kvar på samma nivå (runt 18 000/år) och att de är 50 % muslimer. Det blir

27 000 muslimer

 

Sk arbetskraftsinvandring med anhöriga

Antar samma nivå som tidigare 7 år bakåt. 23 000/år och att 2/3 söker asyl och att 80% är muslimer. Det blir

37 000 muslimer.

 

Födda barn

Antal att det fortsätter på 120 000/år och att det är 27 % muslimska barn.

97 000 muslimer

 

Befolkning år 2020

Antal muslimer från 2017, 1 255 000 personer redan här

 

Anhöriginvandring till befintliga invandrare 280 000

Asylsökare 67 000

Anhöriga nya asylsökare 17 000

Kärleksinvandring 27 000

Arbetskraftsinvandring och anhöriga 37 000

Födda muslimska barn 97 000

Totalt antal muslimer 1 800 000

 

Antal icke-muslimer

Sedan 2017, 8 800 000 personer

Döda 270 000 –

Födda barn 263 000 +

Anhöriginvandring till befintliga invandrare 70 000

Asylsökare 17 000

Anhöriga till nya asylsökare 4 000

Kärleksinvandring 27 000

Arbetskraftsinvandring 9 000

Summa icke-muslimer: 8 920 000

Totalt i Sverige 8 920 000 + 1 800 000 = 10 720 000 och 16,8 % muslimer

 

Andel muslimer i Sverige till 2050:

År 2000 1 %, dvs 1 av 100

År 2010 5 %, 1 av 20

År 2017 12 %, 1 av 8

År 2020 16 %, 1 av 6

År 2030 31 %, 1 av 3

År 2040 50 %, 1 av 2

År 2050 70 %, 2 av 3

 

ANDEL MUSLIMER I ÅLDERSINTERVALL

Det säger något om ett samhälle hur det ser ut och fungerar. Antaganden nedan för 2017 och 2020 för dessa åldersintervall bör göras, men har inte fullföljts av Pekka Rousu:

0- 6 år, förskola, fritids, barn

7 – 18 år, skola

18 – 30 år, ålder muslimska kvinnor föder och börjar rösta

31 – 39 år, ålder svenska kvinnor föder

40 – 63 år, slutet av arbetstiden

63 – 75 år, pensionärer som inte behöver så mycket sjukvård

75 – 95 år, åldringar som behöver mycket hjälp

 

Tiden efter 2020 går tillväxten muslimer snabbare. Muslimska kvinnor föder barn i yngre ålder. Muslimska kvinnor föder fler barn/kvinna. Den muslimska befolkningen i barnafödande ålder är mycket hög andel.

Om vi tänker oss tiden från 2020 till 2040. Vilka kommer då att dö? Jo, mestadels de som då är 70 – 95 år. Dessa är idag 67 – 92 år. I den åldern finns i princip 0 muslimer. Om vi säger att det är 90 000/år så kommer det att dö 1,8 miljoner svenskar som är icke-muslimer. I denna ålderskategori har vi i princip enbart etniska svenskar (och en och annan från Finland, Grekland och Turkiet).

Pensionärer år 2040 kommer att vara nästan enbart etniska svenskar födda innan 1980 och nästan inga muslimer. Hur kommer betalningsviljan i Sverige se ut då för pensionärer? Hur mycket pension vill framtidens muslimer ge gamla svenskar? Hur mycket sjukvård tycker de dessa gamla svenskar är värda? Eftersom det kommer att råda klara motsättningar i samhället mellan muslimer och icke-muslimer så är frågan relevant.

 

Eller är det möjligt att barn till muslimska föräldrar inte blir muslimer? Är det dessutom så att majoriteten av de muslimer som flyr hit vill inte återupprätta sina dysfunktionella muslimska samhällen? En del tyder på att detta gällt tidigare, dvs att sekulära muslimer och religiöst ointresserade barn varit de flesta av muslimerna i Sverige. Men sedan 1990 har muslimer ersatt arbetare som socialdemokratisk väljarbas (Kenan Maliks bok Från fatwa till jihad, DN 2009 ), högljudda muslimska grupper tagit plats i debatten (Ivar Arpi,  Timbro 2014 ) och förorter islamiserats (Nalin Pekgul, Fokus 2017).

De muslimska generationer som kom till Europa efter 1945 var sekulära, men deras barn och barnbarn, liksom de senaste decenniernas muslimska invandrare, är inte det. Dessutom är de väldig, väldigt många fler.

Jan Sjunnesson och Pekka Rousu

Mina texter och tal om islam sedan 2011

 

Googlingar Jan Sjunnesson, 9 feb, 2017

Flashbackare spekulerar
Flashbackare spekulerar

Jag googlade mitt namn och fick fram en del från mitt framträdande i SVT Opinion samt i en Flashbacktråd om skvaller om mig (FB anteckn):

http://www.dagensmedia.se/medier/marcus-birros-nya-uppdrag-bloggare-pa-svt-6821169#conversion-431683414

https://www.resume.se/nyheter/artiklar/2017/01/27/fredagskronikan/

https://www.flashback.org/p59774753#p59774753 nominerad till Årets Flashbackare 🙂

https://www.flashback.org/sp59500245

https://www.flashback.org/sp59748237

https://www.flashback.org/sp59747810

https://www.flashback.org/sp59741108

https://www.flashback.org/sp59733303

fl

 

”Segui il tuo corso, e lascia dir le genti”, Dante Alighieri

 

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.