Artikelserie i sex delar om frihetskampen bakom järnridån i öst. Tidigare artiklar: Havel

Dagens svenska åsiktsklimat påminner inte sällan om den öppna och självpåtagna censur som människor upplevde i den kommunistiska Östeuropa och Sovjetunionen. Jag gör några nedslag i den rika dissidentlitteraturen men också i berättelser om vardagligt liv under en vakande statlig regim som såg till man tänkte och sade rätt enligt myndigheterna. Sanningen vann till sist, 1989.

20 mil söder om Skåne levde polackerna under åsiktsförtryck och diktatur tills 1989. De försökte göra uppror några gånger på 1950-talet och 1968, men det var först när den polske påven Johannes Paulus II besökte sitt hemland 1979 som folk på allvar började tro på frihet utan statlig propaganda, censur och angiveri.
Under alla de år som Polen var kommunistiskt sågs alla grupper och möten som inte var officiellt godkända som samhällsfarliga. Scoutkårer, frimärkssamlare, poeter – alla kunde samlas och kanske oavsiktligt eller avsiktligt tala om regimen på otillåtna vis och förbjöds därför. Poesi till exempel skulle i första hand vara vacker, i andra lättbegriplig och inte innehålla farliga kontroversiella tankar.

Poeten Czeslaw Milosz berättade redan 1953 i boken Själar i fångenskap om de samvetskval polska författare hade när de skulle omvändas till lydnad inför Moskva och dess påbud om att bara skriva socialrealism. Men det går att tvinga sig själv, ett tag.

”Operationen är lyckligt och väl överstånden, men den har efterlämnat ett ärr hos patienten. Det är som om något hade slocknat inom honom. Ett visst vemodigt drag omkring munnen förråder detta.”

Han menade att motståndsmän och dissidenter blev de med sämre kroppslig konstitution. Dessa veklingars magar klarade inte av pressen, även om huvudet försökte hålla sig kallt och anpassa tankar och tal efter vad som gällde. Krånglande magar som tecken på tvivel och skepsis inför övermakten och de offentliga lögnerna.

Annat är det med de polacker som välkomnade Sovjetunionen som befriare trots dess terrorvälde och riggade val under de avgörande våldsamma åren 1945- 1948. Dessa kommunister har drabbats av en Ny Tro skriver Milosz. De har inte neuroser som västerlänningar och unnar sig inte känslolyx. Tvärtom ska allt vara praktik, jord och konformism. En Jantelag som få svenskar kan förstå vidden av, även om socialdemokratin i synnerhet har försökt göra alla oss lika och ingen bättre än någon annan.

Den polska diktaturen verkade vidare genom att göra människor förslavade genom att påverka deras egna medvetanden med fruktan. Från skolans enfaldiga förklaringar inriktade på klasskamp till pressen, konsten, det offentliga livet för de vuxna, upprepades samma förenklade slagord utan att någon ifrågasatte dem.

”Den totalitära staten utövar en enorm påtryckning på medborgarna och skapar hos dem en emotionell spänning som bestämmer deras handlande. Indelningen av medborgarna i ’lojala’ och ’förbrytare’ betyder att alla medlöparna, alla de fega och servila, får sin belöning. En stor procent av ’förbrytarna’ däremot utgörs av rakryggade, hederliga människor som är trogna mot sig själva. Ur social synpunkt borde de vara den bästa garantin för en sund utveckling. Ur kristen synpunkt har de ingen annan skuld på sitt samvete än att de ringaktat kejsaren eller inte rätt förstått hur mäktig han är”.

Förtrycket liknande han vid en ”tystnadens sammansvärjning” där ”ord av sanning låter som ett pistolskott”
Den fritänkande författaren Czeslaw Milosz fick Nobelpriset 1980. Han dog 2008.