Kategoriarkiv: En skriftställares dagbok

En skriftställares dagbok: 02-01-2022

 

 

ANN HEBERLEINS BOK FALLET SOM JAG BLÄDDRADE I  NYLIGEN PÅMINDE mig om den åsiktskonformism som jag och andra upplevt under det senaste decenniet, se antologin Priset.

Heberleins och maken Heegs närvaro i samma sammanhang som jag, ”Sällskapet” och i Visby, och deras texter i alternativmedier, låt vara mer accepterade som Nyheteridag och Ledarsidorna, hade gett deras belackare fullt utrymme för drev och uthängningar. Aftonbladet Kultur verkar ha vara värst men statsmedierna och Lunds universitet stod inte långt efter enligt Heberlein.   

Denna tid i svensk kultur- och samhällsdebatt, från runt 2000 till 2020, kommer vara av intresse för doktorander  år 2030. De som följt mig och alternativmedier vet att det svenska debattklimatet är speciellt, så särskiljande att tom New York Times skrev 2017 om vår åsiktskorridor: 

”The Swedes have a word, ‘asikstkorridor,’ which translates as ‘opinion corridor’ and describes all those things considered incorrect not only to say but to think.”

Jag är rejält trött på denna tjatiga debatt som alltid handlar om SD till sist och tror att Heberlein är detsamma. Hennes bok är en viktig uppgörelse med en galen tid, i stil med Claes Arvidssons och Per Ahlmarks drapor under 1990-talet, se mina boktips.

Vad som slog mig igår när jag tänkte på 1970-talets åsiktskonformism och dagens var att då handlade frågorna på makronivå, om att införa fondsocialism, avskaffa kärnkraft (alla alternativ hade det målet) och införa lagändringar i familje-och arbetsmarknadspolitiken som visserligen berörde nästan alla svenskar men inte i våra privata angelägenheter.

Dagens åsiktskonformism handlar om att reglera våra mellanmänskliga förehavanden men inte att lösa de stora makroproblem. Vi har ett anarkoterroristiskt samhälle där vi inte får säga åt en tiggare att inte planka in på t-banan, men snällt tvingas vänta underdånigt på de tåg som är försenade. Se Bulletin och Morgonposten, men begreppet användes nog först i Sverige av Nya Tider

1970-talets åsiktskonformism utmanades 1980 i några debattinlägg av författarna Sven Fagerberg, Sven Delblanc, Lars Gustafsson och Jan Myrdal, kallade ”De Fyras Gäng”. Sverige ansågs av dem lida av en alltför stor enighet bland de styrande, oavsett deras roll som politiker, företagare, fackledare eller redaktörer. 

Britten Roland Huntford hade sett liknande korporativa tendenser 1971 i boken The New totalitarians och 1982 gav den malliga morgontidningens (Jan Guillous välfunna term på DN) kulturredaktion tysken Hans Magnus Enzensberger uppdraget att beskriva landet i serien Svensk höst. Många utländska betraktare har just sett vårt konsensus som nationellt särdrag.

Så var står vi idag? Kommer dagens snart söndervittrade värdegrund ersättas av en ny? Etnologen KO Arnstberg siar om framtiden lite men tecknar främst tiden fram till idag i sin bok Konsekvenserna.  Vår demografi har förändrats i grunden så att en tredjedel nu har utländska rötter samtidigt som det nationellt svenska samhällskittet har motarbetats  i över 40 år. 

Tidigare kunde ämbetsmän såsom bibliotekarier, konduktörer, socialarbetare och lärare få ordning i offentliga miljöer eftersom de åtnjöt självklar respekt. Icke så idag. Och de offentliga försöken att korrigera har snarare slagit bakut vilket Patrik Engellau skrev om idag på Det Goda Samhället. Har man än gång släppt på tyglarna är det mycket svårt att dra in dem igen. 

Samma sak med bidrag och privilegier (t ex till skattefinansierad fritid via studieförbund): en gång beslutade och utbetalade är de svåra att dra tillbaka. 

Så vad står Sverige inför 2022? Att både stärka makronivån (försvaret, de offentliga registren, sjukvården, infrastrukturen, energin) och samtidigt återupprätta auktoritet på mikronivå för de  som utför offentliga uppdrag, som blåljuspersonal och lärare m fl. Lägg till att skärpa kraven för att ta emot bidrag så får vi en blandning som ingen partikonstellation mäktar med på fyra år. 

Jag bävar för vad som kommer ske av motsättningar och ser dessvärre ett antal skitår framöver.  

Gott Nytt År förresten!

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

En skriftställares dagbok: 14-11-2021

BORDE JAG HA STANNAT KVAR I SD:s WEBBTIDNING SAMTIDEN 2015?

Mina kloka erfarna dissidentkollegor Gunnar Sandelin och Jan Tullberg rådde mig i februari 2015 att inte gå till DN och avslöja distansupplägget med Erik Almqvist i Budapest, den  obefintliga redaktionella planeringen, redaktionsbråk och alla refuseringar av mina texter trots att jag var redaktör och ansvarig utgivare, men utan publiceringsmöjligheter.

I och med Samtiden hade SD  genom mig kommit in i SVT/SR  2014 och jag borde ha suttit still i båten. Men icke. Jag  kände mig förorättad och var nog fåfäng nog att tro mig om att kunna starta en begynnande Sverigevänlig rörelse genom föredragsföreningen Fri Folkbildning,  Avpixlat, Nya Tider, Swebbtv och de andra alternativmediernas pådrag vid arrangemang som Pride Järva med mera.

Det gick väl sådär. Jag blev arbetslös  i mars 2015 och utan inflytande i SD som i Stockholm senare förföll rejält med paret Wallmark. Några soffor och inslag i SVT blev det inte mer (utom i SVT Debatt i januari 2017), vilket var kanske ett resultat av att jag inte kunde kopplas till SD och var därmed ingen representant.  Att ha en påläst välutbildad oberoende Sverigevänlig kommentator var otänkbart då och likaså nu.

Jag tror dock att Sandelin och Tullberg hade rätt nu i efterhand, men att sitta still i båten är inte min mest framträdande egenskap. Jag har tidigare hängt ut inkompetenta arbetsgivare (Hjulstaskolans rektor 2005, Yrkesgymnasiets ledning 2011) och har svårt för att bli trampad på tårna. Men nog borde det ha gått vägen våren 2015 att förpassas till en redaktörsroll och sedan fortsätta på Samtiden och fortsätta kommentera i debatten. 

Problemet var dock att jag inte kunde skriva fritt utan hade fått drygt 60 texter refuserade och därmed byggt upp en frustration sedan Samtiden startade vid midsommar 2014.  Att då fortsätta tedde sig omöjligt, men som sagt det hade kanske varit bättre för SD och den folkrörelse som partiet har, som bl a Expressens Viktor Barth-Kron påpekat. 

Men jag får idag bita i det sura äpplet.  Samtiden har idag en bra om än marginell funktion  i den politiska  debatten och Dick Erixon gör bra ifrån sig liksom Riksstudios.  Den äventyrlige Sjunne blev ett irrbloss som åtog sig uppdraget i november 2013 av Mattias Karlsson och Martin Kinnunnen eftersom han var den ende som kunde hantera det publicisistiska arbetet någorlunda och hade lite att förlora.

Jag hade fått sluta vid årsskiftet  2012/13 från lärarutbildningen som lärare i pedagogik och barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet eftersom jag inte följt den politiskt korrekta linjen.  2013 stod jag utan arbete och hade just engagerat mig i SD Stockholm samt debatterat invandringsfrågor på Bonnierägda Newsmill och denna blogg.

Jag hade vidare  flyttat till Indien över sommaren för att starta ett utbildningskonsultbolag men återvänt i augusti pga min fars sjukdom och senare bortgång i november. Kort sagt en rörlig individ, politiskt (gått från V till SD) och geografiskt.

Så vad göra nu? Knappast att återinträda i den politiska debatten eller skapa nya mediehyss. Det gör #Hurkanvi,  #Densistamåltiden, #Godton, Wyndman och Heberlein, Chang, Bulletin m fl bra. Någon plats för  riktiga Sverigevänner  i medier ser jag dock inte utom möjligen för Riksstudios Rebecca Fallenqvist och Richard Sörman som ett bra radarpar. 

Mainstream media har tagit till sig en glättig SD-light  version och skytt för de mer allvarliga kritikerna av invandringspolitiken (se bloggen). SVT Forum filmade t ex Jan Tullberg i feb 2016 men klippte bort inslaget när de själva sände hela programmet (se YouTube). Att låta en disputerad företagsekonom diskutera invandring och ekonomi är fortfarande tabu i SVT och han lär inte synas i TV4 heller. Inte heller Patrik Engellau och Karl Olov Arnstberg.

Kanske gjorde jag ändå rätt med att hoppa av. Hur som helst var jag med om att skriva presshistoria under denna korta intensiva tid.  

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

En skriftställares dagbok: 24-09-2021

KAN JAG KRITISERA MODERNITETEN/POSTMODERNITETEN OCH SAMTIDIGT LEVA MODERNT/POSTMODERNT? Dvs kan jag å ena sidan fördjupa mig  i konservativ kritik som avskyr det moderna samhället samtidigt som jag själv inte bara trivs i det moderna utan även i det postmoderna?

Jag ögnar  t ex i boken Revolt against modernity, en studie av de konservativa tänkarna Leo Strauss och Eric Voegelin och läser samtidigt Platons Lagarna och Strauss beundran för det antika livet med dess reaktionära livsideal. 

Samtidigt byter jag liv genom att bryta upp, byta jobb, flytta, inte bara nu här i Halland denna sommar, utan har ständigt gjort det, ofta förhastat, och jag vill inte byta den möjligheten mot ett stillsamt omodernt liv.  

Jag är en svensk modern, ja postmodern, man som välkomnade postmodernismen när den kom på 1980-talet. Plötsligt var allt möjligt. Troligen var det samma känsla vi 50-talister fick som 40-talisterna hade på 60-talet, en befrielse. 70-talet var något annat, mer ångestfyllt och förvirrat.

Att jag sedan fortsätter att tvivla på det moderna, och det postmoderna, hör till just det moderna. Och det postmoderna. Krångligt ? Ja så inihelvete. Kommer nog sluta med att jag läser Bard och Söderqvists kommande bok som en instruktion för ett post- postmodernt liv och samhälle. 

För inte kan Leo Strauss ha rätt i att detta moderna samhälle är tomt och futtigt? Jag försöker förstå hans värld, en tysk-judisk kultur som präglades av första världskriget och som han aldrig kom över.  Att han vände sig till antiken, medeltiden och de tidigmoderna tänkarna var kanske naturligt eftersom 1900-talet knappast var begripligt för honom, liksom det inte heller var för de andra exiltyska tänkarna i USA, Th Adorno eller  Hannah Arendt. 

Jag ska fortsätta att studera Strauss och de filosofer han berör men jag går inte med på att kasta hela det moderna överända, vilket hur som helst är omöjligt.  Återstår att väga för och emot. 

Torbjörn Elenskys Absolut text är ett välkommet avbrott från dysterkvisten Strauss. Lärt och välskrivet samt lite optimistiskt. En kulturgärning. Lyssna på honom 5 oktober ni som är i Stockholm.

Den Åldrande Modernismen... | Bergmark, Torsten & Björ... | 70 SEK
En bok jag ägt men inte läst så noga. Dags att ta upp den igen.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

En skriftställares dagbok: 26-07-2021

ATT AVSTÅ FRÅN SOCIALA MEDIER är svårare än jag trott. Jag har försökt låta bli Twitter och Facebook utan större framgång. Tror att jag behöver ett liv för att kunna avstå. Det har inte infunnit sig även om delar finns på plats här i norra Halland.

I avvaktan på att livet ska infinna sig i form av en sefardisk dam som ska ge efter för mina kärleksförklaringar och närmast provencalska trubadurkurtiser så har jag ägnat mig åt Bibelkritik, något jag aldrig testat tidigare. Jag har ju sysslat med filosofi sedan 20-årsåldern men aldrig teologi eller dylikt. Två inlägg  (och här) de senaste veckorna och fler på väg.

Vad som fick mig dit var först judiska avvisanden av de kristnas hänvisningar till deras skrifter, Torah (de Fem Moseböckerna) och hela Tanach, dvs Gamla Testamentet. Rabbinen Michael Skopacs föreläsningar på YouTube är övertygande liksom den agnostiske teologen Bart Ehrman, som avvisar allt tal om himmel och helvete i sin senaste bok Heaven and Hell.

Frilansteologen Robert Price som avvisar den historiske Jesus är också underhållande men jag stannar där. Vill inte dyka ned för djupt i kristendomens eventuella ogiltighet. Det räcker att jag upptäckt hur illa grunden är efter Jesus död och vad Paulus ställt till med. Nytt för mig alltså vid 63 års ålder.

Judendomen som levnadshållning har aldrig intresserat mig tidigare men jag kunde inte låta bli att även ta del av den vältalige rabbinens predikningar om varför Torah kan vara väsentlig idag.  Påminner lite om sekulär buddhism och antika levnadsregler såsom Pierre Hadot framställt dem.

En fördel med att jag hamnat i judiska trosläror är att Leo Strauss och den medeltida lärda juden Maimonides blir mer intressanta och att jag kan sätta igång med nästa års författande om Strauss med viss biblisk prägel, kristen och judisk. Jag hade redan bestämt att ägna ett avsnitt åt Hannah Arendts läsning av kyrkofadern Augustinus (via James K.A. Smith), men nu finns  alltså mer föda för tanken. 

Prästen Paul Vanderklays insikt om Jordan B. Petersons arv från Sören Kierkegaard är en annan relevant video som sammanfattar vad många haft på känn. Mycket intressant för oss Petersonfans.

Helt utanför dessa bibelspår, men via portugisiske författaren José Saramago kanske (vars bok om Jesus jag läst nyligen), har jag läst om begreppet saudade, den längtan som just finns i Portugal.

Den portugisiske författaren Eduardo Lourenço (1923-2020)

Maxim Grigorievs kortessä i Axess (4/2021) om begreppet ledde mig till den iberiska halvöns tvillinghälfter.  Saudade är känslan av förlust, en obestämd längtan, tom längtan efter att längta. Portugiser till havs kände den liksom kärlekskranka och fattiga i hemlandet.

Svenskans vemod fångar liknande bitterljuva känslor. Jag skrev i boken Sverige 2020 (2013) om vilka av våra artister som kan uttrycka denna ursvenska själ: CM Bellman, August Strindberg, Greta Garbo, Ingrid Bergman, Ingmar Bergman, Evert Taube, Monica
Zetterlund, Lars Gullin, Cornelius Vreeswijk, Blå Tåget, Ulf Lundell, Kebnekaise, Träd-Gräs-och-Stenar, Kent, Sofia Nordenstam, Gunnel Mauritzson, Tomas Tranströmer. 

Att vemodet inte övergått i uppror under det nuvarande förtrycket från etablissemanget utan i flykt och ångest är något jag och Richard Sörman beskriver och sörjer.

Horace Engdahls favoritförfattare portugisen Fernando Pessoa lär vara den som mest utförligt uttolkar deras nationella vemod. Han och Liv Strömquist strosade runt i Lissabon, i regi (nåja) av SVT och citerade den svårläste författaren.

Det slog mig att begreppet duende i Spanien har liknande nationella särdrag, om än inte lika sorgsna och dessutom via flamencon utländskt lierat med såväl  zigenare som morer (dvs de invaderande araberna, berberna som förutom inspirera till fantastisk musik även förde gitarren till Sydeuropa). 

Federico Garcia Lorca var den som moderniserade duende i sitt tal  ”Teoría y juego del duende” (engelsk översättning) i Buenos Aires 1933 . Lorca gav denna intensiva känsla som stor konst kan uttrycka en vitalistisk inramning via Nietzsches estetik om det tragiska. 

Företeelsen duende hade dock länge funnits med magi och konst i spansk folktro i form av troll, tomtar och älvor, på spanska; Anjanas, Busgosos, Diaños, Enanos, Elfos, Hadas, Nomos, Nuberus, Tentirujus, Trasgos/Trasgus, Trastolillus, Trentis, Tronantes, Ventolines… 

Wiki

Vår egen sagotant Selma Lagerlöf skrev om denna väsen som vi i Norden haft länge omkring våra gårdar. Hennes landskapsfrände, den värmländske författaren Lars Andersson tog upp förbindelsen i essäsamlingen Skuggbilderna 1995;

Men idag är duende den känsla av äkthet som flamenco och annan stor konst kan förmedla. Bach är full av duende ansåg Lorca.   

1975 var Bob Dylan på besök i Sydfrankrikes kultplats för zigenare och flamenco, byn Les Saintes Maries de la Mer. Han såg  flamencolegenden  Manitas de Plata spela och kanske även Juan Reyes, båda fäder till flera medlemmar i flamencopopgruppen Gipsy Kings. 

I Martin Scorseses dokumentärdrama  från konsertturnén Rolling Thunder Revue  (2019) finns ett avsnitt från den sydfranska byn och Dylan kommenterar besöket. Han skrev sedan One more cup of coffee som bär alla tecken på inspiration därifrån och dylansk duende.

Avslutar med en  analys av begreppen saudade/fado och duende/flamenco. Fado är den portugisiska sorgsna sången som ljuder där kärlek övergetts eller livet gått i stå.

Min tes lyder:  

Saudade förhåller sig till Fado som Duende till Flamenco

Om detta kan minst sju essäer skrivas och en  har redan skrivits.

Slutligen så har jag börjat läsa Isabel Alliendes fantastiska Andarnas hus (1982). Fortsätt läsa En skriftställares dagbok: 26-07-2021

En skriftställares dagbok: 31-05-2021

ÅTER I HEMTJÄNSTEN.  Jag är tillbaka i vårdsvängen som jag en gång var i Uppsala, men nu är jag i hemtjänsten i norra Halland.

Efter nästan ett års arbetslöshet gör jag mitt för att dra in en lön och hjälpa till i välfärden på landsbygden.  Här kör jag runt på slätterna för att hjälpa gamla med sina dagliga behov. Ett härligt jobb.

I juni 1976 kom jag tillbaka från USA där jag var utbytesstudent. En väninna arbetade som hemsamarit på Gottsunda servicehus i Uppsala så jag drog dit på någon rast. Efter en stund i fikarummet kom frågan upp om jag ville arbeta där också.

Jodå sa jag. Alternativet var att stå med skyffel vid en grävare i vårt familjeföretag Markentreprenör H. Sjunnesson AB liksom jag gjort varje sommar sedan 1971 med blåsor i händerna till en början. 

Efter hemtjänsten gick jag vidare till långvård vid Kunggärdets sjukhus (utsikt över kyrkogården!) och Akademiska sjukhuset där jag stannade som sjukvårdsbiträde och patientövervakare tom 1987, deltid, timvik och ibland heltid, mest på neurologi/neurokirurgen.

Jag funderade på att söka till läkarlinjen och gjorde ett halvhjärtat försök utan framgång. Hade jag legat i kunde jag ha kommit in eftersom jag hade ganska bra avgångsbetyg från Skrapan. Men istället slösade jag bort min begåvning på humaniora, skola och journalistik.

Eftersom jag var organiserad i Vpk och rätt aktiv så såg jag sjukhusjobbet som ett sätt att proletarisera mig. Detta var inget Vpk påbjöd till skillnad från Kaf/Skp/Kfml(r), utan något jag själv funderade på där på avdelningarna (var på alla utom kvinnoklinik och BB).

Jag skrev tom om detta i landstingets personaltidning 1983

Upptinget 1983

 

Så att ta hand om gamla och sjuka har jag erfarenhet av men det blev aldrig till något mer än försörjning när jag inte studerade eller reste.

Här i Halland hann jag inte ordna bostad utan tältar.

 

Opinionsbildningen verkar gå åt rätt håll, dvs högerut även om Löfven & co (inkl C) får 4/10 röster.  Jag tar en paus  och drar nytta av att jag anses för fin för fulmedier och för ful för finmedier. Dags att göra nytta för de äldre som slitit för vårt land, på riktigt.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

En skriftställares dagbok: 26-04-2021

LÅT MIG SLIPPA SKRIVA OM ISLAM OCH INVANDRING. Jag hamnade i dessa kontroversiella områden av slump och av intresse för flyktingar, men har nu fått nog. För ett tag i alla fall.

Sedan 1991 när jag anställdes på en sk invandrarkurs vid socialdemokratiska Brunnsviks folkhögskola i Dalarna har jag haft att göra med invandrare.  Mina Uppsalabekanta arbetade på asylförläggningar när Balkan exploderade  på 1990-talet och startade konsultbolag i integrationsindustrin.

Vissa år var jag invandringstjänsteman på heltid som 1994 då jag var kursföreståndare för en latinamerikansk teaterskola i Järva, 2004-5 då jag var bitr rektor vid en grundskola i Tensta med 99 % invandrarbarn och 2007-9 då jag ledde Internationellt Kulturcentrum och delade ut miljoner i bidrag till invandrarföreningar i Stockholm, tidigare kallat Invandrarnas  Kulturcentrum. Samtidigt var jag då gift med en välutbildad socialkonservativ indiska och umgicks med hennes engelsktalande kollegor, expats vid Ericsson.  Non-Swedes everywhere.

Runt 2011 började min tid  efter ett år i New Delhi först som liberal invandringskritiker, sen allierad med SD/altmedia och offentlig islamkritiker. Sedan dess har jag skrivit och arrangerat föredrag, ordnat Pride marscher genom Rinkeby och varit i medier via redaktörsuppdraget för SDs Samtiden och sedan Avpixlat och andra alternativmedier.

Hur länge ska man orka diskutera invandring i Sverige? Jag är urless men inser att gemene man ligger tio år efter mig.  Ett ängsligt folk tvekar om att låta L ge sitt stöd till M/KD och SD, för det är nog om de sista folkpartiklarna vågmästarrollen handlar. Åker L ut men inte MP kan vi ha en usel invandringspolitik i fyra år till.  

Jag är nu 63 år och har alltså sysslat med invandring som arbete och intresse i 30 år. Kanske jag kunde syssla med exiltillvaron som invandrare känner här och som vi invandringskritiker känner ibland i vårt eget land tänkte jag och skrev på Katerina Magasin  i somras. Ett delat utanförskap, kryddat med tankar om allas existentiella exil.

Kanske finns ett liv för sådana alternativmediepersoner som mig där vi kan göra nytta utan att ständigt behöva ta upp ha invandring och islam. Jag skrev en studie om Sverige 2013 där invandring är en liten del och ett symptom på den korrupta välfärdsstaten med dess högt beskattade klienter.   Sådant vill jag hellre syssla med. Och svensk kulturhistoria, antik filosofi, Sidenvägen, medeltiden, Leo Strauss . . .

Samtidigt vet jag att varningarna för ett kommande inbördeskrig i Europa kom redan 2006 från Peder Fjordman Jensen, och Bruce Bawer och växte sedan  under 2010-talet i flera romaner, varav en min. Kan jag sluta nu och se tillbaka med blida ögon på 10 år av opinionsbildning som lett mig bort från släkt och vänner, arbeten och karriär?  Som Voltaire avslutade sin Candide 1759

Cela bien dit, mais il faut cultiver notre jardin.

 

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

En skriftställares dagbok: 13-04-2021

1968 SOM EN HÄMND FÖR 1945? Ju mer jag läst om första världskriget och nazismens och fascismens framväxt i Europa förstår jag vilka oerhörda krafter som sattes i rörelse under 1900-talet.

1919 skulle Tyskland tvingas till underkastelse och erkänna sig inte bara besegrade utan även att landet startade kriget 1914, betala ett enormt skadestånd och avträda stora landområden. Tyskland skulle aldrig mer kunna bli en stormakt i Europa.

Men som vi vet fick detta en motreaktion som blev långt större och våldsammare genom att den mentalt labile korpralen Adolf Hitler fick leda inte bara regeringen utan även militären. Han insisterade på att Tyskland skulle vinna eller gå under, kosta vad det vill!

Efter 1945 skulle således alla tecken på auktoritetstro tryckas ned för att en gång för alla utrota alla spår av nazism. Adornos ovetenskapliga undersökning av den auktoritära personligheten lade den värdegrund vi idag genomlider. Läs Marika Formgren:

”Många brukar peka ut vänstervågen 1968 som startpunkten, jag har själv gjort det, men idéerna fanns tidigare än så. Ett exempel är boken The Authoritarian Personality som Theodor W Adorno med flera gav ut 1950.

Efter andra världskrigets fasor ville Adorno och hans kolleger hitta en psykologisk metod för att diagnostisera potentiell fascism hos individer. Genom olika tester, enkäter och intervjuer, utarbetade författarna sin ”F-scale”, alltså fascism-skalan. Den består av en rad påståenden, och när respondenten instämmer i eller tar avstånd från dessa visar hon sin fascistpotential.” 

De som föddes på 1930-talet, som mina föräldrar, teg sig igenom 1940-talets krig då de var skrämda barn och sedan låg de lågt under 1950-talet.   Först på 1960-talet kom historien om de fasansfulla öden som nazism och fascism lett till (och kommunismens försvann mestadels).

De som föddes på 1940 -talet (John Lennon 40, Bob Dylan 41,  Paul McCartney 42, Roger Waters  och Mick Jagger 43, Ulf Lundell 1949) insåg att de inte behövde tiga utan kunde ta det antiauktoritära till sig och göra ungdomsuppror. Ned med allt.

Tyskan Ulrike Meinhof, född 1934, levde ut sin protest mot sin borgerliga uppväxt och de återinsatta nazisterna i Väst-Tyskland, med ett maskingevär i handen tillsammans med prästdottern Gudrun Ensslin, född 1940 i R.A.F – Baader-Meinhof ligan. 

Filmen Das Volk vs. Fritz Bauer (2016) är sevärd för att den beskriver hur Väst-Tyskland manövrerade med hjälp av fd nazister, med USAs goda minne.

Så min tes är att 1968 blev ett uppror som slutligen skulle göra uppror mot allt, vilket också skedde i vissa läger. Woodstock var en picknick jämfört med Charles Mansons massaker i Kalifornien 1969, tripper som slutade i kaos, våldsamma sekter.

I podden Hermitix finns ett bra avsnitt om The Dark Origins of Counterculture som beskriver baksidan av flower-power utifrån James Rileys bok The Bad Trip – Dark Omens, New Worlds and the End of the Sixties. 

Till dessa excesser ska vi lägga stadsgerillor i Latinamerika och Europa (Brigate Rossi, Autonomia (Italien), husockupanterna BZ i Tyskland, Holland, Danmark, autonom vänster fram till antiglobalistrevolterna i Göteborg 2000 och Social Forum över världen. 

Festen på Gärdet 1970 spårade ut först när kvarteret Mullvaden ockuperades 1977  (jo, jag var där) och sedan vidare med våldsamma miljöaktioner och hot  och terror mot bönder och pälshandlare.

Ett antiauktoritär uppror som övergick i terror mot vanligt folk. Hur kunde det komma sig? Den amerikanska statsvetaren Laurie M. Johnson försöker ta till CG Jungs teorier för att förstå dagens högerpopulism som hon som konventionell konservativ ogillar. 

Hennes Ideological possession and the rise of the New right (2019) är ett akademiskt försök att begripa hur personer som Donald Trump, Boris Johnson, Marine Le Pen, Viktor Orban och vår egen Jimmie Åkesson, har fått delar av västvärldens ungdom och besvikna äldre att stödja dem. Hon är en försiktigt konservativ  forskare som ogillar Trump och har utmärkta föredrag och analyser om konservatism på sin YouTube kanal.

Hennes analys bygger på psykoanalytikern CG Jungs (1875-1961) teorier om masspsykologi och vilja till samhörighet. Han menade att de båda världskrigen berodde på att många européer förlorat sin religiösa tro och därmed var vilsna. De blev lätt byten för totalitära ideologier som nazism, fascism och kommunism.

Johnson uppdaterar Jungs analys  och menar att den högerpopulistiska, men också den politiskt korrekta vänstervågen sedan 2000, SJWs och woke,  båda  har rötter i samma förvirring och längtan efter enkla budskap. En andlig tomhet har berett vägen för Trump och Åkesson.  

Jag är inte ense med henne om högerpopulismen men ser att hon har en poäng att det man bekämpar kan återvända i mörkare omedvetna former. Jordan B Peterson har talat om denna skugga som följer de alltför rättrådiga.  Att så totalt vilja göra sig av med auktoriteter fick 1968 generationen att kasta sig ut i ren anarki och ibland i totalitära system.

Så för att förstå krigsslutet 1945 och västvärldens självuppgörelse med alla tecken på rasism eller annat otrevligt från äldre tider, som i barnramsan Herr Gurka, städas allt undan. Men som Nietzsche, Freud och Jung lär oss så återvänder det undertryckta.  1968 var inledningen till dessa mörka vilda gestalter som fortfarande åtföljer de allvarsamma värdegrundsväktarna.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

En skriftställares dagbok: 02-04-2021

VILSNA UNGA MÄN PÅ 1970-TALET lyssnade på sina egna funderingar när John Holm, Ulf Lundell, Pugh, Kjell Höglund och Ola Magnell satte musik till dem.

Vi ville inte göra karriär, fast vi nog kunde, och vi gick inte på disco eller i demonstrationståg. Vi fann varandra ibland på krogarna och i kvartar, men oftast var vi ensamma. Och vilsna. Politiken och etablissemanget kallade oss flummare, tidigare mods. 

Vi var utanför och John Holm sjöng om en sådan man som satt vid ett fönsterbord i parken (tack SVT):

”Vår stad är full av sådana som inte vill va med mer
Och såna som tog sin roll, gud vete om de ser mer/…/

Man önskar att man vore fri som fågeln under himlen
Som flyr sin kos när det blir kallt och grått och trist och rivet
Så binds man upp i vilsen ort långt bort från livets vindar
Och offret får sin terapi och blir än mer förblindad
Men vad spelar det för roll att man sitter här och gråter
Och tänker sig till gårdagen som aldrig kommer åter
Plötsligt är vi från varann nånstans i människovimlet
Och missar till och med den lilla bit vi ser av himlen”

Samma år, 1976, sjöng Ulf Lundell om oss artonåriga känsliga unga män som led av otillfredsställd Törst:

”Gatans asfalt kromar sej och frågar:
Vågar du dej på allt eller går du
Bara där och bågar?
Har du råd att va rädd,
Råd att va vilseledd?
Du ville va en fågel
Nu är du en vildkatt
Som fått pälsen svedd.
Det måste bli bra ensamt ibland/…/

En väg upp, en annan ner
Och det är så svårt att ta sej upp
Så lätt att ramla ner.
Serieblaskor och vin
Eviga samtal på ställen
Försöka fylla tiden mellan tabletten
På morgonen och den på kvällen.”

De här svenska rocktrubadurerna anknöt dels till svensk vistradition, dels till den franska chansongenren som Brel, Vian m fl utvecklat och som Lars Forssell tagit till Sverige. Cornelis skymtar och kanske Taube och Bellman.

Men än mer finns en amerikansk underground från beatgenerationen och Bob Dylan (som både Lundell och Magnell översatte då på 70-talet). En existentialistisk känsla av sårbarhet och stolthet där sångarna lade ut sitt inre för alla att se.  Som poeter bör.

En som glömdes bort var Curt Jalmo, född här i Bromma där jag sitter och skriver på långfredagen 2021. Hans  album Ängel med krossade höfter kom 1972 och var musikaliskt mer avancerade än de nämnda singer-songwriters. Texterna exploderade av intryck och förbindelser (om Jim Morrison), mer i stil med vad generationsdiktarna Bruno K. Öijer och Erik Fylkeson höll på med under samma år i början av 70-talet.  Jalmo var nog för utfreakad.

En annan musiktradition som de vilsna unga männen  drogs till var proggens bohemer och lyriker i Gunder Hägg/Blå tåget. Med På parkeringsdäcket, Det var en sådan dag, Tappa inte nya vantarna kunde vi förnimma hur dyrt det var att leva och sluta darra med händerna:

”Livet rinner mellan fingrarna
Ta vantarna på, det går så fort
De samvetslösa livsförskingrarna
Står och ruskar i din port

Och vad du gör, tappa inte nu besinningen
När det blåser kallt
Ta bort pistolen ifrån tinningen
Det är så dyrt, dyrt att leva”
Naturligtvis är det nostalgiskt att drömma sig tillbaka till sin ungdom på detta vis. Särskilt i ett havererat land vars befolkning bytts ut sedan 1970-talet. Men existensen finns kvar. Politiken klarade inte av att skydda oss som var vilsna unga män då.
 
Idag kan ingen sjunga som Tore Berger då landet och kulturen inte förmått att upprätthålla denna unika möjlighet att experimentera med sina liv i en på 70-talet relativt välmående nation. Vi som gjorde det minns. Vi var hudlösa. 
Ulf Lundell 1976, Törst

 

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

En skriftställares dagbok: 22-03-2021

ALLT HAR BLIVIT SÅ KONSTIGT, brukade min far säga mot slutet av sitt liv, 1930-2013. Vad han menade kunde han inte förklara men jag börjar känna likadant.

Att Mona Haskel dött blev en sådan påminnelse. Hon som var ”och”-et i duon Hasseochtage. En annan kanske är att mina vänner börjar dyka upp i mina drömmar.

Förra veckan var det Einar Askestad som blev erbjuden en fin våning i Göteborg, till vilken han skrattande tackade nej till när vi sågs på kafé Ritorno, I natt deklamerade Rasmus Dahlstedt dikter på tyska om Frauenbewegung. Jag hade sett det utmärkta kriminalserien Babylon Berlin igår kväll så kanske tog Rasmus vid där i min dröm. Auf Deutsch.

***

Men det finns annat som gör livet allt konstigare. Jag har på trots börjat prenumera på FolketiBild/K vilket ger mig regelbundna adrenalinpåslag, inte lika ofta som Nya Tider men av samma art.

Skriftställaren Jan Myrdal, en äkta sådan till skillnad från undertecknad, återpubliceras där i denna tidskrift han startade 1971. Betraktelsen Smältvattnets tid trycktes i Aftonbladet den 24 mars 1968.  Han förutspår en tid bortom ”den allmänna lögnaktigheten”  men skriver inte vad som skett samtidigt den 22 mars vid Nanterres universitet i Paris. 

Studentledaren Daniel Cohn-Bendit hade tidigare klagat på att studentrummen var dels för små, dels inte tillät kvinnobesök.  Husföreståndaren rekommenderade då kåta studenter att ta kalla avrivningsduschar istället för att klaga. Cohn-Bendits gäng gav sig inte och ett par månader sedan stod Paris gator i brand och över 10 miljoner arbetare strejkade i protest mot sina egna fackföreningar som ogillade studentrevolten.

Hans bok Vänsterradikalismen- botemedel  mot en senil kommunism (en replik till Lenin) blev vägledande för västeuropeiska utopiska frihetliga kommunister och sedermera marijuanarökande miljöpartister,

Jan Myrdal svamlade alltså samtidigt i AB på våren 1968 om vildgäss och Robert Kennedy som en ”PR-företeelse”, i en skriftställning som verkligen inte leder någonstans och inte bör läsas igen.  Konstigt säger jag när inte ens FiB/K styr rätt i samtiden

***

En av fördelarna med att vara politiskt aktiv är att man får motion och får se sig omkring i sina hemtrakter när man delar flygblad. Igår var jag ute för MEDs räkning i Olovslund i Bromma. Målet var att se till att toppmoderaten Johan Forssell fick rätt information om EUs stödpaket inför riksdagsomröstningen på onsdag.  SvDs urliberale ledarskribent Mattias Svensson gav M och KD liknande goda råd.

Jag fann hans brevlåda och cyklade nöjd därifrån, dock med ett blodigt långfinger efter att rivit mig på nån låda. Dock inte Forssells i det avsides belägna villaområdet vid Åkeshov och Nockeby, ett för mig helt nytt litet välmående villaområdet. 

***

”‘I’ll let you be in my dream if I can be in yours’
I said that”.

Bob Dylan, 1963

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

En skriftställares dagbok: 13-03-2021

ANC-GALAN 1985 I GÖTEBORG kan vara det riktmärke för ett Sverige många vill ska återuppstå. Proggvänstern, artister som Tommy Körberg, Tomas Ledin, Mikael Rickfors, Eva Dahlgren, Jerry Williams, Sven Wollter (som glatt säger neger 10 ggr),  och Olof Palme på samma scen.  Min favorit är Totta Näslund som cool bluessångare, 26 min in.

De spretiga frisyrerna, uppkavlade skjortärmar, flummiga västar och hattar omvartannat. Faktiskt ett land jag  är stolt över och att  våra främsta pop-och rockmusiker stod upp ANC då.

Idag är ANC något annat. Mina möten med sydafrikanska frihetskämpar är blygsamma och få: 1981 simultantolkade jag ett föredrag av en kvinna som kom till KHF-VPK i Umeå  1981 och ett möte med sydafrikanska aktivister på Brunnsviks folkhögskola 1991. 

Sverige har gjort detta förr. 1966 kom Martin Luther King och Harry Belafonte till Stockholm till en liknande gala mot rasism. HasseochTage showade med dem. 

Rasism och antirasism är möjliga att diskutera, men låt inte veckans tjafs i SVTs  Sverige möts fördunkla kampen för ett fritt land och för att även kunna tala de svåra politiska bedömningarna. 1985 var allt enklare och många av dessa artister kanske fortfarande har en lika enkel världsbild. Låt dem ha det men tig inte.

Och titta på ANC-Galan. Musiken är ibland enastående, ofta enformig men går att ha på i vardagsrummet en helkväll. 

 

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

En skriftställares dagbok: 03-03-2021

PORTUGAL OCH TITELSJUKA.  Vintern 81/82 funderade jag mycket på att dra till Portugal eller Brasilien. Hade fått för mig, troligen korrekt, att dessa hörn i världen inte besöktes av turisthorder. Jag läste reseböcker och fann avkrokar norr om Rio, som Recife och längs Atlantkusten norr om Oporto.  

Men intresset dog ut, kanske pga en danska som drog mig till hennes land, dock inte hennes stad Aalborg utan huvudstaden 1982.  Långt senare, 2005, skulle jag besöka Lissabon med Fryshusets ledning, där Anders Carlberg presenterade projektet Fryshusandan. Filmen I den vita staden av min favoritregissör Alain Tanner hade förberett mig på kullarna och ljuset. Författarna  och Portugalresenärerna Einar Askestad och Jan Öhman Gustavsson har senare berättat mer om det land jag drömde om en gång.

Mina planer på Portugal gjordes upp i ett Uppsala kollektiv där jag bodde på helgerna 1981-/82 då jag lämnade ön Biskops-Arnö och folkhögskolan där. Ett gäng vilsna borgerliga bohemer hade en stor femrummare för sig själva i Kåbo. Håkan Ströms föräldrar hade skilt sig och upplåtit den till oss, hans vänner. 

Folk flyttade in och ut, festade och levde som om ingen av oss behövde tänka på framtiden. Håkans  (då maoistiska) storasyster Annika, numera EU korre på DN, kom förbi och log. Joakim Holmdahl och Håkis var bästisar sedan lekskolan och uppvuxna i grannkvarteren i två läkarfamiljer. De två utgjorde basen för Uppsalakollektivet som nog inte fick ett namn under sin tid i början av 1980-talet. Men alla inom flumvänstern i västra Uppsala visste vad det var. 

Vart jag vill komma med detta är att ovanan att droppa namn, något jag noterade  nyligen i debutromanen Samlade verk av Lydia Sandgren, är kanske oundvikligt om man har namn att droppa. Jag brukade reta mig oerhört på min mor, som ofta refererade till kända men för henne obekanta personer. Hon kom från Östergötland och försökte rota sig i Uppsala.

Hon tyckets skryta över att hon visste vilka de var och vad de gjorde. Naturligtvis läste hon Veckojournalen, Svensk Damtidning och HäntiVeckan också men hon skvallrade också om föräldrar till mina bekanta och vänner som om hon kände dem. Pinsamt tyckte jag. 

Men det finns nog ett oavvisligt mänskligt påfund att vilja knyta an, visa upp sig med vilka medel som helst. När jag idag börjat studera dödsrunor med allt större intresse så ser jag ibland folk jag känt till, haft som lärare, läst, lyssnat på och kanske skrivit beundrande brev till (fritänkaren Gunnar Adler Karlsson som väckte mig 1977 med Tankar om den fulla sysselsättningen).

Jag kommer alltid minnas hur pinsamt det var att lyssna på mammas skvaller men nu med större överseende.  Titelsjuka är inte så farligt. 

 

I den vita staden poster

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

En skriftställares dagbok: 21-02-2021

1984 VAR JAG NERE I KULTURTRÄSKET. Den lokala kultur- och reportagetidskrift jag hade startat i Uppsala hade gått i konkurs vid jul 1983 och jag fick vittna inför bistra jurister att vi ekonomiskt okunniga kulturknuttar inte medvetet hade betalat faktura från det trotskistiska tryckeriet Prinkipo i Hägersten, vilket var en lögn. Hade vi inte betalat den hade de tagit redaktören Håkan Ströms Amazon som de fått som borgen. 

Våren 1984 jobbade jag som sjukvårdsbiträde på neurologen, Akademiska sjukhuset och funderade på att lämna kultursvängen helt. Ett halvår i Köpenhamn tidigare som frilansjournalist och två terminer humaniora (littvet och estetik) hade inte lett till något vettigt, så jag övervägde alternativen att utbilda mig till något mer lönsamt och begripligt: geolog, systemvetare, psykolog eller läkare.

Ingetdera lockade. Istället drevs jag längre ned i kulturträsket och for landvägen till Indien över Grekland, Turkiet, Iran och Pakistan. När jag återvände 1985 började jag läsa filosofi och littvet. Så kan det gå med drömmar om att ta ett begripligt yrke.

Dock kunde jag ha fortsatt som ganska normal litteratursociolog vid Uppsala universitet och fick hjälp av professor Lars Furuland, en pionjär inom ämnet som forskat om statarna i svensk litteratur, och hans kollega Jan Stenkvist. Uppsaladoktoranderna Johan Svedjedal, Anna Williams, Eva Heggestad var ju så vänliga och intresserade, men jag kunde inte uppbåda intresset  för kvantitativ metodik utan gick via marxistiska teorier om litteratur till postmoderna teorier över till ren teori, dvs till Filosofen på Villavägen i Kåbo.

Från 1987 var jag inriktad på en olönsam karriär som filosof, med kontinental inriktning som ogillades av Uppsalafilosoferna (maximalt beräknad olönsamhet alltså),  istället för en olönsam karriär som underbetald/oavlönad kulturtidskriftsredaktör. Detta var ett yrke jag beundrade i gestalten Eric Fylkeson, Anders Weidar, Mikael Löfgren, gänget runt Kris (som också tryckte på Prinkipo) och 2NioNio (som publicerade två av mina texter från Danmark 1983). 

Resultatet idag är magert. Jag läser och skriver men kan knappast se mina alster i tryck  (bortsett från självprint) efter att ha lämnat vänstern med buller och brak 2000 och sen gått över till The Dark Side tio år senare.  Nog tjatat om detta som jag  ältat om i många inlägg och tom i en självbiografi.

Varför mina förhastade livsval kom upp idag var nog dagens understreckare i SvD, ”Misslyckandets plats i en värld av vinnarskallar”, där boken If you should fail av Joe Moran recenseras vittert och vackert av Anders Mathelin.

Dessutom fann jag efter en storstädning en boklista från 2014, där jag nu ser att att tio har blivit lästa. 

”Att leva är att leva med utfallet” (Einar Askestad, Nya ordstäv)  

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

En skriftställares dagbok: 06-02-2021

TOG SEXTIOTALETS UPPROR SLUT 1971, 1975 eller 1976? Musikaliskt så manifesterade  stora artister dessa år på 1970-talet sina avsked i tre stora föreställningar: 

1971- Mad Dogs and Englishmen med Joe Cocker, Leon Russell m fl

1975 – Rolling Thunder Revue med Bob Dylan, Joan Baez m fl

1976 – The Last Waltz med The Band, Dylan, Neil Young, Clapton m fl

Någon skulle kanske säga att sextiotalet tog slut redan 1967 i The Summer of Love som Ulf Lundell sjöng om  på sin debutplatta Vargmåne 1975. Andra kanske att Woodstock 1969 innebar en sista återsamling och samtidigt ett avsked.

För mig som var 12 tolv år 1970 och hade lyssnat på storasyrrans singlar och rullband var sjuttiotalet mitt årtionde, men jag visste ungefär vad som hade hänt tidigare. Vid ett biobesök  i Stockholm 1978 med en påtänd amerikan upplevde jag  filmen om The Bands The Last Waltz med full kraft, möjligen även jag upplivad av stimulantia. 

Amerikanen var en skäggig hippie som bodde ute i Rasbokil i Uppland tillsammans med några musiker runt Samla Mannas Manna, Uppsalas proggpsykadeliska orkester. Han sålde sina varor och berättade livligt om vad som pågick i USAs tynande hippiekultur, the counterculture. 1979 skulle jag lifta från Maine till Kalifornien och ta reda på vad som överlevt

Ungdomsupproret under sextiotalet var en gren på ett långt djupare träd skulle jag inse med tiden. Att beatlegenden Allen Ginsberg reciterade 1700-talspoeten William Blake vid sitt Uppsalabesök 1982 var följdriktigt liksom alla gnostiska referenser i Dylans lyrik och att  Burroughs  senare var inne på forntida  egyptisk mytologi.

Sextiotalet tog aldrig slut eftersom det var en länk i en lång kedja av fritänkeri och sökande, fantasi och livsglädje. Att läsa Ovidius Metamorfoser  från år 8 e. Kr kan vara en bra början till  upprorsåret 1968.

Vill man veta mer om de mörka sidorna av upprorsdecenniet fram till Charles Mansons massakern 1969 är Hermitix podd relevant. Just dessa mord brukar anses vara slutet på det ljuva sextiotalet. Klart är att vi inte är klara med sextiotalet på länge än.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

En skriftställares dagbok: 24-01-2021

VÅREN 2014 SKREV JAG OM  terrorgrupper i min politiska framtidsroman Framtidsmannen. Jag letade efter en autentisk jihadistgrupp och fann den i Time Magazine, 23 april under rubriken Abu Du’a [a.k.a. Abu Bakr al-Baghdadi] The world’s most dangerous man.

Gruppen han ledde hette ISIL- Islamska Staten i Irak och Levanten  och jag placerade nöjd med mitt fynd in den i min berättelse om hur Sverige får en irakiskfödd kvinnlig statsminister från SD år 2022. Några månader senare skulle hela världen följa ISIS erövringar i Mellanöstern.

En som samtidigt förstod vikten av nationalism, oavsett om den stöddes av nordvietnamesiska kommunister eller irakiska islamister, var Thomas Friedman i New York Times i oktober 2014. Antagligen skulle han göra samma analys av fenomenet Trump två senare. 

***

Johan Hakelius krönika i Fokus  i fredags börjar i den bajskorv som DNs Andrev Walden uppmärksammat  i veckan. 
Jag hade ögnat i den malliga morgontidningen på kafé Ritorno och sett hans utbrott mot Trump och svensk mediebevakning, fullt i klass med den mallige mediemogulen Peter Wolodarskis utfall mot SVTs Trumpbevakning.

Bajskorven i ifråga var att Trump är ett farligt högerspöke som inte kan viktas i en sk falsk balans.

Med Hakelius ord:

”Här är ett ärligt försök att återge Waldens resonemang: Begreppet polarisering används på ett lömskt sätt. I försök till opartiskhet läggs skulden för radikaliseringen i samhället på både vänster och höger. Men det är skillnad på den granne som bajsar i trappan och den som skriver en ilsken trapp till grannen. Trumphögern är bajsaren. Vänstern är lappskrivarna. Den som likställer den ena med den andra avdramatiserar och öppnar dörren för högerpopulismen. Den har bara blivit mer radikal efter fyra år med Trump i Vita huset. En lite kortare sammanfattning: Allt är högerpopulisternas fel”.

Ni kan läsa själva huruvida Hakelius prickar rätt i avföringsklassiciceringen. Se t ex SvDs kulturredaktör Anders Björkman.

Själv kom jag att tänka på de bajskorvar Benke Ohlsson flydde från i sin flytt från bostadskomplextet bakom köpcentrat Ringen vid Skanstull för sisådär 20 år sedan.

Den gode Benke, och förmodligen Helena von Z, hade ledsnat på de pundare och socialfall som använt hissen upp till deras bostad som avträde.

I takt med allt fler småbarn att skydda från otrevligheter hade deras tålamod minskat med det solidariska vänsterfolk  som ansåg att lite bajs får man stå ut med för att inte stigmatisera de svaga.

Benke surnade till och skrev en bajskrönika i Moderna Tider i slutet av 1990-talet. Samma klara stil har han numera i sina krönikor i Axess och i den senaste samtidsromanen Midsommarnattsdrömmar där Södermalms surdegshipsters synas obönhörligt i deras hyckleri och oanständiga vänstersnobberi.

***

När jag sålde FolketiBild/Kulturfront på 1970-talet i Uppsala visste jag att Kina var rätt och Sovjet fel. Några invändningar mot ryska dissidenter fanns inte, tvärtom fanns intervjuer och texter av de flesta östeuropeiska författarna med i den radikala kulturtidskriften som startades av Jan Myrdal. Fattas bara annat. 

Men årets första nummer där  psykologen och författaren Leif Standberg  recenserar Boken som lurade världen. Om Alexanders Solsjenitsyn, red. Valerij Jesipov verkar vinden ha vänt i samma geopolitiska riktning där Kina är lierat med Ryssland (och Iran, Turkiet, Venezuela, Nordkorea, Kuba) mot USA

Begreppen ”sovjetätare” (om statistikprofessorn Kurganov och författaren Robert Conquest) och ”russofobi” används utan citattecken vilket får FiB/K att mer likna putinistiska blad som Nya Tider och Fria Tider. Brunröda ränder sitter i. 

Angående miljontals dödade oskyldiga  under 1917- 1991 så finns Necrometrics och delstudier som Tim Snyders Bloodlands och Anne Applebaums Gulag att tillgå som motbevisar denna antologi.  Att Fib/K nedlåter sig att citera en siffra på 820 000 dödsdomar under hela Sovjetperioden gör att jag än en gång överväger att säga upp min prenumeration. 

Möjligen är just dömda och avrättade just denna låga siffra men oändligt många fler dömdes inte men avrättades, svalt ihjäl (vi bör lära skolbarn även begreppet Holomodor förutom Shoah, Förintelsen, Seifo…) och förvann.

20 000 000 är den siffra Necrometrics får fram genom att summera skilda källor. 

Den gamle maoisten Stefan Lindgren har översatt boken.  Jag säger inget mer än hänvisar till Jordan B Petersons inläsning av förordet till den nya amerikanska 50årsutgåvan av Gulagarkipelagen som utkom fyra år efter att Solsjenitsyn fått Nobelpriset i litteratur vilket svenska ambassaden i Moskva inte kunde bistå med att överlämna till honom.

Läs den faktabaserade deckaren Den sakkunnige  för detaljer.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

En skriftställares dagbok: 18-01-2021

ATT DRA NYTTA AV MIN STIGMATISERING är mitt senaste påfund. Få se om det lyckas. 

Igår nämnde SvD mitt namn i ett stort reportage om nya fria medier som grundare av Swebbtv och fd chefredaktör på SDs webbtidning Samtiden.  Annandag Jul 2020 droppade Bulletin mitt namn i en artikel om YouTube och Swebbtv.

Så jag ser ut att vara fast förankrad som en veteran inom de beryktade alternativmedierna trots relativt kort tid runt 2014-17, de år då jag hann med att starta två nya alternativmedier och skriva i två etablerade (Avpixlat och Nya Tider) och försvara de nya medierna i SVT Debatt 2017 mot Jörgen Huitfeldt (som höll med mig till 90 % till skillnad från Belinda Ohlsson).

Men jag skriver inte någonstans numera utom då och då på Katerina Magasin och ytterst sällan på Det Goda Samhället. Etablerade medier refuserar mig konsekvent.

En lärd rabulist som är för fin för fulmedia och för ful för finmedia.  Jag skrev ju halvt på skoj 2016 om de tyska filosoferna Hegel, Husserl och Heidegger på Avpixlat ,  en publikation som  inte utmärker sig för  texter om tysk idealism och fenomenologi. 

Men stigmatiseringen i offentligheten är inte så dum. Om mitt rykte redan är skamfilat i hemstaden Uppsalas vänkretsar, i offentligheten och bland delar av släkten så är skadan redan skedd. Jag är fri att ta nya initiativ som ingen annan kan. Ingen bro att bränna.

Så nu har jag redan satt igång med ett projekt i samma stil som alternativmedia där jag kan gå före för en i mitt tycke god sak. Vad det offentliga Sverige anser vet jag redan. De som inser att jag har rätt redan nu kommer tacka mig om några år, liksom folk gjort efter mina insatser i medier.    

Sammanhanget är delvis nytt för mig så det kan bli spännande.  Jag gillar verkligen att dra igång projekt där folk får engagera sig och tänka till. Att skriva analyser och driva opinion.

Egentligen borde jag ha skaffat mig en plats på en tankesmedja, ett forskningsinstitutet, ett förlag eller en tidskrift där mina infall kan komma till nytta. Men jag har varit för rastlös och fann redan på 1980-talet att ett forskarbord på Carolina Rediviva i Uppsala nog inte var rätt.  Så jag drifted  . . . Än finns tid att hamna rätt.

Alltnog. Går mitt senaste projekt vägen lär ni få höra om det omsider. Nu tiger jag. 

En till två cigariller i veckan är gott. Huvudbonaden heter pakool och används i Afghanistan och Pakistan, ofta nedvikt av talibaner.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/