Kategoriarkiv: En skriftställares dagbok

En skriftställares dagbok: 08-01-2021

DEN ALLT SNABBARE RADIKALISERINGEN förvånar mig. Jag borde förstå att allt fler dras till allt mer radikala tankar och metoder för att lösa Sveriges problem, men ändå hänger knappt jag med.

Radikaliseringen är påtaglig. Expressens Anna Dahlberg som 2010 skällde på SD skriver krönikor idag som lika gärna kunde vara analyser av Mattias Karlsson. KDU, Carolin Dahlman, och halva Bulletin likaså. 

2015 kunde en besviken borgerlig väljare, verksam inom ett av våra största exportföretag, skriva:

”Vi är Sverige.
Vi går till jobbet varje dag.
Vi tar hand om våra barn.
Vi betalar in skatt till vård, skola och omsorg.
Vi betalar också för dem som av olika anledningar inte kan försörja sig.
Vi gör det, fast vi vet att många kan försörja sig men avstår.
Vi pratar inte högt om dessa men vi ser.
Vi har länge förväntat oss att de skattepengar vi betalar ska ge oss välfärd.
Vi har härom tappat hoppet.
Vi inser att välfärden är något vi ger till andra.
Vi är stressade, har ont om tid men levererar alltid – både i hemmen och på jobbet.
Vi är de som många hackar på.
Vi är fredliga.
Vi tror inte på någon gud men måste ändå med våra skattemedel stödja de av er som gör.
Vi ser att ett av det största hotet mot samhället är religiös fanatism.
Vi ser att ett annat hot är misslyckad integration under svår ekonomisk belastning.

Vi ser välfärdsstaten sakta falla samman.
Vi kallas därför vardagsrasister.
Vi röstar S, M, FP, KD.
Vi har tidigare röstat MP.
Vi har börjat snegla på SD.
Vi avser demokrati, mänskliga rättigheter och tolerans när vi definierar västliga värden.
Vi är därför stora motståndare till postmodernism och kulturrelativism.
Vi kräver att religionen tillämpas privat.
Vi är beresta, belästa, akademiker och praktiker.
Vi jobbar inom näringslivet, inom offentlig sektor eller har egna företag som staten tar ifrån oss våra inkomster på.
Vi är kunniga inom om ekonomisk teori, dess möjligheter och effekter.
Vi kan vår historia.
Vi är uppdaterade i statsvetenskap.
Vi bekänner oss till doktrinen att politik är att vilja och ekonomi är att välja.
Vi är inte rika.
Vi är Sverige.

Men nu är det dags för oss att slåss för det vi tror på. Med det enda vapnet vi vill ta till.
Pennan.”

Denna person sneglar idag inte längre på SD utan på AFS.  

Expressens kvicke kommentator Viktor Barth-Kron sade i tidningens politikpodd för ett tag sedan att förflyttningarna nu går undan mellan partierna: M har tagit över migrationen från SD, SD har i sin tur tagit över återvandringen från AFS. Så vad ska AFS ta över och från vem ? NMR?

De frihetliga herrarna Boris Benulic och Martin Eriksson pokulerade om detta härom dagen i sin Radio Bubbla podd. Martin dryftade utifrån en analys av Henrik Jonasson (alltså inte den välklädde libertarianen Henrik Jönsson utan en för mig okänd högerradikal bloggare) att det var dags att överge återvandringen och satsa på att bygga egna svenska klaner. Gated communities. Medborgargarden. 

Alexander Bard talar allt oftare om ”exodus”, att lämna staten och bygga små stadsstater, något som andra som NRx reaktionärern Curtis Yarvin talat om i sitt begrepp ”patchworks” och som jag analyserat. Den libertarianske superentrenören Peter Thiel har varit inne på samma linje länge.

Något är på gång i västvärlden, vilket alla kunde se i förrgår i Washington. Men det är inte 30-talet som återuppstått utan 1400-talet (historikern Niall Fergusons analogi). Internet idag är var Gutenbergs tryckpress var. Då liksom nu är folk mest intresserade av snusk och skvaller, men en del läste även  upproriska pamfletter som ifrågasätter makten, kyrkan, herrarna, idag medierna, skolan, etablissemanget.

Boken i rännstenen som berättar om folkets läsande och tryckande under franskt 1700-tal, gavs ut 1984 av vänsterförlaget Ordfront är därför mer betydelsefull för dagens tid än Henrik Arnstads alster om Åkesson som en svensk nutida Hitler.

Utan bloggare, sociala medier och alternativ nyhetsförmedling hade  inte radikaliseringen skett så fort.   Teknik slår politik.

Jag får dock anledning att återkomma till det tyska 30-talet oavsett om denna omvälvande tid är relevant eller inte. Germanisten Per Landins bok Forsters patient är beställd efter att jag lyssnade på Rasmus Dahlstedts intervju med honom.  

Radikaliseringen är påtaglig. Vad som kallades liberalt 2000 uppfattades som höger. Idag står samma begrepp till vänster, som i USA alltså. Folkpartiets batonghöger är borta och Centern har placerat sig i GAL hörnet vid MP och V. 

Vi går ett mot ett  alltmer polariserat  och radikaliserat samhälle. Att följa och förstå utvecklingen är nödvändigt för att förbereda sig på nya ställningstaganden och nya initiativ.  Men det är svårt att hinna med.

Forsters patient : tio tyska intermezzon - Per Landin - Bok (9789185301225)  | Bokus

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

En skriftställares dagbok: 24-12-2020

PÅ JULAFTONS FÖRMIDDAG SKINER SOLEN som sedan kommer gå ned 14.51. Igår skulle den skina men molnen hopade sig, medan idag skulle det bli molnigt.  Tvärtom är bra ibland.

Jag lever bra med stöd från akassan sedan jag blev arbetslös i somras. Regeringen har höjt ersättningen med 10 000 kr/mån fram till valet 2022, en åtgärd som skylls på pandemin men stinker valfläsk. Dock tänker jag inte klaga. 

Vad Arbetsförmedlingen kräver av mig är att söka ett jobb varje dag vilket jag uppfyller. Resten av tiden ägnar jag åt sociala medier, umgänge, kafébesök och att läsa och lyssna på poddar. Att jag envisas att kalla mig skriftställare när kan kallas dagdrivare bekymrar mig föga.  Elva böcker och ett halvt liv som skribent finns som bevis.

Just nu läser jag om författningshistoria sedan franska revolutionen 1789 fram till upprorsåret 1968 i den italienska idéhistorikern Lucia Rubinellis intressanta nyutgivna bok som hon talar om här
Jag har fått upp intresset via Carl Schmitts analyser av den fallerande Weimarrepubliken som Rubinelli föreläste om 2018.

Ämnet är inte särskilt känt i Sverige men några forskare i juridik i Lund och Göteborg, Leila Brännström och Matilda Gustavsson, har just gett ut en antologi som jag har på skrivbordet intill Rubinellis och framför Schmitts och Strauss böcker och Machiavellis och Hobbes.

En bok i tre delar håller på att ta form; en del om kritik av liberalism, en andra om författningsmakt (”pouvoir constituant”) och en tredje om den amerikanske statsvetaren Jack McCormicks omtolkning av Machiavelli som demokrat

Ämnena är delvis nya för mig, särskilt juridiken, men de är alla viktiga för politisk filosofi, som jag ägnat mig åt av och an sedan början av 1990-talet då jag översatte texter om kommunitarism från engelska till svenska. Antologin gavs ut 2013, min första bok. 

Vad mer? Läser långsamt Einar Askestads fundamentalontologiska tankebok Ting och bläddrar i Axess temanummer om dygder. Just det temat känns  överflödigt men annat är läsvärt i denna tidskrift som nog får betraktas som en liberalkonservativ rikslikare. Oikos, Bulletin, vad som återstår av SvDs ledarsida kan  inte ännu mäta sig med dess djup och bredd. 

Vad gäller alternativmedier så har mycket hänt: Swebbtv stängdes ned igår av YouTube, Riksstudios och Kommuniké har startat, och Exakt24 har etablerat sig. Extremvänsterns Mattias Wåg bevakar altmedierna avundsjukt medan Tobias Hübinette surt noterar den nya mediekanalens  Riks framgångar och förstår inte ens skandalen #Federley.

Hübinette drack te hemma hos mig i Uppsala tillsammans med ett gäng anarkiststudenter i början av 1990-talet. Lite blyg men handlingskraftig vilket han visade genom att klippa av tv-masten i Flogsta en lördagskväll i protest mot den fördummande televisionen. Folk borde umgås istället menade han. Jag tycker fortfarande att det var rätt kul och tankeväckande.

***

Som ni märker håller jag mig sysselsatt och tackar mitt fackförbunds Journalistförbundets inkomstförsäkring för extra tillskott utöver valfläsket.

Fö är detta fack för journalister nog ett av de få förbund för intellektuellt verksamma  i världen som avkrävs en värdegrundsförsäkran om människors lika värde, en paragraf som kom till 2014 för att hindra SD-sympatiserande medlemmar att ta förtroendeuppdrag.

Inom TCO är det just Journalistförbundet som har denna åsiktsrepressiva  och vaga regel, medan den är mer frekvent inom LO och inte alls inom SACO. 

Själv har jag försatt mig i ett publicistiskt limbo genom att vara för ful för finmedia och för fin för fulmedia. Jag lider inte direkt men det vore roligt om någon publikation eller mediekanal hörde av sig för att få mina tjänster gratis. Arbetsförmedlingen kan säkert ordna praktikersättning. 

***

Nu är klockan 12.44 på julafton. Solen skiner. Jag var den ende som bokat tid i tvättstugan som nu är avklarad.

Vid 15 ska jag bege mig till puben Stringfellows vid St Eriksplan för julfirande med några vänner och bekanta. En tradition Salle och jag startade förra året. Det blir nog alkoholfritt efter gårdagen på Pelikan med Matti och Katti, och sen karoke på Gröne Jägaren. . .  

Önskar mina läsare, följare, vänner och ovänner en riktigt God Jul!

Utsikt från min balkong i Bromma mot Stora Mossens koloniträdgård, en plats som jag skrivit ett utkast till en roman om, Signes hus.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

 

En skriftställares dagbok: 07-12-2020

OM VI HADE STANNAT I NORRKÖPING 1958 hade min uppväxt och min familj sett annorlunda ut. Istället flyttade familjen Sjunnesson med två barn, födda 1955 och 1958, till universitetsstaden Uppsala från industristaden Norrköping. Min far hade blivit befordrad till arbetsledare vid Stenbeläggningar AB till den mytomspunna lärdomsstaden.

Min mor, som inte ens tagit studentexamen, fick vänja sig vid akademiker av båda könen runt oss i de bättre delarna av Uppsala, Luthagen och Norby. Det kan inte ha varit lätt för en dotter till Ivan Blom, ägare till Linköpings största åkeri, Bloms Åkeri AB. Hon försökte så gott hon kunde i Uppsala och hade minsann skinn på näsan.

1949 hade hon rest till New York för att arbeta som hembiträde och 1950 vidare till San Francisco. När hon träffade min far 1951  var det hon som körde rally och han som läste kartan. 1973 for hon till Irak 2 veckor som ensam västerländsk kvinnlig turist.

Det spelade nog ingen roll i Norby där vi hade en läkarfamilj mitt emot, en till höger och en vänster, professorer på både Statarvägen (sic!) och Tuvängsvägen. En och annan ingenjör och företagare  som vi men annars mest universitetsfolk.

Hade vi stannat i Norrköping hade min mor varit en respekterad företagarfru och min far en av många  i en industristad, anställd eller företagare inom en bransch man kunde förstå sig på – anläggningar av husgrunder, asfalt, sten, plattor, trädgårdar och vägar.    

Min mor kanske hade utvecklat sitt intresse för textilkonst och hantverk mer, vilket hon arbetat med i Linköpings hemslöjd. Norrköping har säkert sina sidor men kanske livet hade blivit bättre, åtminstone för mina föräldrar. Vi reste ofta dit under min uppväxt, till familjen Adestam i Norrköping och Anderssons sommarställe i Svärtinge. Minns besök på folkparken där, porsbrännvin med smak av pepparkakor och att killarna där gillade ett vilt stökigt band från England- The Who.

Vad hade jag gjort om vi förblivit östgötar? Jag hade inte hängt på Folkfesten i Slottsbacken 1971 eller jobbat på  Uppsala Musikforum. Kanske hade jag fortsatt mitt naturvetenskapliga intresse vid Linköpings universitet. I alla fall hade jag nog gjort lumpen, kanske vid T1 i Norrköping som min far 1947. Inte pacifist på dagis i Gottsunda. 

Kanske hade jag fikat på Broadway och sneglat på Pluras gäng,  Inte gått med i VPK och startat studiecirkel om Marx Kapitalet och hängt med studentvänstern och flummare i Uppsala. Jag har dock svårt att tänka mig som en välkammad ingenjör eller naturvetare med ful östgötsk dialekt. Min mor talade alltid rikssvenska liksom min skånske far. 

En personlig kontrafaktisk historia är tankevidgande. Rabulisten Sjunne kunde ha ersatts av en Norrköpingsbo som säkert levt rövare men inte som Uppsalabon Sjunnesson.  Kanske jag hade mer blivit som Göran Greider, klipsk arbetargrabb som stör medelklassen. Inte så illa.

1959 med mor och storasyster

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

En skriftställares dagbok: 28-11-2020

POPULISTISKA MANIFESTET AV GÖRAN GREIDER OCH ÅSA LINDERBORG väckte uppmärksamhet när detta vänsterpopulistiska manifest kom ut i januari 2018.

Deras 151 korta och längre teser har idag mer relevans än tidigare för att första den högerpopulism som segrar och den vänsterpopulism som förlorar. Greider och Linderborg erkänner att SD, Trump, Brexit pekar på riktiga problem, men de vill se traditionella vänsterlösningar och hänvisar till grekiska Syritza, spanska Podemos, brittiska Labour under (den antisemitiske) Corbyn och amerikanska Demokraterna under Sanders.

De har givetvis fel i att välfärdsstaten ska för evigt kunna växa sig över de värden deras medlemmar skapar. 1980 var det år då Sverige var som mest jämlikt skriver de nostalgiskt, ett år då inflation, strukturkriser, högre arbetsgivaravgifter och skatter,  under en borgerlig regering, fick den svenska industrin på knä. Dessutom hotades näringslivet av socialisering via löntagarfonder.

Varken Greider eller Linderborg begriper sig på elementär nationalekonomi så att läsa Assar Lindbecks krönika om 1970-talet är klargörande om man vill rensa bort deras fantasier.

Vad som däremot är läsvärt och än mer intressant idag är att de fångar den vanmakt många arbetare och tjänstemän känner inför globaliseringen och inför de mittenpolitiker som svikit dem. De instämmer därmed med de liberala politiska kommentatorerna Thomas Frank och Edward Luce .

Greider och Linderborgs kritik av ett sönderslitet USA skulle dock ha vunnit på av att ta upp allt av Tomas Sowell och  Charles Murrays Coming Apart . Angående deras syn på white trash så är The Redneck Manifesto av Jim Goad, en bok som är både rolig och hemsk i sitt försvar för de fattiga vita som Greider och Linderborg vill förstå och försvara.  

Dock står Greider fast i sin neokeynesianska analys från 1990, något han, Johan Ehrenberg, Tomas Lappalainen och stollekonomen Sven Grassman då agiterade för. Greider lägger till finanskrisen 2008, EUs utvidgning, handelsavtal, men i sak har han kvar samma vänsterpopulistiska analys- beskatta de rika, öka offentlig sektor, omfördela mer osv.

Deras analys av medelklassliberalers klassförakt mot högerpopulister (SD) är mer givande. De kommer båda ur arbetarklassen även om de idag tillhör kultureliten, vilket de medger.  

Linderborg berättade  nyligen mer för Rasmus Dahlstedt om sin uppväxt apropå hennes senaste bok. Jag uppskattade mycket hennes debut Mig äger ingen. Vi delar samma intresse för socialdemokratins historia och hon har följt min utveckling från V till SD (och nu MED). 2000 talade hon fö om sin forskning för Vänsterpartiet Uppsala på min inbjudan.

Greider debatterade jag med på 1990-talet i Arbetaren då jag såg honom som en statssocialist och mig själv som en frihetlig socialist. Idag är jag frihetlig men inte socialist.

Vidare har jag lyssnat på   libertarianen  Jason Brennan (liksom Chantal Mouffe och Eric Hobsbawn) och kan förstå hans kritik av allmän rösträtt utan att fullt ut acceptera den. Demokratin är i kris och det hjälper inte att inte tala om de problem som den medför. Brennan är för viktig för att viftas bort som intelligensaristokrat.

Greider och Linderborg gör allt till en fråga om klass. Det är inte fel men det är inte allt och de som försvar de breda folklagren är inte vänstern, utan högern. Populistiska manifestet är tyvärr inte användbart eftersom det först kritiserar alla maktfullkomliga folkföraktande vänsterliberaler (hela Januariöverenskommelsens partier inkl V) och därefter begär att man ska sätta sin till tro till just dessa partier och de politiker som svikit folket.

Boken är stundtals intressant och känns mer aktuell idag, men slutsatsen  att socialismen/vänsterpopulismen är fortfarande gångbara är otidsenlig, En plakatpolitik som misslyckades 1919 i Tyskland med Rosa Luxemburg och Karl Liebnecht, men som hyllas i boken och i en biografi av den socialistiska och feministiska drömmaren Nina Björk. 

Jag skulle gärna se en diskussion med den unge konservative arbetarrebellen Petrit Latifi och någon av författarna. Greider kanske. Visserligen tillhör Swebbtv enligt honom avgrundshögern, men han kan liksom Åsa principiellt stå upp för yttrandefrihet. Hon kom förbi Nya Tiders stånd på Bokmässan 2016 och var enligt mina kollegor där artig och nyfiken. Så bjud in alla tre, Micke Willgert! 

***

Resten av gårdagen gick åt till att lyssna på tre poddar. Först när Lena Andersson berättade om varför hon gått från DN till SvD, sedan fick Erik Helmerson en åthutning av Hanif Bali och till sist surrade SDs Samtidigt om assimilering.

Poddpromenad till Ålsten och café Gateau

Ålsten, ett par kvarter från Abrahamsberg. Fin-Bromma och Ful-Bromma.

 

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

En skriftställares dagbok: 19-11-2020

ATT TERRORISTER OCKSÅ ÄR MÄNNISKOR behöver jag inte Aftonbladets Anders Lindbergs kommentar 2015 för att instämma i.

1982 träffade jag Anton ”Amaltheamannen” Nilsson i Köpenhamn under en presentation av en film om hans liv. Jag skrev ett opublicerat och revolutionsromantiskt referat av hans anförande och bytte några ord med denna svenske terrorist under denna min föga framgångsrika tid som svensk oavlönad (oftast refuserad) frilansande kulturjournalist i Köpenhamn 1982. 

1908 hade han  lagt en bomb i skeppet Amaltea som var fullt med strejkbrytare i Malmö hamn. En man dog och 23 skadades, många allvarligt med brännskador och några invalidiserades. Anton Nilsson blev dömd till döden, men frigavs och kunde i Danmark vid 95 år berätta om sitt dåd, som han inte ångrade vad jag minns.

Det vänsterradikala skivbolaget Amaltea, startat bland andra av Dan Hylander (Raj Montana Band),  tog för övrigt sitt namn 1977 efter terrordådet. Lägligt nog låg skivbolaget vid Möllevången i Malmö, ett känt vänsternäste, idag mer mångkulturellt dvs monokulturellt (MENA, islam).

Att skildra strejkbrytares liv har knappast legat före svenska författare innan Bengt Ohlsson  tog sig an två strejkbrytare som for till Ådalen 1931 i De dubbelt så goda 2018. De var dessutom homosexuella, ett fiffigt grepp. Benke nådde nästan upp till mästerverket Gregorius från 2004 som har ett liknande grepp genom att ta ställning för den mördade och utfulade pastorn Gregorius  i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas.

Vänster- och högerterrorism är givetvis lika illa. Dessvärre finns samband mellan dem genom att vissa våldsverkare på båda sidor vill mana fram ett sammanbrott i samhället. Under 1970-talet fanns de västtyska terroristerna i RAF (Baader-Meinhofligan). Under senare år säger sig  flera högerterrorister ha fått inspiration av teorier om ”accelerationism”, en tanke som har sina rötter i Marx och Nietzsche. Detta avvisas av tänkarna bakom denna ”neoreaktionära”/ alt right inriktning.

Jag gjorde ett försök att reda ut dessa tanketrådar och dess våldsamma konsekvenser på bloggen Medium.com nyligen. En fri intellektuell (fd brittisk filosof) inom accelerationismen som jag nämner finns dessutom med i Försvarshögskolans färska rapport om högerextremism, Nick Land (s. 32).

En inspiratör till vänsterterrorism som dömts just för att ha skrivit och deltagit som intellektuell, men inte hållit i vapen, i Italien under 1970-talet är den autonome marxisten Toni Negri. Jag nämner en del om honom i mitt bidrag i Medium.

Han är inte känd i Sverige utanför de som läser vänsteraktivisten Mattias Wåg  eller  högerradikalen Joakim Andersen eller läser filosofi vid Södertörn, vilket jag gjort. De vänsterintellektuella akademikerna Stefan Jonsson och Fredrika Spindler (vilka annars?) tog honom till Södra teatern (var annars?) i början av 2000-talet när han frigivits efter att ha gått i fängelse efter ett drygt decennium i Frankrike. 

Då fick jag se min andra levande terrorist, dock en inspiratör som jag dessutom samlat ihop namnunderskrifter till för en petition i Arbetaren 1998 för hans amnesti. SE Liedman, Gudrun Schyman, Nina Lekander, Inga Brandell, CH Svenstedt m fl skrev under.

Jag bad Anders Ehnmark när vi sågs 1998 i Uppsala på Verdandi om hans namn, han hade ändå varit utrikeskorrespondent i Italien. Men han avböjde vänligt och sa att han visste för mycket om vad ”de sociala striderna i Italien” som petitionen nämnde för att skriva under.

Jag skickade ett ex av Arbetaren till Rebbibia Penale, det fängelse i Rom där Toni Negri hade frivilligt låtit sig låsas in. Han skickade detta tackkort till mig i Uppsala. 

Tackkort från Toni Negri 1999 för den petition jag översatte och publicerade.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

En skriftställares dagbok: 11-11-2020

NÄR VI LÄMNADE FAMILJEN och engagerade oss i uteliv och politik på 1970-talet trodde jag aldrig att familjen skulle lämna oss. Men vad som var resultat av ungdomsuppror och urbanisering ledde hos föräldrar till deras egna oväntade uppbrott, ibland från varandra.

Kärnfamiljen  var sällan så sammanhållen som dess försvarare ville framställa den som. Å andra sidan inte så förhatlig som hos Ibsen. Bara en tillfällig ordning efter kriget där hemmafruar försörjdes mot att de förvarade oss barn. Lekskola var exklusivt, daghem var för missanpassade.

Vid 1975 hade  Sverige haft oljekris, ofinansierade lönestegringar, kollaps av det monetära Bretton-Woodssystemet och en riksdag som styrdes med lotteri. I Uppsalas villakvarter bröts äktenskapen sönder, obehövliga hemmafruar förtvivlade över sina liv med allt vuxnare barn som hellre rände på Nybron och Hornet än glodde på teve hemma.

Jag betraktade Kerstin Thorvalls ungdomsskildring som sanningen om oss unga, missförstådda och utanför. Familjen fungerande som en anhalt för logistik.  Vid 1980 hade mina föräldrar flyttat två gånger, separerat lika många och jag befann mig  utomlands eller bortom Uppsala.

Genom min mors bokklubb hade  jag fått tag i Joseph Hellers  dystra samtidsroman Nånting har hänt.  Av det lilla jag förstod framgick att vuxenlivet var ledsamt och att arbete var nånting att genomlida.

1978 fyllde jag 20 år och flyttade ned på Luthagen i en lägenhet som stod på min far. Fyra år senare flyttade min mor in i den, ensam.

Vi hade båda svarat likadant på Kerstin Thorvalls fråga, Vart ska du gå? – Ut.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

En skriftställares dagbok: 06-11-2020

SVERIGE ÄR SIG GANSKA LIKT. Samma konformism, samma ängslighet 1982 som idag.

Jag instämmer därmed i  den ironiske författaren, läkaren och ständige sekreteraren (1977-86) Lars Gyllenstens nästan fyra decennier gamla beskrivning, som kunde ha skrivits  senare av andra akademiledamöter som Knut Ahnlund och Horace Engdahl (om än icke samtidigt):

”Detta är konformismens värld, epigonernas pryda och intoleranta skenkultur, medelmåttornas tyranni. Det är en bild  [”en fåne finner alltid en större fåne som beundrar honom,” Boileau]   som i hög grad stämmer på den offentliga kulturen i Sverige, liksom på all annan kultur eller skenkultur som lyckas göra sig bred med hjälp av modeströmningarnas och kommersialismens krafter.

Under efterkrigstidens, med massmediernas framväxt, har denna sterila och på en gång inställsamma och ofördragsamma masskultur kommit att dominera det offentliga medvetandet – den offentliga s.k. debatten, d.v.s. de offentliga bekännelserna till samma klichéer och fördomar.

Den levande och skapande kulturen – kulturen i ordets egentliga mening, ‘odlingen’ – trängs undan och överlever som en minoritetsrörelse, eller snarare som ett antal minoritetsrörelser, vid sidan av medlöparnas och fäsörernas säsongsengagemang och decennieideologier.

Omsider kan, då och då, utlöpare från denna undergroundkultur skjuta upp i den offentliga kulturen – tas om hand av fäsörerna, få spridning ett tag, för att så  småningom i deras händer fördärvas till nya klichéer och sottiser.

Hur många av alla dem som åberopar sig på Gunnar Ekelöf, i den moderörelse som sedan några år har lyft fram honom i popularitetens rampljus, har verkligen läst honom och knutit någon förpliktande relation till hans verk och livssyn?

Och Karl Marx – för ett dussin år sedan – hur många av alla svärmande ‘marxister’ i 1960-talets slut hade annan än en torftig samling slagord att vifta med?

Och nu – vart har de tagit vägen, dessa habila konjunkturtänkare, som gjorde sig dryga som redaktörer och skribenter i BLM, Ord och Bild, DN, Aftonbladet m.m. – förespråkarna av den en gång gängse ‘marxismen’, ‘folkligheten’, ‘kollektivismen’ och vad det var, undertryckarna av kritiken däremot och förträngarna av andra ideologier än av kotterierna föreskrev?

Jo, nu dyker de upp som ‘liberaler’ och arga vedersakare av den ‘radikala socialism’ som de själva en gång  nyttjade för sin fortkomst i den tidens modekultur – och åberopar sig med samma dryghet och mästrande tonfall som förr på andra profeter, andra epigonprofeter; ‘nya franska filosofer’. ‘amerikansk nykonservatism’, etc.

Parasitkulturen har sina entreprenörer och skuggregeringar – styrda av samma sorts människor, ofta nog rent av samma individer, som för var säsong oblygt ikläder sig just den säsongens ideologiska uniform, skamlöst obesvärade av vad de en gång utgav för att vara engagerde i några få år tidigare”.

(ur Gyllenstens förord till Leszek Kolakovskis Samtal med djävulen, 1982, Brombergs förlag).

Några anmärkningar:

Fäsörer betyder skickliga men idélösa författare.

Gyllensten kunde ha fått stöd av Lars Gustafsson, som ingick i det författaruppror tillsammans med Sven Fagerberg, Sven Delblanc och Jan Myrdal som varnade just för en medial halvtotalitär kollektivism 1980. Dock svängde Gustafsson från en sympatisk inställning till marxismen (i Den onödiga samtiden, brevväxling med Jan Myrdal 1974) till en skeptisk och uttalat liberal hållning.

Angreppet på de som vänder kappan efter vinden drabbar även en fd partimedlem i VPK som mig som drogs till poststrukturalism/postmodernism under 1980-talet, högerliberalism efter millenieskiftet och SD/högerpopulism efter 2010. Epigon passar dessutom på mina Deleuzestudier. Att jag nu intresserar mig för nyreaktionära libertarianska tänkare som Curtis Yarvin och Justin Murphy får också räknas dit.

Oavsett så är Gyllenstens Sverigekritik frän och ekar av Strindbergs brev till Karl Otto Bonnier 1884, “Jag behöver resa för att laxera Sverige och svensk dumhet ur mig”.

Lars Gyllensten (1921–2006) kungör att 1977 års Nobelpris  i litteratur tillfaller den spanske poeten Vicente Aleixandre.
Uppsalaförfattaren Carina Burman om Uppsalaprofessorn Thure Stenströms Gyllenstenbiografi

***

Vill du följa min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

En skriftställares dagbok: 05-11-2020

MONSTER OCH METAFORER UNDER ANTIKEN har sysselsatt statsvetaren Johan Tralau i Uppsala. Jag nämnde honom  nyligen angående Hobbes Leviatan och vårt behov av myter. Sedan 2010 har han använt sina kunskaper i klassisk grekiska och latin till två lärda utläggningar om monster och metaforer.

Varför antikens författare, särskilt dramatiker, sysselsatte sig med monster och vad vi kan lära av dem är att de visar på följder av att överträda naturliga gränser och att inte följa heliga löften.

Minotaur - Wikipedia

Minotauros, som framställs dels med tjurhuvud och manskropp, dels med motsatta kroppsdelar, var resultatet av en sexuell förening mellan en kvinna, Pasifae och en tjur.

Innan detta antika tidelag skedde med hjälp av en träko på hjul som kvinnan ålade in sig i för att ta emot tjuren hade guden Zeus vredgats.  Han hade i skepnad av en tjur rövat bort prinsessan Europa från Fenicien (Libanon) till Kreta och där parat sig med henne. Deras son heter Minos. Europa gifter sig därefter med Kretas kung Asterios som dör. Då gör Minos anspråk på tronen och får av havsguden Poseidon en tjur att stiga upp ur havet som ska offras tillbaka till Poseidon.

Men det låter Minos bli och då iscensätter Poseidon akten mellan Minos hustru  Pasifae och en tjur.  Men Tralau visar att historien är mer komplicerad eftersom Pasifae är solguden Helios dotter och tjurar kan  också sägas representera solen. Då begås en slags incest mellan solens dotter och  symbolen för solen, tjuren.

Detta är grundhistorien på vilken Tralau tolkar in många detaljer om monster och deras betydelse för människor, då och nu.  Monster fungerar som gränsövervakare mellan familjemedlemmar och mellan djur och människor.  Men inte bara det.

Monster i form av djur kan få jägare att identifiera sig med dem, dvs att en björnjägare går in i en roll som jagad björn.   Att gå bärsärk kan vara att rusa ilsket i en björnfäll mot en fiende. Eller bli en ulfhedna, en fornnordisk varulv,  som syns i arkeologiska fynd vid Björnhovda på Öland. Rasande krigare som sågs lika farliga som vargar.

Movie Actress Elizabeth Taylor Leopard Skin Bathing Sui
I boken Monstret i mig beskriver Tralau hur Elisabeth Taylor i leopardbaddräkt kombinerar människa med djuriskhet. Erotik och rovdjursestetik.

Idag översvämmas vi av andra slags monster, nämligen zombier med start skräckfilmen The Night of the Living Dead 1968 och sedan i Michael Jacksons video Thriller 1984.  Detta populärkulturella fenomen har engagerat forskare i Kanada som John Vervake.

***

Johan Tralau fick blodad tand av sina klassiska studier och fortsatte 2018 med en bok om komplexa smutsiga metaforer under antiken. Att vågor var som ”väldiga ryggar” skriver han i boken med samma titel. Alla greker var dock inte trygga ute på ett oländigt farligt Egeiskt hav.  Men hav var inte obegripligt att tolka som mjuk kroppsdel, farlig eller ej.

Chimera Was A Monster From Greek Mythology. It Had Head Of Lion,.. Royalty Free Cliparts, Vectors, And Stock Illustration. Image 133018919.
Chimairan, beskriven i Homeros Iliaden, ca 700 f. Kr.

Vad med ”getens rättvisa”, dvs ett juridiskt begrepp tillhörande ett lågt stående djur? Ifigenia offras av sin far Agamemnon till jaktgudinnan Artemis i Aischylos trippeldrama Orestien.   Även här återfinns ett monster, Chimarian, som har en kropp med oförenliga delar av get, lejon, orm.

Enligt samtida poetik som Aristoteles ska metaforer bringa liknande begrepp samman. Vågor och ryggar kan vi föreställa oss rent kognitivt. Men en rättvisa som tillhör en get är svårt.  Tralau går vidare och finner två till oförenliga metaforer från antiken:  flytande cypressträ i form av lim och blodig deg.

Skälet till att visa på dessa skandalösa språkliga bilder kan vara att visa att världen gått ut led, råkat i oordning. Människor offras, inte djur. Offret och den offrande blandas samman till en vegetarisk deg blodig av människoblod.

Tralau menar att förutom att skildra en civilisation i förfall så kan dessa kognitivt störande metaforer skänka intellektuell njutning. Meningen  i bilderna är att något inte är som det ska vara, att gränser överskridits.  En känsla av övermäktighet inför något storslaget och ofattbart, ett sublimt överblick som Kant och romantikerna värnade om, och postmodernisten JF Lyotard.

I upptäckten av att de störande metaforerna motsvaras av frånvaron av premissen att metaforer ska likna varandra i en förutsägbar ordning finns ett upprymt lugn, äventyr, glädje och lite vemod avslutar Uppsalaprofessorn sin lärda skrift Havets väldiga ryggar. Offret och de flytande bildernas gåta.

***

Vill du följa min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

En skriftställares dagbok: 31-10-2020

JOSEFIN HOLMSTRÖM, CARL RUDBECK OCH ERIC WEINSTEIN. Den ene fritänkande friherre, den andre fritänkande matematiker. Den första anglofil, ginger and brilliant.

Vi börjar med Weinstein som talade i över två timmar igår med Lex Fridman, en ursmart ryss som för tredje gången poddade med honom och nådde ett optimal nivå av serious and fun IDW. Weinstein sa bland annat tre förbluffande saker:

a) Spotify kommer inte tillåta Joe Rogan att ta politisk ställning. Att ta in Alex Jones var gränsen.

b) USA bör införa en teknokrati. Han sa inte diktatur. Men menade det.

c) Konspirationen om Jeffery Epstein är sann. Medier och inblandade är knäpptysta. Ibland existerar konspirationer.

Eric Weinstein tar paus från sin podd The Portal, vilket jag beklagar men förstår. Han har annat att göra åt sin chef Peter Thiel.

***

Carl Rudbeck är flitig skribent som i förrgår recenserade Charles Larmores senaste bok i en streckare. I den hävdar Larmore att det grundläggande för politisk filosofi är att behandla varandra med respekt, inte välfärdsstaters omfördelning eller John Rawls rättvisa. Konstigt nog så hänvisar Larmore till Carl Schmitts tes om att politik till syvende og sidst handlar om att skilja mellan vänner och fiender för att komma till slutsatsen om att respekt är mer grundläggande. Schmitt skulle inte hålla med.

För honom, liksom för Thomas Hobbes och för svenske statsvetaren Johan Tralau (i sin antologi om Schmitts Hobbesbok), är ordning mer grundläggande än både rättvisa och respekt. Finns inte statlig ordning får klaner makt. Dessutom kan myter spela en viktig roll för samhällsgemenskap och förändring, för att inte tala om revolutioner.

Har man ingen ordning spelar varken rättvisa eller respekt någon roll. Rudbeck försöker rädda Larmores tes om respekt men han är skeptisk. Respekt är väl inte samma sak som ”politisk legitimitet”, vilket är något som Larmore anser. Nej, ordning och våldsmonopol går före allt.

Carl Rudbeck dök vidare upp igen igår i senaste Axess (nr 8/2020) där han recenserade en nytolkning av en klassisk arabisk skrift med skämtlynne och ordlekar, Maqamat från 1100-talet av Al-Hariri. Den handlar om en skojare som bedrar folk med inbillade sjukdomar och elände för att kunna bedriva tiggeri. Får han ihop några slantar går de till dryckeslag med vännerna. Författaren Al-Hariri sades vara kort, ful, snål och smutsig.

Rudbeck, som disputerade på kulturmarxisten Walter Benjamins litteraturteorier, är kunnig i arabiska och får väl klassas som lärd. Dessutom trevlig de gånger vi språkats vid. Hans bok om islam och liberalism är läsvärd skrev jag 2013.

***

Med sin tillhörighet i det borgerliga lägret, Smedjan, Timbro, SvD, Sydsvenskan, utgör Carl Rudbeck en av få belästa borgerliga skribenter om man ska tro Josefin Holmström. Hon efterlyster i samma nummer av Axess större engagemang i kulturfrågorna från borgerligheten. Att Fredrik Reinfeldt gillade Da Buzz för 10 år sedan inger henne samma fasa som när blivande VDn Benjamin Dousa nyligen tweetade om att han skulle göra Timbro till mer rock’n’roll än Mozart.

Samtidigt så fläkte hon ut sitt privatliv i SvD Kultur Söndag där vi fick veta saker om hennes intima liv många prenumeranter inte hade beställt. Knappast höger, knappast kultur, knappast Emily Dickinson. Men allt som är läsvärt och spännande är inte sprungen ur borgerlig kultur.

Vill du följa min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

En skriftställares dagbok: 29-10-2020: Om Jan Myrdal

Uppdatering 30-10-2020 med anledning av Jan Myrdals död:

En anekdot: 2003 for jag till New Delhi för att fria till en vänsterintellektuell kvinna som växt upp med en far som arbetat för den anti-koloniala nyhetsbyrån InterPressService. Därmed trodde jag att fadern skulle uppskatta min gåva, India waits av Jan Myrdal.

Han kände givetvis till boken men sa att denne son till Alva och Gunnar Myrdal, som bott i New Delhi som ambassadörspar, hade gått över gränsen. Det handlade inte om Pol Pot eller Mao utan om böckerna om sin uppväxt och kritiken av sina föräldrar.  -You don’t write such things about your parents, period. 

Myrdal ansågs vid 2000 rätt passé i Indien med sin revolutionsromantiska syn på naxaliterna, maoistiska terrorister som ockuperat och mördat sedan 1967. Han delar denna naiva farliga syn med den i på Bokmässan hyllade Arundati Roy.  Men Jan Myrdal var större än så, trots sina politiska misstag.  En av de största vi haft under 1900-talet. Hans 70-talsbok med Lars Gustafsson är fortfarande läsvärd. Och hans Skriftställningar.

SKRIFTSTÄLLNING BETYDER litterärt  verk och skriftställare författare. Att jag valde detta begrepp för denna bloggserie har att göra med att det kan fyllas med nästan vad som helst, sakligt, fiktivt, polemiskt, personligt etc.

Dostojevskijs offentliga dagbok med samma titel från 1870-talet handlade om politiska dagsfrågor, ofta med hans breda utblick över historien och geografin. Jan Myrdals bok Skriftställning från 1968 var i samma kommenterande samtidsanda.

Han betonar i förordet att skriftsamlingen: 

”Detta är inte ‘J.M:s  Samlade Småstycken’. Detta är en redovisning av iakttagelser och ställningstaganden under en tjugomånadersperiod mellan 1966 och 1967”.

Min serie har knappast börjat men jag hade inte tänkt att som dessa föregångare ta upp dagspolitiken i någon högre grad. Jag gör det i sociala medier och i egna debattinlägg, men tänkte här hålla mig mer till just  till ”J.S:s  Samlade Småstycken”, sådant som min namne ogillar.

Sentimentalitet och borgerligt bjäfs. Kulturhistoria och minnen.  Ett minimum av invandrings- och islamkritik. Inget gap och skrik om politisk korrekthet och svensk inrikespolitik.

Jan Myrdals egna Skriftställningar i den radikala tidskrift han grundade man två andra Jannar (Guillou och Stolpe) 1971, FolketiBild/Kulturfront, är lika utåtvända som boken från 1968, men de är läsvärda om än inbilska och besvärliga. Jag sålde FiB/K på 1970-talet men slutade i protest mot något han skrivit, minns ej vad.

Vi sågs kort vid en solidaritetsmanifestation i slutet av 1990-talet i  Uppsala då det kommunala bussbolaget avskedat en aktiv kommunistisk bussförare. Jag ledde då Vänsterpartiet Uppsala och Myrdal talade på ett podium med busschauffören från stalinistiska KPML(r). 

Vid bokmässan i Göteborg 2016 där jag befann mig i högerbladet Nya Tiders stånd gick jag över till Jan Myrdalssällskapets lilla bås i hopp att finna honom men icke. Däremot skrev han senare i just Nya Tider, en oväntad vändning men kanske följdriktig. Hans aversion mot USA från vänster delas ju av Rysslands höger, dit Nya Tider nog får räknas.

Jag får tidningen gratis numera utan att ha bett om den. Också intressant och kanske illavarslande.

I Myrdals näst sista skriftställning  2019 skrev han:

”Demonstrationerna på Tienanmen 1989 förebådade de ‘färgrevolutioner’ vilka tjänade Förenta staternas och dess västliga lydallierades intressen. Hade inte äldre statsmän i Kina haft makt att ingripa skulle det gått Kina lika illa decennierna därefter som det gått för de stater i Europa, Asien och Afrika som då drabbades av lyckade från väst ‘demokratiskt’ inspirerade folkliga demonstrationer och upplopp.

Detta jag skriver går, om det är jag klart medveten, direkt mot det som för ögonblicket allmänt publiceras och betecknas som sanning i våra stater. Just därför är det viktigt att skriva det. Nå, det gäller inte bara en senare tid, en ‘nutid’.

Tag krigsutbrottet 1939. Det peralbinska uttrycket om det kriget var som jag minns det ‘stormaktskriget’. Vilket var korrekt. Om man kallar det som då hösten 1939 inleddes för ett demokratiernas krig mot förtryckarstater skyler man till exempel att Storbritannien som extrem förtryckarstat härskade också över indiska underkontinenten. (En historia av ständiga svek, utplundring och förtryck. Churchill ledde sedan under kriget 1943 ett Storbritanniens nya folkmord i Bengalen.

Det är fortfarande lika omdiskuterat hur många miljoner Hitlertyskarna då avlivade i de östliga koncentrationslägren som hur många britterna avlivade under samma tid i Bengalen. Det enda som i dåtiden är oomtvistligt är det enorma antalet ryska/sovjetiska döda under det kriget och att det kejserliga Japan då avlivade än fler i Kina.)

Nå, jag är därtill helt medveten om att mitt skrivande nu mörknar. Det är när jag gått in i mitt nittiotredje levnadsår oundvikligt.”

Att som Myrdal försvara Kinas massmord 1989 i Peking tar på publiceringsmöjligheterna. Han gnäller på att ha blivit refuserad i Sverige men glad över att mer regimtrogen media i Hongkong-Kina tog in hans alster:

”Men i princip har jag sedan några år utanför det skönlitterära belagts med publicistisk munkavle i det officiella/officiösa Sverige. Samma artikel med information om bakgrunden till vad som nu sker i Hongkong som på svenska i Sverige omedelbart refuserades av Expressen och Svenska Dagbladet publicerades dock sedan på engelska i Hongkong av South China Morning Post.”

Nåväl: Mina texter är givetvis av en annan klass, annan  typ, med annan inriktning,  men jag kommer från tid till annan titta på vad Dostojevskij, Thomas Mann (En opolitisk man betraktelser 1919, som anknöt till den äldre ryssens analys av ”den tyska världsfrågan” 1877 ) och vad Jan Myrdal skrev i sina lärda men märkliga skriftställningar. Att läsa dessa tre författares dagliga anteckningar idag kan inspirera. Jag kan stjäla mustiga rubriker från 1800-talet.

Vad sägs om Dostojevskijs dagboksanteckning ”Blötdjur som hållas för människor” som handlar om turkar? Han noterar att deras land var en ”vacklande, smittad och rutten stat”, de själva en ”asiatisk hord”. En stil som Mann och Myrdal försökt nå upp till.

 

Vill du följa min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

En skriftställares dagbok: 29-10-2020

SKRIFTSTÄLLNING BETYDER litterärt  verk och skriftställare författare. Att jag valde detta begrepp för denna bloggserie har att göra med att det kan fyllas med nästan vad som helst, sakligt, fiktivt, polemiskt, personligt etc.

Dostojevskijs offentliga dagbok med samma titel från 1870-talet handlade om politiska dagsfrågor, ofta med hans breda utblick över historien och geografin. Jan Myrdals bok Skriftställning från 1968 var i samma kommenterande samtidsanda.

Han betonar i förordet att skriftsamlingen: 

”Detta är inte ‘J.M:s  Samlade Småstycken’. Detta är en redovisning av iakttagelser och ställningstaganden under en tjugomånadersperiod mellan 1966 och 1967”.

Min serie har knappast börjat men jag hade inte tänkt att som dessa föregångare ta upp dagspolitiken i någon högre grad. Jag gör det i sociala medier och i egna debattinlägg, men tänkte här hålla mig mer till just  till ”J.S:s  Samlade Småstycken”, sådant som min namne ogillar.

Sentimentalitet och borgerligt bjäfs. Kulturhistoria och minnen.  Ett minimum av invandrings- och islamkritik. Inget gap och skrik om politisk korrekthet och svensk inrikespolitik.

Jan Myrdals egna Skriftställningar i den radikala tidskrift han grundade man två andra Jannar (Guillou och Stolpe) 1971, FolketiBild/Kulturfront, är lika utåtvända som boken från 1968, men de är läsvärda om än inbilska och besvärliga. Jag sålde FiB/K på 1970-talet men slutade i protest mot något han skrivit, minns ej vad.

Vi sågs kort vid en solidaritetsmanifestation i slutet av 1990-talet i  Uppsala då det kommunala bussbolaget avskedat en aktiv kommunistisk bussförare. Jag ledde då Vänsterpartiet Uppsala och Myrdal talade på ett podium med busschauffören från stalinistiska KPML(r). 

Vid bokmässan i Göteborg 2016 där jag befann mig i högerbladet Nya Tiders stånd gick jag över till Jan Myrdalssällskapets lilla bås i hopp att finna honom men icke. Däremot skrev han senare i just Nya Tider, en oväntad vändning men kanske följdriktig. Hans aversion mot USA från vänster delas ju av Rysslands höger, dit Nya Tider nog får räknas.

Jag får tidningen gratis numera utan att ha bett om den. Också intressant och kanske illavarslande.

I Myrdals näst sista skriftställning  2019 skrev han:

”Demonstrationerna på Tienanmen 1989 förebådade de ‘färgrevolutioner’ vilka tjänade Förenta staternas och dess västliga lydallierades intressen. Hade inte äldre statsmän i Kina haft makt att ingripa skulle det gått Kina lika illa decennierna därefter som det gått för de stater i Europa, Asien och Afrika som då drabbades av lyckade från väst ‘demokratiskt’ inspirerade folkliga demonstrationer och upplopp.

Detta jag skriver går, om det är jag klart medveten, direkt mot det som för ögonblicket allmänt publiceras och betecknas som sanning i våra stater. Just därför är det viktigt att skriva det. Nå, det gäller inte bara en senare tid, en ‘nutid’.

Tag krigsutbrottet 1939. Det peralbinska uttrycket om det kriget var som jag minns det ‘stormaktskriget’. Vilket var korrekt. Om man kallar det som då hösten 1939 inleddes för ett demokratiernas krig mot förtryckarstater skyler man till exempel att Storbritannien som extrem förtryckarstat härskade också över indiska underkontinenten. (En historia av ständiga svek, utplundring och förtryck. Churchill ledde sedan under kriget 1943 ett Storbritanniens nya folkmord i Bengalen.

Det är fortfarande lika omdiskuterat hur många miljoner Hitlertyskarna då avlivade i de östliga koncentrationslägren som hur många britterna avlivade under samma tid i Bengalen. Det enda som i dåtiden är oomtvistligt är det enorma antalet ryska/sovjetiska döda under det kriget och att det kejserliga Japan då avlivade än fler i Kina.)

Nå, jag är därtill helt medveten om att mitt skrivande nu mörknar. Det är när jag gått in i mitt nittiotredje levnadsår oundvikligt.”

Att som Myrdal försvara Kinas massmord 1989 i Peking tar på publiceringsmöjligheterna. Han gnäller på att ha blivit refuserad i Sverige men glad över att mer regimtrogen media i Hongkong-Kina tog in hans alster:

”Men i princip har jag sedan några år utanför det skönlitterära belagts med publicistisk munkavle i det officiella/officiösa Sverige. Samma artikel med information om bakgrunden till vad som nu sker i Hongkong som på svenska i Sverige omedelbart refuserades av Expressen och Svenska Dagbladet publicerades dock sedan på engelska i Hongkong av South China Morning Post.”

Nåväl: Mina texter är givetvis av en annan klass, annan  typ, med annan inriktning,  men jag kommer från tid till annan titta på vad Dostojevskij, Thomas Mann (En opolitisk man betraktelser 1919, som anknöt till den äldre ryssens analys av ”den tyska världsfrågan” 1877 ) och vad Jan Myrdal skrev i sina lärda men märkliga skriftställningar. Att läsa dessa tre författares dagliga anteckningar idag kan inspirera. Jag kan stjäla mustiga rubriker från 1800-talet.

Vad sägs om Dostojevskijs dagboksanteckning ”Blötdjur som hållas för människor” som handlar om turkar? Han noterar att deras land var en ”vacklande, smittad och rutten stat”, de själva en ”asiatisk hord”. En stil som Mann och Myrdal försökt nå upp till.

 

Vill du följa min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

En skriftställares dagbok: 27-10-2020

SLÄKTEN LÖNNROTH BAKLÄNGES.  Bröderna Lars och Johan Lönnroth har jag träffat,  anfadern Erik Gustaf Geijer har jag skrivit en litteraturvetenskaplig uppsats om. Däremellan intet för min del. Nedan följer skvaller och minnen, lärospån och en mustig anekdot från 1700-talet.

Vi börjar med Johan Lönnroth, nationalekonom (doktorerade 1977 i Göteborg på Karl Marx okunnighet om grundläggande ekonomi), riksdagsledamot för Vänsterpartiet, född 1937.

Vi kom bra överens på 1990-talet i Vänsterpartiet eftersom vi båda intresserade oss för frihetlig socialism snarare än auktoritär. Jag argumenterade för medborgarlön då (liksom högerekonomen Milton Friedman) och Johan gillade idéerna, som fanns inom vårt läger, ”förnyarna” och ”Vägval Vänster”.

Vi sågs ibland och jag anordnade offentliga föredrag, då som nu. När jag lämnade partiet 2000 mailade han mig och skrev att det var ledsamt att jag gått ur.  Nu är vi vänner på Facebook.

Lars Lönnroth, professor emeritus i litteraturvetenskap i Göteborg, översättare av isländsk och fornsvensk litteratur, född 1935. Vi har nog bara setts en gång, kanske flera i samband med Humanistiska Samfundet i Stockholm. 

Han berättade  vid en promenad genom Gamla stan efter ett årsmöte en mustig anekdot från 1792 som jag tar upp sist. Hans  nyöversättning av Den poetiska Eddan och  Det germanska spåret har berikat mina grund kunskaper om vår och de tyska folkens forntid. Vi är numera vänner på Facebook.

Erik Lönnroth, far till Lars och Johan, historiker, ledamot av  Svenska Akademien,  med i Sveriges Radios styrelse och ett otal lärda sällskap, född 1910, död 2002, stötte jag nyligen på i Axess (nr 7/2020). 

I en genomgång av arbetarrörelsens och inte minst den krassa borgerlighetens bildningsarv av Håkan Lindgren, där Ana Maria Narti, ledamot för Folkpartiet och barsk rumänska, figurerar även Erik Lönnroth. Lindgren citerar historieprofessorns inlägg från 1983:

”Jag har under ett långt liv bidragit till att rasera nationella historiska mytbildningar, och jag är verkligen ingen anhängare av historieundervisning som huvudsakligen berättar om krig och kungar”.

Håkan Lindgren fortsätter med att visa vad Narti och Lönnroth vill åt, nämligen en ny obildad herreklass i en ny ”offentlighet som består av ‘politiker, fackliga ledare, politiserade byråkrater, massmedianter och en och annan kändis från estrader och idrottsarenor’.

Tillsammans, skriver Lönnroth, utgör de en ‘ny herreklass'”.  Några år tidigare, 1980,  hade fyra författare, Sven Fagerberg, Sven Delblanc, Lars Gustafsson och Jan Myrdal, varnat för utvecklingen mot en ny  smygtotalitär  ”massmedievänster”.

Akademiledamoten Peter Englunds inträdestal 2002 över sin föregångare  Erik Lönnroth är för övrigt utomordentligt intressant.

Vi går förbi  de berömda släkterna Hamilton, von Krusenstierna,  Lagercrantz, Stiernstedt. De intresserade får läsa Lars Lönnroths släktkrönika Geijersarvet.

Därmed är vi framme vid Erik Gustaf Geijer, född 1783, död 1847.  Erik, Lars och Johan Lönnroth är alltså ättlingar i rakt nedstigande led till denne lärdomsgigant vars staty vid Uppsala universitet jag ofta gått förbi.

1986 skrev jag en B-uppsats  om Geijerlitteratur under 1970-talet och stötte då på Lars Lönnroths släkt- och lärdomsforskningar.  Minns att jag skickade ett brev till Göteborg till honom  hösten 1986 och fick ett trevligt svar.

Än längre tillbaka i historien. Därmed är vi framme vid mordet på Gustav III, 1792. 

Som jag berättat så promenerade jag med Lars Lönnroth i ett sällskap efter en bättre middag i Börshuset vid Stortorget dit Humanistiska Förbundet förlagt ett årsmöte. Ett celebert sällskap alldeles under Svenska Akademins lokaler. 

Lars Lönnroth småpratade med mig och de andra medan vi tog oss genom gränderna. Plötsligt stannade han till och pekade upp mot ett fönster:

– Därifrån kastade sig min farfars farfar ut 1792. Han var domare och satt i den rätt som hade hand om mordet på kung Gustav III i den 16 mars 1792.  Innan avrättningen den  27 april 1792 vid Galgbacken i Hammarby hade mördaren Jacob Johan Anckarström blängt ilsket på domaren och uttalat en förbannelse över honom.

-Min farfars farfar plågades av detta så att han fick mardrömmar. Till sist valde han att ta livet av sig. Därifrån, sa Lars Lönnroth, pekade med sin käpp och sedan gick vi vidare genom Gamla Stan.

SC266102.jpg | Jacob Johan Anckarström | Sjöberg Bildbyrå - Ett av Sveriges  största bildarkiv
Anckarström fastbunden efter en vagn på väg till Galgbacken vid Skanstull.

 

 

Vill du följa dagboken, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

En skriftställares dagbok: 25-10-2020

SASHA BARON COHEN NÄMNER den amerikanske komikern Lenny Bruce i filmen The Trial of Chicago 7. Cohen spelar Yippieledaren Abbie Hoffman som tydligen hade en slags politisk ståupp under ”The Siege of Chicago” i augusti 1968, vid Demokraternas konvent.  En bra film som visar vad 1968 handlade om. 

Cohens Abbie Hoffman slänger ur sig något om Lenny Bruce, att han skulle vara en liknande showartist som Bruce. En föregångare, liksom Hoffman ironisk judisk komiker med extravaganta drogvanor.

Bruce åtalades för obscenitet flera gånger men frikändes, Han vägrades inresa till Storbritannien 1963, liksom dagens islamkritiker Robert Spencer och judinnan Pamela Geller (rätt roliga de också  men inte som Lenny Bruce). 

På 1970-talet satt jag hänförd i musikavdelningen på Uppsala Stadsbibliotek, den gamla adressen vid Fyrisån som luktade klor från Centralbadet intill. Att bad och bibliotek skulle byggas samman var för  övrigt en lyckad kulturpolitisk åtgärd . 

LP-skivan som snurrade i musikavdelningen var Jarl Kulles föreställning Varför gömmer du dig i häcken? från 1972. Jag begrep inte alla skämt, men en provokativ ådra slog an som blommat ut alltmer under åren. Mina föräldrar log lite snett när jag berättade vad jag hade hört. 

Lenny Bruces bok How to talk dirty and influence people köpte jag under en liftartur i USA 1979 men bläddrade bara i. Den kändes passé redan då men Bruce hade banat väg för fräcka banbrytande komiker som John Belushi, Woody Allen, Richard Pryor,  Georg Carlin och vår egen Aron Flam (i #twitterpodden). 

Bob Dylan, också en judisk ironiker med drogerfarenheter, sjöng 1981 i låten Lenny Bruce:

”Lenny Bruce is dead but he didn’t commit any crime
He just had the insight to rip off the lid before its time
I rode with him in a taxi once
Only for a mile and a half, seemed like it took a couple of months
Lenny Bruce moved on and like the ones that killed him, gone

They said that he was sick ’cause he didn’t play by the rules
He just showed the wise men of his day to be nothing more than fools
They stamped him and they labeled him like they do with pants and shirts
He fought a war on a battlefield where every victory hurts
Lenny Bruce was bad, he was the brother that you never had”

Lenny Bruce dog 1966 i en överdos. 

Som Lenny Bruce - Varför Gömmer Du Dig I Häcken? (Vinyl, LP, Album) album cover

Följ min dagbok på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

En skriftställares dagbok: 24-10-2020

S SOM I S/M. Varje gång jag ser den förre socialdemokratiske partisekreteraren, den urtrevlige östgöten Lars Stjernkvist, tänker jag på när vi sågs för första gången och varför just han får mig att associera till sado-masochism, överenskommet sexuellt våld.

För 20 år sedan hängde jag på QX Cruising där jag ibland fick napp bland glada transor som gillade vidsynta heteromän som mig. En kväll tog jag mig från Uppsala med min borderterrier till Kungsholmen där en androgyn artist väntade mig. Han var känd inom klassisk musik och gillade hårda tag hade han skrivit. Det struntade jag i och klev in.

Vi kysstes men sen sov vi med min hund. Han gjorde klart för mig att han inte gick igång om jag inte slog honom, vilket jag avböjde. Nåväl.

Nästa morgon fick jag en vild idé: att gå med i sossarna! Jag hade lämnat Vänsterpartiet och sympatiserade med kanslihushögern, Feldts pojkar. Dessutom stod jag för medborgarlön, legala droger och lagligt sexarbete. 

Längst upp på Sveavägen 68 satt partisekreterare Lars Stjernkvist som hade 10 min ledigt för en potentiell medlem med hund.

Jag lade fram mina kontroversiella åsikter så gott jag kunde och han välkomnade mig. Vi har inget emot folk som står upp för sina idéer sa han, även om just dessa kan vara i minoritet.

Jag anslöt mig till Nya Allmänna S-föreningen som var högersossarnas näste. Vid 2007 hade jag inte gått på ett enda möte utan gick över till de riktiga högersossarna, FP.  

https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

En skriftställares dagbok: 23-10-2020

DEN SISTE ATENAREN av Viktor Rydberg utkom 1859. Han var då 31 år och journalist på GHT i Göteborg. Boken hade gått som följetong, ett grepp för att pressa sig med deadlines. Balzac och Dickens hade varit framgångsrika så varför inte tänkte Rydberg och lade ut sin lärdomsfyllda text varje vecka för läsekretsen som knappast hängde med i hans filologiska bryderier.

Boken blev en flopp. Dess långa repliker där kristianer (dvs kristna) lägger ut sina tolkningar och filosofer sina blev för träliga trots kärleksintriger. Att skildra den siste företrädaren för antik förnuftsfilosofi , ärkehedningen Krysanteus i det då kristnade Aten,  en man som förde fram tankar som Platon och Aristoteles lagt fram i Aten 600 år tidigare, kunde kanske ha lyckats om han gestaltat personerna bättre. Ungdomsboken Sofies värld av  hobbyfilosofen Jostein Gaardner (1991) lider av samma uppräkningar.

Jag som länge har studerat filosofi log under läsningen. Rydberg vill foga samman kristen teologi och antik filosofi genom att hans romangestalter blir omvända, mer fasta i sina övertygelser eller bara resonerar utifrån sina klara tankeinriktningar. Plotinus, som faktiskt existerat och just gjort sig känd som en nyplatonsk kristen tänkare, nämns. 

Dock fann Strindberg boken intressant för dess upproriska innehåll mot de kristna som dessutom slogs inbördes (på 1800-talet fanns frikyrkliga kontrahenter och statskyrkan som inte kunde enas). Rydberg hade i sin bok om Aten på 300-talet e.Kr. hittat på två större kristna grupper i Aten, Homousianer och Homoiusianer. Dessutom  fanns Arianer

Rydberg slog igenom med sin kritiska uppgörelse  Bibelns lära om Kristus 1862. Jag kommer nog inte att läsa den men har förstått att den var viktig på sin tid. 

Verklighetsbakgrunden är korrekt. Vid denna tid, runt 300 e.Kr, så stred flera kristna grupper, ibland med våld, mot varandra, utifrån deras skilda tolkningar av Treenigheten (Fader, Sonen, Helige Ande). Vissa menade att Gud fanns i alla tre delarna, vissa att Jesus både var Gud, Guds son och människa. Andra att han var en gudomlig profet men inte Gud själv. Et ce tera.

Först vid kyrkokonciliet i Nicaea år 325 slog kyrkliga ledare fast vad som gällde, att Fadern och Sonen var av samma natur. Mötet nämns i boken. Personligen anser jag att just Treenigheten är bland det mest ologiska som kristendomen består av.  Arianismen, ja tom Islam, är mer tilltalande om man vill undvika inre teologiska motsägelser.

 

Den siste atenaren - del... | Viktor Rydberg | 75 SEK

Följ min dagbok på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/