Kategoriarkiv: Utbildning

Förskolans nytotalitarism, rosa pedagogik, Reggio Emilia, fysikfusk och oklara bisysslor vid Stockholms universitet

Nedan finns fyra inlägg om förskoleforskning vid Stockholms universitet och aktivism på gränsen till korruption. Jag har tidigare skrivit om småbarn i förskolan och avdelning för förskoledidaktik vid Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet där jag verkade för tio år sedan. Se här, här, här, här, här, här, här och här finns hela kompendiet med referenser.

Möjligen har situationen förbättras men för de som följt Reggio Emiliapedagogikens intåg i svenska förskolor finns nog en del att diskutera än idag.

AB Reggio Emiliainstitutet, förälskelse och motstånd

När Reggio Emilia pedagogiken introducerades på allvar i förskolor i Sverige runt 1990 blev Gunilla Dahlberg snabbt en centralfigur. Hon ledde forskning och utveckling vid kommunala förskolor i Stockholms södra stadsdelar med framgång och vann snart fler anhängare utanför Lärarhögskolan  i Stockholm där hon verkade då. 

Hon och andra entusiaster startade 1992 den ekonomiska föreningen Reggio Emilia Institutet, beläget på Konradsbergsområdet där också Lärarhögskolan fanns. Efter ett tag beslöts att ett aktiebolag var en bättre form för att administrera den stora efterfrågan på fortbildning, resor till Reggio Emilia i Italien, bokproduktion och för att driva nätverk ute i landet och internationellt. 

Dahlberg sitter  idag 2013 i styrelsen för den ekonomiska föreningen och aktiebolaget som idag har en omsättning på 27 miljoner, en ökning med knappt 20 % sedan 2009 (org nr 556655-0942). Inget ont i framgången för Reggio Emilia Institutet men  dess band till universitet och förskollärarutbildning är diskutabla.

Av Stockholms stads budget 2012 för förskolor finns drygt 200 med pedagogisk inriktning Reggio Emilia vilket motsvarar 900 miljoner i omsättning. Ute i landet finns fler så uppskattningsvis handlar det om drygt en miljard.  Alla dessa förskolor tar inte del av allt fortbildningsutbud som ges av Reggio Emilia institutet men det finns ett visst tryck på varje sådan förskola att ha så många anställda som möjligt med anpassad fortbildning från de ledande specialisterna inom Reggio Emilia pedagogik, vilka åter finns dels vid Stockholms universitet, dels vid Reggio Emilia Institutet.   

Personal från Avdelningen för förskoledidaktik vid Stockholms universitet, föreläser och utgör ibland majoriteten av föreläsarna. Även pedagogikprofessor Staffan Selander från forskargruppen Didaktikdesign vid Stockholm universitet föreläser-

Huruvida Dahlberg, Lenz Taguchi, Selander, Palmer, Nordin-Hultman, Hultman, Olsson, Elfström m fl, samtliga lektorer, doktorer och professorer vid Stockholms universitet, inte har deklarerat dessa  bisysslor är inget jag har uppgifter om eller har heller ingen anledning att misstänka för jäv eller korruption. Men blotta omfattningen av alla kontakter och tjänster mellan dessa universitetsanställda och ett fristående aktiebolag är inte bra. Enskilda individer kan naturligtvis ge föreläsningar men denna kollektiva personalreserv för AB Reggio Emilia institutets förfogande från universitetet är iögonfallande.  

Till dessa starka band kommer den forskning som Dahlberg, Lenz Taguchi m fl bedrivit och bedriver via doktorander och egna projekt i de förskolor har Reggio Emilia pedagogik och som startats av dem själva i vissa fall på 1990talet. Reggio Emilia Institutet, Stockholms universitet och Stockholms stad ingår i samtliga forskningsprojekt, där det finns stor risk att rollerna blandas samman. Att leda forskare inom projekt man själv startat och med metoder man själv föreslår samtidigt som man säljer fortbildning till de förskolor och stadsdelar som deltar är bara det för mycket. Tyvärr räcker det inte med detta.

Avdelningen för förskoledidaktik har ett vetenskapsideal som skiljer sig väsentligt från övriga ämnen, nämligen att använda teorier utan täckning, att bortse från medicin, naturvetenskap och kvalitetsmätningar. Den sk transdisclinära agent- materiella postfeministiska poststrukturella forskning som bl a Lenz Taguchi bedriver har i och med lojaliteten till vissa förskolor, ett aktiebolag och en okritisk hållning till Reggio Emilia pedagogiken alla förutsättningar att inte respekterad som vetenskap, utom av de närmast invigda och av lojal förskolepersonal. Till detta ska alltså läggas en öppen aversion mot vetenskapliga metoder och vetenskaplig kunskap.

Denna aversion mot positivistisk och kvantitativ forskning är inget särskilt för pedagogik i Stockholm utan har varit det utmärkande sedan 1968 i västvärlden. Charles Taylors uppsats Interpretation and the sciences of man från och Jurgen Habermas Legitimation crisis, båda från 1971, var starten till vad som ersatte de traditionella hypotetiskt- deduktiva forskningsstudierna och hela den vetenskapsteoretiska debatt som inleddes under 1970talet. I Sverige fanns vid den tiden vetenskapsteoretiker- och historiker som SE Liedman, Ingvar Johansson, Gerard Radnitzky m fl, som kom att ersättas av hermeneutiker, kvinnoforskare och poststrukturalister under 1980- och 1990talen. Men tiden sprang dem förbi, utom inom förskolepedagogiken där den vetenskapsteoretiska utvecklingen verkar ha stått still.

Lenz Taguchi beskriver Reggio Emilia pedagogikens teorier och vetenskapsmetoder:

”Reggio Emilia – inspirationen är en gräsrotsrörelse som kan förstås som en motståndskraft mot för givet tagna och normaliserande sätt att se på barns utveckling och kunskapsproduktion. Barn och studenter ses som medkonstruktörer av kultur och kunskap i ett ömsesidigt förhållande till vuxna, familjer och resten av världen. Detta står i kontrast till de kognitiva och konstruktivistiska teorier om lärande där praktikerna oundvikligen fokuserar på att bedöma individuella prestationer i förhållande till förutbestämda mål ”.

Just motståndet mot vedertagna metoder för att mäta t ex kvalitet i förskolor är utgångspunkten för Gunilla Dahlbergs förhoppning om att barn just i Reggio Emilia förskolor ska skapa mening.  Att bedriva mer traditionella kvalitetsarbete och eventuellt mäta kvalitet t ex med skattningsskalor och nöjdhetsindex, antal barn per vuxen och yta per barn, sätts i motsats till meningsskapande. Reggio Emilia pedagogerna vill inte tala om standarder eller bestämda mått för förskolor. De inte agera för fler vuxna i förskolan märkligt nog. 

Därmed inte sagt att Dahlberg m fl inte bedriver ett gott jobb med sitt engagemang för bättre förskolor i Sverige genom att stödja Reggio Emilia pedagogiken. Men de verkar som entusiaster, förespråkare, ideologer och affärsintressenter – inte som akademiker som fullgör den tredje uppgiften för svenska universitet, att samverka med samhället.   Snarare gör det denna uppgift till sin första. Dahlberg har i och med bortgången av den italienske ledaren Loris Malaguzzi i Reggio Emilia 1994 gradvis blivit en global efterträdare, låt vara mot hennes anspråkslösa hållning.

Studiebesök från Japan, USA m fl står vid hennes dörr och universitetet ger henne en vetenskaplig legitimitet internationellt liksom här hemma.  Det kan ske om professorn är adjungerad men har sin huvudsakliga anställning utanför universitetet. Dahlberg hade varit mycket bättre fredad från misstankar om att blanda sina roller om så var fallet. Det finns inget brottsligt uppsåt i allt detta engagemang, bara en otyglad entusiasm för förskolor och pedagogik som bör belönas på rätt sätt och separeras från akademins strängare krav på integritet, vetenskap och neutralitet. 

Jag har själv planerat, sålt och ibland också utfört lärarutbildningsinsatser och handledning inom uppdragsutbildningen vid Uppsala universitet under sex år. Att enbart inrikta sitt utbud på en enda pedagogisk strömning ansågs otänkbart, som om man vore köpt av vissa intressen och inte kunde erbjuda annat.

Att sedan inte skilja på universitetets lärares roller som handledare i skolutvecklingsprojekt, forskare om vissa projekt och utförare av betalda uppdrag inom samma projekt vore otänkbart.  Att utvärdera vad man själv satt igång och sålt uppdrag till är just vad som har försiggått inom först Lärarhögskolan i Stockholm och sedan vid Stockholms universitet runt Gunilla Dahlberg. Rektorerna Ulf P. Lundgren och Eskil Frank kan inte varit ovetande om den stora verksamheten inom Reggio Emilia pedagogik men har kanske sett den som god reklam. Dahlbergs forskning har alltid dragit in stora medel och hennes doktorander har kunnat resa runt jorden på konferenser i en utsträckning som få andra motsvarande forskarstudenter vid dessa lärosäten har kunnat göra.

Reggio Emilia pedagogerna själva erkänner att de blivit ”förälskade” och befinner sig i en religiös väckelse. Bildpedagogen Ulla Lind, som själv deltagit i Reggio Emilia inspirerade projekt skriver:

”Eftersom den religiösa väckelsens mönster alltid redan är inskriven i en pedagogikdiskurs, så formeras pedagogiskt kunskapsbygge oftast som ett väckelseprojekt med insatser av starka känslor, med bekännelsen eller vittnesmålet. Man vittnar om vad som pågick före förändringen och i jämförelse med det liv som levdes före och efter omvändelsen. Den diskursordning som jag kallar ’reggiodiskursen’ blir i denna utövning ett uttryck för en maktöverföring som i en omkoppling förebådar allt ifrån tro, hopp och lycka till ”ett helt nytt liv” för de som väljer att låta sig representeras av denna diskurs – och därmed själva har tillgång till att medkonstruera den. Även den förälskelsediskurs som strukturerar vanliga ’kärlekshistorier’ kan hjälpa till att se vilken verkan som mötet med RE har makten att framkalla”.

Det säger sig själv att en sådan kärlek blir intim och nära, men inte vetenskaplig och objektiv kunskap, vilket heller inte eftersträvas. Motståndet mot de teorier som anses förlegade räcker utan att något klart alternativ formulerats. Lind beskriver Reggio diskursens dilemma:

”Således har ’reggiodiskursen’ producerat vissa förskjutningar i svenskt och nordiskt förskole- och skolsammanhang genom att ständigt brottas med nya begrepp inom de teoretiska och pedagogiska praktikerna. Fortfarande pågår dock detta till viss del inom en förälskelsemetafor som gör att ’reggiodiskursen’  betonar lyckan med (att bli lycklig med) lyckad pedagogik”.

Lenz Taguchi hyllar dock reggiodiskursen och dess motstånd. Hon skriver om ett projekt med barnteckningar där hon tillsammans med andra förskollärare försökt analysera utan några begränsningar i form av metodologi eller vetenskap:

” We used the practice of deconstructive talks, which involved visiting and revisiting amap-drawing assignment completed by a group of 5-year-old children. Our discussions were theoretically multidimensional and grounded in a post-structural approach to daily teaching practice. We consciously and conscientiously viewed the differences of opinion that arose in our discussions as productive, instead of thinking of these differences as a threat to consensus or as a problem to overcome. We began to resist, pro-actively, what we had previously known to be true, venturing into new, more ethically grounded ways to think about children and our work with them in the preschool. 

Based on our new understandings, we could not ethically continue with our old practices, and neither could we stop with these new understandings. This is because, from a post-structural perspective, no ‘truth’ in pedagogical practice will be ‘true’ in other contexts, and ‘emancipation’ is always situated and temporal in the ongoing and never-ending process of deconstruction” .

I sin avhandling, emancipation och motstånd. dokumentation och kooperativa lärprocesser i förskolan skrev hon om Reggio Emilia projekt där entusiasm och förälskelse ersatt undersökning och metodik. Rubrikerna var

 

OM ATT INTE VARA ”EN DÖD FISK I STRÖMMEN” – ATT ARBETA MED SIN SUBJEKTIVITET SOM FÖRSKOLLÄRARE

 

”DEN GLÄDJEFULLA OVET(EN)SKAPEN” – PEDAGOGISK DOKUMENTATION I DEKONSTRUKTIVA SAMTAL

 

OM ATT BLI  EN ”MÅNGFALDSTÄNKARE” ISTÄLLET FÖR EN ”ENFALDSTÄNKARE”

 

Hon avslutar sin avhandling med att förskolan måste förändras! Nu ! 

Dels blir motståndet mot tidigare synsätt det viktiga utan att riktigt kunna ange varför det gamla var fel, dels blir allt som påminner om dessa tidigare synsätt ersatt med en entusiasm och ett ordflöde utan dess like. Som handledning i Reggio Emilia pedagogik eller som en rapport om ett spännande utvecklingsarbete kanske hennes avhandling hade kunnat passera men knappast som avhandling.

Liksom de flesta texter runt Reggio Emilia är det ingen brist på teorier, vilja, kraft och dåd i form av projekt och dokumentationer (utan särskilda metoder), men dessa texter blir inte bättre för de. Liksom de sammanhang de rör sig där offentligt anställda, fortbildare, forskare och beslutsfattare blandar sina roller är texterna fulla med korsreferenser och intern, ofta pseudo vetenskaplig,  jargong, inte bara till varandras texter utan till hela bygget av en ny pedagogik. 

Detta bygge är förvisso viktigt och intressant att beforska, men det bör då inte ske av dem som bygger samtidigt som de ska agera forskare.  Reggio Emilia pedagogiken är idag ett resultat av akademisk sponsoring med personalresurser och material, vilket inte är ett lärosätes (fd Lärarhögskolan, Stockholms universitets) uppgift alls, även om man har ett uppdrag mot samhället. 

Idag (2013) fortsätter samma starka band mellan Reggio Emilia Institutet och universitetet vilket ger vetenskaplig glans åt vad institutet rekommenderar och säljer. I sak är detta fenomen inget nytt.  Liknande fenomen finns mellan arbetarrörelsen och vissa forskare/forskningsprojekt, kyrkliga grupper och pastoralinstitutet/forskning, miljögrupper och forskare osv. Kanske de sega korporativa strukturerna i Sverige bidragit till att skapa dessa frirum för vildvuxna samarbeten och att Reggio Emilia sågs och ses alltjämt som en pigg arvtagare till de mer trötta folkrörelsernas korporativism. 

Vi bör inte glömma att Reggio Emilia är en socialistisk och kommunistiskt dominerad region i Norditalien där militanta vänstergrupper som den militanta Potere Operaio Veneto-Emiliano sprang upp under sent 1960tal vid sidan av det mer sömniga och sedermera korrupta kommunistpartiet PCI/PDS.

I Sverige fick Reggio Emilia pedagogikens stöd i vänstertraditionen från socialdemokratins vilja att införa anti-auktoritär undervisning i skolan sedan krigsslutet 1945 för att vad man felaktigt trodde var en nazistanstruken lärarkår och i vänsteruppsvinget under 1970talet. 

Den röda och ibland rosa stämpeln på Reggio Emilia, ofta dold men inte svår att avtäcka under kollektiva arbetsformer och anti-auktoritär pedagogik, har nog varit ett bra marknadsföringsgrepp i de politiskt rödgröna områden dominerade av radikal medelklass och traditionell arbetarklass, där fristående privata förskolor hade setts som mer affärsinriktade

Med Reggio Emilia pedagogiken får personal, föräldrar, barn och kommunalt ansvariga en ny spännande pedagogisk ideologi utan vare sig gråtrist kommunal dagshemsrutiner eller Kentucky Fried Children.  Men även borgerligt fritänkande och liberala föräldrar och personal kan stödja Reggio Emilia pedagogiken, men jag tror att de röda inslaget drar i första hand röda stödjare.  De borgerliga familjerna fördrar ofta Montessori pedagogiken misstänker jag utan att ha bra belägg. I USA är Reggio Emilia pedagogiken mer avpolitiserad.

Förskolor som använder sig av Reggio Emilia pedagogiken kan vara dock kommunala eller fristående kooperativa/privata/stiftelser. Värt att notera är att dessa förskolor inte kan kalla sig Reggio Emilia förskolor fullt ut utan att ha ett visst antal utbildade förskollärare som gått i lära i Stockholm eller i Reggio Emilia. Därmed blir incitamenten än starkare att köpa kurser hos det fullbelagda Reggio Emilia institutet, som växt med 20 %  under krisåren 2009- 2012. Återigen, detta tyder på goda idéer och god lönsamhet, som ska växa utan stöd av offentlig sektor och utan motstridiga intressen. 

Att fuska i fysik

Att fuska i fysik betyder  dels att man kvackar, dvs. forskar eller undervisar i ämnet utan att ha kompetens, dels att man som fysiker bedriver ovetenskaplig forskning. I denna artikel gör svenska pedagoger det förra och den amerikanske fysikern Karen Barad det senare. Vilket som är värst är upp till läsare att bedöma. 

I flera artiklar om förskolepedagogisk forskning under 2000-talet och Anna Palmers och Karin Hultmans avhandlingar från 2010 och 2011 samt i Lenz Taguchis teoretiska huvudverk 2012 vilar en stor teoretisk börda på den amerikanska fd fysikern, numera feministiska forskaren Karen Barad. Hon får dessa svenska pedagoger att använda helt nya naturvetenskapliga begrepp och teorier som de inte känt till men applicerar på projekt och lärosituationer i svensk förskola, företrädesvis inom Reggio Emilia pedagogiken, och i förskollärarutbildning. 

Vi möter denna nya fysiskt grundade teori bland de läderfåtöljer i det akademiska rum på Bloms Hus, Stockholms universitet, då Hillevi Lenz Taguchi skulle förklara vad hon gjort och vill åstadkomma vid en eventuell sammanslagning av Lärarhögskolan och universitetet, som vi nyss läst om i förra avsnittet. Möblerna var gamla och knarriga, luften museal och ovädrad.

Hennes jeansklädda kropp värmer upp det breda skinnsätet och stolen omsluter henne. Det står faktiskt så, se sidan 7. Förnimmelsen av att sitta i denna ålderdomliga länsstil för henne tillbaka till sin förskola 1968, då lilla Hillevi 6 år, fick sitta still på en röd plastprick i lekrummet. Runt henne stimmade pojkar, som hon sade till men blev själv förmanad av fröken. Denna prick av plast skyddade inte mot det kalla linoleumsgolvet isande kyla mot lilla Hillevis strumpbyxor. Förskolan 1968 handlade om, precis som universitetssammanträdet 2006, att lära sig sitta still på sin prick.

Barad förespråkar en relationell materialism, också kallad agentisk realism och posthumanism (och socio-materiell, postkonstruktionistisk, postdisciplinär teori), som innebär att materiella ting samverkar och influerar levande varelser på ett kvalitativt nytt sätt. Därför blandar Lenz Taguchi in läderstolens yta mot jeansen, den tunna plastskivan mot strumpbyxorna. Hon vill utmana 

”de problem som jag menar uppstår så snart vi drar en ontologisk skiljelinje mellan teori och praktik, diskurs och materialitet, men också mellan kunskap och materialiteter (såsom våra kroppar, själva undervisningsmaterialen, möbler och ting i olika rum som institutionellt skapats för barns utveckling och lärande” (s. 11).  

Liksom hos Duns Scotus medeltida teologi såsom Deleuze framställt den, och som han och Guattari (över)tolkat denna horisontella metafysik där allt samexisterar, så finner Lenz Taguchi med Barads hjälp fram till en slags totalfysik utan gränser för dött och levande.

Likt antika och medeltida teorier om Scala Naturae eller varandets kedja, och vidare tankar från den eviga filosofien (perennial philosophy, Aldous Huxley, A.O. Lovejoy,  Ken Wilber), så är Barads panteistiska fysik närmare teologi och filosofi än fysik och tillämpad forskning. Hon deltog i experiment inom teoretisk partikelfysik vid New York State universitet vid Stony Brook runt 1980 och skrev en avhandling.

De mätproblem som undersöktes hade tidigare diskuterats av Nobelpristagaren Niels Bohr och hans kollega i atomfysik, Werner von Heisenberg. Dessa två spekulerade om vad observatörens inverkan kan vara vid experiment och om mycket annat de inte kunde undersöka och verifiera i laboratorier på 1950talet. Bohr själv lade till egna funderingar utifrån sin landsman Sören Kierkegaard och blev mest känd för sin ovilja, delad med de tidiga kärnfysikerna Einstein, Schrödinger och De Broglie, att anta en bestämd position angående ljusets materialla natur, som enligt honom kunde ses som vågor eller partiklar.

Observatörens status var intressant, men för att dra den slutsats som Barad gör ett halv sekel senare, att världen ska ses som ett horisontellt fält av material och meningar, behövs mycket fantasi och tro, megalomani och entusiasm. 

Lenz Taguchi tillhör de troendes skara när hon beskriver Barads tänkande som sägs utmana 

”den dominerande uppdelningen där människor förstås som aktiva, och materialiteten som en passiv bakgrund eller som ’döda’ verktyg för mänskligt handlande och mänsklig agens /…/Om vi tänker på exemplen med sammanträdesrummet och prickarna på golvet och utgår från Barads idéer kan både stolarna i rektorns sammanträdesrum och pricken på det kalla linoleumgolvet i förskolan betraktas som det hon kallar performativa agenter. Det innebär att materiella föremål och artefakter kan förstås som delar av en performativ produktion av makt och förändring i en sammanflätad relation som bygger på intra-aktion med annan material eller med människor och mänskligt meningsskapande. Det spelar roll hur stolar, prickar och golv känns och låter i vår intra-aktion  med dem” (s. 15).

 

SANT MEN TRIVIALT

Vi kan vara eniga om att materian påverkar oss, t ex finns många resultat från ekonomisk psykologi som visar att våra kroppar kan påverka våra beslut i mycket högre grad än vi trott. Men att från det dra slutsatsen att universum består av ett intensivt dynamiskt horisontellt fält av atomer i rörelse (för att inte glömma våra gener) som samverkar och samexisterar blir något helt annat och liknar mer förkunnelser än vetenskap. Om Barad verkligen hade hittat en TOE (en Theory Of Everything som strängteori, den allmänna relativitetsteorin, Standardmodellen etc.) eller ens förklarat något mindre fenomen hade hon blivit förstådd av fysiker.  

I sitt huvudverk Meeting halfway across the universe: Quantum Physics and the Entanglement of Matter and Meaning, som Lenz Taguchi , Palmer, Hultman m fl ofta refererar till, så är kunskap resultatet av en process där  “det materiella och det diskursiva växelverkar i intra-aktivitetens dynamik” (Barad citerad i Lenz Taguchi, s. 16). Ett speciellt sittande, på en förskola eller  i ett sammanträdesrum, produceras av vissa bestämda historiska och sociala fakta inklusive de materiella villkoren i t ex möbler. ”Att sitta på en viss stol i ett visst rum med specifika andra mänskliga och icke-mänskliga föremål kan därmed styra vad vi säger och göra, eller inte säger och gör” (ibid).

Detta är naturligtvis sant i en viss mening men oändligt trivialt och behöver knappast stöd i kvantfysik, vilket är faktisk vad Karen Barad stödjer sig på i slutändan. Världen är begriplig med hjälp av sociala och mänskliga interaktioner, låt vara om dessa också finns befästa i tid och rum. Hennes bruk av osäkerhetsbegrepp i mätningar av atomära tillstånd har en för vid tillämpning då dessa osäkra resultat handlar om tekniska mätmetoders tillförlitlighet och inte universums beståndsdelar.

Hade hon upptäckt dem eller fastställt att de inte alls existerar på de sätt fysiker antar hade hon fått Nobelpris. Nu drar hon retoriska växlar på att det finns osäkra metoder till att allt är osäkert och sammankopplat, fö samma retorik som Derrida och Foucault ägnar sig åt. Det finns tveksamma slutsatser, fakta, syn på sanningar, alltså finns ingen Sanning. Det finns socialt historiskt bestämda mänskliga handlingar, alltså är alla handlingar socialt historiskt bestämda.

Den utveckling inom fysikaliska mätmetoder som gjorts sedan 1970talet då Barad började sina forskarstudier har lett till att många av de problem hon ser akademiskt på har lösts i laboratorier med vida större kapacitet än 1980. Vidare är det hon skriver om ”entanglements of matter” något som lärs ut vid varje anständig fysikinstitution och inget särskilt nytt eller omstörtande. Men visst låter hon exalterad och fascinerande när hon beskriver oss människor i världen:

“We are of the universe–there is no inside, no outside. There is only intra-acting from within and as part of the world in its becoming.” 

Men vad betyder detta?

Hillevi Lenz Taguchi har några exempel från barn i förskolor i sin bok där Barads fysik används. Några pojkar som skriver på olika stora pappersark beskriv vara föremål för att ”det större pappret producerade stark kraft i de intra-aktioner det ingick i” (s. 112). Vidare har andra barn ritat och därmed ”utifrån ett intra-aktivt förhålningssätt som även inkluderar krafterna i papprets och pennornas outtalade, tyska samhandling” s. 105).  Vad som tillförs detta resonemang om pedagogiska processer utifrån Barads tankar är inte lätt att redogöra för. 

Ibland är Lenz Taguchi bara retorisk i sina beskrivningar av pedagogiska processers relationellt materiella sida, dvs. papper och pennor verkar vara levande och påverka oss. Men i andra stycken verkar hon faktiskt tro på denna naiva pan-psychism för att inte säga animism eller teosofi. Med hennes naiva syn på fysik hade hon kunnat bygga sina pedagogiska teorier på dessa irrläror eller andra, astrologi, alkemi eller paranormala fenomen. 

Inget hon skriver visar att hon begriper sig på fysik men litar obönhörligen på Karen Barads obsoleta, spekulativa och märkliga uppfattning om metodproblem i kvantfysik och hennes generaliseringar utifrån detta. Vad som leder tankarna till att Lenz Taguchi verkligen tror sig bedriva någon slags fysiskt baserad forskning är hennes beskrivning av den sk ”ontologiska vändning” som hon  säger sig använda för att förstå oss själva, världen, tingen, och materialitet (s. 12).

Ontologi är det filosofiska vetande som kan förknippas med forskning om universum, kosmologi och varats beståndsdelar. Att Lenz Taguchi med Barads begrepp skulle vara något väsentligt på spåren verkar inte troligt även om hon själv tycks tro det. Lenz Taguchi vill överskrida alla dikotomier, vilket kan vara lovvärt, men det sker inte genom att skriva ihop begrepp utifrån dessa dikotomier (död/liv, materia/levande, tal/ting osv). Att tro man som forskare i pedagogik kan sammanfatta en mängd skilda forskningsområden och dessutom överskrida de motsättningar som existerar inom dessa är minst sagt megalomaniskt.

I Paris hedrades detta till största delen stolliga transdisciplinära tänkande tyvärr under senare år, även om  en och annan , t ex Michael Serres  kan till och med ha hedras för att försöka förstå flera discipliner och deras ömsesidiga sammanhang utan att reducera dem och hänfalla till ren gallimatias som Deleuze och Guattaris verk till största delen är. Malheureusement

Lenz Taguchi må uttala sig om pedagogik men hennes pedagogik som stödjer sig på ovetenskapliga fysiska begrepp och forskningsresultat blir naturligtvis ovetenskapliga. I samma mån blir Barads begrepp om feministisk naturvetenskap och post-humanistisk vetenskapssociologi tveksamma, även om hon i dessa områden kan glida mellan sina roller som feministisk vetenskapssociolog och (förlegad) fysiker. 

Tanken att det skulle finnas en särskilt feministisk vetenskap, även i fysik, är om inte nedlåtande för kvinnor, så i alla fall obegriplig. Att kvinnor måste blanda in sina kroppar (Anna Palmers dansande förskollärarstudenter som lär sig matematik och Karen Barads och Hillevi Lenz Taguchis kopplingar mellan kroppar och tankar) är reducerande och gör kvinnors vetande till en andra rangsvetenskap, istället för att jämställa män och kvinnor som forskare. Att kvinnor ska betona det kroppsliga har snarare varit det traditionella och instängda. Det finns ingen feministisk epistemologi eller ontologi menar flera kvinnliga forskare, t ex filosofen Susan Haack

Lenz Taguchis förskolepedagogiska kollega Karin Hultmans avhandling i pedagogik som mer bygger på den omstridde Bruno Latours vetenskapssociologi än Karen Barads feministiska fysik.  Hultman skriver att ” inte bara människor utan också ickemänniskor, nonhumans, har agens, dvs. kan få saker att hända, kan påverka och göra skillnad.

Det som brukar förstås som ett passivt objekt, som ex. en penna, kan här utifrån [Bruno Latours] actor-network theory förstås som en aktör. Att tänka sig att något ickemänskligt har agens kan tyckas märkligt. Kan en sak verkligen göra något ? /…/ Våra dagliga liv går ut på att förhålla oss till världens alla agentiska krafter, som krafter och materiella kroppar, bland andra krafter och materiella kroppar (s. 31-32, Hultman 2011).

Om begrepp kan användas på nya icke vedertagna sätt kan döda ting sägas ha agens. Hultman blir då en egen slags språkbrukare , en poet, som tillskriver pennor liv. Det är tillåtet och kan  ge nya perspektiv men det är knappast vetenskap att döpa om begrepp och använda dem som om alla var överens om dessa nya semantiska krafter.

Eller så tror hon verkligen att hon inte brukar nya metaforer om ting i världen såsom vi namnger dem utan att världen verkligen är agentisk såsom Barad och hon själv tycks tro. I så fall liknar hon mer en schaman som framkallar animistiska andar än en vetenskapskvinna vid ett västerländskt universitet. Återigen finns intressanta perspektiv i hennes studie av barns matematiska lärande och utveckling i förskolan men dessa iakttagelser är grundade i en febrilt uppskruvad metaforik om en levande pulserande agentisk omvärld, ja ett rus av intryck och krafter som mer liknar magi än något annat.

Kanske de båda intellektuellt bevandrade narkomanerna, schamanen Carlos Castaneda (peyote, spikklubba)och poeten Antonine Artaud (meskalin, opiater), vilka båda refereras positivt och används i Deleuze och Guattaris arbeten (Artaud i Deleuze avhandling 1968), har mer med dessa magiska världar att göra. 

 

FYSIKFUSK?

Stockholmspedagogerna med Hillevi Lenz Taguchi i spetsen har i snart tio år skrivit om Karen Barads agentiska materialism som om de hade naturvetenskapliga belägg för att den var sann. De bygger på en teori som existerar i vissa feministiska och kulturfilosofiska sammanhang, men som få verksamma fysiker tar på allvar. Niels Bohr hade knappat godkänt hennes bruk av hans spekulationer för över 50 år sedan.

Om Barads sk forskning vilar på tveksam grund och Lenz Taguchi m fl vilar på Barad så faller hela det agentiskt materiella bygget med minst två avhandlingar, en forskningsinriktning i förskoledidaktik  och ett antal doktoranders projekt. Vad mer är att Vetenskapsrådet tillstyrkt minst tre forskningsprojekt med teoretisk grund i Barads agentiska materialism utan att några fysiker fått säga sin mening.

Hade de varit delaktiga i beredningen av ansökningar där fysik ingick hade dessa projekt säkert blivit av men ambitionerna att med stöd i en oprövad allomfattande beskrivning av universum utifrån Karen Barads spekulationer om fysik hade säkerligen blivit mer modesta. 

Ledande fysiker vid Stockholms universitet stödjer inte Karen Barads inriktning så varför skulle ledande pedagoger göra det? Svaret står nog att finna i de tidigare avsnitten i detta förskolepedagogiska avsnitt, nämligen i fascinationen över den franska poststrukturalismen och med stark lojalitet till feminism och queer teori.

Barad publicerar sig nämligen i tidskrifter utan betydelse i den naturvetenskapliga forskarvärlden: Derrida Today, Isis (Journal of History of Science Society), Hypatia, Signs (Journal of Women in Culture & Society),  Differences (Journal of Feminist Cultural Studies), Qui Parle (Critical Humanities and Social Sciences) , Kvinder, Køn og forskning etc. 

Som professor i feministiska studier, filosofi och medvetandehistoria vid delstaten Kaliforniens universitet i Santa Cruz har hon fria tyglar att skriva om vad och hur hon vill kan man tro av hennes publikation, men det betyder inte att svenska pedagogiska forskare kan bortse från forskning i fysik och om den kan stödja eller vederlägga hennes teser. Från förskoledidaktikerna vid Frescati Hage vid Brunnsviken och universitetet norr om Stockholm är det en kilometer till Fysikum vid Albanova universitetscentrum. En kort promenad för Lenz Taguchi, ett långt steg för hennes forskning. 

 

Hillevi Lenz Taguchi (2012).  Pedagogisk dokumentation som aktiv agent: introduktion till intra-aktiv pedagogik ( Malmö: Gleerups

Den rosa pedagogen

 

Det finns oändligt mycket att göra för att reda upp den ovetenskapliga och flummiga röran vid Stockholms universitets Barn- och ungdomsvetenskapliga institutions avdelning för förskoledidaktik i första hand och vid Institutionen för pedagogik och didaktik i andra hand. I centrum för min kritik står den våren 2013 nytillträdda professorn Hillevi Lenz Taguchis forskningsinriktning som kan förväntas dominera svensk forskning om förskola i en generation framåt, åtminstone i Stockholm. Hon är född 1962, vilket i sig är intressant, mer om strax.

Varför är det så illa kan man fråga sig ? Kan inte en professor få sätta sin prägel och vara ifred?  Naturligtvis. Men det kan bara ske om forskningen har relevans, åtnjuter respekt, besitter en etiskt försvarbar inriktning och är dessutom begriplig.  Så är inte fallet med Lenz Taguchi, hennes likasinnade kollegor och tyvärr inte heller med de filosofer och fysiker hon stödjer sin forskning på, vilket torde ha framgått.

 

1970TALETS ANTIKOMMERSIELLA BARNKULTUR

Det finns två skeenden som skedde under 1970talets barnkultur och förskolor som Hillevi Lenz Taguchis karriär som post-materiell  och post-feministisk Reggio Emilia pedagog kan påverkats av.  Det första skeendet handlar om den alternativa barnkultur och vänsterradikala tid hon växte upp i som barn och ungdom.

1972 var hon 10 år och kanske såg de barnprogram som särskilt TV2 sände efter att den ansvariga TV-producenten och vänsterfeministen Gunilla Ambjörnsson rensat bort allt som kunde komma från eller påminna om amerikansk kulturimperialism:

 De svenska barnprogrammen under 1970talet som Ville Valle och Viktor, Kapten Zoom , tjeckisk dockfilm,  den sovjetryska Drutten och Gena (Krokodilen), de antikommersiella julfilmerna Broster, broster ! och Karl-Bertil Jonssons julafton, handlade ofta om vänsterns alternativ till konkurrens, kapitalism, könsroller, hierarkier och miljöförstöring men även om att få vara frågande, tveksam, liten och svag. Vänsterns kollektivism och psykologins terapisyn.

Medieforskaren Ingegerd Rydin beskriver tidens anda i ett långt citat

”Utifrån barnredaktionernas måldokument och den diskussion som fördes rent allmänt om barnkultur, kan man urskilja ett antal frågor som stod i fokus under 70-talet. Det fanns en tilltro att man med medierna skulle kunna överbrygga klassklyftor och informationsklyftor och barnredaktionerna tog som sin uppgift att särskilt rikta sig till barn som kom från sociala miljöer, där barnen kunde tänkas behöva extra stimulans.

Dessa barn skulle synliggöras och känna igen sig i programmen. En annan uppgift var att synliggöra och ge röst åt så kallade svaga grupper som handikappade barn eller invandrarbarn. Det gällde också att bryta förlegade könsrollsmönster och visa på alternativa sätt att leva och skapa sig en tillvaro. Inte minst ville man visa upp realistiska levnadsvillkor snarare än att skildra idyller och förljugna världar, visa på värden som samarbete och solidaritet snarare än konkurrens för att nämna några exempel.

Eftersom den kommersiella kulturen hade stark dragningskraft på barn och ungdom förekom också smak- och kvalitetsdiskussioner om vad som var bra och dålig kultur. Det talades om ”alternativ”, d v s hur man ska kunna utveckla program som erbjuder goda alternativ till den kommersiella kulturen. Det gällde att visa upp motbilder; en annan sorts kultur som tog fasta på helt andra värden än den kommersiella kulturen.

Bland annat antogs barn bära på samma frågor som vuxna och barnprogrammens uppgift är att besvara dessa. Det gällde från mycket känsliga områden, såsom frågor om gud, sex och samliv till ganska basala frågor om samhälle, djur, natur, människa, tillverkning m m. Genom att utföra en stor undersökning på daghem och skolor runt om i landet fick man en lång lista av frågor som barn undrade över.”

I den offentliga debatten blev traditionell barnkultur  och kommersialism häftigt kritiserad. Dessa kritiker födda på 1940talet som gjort uppror under 1960talet publicerade nu böcker och producerade barn- och ungdomsprogram i de statliga kanalerna. Dessa aktivister dominerade radioprogram som Radio Ellen, Kanalen, Familjespeglen där förutom familjepolitik och jämställdhet diskuterades, även barn och unga analyserades i tidens vänsterradikala anda. 

I gruppen Alviksvägen 222 samlades journalister och makthavare, myndighetsföreträdare och forskare för att lägga upp strategier mot patriarkatet, kapitalismen och miljöförstöringen samt den usla barnkulturen.  En mängd alternativ barnkultur skapades av vilka Nationalteaterns Kåldomar & kalsipper må vara det mest pregnanta uttrycket. Själv köpte jag denna dubbel lp 1979 vid 21 års ålder med tanke på att ge mina framtida barn god vänsterkultur.  Nåväl.

Om den unga Hillevi Lenz Taguchi, 8 år 1970 och 18 år 1980, tog del av denna kritik av barnkulturen eller tog del av de proggiga alternativen vill jag låta vara osagt. Men det var svårt att undgå den massiva indoktrineringen från vänster under 1970talet, så jag utgår från det.

Till och med när ABBA vann schlagerfestivalen 1974 surade de statliga tv producenterna och ville först inte betala en egen festival 1975 och ställde sedan in svenskt deltagande 1976 pga hot från vänstergrupper. Sammantaget med det enorma trycket från statliga monopolmedia SR och SVT visar dessa i och för sig tramsiga musikinslag att få sektorer och händelser undgick att beröras av tidens antikommersiella anspråk och åtgärder.

Det andra skeende som skedde medan Hillevi Lenz Taguchi växte upp berörde henne troligen inte alls medan det pågick eftersom hon varken var förskollärare eller barn i förskola då.

Barnstugeutredningens betänkande 1972 med dess pedagogiska program, inspirerat av Jean Piaget, Erik H. Eriksson, Freire. Frigörelse, dialogpedagogik, samhällsengagemang men också individualpsykologiska ambitioner präglade denna första mer pedagogiskt än socialpolitiskt inriktade förskola.

Under beteckningen ”Rosa pedagogik” skrev pedagogen Daniel Kallós och Staf Callevaert en raljerande skrift från 1976 som framställde den nya dialogpedagogiken som en anpassning till medelklass och en feminisering (inte lika tydligt), och en vetenskaplig vändning från positivistisk behaviourism till allt annat som ansågs nytt. 

”Det blev tal om interaktioner i klassrummet, fenomenologi, ny-marxism, humanistisk psykologi, piagetiansim, hermeneutik och aktionsforskning där det tidigare bara pratats om beteenden och om statistik. Visserligen kunde det lätt påvisas att de flesta ismerna var minst 50 år gamla, men vad gjorde det när de för forskarna framstod som nya”.

 Den rosa färgen ska förstås som vänster (och socialistiskt/socialdemokratiskt/socialliberalt snarare än kommunistiskt) men har en biton av kvinnlighet som Lenz Taguchi själv tog upp 25 år senare i antologin En rosa pedagogik med ambitioner att försvara och utveckla den nya dialogpedagogiken, nu som rosa post-feministisk post- materiell pedagogiskt dokumentation, vilket vi sett i de tidigare avsnitten om hennes forskning. 

Samma fascination som de rosa pedagogerna kände på 1970talet inför alla nya alternativa vetenskapstraditioner finns i Lenz Taguchis omfamning av Deleuze och Guattari (vars huvudverk också gavs ut mellan 1972 och 1980).

Den rosa färgen ska associeras med kvinnlighet, feminism, en mjuk vänster, erotik, romantik men också vara ett återupprättande av den dialogpedaogik som Daniel Kallos gjorde ned 1978, ja enligt författarna till En rosa pedagogik  hånades kvinnliga förskoleaktivister. Med en ”lyssnandets pedagogik” från Reggio Emilia kan dialogen med barn tas upp igen, nu med queer teorier,  ”dekonstruktivt trubblande”, med hänvisning till de rosa hjältarna Derrida, Deleuze och de övriga fransmännen. 

Kajsa Ohrlander, pedagog från fd Lärarhögskolan, numera vid Stockholms universitet och Foucaultinriktad förskoleforskare, gör sitt bästa för att försvara den 1970talsflummiga rosa pedagogiken 1.0 i inledningskapitlet men den var lika illa då som i dess nya skepnad, den postmoderna rosa pedagogiken 2.0. 

Den rosa pedagogiken 1.0 anklagades för att vara ovetenskaplig i på 1970talet, medelklassinriktad, därav det rosa snarare än det röda marxistiska och arbetarklassinriktade0, och för intim (att tro att revolutionen skulle komma genom att  vi ”äntligen får krama varandra” , direktcitat ur Callevaerts och Kallós lustmord 1976). 

Det är uppenbart att denna första rosa pedagogik inte fungerade när 1980talets politiska realism tog vid och den utopiska vänstervågen ebbade ut, men då kom som en konstgjord andning Reggio Emilia pedagogiken till Sverige för att på nytt blåsa liv i det uttjänta progressiva projektet. I denna bubbla frodas dialogpedagogiken alltså på nytt i den rosa pedagogiken 2.0 .

År 2012 kunde de ursprungliga kvinnokämparna från den andra vågens feminism förenas med de tredje (post-feministiska) och fjärde (post-post feministiska) vågorna i böckerna I en klass för sig, Om värden och omvärlden, En rosa pedagogik och nu senast, Pedagogisk dokumentation som aktiv agent. Män som erkänner sin skuld genom att acceptera radikalfeminismens bild av dem och använder samma postteorier ingår som stödtrupp

 Den rosa pedagogen Hillevi Lenz Taguchi som verkar ha lyssnat intensivt på 1970talets barnprogram blev förskollärare på1980talet, lärare på förskollärarutbildningen vid Lärarhögskolan på 1990talet och sedan professor vid Stockholms universitet efter millennieskiftet 2000. Hennes vilja att vara personlig i sin forskning är helt i linje med hennes ideal om att allt hänger samman; liv, politik, kropp, forskning, familj, färger, tankar.  I boken In på bara benet från 2004 berättar hon om sin förvandling från en grå kvinnosakskvinna till en feminist med röda läppar, likt Gudrun Schyman gjorde.  

Hon berättar vidare om sin val av make från Japan, sin åtra, sin identitet som ”uppkäftig, framfusig” kvinna och att hennes äktenskap slutade pga oenighet om könsroller med ordagrann hänvisning till hennes äktenskapsgräl med maken. Hela boken är fylld av referenser till ovidkommande privata saker som ska illustrera hennes ambition att visa hur världen konstrueras språkligt och i könskategorier.  En idrottslärares bemötande av hennes svensk-japanske sons ovilja att åka långfärdsskridskor ses som diskriminering av modern Lenz Taguchi, som i detta agerar mer som sin son i mellanstadiet än en vuxen. 

Hennes framställning och tilltro till konstruktivismen, som varit ledande i västerländsk pedagogik, sociologi och psykologi sedan Piaget 1920tal, är med förlov sagt naiv. Ett exempel:

”Det som förstås som ett träd i Pajala, förstår och upplever inte skåningen eller smålänningen kroppsligt på samma sätt. Biologi, natur och kropp är lika mycket diskursiva konstruktioner som genus och kön”

Boken In på bara benet är obligatorisk läsning på lärarprogrammets pedagogiska kurser. Alla lärare oavsett stadier och ämnen måste alltså läsa om hur Lenz Taguchi började använda smink och tyda texter som denna.

”På ett förenklat sätt gör jag en skillnad mellan det jag kallar en sträng post-strukturalism, där subjektet, som ett arv från strukturalismen, fortsättningsvis och metaforiskt ’är dött’, och det jag kallar feministisk post-strukturalism, där subjektet är centralt och dess betydelser omdefinieras i relation till såväl det humanistiska som det strukturalistiska ’döda’ subjektet” (s. 56).

Själv har jag inga problem att läsa denna naiva framställning av filosofiska diskussioner eftersom jag studerat fransk post-strukturalism sedan 1980talet, men att begära att alla lärarstudenter vid Stockholms universitet ska ta sig in i detta virrvarr är obegripligt. Det liknar i allt de följsamma trendväxlingar som innebär att studenter först måste få en utläggning av tidigare bristfälliga vetenskapsinriktningar som universitetslärarna kritiserar i sina ensidiga framställningar för att studenterna ska anamma de senaste trenderna.

Studenterna får därmed  en ideologiserad bild av vetenskaplig forskning där vetenskapstraditioner (metodik, utvecklingspsykologi, kvantitativa metoder, positivism) och resultat i historien bara har i uppgift att visa en väg fram – till dagens ofelbara teorier. Lägger man därtill en jargong (se ovan ang Deleuze och Guattari) och en sekt (se ovan ang Reggio Emilia) så utesluts många viktiga perspektiv, lärdomar och erfarenheter, vetenskapliga såväl som personliga.

Studenter och doktorander tiger om sina tvivel i sådana miljöer och uppmanas gå i lära hos auktoriteterna, förr professor Dahlberg, numera professor Lenz Taguchi.  

In på bara benet är ingen vetenskaplig studie av metoder och resultat i pedagogisk forskning, områden den nuddar vid men aldrig seriöst och vetenskapligt, bara entusiastiskt och personligt. Den är en personlig historia av en kvinnlig pedagogs väg till feministisk post-strukturalism utan några som helst invändningar mot dessa vetenskapstraditioner eller metoder.

Boken är en katalog över vad som skedde i svensk pedagogik i slutet av 1990talet i relation till postmoderna och feministiska teorier men har noll och intet värde för lärarstudenter, annat än som ren ideologi och propaganda för de teorier Lenz Taguchi gillar.  Hon fortsätter att skriva med vetenskapliga ambitioner i samma personliga stil som vi sett i avsnittet om Karen Barads fysik där lilla Hillevi 6 år satt på plastpricken på dagis liksom den stora docent Hillevi Lenz Taguchi fick göra i läderstolen hos rektor Kåre Bremer på Stockholms universitet.

Den man som hade tagit ifrån Lärarhögskolan rätten att utfärda doktorsexamen  vilket de hade kunnat med stöd från universitetet. Detta skedde med folkpartisten och skolministern Jan Björklunds goda minne, till förfång för Lenz Taguchis forskning. 

Eftersom den ursprungliga rosa pedagogiken på 1970talet som betonade de nära relationerna, påverkade bland annat av amerikansk relationell socialpsykologi och individualterapi, sågs som för liberal och borgerlig av marxister som Callevaert och Kallós.

Men med Deleuze och Guattari (som i sin tur gick tillbaka till Gabriel Tarde, Wilhelm Reich m fl) kunde de nära pedagogiska relationerna också ses som politiska. ”Det personliga är  politiskt” – ljöd ju stridropet men det tog ett par decennier innan vetenskapliga trenden post-strukturalismen tog en omväg via USA och återvände till Europa med detta motto.  Lenz Taguchi och hennes kollegor fick äntligen verktyg för att kunna problematisera alla åtbörder, gester, föräldraprat och barnbabbel, för att korrigera och göra alla politiskt och personligt ansvariga för allt de gör. Nås detta blir resultatet en total politisk korrekthet, dvs. fascism eller som Vilhelm Moberg redan 1965 kallade det smygtotalitära svenska synsättet, demokratur.

Hur denna blandning av begärsproduktion (Deleuze och Guattaris begärsfilosofiska semantiska innovation ) och radial pedagogik kan låta beskrivs i boken Learning desire från 1997:  

”/ . . . /drawing on the work of Gilles Deleuze and Félix Guattari to critique problematic rituals in its enactment. My point is to argue that a radial pedagogical politics demands attention to substantive conceptions of desire and eroticism working in the service of a communication of contagion. By substantive notions, I mean notions that allow the pursuit of thoroughly material questions about the ‘essence’ and circulation of desire as revolutionary counter investment, questions that rework normalizing representations of the pedagogical body politic in that they reconfigure it as corporeal and relational, yet undetermined and ambiguous” (kursiv i original).

Utan att gå in närmare i detta retoriska surr från 1970talet vill jag hävda att det finns inget i denna text, och i liknande hos fransmännen eller hos de svenska pedagogerna, som förhindrar att erotik och begär går över gränsen till övergrepp. Jag vet att begär inte ska förstås psykoanalytiskt eller  sexuellt utan som en del av infrastrukturen i ett senkapitalistiskt samhälle men det gör inte saken bättre.

Att rosa genuspedagoger tillåts peka finger åt barn och föräldrar som de anser beter sig konservativt och könsrollsbevarande kan man möjligen stå ut med, men att detta legitimeras av vetenskapliga forskare är väl magstarkt. Lenz Taguchi beskriver i slutkapitlet till boken En rosa pedagogik hur en ”posthumanistiskt feministisk relationell materialism” ska kunna frigöra förskolans personal, barn och föräldrar från tvingande biologiska strukturer och se individer istället för kön, dvs. att flickor och pojkar ska inte (bara) överta varandras roller och leksaker, utan vara varken flicka eller pojke, dvs, transgender, queer.  Hon skriver:

”Utgångspunkten är att alla kroppar befinner sig i ett tillstånd av kontinuerlig, fortgående transformation och förändring vare sig det handlar om en sten, en stol, en växt eller en människokropp. Kroppens kön/genus betraktas här som en transformativ multiplicitet och ett socio-materiellt fenomen, och utgörs av effekterna av interaktionerna mellan mellan en närmast oändlig mängd aktiva aktörer – av celler, hormoner, vävnader, vätskor, föreställningar, kläder, kroppsrörelser. Gilles Deleuze och Félix Guattari (1980, Tusen platåer)  beskriver detta i termer av a thousand tiny sexes (tusentals små kön/genus) och som ett assemblage (en ansamling av ihopkopplingar) som är i ständig transformation ”

Vore jag förälder eller förskollärare skulle jag ta mitt barn och mig själv och bege mig så långt bort från Hillevi Lenx Taguchis mikropolitiska erotiska experiment i förskolan. 

I hennes text nämner hon vidare tillblivandet av identiteter utifrån Deleuze och Guattaris begrepp devenir, becoming på engelska. Man blir en cyklare, en klättrare, en diskare osv. genom cyklande, klättrande, diskande. Där hon och socialkonstruktivismen går fel är när de anser att dessa positioner innebär något ontologiskt eller epistemologiskt intressant.

Eftersom post-strukturalismen är mot inre väsen, betydelser, kön, identitet osv i sin anti-essentialism (i likhet med sk post-analytisk filosofi och neo-pragmatism, som hos Richard Rorty), hävdar man att det varken finns en inre sammanhållen individ eller yttre strukturer, bara tillfälliga positioner att gå in i. Vem som går in i dessa strukturer är inte lätt att veta. Sharon Rider visade hur illa detta tänkts i sin studie Avoiding the subject

Även den framgångsrika rosa pedagogen Hillevi Lenz Taguchi lider i sina texter under oket att vara medveten om sina tillfälliga positioner i till synes orubbliga strukturer av språk, teorier, historia, socio-materiella villkor. Det är som att talar man är man förtryckt och talar man inte, tiger man.  ”Vi är alla kollektiva producenter av en diskursiv maktproduktion” lyder titlen i Lenz Taguchi 2012.  Ett teoretiskt kvalificerat svar på denna dystra situation kan ges, och Sharon Rider gör det med den äran, men bäst är att lägga benen på ryggen och dra till skogs.  Det finns mycket lite att säga till någon som vill analysera alla ens utsagor som delar av en patriarkal logocentrisk governmentality-styrd utspridd diskursiv socio-materiell maktordning.

De tillblivanden, eller kanske tillblivelser, Lenz Taguchi hyllar som oklara processer av rörelser i strukturer där nya identiteter kan uppstå är direkt taget från det franska ordet devenir, att bli. Hos Deleuze och Guattari i Tusen platåer finns hund-blivanden, sten-blivanden och kvinno-blivanden. Det senaste blivandet är det mest grundläggande och första deklarerade fransmännen 1980 och Lenz Taguchi visar tydligt sin uppskattning i sin bok 2012 som vi refererat tidigare. 

”Utan att Deleuze och Guattari (i  Tusen platåer) betecknar sig som feminister, menar de likafullt att majoritetens position och sanningsbegrepp begreppsliggörs i termer av ’Mannen*; dvs, den vite medelklassmannen, medan minoriteten begreppsliggörs som ’kvinnan’ och ’djuret’. Därmed menar de att denna process att installera sig i tillblivelse som minoritet i första handkan betecknas som en process av tillblivelse som kvinna, djur eller molekyl (som den minsta beståndsdelen av alla kroppar och all materialitet): ’becoming woman’, ’becoming animal’, och ’becoming molecular’. Alla tillblivelseprocesser börjar med och passerar processen av tillblivelse som kvinna . . . /” (s. 132, kursiv i original).

Bakom dessa tillblivanden finns Nietzsches och Bergsons vitalism med förlitande på oklara krafter i natur och viljor som intuitivt kan leda oss rätt och till makt. Av de två föregångarna var nog Nietzsche den mest misogyne, Bergson en försynt herre medan Deleuze och Guattaris begärsfilosofi kan gå åt vilket håll som helst vad gäller feminism eller anti-feminism, kommunism eller fascism. Att de hyllar kvinnor betyder lite, frågan är vad deras texter visar. Feministen och litteraturvetaren Alice Jardine visade dock tidigt att herrarna inte alltid var att lita på vad gällde deras hållning mot kvinnor och kvinnoblivanden .

En sista referens till de pratglada fransmännen som Lenz Taguchi tycks ha en fäbless för handlar om deras begrepp lissé och strié, det släta och det stratifierade, i Tusen platåer. Hon vill inte framhäva det släta rummet framför det stratifierade men gör det likafullt. I Anti-Oidipus betonades de-territorialisering framför re-territorialisering, en binär abstrakt maskin  som Deleuze och Guattari vill komma bort från genom ytterligare en utväg i begreppen lignes de fuite, flyktvägar och rhizome, som de föreslår i den senare boken.

Inga av dessa neologismer har vunnit respekt utanför de deleuzo-guattarianska kretsarna, men Lenz Taguchi är ihärdig i sin ambition att använda dem på lek i förskolan och könskodade samtal. ”För Deleuze och Guattari handlar det om flöden som kan vara mer eller mindre tröga, sega och koagulerade, och som har olika kraft och intensiteter, men som alltid är i transformation inom ramen för en ’platt’ relationell immanensontologi” (s. 75).  

Vi lämnar dessa diskussioner men det vore behjärtansvärt om Lenz Taguchis m fl forskning utifrån dessa begrepp granskades, eftersom det finns lite empiri och metoder som kan underbygga all denna teoretiska överbyggnad. Ibland tycks det bara vara en klosett kvar när man stigit uppför de teoretiska marmortrapporna i den pedagogiska forskningen säger hennes fd chef och rektor vid Lärarhögskolan.

1 april 2013 tillsattes Hillevi Lenz Taguchi som professor i förskoledidaktik vid Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, som till största delen är en kvarleva från Barn- och ungdomsvetenskap, Institutionen för individ, omvärld och lärande vid Lärarhögskolan i Stockholm, där hon verkat tidigare.

Hon ersätter Gunilla Dahlberg i denna Sveriges enda professur i förskoledidaktik och var en den enda sökande. Därmed har linjen befästs från den rosa pedagogiken 1.0 med Dahlberg född 1945 till den rosa pedagogiken 2.0 med Lenz Taguchi född 1962. De sakkunnighetsutlåtanden som låg till grund för hennes tillsättning, och som inte hade urvalsproblem då hon var den enda sökande, skrevs av Agneta Linné, fd kollega från Lärarhögskolan, Bosse Bergstedt, lacaniansk folkbildare (därmed  bekant med post-lacanianen Félix Guattari) och Ulf P. Lundgren, fd kollega och chef från Lärarhögskolan. 

Av dessa utlåtanden har bara den sistnämnda något att invända mot Lenz Taguchis forskargärning.  Efter ha lovordat hennes insatser skriver Ulf P Lundgren:

” När detta är sagt vill jag dock framföra några reflexioner kring denna produktion. Den är starkt profilerad dock med en intressant produktion. Det är en produktion som präglas av abstrakta resonemang och analyser, som blir och kan bli positioneringar i förhållande till olika vetenskapliga diskurser, vilket försvårar bedömningen av hur resultatet bidragit till ökad kunskap. Därmed får resultaten en normativ prägel, utan att dess normativa karaktär tas upp till behandling. Detta innebär också att det kan vara svårt att se linjer i analyserna och diskussionerna som knyter empiri till resultat. Annan relevant forskning får stå tillbaka inför abstrakta resonemang”.

Vi har nu nått till vägs ände med den rosa pedagogen Hillevi Lenz Taguchi. Får hon fortsätta obekymrad med sin forskning lär nya kullar doktorander begeistras av hennes entusiasm för rhizomatik, materiell agens och mikropolitisk  post-post feminism. Eller så granskar Stockholms universitet hennes  och andra likasinnade pedagogers forskning på allvar genom att tillsätta en utredning med kompetens i filosofi, fysik och pedagogik. Så mycket skulle vara vunnet om dessa frågor, som delvis nämns i sakkunnighetsutlåtandet ovan,  kunde besvaras angående dessa förskolepedagogernas forskning:

  1. Är  Deleuze och Guattaris, Foucault, Derridas, Butlers m fl filosofiska teorier rimliga?
  2. Är Stockholmspedagogernas tolkning av dem är rimlig?
  3. Vad anser andra teoretiker och forskare inom forskningsområde ?
  4. Uppfattas dessa filosofer som rimliga av andra filosofer, teoretiker och forskare?
  5. Vilken roll teorier ska spela t ex i en vetenskaplig undersökning av förskolebarns lek?
  6. Vilken vetenskapsteori- och metodologi används i denna forskning?
  7. Varför kombineras inte kvalitativa och kvantitativa metoder?
  8. Hur hänger begrepp och empiri, teori och resultat ihop ?
  9. Vilken roll spelar normer och ideologier in i denna forskning?
  10. Vilka antaganden görs om samhällsengagemang och t ex jämställdhet ?
  11. Går dessa forskningsresultat att falsifiera?
  12. Går de att upprepa?
  13. Vilka vinster görs genom att införa nya begrepp och vad betyder de?
  14. Hur få insyn i denna forskning?

Ett års utredning på heltid för en extern rekryterad pedagog och deltid för en filosof och fysiker för att tröska igenom dessa och andra frågor till de vetenskapliga arbeten som producerats sedan 2000 av nämnda forskare vid Lärarhögskolan och Stockholms universitet skulle räcka.  Till detta kommer den röriga organisation kring Reggio Emilia Institutet där projektledning, uppdragsutbildning och forskning skett av samma parter och personer men i skilda roller. Ingen forskare gillar att bli kritiserad på det raljerande sätt jag gjort med Hillevi Lenz Taguchi och universitetsledningen ska inte och kan inte reda ut inomvetenskapliga strider. Men två kännetecken gör Lenz Taguchis m fl forskning angelägen att undersöka: 

  1. Den involverar andra discipliner (fysik, filosofi) utan att visa någon kompetens 
  2. Reggio Emilia pedagogiken har utvecklats inom förskolor som projektletts från dessa forskare som sedan forskat om och bedrivit uppdragsutbildning för samma förskolor och kommunala företrädare. 

Lenz Taguchi skulle säkert sitta kvar efter en granskning men tvingas besvara frågor som hon skytt under sin forskarkarriär.  Den förskolepedagogiska forskningen och förskolorna i Sverige skulle vinna mycket på att detta kom upp i öppen dag. Ett grundläggande fel är att de vetenskapliga traditioner Lenz Taguchi m fl vilar på dels är ganska ovetenskapliga, dels enligt Lenz Taguchi och Barad förespråkare en slags holism som innebär att allt hänger samman:

Biologi, historia, materia, symbolanvändning osv. En invändning som kritiserar detta synsätt som vara alltför rörigt, t ex begreppen rhizomes, agencements, immanensplan, entanglements of matter and meaning etc., får då svaret från Lenz Taguchi m fl att denna röra ska vara rörig. Men om allt hänger ihop betyder ingen del någonting.  

Ska en vetenskap som Lenz Taguchis gränsöverskridande transdisciplinära post-humanistiska agentiskt materiella och post-strukturalistiska post-feminism överhuvudtaget kunna förklara ”allt” måste tvärtom begreppen och teorier vara oerhört preciserade och allmänt erkända, vilket inte hennes synsätt och metodik alls är.

Från hennes avhandling 2000 och framåt avvisar hon tvärtom alla andra vetenskapliga metoder och teorier som ofruktbara på grund av deras kvantitativa, normaliserande, förtryckande, kvinnofientliga, antropocentriska världsbild. Ju mer motstånd hennes teorier möter, desto mer rätt är de.  I stället vill hon ha en mängd alternativa teorier som sinsemellan tar upp vitt skilda områden: Queer forskning och kvantfysik, semiotik och ontologi, historia och geologi, matematik och biologi osv.

Att få dessa teorier att hänga ihop till ett system är en livsgärning och av de tre som försökt, Deleuze, Guattari, Barad, imponerar ingen i vetenskaplig stringens, vilket återigen enligt Lenz  Taguchi talar till deras fördel. Att inte bygga system är bra menar hon  och hänvisar till de avståndstaganden som görs inom postmodernt tänkande. Hon kan istället hänvisa till den intellektuella ”röra” hennes postmoderna läsfrukter resulterat i, men likafullt är det ett slags alternativt system som hon bygger, framförallt i de mer megalomaniska avsnitten sin bok från 2012 utifrån Barads relationella materialism och Deleuzes ontologi.

Att säga ”allt” innebär att säga ”ingenting”. Är dessutom de politiska och etiska värden dessa vetenskapstraditioner vilar på tvivelaktiga, vilket för försökt visa, ska mycket till för att negligera en utredning. 

Barndomspsykologi som nytotalitär familje- och samhällsideologi

 

De totalitära ideologierna vill kunna styra alla samhällets vrår och skrymslen. Alla medborgare är skyldiga och kan ställas inför ideologiska domstolar. En enhet som därför motarbetas av alla totalitära ideologier är familjen, den biologiska enhet som undandrar sig statens makt. 

De nya mjukare totalitära ideologierna som drabbat Skandinavien sedan efterkrigstiden, i synnerhet Sverige men även Danmark och Norge, utger sig för att tjäna det goda. Vad gäller familjepolitik har utbyggnaden av förskolor och beskattning gjort att staten kunnat kontrollera barn från 6 månader och uppåt. Vill familjen själva sköta sin barnomsorg väntar ekonomiska och ideologiska bannor. Att sänka skatten så att föräldrar själva kan spara till hemmavistelse (bästa alternativet) eller att ge ett vårdnadsbidrag i paritet med förskolans månadskostnad per barn,  cirka 12 000 kr (näst bästa alternativet) är därför omöjliga.

I den kurslitteratur som undervisas på förskollärar- och lärarprogram i Skandinavien uppmuntras studenterna till att se familjen som mindre betydelsefull. Den danske barnspykologen Dion Sommer har lanserat begreppet ”barndomspsykologi” för att visa att barndom minsann inte är ett biologiskt utvecklingspsykologiskt begrepp utan skiljer sig från tid och plats. Hans böcker är översatta till norska och svenska och ingår i den  barnsociologiska forskningsinriktning som startade 1990 av Allison James och Alan Prout med flera amerikanska forskare knutna till Cultural studies.

Angreppet på familjen görs av Sommer och andra barnforskare utifrån ett konstaterande av att familjebildningar ser annorlunda ut än tidigare. Mödrar yrkesarbetar (vilket de gjort före den borgerliga hemmafruepoken sedan 1800-talet) och barn utsätts för intryck från allt fler medier och personer, samt tas om hand av organiserade barnomsorgssystem, förskolor och tidigare, daghem. Enligt denna analys är föräldrar mindre viktiga,  och förskola/skola/kamrater/medier allt viktigare. 

 

Resonemanget om de allt mindre viktiga föräldrarna görs utifrån en analys av hela samhällsutvecklingen som sägs ha nått ett nytt paradigm runt 1970 enligt Sommer, norrmännen Askland och Sataøen, och svenskan Nordin-Hultman. Vid denna tid, runt 1968 då Dion Sommer var 20 år, ska västvärlden ha inträtt i ett nytt postmodernt tillstånd. Det var i vart fall vad den franske filosofen Jean-François Lyotard spekulerade om tio år senare, 1979 i boken La Condition postmoderne.  

De skandinaviska barnforskarna menar att denne vänsterextreme 1970-talsfilosof (inkl Baudrillad, Derrida, Foucault, Deleuze m fl ) talade om samhällsutvecklingen när de i själva verket talade om estetik och naturvetenskap (Lyotard).  För de skandinaviska forskarna har dessa filosofer lyckats döma ut upplysningstänkandet, moderniteten, industrialismen, patriarkatet och det logiskt- rationella förnuftet. Sedan 1970 finns inga förklaringsmodeller, inga sammanhang, inga traditioner, ja knappt några barn heller.

Elisabeth Nordin-Hultman beskriver detta teoretiserande i sin doktorsavhandling i pedagogik vid Lärarhögskolan i Stockholm: 

“Det finns ingen yttersta meningsgivande grundval för hur t ex en sexåring egentligen är “ 

“Barn och omgivning, subjekt och objekt, ses inte som separata enheter, utan snarare som sammanvävda” 

“Utifrån ett poststrukturellt synsätt blir det möjligt att tänka sig att ett barn så att säga ‘uppstår’ med ett sätt att vara i varje specifik situation” 

“Ett barn är enligt detta synsätt aldrig exakt lik sig självt, aldrig ‘identisk’ med sig självt.”

”Enligt detta synsätt finns inte ett barn sätt att vara givet ‘inne’ i barnet som en läggning som går att fästa vid barnet, utan det skiftar”

”Ett avgörande skillnad som ett sådant perspektiv skapar är att när man säger något om ett barn, säger man därmed också alltid något om barnets sammanhang och miljö “

(Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande, 2004)

 

Normännen Askland och Sataøen skriver att ”I det postmoderna samhället kan vi säga att vi lever i världen på ett helt nytt sätt än tidigare i historien”, vilket givetvis är nonsens. De exemplifierar med begreppen avtraditionalisering, komplexitet och konkurrerande norm- och värdesystem, men allt detta har pågått sedan århundraden om än i högre takt och för fler idag. 1981 satte den tyske socialfilosofen Jürgen Habermas ned foten angående det postmoderna och polemiserade mot Foucault et al. Men de skandinaviska barnforskarna fascineras fortfarande att 1968 års kulturella ungdomsuppror. 

Sommer upprepar samma tankar om att barn numera är kontextuellt definierade genom att de ingår i barnomsorg och utsätts för fler intryck än någonsin tidigare. Familjens betydelse är att vid sidan av professionella barnvårdare och lärare vara en känslomässigt stabil zon menar han men vill å andra sidan ha kvar definitionen av det nya postmoderna barnet som klarar sig tack alla andra utom föräldrarna. 

I boken A childhood psychology (2012) försöker Sommer sitta på båda stolarna samtidigt genom att introducera begreppet ”förhandlingsfamiljer” (negotiation families), de nya slags familjer som alltid är beredda att förhandla med sina barn. Därmed kan Sommer och hans forskarvänner bejaka utvecklingen och samtidigt säga att förhandlingsfamiljen i alla fall är en familj, inte en upplöst postmodern samling människor som råkar bo i samma hem. 

I bilden från Sommers A Childhood Psychology beskrivs barnet i centrum mellan flera världar där ingen är större än någon annan:

Förhandlingsfamiljen är ett önskvärt resultat av den postmoderna ideologin, där barn tidigt utsätts för påtryckningar från sk normkritiker och genuspedagoger, beskäftigare än Alva Myrdals socialpedagoger någonsin vågade vara. Att reducera barn och föräldrar till posthumanistiska subjektpositioner är något som bejakas i dessa förvirrade teoretiker som idag påverkar skandinavisk förskola och familjepolitik. Förhandlingsfamiljen är ett sätt att smyga in totalitära tankar in i föräldrarnas fostransmönster. Ve de familjer som vill hålla sina barn från förskola och  – till och med från skolan. 

Sommer, som borde veta bättre eftersom han bevisligen läst de amerikanske a barnomsorgsstudierna från NICHD, refererar till Bengt-Erik Anderssons meningslösa studier av svensk förskola från 1989 och 1992. Dessa gjordes på ett litet antal och går inte att dra några slutsatser från vilket Per Kågeson visade i sin Tid för barn? 2006

Därmed har flera nytotalitära syften uppnåtts; att ta ifrån föräldrar inte bara makt utan även identitet, att göra barn till strukturella spelpjäser, att aldrig kunna erkänna vad en normal utveckling kan innebära eftersom normalitet bekämpas och att till sist, fostra en generation av unga som alltid kommer lyda med postmoderna dolda makten genom att känna efter vilken värdegrund som gäller. Deras egen värdegrund är alltid reducerad, medan andras alltid uppmärksammad. Kränkning och mobbning är aldrig andra barns individuella ansvar utan ansvaret är utspritt i de post-strukturella oöverskådliga positioneringarna.

Barn behöver inte sina föräldrar utan bara känna till de aktuella sociala och kulturella koderna, den av de skandinaviska barndomsforskarna hyllade kontexten. Därmed har totalitarismen uppnåtts; individen är inget, massan allt. Barnet ska inte vara bräckligt utan  som Allan Schore skriver, ”mallable” , dvs. formbar.

För de statslojala skandinaviska barnforskarna är detta positivt. De bejakar nedbrytningen av familjer, föräldrar, traditioner och barns egna utvecklingslinjer. Alla barn ska vara likadana och ingen är onormal. Alla barn kan gå i alla grupper och klasser. Barn är deras postmoderna nytotalitära projekt till vilket pris som helst. De skriver att efter 1970 finns inga förklaringsmodeller vilket i sig är ännu en förklaringsmodell, den att inget går att förklara eller förstå. 

Genom att bortse från biologi och aldrig kunna dra slutsatser eller använda fakta eller ens ha tilltro till förnuftet, kommer denna generation bli den första under 1900-talet som inte bara blir fattigare än sina föräldrar utan även dummare. En medveten fördumning som drabbar de materiellt och intellektuellt minst rustade familjerna.  Hur barnen far i sammanhang som dessa får kliniska barnpsykologer som Allan Schore och Sue Gerhardt ta reda och i bästa fall bota.

De svenska forskare som inte sällar sig till den förvirrade postmoderna mittfåran i svensk barnforskning är bland andra barnforskaren Gunilla Halldén och psykologerna Anders Broberg och Pia Risholm-Mothander. 

Litteratur:

Leif Askland och Svein Ole Sataøen, Utvecklingspsykologiska perspektiv på barns uppväxt (Liber, 2014)

Elisabeth Nordin-Hultman, Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande (Liber, 2004)

Dion Sommer, Barndomspsykologi (Liber, 2005)

Dion Sommer, A Childhood psychology (Palgrave McMillan, 2012)

 

 

 

Skolmordet kommenterat

Vem mördade skolan?

Jesper Rönndahls serie om svensk skolpolitik på 1990-talet är underhållande, tramsig men intressant. Jag ska inte gå in på alla vinklar han tar upp eller personer han träffar men kommentera två saker:

1. ) 1988 ville finansminister Kjell Olof Feldt dra in 167 miljoner kr på skolan, en rätt liten siffra redan i dåtidens penningvärde med tanke på att skolan totalt sett (inkl förskola och gymnasier) kostade 3100 miljoner kr 2020.

Men varför frågade inte Jesper varför dessa miljoner fattades 1988? Ingen kan försvara att betala för verksamheter om det saknas pengar.  Feldt insåg  i slutet av 1980-taletatt de goda tiderna var förbi (se boken Alla dessa dagar från 1991), och omvärlden hade tröttnat på våra devalveringar. 1990 lade den socialdemokratiska regeringen ett löne-, hyres-, pris- och strejkstopp. Vpk röstade emot och Carlsson avgick.

Två år senare gick hela landets ekonomi i baklås och 750 000 skulle förlora sina jobb innan millenieskiftet. Fem män, varav två sossar, räddade landet som närmast var bankrutt. Magdalena Andersson skar ned offentliga utgifter på uppdrag av sin chef, fd skolminister och finansminister Göran Persson.

Så att lägga ned SÖ, inrätta Skolverket, ny  läroplan, nytt betygssystem, kommunalt ansvar för lärare, skolpeng till friskolor och ett tiotal till skolreformer gjordes under den värsta ekonomiska kris vi haft sedan 1930-talet.

Där är till största delen svaret på det mord Jesper Rönndahl letar efter. Inget blev som det var tänkt eftersom pengar saknades.  Hur det hade gått utan kris vet ingen.

2.) En annan sak som jag undrade efter ha sett de första fem programmen, och känt igen kollegor som Ulf P. Lundgren, Laban Naeslund,  är när Inger Enkvist ska komma in. Hon var den första som kritiserade alla ogenomtänkta skolreformer 1999 med sin bok Feltänkt.

Visa källbilden

Hon skulle kunna fylla många program och har massor av erfarenheter och intressanta synpunkter. Wyndhamn är också bra men Enkvist har varit med längre i skoldebatten. Kommer hon alls att medverka?

Hur som helst så har SVT gjort ett bra folkbildningsarbete med att låta komikern Jesper tramsa och träffa experter. Jag är imponerad.

Samma schema varje dag

Senior Year Book, 1976

1975/76 var jag utbytesstudent i Mountain View High School, Arkansas, USA, mellan åk 1 och 2 i gymnasiet. Den största skillanden var att vi hade samma schema varje dag.  Man kunde välja specialiserade kurser inom ämnena. På hösten hade jag trigonometri i matematiken och föredrag (speech) i engelska och på våren differenstialkalkyler och uppsatsskrivning.

Genom att varje dag fördjupa dessa kurser nådde jag långt och fick samtidigt frihet att välja nya kurser vid årsskiftet.

Amerikanska gymnasieskolor har dagsscheman som ska innehålla ett visst antal obligatoriska kurser inom matematik, engelska, naturvetenskap, historia och samhällskunskap. Utöver dessa kan valfria kurser väljas.

Man går inte i bestämda klasser utan väljer kurser inom sin årskurs. Detta system gäller såväl på små skolor som min som på stora skolor med tusentals elever  än idag.

För svenska förhållanden ter sig dagsscheman märkliga. Jag har  som skolledare och lärarutbildare tagit upp denna omfattande omläggning med kollegor men alltid mött motstånd.

Tvärtom tror jag att dagsscheman skulle underlätta för alla parter, särskilt för elever  i behov av särskilt stöd och för oss lärare som uppskattar koncentration.

Att flänga runt till 5-10 salar med olika lärare och skilda krav på material och kläder är knappast befrämjande för kunskapsutvecklingen. Att istället gå tillsamma klassrum och koncentrera sig under en halv till en termin i ett ämne är att ge elever bättre förutsättningar än med veckoscheman.

Jan Sjunnesson, fil mag i pedagogik, fd skolledare och lärarutbildare.

 

Över tusen sidor gratis

Bokrelease 2020 på Pressklubben för Skandinavisk kulturkamp

Ni som velat bläddra i mina texter men tvekat inför att lägga ned pengar på tryckta böcker kan nu ladda ned  tre av mina skriftsamlingar med texter från 1978 till 2018, drygt 1100 sidor:

Philosophy papers, 2017

Pedagogik och polemik, 2017

Tryckt och otryckt, 2018

 

Vill ni ändå få dem i tryck så kan ni beställa dem och andra böcker här. Där finns mer information om varje bok,

Håll till godo, gott folk !

Statlig opinionbildning måste upphöra

Vid Medieinstitutet Fojo i Kalmar bedrivs tveksam fortbildning för journalister inom ramen för  det statliga Linnéuniversitetet i Växjö. Fojo bör läggas ned liksom Statens Medieråd eftersom båda inte klarar av att ta ställning i politiska ämnen. Statlig opinionsbildning är överhuvudtaget något som politiker och myndigheter bör hålla så kort som möjligt.

***

Via SVTs Kunskapskanalen sändes 1 ma 2021j en kort föreläsning av Annelie Frank, projektledare på Faktakollen, ett projekt vid Medieinstitutet Fojo, en avdelning Linnéuniversitet. Ämnet var “Vad är skillnaden mellan missinformation och desinformation och vad är en konspirationsteori?”. Jag surnade till och skrev  sedan detta inlägg.

Frank framställde sin analys som en objektiv metodik för att tittare skulle kunna avslöja lögner och konspirationer.

Men där fanns värderingar och åsikter om att illvilliga nätaktivister skulle vilja splittra och skapa misstro mot myndigheter och medier, att de påverkar vad vi pratar om vid middagsbordet och, kanske värst, att Sverigebilden svärtas ned av “hat”. En sista konsekvens av debatter på nätet kan bli fysiskt våld.

Varenda av Annelie Franks påståenden går att diskutera och kanske belägga. Men är det ett statligt universitets uppgift att föra dessa mediekritiska diskussioner? Vi har tre journalisthögskolor och flera universitetsinstitutioner inom medier- och kommunikation. Men Fojo, grundat 1972, lever vidare som ett femte hjul, och har funnit sig väl tillrätta genom att leverera mediekritik som journalister och konsumenter kan ha nytta av.

Ser man närmare på Fojo så finns exempel på deras vinklingar mot GAL- skalan snarare än TAN, en vänsterliberal position som är självklar i medier och högre utbildning: “Hat mot Sverige”  “Sverige behöver ett fact-checkning nätverk”  och boktipset Sverigevänner av Jonathan Lundberg, fd vid Aftonbladets sociala medier och nu kursledare vid Fojo i Kalmar. Boken handlar enligt egen utsago om hur Sverigedemokraterna erövrade internet. 

Att Fojo skulle uppskatta medieprojektet Project Veritas eller ens Bulletin ter sig orimligt. Eller ta in journalisten Ola Sandstig för att problematisera rapportering om våldsvänstern och s.k. apatiska barn.

Tyvärr räcker det inte med att lägga ned Fojo eller ens få dem att sköta sitt uppdrag mer balanserat genom att väga upp vänsterlutningen. Den statliga opinionsbildningen går igenom överallt. 

Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap har liknande vinklat upplägg som Fojo i sin rapport om konspirationsteorier, men möjligen kan denna myndighet tilltag försvaras. Om vi nu har MSB så ska den väl försöka förebygga kriser med korrekt information, men det kan inte vara Fojos uppdrag.

Inte heller ska Statens Medieråd få fortsätta sin opinionsbildning på skattemedel. 2013 avslöjade journalisten Magnus Sandelin att myndigheten godtagit våldsvänsterns olagligheter eftersom de stod på rätt sida.

Sandelin skrev: “Att misshandla, hota och trakassera meningsmotståndare ska endast ses som medel som den autonoma vänstern använder sig av i den politiska kampen, och inte en ideologisk ståndpunkt, hävdar den statliga myndigheten”. 2017 följde Timbros Fredrik Segerfeldt upp ämnet med rapporten “Det fina våldet.

Rebecca Weidmo Uvells blogg är en outsinlig källa till pikanta avslöjanden av statlig myndighetsaktivism och opinionsbildning, särskilt inom klimat och grön korruption. Att Fojo skulle våga undersöka klimatfrågan utifrån ett lika mediekritiskt perspektiv ter sig omöjligt, särskilt som det svenska statliga institutet är med i Covering Climate Now och Global Forum for Media Development (stöds av FN och George Soros)  

Sammanfattningsvis måste frågor ställas: Varför existerar statlig opinionsbildning alls? Hur uppfyller de vi har sina uppdrag? Hur ser de kollegiala och ekonomiska nätverken ut mellan den offentliga opinionsbildningen och våra medier, statliga och privata? 

Mitt slumpvisa tittande på Kunskapskanalen 1 maj gav mig en snabb inblick i något skumt och propagandistiskt, som tydligen pågått länge och finansierats av våra skattemedel. Tänk vad en grundlig analys av den statliga opinionsbildningen skulle ge.

Jan Sjunnesson, journalist och författare

Bokcirkel och bildning

GIMLES BOKCIRKEL: Var tredje onsdag kl 18 samlas vi, några herrar och undantagsvis någon dam, för att dryfta synpunkter på några aktuella böcker, helt utan bidrag men för vår egen bildning. Detta sker på kafé Ritorno vid Vasaparken i Stockholm i regi av kulturföreningen Gimle.

Vi har betat av Markus Uvells Bakslaget, Douglas Murrays Kollektiv galenskap, Horace Engdahls De obekymrade, pseudonymen Carl Bergs spionhistorier, och nu senaste antologin I konservatismens tid på Axess förlag.

Denna senaste bok bjöd på flera läsvärda alster som anknöt till teman jag själv skrivit om:

Widar Andersson skriver om socialdemokraterna Macke Nilsson och Jan Lindhagen vilka jag tog upp i en uppsats redan 1978

Håkan Boström tog upp den amerikanska kommunitära tänkarna som jag dels gett ut en antologi om, dels träffat

Jenny Sonesson om folkpartiets högerliberala falang som jag uppskattade vid landsmötet i Karlstad 2011

Dan Korn tog upp Richard Rortys förutsägelser på 1990-talet om en kommande högerpopulism, något han sade till mig i en intervju 2001 för Axess. Korn nämner även Carl Schmitts något dystra människosyn.

Övriga skribenter är Fredrik Haage, Joel Halldorf, Emil Uddhammar och Karin Stensdotter samt redaktören PJ Anders Linder.

Vilken bok vi ska läsa nästa gång vet jag inte. Gruppen har hittills gått på mina förslag, men det är knappast troligt att de vill ta itu med Leo Strauss filosofihistoriska studier. Lättare att sälja in Bengt Ohlssons senaste samtidsroman. En manlig motsvarighet till Lydia Sandbergs välskrivna Samlade verk.

Är du intresserad av att delta i kafésamtalen kan du skicka ett mail till sjunnesson.jan@gmail.com

/ Jan Sjunnesson, vice ordförande i Stockholm- Uppsalas avdelning av Gimle som har lång erfarenhet av folkbildning

100 000 förskolebarn i fara årligen ?

Skoldebattören Inger Enkvist skrev en kolumn i SvD 4 feb 2021 att den svenska förskolan har svårt att klara sin uppgift vad gäller språkutveckling för treåringar och uppåt.

Det är illa men det finns än fler riskfaktorer i förskolan som gäller de yngre barnen, vilket omvårdnadsprofessor Ulla Waldenström påpekade i SvD 2014 och efterlyste mer forskning om förskolebarnens hälsa. Vi vet inte vad vi gör med de minsta barnen och deras affektiva känsloliv..

ÅTTA RISKFAKTORER FÖR 170 000 SMÅBARN

Ungefärliga siffror baserade på 60 000 barn i ettårsåldern och 110 000 barn i tvåårsåldern årligen i förskola och tillgänglig offentlig statistik och internationella forskningsresultat som hittills redovisats, samt amningsstatistik (Socialstyrelsen 2012), fattigdomsstatistik (SCB 2010) och epidemiologi (Foucard m fl 2005) visar följande antal barn i åtta grupper med allvarliga riskfaktorer från födelsen:

1. Tidig start i förskola 170 000
2. Långa vistelser i förskola, mer än 36 timmar/ vecka 42 000 (25 %)
3. Otrygg anknytning till omsorgsgivaren 60 000 (35 %)
4. Barn i förskolor av låg kvalitet 42 000 (25 %)
5. Barn i socio-ekonomiskt svaga familjer 25 000 (15 %)
6. Barn med utländsk bakgrund 35 000 (20 %)
7. Barn med överkänslighet (allergier etc.) 35 000 (20 %)
8. Barn som inte ammats fullt det hela första året 20 000 (37 %)

Att 100 000 skulle ha tre riskfaktorer är inte orimligt.

För detaljer se min forskningsöversikt från 2012 (refuserad av tidskrifterna BARN, Pedagogisk Forskning, Pedagogiska Magasinet m fl), i nedkortad version från 2015 nedan och mina övriga inlägg. Siffrorna står sig nog dessvärre idag 10 år senare:

Waldkindergarten

Svenska forskare behöver studera hur de minsta barnen har det i förskolan. Trots snabb och stor utbyggnad sedan 2000 har inga studier gjort över hälso- och socioemotionell utveckling hos barn under tre år i förskolan.

Märkligt nog har Sverige blivit ett land där forskning och debatt om hur de minsta barnen mår i förskolan saknas. Lärande, kognition och institutionella villkor undersöks, men inte vad som sker med småbarnens psykologiska hälsa, välbefinnande och socioemotionella utveckling.

Att undvika att ställa sig frågan om de små barnens hälsa och hur deras villkor är i förskolan är att svika dem. För alla dem som vill försvara förskolan, dit jag räknar mig själv, kan det vara en utmaning att vända perspektiv från outtalad lojalitet till nyanserad kritik och göra en synvända på de små barnens välbefinnande, utveckling och risker i förskolevistelsen. Vi vet oändligt mycket mer om barns lärande från ettårsåldern och många andra aspekter på barns utveckling från 3 årsåldern än om deras hälsa och välbefinnande.

FYRA PRINCIPER

Utbyggnaden av förskolor för alla på 1970-talet och kvinnorörelsens kamp byggde på fyra principer :

1) kvinnor måste kunna välja arbete och karriär som männen,

2) kvinnors arbetskraft efterfrågas på arbetsmarknaden,

3) barn utvecklas och lär sig mer i organiserade pedagogiska och omsorgsgivande sammanhang utanför hemmet

4) utsatta barn behöver förskola.

De två första principerna är viktiga men kan inte få råda över de andra, barnens utveckling, lärande och hälsa. Alla principer måste kunna diskuteras var för sig utan att något reduceras eller tas för givet. Att diskutera bara de två första principerna som har stöd i jämlikhets- och jämställdhetssträvanden i moderna välfärdsstater, i synnerhet i Skandinavien, blir för ensidigt och utan barnperspektiv på förskolan.

Den försiktighetsprincip som såväl FN, EU och Sverige antagit vad gäller miljöteknik föreskriver att om det vetenskapliga läget är oklart vad gäller risker så bör en verksamhet inte starta i avvaktan på vidare forskningsunderlag. Förskoleutbyggnaden i Sverige sedan 2000 kan inte sägas vila på någon fast vetenskaplig grund för små barns utveckling och hälsa. Riskanalysen är jämförbar att starta nya kärnkraftverk och samtidigt lägga ned Strålforskningsinstitutet.

För 10 år sedan gick 65 % av de yngre barnen i förskola mot 85 % idag. Totalt finns omkring 170 000 barn under tre år i förskolan. Vistelsetider för små barn är i genomsnitt 30 timmar per vecka men för 25 % av ett- och tvååringar gäller mer än 36 timmar. 13 % av alla småbarn vistas mer än 40 timmar per vecka på förskolan. Det innebär att cirka 16 000 barn under 3 år vistas lika lång tid som vuxna gör på sina arbetsplatser, vilket kan innebära påfrestningar för barn med många riskfaktorer. Barn med annat modersmål än svenska utgör 20 % av alla barn i förskola vilket ställer extra krav på personal, organisation och gruppstorlekar.

FOLKHÄLSOINSTITUTET VET INTE

Folkhälsoinstitutet gjorde 2009 att göra en forskningsöversikt över befintlig forskning i Sverige och utomlands av barn mellan 6 och 36 månader i förskolan. Myndigheten skrev:

”Effekterna på socioemotionell utveckling är oklara. En av studierna visar visserligen att förskolan verkar öka problembeteende och ge försämrad social förmåga vid 36 månaders ålder. Vid 54 månaders ålder finns det inte kvar några sådana effekter. Tvärtom visar det sig att de barn som börjat tidigt i förskola nu interagerar mer positivt med andra barn. De återstående tre studierna redovisar inga resultat som gör det möjligt att dra slutsatser om effekter på socioemotionell utveckling”.

Beteendeproblem hos barn med lång och tidig förskolevistelse är mer tydliga än vad den svenska rapporten visar . Dåliga förskolor kan ha avsevärda effekter på redan utsatta barn. Kombinationen låg förskolekvalitet, missförhållanden hemma och långa vistelser för små barn kan bli katastrofal men också bra om inte alltför många riskfaktorer ger utslag, se rapport från Malmökommissionen 2012.

Eftersom små barn inte kan berätta om sin vistelse på förskolan på samma sätt som äldre finns det metoder som mäter stresshormoner hos barnen under dagens förlopp och vid olika platser. Denna metod är enkel att utföra genom att ta salivprov på barn. Mätningar visar att kortisolnivåer stiger under dagen när barn vistas i barnomsorg jämfört med barn som stannar hemma. Höga kortisolnivåer kan leda till sänkt immunförsvar och risk för allergier.

Nyare neuropsykologisk, beteendevetenskaplig och anknytningsteoretisk forskning om småbarnsutveckling sammanställd av barnpsykologen Allan Schore och refererad i Sverige av Per Kågeson, Susan Hart, Sue Gerhardt, Magnus Kihlbom och andra , Allmänna Barnhuset och Tor Wennerberg (bl. a i Psykologtidningen) visar på betydelsen av att göra ordentliga kliniska studier av de yngstas sociala och mentala hälsa.

FEMTON ÅR SEDAN

De sista longitudinella utvecklingspsykologiska studierna av förskolebarns hälsa gjordes för över 15 år sedan av psykologerna Gunilla Bohlin i Uppsala och Andres Broberg i Göteborg. Sedan dess har ledande förskoleforskare som Gunilla Dahlberg, Sonja Sheridan, Ingrid Pramling- Samuelsson och Ann-Christine Wallberg-Roth sysslat med annat och detta under tiden för den största barnomsorgsutbyggnaden någonsin i detta land. Det vill säga att amtidigt som vi tagit många fler och yngre barn i förskolan har vi avvecklat forskningen om dem.

Den finns mycket att kartlägga i de stora barnkullar som träder in i förskolan under den mest kritiska perioden i sitt liv med enorm tillväxt i hjärna och utan fullt utbyggt immunförsvar. Att väga samman riskfaktorer varav vissa typer av förskolevistelse utgör några är inte bara en stor vetenskaplig uppgift utan också ett nödvändigt samhällsuppdrag.

De riskfaktorer som inte uppmärksammas tillräckligt i svensk forskning, barn- och familjepolitik och av förskolans aktörer gäller avsevärt antal barn under 3 år. Ungefärliga siffror baserade på 60 000 barn i ettårsåldern och 110 000 barn i tvåårsåldern i svensk förskola och tillgänglig offentlig statistik och internationella forskningsresultat som hittills redovisats, samt amningsstatistik, fattigdomsstatistik och epidemiologi visar följande antal barn i åtta grupper med allvarliga riskfaktorer från födelsen :

1. Tidig start i förskola 170 000

2. Långa vistelser i förskola, mer än 36 timmar/ v 42 000 (25 %)

3. Otrygg anknytning till omsorgsgivaren 60 000 (35 %)

4. Barn i förskolor av låg kvalitet 42 000 (25 %)

5. Barn i socioekonomiskt svaga familjer 25 000 (15 %)

6. Barn med utländsk bakgrund 35 000 (20 %)

7. Barn med överkänslighet 35 000 (20 %)

8. Barn som inte ammats fullt det hela första året 20 000 (37 %)

Sambanden mellan 3 och 5 finns väl belagda sedan John Bowlys iakttagelser i brittiska barnhem på 1920-talet, där han såg att barn med miserabla uppväxtförhållanden också hade känslomässiga störningar och familjeproblem.

Sambanden mellan 1, 2 och 4 och beteendeproblem i skolåren är klarlagda ibland andra i NICHD studierna. Förskolan kan upptäcka utsatta barns situation, men också förvärra deras problem genom långa vistelsetider tidigt i dåliga förskolor. Tyvärr finns heller inte den bäst utbildade personalen i de mest utsatta områdena,

Den dystra beskrivning jag gett ger för handen att förhållandena i svensk förskola för små barn kan vara problematiska. Två invändningar kan vara dels att personalen är internationellt sett välutbildad (bara 5 % saknar någon form av utbildning), dels att de internationella forskningsresultat som visar vissa negativa konsekvenser som de amerikanska NICDH studierna sedan 1991 inte behöver gälla i Sverige (se den brittiske psykologen Jay Belskys översikt av riskfaktorer i förskolan).

Den första invändningen berör bara en av åtta faktorer, förskolor med låg kvalitet. Långa vistelsetider och tidig förskolestart påverkas lite av personalens utbildningsnivå och de övriga faktorerna inte alls. Den andra invändningen är desto allvarligare eftersom det inte finns några svenska studier att jämföra med. Vi vet inte vad vi gör med de minsta barnen.

Jan Sjunnesson, fil mag. i pedagogik och tidigare universitetsadjunkt i Barn- och ungdomsvetenskap, Stockholms universitet och vid lärarutbildningen, Uppsala universitet.

En längre version inklusive källhänvisningar finns här

Se även detta utdrag från min Sverigebok.

Samtal om liberalism del 2: Om Leo Strauss med Mattias Betts

I del 2 av mina samtal om liberalism talar jag med Mattias Betts som skrivit om och översatt den tysk-amerikanske politiske filosofen Leo Strauss, en viktig kritiker av liberalism. Detta samtal blev uppdelat i två klipp, det ovan och denna fortsättning.

Det första samtalet med Daniel Svensson finns här.

Min artikelserie om kritik under 1900-talet av liberalismen:

Del 1-Introduktion

Del 2-Peter Thiel och The Straussian moment

Del 3- Carl Schmitt

Del 4-Leo Strauss

Del 5- Neokonservatismen

Del 6-Kommunitarism

Del 7-Judith Shklar

Del 8- Statsliberalismen

Del 9- Edward Luces The Retreat of Western liberalism

Del 10- Patrick Deneens Why liberalism failed

Del 11- Steve Bannon och Traditionalismen

Forska om Dispatch International

Nu är det dags att på allvar korrekt beskriva och sakligt studera den alternativa Dispatch International . Den kom ut från 2012 och lades ned i tryck 2013, men fortsatte något år eller två till på nätet.

För hågade studenter och forskare i medievetenskap,  journalistik och andra ämnen finns  en viktig och obelyst uppgift att beskriva vad som hände med denna unika pressatsning. Wikipedia har inte mycket att gå på utan här gäller att bege sig till läggen i Lunds universitetsbibliotek, intervjua redaktörerna Ingrid Carlqvist och Lars Hedegaard.

Det hastar angående dansken Hedegaard som fyllde 70 år 2013 och drabbats av cancer.  Andra att intervjua är Micke Carlsson, Roger Salle Sahlström och Maria Celander. Åk till Malmö.

Att undersöka alternativmedier är en angelägen uppgift som få tagit på allvar. Statsvetaren Kristoffer Holt skrev  några studier 2016 och journalisten Jonathan Lundberg  har en del i sin ganska färska bok Sverigevänner. Reportrarna Pontus Mattsson och Björn Häger har också skrivit om SD där alternativmedier nämns men inte Dispatch.

Som internationell mediesatsning med svenska, danska och engelska tryckta utgåvor, och med finansiering från den amerikanska counter-jihad rörelsen (vilket måste bekräftas), var Dispatch unik med högre kvalitet än vad som tidigare publicerats i alternativmedier (som Blågula Frågor sedan 1990-talet).

Den etablerade engelske debattören Douglas Murray skrev till exempel där  2013 om engelsk soldat huggits ihjäl på en Londongata av en uppretad muslim från Afrika. Murray menade att brittiska medier var mer intresserade av att skriva om en sk anti-muslimska backlash än av det faktum att en oskyldig person huggits ned på gatan.

Ytterligare en sak att reda ut är de hot som drabbade tidningen på nätet, sk DOS-attacker. Några av den lär komma från landsortspress i Sydsverige och SVT/SR.

De ämnen och perspektiv som Dispatch tog upp för åtta år sedan banade väg för andra alternativmedier och öppnade upp debatten. Vad som då skälldes ut som rasism och islamofobi sägs idag från riksdagens talarstol och inte bara av SD (som skickade ut premiärnumret till alla medlemmar 2012 men sedan tog avstånd).

Själv bidrog jag med några bokrecensioner men de ni forskare och uppsatsskrivande studenter ska tala med finns nämnda ovan. Skynda er.

Omsorgen om de allra minsta barnen

På förskolan Treklangen i Uppsala 1980

Förskolan kan vara usel eller bra, men det viktigaste är att de minsta barnen under tre år inte är där för länge och inte börjar för tidigt. Helst inte före två år säger flera barnläkare.

Jag arbetade 1979-80 på förskolan Treklangen i Gottsunda, ett fattigt område i Uppsala med många invandrare och vanliga arbetare. Redan då förstod jag vad förskolan kan göra och inte göra för de allra minsta.

2009 undervisade jag på lärarutbildningen och förskollärarprogrammet vid Stockholms universitet som lärare i pedagogik och barn- och ungdomsvetenskap. Jag läste på och upptäckte att forskare om barn och ansvariga ledare för förskolan i Sverige teg om de minsta barnens behov av omsorg, av anknytning för att de premierade pedagogik.

Hellre ”leka skola” än vara en trygg plats som inte ställde kognitiva krav. Omsorg var ute, pedagogik inne. Min fd kollega Mie Josefsons avhandling var ett undantag.

Jag skrev en lång forskningsöversikt 2012 som inte kunde publiceras pga dess kritik av att ingen förskoleforskare eller barnpsykolog vågat sig på att mäta hur de minsta barnen mådde sedan 1990-talet. Man hade istället stött utbyggnad, maxtaxa och tidig inskolning. Att påtala de minsta barnens behov var reaktionärt och kvinnofientligt, fast andra förskoleforskare gjort det länge i USA, Norge, England m fl länder.

Jag hade ett seminarium för mina kollegor vid www.buv.su.se, skrev mer texter om Reggio Emilia pedagogik, småbarnspsykologi, neurobiologi, affektreglering, familjepolitik:

1,

2,

3,

4,

5

6

höll föredrag för SD

och fick stöd av omvårdnadsprofessor Ulla Waldenström.

Allt detta verkar knappt ha nått ut alls. Jag är med Haro och gillar Hemmaföräldrars nätverk som båda förstår vad små barn behöver, ibland förskola, men inte för tidigt, för länge och ibland inte alls före skolstart. Jag är dessutom positiv till hemundervisning.

Synd om allt mitt arbete för insiktsfull omsorg i förskolan skulle vara förgäves. Glöm inte de som inte kan tala för sig själva och uttrycka sina behov. En metod är att mäta barnens kortisolhalt som visar stressnivåer vilket görs i USA. Se min forskningsöversikt ovan.

Läs, lyssna, sprid.

Borgerliga bohemer eller fjantar

Bild
Aron Flam på väg in i Stockholms tingsrätt i målet om Detta är en svensk tiger. 24/09/2020

Hemkommen från Stockholms tingsrätt där jag kunde ha lyssnat till målet mot Aron Flam, men jag valde att ge min inträdesbiljett till hans grafiska formgivare Thomas Arfert, kreatören bakom bokomslaget.

Istället fikade jag med min favoritlektör som lyssnade och pratade lika mycket själv. Vi har alltid mycket att säga varandra.

Jag berättade för henne om en scen Ivar-Lo Johanssons bok Journalisten.  Den är en självbiografi kring hans bana som lokalreporter i Sörmland på 1920-talet och bör läsas av varje publicist.

I den frågar huvudpersonen, en högfärdig journalist, en bonddräng vilka klasser det finns i samhället.

-Herrar. Å så tjänare.

-Jaha, och vad kallas ni oss tidningsmän då?

-Er? Er kallar vi för fjantar!

 

Detta har inget med Aron Flam att göra utan med den grupp i samhället som varken vill vara, eller ses som, herrar eller tjänare och därför föraktas av dessa mer fasta grupper. De är vad ledarskribenten David Brooks kallade Bobos, Bourgeois Bohemians.

Detta på 1800-talet rätt tunna mellanskikt, som valt bort en stadgad borgerlig karriär för att slå sig fram med penna eller pensel, även om det kostade på, har idag fått en institutionaliserad plats i samhällshierarkin.

Vår August Strindberg hörde dit liksom Carl Larssons krets vid slutet av 1800-talet. I Oslo fanns Knut Hamsun som hellre svalt än gjorde nytta. I Köpenhamn hankade sig Kierkegaard sig fram på arv och skrev vad han ville, fast helst under pseudonym.

Under mellankrigstiden etablerades borgerliga bohemer genom Bloomsbury gruppen i England, aktualiserad genom Jan Guillous roman Dandy. Liknande grupper fanns förstås i Paris under modernismens genombrott där Baudelaire banat väg, dadaisterna i Wien, expressionister och allsköns kulturradikaler i Berlin under Weimarrepubliken.

 

Dessa ovilliga karriärister kan göra nu karriär genom att navigera rätt i kulturvärlden, vilket Pierre Bourdieu studerade i La Distinction 1979. De kan utnyttja sitt utanförskap genom att spegla och reta såväl borgare som arbetare i sina ibland provcerande konstverk. Épater la bourgeoisie blev en metod som alla från Carl Michael Bellman till Bob Dylan och Hasseochtage använt.

Se min Bourdieuinspirerade  analys

Kulturetablissemanget har sedan 1970-talet investerat i dessa fjantar och byggt upp muséer, konsthögskolor, kulturvetarlinjer och gallerier som hyllat dem trots att varken borgare eller arbetare besökt dem i någon utsträckning.  Moderna Muséet har aldrig varit publikdragande.

Idag reagerar konststudenter mot de etablerade kulturradikala ideal som tidigare väglett den sk provocerande konsten som inte accepterar figurativ konst.

Borgerliga bohemer kan vara på väg ut som parasitär klass när varken privata sponsorer eller skattemedel kan betala deras fjanteri. Eller så väntar en grupp av digitala fräna bobos som omvandlat sina hobbyprojekt till att profilera gamla sossedinosarier.

 

Är du smart?

Are you smart ? – sjöng Chet Baker i ”My funny Valentine”.

Vad menade han och vad menar vi med att vara smart? Okänslig? Jag har gjort några indelningar i denna begåvningsröra.

INTELLIGENS

Ett begrepp som ofta definieras stipulativt, dvs det som mäts i intelligenstest mäter intelligens. Ett sådant svar besvarar ju inte vad egenskapen att vara intelligent betyder, annat än att den som testas kan räkna och analysera så att ett högt IQ mått uppnås. Men vi vet ändå vad det är.

INTELLEKTUELL

Ett personlighetsdrag som utmärker personer som är rörliga, och ibland även röriga, i sitt tankeliv. De lever så att säga i huvudet och släpar runt på en kropp. Inte alltid intelligenta eller kloka. Platons fränder. Kan utgöra en egen samhällsklass enligt Gouldner via Söderqvist och Bourdieu.

LOGISK

Närmar sig intelligens men tyder bara på slutledningsförmåga utifrån premisser, rationalitet och analyskapacitet. Man kan vara logisk utan att vara intelligent men knappast utan intellektualitet.

BILDAD

Boklärd utifrån intresse och erfarenhet sedan barndom. Ej att förväxla med BORGERLIG eller MEDELKLASS. Kan vara insnöad och nördig, men också spirituell och extrovert. Autodidakt eller inte.

BORGERLIG

Uppvuxen i släkter och omgivningar där fäder antingen skött affärer eller studerat till präst, läkare, ingenjör, lärare, advokat eller dylikt. Kan vara såväl intelligent som intellektuell men är ofta mest nöjd. Kanske inte 2020 dock. Har bildning men inte alltid piano.

MEDELKLASS

Radhushögerns bastioner. Ofta framåtsträvande och framfusiga, ibland BORGERLIGA och BILDADE men inget krav. Har piano men inte alltid bildning, Smarta pragmatiker som tidigare röstade blått.

STREET SMARTNESS

Varenda hiphopares cred och vad som får framgångsrika klaner och gäng att fungera. Tyder på omedelbar praktisk intelligens, men är ofta oartikulerad.

FRONESIS

Praktisk visdom som Aristoteles satte högt och även Foucault, om än sent i livet, döende i aids. Latinets (och engelskans) prudentia, försiktighet, är exempel på den fronesis som innebär att kunna reda sig i det dagliga livet med en livshållning byggd på KLOKHET och gott OMDÖME

OMDÖME

Den intelligente logikern med borgerlig intellektuellt yrke som super sig berusad och lägger sig med fel partner är inte omdömesgill, Vi har många exempel omkring oss på vad ett dåligt omdöme kan ställa till med.

KLOKHET

Besläktat med INTELLIGENS, FRONESIS och OMDÖME och betyder just VISHET som förvärvats genom erfarenhet, förnuft och eftertänksamhet.

VISHET

Obefintligt karaktärsdrag numera. Möjligen var Lars Gustafsson vis. Men troligen inte. En som nog var både vis och intelligent, modig och klarsynt var Assar Lindbeck.

BEGÅVAD

Naturlig intelligens som kombinerar klokhet och intellektualitet. Min far Hans Sjunnesson, som fick A i alla ämnen i Nyvångs folkskola i nordvästra Skåne 1945, var begåvad men kom från fattigt hem. Han klarade sig via försvarets läroverk i Norrköping och Hermods korrespondenskurser och slutade som MEDELKLASS och i besittning av KLOKHET. Han fick varken gå i realskola eller läroverk men klarade sig tack vare höga ambitioner och begåvning, inte tack vare SSU.

Begåvad men fattig – back to 1948 | (S)örmlandsbänken

Att skola välfärdsbarn

Här är grundskolan | Arkivet | svenska.yle.fi

Att skola välfärdsbarn –

Från min bok Sverige 2020, utgiven 2013

Socialdemokrater hade tidigare betraktat skolreformer som vägar att bereda plats för så många som möjligt i de skilda skolformerna. Att se till att de mest meriterade och flitiga från arbetarklassen fick börja i skolor som dominerats av medel- och överklass var målet.

Men när kriget var slut år 1945 hade socialdemokratin bytt ståndpunkt; skolorna själva måste förändras. Den höga utbildningsnivån för de bättre bemedlade eleverna måste föras ned till vad arbetsklassens barn förmådde uppnå menade man, men svek därmed sina egna i de lågt ställda förväntningarna.

KRITIK AV BORGERLIGHET

Först riktades kritik mot vad som ansågs borgerligt och bygga på traditionella värden och kunskaper. Det nya moderna välfärdslandet behövde nya relevanta kunskaper, inte förlegade fakta och dammiga värderingar menade skolreformatörerna inom arbetarrörelsen och i en del borgerliga läger.

Skolfolk och lärare hade tidigare betraktat kunskaper som objektiva och eviga, vilket nu skulle ersättas med samhällsrelevanta och relativa kunskaper. Senare skulle postmoderna lärarutbildare, pedagoger och utbildningsföreträdare i samtliga skolsektorer och statliga organ även anse att begreppet kunskap som förlegat.

Alva Myrdal som ville planera utbildningsväsendet i lika hög grad som familjepolitiken var fascinerad av amerikansk progressiv pedagogik och europeisk reformpedagogik men även av industriella tidsmätningsstudier i skolan.

Den amerikanske utbildningsfilosofen John Deweys progressiva skolsyn genomsyrade hennes och socialdemokratins uppfattningar om skolans sociala och individuellt frigörande uppgifter. Skolan som ett samhällscentrum där så många delar som möjligt samverkade passade väl in i folkhemsmytologin och välfärdsbyggets utnyttjande av teknik och vetenskap.

Utbildning och kunskaper för dess egen skull betraktades som borgerligt, tråkigt och meningslös. Skolan skulle vara nyttig och ett medel för samhällsomvandlingen.

Socialdemokrater och liberaler hade länge försökt finna en gemensam skolform för de fyra parallella skolformerna under första halvan av svenskt 1900-tal; folkskola, realskola, flickskola, läroverk.

År 1948 presenterade riksdagens Skolkommission ett förslag om sammanhållna klasser årskurs 1-6, viss uppdelning efter förmåga årskurs 7-8 och skilda klasser i årskurs 9.

En försöksperiod på 10 år startade med enhetsskoleförsök i landsbygd och städer, men redan år 1957 ändrades direktiven. Att skiljas åt efter årskurs 6 ansågs ojämlikt och orimligt medan årskurs 8 nu ansågs bättre. Under det sista nionde året fick eleverna delas upp i olika linjer efter förmåga, begåvning och intresse.

ENHETSSKOLEFÖRSÖK

Resultaten från de enhetsskoleförsök som leddes av de pedagogiska experterna Torsten Husén och Kjell Härnqvist under de sista åren av 1950-talet misstolkades emellertid till fördel för sammanhållna klasser och till nackdel för de som delats upp under de sista 2-3 årskurserna.

Misstolkningen innebar att man inte fann att de högpresterande eleverna missgynnades av att vara i sammanhållna klasser med låg- eller medelpresterande.

I verkligheten gick resultaten i flera riktningar; uppdelade klasser var bättre för högpresterande och sammanhållna klasser var inte bättre för lågpresterande. Sammantaget visade enhetsskoleförsöken att sammanhållna klasser ledde till lägre förväntningar på kunskaper men högre förväntningar på gemenskap.

Av dessa mål valde socialdemokratiska skolfolk det senare. Hellre att alla lär känna varandra men inte lära sig så mycket, än att några skiljer ut sig från flocken.

Enhetsskoleförsökens missuppfattade resultat passade de ledande socialdemokratiska skolreformatörerna väl eftersom de inte ville dela upp klassen tidigt och helst inte överhuvudtaget, eftersom elever då lär sig att man presterar olika och dessutom inte umgås med andra socialgrupper.

Enklast och mest jämlikt att alla sitter i samma klass i 9 år oavsett intresse, läggning, begåvning och flit.

Misstolkningen av resultaten redovisades inte i tid till riksdagens omröstning våren år 1962 och den nya grundskolan var därmed född. Ett system med 8 sammanhållna år och ett 9:e uppdelat år infördes med studieförberedande och yrkesförberedande linjer.

Radikala socialdemokratiska skolreformatörer som Stellan Arvidsson och Alva Myrdal var fientligt inställda till traditionell skolgång med skilda nivåer och grupper utifrån intresse och prestationer. Uppdelning fick ske inom klassens ram där 30 elever skulle tillfredsställas av en och samma lärare, samtidigt som denna lärare enligt John Deweys ideal skulle individualisera undervisningen.

Arvidsson trodde på fullt allvar att skoltrötta elever skulle stimuleras av att vara i samma klass som de mest studieintresserade plugghästarna. De skoltrötta var i behov av mer intellektuell stimulans menade han.

Hur en lärare skulle klara av att organisera flera parallella nivåer i samma klassrum och individualisera undervisningen kunde inte skolradikalen Stellan Arvidsson förklara för skeptiska bondeförbundare och kloka socialdemokrater. Han ville redan år 1962 ha 9 år i sammanhållna klasser men fick 8 år.

I och med utbildningsminister Olof Palmes reformer infördes 9 års gemensam undervisning i samma klass år 1969, då tiden var mogen.

GRUNDSKOLAN 1962

År 1962 inleddes den svenska grundskolan som snabbt blev ett internationellt föredöme för vad som ansågs vara dess framsynta organisation, moderna pedagogiska upplägg och sociala ambitioner.

För att klara av alla många nya elever sänktes nivån i det nya högstadiets årskurs 8 till vad som förväntades av elever i den tidigare realskolans årskurs 7 och ibland årskurs 6.

Därmed tappade Sverige 1-2 år i generell kunskapsnivå men eftersom gemenskap och sociala färdigheter stod i centrum var det få som brydde sig utom realskollärarna och vissa folkpartister.

Vidare förändringar i och med grundskolans införande år 1962 var minskade undervisningstimmar i teoretiska och yrkesinriktade ämnen, införande av relativt betygssystem och mer tid till slöjd, hemkunskap och idrott.

Målet enligt den nya läroplanen LGr62 var att stödja elevernas allsidiga utveckling för att därigenom ge dem kunskaper och färdigheter. Notera ordningen i läroplanen; först utveckling, sedan kunskaper och färdigheter som ses som effekter av elevernas utveckling.

Denna rangordning återfinns i alla senare läroplaner fram till LGr11; först normer och värden, sedan kunskaper. Det överordnade målet för den svenska skolan är social anpassning och individuell utveckling, inte kunskaper och färdigheter.

Rädsla för att en meritokrati skulle uppstå vid nivåuppdelade grupper ledde till att studiemotiverade elever inte uppmuntrades i den nya grundskolan utan istället fick färre lektioner i teoretiska ämnen och lämnades åt sig själva. Alla elever flyttades automatiskt upp varje år oavsett prestationer året före och få elever tilläts gå om en klass.

Den brittiska sociologen Michel Youngs bok The Rise of the Meritocracy översattes till svenska när den kom ut år 1960 och fick stort inflytande på svenska skolreformatörer. Boken beskrev hur illa det kunde gå om flitiga och begåvade elever tilläts avancera snabbare och skapa en ny meritokrati.

Tio år tidigare hade arbetarrörelsen välkomnat sina mest meriterade medlemmar och önskat dem lycka till i högre studier.

Denna så kallade begåvningsreserven var just de unga begåvade män och kvinnor som hölls tillbaka på grund av sociala skäl. Devisen i den socialdemokratiska valaffischen ”Begåvad men fattig – Ge honom lika chans” från 1948 betydde dock att begåvade arbetarbarn inte fick utvecklas högre än sina jämnåriga i den nya grundskolan från 1962.

Eftersom kunskapsnivån sänktes 1-2 år i den nya grundskolan hade den begåvade arbetarpojken vunnit på att bli kvar i det gamla systemet med realskolan och läroverk.

År 1960 var alltså arbetarrörelsens egna företrädare i skolpolitiken beredda att fösa in alla i samma flock inklusive de mest begåvade arbetarbarnen.

Dock fanns undantag, idrott. Svenska skolor har alltid tillåtet extra idrottstimmar, idrottsklasser och resor till idrottsläger för de mest framgångsrika idrottsungdomarna.

Men i naturvetenskap och andra teoretiska ämnen har inte extra timmar, egna klasser eller resor tillåtits i samma grad. Under 1960- och 1970-talen var sådant otänkbart och ansågs elitistiskt, borgerligt och intelligenssnobberi. Var man teoretiskt begåvad fick man klara sig själv.

OLOF PALME 1967

När Olof Palme utnämndes år 1967 till utbildningsminister lanserade han flera skolreformer. Först avskaffades det sista uppdelade nionde skolåret så att alla elever följdes åt i 9 år.

Nivågruppering tilläts bara i matematik, språk och engelska på högstadiet, något som sedan skulle avskaffas.

Vidare infördes ett helt nytt ämne, Fritt valt arbete. Denna fria veckotimme fick inte användas till läxor, extra undervisning eller att ta igen missade lektioner. Hela högstadiet förändrades till en alltmer konform ämnesmassa där varken de yrkesintresserade eller de studieintresserade fick tillräcklig stimulans.

Det är intressant att arbetarrörelsens egna utbildningsföreträdare minskade den yrkesundervisning som kanske hade gjort att skoltrötta elever gått till skolan något mer villigt. För att påskynda den svenska skolans utveckling i socialistisk riktning anordnade den radikala skolexperten, Stockholms Lärarhögskolas rektor och tillika ordföranden i Vänskapsförbundet Sverige- DDR, Stellan Arvidsson, resor till Östtyskland för att närmare studera ett verkligt existerande socialistiskt skolsystem.

Olof Palme sade i ett samtal med några elever vid slutet av 1960-talet att man inte går till skolan för att uppnå något för sig själv utan för att vara med andra.

Hans efterträdare som utbildningsminister Ingvar Carlsson menade på samma vis att skolans uppgift var att fostra välanpassade och goda medborgare, inte att avvika med egna åsikter utan att vara som andra.

Biträdande skolminister Sven Moberg fortsatte på samma tråd och sade att skolans uppgift är att ”skapa den korrekta personen för det nya samhället. Den nya skolan förkastar individualitet och lär elever att samarbeta med andra /…/ Vi vill producera individer som är integrerade i samhället” .

Vid grundskolans start år 1962 fanns tillräckligt med tid för studieförberedande ämnen i de högre årskurserna för att övergång till gymnasiestudier skulle fungera någorlunda. År 1968 minskade Olof Palme undervisningstiden för de teoretiska ämnena på högstadiet med totalt 10 timmar mot vad som gavs före grundskolans införande år 1962.

FÄRRE TIMMAR TEORI

Främmande språk, svenska, kemi, fysik, biologi och matematik fick färre timmar. Vid antagning till gymnasiet skulle alla betyg räknas i lika hög grad. Matematik och fysik jämställdes med hemkunskap och teckning i antagning till naturvetenskaplig linje.

Med denna urvalsmetod kunde meritokratiska farhågor stäckas.
Utbildningsminister Palme sade i en riksdagsdebatt att utbildning har fyra övergripande syften.

1) god samhällsinvestering

2) personlig utveckling

3) skapa oberoende värderingar och åsikter

4) skapa högre jämlikhet i samhället

I inget av dessa mål ingår att de studerande skaffar sig kunskaper och färdigheter vilka kan ses som mål i sig men sågs här av Palme enbart som medel.

Två decennier tidigare hävdade en annan socialdemokratisk utbildningsminister att målen för svensk skola var att skaffa sig kunskaper i främmande språk, matematik och praktiska färdigheter.

Under 1960-talet försvann kunskapsmål till förmån för gemenskap. Senare decennier skulle begreppen utbildning och undervisning även ifrågasättas och förelås ersättas med begreppet skolarbete för såväl lärare som elever.

Den svenska skolan hade med detta uppnått sitt syfte att vara en relevant och integrerad samhällsinstitution och inte skiljas från andra arbetsplatser. Att gå i skolan ska vara som att gå till jobbet, för vuxna som barn och unga.

Men allt gick inte som planerat för den nya grundskolan. Efter knappt ett decennium av införande av gemensam undervisning i sammanhållna klasser växte behovet av specialundervisning. Från att ha hanterat 2-3 % av elever med särskilda behov på grund av handikapp eller låg intellektuell nivå växte de specialpedagogiska grupperna och insatserna till ofattbara 40 % av hela elevantalet år 1974. Av dessa elever hade majoriteten problem att uppföra sig och var skoltrötta.

Särskilda OBS-kliniker upprättades för att klara av de mest våldsamma och skolkande eleverna men dessa kliniker kunde sällan klara av alla problem. De ideal om sammanhållna klasser som fostrade alla elever i en gemenskap som hade inpräntats i föräldrar, lärare och skolfolk det senaste decenniet motsades när allt fler elever togs ut från klassen.

En statlig utredning från år 1976 om specialundervisning fann att vissa elever skulle klara sig bättre i mindre grupper, men denna slutsats avvisades då den stred mot idealet om sammanhållna klasser.

Slutsatsen blev att alla skulle tillbaka in i klassen trots att fördelar med motsatsen dokumenterats i utredningen.

SIA-UTREDNINGEN

Ett annat sätt att bemöta problemen med elever som inte klarade av klassrumsvistelse var att utsträcka skolans dag med en timme och tillåta viss oordning.

Utredningen Skolans Inre Arbete vid mitten av 1970-talet föreslog mer kontakter med omgivande samhällsinstitutioner, grannskap, företag (helst inte), kooperativ (gärna), fria studier osv. Denna extra oplanerade icke betygssatta timme godkändes av samtliga partier utom moderaterna. Föräldrarnas rätt att ta hem sina barn när skolan var slut minskade med en inte liten del, omkring 20 %.

Denna oklara socialpedagogiska lösning på ett ordnings- och skolproblem skulle återkomma i slutet av 1990-talet när den socialdemokratiska skolministern Ingegärd Wärnersson införde möjligheten att anordna lektioner i livskunskap på högstadiet.

Detta ämne om livsstilsfrågor och värderingar har ingen kursplan och ger inget betyg men är obligatoriskt för alla berörda elever.

Genom att schemalägga livskunskapslektionerna mellan två obligatoriska timmar föses eleverna in och föräldrar förväntas godta arrangemanget med obligatorisk fri tid liksom man gjort med obligatoriskt fritt valt arbete 1968.

Få noterade paradoxen att tvinga individer till att bruka skoltid fritt. ”Frihet är slaveri” säger Storebror i Orwells 1984. I Skolsverige från slutet av 1900-talet är friheten skolpliktig.

Trots att ingen kunde visa att Stellan Arvidssons förhoppning om att de minst studiemotiverade skulle dra nytta av att dela klassrum med de mest studiemotiverade ignorerade man verkligheten och införde än mer självvald studietid för alla elever i en allt mindre styrd och sämre fungerande skolorganisation.

I läroplanen LGr80 som infördes av den borgerliga regeringen satte skolplanerarna stora förhoppningar till temastudier, problembaserat lärande, projekt och elevstyrt lärande, ja till och med egen forskning för elever på lägre stadier introducerades.

LÄGRE KRAV

Antagningskrav till gymnasiet sänktes genom att inga särskilda kurser i matematik och engelska krävdes för att börja ett studieförberedande program, betyg gavs inte förrän i årskurs 8 och utvecklingssamtal ersatte betyg i tidigare årskurser.

Betygsliknande skriftliga omdömen förbjöds och föräldrar kunde förbli ovetandes om sina barns skolgång i sju år. Nationella prov infördes visserligen i årskurs 5 och 8 men de var frivilliga i årskurs 5.

För övrigt rättar svenska lärare själva sina egna elevers prov så någon objektiv och kalibrerad kunskapsmätning existerar inte. Inte förrän år 2011 infördes betyg från årskurs 6.

Huruvida betyg ska sättas har varit ett stridsämne i svensk skola sedan 1970-talet. Skolöverstyrelsen, pedagogiska forskare, lärarutbildare, riksdagspartier till vänster inklusive folkpartiet och elevorganisationer har hävdat att betygssättning är odemokratiskt, ineffektivt och leder till att ytliga kunskaper och uppförande bedöms.

Före detta socialdemokratiske skolministern Ingvar Carlsson sade år 1977 att betygens roll som urvalsinstrument till högre stadier kan få till följd att skolan inriktas mot att delge kunskaper och färdigheter, ett märkligt argument men sant enligt socialdemokraternas kunskapssyn.

Carlsson menade att betygens roll som kunskapsmätare inför urval kan alltså riskera att dominera över skolans sociala uppgifter. Att lära sig något var alltså fortfarande en risk i skolan under 1970-talet, en oavsiktlig bieffekt som bör åtgärdas.

MINDRE PRAKTIK

Men det fanns fler märkliga socialdemokratiska egenheter i skolpolitiken. Inte nog med att skoltrötta arbetarpojkar skulle lära sig sitta tysta och inspireras av plugghästar och att de inte skulle få börja med verkstadspraktik förrän vid 16 års ålder, utan nu fick de och alla andra elever lära sig såväl i skola som i statsmedier att teknik, naturvetenskap och matematik tjänade kapitalismens onda giriga fabrikörer och ledde till miljöförstöring.

Dessutom var matte för svårt för vanliga ungar även om nivån hade sänkts, läroboken Hej Matematik införts och timantalet minskat. Fick någon ungdom jobb i industrin blev denne ovillkorligen utsugen och förtryckt lärde sig man redan från teves barnprogram.

Naturvetenskap var fel och borgerligt, samhällsvetenskap bra och socialistiskt. Humaniora var totalt bortglömt som mossig kvarleva från 1800-talet. Industriproduktion var smutsig, profitdriven och farlig. Därmed förbisågs teknik och naturvetenskap av skolans lärare och ideologer, som sällan själva satt sin fot i fabriker.

Resultatet blev att färre elever sökte till tekniska, naturvetenskapliga och yrkestekniska gymnasielinjer och högre utbildningsprogram.

Sedan 1980-talet har inte tillräckligt många ungdomar valt att bli ingenjörer, tekniker, läkare och naturvetare. De få studenter som startar på dessa krävande program får ofta gå ett basår eller läsa ikapp.

Utländska studenter klarar sig betydligt bättre, särskilt östeuropéer och asiater. Svenska studenter börjar sina studier senare i livet och tar längre tid på sig för att bli klara jämfört med andra västländers studenter. Men det fattas inte bara välutbildade ungdomar i Sverige.

Traditionella yrkesmän saknas inom svetsning, rörmokeri, elinstallationer med flera traditionellt manliga yrkeskarriärer. Polacker och balter tar de jobb som finns och något fungerande lärlingssystem har inte funnits på årtionden eftersom fackliga studierepresentanter har ansett lärlingskap stå för nära företagen.

Fackliga organisationer inom traditionellt manliga kroppsarbetaryrken har också stött den teoretisering som skett inom gymnasieskolans yrkesförberedande program, en utveckling som socialdemokraterna har drivit på.

Ibland har tungan sluntit på socialdemokratiska partiledare som Mona Sahlin och Håkan Juholt när de öppet visat sitt förakt för okvalificerade arbetare. Därmed har de visat sig inte bara förakta utbildade yrkesmän utan även outbildade arbetare.

I socialdemokratins efterkrigsdröm skulle alla bli radikal medelklass som familjerna Myrdal, Palme och de offentliganställda löntagarna som ska jobba på kontor och inte i skitiga fabriker.

SAMMANFATTNING

Sammantaget har fokus i skolan flyttat från att förmedla ämneskunskaper till att fördriva tid i nya vagt definierade ämnen/teman/grupparbeten eller ren fritid (dock organiserad och obligatorisk).

Det bör då inte komma som någon överraskning att inte tillräckligt många elever och studenter väljer svåra ämnen och att de inte studerar tillräckligt hårt. De är inte vana vid det och har blivit befriande från skolans krav av samhället.

Det mest tragiska i arbetarrörelsens utbildningspolitik efter år 1945 är att den bygger på ett förakt för arbetare av alla slag och dess yrkestraditioner, särskilt manliga. Hur ett arbetarparti och arbetarnas egna fackföreningar kan få ihop detta förakt med yrkesheder och arbetarklasstolthet är en gåta.

Gudmund Larsson vid LO:s skolsektion var en av de få som insåg denna paradox.

Referenser:
Enkvist, Inger. 2013. God utbildning och dålig. Stockholm: Gidlunds förlag
Fölster, Stefan et al. 2011. Konsten att strula till ett liv. Stockholm: Svenskt Näringsliv
Hadenius, Karin. 1990. Frihet och jämlikhet. Politiska mål för den svenska grundskolan. Diss. Uppsala: Uppsala universitet, Statsvetenskapliga institutionen.
Huntford, Roland. 1971. The new totalitarians. London: Allen Lane. [Det blinda Sverige 1972]
Larsson, Gudmund. (red) 2001. Resa i första klass. Stockholm: LO
Larsson, Hans-Albin. 2011. Mot bättre vetande. En svensk skolhistoria. Stockholm: SNS
LÄRA Stockholm nr 4 2013
McKinsey. 2010 Tillväxt och förnyelse i den svenska ekonomin.*
Oftedal Telhaug, Alfred, Asbjørn Mediås, Odd och Aasen, Petter. 2006. Scandinavian Journal of Educational Research. Vol. 50: 3.”The Nordic Model in Education: Education as part of the political system in the last 50 years”.
Ohrlander, Gunnar. 2009. Den gudarna älskar. Konsten att överleva som lärare. Sundbyberg: Optimal förlag.
Sahlgren, Gabriel. 2010. Schooling for money: Swedish Education Reform and the Role of the Profit Motive. IEA Discussion paper no 33. London: Institute for Economic Affairs.*
Skolvärlden 10-12-2010. Om DDR och svenska lärares utbyte
Steinberg, Laurence. 2011. Adolescence. New York: McGraw-Hill

Om förskola och familjepolitik, se här

Om skolans negativa kunskapssyn, se här

Om hemundervisning, se här.

Mina inlägg, tagg ”Utbildning”

Mina samlade skoltexter här