Kategoriarkiv: Utbildning

Statlig opinionbildning måste upphöra

Vid Medieinstitutet Fojo i Kalmar bedrivs tveksam fortbildning för journalister inom ramen för  det statliga Linnéuniversitetet i Växjö. Fojo bör läggas ned liksom Statens Medieråd eftersom båda inte klarar av att ta ställning i politiska ämnen. Statlig opinionsbildning är överhuvudtaget något som politiker och myndigheter bör hålla så kort som möjligt.

***

Via SVTs Kunskapskanalen sändes 1 ma 2021j en kort föreläsning av Annelie Frank, projektledare på Faktakollen, ett projekt vid Medieinstitutet Fojo, en avdelning Linnéuniversitet. Ämnet var “Vad är skillnaden mellan missinformation och desinformation och vad är en konspirationsteori?”. Jag surnade till och skrev  sedan detta inlägg.

Frank framställde sin analys som en objektiv metodik för att tittare skulle kunna avslöja lögner och konspirationer.

Men där fanns värderingar och åsikter om att illvilliga nätaktivister skulle vilja splittra och skapa misstro mot myndigheter och medier, att de påverkar vad vi pratar om vid middagsbordet och, kanske värst, att Sverigebilden svärtas ned av “hat”. En sista konsekvens av debatter på nätet kan bli fysiskt våld.

Varenda av Annelie Franks påståenden går att diskutera och kanske belägga. Men är det ett statligt universitets uppgift att föra dessa mediekritiska diskussioner? Vi har tre journalisthögskolor och flera universitetsinstitutioner inom medier- och kommunikation. Men Fojo, grundat 1972, lever vidare som ett femte hjul, och har funnit sig väl tillrätta genom att leverera mediekritik som journalister och konsumenter kan ha nytta av.

Ser man närmare på Fojo så finns exempel på deras vinklingar mot GAL- skalan snarare än TAN, en vänsterliberal position som är självklar i medier och högre utbildning: “Hat mot Sverige”  “Sverige behöver ett fact-checkning nätverk”  och boktipset Sverigevänner av Jonathan Lundberg, fd vid Aftonbladets sociala medier och nu kursledare vid Fojo i Kalmar. Boken handlar enligt egen utsago om hur Sverigedemokraterna erövrade internet. 

Att Fojo skulle uppskatta medieprojektet Project Veritas eller ens Bulletin ter sig orimligt. Eller ta in journalisten Ola Sandstig för att problematisera rapportering om våldsvänstern och s.k. apatiska barn.

Tyvärr räcker det inte med att lägga ned Fojo eller ens få dem att sköta sitt uppdrag mer balanserat genom att väga upp vänsterlutningen. Den statliga opinionsbildningen går igenom överallt. 

Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap har liknande vinklat upplägg som Fojo i sin rapport om konspirationsteorier, men möjligen kan denna myndighet tilltag försvaras. Om vi nu har MSB så ska den väl försöka förebygga kriser med korrekt information, men det kan inte vara Fojos uppdrag.

Inte heller ska Statens Medieråd få fortsätta sin opinionsbildning på skattemedel. 2013 avslöjade journalisten Magnus Sandelin att myndigheten godtagit våldsvänsterns olagligheter eftersom de stod på rätt sida.

Sandelin skrev: “Att misshandla, hota och trakassera meningsmotståndare ska endast ses som medel som den autonoma vänstern använder sig av i den politiska kampen, och inte en ideologisk ståndpunkt, hävdar den statliga myndigheten”. 2017 följde Timbros Fredrik Segerfeldt upp ämnet med rapporten “Det fina våldet.

Rebecca Weidmo Uvells blogg är en outsinlig källa till pikanta avslöjanden av statlig myndighetsaktivism och opinionsbildning, särskilt inom klimat och grön korruption. Att Fojo skulle våga undersöka klimatfrågan utifrån ett lika mediekritiskt perspektiv ter sig omöjligt, särskilt som det svenska statliga institutet är med i Covering Climate Now och Global Forum for Media Development (stöds av FN och George Soros)  

Sammanfattningsvis måste frågor ställas: Varför existerar statlig opinionsbildning alls? Hur uppfyller de vi har sina uppdrag? Hur ser de kollegiala och ekonomiska nätverken ut mellan den offentliga opinionsbildningen och våra medier, statliga och privata? 

Mitt slumpvisa tittande på Kunskapskanalen 1 maj gav mig en snabb inblick i något skumt och propagandistiskt, som tydligen pågått länge och finansierats av våra skattemedel. Tänk vad en grundlig analys av den statliga opinionsbildningen skulle ge.

Jan Sjunnesson, journalist och författare

Bokcirkel och bildning

GIMLES BOKCIRKEL: Var tredje onsdag kl 18 samlas vi, några herrar och undantagsvis någon dam, för att dryfta synpunkter på några aktuella böcker, helt utan bidrag men för vår egen bildning. Detta sker på kafé Ritorno vid Vasaparken i Stockholm i regi av kulturföreningen Gimle.

Vi har betat av Markus Uvells Bakslaget, Douglas Murrays Kollektiv galenskap, Horace Engdahls De obekymrade, pseudonymen Carl Bergs spionhistorier, och nu senaste antologin I konservatismens tid på Axess förlag.

Denna senaste bok bjöd på flera läsvärda alster som anknöt till teman jag själv skrivit om:

Widar Andersson skriver om socialdemokraterna Macke Nilsson och Jan Lindhagen vilka jag tog upp i en uppsats redan 1978

Håkan Boström tog upp den amerikanska kommunitära tänkarna som jag dels gett ut en antologi om, dels träffat

Jenny Sonesson om folkpartiets högerliberala falang som jag uppskattade vid landsmötet i Karlstad 2011

Dan Korn tog upp Richard Rortys förutsägelser på 1990-talet om en kommande högerpopulism, något han sade till mig i en intervju 2001 för Axess. Korn nämner även Carl Schmitts något dystra människosyn.

Övriga skribenter är Fredrik Haage, Joel Halldorf, Emil Uddhammar och Karin Stensdotter samt redaktören PJ Anders Linder.

Vilken bok vi ska läsa nästa gång vet jag inte. Gruppen har hittills gått på mina förslag, men det är knappast troligt att de vill ta itu med Leo Strauss filosofihistoriska studier. Lättare att sälja in Bengt Ohlssons senaste samtidsroman. En manlig motsvarighet till Lydia Sandbergs välskrivna Samlade verk.

Är du intresserad av att delta i kafésamtalen kan du skicka ett mail till sjunnesson.jan@gmail.com

/ Jan Sjunnesson, vice ordförande i Stockholm- Uppsalas avdelning av Gimle som har lång erfarenhet av folkbildning

100 000 förskolebarn i fara årligen ?

Skoldebattören Inger Enkvist skrev en kolumn i SvD 4 feb 2021 att den svenska förskolan har svårt att klara sin uppgift vad gäller språkutveckling för treåringar och uppåt.

Det är illa men det finns än fler riskfaktorer i förskolan som gäller de yngre barnen, vilket omvårdnadsprofessor Ulla Waldenström påpekade i SvD 2014 och efterlyste mer forskning om förskolebarnens hälsa. Vi vet inte vad vi gör med de minsta barnen och deras affektiva känsloliv..

ÅTTA RISKFAKTORER FÖR 170 000 SMÅBARN

Ungefärliga siffror baserade på 60 000 barn i ettårsåldern och 110 000 barn i tvåårsåldern årligen i förskola och tillgänglig offentlig statistik och internationella forskningsresultat som hittills redovisats, samt amningsstatistik (Socialstyrelsen 2012), fattigdomsstatistik (SCB 2010) och epidemiologi (Foucard m fl 2005) visar följande antal barn i åtta grupper med allvarliga riskfaktorer från födelsen:

1. Tidig start i förskola 170 000
2. Långa vistelser i förskola, mer än 36 timmar/ vecka 42 000 (25 %)
3. Otrygg anknytning till omsorgsgivaren 60 000 (35 %)
4. Barn i förskolor av låg kvalitet 42 000 (25 %)
5. Barn i socio-ekonomiskt svaga familjer 25 000 (15 %)
6. Barn med utländsk bakgrund 35 000 (20 %)
7. Barn med överkänslighet (allergier etc.) 35 000 (20 %)
8. Barn som inte ammats fullt det hela första året 20 000 (37 %)

Att 100 000 skulle ha tre riskfaktorer är inte orimligt.

För detaljer se min forskningsöversikt från 2012 (refuserad av tidskrifterna BARN, Pedagogisk Forskning, Pedagogiska Magasinet m fl), i nedkortad version från 2015 nedan och mina övriga inlägg. Siffrorna står sig nog dessvärre idag 10 år senare:

Waldkindergarten

Svenska forskare behöver studera hur de minsta barnen har det i förskolan. Trots snabb och stor utbyggnad sedan 2000 har inga studier gjort över hälso- och socioemotionell utveckling hos barn under tre år i förskolan.

Märkligt nog har Sverige blivit ett land där forskning och debatt om hur de minsta barnen mår i förskolan saknas. Lärande, kognition och institutionella villkor undersöks, men inte vad som sker med småbarnens psykologiska hälsa, välbefinnande och socioemotionella utveckling.

Att undvika att ställa sig frågan om de små barnens hälsa och hur deras villkor är i förskolan är att svika dem. För alla dem som vill försvara förskolan, dit jag räknar mig själv, kan det vara en utmaning att vända perspektiv från outtalad lojalitet till nyanserad kritik och göra en synvända på de små barnens välbefinnande, utveckling och risker i förskolevistelsen. Vi vet oändligt mycket mer om barns lärande från ettårsåldern och många andra aspekter på barns utveckling från 3 årsåldern än om deras hälsa och välbefinnande.

FYRA PRINCIPER

Utbyggnaden av förskolor för alla på 1970-talet och kvinnorörelsens kamp byggde på fyra principer :

1) kvinnor måste kunna välja arbete och karriär som männen,

2) kvinnors arbetskraft efterfrågas på arbetsmarknaden,

3) barn utvecklas och lär sig mer i organiserade pedagogiska och omsorgsgivande sammanhang utanför hemmet

4) utsatta barn behöver förskola.

De två första principerna är viktiga men kan inte få råda över de andra, barnens utveckling, lärande och hälsa. Alla principer måste kunna diskuteras var för sig utan att något reduceras eller tas för givet. Att diskutera bara de två första principerna som har stöd i jämlikhets- och jämställdhetssträvanden i moderna välfärdsstater, i synnerhet i Skandinavien, blir för ensidigt och utan barnperspektiv på förskolan.

Den försiktighetsprincip som såväl FN, EU och Sverige antagit vad gäller miljöteknik föreskriver att om det vetenskapliga läget är oklart vad gäller risker så bör en verksamhet inte starta i avvaktan på vidare forskningsunderlag. Förskoleutbyggnaden i Sverige sedan 2000 kan inte sägas vila på någon fast vetenskaplig grund för små barns utveckling och hälsa. Riskanalysen är jämförbar att starta nya kärnkraftverk och samtidigt lägga ned Strålforskningsinstitutet.

För 10 år sedan gick 65 % av de yngre barnen i förskola mot 85 % idag. Totalt finns omkring 170 000 barn under tre år i förskolan. Vistelsetider för små barn är i genomsnitt 30 timmar per vecka men för 25 % av ett- och tvååringar gäller mer än 36 timmar. 13 % av alla småbarn vistas mer än 40 timmar per vecka på förskolan. Det innebär att cirka 16 000 barn under 3 år vistas lika lång tid som vuxna gör på sina arbetsplatser, vilket kan innebära påfrestningar för barn med många riskfaktorer. Barn med annat modersmål än svenska utgör 20 % av alla barn i förskola vilket ställer extra krav på personal, organisation och gruppstorlekar.

FOLKHÄLSOINSTITUTET VET INTE

Folkhälsoinstitutet gjorde 2009 att göra en forskningsöversikt över befintlig forskning i Sverige och utomlands av barn mellan 6 och 36 månader i förskolan. Myndigheten skrev:

”Effekterna på socioemotionell utveckling är oklara. En av studierna visar visserligen att förskolan verkar öka problembeteende och ge försämrad social förmåga vid 36 månaders ålder. Vid 54 månaders ålder finns det inte kvar några sådana effekter. Tvärtom visar det sig att de barn som börjat tidigt i förskola nu interagerar mer positivt med andra barn. De återstående tre studierna redovisar inga resultat som gör det möjligt att dra slutsatser om effekter på socioemotionell utveckling”.

Beteendeproblem hos barn med lång och tidig förskolevistelse är mer tydliga än vad den svenska rapporten visar . Dåliga förskolor kan ha avsevärda effekter på redan utsatta barn. Kombinationen låg förskolekvalitet, missförhållanden hemma och långa vistelser för små barn kan bli katastrofal men också bra om inte alltför många riskfaktorer ger utslag, se rapport från Malmökommissionen 2012.

Eftersom små barn inte kan berätta om sin vistelse på förskolan på samma sätt som äldre finns det metoder som mäter stresshormoner hos barnen under dagens förlopp och vid olika platser. Denna metod är enkel att utföra genom att ta salivprov på barn. Mätningar visar att kortisolnivåer stiger under dagen när barn vistas i barnomsorg jämfört med barn som stannar hemma. Höga kortisolnivåer kan leda till sänkt immunförsvar och risk för allergier.

Nyare neuropsykologisk, beteendevetenskaplig och anknytningsteoretisk forskning om småbarnsutveckling sammanställd av barnpsykologen Allan Schore och refererad i Sverige av Per Kågeson, Susan Hart, Sue Gerhardt, Magnus Kihlbom och andra , Allmänna Barnhuset och Tor Wennerberg (bl. a i Psykologtidningen) visar på betydelsen av att göra ordentliga kliniska studier av de yngstas sociala och mentala hälsa.

FEMTON ÅR SEDAN

De sista longitudinella utvecklingspsykologiska studierna av förskolebarns hälsa gjordes för över 15 år sedan av psykologerna Gunilla Bohlin i Uppsala och Andres Broberg i Göteborg. Sedan dess har ledande förskoleforskare som Gunilla Dahlberg, Sonja Sheridan, Ingrid Pramling- Samuelsson och Ann-Christine Wallberg-Roth sysslat med annat och detta under tiden för den största barnomsorgsutbyggnaden någonsin i detta land. Det vill säga att amtidigt som vi tagit många fler och yngre barn i förskolan har vi avvecklat forskningen om dem.

Den finns mycket att kartlägga i de stora barnkullar som träder in i förskolan under den mest kritiska perioden i sitt liv med enorm tillväxt i hjärna och utan fullt utbyggt immunförsvar. Att väga samman riskfaktorer varav vissa typer av förskolevistelse utgör några är inte bara en stor vetenskaplig uppgift utan också ett nödvändigt samhällsuppdrag.

De riskfaktorer som inte uppmärksammas tillräckligt i svensk forskning, barn- och familjepolitik och av förskolans aktörer gäller avsevärt antal barn under 3 år. Ungefärliga siffror baserade på 60 000 barn i ettårsåldern och 110 000 barn i tvåårsåldern i svensk förskola och tillgänglig offentlig statistik och internationella forskningsresultat som hittills redovisats, samt amningsstatistik, fattigdomsstatistik och epidemiologi visar följande antal barn i åtta grupper med allvarliga riskfaktorer från födelsen :

1. Tidig start i förskola 170 000

2. Långa vistelser i förskola, mer än 36 timmar/ v 42 000 (25 %)

3. Otrygg anknytning till omsorgsgivaren 60 000 (35 %)

4. Barn i förskolor av låg kvalitet 42 000 (25 %)

5. Barn i socioekonomiskt svaga familjer 25 000 (15 %)

6. Barn med utländsk bakgrund 35 000 (20 %)

7. Barn med överkänslighet 35 000 (20 %)

8. Barn som inte ammats fullt det hela första året 20 000 (37 %)

Sambanden mellan 3 och 5 finns väl belagda sedan John Bowlys iakttagelser i brittiska barnhem på 1920-talet, där han såg att barn med miserabla uppväxtförhållanden också hade känslomässiga störningar och familjeproblem.

Sambanden mellan 1, 2 och 4 och beteendeproblem i skolåren är klarlagda ibland andra i NICHD studierna. Förskolan kan upptäcka utsatta barns situation, men också förvärra deras problem genom långa vistelsetider tidigt i dåliga förskolor. Tyvärr finns heller inte den bäst utbildade personalen i de mest utsatta områdena,

Den dystra beskrivning jag gett ger för handen att förhållandena i svensk förskola för små barn kan vara problematiska. Två invändningar kan vara dels att personalen är internationellt sett välutbildad (bara 5 % saknar någon form av utbildning), dels att de internationella forskningsresultat som visar vissa negativa konsekvenser som de amerikanska NICDH studierna sedan 1991 inte behöver gälla i Sverige (se den brittiske psykologen Jay Belskys översikt av riskfaktorer i förskolan).

Den första invändningen berör bara en av åtta faktorer, förskolor med låg kvalitet. Långa vistelsetider och tidig förskolestart påverkas lite av personalens utbildningsnivå och de övriga faktorerna inte alls. Den andra invändningen är desto allvarligare eftersom det inte finns några svenska studier att jämföra med. Vi vet inte vad vi gör med de minsta barnen.

Jan Sjunnesson, fil mag. i pedagogik och tidigare universitetsadjunkt i Barn- och ungdomsvetenskap, Stockholms universitet och vid lärarutbildningen, Uppsala universitet.

En längre version inklusive källhänvisningar finns här

Se även detta utdrag från min Sverigebok.

Samtal om liberalism del 2: Om Leo Strauss med Mattias Betts

I del 2 av mina samtal om liberalism talar jag med Mattias Betts som skrivit om och översatt den tysk-amerikanske politiske filosofen Leo Strauss, en viktig kritiker av liberalism. Detta samtal blev uppdelat i två klipp, det ovan och denna fortsättning.

Det första samtalet med Daniel Svensson finns här.

Min artikelserie om kritik under 1900-talet av liberalismen:

Del 1-Introduktion

Del 2-Peter Thiel och The Straussian moment

Del 3- Carl Schmitt

Del 4-Leo Strauss

Del 5- Neokonservatismen

Del 6-Kommunitarism

Del 7-Judith Shklar

Del 8- Statsliberalismen

Del 9- Edward Luces The Retreat of Western liberalism

Del 10- Patrick Deneens Why liberalism failed

Del 11- Steve Bannon och Traditionalismen

Forska om Dispatch International

Nu är det dags att på allvar korrekt beskriva och sakligt studera den alternativa Dispatch International . Den kom ut från 2012 och lades ned i tryck 2013, men fortsatte något år eller två till på nätet.

För hågade studenter och forskare i medievetenskap,  journalistik och andra ämnen finns  en viktig och obelyst uppgift att beskriva vad som hände med denna unika pressatsning. Wikipedia har inte mycket att gå på utan här gäller att bege sig till läggen i Lunds universitetsbibliotek, intervjua redaktörerna Ingrid Carlqvist och Lars Hedegaard.

Det hastar angående dansken Hedegaard som fyllde 70 år 2013 och drabbats av cancer.  Andra att intervjua är Micke Carlsson, Roger Salle Sahlström och Maria Celander. Åk till Malmö.

Att undersöka alternativmedier är en angelägen uppgift som få tagit på allvar. Statsvetaren Kristoffer Holt skrev  några studier 2016 och journalisten Jonathan Lundberg  har en del i sin ganska färska bok Sverigevänner. Reportrarna Pontus Mattsson och Björn Häger har också skrivit om SD där alternativmedier nämns men inte Dispatch.

Som internationell mediesatsning med svenska, danska och engelska tryckta utgåvor, och med finansiering från den amerikanska counter-jihad rörelsen (vilket måste bekräftas), var Dispatch unik med högre kvalitet än vad som tidigare publicerats i alternativmedier (som Blågula Frågor sedan 1990-talet).

Den etablerade engelske debattören Douglas Murray skrev till exempel där  2013 om engelsk soldat huggits ihjäl på en Londongata av en uppretad muslim från Afrika. Murray menade att brittiska medier var mer intresserade av att skriva om en sk anti-muslimska backlash än av det faktum att en oskyldig person huggits ned på gatan.

Ytterligare en sak att reda ut är de hot som drabbade tidningen på nätet, sk DOS-attacker. Några av den lär komma från landsortspress i Sydsverige och SVT/SR.

De ämnen och perspektiv som Dispatch tog upp för åtta år sedan banade väg för andra alternativmedier och öppnade upp debatten. Vad som då skälldes ut som rasism och islamofobi sägs idag från riksdagens talarstol och inte bara av SD (som skickade ut premiärnumret till alla medlemmar 2012 men sedan tog avstånd).

Själv bidrog jag med några bokrecensioner men de ni forskare och uppsatsskrivande studenter ska tala med finns nämnda ovan. Skynda er.

Omsorgen om de allra minsta barnen

På förskolan Treklangen i Uppsala 1980

Förskolan kan vara usel eller bra, men det viktigaste är att de minsta barnen under tre år inte är där för länge och inte börjar för tidigt. Helst inte före två år säger flera barnläkare.

Jag arbetade 1979-80 på förskolan Treklangen i Gottsunda, ett fattigt område i Uppsala med många invandrare och vanliga arbetare. Redan då förstod jag vad förskolan kan göra och inte göra för de allra minsta.

2009 undervisade jag på lärarutbildningen och förskollärarprogrammet vid Stockholms universitet som lärare i pedagogik och barn- och ungdomsvetenskap. Jag läste på och upptäckte att forskare om barn och ansvariga ledare för förskolan i Sverige teg om de minsta barnens behov av omsorg, av anknytning för att de premierade pedagogik.

Hellre ”leka skola” än vara en trygg plats som inte ställde kognitiva krav. Omsorg var ute, pedagogik inne. Min fd kollega Mie Josefsons avhandling var ett undantag.

Jag skrev en lång forskningsöversikt 2012 som inte kunde publiceras pga dess kritik av att ingen förskoleforskare eller barnpsykolog vågat sig på att mäta hur de minsta barnen mådde sedan 1990-talet. Man hade istället stött utbyggnad, maxtaxa och tidig inskolning. Att påtala de minsta barnens behov var reaktionärt och kvinnofientligt, fast andra förskoleforskare gjort det länge i USA, Norge, England m fl länder.

Jag hade ett seminarium för mina kollegor vid www.buv.su.se, skrev mer texter om Reggio Emilia pedagogik, småbarnspsykologi, neurobiologi, affektreglering, familjepolitik:

1,

2,

3,

4,

5

6

höll föredrag för SD

och fick stöd av omvårdnadsprofessor Ulla Waldenström.

Allt detta verkar knappt ha nått ut alls. Jag är med Haro och gillar Hemmaföräldrars nätverk som båda förstår vad små barn behöver, ibland förskola, men inte för tidigt, för länge och ibland inte alls före skolstart. Jag är dessutom positiv till hemundervisning.

Synd om allt mitt arbete för insiktsfull omsorg i förskolan skulle vara förgäves. Glöm inte de som inte kan tala för sig själva och uttrycka sina behov. En metod är att mäta barnens kortisolhalt som visar stressnivåer vilket görs i USA. Se min forskningsöversikt ovan.

Läs, lyssna, sprid.

Borgerliga bohemer eller fjantar

Bild
Aron Flam på väg in i Stockholms tingsrätt i målet om Detta är en svensk tiger. 24/09/2020

Hemkommen från Stockholms tingsrätt där jag kunde ha lyssnat till målet mot Aron Flam, men jag valde att ge min inträdesbiljett till hans grafiska formgivare Thomas Arfert, kreatören bakom bokomslaget.

Istället fikade jag med min favoritlektör som lyssnade och pratade lika mycket själv. Vi har alltid mycket att säga varandra.

Jag berättade för henne om en scen Ivar-Lo Johanssons bok Journalisten.  Den är en självbiografi kring hans bana som lokalreporter i Sörmland på 1920-talet och bör läsas av varje publicist.

I den frågar huvudpersonen, en högfärdig journalist, en bonddräng vilka klasser det finns i samhället.

-Herrar. Å så tjänare.

-Jaha, och vad kallas ni oss tidningsmän då?

-Er? Er kallar vi för fjantar!

 

Detta har inget med Aron Flam att göra utan med den grupp i samhället som varken vill vara, eller ses som, herrar eller tjänare och därför föraktas av dessa mer fasta grupper. De är vad ledarskribenten David Brooks kallade Bobos, Bourgeois Bohemians.

Detta på 1800-talet rätt tunna mellanskikt, som valt bort en stadgad borgerlig karriär för att slå sig fram med penna eller pensel, även om det kostade på, har idag fått en institutionaliserad plats i samhällshierarkin.

Vår August Strindberg hörde dit liksom Carl Larssons krets vid slutet av 1800-talet. I Oslo fanns Knut Hamsun som hellre svalt än gjorde nytta. I Köpenhamn hankade sig Kierkegaard sig fram på arv och skrev vad han ville, fast helst under pseudonym.

Under mellankrigstiden etablerades borgerliga bohemer genom Bloomsbury gruppen i England, aktualiserad genom Jan Guillous roman Dandy. Liknande grupper fanns förstås i Paris under modernismens genombrott där Baudelaire banat väg, dadaisterna i Wien, expressionister och allsköns kulturradikaler i Berlin under Weimarrepubliken.

 

Dessa ovilliga karriärister kan göra nu karriär genom att navigera rätt i kulturvärlden, vilket Pierre Bourdieu studerade i La Distinction 1979. De kan utnyttja sitt utanförskap genom att spegla och reta såväl borgare som arbetare i sina ibland provcerande konstverk. Épater la bourgeoisie blev en metod som alla från Carl Michael Bellman till Bob Dylan och Hasseochtage använt.

Se min Bourdieuinspirerade  analys

Kulturetablissemanget har sedan 1970-talet investerat i dessa fjantar och byggt upp muséer, konsthögskolor, kulturvetarlinjer och gallerier som hyllat dem trots att varken borgare eller arbetare besökt dem i någon utsträckning.  Moderna Muséet har aldrig varit publikdragande.

Idag reagerar konststudenter mot de etablerade kulturradikala ideal som tidigare väglett den sk provocerande konsten som inte accepterar figurativ konst.

Borgerliga bohemer kan vara på väg ut som parasitär klass när varken privata sponsorer eller skattemedel kan betala deras fjanteri. Eller så väntar en grupp av digitala fräna bobos som omvandlat sina hobbyprojekt till att profilera gamla sossedinosarier.

 

Är du smart?

Are you smart ? – sjöng Chet Baker i ”My funny Valentine”.

Vad menade han och vad menar vi med att vara smart? Okänslig? Jag har gjort några indelningar i denna begåvningsröra.

INTELLIGENS

Ett begrepp som ofta definieras stipulativt, dvs det som mäts i intelligenstest mäter intelligens. Ett sådant svar besvarar ju inte vad egenskapen att vara intelligent betyder, annat än att den som testas kan räkna och analysera så att ett högt IQ mått uppnås. Men vi vet ändå vad det är.

INTELLEKTUELL

Ett personlighetsdrag som utmärker personer som är rörliga, och ibland även röriga, i sitt tankeliv. De lever så att säga i huvudet och släpar runt på en kropp. Inte alltid intelligenta eller kloka. Platons fränder. Kan utgöra en egen samhällsklass enligt Gouldner via Söderqvist och Bourdieu.

LOGISK

Närmar sig intelligens men tyder bara på slutledningsförmåga utifrån premisser, rationalitet och analyskapacitet. Man kan vara logisk utan att vara intelligent men knappast utan intellektualitet.

BILDAD

Boklärd utifrån intresse och erfarenhet sedan barndom. Ej att förväxla med BORGERLIG eller MEDELKLASS. Kan vara insnöad och nördig, men också spirituell och extrovert. Autodidakt eller inte.

BORGERLIG

Uppvuxen i släkter och omgivningar där fäder antingen skött affärer eller studerat till präst, läkare, ingenjör, lärare, advokat eller dylikt. Kan vara såväl intelligent som intellektuell men är ofta mest nöjd. Kanske inte 2020 dock. Har bildning men inte alltid piano.

MEDELKLASS

Radhushögerns bastioner. Ofta framåtsträvande och framfusiga, ibland BORGERLIGA och BILDADE men inget krav. Har piano men inte alltid bildning, Smarta pragmatiker som tidigare röstade blått.

STREET SMARTNESS

Varenda hiphopares cred och vad som får framgångsrika klaner och gäng att fungera. Tyder på omedelbar praktisk intelligens, men är ofta oartikulerad.

FRONESIS

Praktisk visdom som Aristoteles satte högt och även Foucault, om än sent i livet, döende i aids. Latinets (och engelskans) prudentia, försiktighet, är exempel på den fronesis som innebär att kunna reda sig i det dagliga livet med en livshållning byggd på KLOKHET och gott OMDÖME

OMDÖME

Den intelligente logikern med borgerlig intellektuellt yrke som super sig berusad och lägger sig med fel partner är inte omdömesgill, Vi har många exempel omkring oss på vad ett dåligt omdöme kan ställa till med.

KLOKHET

Besläktat med INTELLIGENS, FRONESIS och OMDÖME och betyder just VISHET som förvärvats genom erfarenhet, förnuft och eftertänksamhet.

VISHET

Obefintligt karaktärsdrag numera. Möjligen var Lars Gustafsson vis. Men troligen inte. En som nog var både vis och intelligent, modig och klarsynt var Assar Lindbeck.

BEGÅVAD

Naturlig intelligens som kombinerar klokhet och intellektualitet. Min far Hans Sjunnesson, som fick A i alla ämnen i Nyvångs folkskola i nordvästra Skåne 1945, var begåvad men kom från fattigt hem. Han klarade sig via försvarets läroverk i Norrköping och Hermods korrespondenskurser och slutade som MEDELKLASS och i besittning av KLOKHET. Han fick varken gå i realskola eller läroverk men klarade sig tack vare höga ambitioner och begåvning, inte tack vare SSU.

Begåvad men fattig – back to 1948 | (S)örmlandsbänken

Att skola välfärdsbarn

Här är grundskolan | Arkivet | svenska.yle.fi

Att skola välfärdsbarn –

Från min bok Sverige 2020, utgiven 2013

Socialdemokrater hade tidigare betraktat skolreformer som vägar att bereda plats för så många som möjligt i de skilda skolformerna. Att se till att de mest meriterade och flitiga från arbetarklassen fick börja i skolor som dominerats av medel- och överklass var målet.

Men när kriget var slut år 1945 hade socialdemokratin bytt ståndpunkt; skolorna själva måste förändras. Den höga utbildningsnivån för de bättre bemedlade eleverna måste föras ned till vad arbetsklassens barn förmådde uppnå menade man, men svek därmed sina egna i de lågt ställda förväntningarna.

KRITIK AV BORGERLIGHET

Först riktades kritik mot vad som ansågs borgerligt och bygga på traditionella värden och kunskaper. Det nya moderna välfärdslandet behövde nya relevanta kunskaper, inte förlegade fakta och dammiga värderingar menade skolreformatörerna inom arbetarrörelsen och i en del borgerliga läger.

Skolfolk och lärare hade tidigare betraktat kunskaper som objektiva och eviga, vilket nu skulle ersättas med samhällsrelevanta och relativa kunskaper. Senare skulle postmoderna lärarutbildare, pedagoger och utbildningsföreträdare i samtliga skolsektorer och statliga organ även anse att begreppet kunskap som förlegat.

Alva Myrdal som ville planera utbildningsväsendet i lika hög grad som familjepolitiken var fascinerad av amerikansk progressiv pedagogik och europeisk reformpedagogik men även av industriella tidsmätningsstudier i skolan.

Den amerikanske utbildningsfilosofen John Deweys progressiva skolsyn genomsyrade hennes och socialdemokratins uppfattningar om skolans sociala och individuellt frigörande uppgifter. Skolan som ett samhällscentrum där så många delar som möjligt samverkade passade väl in i folkhemsmytologin och välfärdsbyggets utnyttjande av teknik och vetenskap.

Utbildning och kunskaper för dess egen skull betraktades som borgerligt, tråkigt och meningslös. Skolan skulle vara nyttig och ett medel för samhällsomvandlingen.

Socialdemokrater och liberaler hade länge försökt finna en gemensam skolform för de fyra parallella skolformerna under första halvan av svenskt 1900-tal; folkskola, realskola, flickskola, läroverk.

År 1948 presenterade riksdagens Skolkommission ett förslag om sammanhållna klasser årskurs 1-6, viss uppdelning efter förmåga årskurs 7-8 och skilda klasser i årskurs 9.

En försöksperiod på 10 år startade med enhetsskoleförsök i landsbygd och städer, men redan år 1957 ändrades direktiven. Att skiljas åt efter årskurs 6 ansågs ojämlikt och orimligt medan årskurs 8 nu ansågs bättre. Under det sista nionde året fick eleverna delas upp i olika linjer efter förmåga, begåvning och intresse.

ENHETSSKOLEFÖRSÖK

Resultaten från de enhetsskoleförsök som leddes av de pedagogiska experterna Torsten Husén och Kjell Härnqvist under de sista åren av 1950-talet misstolkades emellertid till fördel för sammanhållna klasser och till nackdel för de som delats upp under de sista 2-3 årskurserna.

Misstolkningen innebar att man inte fann att de högpresterande eleverna missgynnades av att vara i sammanhållna klasser med låg- eller medelpresterande.

I verkligheten gick resultaten i flera riktningar; uppdelade klasser var bättre för högpresterande och sammanhållna klasser var inte bättre för lågpresterande. Sammantaget visade enhetsskoleförsöken att sammanhållna klasser ledde till lägre förväntningar på kunskaper men högre förväntningar på gemenskap.

Av dessa mål valde socialdemokratiska skolfolk det senare. Hellre att alla lär känna varandra men inte lära sig så mycket, än att några skiljer ut sig från flocken.

Enhetsskoleförsökens missuppfattade resultat passade de ledande socialdemokratiska skolreformatörerna väl eftersom de inte ville dela upp klassen tidigt och helst inte överhuvudtaget, eftersom elever då lär sig att man presterar olika och dessutom inte umgås med andra socialgrupper.

Enklast och mest jämlikt att alla sitter i samma klass i 9 år oavsett intresse, läggning, begåvning och flit.

Misstolkningen av resultaten redovisades inte i tid till riksdagens omröstning våren år 1962 och den nya grundskolan var därmed född. Ett system med 8 sammanhållna år och ett 9:e uppdelat år infördes med studieförberedande och yrkesförberedande linjer.

Radikala socialdemokratiska skolreformatörer som Stellan Arvidsson och Alva Myrdal var fientligt inställda till traditionell skolgång med skilda nivåer och grupper utifrån intresse och prestationer. Uppdelning fick ske inom klassens ram där 30 elever skulle tillfredsställas av en och samma lärare, samtidigt som denna lärare enligt John Deweys ideal skulle individualisera undervisningen.

Arvidsson trodde på fullt allvar att skoltrötta elever skulle stimuleras av att vara i samma klass som de mest studieintresserade plugghästarna. De skoltrötta var i behov av mer intellektuell stimulans menade han.

Hur en lärare skulle klara av att organisera flera parallella nivåer i samma klassrum och individualisera undervisningen kunde inte skolradikalen Stellan Arvidsson förklara för skeptiska bondeförbundare och kloka socialdemokrater. Han ville redan år 1962 ha 9 år i sammanhållna klasser men fick 8 år.

I och med utbildningsminister Olof Palmes reformer infördes 9 års gemensam undervisning i samma klass år 1969, då tiden var mogen.

GRUNDSKOLAN 1962

År 1962 inleddes den svenska grundskolan som snabbt blev ett internationellt föredöme för vad som ansågs vara dess framsynta organisation, moderna pedagogiska upplägg och sociala ambitioner.

För att klara av alla många nya elever sänktes nivån i det nya högstadiets årskurs 8 till vad som förväntades av elever i den tidigare realskolans årskurs 7 och ibland årskurs 6.

Därmed tappade Sverige 1-2 år i generell kunskapsnivå men eftersom gemenskap och sociala färdigheter stod i centrum var det få som brydde sig utom realskollärarna och vissa folkpartister.

Vidare förändringar i och med grundskolans införande år 1962 var minskade undervisningstimmar i teoretiska och yrkesinriktade ämnen, införande av relativt betygssystem och mer tid till slöjd, hemkunskap och idrott.

Målet enligt den nya läroplanen LGr62 var att stödja elevernas allsidiga utveckling för att därigenom ge dem kunskaper och färdigheter. Notera ordningen i läroplanen; först utveckling, sedan kunskaper och färdigheter som ses som effekter av elevernas utveckling.

Denna rangordning återfinns i alla senare läroplaner fram till LGr11; först normer och värden, sedan kunskaper. Det överordnade målet för den svenska skolan är social anpassning och individuell utveckling, inte kunskaper och färdigheter.

Rädsla för att en meritokrati skulle uppstå vid nivåuppdelade grupper ledde till att studiemotiverade elever inte uppmuntrades i den nya grundskolan utan istället fick färre lektioner i teoretiska ämnen och lämnades åt sig själva. Alla elever flyttades automatiskt upp varje år oavsett prestationer året före och få elever tilläts gå om en klass.

Den brittiska sociologen Michel Youngs bok The Rise of the Meritocracy översattes till svenska när den kom ut år 1960 och fick stort inflytande på svenska skolreformatörer. Boken beskrev hur illa det kunde gå om flitiga och begåvade elever tilläts avancera snabbare och skapa en ny meritokrati.

Tio år tidigare hade arbetarrörelsen välkomnat sina mest meriterade medlemmar och önskat dem lycka till i högre studier.

Denna så kallade begåvningsreserven var just de unga begåvade män och kvinnor som hölls tillbaka på grund av sociala skäl. Devisen i den socialdemokratiska valaffischen ”Begåvad men fattig – Ge honom lika chans” från 1948 betydde dock att begåvade arbetarbarn inte fick utvecklas högre än sina jämnåriga i den nya grundskolan från 1962.

Eftersom kunskapsnivån sänktes 1-2 år i den nya grundskolan hade den begåvade arbetarpojken vunnit på att bli kvar i det gamla systemet med realskolan och läroverk.

År 1960 var alltså arbetarrörelsens egna företrädare i skolpolitiken beredda att fösa in alla i samma flock inklusive de mest begåvade arbetarbarnen.

Dock fanns undantag, idrott. Svenska skolor har alltid tillåtet extra idrottstimmar, idrottsklasser och resor till idrottsläger för de mest framgångsrika idrottsungdomarna.

Men i naturvetenskap och andra teoretiska ämnen har inte extra timmar, egna klasser eller resor tillåtits i samma grad. Under 1960- och 1970-talen var sådant otänkbart och ansågs elitistiskt, borgerligt och intelligenssnobberi. Var man teoretiskt begåvad fick man klara sig själv.

OLOF PALME 1967

När Olof Palme utnämndes år 1967 till utbildningsminister lanserade han flera skolreformer. Först avskaffades det sista uppdelade nionde skolåret så att alla elever följdes åt i 9 år.

Nivågruppering tilläts bara i matematik, språk och engelska på högstadiet, något som sedan skulle avskaffas.

Vidare infördes ett helt nytt ämne, Fritt valt arbete. Denna fria veckotimme fick inte användas till läxor, extra undervisning eller att ta igen missade lektioner. Hela högstadiet förändrades till en alltmer konform ämnesmassa där varken de yrkesintresserade eller de studieintresserade fick tillräcklig stimulans.

Det är intressant att arbetarrörelsens egna utbildningsföreträdare minskade den yrkesundervisning som kanske hade gjort att skoltrötta elever gått till skolan något mer villigt. För att påskynda den svenska skolans utveckling i socialistisk riktning anordnade den radikala skolexperten, Stockholms Lärarhögskolas rektor och tillika ordföranden i Vänskapsförbundet Sverige- DDR, Stellan Arvidsson, resor till Östtyskland för att närmare studera ett verkligt existerande socialistiskt skolsystem.

Olof Palme sade i ett samtal med några elever vid slutet av 1960-talet att man inte går till skolan för att uppnå något för sig själv utan för att vara med andra.

Hans efterträdare som utbildningsminister Ingvar Carlsson menade på samma vis att skolans uppgift var att fostra välanpassade och goda medborgare, inte att avvika med egna åsikter utan att vara som andra.

Biträdande skolminister Sven Moberg fortsatte på samma tråd och sade att skolans uppgift är att ”skapa den korrekta personen för det nya samhället. Den nya skolan förkastar individualitet och lär elever att samarbeta med andra /…/ Vi vill producera individer som är integrerade i samhället” .

Vid grundskolans start år 1962 fanns tillräckligt med tid för studieförberedande ämnen i de högre årskurserna för att övergång till gymnasiestudier skulle fungera någorlunda. År 1968 minskade Olof Palme undervisningstiden för de teoretiska ämnena på högstadiet med totalt 10 timmar mot vad som gavs före grundskolans införande år 1962.

FÄRRE TIMMAR TEORI

Främmande språk, svenska, kemi, fysik, biologi och matematik fick färre timmar. Vid antagning till gymnasiet skulle alla betyg räknas i lika hög grad. Matematik och fysik jämställdes med hemkunskap och teckning i antagning till naturvetenskaplig linje.

Med denna urvalsmetod kunde meritokratiska farhågor stäckas.
Utbildningsminister Palme sade i en riksdagsdebatt att utbildning har fyra övergripande syften.

1) god samhällsinvestering

2) personlig utveckling

3) skapa oberoende värderingar och åsikter

4) skapa högre jämlikhet i samhället

I inget av dessa mål ingår att de studerande skaffar sig kunskaper och färdigheter vilka kan ses som mål i sig men sågs här av Palme enbart som medel.

Två decennier tidigare hävdade en annan socialdemokratisk utbildningsminister att målen för svensk skola var att skaffa sig kunskaper i främmande språk, matematik och praktiska färdigheter.

Under 1960-talet försvann kunskapsmål till förmån för gemenskap. Senare decennier skulle begreppen utbildning och undervisning även ifrågasättas och förelås ersättas med begreppet skolarbete för såväl lärare som elever.

Den svenska skolan hade med detta uppnått sitt syfte att vara en relevant och integrerad samhällsinstitution och inte skiljas från andra arbetsplatser. Att gå i skolan ska vara som att gå till jobbet, för vuxna som barn och unga.

Men allt gick inte som planerat för den nya grundskolan. Efter knappt ett decennium av införande av gemensam undervisning i sammanhållna klasser växte behovet av specialundervisning. Från att ha hanterat 2-3 % av elever med särskilda behov på grund av handikapp eller låg intellektuell nivå växte de specialpedagogiska grupperna och insatserna till ofattbara 40 % av hela elevantalet år 1974. Av dessa elever hade majoriteten problem att uppföra sig och var skoltrötta.

Särskilda OBS-kliniker upprättades för att klara av de mest våldsamma och skolkande eleverna men dessa kliniker kunde sällan klara av alla problem. De ideal om sammanhållna klasser som fostrade alla elever i en gemenskap som hade inpräntats i föräldrar, lärare och skolfolk det senaste decenniet motsades när allt fler elever togs ut från klassen.

En statlig utredning från år 1976 om specialundervisning fann att vissa elever skulle klara sig bättre i mindre grupper, men denna slutsats avvisades då den stred mot idealet om sammanhållna klasser.

Slutsatsen blev att alla skulle tillbaka in i klassen trots att fördelar med motsatsen dokumenterats i utredningen.

SIA-UTREDNINGEN

Ett annat sätt att bemöta problemen med elever som inte klarade av klassrumsvistelse var att utsträcka skolans dag med en timme och tillåta viss oordning.

Utredningen Skolans Inre Arbete vid mitten av 1970-talet föreslog mer kontakter med omgivande samhällsinstitutioner, grannskap, företag (helst inte), kooperativ (gärna), fria studier osv. Denna extra oplanerade icke betygssatta timme godkändes av samtliga partier utom moderaterna. Föräldrarnas rätt att ta hem sina barn när skolan var slut minskade med en inte liten del, omkring 20 %.

Denna oklara socialpedagogiska lösning på ett ordnings- och skolproblem skulle återkomma i slutet av 1990-talet när den socialdemokratiska skolministern Ingegärd Wärnersson införde möjligheten att anordna lektioner i livskunskap på högstadiet.

Detta ämne om livsstilsfrågor och värderingar har ingen kursplan och ger inget betyg men är obligatoriskt för alla berörda elever.

Genom att schemalägga livskunskapslektionerna mellan två obligatoriska timmar föses eleverna in och föräldrar förväntas godta arrangemanget med obligatorisk fri tid liksom man gjort med obligatoriskt fritt valt arbete 1968.

Få noterade paradoxen att tvinga individer till att bruka skoltid fritt. ”Frihet är slaveri” säger Storebror i Orwells 1984. I Skolsverige från slutet av 1900-talet är friheten skolpliktig.

Trots att ingen kunde visa att Stellan Arvidssons förhoppning om att de minst studiemotiverade skulle dra nytta av att dela klassrum med de mest studiemotiverade ignorerade man verkligheten och införde än mer självvald studietid för alla elever i en allt mindre styrd och sämre fungerande skolorganisation.

I läroplanen LGr80 som infördes av den borgerliga regeringen satte skolplanerarna stora förhoppningar till temastudier, problembaserat lärande, projekt och elevstyrt lärande, ja till och med egen forskning för elever på lägre stadier introducerades.

LÄGRE KRAV

Antagningskrav till gymnasiet sänktes genom att inga särskilda kurser i matematik och engelska krävdes för att börja ett studieförberedande program, betyg gavs inte förrän i årskurs 8 och utvecklingssamtal ersatte betyg i tidigare årskurser.

Betygsliknande skriftliga omdömen förbjöds och föräldrar kunde förbli ovetandes om sina barns skolgång i sju år. Nationella prov infördes visserligen i årskurs 5 och 8 men de var frivilliga i årskurs 5.

För övrigt rättar svenska lärare själva sina egna elevers prov så någon objektiv och kalibrerad kunskapsmätning existerar inte. Inte förrän år 2011 infördes betyg från årskurs 6.

Huruvida betyg ska sättas har varit ett stridsämne i svensk skola sedan 1970-talet. Skolöverstyrelsen, pedagogiska forskare, lärarutbildare, riksdagspartier till vänster inklusive folkpartiet och elevorganisationer har hävdat att betygssättning är odemokratiskt, ineffektivt och leder till att ytliga kunskaper och uppförande bedöms.

Före detta socialdemokratiske skolministern Ingvar Carlsson sade år 1977 att betygens roll som urvalsinstrument till högre stadier kan få till följd att skolan inriktas mot att delge kunskaper och färdigheter, ett märkligt argument men sant enligt socialdemokraternas kunskapssyn.

Carlsson menade att betygens roll som kunskapsmätare inför urval kan alltså riskera att dominera över skolans sociala uppgifter. Att lära sig något var alltså fortfarande en risk i skolan under 1970-talet, en oavsiktlig bieffekt som bör åtgärdas.

MINDRE PRAKTIK

Men det fanns fler märkliga socialdemokratiska egenheter i skolpolitiken. Inte nog med att skoltrötta arbetarpojkar skulle lära sig sitta tysta och inspireras av plugghästar och att de inte skulle få börja med verkstadspraktik förrän vid 16 års ålder, utan nu fick de och alla andra elever lära sig såväl i skola som i statsmedier att teknik, naturvetenskap och matematik tjänade kapitalismens onda giriga fabrikörer och ledde till miljöförstöring.

Dessutom var matte för svårt för vanliga ungar även om nivån hade sänkts, läroboken Hej Matematik införts och timantalet minskat. Fick någon ungdom jobb i industrin blev denne ovillkorligen utsugen och förtryckt lärde sig man redan från teves barnprogram.

Naturvetenskap var fel och borgerligt, samhällsvetenskap bra och socialistiskt. Humaniora var totalt bortglömt som mossig kvarleva från 1800-talet. Industriproduktion var smutsig, profitdriven och farlig. Därmed förbisågs teknik och naturvetenskap av skolans lärare och ideologer, som sällan själva satt sin fot i fabriker.

Resultatet blev att färre elever sökte till tekniska, naturvetenskapliga och yrkestekniska gymnasielinjer och högre utbildningsprogram.

Sedan 1980-talet har inte tillräckligt många ungdomar valt att bli ingenjörer, tekniker, läkare och naturvetare. De få studenter som startar på dessa krävande program får ofta gå ett basår eller läsa ikapp.

Utländska studenter klarar sig betydligt bättre, särskilt östeuropéer och asiater. Svenska studenter börjar sina studier senare i livet och tar längre tid på sig för att bli klara jämfört med andra västländers studenter. Men det fattas inte bara välutbildade ungdomar i Sverige.

Traditionella yrkesmän saknas inom svetsning, rörmokeri, elinstallationer med flera traditionellt manliga yrkeskarriärer. Polacker och balter tar de jobb som finns och något fungerande lärlingssystem har inte funnits på årtionden eftersom fackliga studierepresentanter har ansett lärlingskap stå för nära företagen.

Fackliga organisationer inom traditionellt manliga kroppsarbetaryrken har också stött den teoretisering som skett inom gymnasieskolans yrkesförberedande program, en utveckling som socialdemokraterna har drivit på.

Ibland har tungan sluntit på socialdemokratiska partiledare som Mona Sahlin och Håkan Juholt när de öppet visat sitt förakt för okvalificerade arbetare. Därmed har de visat sig inte bara förakta utbildade yrkesmän utan även outbildade arbetare.

I socialdemokratins efterkrigsdröm skulle alla bli radikal medelklass som familjerna Myrdal, Palme och de offentliganställda löntagarna som ska jobba på kontor och inte i skitiga fabriker.

SAMMANFATTNING

Sammantaget har fokus i skolan flyttat från att förmedla ämneskunskaper till att fördriva tid i nya vagt definierade ämnen/teman/grupparbeten eller ren fritid (dock organiserad och obligatorisk).

Det bör då inte komma som någon överraskning att inte tillräckligt många elever och studenter väljer svåra ämnen och att de inte studerar tillräckligt hårt. De är inte vana vid det och har blivit befriande från skolans krav av samhället.

Det mest tragiska i arbetarrörelsens utbildningspolitik efter år 1945 är att den bygger på ett förakt för arbetare av alla slag och dess yrkestraditioner, särskilt manliga. Hur ett arbetarparti och arbetarnas egna fackföreningar kan få ihop detta förakt med yrkesheder och arbetarklasstolthet är en gåta.

Gudmund Larsson vid LO:s skolsektion var en av de få som insåg denna paradox.

Referenser:
Enkvist, Inger. 2013. God utbildning och dålig. Stockholm: Gidlunds förlag
Fölster, Stefan et al. 2011. Konsten att strula till ett liv. Stockholm: Svenskt Näringsliv
Hadenius, Karin. 1990. Frihet och jämlikhet. Politiska mål för den svenska grundskolan. Diss. Uppsala: Uppsala universitet, Statsvetenskapliga institutionen.
Huntford, Roland. 1971. The new totalitarians. London: Allen Lane. [Det blinda Sverige 1972]
Larsson, Gudmund. (red) 2001. Resa i första klass. Stockholm: LO
Larsson, Hans-Albin. 2011. Mot bättre vetande. En svensk skolhistoria. Stockholm: SNS
LÄRA Stockholm nr 4 2013
McKinsey. 2010 Tillväxt och förnyelse i den svenska ekonomin.*
Oftedal Telhaug, Alfred, Asbjørn Mediås, Odd och Aasen, Petter. 2006. Scandinavian Journal of Educational Research. Vol. 50: 3.”The Nordic Model in Education: Education as part of the political system in the last 50 years”.
Ohrlander, Gunnar. 2009. Den gudarna älskar. Konsten att överleva som lärare. Sundbyberg: Optimal förlag.
Sahlgren, Gabriel. 2010. Schooling for money: Swedish Education Reform and the Role of the Profit Motive. IEA Discussion paper no 33. London: Institute for Economic Affairs.*
Skolvärlden 10-12-2010. Om DDR och svenska lärares utbyte
Steinberg, Laurence. 2011. Adolescence. New York: McGraw-Hill

Om förskola och familjepolitik, se här

Om skolans negativa kunskapssyn, se här

Om hemundervisning, se här.

Mina inlägg, tagg ”Utbildning”

Mina samlade skoltexter här

Skolans bestraffningssystem och nya fantasifulla konservativa friskolor

Hets, 1944. Manus: Ingmar Bergman

Den svenska skolan har mycket lite att ta till för att bestraffa elever, eller, utdela sanktioner som det heter med ett vänligare tilltal. Vi kan egentligen inte göra annat än att kalla till elevvårdssamtal med föräldrar, tjata på eleven och i övrigt pressa den på alla sätt utom så att det märks.

Jag har skrivit i Skolledaren tidigare att de enda metoderna vi har är just föräldrakontakt och tjat. I princip håller jag med min tidigare ståndpunkt men den är problematisk av flera skäl.

  1. Genom att kalla in föräldrar avsäger sig skolan möjligheten att utdela sanktioner. Skolan underkänner därmed sin egen makt över elevens skolgång.
  2. Föräldrar kan vara oberäkneliga och för hårda mot eleverna, inte minst utlandsfödda föräldrar.
  3. Föräldrar kan ta ställning för eleven mot skolan. Det drabbade mig i en högstadieskola då jag ringde hem för att berätta att eleven kallat mig rasist. Det tyckte några föräldrar var rätt och en hel del lärare, läs inlägg på Facebook efter min artikel i Skolvärlden.

Föräldrar kan ge upp och låta eleven flina i tingsrätten efter att ha spottat på en skolledare, vilket drabbade mig 2005

Att återta makten till skolans ledare och lärare från elever och föräldrar är svårt och kräver att skollagen skrivs om. Dessutom krävs att skolor etableras som klarar av uppgiften.

Det Goda Samhällets kulturredaktör Richard Sörman har nyligen skissat på vad som behövs göras i Skolsverige, något jag skrivit om i ett friskoleförslag och i en analys.

Jag har 40 års erfarenhet av skola och har bloggat mycket i ämnet och skrivit i många skilda publikationer, även utomlands. Först nu ser jag skymten av ett bättre alternativ än dagens lapptäcke för en skola i förfall där inte minst borgerligheten har kapitulerat och står utan reella alternativ.

Sörmans uppmaning att starta nya konservativa och nationalistiska skolor skulle innebära att sanktioner återigen kan ges av lärare, inte kroppsbestraffning utan andra kännbara metoder. En sådan stramare skola behöver inte stå i motsättning till fria arbetssätt. Själv är jag förtjust i utbildningsfilosofen Kieran Egans Learning in Depth och Imaginative Education.

Sanktioner behövs för att hålla ordning och upprätthålla idén som skolan som annat än en förvaringsplats. En fantasifullare skola kan då ägna sig åt andra saker än tjat och elevvårdssamtal med uttråkade/förbannade/ ängsliga föräldrar.

En litteraturkanon som Danmark införde 2004 vore för övrigt utmärkt. Läs om dansk skol- och kulturdebatt i min bok Skandinavisk kulturkamp.

En fd rektor skriver till mig:

”Jag använde trappan. Den fanns anslagen i varje klassrum.
1. Vi regelbrott första gången: muntlig tillsägelse av berörd personal.
2. Upprepat regelbrott: föräldrar kallad till skolan på stört. Eleven får be föräldrarna om ursäkt för att de skämt ut familjen. Rektor håller förmaningstal o eleven måste be djupt om ursäkt. Eleven påminns om vad som händer om denne likväl skulle brista.
3. Vid fortsatt regelbrott så får eleven en skriftlig varning skriven på ett stort papper med stämplar o rektors underskrift. Förälder kallas för att ta emot varningen. Eleven stängs av tre dagar för att utredas av elevhälsoteamet.
4. Eleven placeras i liten undervisningsgrupp i en månad med en särskild undervisningsplan med fokus på av/en/ma. Får ej umgås med andra elever under denna månad. Äter måltider med personal o har rast när övriga har undervisning.
5. Sista trappsteget är att eleven anmäls till polisen, soc, BUP o till arbetsmiljöverket alt så kan familjen flytta till en annan skola på stört vilket alla väljer för att slippa fler möten med myndigheter.
Den senare delen under trappa 5 var en smidig lösning som inte stod på regelverket men som rektor erbjöd Of the record.
Minsta lilla leder till åtgärd. Inga undantag. All personal var tvungna
att genomföra stegen alt söka nytt jobb.”

Inställda essäer och oskrivna infall

För sju år sedan planerade jag att skriva  sex-sju skriftsamlingar med korta essäer och kåserier inom teologi, humaniora och samhällsdebatt.  Storslagna planer som delvis realiserades. Serien skulle heta Essäer och utfall, del I-VII.

Här är de planerade infallen, varav några publicerades i mina textsamlingar Pedagogik och polemik, Philosophy papers, Livsvatten och Tryckt och otryckt, här på bloggen och i andra publikationer. Lite huller och buller.

Håll till godo. Mycket att le åt 🙂

 

Politik och sofistik

Johan Asplunds socialpsykologi

Journalistik och debatt

John Tomasi

Mises och Rand

Monismanien 2.0

Kommunitarism i retur (uppföljning av min antologi)

Bort med Den Andre (Tralau)

Paul Ryan vs. Rand Paul

SCUM manifestet, RAF, TUR-teatern (med i SVTs Kobra Special 2014)

Vänsterns utrikespolitik och asiatisk geopolitik (1979-80, då jag gick tre demonstrationer i Uppsala: Sovjet ut ur Afghanistan, Vietnam ut ur Kambojda, Kina ut ur Vietnam)

Det nya riket (Strindberg, Lars Gustafsson m fl, Guillou- Skytte, Hultén/Samuelsson Mediavänstern 1983 , Dispatch, TFS)

Multitudens inversion (kommentar av hur högern realiserat Toni Negri och Södertörnsfilosoferna)

Indisk liberalism (Rajagopalachakri, Swaminathan, G Das)

Friedmans Global systems antropologi

Alain de Benoist och Oskorei

Manuel de Landa 2006 (2002, 2010, 2011)

Hitchens om  Irak

”1968”

Kortversion av The Swedish story 

Surrealism, situationism, deltagarkultur

Greiderfri zon

Deleuze & Guattari, Manfred Frank, Bard & Söderkvist

Bröderna Birro

Elitvänstern, masshögern

Larsmo, PENs ovilja att försvara tryckfrihet

Domedag utan grund

Sverige världens mesigaste land

Leo Strauss, Stan Rosen, Platon, Aristoteles

SD sant men sorgeligt/Dom har öppnat upp ett hål (Stefan Sundström)

Inte utan mina söner/Tanja Bergqvists antifeminism

Collateral damage. Israel, Irak, Vietnam

Danska romaner om terror

Canettis Massa och makt, Deleuze och Guattaris analys

Lars Hedegaard

Pim Fortyn, Theo Van Gogh, Geert Wilders

Bruce Bawer, Bat Y’or

Redneck manifesto

 

Humaniora och agonistik

 

Agonistik i Lyotards PoMO bok (felläsning av Wittgenstein)

Bitterfittan Sveland, surkukens svar

Nyvitalism, nypragmatism (Deleuze, Rorty)

Fast i Foucaultfabriken (Baudrillards Oublier Foucault)

Vonnegut, Bradbury

Kontinentalfilosofi och politiskt våld

Pekpinneforskning

Det kusligt postmoderna

Fylkeson

J-L Nancy

Mogulväldet i Indien

”Kulturmarxism”

Julian Barnes och hans bror Jonathan

Leo Strauss, Stan Rosen, Platon, Aristoteles

Tage Lindbom

Tidsfilosofi efter Delueze

Kanusgårds Min kamp, hans kramp

Žižek

Hjälten Johannes Krilon i Eyvind Johnsons trilogi

Freud, Hustvedt, m fl

Claire Hill, en amerikansk filosofibekant genom åren

Pedagogen Kieran Ergans kultursyn

Bergsons ontologi

Segerstedt, Moberg, Vilks, Carlqvist

Roland Poirier Martinsson

Foucault text Södertörn 2003

Erik Gustaf Geijer

patafysik

Den åldrande modernismen

Norsk litteratur (Flögstad, Fosse, Kjaerstad)

Sören Stenlunds filosofi

Martin Amis Information och Stig Larssons Introduktion

Anderz Harning

Peter Hoeg

Dansk 80-tals poesi

Polsk litteratur och politik

Stig Dagerman

Sontag,  och Didion, Wolfe, Mailer

Svensk folkmusik under 1970-talet, progg och minimalism

Spinozas dygdeetik

Hermeneutik, att förstå

Arbetarförfattaren Ulf Lundell och den västerländska civilisationen

Ragnar Jändel

Biblioteken i Nalanda o Alexandria

 

Islamologi och kritik

 

Svensk islamofili

Halal

Tal

Islamofascism

Rushdie

Foucaults texter om Iran 1980

Mohamed Omar i Uppsala

 

Teologi och skolastik

 

Nagarjuna och Shankara om ickedualitet

Rimé, Shantideva och H.H. XIV DL 

Sekulär buddhism

Hassan I Sabbahh

Spinozas teologi

Slojterdijk

Peter John Kreeft

T de Chardain

Andens evolution (Hegel, Wilber, Steve McIntosh)

Nathan Söderblom

H.H. XVI D.L.

Krishnamurti

Faraos gudom (Burroughs Western lands, Mailers Ancient evenings)

Begär och teologi (Bataille, Lyotard, Deleuze & Guattari Svenungsson)

Dhyāna (sanskrit)

Ibn Arabi

Jihad

Sufism och hinduism

Kaj Håkansson

Sven Fagerbergs zen

Svenska kyrkan, Annika Borg, Helena Edlund

Den yngre Chögam Trungpa

Duns Scotus i Heideggers avhandling och hos Deleuze

Maimonides guide för de vilsna

Demonologi från Batchelors Mara till Dr Faustus över till  Kolakowski

Jayne Svenungsson och gudomlig historiesyn

 

Pedagogik och polemik

 

Deleuze på dagis I– och II

Fuska i fysik med förskolepedagogik

AB Reggio Emiliainstitutet & Co (skriva genealogin över RE i Sverige)

Den rosa pedagogen Hillevi Lenz Taguchi

Frånvaro av förskoleforskning

Schore, Panksepp

Barn och kultur

Amerikansk familjedebatt  Gordon Neufeld m fl

Skolfronten intet nytt

Broadys bidrag till skolan och jag

School vouchers in Sweden

Rektor som informationsstrateg

Gymnasiet som utpressning och  fritidsgård och Fryshusets Lugna gatan

Kieran Egan

Islam och skolor

Queer är straight

Lärare var illojala,

Universitetet som korrektionsanstalt

Kort- kort lärarutbildning

Arbetardöttrar, postprogressivismen och den förvirrande lärarutbildningen 

Stockholms Lärarhögskolas lägsta vatten inkl ungdomskultur, Didaktikdesign och Sharon Todd, Klas Roth utifrån Johan Kant

Pedagogerna Johansson & Lalanders  syn på ungdomsbrott som ungdomskultur och uppror

Autodidaktik, folkhögskola och folkbildning. Folkvett.

Digital learning portfolios, kandidatuppsats

Metadata for learning objects, magisteruppsats

Resor och raster

 

Uppsala

USA 

Köpenhamn 

Schweiz 

Indien

Oresor

Gombrowitz. Chatwin, Kapuchinski, Löfström, Tunström

Ginsbergs Indien 1962

 

Varia och B*. 

 

Sexualpolitik

Erotik

Idiot wind,  och Dylans syn på synd

Emerson vs. Thoreau, James vs. Dewey, Rorty vs. Taylor

Lars Forssell, Harry Järv, CG Ekerwald, Torsten Ekbom. F Sjöberg

Montagine

Hangarounds, wanna be, namedrops

Mina uppbrott

Semantic web

Jobbig

* som i hyllsignum B, Allmänt och blandat, en bibliofils favorithylla

New Narratives – A draft on evolutionary philosophy from zygots to zombies 

NEW NARRATIVES

 

A draft on narration and evolutionary philosophy from zygots to zombies 

by Jan Sjunnesson, Stockholm, Oct, 2019 (updated April 4, 2020)

– – –

I got the idea on this rather megalomanic writing project  from podcaster and thinker Andrew Sweeny’s excellent brief overview of our current meaning crisis Towards a grand narrative in  July 2019 in the web journal Medium.  

 His jottings on contemporary thinkers could be expanded into 30 or so chapters on evolutionary thinking across disciplines.

I have thought about the need for new narratives after the demise of postmodernism in the 1990s, with its paradoxes of Grand versus Small Narratives pace French philosopher J-F Lyotard.  His colleague Gilles Deleuze’s project of constructing something rather than deconstructing everything has always been a more interesting way of thought. But very hard to understand, especially in the colloborative works with Félix Guattari.

Anyways, here is my reading list/chapters:

  1. Erich von Neuman’s The origins and history of consciousness (1949). A book that laid the base for Jordan Peterson’s Maps of Meaning (1999). I just got the book and know it is quite dated scientifically but can’t be omitted
  2. Daniel Dennett’s From bacteria to Bach (2017). Not too bad but not my cup of tea
  3. Cognitive archeology – new field I attended a conference on in Canberra 2019  
  4. The Archeology of Mind (2012), Jaak Panksepp’s grand book on affective neuroscience.
  5. Linguistic evolution
  6. Ken Wilber’s holyarchy and quadrant evolution
  7. Deleuze and Guattari’s translinear history.  Adkins, Holland, anthology
  8. Manuel de Landa’s theories of non-linear history and social assemblages
  9. John Vervake’s video series  on awakening and writings on zombies, cognitive science and wisdom traditions
  10. The Bard and Söderqvist  Futurica project/Ecotopia
  11. Sweeny and Bard’s video talks
  12. Two recent books by historian Tom Holland, Dominion and Persian fire
  13. Kajsa and Jonathan Friedman’s global systems anthropology 
  14. Swedish cognitive scientist Peter Gärdenfors
  15. Swedish financial writer Tomas Björkmam, The world we create and his Perspectiva project
  16. Yuval Noah Harari’s trilogy (the 1st is the best)
  17. Daniel Schmachtenberger’s project
  18. Ashkan Fardost  
  19. Trungpa was on Sweeny’s list but I don’t see how he fits into an evolutionary thinking. Maybe Stephen Batchelor’s early and secular Buddhism is better, if Buddhism is relevant
  20. Maybe Hegel, Marx, Nietsche, Freud and Heidegger. But no Foucault,  no Negri. 
  21. Peter Slojterdijk’s Spheres trilogy
  22. Prigogine/Stengers
  23. Autopoesis
  24. Gregory Bateson 
  25. Lene Andersen’s projects in Denmark
  26. Rebel Wisdom
  27. Paul Ricoeur by way of Swedish scholar Bengt Kristersson Uggla
  28. Michel Serres
  29. James K. A. Smith’s postmodern Christianity
  30.  Ed Gibney

Each could make a chapter but it will not be possible to make a coherent line of thought through all of them, sadly. Narration is the key element though that runs through ideas  of the meaning crisis,  evolutionary theories, selforganization, non-linear science etc. 

I would like to invite people to comment and write chapters themselves. Mabye an anthology is a better idea. Or five anthologies . . . or a web portal with podcasts.

Reading and commenting on all this will take years. And I myself will not make a good case  for each writer. Just repeating their thoughts is not an option.

Rather finding a personal way to them and use them. Bard and Söderqvist do this well and with a great amount of original thinking, which I am not able to.

So what remains? Just leave it ? Or narrate +30  stories of how man finds meaning in the world ?   Evolutionary philosophy is a new brand of thinking that needs something like this project, I am sure of.

___________

Jan Sjunnesson, born 1958,  is a writer, teacher, folk educationalist and journalist based in Stockholm with a MA in philosophy (on Deleuze’s philosophy of time) and a M.Ed (on metadata mapping in education).

He has written eleven  books (in English and Swedish). A presentation on the blog www.sjunne.com/English   Contact at  sjunnesson.jan@gmail.com 

Skolplikt eller undervisningsplikt?

 

Rätten att själv ordna undervisning för sina barn, så kallad hemundervisning, är garanterad i de flesta EU-länder. Förbud upprätthålls ordentligt i två länder: Tyskland och Sverige.

I Tyskland införde den nazistiska utbildningsministern förbudet 1938 så att ingen elev skulle undkomma den statliga propagandan. I Sverige skärpte den liberale utbildningsministern Jan Björklund skollagen 2010. Borgerliga politiker har varit lika hårda mot hemundervisning som socialister skrev Thomas Gür i SvD 2012.

Undantag finns men det är extremt ovanligt att få tillstånd att bedriva hemundervisning, cirka 200 barn per år godkänns. Den intresserade kan läsa mer på organisationen ROHUS (Riksorganisationen för Hemundervisning i Sverige) hemsida, där många historier berättas om svenska hemundervisade familjer som flytt till Åland där lagen tillåter hemundervisning och alla talar svenska.

Vad som existerar i Europa, USA, Australien och andra västländer är en plikt att barn och unga ska undervisas. En undervisningsplikt innebär att samma plikt att lära sig landets språk, räkna, orientera sig i samhälle och i naturen, gäller för alla, oavsett om de går i skola eller inte. Undervisningen behöver alltså inte skötas av en skola, den kan lika gärna skötas av föräldrar, en grupp vuxna eller annat arrangemang, som knyter barnet till en skola för att där regelbundet avlägga prov. I USA klarar de hemundervisade barnen sig ofta bättre än andra och de är inte ansedda som asociala, tvärtom.

Den risk många statslojala svenskar ser i att inte alla barn socialiseras in i att lära sig älska staten från koltåldern existerar, men de bör lita på att med uttänkta system för att visa kunskaper för behöriga lärare bör detta inte vara oöverstigligt problem. Om andra västerländska demokratier kan klara av det bör även Sverige finna på fungerande system.

De invandrade familjerna bör givetvis uppmärksammas men det är möjligen så att de barn som inte lämnats vind för våg av sina föräldrar som begår brott i högre utsträckning än de som gått i förskola tidigt. Boken Kärlekens roll av Sue Gerhardt visar att just ungdomsbrottslingar inte haft god kontakt med sina mödrar under sina första år.

Den psykologiska anknytningen till föräldrar är livsviktig för barnets överlevnad och bör inte överlåtas till statens representanter alltför tidigt, alltför länge under dagen och i synnerhet inte av familjer med dåligt socio-ekonomisk standard, se min genomgång 2012.

Detta talar för hemundervisning och sen start i förskola. Sverige har i båda angelägenheter en närmast totalitär syn på barn som skulle glatt en auktoritär filosofi som Platon, som ville skilja barn från föräldrar vid tvåårsåldern, och som visar att romanförfattaren Aldous Huxleys Du sköna nya värld blivit verklighet.

Vad som dessutom är häpnadsväckande är att Sverige har en skolplikt, men knappast någon undervisningsplikt. Vi har ett mer totalitärt system där alla småbarn så tidigt som möjligt ska in i förskolan till vilket pris som helst (se professor Ulla Waldenströms kritik i SvD Debatt 2014).

Ivar Arpi skrev i höstas i SvD om förslaget att tvinga in utlandsföddas barn i förskolan –ett krav som partiet Liberalerna fört fram i Januariöverenskommelsen:

”En god liberal är för allas lika möjligheter, vilket här tycks betyda att man tar barnen så tidigt som möjligt. Bara i statens försyn kan det bli rättvist.”

Arpi sätter fingret på skolpliktens frånvaro av undervisningsinnehåll när han skriver om den av Liberalerna föreslagna förskoleplikten och skriver vidare:

”Att kalla det ‘förskola’ är bara ännu en av de många eufemismer som vårt språk koloniseras av. Det är i de allra flesta fall knappast en skola, men den systematiska, politiska propagandan har onekligen lyckats. Inget ont om alla duktiga förskolepedagoger, men det är i det generella fallet knappast omistlig pedagogisk undervisning de ägnar sig åt. ”

Varje dag får medborgarna bevis i medier och föräldrar hör från sina barn hur uselt den svenska skolan fungerar vad gäller undervisning och dess resultat. Stök och slarv är mer vanligt idag än tidigare. Ändå råder skolplikt. Men någon plikt att bli undervisad eller för lärare att bedriva vettig undervisning verkar inte gälla.

Sverige har ett planekonomiskt system där alla ska in i offentligt finansierade institutioner så tidigt som möjligt, oavsett vad som pågår där. Redan 1983 uppmärksammade nationalekonomen Gunnar Adler-Karlsson fenomenet i boken Skolan-en parkeringsplats för onödiga? Ivan Illichs Samhälle utan skola från 1970 är också relevant liksom Paul Goodmans böcker.

Jag har undervisningserfarenhet från förskola via vuxenutbildning och folkhögskola upp till universitet och kan intyga att vad som pågår i svenskt undervisningsväsende är tidvis mer förvaring än pedagogik. På gymnasiet existerar ofta ett slags tonårsdagis; på högre utbildning, arbetsmarknadskurser och komvux är en förvaringsplikt av vuxna utan att de undervisas nämnvärt.

Nästa regering bör riva upp förbudet mot hemundervisning och låta Sverige bli en del av västvärldens demokratier på allvar, där föräldrar ges makt över sina barn mot staten.

Jan Sjunnesson, gymnasielärare och fil mag i pedagogik