Kategoriarkiv: Utbildning

Skolans bestraffningssystem och nya fantasifulla konservativa friskolor

Hets, 1944. Manus: Ingmar Bergman

Den svenska skolan har mycket lite att ta till för att bestraffa elever, eller, utdela sanktioner som det heter med ett vänligare tilltal. Vi kan egentligen inte göra annat än att kalla till elevvårdssamtal med föräldrar, tjata på eleven och i övrigt pressa den på alla sätt utom så att det märks.

Jag har skrivit i Skolledaren tidigare att de enda metoderna vi har är just föräldrakontakt och tjat. I princip håller jag med min tidigare ståndpunkt men den är problematisk av flera skäl.

  1. Genom att kalla in föräldrar avsäger sig skolan möjligheten att utdela sanktioner. Skolan underkänner därmed sin egen makt över elevens skolgång.
  2. Föräldrar kan vara oberäkneliga och för hårda mot eleverna, inte minst utlandsfödda föräldrar.
  3. Föräldrar kan ta ställning för eleven mot skolan. Det drabbade mig i en högstadieskola då jag ringde hem för att berätta att eleven kallat mig rasist. Det tyckte några föräldrar var rätt och en hel del lärare, läs inlägg på Facebook efter min artikel i Skolvärlden.

Föräldrar kan ge upp och låta eleven flina i tingsrätten efter att ha spottat på en skolledare, vilket drabbade mig 2005

Att återta makten till skolans ledare och lärare från elever och föräldrar är svårt och kräver att skollagen skrivs om. Dessutom krävs att skolor etableras som klarar av uppgiften.

Det Goda Samhällets kulturredaktör Richard Sörman har nyligen skissat på vad som behövs göras i Skolsverige, något jag skrivit om i ett friskoleförslag och i en analys.

Jag har 40 års erfarenhet av skola och har bloggat mycket i ämnet och skrivit i många skilda publikationer, även utomlands. Först nu ser jag skymten av ett bättre alternativ än dagens lapptäcke för en skola i förfall där inte minst borgerligheten har kapitulerat och står utan reella alternativ.

Sörmans uppmaning att starta nya konservativa och nationalistiska skolor skulle innebära att sanktioner återigen kan ges av lärare, inte kroppsbestraffning utan andra kännbara metoder. En sådan stramare skola behöver inte stå i motsättning till fria arbetssätt. Själv är jag förtjust i utbildningsfilosofen Kieran Egans Learning in Depth och Imaginative Education.

Sanktioner behövs för att hålla ordning och upprätthålla idén som skolan som annat än en förvaringsplats. En fantasifullare skola kan då ägna sig åt andra saker än tjat och elevvårdssamtal med uttråkade/förbannade/ ängsliga föräldrar.

En litteraturkanon som Danmark införde 2004 vore för övrigt utmärkt. Läs om dansk skol- och kulturdebatt i min bok Skandinavisk kulturkamp.

En fd rektor skriver till mig:

”Jag använde trappan. Den fanns anslagen i varje klassrum.
1. Vi regelbrott första gången: muntlig tillsägelse av berörd personal.
2. Upprepat regelbrott: föräldrar kallad till skolan på stört. Eleven får be föräldrarna om ursäkt för att de skämt ut familjen. Rektor håller förmaningstal o eleven måste be djupt om ursäkt. Eleven påminns om vad som händer om denne likväl skulle brista.
3. Vid fortsatt regelbrott så får eleven en skriftlig varning skriven på ett stort papper med stämplar o rektors underskrift. Förälder kallas för att ta emot varningen. Eleven stängs av tre dagar för att utredas av elevhälsoteamet.
4. Eleven placeras i liten undervisningsgrupp i en månad med en särskild undervisningsplan med fokus på av/en/ma. Får ej umgås med andra elever under denna månad. Äter måltider med personal o har rast när övriga har undervisning.
5. Sista trappsteget är att eleven anmäls till polisen, soc, BUP o till arbetsmiljöverket alt så kan familjen flytta till en annan skola på stört vilket alla väljer för att slippa fler möten med myndigheter.
Den senare delen under trappa 5 var en smidig lösning som inte stod på regelverket men som rektor erbjöd Of the record.
Minsta lilla leder till åtgärd. Inga undantag. All personal var tvungna
att genomföra stegen alt söka nytt jobb.”

Inställda essäer och oskrivna utfall

För sju år sedan planerade jag att skriva  sex-sju skriftsamlingar med korta essäer och kåserier inom teologi, humaniora och samhällsdebatt.  Storslagna planer som delvis realiserades. Serien skulle heta Essäer och utfall, del I-VII.

Här är de planerade infallen, varav några publicerades i mina textsamlingar Pedagogik och polemik, Philosophy papers, Livsvatten och Tryckt och otryckt, här på bloggen och i andra publikationer. Lite huller och buller.

Håll till godo. Mycket att le åt 🙂

 

Politik och sofistik

Johan Asplunds socialpsykologi

Journalistik och debatt

John Tomasi

Mises och Rand

Monismanien 2.0

Kommunitarism i retur (uppföljning av min antologi)

Bort med Den Andre (Tralau)

Paul Ryan vs. Rand Paul

SCUM manifestet, RAF, TUR-teatern (med i SVTs Kobra Special 2014)

Vänsterns utrikespolitik och asiatisk geopolitik (1979-80, då jag gick tre demonstrationer i Uppsala: Sovjet ut ur Afghanistan, Vietnam ut ur Kambojda, Kina ut ur Vietnam)

Det nya riket (Strindberg, Lars Gustafsson m fl, Guillou- Skytte, Hultén/Samuelsson Mediavänstern 1983 , Dispatch, TFS)

Multitudens inversion (kommentar av hur högern realiserat Toni Negri och Södertörnsfilosoferna)

Indisk liberalism (Rajagopalachakri, Swaminathan, G Das)

Friedmans Global systems antropologi

Alain de Benoist och Oskorei

Manuel de Landa 2006 (2002, 2010, 2011)

Hitchens om  Irak

”1968”

Kortversion av The Swedish story 

Surrealism, situationism, deltagarkultur

Greiderfri zon

Deleuze & Guattari, Manfred Frank, Bard & Söderkvist

Bröderna Birro

Elitvänstern, masshögern

Larsmo, PENs ovilja att försvara tryckfrihet

Domedag utan grund

Sverige världens mesigaste land

Leo Strauss, Stan Rosen, Platon, Aristoteles

SD sant men sorgeligt/Dom har öppnat upp ett hål (Stefan Sundström)

Inte utan mina söner/Tanja Bergqvists antifeminism

Collateral damage. Israel, Irak, Vietnam

Danska romaner om terror

Canettis Massa och makt, Deleuze och Guattaris analys

Lars Hedegaard

Pim Fortyn, Theo Van Gogh, Geert Wilders

Bruce Bawer, Bat Y’or

Redneck manifesto

 

Humaniora och agonistik

 

Agonistik i Lyotards PoMO bok (felläsning av Wittgenstein)

Bitterfittan Sveland, surkukens svar

Nyvitalism, nypragmatism (Deleuze, Rorty)

Fast i Foucaultfabriken (Baudrillards Oublier Foucault)

Vonnegut, Bradbury

Kontinentalfilosofi och politiskt våld

Pekpinneforskning

Det kusligt postmoderna

Fylkeson

J-L Nancy

Mogulväldet i Indien

”Kulturmarxism”

Julian Barnes och hans bror Jonathan

Leo Strauss, Stan Rosen, Platon, Aristoteles

Tage Lindbom

Tidsfilosofi efter Delueze

Kanusgårds Min kamp, hans kramp

Žižek

Hjälten Johannes Krilon i Eyvind Johnsons trilogi

Freud, Hustvedt, m fl

Claire Hill, en amerikansk filosofibekant genom åren

Pedagogen Kieran Ergans kultursyn

Bergsons ontologi

Segerstedt, Moberg, Vilks, Carlqvist

Roland Poirier Martinsson

Foucault text Södertörn 2003

Erik Gustaf Geijer

patafysik

Den åldrande modernismen

Norsk litteratur (Flögstad, Fosse, Kjaerstad)

Sören Stenlunds filosofi

Martin Amis Information och Stig Larssons Introduktion

Anderz Harning

Peter Hoeg

Dansk 80-tals poesi

Polsk litteratur och politik

Stig Dagerman

Sontag,  och Didion, Wolfe, Mailer

Svensk folkmusik under 1970-talet, progg och minimalism

Spinozas dygdeetik

Hermeneutik, att förstå

Arbetarförfattaren Ulf Lundell och den västerländska civilisationen

Ragnar Jändel

Biblioteken i Nalanda o Alexandria

 

Islamologi och kritik

 

Svensk islamofili

Halal

Tal

Islamofascism

Rushdie

Foucaults texter om Iran 1980

Mohamed Omar i Uppsala

 

Teologi och skolastik

 

Nagarjuna och Shankara om ickedualitet

Rimé, Shantideva och H.H. XIV DL 

Sekulär buddhism

Hassan I Sabbahh

Spinozas teologi

Slojterdijk

Peter John Kreeft

T de Chardain

Andens evolution (Hegel, Wilber, Steve McIntosh)

Nathan Söderblom

H.H. XVI D.L.

Krishnamurti

Faraos gudom (Burroughs Western lands, Mailers Ancient evenings)

Begär och teologi (Bataille, Lyotard, Deleuze & Guattari Svenungsson)

Dhyāna (sanskrit)

Ibn Arabi

Jihad

Sufism och hinduism

Kaj Håkansson

Sven Fagerbergs zen

Svenska kyrkan, Annika Borg, Helena Edlund

Den yngre Chögam Trungpa

Duns Scotus i Heideggers avhandling och hos Deleuze

Maimonides guide för de vilsna

Demonologi från Batchelors Mara till Dr Faustus över till  Kolakowski

Jayne Svenungsson och gudomlig historiesyn

 

Pedagogik och polemik

 

Deleuze på dagis I– och II

Fuska i fysik med förskolepedagogik

AB Reggio Emiliainstitutet & Co (skriva genealogin över RE i Sverige)

Den rosa pedagogen Hillevi Lenz Taguchi

Frånvaro av förskoleforskning

Schore, Panksepp

Barn och kultur

Amerikansk familjedebatt  Gordon Neufeld m fl

Skolfronten intet nytt

Broadys bidrag till skolan och jag

School vouchers in Sweden

Rektor som informationsstrateg

Gymnasiet som utpressning och  fritidsgård och Fryshusets Lugna gatan

Kieran Egan

Islam och skolor

Queer är straight

Lärare var illojala,

Universitetet som korrektionsanstalt

Kort- kort lärarutbildning

Arbetardöttrar, postprogressivismen och den förvirrande lärarutbildningen 

Stockholms Lärarhögskolas lägsta vatten inkl ungdomskultur, Didaktikdesign och Sharon Todd, Klas Roth utifrån Johan Kant

Pedagogerna Johansson & Lalanders  syn på ungdomsbrott som ungdomskultur och uppror

Autodidaktik, folkhögskola och folkbildning. Folkvett.

Digital learning portfolios, kandidatuppsats

Metadata for learning objects, magisteruppsats

Resor och raster

 

Uppsala

USA 

Köpenhamn 

Schweiz 

Indien

Oresor

Gombrowitz. Chatwin, Kapuchinski, Löfström, Tunström

Ginsbergs Indien 1962

 

Varia och B*. 

 

Sexualpolitik

Erotik

Idiot wind,  och Dylans syn på synd

Emerson vs. Thoreau, James vs. Dewey, Rorty vs. Taylor

Lars Forssell, Harry Järv, CG Ekerwald, Torsten Ekbom. F Sjöberg

Montagine

Hangarounds, wanna be, namedrops

Mina uppbrott

Semantic web

Jobbig

* som i hyllsignum B, Allmänt och blandat, en bibliofils favorithylla

New Narratives – A draft on evolutionary philosophy from zygots to zombies 

NEW NARRATIVES

 

A draft on narration and evolutionary philosophy from zygots to zombies 

by Jan Sjunnesson, Stockholm, Oct, 2019 (updated April 4, 2020)

– – –

I got the idea on this rather megalomanic writing project  from podcaster and thinker Andrew Sweeny’s excellent brief overview of our current meaning crisis Towards a grand narrative in  July 2019 in the web journal Medium.  

 His jottings on contemporary thinkers could be expanded into 30 or so chapters on evolutionary thinking across disciplines.

I have thought about the need for new narratives after the demise of postmodernism in the 1990s, with its paradoxes of Grand versus Small Narratives pace French philosopher J-F Lyotard.  His colleague Gilles Deleuze’s project of constructing something rather than deconstructing everything has always been a more interesting way of thought. But very hard to understand, especially in the colloborative works with Félix Guattari.

Anyways, here is my reading list/chapters:

  1. Erich von Neuman’s The origins and history of consciousness (1949). A book that laid the base for Jordan Peterson’s Maps of Meaning (1999). I just got the book and know it is quite dated scientifically but can’t be omitted
  2. Daniel Dennett’s From bacteria to Bach (2017). Not too bad but not my cup of tea
  3. Cognitive archeology – new field I attended a conference on in Canberra 2019  
  4. The Archeology of Mind (2012), Jaak Panksepp’s grand book on affective neuroscience.
  5. Linguistic evolution
  6. Ken Wilber’s holyarchy and quadrant evolution
  7. Deleuze and Guattari’s translinear history.  Adkins, Holland, anthology
  8. Manuel de Landa’s theories of non-linear history and social assemblages
  9. John Vervake’s video series  on awakening and writings on zombies, cognitive science and wisdom traditions
  10. The Bard and Söderqvist  Futurica project/Ecotopia
  11. Sweeny and Bard’s video talks
  12. Two recent books by historian Tom Holland, Dominion and Persian fire
  13. Kajsa and Jonathan Friedman’s global systems anthropology 
  14. Swedish cognitive scientist Peter Gärdenfors
  15. Swedish financial writer Tomas Björkmam, The world we create and his Perspectiva project
  16. Yuval Noah Harari’s trilogy (the 1st is the best)
  17. Daniel Schmachtenberger’s project
  18. Ashkan Fardost  
  19. Trungpa was on Sweeny’s list but I don’t see how he fits into an evolutionary thinking. Maybe Stephen Batchelor’s early and secular Buddhism is better, if Buddhism is relevant
  20. Maybe Hegel, Marx, Nietsche, Freud and Heidegger. But no Foucault,  no Negri. 
  21. Peter Slojterdijk’s Spheres trilogy
  22. Prigogine/Stengers
  23. Autopoesis
  24. Gregory Bateson 
  25. Lene Andersen’s projects in Denmark
  26. Rebel Wisdom
  27. Paul Ricoeur by way of Swedish scholar Bengt Kristersson Uggla
  28. Michel Serres
  29. James K. A. Smith’s postmodern Christianity
  30.  Ed Gibney

Each could make a chapter but it will not be possible to make a coherent line of thought through all of them, sadly. Narration is the key element though that runs through ideas  of the meaning crisis,  evolutionary theories, selforganization, non-linear science etc. 

I would like to invite people to comment and write chapters themselves. Mabye an anthology is a better idea. Or five anthologies . . . or a web portal with podcasts.

Reading and commenting on all this will take years. And I myself will not make a good case  for each writer. Just repeating their thoughts is not an option.

Rather finding a personal way to them and use them. Bard and Söderqvist do this well and with a great amount of original thinking, which I am not able to.

So what remains? Just leave it ? Or narrate +30  stories of how man finds meaning in the world ?   Evolutionary philosophy is a new brand of thinking that needs something like this project, I am sure of.

___________

Jan Sjunnesson, born 1958,  is a writer, teacher, folk educationalist and journalist based in Stockholm with a MA in philosophy (on Deleuze’s philosophy of time) and a M.Ed (on metadata mapping in education).

He has written eleven  books (in English and Swedish). A presentation on the blog www.sjunne.com/English   Contact at  sjunnesson.jan@gmail.com 

Skolplikt eller undervisningsplikt?

 

Rätten att själv ordna undervisning för sina barn, så kallad hemundervisning, är garanterad i de flesta EU-länder. Förbud upprätthålls ordentligt i två länder: Tyskland och Sverige.

I Tyskland införde den nazistiska utbildningsministern förbudet 1938 så att ingen elev skulle undkomma den statliga propagandan. I Sverige skärpte den liberale utbildningsministern Jan Björklund skollagen 2010. Borgerliga politiker har varit lika hårda mot hemundervisning som socialister skrev Thomas Gür i SvD 2012.

Undantag finns men det är extremt ovanligt att få tillstånd att bedriva hemundervisning, cirka 200 barn per år godkänns. Den intresserade kan läsa mer på organisationen ROHUS (Riksorganisationen för Hemundervisning i Sverige) hemsida, där många historier berättas om svenska hemundervisade familjer som flytt till Åland där lagen tillåter hemundervisning och alla talar svenska.

Vad som existerar i Europa, USA, Australien och andra västländer är en plikt att barn och unga ska undervisas. En undervisningsplikt innebär att samma plikt att lära sig landets språk, räkna, orientera sig i samhälle och i naturen, gäller för alla, oavsett om de går i skola eller inte. Undervisningen behöver alltså inte skötas av en skola, den kan lika gärna skötas av föräldrar, en grupp vuxna eller annat arrangemang, som knyter barnet till en skola för att där regelbundet avlägga prov. I USA klarar de hemundervisade barnen sig ofta bättre än andra och de är inte ansedda som asociala, tvärtom.

Den risk många statslojala svenskar ser i att inte alla barn socialiseras in i att lära sig älska staten från koltåldern existerar, men de bör lita på att med uttänkta system för att visa kunskaper för behöriga lärare bör detta inte vara oöverstigligt problem. Om andra västerländska demokratier kan klara av det bör även Sverige finna på fungerande system.

De invandrade familjerna bör givetvis uppmärksammas men det är möjligen så att de barn som inte lämnats vind för våg av sina föräldrar som begår brott i högre utsträckning än de som gått i förskola tidigt. Boken Kärlekens roll av Sue Gerhardt visar att just ungdomsbrottslingar inte haft god kontakt med sina mödrar under sina första år.

Den psykologiska anknytningen till föräldrar är livsviktig för barnets överlevnad och bör inte överlåtas till statens representanter alltför tidigt, alltför länge under dagen och i synnerhet inte av familjer med dåligt socio-ekonomisk standard, se min genomgång 2012.

Detta talar för hemundervisning och sen start i förskola. Sverige har i båda angelägenheter en närmast totalitär syn på barn som skulle glatt en auktoritär filosofi som Platon, som ville skilja barn från föräldrar vid tvåårsåldern, och som visar att romanförfattaren Aldous Huxleys Du sköna nya värld blivit verklighet.

Vad som dessutom är häpnadsväckande är att Sverige har en skolplikt, men knappast någon undervisningsplikt. Vi har ett mer totalitärt system där alla småbarn så tidigt som möjligt ska in i förskolan till vilket pris som helst (se professor Ulla Waldenströms kritik i SvD Debatt 2014).

Ivar Arpi skrev i höstas i SvD om förslaget att tvinga in utlandsföddas barn i förskolan –ett krav som partiet Liberalerna fört fram i Januariöverenskommelsen:

”En god liberal är för allas lika möjligheter, vilket här tycks betyda att man tar barnen så tidigt som möjligt. Bara i statens försyn kan det bli rättvist.”

Arpi sätter fingret på skolpliktens frånvaro av undervisningsinnehåll när han skriver om den av Liberalerna föreslagna förskoleplikten och skriver vidare:

”Att kalla det ‘förskola’ är bara ännu en av de många eufemismer som vårt språk koloniseras av. Det är i de allra flesta fall knappast en skola, men den systematiska, politiska propagandan har onekligen lyckats. Inget ont om alla duktiga förskolepedagoger, men det är i det generella fallet knappast omistlig pedagogisk undervisning de ägnar sig åt. ”

Varje dag får medborgarna bevis i medier och föräldrar hör från sina barn hur uselt den svenska skolan fungerar vad gäller undervisning och dess resultat. Stök och slarv är mer vanligt idag än tidigare. Ändå råder skolplikt. Men någon plikt att bli undervisad eller för lärare att bedriva vettig undervisning verkar inte gälla.

Sverige har ett planekonomiskt system där alla ska in i offentligt finansierade institutioner så tidigt som möjligt, oavsett vad som pågår där. Redan 1983 uppmärksammade nationalekonomen Gunnar Adler-Karlsson fenomenet i boken Skolan-en parkeringsplats för onödiga? Ivan Illichs Samhälle utan skola från 1970 är också relevant liksom Paul Goodmans böcker.

Jag har undervisningserfarenhet från förskola via vuxenutbildning och folkhögskola upp till universitet och kan intyga att vad som pågår i svenskt undervisningsväsende är tidvis mer förvaring än pedagogik. På gymnasiet existerar ofta ett slags tonårsdagis; på högre utbildning, arbetsmarknadskurser och komvux är en förvaringsplikt av vuxna utan att de undervisas nämnvärt.

Nästa regering bör riva upp förbudet mot hemundervisning och låta Sverige bli en del av västvärldens demokratier på allvar, där föräldrar ges makt över sina barn mot staten.

Jan Sjunnesson, gymnasielärare och fil mag i pedagogik

En högutbildad lärarstudents kritik

Denna kommentar är för viktig och för intressant för att försvinna så  jag publicerar den som ett inlägg. Den gjordes till min post om kort-kort lärarutbildning . Se även denna post:

”Jag kan ju berätta för Sjunne hur det ser ut från studentsidan eftersom jag själv läst en KPU på distans på en regional högskola. Vi var civilekonomer, nationalekonomer, jurister, statsvetare, sociologer, biologer, civilingenjörer, kemister, journalister, kriminologer, matematiker, miljövetare, språkvetare osv.

Vi hamnade inte på lärarprogrammet för att vi tyckte att det var ”roligt” men på grund av arbetsmarknaden för personer födda på 1980 och 1990-talet är en fullständig katastrof. Om du inte kommer igenom nålsögat för ett tjänstemannajobb med karriärmöjlighet står alternativet mellan att omskola dig till lärare genom en KPU eller ställa dig med enorma studieskulder på ICA.

Jag har för mig att endast två av oss studenter hade en fil.kand. Alla andra hade en magisterexamen, masterexamen eller mer. Många (inklusive jag själv) hade dubbelexamen. Ett par stycken hade doktorerat i sina ämnen. De flesta av oss hade läst på de större och bättre universiteten. Jag skulle säga att alla kom från medelklassen eller övre medelklassen. Det skall jämföras med reguljära lärarprogrammen där större delen kommer från arbetarklassen.

Som sagt, vi var inte där för att vi ”älskade” läraryrket och många hade hamnat där i ren desperation. En del hade arbetat som vikarier i på högstadiet och någon på gymnasiet. Ingen gillade det men så var det. Så vad möte vi? Tja, under hela den här 1.5 år långa plågotiden stötte vi på endast en peer-review artikel. Resterande var vad jag skulle kalla för debattböcker skrivna av adjunkter, doktorander och en och annan professor. Lektionerna under inne-veckorna var mycket långa. Dagarna påminde mer om en högstadieskola än en högskola.

Det som sades av lärarutbildarna var sällan sanktionerat i litteraturen (i princip aldrig). Lärarna ville absolut inte gå igenom litteraturen under lektionen (det är så det heter på lärarprogrammen). Vi hade egentligen aldrig regelrätta föreläsningar och frågan om det ens var möjligt att förläsa om böckerna med tanke på de verkade vara skrivna av barn och behandla allt mellan himmel och jord. Nivån var ett skämt och förutom den aparta litteraturen fick vi välja vad vi ville för litteratur när vi skrev våra uppgifter.

Ja, vi hade till och med grupparbetaren (herre gud…) och detta när vi bodde runt om i hela landet. Under lektionerna belönades du om du valsade i väg om högst personliga upplevelser i skolan men om du inte hade erfarenhet av skolan (vissa hade gått direkt från avslutade projektanställningar i förvaltning, universitet och näringsliv) så kunde du inte säga annat än att hänvisa till litteraturen.

När det kommer till uppgifterna, tentorna, seminarieuppgifterna (i den mån vi hade några) påminde om något ett barn hade kunnat skriva ihop. Det gick knappat att förstå vad de efterfrågade. De var absolut tabu att lyfta att läraren på något sätt hade ett uppdrag givet av staten, att lärare faktiskt ägnar sig åt myndighetsutövning, att det faktiskt finns krav på saklighet och att lagstiftningen skall följas. När vi studenter rörde oss mot mer teoretiska aspekter av pedagogiken och didaktiken så blev utbildarna vansinniga. De vill helst tala med oss som vi vore barn och svara på frågor var inget som de vill göra.

Det omgivande samhället (från alliansen till SD) beskrevs av lärarutbildarna som ett hot mot den progressiva överideologin. Detta var alltså uttalat. Vilket betyg du fick påminde om roulette. Om du var överens med lärarutbildarna fick du ett högt betyg och om du var kritisk till någonting fick du ett lägre betyg. Studenterna var generellt mjukt borgerliga i åsikterna till socialdemokratiska.

Många kom in som teoretiker. Efter hårdsocialisering från lärarprogrammet sida kom de ut som osakliga och tramsiga– med mindre teoretisk kunskap än de hade tidigare. Många anpassade sig för att slippa konfrontation. Att komma igenom fort (i princip tog ingen CSN) var som sagt det primära för de flesta.

Hur var praktikerna? Tja, själv hade jag ”fördelen” att praktisera på både ett gymnasium och ett högstadium. Personalen på högstadiet bestod av en mix av hippies, arbetslösa akademiker (som jag själv var då), gymnasielärare som inte fått jobb på gymnasiet, pennalister, extrajobbande studenter, tonåringar som precis gått ut gymnasiet, f.d. kåkfarare, ”drop-outs” från högskolan, vänsteraktivister och människor som helst skulle ha velat arbeta med något annat.

De var många som helst av allt ville arbeta med något annat. De värsta dårarna (starkt ord men det är sant) var de så kallade 4-9 lärarna.

Vi kommer få dras med dem till 2040-talet. De hade högst en termin i sina ämnen. Många hade fått behörighet i mängder ämnen genom att vara undervisa. De äldre kunde ha dragit på sig 7-8 ämnen. De här människorna hade inga som helst ämneskunskaper. En del av dem var vänsteraktivister som såg lektionerna som ett sett att sprida propaganda för den egna saken. De borgerligt sinnade var mer formella och neutrala. Vänsteraktivisterna var öppna med att de bedrev propaganda. Andra struntade fullständigt i sina ämnen och lärde ut litet allt möjligt.

Det var något bättre ställt med 7-9 lärarna angående ämneskunskaperna. I synnerhet om de kommit ut efter reformen.

Jag kan dock inte säga att de var speciellt begåvade men kunde i alla fall tänka abstrakt till en viss gräns. Jag skulle säga att lärarutbildare befinner sig någonstans här. Det skall sägas att det finns hyfsat vettiga 7-9 lärare men frågan är om de inte skulle passa bättre som hemmafruar och knattetränare eftersom de ändå endast är intresserade av barn och ungdomar.

Högstadielärarna (i synnerhet 4-9 lärarna) menade att ”alla” utanför skolan var ett stort hot mot deras ”autonomi” och ”pedagogiska frihet”. ”Allt” var ett stort hot. I synnerhet juristerna, ekonomerna, borgerliga politiker och byråkraterna.

Det förekom naturligtvis mycket fusk med betyg för att dra upp snittet på den skolan jag var på. Populära elever som lärare uppskattade fick något ”högre betyg” medan elever med ”attityd” fick sämre betyg. Vidare kan man säga att elever från övre medelklassbakgrund och som hade språket behövde göra bra mycket mer för ett högre än elever som knappt kunde ett ord svenska.

Hur betygsättningen gick till rent praktiskt skulle göra vilken förälder fruktansvärt förbannad. I princip brukades ”kvalitativ” metod vilket är en teorigenerande metod som inte alls kan påvisa någonting substantiellt. Mer formella kvalitativa rättningsscheman har lärarna inte hört talas om.

De här matriserna de använder sig utav säger absolut ingenting eftersom de inte kan föras över till det skrivna ordet. Matematiklärarna har det absolut lättast eftersom det är svårt att svamla i matematiken. I SO-ämnen är lärares perception vägledande. Har eleven ett gott språk så kan en elev få ett hyfsat betyg utan att kunna någonting. Så länge eleven ”tycker” rätt.

Tur är att lärarna håller andra lärare om ryggen. Så länge du är med i lärargemenskapen så kan du svina rätt duktigt som lärare. Det är därför lärarnas och politikerna gjort det omöjligt att överklaga betyg och provresultat.

Notera också att läroplanerna är fullständigt absurt skrivna. En normalt begåvad person kan inte förstå dem men magiskt så förstår alla lärare, studenter och universitetslärare dessa stolpskott till luddigt skrivna dokument. Det svåraste med gå VFU på högstadiet (förutom att det är en själsdödande plats) är antagligen att du är tvungen att prata med både högstadielärarna och eleverna som du pratade med ett barn.

Det är okej att prata så med eleverna men att lägga dig på rätt nivå med en 45 år gammal högstadielärare är svårt. Förvisso fick du viss övning på lärarhögskolorna eftersom lärarutbildare (I synnerhet adjunkter) tar priset i termer av svag-begåvning. Jag kommer ihåg när jag läste min grundutbildning och mina universitetslärare (alltså de har riktiga doktorshattar och inte de där doktorshattarna gjorde av Clay Doh) fullständigt sågade lärarutbildningarna och lärare som yrkesgrupp.

Faktum är att många akademiker (även vänsteraktivister) anser att lärarprogrammen är en skam för universiteten och högskolorna. Själv stod jag ut, under denna för långa plågotid, genom att prata med de arbetslösa akademikerna och gymnasielärarna som också skakade på huvudet åt vansinnet.

Gymnasiet var som sagt bättre. Det är mängder med arbetslösa akademiker så du har alltid någon att äta lunch med. Vi hade ingen ”pedagogisk lunch”. Varför en sådan existerar vet jag inte. Är det en löneförmån att äta mat gjorda rumänska konserver? Visst, gymnasiet är inte heller en fantastisk plats men jag hamnade på ett litet gymnasium med hyfsade intagningsbetyg.

Fick en halvbra handledare med hyfsade ämneskunskaper och som gav mig fria händer. Förvisso progressiv jämfört med rabiata vänster-pennalisten jag tidigare hade på högstadiet.

Du kunde ha relativt normala konversationer med både studenter och lärare på gymnasiet. Du behöver inte ”dumma ned dig” med gymnasielärare som du måste göra med högstadielärare och lärarutbildare. Problemet är som sagt högstadielärarna skickar upp vem som helst till gymnasiet. Således, du får hantera en massa elever som skolkar och inte kan någonting eftersom de kunskapsföraktande 4-9 och 7-9 lärarna inte har lärt dem något.

För att du inte skall hamna trubbel måste du godkänna dem på osakliga grunder. Återigen, betygsättningen på gymnasiet är lika vedervärdig som den på högstadiet så där är det egentligen ingen skillnad. Återigen, detta stipuleras i de fullständigt horribla kunskapskraven som är fokuserade på ”analys” istället för sakkunskap.

Så hur har lärarprogrammen blivit? Tja, jag skulle säga att de försiktigt rör sig mot det bättre. Lärarutbildare blir mer och mer pressade att undvika de mest galna ideologierna. Vi hade inte så mycket (egentligen ingenting) av identitetspolitiken och genusväldet såg vi inte alls. Det värsta är som sagt de rent praktiska dumheterna.

Oseriös debattlitteratur om absolut ingenting, avsaknad av föreläsningar av värde, dåligt skrivna uppgifter och tentor och ett generellt ointresse. Många lärare på KPU programmen vet att ingen jävel bryr sig om vad de säger. Lärarstudenterna på KPU programmen vill bara komma igenom skiten så de kan få ett jobb och betala av sina enorma studieskulder.

Många lärarutbildare är nog glada att de fortfarande har ett jobb. Det är inte direkt så att det flockas studenter till de här programmen. Lärarutbildare vet att lekstugan börjar lida mot sitt slut. Varken riktiga universitetslärare, studenter, samhället eller lärarutbildarna själva har något som helst respekt för läraryrket som sådant.

Alla avskyr det och lärarutbildarna är glada att de slipper slita i en skola. Till och med liberalerna på Dagens Nyheter är sunt skeptiska till detta vansinne. Lärare, lärarprogrammet, lärarutbildare och skolan är en stor skamfläck på Sverige. De flesta är nog överens om det.

Jag arbetade som lärare på en högstadielärare i ett år och sedan ett år på gymnasiet innan jag hittade vettigt jobb inom det jag ursprungligen utbildade mig inom. Hur var det att arbeta på ett högstadium? Tja, du slapp en handledare och dennes vansinnigheter och så kunde du köra ditt eget race där kunskap istället för agitation och flum stod i fokus.

Vidare fuskade jag och gav eleverna riktiga kunskapsprov och kunskaper istället för den där värdelösa analyserande (läs allmänt tyckande) skiten som högstadielärarna ägnar sig åt. Jag trivdes inte alls på högstadiet eftersom jag avskyr den nivån. Framförallt hatar jag skrikandet på högstadiet.

Gymnasiet var bättre eftersom du kunde fokusera än mer på kunskap och mindre på stökiga elever. Även här kan jag säga att jag inte alltid agerade rätt utifrån kunskapskraven när det kom till betygssättning. Jag konstruerade prov som faktiskt kvantitativt går att mäta att där eleverna och studenterna faktiskt vet vad de skall kunna.

Vidare fokuserade jag på riktiga kunskaper och inte allmänt tyckande och svammel. Det fungerade bra. Problemet var dock dem som inte hade pluggat. Då var jag tvungen att typ skriva om proven så de kunde flumma sig igenom. Trots allt vill man inte skapa friktion med rektor. Hur man sätter betyg är det ingen som bryr sig om eller kollar. Skolinspektionen verkar mer intresserad av annat och deras regleringsbrev är lika förvridet flummig som läroplanen.

Hur som helst. Jag måste faktiskt säga att denna resa har varit intressant och jag rekommenderar ingen sund och normal människa att utbilda sig till lärare. Det skall vara din sista utväg om alla andra vägar har stängts för dig.”

Geijerlitteratur 1970 – 1984

 

 

Omslag till uppsatsen med foto på byst av E.G. Geijer vid Värmlands Nation i Uppsala

 

Geijerlitteratur 1971–1984

B-uppsats i litteraturvetenskap, Uppsala universitet, 1986

 

INLEDNING

Litteratur om Erik Gustaf Geijer (1783–1847) de senaste femton åren visar betydligt större bredd och kvantitet än de tidigare decenniernas Geijerforskning. John Landqvists stora omarbetade biografi från 1954 är det enda 1950-talet bjuder på av större insatser. Min gymnasielärare Bengt Henningssons avhandling Geijer som historiker från 1963 är 1960-talets största bidrag.

Under min undersökningsperiod, från 1970 och framåt, utvecklar skilda forskare sidor av 1800-talets portfigur inom historia, filosofi och allmän kulturdebatt. Torgny Segerstedt d.y. står för den samhällsbevarande akademikerkårens syn på Geijer, medan marxister som Kurt Aspelin tar fasta på det revolutionära hos Geijer. Ett stort tillskott till Geijerforskningen står alla bidrag med anledning av 200-årsjubiléet av hans födelse 1983 för.

Min väg att hitta rätt i de över 30 studierna i denna uppsats har varit att se till okända sidor av Geijers författarskap. Tre vägar till värdering av materialet har väglett mig; forskarens egna utsagor om det nyfunna, hänvisningar till förut okända källor och mitt eget omdöme.

Urvalet är stort men i en inventerande framställning som denna bör enligt min mening inget försumma. Dock har jag inte tagit upp musikvetenskaplig forskning i Geijers instrumental- och vokalmusik. Men även studier som ligger närmare mitt eget ämne, litteraturvetenskapen, har jag måst lämna åt sidan[1].

Varmt tack till min handledare, studierektor Tore Vretö som kritiskt läst manus och min syster Åsa Andén för utskriften.

 

Jan Sjunnesson

Uppsala den 21 januari 1986

POPULÄRA SKILDRINGAR AV E. G. GEIJER

Den som i särklass gjort mest för att göra Geijers liv och verk kända och lättillgängliga under 1970- och 80-talet är Sven Stolpe. Trots hans föga nyskapande insats vill jag nämna något om hans studier.

I de fyra böckerna Geijer: en essay (1947, nyutgåva 1976), Den svenska romantiken (1977), 40 svenska författare (1980) och ”Det svenska geniet” i festskriften Mina mästare (1935, nyutgåva 1980) går (nästan) ordagrant samma texter igen. I de tre första återkommer ett avsnitt från essän 1947, men det finns ett nyskrivet avsnitt på tio sidor i Den svenska romantiken.

De nyskrivna sidorna i denna mycket personliga svenska litteraturhistoria finns dels i inledningsavsnittet, dels i en inskjuten polemik mot Per Nyströms Geijerbild i radion 1975. I inledningskapitlet över romantiken i Sverige, ”En ny livstolkning – en ny människosyn”, likställer Stolpe upplysningens förnuftstro med socialdemokratins religionskritik och regeringsinnehav. Sven Stolpe menar att det senare lett till sexualhysteri, föräldraförakt, öppen stöld från de rika och så vidare.

För Geijers generation kom den tyske filosofen Schelling med lösningen i sin idealistiska naturfilosofi. Geijers stridsskrift från 1811 Om sann och falsk upplysning citeras av Stolpe för att visa på frändskap mellan de två frimodiga värmlänningarna, Geijer och Stolpes, kamp mot materialism och förnuftsdyrkan.

Stolpes andra nyskrivna bidrag är också riktat mot vänstern. Per Nyström, socialdemokrat och historiker, hade läst upp i OBS! Kulturkvarten i Sveriges Radio 1975 ett fingerat brev från Geijer till hans nutida ättling, Lennart Geijer (dåvarande justitieminister). Nyström sa att Geijer skulle från sin himmel predika marxismen, en konsekvens av hans historiesyn enligt Nyström.

Den offentliga socialdemokratin fick på pälsen från en Geijer som stalinist och tokvänster (Nyströms term). Personlighetsfilosofin kan enbart utvecklas i det gemensamma ägandet sade Nyström om denna egenartade filosofi. Mer om detta i nästa kapitel.

Sven Stolpe angrep den socialistiska visionen som den förvaltas i Sovjetstaterna. Geijer skulle minsann aldrig stå för terroristisk byråkrati, ofrihet och vad gällde personligheten försvann den fullständigt i alienationen i öst, mångdubbelt större där än i väst. Stolpe är för ilsk i sin svada för att begrunda det faktum att både konservativa och socialister hittar argument för kritik av kapitalismen hos Geijer. Blott ett par sidor tidigare, s. 144, utvecklar Stolpe Geijers tilltro till kooperationen och 1800-talsbritten Robert Owens socialistiska experiment.

Något erkännande förtjänar hans bok 40 svenska författare, mindre dock för texten än för bilderna. Boken är rikt illustrerad med färgfoton, teckningar av Geijer och är en typisk presentbok. Kanske någon läsare kan uppfatta Geijers väsen och djupare tankar mellan anekdoterna, de tankar som ledde fram till Nyströmpolemiken.

Tager Erlander vittnar i sin första memoardel från 1972 hur det var att växa upp nästgårds med bygdens store son:

”Geijer fann jag en smula påträngande. Alla talade om honom. Varje sommar kom massor med turister”[2].

Hur lite vanligt folk, ja även den upplysta kantorsfamiljen Erlander i Ransäter, visste om Geijers filosofiska landvinningar visar detta citat:

”Han tedde sig inte som en vanlig människa med våra bekymmer och problem. Det var 30 år senare jag upptäckte hans genialitet. Av en händelse kom jag att läsa de artiklar i Litteraturbladet där Geijer för första gången presenterar socialismen svenska läsare / . . . / När Geijer refererar Saint-Simon finns det otvivelaktigt formuleringar som föregriper Marx. Geijers avfall 1838 var inget avfall till den klassiska liberalismen. Han var redan då starkt påverkad av socialismen. Men det talade ingen om för mig när jag var ung. Geijer var för mig Sten Sture och Vasarna. Sveriges historia var deras konungars”[3].

Tage Erlander var då påverkad av Per Meurling och Per Nyströms Geijeruppfattning.

Med dessa ord har vår förrförre statsminister karakteriserat den traditionella bilden av Geijer. I det sista kapitlet återkommer jag till orsakerna till denna spridda bild av Geijer utanför den trånga krets av Uppsalaakademiker, ättlingar, kyrkfolk m fl. som verkligen studerat Geijers skrifter.

FILOSOFISKA STUDIER

Marx och Geijer

1947 skrev Per Meurling om Geijer och Marx i en pamflett. 36 år senare, 1983, kom den väntade större studien. Meurlings Geijer och Marx. 1970-talets intresse för marxism gjorde att Per Nyströms betraktelse över Geijers avfall 100 år tidigare i Socialdemokraten (1938, 19/2) omtrycktes inte mindre än tre gånger[4].

Under detta styckes rubrik ”Marx och Geijer” behandlar jag bara studier som reder ut sambanden mellan dessa två som skilda socialfilosofer. Den litteraturvetenskapliga forskningen med marxismen som grund, Arne Melberg och Kurt Aspelins, tar jag upp i kapitlet LITTERATURVETENSKAPLIGA STUDIER.

Per Nyströms omtalade himlavandring i Erik Gustaf Geijers skepnad i etern 1975 innehåller hänvisningar till arbeten av Geijer, men gjorde med lätt hand. En populär utvikning således, och Per Nyström tror sig kunna sin Geijer alltsedan 1930-talet.

Han menade i radioföredraget att Geijer misstrodde medelklassen 1844 i sina föreläsningar om ”vår tids inre samhällsförhållanden”. Nyström menade att Geijer skulle ha givit socialdemokratins fördelningspolitik beröm, men klandrat de räddhågsna fackpamparnas vördnad för hierarki, rationaliteten och teknologin.

För Nyström utesluter dessa moderna produktionsformer känslan av att äga personlighet som Geijer värnade så mycket om. Socialismen skulle upphäva alienationen. MBL är ett steg, men vi måste gå vidare sa Geijer enligt Nyström, ty folkets upplysning kräver det.

Undertiteln till Per Meurlings bok, ”Studier i Erik Gustaf Geijers sociala filosofi”, säger mer vad boken innehåller än huvudtiteln Geijer och Marx. En mängd mer eller mindre sorterade uppslag samlade under ett halvsekels bekantskap med tysk idealism, marxismdebatt och Geijerstudier har hamnat i denna ojämna men infallsrika bok. Jag tar först upp Meurlings tankar om personen Geijer, sedan synen på historiefilosofin.

Knappast förvånande för Per Meurlings frimodighet innehåller boken även psykologiska spekulationer. ”Faderskomplexet hos Geijer” heter ett kort avsnitt. Här tecknar författaren bilden av en strängt hållen hämmad ung man som oförstådd och kanske även oälskad av sin far, hänger sig åt djup religiositet och får en stark ovilja mot despotism. Faderns barska uppträdande går igen hos Geijer själv i kroppshållning och ansiktsuttryck, men Geijers egen frihetslängtan och känslosamhet kunde inte döljas.

På samma sätt spekulerar Meurling om Geijers ungdomsreligiositet. När Geijer möter den krassa upplysningsfilosofin i Uppsala drabbas han av en chock. Förlusten av hemmet i Värmland med dess varma kyrklighet och samvaro gjorde naturligtvis ensamheten med Voltaires hån och La Mettries maskinmänniska extra svår för den lättrörde Geijer.

Först 30 år senare skriver Geijer själv om sin ungdomstid i Minnen, vilka har nämnts i tidigare Geijerforskning, men os Meurling får resonemanget extra tyngd genom antropologiska jämförelser[5] och Hegelminnen. Detta förklarar något av den unge Geijers hängivenhet för den buttre Benjamin Höijer. Denne sanne idealist förde den unge villrådige Geijer bort från hotande psykos till djupa och välgörande studier av Kant, Fichte, Schlegel, Schelling m fl.

Per Meurlings syn på Geijers politiska åskådnings inrymmer kritik av terminologi. ”Geijer var aldrig vare sig konservativ eller liberal” (s. 27). Med osviklig udd riktar Meurling in sig på den tidigare forskningen som vill ha kvar Geijer som ”den borgerliga idealismens galjonsfigur” (ibid). Enligt Meurling måste man gå till senare tid för att hitta Geijers motsvarighet. Socialdemokratin på 1880-talet och Lantmannapartiet efter 1865 är Geijers riktiga bundsförvanter.

Litteraturprofessor Thure Stenström anmärker på Per Meurlings snabba avfärdande av statsvetaren C. A. Hesslers tredelning av Geijers politiska utveckling; liberalism-konservatism-liberalism[6]. Kanske behövs djupare och mer forskning än vad Geijer och Marx förmår för att vederlägga Hessler, men å andra sidan är terminologin ett hinder i vissa lägen för att förstå Geijers komplexitet.

Meurling dömer även ut 1900-talets mest citerade Geijerforskare, John Landqvist. Denne ser inte anledningen till att Geijer år 1811 valde att publicera Om sann och falsk upplysning under pseudonymen ”-ij-”. Den var kritisk mot upplysningen och Geijer var rädd för att mista Svenska akademins pris för Hvilka fördelar kunna vid menniskors moraliska uppfostran, dragas af deras inbillnings-gåfva m.m.? 1810.  Prisskriften måste omarbetas och under tiden kom stridsskriften. Meurling menar att de två utgjorde ett verk och anför som ytterligare skäl att termen ”inbillnings-gåfva” finns på två ställen i skriften från 1811.

Huvudinnehållet i Per Meurlings bok är en utvidgning av hans efterforskningar vid Marx- Engelsinstitutet i Moskva bland de tusentals böcker den flitige Karl Marx penetrerade. I pamfletten från 1947, Geijer och marxismen, visas sambandet mellan Marx Kritik av den hegelska rättsfilosofin och S. P. Lefflers tyska översättning av Geijers Svenska folkets historia från 1832–34. Vad Marx var ute efter sommaren 1844 var hegelska drag hos Geijer, staten Sveriges historia och vad som i detta kunde stödja en revolutionär uppfattning och kritik av Hegel.

Vad var det då Marx hittade? I korthet såg han stöd för sin tanke att den äldsta rätten, hos Geijer rättsskipningen i Odens Uppsala, gjorde till en religiös mystifikation. Marx vände sig mot Hegels uppfattning av staten som något med egen verklighet. Geijers syn på de urgamla landskapstingen som ett uttryck för den suveräna folkviljan, Rousseaus ”la volonté général”, intresserade den unge romantiskt demokratiske Marx. Långt senare, 1856, minns Marx med Geijers hjälp, hur svenskarna kastat högadeln ur sadeln med Karl X och Karl XI:s hjälp.

Meurlings bok väcker lust och kritik på samma sätt som Sven Stolpes polemik. Båda är dogmatiska i sin Geijeruppfattning. Meurlings storslagna genomgång av den tyska idealismen med bl. a Feuerbach (från vilken både Geijer och Marx hämtade idéer om statens bortvittrande), om Geijers kritik av Tegnérs rysshat,  Adam Müllers betydelse för Geijers Feodalism och republikanism (1818-19), uppvärderingen av Om den historiska stilen (1808, som sägs föregripa Spenglers oändlighetskriterier), misstaget att se Lorentz von Stein som en influens till både Geijer och Marx (senare forskning har visat att denne ”kommunistiske” skribent var preussisk statsspion!) osv. är lärda och subjektiva betraktelser.

Geijer och Marx är en samling uppslagsändar till nästa generation radikala Geijerforskare. Få har tagit Meurling på allvar[7], men trots sin frånvaro 1947 och 1983 svävade hans grinande ande över båda jubliéerna [8].

Historikern Geijer på 1980-talet

Thorsten Nybom skriver i förordet till sin nyutgåva från 1980 av Geijers Om vår tids inre samhällsförhållanden m fl. skrifter och tal och brev:

”När den liberalt färgade positivismen med Lauritz Weibull i spetsen gick till storms mot denna typ av historieskrivning, kom därför Geijer att innefattas i motståndarlägret. Positivisternas av olika generationer epokgörande insats var förvisso en i och för sig nödvändig renhållningsuppgift, men deras programmatiska teorifientlighet och utpräglade empirism medförde att historikern Geijer ytterligare försvann in i glömskans töcken, medan uppmärksamheten riktades på den skönlitteräre författaren, kulturpersonligheten och politikern Geijer” (s. 8)

Historikern Thorsten Nybom motiverar sin nyutgåva med tre skäl. För det första introducerade Geijer något som kan kallas historiefilosofi i Sverige och han gjorde det med dåtidens internationella strömningar, men ingalunda okritiskt.

För det andra ville Geijer förena empiri med en generell vetenskapsteori, vilket är eftersträvansvärt idag enligt Nybom. För det tredje är Geijers uppfattning av historien som den mänskliga frihetens utveckling, där personlighetstanken står i centrum, väsentlig idag.

Målet för all historieskrivning är att syfta till att förstå samtiden och identitet och bättre liv åt alla. Nybom vill ge Geijer epitetet ”emancipatorisk historiker” för vilken historievetenskapen är en ”kritisk didaktisk social vetenskap” (s. 12–13). Dessa tankar utvecklade han tre år senare i en jubiléumsföreläsning i Uppsala till 200-årsminnet av Geijers födelse[9].

Där menade Thorsten Nybom att Geijers omdiskuterade avfall missförståtts forskare diskuterat i aktuella politiska termer (jfr. Meurling). Istället borde man se Geijers utveckling från 1838 som ett led i många dåtida historikers (Comte, Mill, Marx, Toqueville) väg till en ny vetenskap – den historiska sociologin. Nybom ser mer frändskap mellan sociologen Max Weber och Geijer än mellan Geijer och hans samtida historiker, Ranke t ex[10].

Uppslaget är givet för den som vill skriva den svenska sociologins historia: börja med Erik Gustaf Geijer!

Nyboms nyutgåva av Geijers Om vår tids inre samhällsförhållanden motiveras också av att den senaste utgivningen av Geijers verk, Alf Kjelléns Den levande Geijer (1947) är för kristen och godtycklig i urvalet. Det är intressant att notera att trots Nyboms avvisande av pre-marxism hos Geijer är det just de delar som Per Nyström och Per Meurling hänvisar till som intresserar honom. För en lekman framstår också de som det mest moderna hos Geijer.

Geijers vetenskapslära

En av kunnigaste Geijerkännarna, Torgny Segerstedt d.y., har låtit höra från sig fyra gånger mellan 1974 och 1983 i Geijersammanhang. Den djupaste studien skrev han i sin tredje del av den akademiska frihetens historia i Sverige, Den Akademiska Friheten 1809–1832 (1976). De tre andra är en förstudie till ovan nämnda bok från 1974, en föreläsning från Geijerjubiléet 1983 och ett tal i Svenska Akademin samma dag (se litteraturlistan sist).

Segerstedt kommer inte med några nya revolutionerande hypoteser eller fakta, men visar sig kunnig och pedagogisk i sin studie från 1976. E. G. Geijers insats för Uppsala universitet dokumenteras än en gång, hur t ex Stockholmsliberalen Richert motades tillbaka av Geijers hegelska och patriarkala ord angående den särskilda förvaltningen av universiteten, jurisdiktionen. Geijer framställs som konservativ, om än vacklande, i utbildningsfrågor[11].

Segerstedt bygger Geijers samhällsuppfattning på tankar han sammanställt till en helhet utifrån prisskrifterna Äreminne över Sten Sture (1803), Om inbillningskraften (1810), och den dunkla avhandlingen Thorild (1820). Ur dess finna Segerstedt en kunskapssyn som sedan ligger till grund för Geijers ställningstaganden i Stora Uppfostringskommittén 1825–28:

Vetenskaplig kunskap                                        Sund förnuftskunskap

Visshet grundad på intuition el. intellekt        Visshet grundad på tro

Abstrakta regler                                                              Konkreta fall

Systematiska regler                                  Osystematiska generaliseringar

Allmänt gällande regler                       Regler ad. hoc

Självständiga                                          Begrepp beroende

Den vetenskapliga kunskapens föremål; kunskap,                  Sunda förnuftets mål: ”nyttig och praktisk

Bildning, självmedvetande                                                               tillämpning” (tabell från s. 72)

Segerstedt vill med denna skiss visa hur kunskapen skiljer sig till natur, behov och tillkomst för de olika stånden i samhället. Den vänstra kolumnen är för statens ämbetsmän och akademikerna, den högra för näringsidkare och bönder. Denna tudelning har inte uppställts på detta sätt tidigare, även om andra har uppfattat Geijers syn på utbildning och uppfostran likartat.

Men hur sker då kontakten med verkligheten för den stackars ämbetsmannen eller akademikern som bara får använda sitt intellekt? ”Geijer förnekar att man, genom generaliseringar från individuella observationer, skulle nå fram till generella satser” (s. 74). Inbillningskrafter avser förmågan att se det enskilda som exempel på en generell sats. Omdöme och sinnet är andra termer för denna kraft som gör regeln tydlig.

Segerstedt menar att Geijer, liksom Höijer, föreställt sig att det skett ett kunskapsteoretiskt syndafall hos människan. Därefter står människan som avskilt subjekt, ur stånd att uppfatta det rätta sammanhanget, om hon inte ser verkligheten i möte med andra människor, dvs. personlighetsfilosofin. Men 1820 var denna föga utvecklad hos Geijer. Själv nämner han Leibniz och Kant som källor till sin egen kunskapsteori.

Konsekvenserna av denna ideologi för staten är att den bör garantera viss läskunnighet för bönder och borgare, men i övrigt lämna dem ifred att sköta sina yrkesskolor. Staten ansvarar blott för ämbetsmännens och universitetens folk[12].  Allt detta släppte Geijer under 1830-talet när medelklassen växte och ställde krav.

Under jubileumsföreläsningen 1983 gör Torgny Segerstedt en liknande utdelning:

frihet/ nödvändighet, individuellt/ allmänt, empirisk/ deduktiv kunskap, rätt/ moral, feodalism/ republikanism.

Spänningen mellan dessa element är, med Hegel, drivkraften i historien. Men Geijer vill ena dessa motsatser med en medlare. Föreningen sker dels på ett metafysiskt plan, dels ett konkret historiskt. Gud son inträder mellan natur och ande, inbillningskraften mellan objekt och subjekt, kungen mellan feodalism och republikanism. S

Detta gör Lars Lönnroth ett större nummer av senare i samma bok och menar att detta är ett antipositivistiskt argument för vikten av att ha en helhetsuppfattning. Segerstedt skulle knappast vilja etikettera sig ”antipositivist”, vilket bevisar att även andra utanför Lönnroths skara sätter upp hypoteser, prövar helhetsbilder m m.

Religionsfilosofen Geijers svar

Jag vill med rubrik visa på religionsvetarens Anders Jeffners berömliga utredning av personlighetsfilosofin hos Geijer, men måste först nämna en mindre bemärkt uppsats av filosofen Hans Regnell.

I ”Geijer om religionen och samhället” i jubileumsskriften Geijerstudier 6 (1982) visar Regnell sin oförmåga och sitt ointresse av Geijers tankevärld. Han upprepar tidigare fakta med ursäktande formuleringar för sin magra insats. Liksom Stolpe sätter han likhetstecken mellan upplysningens våndor på 1810-talet och dagens tid, men finner där positivismen anklagad. Tvärtom tar han Geijer till intäkt för att ”mer eller mindre aparta sekter finner anhängare”[13]. Nog om denna uppsats och över till Uppsalateologen Anders Jeffner.

Hans föreläsning under jubiléet 1983 präglas av en varsam pedagogisk hand, som stannar vid de svårigheter en nutidsmänniska möter inför idealismens dunkla abstraktioner. Geijers personlighetsfilosofi är ett svar på frågor som vi har svårt att urskilja idag. Men detta är en utmaning för Jeffner och han hittar tre problem som Geijers filosofi besvarar:

Det ontologiska, dvs. vad är varats grund till vilket man reducerar allt eller prioriterar en viss sida av verkligheten

Den normativt-etiska, dvs. det goda och ondas natur, värdenas ordning och människans fria vilja

Den kosmologiska, dvs. världens struktur i stort; utveckling (med eller utan Hegel), cykler, är vad Jeffner nämner, det som Geijer kallar ”bandet i all existens” (Samlade skrifter, nr 3, s. 52 (1924) utgivna av John Landqvist. Hädanefter förkortat SS).

Anders Jeffner menar att personlighetsfilosofin hos Geijer får en särskild betydelse som skiljer honom från Fichte, Jacobi, Feuerbach och även Buber. Geijer menade att det som konstituerar personligheten är självmedvetande, en fri vilja, tänkande och upplevelse, men för att allt detta skall fungera krävs en annan människa eller Guds uppenbarelse, fattad som ett du.

Det originella är att Geijer besvarar den ontologiska frågan, dvs. varat, med personligheten inkluderande alla beskrivningar som nämnts ovan. Endast med personligheten kan vi få sammanhang och Geijer antar att vi inte kan undgå att se detta faktum, dels i oss själva genom erfarenheten, dels i mötet med andra genom en speciellt ”du-kunskap” som existentialister uppmärksammat.

Gud tänkes som den högsta personligheten, manifesterad i treenigheten, men även i andra människor. Endast som uppenbarelser kan vi förstå skapandet av de ändliga människorna. Panteismen, som frestade Geijer, vederläggs med denna personliga Gudstanke.

Jeffner visar att Geijer skiljer sig från de andra idealisterna även i uppfattningen om den materiella verkligheten, när han skriver att Geijer ansåg den fysiska yttervärlden erkänd genom personligheternas egna observationer av varandra och i gemensamma erfarenheter (vilket inte Boströms idealism tillåter).

Kroppsligheten är inte ondskan menar Geijer, utan ondskan är behandlingen av medmänniskor som medel, inte mål. Att inte se sin nästa som ett du, med allt vad det innebär av medvetenhet, egen vilja, osv. är ont.

Kosmologin hos Geijer grundar sig på det syndafall som även Segerstedt uppmärksammat, men nu på ett högre metafysiskt plan. Geijer tycks mena, säger Jeffner och refererar till John Landqvist, att människorna skapas av Gud för att realisera den personlighet de bär i sin fysiska existens för att försonas med Gud i ömsesidig kärlek till nästan och Gud. I historien sker samma gradvisa utveckling av alla människors personligheter. Den kristna epoken ser Geijer som ett stadium på väg mot ett högre, och där tar eskatologin vid.

Kyrkoherde Bengt Redell betonar i sitt inlägg i jubileumsskriften Geijers spontana uppfattning av Gud som ett ”du”. I hans psalmer från 1812 kallas Gud för Du, Dig, Din sol etc.

”Existentialisten” Geijer

Kierkegaard eller Geijer? 1800-talets två största nordiska tänkare var båda företrädare för en s.k. existensfilosofi. Geijer är dock inte den man idag sätter jämsides med den berömde dansken, varför Thure Stenströms omnämnande av honom i boken Existentialismen i Sverige. Mottagande och inflytande 1900–1950 (1984) får sägas vara en nyhet. Ändå är Geijers optimistiska sociala filosofi dominerande för 1800-talets och det tidiga 1900-talets filosofer och teologer (i mindre grad). Stenströms tes är att vi med Geijer skapat oss en svensk motsvarighet till Kierkegaard som effektivt hindrat tänkare som Heidegger, Barth m fl. att uppmärksammas.

Teologen John Cullbergs (1895–1983) förhållande till Kierkegaard och Geijer utreds närmare i boken. Med svenskens hjälp höll Cullberg gränsen klar mellan den personlighetsontologi Geijer företrädde och t ex Karl Barths ”kryptomystiska” Gudsbegrepp[14]. Heidegger hade mycket lite att ge Cullberg som utväg ur den kris idealismen hade hamnat i under 1800-talet. Geijers första ansats fullföljdes av andra filosofer inom den tyska dialektiska teologin som Emil Brunner och Karl Heim.

”Även i den mest djuplodande granskning, som någon svensk bestått den tyska Kierkegaard-renässansen och existentialismen inom teologin och ännu sent som 1933, är det först och främst Geijer som trycker sin hallstämpel på argumentationen. Cullbergs existentiella religionsfilosofi blir därmed ännu ett bevis på Geijers makt i vårt tankeliv och Kierkegaards vanmakt” (s. 73).

Ovanstående citat apropå Cullbergs Das Du under die Wirklichkeit (1933).

Thure Stenström finner inspiration från Geijer hos en av våra prosaister, Lars Ahlin. Denne intygar inflytandet, liksom av Buber och Cullberg, under sina Uppsalaår. Att bli förvandlad till ting av andra, som mannen i Inga ögon väntar mig (1944) och kvinnan i novellen ”Fram i mörkret” (i Huset har ingen filial (1949)) är tecken på den störda gemenskap mellan människor och Gud Geijer skrivit om.

Geijers teologi förvaltas alltså av litteraturprofessor Thure Stenström numera, vilket intygar den brist på intresse hos nutida teologer för Geijer. Anders Jeffner avslutade sitt föredrag med att beklaga detta.

Bergson och Geijer

Trots att jag blott haft tillgång till en recension (av Thure Stenström[15]) av Jean-Francois Battails bok Le mouvément des idées en Suède à l’âge du bergsonisme (1979) vill jag ta upp några tankar om Geijer Stenström återger.

Battail upptäcker liknande tankegångar hos Bergsons intuitionsbegrepp och Geijers sinne och inbillningsgåva, liksom John Landqvist gjorde i Paris efter sekelskiftet. Man till skillnad från Landqvists samtida kritiker, Adolf Phalén, menar Battail att Landqvist är den klarsynte. Phalén och fler med honom menade att Landqvist missförstod Geijer när han läst Bergson. Han såg Geijer med Bergsons glasögon. Recensenten håller med Phalén mot Battail.

En utlännings syn på Sverige är alltid intressant, speciellt när det handlar om s.k. lynne, sinnelag. Battail funderar på om det finns något specifikt svenskt över all filosofi här under 1800-talet och i början av 1900-talet, en suddig oteoretisk men praktisk och socialt användbar tankeströmning,

Battail ser Geijer som en av grundarna till denna nationella tankevärld genom sin optimistiska personlighetstanke (jfr. den dystre Kierkegaard vilket Stenström gör i sin existentialismstudie). Det hela blir dock inte något negativt när Landqvist för tanken vidare menar Battail, vilket Stenström skyndar att påpeka. Innan Landqvist var otydligheten mest ett hinder.

Kristen livssyn och Geijer

Sist i denna teologiska avdelning skall jag nämna några ord om de kristnas syn på Geijer idag. Stiftelsen för Sverige och kristen tro gav ut Gösta Wredes lilla skrift Vad säger Geijer? till jubileumsåret 1983.

Wrede går ödmjukt igenom Geijers kvalitéter som teolog. Polemiken mot upplysningsmännens rationalism visar att Geijer misstrodde vetenskapen som enda kunskapskälla. Känslan och erfarenheten måste erkänna som likvärdiga. Liksom hos Stolpe m fl. målas det hotande teknokratiska samhället upp. Gränsen mellan vetenskap och tro stakas ut med Geijers hjälp.

En originell men svårbedömd synpunkt är Wredes syntes av två skilda linjer i nutida teologi: den antropocentriska Gudsbilden (Tillich) och den teocentriska (Barth). Dessa två förenas när Gud låter sig uppenbaras i varje människas gestalt och i dess inre ju mer hon handlar moraliskt, dvs. ser sin nästa som ett ”du”.

Gösta Wredes bok är ingen populär framställning av Geijers tankar, hur gärna han än vill, men visar på att teologin hos Geijer är väl utvecklad.

 

LITTERATURVETENSKAPLIGA STUDIER

Schiller och Geijer

Tore Hagström är den enda litteraturforskaren som skrivit en konventionell komparativ studie av Geijers lyrik under perioden 1970 till 1984, såvitt jag kan se.

I sin jämförelse mellan den tyske författaren Friedrich Schiller (1759–1805) och Geijer knyter han an till tidigare forskning, går noggrant igenom denna och presenterar några antagande som kan utläsas men icke fastslås definitivt. Hagströms ”Om Schillerreminiscenserna i ’Odalbonden’ och ’Vikingen’” publicerades 1971 i Samlaren.

Med sin forskning om Blanck, Böök, Werin och Molin ställer Tore Hagström upp Schillers drama Die Braut von Messina (1803) bredvid de geijerska lyckokasten. ”Odalbonden” visar i vissa rader sin idé, enskilda motiv och i sin stil likheter med Schillers drama.

Strof 11 i ”Odalbonden” som lyder: ”De wäldige Herrar, med skri och med dån/ Slå byar och riken omkull/Tyst bygga dem Bonden och hans son/ Som sår uti blodbestänkt mull”, motsvarar en vars i Schillers pjäs, där herremännens framfart och allmogens slit karakteriseras på liknande sätt.

I ett utkast till ett havsdrama som infogats i Die Braut von Messina finner Hagström en likartad bild av ungdomlig rastlöshet och dådkraft som Geijer tecknar i ”Vikingen”, dock mer konkret. Trots skillnad i abstraktion finner Hagström det lättare att urskilja den nära ”frändskapen med Schiller i ämne, uppbyggnad, stämning och symbolik” i ”Vikingen” än detaljlikheten i ”Odalbonden”[16]

En originell synpunkt är Tore Hagströms vilja till helhetssyn på både dikterna och dramat. Han tar fasta på ”realisten” hemma vid gården och ”idealisten” som vill ut på havet. Dessa tendenser för han tillbaka till på de två körer som Schiller använder, en äldre och en yngre, sjungande mot varandra om tryggheten och äventyret. Hagström pressar överensstämmelsen vidare när jag vill se en liknande peripeti i ”Vikingen” som det dramat innehåller.

Allt detta vore gott nog om man visste att Geijer verkligen läst Die Braut von Messina före 1811 när dessa unika rader om vikingalivet skrevs (aldrig senare överträffade enligt många, även Geijer). En bokhandelslista ger en viss sannolikhet för att Schiller-beundraren Geijer borde ha upptäckt den i Uppsala eller Stockholm under åren 1804–1811.

Geijer i offentligheten

Jürgen Habermas offentlighetsteori nådde omsider Sverige bl. a i Arne Melbergs Realitet och utopi (1978). Melberg använder även R. S. Neales term ”middling class” försvenskat till ”förmedlande klass” i ”omvandlingssamhället” för att ringa in Geijers position i det offentliga livet.

Geijers avfall är ett avfall från den representativa offentligheten han tillhört som professor och akademiledamot menar Melberg. Geijer övergår till den framväxande borgerliga offentligheten, men är en del av denna förmedlande klass som står med ett ben i feodalismen och ett i medelklassens ”embryo” till kapitalism. Geijer är en av de första som brukar termen ”allmän opinion” i den mening liberaler gjorde senare noterar Melberg.

Men Geijers turer i offentligheten går en omväg, över ”salongsoffentligheten” eller ”intimsfären”, innan han hamnar som representant för det nya samhället (proklamerad i en tidning, vilket Melberg uppmärksammar som den borgerliga offentlighetens fäste). Vi finner Uppsalas Malla Silfverstoples salong som producent av innerlighet, romantik och familjaritet. Salongen grundar sitt välstånd på kapitalismen, den ”nya fria tiden”, t ex, men höjer sig ovanför produktionens futiliteteter. Motsättningar sublimeras och en förment fri kommunikation utropas i salongen. Geijer deltar med känslosamt pianoklink, ideologiserar och döljer.

Melberg funderar även över brotten i Geijers prosastil före och efter avfallet. Geijer står för salongens intimitet i den borgerliga offentligheten, vilket leder till oförstående och arga ord från forne vännen Hans Järta, konservativ. Den personliga stilen hör hemma i salongen anser han, men det är för sent när denna innerlighet har blivit medelklassens vapen mot det gamla samhället och äldre skrivstilar. Melberg visar dock på motsättningar mellan innerlighet och offentlighet.

Sammanhanget mellan Geijer och offentligheten skulle behöva en annan utredning jämsides Melbergs för att göras klarare. Geijer som en representant för alla tre offentligheterna – kanske utöver alla?  (jfr. Melbergs ovilja till klassificering) säger mycket om hans utveckling.

Romantikens dialektik

Geijer tar avsevärt större utrymme i den andre marxistiske litteraturforskaren, Kurt Aspelins, bok Poesi och verklighet II. 1830-talets liberala litteraturkritik (1977)[17].  Avsnittet ”Den geniale Geijer” behandlar den estetik Aspelin lyckats utläsa trots Geijers fientlighet mot ämnet och en objektiv konstant dialektisk syn på romantiken[18].

I inledningen redovisar Aspelin sina källor (Marcus (1909), Borelius (1909), Kjellén (1933), Källqvist (1938) och Norberg (1944)) och tillägger att hans sak är att mindre använda nya fakta än att pröva nya grepp. Greppet blir marxistiskt-dialektiskt med tonvikt på det senare.

Geijer var mycket väl insatt i tidens litteratur konstaterar Aspelin, men han studerar litterära verk mer som socialt dokument än för dess estetiska kvalitéter[19]. De franska desperata diktarna Charles Nodier och Auguste Narbier är symtom på Napoleon III:s förfallna regim och den omvandling medelklassen stod inför. Antiteser hos Geijer om den franska litteraturen visar hans sätt att handskas med den hegelska logiken; ”/. . . / experimenterande metamorfoser, av skönt till fult, dygd till last och så vidare tvärtom”.

Balzac, kärt ämne för marxister, har influerat Geijers uppfattning om borgarkungens Frankrike menar Aspelin. Den moralism som andra skribenter mötte den klarsynte realisten Balzac med lyser med sin frånvaro hos Geijer, som tar Eugénie Grandet för dess samhällsskildring mer än dess omoraliska gestalter.

Den engelska litteraturen fascinerade Geijer med sitt register från den revolterande Byron till krönikeförfattaren Scott. Geijer gläds åt Scott, naturligtvis, för denne historiska studier. Aspelin noterar hur Geijers analys går utöver den litterära nivån för att fånga Scott som en typisk representant för den engelska borgerligheten.

Huvudavsnittet i Aspelins studie ägnas två recensioner som Geijer skrev 1836 och 1838. Aspelin vill visa sambandet mellan dessa för att fånga Geijers konsekvent dialektiska syn. I den första, recensionen av Fahlcrantz Ansgarius, skissar Geijer, den betraktande historikern, en liten litteraturhistoria. Schemat upplysning, förromantik (inkl. 1789), romantik, förstås av Geijer som samspel mellan idé och samhälle.

1838 hade romantiken brutit samman pga. inre motsättningar (vilket Geijers litteraturstudier bekräftade). Den naturdyrkan romantiken hade satt som svar till upplysningsfilosofin hade resulterat i vanmakt, tvång att enbart se tillbaka då nutiden var naturvidrig och ledde till handlingsförlamning.  Geijer såg två återvändsgränder; illusionslöshet (Heine) och verklighetsflykt (Atterbom, men också det franska återvändandet till medeltiden, mysticism mm).

Tankegången kallad ”Romantikens dialektiska självförstörelse” finns sammanfattad i följande citat av Aspelin:

”[Geijer] ser den förbindelse som etablerat mellan dikt och samhälle i landets nya litteratur som negativ. Resultatet har blivit att den spiritualism som romantiken skulle företräda såsom materialismens motsats fick få möjligheter att göra sig hörd. Tvärtom förvandlades den till skepticism och otro, såväl visavi den högre verkligheten som den lägre jordiska – ’och den poetiska världen förefaller snart som en tabula rasa’ (Geijers SS del 7, s. 273). Detta är romantikens självförstörelse, Trånaden efter ett romantiskt förgånget kunde inte motstå invasionen från det närvarande” (s. 165 i Aspelin (1977)).

Det ”närvarande” är besvikelsen efter den franska revolutionen och krigströttheten ute i Europa. Aspelin citerar Geijer igen för att visa hur hans tanke om ”det negativa” har sitt ursprung i hegelsk logik: ”Det negativa var ej något yttre utan en innerlig relation, en det positivas egen självförstörelse” (SS, del 10, 147).  Politiken och religionen visar samma utveckling menar Geijer. Detta sägs dock tre år senare i föreläsningarna om människans historia.

1836 är tendensen klar. Romantiken är övermogen och Geijer nämner Thorild som en sista röst i öknen, men konstaterar att han själv är ensam i sin misstro mot känslodyrkan. Två år senare var han säker.

Atterbom utsattes för skarp kritik från annat håll än Geijers 1837–1838, varför Geijer lägger sig ytterligare vinn om att, som professor i historia, stå över dagsdebatten.  Aspelins syfte, att visa den objektiva dialektiken i Geijers kritik, leder till att Geijers ambition tas för sanning. Striden kring Atterbomsrecensionen är välkänd. Aspelin betonar starkt det sakligt hållna hos Geijer. E. Källqvists syn i sin Geijers Atterbomsrecension (1938)[20] är att Geijer valt polemiken som plats för sitt avfall och att de var överens i estetiska sakfrågor. En subjektiv menar Aspelin.

Hans egna utfall mot Atterbom verkar vara av samma kaliber som Geijers, dvs. med en stor dos känslopatos och förakt för den veke konservative Atterbom.

I Hegels namn, vad kom ur ”negationens negation”? Aspelin försöker fylla Geijers tabula rasa med något hoppfullt. Geijer själv kallar den nya poesins (Heine, Byron) innehåll ”stundens tröstlöshet” som är ”poesins inkognito”, tvekar om romanformen för att avfärda den som bruksvara och i lyrisk förmåga ungefär lika bra som pressen. Aspelin finner bara fromma förhoppningar och tro på att framtiden skall ge nytt hopp.

 

GEIJERIANA

Under denna rubrik har jag samlat uppsatser, tal, föreläsningar, artiklar mm som inte har passat in i något av de tidigare kapitlen. ”Geijeriana” handlar om personen Geijers liv och den tradition han, i viss mån, skapade.

Året 1983, 200-årsdagen sedan vaggan stod i Ransäter, har avsatt en mängd Geijerstudier och Geijeriana. Dagen den 12 januari hade kultursidorna på DN, SvD, VF och NWT minnesartiklar och i Uppsala universitets aula talade rektor Holmdahl om bl. a sitt släktskap med den store som står staty i universitetsparken nedanför, musik spelades senare på kvällen och P1 höll Geijerafton. En värdig pompa och ståt således.

Geijeriana av det lättare slaget skall omnämnas, ev. fördelar tas upp, resten må förtigas och jag hoppas att man njöt av talen i des rätta sammanhang. Mestadels finns dessa i Geijerstudier nr 6 (1983) och Geijerjubiliéet 1983 i Uppsala, men jag återger två tidigare tal av Lennart Geijer också.

I Geijerstudier nr 6 skriver historieprofessor Sten Carlsson om ”Svenska kulturbärare. Ståndscirkulation och släkttradition”, hans specialområde.  Med hjälp av tidigare förvärvad kunskap och arkivstudier kommer han fram till att E. G. Geijer till hörde det fåtal landsbygdsbarn och högre ofrälse ståndspersoner som blivit en s.k. kulturbärare.  År 1800 ingick Geijer in den fjärdedel av alla kulturbärare som kom från ofrälse hem, men av den totala folkmängden tillhörde han den minimala grupp på 0, 00074 procent som utgjorde kulturbärare från Värmland. Ett unikum.

Till behållningen av Carlssons undersökning, förutom de större svepen bland svenskarnas öden i kulturlivet, hör det släktträd där fränderna Geijer, Tegnér, Fröding och Lagerlöf samsas samt något om E. G. Geijers nutida släktingar Olof Lagercrantz, Lars Lönnroth och Agnes von Krusenstjerna.

Nästa studie i Geijerstudier nr 6 är engelsmannen Roger Pilkingtons bidrag som beskriver Geijers resor och vistelser i England.

Jan Stjernstedt (även han Geijerättling) skriver om tecknaren Geijer, vilket visar på att ingen har ett fullgott sjätte finger (”-Med fem saker har jag befattat mig – ivrigt, om ej med framgång – filosofi, historia, vältalighet, poesi och musik. De är de fem fingrarna på min hand”).

Sven Svenssons och Stig Strömholms tal i Geijerjubiliéet i Uppsala 1983 är god retorik. Strömholms nyanserade bild är dock densamma som i hans text i SvD samma dag och hans bidrag i Geijerstudier nr 6.

Till samma skara kunniga men blott alltför underhållande akademiker hör C-G Andrae, som i en installationsföreläsning tog upp 1983 års historiker, Geijer. Han betonade det fria sanningssökande hos Geijer, men förebrår honom för hans tilltro till ”ett antal smågalna tyska filosofiprofessorer”[21].

Den som i en mindre uppsats kliver över gränsen från ”minneskonfekten” (Meurlings syrliga term) är juristen och historiken Rolf Karlbom. I hans bidrag i Geijerstudier nr 6, ”Tryckfrihetsåtalet mot E. G. Geijer 1821”, granskar han affären ur tekniskt- juridisk synvinkel till skillnad från de tidigare spekulationerna om vem som egentligen initierat processen (Leopold, Wallin, Löwenhielm eller någon bundsförvant till åklagaren Wetterstedt eller någon annan förutom dessa).

Karlbom stöder sig dels på religionshistorikern Harry Lenhammars studie Religion och tryckfriheten 1809–1840 (1974), dels efterforskningar i rättegångshandlingar, protokoll, brev mm. Hans tes är att åtalet endast kan förstås mot bakgrund av de tidigare misslyckade försöken att använda förnekelseparagrafen mot kättersk litteratur. Inte heller paragrafen som förbjuder lögner och förvillande alster hade räckt till i de fem fall Karlbom går igenom innan han når Thorildprocessen. 1812 års lagändring var verkningslös.

Karlbom menar att åklagaren Gustaf af Wetterstedt ville knappast ha en fällande dom i målet. Själv var han en beundrande av 1789 års franska revolution när det begav sig och s.k. teofilantrop. Men av juridiska och arbetsmässiga skäl ville den höge juristen få förnekelseparagrafen avgjord inför sakkunniga, dvs. teologer. Chansen kom när professor Geijer skrev att han ifrågasatte treenigheten och försoningsläran i sin Thorild 1820. Enligt den akademiska jurisdiktionen skulle åtal mot studenter och lärare väckas konsistoriet. Geijer fick åtta teologer och en jurist att frikänna honom

Karlboms uppsats går dock inte vidare och fastställer lagrummet i den omstridda paragrafen som den uppfattades i rättegången, men ansatsen och förhistorien är föredömlig.

Titeln till Geijerstudier nr 6, ”Att följa sin genius” visar sig härröra från en uppsatstävling som Geijersamfundet, vilka ger ut Geijerstudier, anordnade 1949–50. De vinnande bidragen hade att visa vilken roll Ciceros ord ”Sequere genium!” (”Att följa sin genius”) spelat för Geijer, men man kunde även sätta regeln för vilken människa som helst.

Birger Christoffersson, då 22 år, skrev om hur orden kunde tydas i efterkrigssverige och hans uppsats publicerades samma år. Stig Strömholm, då 19 år, valde att plöja Geijers samlade verk, Hessler och Rodhes tjocka böcker och dokumenterade noggrant hur ”genius” kunde uppfattas som sinne, samvete, personlighet, innersta jag, andligt kunskapsorgan mm.

Båda uppsatserna är omtryckta i Geijerstudier nr 6. Stig Strömholms kommentar till sin uppsats idag visar hur Geijer blivit dennes förtrogne och följt honom i allt sedan 1950. En eftermiddag i Paris, skriver Strömholm, så sitter han och f.d. diplomaten K. J. Westman och läser högt ur Geijer och Tegnér, som var Westmans favorit. De ville visa på kvalitéter och överträffa varandra med var sin värmlänning, Geijer förlorade i lyrik men tog igen i prosa[22].

I ett tal Lennart Geijer höll i Karlskoga 1982[23] behandlar han, enligt honom själv, för första gången angreppet mot Geijer i Strindbergs Det nya riket.  Strindberg raljerar om hur en potentat håller sin sorg frisk i 11 månader på utrikes resor och badorter för att sedan avleverera en snyftig minnesdikt vid vännens begravning. Syftet var att reta gallfeber på akademikerna genom att föreställa sig Geijer som den hycklande potentaten vid vännen Tegnérs begravning. Lennart Geijer skriver att Strindberg i själva verket hade hittat på allt, vänt på kronologin och satt in åtta extra månader för skojs skull.

I en annan skrift samma år[24] skriver Lennart Geijer om Geijersamfundets historia. Han säger att två mål är ledstjärnor för samfundets verksamhet; att vårda minnet av Geijers liv och verk och att bedriva och stödja ”ideell verksamhet i hans anda” på en folklig och demokratisk grund. Detta fullföljs genom de välbesökta sommarkurserna. Huruvida musikutbildningarna vid Geijerskolan är i hans anda utreds ej. 

Geijerminnet 1847–1947

Hur har olika människor sett på den Erik Gustav Geijer som endast i denna lilla uppsats skildrats på så skilda vis?

Lars Lönnroth gör ett storstilat försök till sammanfattning i sin undersökning ”Geijerminnet hundra år 1847–1947” i Geijerstudier nr 6. Detaljerade studier av t ex namnlistor över medaljsubskribenter efter hans död, donatorer till statyer i parken, alla jubiléumsreferat och notiser, studentalster från skandinavist-tiden i Uppsala, allsköns panegyrik från kvinnorna runt Geijersläkten. Lönnroth konstaterar att alla vill ha sin del av Geijer som den sanne; liberaler, konservativa, värmlänningarna, filosoferna osv.   De drygt hundra sidorna är tänkta som inledningskapitel i en större Geijerstudie och bör vara unikt som receptionshistoria om ämnet Geijer fram till 1950-talet[25].

Den senare Geijerbilden är mer känd varför jag skriver mindre om 1930-talets och vår tids Geijer, mer om Lönnroths omdömen och fakta. Några stora okända fakta kommer ju inte i dagen. Knappt är Uppsala store man jordfäst förrän rabaldret bryter löst med Atterboms minnestal. I detta ”rektorsprogram” två månader efter begravningen utbrister estetikprofessor Atterbom sina välkända ord om orsakerna till Geijers avfall: Det kan endast förklaras som ”patologiskt”.

Men han blev emotsagd av studentkåren, som vid sitt konstituerande möte (med Atterboms underordnade B. E. Malmström som talare) hyllade Geijer i sin skandinavistiska yra; varken reaktionär eller revolutionär. Geijer var nationalliberal.

Geijerstatyns förhistoria är mindre utredd. Initiativtagarna var brukspatron Petré, de Geer, Ribbing m fl. ur den grupp ämbetsmän och akademiker som läste för Geijer i Uppsala eller på annat sätt hörde samman med 1848 års män, dvs. den nationalliberala studentrörelsen (inte revolutionens européer, knappast). Konstnären Alfred Nyman fick uppdraget och skissade en väldig femmeterskoloss. Lutad mot en runsten med pennan i beredskap skulle Geijer stå och under honom de tre muserna som inspiratörer; poesin, filosofin, historien, alla skulpterade som jungfrur. S

Men den idealistiska tiden var förbi och kolossen blev för dyr för patron Petré (som råkat i konkurs). Under 1880-talet hade Geijerkulten fått flera angrepp; Strindbergs kritik är redan omtalad, men även historikern Julius Mankell ifrågasatte historieprofessorns tyskpräglade tankar och, kanske viktigast, naturvetenskapen krävde sin rätt mot det alltför gynnade humanistiska ämnet. Uppsalas Linnéstaty tog som deras symbol (ur Carl Forsstrands memoarer).

Geijerstatyn fick omarbetas och John Börjessons mindre allegoriska utsmyckning fick medhåll, bl. a dottern Agnes Hamilton-Geijer, en mycket viktig dam i kulten av faderns Uppsala. Avtäckningen var dock en färglös historia med tydlig konservativ besutten publik.

Vid jubiléet 1883 hade tonen varit mer riktad mot radikalernas och natur- och samhällsforskarnas angrepp, Carl R. Nybloms dikt ”Geijers hus” analyseras noga av Lars Lönnroth som finner slängar och pikar överallt, även mot fosforist- och konservativa tillmälen. Därefter verkar Geijerintresset ha avtagit betänkligt.

1880-talsradikalen och Taine-beundraren Nils Edman krediteras av Lönnroth för återupptäckten av Geijer under förra seklets slut. Tankar om lynne, miljö, ras mm passade även bra i hembygdsromantiken (Fröding m fl.). Jämsides med Viktor Rydberg blir Geijer 1880-talsmännens säkra kort, fast i en slags folkrörelsetappning. Hembygdsrörelsen med Lotten Dahlgren, själv Geijerättling, tar över myten och förvandlar den till en folklig nationell liberalism med Värmland i centrum.

Geijers dotterdotter Anne Geete-Hamiltons samling Geijerminnen I solnedgången kom i rätt tid. Lönnroth berömmer dess kvalitéter, men visar på frändskap med C. D. af Wirséns Geijeravhandling och ättlingens. Deras tämligen konservativa idéer var förlegade vid sekelskiftet. Det var istället en annan slags konservatism, mer modern och tyskorienterad, som tog åt sig Geijer innan första världskriget. Adrian Molin, Fredrik Böök och Harald Hjärne använde sig av Geijers namn i både blodsarvsteorier och i dagspolitiken med tydlig militans. I kontrast står Anton Blanck, Verdandi-liberal, som framhåller de engelska kontakterna noterar Lönnroth.

Under tiden fördes Geijers minne vidare i opolitiska sammanhang. Geijerska Släktföreningens start 1912 blev upptakten till ett Geijermuséum i Ransäter, till en del betalt av bolaget Uddeholm som såg reklamvärde och turism i bygget. Geijers mer nostalgiska minnen från hem och bruk kommer naturligtvis än mer i centrum med denna byggnad.

Den Geijerbild Thure Stenström skildrat i sin bok från 1984 finns med i Lönnroths ”Geijerminnet hundra år 1847–1947”. Ungkyrkorörelsens, sedermera Sigtunastiftelsens, engagemang för Geijers teologi, gav en för sin samtid okänd Geijerbild. En mindre doktrinär kristendom med Nathan Söderblom och J. A. Eklund banade vägen. Denna riktning blev avgörande för den förste större Geijerexperten, John Landqvist.

1933 års jubileum blev en manifestation för hembygdsrörelsens Geijer. Selma Lagerlöf talade, Geijers andra dotterdotter Eva von Krusenstjerna mindes salongslivet osv. Lönnroths egna släktminnen ligger ev. till grund för hans tankar om att inbjudan av den senare skulle vara ett sätt för släktföreningen att för över Geijers ägodelar till muséet i Ransäter.   Det akademiska jubiléet var en månad försenat, vilket säger mycket om tidens Geijeranda.

Lönnroth sammanfattar den när han skriver att den folklige Geijer nu definitivt ställt den akademiske i skuggan. Frihetskämpen och folkskalden uppvärderas. Denna bild av den trygge landsfadern ser Lönnroth som ett kristet-liberalt svar på socialdemokratins Per Albin. Allt oroligt, häftigt och nervöst hos den ganska labile Geijer var borta. Det enda undantaget nar norrmannen Fredrik Paasches påpekanden.

Lönnroth går igenom de för oss mer kända avsnitten om beredskapstidens slagsmål om Geijer. Å ena sidan Böök, den tidige Stolpe, Landqvist som såg det ”germanska” draget som positivt och i samklang med nazismen, år andra sidan Norberg, Stolpe, Nyström[26], Hedin, och Rodhe som försvarar och förklarar hans liberalism och misstro mot Hegel och våldsmetoder (Napoleon). Hesslers avhandlingar 1937 och 1947 får beröm för sin saklighet, som tillbakavisar alla försök till ”pre-marxism” hos Geijer av Per Nyström 1938.

När 1947 års jubileum gick av stapeln hade tiden hunnit ifatt universiteten och den folklige och kyrklige Geijer fick firas separat i Ransäter. Lönnroth beskriver hur Uppsala ville visa den akademiska traditionens betydelse för den folklige Geijer.  Dagen var Anton Blancks som var mer polemisk och öppet liberal nu när angreppen från Böök och Landqvist tystnat skriver Lönnroth som försöker avläsa ställningstaganden i alla möjliga slags sammanhang. Kvällen var det konservativa lägrets med anti-weibullianen Nils Ahlund.

DN-journalisten Jolos fräcka tilltag att sammanlänka det högtidliga jubiléet med en modevisning får ses som en av de mer nyktra betraktelserna i denna flod av högstämda Geijerhyllningar. Särskilt som den folklige Geijer ofta stått så högt i kurs. En annan lärdom är att musikern Geijer helt försvunnit i Geijerminnet alltsedan han en gång spelade egna pianostycken. Uppsala Akademiska Kapell spelade Beethoven och Haeffner i aulan 1947.

Lönnroths slutsats av 1947 års Geijerjubiléum är att konstaterande av socialdemokratin och folkrörelsernas intåg i synen på Geijer. Många A-presstidningar och fackföreningstidningar hyllade Geijer som en av deras föregångare. Tage Erlander höll tal i aulan med inlindad kritik av det borgerliga lägret enligt Lönnroth. Tonen var dock värdig och av Meurling och Nyströms polemik fanns föga spår.

Avslutningen på Lönnroths studie av skilda uppfattningar av Geijer blir dystrare när 1950-talet tar vid, Decenniet med de döda ideologierna hade lite till övers för den spekulative Geijer och lyriken. Den analytiska filosofin och Weibulls seger inom historievetenskapen lämnade lite kvar till minnet av den forne landsfadern. Agnes von Krusenstjernas hårda ord i Olof Lagercrantz biografi avmytologiserade Geijer fullständigt.

I Geijerjubiléet i Uppsala 1983 ger Lars Lönnroth en helhetsbild utifrån en teckning som Geijer ritat i sin Thorild. Naturläran, samhällsläran, uppenbarelsen och förnuftet balanserar varandra. Denna boskillnad i Schellings anda går igenom i många av Geijers tankar om dikt, stånd, utbildning, statsstyre, vilket vi sett hos Aspelin och Segerstedt. Efter avfallet 1838 förvandlas tudelningen till en trestegsraket enligt Lönnroth med mellanformer som medlar.

Poängen med detta schema är när Lönnroth i referens till sin historiska framställning påstår att denna harmoniska liberalism konstituerar sig som en blivande statsideologi just på studentfesten med B. E. Malmström 1848. Dessa studenter satt senare i riksdag och företagsledningar. Greppet är lyckosamt, men det skulle vara gott att se hur denna allmänna beskrivning av medelklassväldet på 1860-talet och framåt hänger samman med just Geijer.

Den fortsättning Lönnroth inte tog upp i Geijerstudier nr 6, dvs. efter 1947 kan utläsas ur några polemiska antydningar mot tidigare forskare som Blanck och Norberg. Deras positivism är för snäv och Landqvist är den som ser helheten i Geijers tänkande. 1970-talets forskare Aspelin, Melberg och Nybom omnämns som föredömen i Geijerstudier nr 6 och i Geijerjubiliéet i Uppsala 1983, såväl som i jubileumsdagens inlägg i DN.

Tore Vretö [27] menar att bilan faller för tungt. Istället för att hålla den distans som Lars Lönnroth visat i Geijerstudier nr 6 verkar Lönnroth ha fallit på eget grepp när hans egen Geijerbild framhävs så markant.

Den Erik Gustaf Geijer som Lars Lönnroth och Stig Strömholm skriver om i DN och SvD är källa till bådas angrepp mot teknifiering och avhumanisering. Geijer räcker åt alla.

 

LITTERATUR

1971                    Hagström, Tore. ”Om Schillerreminiscenserna i Odalbonden och Vikingen”, Samlaren

91/70 (Svenska Litteratursällskapet)

1972                    Erlander, Tage. Tage Erlander 1901–1939 (Tiden)

1974                    Nyström, Per. ”Geijers avfall”, Historieskrivningens dilemma och andra studier, red Tomas Forser (Norstedts). Tidigare utgiven i Social-Demokraten 19 feb, 1938 och i DN 30 mars, 1974

1976                    Segerstedt, Torgny. ”Geijers vetenskapslära”, Vetenskapens träd. Idéhistoriska studier tillägnad Sten Lindroth (Norstedts).

Segerstedt, Torgny. Den akademiska friheten 1809–1832 (Acta Univ. Ups)

Stolpe, Sven. Geijer; en essay (Geijersamfundet). Tidigare utgiven 1947.

Nyström, Per. ”Erik Gustaf Geijer alias Per Nyström skriver brev till justitieminister Lennart Geijer”, Förklädda debattörer, red Arne Ruth (Forum). Även i I folkets tjänst (1983, Ordfront), red Per Nyström.

1977                    Stolpe, Sven. Den svenska romantiken (Askild & Kärnekull)

Aspelin, Kurt. Poesi och verklighet II (Norstedts)

1978                    Melberg, Arne. Realitet och utopi (Rabén & Sjögren)

Hellqvist, Sven, Hembygd och tro hos Geijer (Värmlands Hembygdsförbund)

1979                    Battail, Jean-Francois. Le movement des idées en Suède à l’âge du bergsonisme (Lettre Modernes).

1980                    Geijer, E.G. Om vår tids inre samhällsförhållanden. (Tiden), red. Thorsten Nybom.

Stolpe, Sven. ”Det svenska geniet”, Mina mästare (Askild & Kärnekull). Tidigare utgiven 1935

Stolpe, Sven. 40 svenska författare (Bra Böcker)

1981                    Stenström, Thure, Recension av J-F Battails studie, Samlaren 101/80

Geijer, Lennart. ”Geijersamfundets historia”, Historielärarnas Årsskrift 1980–81 (Historielärarnas förening)

1982                    Sahlin, Damayanti, Ord och ton i Geijers sånger. Uppsats i musikvetenskap, Uppsala universitet

Geijer, Lennart. E. G. Geijer och andra Geijrar i Karlskoga (Geijersamfundet)

Att följa sin genius. Tio studier om Erik Gustaf Geijer. Geijerstudier nr 6 (Geijersamfundet)

1983                    Meurling, Per. Geijer och Marx (Tiden)

Wrede, Gösta. Vad säger Geijer? (Stiftelsen för Sverige och kristen tro)

Geijerjubiléet i Uppsala 1983 (Acta Univ. Ups)

                             Andrae, Carl-Göran. Erik Gustaf Geijer (Acta Univ. Ups)

Minnesartiklar den 12 januari 1983 till 200 årsminnet av Geijers födelse:

Värmlands Folkblad, Nya Wermlands-Tidningen, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Uppsala Nya Tidning

1984                    Segerstedt, Torgny. ”Tal av herr Segerstedt om Geijer och Svenska Akademin”, Svenska Akademins Handlingar, del 19 (Norstedts)

Stenström, Thure. Existentialismen i Sverige 1900–1950 (Acta Univ. Ups)

 

Referenslitteratur:

1924                    Geijer, Erik Gustaf. Samlade skrifter (Norstedts), red. John Landqvist

1954                    Landqvist, John. Geijer. En levnadsteckning (Nordstedts)

1971                    Gierow, Karl-Ragnar. Benjamin Höjer (Norstedts)

1977                    Aspelin, Gunnar. Tankens vägar, del II (Doxa)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

[1] Jag tänker på Ulla-Britta Lagerroths bidrag i Geijerjubiléet i Uppsala (1983) som är ren teatervetenskap, Erik Hörnströms och Bengt Henningssons bidrag i Att följa sin genius som är litterär källkritik och den nya synen på Geijers lyrik som Thure Stenström och Ingmar Bengtsson dialogvis läser i jubileumsskriften. Det mesta borde i litteraturvetenskapens namn kommit med alltså. Förutom de med asterisk markerade musikvetenskapliga studierna finns det fler omnämnda i litteraturen: Axel Helmer, Svensk Solosång 1850–1890, del 1, diss (1972), Bertil Wikmans artikel i Musikrevy (1971), Göran B. Nilssons bidrag i Tidskrift för Värmländsk kultur (1981) och Lennart Hedwalls bidrag i Skriftfest, festskrift till Martin Tegen (1980).

[2] Tage Erlander 1901–1939, s. 42.

[3] Ibid.

[4] Två gånger 1974 (DN och Historieskrivningens dilemma) och 1980 i Thorsten Nyboms Geijerutgåva där dess ”ensidighet” uppskattas, trots Nyboms avfärdande av ”premarxism” hos Geijer.

[5] Meurling hänvisar på s. 107 till Malinowskis Sex and repression in savage society (1937).

[6] Understreckare i SvD, 23 december 1983

[7] Tomas Forser funderar över renegaten Meurling i Ord & Bild nr7/1972 och menar att han just för sin otaktiska inställning förtjänar trovärdighet.

[8] Lars Lönnroth citerar på s. 218 i ”Geijerminnet hundra år 1847–1947” i jubileumsskriften Geijerstudier nr 6 (1982) ur Meurlings Geijer och marxismen (1947) på sidan 7, där Meurling gör narr av spektaklet som snart ska gå av stapeln. Den andra anden från Meurling finns i rektor Holmdahls invigningstal i Geijer-jubiléet i Uppsala (1983), s. 11, där Meurling blott omnämns som den som funnit banden mellan Marx och Geijer. Inte osande, men ett faktum som knappast togs på allvar 1947 och inte är mindre bestickande för Meurlings motståndare idag.

[9] Sid 108 i samlingen Geijer-jubiléet i Uppsala 1983.

[10] Per Meurling har funnit samband mellan Geijers tankar om protestantism och kolonialism och de 100 år yngre Weberska rönen om lutherdom och kapitalism. S. 20 i Geijer och Marx.

[11] Segerstedt (1976), s. 103

[12] Meurling sätter detta i samband med Platons statslära, s. 158.

[13] Regnell, s. 95 i Geijerstudier 6 (1982)

[14] Stenströms term, s. 70

[15] I Samlaren, 101/80 (1981)

[16] Hagström i Samlaren 91/70 (1971), s.36.

[17] Del I kom ut 1967 under titeln Poesi och verklighet I. Några huvudlinjer i 1830-talets svenska kritikerdebatt. Diss.

[20] Finsk tidskrift för vitterhet, vetenskap, konst och politik 1938:124

[21] Andrae, s. 14 i E.G. Geijer: siare och nationalmonument (1983)

[22] I minnesartikeln i SvD 12 januari 1983 skriver Stig Strömholm att ”enligt min mening finns Geijers yppersta prosa i utredande tidskriftsartiklar, recensioner och andra mindre skrifter som redan pga. sina kärva rubriker lämnar /. . . / de torraste rubrikerna – är ofta nycklarna till de mest fruktbara markerna”.

[23] E. G. Geijer och andra Geijrar i Karlskoga. Geijer och Marx. Geijer och Strindberg (Geijersamfundet)

[24] ”Geijersamfundets historia” i Historielärarnas Årsskrift 1981–82 (Historielärarnas förening)

[25] I företalet till sitt bidrag i Geijerstudier nr 6 skriver Lönnroth att denna bok kallad Geijerarvet skulle komma 1983. Men i brev till mig den 16 januari 1986 skriver han att arbetet ligger på is för att tas upp först efter 1988.

[26]Även marxisten Per Nyström mobiliserade Geijer i kampen mot nazismen. I GHT 27 sept. 1942 skrev han inlägget ”Ur den svenska diplomatins traditioner”, ett smygangrepp som måste döljas i historiska omformuleringar och den folkliga dikten ”Odalbonden” citeras. Omtryckt i I folkets tjänst (1983, Ordfront), urval Nyström själv.

[27] Vretös recension av Geijerjubiléet i Uppsala 1983 i Samlaren 104/83 (1984), s. 119–121.

 

Förslag på ny radikal högskola 1996

Se även mitt folkbildningsinitiativ i Uppsala 1992

Radikal högskola

Högerns ideologiska erövring av universiteten måste stoppas. Näringslivet får aldrig ha monopol på utbildning. Därför måste vänstern starta egna högskolor till motvärn.

Det gäller alltså att starta en ny mindre högskola. Antingen i folkrörelse- eller i fristående regi. Idéen om en ny radikal högskola kan ges ett brett stöd från folkrörelser.  Denna variant kallar jag Folkrörelsernas institut för högre kultur- och samhällsstudier.

Men jag har även renodlat en mer marknadsorienterad och akademisk högskola, Fria högskoleinstitutet för högre kultur- och samhällsstudier. Förebilder på radikala högskolor utan partiband finns i Frankrike (École des hautes études) och USA. Den radikala och fristående New School for Social Research i New York är min förebild.

Näringslivet har under 1970- och 80-talen lagt ned hundratals miljoner på ideologispridning för ungdomar, massmedia, forskare m fl. Tio bokförlag, medieinstitut, analysgrupper o dyl. finns idag knuta till SAF med kända följder för samhällsdebatten, vänsterns handfallenhet, regerings- och systemskifte i Sverige.

Universiteten upplevs av kritiska studenter och forskare som kolosser med uppdrag att neutral värdera politiska och andra ståndpunkter. Med statliga projektpengar där resultat måste definieras som nyttigt och möjligt att s.k. resultat inom tre år hämmas mycken frihet och kritik. Den positivistiska och naturvetenskapliga vetenskapstraditionen i Sverige med anglo-saxisk förebild inverkar också menligt.

Folkbildningen i studieförbund och på folkhögskolor sysslar inte primärt med debatt och utbildning på högskolenivå. Med dagens utbildningsnivå där 90 % av ungdomarna går ut ett minst 2-årigt gymnasieprogram finns det allt mindre behov av traditionell folkbildning inriktad på att ge just denna behörighet. Dagens folkhögskolor och studieförbund borde kunna utnyttjas till något mer kreativt. De visar också på ett kulturarv att förvalta, unikt för Norden, liksom de visar på vår höga fackliga organisering.

Informationsflödet sköljer över oss i tusentals fragment varje dag. Att erbjuda användbara och kritiska tolkningar av vår sociala och kulturella omvärld erbjuds sällan vid universiteten. Folkbildningen gör det men ofta naivt för dagens unga och de som vill fördjupa sig i samhälls- och kulturlivet.

Avregleringen av de statliga universiteten för dock med sig nya möjligheter. Propositionen ”Universitet och högskolor – frihet för kvalitet (1992) bådar gott för finansieringen även av vänsterradikala högskolor. From 1993 kan stiftelser och andra friare organisationsformer lättare få stöd.

SAF-förlagets Timbros Cityuniversitet tenterar sedan 10 år sina studenters 5 och 10 poängskurser via Stockholms universitet. Ett liknande arrangemang gör vänsterpartiets folkhögskola Bona med sin kurs i marxism med Göteborgs universitet. Men bara Cityuniversitetet utvidgas.

För att möta näringslivets offensiv behövs en facklig, politisk och kulturell strategi där samtidsanalyser, kritisk forskning och utbildning samverkar.  Mitt förslag koncentreras på utbildning men inget hindrar att den nya kritiska högskolan även producerar forskningsrapporter och samtidsanalyser. En radikal och fri ”think-tank”.

Nedan beskrivs alltså två varianter på hur en ny kritisk högskola skulle kunna organiseras; den ena folkrörelsebaserad, den andra fristående.

Folkrörelsernas institut för högre kultur- och samhällsstudier:

Syfte:  Att i samarbete med fackliga, politiska och folkbildande organisationer bedriva undervisning på högskolenivå. Gemensam grundsyn utgår från värn mot rovdrift på människor och miljö, de demokratiska fri- och rättigheterna, solidaritet med förtryckta inom och utanför Sverige och en radikal demokrati- och kultursyn.  Kombinerar folkbildning, högskolestudier och kritisk inriktning.

Målgrupp: Studenter, fackligt, politiskt och kulturellt aktiva medborgare, massmedia.

Organisation: Stiftelsen med organisationer i majoritet, t ex från ABF, TBV, LO, TCO, KF, folkhögskolor.

Finansiering: Bidrag från organisationer och statsbidrag till kurser via folkhögskolor och studieförbund. Donationer mottages, men inte primärt. Måttliga kursavgifter. Startbidrag från Folkbildningsrådet.

Studieekonomi: Studie på kvällstid. Uppmuntringsstipendier från organisationer för längre studier på dagtid samt studiemedel och andra studiestöd.

Lärare: Intresserade kompetenta folkhögskollärare, cirkelledare och kursledare vid organisationerna samt universitetslärare.

Omfattning: Främst ”aftonskola” men även längre dagskurser över terminerna. Öppna seminarier för allmänhet och media. 5-poängskurser utbyggda till 20 poäng över ett år. Brett kursutbud.

Behörighet: Högskolepoäng på sikt. Alla välkomnas till kurser, de som vill tenteras. Komplement till universitetens grundexamen.

Fria högskolesinstitutet för högre kultur- och samhällsstudier:

Syfte: Att erbjuda kvalitativt högtstående undervisning och forskning där varken stat, organisationsintressen eller kapital lägger sig i.

Grundsyn; Oberoende radikal.

Målgrupp: Studenter, forskare, debattörer, politiskt, fackligt och kulturellt aktiva.

Organisation: Stiftelse där oberoende och självständigt tänkande lärare och ”privata” stiftare är i majoritet

Finansiering: Bidrag från organisationer, donationer m fl. genom intensiv fund-rasing.  Statsbidrag från utbildningsdepartementet. Relativt höga kursavgifter. Startbidrag modell ”grundplåt” från folkrörelser mot t ex styrelseposter (som Handelshögskolan idag).

Studiefinansiering: Studiemedel, eget kapital eller stipendier.

Lärare: Universitetslärare med gott renommé och kritiskt omdöme.

Omfattning: Dagtid, heltid, 20 poäng/termin. Enstaka kurser. Krävande kursutbud. 2–3 lärare per ämne (förslag: statskunskap, sociologi, ekonomi, filosofi, historia, ”kulturstudier”).

Behörighet: Högskolepoäng. Egen antagning. Diplom efter 23 år (fil kand., fil lic.). Komplement till grundexamen och forskarutbildning.

Ett personligt urval kursförslag:

  1. Kontinental filosofi. Kant, Hegel, Husserl, Heidegger, Bergson, Sartre, Nietzsche, althusser, Foucault, Levi-Strauss, Deleuze/Guattari, Derrida, Lacan, Lyotard, Baudrillard.
  2. Arbetets värde och meningsfull sysselsättning. Kreativa lösningar vid arbetslöshet utifrån A Gorz m fl.
  3. Kurs för kvinnor och män om könens roll, makt och framtid. Blandar traditionell feminism, kvinnohistoria och kvinnoforskning med alternativ till patriarkatet för männen
  4. Den offentliga sektorns framtid, den svenska modellen och välfärdsstaten
  5. Klassisk politisk filosofi. Aristoteles, Platon, Machiavelli, Rousseau, Arendt, Rawls
  6. Sveriges internationella beroende
  7. Frankfurterskolan/ Kritisk teori. Från Adorno/ Horkheimer till M Frank och O Marguard
  8. Psykoanalytiska perspektiv på kultur- och samhällsliv. Lacan, Guattari, J Reeder, Per-Olof Olofsson
  9. Civilisationskritik från Rousseau till GH v Wright
  10. Post-marxism. Laclau/Mouffe, C West, Jameson, S Arnonowitz
  11. Minoriteters kultur – och samhällssyn
  12. Cyberkultur, globalisering och personlig befrielse

Replik oberoende socialistisk studenttidning 1996

 

 

Svenska Skolan – ny skolkoncern ?

Den svenska Flumskolan är på nedgång och skolor med sikte på kunskapsförmedling och ordning vinner framgångar efter att jämlikhet premierats tidigare på bekostnad av goda PISA resultat och studiero. Katederundervisning uppskattas alltmer av yngre lärare.

Engelska Skolan är attraktiv för föräldrar som vill ha traditionell undervisning och kan även tänka sig skoluniformer. Många av dem är utlandsfödda och därmed vana både vid uniformer och respekt för lärare och äldre.

I Storbritanniens nedgångna förorter etableras skolor med strikt ordning.   I USA  skedde liknande utveckling tidigare i skolprojektet KIPP som dokumenterades i boken Work hard, be nice.

Mitt förslag är att Skolsverige behöver liknande skolor som premierar ordning och reda för att nå resultat och respekt. Dessa skolor skulle bygga på respekt för nationalstaten Sverige och dess kultur, sedd i ljuset av västerländsk civilisation.

En ny skolkoncern kallad Svenska Skolan i likhet med Engelska Skolan skulle lätt kunna vinna intresse bland föräldrar och skolfolk. Idag finns ”Svenska Skolan” utomlands i Spanien, Paris och Thailand m fl platser men inte i Sverige. Ett initiativ för att etablera ett koncept byggt på erfarenheter från traditionella skolor utomlands, och det bästa från svensk skoltradition är fullt möjligt.

En sådan koncern av Svenska Skolor har idag inga konkurrenter förutom just Engelska Skolan eftersom alla svenska skolor idag är del av det flumpedagogiska komplexet, eller PIE (Pedagogisk Ideologiska Etablissemanget, som rektorn (och min fd chef) Johan Kant kallar det).

Men det räcker inte bara att återuppvärdera den svenska gemensamma kulturen, nationen och lärarauktoriteten. Vi hör ihop med resten av västvärlden från Jerusalem, Aten och Rom till dagens kulturella sammanhang där Europa och USA måste stå på sig.

1987 skrev den amerikanske litteraturprofessorn E. D. Hirsch det behändiga uppslagsverket What every American should know. En svensk upplaga kom 1991, Vad varje svensk bör veta (som jag gav till ett av mina barn).

Tanken är att det finns en slags kulturell kanon, cultural literacy, som är värd att bevara för nästkommande generation. Hirsch gick därför från teori till praktik och startade en pedagogisk stiftelse för att genomföra sin vision. Ett 20-tal skolor finns nu i USA och 8 till i Europa, Asien och Mellanöstern.

Mitt förslag till  konceptet Svenska Skolan är att överväga att starta filialer i Sverige.

Från förskola till årskurs 8 finns inom Core Knowledge upplägget detaljerade kursplaner för alla ämnen (exemplen är för USA, men är givetvis anpassade för de länder som deltar som Kina, Schweiz, Albanien, Mellanöstern och England). Att känna till samma innehåll är enligt detta skolprogram en grundläggande förutsättning för att ge alla studenter samma förutsättningar. Kvalitet och rättvisa tillsammans.

I Sverige har vi betonat färdigheter och att behärska metoder och verktyg för att förstå innehåll snarare än innehållet i sig. Denna väg har inte visat sig framgångsrik vilket PISA undersökt. 2011 införde Jan Björklund ett litet steg i de nya läroplanerna där innehåll
specificerades mer vilket gick tvärtemot de tidigare läroplanerna Lpo94/Lpf94. Sedan dess har inget hänt men danskarna införde en litterär kanon   redan 2004.

Att gå hela vägen till en kanon som i Core Knowledge vore ett rejält steg i rätt riktning för svensk skola. Flera studier visar att innehåll betyder mer än metodik, se den unga brittiska läraren Daisy Christodoulous Seven myths about education och den amerikanske sociologen Charles Murrays Real education.

På webbsidan www.coreknowledge.org/ finns massor med exempel, guider och material. Förutom tanken på att ett gemensamt innehåll är viktigt betonas Core Knowledge progression från årskurser och mellan ämnen.

För mig framstår skolformen Core Knowledge som ett komplement för vissa elever och föräldrar (inte minst för utlandsfödda) som skulle uppskatta högkvalitativ skola och bildning men i en ny
form. Det finns möjligen inte plats för mer än en sådan skola i några städer som Stockholm,  Lund, Uppsala och Göteborg, men de skulle vara som fyrbråk på höjden

Dessa Core Knowledge affilierade skolor måste kompletteras med mer allmänna skolor Svenska Skolor där inte samma fokus skulle läggas på det västerländska arvet. I så fall skulle både djup och bredd vinnas  och många barn erbjudas något de idag saknar, en riktig utbildning som tar strid mot en statlig flumskola där ingen blir vare sig bildad eller nöjd. Bara frustrerad, elev som lärare.

Småbarnsutveckling mellan neurobiologi och psykoanalys

Ett avsnitt från min bok Pedagogik och polemik. Se även dessa texter och föredrag:

Människosläktets djuriska arv är långt mer avgörande av vi hittills trott. Våra evolutionära fördelar, den stora hjärnan och den upprätta gången, är viktiga, men vi delar i allt väsentligt samma neurologiska uppsättning som andra däggdjur, ja även med fåglar och vissa kräldjur.

Anknytningsteorin, som grundar sig i Darwins observationer av djurs känslouttryck från 1870-talet och formulerades av John Bowly på 1960-talet, har de senaste 30 åren utvecklats till en tvärvetenskap där biologer, psykologer och hjärnforskare samarbetar för att förstå de minsta barnens reaktionsmönster och dess konsekvenser senare i livet.

I denna text ska jag presentera två forskare, amerikanerna Jaak Panksepp och Allan Schore, och den svenske psykoterapeuten Tor Wennerberg. De ingår i ett forskningsfält som spänner från experiment med laboratoriemöss till psykoanalys. Området är fascinerande eftersom det omvärderar vår uppfattning om oss själva som i första hand kognitiva, tänkande varelser.  De menar att vi i första hand är kännande och ingenstans är detta mest uppenbart än under de första levnadsåren. Över till den förste av forskarna.

JAAK PANKSEPP

I boken The Archaeology of Mind: Neuroevolutionary Origins of Human Emotions (Norton, 2012), författad tillsammans med den kliniske psykologen Lucy Biven, presenterar Panksepp de dolda trakter längst ned i hjärnans omedvetna delar, som vi delar med de flesta levande varelser. I synnerhet däggdjur.

Panksepp, som är såväl psykolog som biolog och neurovetare, hävdar i detta 500 sidiga magnum opus, en sammanfattning av 40 års forskning och studier, att människan har sju grundläggande affektiva system. Affekter är till skillnad från känslor omedelbara och kan inte övervägas eller hindras. Känslor är mellanting mellan kognitiva observationer av affekter och affekterna.

De sju affekterna är: SÖKANDE, OMSORG, RÄDSLA, LUST, ILSKA, LEK, SORG.

Vissa av dem hänger ihop med kroppsfunktioner som sexualitet och urinering. De är alla essentiella för vår överlevnad, men vi har sällan klart för oss vad de står för eftersom de inte är medvetna. Dessa affekter kan dock lära oss att orientera oss medvetet genom att de upprepas och bildar kroppsminnen.

Panksepp är mest känd för sina djurexperiment där han fick råttor att fnittra genom att kittla dem. Han hävdade i motsats till sina kritiker att djuren drevs av affekten LEK, en omedelbar glädje. Djur har enligt honom ungefär samma inre känsloliv som vi. Därför vänder han sig emot att affekter ska behöva tolkas av våra tankar, en teori från 1910-talet, den så kallade James-Lange hypotesen.

I bokens första kapitel polemiserar Panksepp mot  inte bara de som fortfarande tror att affekter måste tolkas kognitivt för att uppfattas av hjärnan, utan även mot begränsningar i förståelsen av affekter hos psykoanalytiker, beteendeterapeuter, socialkonstruktivister och i den kände neurobiologen Damasios tidigare verk.

Eftersom boken har ett kliniskt fokus genom att den vill förstå patologiska reaktioner hos barn och unga för att kunna förhindra att mentala störningar uppstår senare, i synnerhet depression som drabbar 20 procent av USA:s befolkning, är Panksepp ute i samma ärende som Aristoteles: att behärska sina passioner genom en praktisk klokhet, phronesis.

Inte undertrycka dem, men förstå och styra dem. Inte bli passionernas fånge men heller inte tro att allt är kognition, medvetande, tankar. I detta var naturligtvis just Aristoteles en förebild snarare än Platon. Tankar är inte alltid starkare än affekter, även om vi vill tro det.

De sju affekterna är mycket gamla, kanske flera hundra miljoner år, eftersom andra arter som fåglar och kräftdjur uppvisar liknande affektmönster. I våra hjärnors nedre och mittersta skikt (hypothalamus, PAG området mm) finns dessa uråldriga omedvetna delar som förmedlar våra omedelbara och oundvikliga reaktioner vidare till högre hjärnfunktioner i det limbiska systemet, som amygdala och de basala ganglierna. Men inte heller dessa nedre skikt är medvetna utan blir det först när information når neocortex i frontallob och hjärnbark.

Affekterna tillhör den lägsta nivån, även kallad reptilhjärnan, vilken är väsentlig i de första årens utveckling och inlärning av instinkter, känslor, kroppsfunktioner, socialitet. Först senare blir de högre hjärnfunktionerna avgörande. Våra kroppar utvecklas det första året, medan hjärnans högre funktioner blir viktigare senare.

I den forskning som Jaak Panksepp bedriver vill han söka svar på frågor som tidigare neurovetenskaplig forskning förbisett, som varför vi ibland är ledsna, varför vissa är ledsna mer än andra, hur vi upplever entusiasm, lust, rädsla osv. För att ta reda på detta utan att begå oetiska experiment på människor har Panksepp lagt upp en trianguleringsmodell som indirekt genererar slutsatser utifrån tre empiriska källor:

1) mätning av subjektiva tillstånd

2) mätning av hjärnfunktioner (PET, fMRI)

3) instinktiva känslobeteenden.

 

Han sammanför resultat från djurexperiment (han har en professur i Animal Well Being Science) med observationer av och mätningar på människor. Eftersom han inte gör skillnad på människor och andra däggdjur vad gäller våra grundläggande affekter drar han slutsatsen att djur har samma sju affekter som vi. De känner, lider, gläds, leker och sörjer.  Dessa tillstånd är inte uttänkta smarta överväganden, men evolutionärt användbara reaktioner.

”När vi känner våra affektiva tillstånd behöver vi inte veta vad vi känner” skriver Panksepp (s. 15).

Affekter känns inte som något annat än just affekter, ”raw emotional feelings”, ”core emotional affects”, som inte går via kognition eller medvetandet. Att affekter är svåra att mäta betyder inte att de inte existerar, vilket var ett misstag forskare tidigare begick enligt Panksepp. Med dagens datortomografi och hjärnscanners finns nya möjligheter att förstå våra basala neuroaffektiva system bättre.

Men det gäller att flytta från fokus från tankar till känslor, från 1600-talsfilosofen Descartes ”Jag tänker, alltså finns jag” till Panksepp ”Jag känner, alltså finns jag” (en formulering från hans bok Affective Neuroscience 1998).

Hela vår utveckling stannar av om inte de grundläggande neurala funktionerna fungerar. Panksepp skriver:

”Vi är födda med medfödda neurala förmågor att till fullo utveckla våra sju grundläggande känslor som är inskrivna i de subkortikala nätverken i alla däggdjurs hjärnor” (s. 20).

Faktum är att vi förstår vår djupare mänskliga mentala natur bättre genom att förstå den djupare neurala naturen hos djur. Skratt, gråt, ilska låter ungefär likt oss hos primater men även andra däggdjur som delfiner och elefanter, men inte de högre uttrycken som skam och sympati.

De psykopatologier som uppkommer i vuxen ålder beror inte sällan på just störda affektsystem. De kan läkas med produktion av egna hormoner eller genom medicinering. Panksepp är en förespråkare av medicinering när inget annat fungerar, men i boken The Archaeology of Mind föreslås även ABT, ”Affective Balance Therapy”.

ABT är knappast någon vanlig terapimetod men den är ett kliniskt svar på den fråga som sysselsatt Panksepp under hela hans liv (född i Litauen 1942): Hur kan subjektiva erfarenheter existera i den fysisk och kemisk värld?   ABT är bygger på forskning från social neurovetenskap, utvecklingspsykologi, neuropsykoanalys och affektiv neurovetenskap. Panksepps medförfattare Lucy Biven är specialist inom just neuropsykoanalys, ett nytt forsknings- och behandlingsområde. Men först några ord om ABT.

I denna metodik är kroppen och det somatiska systemet uppvärderat. Bara samtal hjälper inte, utan patienten uppmanas förflytta sig, repositionera sig, skratta tillsammans i terapisessionen. Även uppmärksamhet av ögonrörelser är viktiga, vilket Panksepp redogör för i boken. Han själv skållades vid två års ålder på flykt i Litauen undan nazismen och genomgick under bokens tillblivelse behandling för cancer.

Han lät sig behandlas av en läkare för sina smärtsamma post-traumatiska upplevelser med hjälp av uppmärksamhet på sina ögonrörelser under samtal, EMDR (Eye Movement Desensitization and Reprocessing). Man förstår också att Panksepp själv lidit av smärre depressioner.

ABT är i sin linda men kan säkert hjälpa de barn och unga som lider av problem med att reglera sina affekter, vilket minskar deras möjligheter till ett gott liv som vuxen. Den forskare som mest studerat och behandlat unga för detta är den amerikanske barnspykologen Allan Schore.

 

ALLAN SCHORE

http://www.allanschore.com

I fyra böcker sedan 1994 då han debuterade med Affect regulation and the origin of the self har denne fritänkande vetenskapsman och terapeut utforskat liknande områden som Panksepp, med fokus på det lilla barnets hjärna.

I den samlingsvolym av föredrag och uppsatser som här ska behandlas, The Science of the Art of Psychotherapy (Norton, 2012), framträder ett område där barnpsykologi, neurovetenskap och klinisk behandling möts. Genom att fokusera på det lilla barnets och moderns samspel och kroppar snarare än dess isolerade hjärna vill Schore undersöka vad som sker i mikrodetaljer mellan de två.

Han menar att den högra hjärnhalvan som utvecklar barnets känsloliv går före den vänstra kognitiva halvan.  I anknytningen synkroniserar barnet sina affekter genom att modern visar sin affektreglering och kontroll.  De tre senaste decenniernas tvärvetenskapliga neuropsykologiska forskning summeras i en tidskriftsartikel som citeras i boken:

”The enduring impact of early maternal care and the role of epigenetic modifications of the genome during critical periods in early brain development in health  and disease is likely to be one of the most important discoveries in all of science that have major implications for our field” (s. 9)

Denna nya forskning om de yngsta barnens uppväxtvillkor är betydelsefull för att finna botemedel till, och helst förebygga, de 3,7 miljoner barn som vanvårdas i USA. De kan komma att utveckla post-traumatiska stressjukdomar, schizofreni, personlighetsstörningar (borderline) och svåra depressioner.

Att dessa barn verkligen kan ha fått hjärnskador av att utsättas för vanvård  beskrev i den populärvetenskapliga boken Why love matters: How Affection shapes a baby´s brain av den brittiska psykoterapeuten Sue Gerhardt 2004. Insjunkna delar av frontalloben upptäcktes hos tonåringar som genomlidit svåra uppväxtvillkor. Vid vanvård ”bränns” de affektiva reaktionerna in i hjärnan.

Men som Nobelpristagaren och minnesforskaren Eric Kandel kunnat verifiera så kan psykoterapi i senare år förbättra och reparera de skadade delarna. Hela Allan Schores forskning stödjer denna optimism om att behandling alltid är möjlig oavsett hur illa barn farit tidigare.

De siffror som Schore presenterar är närmast ofattbara och stämmer de har USA stora utmaningar:

1 av 5 barn lider av diagnosticerbara psykiska sjukdomar och 1 av 10 så pass att deras dagliga liv påverkas.

Siffrorna är från de amerikanska barn- och ungdomspsykiatrikernas studie från år 2003.

Allan Schore vill framförallt utveckla den äldre formen av anknytningsteori, såsom  pionjärerna John Bowly och Mary Ainsworth förstod den, till en reguleringsteori och en behandlingsmodell. I första halvan av boken, ”Affect Regulation Therapy and Clinical Neuropsychoanalysis”, beskriver han de nödvändiga mötena mellan modern och barnet. Dessa behövs för att barnet ska upprätthålla sin egen reglering, sin inre homeostas, dvs. kontroll av värme, energi, blodomlopp men även affekter och nervsystem.

Som John Bowlby skrev redan på 1960-talet så handlar anknytning om mycket mer än bara att ge fysiskt skydd till avkomman. Han avskydde den så kallade ”cupboard theory of love” som menade att mat och skydd var tillräckligt. Med neurovetenskapliga forskare som Allan Schore och i synnerhet psykoanalytikern Peter Fonagys begrepp om ”mentalisering” har nästa generation av anknytningsforskare bevisat vad Bowlby anade men inte alltid kunde visa. Även ansiktsuttryck och röstlägen stödjer inskolning, fostran eller socialisering om man så vill, för de allra minska, vilket barnspsykologen Colwyn Trevarthen visat.

Schore menar att behandling av unga och vuxna som lidit av svåra anknytningsproblem är möjlig om terapeuten förmår att få dem att återuppleva sina trauman i en nästan säker miljö. Är den helt säker kommer patienten inte vilja agera. De som lidit av ambivalent otrygg anknytning är ofta stressade och är redo att fly eller ta till strid.

De undvikande otrygga har lärt sig att ”spela död”, dvs. inte reagera (de dövar sig med opiater som heroin menar Jaak Panksepp). I ena fallet ständig terror, i andra ständig skam.  De två mänskliga autonoma nervsystemen, det sympatiska och det para-sympatiska, tar över; det stridsberedda sympatiska för det ambivalent otrygga barnet och det nedstängda sympatiska för det undvikande otrygga barnet.

Otrygg anknytning är ändå en slags anknytning men än värre är att inte ha någon anknytning alls, den oorganiserade anknytningen (se Tor Wennerbergs Vi är våra relationer). För Allan Schore finns tecken i det amerikanska samhället på denna patologiska och dysfunktionella frånvaro av någon form av anknytning mellan barn och mödrar (eller andra anknytningspersoner): ätstörningar, maniska och obsessiva beteenden, schizofreni, sexuellt traumatiserade, borderline osv.

Dessa mentala tillstånd drabbar unga och vuxna samtidigt som den amerikanska populärkulturen hyllar liknande yttringar i filmer, musik, framträdanden. Via internet skapas subkulturer där de mest sjukliga uttryck kan normaliseras eftersom tillräckligt många från hela västvärlden kan samlas och inte känna sig så ensamma och sjuka. Den författare som bäst skildrat detta är Siri Hustvedt i sina berättelser och essäer.

Amerikanen Allan Schore har gjort ett pionjärarbete med att föra samman modern anknytningsteori, psykoterapi och neurovetenskap. En svensk som försökt bana liknande vägar här hemma är Tor Wennerberg.

 

TOR WENNERBERG

www.torwennerberg.se

I boken Själv och tillsammans. Om anknytning och identitet i relationer (Natur & Kultur, 2013) utforskar terapeuten och psykologen Wennerberg vad det innebär att skilja ut sig från andra, att skapa en sund differentiering. Till skillnad från Schore och andra forskare som undersökt brister i anknytningen vill Wennerberg förstå hur man kan upprätthålla både närhet och autonomi, dvs. att varken bli isolerad (som i otrygg anknytning) eller sammansmält (som i osund anknytning).

Som praktiserande terapeut med teoretiskt intresse upptäckte han att många led av för nära relationer till sin partner. Dessa patienter hade svårt med känslomässig självreglering, vilket tyder på liknande affektiva patologier som Schore diskuterade innan. Tor Wennerberg vände sig till den tyske parterapeturen David Schnarch för att förstå och finna behandlingsformer för de par som inte förmår att vara egna självständiga individer i en relation.

Vi är evolutionärt formade under miljontals år att lösa sociala problem. Våra hjärnor är sociala problemlösare, inte egensinniga upptäckare (även om några begåvningar är så skapta). För att klara oss tillsammans i jägar- och samlargrupper på marken behöver vi kunna läsa av varandras reaktioner.

Dessa affektspeglande interaktioner mellan individer leder till självständighet. Vi blir alltså bekräftade som individer via andra. Yttre reglering som via spegelneuroner får oss att reglera vårt inre.  De första åren lär oss detta om anknytningen fungerar väl vilket den gör i de flesta fall.

Wennerberg formulerar vår mänskliga evolutionära psykologiska uppgift som att evolutionen har gett oss vårdnadsgivare, mödrar i första hand, mot vars hjärnbark vi kan koppla upp oss tills vår egen utvecklats.

Den populärvetenskapliga boken Själv och tillsammans föregicks av en liknande studie av modern anknytningsteori som riktar sig till praktiserande psykologer, psykiatriker och terapeuter, Vi är våra relationer. Om anknytning, trauma och dissociation (Natur & Kultur, 2010).

Där undersökte Wennerberg den oorganiserande anknytningen, den svåraste formen av skadlig mental påverkan som en förälder kan utsätta ett barn för – när modern (eller annan anknytningsperson) blir ett hot för barnet. Den som ska rädda och skydda barnet är samtidigt den som genom våld och oberäknelighet hotar barnet. Någon ambivalent otrygg eller undvikande otrygg anknytning är inte möjlig, utan bara förvirring.

Denna desorganiserade anknytning innebär en ”skräck utan lösning”, en paradox där barnet drar sig undan föräldern men inte för långt bort.  Barn i högriskmiljöer är överrepresenterade men runt 15 % av alla svenska barn lider av denna patologiska anknytning.  De har ett permanent dysreglerat rädslosystem. Deras föräldrar, oftast modern, har själv ett trauma och har inte kunnat föra över hur affektreglering fungerar till sitt barn eftersom hon själv inte har kontroll över sin ångest och rädsla.

Vuxna med dessa problem kan inte redogöra för sin uppväxt, deras berättelser bryter samman och som partner kan de vara outhärdliga (se Den mörka hemligheten av Dan Josefsson och Egil Linge).  Ett dissociativt beteende blir en vanlig reaktion, där personen kan bli stående med halvslutna ögonlock, avskärmad och inte kontaktbar.

För det barn som kommer föra vidare detta dysfunktionella beteende blir föräldern skrämmande och obegriplig.  När varken deaktivering (som i undvikande otrygg anknytning) eller hyperaktivering (som i ambivalent otrygg anknytning) fungerar i kontakt med föräldern sker ett sammanbrott i relationerna och alla försök till att knyta an frikopplas till ett separat psykiskt system , avskilt från personligheten där de blir för smärtsamma att härbärgera. Istället uppstår de psykopatologier som Schore nämnde, PTSD, borderline, schizofreni etc.

Tor Wennerberg tror att patientens sammanhängande berättelser inför en psykoterapeut kan läka de trauman som skapats. De inre arbetsmodeller och mentaliseringar som förstörts under uppväxtåren kan omformuleras så att gamla sår kan läka.  Att berätta kan göra oss hela och fria.

 

Vidare läsning :

Bowlby (2010) En trygg bas

Broberg m fl (2006) Ankytningsteori

Broberg m fl (2008) Anknytningsteori i praktiken

Broberg m fl (2012) Anknytningsteori i förskolan

Gerhardt (2011) Kärlekens roll. Hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna

Hagström (2019) Kompletterande anknytningsperson på förskola. Avhandling, Malmö

Hart (2008) Neuroaffektiv utvecklingspsykologi

Hart (2009) Anknytning och samhörighet

Hart & Schwartz (2010) Från interaktion till relation

Josefsson och Linge (2011) Den mörka hemligheten

Havnesköld m fl (2009) Utvecklingspsykologi

Kihlbom (2003) Små barns behov och utveckling.

Kihlbom, Lidholm, Niss (2010) Förskola för de yngsta

Panksepp och Biven (2012) The Archaeology of Mind

Perris (1996) Ett band för livet

Schore (1994) Affect regulation and the origins of self

Schore (2003) Affect regulation & the repair of self

Schore (2003) Affect dysregulation & disorders of self

Schore (2012) The science of the art of psychotherapy

Stern (2011) Ett litet barns dagbok

Stern (2012) Forms of vitality

Wennerberg (2010) Vi är våra relationer.

-”-                 (2013) Själv och tillsammans

 

 

Inte ens lärarvikarie efter 40 år

 

Podcast med Ronie Berggren

Snaphanen

Petterssons
1978 gick jag ut naturvetenskaplig linje vid Lundellska skolan/Skrapan i Uppsala med hyfsade betyg (4, 3). Jag hade flyttat hemifrån och diskat på det vänsterradikala Musikforum på sommaren, men letade efter något nytt jobb, ett inom skolan kanske.

Jag hade startat ett elevråd på mitt gymnasium och tidigare varit elevrådsrepresentant i högstadiet, ordnat skoldanser och gillade att lära mig saker, i och utanför skolan. Under gymnasietiden gick jag från att vara naturvetare till att bli humanist och politiskt intresserad. 1977 hade jag gått med i VPK, 19 år gammal. Mitt specialarbete handlade om den svenska socialdemokratins idéhistoria och partiets valnederlag 1976. Nåväl.

I september 1978 fick jag jobb som reservvikarie i alla ämnen vid Fridegårdsskolans rektorsområde i Bålsta, en förort mellan Enköping, Uppsala och Stockholm. Där lärde jag mig det mesta om att fånga elevernas uppmärksamhet, snabbt läsa in lektionsinnehåll och att klara av 40 minuter i vilket ämne som helst (helst inte idrott eller bild dock).

Med tiden blev jag folkhögskollärare, fil mag i pedagogik, gjorde vapenfri tjänst på förskola, undervisade blivande lärare vid Uppsala och Stockholms universitet, skolkampanjledare i Indien, forskade om digitala läromedel, handledde uppsatser i pedagogik samt arbetade som skolledare på grundskola och gymnasium. Mycket av detta finns samlat i mitt kompendium Pedagogik och polemik.

Igår 19 september 2017 fick jag veta att den privata grundskola på Söder i Stockholm, som anlitat mig via ett bemanningsföretag för en Sv/SO tjänst i 4 veckor, valt att säga upp avtalet angående mig efter 7 arbetsdagar. Elever hade googlat fram vad Expo, Expressen, Aftonbladet, Interasistmen m fl skrivit om mig och tagit det för sanning.

Jag förstår att de blivit arga och rädda om jag varit en sådan hemsk rasist, nazist och fascist, men som alla vet stämmer det inte. Rektorn valde dock att vika sig och jag står idag utan arbete igen.

Innan jul 2016 hade jag en liknande erfarenhet då jag undervisade i svenska i två månader på en högstadieskola norr om stan. Där tog det en vecka innan jag fick höra tillmälen i klassrummet, fick pennor, böcker, sudd och annat kastade på mig under lektioner och i skolutrymmen. Det värsta var att få en Rubikskub i bakhuvudet.

Den rektorn stod dock pall och vek sig inte. Jag skötte undervisningen så gott jag kunde under trakasserierna och var till slut rätt uppskattad tror jag.

Genom att göra en offentlig Facebook uppdatering om detta tror jag att mina chanser att igen få ett lärarvikariat nog har minskat. Men det måste bli känt hur skolor viker sig för elever och mediedrev. Jag är inte den enda lärare med SD sympatier som fått sluta. Richard Jomshof är den mest kände men det var 11 år sedan.

Dessutom har jag inga uppdrag inom SD utan är en mer oberoende Sverigevän som gjort sig känd genom egna initiativ och inlägg, säkert inte gillade av alla Sverigedemokrater men jag står för mina åsikter oavsett.

Det ska mycket till att inte ens få ett lärarvikariat idag med en lärarbrist som råder. Jag har sökt massor med andra jobb och trodde att detta i alla fall var möjligt. Men inte ens att gå tillbaka till min kompetensnivå för 40 år sedan är tillräckligt för att jag ska kunna försörja mig genom arbete.

Det är illa men jag klarar mig. Dock tyder behandlingen av mig från elever och skola att något grundläggande är fel när en erfaren skolman inte ens kan vikariera.

Vill du skänka en slant, klicka på Donationer i menyn. 

Swish 0769000 900

Handelsbanken 6154-532511972
Tack 😊
 

 

Kieran Egans utbildningsfilosofi – ur Pedagogik och polemik

Ett avsnitt i min bok Pedagogik och polemik, varav fler här

– – –

Kieran Egans utbildningsfilosofi

 

Wikipedia

 

Den irländske men i Kanada verksamma utbildningsfilosofen Kieran Egan är rolig att lyssna till (se hans föreläsningar på YouTube) och läsa.

Han bryr sig om de stora dragen i pedagogiken och väjer inte för de svårigheter som den progressiva pedagogiken hittills försökt prata bort. Själv är han nog progressiv i någon mening, men framförallt är han kunnig och kreativ.

PROGRESSIVISMENS FELTÄNK

Hans stora uppgörelse med det progressiva idéarvet, som förvaltats av svenska skolreformatorer sedan Fridtjuv Berg och idag av hela vårt svenska skolväsende, är boken Getting it wrong from the beginning: Our Progressivist Inheritance from Herbert Spencer, John Dewey and Jean Piaget (Yale UP, 2002). Lustigt nog kom den nästan samtidigt som Inger Enkvists Feltänkt! (SNS, 1999) med samma syfte.

Den engelske populärvetenskapsmannen Herbert Spencer grundlade det progressiva tänkandet inom pedagogik från mitten av 1800-talet. Hans insikter byggde på biologi och psykologi, och uppskattades brett i intellektuella kretsar, men intresset falnade på 1900-talet när hans rasism och en brutal variant av darwinism skämde hans pionjärinsatser.

 

 

 

Vad hävdade då Spencer? Jo att:

  1. Målet med undervisning ska vara omedelbart relevant och nyttigt för eleverna.
  2. Undervisningsförlopp och inlärning lyder under samma mekaniska lagar som naturvetenskap.
  3. Allt utvecklas från homogenitet till heterogenitet, dvs. från det enkla till det komplicerade.
  4. Barn är nyfikna av naturen. Det gäller för läraren att på ett vetenskapligt sätt följa deras naturliga beteenden.
  5. Vi kan bara lära oss genom att utgå från vad vi redan vet. Från det konkreta till det abstrakta.
  6. Målet med kunskap är att gå från det okända till det kända.
  7. Ett barn genomgår samma evolutionära utveckling på ett par år som hela människosläktet, dvs. att ontogenesen rekapitulerar fylogenesen som Spencers samtida Haeckel formulerade den felaktiga slutsatsen.
  8. Barn måste fostras till att självständigt upptäcka kunskap genom observationer och empiri, inte genom kunskapsförmedling och teorier.
  9. Undervisning måste vara roande och intressant för eleven.

Egan går igenom sex invändningar mot Herbert Spencer och dessa principer som för varje svensk skolmänniska ter sig inte bara igenkänneliga utan även tilltalande. Dessvärre. Här ska dock inte alla detaljer i 1 – 9 tas upp.

Den första invändningen har indirekt med dessa principer att göra, men mer med en primitiv syn på befolkningsunderlaget. Spencer menade att staten inte skulle bekosta undervisning för de lägre klasserna eftersom det skulle leda till att eleverna behandlades likformigt.

De fattigas enda sätt att förbättra sina villkor var att lära sig själva genom ren överlevnad och föra över dessa överlevnadsmetoder till sina barn. Fattiga kunde även tänkas inte få föröka sig. Undervisning för fattiga skulle bara förvärra det naturliga urvalet och var inte att tänka på.

Vidare så propagerade Spencer för att kunskapsinnehållet redan från lågstadiet bara skulle handla om naturvetenskap. Tyvärr var han inte tillräckligt insatt i Charles Darwins tankar om evolutionsläran trots att Spencer själv ansåg, och uppfattades så av många, som dess främste uttolkare.

Spencer missförstod den evolutionära utvecklingen så till den grad att han höll fast vid en föregångare till Darwin, den franske biologen Lamarcks felaktiga teori om hur det naturliga urvalet sker. Spencer missförstod även den tyske 1800-talsfysikern Helmholtz tes om termodynamikens andra lag. För Spencer skulle hela universum, och därmed även skolundervisning, gå från det enkla till det komplicerade, medan Helmholtz påvisade att världen snarare går mot allt större energiförlust och blir därmed mer dött, tyst, homogent.

Vad som blev Spencers fall, och varför den blide socialisten och pedagogiske reformatorn John Dewey ett halvsekel senare sällan ville bli påmind om Spencers influens i hans egen reforminriktade pedagogiska filosofi, var Spencers uttalade rasism.  Han kunde se i fostrets ansiktsdrag samma utseende som ”barbarerna”, en platt näsa, stora läppar, brett sittande ögon.  Även småbarns oönskade beteenden som stöld och ljugande påminde Spencer om de icke-vita folken.

Den amerikanske läkaren, filosofen och psykologen William James som levde under Spencers tid och såg hans framgångar i USA i slutet av 1800-talet, blev starkt kritisk till Spencers idéer, men många var fascinerade av hans kraftfulla populära framställningar och föredrag. Dock var James liksom många beredda att svälja hans pedagogiska idéer även om resten var falsarier och humbug.

Den progressiva pedagogikens grund som Spencer och andra förfäktade, och många så gör än idag, bygger att barnens naturliga lek och tillvaro innehåller principer som kan tillämpas på skolundervisning. Bara en vetenskapligt lagd pedagog observerar hur barn beter hemma, utomhus och i naturen, så kan en lärandemiljö arrangeras i skolan som liknar hur barn lär sig när de inte är skolan.

Egan menar att det första problemet dyker upp vid den naturliga språkinlärningen som sker automatiskt. Han stödjer sig på psykologen Jerry Fodors modell av vårt sinnes inlärningssystem där en del sker utan vår medvetenhet. Att få skolundervisning att likna denna del av hjärnans informationsbearbetning är omöjligt och knappast önskvärt.

Vad som är än värre är uppfattningen att barn har en viss naturlig inlärning som de föredrar och om vi kan isolera den kan vi göra undervisningen mer effektiv. Även Platon hade liknande idéer i sina uppfostringsidéer i Staten, vilket inte gör dem mer sanna.

Eftersom barnen går från det konkreta till det abstrakta ska de inte undervisas om abstrakta regler, som grammatik och matematik, utan själva dra slutsatser efter att ha praktiskt erfarit dessa regler och samband menade Spencer.  Om barnen inte gör som läraren planerat i den progressivt arrangerade läromiljön är det lärarens fel.

Föreställningen grundar sig på att barn är som tomma blad som fylls vartefter av miljöns påverkan, något som har tillbakavisats av modern spädbarnsforskning. Våra framsteg följer inte en och samma evolutionära process. Vi lär oss olika saker på olika sätt och har inbyggda kognitiva resurser som stödjer dessa.  Därför blir det fel att tro att det finns En Enda Naturlig Metod som läraren kan fånga från barnens lek och ta in till klassrummet.

Vidare är principerna om att gå från det konkreta till det abstrakta, enkelt till komplext, känt till okänt och så vidare rena myter.  Vad ska vi göra med Pelle Kanin, den litterära figur som barn vill veta mer om? Är han konkret eller abstrakt? Eller den fruktan som sagan om Hans och Greta uppväcker hos barn?

Kieran Egan menar att begreppen ”konkret” och ”abstrakt” har blivit något (progressiva) pedagoger vant sig med att tänka med, men inte tänka på. Om vi stannar upp och gör det finner vi snabbt hur oanvändbara de är för att karakterisera barns tänkande och lärande. Deras hantering av symboler till exempel, som i skrivande, räknande och målande.  Barn har inga problem att få dessa (abstrakta) symboler att referera till ting trots att de inte började med tinget, den avbildade blomman istället för teckningen av blomman.

Samma sak med att barn måste börja med det kända. Om detta är sant skriver Egan så innebär det fyra saker:

  1. Detta omöjliggör all mänsklig inlärning
  2. Om nyheter är problematiska för människor, så blir de inte bättre genom att ignoreras.
  3. Barns (vardagliga) tankevärldar kan innehålla monster, Pelle Kanin och mystiska känslor, vilka utifrån en pedagogisk preferens för praktiska ting närmast blir föraktfull för barns fantasivärldar.
  4. Ingen person, vuxen eller barn, har någonsin i sin inlärning följt en reguljär utveckling från det kända till det okända.

Aktiva elever är visserligen bra men inte av de anledningar som progressiva pedagoger tror. Det är inte så att elever som sitter tysta och läser eller lyssnar på en lärare alltid är passiva och tvärtom. Uppdelningen går inte mellan aktiva progressivt undervisade elever och passiva traditionellt undervisade elever. Eftersom praktiskt upptagna elever är lättare att observera än intellektuellt upptagna vill lärare gärna sätta elever i praktiskt arbete, även om det trivialiserar och passiviserar dem.

 

UTBILDNINGENS INRE MOTSÄTTNINGAR

Kieran Egan har lanserat en ny modell för att analysera utbildning. I kapitlet “Why Education is Difficult and Contentious” i The future of Education: Reimagining Our Schools from the Ground up (Yale UP, 2008) och i föreläsningen med samma namn på YouTube, analyserar han de inre historiska motsättningar som dagens utbildningssystem vilar på.

Han börjar med vår evolutionära utgångspunkt med för stora och omogna hjärnor vid födseln som kräver tidig omsorg och skiljer oss från djuren. Sedan går han vidare till vår minneskapacitet i den muntliga kulturen som upprätthåller just omsorg och socialisering i grupper.

Först med Platon å ena sidan och Rousseau å den andra så uppkommer två konkurrerande och ömsesidigt uteslutande uppgifter för kunskapsöverföring, dvs utbildningssystem (varav Platons Akademi var en de första):

  1. Fostran och utbildning ska syfta till socialisering i gruppen och samhället
  2. Kunskapssökande ska vara oberoende av sociala och kulturella hänsyn och finns eviga sanningar (Platon, Aristoteles)
  3. Utbildning ska vara personlighetsutvecklande och ge oss inre värden (Rousseau, romantiken, Dewey)

Egan menar att utbildningssystem idag har begreppsliga problem i och med att alla tre ändamål inte kan uppnås samtidigt utan att de underminerar varandra.

Ta 1 och 2. Den ena kräver anpassning medan den andra uppmuntrar till skepticism

Eller 1 och 3. Socialisering kan innebära att ens personlighet försvinner i medelåldern när man upptäcker att man valt en konform karriär framför sin inre äkta önskan.

2 och 3. Å ena sidan universell och evig kunskap, å andra sidan personlig och psykologiskt värdefull bildning och karaktärsdanande utveckling.

Kieran Egan vill lägga till vad han kalla en ”halv idé” som utbildning som han själv anser existerar förutom de tre inkompatibla varianterna.

 

IE OCH LID

Han skrev om denna ”halva idé” i först i hans mest kända bok, The Educated Mind: How Cognitive Tools Shape Our Understanding (Univ of Chicago Press, 1997) och har sedan vidareutvecklat den i en rad böcker. Mest i Learning in Depth (Univ of Chicago Press, 2010) där han lanserar ett förslag att varje elev ska få ett temaprojekt i lågstadiet som de sedan ska ägna sig åt resten av skoltiden; äpplen, hjulet, mollusker, järnvägar, katter, kryddor etc.

Förutom socialiserande, akademiserande och personlighetsutvecklande utbildningsändamål, så lägger alltså han till symbolhantering. Han går via den förr så populäre men ofta missförstådda ryske psykologen Vygotskij och använder liksom vår egen Roger Säljö ett socio-kulturellt perspektiv på lärande.

I centrum för Egan står våra kognitiva verktyg, dit han även räknar kroppen och dess funktioner. Spädbarnets glädje i att se sina nära och vilja att röra sig till rytmer är tidiga exempel på att hur vi uppfylls av känslor och tankar som vi samtidigt tolkar via symboler. Historieberättande, särskilt myter och sagor och hjältedyrkan, blir till kognitiva verktyg som kan försätta oss i fantasins värld.

Hela tanken med hans Imaginative Education (IE) och Learning in Depth (LID) är att gå bortom uppdelningen mellan traditionell och progressiv pedagogik (2 och 3 i hans schema) och vidare in i ett nytt pedagogiskt tänkande byggt på en socio-historisk analys av kognitiva verktyg.

Egans forskning är kulturellt orienterad och anknyter till den äldre humanisten Joseph Campbells myto-poetiska tänkande. Han är ibland kritisk till kognitiva psykologer för deras övertro på att finna vetenskapliga bevis för lärandeprocesser, men hans samtida Daniel Willingham är inte sådan.

Han vill liksom Egan och Campbell inför berättandet och fantasin i skolan och i samhällets självreflexion. Tyvärr har dessa önskvärda pedagogiska företeelser och idéer missförståtts av progressiva pedagoger och pratmakare, liksom de gjorde med Vygotskij.

Kieran Egans pedagogiska livsverk är dock intressant och hoppingivande. En ny halv idé om utbildningsfilosofi är inte det sämsta.

Dessutom är han en utomordentlig föreläsare.

 

 

Mitt förslösade bildningskapital – slutkapitlet i Pedagogik och polemik

Tidigare utdrag ur min pedagogikbok I, II, III, IV och V

– – –

Nedanstående text är en personlig betraktelse över bildningsbanorna hos en romanfigur i  den franske 1800-talsförfattaren Gustave Flauberts bok L’Èducation sentimentale (Hjärtats fostran), den franska sociologen Pierre Bourdieu och svenska pedagogen Donald Broady samt parallellt, min egen idiosynkratiska misslyckade bildningsgång och karriär.

 

FLAUBERTS FRÄNDE

Romankaraktären Frédéric Moreau är en fransk småborgare som försökte slå sig fram som författare och litteratör, betraktare av 1848 års revolutionsstrider, bohem och älskare, men som förlorar alla illusioner. En patetisk medelklassman vars skildring Flaubert gjort till en ironisk version av en bildningsroman för att tala med Sara Danius (Den blå tvålen, Bonniers, 2013).

Den har ingen sensmoral, handlar om trista ting, misslyckanden, men inget självmord som i Madame Bovary som kom ut decenniet före. ”Romanen är ett monument över tristess, passivitet, förstening” noterar Danius.

Moreau är en försiktig tråkmåns men dras till kultur och politik. Han går runt bland trasiga revolutionära barrikader 1848 och betraktar gatustriderna som ”ett skådespel”. Alltid distanserad, passiv men reflekterande.  En obestämbar borgare och tveksam bohem.

Bestämd till obeslutsamhet skriver Pierre Bourdieu i den kultursociologiska studien Konstens regler: det litterära fältets uppkomst och struktur (Symposion, 2000, original 1992) – den bok som ägnas just Flauberts person och denna roman.

Romanfiguren Frédéric Moreau drömmer om att bli författare, musiker, lärd historiker, målare och gör några tveksamma försök i Paris innan han återvänder till landsorten norrut. En tvivelaktig figur som Flaubert skapat för att visa oss livets gång och våra pinsamma försök att lossa våra kedjor, egna eller omvärldens, inom ett visst kraftfält – här den franska 1800-talsromanen inklusive dess författare och inriktningar (realism, naturalism, symbolism).

Bourdieu skriver om den triste huvudpersonen:

”Arvtagaren som inte vill bli vad han är, det vill säga en borgare, och som därför vacklar mellan strategier som ömsesidigt utesluter varandra. Och eftersom han vägrar att ta vara på de möjligheter som erbjud honom – bland annat äktenskapet med Louise – har han till slut komprometterat alla sina möjligheter till reproduktion. Hans motstridande ambitioner som i tur och ordning för honom mot de två polerna i det sociala rummet, mot en karriär som konstnär eller mot affärslivet, och parallellt med detta mot de två kvinnor som förknippas med dessa positioner, är typiska för en varelse utan tyngd (ett annat ord för allvar), ur stånd att bjuda fältets krafter motstånd” (s. 50, kursiv i original).

En ironisk småborgare som misslyckas som konstnär och som erkänner i slutet av sitt liv, och i slutet av boken, att hans liv saknat en klar inriktning, en riktlinje. Hans bästa minne blir ett misslyckat bordellbesök i ungdomen.

Hans liv är ett dubbelt misslyckande: enligt den bohemiska estetikens formel under mitten av 1800-talet så är det illa att vara framgångsrik i materiellt hänseende, således vinner den i konst som förlorar i pengar. Moreau är dock både usel som konstnär och som förvaltare av sin lilla förmögenhet.

Flaubert lyckas enligt Bourdieu med att skapa en position där passiviteten blir till ett estetiskt ställningstagande för en neutralitet, en högstämd konstnärlighet som inte bara förkastar borgerskapet utan även bohemen och de sociala världsförbättrarna.

Men hans romanfigur är en dilettant, en som förläst sig på teaterpjäser och äventyrsromaner, ja även nämner pikareskgenrens förstling, Don Quijote, där en annan halvrik och halvbildad herre söker ädel framgång i en oförstående omvärld.  Huvudpersonen Fréderic Moreau är lika förvirrad och tagen av skönlitteraturens värld som hans ungdomskärlek Madame Arnoux, och Emma Bovary kan man tillägga.

Den litterära världen är ingen plats för drömmare om man ska tro Flaubert och Bourdieu, utan där utkämpas strider om positioner i de litterära fälten; dels inom romanen, dels runt författaren. Bourdieu lägger samman romanfiguren Fréderic Moreau och författaren Gustave Flaubert i ett dubbelt fyrfältsschema.

Här nedan syns dock inte dessa två, romanfiguren och författaren, utan en bild av det kulturella fältet som sådant, inlemmat i ett större socialt fält. Övre högerpolen har lite kultur och mycket pengar, nedre vänsterpolen det motsatta.

Bilden är från den svenska upplagan i Donald Broadys förord till Pierre Bourdieus Konstens regler

 

Fréderic Moreau rör sig tveksamt från den högra sidan in mot vänster men retirerar tillbaka mot mitten. Flaubert går från samma position nedåt mot den autonoma och påvra positionen l’art pour l’art, men vänder upp till det övre vänstra hörnet som invald i franska Hederslegionen 1866 efter att ha blivit åtalad 1857 för omoral men frikänd.

 

 

Pierre Bourdieu

BOURDIEUS BANA

Pierre Bourdieu som studerat sociala strategier och symboler i hela sitt liv har berättat något om sin egen väg från födelsen 1930 den lilla sydfranska byn Denguin till professuren vid Collège de France 1981 i Paris. Till skillnad från Flaubert och hans romanfigur hade den unge Pierre mycket litet som skulle tala för att han skulle övervinna sina hinder som son till en rebellisk postiljon, långt från universitetsstäder nere vid gränsen mot Spanien i Pyrenéerna.

Fadern röstade långt till vänster och modern kom från en bondsläkt. Den unge Pierre Bourdieus habitus som begåvad, diskussionslysten, stridbar landsortsbo (i stil med irländare) var tillräcklig för att föra honom vidare, även om ett kultur- och utbildningssociologiskt mirakel behövdes vid varje övergång till ny skolform.

Han var uppstudsig mot lärare  vid internatskolan i Pau och alltid beredd att stå upp för rättvisa och för svaga.  Som Flaubert skrev, den som levt på en internatskola vet nästan allt om livet vid 12 års ålder (refererad i Bourdieus självbiografiska skiss från 2004).

Bourdieu var en duktig men oppositionell elev. Dragen till studier men i protest mot skolan som institution och upprätthöll en aristokratisk diskretion mot teorier och för empiri.  Hans väg från Sydfrankrike gick via gymnasiet Louis-le-Grand i Paris, École normale supérieure (rue-d’Ulm), fältstudier i Algeriet, École des hatues études en science sociales och slutligen till den självständiga akademiska institutionen Collège de France (där jag lyssnade på honom 1986).

Att antas till Paris förnämsta humanistiska gymnasium och till de intellektuellas bildningshärd, École normale supérieure (rue-d’Ulm), från byn är ett veritabelt kraftdåd. Men det räckte inte med karriären.

Bourdieu, som klarat provet för att bli gymnasielärare i filosofi, agrégation de philosophie 1924, valde att lämna teorien för praktiken bland algeriska bönder som antropolog/etnolog. För hans klasskamrater framstod valet som en nedklassering, lämna fina filosofitimmar för smutsigt fältarbete bland ibland arga, fattiga bönder i Nordafrika, dessutom under befrielsekrig från kolonin Frankrike. Sociologen Garfinkels term degraderingsrit framstår som adekvat.

Än märkligare framstår hans akademiska status som forskare, inte akademiker. Sedan 1964 har Pierre Bourdieu inte haft någon universitetstjänst i Frankrike och var aldrig ens kvalificerad till en universitetsprofessur eftersom han aldrig doktorerat.

Bourdieu innehade ett särskilt habitus, vilket enligt honom själv (och med Broadys ord), är system av dispositioner som tillåter människor att handla, tänka och orientera sig i den sociala världen. De är såväl sociala erfarenheter, kollektiva minnen som sätt att föra sin kropp och röst, som styr deras tankar och praktiker, oftast i kontinuitet med tidigare liv men ibland i ny inriktning.

Hans eget habitus lät honom lämna byn medan skolkamraterna blev kvar. Bourdieus föräldrar slutade skolan vid 14 respektive 16 års ålder, medan han fortsatte till 24 år. Så habitus är inte detsamma som reproduktion utan en form av symboliskt men förkroppsligat kapital.

Habitus ges värde som (symboliskt) kapital inom de sociala rum där vissa habitus premieras, men inte andra. Inom ekonomiska och kulturella fält värderas vissa habitus olika. Broady sammanfattar essensen:

”Var och en av oss är begåvad med en habitus, men det är marknaden som avgör vilka ingredienser i och effekter av denna habitus som kan fungera som kapital”

(se hans avhandling Sociologi och epistemologi. Om Pierre Bourdiues författarskap och den historiska epistemologin, HLS, 1991, s. 226).

 

Donald Broady

BROADY OCH JAG

Habitus är alltså bara användbart inom vissa fält. Att realisera mitt eventuella bildningskapital är vad jag försökt mig på utan större yttre framgång. Jag har ingen annan att skylla på än mig själv där mitt habitus nog varit till nackdel trots rätt goda förutsättningar.

Att jag själv uppskattar böcker och bildning är visserligen sant och att detta har inneburit personlig tillfredsställelse är sant. Men om mitt mål varit att någorlunda leva på detta kapital så är slutsatsen att det kulturella fält där bildningssträvan kan erkännas och växlas in i symboliskt kapital inte varit framgångsrikt. Inte heller en traditionell medelklasskarriär utan bildningsambitioner har jag uppnått.

Om man som jag föddes 1958 i en medelklassfamilj i det akademiska Uppsala på 1960- och 70-talen och ville skilja ut sig fanns nyvänstern och alternativrörelsen där som öppna famnar. Många intellektuella medelklassungdomar drogs till dessa partier, tidningar, miljögrupper, husockupationer, aktioner och några stannade där.

Jag var en av den och trodde på fullt allvar som drygt 20-åring att jag hade en framtid som fattig kulturtidskriftsredaktör eller vänsterförläggare. Mina jämnåriga och mer framgångsrika men också anpassningsbara och nu politiskt korrekta vänsternostalgiska förebilder var Johan Ehrenberg, Nina Lekander, Joakim Thåström och Brutus Östling.

På 1970-talet delades ungdomsprotesterna från 1968 upp i två läger; kommunisternas sekter inkl VPK (som jag gick in i 1977 under gymnasiet), delar av SAP å ena sidan, flummarna runt Gärdesfesterna, alternativrörelsen å den andra. I Ulf Lundells roman Sömnen från 1977 kallades de förra för ”Vasastaniter” och de senare rätt och slätt bohemer.  Några personer, med sympatier för milt men konsekvent samhällsuppror som jag, befann sig mellan dessa läger.

Jag for till exempel till den alternativa lärarhögskola/resande folkhögskolan i Tvind på Jylland redan på 1970-talet men var samtidigt en sk proggare. Punken kom för sent för mig när jag redan rotat mig i amerikansk folkrock och svensk proggrock i folkton (Norrlåtar, Turid, Kebnekajse).

Min bildningsgång kan förstås via jämförelser med vad som skedde inom skoldebatten och den forskning som pedagogikprofessorn Donald Broady bedrivit utifrån Pierre Bourdieus samhällsvetenskapliga program

Under 1970-talet startade Broady sin långa gedigna karriär inom lärarutbildning, pedagogik och aktivism, medan jag gick i plugget, dock redan då aktiv i elevkåren och i färd med egna studier vid Carolina universitetsbibliotek. Ett år på high school i USA, 1975–76 blev en sporre för mig att läsa facklitteratur på engelska. Just dessa utbytesstudier brukar Broady exemplifiera med sin tes om medelklassens egna omkörningsfiler utanför skolans motorvägar. Så rätt han hade och så fel jag gick.

 

Gymnasieläraren i filosofi, historia och svenska Donald Broady var en av flera initiativtagare till KRUT-KRitisk UTbildningstidskrift som försökte finna en skolpolitisk position genom att kryssa mellan nymarxismens alla varianter på 1970-talet och folkliga radikala rörelser utan särskilda teoretiska anspråk. KRUT ville inte liera sig med flummiga proggideal utan skrev i första numret 1977:

”Skolan ska inte i första hand vara mysig, den ska vara lärorik”.

I ett annat senare citat om progressiv projektmetodik noterade Broady syrligt att

”’projekt’ heter det nuförtiden när några ungar lämnas ifred i ett hörn av biblioteket”.

Själva skulle både jag och Broady nog båda varit mer än nöjda med denna placering utanför trista klassrum, men vi insåg båda att denna valhänta metodik inte var given för alla elever. Jag genomled högstadiet 1971–74 i Valsätraskolan i Uppsala med OBS klasser, rökruta, thinnerträffar på ungdomsgården med lärare som antingen satt på en kudde på katedern eller lämnade musiklektionerna när vi slog på alla instrument medan Uppsalas proto-punkband Gudibrallans senaste LP snurrade på skivtallriken.

Rektor Bo Hagman var sosse berättade grannarna i vårt välbeställda Norby villaområde och skakade på huvudet. Själv var jag elevrådsrepresentant, fixade skoldanser med pappas företagskort (rabatt på allt godis) och skrev bokrecensioner i elevtidningen, Valrossen.

Först vid starten i Lundellska skolan i gymnasiets första ring 1974 återgick min bildningsgång till mer sedvanlig medelklasstradition på naturvetenskaplig linje, som jag sedan dess gjort allt för att inte använda till en traditionell medelklasskarriär som akademiker eller lärare.

Carolina Rediviva, Uppsala universitetsbibliotek, syntes från våra lektionssalar vid Nedre Slottsgatan och de flesta lärare hade åtminstone magistergrad i sina ämnen. Bara drygt tio år innan jag började, 1960, hade det enskilda läroverket Lundellska skolan, övergått till statlig regi och 1971 upphörde den som läroverk för att bli gymnasieskola.

Dock hade litet förändrats och jag gick praktiskt taget i ett traditionellt humanistiskt läroverk i stil med Södra Latin i Stockholm. Medan jag organiserade elevråd (igen), satt i en sk SIA bestyrelse med rektor Rolf Aarflot, skolkade för att marschera mot Barsebäck och besöka Christiania, läsa modernistiska manifest jämsides med anarkistbladet Brand, uppstod således tidskriften KRUT (som jag aldrig varit del av men känt till via medarbetaren Märit Eijde).

Enligt mig stod KRUT för en slags ”lingonvänster”, då en beskyllning från VPK:are men för mig något genuint och stort, en kombination av gräsrotsaktivism med avancerad akademisk forskning, särskilt i kontinentala professionaliserings-, utbildningssociologiska och kulturteoretiska skolbildningar.

KRUT redaktionens ideella bildningsarbete var i stora stycken mer avancerat än vad som försiggick vid svenska universitetsinstitutioner vid denna tid. KRUT slog underifrån från förorter (Jordbro, Ålidhem), landsbygd (Jörn, Markitta, Norberg, Norrbotten) och nätverk av engagerade lärare, socialarbetare från barnbyn Skå, beväpnade med Skolhandboken, arbetarspel, Skolarkivet, skolanarkisterna Nils Christie och Ivan Illich, och  klientrörelserna runt Pockettidningen R.

KRUT var en del av denna mylla, en skeptisk akademiskt inriktad skolkritisk tidskrift som stod med foten inne i klassrum och seminarier, frivilliga (Nordiska Sommaruniversitetet där jag var aktiv) och institutionella (Lärarhögskolan i Stockholm). Man ville till och med bygga upp en Erfarenhetsförmedling för lärare vid mitten av 1970-talet, dit alla lärare kunde vända sig och utbyte tankar och erfarenheter från sina egna klassrumsexperiment och läsefrukter.

Om man ska finna historiska förebilder till denna alternativa och folkliga lärarorganisering så fanns runt de brittiska hemgårdarna liknande grupper som gjorde ” community work”. Idag finns bara rudiment kvar av dessa sociala ofta liberalt orienterade insatser vid 1900-talets första decennier i Sverige. Lärarnas självorganisering under 1970-talet motsvarades av klientorganisationerna RFHL, KRUM, RSMH, vars band till skolan och ställningstagande för skolelevers erfarenheter syntes i Pockettidningen R:s temanummer ”Utklassad” från 1972.

KRUT:s redaktion hade bland annat lärt sig av ett besök på danska ”Det Nødvendige Seminarium” i Tvind där de mest skäggiga progressiva lärarkandidaterna fanns i Norden på 1970-talet att kunskap inte är att förakta trots radikalt engagemang. Denna danska självstyrda och stundtals resande lärarhögskolan hade engagerat akademiska pedagoger, lika skäggiga och lufsiga som de själva, för att de skulle komma ut till deras experimentella lärarhögskola, där höns och grisar sprang runt medan de blivande lärarna tryckte stenciler, planerade resor till Afrika och diskuterade om parförhållanden inte var noe borgerligt skidt og uerotiskt.

Universitetspedagogerna lade huvudet på sned vid första föreläsningen och frågade Tvindfolket vad de ville man skulle tala om, varpå svaret blev att något sådant där trams ville inte lärarkandidaterna på Tvind höra talas om.

-Föreläs och ge oss den kunskap vi inte har. Vi har brått med sådden och utfodringen. Sitta med benen i kors duger icke. Sicken pjat, mænd!

De radikala akademiska pedagogerna lydde motvilligt men föreläste torrt och alla blev nöjda. Men någon mysprogressiv pedagogisk metodik kunde inte skönjas och väl var väl det.

Enligt KRUT var lärarnas yrkessjukdom deras tilltro till individualiserande metodik och psykologisering av samhälleliga konflikter. I dessa pedagogiska irrgångar återfanns ofta progressiva pedagoger och idealistiska unga lärare på 1970-talet och senare.

Broady m fl menade att enskilda progressiva lärares klassrumsexperiment kanske kunde vara framgångsrikt, men för att begripa skolan som system behövdes, som alltid vid förändringar, organisering och kunskap. Vad betydde några lärares dialogpedagogik, även om den uppmuntrades av Skolöverstyrelsen och Barnstugeutredningen, om hela skolan var en sorteringsmaskin inriktad på att upprätthålla klassamhället och hierarkier?

Dock fick det vara måtta med pessimismen enligt KRUT och Broady. Allt i skolan är inte förutbestämt och alla lärare kan göra skillnad för sina elever men en användbar analys av skolväsende och pedagogik måste vara teoretiskt grundad, inte enbart praktiskt.

Senare i sin installationsföreläsning i Uppsala universitetsaula 1998 skulle Broady påvisa tre skilda pedagogiska kunskapsformerna utifrån den franske sekelskiftssociologen Émile Durkheim;  bildningsvetenskap (science de l’éducation), praktisk teori och undervisningskonst (Artes, nr 1/1999).

Endast den första vetenskapliga pedagogiska kunskapen kan stå neutral i kritdammet vid tavlan och söka svar på varför skolan är som den är. De övriga talar om hur skolan bör vara och hur man rent konstfärdigt undervisar. Broady vill, sin teoretiska hållning till trots, uppvärdera de andra två, i synnerhet undervisningskonsten.

Åter till resonemangen vid KRUTs belamrade redaktion på Torpedverkstaden, Skeppsholmen, på 1970- och 80-talen. Även om idealistiska progressiva lärares klassrumshyss kan vara för småskaliga och kapitalismen vill ha lydiga elever så var den svenska skolan ingen kapitalistisk tvångsinrättning, ingen repressiv fabriksskola, menade man då.

KRUT menade till och med, till den pedagogiska flumvänsterns förtvivlan, att progressiva krav för en mer effektiv inlärning och resolut inriktning inte behöver vara helt fel även om kapitalet gynnas av läraktiga och dugliga elever. Dvs även lydiga elever kan vara bra för revolutionen, eftersom de antagligen suttit stilla vid läxförhör, skrivit bra på prov och lärt sig en del till nytta både för karriär och kritik, som Bourdieu vid lycéet i Pau på 1940-talet, Broady i Djurholms Samskola på 1950-talet och jag själv vid Lundellska skolan på 1970-talet.  Vi var duktiga skolpojkar men inte konforma.

Utan mina självstudier i socialdemokratins idéhistoria vilket ledde till en 40-sidig lunta som specialarbete i gymnasiet 1978 hade jag inte kunnat hålla studiecirklar inom ABF i Marx Kapitalet inom VPK eller förstå statsvetaren Mats Dahlkvists kapitallogiska handledning. Men den pedagogiska vänstern inklusive anhängare i liberala läger, radikal medelklass och socialdemokrati hade redan då grävt ned sig i ett obegripligt kunskapsförakt på 1970-talet och såg därmed skolan som ett instrument för klassförtryck med lärarkåren som utförare av förtrycket.

Tyvärr bidrog Broady oförskyllt till deras missförstånd genom att försöka reda ut kunskap, fostran och bildning i en lång artikel i KRUT 1981, ”Den dolda läroplanen” som repeterade grundläggande utbildningssociologiska resonemang från Kant, Herbart, Durkheim och tidigare tänkare vid medeltida skolinrättningar fram till 1960-talets klassrumsobservationer av Philip Jackson och Basil Bernstein.

Inget nytt egentligen förutom att även den progressiva pedagogiken som hyllades av många radikala lärare och SÖ befanns stå även den för en dold läroplan, än mer dold än tidigare. Denna dolda läroplanen gick, bland annat, ut på att lära sig sitta still, veta hut (folkskolan fram till 1962), räcka upp handen osv.

Immanuel Kant beskrev fenomenet öppet i sina föreläsningar i pedagogik i början av 1800-talet:

”Så skickar man t ex i början inte barnen till skolan med avsikten att de ska lära sig något där, utan för att de ska vänja sig att sitta stilla och punktligt iakttaga det som föreskrives dem ”.

Broady hävdade att felet med den dolda läroplanen var att den var dold, inte att den fanns överhuvudtaget. Fostran behövs om man är fler än två.

Proto-progressivisten J-J Rousseaus ensamma promenader med idealeleven Emile var tyvärr idealet även 1900-talets progressiva pedagoger, inte minst i den sk dialogpedagogiken, medan Broady och KRUT insåg att ordning i klassrummet där 25 barn stimmade inte var betjänta av lärdomar från dyaden lärare/elev.

Men inte av detta var möjligt för fyrkantig partivänster (inkl SAP) och pedagogiska karriärister som nu blivit mjukpedagoger vid SÖ. Broadys artikel togs till intäkt för att all undervisning var förtryck och en flodvåg av mjukpedagogisk sörja vällde över landets skolor och lärarutbildningar under 1980-talet från borgare såväl som socialister.

Katederundervisning var naturligtvis fel och hade så varit sedan 1946 års Skolkommission under Alva Myrdal, men nu blev även lärarauktoriteten nedmonterad, otydliga temastudier blev trendiga, betygen försvann nästan helt och en helt ny position växte fram, en koalition mellan pedagogisk vänster, och teknikoptimistisk höger mot all tidigare sk traditionell pedagogik.

Att den progressiva pedagogiken även den hade en dold läroplan gick de radikala svenska pedagogerna spårlöst förbi. De fortsatte än mer att utveckla egna hyss i skolan i tron att de hade undvikit den hemska dolda läroplanen. Alice Millers bok om Hitlers barndom och Tomas Ziehes ungdomsforskning drogs med i resonemangen om barns och ungas utveckling vid sidan av de pedagogiska inriktningarna Waldorfskolor, Montessori, Reggio Emilia, Bornholmsmodellen, Freire, Freinet, PBL, projektmetodik, erfarenhetslärande osv.

Broady förhöll sig skeptisk dels till dessa excesser, dels till de motreaktioner som hade kommit från borgerliga skolmästare, maoister, Doktor Gormander i Aftonbladet. Han ansåg att de som talade om att återuppväcka den gamla goda skolan, i synnerhet realskolan (som var folkpartiets käpphäst och som de ville bevara långt in i den sista enhetsskolestriden i Visby 1960), helt enkelt var otidsenliga.

Progressivism var egentligen inte en vänsterideologi utan reella och mångfacetterade svar på praktiska problem som moderna industrisamhällen stod inför under 1900-talets urbanisering, sekularisering och modernisering.

Broady skulle visa sig ha rätt att i att progressivism kunde även skapas i liberal, ja rentav i marknadsekonomisk skepnad, även i Sverige. Kanske fanns några lärdomar från KRUT med in i 1980-talets avregleringar för privata förskolor (daghemmet Pysslingen) och runt Miljöpartiets framväxt.  Självtillit och entreprenörskap hänger samman. Egensinne skulle man kanske kunna kalla fenomenet, som nog utmärker även en sådan bildningssolitär som mig.

Broady och KRUT förde ett tvåfrontskrig, minst. Dels mot den gamla skolans försvarare och de som ville återuppliva den, dels mot dimmiga progressivister och fyrkantiga marxister. En tredje front mot borgerligt progressiva utbildningsreformatörer utvecklades i början av 1980-talet då Broady noterade:

”Jag gissar att honnörsorden i skoldebatten inte kommer bli 70-talets ’dialog’ och ’kunskap’ utan istället ’kreativitet’, ’mångfald’, ’initiativ’, ’fantasi’, ’företagsamhet’, ’individen’, den enskilde, valfrihet ,frihet. Vad har socialdemokratiska skolpolitiker att sätta emot ? Blir det till att på nytt stå med mössan i hand och överlåta initiativet till högern?” (Socialistiskt Forum nr 6/1983).

Med stöd av tidigare generationer av utbildningsreformatorer och pedagogiska forskare som Torsten Husén, Ulf P. Lundgren, Urban Dahllöf m fl, kom Broadys samhällsinriktade analys av skolan och pedagogikens funktion till sin rätt på Lärarhögskolan i Stockholm och med Pierre Bourdieus sociologiska verktyg. Det tidigare individualpsykologiska perspektivet förbyttes mot dels utbildningssociologi i vid bemärkelse, dels en svensk vetenskapsteoretisk kökkenmödding kallad didaktik.

Idag att efter begreppet introducerats i svensk lärarutbildning och pedagogik (didaktikernas hatobjekt nr 1, medan metodik var deras hatobjekt nr 2) råder vetenskaplig och geografisk förvirring om själva begreppet didaktik) är läget än mer förvirrande.

 

1977

MITT HABITUS

Jag trodde aldrig jag skulle bli lärare och skolmänniska. Visserligen älskade jag skolan men samtidigt var den för trång; för borgerlig skulle jag sagt då, idag att den är för socialistisk.

Från 1980 började jag skriva i student-, vänster- och fackpress. Frilansartiklar och debatt, bokrecensioner och någon gång en längre essä. Men jag urskilde mig inte från mängden utan flöt med i växlingen från nyvänster till postmarxism i början av 1980-talet, en yngre eftertrupp till de äldre tveksamma vänstermän och litteratörer som visade vägen via tidskriften Kris och Nordiska Sommaruniversitetet (se Donald Broady och Mikael Palmes analys i Kulturens fält, Daidalos, 1998).

Jag var helt enkelt inte tillräckligt intressant och produktiv för att göra mig gällande i det kulturella fältet, men fortsatte ändå med frilansskriverier, filosofistudier, folkhögskolejobb och självstudier under 1990-talet vid sidan av familjeförsörjning.

Med tiden mattades mitt intresse för marxismens dödsflämtningar av, som pågått sedan 1975 i Frankrike (Otto Mannheimers artiklar i DN läste jag noga), men återupplivats gång på gång av personer som Fred Jameson, Michael Hardt och Toni Negri. 2000 var jag färdigt med Vänsterpartiet som jag lämnade med buller och brak, intervjuad i Moderna Tiders tv-kanal och med egna slutord i Vänsterpress och Arena.

Folkbildning har nog varit mitt kall, men jag har inte klarat av att inordna mig, vare sig när jag var folkhögskollärare eller studieförbundsledare. Nu när jag lämnat det etablerade politiskt korrekta kulturella fältet är jag än mindre anställningsbar eller tryckbar.  De folkbildningsinitiativ jag startat – egna och andras föredrag, bokutgivning, manifestationer – har stoppats och marginaliserats.

På så vis har jag hamnat i avantgardet som ser varje världslig framgång som ett misslyckande. Artisten som hyllas förlorar enligt den franska 1800-talsestetiken. Möjligen har jag misslyckats på riktigt, liksom min dissidentfrände Lars Vilks.

Samtidigt är det en befrielse och en manifestation över vart min bildningsgång lett mig. Mitt liv ter sig nu vid snart 60 mer som ett kladdigt men för mig viktigt konstverk. Men inte disciplinerat såsom de kloka franska filosoferna Pierre Hadot och Xavier Pavie föreställde sig livsskapandet med hjälp av etiska praktiker.

Jag har sysslat med buddhistisk meditation men mycket mer med buddhistisk filosofi, särskilt Madhyamika. Men jag har aldrig varit särskilt planerande utan gjort projekt vartefter, tagit påhugg och skrivit och läst som det fallit sig.  Ett slarvigt konstverk, javisst, men också en sammanvävd livsfläta med många starka trådar sedan barnsben. Uppbrott, egensinne, bildning, äventyr, strider, offentlighet.

Jag är inte som den passive Fréderic Moreau. Inte heller är jag lika begåvad som Bourdieu eller Broady. Mina sex böcker är usla jämfört med Gustave Flauberts och de två B:nas.

Min sturiga inriktning är självvald, ett habitus som trots alla goda förutsättningar, medelklass, intellektuell, akademisk omgivning, organisationsförmåga, ledarskap, inte nått framgång i det enda fält jag verkligen ägnat mig åt och uppskattar – bildningens fält.

Att realisera mitt bildningskapital på det svenska kulturella fältet är troligen numera helt förött. Vad jag skriver, säger och organiserar löper vid sidan av alla etablerade kanaler, de socialistiska såväl som de borgerliga.

Timbros antologier Varken bildning eller piano, Den borgerlige optimisten och Borgerlig framtid visar hur den borgerlighet jag växte upp i, en småföretagarfamilj i ett akademiskt villaområde, övergett sina egna traditioner.

Jag valde själv vänsterns bildningsvägar och känner mig fortfarande hemma där, men ingen av dem är relevanta idag. Vänstern och högern är ekonomistiska, och vad gäller den Sverigevänliga rörelsen där jag befunnit mig ett par år, så är intresset för även där bildning rätt magert. Så något fält för bildning eller folkbildning i den traditionella meningen ser jag inte, folkbildare som jag är och bildad småborgare från en universitetsstad.

Ett habitus utanför ett fält är orealiserbart i Bourdieus mening. Jag är därmed utan valuta på bildningens fält och utan piano dvs ekonomiskt kapital. En proletär och autodidakt.  Vad jag haft av begåvning och förutsättningar har jag inte tagit tillvara. Därmed har jag slösat bort det lilla bildningskapital jag haft och varken blivit framgångsrik skriftställare, bohem eller borgare.

Återstår att vad jag numer skriver och säger offentligt väcker vrede och kritik. Om det varit tyst om mig innan så hoppas jag att reaktioner inte låter vänta på sig, till exempel på denna bok.

Flauberts brev till Louise Colet den 14 juni 1853 fångar vad som kan hända:

”Man kan mäta värdet på en människa genom antalet fiender hon har, och betydelsen av ett konstverk genom hur pass mycket det blir attackerat”.

”Ställningstaganden (verk, manifest, politiska manifest osv), som man för analysens krav kan och bör behandla som ett ’system’ av motsättningar, är inte resultatet av någon slags objektiv överenskommelse, utan en produkt av och en insats i en ständig konflikt. Det är med andra ord själva kampen som är den alstrande och enande principen i detta system” (Konstens regler, Bourdieu, s. 336).

Min förhoppning är alltså att denna textsamling kan väcka stridslusta och polemik om bildning, skola, kultur, barn, ungdom och pedagogik.

 

Återupprätta kunskapsförmedlingen i svensk skola

I helgen (20/8, 2017) skrev fyra professorer ett debattinlägg i SvD om att den svenska skolan måste börja förmedla kunskaper. Det fick mig att tänka på nedanstående bloggpost som jag skrev för tre år sedan och som nu finns i mitt kompendium Pedagogik och polemik.

Den engelska lärare och skoldebattör som nämndes i min text, Daisy Christodoulou, har sedan dess uppmärksammats i Axess hösten 2015.

Håll till godo, skolfolk, elever och föräldrar.

800px-Matteusskolan_2010a

Bloggpost 29 september 2014:

Hur märkligt det än kan låta har skolans traditionella men bortglömda uppdrag att förmedla kunskaper knappt diskuteras i skoldebatten. Ändå har detta uppdrag varit centralt för skolan fram till 1970-talet men har sedan dess fått ge vika för annat. Flera argument har förts fram för att skolan i mindre grad ska ägna sig åt att ge elever kunskaper och läget är ganska dystert som de flesta har förstått efter intensiv skoldebatt sedan de usla PISA- resultaten redovisades.

Det första argumentet mot kunskapsförmedling gavs redan av Alva Myrdal i 1946 års Skolkommission. För mycket detaljkunskaper skymde sikten för skolans uppgift att fostra demokratiska medborgare genom nyttig och samhällsrelevant kunskap menade denna socialdemokratiskt styrda utredning. Kunskaper var inget mål i sig utan ett medel för att nå social sammanhållning. Myrdals skolexperter betonade också att läraren skulle agera handledare snarare än allvetande efter ideal från den amerikanska progressiva pedagogen John Dewey.

Att utvecklingen går så snabbt att lärarens kunskaper snabbt blir förlegade var ett annat tidigt argument mot kunskapsförmedling. Bättre då att lära eleverna att söka efter kunskap med nya tekniska verktyg, som idag motsvaras av läsplattor och annan IKT. Bort med skolatlas och in med Google Earth utropade geografilärarna vid Stockholms universitets lärarutbildning 2012 när Jan Björklund ville återinföra användningen av kartböcker. Men de fick ge sig och Jan Björklunds nya läroplan LGr11 föreskriver till och med ett visst kunskapsinnehåll. Ett litet steg mot kunskaper men inte mycket när till och med lärarutbildarna är emot kunskapsförmedling.

Mellan 1994 och 2011 rådde annars anarki i det svenska skolväsendet eftersom inga kunskapsmål angavs utan varje lärare, skolledare och kommun själva fick leta efter vad som skulle läras ut. Bedömningen skulle sedan ske av ”kunskapskvaliteter”, inte ”kunskaper” enligt de postmoderna läroplanerna LPO94/LPF94. Det gick ju sådär och kommunaliseringen hjälpte inte till för skolfolk i de rådvilla 7000 grundskolorna ute i 289 kommuner.

En tredje invändning mot kunskaper som fortfarande hörs är att Sverige inte är ett homogent land längre och därför kan man inte enas om vilka kunskaper som ska läras ut. Utifrån så kallade ”kulturkrig” i USA sedan 1980-talet där minoriteter insisterat på deras intressen förtryckts inom ett skolsystem som dels förvaltats av vita heterosexuella män, dels lärt ut vad vita heterosexuella döda män skapat genom århundraden (Bibeln, Platon, Shakespeare osv.) så har samma befängda idéer importeras till Skandinavien efter år 2000.

Den amerikanska litteraturprofessorn E.D. Hirsch reagerade dock snabbt och gav ut en bok om gemensam bildning och vetenskap som i svensk översättning heter Vad varje svensk bör veta (1991). Hirsch skapade sedan en utbildningsstiftelse, Core Knowledge Foundation. Tillsammans med sociologen Charles Murrays bok Real education (2008) ger dessa initiativ argument för att införa en kanon av gemensamt kulturarv och en liten grund för att uppvärdera gemensamma kunskaper men de är flämtande ljus i bildningsmörkret i väst. I öst har man förstått vikten av att integrera skilda samhällsgruppen genom att utgå gemensam litteratur och historia oavsett religiös och kulturell bakgrund. Danmark inför en litteraturkanon 2004 så visst finns närmare exempel.

En viss tillnyktring har skett i skilda skolpolitiska läger men det kommer ta tid att förändra generationer av lärare och skolexperter som inte vill enas kring att läsa om Nils Holgerssons resa eller Strindbergs verk. Den radikala ungdomskulturforskaren Thomas Ziehe, populär på svenska lärarhögskolor, har numera upptäckt felen med att be barn gå till skolan för att hänga med kompisar och hitta sig själv. För de flesta vuxna är det självklart att man går till skolan för att lära sig, varför annars stiga upp en kall decembermorgon. Men holländaren Ziehes gamla flumpedagogiska ideal från 1970-talet hänger kvar i trendsättande svenska skolor som Fryshusets gymnasiums passionsprogram.

Den unga brittiska läraren Daisy Christodoulou berättar i boken Seven myths about education,utgiven som ebok 2013 och i tryck 2014 av The Curriculum Centre, om den chock hon fick när hon förstod att kunskapsförmedling inte var vad de engelska skolorna värnade om. Istället fann hon sju myter som omhuldades, där liksom i Sverige och i övriga västvärlden:

Fakta underminerar förståelse

Lärarledd undervisning är passiviserande

2000-talet förändrar allt

Du kan alltid kolla upp det

Vi måste lära ut överförbara färdigheter (”transferable skills”)

Projekt och aktiviteter är de bästa sätten att lära sig

Att lära ut kunskaper är indoktrinering

Hon beskriver myterna kortfattat på sin blogg The Wing to Heaven

Hon anser att de sju myterna är konsekvensen av en postmodern utbildningsformalism (”educational formalism”). Innehållet, det vill säga kunskaperna, är inget, formen är allt. Eftersom det postmoderna tänkandet relativiserar all kunskap så finns därmed inget gemensamt att lära ut och former blir vad som återstår. Lätt överförbara färdigheter i informationssökning är skolans övergripande mål, och helst ska detta ske på ett lustfyllt vis av en lärare som inte visar vad den kan, om hon ens gör det. Eleverna ska först lära sig sammanhang genom förståelse, inte basfakta som kan bygga upp förståelse.

I Sverige handlar detta ofta om att prioritera experiment och fantasi framför att kunna de grundläggande fakta om ett område. Fakta förstör fantasin menar de svenska skolexperterna och många lärare och kanske föräldrar med. Tyvärr.

Daisy Christodoulou pekar på myter som finns i hela västvärldens skolsystem men där Sverige utmärker sig negativt genom att ha anammat kunskapsföraktet mer än andra länder. Den svenska språkprofessorn och skoldebattören Inger Enkvist har liknande invändningar mot kunskapsförfallet i sin genomgång av internationella skolsystem i boken God utbildning – och dålig (2013). Vidare berättar historieprofessorn och lärarutbildaren Hans-Albin Larssons bok Mot bättre vetande. En svensk skolhistoria (2011) bakgrunden till att kunskaperna försvann. Se även mina inlägg om lärarutbildningen och svensk skola.

Men hindren är många. Det nuvarande kunskapsföraktet är lagfäst. Skollagens portalparagraf vid grundskolans införande 1962 var att skolan skulle ”främja eleverna allsidig utveckling samt att därvid meddela kunskaper och öva deras färdigheter”.

Lägg märke till ordningen; utveckling (social och/ eller individuell) kommer före kunskapsförmedling. I dagens läroplan LGr11 står avsnittet ”2.1 Normer och värden” fortfarande före ”2.2 Kunskaper”. Att resonera om detta kan verka fjuttigt men det tyder fortfarande på att barnen går till skolan för att upprätthålla normer och värden i första hand. Att lära sig något är väl bra men inget uppdrag längre.