Kategoriarkiv: Utbildning

Bokrelease 20 juni: Pedagogik och polemik

 

Min sjunde bok är ett kompendium på drygt 40 texter jag skrivit om skola, barn och unga, pedagogik,  historia, utbildning i Indien, lärarutbildning, förskola med mera sedan 1983.

En del finns på denna blogg, eller på nätet här och här. Utkast till hela boken här.

Tisdagen den 20 juni kl 17 är alla välkomna till Pressklubbens sal en trappa ned i valvet för en release. Ni kan köpa något att dricka eller tugga på i baren.

Pressklubben finns på Vasagatan 50, 5 min promenad från Stockholms Centralstation, vägg i vägg med Duvels Café.

Ingen anmälan behövs men se på Facebook eventet om ni vill.

Fritt Forum i Uppsala 1992 – ett fritt folkbildningsförsök

03061312

När jag letade bland mina gamla tidningsklipp och texter så hittade jag mitt examensarbete från Folkhögskollärarlinjen i Linköping 1992. Det gick ut på att arrangera och utvärdera ett antal fria samtal vid Uppsala Stadsbibliotek som jag höll i. Inte helt olikt mitt nya initiativ idag, Fri Folkbildning.

Men jag var redan då rätt megalomanisk och hade planer på att starta något i stil med Södertörns Högskola eller Arenagruppen.  Se sist i denna post för mitt förslag på ett nytt folkbildningsinstitut drivet av fackföreningar och folkrörelser. Intressant att jag ändå har samma bildningsambitioner idag som då, och idag mer folkliga än då Idag vill jag ju starta en Sverigevänlig folkrörelse och gärna leda en ny folkhögskola, eller varför inte ny högskola.

Denna uppsats och ett 40-tal texter om pedagogik och skola kommer jag sammanställa till en stor klippbok kallad Pedagogik och polemik som förhoppningsvis kommer ut denna höst 2016.

Håll till godo, gott folk!

/Jan Sjunnesson, examinerad folkhögskollärare och folkbildare

 

– – – – –

 

Fritt Forum, ett offentligt diskussionsforum i  Uppsala hösten 1992 –

examensarbete vid Folkhögskollärarlinjen, Linköpings universitet

 

INLEDNING

Fritt Forum är ett försök att utveckla folkbildningen, att demokratisera lokal och nationell politisk debatt och att omforma föreläsningstraditionen i Uppsala. Tanken är att samla åhörare kring ett ämne, få någon kunnig och engagerad person att inleda ett samtal för att sedan låta diskussionen löpa fritt. Det är direkt inte fråga om föredrag utan mer öppna diskussioner kring aktuella teman i Uppsala, Sverige eller världen. Dessa möten har jag alltså realiserat i form av regelbundna öppna offentliga samtal på lördagar i Uppsala denna höst (se bilagor 1-2  för presentation) och försöker i detta examensarbete att något beskriva och utvärdera verksamheten.

Syftet med mötena är att samla deltagare runt aktuella ämnen för att de ska kunna komma till tals utanför massmedia, universitetet och organisationer. Ett folkligt deltagande i så måtto att alla med intresse för samtidsdebatt är välkomna. Perspektivet ska komma underifrån för att människor ska komma till sin rätt utan makthavares, läromästares eller massmedias vakande blickar. En god förebild för Fritt Forum tycks de nutida tyska ”Medborgar-hearings” vara, men eftersom jag bara fått dem mig refererade kan jag inte här jämföra de båda initiativen.

Politiskt sett är Fritt Forum en konkret bild av det ”civila samhället” utanför stat och marknad, ett kritiskt medborgarforum i Vaclav Havels anda om man så vill. Om arrangemangen verkligen var det under denna period låter jag vara osagt. Fritt Forum är alltså inte ett forskningsinriktat examensarbete utan ett utvecklingsinriktat experiment med gamla och nya folkbildningsidéer. Det är inte utvärderat enligt någon särskild modell eller pedagogik utan denna rapport ska ses som en beskrivning av själva verksamheten. För att rätt värdera initiativet bör man delta någon gång.

Tyvärr har inga bandinspelningar gjorts eller intervjuer/enkäter med deltagarna, men mer referat finns att tillgå i mina anteckningar som legat till grund för beskrivningarna nedan.

Deltagande observationer med sociologisk aktionsforskning som metod hade naturligtvis passat förträffligt, men de praktiska arrangemangen och planeringen har tagit överhand till nackdel för själva utvärderingen. Jag hoppas kunna få återkomma till utvärderingsaspekterna av Fritt Forum vid ett senare tillfälle, om detta försök får fortsätta i liknande former.

 

BAKGRUND

Fritt Forum är en första start på flera bildningsinitiativ i Uppsala som jag planerat sedan ett par år tillbaka. Tanken är att smälta samman det bästa ur folkbildningen med det bästa ur universitetsutbildningen och ge det en samhällskritisk och kulturradikal inriktning.

Fritt Forum kommer förhoppningsvis fortsätta efter denna höst, men flera alternativ kommer anordnas parallellt. Till våren 1993 planerar jag med kretsen runt Fritt Forum och andra intresserade en föreläsningsserie kring välfärdsstaten (se bil 3) och till hösten 1993 är tanken att starta ett kritiskt mindre studiecenter på universitetsnivå i Uppsala (se bil 4-6).

Formellt kommer antagligen studierna på studiecentret att administreras som studiecirklar hos t ex ABF-Uppsala och pågå i deras lokaler dag- och kvällstid, men nivån kommer att förutsätta kompetens hos deltagarna motsvarande högskolenivå. Ett intresse för en radikal och demokratisk samhällsförändring för folkflertalets bästa är en grundprincip som måste genomsyra studiecentret anser jag.

Idéen är att gammal. Redan ABF:s förste rektor Richard Sandler, fil lic i geografi, ville skapa en ”Arbetarhögskola” på 1910-talet, men stötte på motstånd. Arbetarrörelsen skulle inte ta över universitetsvärlden. Dels fanns en ”proletärkulturinriktad” skepsis inför borgerlig bildning, dels vördade arbetarrörelsen den objektiva rationella ”Vetenskapen” som framtidshopp och auktoritet.

Efter nyvänsterns återupptäckt av marxismen på 1960-talet och många löntagares förlamande erfarenheter  under 1970- och 80-talen av den ofärdiga välfärden, krispolitik, stagflationsekonomin, motionerade Metallfacket 1986 för högskolestudier i arbetarrörelsens namn. Vad nationalekonomer från Umeå till Lund inte kunde förklara, och svajiga regeringar inte kunde sköta, borde fack och folkrörelser ta sig i kast med istället. Men förslaget avslogs. Endast Bona folkhögskola har idag kritiska högskolestudier på folkhögskola med folkbildningspedagogik.

Jag har i sommar skissat på två större alternativ baserade i Stockholm och skickat dem till ett 50-tal makthavare, debattörer och forskare. I det enda alternativet (FO*) finns folkrörelserna med, i det andra (Fr*) har jag skissat ett fristående högskoleinstitut.  Det fordras enormt stort arbete, politisk vilja och mycket pengar för att fullfölja dessa verkligt kraftfulla bildningsalternativ i en kritisk tradition. Fritt Forum är alltså bara ett av flera liknande initiativ jag tagit under 1992. Detta som en orientering om vilket sammanhang Fritt Forum ingår.

 

VETENSKAP OCH FOLKBILDNING

Universiteten ska stå fria från partsintressen, men är oftast beroende av stat och näringsliv för sin existens. Att använda vetenskaplig kunskap för radikal förändring leder ofrånkomligt till konfrontation med traditionella värderingar inom etablissemanget. Det går till en viss grad att kritisera makten men bara från ett enskilt forskarhåll, aldrig samlat. Man biter inte den hand som föder en. Och vid en viss gräns drabbas den kritiske forskaren själv av systemet som vill upprätthålla kunskapsmonopol, examina, kontroll och en fast genomströmning av studenter, texter, kurser, konferenser etc.

Den vetenskapliga kunskapen bör efterfrågas av folkbildningen. Där har folkbildningen en stor uppgift. Inte att popularisera vetenskap, men att ta upp samma problem med samma verktyg, teorier, fakta, analysmetoder och gå vidare till ställningstaganden och värderingar som ofta utesluts inom vetenskapliga ramar. Inte för ”nyttighetsmaskens” skull nödvändigtvis som Hans Larsson så riktigt varnade för, men för mänskligt liv till den torra lärdomen.

Kunskap i folkbildning bygger på insikt som kan leda till handling, medan vetenskapen sällan får gå längre. Vill man gå längre och identifiera särskilda ”kunskapsintressen”, en disciplinär ”vilja till makt/sanning” i traditionell västerländsk kunskapsproduktion, så finns det mycket som visar sig just vara en form av instrumentell rationalitet, maktpositionering, t ex i J Habermas och M. Foucaults undersökningar.

Dessa två engagerade samhälls forskare visar på möjligheten av att bedriva kritisk forskning inom universiteten, men det högsta värdet är när deras verk läses och används i offentligheten.

 

ARRANGEMANGEN

Idéen till Fritt Forum spreds genom mig till olika grupper och personer i Uppsala våren 1992. Såsom politiskt, socialt och kulturellt aktiv Uppsalabo sedan 1970-talet har jag många kontakter bland de lokala aktivisterna och föreningarna. Jag tog snabbt kontakt med studentsällskapet Sine Qua Non, lokalavdelningen av Nordiska Sommaruniversitetet, SAC-Uppsala samt enskilda personer med intresse för kultur- och samhällsfrågor.

Uppsala har en tradition av föreläsningsföreningen såsom Verdandi, Heimdahl, Laboremus m fl, men jag ville dels lägga arrangemangen på en lokal mötesplats, dels även ha med lokala aktuella frågor vid sidan av de mer övergripande och oftast bara för Uppsalastudenter och akademiker intressanta frågorna.  De lokala frågorna kunde stimuleras både av mer generella ämnen och av fokus på Uppsala, naturligtvis. De traditionella föreläsningarna är just föreläsningar, medan jag ansåg det viktigaste var att deltagarna kunde göra sig hörda efter en kort inledning. Därför Fritt Forum.

En viktig tanke enligt mig var och är fortfarande att Fritt Forum bör kunna fungera utan inbjudna talare eftersom folk idag redan är så insatta i aktuella frågor via massmedia att de snarare behöver lufta sina intryck än få ytterligare information. Att även ställa krav på deltagarnas egen aktivitet genom att förbereda möten genom inläsning av artiklar, uppsatser mm en till två veckor innan och sprida detta genom bibliotek var något som jag ville förverkliga.

 

Första mötet

Vid ett möte vid påsken 1992 träffades nio personer hemma hos mig för att diskutera förslaget och planera eventuella ämnen. Diskussionen blev ganska livlig med många ämnesförslag och organisatoriska ställningstaganden. Studentgruppen Sine Qua Non som redan hade ett kulturcafé med föredrag och poesi varannan söndag samt en egen tidskrift, KAOS, hade ganska lite tid till Fritt Forum, men några av dem var intresserade av att planera samtalsämnen och att hjälpa till rent praktiskt. Ett enigt möte samlades kring idéen Fritt Forum som sådan, men avvisade tanken på att bilda en separat förening ”Fritt Forum”, något som jag skissat på i ett stadgeförslag.

Ämnena spände över vida gränser: ”Från Heidegger till nedskärningar i barnomsorgen” bör vara parollen skämtade vi, men dessa två ämnen visade sig kunna inrymmas i Fritt Forum. Vi tog även upp idéen att inte ha inbjudna inledare och låta samtalen löpa fritt kring vad som stått i massmedia och vad folk intresserar sig för, men lät inte något arrangemang planeras så. Inte heller tanken på att i förväg läsa artiklar och uppsatser togs upp ordentligt.

En tydlig markering gjordes av mötet för de lokala ämnena som rör Uppsalabor. Annars hade idéen lätt kunna spåra ur när studentaktivismen lagt sig menade framförallt jag med liknande erfarenheter av en lokal alternativtidning i Uppsala 1983.

För att ytterligare rota Fritt Forum lokalt i Uppsala beslöt mötet att förlägga arrangemanget till Uppsala Stadsbibliotek. ABF- Uppsala hade tillfrågats av mig tidigare om ekonomiskt stöd till arrangemangen, det att betala lokalhyran för kulturnämndens- och bibliotekets styrelserum, den billigaste men mest svårtillgängliga lokalen, ca 5000 kr/termin.  Lokalen visade sig dock vara mycket lämplig för samtal eftersom möbleringen var i rundabordsform, så att alla kunde se varandra till skillnad från den senare utnyttjade samlingssalen med föredragsbord och fasta bänkar.

Gruppen Sine Qua Non och jag berörde möjligheten att använda Fritt Forum som samlingspunkt för aktiva medborgare för att utifrån diskussioner där samlas kring konkreta aktioner senare ute på gatan. Detta sågs som ett viktigt och frihetligt inslag i Fritt Forum av alla deltagare, men hur sträckan från Stadsbiblioteket till Stadshuset skulle forceras rådde det delade meningar om.

ABF-Uppsala stödde idéen efter mötet. Under sommaren gjorde jag lite planering inför hösten. Ett möte utlystes till den 21 aug, men ingen kom varför jag överlade enskilt med några intresserade från mötet i påskas och beslöt att starta arrangemangen redan 12 sept. Kontakter med andra föreningar, mest för att sprida idéen, gick då om intet. De tillfrågade Stadsbibliotekets Vänner och Verdandi ville ha ett mer utförligt program än vad vi mäktade med och ville, presenterat i augusti . Improvisation var ju en viktig ingrediens.

Jag ansvarade för de flesta  kontakterna med inledare och annonsering  gratisguiderna tors- och lördagar i Upsala Nya Tidning och Uppsala-Demokraten, liksom i studenttidningen ERGO. Jag gjorde även små A4-affischer på laserutskrift som skickades till de inblandade, främst Sine Qua Non, för affischering runt stan, på bibliotek och i studentområdena.

Strax före varje arrangemang på lördagseftermiddagarna gick jag själv runt in bland de prasslande tidningsläsarna i den angränsande tidningssalen på Stadsbiblioteket och påkallade uppmärksamhet för att berätta om vad som om några minuter skulle tas upp i Fritt Forum intill.

Ämnen fanns det gott om under hela perioden men att ta reda på vem som kunde när blev tidvis ganska ansträngande för mig personligen då alla inblandade inte ställde upp i motsvarighet vad jag och de själva hade hoppats. Vi ville gärna hålla en beredskap för spontant uppkommande inslag och lyckades till den 26 sept få en ganska känd forskare, Bo Rothstein, till oss för att tala om det då mycket aktuella krispaketet. Han hade tidigare under sommaren sagt sig villig att delta kring ett samtal om socialdemokratins teknokratiska framtoning (utifrån en recension i Moderna Tider sommaren 1992), men vi ändrades temat pga de plötsliga finanskrisen. Internationella teman såsom Somalia och Jugoslavien aktualiserades ständigt och jag försökte få tag i inledare men lyckades inte.

Ett försök att ta upp kvinnopartifrågan gjordes i september genom kontakter med aktiva feminister och kvinnliga studenter i Uppsala men det föll inte i god jord. Kanske en bättre idé idag när detta skrivs, nov 1992.

Vid varje Fritt Forum presenterade jag idéen med Fritt Forum (en kort inledning, därefter fritt tankeutbyte och diskussion), arrangörerna, inledaren och temat. Efter inledningen sökte jag leda diskussionen så att alla fick komma till tals som ville, även jag själv, men i så liten grad som möjligt.

 

FRITT FORUM S MÖTEN 12 SEPT TILL 24 OKT

 

12 september. Styrelserummet i Stadsbiblioteket. Ca 25 deltagare. Inledare: Hans Niklasson, anti-rasist och studerande i statskunskap.

Hans N. inledde med  att under 45 min att teckna en snabb historik över den svenska högerns nutidshistoria. På en stordia visade han ett vittförgrenat kontaktnät mellan olika högerextrema grupper, t ex Narvaförbundet, Ungsvenska Klubben, Ung-Gustavianerna, Sverigedemokraterna, Framstegspartier, BSS m fl.

Det framkom bl a att utrikesminister Margareta af Ugglas hade talat på ett av dessa gruppers möten och att personallianser fanns mellan Ny Demokrati och några högerextrema smågrupper. Att uppnå politisk respekt var viktigt för vissa grupper genom dessa kontakter,  särskilt för Sverigedemokraterna med det största medlemsantalet, ca 4000.

Hans N. hade studerat den kommunala representationen och aktiviteten hos dessa små grupper i ett pm i statskunskap som han utgick från i inledningen. Det märktes att han behärskare talarsituationen väl för att han hade varit ute bl a i grundskolan och talat om högerextremism och rasism.

Särskilt framträdande var den skånska högerns framgångar hade han funnit i sin studie, inte bara genom Skånepartiet i Malmö utan över hela Skåne fanns små lokala aktiva högerextrema grupper. Den omskrivna men ytterst fåtaliga gruppen V.A.M. togs knappast upp alls. Hans N. gick även in på partiprogram, varav rasism och nationell samling var de vanligaste punkterna. Tidskrifter från organisationerna skickades runt under föredraget.

Framställningen var roande med många lustiga exempel på högerextremisternas ordval (meningsmotståndare kallades generellt för ”knarkarkommunistbögar”), personcentrering (ett högerextremt ”parti” bestod att ett gift par och deras bekanta) osv.  Efter inledningen började en livlig men något splittrad debatt om orsakerna till högerns framfart och den växande främlingsfientligheten i Sverige. Många inlägg var  spontana och tankar formulerades högt, inte alltid välsorterat. Även åsikter som ”greker och turkar är i alla fall kulturfolk från Medelhavet” och ”De får ta seden dit de kommer” kom fram liksom tydliga krav på mötesdeltagarna på orsaksförklaringar av politisk-ekonomisk art.

En säkerhetspolis som bjudits in av mig utan att ge sig tillkänna fick veta att ”poliser är ju fascister, det vet man ju” av en deltagare. Polisen hade bjudits in av mig för att om möjligt bidra till diskussioner om våld mot flyktingar i Uppland, hotbilder och lokala vinklar på högerextremism utan att närmare gå in på spaningsläget, men han valde att inte träda fram på detta möte.

Vid slutet av mötet som mest berörde rasism gav sig en invandrad ung man in i den stormiga debatten med att berätta om sitt ungerska ursprung. Han ville bli behandlad som en individ sa ha eftertryckligt och inte som en del av ett invandrarkollektiv. Han bemöttes med gensvar från mötet även om det var generella problem som stod i centrum av diskussionen. Hans Niklasson var själv nöjd med den livliga debatten.

Slutomdöme: Välbesökt, livligt, hetsigt, splittrat, roligt.

 

19 september. Styrelserummet i Stadsbiblioteket. Tema: Nedskärningarna i Uppsala kommun. Inledare: Terry Carlbohm, statsvetare och kommunpolitiker (fp). Deltagare; 5 st.

Detta lilla möte inleddes av Terry C. med en ekonomisk orientering kring Uppsala kommuns budget, men redan snart kom deltagarna in i det mer informella samtalet. Ca 500 miljoner saknas till drift och ränteförluster på en miljon/dag redovisades. Terry C. berättade vidare att kommunens finansutskott lade redan 1989-90 fram en prioriteringslista på 12 punkter pga det tilltagande underskottet på 20 miljoner, men fick inte gehör för sina krav på återhållsamhet och prioriteringar.

De högsta ansvariga i kommunen lär förstå att de visserligen ansåg en fortsatt utgiftsnivå vara ”vansinnig men den var tagen i majoritet”, enligt Terry C. Styrsystemen i budgeten fungerade inte menade han vidare. En deltagare diskuterade då ingående skilda redovisningssystem med honom. Uppsalas kommundelssystem var ineffektivt, modet saknades hos kommunledningen och inget nytänkande vågade sig fram menade Terry C.  och flera andra i den täta diskussionen. Två frågor borde ställas menade Terry C.:

  1. Sysslar kommunen med vad den ska?
  2. Sysslar den med detta på rätt sätt?

 

 

En deltagare lade fram ett förslag på förändrad kommunorganisation med en liten kompetent styrka av politiska sekreterare vid varje partikansli som effektivt skulle kunna besvara kommuntjänstemännens utredningar och ge bättre direktiv. Ett förslag på direktval till kommundelsnämnden togs upp, men beskattningsrätt saknas varför det skulle bli omöjligt.

Alla deltagare fick möjlighet att yttra sig länge och detaljer togs upp som inte hade kommit fram annars. Diskussionen avslutades med att Terry Carlbohm och deltagarna gav sig ut i den stundande ”Kulturnatten” i Uppsala, vilket säkert var orsaken till det låga deltagarantalet då annonseringen inte fungerat tillfredsställande i det enorma utbudet denna dag.

Slutomdöme: Yvigt, fritt, men även konkret och intimt.

 

26 september. Styrelserummet i Stadsbiblioteket. Tema: Krispaketet. Inledare: Bo Rothstein, statsvetare. Deltagare: 8 st.

Bo R. inledde med en orientering kring den korporativa staten, intresseorganisationerna och offentlig politik. Är krispaketet spiken i välfärdssverige frågade han och besvarade den själv nekande.

Med hjälp av en tabell på stordia visade han upp hur Sveriges ”ojämlikhetstal” fördelade sig jämfört med andra västliga industriländer. Efter offentliga transfereringar  lagts till hade svenskarna de mest jämt fördelade inkomsterna. Det beror på den generella välfärdspolitiken som ger en stor jämlikhetseffekt menade Bo R. Att enbart hjälpa de mest behövande i underklassen via riktade insatser har inte alls samma effekt. Medelklassen varken förlorar eller vinner på omfördelningen, men måste stödja välfärdspolitiken om systemet ska fungera. Socialdemokraterna har dock tappat greppet om medelklassen under de senare decennierna som i sin tur  till stor del valt bort den offentliga servicen när den inte passat deras individuella behov.

 

Krisuppgörelsen bör ses som ett spel mellan staten och intresseorganisationerna menade Bo R. vidare. Fackföreningsrörelsen med dess höga organisationsgrad på 85 % är basen i socialdemokratin insisterade han. Facken räddades av krispaketet genom fyra inslag:

  • Planer på en statlig arbetslöshetsförsäkring och höjda a-kasseavgifter försvann
  • Arbetsrätten stärktes
  • Sjukförsäkringen gavs nya förhandlingsområden och därmed berättigande till fackligt engagemang
  • Krispaketet tvingade SAF tillbaka till centrala förhandlingar

 

Förlorare var bl a pensionärerna men några måste offras i ett cyniskt spel för systemets räddning menade Bo R. Krisuppgörelsens konsensus räddar även vänsterpartiet som ensam opposition då Ny Demokrati förväntas stödja innehållet utan att få delta i förhandlingarna.

En stillsam diskussion vidtog efter inledningen med bl a utgångspunkt i en DN-debatt om ekonomi i våras som en deltagare uppehöll sig vid ganska mycket. Själva innehållet i krisuppgörelsen togs även upp i stora drag utifrån vad som blivit känt i massmedia veckan innan. Bo Rothstein verkade nöjd även om han fick försöka svara på många svåra frågor om paketets fördelningspolitik, banksocialisering, korporativa lösningar och hegemoni i ekonomiskt tänkande i välfärdssverige.

Slutomdöme: Intensivt, akademiskt, engagerat, vidsynt.

 

3 oktober. Styrelserummet i Stadsbiblioteket. Tema: Uppsalas trafikleder. Inledare: Ebba Erikzsson och Mats Bergfors, aktiva i den lokala trafikpolitiken. Deltagare: 8 st.

 

Ebba E. inledde med att berätta om de manifestationer hon och andra aktivister deltagit i och som pågår även denna lördag utanför biblioteket på gågatan. Hon blev tillfrågad som inledare och tänkte inte hålla någon längre inledning. Jag försökte staga upp diskussionen genom att rita upp trafiklederna på en tavla, och de planerade trafiklederna runt Uppsala bl a den omstridda Bärbyleden. Den skulle ha fått en ordning dragning enligt ett riksdagsbeslut vid julen 1991 som vilat i 30 år, men den borgerliga kommunledningen och Vägverket valde att gå emot invånarna i berörda områden. Därför var opinionen extra stark i Uppsala just mot Bärbyleden men även mot Västerleden som beräknas gå rätt igenom villaområden och den populära Stadsskogen.

Mats Bergfors, miljöpartiets representant i kommunens trafiknämnd, kom in något senare i diskussionen och tog över Ebbas roll som inledare. Debatten kom mycket att handla om MP:s spårvagnsförslag och planer på en gemensam opolitisk aktionsgrupp. Se referat i  lokaltidningen UNT 1992-10-05.

Slutomdöme: Kunnigt, vinklat, splittrat, praktiskt involverat.

 

10 oktober. Samlingsrummet i Stadsbiblioteket. Tema: Kritiska universitetsstudier. Inledare: Jan Sjunnesson, doktorand i filosofi, studentaktivist. Deltagare: 7 st.

Jag inledde kring begreppet kritik som dels kan anses vara en naturlig del av akademisk skepsis och finns inskrivet i universitetens statuter, dels kritik av etablissemang och traditioner överhuvudtaget. Det senare förknippas ofta med vänster och avantgarde.

Jag refererade kort mina erfarenheter av studier och kontakter med Umeå, Göteborgs, Lunds,  Stockholms och Uppsala universitet, men även från mina studier och kontakter i England, Frankrike, Schweiz och USA. De hinder som finns för kritiska universitetsstudier kan vara professorsvälde, konservatism, ämbetsmannaskola, karriärsträvan, slutenhet och girighet.

De få Uppsalafästen för kritiska studier, kritisk forskning och debatt redovisades kort: kulturgeografen, Centrum f Kvinnoforskning, Historiska, Ekonom-Historiska, kulturtidskriften Hjärnstorm samt enskilda forskare som t ex Kaj Håkansson.  Att verka innanför universitetsvärlden kan förlama kritisk inriktning och är verklig kritik endast möjlig utanför ? – frågade jag auditoriet.

Mina idéer om att ta det bästa från folkbildningen och universiteten och skapa nya bildningsalternativ under rubrikerna ”Öppet Seminarium”, ”Bildningscenter”, ”Folkrörelsernas institut för högre kultur- och samhällsstudier” etc (se bil 5- 6).

Diskussionen blev till en början inriktad på möjligheten att överhuvudtaget ställa sig kritisk till forskning dåden görs helt på näringslivets uppdrag. En äldre deltagare med anställning vid Sveriges Lantbruksuniversitet berättade om de hårda villkor som gäller för forskningsuppdrag där.  Att börja tala om kritik var omöjligt så länge forskare inte fick gå  utanför vissa företags beställningar. En liten diskussion uppstod om hur långt kritik inom vissa områden kommit med naturvetenskapen som särskilt dåligt exempel.

En annan deltagare gick sedan fram och ritade upp relationer mellan vetenskap, kultur, teknik och politik. Först utifrån Frankfurterskolans kritiska teori inom samhällsvetenskapen, sedan utifrån ett mer humanistiskt synsätt från socialpsykologin. Omsider kom även ekologin med som det allomfattande kritiska grundvillkoret för vår överlevnad när lantbruksforskaren gripit in vid tavlan.

Behovet av kritiska studier för att främja mer kommersiell kreativitet berördes av samma deltagare, som ansåg att innovationsklimat och tankeutbyte i industrivärlden vara i behov av just kritiska studier för bättre handlingsberedskap.

Slutomdöme: (väl) samstämmigt, för vittfamnande, översiktligt.

 

17 oktober. Styrelserummet i Stadsbiblioteket. Tema: Vaclav Havels antipolitiska politik. Inledare: Mats Bäckman, engagerad medborgare och syndikalist.

Mats B. inledde med att säga vad han inte skulle tala om: Havels  presidentskap, praktiska gärning och Tjeckoslovakien. Istället skulle Havels idéer och dess relationer till andra idéer komma fram. Efter en kort biografi av den högborgerlige teatermannen, privatpersonen och frihetskämpen Vaclav Havel gick Mats B. över till bakgrunden för de politiska, filosofiska och moraliska idéerna.

Det för Havel viktiga romerska begreppet ”virtus” (dygd) översatte Mats B. närmast till ”medborgerligt engagemang”. Kravet på att ”vara sann”, ”autentisk” i existensfilosofisk bemärkelse är också nödvändigt för att utöva medborgarskapet. Havel framstod i Mats B.s framställning som en moralisk, ideologikritisk och existentiell filosof där motståndaren heter Teknokratin med dess ödmjuka tjänare, ”apparatchnics”. Då tekniken betyder lika mycket för öst som för väst har den officiella retoriken om socialism och liberalism lite med de verkligt stora frågorna om makt att göra. Vårt beroende av makten gör oss till våra egna tankepoliser då det öppet totalitära samhället dolts i ett post-totalitärt där medborgare håller reda på varandra och sig själva utan nämnvärt mycket yttre tvång. ”Produktionen styr sig!”.

 

Mats B. gick vidare in på villkoren för motstånd mot Teknokratin. Endast genom att vara instinktiv och naiv kan man se igenom den ”goda” makten. Lögnen från de härskande är ful och sjaskig, menade furst Mysjkin hos Dostojevskij och Mats B. lät denna bild fogas till Havels funderingar kring barndomens förvåning inför de fula fabriksskorstenarna i 1940-talets Tjeckoslovakien. Havel står mot vår tids fula dumhet. Tankelinjerna till filosoferna J-J Sartres och M. Heideggers existentialism är tydliga hos Havel även om denne tar avstånd från de metafysiska anspråken. Havel är mer Voltaire än Robespierre, mer Diderot än Rousseau avslutade Mats Bäckman, un citoyen celèbre, spirituellt sin inledning.

Reaktionerna i auditoriet lät sig dock inte hållas inom de ramar som inledaren satt upp, dvs att inte beröra de praktiska tillämpningarna av Havels idéer. Mycket diskussion uppstod varför han givit sig in i presidentskapet överhuvudtaget. Särskilt en deltagare med erfarenheter från Prags ”Sammetsrevolution hösten 1989 deltog med värdefulla synpunkter. Kritiska synpunkter på Havel berördes kort eftersom han fått något av en helgongloria kring sig i massmedier och kanske även i detta mötes inledning av Mats B.

Denne poängterade dock att han såg Havel som en privatman, inte som en statman. Såsom privat medborgare, visserligen lidelsefullt engagerad sådan men ändå, vill han vidga deltagandet i samhällslivet och värna tankefriheten. Att då ställa krav på praktisk tillämpbarhet vore ogörligt menade Mats B och flera deltagare.

Slutomdöme: Intensivt, tankeväckande, gemenskapsbefrämjande.

 

24 oktober. Samlingssalen i Stadsbiblioteket. Tema: Uppsala kommuns kulturansvar. Inledare: Per Bill, kommunpolitiker (m) och Med dr.

Per B sade inledningsvis att han inte representerade moderaterna i denna fråga utan mer ville provocera fram öppen debatt och fritt åsiktsutbyte i kulturfrågorna. Eftersom han kallats ”kulturmarodör” av UNT:s kulturredaktion borde förutsättningarna finnas menade han med ett roat leende.

På vilket sätt ska kultur administreras i en modern stad som Uppsala? Staden har varit en kulturstad i 2000 år medan den haft en kulturnämnd endast i 20 år, så det ena hänger inte ihop med det andra sa Per B. Med början i ett citat från en sydsvensk kommuns definition, att ”kultur är icke-kommersiellt driven fritidssysselsättning” lade han sedan på ett antal stordior med provocerande åsikter som ”Biter du den hand som föder dig?”, ”Ska kommun, landsting och stat överhuvudtaget stödja kultur? Och i så fall hur ?” m fl tankeväckande frågor.

Per B. presenterade andra vägar för att stödja kulturlivet, t ex via ”kulturcheckar”, stiftelser och kommundelsnämnder. Dessutom är dagens system för at söka bidrag godtyckligt och svårgenomträngligt menade han och drog ett exempel på en invandrarförening som fått bidrag från fyra skilda enheter. Ganska snart i framställningen grep deltagarna in, främst bibliotekschefen som bjudits in. Hon menade att Per B. blandade samman vitt skilda belopp då han behandlade kulturbudgeten på 60 miljoner per år. Den summan ska fördelas på ren administration, drift och produktion inflikade hon bestämt. Per B. följde snabbt upp inlägget och en jämförande diskussion utbröt angående dessa 60 miljoner  och kommunens ränteutgifter på en miljon per dygn.

Per B. gick sedan vidare till en historik över den svenska välfärdsutvecklingen. Med hjälp av två figurer med tre ringar i varje av skilda storlekar fick han fram en tydlig bild av hur staten vuxit fram på marknadens och ”gemenskapernas” stora områden vid början av sekelskiftet. Slutsatsen bör enligt Per B. vara att dessa två områden gör återfå sina platser i samhället. Men det förutsätter aktiva medborgare som villigt löser in ”kulturcheckar” i biblioteken eller som själva sköter tidigare kommunalt administrerad service. För att synliggöra kostnader kunde  Per B. tänka sig att vid brukare varje besök på offentliga inrättningar fick ett kvitto där det framgick faktisk kostnad och ev subventioner. –Det vore hederligt, utbrast en deltagare nöjt.

Bibliotekschefen redovisade med hjälp av aktuell statistik, inhämtad under detta mötes gång av en annan bibliotekarie, att för Stadsbibliotekets del vore ett sådant förfarande olämpligt. Alltför många besöker biblioteket enbart för andra ändamål, tidnings- och tidsskriftsläsning, för att fråga vid informationsdisken mm. Hon såg sedan gärna mer aktiva medborgare, inte minst på biblioteken, men menade att de resurssvaga barnen försvann i Per B:s nyliberala privatiserade version. Ingen diskussion uppstod kring detta inlägg.

Diskussionen kom istället in på försöken att avgiftsbelägga bibliotekslån, fn aktuellt i Sollentuna.

-En avgift på lånekort eller på varje boklån skulle vara en inskränkning i de demokratiska fri- och rättigheterna eftersom det framgår av grundlagarna att varje medborgare ska ha tillgång till det fria ordet, dvs böcker, avböjde bibliotekschefen förslaget. Dessutom skulle ett avgiftssystem bli krångligt och odemokratiskt lade hon till.

Flera deltagare bröt nu in i diskussionen och snart var alla inbegripna i ett vittfamnande samtal om kulturens villkor i en allt fattigare välfärdsstat. Var verkligen alla underliga, Kulturrådsunderstödda och föga lästa tidskrifter verkligen nödvändiga att ha i biblioteken? undrade en deltagare flera gånger.

Avgifter tycktes inte vara något hot mot den egna plånboken menade samtliga, men var grundlagen i fara borde man gå försiktigt fram sade flera.

Per Bill lyckades verkligen tända åhörarna och var själv nöjd med den livliga diskussionen.

Slutomdöme: Provocerande, konkret, angeläget.

 

SAMMANFATTNING

De sju arrangemang som beskrivits ovan har alla varit olika, men ändå inte så vitt skilda att en sammanfattning vore omöjlig. Några punkter redovisas nedan med en avslutning sist med sikte på 1993.

 

Deltagandet

Deltagarantalet kunde varit större och mer spritt. I de flesta fall har hälften av deltagarna varit inblandade i själva arrangemangen på något sätt t ex som stödförening (Sine Qua Non) eller inom samma krets (syndikalister, vänsteraktivister). Det har alltid funnits med deltagare utan anknytning till de lokala bekantskaps- och aktivistkretsarna, men tonen har ibland varit akademisk och ganska lite folklig om man med det menar utifrån de bredare folklagrens synsätt och konversationskultur.

Det går alltså att nå ut men knappt två månaders verksamhet räcker inte för att göra ett litet offentligt diskussionsforum känt i en stad på 150 000 inv och med ett hektiskt student- och föreningsliv. Det är också svårt att förbigå det faktum att Uppsala är en universitetsstad och att jag och många aktiva i Fritt Forum ingår i akademiska sammanhang, även om jag själv är infödd Uppsalabo.

Slutsatsen bör vara att fortsätta försöken att nå ut till fler, men inte helt tappa den profil som verksamheten haft för då kommer ingen förmodar jag.

 

Ämnen

Ämnena har varit olika, men ofta hamnat inom den politiska sfären och där med en given förutsättning att mer eller mindre traditionell vänsterdebatt är viktig att föra. Undantagen var kanske främst moderaten Per Bill och folkpartisten Terry Carlbohms teman och inledningar. Kulturämnen har inte fått sin rättmätiga plats med undantag för Haveltemat som ett lysande exempel på angelägen kritisk humanism inom politiska sammanhang.

Ämnenas räckvidd an sträckas ut till vitt skilda politiska och kulturella områden men frågan är då om arrangörerna, mig inkluderad, är intresserade av att driva Fritt Forum. Det handlar om vilken ideologi man anser får det största utrymmet i media och maktens överväganden.

Det torde inte vara någon överdrift att påstå att högerideologier fn dominerar samtidsdebatten i Uppsala såväl som i Rosenbad. Fritt Forum kan bli ett litet fristående och öppet alternativ inom den vänsterinriktade folkbildningstraditionen till de rådande tankesystemen, vilket ligger helt i linje med folkbildningens uppdrag om inte en viss partipolitisk eller dogmatisk åskådning tar över arrangemangen helt.

Slutsatsen bör vara att det kan inte vara fel att begränsa ämnen till en viss inriktning, men att även andra för arrangörerna motstående ämnen och inledare bör kunna stimulera tankeutbytet.

 

Praktiskt

De praktiska uppgifterna var ibland alltför besväriga för att helt handhas av en enda person, även om det behövs en eldsjäl i början. Med detta vill jag inte klandra någon inblandad men jag tror inte att jag i lika hög grad kommer kunna delta i vinterns och vårens planering för och deltagande i Fritt Forum.

Idéen var min från början och jag har, i stort sett, gått i land  med den även om deltagandet kunde varit större vissa gånger och diskussionerna mer koncentrerade någon gång och friare andra. Att inte inbjuda någon kunnig inledare och lita till deltagarnas egna synpunkter och kunskap har inte fungerat denna höst, mest pga rädsla tror jag, men kanske kan det komma när Fritt Forum blivit en mer känd lördagstradition i Uppsala. Detsamma gäller förhandsinläsning av aktuella artiklar och uppsatser.

 

Diskussionsinledare

Mina erfarenheter som arrangör och diskussionsledare har jag utvecklat denna höst, men jag har inte alla gånger varit fulländad i dessa roller på det fritänkande Fritt Forum. Folkhögskollärarlinjen i Linköping och praktiken på Nordens folkhögskola Biskops-Arnö har båda varit bra erfarenheter att stödja sig på, även om mina tidigare läraranställningar givit mig viss rutin. Politiskt arbete i Uppsala och mina lärdomar från universitetet har också givit mig en grund för att kunna föra djupare diskussioner om kultur- och samhällsfrågor, liksom mina erfarenheter som journalist, inte minst i Uppsala.

Ingen är naturligtvis oersättlig och jag önskar gärna att andra diskussionsledare framträder på Fritt Forum eftersom det lätt blir känt som ”Jan Sjunnessons” arrangemang med mig både som praktisk arrangör i bakgrunden med val av inledare och ämnen och som diskussionsledare i möteslokalen.

 

Folkbildning?

Om Fritt Forum är ett gott exempel på nutida folkbildning är kanske för tidigt att säga. Det motsvarar nog inte alla de krav Folkbildningsutredningen från 1997[1] ställer i sitt ”testschema” nämligen:

  • Frivillighet
  • Självständighet
  • Varaktighet
  • Fast organisation
  • Medlemsanslutning
  • Social spridning
  • Geografisk utbredning
  • Ideologiskt inslag
  • Dynamiskt moment

Jag ska inte mer ingående värdera Fritt Forum på dessa punkter, blott understryka att kanske hälften av dessa nog kan vara uppfyllda, beroende på hur man vill definiera arrangemangen och tanken bakom. Men 3, 5, 6, och 7 är inte uppfyllda. Dessa punkter måste inte gälla för att fånga folkbildningsaspekten på ett lite vildsint experiment i ett modernt och föränderligt utbildningssamhälle, men de ger fortfarande en viss vägledning inför senare utvärderingar.

Fritt Forum skiljer sig från folkbildningens fasta ramar, nr 3-4, genom föränderligheten i varje diskussion och ämne och det improviserade upplägget av hela verksamheten. Få studieförbund i Uppsala hade tagit ett sådant initiativ tror jag.

Balansen mellan universitetsämnen och mer lokala ämnen är också nödvändig idag eftersom aktiva människor inte är aktiva inom blott ett område, utan gärna vill röra sig över fler för att få ihop sin ekologiska, filosofiska eller politiska helhetssyn. Där tror jag att Fritt Forum handlar om något mycket väsentligt: vår vardag och världens struktur. Både barnomsorg och Heidegger.

Samtidigt  har ju människor samlats till möten förr i bibliotek och folkbildningssammanhang. Fritt Forum kan därmed sägas ingå i en föreläsningstradition från den tidiga folkbildningens barndom över stormöten, alternativgrupper och studentaktivism på 1960- och 70talet till ett mer eller mindre nytt inslag i folkbildningen. Vad som möjligen är nydanande inslag idag är tilltron till deltagarnas initiativförmåga, kunskap och uttrycksvilja.

Fritt Forum fungerar inte om deltagarna inte säger något och det sätter extra press på deltagarna, särskilt om de inte är fler än tio. Hittills har dock inget möte varit pinsamt tyst och folk har haft mycket att säga. Det tror jag beror på att det inte finns något liknande i Uppsala dit folk kan komma in spontant och prata om aktuella ämnen.

 

Framtiden

För att gå vidare kommer jag att sammankalla till ett konstituerande möte för att sammanfoga de initiativ jag tagit; Fritt Forum, föreläsningsserien om välfärdsstaten, och studiecenter för kritiska högskolestudier. Förhoppnings bildar de aktiva runt Fritt Forum en ideell förening, ev kallad ”Uppsala Bildningscenter”, som i samarbete med folkbildningsorganisationer utvecklar den lokala demokratin, inspirerar till kritisk forskning och studier och engagerar människor i ett aldrig avslutat bildningsarbete,

[1] S. Leander Folkbildning och folkföreläsningar, LT:s förlag (1978). S 41- 42.

 

 

 

Bilagor:

 

03061301

 

03061302

 

03061303

 

03061304

 

03061305

 

03061306

 

03061307

 

03061308

 

03061309

 

03061310

 

03061311

 

Anknytning, känsloutveckling och förskola i småbarnsåren

För några år sedan undervisade jag på förskollärarprogrammt och läste en del barn- och utvecklingspsykologi, affektiv neurovetenskap, empirisk forskning om förskolor och svensk förskoleutbyggnad sedan 1970-talet.

I en opublicerad artikel sammanfattade jag vad som händer med alltför många och alltför små barn i svenska förskolor trots att mycket forskning tyder på att det inte är bra för dem. Svenska förskoleforskare vill dock inte ta tag problemet. Bara läkaren Ulla Waldenström har försökt men förgäves, se SvD och hennes bok Mår barnen bra i förskolan?.

Min artikel refuserades i Pedagogiska Magasinet, Barn, Förskoletidningen m fl men kan ev dyka upp i Pedagogisk Forskning framöver i nedkortad version


Jag höll ett forskarseminarium om nyare barnspykologisk forksning och affektreglering på Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet hösten 2012 utifrån dessa slides. Sist finns intressanta referenser

Bild1 Bild2 Bild3 Bild4 Bild5 Bild6 Bild7 Bild8 Bild9 Bild10 Bild11 Bild12 Bild13 Bild14 Bild15 Bild16 Bild17 Bild18 Bild19 Bild20 Bild21 Bild22 Bild23 Bild24 Bild25 Bild26 Bild27 Bild28 Bild29 Bild30 Bild31 Bild32 Bild33 Bild34 Bild35 Bild36 Bild37

Sam Harris och Douglas Murray talar allvar om västvärldens kris

image

Debattörerna Sam Harris och Douglas Murray diskuterar i nästan två timmar om västvärldens kritiska tillstånd i detta YouTube klipp

Samtalet sker tre dygn efter massakern i Paris då 130 oskyldiga mördades av jihadister så islamiseringen av Europa är ett självklart ämne, men även ateism, kultur och varför vuxna tillåter trams från vänsterungdom och queervärlden.

Harris är  politiskt sett vänster och Murray är gay kan tilläggas, men de är tillräckligt kloka för att se saker för vad de är och de förmår att tala allvar.

Douglas Murrays blogg på The Spectator. Se även notiser vid den konservativa tankesmedjan Henry Jackson Society där han är vice föreståndare.

Fler och yngre förskolebarn, men ingen forskning om dem

Waldkindergarten
Svenska  forskare behöver studera hur de minsta barnen har det i förskolan. Trots snabb och stor utbyggnad sedan 2000 har inga studier gjort över hälso- och socioemotionell utveckling hos barn under tre år i förskolan.

Märkligt nog har Sverige blivit ett land där forskning och debatt om hur de minsta barnen mår i förskolan saknas.  Lärande, kognition och  institutionella villkor undersöks, men inte vad som sker med småbarnens psykologiska hälsa, välbefinnande och socioemotionella utveckling.

Att undvika att ställa sig frågan om de små barnens hälsa och hur deras villkor är i förskolan är att svika dem. För alla dem som vill försvara förskolan, dit jag räknar mig själv, kan det vara en utmaning att vända perspektiv från outtalad lojalitet till nyanserad kritik och göra en synvända på de små barnens välbefinnande, utveckling och risker i förskolevistelsen. Vi vet oändligt mycket mer om barns lärande från ettårsåldern och många andra aspekter på barns utveckling från 3 årsåldern än om deras hälsa och välbefinnande.

Utbyggnaden av förskolor för alla på 1970-talet  och kvinnorörelsens kamp byggde på fyra principer :

1) kvinnor måste kunna välja arbete och karriär som männen,

2) kvinnors arbetskraft efterfrågas på arbetsmarknaden,

3) barn utvecklas och lär sig mer i organiserade pedagogiska och omsorgsgivande sammanhang utanför hemmet

4) utsatta barn behöver förskola.

De två första principerna är viktiga men kan inte få råda över de andra, barnens utveckling, lärande och hälsa.  Alla principer måste kunna diskuteras var för sig utan att något reduceras eller tas för givet. Att diskutera bara de två första principerna som har stöd i jämlikhets- och jämställdhetssträvanden i moderna välfärdsstater, i synnerhet i Skandinavien, blir för ensidigt och utan barnperspektiv på förskolan.

Den försiktighetsprincip som såväl FN, EU och Sverige antagit vad gäller miljöteknik föreskriver att om det vetenskapliga läget är oklart vad gäller risker så bör en verksamhet inte starta i avvaktan på vidare forskningsunderlag. Förskoleutbyggnaden i Sverige sedan 2000 kan inte sägas vila på någon fast vetenskaplig grund för små barns utveckling och hälsa. Riskanalysen är jämförbar att starta nya kärnkraftverk och samtidigt lägga ned Strålforskningsinstitutet.

För 10 år sedan gick 65 % av de yngre barnen i förskola mot 85 % idag. Totalt finns omkring 170 000 barn under tre år i förskolan. Vistelsetider för små barn är i genomsnitt 30 timmar per vecka men för 25 % av ett- och tvååringar gäller mer än 36 timmar.  13 % av alla småbarn vistas mer än 40 timmar per vecka på förskolan.  Det innebär att cirka 16 000 barn under 3 år vistas lika lång tid som vuxna gör på sina arbetsplatser, vilket kan innebära påfrestningar för barn med många riskfaktorer. Barn med annat modersmål än svenska utgör 20 % av alla barn i förskola vilket ställer extra krav på personal, organisation och gruppstorlekar.

Folkhälsoinstitutet gjorde 2009 att göra en forskningsöversikt över befintlig forskning i Sverige och utomlands av barn mellan 6 och 36 månader i förskolan. Myndigheten skrev:

 ”Effekterna på socioemotionell utveckling är oklara. En av studierna visar visserligen att förskolan verkar öka problembeteende och ge försämrad social förmåga vid 36 månaders ålder. Vid 54 månaders ålder finns det inte kvar några sådana effekter. Tvärtom visar det sig att de barn som börjat tidigt i förskola nu interagerar mer positivt med andra barn. De återstående tre studierna redovisar inga resultat som gör det möjligt att dra slutsatser om effekter på socioemotionell utveckling”.

Beteendeproblem hos barn med lång och tidig förskolevistelse är mer tydliga än vad den svenska rapporten visar . Dåliga förskolor kan ha avsevärda effekter på redan utsatta barn. Kombinationen låg förskolekvalitet, missförhållanden hemma och långa vistelser för små barn kan bli katastrofal men också bra om inte alltför många riskfaktorer ger utslag, se rapport från Malmökommissionen 2012.

Eftersom små barn inte kan berätta om sin vistelse på förskolan på samma sätt som äldre finns det metoder som mäter stresshormoner hos barnen under dagens förlopp och vid olika platser.  Denna metod är enkel att utföra genom att ta salivprov på barn. Mätningar visar att kortisolnivåer  stiger under dagen när barn vistas i barnomsorg jämfört med barn som stannar hemma. Höga kortisolnivåer kan leda till sänkt immunförsvar och risk för allergier.

Nyare neuropsykologisk, beteendevetenskaplig och anknytningsteoretisk forskning om småbarnsutveckling sammanställd av barnpsykologen Allan Schore och refererad i Sverige av Per Kågeson, Susan Hart, Sue Gerhardt, Magnus Kihlbom och andra , Allmänna Barnhuset och Tor Wennerberg (bl. a i Psykologtidningen) visar på betydelsen av att göra ordentliga kliniska studier av de yngstas sociala och mentala hälsa.

De sista longitudinella utvecklingspsykologiska studierna av förskolebarns hälsa gjordes för över 15 år sedan av psykologerna Gunilla Bohlin i Uppsala och Andres Broberg i Göteborg. Sedan dess har ledande förskoleforskare som Gunilla Dahlberg, Sonja Sheridan, Ingrid Pramling- Samuelsson och Ann-Christine Wallberg-Roth sysslat med annat och detta under tiden för den största barnomsorgsutbyggnaden någonsin i detta land.  Det vill säga att amtidigt som vi tagit många fler och yngre barn i förskolan har vi avvecklat forskningen om dem.

Den finns mycket att kartlägga i de stora barnkullar som träder in i förskolan under den mest kritiska perioden i sitt liv med enorm tillväxt i hjärna och utan fullt utbyggt immunförsvar. Att väga samman riskfaktorer varav vissa typer av förskolevistelse utgör några är inte bara en stor vetenskaplig uppgift utan också ett nödvändigt samhällsuppdrag.

De riskfaktorer som inte uppmärksammas tillräckligt i svensk forskning, barn- och familjepolitik och av förskolans aktörer gäller avsevärt  antal barn under 3 år. Ungefärliga siffror baserade på 60 000 barn i ettårsåldern och 110 000 barn i tvåårsåldern i svensk förskola och tillgänglig offentlig statistik och internationella forskningsresultat som hittills redovisats, samt amningsstatistik, fattigdomsstatistik och epidemiologi visar följande antal barn i åtta grupper med allvarliga riskfaktorer från födelsen :

 

1. Tidig start i förskola                                                                          170 000

2. Långa vistelser i förskola, mer än 36 timmar/ v           42 000 (25 %)

3. Otrygg anknytning till omsorgsgivaren                            60 000 (35 %)

4. Barn i förskolor av låg kvalitet                                                42 000  (25 %)

5. Barn i socioekonomiskt svaga familjer                                25 000 (15 %)

6. Barn med utländsk bakgrund                                                   35 000 (20  %)

7. Barn med överkänslighet                                                            35 000 (20 %)

8. Barn som inte ammats fullt det hela första året           20 000 (37  %)

Sambanden mellan 3 och 5 finns väl belagda sedan John Bowlys iakttagelser i brittiska barnhem på 1920-talet, där han såg att barn med miserabla uppväxtförhållanden också hade känslomässiga störningar och familjeproblem.

Sambanden mellan 1, 2 och 4 och beteendeproblem i skolåren är klarlagda ibland andra i NICHD studierna. Förskolan kan upptäcka utsatta barns situation, men också förvärra deras problem genom långa vistelsetider tidigt i dåliga förskolor. Tyvärr finns heller inte den bäst utbildade personalen i de mest utsatta områdena,

Den dystra beskrivning jag gett ger för handen att förhållandena i svensk förskola för små barn kan vara problematiska. Två invändningar kan vara dels att personalen är internationellt sett välutbildad (bara 5 % saknar någon form av utbildning), dels att de internationella forskningsresultat som visar vissa negativa konsekvenser som de amerikanska NICDH studierna sedan 1991 inte behöver gälla i Sverige (se den brittiske psykologen Jay Belskys översikt av riskfaktorer i förskolan).

Den första invändningen berör bara en av åtta faktorer, förskolor med låg kvalitet.  Långa vistelsetider och tidig förskolestart påverkas lite av personalens utbildningsnivå och de övriga faktorerna inte alls. Den andra invändningen är desto allvarligare eftersom det inte finns några svenska studier att jämföra med. Vi vet inte vad vi gör med de minsta barnen.

Jan Sjunnesson, fil mag. i pedagogik och tidigare universitetsadjunkt i Barn- och Ungdomsvetenskap, Stockholms universitet.

En längre version inklusive källhänvisningar finns häroch en PPT presentation här

 

Se även detta utdrag från min Sverigebok.

Bildning – folks och min


Denna mycket långa och  självcentrerade bloggpost relaterar till den förra och betydligt kortare posten om Sverigevänliga medier och folkrörelser .

Vad jag vill ta upp utifrån ett personligt perspektiv är vad bildning och i synnerhet folkbildning kan vara.  Denna långa bloggpost och en tidigare om mitt internationella liv bildar ett personporträtt, ofullständigt eftersom det mesta om familjeliv och anställningar saknas.

Efter många yrkesroller (projektledare vid Uppsala universitets uppdragsutbildning för lärare, handledare vid integrationsprojekt i Rinkeby, lokalreporter, folkhögskollärare och verksamhetschef vid invandraravdelning vid studieförbund, föreläsare och föredragsarrangör, kampanjledare vid indisk tankesmedja, redaktör för SD-ägda webbtidningenSamtiden och mycket mer) har jag vid 56 års ålder kommit fram till att jag nog är en folkbildare. En med rötter i den gamla tidens folkbildning men också med en alldeles egen bildningsresa.

Min egen bildningsgång interfolierades med folkbildningen. Denna unika företeelse som vi nyttiga och demokratiskt sinnade skandinaver skapade vid förrförra seklets mitt är något jag är väl förtrogen med men några rader för oinvigda kan vara på sin plats.

Folkbildningen kom till Danmark och Sverige från England. Där fanns bildningssällskap som startats vid början av 1800-talet av inflytelserika herrar som Lord Henry Peter Brougham i London, inspirerade av filosofen Jeremy Benthams utilitarism. Tanken var att sprida nyttig kunskap till de fattiga och därmed höja välstånd och kunskapsnivå. Demokrati var inte prioriterat i första hand.

1832 utkom i Sverige britten Broughhams Om folkbildning. Översättning. Med anteckningar om de i England befintliga hantverks-instituten och sällskapet för nyttiga kunskapers spridande i översättning av expeditionssekreteraren vid utrikesförvaltningen, Frans Anton Ewerlöf. Året därpå bildade han Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande bland allmogen och de arbetande klasserna.

säll

Från Danmark kom decenniet efter mer influenser från N.F.S. Grundtvig, den danska folkhögskolans grundare. Vid sekelskiftet 1900 hade en svensk innovation tillkommit, studiecirkeln. Skomakarsonen Oscar Olsson hade som enda barn fått gå i läroverk i Lund och studera på universitetet till lärare. Han var verksam inom nykterhets-, arbetar- och folkbildningsrörelserna, samtidigt. En folkbildningsman kallas han i Svensk Uppslagsbok med över 40 skrifter och ett helt liv inom dessa folkrörelser, i synnerhet ABF och IOGT.

Parallellt med dessa skandinaviska folkliga bildningstraditioner hade Wilhelm von Humboldt i Tyskland ett sekel tidigare propagerat för bildningens ändamål i sig, dvs. inte som engelsmännen inriktade på nytta och praktiska sammanhang, utan forskning och allmänbildning som något som gör oss fria, för att använda den f.d. statssekreteraren Jasenko Selimovics ord i DN 18 mars 2015.

Genom bildning, att känna till sin omvärld, historien och människosläktets egenheter i alla dess vrår inklusive de mörkaste kan vi isoleras och få svårt att ens begripa att vi stängt in oss med vår okunskap.

”Bildning betraktas i Sverige som något otidsenligt och elitistiskt. Men utan egen kunskap om kulturarvet och samtal med andra som känner det får individen svårt att växa och bli självständig”.

Det ska behövas en folkpartistisk teaterman från Balkan för att förklara för svenskarna att det inte är fel att vara beläst, bildad eller begåvad. Selimovic skriver om det tyska bildningsbegreppet som går tillbaka till humanismen, renässansen och antiken, medan jag vill belysa folkbildningen.

Men ofta hänger de samman, den avancerade ofta akademiska bildningen och allmänbildningen. Man går som jag mellan universitet och folkhögskola, arrangerar offentliga föredrag av universitetslärare på folkbibliotek och drar nytta av fler världar.

Den kritik för elitism som Selimovic ser i Sverige existerar dock och kan hämma de som vill lära sig men inte vågar skilja ut sig på grund av Jantelagen. Vårt bildningsförakt stod aldrig så högt – eller lågt – som när Fredrik Reinfeldt överräckte en platteve på prinsessan Viktorias 30 årsdag av regeringen 2007.

Korsordskunskap och vyer från På Spåret är inte fel utan kan hänga ihop med båda sidor av bildningen. Personer som varit utan bildningssammanhang kan själva bilda sig, autodidakter som Eyvind Johnsson och Harry Martinsson. Även Ivar-Lo Johansson och Vilhelm Moberg kan räknas dit.

Nu har vi alltså minst fem bildningsbegrepp: det klassiska bildningsbegreppet, det tyska begreppet Bildung, folkbildning, självbildning (autodidaktik) och allmänbildning.

Mina f.d. lärare och kollegor Bernt Gustavsson och Donald Broady har skrivit om detta och det finns oändliga mängder att läsa, t ex Michel Foucaults senare skrifter om (den sexuella) kultiveringen av sig själv, men även Pierre Bourdieus begrepp om kulturellt kapital och habitus, vilka båda kan sägas gå tillbaka till aristoteliska dygder och begrepp som hexis (vi kommer aldrig förbi grekerna . . .).

Jag stannar där men det finns alltså en levande debatt om bildning och folkbildning, även om den sällan förs utanför Linköpings universitet, litteratursociologen i Uppsala och Folkbildningsrådet samt av enskilda författare som Ronny Ambjörnsson (Den skötsamme arbetaren), Ulrika Knutsson (Fogelstadsgruppen) och forskare som Anders Burman . 

Bildning är dels en personlig strävan till att utveckla sig själv, dels en allmän kunskap som man delar med andra, men kan vara något som man lär sig och utvecklas av tillsammans med andra i t ex studiecirklar, folkhögskolekurser, föredrag och gemensamma studier.

FOl bld

Motsatsen är alltså utbildning, dvs. i bestämda syften. Därför är KomVux inte bildning utan utbildning, medan folkhögskola ska vara bildning. Vid sidan av dessa arrangemang kan den nyfikne bilda sig själv på bibliotek och vid olika läroanstalter i syfte att bli just bildad, oavsett vart det leder. En sådan person är jag, men också en folkbildare. Över till Sjunnes bildningsgång:

 

1970-TAL

Jag kom tidigt in i alternativrörelsen som bestod av miljöaktivister, proggmusik, vänsterkaféer och studentvänsterns nya spännande tidningar som Gnistan, Proletären, Kommentar, Häften för kritiska studier, Marxistiskt Forum, Clarté, Ny Dag och Folket i Bild. 1977 blev jag försäljare av just FiB/K, då en pigg lite Kina-anstruken kulturtidsskrift runt SKP, Jannarna Stolpe/Myrdal/Guillou, förlagen Oktober och Ordfront. Jag sålde den på mitt gymnasium, där jag startat ett elevråd och på mina arbetsplatser Akademiska sjukhuset och Kungsgärdets sjukhus vilket uppskattades måttligt.

1978 startade jag en studiecirkel hos ABF för att läsa Karl Marx Kapitalet, med vägledning från statsvetaren Mats Dahlkvists kommentarer. Via VPK samlades ett gäng hemma hos mig för att diskutera vad vi läst.

Vid denna tid hängde jag ofta på stadens kommunistiska bokkaféer, drygt fem. Ett piggt undantag var Uppsala Bokgille som drevs av den frihetligt socialistiska utbrytarsektionen av f.d. socialdemokratiska studentklubben Laboremus. Jag fick kontakt med anarkism, syndikalism, libertariansk socialism, tidningar som Brand, Socialism och Barbari, grupper som Alternativ Stad, Arbetarmakt och en svårutredd romantik för maj 1968 i Paris.

Just Brand och Frihetlig Socialistisk Tidskrift prenumererade jag på eftersom jag identifierade mig starkt med den frihetliga och vildare grenen av arbetarrörelsen. Som specialarbete 1978 vid naturvetenskapliga linjen Lundellska skolan/Skrapan skrev jag ett arbete på 40 sidor om socialdemokratins idéutveckling och dess fall 1976. Många timmar vid universitetsbiblioteket Carolinas bildrullar på gamla dagstidningar.

Jag hängde också vid den lika flummiga alternativlokalen/allaktivitetshuset Verkstan på gågatan, där Stadsbiblioteket nu ligger. Där frodades alla slags alternativa påhitt som jag gärna deltog i. Vi var huvudsakligen drömmande medelklassungar med stabila familjer. Någon professorsson drog till Värmland för att starta ett ekologiskt jordbruk och någon slags organisation KRAV medan andra gick vidare in i Miljöförbundet/MIGRI/Jordens Vänner/Framtiden i Våra Händer/jordbrukskollektiv/Tvind i Danmark/Christiania/Amsterdam/Indien . . .

Bakom Verkstan stod klientorganisationerna RFHL/RSMH men de hade litet med våra hyss att göra.  Samla Mammas Manna var mer i vår stil och kontakter fanns från oss till denna fantastiska musikgrupp som ingick i proggrörelsen men på tvärs.

1975-76 tillbringade jag vid Mountain View High School i Arkansas och ett halvår 1979 liftade jag runt i USA, bodde hos folk jag träffade på gatan och levde ett luffarliv, dock med sikte på bokliga studier och aktivism.  Beatnikrörelsens och hippierörelsens klassiker betades av liksom Marcuse och Even Cowgirls get the blues.

1980-TAL

1981 flyttade jag till Umeå för att läsa litteraturvetenskap (men mest för att jag kärade ned mig i en fiolspelande museitjänstekvinna). Där blev jag snabbt inkastad som cirkelledare i Kommunistiska högskoleförbundets (VPKs studentförening) marxistiska grundkurs och fick ta avsnittet om Lenins Imperialismens som kapitalismens högsta stadium.

Min håg stod dock till journalistiken och jag for till Skurups folkhögskola men misslyckades i ett intagningsprov. I Mälaren på ön Biskops-Arnö fanns en medielinje på Nordens folkhögskola som tog emot mig.

Där skulle jag få min egentliga bildning och folkbildningskunskap som elev och senare lärare. Läraren Ingmar Lemhagen blev en mentor och kom att betyda oerhört mycket för min bildning – från hans studiecirkel 1981 på folkhögskola om ungdomskulturer, där jag bekantade mig med ungdomssociologen Thomas Ziehe till mitt arbete med hyllningsnumret till honom av tidskriften Kritiker 2010  .

Sommaren 1982 flyttade jag till Köpenhamn för att skriva frilansjournalistik och bekanta mig med Danmark, som ett möjligt land att bosätta mig i. Året därpå var jag dock tillbaka i Uppsala och startade en kortlivad lokal kultur- och reportagetidskrift, UppsalaMagazinet. Båda dessa erfarenheter var utvecklande och bildande men inte i ett bestämt sammanhang. Det kom senare där mina danska intryck kunde nyttjas.

Ingmar introducerade mig till Nordiska Sommaruniversitetet (NSU) som kom att betyda mycket för min bildning. Där blev jag vid mitten av 1980-talet deltagare i samnordiska så kallade kretsar, studiecirklar på mer avancerad nivå. Dessa rörde sig om psykoanalytisk littteraturtolkning, fenomenologi, Foucaults maktanalys, Bourdieu och fransk post-strukturalism. Vid samma tid hade jag engagerat mig i KHF/VPKs Uppsalaavdelning vid studentkåren.

Genom detta uppdrag kunde jag som representant för NSU och Stefan Jonsson som representant för Humanistforum vid Uppsala universitet arrangera öppna föreläsningar.  Sven-Olof Wallenstein, Horace Engdahl, Donald Broady, Ebba Witt-Brattström m fl talade om liknande ämnen som NSU-kretsarna, dvs. kontinentalt tänkande inom humaniora och samhällsvetenskap.

Till tiden för NSU och via Ingmar Lemhagen upptäckte jag förlaget Symposion, tidskriften Res Publica (där jag ett decennium senare medverkade) och förläggaren Brutus Östling.  Ett par resor till Indien avklarades under dessa intensiva år liksom sommarvikariat vid landsortspressen som allmänreporter.  1988 antogs jag som doktorand i praktisk filosofi och ville syssla med fransk post-strukturalism vilket inte var möjligt. Istället sökte jag mig bort från Filosofiska institutionen i Uppsala, till Norge, Danmark, England, Frankrike, Schweiz och till sist USA igen.

1990-TAL

1991 undervisade jag på Brunnsviks folkhögskola på en s.k. invandrarkurs, en uppdragskurs betald av Arbetsförmedlingen för att sysselsätta deltagare i 16 veckor. Varken utbildning eller bildning men vackert och på klassisk socialdemokratisk bildningsmark (Dan Andersson, Alf Ahlberg, Torsten Fogelqvist, Karl-Erik Forsslund ). 1992 antogs jag till folkhögskollärarelinjen vid Linköpings universitet och tog examen vid jul samma år.

Som examensarbete arrangerade jag en föredragsserie vid Uppsala Stadsbibliotek kallat Fritt Forum. Där talade Ola Larsmo, Bosse Rothstein och många fler under hösten 1992. Jag skrev ihop en beskrivning och utvärdering som räckte som underlag, även om själva arrangemanget var det egentliga examensarbetet.

Min praktikskola blev naturligt nog,  och nära Uppsala dessutom där jag hade  tre barn, min egen skola, Nordens folkhögskola Biskops-Arnö där jag undervisade på medielinjen och fortsatte efter årsskiftet 1992/93 på en uppdragskurs för Arbetsförmedlingen i Bålsta intill.  Detta var under finanskrisens värsta år och folkhögskolorna fick extra anslag för att fylla platser.

1993 for jag till USA för forskarstudier i filosofi vid New School University i New York men återvände snabbt efter att ha översatt åtta uppsatser i politisk filosofi för vänsterförlaget Daidalos. Väl tillbaka kastade jag mig in i en folkhögskolekurs på Biskops-Arnö som arrangerades av en latinamerikansk teaterförening i norra Stockholm. Jag blev ansvarig föreståndare och skötte viss undervisning och ordnade med de 25 eleverna tills hela projektet kollapsade vid julen 1994. Nej, jag kunde inte spanska ens då.

Jag fortsatte under 1995 med lite sidouppdrag vid Biskops-Arnö som att arrangera en konferens om islam i Europa och en kurshelg om och med filosofen Georg Henrik von Wright, sammanfattad i boken Myt och rationalitet, red Bengt Molander. Jag hade även studiecirklar i marxism för Ung Vänster i Uppsala i min tjänst.

Danska utbildningsprogrammet Kaospiloterna intresserade mig och jag besökte Århus tillsammans med Studiefrämjandet i Uppsala. I Rinkeby hade projektutbildningen FYRVERKET startat i regi av Sundbybergs folkhögskola, där jag blev en av två handledare för ett tiotal arbetslösa ungdomar under ett intensivt år.

1996 fortsatte jag samarbete med Studiefrämjandet, bl. a som ledare för skrivarcirklar, undervisning i informationshantering och vid Kunskapslyftet, Göran Perssons bidrag till den svenska folkbildningen eller ska man kanske säga förädlingen av humankapitalet.

Mera i det fördolda fortsatte jag egna post-marxistiska studier, bl. a av italienaren Toni Negri, vars autonoma marxism jag föreläste om på anarkistcaféet Kafé 44 i slutet av 1990-talet. Mattias Wåg från AFA minns det bättre än jag. Vänstergruppen Folkmakt arrangerade och refererade  noga .

Min sista insats vid folkhögskola blev Wiks folkhögskola utanför och i Uppsala, där jag undervisade i engelska, svenska och samhällskunskap.  Med fyra folkhögskolor bakom mig trädde jag sedan in i Uppsala universitets uppdragsutbildning vid lärarutbildningen, gamla ILU och tidigare Seminariet. Där blev jag kvar i sex år och hade varken studiecirklar eller föreläsningar för mig, men dagarna fylldes av lärarfortbildning på längden och tvären vilket ibland liknande folkbildning.

 

2000-TALET

Mitt nästa värv inom folkbildningen skedde 2007 när jag tog över som verksamhetschef vid Studieförbundet Vuxenskolans avdelning Internationellt Kulturcentrum, tidigare Invandrarnas Kulturcentrum   i Stockholm. Under mellantiden hade jag varit biträdande rektor vid Hjulsta grundskola och Fryshusets gymnasium.

Vid SV-IKC samarbetade jag med ett 70-tal invandrarföreningar med inriktning på kultur, dvs. ofta dans och musik från deras hemländer. Avdelningen var dock underfinansierad och jag fick gå vidare igen.  Men för mig var det intressant att se studieförbundsvärlden inifrån och folkbildningens charm när den är som bäst.

Jag hade sedan början av 1990-talet skrivit lite debatt i Uppsalatidningar och sålt frilanstexter men inte särskilt aktivt. Tanken på att samla ihop mina texter och ge ut dem, eller att skriva hela böcker, både fack- och skönlitteratur, föresvävade mig denna vår 2009 men jag återgick till lärarutbildningen, denna gång vid Stockholms universitet.

Min egen bildningsgång hade vid denna middagshöjd i livet, 50 år, avstannat något. Jag var rätt less på böcker och att orera. Efter fil mag examen i filosofi vid Södertörns Högskola på en uppsats om Gilles Deleuzes tidsmetafysik lessnade jag inte bara på post-strukturalism utan på marxismen i stort, gick ur Vänsterpartiet i Uppsala (där jag som ordförande arrangerat möten med Alexander Bard m fl. om sexualpolitik och droger) och det politiskt korrekta åsiktsklimatet i Sverige.

Jag röstade liberalt, läste Johan Norberg, Fredrik Segerfeldt och Fredrik von Hayek och sprang på möten med Frihetsfronten och Timbro. En omvändning som kan verka märklig men som f.d. frihetlig socialist var övergången till frihetlig liberal, dvs. klassisk liberal, inte svårt. Numera är jag bara frihetlig.

 

2010-TALET

Jag hade rest ett par gånger till Indien och var nu 2009 gift med en indiska och vi väntade barn. I januari 2010 flyttade vi till New Delhi, för min del den sjätte gången jag lämnat Sverige.  Där arbetade jag som kampanjledare vid en liberal tankesmedja med uppgift att implementera skolpeng i några delstater och helst i hela Indien, School Choice Campaign  .

Jag hann faktiskt med att berätta på engelska i denna videointervju för kollegorna på Art of Learning  om den svenska folkbildningens historia och nuläge.

Den dissident som de flesta nu känner mig som debuterade först 2012 med denna småilskna bloggpost efter en fikastund med Ingrid Carlqvist sommaren 2012. Hon berättade om sitt tidningsprojekt och islamkritik och allt annat som jag haft på känn sedan början av 1980-talet då jag orienterat mig ut mot Europa.

Senare samma år skrev jag ett par recensioner i Dispatch International och i januari 2013 avslutades mitt tillförordnande som universitetsadjunkt vid Stockholms universitet. Denna kritiska debattartikel i Pedagogisk Forskning gjorde väl sitt till liksom denna kritik  av förskolepedagogikens brister.

Jag var arbetslös under större delen av 2013 och hade tid att förkovra mig i invandringsdebatten och forskningen om migration. I september samma år drog jag i gång föreläsningar om just invandring,  men även om islam, etnicitet, feminism och annat som sällan ifrågasätts av politiskt korrekta medier och etablissemang, i synnerhet inte av folkbildningen som hittills löpt i statens lina, lojalt och föraktfullt mot de som kritiserar alla besynnerligheter vårt stackars land genomlider.

 

SLUTORD

Till den humanistiska bildningen från renässansen hörde att göra en grand tour i Europa. Goethe for runt i Italien, Byron till Grekland och senare reste vår egen Geijer till England på 1830-talet. Vi fattigare svenskar fick hanka oss fram, som arbetarförfattarna Johnsson och Johansson i Frankrike eller gå till sjöss som Harry Martinsson. Men de blev bildade dessa självlärda lärda män. Birgitta Stenberg är en övergångsfigur mellan dåtidens litterära luffare och vad som skulle komma efter henne, dvs. . Min generations mer planlösa resor.

Vid senare delen av 1900-talet förväntades unga bildningstörstande män och kvinnor, fast de fick inte kallas så utan att de letade efter sig själva, resa på ryggsäcksluff till Indien, helst landvägen (check 1984), bosätta sig i något europeiskt land ett ta (check Danmark 1982, Schweiz 1989), utbytesstudier i USA (check 1975) och kanske vid universitet (check 1993 och Stanford 2001) liksom att bedriva oavlönat kulturarbete (check 1983 ad infinitum).

Sociologen Pierre Bourdieu har beskrivit sin 1968 generation som att de trodde att de självständigt valde sina fototapeter, sina Guernica-reproduktioner (check 1978) och att var och en trodde sig leta efter sig själv medan de gick som får i en konform skock. Till och med realisten Norman Mailer trodde att de svarta stod för en individuell amerikansk form av existensialism  när de i själva verket gjorde som andra och reklamindustrin ville få dem till. I så måtto är min bildningsgång inget särskilt intressant. Men folkbildningen skiljer ut sig.

Mitt långvariga engagemang som folkhögskollärare, studiecirkelledare och föredragsarrangör har skett vid sidan av mina egna bildningssträvanden. Jag har alltid velat dela med mig och har väl förstått att inte alla gillar att få saker sig påprackade. En syster fick prenumeration på FiB/K i födelsedagspresent på 1970-talet och numera ger jag dem mina egna böcker.

Den svenska folkbildningen av idag har lite att erbjuda än anpassning till rådande politiskt korrekta dogmer och system. Den kritik som många runt SD känner men inte bara där, har ingen plats i dagens studieförbund eller folkhögskolor. Ändå är det kunskapstörst som driver läsare till Avpixlat och andra nätforum, en ny slags folkbildning menar jag på fullt allvar. Får man inte veta av gammelmedia vad som sker går man dit eller till Flashback.  De är inte sämre än vad etablerade medier producerar. Självsaneringen fungerar.

Mitt folkbildningsengagemang och mitt dissidentskap, det besvärliga i att ha med mig att göra officiellt, skiljer ut mig men jag är i stort sett samma intellektuella äventyrare förr som idag. När jag var med vid politiska butiksrån i Köpenhamn, inspirerade av Dario Fos Vi betalar inte, vi betalar inte och skrev om det i kulturtidskriften 299 drevs jag en upprorslusta mot makten. Jag var konträr redan då men också revolutionsromantisk flumvänster tyvärr.

Idag när makten är kulturvänster/vänsterliberal är jag lika engagerad mot den som 1982 i Köpenhamn. Därför är jag stolt medlem av danska Trykkefrihedselskabet och rapporterar från våra möten.

Jag slutar med några ord från Jasenko Selimovic, en normal och bildad person till skillnad från oss bildningsfientliga extrema svenskar 

”I Sverige beskrivs bildning som ett ord ’tyngt av tradition och auktoritativa tolkningar’. Vänstern förklarar den vara del av ’en kolonial västerländsk diskurs’ där den borgerlige mannen haft rätt att definiera vad bildning är. Högern ser den som en onödig lyx, som dessutom gör en arbetslös, och näringslivet kräver sänkt studiebidrag.”

Bildningen och folkbildningen har sitt berättigande när den behövs för att förstå sig själv och sin omvärld. Idag förvirrar medierna oss och vi tror inte vi ser vad vi ser, hör vad vi hör och känner vad vi känner. För att bli riktiga människor måste vi själva ta oss an vårt bildningsarv och börja orientera oss om vad som händer och vilket ansvar vi har.

Makten kommer inte hjälpa oss, men det gjorde den inte heller 1908 när socialdemokratiskt ledda Hola folkhögskola förvägrades statsbidrag pga. dess tillhörighet till arbetarrörelsen. Att arbetare skulle bilda sig var ett hot.

Kampen fortsätter med nya medel men målet är detsamma: att befria oss genom kunskap, även om den gör ont och motarbetas.  1700-talsfilosofen Immanuel Kants ord om upplysningen som människans utträde ur sin självförvållade omyndighet är giltiga idag.

Självförvållad är denna omyndighet när orsaken därtill inte är brist på förstånd, utan på beslutsamhet och mod att betjäna sig av sitt eget utan att ledas av en annans. Sapere aude – ’Ha mod att betjäna dig av ditt eget förstånd!’”

Mod och kunskap, bildning. Tillsammans, folkbildning.

JSj

 

 

 

 

 

 

 

 

Humanistisk forskning ut till folket

Humanistisk tankesmedja.

Bild från Humtanks prospekt

DN Debatt den 1 november 2014 argumenterade biträdande professor Jonas Ingvarsson för att de svenska universiteten och högskolorna måste föra ut och uppvärdera humanistisk forskning mer. Han företräder med sitt debattinlägg en ny humanistisk tankesmedja i Sverige, Humtank.

Den lanserades tidigare i år och jag var med vid presentationen. Inget parti, intresseorganisation eller folkrörelse står bakom Humtank utan svenska universitet och högskolor. Visionen är att göra humanistisk forskning och debatt mer relevant i det offentliga samtalet. ”Vår tid är en tid för humaniora” är Humtanks stridsrop.

På det för tillfället helt rätta platsen Medelhavsmuseet presenterade då Jonas Harvard, historiker från Östersund och Fanny Forsberg Lundell, det nya initiativet.

I områden som skola, välfärd, integration, miljö och demokrati ska humanistiska perspektiv bidra förutom de sedvanliga samhällsvetenskapliga och teknisk-naturvetenskapliga. Tre miljoner och 10 % nedsättning i tjänsten för ett tiotal forskare ska räcka till. Sedan ska externa medel sökas eller fortsatt offentlig finansiering.

Vid presentationen drogs några exempel på vad humanister kan tillföra för några specifika områden:

Historiker kan ge underlag till den nuvarande krisen i Ukraina/Ryssland genom att belysa Krimkriget 1854-56.

Genusperspektiv på språk i skolor och företagsledningar

Filosofi och etik som komplement vid medicinska bedömningar

Historiska studier av svensk nazism inför hantering av nutida liknande nationella rörelser som Sverigedemokraterna

Länge har humaniora ansetts som något obetydligt, vilket professorer som idéhistoriken Svante Nordin slagits för. Den kris Nordin visar i sin forskningsöversikt Humaniora. Framväxt- Guldålder- Kris kanske kan botas med Humtank, om dessa stridbara humanister vågar gå utanför det ”fruktansvärt homogena” konsensus som råder i Sverige enligt Nordin.