Kategoriarkiv: Utbildning

En högutbildad lärarstudents kritik

Denna kommentar är för viktig och för intressant för att försvinna så  jag publicerar den som ett inlägg. Den gjordes till min post om kort-kort lärarutbildning . Se även denna post:

”Jag kan ju berätta för Sjunne hur det ser ut från studentsidan eftersom jag själv läst en KPU på distans på en regional högskola. Vi var civilekonomer, nationalekonomer, jurister, statsvetare, sociologer, biologer, civilingenjörer, kemister, journalister, kriminologer, matematiker, miljövetare, språkvetare osv.

Vi hamnade inte på lärarprogrammet för att vi tyckte att det var ”roligt” men på grund av arbetsmarknaden för personer födda på 1980 och 1990-talet är en fullständig katastrof. Om du inte kommer igenom nålsögat för ett tjänstemannajobb med karriärmöjlighet står alternativet mellan att omskola dig till lärare genom en KPU eller ställa dig med enorma studieskulder på ICA.

Jag har för mig att endast två av oss studenter hade en fil.kand. Alla andra hade en magisterexamen, masterexamen eller mer. Många (inklusive jag själv) hade dubbelexamen. Ett par stycken hade doktorerat i sina ämnen. De flesta av oss hade läst på de större och bättre universiteten. Jag skulle säga att alla kom från medelklassen eller övre medelklassen. Det skall jämföras med reguljära lärarprogrammen där större delen kommer från arbetarklassen.

Som sagt, vi var inte där för att vi ”älskade” läraryrket och många hade hamnat där i ren desperation. En del hade arbetat som vikarier i på högstadiet och någon på gymnasiet. Ingen gillade det men så var det. Så vad möte vi? Tja, under hela den här 1.5 år långa plågotiden stötte vi på endast en peer-review artikel. Resterande var vad jag skulle kalla för debattböcker skrivna av adjunkter, doktorander och en och annan professor. Lektionerna under inne-veckorna var mycket långa. Dagarna påminde mer om en högstadieskola än en högskola.

Det som sades av lärarutbildarna var sällan sanktionerat i litteraturen (i princip aldrig). Lärarna ville absolut inte gå igenom litteraturen under lektionen (det är så det heter på lärarprogrammen). Vi hade egentligen aldrig regelrätta föreläsningar och frågan om det ens var möjligt att förläsa om böckerna med tanke på de verkade vara skrivna av barn och behandla allt mellan himmel och jord. Nivån var ett skämt och förutom den aparta litteraturen fick vi välja vad vi ville för litteratur när vi skrev våra uppgifter.

Ja, vi hade till och med grupparbetaren (herre gud…) och detta när vi bodde runt om i hela landet. Under lektionerna belönades du om du valsade i väg om högst personliga upplevelser i skolan men om du inte hade erfarenhet av skolan (vissa hade gått direkt från avslutade projektanställningar i förvaltning, universitet och näringsliv) så kunde du inte säga annat än att hänvisa till litteraturen.

När det kommer till uppgifterna, tentorna, seminarieuppgifterna (i den mån vi hade några) påminde om något ett barn hade kunnat skriva ihop. Det gick knappat att förstå vad de efterfrågade. De var absolut tabu att lyfta att läraren på något sätt hade ett uppdrag givet av staten, att lärare faktiskt ägnar sig åt myndighetsutövning, att det faktiskt finns krav på saklighet och att lagstiftningen skall följas. När vi studenter rörde oss mot mer teoretiska aspekter av pedagogiken och didaktiken så blev utbildarna vansinniga. De vill helst tala med oss som vi vore barn och svara på frågor var inget som de vill göra.

Det omgivande samhället (från alliansen till SD) beskrevs av lärarutbildarna som ett hot mot den progressiva överideologin. Detta var alltså uttalat. Vilket betyg du fick påminde om roulette. Om du var överens med lärarutbildarna fick du ett högt betyg och om du var kritisk till någonting fick du ett lägre betyg. Studenterna var generellt mjukt borgerliga i åsikterna till socialdemokratiska.

Många kom in som teoretiker. Efter hårdsocialisering från lärarprogrammet sida kom de ut som osakliga och tramsiga– med mindre teoretisk kunskap än de hade tidigare. Många anpassade sig för att slippa konfrontation. Att komma igenom fort (i princip tog ingen CSN) var som sagt det primära för de flesta.

Hur var praktikerna? Tja, själv hade jag ”fördelen” att praktisera på både ett gymnasium och ett högstadium. Personalen på högstadiet bestod av en mix av hippies, arbetslösa akademiker (som jag själv var då), gymnasielärare som inte fått jobb på gymnasiet, pennalister, extrajobbande studenter, tonåringar som precis gått ut gymnasiet, f.d. kåkfarare, ”drop-outs” från högskolan, vänsteraktivister och människor som helst skulle ha velat arbeta med något annat.

De var många som helst av allt ville arbeta med något annat. De värsta dårarna (starkt ord men det är sant) var de så kallade 4-9 lärarna.

Vi kommer få dras med dem till 2040-talet. De hade högst en termin i sina ämnen. Många hade fått behörighet i mängder ämnen genom att vara undervisa. De äldre kunde ha dragit på sig 7-8 ämnen. De här människorna hade inga som helst ämneskunskaper. En del av dem var vänsteraktivister som såg lektionerna som ett sett att sprida propaganda för den egna saken. De borgerligt sinnade var mer formella och neutrala. Vänsteraktivisterna var öppna med att de bedrev propaganda. Andra struntade fullständigt i sina ämnen och lärde ut litet allt möjligt.

Det var något bättre ställt med 7-9 lärarna angående ämneskunskaperna. I synnerhet om de kommit ut efter reformen.

Jag kan dock inte säga att de var speciellt begåvade men kunde i alla fall tänka abstrakt till en viss gräns. Jag skulle säga att lärarutbildare befinner sig någonstans här. Det skall sägas att det finns hyfsat vettiga 7-9 lärare men frågan är om de inte skulle passa bättre som hemmafruar och knattetränare eftersom de ändå endast är intresserade av barn och ungdomar.

Högstadielärarna (i synnerhet 4-9 lärarna) menade att ”alla” utanför skolan var ett stort hot mot deras ”autonomi” och ”pedagogiska frihet”. ”Allt” var ett stort hot. I synnerhet juristerna, ekonomerna, borgerliga politiker och byråkraterna.

Det förekom naturligtvis mycket fusk med betyg för att dra upp snittet på den skolan jag var på. Populära elever som lärare uppskattade fick något ”högre betyg” medan elever med ”attityd” fick sämre betyg. Vidare kan man säga att elever från övre medelklassbakgrund och som hade språket behövde göra bra mycket mer för ett högre än elever som knappt kunde ett ord svenska.

Hur betygsättningen gick till rent praktiskt skulle göra vilken förälder fruktansvärt förbannad. I princip brukades ”kvalitativ” metod vilket är en teorigenerande metod som inte alls kan påvisa någonting substantiellt. Mer formella kvalitativa rättningsscheman har lärarna inte hört talas om.

De här matriserna de använder sig utav säger absolut ingenting eftersom de inte kan föras över till det skrivna ordet. Matematiklärarna har det absolut lättast eftersom det är svårt att svamla i matematiken. I SO-ämnen är lärares perception vägledande. Har eleven ett gott språk så kan en elev få ett hyfsat betyg utan att kunna någonting. Så länge eleven ”tycker” rätt.

Tur är att lärarna håller andra lärare om ryggen. Så länge du är med i lärargemenskapen så kan du svina rätt duktigt som lärare. Det är därför lärarnas och politikerna gjort det omöjligt att överklaga betyg och provresultat.

Notera också att läroplanerna är fullständigt absurt skrivna. En normalt begåvad person kan inte förstå dem men magiskt så förstår alla lärare, studenter och universitetslärare dessa stolpskott till luddigt skrivna dokument. Det svåraste med gå VFU på högstadiet (förutom att det är en själsdödande plats) är antagligen att du är tvungen att prata med både högstadielärarna och eleverna som du pratade med ett barn.

Det är okej att prata så med eleverna men att lägga dig på rätt nivå med en 45 år gammal högstadielärare är svårt. Förvisso fick du viss övning på lärarhögskolorna eftersom lärarutbildare (I synnerhet adjunkter) tar priset i termer av svag-begåvning. Jag kommer ihåg när jag läste min grundutbildning och mina universitetslärare (alltså de har riktiga doktorshattar och inte de där doktorshattarna gjorde av Clay Doh) fullständigt sågade lärarutbildningarna och lärare som yrkesgrupp.

Faktum är att många akademiker (även vänsteraktivister) anser att lärarprogrammen är en skam för universiteten och högskolorna. Själv stod jag ut, under denna för långa plågotid, genom att prata med de arbetslösa akademikerna och gymnasielärarna som också skakade på huvudet åt vansinnet.

Gymnasiet var som sagt bättre. Det är mängder med arbetslösa akademiker så du har alltid någon att äta lunch med. Vi hade ingen ”pedagogisk lunch”. Varför en sådan existerar vet jag inte. Är det en löneförmån att äta mat gjorda rumänska konserver? Visst, gymnasiet är inte heller en fantastisk plats men jag hamnade på ett litet gymnasium med hyfsade intagningsbetyg.

Fick en halvbra handledare med hyfsade ämneskunskaper och som gav mig fria händer. Förvisso progressiv jämfört med rabiata vänster-pennalisten jag tidigare hade på högstadiet.

Du kunde ha relativt normala konversationer med både studenter och lärare på gymnasiet. Du behöver inte ”dumma ned dig” med gymnasielärare som du måste göra med högstadielärare och lärarutbildare. Problemet är som sagt högstadielärarna skickar upp vem som helst till gymnasiet. Således, du får hantera en massa elever som skolkar och inte kan någonting eftersom de kunskapsföraktande 4-9 och 7-9 lärarna inte har lärt dem något.

För att du inte skall hamna trubbel måste du godkänna dem på osakliga grunder. Återigen, betygsättningen på gymnasiet är lika vedervärdig som den på högstadiet så där är det egentligen ingen skillnad. Återigen, detta stipuleras i de fullständigt horribla kunskapskraven som är fokuserade på ”analys” istället för sakkunskap.

Så hur har lärarprogrammen blivit? Tja, jag skulle säga att de försiktigt rör sig mot det bättre. Lärarutbildare blir mer och mer pressade att undvika de mest galna ideologierna. Vi hade inte så mycket (egentligen ingenting) av identitetspolitiken och genusväldet såg vi inte alls. Det värsta är som sagt de rent praktiska dumheterna.

Oseriös debattlitteratur om absolut ingenting, avsaknad av föreläsningar av värde, dåligt skrivna uppgifter och tentor och ett generellt ointresse. Många lärare på KPU programmen vet att ingen jävel bryr sig om vad de säger. Lärarstudenterna på KPU programmen vill bara komma igenom skiten så de kan få ett jobb och betala av sina enorma studieskulder.

Många lärarutbildare är nog glada att de fortfarande har ett jobb. Det är inte direkt så att det flockas studenter till de här programmen. Lärarutbildare vet att lekstugan börjar lida mot sitt slut. Varken riktiga universitetslärare, studenter, samhället eller lärarutbildarna själva har något som helst respekt för läraryrket som sådant.

Alla avskyr det och lärarutbildarna är glada att de slipper slita i en skola. Till och med liberalerna på Dagens Nyheter är sunt skeptiska till detta vansinne. Lärare, lärarprogrammet, lärarutbildare och skolan är en stor skamfläck på Sverige. De flesta är nog överens om det.

Jag arbetade som lärare på en högstadielärare i ett år och sedan ett år på gymnasiet innan jag hittade vettigt jobb inom det jag ursprungligen utbildade mig inom. Hur var det att arbeta på ett högstadium? Tja, du slapp en handledare och dennes vansinnigheter och så kunde du köra ditt eget race där kunskap istället för agitation och flum stod i fokus.

Vidare fuskade jag och gav eleverna riktiga kunskapsprov och kunskaper istället för den där värdelösa analyserande (läs allmänt tyckande) skiten som högstadielärarna ägnar sig åt. Jag trivdes inte alls på högstadiet eftersom jag avskyr den nivån. Framförallt hatar jag skrikandet på högstadiet.

Gymnasiet var bättre eftersom du kunde fokusera än mer på kunskap och mindre på stökiga elever. Även här kan jag säga att jag inte alltid agerade rätt utifrån kunskapskraven när det kom till betygssättning. Jag konstruerade prov som faktiskt kvantitativt går att mäta att där eleverna och studenterna faktiskt vet vad de skall kunna.

Vidare fokuserade jag på riktiga kunskaper och inte allmänt tyckande och svammel. Det fungerade bra. Problemet var dock dem som inte hade pluggat. Då var jag tvungen att typ skriva om proven så de kunde flumma sig igenom. Trots allt vill man inte skapa friktion med rektor. Hur man sätter betyg är det ingen som bryr sig om eller kollar. Skolinspektionen verkar mer intresserad av annat och deras regleringsbrev är lika förvridet flummig som läroplanen.

Hur som helst. Jag måste faktiskt säga att denna resa har varit intressant och jag rekommenderar ingen sund och normal människa att utbilda sig till lärare. Det skall vara din sista utväg om alla andra vägar har stängts för dig.”

Annonser

Geijerlitteratur 1970 – 1984

 

 

Omslag till uppsatsen med foto på byst av E.G. Geijer vid Värmlands Nation i Uppsala

 

Geijerlitteratur 1971–1984

B-uppsats i litteraturvetenskap, Uppsala universitet, 1986

 

INLEDNING

Litteratur om Erik Gustaf Geijer (1783–1847) de senaste femton åren visar betydligt större bredd och kvantitet än de tidigare decenniernas Geijerforskning. John Landqvists stora omarbetade biografi från 1954 är det enda 1950-talet bjuder på av större insatser. Min gymnasielärare Bengt Henningssons avhandling Geijer som historiker från 1963 är 1960-talets största bidrag.

Under min undersökningsperiod, från 1970 och framåt, utvecklar skilda forskare sidor av 1800-talets portfigur inom historia, filosofi och allmän kulturdebatt. Torgny Segerstedt d.y. står för den samhällsbevarande akademikerkårens syn på Geijer, medan marxister som Kurt Aspelin tar fasta på det revolutionära hos Geijer. Ett stort tillskott till Geijerforskningen står alla bidrag med anledning av 200-årsjubiléet av hans födelse 1983 för.

Min väg att hitta rätt i de över 30 studierna i denna uppsats har varit att se till okända sidor av Geijers författarskap. Tre vägar till värdering av materialet har väglett mig; forskarens egna utsagor om det nyfunna, hänvisningar till förut okända källor och mitt eget omdöme.

Urvalet är stort men i en inventerande framställning som denna bör enligt min mening inget försumma. Dock har jag inte tagit upp musikvetenskaplig forskning i Geijers instrumental- och vokalmusik. Men även studier som ligger närmare mitt eget ämne, litteraturvetenskapen, har jag måst lämna åt sidan[1].

Varmt tack till min handledare, studierektor Tore Vretö som kritiskt läst manus och min syster Åsa Andén för utskriften.

 

Jan Sjunnesson

Uppsala den 21 januari 1986

POPULÄRA SKILDRINGAR AV E. G. GEIJER

Den som i särklass gjort mest för att göra Geijers liv och verk kända och lättillgängliga under 1970- och 80-talet är Sven Stolpe. Trots hans föga nyskapande insats vill jag nämna något om hans studier.

I de fyra böckerna Geijer: en essay (1947, nyutgåva 1976), Den svenska romantiken (1977), 40 svenska författare (1980) och ”Det svenska geniet” i festskriften Mina mästare (1935, nyutgåva 1980) går (nästan) ordagrant samma texter igen. I de tre första återkommer ett avsnitt från essän 1947, men det finns ett nyskrivet avsnitt på tio sidor i Den svenska romantiken.

De nyskrivna sidorna i denna mycket personliga svenska litteraturhistoria finns dels i inledningsavsnittet, dels i en inskjuten polemik mot Per Nyströms Geijerbild i radion 1975. I inledningskapitlet över romantiken i Sverige, ”En ny livstolkning – en ny människosyn”, likställer Stolpe upplysningens förnuftstro med socialdemokratins religionskritik och regeringsinnehav. Sven Stolpe menar att det senare lett till sexualhysteri, föräldraförakt, öppen stöld från de rika och så vidare.

För Geijers generation kom den tyske filosofen Schelling med lösningen i sin idealistiska naturfilosofi. Geijers stridsskrift från 1811 Om sann och falsk upplysning citeras av Stolpe för att visa på frändskap mellan de två frimodiga värmlänningarna, Geijer och Stolpes, kamp mot materialism och förnuftsdyrkan.

Stolpes andra nyskrivna bidrag är också riktat mot vänstern. Per Nyström, socialdemokrat och historiker, hade läst upp i OBS! Kulturkvarten i Sveriges Radio 1975 ett fingerat brev från Geijer till hans nutida ättling, Lennart Geijer (dåvarande justitieminister). Nyström sa att Geijer skulle från sin himmel predika marxismen, en konsekvens av hans historiesyn enligt Nyström.

Den offentliga socialdemokratin fick på pälsen från en Geijer som stalinist och tokvänster (Nyströms term). Personlighetsfilosofin kan enbart utvecklas i det gemensamma ägandet sade Nyström om denna egenartade filosofi. Mer om detta i nästa kapitel.

Sven Stolpe angrep den socialistiska visionen som den förvaltas i Sovjetstaterna. Geijer skulle minsann aldrig stå för terroristisk byråkrati, ofrihet och vad gällde personligheten försvann den fullständigt i alienationen i öst, mångdubbelt större där än i väst. Stolpe är för ilsk i sin svada för att begrunda det faktum att både konservativa och socialister hittar argument för kritik av kapitalismen hos Geijer. Blott ett par sidor tidigare, s. 144, utvecklar Stolpe Geijers tilltro till kooperationen och 1800-talsbritten Robert Owens socialistiska experiment.

Något erkännande förtjänar hans bok 40 svenska författare, mindre dock för texten än för bilderna. Boken är rikt illustrerad med färgfoton, teckningar av Geijer och är en typisk presentbok. Kanske någon läsare kan uppfatta Geijers väsen och djupare tankar mellan anekdoterna, de tankar som ledde fram till Nyströmpolemiken.

Tager Erlander vittnar i sin första memoardel från 1972 hur det var att växa upp nästgårds med bygdens store son:

”Geijer fann jag en smula påträngande. Alla talade om honom. Varje sommar kom massor med turister”[2].

Hur lite vanligt folk, ja även den upplysta kantorsfamiljen Erlander i Ransäter, visste om Geijers filosofiska landvinningar visar detta citat:

”Han tedde sig inte som en vanlig människa med våra bekymmer och problem. Det var 30 år senare jag upptäckte hans genialitet. Av en händelse kom jag att läsa de artiklar i Litteraturbladet där Geijer för första gången presenterar socialismen svenska läsare / . . . / När Geijer refererar Saint-Simon finns det otvivelaktigt formuleringar som föregriper Marx. Geijers avfall 1838 var inget avfall till den klassiska liberalismen. Han var redan då starkt påverkad av socialismen. Men det talade ingen om för mig när jag var ung. Geijer var för mig Sten Sture och Vasarna. Sveriges historia var deras konungars”[3].

Tage Erlander var då påverkad av Per Meurling och Per Nyströms Geijeruppfattning.

Med dessa ord har vår förrförre statsminister karakteriserat den traditionella bilden av Geijer. I det sista kapitlet återkommer jag till orsakerna till denna spridda bild av Geijer utanför den trånga krets av Uppsalaakademiker, ättlingar, kyrkfolk m fl. som verkligen studerat Geijers skrifter.

FILOSOFISKA STUDIER

Marx och Geijer

1947 skrev Per Meurling om Geijer och Marx i en pamflett. 36 år senare, 1983, kom den väntade större studien. Meurlings Geijer och Marx. 1970-talets intresse för marxism gjorde att Per Nyströms betraktelse över Geijers avfall 100 år tidigare i Socialdemokraten (1938, 19/2) omtrycktes inte mindre än tre gånger[4].

Under detta styckes rubrik ”Marx och Geijer” behandlar jag bara studier som reder ut sambanden mellan dessa två som skilda socialfilosofer. Den litteraturvetenskapliga forskningen med marxismen som grund, Arne Melberg och Kurt Aspelins, tar jag upp i kapitlet LITTERATURVETENSKAPLIGA STUDIER.

Per Nyströms omtalade himlavandring i Erik Gustaf Geijers skepnad i etern 1975 innehåller hänvisningar till arbeten av Geijer, men gjorde med lätt hand. En populär utvikning således, och Per Nyström tror sig kunna sin Geijer alltsedan 1930-talet.

Han menade i radioföredraget att Geijer misstrodde medelklassen 1844 i sina föreläsningar om ”vår tids inre samhällsförhållanden”. Nyström menade att Geijer skulle ha givit socialdemokratins fördelningspolitik beröm, men klandrat de räddhågsna fackpamparnas vördnad för hierarki, rationaliteten och teknologin.

För Nyström utesluter dessa moderna produktionsformer känslan av att äga personlighet som Geijer värnade så mycket om. Socialismen skulle upphäva alienationen. MBL är ett steg, men vi måste gå vidare sa Geijer enligt Nyström, ty folkets upplysning kräver det.

Undertiteln till Per Meurlings bok, ”Studier i Erik Gustaf Geijers sociala filosofi”, säger mer vad boken innehåller än huvudtiteln Geijer och Marx. En mängd mer eller mindre sorterade uppslag samlade under ett halvsekels bekantskap med tysk idealism, marxismdebatt och Geijerstudier har hamnat i denna ojämna men infallsrika bok. Jag tar först upp Meurlings tankar om personen Geijer, sedan synen på historiefilosofin.

Knappast förvånande för Per Meurlings frimodighet innehåller boken även psykologiska spekulationer. ”Faderskomplexet hos Geijer” heter ett kort avsnitt. Här tecknar författaren bilden av en strängt hållen hämmad ung man som oförstådd och kanske även oälskad av sin far, hänger sig åt djup religiositet och får en stark ovilja mot despotism. Faderns barska uppträdande går igen hos Geijer själv i kroppshållning och ansiktsuttryck, men Geijers egen frihetslängtan och känslosamhet kunde inte döljas.

På samma sätt spekulerar Meurling om Geijers ungdomsreligiositet. När Geijer möter den krassa upplysningsfilosofin i Uppsala drabbas han av en chock. Förlusten av hemmet i Värmland med dess varma kyrklighet och samvaro gjorde naturligtvis ensamheten med Voltaires hån och La Mettries maskinmänniska extra svår för den lättrörde Geijer.

Först 30 år senare skriver Geijer själv om sin ungdomstid i Minnen, vilka har nämnts i tidigare Geijerforskning, men os Meurling får resonemanget extra tyngd genom antropologiska jämförelser[5] och Hegelminnen. Detta förklarar något av den unge Geijers hängivenhet för den buttre Benjamin Höijer. Denne sanne idealist förde den unge villrådige Geijer bort från hotande psykos till djupa och välgörande studier av Kant, Fichte, Schlegel, Schelling m fl.

Per Meurlings syn på Geijers politiska åskådnings inrymmer kritik av terminologi. ”Geijer var aldrig vare sig konservativ eller liberal” (s. 27). Med osviklig udd riktar Meurling in sig på den tidigare forskningen som vill ha kvar Geijer som ”den borgerliga idealismens galjonsfigur” (ibid). Enligt Meurling måste man gå till senare tid för att hitta Geijers motsvarighet. Socialdemokratin på 1880-talet och Lantmannapartiet efter 1865 är Geijers riktiga bundsförvanter.

Litteraturprofessor Thure Stenström anmärker på Per Meurlings snabba avfärdande av statsvetaren C. A. Hesslers tredelning av Geijers politiska utveckling; liberalism-konservatism-liberalism[6]. Kanske behövs djupare och mer forskning än vad Geijer och Marx förmår för att vederlägga Hessler, men å andra sidan är terminologin ett hinder i vissa lägen för att förstå Geijers komplexitet.

Meurling dömer även ut 1900-talets mest citerade Geijerforskare, John Landqvist. Denne ser inte anledningen till att Geijer år 1811 valde att publicera Om sann och falsk upplysning under pseudonymen ”-ij-”. Den var kritisk mot upplysningen och Geijer var rädd för att mista Svenska akademins pris för Hvilka fördelar kunna vid menniskors moraliska uppfostran, dragas af deras inbillnings-gåfva m.m.? 1810.  Prisskriften måste omarbetas och under tiden kom stridsskriften. Meurling menar att de två utgjorde ett verk och anför som ytterligare skäl att termen ”inbillnings-gåfva” finns på två ställen i skriften från 1811.

Huvudinnehållet i Per Meurlings bok är en utvidgning av hans efterforskningar vid Marx- Engelsinstitutet i Moskva bland de tusentals böcker den flitige Karl Marx penetrerade. I pamfletten från 1947, Geijer och marxismen, visas sambandet mellan Marx Kritik av den hegelska rättsfilosofin och S. P. Lefflers tyska översättning av Geijers Svenska folkets historia från 1832–34. Vad Marx var ute efter sommaren 1844 var hegelska drag hos Geijer, staten Sveriges historia och vad som i detta kunde stödja en revolutionär uppfattning och kritik av Hegel.

Vad var det då Marx hittade? I korthet såg han stöd för sin tanke att den äldsta rätten, hos Geijer rättsskipningen i Odens Uppsala, gjorde till en religiös mystifikation. Marx vände sig mot Hegels uppfattning av staten som något med egen verklighet. Geijers syn på de urgamla landskapstingen som ett uttryck för den suveräna folkviljan, Rousseaus ”la volonté général”, intresserade den unge romantiskt demokratiske Marx. Långt senare, 1856, minns Marx med Geijers hjälp, hur svenskarna kastat högadeln ur sadeln med Karl X och Karl XI:s hjälp.

Meurlings bok väcker lust och kritik på samma sätt som Sven Stolpes polemik. Båda är dogmatiska i sin Geijeruppfattning. Meurlings storslagna genomgång av den tyska idealismen med bl. a Feuerbach (från vilken både Geijer och Marx hämtade idéer om statens bortvittrande), om Geijers kritik av Tegnérs rysshat,  Adam Müllers betydelse för Geijers Feodalism och republikanism (1818-19), uppvärderingen av Om den historiska stilen (1808, som sägs föregripa Spenglers oändlighetskriterier), misstaget att se Lorentz von Stein som en influens till både Geijer och Marx (senare forskning har visat att denne ”kommunistiske” skribent var preussisk statsspion!) osv. är lärda och subjektiva betraktelser.

Geijer och Marx är en samling uppslagsändar till nästa generation radikala Geijerforskare. Få har tagit Meurling på allvar[7], men trots sin frånvaro 1947 och 1983 svävade hans grinande ande över båda jubliéerna [8].

Historikern Geijer på 1980-talet

Thorsten Nybom skriver i förordet till sin nyutgåva från 1980 av Geijers Om vår tids inre samhällsförhållanden m fl. skrifter och tal och brev:

”När den liberalt färgade positivismen med Lauritz Weibull i spetsen gick till storms mot denna typ av historieskrivning, kom därför Geijer att innefattas i motståndarlägret. Positivisternas av olika generationer epokgörande insats var förvisso en i och för sig nödvändig renhållningsuppgift, men deras programmatiska teorifientlighet och utpräglade empirism medförde att historikern Geijer ytterligare försvann in i glömskans töcken, medan uppmärksamheten riktades på den skönlitteräre författaren, kulturpersonligheten och politikern Geijer” (s. 8)

Historikern Thorsten Nybom motiverar sin nyutgåva med tre skäl. För det första introducerade Geijer något som kan kallas historiefilosofi i Sverige och han gjorde det med dåtidens internationella strömningar, men ingalunda okritiskt.

För det andra ville Geijer förena empiri med en generell vetenskapsteori, vilket är eftersträvansvärt idag enligt Nybom. För det tredje är Geijers uppfattning av historien som den mänskliga frihetens utveckling, där personlighetstanken står i centrum, väsentlig idag.

Målet för all historieskrivning är att syfta till att förstå samtiden och identitet och bättre liv åt alla. Nybom vill ge Geijer epitetet ”emancipatorisk historiker” för vilken historievetenskapen är en ”kritisk didaktisk social vetenskap” (s. 12–13). Dessa tankar utvecklade han tre år senare i en jubiléumsföreläsning i Uppsala till 200-årsminnet av Geijers födelse[9].

Där menade Thorsten Nybom att Geijers omdiskuterade avfall missförståtts forskare diskuterat i aktuella politiska termer (jfr. Meurling). Istället borde man se Geijers utveckling från 1838 som ett led i många dåtida historikers (Comte, Mill, Marx, Toqueville) väg till en ny vetenskap – den historiska sociologin. Nybom ser mer frändskap mellan sociologen Max Weber och Geijer än mellan Geijer och hans samtida historiker, Ranke t ex[10].

Uppslaget är givet för den som vill skriva den svenska sociologins historia: börja med Erik Gustaf Geijer!

Nyboms nyutgåva av Geijers Om vår tids inre samhällsförhållanden motiveras också av att den senaste utgivningen av Geijers verk, Alf Kjelléns Den levande Geijer (1947) är för kristen och godtycklig i urvalet. Det är intressant att notera att trots Nyboms avvisande av pre-marxism hos Geijer är det just de delar som Per Nyström och Per Meurling hänvisar till som intresserar honom. För en lekman framstår också de som det mest moderna hos Geijer.

Geijers vetenskapslära

En av kunnigaste Geijerkännarna, Torgny Segerstedt d.y., har låtit höra från sig fyra gånger mellan 1974 och 1983 i Geijersammanhang. Den djupaste studien skrev han i sin tredje del av den akademiska frihetens historia i Sverige, Den Akademiska Friheten 1809–1832 (1976). De tre andra är en förstudie till ovan nämnda bok från 1974, en föreläsning från Geijerjubiléet 1983 och ett tal i Svenska Akademin samma dag (se litteraturlistan sist).

Segerstedt kommer inte med några nya revolutionerande hypoteser eller fakta, men visar sig kunnig och pedagogisk i sin studie från 1976. E. G. Geijers insats för Uppsala universitet dokumenteras än en gång, hur t ex Stockholmsliberalen Richert motades tillbaka av Geijers hegelska och patriarkala ord angående den särskilda förvaltningen av universiteten, jurisdiktionen. Geijer framställs som konservativ, om än vacklande, i utbildningsfrågor[11].

Segerstedt bygger Geijers samhällsuppfattning på tankar han sammanställt till en helhet utifrån prisskrifterna Äreminne över Sten Sture (1803), Om inbillningskraften (1810), och den dunkla avhandlingen Thorild (1820). Ur dess finna Segerstedt en kunskapssyn som sedan ligger till grund för Geijers ställningstaganden i Stora Uppfostringskommittén 1825–28:

Vetenskaplig kunskap                                        Sund förnuftskunskap

Visshet grundad på intuition el. intellekt        Visshet grundad på tro

Abstrakta regler                                                              Konkreta fall

Systematiska regler                                  Osystematiska generaliseringar

Allmänt gällande regler                       Regler ad. hoc

Självständiga                                          Begrepp beroende

Den vetenskapliga kunskapens föremål; kunskap,                  Sunda förnuftets mål: ”nyttig och praktisk

Bildning, självmedvetande                                                               tillämpning” (tabell från s. 72)

Segerstedt vill med denna skiss visa hur kunskapen skiljer sig till natur, behov och tillkomst för de olika stånden i samhället. Den vänstra kolumnen är för statens ämbetsmän och akademikerna, den högra för näringsidkare och bönder. Denna tudelning har inte uppställts på detta sätt tidigare, även om andra har uppfattat Geijers syn på utbildning och uppfostran likartat.

Men hur sker då kontakten med verkligheten för den stackars ämbetsmannen eller akademikern som bara får använda sitt intellekt? ”Geijer förnekar att man, genom generaliseringar från individuella observationer, skulle nå fram till generella satser” (s. 74). Inbillningskrafter avser förmågan att se det enskilda som exempel på en generell sats. Omdöme och sinnet är andra termer för denna kraft som gör regeln tydlig.

Segerstedt menar att Geijer, liksom Höijer, föreställt sig att det skett ett kunskapsteoretiskt syndafall hos människan. Därefter står människan som avskilt subjekt, ur stånd att uppfatta det rätta sammanhanget, om hon inte ser verkligheten i möte med andra människor, dvs. personlighetsfilosofin. Men 1820 var denna föga utvecklad hos Geijer. Själv nämner han Leibniz och Kant som källor till sin egen kunskapsteori.

Konsekvenserna av denna ideologi för staten är att den bör garantera viss läskunnighet för bönder och borgare, men i övrigt lämna dem ifred att sköta sina yrkesskolor. Staten ansvarar blott för ämbetsmännens och universitetens folk[12].  Allt detta släppte Geijer under 1830-talet när medelklassen växte och ställde krav.

Under jubileumsföreläsningen 1983 gör Torgny Segerstedt en liknande utdelning:

frihet/ nödvändighet, individuellt/ allmänt, empirisk/ deduktiv kunskap, rätt/ moral, feodalism/ republikanism.

Spänningen mellan dessa element är, med Hegel, drivkraften i historien. Men Geijer vill ena dessa motsatser med en medlare. Föreningen sker dels på ett metafysiskt plan, dels ett konkret historiskt. Gud son inträder mellan natur och ande, inbillningskraften mellan objekt och subjekt, kungen mellan feodalism och republikanism. S

Detta gör Lars Lönnroth ett större nummer av senare i samma bok och menar att detta är ett antipositivistiskt argument för vikten av att ha en helhetsuppfattning. Segerstedt skulle knappast vilja etikettera sig ”antipositivist”, vilket bevisar att även andra utanför Lönnroths skara sätter upp hypoteser, prövar helhetsbilder m m.

Religionsfilosofen Geijers svar

Jag vill med rubrik visa på religionsvetarens Anders Jeffners berömliga utredning av personlighetsfilosofin hos Geijer, men måste först nämna en mindre bemärkt uppsats av filosofen Hans Regnell.

I ”Geijer om religionen och samhället” i jubileumsskriften Geijerstudier 6 (1982) visar Regnell sin oförmåga och sitt ointresse av Geijers tankevärld. Han upprepar tidigare fakta med ursäktande formuleringar för sin magra insats. Liksom Stolpe sätter han likhetstecken mellan upplysningens våndor på 1810-talet och dagens tid, men finner där positivismen anklagad. Tvärtom tar han Geijer till intäkt för att ”mer eller mindre aparta sekter finner anhängare”[13]. Nog om denna uppsats och över till Uppsalateologen Anders Jeffner.

Hans föreläsning under jubiléet 1983 präglas av en varsam pedagogisk hand, som stannar vid de svårigheter en nutidsmänniska möter inför idealismens dunkla abstraktioner. Geijers personlighetsfilosofi är ett svar på frågor som vi har svårt att urskilja idag. Men detta är en utmaning för Jeffner och han hittar tre problem som Geijers filosofi besvarar:

Det ontologiska, dvs. vad är varats grund till vilket man reducerar allt eller prioriterar en viss sida av verkligheten

Den normativt-etiska, dvs. det goda och ondas natur, värdenas ordning och människans fria vilja

Den kosmologiska, dvs. världens struktur i stort; utveckling (med eller utan Hegel), cykler, är vad Jeffner nämner, det som Geijer kallar ”bandet i all existens” (Samlade skrifter, nr 3, s. 52 (1924) utgivna av John Landqvist. Hädanefter förkortat SS).

Anders Jeffner menar att personlighetsfilosofin hos Geijer får en särskild betydelse som skiljer honom från Fichte, Jacobi, Feuerbach och även Buber. Geijer menade att det som konstituerar personligheten är självmedvetande, en fri vilja, tänkande och upplevelse, men för att allt detta skall fungera krävs en annan människa eller Guds uppenbarelse, fattad som ett du.

Det originella är att Geijer besvarar den ontologiska frågan, dvs. varat, med personligheten inkluderande alla beskrivningar som nämnts ovan. Endast med personligheten kan vi få sammanhang och Geijer antar att vi inte kan undgå att se detta faktum, dels i oss själva genom erfarenheten, dels i mötet med andra genom en speciellt ”du-kunskap” som existentialister uppmärksammat.

Gud tänkes som den högsta personligheten, manifesterad i treenigheten, men även i andra människor. Endast som uppenbarelser kan vi förstå skapandet av de ändliga människorna. Panteismen, som frestade Geijer, vederläggs med denna personliga Gudstanke.

Jeffner visar att Geijer skiljer sig från de andra idealisterna även i uppfattningen om den materiella verkligheten, när han skriver att Geijer ansåg den fysiska yttervärlden erkänd genom personligheternas egna observationer av varandra och i gemensamma erfarenheter (vilket inte Boströms idealism tillåter).

Kroppsligheten är inte ondskan menar Geijer, utan ondskan är behandlingen av medmänniskor som medel, inte mål. Att inte se sin nästa som ett du, med allt vad det innebär av medvetenhet, egen vilja, osv. är ont.

Kosmologin hos Geijer grundar sig på det syndafall som även Segerstedt uppmärksammat, men nu på ett högre metafysiskt plan. Geijer tycks mena, säger Jeffner och refererar till John Landqvist, att människorna skapas av Gud för att realisera den personlighet de bär i sin fysiska existens för att försonas med Gud i ömsesidig kärlek till nästan och Gud. I historien sker samma gradvisa utveckling av alla människors personligheter. Den kristna epoken ser Geijer som ett stadium på väg mot ett högre, och där tar eskatologin vid.

Kyrkoherde Bengt Redell betonar i sitt inlägg i jubileumsskriften Geijers spontana uppfattning av Gud som ett ”du”. I hans psalmer från 1812 kallas Gud för Du, Dig, Din sol etc.

”Existentialisten” Geijer

Kierkegaard eller Geijer? 1800-talets två största nordiska tänkare var båda företrädare för en s.k. existensfilosofi. Geijer är dock inte den man idag sätter jämsides med den berömde dansken, varför Thure Stenströms omnämnande av honom i boken Existentialismen i Sverige. Mottagande och inflytande 1900–1950 (1984) får sägas vara en nyhet. Ändå är Geijers optimistiska sociala filosofi dominerande för 1800-talets och det tidiga 1900-talets filosofer och teologer (i mindre grad). Stenströms tes är att vi med Geijer skapat oss en svensk motsvarighet till Kierkegaard som effektivt hindrat tänkare som Heidegger, Barth m fl. att uppmärksammas.

Teologen John Cullbergs (1895–1983) förhållande till Kierkegaard och Geijer utreds närmare i boken. Med svenskens hjälp höll Cullberg gränsen klar mellan den personlighetsontologi Geijer företrädde och t ex Karl Barths ”kryptomystiska” Gudsbegrepp[14]. Heidegger hade mycket lite att ge Cullberg som utväg ur den kris idealismen hade hamnat i under 1800-talet. Geijers första ansats fullföljdes av andra filosofer inom den tyska dialektiska teologin som Emil Brunner och Karl Heim.

”Även i den mest djuplodande granskning, som någon svensk bestått den tyska Kierkegaard-renässansen och existentialismen inom teologin och ännu sent som 1933, är det först och främst Geijer som trycker sin hallstämpel på argumentationen. Cullbergs existentiella religionsfilosofi blir därmed ännu ett bevis på Geijers makt i vårt tankeliv och Kierkegaards vanmakt” (s. 73).

Ovanstående citat apropå Cullbergs Das Du under die Wirklichkeit (1933).

Thure Stenström finner inspiration från Geijer hos en av våra prosaister, Lars Ahlin. Denne intygar inflytandet, liksom av Buber och Cullberg, under sina Uppsalaår. Att bli förvandlad till ting av andra, som mannen i Inga ögon väntar mig (1944) och kvinnan i novellen ”Fram i mörkret” (i Huset har ingen filial (1949)) är tecken på den störda gemenskap mellan människor och Gud Geijer skrivit om.

Geijers teologi förvaltas alltså av litteraturprofessor Thure Stenström numera, vilket intygar den brist på intresse hos nutida teologer för Geijer. Anders Jeffner avslutade sitt föredrag med att beklaga detta.

Bergson och Geijer

Trots att jag blott haft tillgång till en recension (av Thure Stenström[15]) av Jean-Francois Battails bok Le mouvément des idées en Suède à l’âge du bergsonisme (1979) vill jag ta upp några tankar om Geijer Stenström återger.

Battail upptäcker liknande tankegångar hos Bergsons intuitionsbegrepp och Geijers sinne och inbillningsgåva, liksom John Landqvist gjorde i Paris efter sekelskiftet. Man till skillnad från Landqvists samtida kritiker, Adolf Phalén, menar Battail att Landqvist är den klarsynte. Phalén och fler med honom menade att Landqvist missförstod Geijer när han läst Bergson. Han såg Geijer med Bergsons glasögon. Recensenten håller med Phalén mot Battail.

En utlännings syn på Sverige är alltid intressant, speciellt när det handlar om s.k. lynne, sinnelag. Battail funderar på om det finns något specifikt svenskt över all filosofi här under 1800-talet och i början av 1900-talet, en suddig oteoretisk men praktisk och socialt användbar tankeströmning,

Battail ser Geijer som en av grundarna till denna nationella tankevärld genom sin optimistiska personlighetstanke (jfr. den dystre Kierkegaard vilket Stenström gör i sin existentialismstudie). Det hela blir dock inte något negativt när Landqvist för tanken vidare menar Battail, vilket Stenström skyndar att påpeka. Innan Landqvist var otydligheten mest ett hinder.

Kristen livssyn och Geijer

Sist i denna teologiska avdelning skall jag nämna några ord om de kristnas syn på Geijer idag. Stiftelsen för Sverige och kristen tro gav ut Gösta Wredes lilla skrift Vad säger Geijer? till jubileumsåret 1983.

Wrede går ödmjukt igenom Geijers kvalitéter som teolog. Polemiken mot upplysningsmännens rationalism visar att Geijer misstrodde vetenskapen som enda kunskapskälla. Känslan och erfarenheten måste erkänna som likvärdiga. Liksom hos Stolpe m fl. målas det hotande teknokratiska samhället upp. Gränsen mellan vetenskap och tro stakas ut med Geijers hjälp.

En originell men svårbedömd synpunkt är Wredes syntes av två skilda linjer i nutida teologi: den antropocentriska Gudsbilden (Tillich) och den teocentriska (Barth). Dessa två förenas när Gud låter sig uppenbaras i varje människas gestalt och i dess inre ju mer hon handlar moraliskt, dvs. ser sin nästa som ett ”du”.

Gösta Wredes bok är ingen populär framställning av Geijers tankar, hur gärna han än vill, men visar på att teologin hos Geijer är väl utvecklad.

 

LITTERATURVETENSKAPLIGA STUDIER

Schiller och Geijer

Tore Hagström är den enda litteraturforskaren som skrivit en konventionell komparativ studie av Geijers lyrik under perioden 1970 till 1984, såvitt jag kan se.

I sin jämförelse mellan den tyske författaren Friedrich Schiller (1759–1805) och Geijer knyter han an till tidigare forskning, går noggrant igenom denna och presenterar några antagande som kan utläsas men icke fastslås definitivt. Hagströms ”Om Schillerreminiscenserna i ’Odalbonden’ och ’Vikingen’” publicerades 1971 i Samlaren.

Med sin forskning om Blanck, Böök, Werin och Molin ställer Tore Hagström upp Schillers drama Die Braut von Messina (1803) bredvid de geijerska lyckokasten. ”Odalbonden” visar i vissa rader sin idé, enskilda motiv och i sin stil likheter med Schillers drama.

Strof 11 i ”Odalbonden” som lyder: ”De wäldige Herrar, med skri och med dån/ Slå byar och riken omkull/Tyst bygga dem Bonden och hans son/ Som sår uti blodbestänkt mull”, motsvarar en vars i Schillers pjäs, där herremännens framfart och allmogens slit karakteriseras på liknande sätt.

I ett utkast till ett havsdrama som infogats i Die Braut von Messina finner Hagström en likartad bild av ungdomlig rastlöshet och dådkraft som Geijer tecknar i ”Vikingen”, dock mer konkret. Trots skillnad i abstraktion finner Hagström det lättare att urskilja den nära ”frändskapen med Schiller i ämne, uppbyggnad, stämning och symbolik” i ”Vikingen” än detaljlikheten i ”Odalbonden”[16]

En originell synpunkt är Tore Hagströms vilja till helhetssyn på både dikterna och dramat. Han tar fasta på ”realisten” hemma vid gården och ”idealisten” som vill ut på havet. Dessa tendenser för han tillbaka till på de två körer som Schiller använder, en äldre och en yngre, sjungande mot varandra om tryggheten och äventyret. Hagström pressar överensstämmelsen vidare när jag vill se en liknande peripeti i ”Vikingen” som det dramat innehåller.

Allt detta vore gott nog om man visste att Geijer verkligen läst Die Braut von Messina före 1811 när dessa unika rader om vikingalivet skrevs (aldrig senare överträffade enligt många, även Geijer). En bokhandelslista ger en viss sannolikhet för att Schiller-beundraren Geijer borde ha upptäckt den i Uppsala eller Stockholm under åren 1804–1811.

Geijer i offentligheten

Jürgen Habermas offentlighetsteori nådde omsider Sverige bl. a i Arne Melbergs Realitet och utopi (1978). Melberg använder även R. S. Neales term ”middling class” försvenskat till ”förmedlande klass” i ”omvandlingssamhället” för att ringa in Geijers position i det offentliga livet.

Geijers avfall är ett avfall från den representativa offentligheten han tillhört som professor och akademiledamot menar Melberg. Geijer övergår till den framväxande borgerliga offentligheten, men är en del av denna förmedlande klass som står med ett ben i feodalismen och ett i medelklassens ”embryo” till kapitalism. Geijer är en av de första som brukar termen ”allmän opinion” i den mening liberaler gjorde senare noterar Melberg.

Men Geijers turer i offentligheten går en omväg, över ”salongsoffentligheten” eller ”intimsfären”, innan han hamnar som representant för det nya samhället (proklamerad i en tidning, vilket Melberg uppmärksammar som den borgerliga offentlighetens fäste). Vi finner Uppsalas Malla Silfverstoples salong som producent av innerlighet, romantik och familjaritet. Salongen grundar sitt välstånd på kapitalismen, den ”nya fria tiden”, t ex, men höjer sig ovanför produktionens futiliteteter. Motsättningar sublimeras och en förment fri kommunikation utropas i salongen. Geijer deltar med känslosamt pianoklink, ideologiserar och döljer.

Melberg funderar även över brotten i Geijers prosastil före och efter avfallet. Geijer står för salongens intimitet i den borgerliga offentligheten, vilket leder till oförstående och arga ord från forne vännen Hans Järta, konservativ. Den personliga stilen hör hemma i salongen anser han, men det är för sent när denna innerlighet har blivit medelklassens vapen mot det gamla samhället och äldre skrivstilar. Melberg visar dock på motsättningar mellan innerlighet och offentlighet.

Sammanhanget mellan Geijer och offentligheten skulle behöva en annan utredning jämsides Melbergs för att göras klarare. Geijer som en representant för alla tre offentligheterna – kanske utöver alla?  (jfr. Melbergs ovilja till klassificering) säger mycket om hans utveckling.

Romantikens dialektik

Geijer tar avsevärt större utrymme i den andre marxistiske litteraturforskaren, Kurt Aspelins, bok Poesi och verklighet II. 1830-talets liberala litteraturkritik (1977)[17].  Avsnittet ”Den geniale Geijer” behandlar den estetik Aspelin lyckats utläsa trots Geijers fientlighet mot ämnet och en objektiv konstant dialektisk syn på romantiken[18].

I inledningen redovisar Aspelin sina källor (Marcus (1909), Borelius (1909), Kjellén (1933), Källqvist (1938) och Norberg (1944)) och tillägger att hans sak är att mindre använda nya fakta än att pröva nya grepp. Greppet blir marxistiskt-dialektiskt med tonvikt på det senare.

Geijer var mycket väl insatt i tidens litteratur konstaterar Aspelin, men han studerar litterära verk mer som socialt dokument än för dess estetiska kvalitéter[19]. De franska desperata diktarna Charles Nodier och Auguste Narbier är symtom på Napoleon III:s förfallna regim och den omvandling medelklassen stod inför. Antiteser hos Geijer om den franska litteraturen visar hans sätt att handskas med den hegelska logiken; ”/. . . / experimenterande metamorfoser, av skönt till fult, dygd till last och så vidare tvärtom”.

Balzac, kärt ämne för marxister, har influerat Geijers uppfattning om borgarkungens Frankrike menar Aspelin. Den moralism som andra skribenter mötte den klarsynte realisten Balzac med lyser med sin frånvaro hos Geijer, som tar Eugénie Grandet för dess samhällsskildring mer än dess omoraliska gestalter.

Den engelska litteraturen fascinerade Geijer med sitt register från den revolterande Byron till krönikeförfattaren Scott. Geijer gläds åt Scott, naturligtvis, för denne historiska studier. Aspelin noterar hur Geijers analys går utöver den litterära nivån för att fånga Scott som en typisk representant för den engelska borgerligheten.

Huvudavsnittet i Aspelins studie ägnas två recensioner som Geijer skrev 1836 och 1838. Aspelin vill visa sambandet mellan dessa för att fånga Geijers konsekvent dialektiska syn. I den första, recensionen av Fahlcrantz Ansgarius, skissar Geijer, den betraktande historikern, en liten litteraturhistoria. Schemat upplysning, förromantik (inkl. 1789), romantik, förstås av Geijer som samspel mellan idé och samhälle.

1838 hade romantiken brutit samman pga. inre motsättningar (vilket Geijers litteraturstudier bekräftade). Den naturdyrkan romantiken hade satt som svar till upplysningsfilosofin hade resulterat i vanmakt, tvång att enbart se tillbaka då nutiden var naturvidrig och ledde till handlingsförlamning.  Geijer såg två återvändsgränder; illusionslöshet (Heine) och verklighetsflykt (Atterbom, men också det franska återvändandet till medeltiden, mysticism mm).

Tankegången kallad ”Romantikens dialektiska självförstörelse” finns sammanfattad i följande citat av Aspelin:

”[Geijer] ser den förbindelse som etablerat mellan dikt och samhälle i landets nya litteratur som negativ. Resultatet har blivit att den spiritualism som romantiken skulle företräda såsom materialismens motsats fick få möjligheter att göra sig hörd. Tvärtom förvandlades den till skepticism och otro, såväl visavi den högre verkligheten som den lägre jordiska – ’och den poetiska världen förefaller snart som en tabula rasa’ (Geijers SS del 7, s. 273). Detta är romantikens självförstörelse, Trånaden efter ett romantiskt förgånget kunde inte motstå invasionen från det närvarande” (s. 165 i Aspelin (1977)).

Det ”närvarande” är besvikelsen efter den franska revolutionen och krigströttheten ute i Europa. Aspelin citerar Geijer igen för att visa hur hans tanke om ”det negativa” har sitt ursprung i hegelsk logik: ”Det negativa var ej något yttre utan en innerlig relation, en det positivas egen självförstörelse” (SS, del 10, 147).  Politiken och religionen visar samma utveckling menar Geijer. Detta sägs dock tre år senare i föreläsningarna om människans historia.

1836 är tendensen klar. Romantiken är övermogen och Geijer nämner Thorild som en sista röst i öknen, men konstaterar att han själv är ensam i sin misstro mot känslodyrkan. Två år senare var han säker.

Atterbom utsattes för skarp kritik från annat håll än Geijers 1837–1838, varför Geijer lägger sig ytterligare vinn om att, som professor i historia, stå över dagsdebatten.  Aspelins syfte, att visa den objektiva dialektiken i Geijers kritik, leder till att Geijers ambition tas för sanning. Striden kring Atterbomsrecensionen är välkänd. Aspelin betonar starkt det sakligt hållna hos Geijer. E. Källqvists syn i sin Geijers Atterbomsrecension (1938)[20] är att Geijer valt polemiken som plats för sitt avfall och att de var överens i estetiska sakfrågor. En subjektiv menar Aspelin.

Hans egna utfall mot Atterbom verkar vara av samma kaliber som Geijers, dvs. med en stor dos känslopatos och förakt för den veke konservative Atterbom.

I Hegels namn, vad kom ur ”negationens negation”? Aspelin försöker fylla Geijers tabula rasa med något hoppfullt. Geijer själv kallar den nya poesins (Heine, Byron) innehåll ”stundens tröstlöshet” som är ”poesins inkognito”, tvekar om romanformen för att avfärda den som bruksvara och i lyrisk förmåga ungefär lika bra som pressen. Aspelin finner bara fromma förhoppningar och tro på att framtiden skall ge nytt hopp.

 

GEIJERIANA

Under denna rubrik har jag samlat uppsatser, tal, föreläsningar, artiklar mm som inte har passat in i något av de tidigare kapitlen. ”Geijeriana” handlar om personen Geijers liv och den tradition han, i viss mån, skapade.

Året 1983, 200-årsdagen sedan vaggan stod i Ransäter, har avsatt en mängd Geijerstudier och Geijeriana. Dagen den 12 januari hade kultursidorna på DN, SvD, VF och NWT minnesartiklar och i Uppsala universitets aula talade rektor Holmdahl om bl. a sitt släktskap med den store som står staty i universitetsparken nedanför, musik spelades senare på kvällen och P1 höll Geijerafton. En värdig pompa och ståt således.

Geijeriana av det lättare slaget skall omnämnas, ev. fördelar tas upp, resten må förtigas och jag hoppas att man njöt av talen i des rätta sammanhang. Mestadels finns dessa i Geijerstudier nr 6 (1983) och Geijerjubiliéet 1983 i Uppsala, men jag återger två tidigare tal av Lennart Geijer också.

I Geijerstudier nr 6 skriver historieprofessor Sten Carlsson om ”Svenska kulturbärare. Ståndscirkulation och släkttradition”, hans specialområde.  Med hjälp av tidigare förvärvad kunskap och arkivstudier kommer han fram till att E. G. Geijer till hörde det fåtal landsbygdsbarn och högre ofrälse ståndspersoner som blivit en s.k. kulturbärare.  År 1800 ingick Geijer in den fjärdedel av alla kulturbärare som kom från ofrälse hem, men av den totala folkmängden tillhörde han den minimala grupp på 0, 00074 procent som utgjorde kulturbärare från Värmland. Ett unikum.

Till behållningen av Carlssons undersökning, förutom de större svepen bland svenskarnas öden i kulturlivet, hör det släktträd där fränderna Geijer, Tegnér, Fröding och Lagerlöf samsas samt något om E. G. Geijers nutida släktingar Olof Lagercrantz, Lars Lönnroth och Agnes von Krusenstjerna.

Nästa studie i Geijerstudier nr 6 är engelsmannen Roger Pilkingtons bidrag som beskriver Geijers resor och vistelser i England.

Jan Stjernstedt (även han Geijerättling) skriver om tecknaren Geijer, vilket visar på att ingen har ett fullgott sjätte finger (”-Med fem saker har jag befattat mig – ivrigt, om ej med framgång – filosofi, historia, vältalighet, poesi och musik. De är de fem fingrarna på min hand”).

Sven Svenssons och Stig Strömholms tal i Geijerjubiliéet i Uppsala 1983 är god retorik. Strömholms nyanserade bild är dock densamma som i hans text i SvD samma dag och hans bidrag i Geijerstudier nr 6.

Till samma skara kunniga men blott alltför underhållande akademiker hör C-G Andrae, som i en installationsföreläsning tog upp 1983 års historiker, Geijer. Han betonade det fria sanningssökande hos Geijer, men förebrår honom för hans tilltro till ”ett antal smågalna tyska filosofiprofessorer”[21].

Den som i en mindre uppsats kliver över gränsen från ”minneskonfekten” (Meurlings syrliga term) är juristen och historiken Rolf Karlbom. I hans bidrag i Geijerstudier nr 6, ”Tryckfrihetsåtalet mot E. G. Geijer 1821”, granskar han affären ur tekniskt- juridisk synvinkel till skillnad från de tidigare spekulationerna om vem som egentligen initierat processen (Leopold, Wallin, Löwenhielm eller någon bundsförvant till åklagaren Wetterstedt eller någon annan förutom dessa).

Karlbom stöder sig dels på religionshistorikern Harry Lenhammars studie Religion och tryckfriheten 1809–1840 (1974), dels efterforskningar i rättegångshandlingar, protokoll, brev mm. Hans tes är att åtalet endast kan förstås mot bakgrund av de tidigare misslyckade försöken att använda förnekelseparagrafen mot kättersk litteratur. Inte heller paragrafen som förbjuder lögner och förvillande alster hade räckt till i de fem fall Karlbom går igenom innan han når Thorildprocessen. 1812 års lagändring var verkningslös.

Karlbom menar att åklagaren Gustaf af Wetterstedt ville knappast ha en fällande dom i målet. Själv var han en beundrande av 1789 års franska revolution när det begav sig och s.k. teofilantrop. Men av juridiska och arbetsmässiga skäl ville den höge juristen få förnekelseparagrafen avgjord inför sakkunniga, dvs. teologer. Chansen kom när professor Geijer skrev att han ifrågasatte treenigheten och försoningsläran i sin Thorild 1820. Enligt den akademiska jurisdiktionen skulle åtal mot studenter och lärare väckas konsistoriet. Geijer fick åtta teologer och en jurist att frikänna honom

Karlboms uppsats går dock inte vidare och fastställer lagrummet i den omstridda paragrafen som den uppfattades i rättegången, men ansatsen och förhistorien är föredömlig.

Titeln till Geijerstudier nr 6, ”Att följa sin genius” visar sig härröra från en uppsatstävling som Geijersamfundet, vilka ger ut Geijerstudier, anordnade 1949–50. De vinnande bidragen hade att visa vilken roll Ciceros ord ”Sequere genium!” (”Att följa sin genius”) spelat för Geijer, men man kunde även sätta regeln för vilken människa som helst.

Birger Christoffersson, då 22 år, skrev om hur orden kunde tydas i efterkrigssverige och hans uppsats publicerades samma år. Stig Strömholm, då 19 år, valde att plöja Geijers samlade verk, Hessler och Rodhes tjocka böcker och dokumenterade noggrant hur ”genius” kunde uppfattas som sinne, samvete, personlighet, innersta jag, andligt kunskapsorgan mm.

Båda uppsatserna är omtryckta i Geijerstudier nr 6. Stig Strömholms kommentar till sin uppsats idag visar hur Geijer blivit dennes förtrogne och följt honom i allt sedan 1950. En eftermiddag i Paris, skriver Strömholm, så sitter han och f.d. diplomaten K. J. Westman och läser högt ur Geijer och Tegnér, som var Westmans favorit. De ville visa på kvalitéter och överträffa varandra med var sin värmlänning, Geijer förlorade i lyrik men tog igen i prosa[22].

I ett tal Lennart Geijer höll i Karlskoga 1982[23] behandlar han, enligt honom själv, för första gången angreppet mot Geijer i Strindbergs Det nya riket.  Strindberg raljerar om hur en potentat håller sin sorg frisk i 11 månader på utrikes resor och badorter för att sedan avleverera en snyftig minnesdikt vid vännens begravning. Syftet var att reta gallfeber på akademikerna genom att föreställa sig Geijer som den hycklande potentaten vid vännen Tegnérs begravning. Lennart Geijer skriver att Strindberg i själva verket hade hittat på allt, vänt på kronologin och satt in åtta extra månader för skojs skull.

I en annan skrift samma år[24] skriver Lennart Geijer om Geijersamfundets historia. Han säger att två mål är ledstjärnor för samfundets verksamhet; att vårda minnet av Geijers liv och verk och att bedriva och stödja ”ideell verksamhet i hans anda” på en folklig och demokratisk grund. Detta fullföljs genom de välbesökta sommarkurserna. Huruvida musikutbildningarna vid Geijerskolan är i hans anda utreds ej. 

Geijerminnet 1847–1947

Hur har olika människor sett på den Erik Gustav Geijer som endast i denna lilla uppsats skildrats på så skilda vis?

Lars Lönnroth gör ett storstilat försök till sammanfattning i sin undersökning ”Geijerminnet hundra år 1847–1947” i Geijerstudier nr 6. Detaljerade studier av t ex namnlistor över medaljsubskribenter efter hans död, donatorer till statyer i parken, alla jubiléumsreferat och notiser, studentalster från skandinavist-tiden i Uppsala, allsköns panegyrik från kvinnorna runt Geijersläkten. Lönnroth konstaterar att alla vill ha sin del av Geijer som den sanne; liberaler, konservativa, värmlänningarna, filosoferna osv.   De drygt hundra sidorna är tänkta som inledningskapitel i en större Geijerstudie och bör vara unikt som receptionshistoria om ämnet Geijer fram till 1950-talet[25].

Den senare Geijerbilden är mer känd varför jag skriver mindre om 1930-talets och vår tids Geijer, mer om Lönnroths omdömen och fakta. Några stora okända fakta kommer ju inte i dagen. Knappt är Uppsala store man jordfäst förrän rabaldret bryter löst med Atterboms minnestal. I detta ”rektorsprogram” två månader efter begravningen utbrister estetikprofessor Atterbom sina välkända ord om orsakerna till Geijers avfall: Det kan endast förklaras som ”patologiskt”.

Men han blev emotsagd av studentkåren, som vid sitt konstituerande möte (med Atterboms underordnade B. E. Malmström som talare) hyllade Geijer i sin skandinavistiska yra; varken reaktionär eller revolutionär. Geijer var nationalliberal.

Geijerstatyns förhistoria är mindre utredd. Initiativtagarna var brukspatron Petré, de Geer, Ribbing m fl. ur den grupp ämbetsmän och akademiker som läste för Geijer i Uppsala eller på annat sätt hörde samman med 1848 års män, dvs. den nationalliberala studentrörelsen (inte revolutionens européer, knappast). Konstnären Alfred Nyman fick uppdraget och skissade en väldig femmeterskoloss. Lutad mot en runsten med pennan i beredskap skulle Geijer stå och under honom de tre muserna som inspiratörer; poesin, filosofin, historien, alla skulpterade som jungfrur. S

Men den idealistiska tiden var förbi och kolossen blev för dyr för patron Petré (som råkat i konkurs). Under 1880-talet hade Geijerkulten fått flera angrepp; Strindbergs kritik är redan omtalad, men även historikern Julius Mankell ifrågasatte historieprofessorns tyskpräglade tankar och, kanske viktigast, naturvetenskapen krävde sin rätt mot det alltför gynnade humanistiska ämnet. Uppsalas Linnéstaty tog som deras symbol (ur Carl Forsstrands memoarer).

Geijerstatyn fick omarbetas och John Börjessons mindre allegoriska utsmyckning fick medhåll, bl. a dottern Agnes Hamilton-Geijer, en mycket viktig dam i kulten av faderns Uppsala. Avtäckningen var dock en färglös historia med tydlig konservativ besutten publik.

Vid jubiléet 1883 hade tonen varit mer riktad mot radikalernas och natur- och samhällsforskarnas angrepp, Carl R. Nybloms dikt ”Geijers hus” analyseras noga av Lars Lönnroth som finner slängar och pikar överallt, även mot fosforist- och konservativa tillmälen. Därefter verkar Geijerintresset ha avtagit betänkligt.

1880-talsradikalen och Taine-beundraren Nils Edman krediteras av Lönnroth för återupptäckten av Geijer under förra seklets slut. Tankar om lynne, miljö, ras mm passade även bra i hembygdsromantiken (Fröding m fl.). Jämsides med Viktor Rydberg blir Geijer 1880-talsmännens säkra kort, fast i en slags folkrörelsetappning. Hembygdsrörelsen med Lotten Dahlgren, själv Geijerättling, tar över myten och förvandlar den till en folklig nationell liberalism med Värmland i centrum.

Geijers dotterdotter Anne Geete-Hamiltons samling Geijerminnen I solnedgången kom i rätt tid. Lönnroth berömmer dess kvalitéter, men visar på frändskap med C. D. af Wirséns Geijeravhandling och ättlingens. Deras tämligen konservativa idéer var förlegade vid sekelskiftet. Det var istället en annan slags konservatism, mer modern och tyskorienterad, som tog åt sig Geijer innan första världskriget. Adrian Molin, Fredrik Böök och Harald Hjärne använde sig av Geijers namn i både blodsarvsteorier och i dagspolitiken med tydlig militans. I kontrast står Anton Blanck, Verdandi-liberal, som framhåller de engelska kontakterna noterar Lönnroth.

Under tiden fördes Geijers minne vidare i opolitiska sammanhang. Geijerska Släktföreningens start 1912 blev upptakten till ett Geijermuséum i Ransäter, till en del betalt av bolaget Uddeholm som såg reklamvärde och turism i bygget. Geijers mer nostalgiska minnen från hem och bruk kommer naturligtvis än mer i centrum med denna byggnad.

Den Geijerbild Thure Stenström skildrat i sin bok från 1984 finns med i Lönnroths ”Geijerminnet hundra år 1847–1947”. Ungkyrkorörelsens, sedermera Sigtunastiftelsens, engagemang för Geijers teologi, gav en för sin samtid okänd Geijerbild. En mindre doktrinär kristendom med Nathan Söderblom och J. A. Eklund banade vägen. Denna riktning blev avgörande för den förste större Geijerexperten, John Landqvist.

1933 års jubileum blev en manifestation för hembygdsrörelsens Geijer. Selma Lagerlöf talade, Geijers andra dotterdotter Eva von Krusenstjerna mindes salongslivet osv. Lönnroths egna släktminnen ligger ev. till grund för hans tankar om att inbjudan av den senare skulle vara ett sätt för släktföreningen att för över Geijers ägodelar till muséet i Ransäter.   Det akademiska jubiléet var en månad försenat, vilket säger mycket om tidens Geijeranda.

Lönnroth sammanfattar den när han skriver att den folklige Geijer nu definitivt ställt den akademiske i skuggan. Frihetskämpen och folkskalden uppvärderas. Denna bild av den trygge landsfadern ser Lönnroth som ett kristet-liberalt svar på socialdemokratins Per Albin. Allt oroligt, häftigt och nervöst hos den ganska labile Geijer var borta. Det enda undantaget nar norrmannen Fredrik Paasches påpekanden.

Lönnroth går igenom de för oss mer kända avsnitten om beredskapstidens slagsmål om Geijer. Å ena sidan Böök, den tidige Stolpe, Landqvist som såg det ”germanska” draget som positivt och i samklang med nazismen, år andra sidan Norberg, Stolpe, Nyström[26], Hedin, och Rodhe som försvarar och förklarar hans liberalism och misstro mot Hegel och våldsmetoder (Napoleon). Hesslers avhandlingar 1937 och 1947 får beröm för sin saklighet, som tillbakavisar alla försök till ”pre-marxism” hos Geijer av Per Nyström 1938.

När 1947 års jubileum gick av stapeln hade tiden hunnit ifatt universiteten och den folklige och kyrklige Geijer fick firas separat i Ransäter. Lönnroth beskriver hur Uppsala ville visa den akademiska traditionens betydelse för den folklige Geijer.  Dagen var Anton Blancks som var mer polemisk och öppet liberal nu när angreppen från Böök och Landqvist tystnat skriver Lönnroth som försöker avläsa ställningstaganden i alla möjliga slags sammanhang. Kvällen var det konservativa lägrets med anti-weibullianen Nils Ahlund.

DN-journalisten Jolos fräcka tilltag att sammanlänka det högtidliga jubiléet med en modevisning får ses som en av de mer nyktra betraktelserna i denna flod av högstämda Geijerhyllningar. Särskilt som den folklige Geijer ofta stått så högt i kurs. En annan lärdom är att musikern Geijer helt försvunnit i Geijerminnet alltsedan han en gång spelade egna pianostycken. Uppsala Akademiska Kapell spelade Beethoven och Haeffner i aulan 1947.

Lönnroths slutsats av 1947 års Geijerjubiléum är att konstaterande av socialdemokratin och folkrörelsernas intåg i synen på Geijer. Många A-presstidningar och fackföreningstidningar hyllade Geijer som en av deras föregångare. Tage Erlander höll tal i aulan med inlindad kritik av det borgerliga lägret enligt Lönnroth. Tonen var dock värdig och av Meurling och Nyströms polemik fanns föga spår.

Avslutningen på Lönnroths studie av skilda uppfattningar av Geijer blir dystrare när 1950-talet tar vid, Decenniet med de döda ideologierna hade lite till övers för den spekulative Geijer och lyriken. Den analytiska filosofin och Weibulls seger inom historievetenskapen lämnade lite kvar till minnet av den forne landsfadern. Agnes von Krusenstjernas hårda ord i Olof Lagercrantz biografi avmytologiserade Geijer fullständigt.

I Geijerjubiléet i Uppsala 1983 ger Lars Lönnroth en helhetsbild utifrån en teckning som Geijer ritat i sin Thorild. Naturläran, samhällsläran, uppenbarelsen och förnuftet balanserar varandra. Denna boskillnad i Schellings anda går igenom i många av Geijers tankar om dikt, stånd, utbildning, statsstyre, vilket vi sett hos Aspelin och Segerstedt. Efter avfallet 1838 förvandlas tudelningen till en trestegsraket enligt Lönnroth med mellanformer som medlar.

Poängen med detta schema är när Lönnroth i referens till sin historiska framställning påstår att denna harmoniska liberalism konstituerar sig som en blivande statsideologi just på studentfesten med B. E. Malmström 1848. Dessa studenter satt senare i riksdag och företagsledningar. Greppet är lyckosamt, men det skulle vara gott att se hur denna allmänna beskrivning av medelklassväldet på 1860-talet och framåt hänger samman med just Geijer.

Den fortsättning Lönnroth inte tog upp i Geijerstudier nr 6, dvs. efter 1947 kan utläsas ur några polemiska antydningar mot tidigare forskare som Blanck och Norberg. Deras positivism är för snäv och Landqvist är den som ser helheten i Geijers tänkande. 1970-talets forskare Aspelin, Melberg och Nybom omnämns som föredömen i Geijerstudier nr 6 och i Geijerjubiliéet i Uppsala 1983, såväl som i jubileumsdagens inlägg i DN.

Tore Vretö [27] menar att bilan faller för tungt. Istället för att hålla den distans som Lars Lönnroth visat i Geijerstudier nr 6 verkar Lönnroth ha fallit på eget grepp när hans egen Geijerbild framhävs så markant.

Den Erik Gustaf Geijer som Lars Lönnroth och Stig Strömholm skriver om i DN och SvD är källa till bådas angrepp mot teknifiering och avhumanisering. Geijer räcker åt alla.

 

LITTERATUR

1971                    Hagström, Tore. ”Om Schillerreminiscenserna i Odalbonden och Vikingen”, Samlaren

91/70 (Svenska Litteratursällskapet)

1972                    Erlander, Tage. Tage Erlander 1901–1939 (Tiden)

1974                    Nyström, Per. ”Geijers avfall”, Historieskrivningens dilemma och andra studier, red Tomas Forser (Norstedts). Tidigare utgiven i Social-Demokraten 19 feb, 1938 och i DN 30 mars, 1974

1976                    Segerstedt, Torgny. ”Geijers vetenskapslära”, Vetenskapens träd. Idéhistoriska studier tillägnad Sten Lindroth (Norstedts).

Segerstedt, Torgny. Den akademiska friheten 1809–1832 (Acta Univ. Ups)

Stolpe, Sven. Geijer; en essay (Geijersamfundet). Tidigare utgiven 1947.

Nyström, Per. ”Erik Gustaf Geijer alias Per Nyström skriver brev till justitieminister Lennart Geijer”, Förklädda debattörer, red Arne Ruth (Forum). Även i I folkets tjänst (1983, Ordfront), red Per Nyström.

1977                    Stolpe, Sven. Den svenska romantiken (Askild & Kärnekull)

Aspelin, Kurt. Poesi och verklighet II (Norstedts)

1978                    Melberg, Arne. Realitet och utopi (Rabén & Sjögren)

Hellqvist, Sven, Hembygd och tro hos Geijer (Värmlands Hembygdsförbund)

1979                    Battail, Jean-Francois. Le movement des idées en Suède à l’âge du bergsonisme (Lettre Modernes).

1980                    Geijer, E.G. Om vår tids inre samhällsförhållanden. (Tiden), red. Thorsten Nybom.

Stolpe, Sven. ”Det svenska geniet”, Mina mästare (Askild & Kärnekull). Tidigare utgiven 1935

Stolpe, Sven. 40 svenska författare (Bra Böcker)

1981                    Stenström, Thure, Recension av J-F Battails studie, Samlaren 101/80

Geijer, Lennart. ”Geijersamfundets historia”, Historielärarnas Årsskrift 1980–81 (Historielärarnas förening)

1982                    Sahlin, Damayanti, Ord och ton i Geijers sånger. Uppsats i musikvetenskap, Uppsala universitet

Geijer, Lennart. E. G. Geijer och andra Geijrar i Karlskoga (Geijersamfundet)

Att följa sin genius. Tio studier om Erik Gustaf Geijer. Geijerstudier nr 6 (Geijersamfundet)

1983                    Meurling, Per. Geijer och Marx (Tiden)

Wrede, Gösta. Vad säger Geijer? (Stiftelsen för Sverige och kristen tro)

Geijerjubiléet i Uppsala 1983 (Acta Univ. Ups)

                             Andrae, Carl-Göran. Erik Gustaf Geijer (Acta Univ. Ups)

Minnesartiklar den 12 januari 1983 till 200 årsminnet av Geijers födelse:

Värmlands Folkblad, Nya Wermlands-Tidningen, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Uppsala Nya Tidning

1984                    Segerstedt, Torgny. ”Tal av herr Segerstedt om Geijer och Svenska Akademin”, Svenska Akademins Handlingar, del 19 (Norstedts)

Stenström, Thure. Existentialismen i Sverige 1900–1950 (Acta Univ. Ups)

 

Referenslitteratur:

1924                    Geijer, Erik Gustaf. Samlade skrifter (Norstedts), red. John Landqvist

1954                    Landqvist, John. Geijer. En levnadsteckning (Nordstedts)

1971                    Gierow, Karl-Ragnar. Benjamin Höjer (Norstedts)

1977                    Aspelin, Gunnar. Tankens vägar, del II (Doxa)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

[1] Jag tänker på Ulla-Britta Lagerroths bidrag i Geijerjubiléet i Uppsala (1983) som är ren teatervetenskap, Erik Hörnströms och Bengt Henningssons bidrag i Att följa sin genius som är litterär källkritik och den nya synen på Geijers lyrik som Thure Stenström och Ingmar Bengtsson dialogvis läser i jubileumsskriften. Det mesta borde i litteraturvetenskapens namn kommit med alltså. Förutom de med asterisk markerade musikvetenskapliga studierna finns det fler omnämnda i litteraturen: Axel Helmer, Svensk Solosång 1850–1890, del 1, diss (1972), Bertil Wikmans artikel i Musikrevy (1971), Göran B. Nilssons bidrag i Tidskrift för Värmländsk kultur (1981) och Lennart Hedwalls bidrag i Skriftfest, festskrift till Martin Tegen (1980).

[2] Tage Erlander 1901–1939, s. 42.

[3] Ibid.

[4] Två gånger 1974 (DN och Historieskrivningens dilemma) och 1980 i Thorsten Nyboms Geijerutgåva där dess ”ensidighet” uppskattas, trots Nyboms avfärdande av ”premarxism” hos Geijer.

[5] Meurling hänvisar på s. 107 till Malinowskis Sex and repression in savage society (1937).

[6] Understreckare i SvD, 23 december 1983

[7] Tomas Forser funderar över renegaten Meurling i Ord & Bild nr7/1972 och menar att han just för sin otaktiska inställning förtjänar trovärdighet.

[8] Lars Lönnroth citerar på s. 218 i ”Geijerminnet hundra år 1847–1947” i jubileumsskriften Geijerstudier nr 6 (1982) ur Meurlings Geijer och marxismen (1947) på sidan 7, där Meurling gör narr av spektaklet som snart ska gå av stapeln. Den andra anden från Meurling finns i rektor Holmdahls invigningstal i Geijer-jubiléet i Uppsala (1983), s. 11, där Meurling blott omnämns som den som funnit banden mellan Marx och Geijer. Inte osande, men ett faktum som knappast togs på allvar 1947 och inte är mindre bestickande för Meurlings motståndare idag.

[9] Sid 108 i samlingen Geijer-jubiléet i Uppsala 1983.

[10] Per Meurling har funnit samband mellan Geijers tankar om protestantism och kolonialism och de 100 år yngre Weberska rönen om lutherdom och kapitalism. S. 20 i Geijer och Marx.

[11] Segerstedt (1976), s. 103

[12] Meurling sätter detta i samband med Platons statslära, s. 158.

[13] Regnell, s. 95 i Geijerstudier 6 (1982)

[14] Stenströms term, s. 70

[15] I Samlaren, 101/80 (1981)

[16] Hagström i Samlaren 91/70 (1971), s.36.

[17] Del I kom ut 1967 under titeln Poesi och verklighet I. Några huvudlinjer i 1830-talets svenska kritikerdebatt. Diss.

[20] Finsk tidskrift för vitterhet, vetenskap, konst och politik 1938:124

[21] Andrae, s. 14 i E.G. Geijer: siare och nationalmonument (1983)

[22] I minnesartikeln i SvD 12 januari 1983 skriver Stig Strömholm att ”enligt min mening finns Geijers yppersta prosa i utredande tidskriftsartiklar, recensioner och andra mindre skrifter som redan pga. sina kärva rubriker lämnar /. . . / de torraste rubrikerna – är ofta nycklarna till de mest fruktbara markerna”.

[23] E. G. Geijer och andra Geijrar i Karlskoga. Geijer och Marx. Geijer och Strindberg (Geijersamfundet)

[24] ”Geijersamfundets historia” i Historielärarnas Årsskrift 1981–82 (Historielärarnas förening)

[25] I företalet till sitt bidrag i Geijerstudier nr 6 skriver Lönnroth att denna bok kallad Geijerarvet skulle komma 1983. Men i brev till mig den 16 januari 1986 skriver han att arbetet ligger på is för att tas upp först efter 1988.

[26]Även marxisten Per Nyström mobiliserade Geijer i kampen mot nazismen. I GHT 27 sept. 1942 skrev han inlägget ”Ur den svenska diplomatins traditioner”, ett smygangrepp som måste döljas i historiska omformuleringar och den folkliga dikten ”Odalbonden” citeras. Omtryckt i I folkets tjänst (1983, Ordfront), urval Nyström själv.

[27] Vretös recension av Geijerjubiléet i Uppsala 1983 i Samlaren 104/83 (1984), s. 119–121.

 

Förslag på ny radikal högskola 1996

Se även mitt folkbildningsinitiativ i Uppsala 1992

Radikal högskola

Högerns ideologiska erövring av universiteten måste stoppas. Näringslivet får aldrig ha monopol på utbildning. Därför måste vänstern starta egna högskolor till motvärn.

Det gäller alltså att starta en ny mindre högskola. Antingen i folkrörelse- eller i fristående regi. Idéen om en ny radikal högskola kan ges ett brett stöd från folkrörelser.  Denna variant kallar jag Folkrörelsernas institut för högre kultur- och samhällsstudier.

Men jag har även renodlat en mer marknadsorienterad och akademisk högskola, Fria högskoleinstitutet för högre kultur- och samhällsstudier. Förebilder på radikala högskolor utan partiband finns i Frankrike (École des hautes études) och USA. Den radikala och fristående New School for Social Research i New York är min förebild.

Näringslivet har under 1970- och 80-talen lagt ned hundratals miljoner på ideologispridning för ungdomar, massmedia, forskare m fl. Tio bokförlag, medieinstitut, analysgrupper o dyl. finns idag knuta till SAF med kända följder för samhällsdebatten, vänsterns handfallenhet, regerings- och systemskifte i Sverige.

Universiteten upplevs av kritiska studenter och forskare som kolosser med uppdrag att neutral värdera politiska och andra ståndpunkter. Med statliga projektpengar där resultat måste definieras som nyttigt och möjligt att s.k. resultat inom tre år hämmas mycken frihet och kritik. Den positivistiska och naturvetenskapliga vetenskapstraditionen i Sverige med anglo-saxisk förebild inverkar också menligt.

Folkbildningen i studieförbund och på folkhögskolor sysslar inte primärt med debatt och utbildning på högskolenivå. Med dagens utbildningsnivå där 90 % av ungdomarna går ut ett minst 2-årigt gymnasieprogram finns det allt mindre behov av traditionell folkbildning inriktad på att ge just denna behörighet. Dagens folkhögskolor och studieförbund borde kunna utnyttjas till något mer kreativt. De visar också på ett kulturarv att förvalta, unikt för Norden, liksom de visar på vår höga fackliga organisering.

Informationsflödet sköljer över oss i tusentals fragment varje dag. Att erbjuda användbara och kritiska tolkningar av vår sociala och kulturella omvärld erbjuds sällan vid universiteten. Folkbildningen gör det men ofta naivt för dagens unga och de som vill fördjupa sig i samhälls- och kulturlivet.

Avregleringen av de statliga universiteten för dock med sig nya möjligheter. Propositionen ”Universitet och högskolor – frihet för kvalitet (1992) bådar gott för finansieringen även av vänsterradikala högskolor. From 1993 kan stiftelser och andra friare organisationsformer lättare få stöd.

SAF-förlagets Timbros Cityuniversitet tenterar sedan 10 år sina studenters 5 och 10 poängskurser via Stockholms universitet. Ett liknande arrangemang gör vänsterpartiets folkhögskola Bona med sin kurs i marxism med Göteborgs universitet. Men bara Cityuniversitetet utvidgas.

För att möta näringslivets offensiv behövs en facklig, politisk och kulturell strategi där samtidsanalyser, kritisk forskning och utbildning samverkar.  Mitt förslag koncentreras på utbildning men inget hindrar att den nya kritiska högskolan även producerar forskningsrapporter och samtidsanalyser. En radikal och fri ”think-tank”.

Nedan beskrivs alltså två varianter på hur en ny kritisk högskola skulle kunna organiseras; den ena folkrörelsebaserad, den andra fristående.

Folkrörelsernas institut för högre kultur- och samhällsstudier:

Syfte:  Att i samarbete med fackliga, politiska och folkbildande organisationer bedriva undervisning på högskolenivå. Gemensam grundsyn utgår från värn mot rovdrift på människor och miljö, de demokratiska fri- och rättigheterna, solidaritet med förtryckta inom och utanför Sverige och en radikal demokrati- och kultursyn.  Kombinerar folkbildning, högskolestudier och kritisk inriktning.

Målgrupp: Studenter, fackligt, politiskt och kulturellt aktiva medborgare, massmedia.

Organisation: Stiftelsen med organisationer i majoritet, t ex från ABF, TBV, LO, TCO, KF, folkhögskolor.

Finansiering: Bidrag från organisationer och statsbidrag till kurser via folkhögskolor och studieförbund. Donationer mottages, men inte primärt. Måttliga kursavgifter. Startbidrag från Folkbildningsrådet.

Studieekonomi: Studie på kvällstid. Uppmuntringsstipendier från organisationer för längre studier på dagtid samt studiemedel och andra studiestöd.

Lärare: Intresserade kompetenta folkhögskollärare, cirkelledare och kursledare vid organisationerna samt universitetslärare.

Omfattning: Främst ”aftonskola” men även längre dagskurser över terminerna. Öppna seminarier för allmänhet och media. 5-poängskurser utbyggda till 20 poäng över ett år. Brett kursutbud.

Behörighet: Högskolepoäng på sikt. Alla välkomnas till kurser, de som vill tenteras. Komplement till universitetens grundexamen.

Fria högskolesinstitutet för högre kultur- och samhällsstudier:

Syfte: Att erbjuda kvalitativt högtstående undervisning och forskning där varken stat, organisationsintressen eller kapital lägger sig i.

Grundsyn; Oberoende radikal.

Målgrupp: Studenter, forskare, debattörer, politiskt, fackligt och kulturellt aktiva.

Organisation: Stiftelse där oberoende och självständigt tänkande lärare och ”privata” stiftare är i majoritet

Finansiering: Bidrag från organisationer, donationer m fl. genom intensiv fund-rasing.  Statsbidrag från utbildningsdepartementet. Relativt höga kursavgifter. Startbidrag modell ”grundplåt” från folkrörelser mot t ex styrelseposter (som Handelshögskolan idag).

Studiefinansiering: Studiemedel, eget kapital eller stipendier.

Lärare: Universitetslärare med gott renommé och kritiskt omdöme.

Omfattning: Dagtid, heltid, 20 poäng/termin. Enstaka kurser. Krävande kursutbud. 2–3 lärare per ämne (förslag: statskunskap, sociologi, ekonomi, filosofi, historia, ”kulturstudier”).

Behörighet: Högskolepoäng. Egen antagning. Diplom efter 23 år (fil kand., fil lic.). Komplement till grundexamen och forskarutbildning.

Ett personligt urval kursförslag:

  1. Kontinental filosofi. Kant, Hegel, Husserl, Heidegger, Bergson, Sartre, Nietzsche, althusser, Foucault, Levi-Strauss, Deleuze/Guattari, Derrida, Lacan, Lyotard, Baudrillard.
  2. Arbetets värde och meningsfull sysselsättning. Kreativa lösningar vid arbetslöshet utifrån A Gorz m fl.
  3. Kurs för kvinnor och män om könens roll, makt och framtid. Blandar traditionell feminism, kvinnohistoria och kvinnoforskning med alternativ till patriarkatet för männen
  4. Den offentliga sektorns framtid, den svenska modellen och välfärdsstaten
  5. Klassisk politisk filosofi. Aristoteles, Platon, Machiavelli, Rousseau, Arendt, Rawls
  6. Sveriges internationella beroende
  7. Frankfurterskolan/ Kritisk teori. Från Adorno/ Horkheimer till M Frank och O Marguard
  8. Psykoanalytiska perspektiv på kultur- och samhällsliv. Lacan, Guattari, J Reeder, Per-Olof Olofsson
  9. Civilisationskritik från Rousseau till GH v Wright
  10. Post-marxism. Laclau/Mouffe, C West, Jameson, S Arnonowitz
  11. Minoriteters kultur – och samhällssyn
  12. Cyberkultur, globalisering och personlig befrielse

Replik oberoende socialistisk studenttidning 1996

 

 

Svenska Skolan – ny skolkoncern ?

Den svenska Flumskolan är på nedgång och skolor med sikte på kunskapsförmedling och ordning vinner framgångar efter att jämlikhet premierats tidigare på bekostnad av goda PISA resultat och studiero. Katederundervisning uppskattas alltmer av yngre lärare.

Engelska Skolan är attraktiv för föräldrar som vill ha traditionell undervisning och kan även tänka sig skoluniformer. Många av dem är utlandsfödda och därmed vana både vid uniformer och respekt för lärare och äldre.

I Storbritanniens nedgångna förorter etableras skolor med strikt ordning.   I USA  skedde liknande utveckling tidigare i skolprojektet KIPP som dokumenterades i boken Work hard, be nice.

Mitt förslag är att Skolsverige behöver liknande skolor som premierar ordning och reda för att nå resultat och respekt. Dessa skolor skulle bygga på respekt för nationalstaten Sverige och dess kultur, sedd i ljuset av västerländsk civilisation.

En ny skolkoncern kallad Svenska Skolan i likhet med Engelska Skolan skulle lätt kunna vinna intresse bland föräldrar och skolfolk. Idag finns ”Svenska Skolan” utomlands i Spanien, Paris och Thailand m fl platser men inte i Sverige. Ett initiativ för att etablera ett koncept byggt på erfarenheter från traditionella skolor utomlands, och det bästa från svensk skoltradition är fullt möjligt.

En sådan koncern av Svenska Skolor har idag inga konkurrenter förutom just Engelska Skolan eftersom alla svenska skolor idag är del av det flumpedagogiska komplexet, eller PIE (Pedagogisk Ideologiska Etablissemanget, som rektorn (och min fd chef) Johan Kant kallar det).

Men det räcker inte bara att återuppvärdera den svenska gemensamma kulturen, nationen och lärarauktoriteten. Vi hör ihop med resten av västvärlden från Jerusalem, Aten och Rom till dagens kulturella sammanhang där Europa och USA måste stå på sig.

1987 skrev den amerikanske litteraturprofessorn E. D. Hirsch det behändiga uppslagsverket What every American should know. En svensk upplaga kom 1991, Vad varje svensk bör veta (som jag gav till ett av mina barn).

Tanken är att det finns en slags kulturell kanon, cultural literacy, som är värd att bevara för nästkommande generation. Hirsch gick därför från teori till praktik och startade en pedagogisk stiftelse för att genomföra sin vision. Ett 20-tal skolor finns nu i USA och 8 till i Europa, Asien och Mellanöstern.

Mitt förslag till  konceptet Svenska Skolan är att överväga att starta filialer i Sverige.

Från förskola till årskurs 8 finns inom Core Knowledge upplägget detaljerade kursplaner för alla ämnen (exemplen är för USA, men är givetvis anpassade för de länder som deltar som Kina, Schweiz, Albanien, Mellanöstern och England). Att känna till samma innehåll är enligt detta skolprogram en grundläggande förutsättning för att ge alla studenter samma förutsättningar. Kvalitet och rättvisa tillsammans.

I Sverige har vi betonat färdigheter och att behärska metoder och verktyg för att förstå innehåll snarare än innehållet i sig. Denna väg har inte visat sig framgångsrik vilket PISA undersökt. 2011 införde Jan Björklund ett litet steg i de nya läroplanerna där innehåll
specificerades mer vilket gick tvärtemot de tidigare läroplanerna Lpo94/Lpf94. Sedan dess har inget hänt men danskarna införde en litterär kanon   redan 2004.

Att gå hela vägen till en kanon som i Core Knowledge vore ett rejält steg i rätt riktning för svensk skola. Flera studier visar att innehåll betyder mer än metodik, se den unga brittiska läraren Daisy Christodoulous Seven myths about education och den amerikanske sociologen Charles Murrays Real education.

På webbsidan www.coreknowledge.org/ finns massor med exempel, guider och material. Förutom tanken på att ett gemensamt innehåll är viktigt betonas Core Knowledge progression från årskurser och mellan ämnen.

För mig framstår skolformen Core Knowledge som ett komplement för vissa elever och föräldrar (inte minst för utlandsfödda) som skulle uppskatta högkvalitativ skola och bildning men i en ny
form. Det finns möjligen inte plats för mer än en sådan skola i några städer som Stockholm,  Lund, Uppsala och Göteborg, men de skulle vara som fyrbråk på höjden

Dessa Core Knowledge affilierade skolor måste kompletteras med mer allmänna skolor Svenska Skolor där inte samma fokus skulle läggas på det västerländska arvet. I så fall skulle både djup och bredd vinnas  och många barn erbjudas något de idag saknar, en riktig utbildning som tar strid mot en statlig flumskola där ingen blir vare sig bildad eller nöjd. Bara frustrerad, elev som lärare.

Småbarnsutveckling mellan neurobiologi och psykoanalys

Ett avsnitt från min bok Pedagogik och polemik. Se även dessa texter och föredrag:

Människosläktets djuriska arv är långt mer avgörande av vi hittills trott. Våra evolutionära fördelar, den stora hjärnan och den upprätta gången, är viktiga, men vi delar i allt väsentligt samma neurologiska uppsättning som andra däggdjur, ja även med fåglar och vissa kräldjur.

Anknytningsteorin, som grundar sig i Darwins observationer av djurs känslouttryck från 1870-talet och formulerades av John Bowly på 1960-talet, har de senaste 30 åren utvecklats till en tvärvetenskap där biologer, psykologer och hjärnforskare samarbetar för att förstå de minsta barnens reaktionsmönster och dess konsekvenser senare i livet.

I denna text ska jag presentera två forskare, amerikanerna Jaak Panksepp och Allan Schore, och den svenske psykoterapeuten Tor Wennerberg. De ingår i ett forskningsfält som spänner från experiment med laboratoriemöss till psykoanalys. Området är fascinerande eftersom det omvärderar vår uppfattning om oss själva som i första hand kognitiva, tänkande varelser.  De menar att vi i första hand är kännande och ingenstans är detta mest uppenbart än under de första levnadsåren. Över till den förste av forskarna.

JAAK PANKSEPP

I boken The Archaeology of Mind: Neuroevolutionary Origins of Human Emotions (Norton, 2012), författad tillsammans med den kliniske psykologen Lucy Biven, presenterar Panksepp de dolda trakter längst ned i hjärnans omedvetna delar, som vi delar med de flesta levande varelser. I synnerhet däggdjur.

Panksepp, som är såväl psykolog som biolog och neurovetare, hävdar i detta 500 sidiga magnum opus, en sammanfattning av 40 års forskning och studier, att människan har sju grundläggande affektiva system. Affekter är till skillnad från känslor omedelbara och kan inte övervägas eller hindras. Känslor är mellanting mellan kognitiva observationer av affekter och affekterna.

De sju affekterna är: SÖKANDE, OMSORG, RÄDSLA, LUST, ILSKA, LEK, SORG.

Vissa av dem hänger ihop med kroppsfunktioner som sexualitet och urinering. De är alla essentiella för vår överlevnad, men vi har sällan klart för oss vad de står för eftersom de inte är medvetna. Dessa affekter kan dock lära oss att orientera oss medvetet genom att de upprepas och bildar kroppsminnen.

Panksepp är mest känd för sina djurexperiment där han fick råttor att fnittra genom att kittla dem. Han hävdade i motsats till sina kritiker att djuren drevs av affekten LEK, en omedelbar glädje. Djur har enligt honom ungefär samma inre känsloliv som vi. Därför vänder han sig emot att affekter ska behöva tolkas av våra tankar, en teori från 1910-talet, den så kallade James-Lange hypotesen.

I bokens första kapitel polemiserar Panksepp mot  inte bara de som fortfarande tror att affekter måste tolkas kognitivt för att uppfattas av hjärnan, utan även mot begränsningar i förståelsen av affekter hos psykoanalytiker, beteendeterapeuter, socialkonstruktivister och i den kände neurobiologen Damasios tidigare verk.

Eftersom boken har ett kliniskt fokus genom att den vill förstå patologiska reaktioner hos barn och unga för att kunna förhindra att mentala störningar uppstår senare, i synnerhet depression som drabbar 20 procent av USA:s befolkning, är Panksepp ute i samma ärende som Aristoteles: att behärska sina passioner genom en praktisk klokhet, phronesis.

Inte undertrycka dem, men förstå och styra dem. Inte bli passionernas fånge men heller inte tro att allt är kognition, medvetande, tankar. I detta var naturligtvis just Aristoteles en förebild snarare än Platon. Tankar är inte alltid starkare än affekter, även om vi vill tro det.

De sju affekterna är mycket gamla, kanske flera hundra miljoner år, eftersom andra arter som fåglar och kräftdjur uppvisar liknande affektmönster. I våra hjärnors nedre och mittersta skikt (hypothalamus, PAG området mm) finns dessa uråldriga omedvetna delar som förmedlar våra omedelbara och oundvikliga reaktioner vidare till högre hjärnfunktioner i det limbiska systemet, som amygdala och de basala ganglierna. Men inte heller dessa nedre skikt är medvetna utan blir det först när information når neocortex i frontallob och hjärnbark.

Affekterna tillhör den lägsta nivån, även kallad reptilhjärnan, vilken är väsentlig i de första årens utveckling och inlärning av instinkter, känslor, kroppsfunktioner, socialitet. Först senare blir de högre hjärnfunktionerna avgörande. Våra kroppar utvecklas det första året, medan hjärnans högre funktioner blir viktigare senare.

I den forskning som Jaak Panksepp bedriver vill han söka svar på frågor som tidigare neurovetenskaplig forskning förbisett, som varför vi ibland är ledsna, varför vissa är ledsna mer än andra, hur vi upplever entusiasm, lust, rädsla osv. För att ta reda på detta utan att begå oetiska experiment på människor har Panksepp lagt upp en trianguleringsmodell som indirekt genererar slutsatser utifrån tre empiriska källor:

1) mätning av subjektiva tillstånd

2) mätning av hjärnfunktioner (PET, fMRI)

3) instinktiva känslobeteenden.

 

Han sammanför resultat från djurexperiment (han har en professur i Animal Well Being Science) med observationer av och mätningar på människor. Eftersom han inte gör skillnad på människor och andra däggdjur vad gäller våra grundläggande affekter drar han slutsatsen att djur har samma sju affekter som vi. De känner, lider, gläds, leker och sörjer.  Dessa tillstånd är inte uttänkta smarta överväganden, men evolutionärt användbara reaktioner.

”När vi känner våra affektiva tillstånd behöver vi inte veta vad vi känner” skriver Panksepp (s. 15).

Affekter känns inte som något annat än just affekter, ”raw emotional feelings”, ”core emotional affects”, som inte går via kognition eller medvetandet. Att affekter är svåra att mäta betyder inte att de inte existerar, vilket var ett misstag forskare tidigare begick enligt Panksepp. Med dagens datortomografi och hjärnscanners finns nya möjligheter att förstå våra basala neuroaffektiva system bättre.

Men det gäller att flytta från fokus från tankar till känslor, från 1600-talsfilosofen Descartes ”Jag tänker, alltså finns jag” till Panksepp ”Jag känner, alltså finns jag” (en formulering från hans bok Affective Neuroscience 1998).

Hela vår utveckling stannar av om inte de grundläggande neurala funktionerna fungerar. Panksepp skriver:

”Vi är födda med medfödda neurala förmågor att till fullo utveckla våra sju grundläggande känslor som är inskrivna i de subkortikala nätverken i alla däggdjurs hjärnor” (s. 20).

Faktum är att vi förstår vår djupare mänskliga mentala natur bättre genom att förstå den djupare neurala naturen hos djur. Skratt, gråt, ilska låter ungefär likt oss hos primater men även andra däggdjur som delfiner och elefanter, men inte de högre uttrycken som skam och sympati.

De psykopatologier som uppkommer i vuxen ålder beror inte sällan på just störda affektsystem. De kan läkas med produktion av egna hormoner eller genom medicinering. Panksepp är en förespråkare av medicinering när inget annat fungerar, men i boken The Archaeology of Mind föreslås även ABT, ”Affective Balance Therapy”.

ABT är knappast någon vanlig terapimetod men den är ett kliniskt svar på den fråga som sysselsatt Panksepp under hela hans liv (född i Litauen 1942): Hur kan subjektiva erfarenheter existera i den fysisk och kemisk värld?   ABT är bygger på forskning från social neurovetenskap, utvecklingspsykologi, neuropsykoanalys och affektiv neurovetenskap. Panksepps medförfattare Lucy Biven är specialist inom just neuropsykoanalys, ett nytt forsknings- och behandlingsområde. Men först några ord om ABT.

I denna metodik är kroppen och det somatiska systemet uppvärderat. Bara samtal hjälper inte, utan patienten uppmanas förflytta sig, repositionera sig, skratta tillsammans i terapisessionen. Även uppmärksamhet av ögonrörelser är viktiga, vilket Panksepp redogör för i boken. Han själv skållades vid två års ålder på flykt i Litauen undan nazismen och genomgick under bokens tillblivelse behandling för cancer.

Han lät sig behandlas av en läkare för sina smärtsamma post-traumatiska upplevelser med hjälp av uppmärksamhet på sina ögonrörelser under samtal, EMDR (Eye Movement Desensitization and Reprocessing). Man förstår också att Panksepp själv lidit av smärre depressioner.

ABT är i sin linda men kan säkert hjälpa de barn och unga som lider av problem med att reglera sina affekter, vilket minskar deras möjligheter till ett gott liv som vuxen. Den forskare som mest studerat och behandlat unga för detta är den amerikanske barnspykologen Allan Schore.

 

ALLAN SCHORE

http://www.allanschore.com

I fyra böcker sedan 1994 då han debuterade med Affect regulation and the origin of the self har denne fritänkande vetenskapsman och terapeut utforskat liknande områden som Panksepp, med fokus på det lilla barnets hjärna.

I den samlingsvolym av föredrag och uppsatser som här ska behandlas, The Science of the Art of Psychotherapy (Norton, 2012), framträder ett område där barnpsykologi, neurovetenskap och klinisk behandling möts. Genom att fokusera på det lilla barnets och moderns samspel och kroppar snarare än dess isolerade hjärna vill Schore undersöka vad som sker i mikrodetaljer mellan de två.

Han menar att den högra hjärnhalvan som utvecklar barnets känsloliv går före den vänstra kognitiva halvan.  I anknytningen synkroniserar barnet sina affekter genom att modern visar sin affektreglering och kontroll.  De tre senaste decenniernas tvärvetenskapliga neuropsykologiska forskning summeras i en tidskriftsartikel som citeras i boken:

”The enduring impact of early maternal care and the role of epigenetic modifications of the genome during critical periods in early brain development in health  and disease is likely to be one of the most important discoveries in all of science that have major implications for our field” (s. 9)

Denna nya forskning om de yngsta barnens uppväxtvillkor är betydelsefull för att finna botemedel till, och helst förebygga, de 3,7 miljoner barn som vanvårdas i USA. De kan komma att utveckla post-traumatiska stressjukdomar, schizofreni, personlighetsstörningar (borderline) och svåra depressioner.

Att dessa barn verkligen kan ha fått hjärnskador av att utsättas för vanvård  beskrev i den populärvetenskapliga boken Why love matters: How Affection shapes a baby´s brain av den brittiska psykoterapeuten Sue Gerhardt 2004. Insjunkna delar av frontalloben upptäcktes hos tonåringar som genomlidit svåra uppväxtvillkor. Vid vanvård ”bränns” de affektiva reaktionerna in i hjärnan.

Men som Nobelpristagaren och minnesforskaren Eric Kandel kunnat verifiera så kan psykoterapi i senare år förbättra och reparera de skadade delarna. Hela Allan Schores forskning stödjer denna optimism om att behandling alltid är möjlig oavsett hur illa barn farit tidigare.

De siffror som Schore presenterar är närmast ofattbara och stämmer de har USA stora utmaningar:

1 av 5 barn lider av diagnosticerbara psykiska sjukdomar och 1 av 10 så pass att deras dagliga liv påverkas.

Siffrorna är från de amerikanska barn- och ungdomspsykiatrikernas studie från år 2003.

Allan Schore vill framförallt utveckla den äldre formen av anknytningsteori, såsom  pionjärerna John Bowly och Mary Ainsworth förstod den, till en reguleringsteori och en behandlingsmodell. I första halvan av boken, ”Affect Regulation Therapy and Clinical Neuropsychoanalysis”, beskriver han de nödvändiga mötena mellan modern och barnet. Dessa behövs för att barnet ska upprätthålla sin egen reglering, sin inre homeostas, dvs. kontroll av värme, energi, blodomlopp men även affekter och nervsystem.

Som John Bowlby skrev redan på 1960-talet så handlar anknytning om mycket mer än bara att ge fysiskt skydd till avkomman. Han avskydde den så kallade ”cupboard theory of love” som menade att mat och skydd var tillräckligt. Med neurovetenskapliga forskare som Allan Schore och i synnerhet psykoanalytikern Peter Fonagys begrepp om ”mentalisering” har nästa generation av anknytningsforskare bevisat vad Bowlby anade men inte alltid kunde visa. Även ansiktsuttryck och röstlägen stödjer inskolning, fostran eller socialisering om man så vill, för de allra minska, vilket barnspsykologen Colwyn Trevarthen visat.

Schore menar att behandling av unga och vuxna som lidit av svåra anknytningsproblem är möjlig om terapeuten förmår att få dem att återuppleva sina trauman i en nästan säker miljö. Är den helt säker kommer patienten inte vilja agera. De som lidit av ambivalent otrygg anknytning är ofta stressade och är redo att fly eller ta till strid.

De undvikande otrygga har lärt sig att ”spela död”, dvs. inte reagera (de dövar sig med opiater som heroin menar Jaak Panksepp). I ena fallet ständig terror, i andra ständig skam.  De två mänskliga autonoma nervsystemen, det sympatiska och det para-sympatiska, tar över; det stridsberedda sympatiska för det ambivalent otrygga barnet och det nedstängda sympatiska för det undvikande otrygga barnet.

Otrygg anknytning är ändå en slags anknytning men än värre är att inte ha någon anknytning alls, den oorganiserade anknytningen (se Tor Wennerbergs Vi är våra relationer). För Allan Schore finns tecken i det amerikanska samhället på denna patologiska och dysfunktionella frånvaro av någon form av anknytning mellan barn och mödrar (eller andra anknytningspersoner): ätstörningar, maniska och obsessiva beteenden, schizofreni, sexuellt traumatiserade, borderline osv.

Dessa mentala tillstånd drabbar unga och vuxna samtidigt som den amerikanska populärkulturen hyllar liknande yttringar i filmer, musik, framträdanden. Via internet skapas subkulturer där de mest sjukliga uttryck kan normaliseras eftersom tillräckligt många från hela västvärlden kan samlas och inte känna sig så ensamma och sjuka. Den författare som bäst skildrat detta är Siri Hustvedt i sina berättelser och essäer.

Amerikanen Allan Schore har gjort ett pionjärarbete med att föra samman modern anknytningsteori, psykoterapi och neurovetenskap. En svensk som försökt bana liknande vägar här hemma är Tor Wennerberg.

 

TOR WENNERBERG

www.torwennerberg.se

I boken Själv och tillsammans. Om anknytning och identitet i relationer (Natur & Kultur, 2013) utforskar terapeuten och psykologen Wennerberg vad det innebär att skilja ut sig från andra, att skapa en sund differentiering. Till skillnad från Schore och andra forskare som undersökt brister i anknytningen vill Wennerberg förstå hur man kan upprätthålla både närhet och autonomi, dvs. att varken bli isolerad (som i otrygg anknytning) eller sammansmält (som i osund anknytning).

Som praktiserande terapeut med teoretiskt intresse upptäckte han att många led av för nära relationer till sin partner. Dessa patienter hade svårt med känslomässig självreglering, vilket tyder på liknande affektiva patologier som Schore diskuterade innan. Tor Wennerberg vände sig till den tyske parterapeturen David Schnarch för att förstå och finna behandlingsformer för de par som inte förmår att vara egna självständiga individer i en relation.

Vi är evolutionärt formade under miljontals år att lösa sociala problem. Våra hjärnor är sociala problemlösare, inte egensinniga upptäckare (även om några begåvningar är så skapta). För att klara oss tillsammans i jägar- och samlargrupper på marken behöver vi kunna läsa av varandras reaktioner.

Dessa affektspeglande interaktioner mellan individer leder till självständighet. Vi blir alltså bekräftade som individer via andra. Yttre reglering som via spegelneuroner får oss att reglera vårt inre.  De första åren lär oss detta om anknytningen fungerar väl vilket den gör i de flesta fall.

Wennerberg formulerar vår mänskliga evolutionära psykologiska uppgift som att evolutionen har gett oss vårdnadsgivare, mödrar i första hand, mot vars hjärnbark vi kan koppla upp oss tills vår egen utvecklats.

Den populärvetenskapliga boken Själv och tillsammans föregicks av en liknande studie av modern anknytningsteori som riktar sig till praktiserande psykologer, psykiatriker och terapeuter, Vi är våra relationer. Om anknytning, trauma och dissociation (Natur & Kultur, 2010).

Där undersökte Wennerberg den oorganiserande anknytningen, den svåraste formen av skadlig mental påverkan som en förälder kan utsätta ett barn för – när modern (eller annan anknytningsperson) blir ett hot för barnet. Den som ska rädda och skydda barnet är samtidigt den som genom våld och oberäknelighet hotar barnet. Någon ambivalent otrygg eller undvikande otrygg anknytning är inte möjlig, utan bara förvirring.

Denna desorganiserade anknytning innebär en ”skräck utan lösning”, en paradox där barnet drar sig undan föräldern men inte för långt bort.  Barn i högriskmiljöer är överrepresenterade men runt 15 % av alla svenska barn lider av denna patologiska anknytning.  De har ett permanent dysreglerat rädslosystem. Deras föräldrar, oftast modern, har själv ett trauma och har inte kunnat föra över hur affektreglering fungerar till sitt barn eftersom hon själv inte har kontroll över sin ångest och rädsla.

Vuxna med dessa problem kan inte redogöra för sin uppväxt, deras berättelser bryter samman och som partner kan de vara outhärdliga (se Den mörka hemligheten av Dan Josefsson och Egil Linge).  Ett dissociativt beteende blir en vanlig reaktion, där personen kan bli stående med halvslutna ögonlock, avskärmad och inte kontaktbar.

För det barn som kommer föra vidare detta dysfunktionella beteende blir föräldern skrämmande och obegriplig.  När varken deaktivering (som i undvikande otrygg anknytning) eller hyperaktivering (som i ambivalent otrygg anknytning) fungerar i kontakt med föräldern sker ett sammanbrott i relationerna och alla försök till att knyta an frikopplas till ett separat psykiskt system , avskilt från personligheten där de blir för smärtsamma att härbärgera. Istället uppstår de psykopatologier som Schore nämnde, PTSD, borderline, schizofreni etc.

Tor Wennerberg tror att patientens sammanhängande berättelser inför en psykoterapeut kan läka de trauman som skapats. De inre arbetsmodeller och mentaliseringar som förstörts under uppväxtåren kan omformuleras så att gamla sår kan läka.  Att berätta kan göra oss hela och fria.

 

Vidare läsning :

Bowlby (2010) En trygg bas

Broberg m fl (2006) Ankytningsteori

Broberg m fl (2008) Anknytningsteori i praktiken

Broberg m fl (2012) Anknytningsteori i förskolan

Gerhardt (2011) Kärlekens roll. Hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna

Hagström (2019) Kompletterande anknytningsperson på förskola. Avhandling, Malmö

Hart (2008) Neuroaffektiv utvecklingspsykologi

Hart (2009) Anknytning och samhörighet

Hart & Schwartz (2010) Från interaktion till relation

Josefsson och Linge (2011) Den mörka hemligheten

Havnesköld m fl (2009) Utvecklingspsykologi

Kihlbom (2003) Små barns behov och utveckling.

Kihlbom, Lidholm, Niss (2010) Förskola för de yngsta

Panksepp och Biven (2012) The Archaeology of Mind

Perris (1996) Ett band för livet

Schore (1994) Affect regulation and the origins of self

Schore (2003) Affect regulation & the repair of self

Schore (2003) Affect dysregulation & disorders of self

Schore (2012) The science of the art of psychotherapy

Stern (2011) Ett litet barns dagbok

Stern (2012) Forms of vitality

Wennerberg (2010) Vi är våra relationer.

-”-                 (2013) Själv och tillsammans

 

 

Inte ens lärarvikarie efter 40 år

 

Podcast med Ronie Berggren

Snaphanen

Petterssons
1978 gick jag ut naturvetenskaplig linje vid Lundellska skolan/Skrapan i Uppsala med hyfsade betyg (4, 3). Jag hade flyttat hemifrån och diskat på det vänsterradikala Musikforum på sommaren, men letade efter något nytt jobb, ett inom skolan kanske.

Jag hade startat ett elevråd på mitt gymnasium och tidigare varit elevrådsrepresentant i högstadiet, ordnat skoldanser och gillade att lära mig saker, i och utanför skolan. Under gymnasietiden gick jag från att vara naturvetare till att bli humanist och politiskt intresserad. 1977 hade jag gått med i VPK, 19 år gammal. Mitt specialarbete handlade om den svenska socialdemokratins idéhistoria och partiets valnederlag 1976. Nåväl.

I september 1978 fick jag jobb som reservvikarie i alla ämnen vid Fridegårdsskolans rektorsområde i Bålsta, en förort mellan Enköping, Uppsala och Stockholm. Där lärde jag mig det mesta om att fånga elevernas uppmärksamhet, snabbt läsa in lektionsinnehåll och att klara av 40 minuter i vilket ämne som helst (helst inte idrott eller bild dock).

Med tiden blev jag folkhögskollärare, fil mag i pedagogik, gjorde vapenfri tjänst på förskola, undervisade blivande lärare vid Uppsala och Stockholms universitet, skolkampanjledare i Indien, forskade om digitala läromedel, handledde uppsatser i pedagogik samt arbetade som skolledare på grundskola och gymnasium. Mycket av detta finns samlat i mitt kompendium Pedagogik och polemik.

Igår 19 september 2017 fick jag veta att den privata grundskola på Söder i Stockholm, som anlitat mig via ett bemanningsföretag för en Sv/SO tjänst i 4 veckor, valt att säga upp avtalet angående mig efter 7 arbetsdagar. Elever hade googlat fram vad Expo, Expressen, Aftonbladet, Interasistmen m fl skrivit om mig och tagit det för sanning.

Jag förstår att de blivit arga och rädda om jag varit en sådan hemsk rasist, nazist och fascist, men som alla vet stämmer det inte. Rektorn valde dock att vika sig och jag står idag utan arbete igen.

Innan jul 2016 hade jag en liknande erfarenhet då jag undervisade i svenska i två månader på en högstadieskola norr om stan. Där tog det en vecka innan jag fick höra tillmälen i klassrummet, fick pennor, böcker, sudd och annat kastade på mig under lektioner och i skolutrymmen. Det värsta var att få en Rubikskub i bakhuvudet.

Den rektorn stod dock pall och vek sig inte. Jag skötte undervisningen så gott jag kunde under trakasserierna och var till slut rätt uppskattad tror jag.

Genom att göra en offentlig Facebook uppdatering om detta tror jag att mina chanser att igen få ett lärarvikariat nog har minskat. Men det måste bli känt hur skolor viker sig för elever och mediedrev. Jag är inte den enda lärare med SD sympatier som fått sluta. Richard Jomshof är den mest kände men det var 11 år sedan.

Dessutom har jag inga uppdrag inom SD utan är en mer oberoende Sverigevän som gjort sig känd genom egna initiativ och inlägg, säkert inte gillade av alla Sverigedemokrater men jag står för mina åsikter oavsett.

Det ska mycket till att inte ens få ett lärarvikariat idag med en lärarbrist som råder. Jag har sökt massor med andra jobb och trodde att detta i alla fall var möjligt. Men inte ens att gå tillbaka till min kompetensnivå för 40 år sedan är tillräckligt för att jag ska kunna försörja mig genom arbete.

Det är illa men jag klarar mig. Dock tyder behandlingen av mig från elever och skola att något grundläggande är fel när en erfaren skolman inte ens kan vikariera.

Vill du skänka en slant, klicka på Donationer i menyn. 

Swish 0769000 900

Handelsbanken 6154-532511972
Tack 😊