I denna avslutande del kommer först några amerikanska teoretiker presenteras, Gayatri Spivak (1942-) och Judith Butler (1956- ), som båda för in poststrukturalistiska, feministiska, genusteoretiska och postkoloniala perspektiv på begreppet ”Den andre”. Dessutom tar jag in posthumanism som ytterligare ett teoretiskt sätt att förhålla sig till det annorlunda ickemänskliga.

Därefter beskriver jag några svenska texter som rör sig kring postkolonialism och mångkulturalism för att avsluta med några metodtips.

 

Gayatri Spivak

Denna indiskfödda litteraturforskare vid Columbia universitetet i New York har en komplex relation till postkolonialismen som den förs fram av Said utifrån Foucault. Hon är inte tillfreds med enkla dikotomier vita/bruna, onda/goda, kolonialister/antikolonialister etc.

Som översättare av den notoriskt svårfångade poststrukturalistiske filosofen Jacques Derrida försöker hon tillämpa hans mångtydiga textkritiska metodik, dekonstruktion, på av postkolonialister hyllade konstverk och kritiska perspektiv.

I den banbrytande essän ”Kan det subalterna tala?” (på svenska i antologin Postkoloniala studier, ”subaltern” betyder underordnad och utan möjlighet att tala, bara bli talad för och om, ett begrepp från kulturmarxisten Antonio Gramsci) benar hon upp invanda föreställningar på alla sidor, inte minst hos vänsterakademikerna Michael Foucault och Gilles Deleuze.  Hon menar att de gör sig själva skyldiga till att inte inse vilka de som vita franska vänstermän representerar.  Deras filosoferande om hur arbetare och förtryckta folk skulle enas mot kapitalism och imperialism är för fast i den västerländska filosofin.

Deras kollega Derrida lyckas bättre att få själva grundfundamenten i filosofin att röra sig bort från självklara positioner som subjekt och objekt, vitt och svart, västerländskt och orientaliskt.

I samma uppsats kritiserar hon också det brittiska kolonialväldet i Indien för dess självpåtagna uppgift att befria indiska kvinnor. ”Vita män som befriar bruna kvinnor från bruna män” är vad som skedde när kolonialherrarna förbjöd änkebränning på 1820-talet (en kritik från Spivak som dök upp i Expressen här om dagen). Hon vill givetvis inte försvara denna sedvänja men menar att även denna rit att kasta sig på likbål kan ses som en upprorshandling, som när en avlägsen släkting tog sitt liv i Calcutta 1926. Att förstå de nedtryckta utan egen talan som inte kan tala på annat sätt än genom att ta till våld  eller ta sitt liv är nödvändigt.

I en annan text om postkolonialism på universiteten (i antologin Postkoloniala texter) beskriver hon hur kategorier som ”asiatisk”, ”svart”, ”etnisk” skapats vid väst, och  innehåller därför asymmetriska maktförhållanden. Precis som när Frantz Fanon upptäckte att han var svart när han kom till Frankrike. Spivak raljerar över de radikala vänsterakademiker i västvärlden som vill hjälpa fattiga länder, men är lika fast i begrepp som ”ny orientalism”, ”tredje världen”, ”antiimperialism” när de vill forska om och hylla bruna filmskapare och författare.

Istället för att ge sig in i att kritisera kulturella fenomen som till exempel västländsk film och hylla icke-västerländsk film vill Spivak föra tillbaka den kritiska analysen till ekonomin, makten, politiken.  Dessutom bidrar postkoloniala akademiker till att skapa nya studieobjekt som ”marginalen”, ”tredje världen” osv som lätt kan kommersialiseras.  Hon har avvisat själva idéen om postkolonialism i verket Critique of post-colonial reason.

 

 

Judith Butler

I likhet med Spivak så kritiserar Judith Butler (i Senses of the subject, 2015) de som tidigt gick stred mot kolonialism för att dels vara fast i kolonialt tänkande, dels fast i manligt perspektiv. För Butler är Jean-Paul Sartre visserligen en allierad men ändå hopplöst västerländsk man, om än marxist och kritiker av kolonialism.

I det förord till Jordens fördömda (1961) av Frantz Fanon som citerades i del IV i denna artikelserie skrev Sartre:

”Krigarens vapen är beviset på hans mänsklighet. Att döda en europé är att slå två flugor i en smäll, att samtidigt avskaffa förtryckaren och den förtryckte.  Kvar blir en död man och en fri man.”

Judith Butler har inget problem med Sartres våldsuppmaning, tvärtom är hon förstående inför våld från palestinier och jihadister,  men hon irriterar sig på sättet Sartre tilltalar läsaren, antingen en svart frihetskämpe i Algeriet till exempel eller en antiimperialistisk sympatisör i Frankrike. Men troligen är det till sina vita bröder Sartre riktar sina ord eftersom de svarta redan vet vad som ska göras och troligen inte behöver läsa böcker för att inse det.

Precis som Fanon kan tänkas sitta runt en lägereld med sina svarta bröder så kan Sartre tala till cafégästerna på den vänstra stranden i Paris, kanske vid Café de Flore eller Les Deux Magots.

Sartres vita manliga publik antas vara undergivna de egentliga bruna aktivisterna som Fanon är den del av.  Européerna möter dock inte de mörka koloniserade förtryckta som människor. Butler menar att Sartre återupprepar samma förtrycksmekanismer hos de vita när de koloniserade försökt nå dem.  Svaren de svarta förtryckta fick från de vita var tyst. Det var som om de svarta inte var människor utan zombier.

Sartre riktar sig upp sina vita bröder för att upplysa dem om deras misstag och deras förljugna västerländska etiska ideal. Fanon själv hyllar sina svarta bröders maskulina kroppar med starka muskler och ben, snabbare än de jagande vitas bilar.

Judith Butler noterar dock att i slutet av Jordens fördömda hoppas Fanon på en ny människa bortom etniska eller nationella identiteter. Både männen hyllar kroppen som modell för nyare och friare livsstilar men ingen av dem hade nog föreställt sig en kvinna som den androgyna queerteoretikern Judith Butler, vars analyser bygger på att vi varje dag vaknar som okönade varelser för en sekund för att sedan falla in i sociokulturella könsmönster.

Butler har skrivit om Hegels herre-slav dialektik (i antologin Att läsa Hegel), Emmanuel Levinas begrepp ”Den Andres ansikte” som en filosofi som föregår metafysik, men också rent vänsterpolitiska ställningstaganden, särskilt illavarslande kritiskt av västvärlden efter 11 september 2001. Hon är till detta Israelkritisk judinna och lesbisk.

 

Posthumanism

Om man föreställer sig ”Den Andre” inte som kvinna, fiende, främling, svart, kärlek, ansiktet, djur eller abstrakta begrepp som döden eller oändligheten, så finns sedan ett par decennier tillbaka teorier om människors interaktion med materien. Detta forskningsperspektiv kallas ”posthumanism” och  finns representerat vid universiteten i Linköping,  Uppsala .  Lund , Umeå och Stockholm.

Kvinnliga forskare som Donna Haraway, Rosi Braidotti och Karen Barad har argumenterat för att människor-som-använder-maskiner och hybrider som cyborgs (först kända genom 1980-talsfilmerna Blade Runner och Terminator) är våra nya ”andra”. Med artificiell intelligens hamnar teorierna in i vår vardag via smartphones och påverkar våra liv (Bard & Söderkvist).

Detta perspektiv kan kallas ”relationell materialism”, ”ontologisk vändning” eller ”materiell semiotik”.  Den posthumanistiska människan interagerar med objekt och blir en aktör i materiella nätverk. Samma vänsterpolitik återfinns i posthumanismen som kombineras med postkolonialism, feminism, poststrukturalism, ekologi och vetenskapspolitik.

Fienden är som alltid den västerländska etablerade manliga medelklassen, men till den vanliga kritiken ska alltså läggas en kritik på det mänskliga som sådant. Bort med antropocentrismen, denna mänskliga exceptionalism som redan Martin Heidegger varnade för.

 

* * *

 

Svenskt mottagande

Postkolonial och postmodern kritik började uppmärksammas på 1980-talet, fick stor publicitet under 1990-talat för att avslutas i den statliga utredning Bortom vi och dom som Massoud Kamali ledde, en orgie i ideologisk antirasism med teoretiskt stöd i just postkolonialism och postmodern kultur- och samhällsanalys, identitetspolitik samt i social konstruktivism  (som existerat långt före de andra vänsterperspektiven).

I utredningen som tillsattes brutalt av Mona Sahlin 2004 kritiseras begreppet integration för att vara för assimilerande:

”Under de två senaste åren har integrationspolitiken emellertid utmanats av kritiska röster inom forskarvärlden och i den offentliga debatten, med krav på att skifta fokus från svårigheterna att inkorporera ’de andra’ till diskriminerande strukturella och institutionella sammanhang i det svenska samhället /…/ Ett tema som återkommer i boken är hur ’svenskhet’ respektive ’invandrarskap’ skapas och upprätthålls inom ramen för integrationsretoriken. I kontrast till traditionella analyser inom integrationsområdet, som tar dessa kategoriers beskrivnings- och förklaringsvärde för givet, har författarna i denna bok ambitionen att utforska de outtalade antaganden och världsbilder som kategorierna vilar på och som ger dem en plats i analysen av social ojämlikhet. Utgångspunkten är att varken svenskhet eller invandrarskap är essentiella begrepp som kan tillskrivas ett ontologiskt värde”

Utredningen fick massor kritik, t ex av Timbro 2005 och SVTs Uppdrag Granskning 2012, och Sahlins efterträdare Jens Orback lade den i papperskorgen. Integrationsminister Nyamko Sabuni (Fp var än mindre imponerad.

 

Men det var 1993 som den första postmoderna/postkoloniala uppgörelsen med det västerländska tänkandet med litteraturvetaren och DNs tidigare kulturredaktör Stefan Jonssons bok De andra: amerikanska kulturkrig och europeisk rasism.

Året före hade Sven Lindqvist skällt ut västvärlden i Utrota varenda jävel!, men den byggde på mer etablerad antiimperialistisk och antirasistisk kritik. Tidskrifterna Kris, Thelème, Glänta, Subaltern, Res Publica, Fronesis, Bang m fl har betytt mycket för denna utveckling av ett  mer öppet och kulturellt vänsterperspektiv än 1970-talets marxistiska ekonomikritik och socialpolitik.

Stefan Jonsson förde in denna vänsterpolitiska användning av ”Den andre” utifrån amerikanska vänsterstudenter och vänsterakademiker. Studenter som dessa skulle ett årtionde senare kräva ”safe spaces”, ”trigger warnings”, hetsa mot vita (manliga) lärare och avbryta föredrag av konservativa föreläsare, ja rent fysiskt angripa dem vilket Milo Yiannopoulus berättat om. De skulle också förmå Oxfords universitet att ställa in en debatt om abort mellan två män eftersom män enligt  aggressiva vänsterfeminister inte har rätt att diskutera detta.

Stefan Jonsson beskriver hur samma illvilliga västerländska tänkande förtrycker svarta upprorsmakare i Los Angeles 1992 som i Sjöbo där kommunen anordnat en folkomröstning om flyktingmottagande och misstolkar dekonstruktionen hos (nazistsympatiserande) litteraturforskaren Paul de Man:

”Denna bok handlar om amerikanska kulturkrig och europeisk rasism. Mitt ämne  sträcker sig från kravallerna i Los Angeles försommaren 1992 till nyrasismen i det skånska samhället Sjöbo.

Åren 1990-1992 tillbringade jag till stor del i North Carolina, USA.  Jag insåg snart att jag bosatt mig i ett land statt i förvandling. Samhället tycktes på väg att spricka sönder av spänningar mellan olika klasser, partier,  kulturer, intressegrupper, sekter och rörelse.  Konflikterna kunde utlösas av vilken fråga som helst i snart sagt vilken situation som helst – från en rektorstillsättning i kvarterets lågstadieskola till ett uttalande av presidenten i abortfrågan, från ett rasbråk i Atlanta till en akademisk debatt om värdenihilismen, från en strejk bland mexikanska gästarbetare på en tobaksodling i grannkommunen till en rockvideo av Janes Jackson. En vacker dag förstod jag att motsättningarna var sammanflätade med varandra. Striderna kunde handla om väsensskilda ting, men de hade ett gemensamt mönster; det fanns en strukturlikhet som efter hand lät sig urskiljas och identifieras. Men den svårare att förklara. För att förklara likheten var det nödvändigt att ställa till synes bisarra frågor. Vad har t ex bostadssegregationen i Los Angeles matt göra med kritiken av den moraliska tendensen i litteraturvetaren Paul de Mans texttolkningar?”

Vad Jonsson ansåg sig ha funnit är att vi människor alltid tycks dela upp oss i ett vi och ett de andra med skilda identiteter och kulturer, kroppsformer och hud- och hårfärger etc. Att ens slå fast att det finns ”sanningar” om kulturell identitet är att ge ”näring åt intoleransen”.

Med ett sådant storhetsvansinne är det inte märkligt att alltmer bisarra frågor accepteras bara de klär i rätt postkolonial, antirasistisk och postmodern dräkt. Några exempel men Avpixlats vakna läsare har 2000 till är jag säker på:

1. 13 september 2011 skrev Patrik Lundberg en krönika i Helsingborgs Dagblad om hur det i Sverige verkar vara socialt accepterat att skämta om asiater, men inga andra folkgrupper. Som exempel tog han livsmedelskoncernen Fazers godis Kina (tidigare kallade Kinapuffar), vars förpackning tidigare pryddes av en tecknad gul, leende kines med rishatt och sneda ögon, något som Lundberg ansåg vara en rasistisk karikatyr av en asiat.
2. Nazister har i flera år haft märken med siffran 88 på sina jackor. Eftersom bokstaven ”H” är den åttonde i alfabetet är ”88” en nazistkod för Heil Hitler.I en debattartikel i Aftonbladet 2005 angrep Kristina Larsson och Elisabeth Kaleebi från Antidiskrimineringsbyrån i Malmö GB:s storsäljare 88.

Men det är inte bara populärkultur och gatubråk som analyseras i Jonssons avhyvling av USAs eventuella inneboende vita kultur sedan en fattig svart slavflicka namngavs av en engelsk överklassdam i Bostons hamn 1761. Hon kom sedan till alla vitas förvåning att skriva perfekt engelsk vers, vilket skulle tyda på oförstående rasistisk beundran.

Jonssons huvudfiende är annars den amerikanska konservative humanisten Allan Blooms bok The Closing of the American Mind (1987) som hade haft mage att kritisera vänsterns dominans vid de amerikanska universiteten, vilken då inte var till närmelsevis så mycket som idag. Bloom var fö student till Alexandre Kojève, den marxistiske hegelianen som grät när Josef Stalin dog. Se min Del III.

Vilka är barbarer egentligen undrar Jonsson med hänvisning till en uppgift att brunhyade fenicier på farao Nekos befallning kan ha seglat runt Afrika redan 600 år f. Kr, dvs drygt 2000 år före den lika brune (?) portugisiske Vasco da Gama. Vi känner igen dessa uttjatade frågor vilka som är svenskar och invandrare, civiliserade och barbarer. Hela världsordningen bygger på rasism menade Stefan Jonsson och ekar därmed sin mentor, den postkoloniala litteraturvetaren Gayatri Spivak som han en gång introducerade mig för 1993 vid Colombia universitetet i New York.

 

Efter millenieskiftet träder de postkolonialt och postmodernt orienterade antirasisterna på allvar in i  den svenska universitetsvärlden och kulturdebatten. Antologierna Postkoloniala texter (2001) och Postkoloniala studier (2002) introducerade denna forskning och debatt för oss  som dittills förts i USA och Europa.

Under rubriken ”Vetenskapens västerländska identitet” beskriver den brunhyade svenska vetenskapsteoretikern Catharina Landström i den första antologins förord hur ett postkolonialt perspektiv är tänkt att fungera, men hamnar i en kunskapsrelativism:

”Framsteget är det bärande temat i västerlandets vetenskap och därför är kunskapskritiken inom postkolonial teori vetenskapsteoretiskt intressant. Det är en kritik som i grunden är väldigt radikal eftersom den omprövar västerlandets identitet.  Om vetenskapen systematiskt ställt väst mot resten av världen är det inte bara kunskapen om resten som är tvivelaktig utan även kunskapen om oss själva. När de andra inte längre är nöjda med att vara vår motsats, vad händer då med oss?”

I den andra antologins förord tar idéhistorikern och genusvetaren Mikela Lundahl (disputerad 2005 på avhandlingen Vad är en neger?) lika relativistiskt upp den svenska rasismen vid millenieskiftet:

”Postkolonial teori och postkoloniala perspektiv försöker problematisera tanken att det skulle finnas en avgrund mellan rasister och ickerasister. Precis som det är djupt problematiskt att åberopa och hävda radikala skillnader mellan folk, oavsett huruvida man gör det på rasmässiga eller på etniskt/kulturella grunder, är det problematiskt att åberopa en absolut skillnad mellan rasister och ickerasister. Vi är tvärtom alla så genomsyrade av upplysningstänkandes och modernitetens föreställning om skillnad mellan civiliserade och ociviliserade – trots att den officiella identiteten hos den franska revolutionen är just det motsatta: doktrinen om de universella mänskliga rättigheterna. Postkoloniala tänkare uppehåller sig envist vid det faktum att all rasism, alla antaganden om olikhet och skillnad, om än inte fötts ur upplysningen, ändå fått väsentlig näring därur. Utan upplysningens och de västerländska moderna nationalstaternas understödjande av rasismen, skulle dagens aktuella rasistiska och skillnadsideologiska tankemönster troligen, som så många andra vanföreställningar ha sett ut på andra sätt och understött andra register.”

 

I Sverige och de andra: Postkoloniala perspektiv (2001) driver Michael Mc Eachrane och Louis Faye tesen att Sverige bär på en kolonial skuld trots att vi aldrig varit en kolonialmakt. Även det generösa svenska biståndet från SIDA och stödet till befrielsekamp i fd kolonier kan inte undgå att vara skyldiga. De är extra skuldbelagda eftersom svenskar anser sig vara mindre förtryckande än andra folk i biståndsvärlden.

”Svenska biståndsgivare framställer sig ofta som mindre paternalistiska och mer respektfulla i relation till sina biståndspartners /…/De före detta kolonisatörerna definieras som de Andra, genom vilka ’det svenska’ definieras. Sverige placeras på så sätt utanför den koloniala historien”.

I antologin medverkar vänsterakademiker som idag tagit plats i islam- och invandringsdebatten på den goda sidan: Edda Manga, Stefan Helgesson, Moa Matthis, Mohammad Fazlhashemi, Mekonnen Tesfahuney (disputerad 1998 på för denna artikelserie relevanta avhandlingen Imag(in)ing the other(s)).

Men det finns undantag. I slutet av 1990-talet bodde Aje Carlbom i bostadsområdet Rosengård i Malmö i tre år för att studera relationerna mellan infödda svenskar och invandrade muslimer . 2003 disputerade han i Lund på avhandlingen The imagined versus the real other. Multiculturalism and the representation of Muslims in Sweden  i socialantropologi. Redan då kritiserades postkolonial romantisering med hänvisning till Edward Said i Lars Åbergs recension:

”Aje Carlbom beskriver den moraliskt goda multikulturalismen som eurocentrisk och baserad på tolerans för en inbillad snarare än en verklig Den Andre – invandraren som urbaniseringens ädle vilde. Om kulturskillnader reflexmässigt uppfattas som berikande för samhället krymper utrymmet för att ifrågasätta kulturer med obehagliga inslag.”

Carlbom har sedan dess blivit än mer kritisk till radikal islam i Malmö och uttalade sig i en intressant men av vänstern och islamofiler (Magnus Gardell, Leif Stenberg m fl) rapport 2009   av terrorexperterna Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos vid Försvarshögskolans centrum for asymmetriska hot- och terrorismstudier (CATS).

De vänsterakademiker som hittills fått ostört föra fram postkolonial antirasism, ofta i kombination med vänsterfeminism, intersektionalitet, Paulina de los Reyos, Diana Mulinari, Irene Molinas, Massoud Kamali, Mattias Gardell, Pia Laskar (dömd för terrorbrott), Edda Manga (Gardells fru) m fl och de sk experternas vid Mångkulturellt Centrum i Fittja, Expo, Arena gruppen, förekommer i debatten men inte alls lika mycket som för 10 år sedan.

Några av dem går att läsa om man silar deras ideologiska svammel. Idéhistorikern Michael Azars Den koloniala bumerangen: från schibbolet till körkort i svenskhet (2006) är uthärdlig, men knappast inte någon av de ovan nämnda forskarna. Litteraturprofessorn Stefan Jonsson får ofta komma till tals i Sveriges Radio angående etnicitet, kulturradikalism och rasism, nu senast för att kommentera nationalekonomen Tino Sananadajis Massutmaning, men han går inte att lyssna på längre.

Vetenskaplig och teoretisk kritik av postkolonialism, oklart filosofiskt tal om ”Den andre”, intellektuellt ologiskt snömos och postmodernism har visserligen formulerats av forskare som Svante Nordin (Humaniora i Sverige), Johan Lundberg (Ljusets fiender, Det sista muséet), Inger Enkvist (Uppfostran och utbildning), Per Bruhn, men i stort sett har Stefan Jonssons vänner sedan 1990-talets slut dominerat debatten, akademin  och kulturlivet. Hans fd hustru Sara Danius är ständig sekreterare i  Svenska Akademin, där numera vänsterfeministen Sara Stridsberg ingår.

Ett undantag är den flitige debattören och organisationsteoretikern Mats Alvesson i Lund. Redan 2003 upplyste han studenter om det förföriska men förrädiska postmoderna tänkandet med kursboken Postmodernism och samhällsforskning. Han gick där i närkamp med de irrationella dragen, språkfixeringen, motviljan mot empirisk forskning och obegripligheten.

Hans slutsats delar jag, nämligen att postmodernism (liksom  antirasism, posthumanism, kulturkritik, postkolonialism, poststrukturalism, existentialism, fenomenologi, Hegel och marxism  och annat som jag tagit upp i denna artikelserie) är möjlig att ta del av för att lära sig något inom ett visst område. Lika väl som att läsa historiska, geografiska och etnologiska beskrivningar till exempel av folkslag här hemma eller utomlands så kan man läsa vad postkoloniala forskare kan bidra med. Ofta inte så mycket och de ställer till med mer oreda än gör nytta är min erfarenhet.

Men om man kan bemöta dem ska man det, vilket ibland är omöjligt som när Victoria Kawesi, ordförande i FI, nyligen debatterade med Hanif Bali  i Expressen TV.

Kawesa är urtypen för en postkolonial forskare i Sverige. Hon är svart, relativt ung (född 1975),  skriver om sig själv och är ideologiskt driven. I en intervju för Nationella Sekretariatet för genusforskning beskrev hon sitt ämne:

”Det nya avhandlingsämnet blev svart feminism och vithet. Victoria beskriver det som en autoetnografisk studie. Det handlar mycket om min egen resa och mina erfarenheter av rasism och vithet. Jag har ju en 30-årig erfarenhet av vithet. Så det är mycket navelskådande. Min arbetstitel för tillfället är Black Masks/White Skin, eftersom jag är väldigt influerad av Frantz Fanon. Jag vill anlägga ett svart feministiskt postkolonialt perspektiv på svarthet/vithet dynamiken.”

Victoria Kawesa är doktorand vid Tema Genus vid Linköpings universitet, där Stefan Jonsson är professor i etnicitet och undervisar vid lärarutbildningen på Södertörns Högskola.

Två teoretiska begrepp som jag inte berört här är det barn- och evolutionspsykologiska begreppet anknytningsteori och sociologens GH Meads begrepp ”generalized other”. Jag har bara berört vissa filosofiska och samhällsvetenskapliga områden där framför allt det hegelianska ursprunget till ”Den andre”  har spelat en stor roll ända in i svensk forskning och debatt om rasism.

*  *  *

Avslutningsvis så finns några metodologiska grepp som återkommer i dagens antirasistiska kulturpsykologiska bruk av begreppet ”Den andre”. De har sällan med filosofin från 1800-talet, men i och med Frantz Fanon på 1950-talet så blir kritiken av oss vita män i väst osedvanligt ensidig och aggressiv, varför man kan behöva lite tips:

För det första romantiseras och mystifieras ”Den andre”

För det andra exotiseras ”De andra” trots att syftet t ex hos Said är att inte göra just det, men även hos feminister som ofta negligerar kvinnors ansvar och onda avsikter

För det tredje vill inte ”De andra” ingå i sammanhang utan marginaliserar sig själva in i en offerposition

För det fjärde antas ”De andra” kunna ingå utan problem med andra minoritetsgrupper, t ex feminister, muslimer, antirasister, bögar, miljövänner i en konfliktfri regnbågskoalition

För det femte antar förespråkarna för begreppet ”De andra” att de bara genom att nämna ”De andra” så har de vunnit debatten. Vad menar de? Vilka andra? Är inte uppdelningen i ett vi och dem oundviklig? Det räcker ofta att ställa dessa enkla logiska frågor för att bringa dem ur sin självsäkra roll.

För det sjätte så använder förespråkarna ofta psykologiska och emotionella tricks för att få fram sina ofta ologiska och ideologiska budskap. De är lätta att avslöja genom att stå fast vid logik och förnuft och inte låta sig dras in i deras känslovurm.

Lycka till.

Del I, II, III , IV  och V i denna artikelserie  på Avpixlat.

På denna blogg I, II, III och IV.

Jan Sjunnesson, fil mag i filosofi och författare till böckerna Kommunitarism  och Philosophy papers on Aristotle to Rorty