Kategoriarkiv: Debatt

Förskolans nytotalitarism, rosa pedagogik, Reggio Emilia, fysikfusk och oklara bisysslor vid Stockholms universitet

Nedan finns fyra inlägg om förskoleforskning vid Stockholms universitet och aktivism på gränsen till korruption. Jag har tidigare skrivit om småbarn i förskolan och avdelning för förskoledidaktik vid Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet där jag verkade för tio år sedan. Se här, här, här, här, här, här, här och här finns hela kompendiet med referenser.

Möjligen har situationen förbättras men för de som följt Reggio Emiliapedagogikens intåg i svenska förskolor finns nog en del att diskutera än idag.

AB Reggio Emiliainstitutet, förälskelse och motstånd

När Reggio Emilia pedagogiken introducerades på allvar i förskolor i Sverige runt 1990 blev Gunilla Dahlberg snabbt en centralfigur. Hon ledde forskning och utveckling vid kommunala förskolor i Stockholms södra stadsdelar med framgång och vann snart fler anhängare utanför Lärarhögskolan  i Stockholm där hon verkade då. 

Hon och andra entusiaster startade 1992 den ekonomiska föreningen Reggio Emilia Institutet, beläget på Konradsbergsområdet där också Lärarhögskolan fanns. Efter ett tag beslöts att ett aktiebolag var en bättre form för att administrera den stora efterfrågan på fortbildning, resor till Reggio Emilia i Italien, bokproduktion och för att driva nätverk ute i landet och internationellt. 

Dahlberg sitter  idag 2013 i styrelsen för den ekonomiska föreningen och aktiebolaget som idag har en omsättning på 27 miljoner, en ökning med knappt 20 % sedan 2009 (org nr 556655-0942). Inget ont i framgången för Reggio Emilia Institutet men  dess band till universitet och förskollärarutbildning är diskutabla.

Av Stockholms stads budget 2012 för förskolor finns drygt 200 med pedagogisk inriktning Reggio Emilia vilket motsvarar 900 miljoner i omsättning. Ute i landet finns fler så uppskattningsvis handlar det om drygt en miljard.  Alla dessa förskolor tar inte del av allt fortbildningsutbud som ges av Reggio Emilia institutet men det finns ett visst tryck på varje sådan förskola att ha så många anställda som möjligt med anpassad fortbildning från de ledande specialisterna inom Reggio Emilia pedagogik, vilka åter finns dels vid Stockholms universitet, dels vid Reggio Emilia Institutet.   

Personal från Avdelningen för förskoledidaktik vid Stockholms universitet, föreläser och utgör ibland majoriteten av föreläsarna. Även pedagogikprofessor Staffan Selander från forskargruppen Didaktikdesign vid Stockholm universitet föreläser-

Huruvida Dahlberg, Lenz Taguchi, Selander, Palmer, Nordin-Hultman, Hultman, Olsson, Elfström m fl, samtliga lektorer, doktorer och professorer vid Stockholms universitet, inte har deklarerat dessa  bisysslor är inget jag har uppgifter om eller har heller ingen anledning att misstänka för jäv eller korruption. Men blotta omfattningen av alla kontakter och tjänster mellan dessa universitetsanställda och ett fristående aktiebolag är inte bra. Enskilda individer kan naturligtvis ge föreläsningar men denna kollektiva personalreserv för AB Reggio Emilia institutets förfogande från universitetet är iögonfallande.  

Till dessa starka band kommer den forskning som Dahlberg, Lenz Taguchi m fl bedrivit och bedriver via doktorander och egna projekt i de förskolor har Reggio Emilia pedagogik och som startats av dem själva i vissa fall på 1990talet. Reggio Emilia Institutet, Stockholms universitet och Stockholms stad ingår i samtliga forskningsprojekt, där det finns stor risk att rollerna blandas samman. Att leda forskare inom projekt man själv startat och med metoder man själv föreslår samtidigt som man säljer fortbildning till de förskolor och stadsdelar som deltar är bara det för mycket. Tyvärr räcker det inte med detta.

Avdelningen för förskoledidaktik har ett vetenskapsideal som skiljer sig väsentligt från övriga ämnen, nämligen att använda teorier utan täckning, att bortse från medicin, naturvetenskap och kvalitetsmätningar. Den sk transdisclinära agent- materiella postfeministiska poststrukturella forskning som bl a Lenz Taguchi bedriver har i och med lojaliteten till vissa förskolor, ett aktiebolag och en okritisk hållning till Reggio Emilia pedagogiken alla förutsättningar att inte respekterad som vetenskap, utom av de närmast invigda och av lojal förskolepersonal. Till detta ska alltså läggas en öppen aversion mot vetenskapliga metoder och vetenskaplig kunskap.

Denna aversion mot positivistisk och kvantitativ forskning är inget särskilt för pedagogik i Stockholm utan har varit det utmärkande sedan 1968 i västvärlden. Charles Taylors uppsats Interpretation and the sciences of man från och Jurgen Habermas Legitimation crisis, båda från 1971, var starten till vad som ersatte de traditionella hypotetiskt- deduktiva forskningsstudierna och hela den vetenskapsteoretiska debatt som inleddes under 1970talet. I Sverige fanns vid den tiden vetenskapsteoretiker- och historiker som SE Liedman, Ingvar Johansson, Gerard Radnitzky m fl, som kom att ersättas av hermeneutiker, kvinnoforskare och poststrukturalister under 1980- och 1990talen. Men tiden sprang dem förbi, utom inom förskolepedagogiken där den vetenskapsteoretiska utvecklingen verkar ha stått still.

Lenz Taguchi beskriver Reggio Emilia pedagogikens teorier och vetenskapsmetoder:

”Reggio Emilia – inspirationen är en gräsrotsrörelse som kan förstås som en motståndskraft mot för givet tagna och normaliserande sätt att se på barns utveckling och kunskapsproduktion. Barn och studenter ses som medkonstruktörer av kultur och kunskap i ett ömsesidigt förhållande till vuxna, familjer och resten av världen. Detta står i kontrast till de kognitiva och konstruktivistiska teorier om lärande där praktikerna oundvikligen fokuserar på att bedöma individuella prestationer i förhållande till förutbestämda mål ”.

Just motståndet mot vedertagna metoder för att mäta t ex kvalitet i förskolor är utgångspunkten för Gunilla Dahlbergs förhoppning om att barn just i Reggio Emilia förskolor ska skapa mening.  Att bedriva mer traditionella kvalitetsarbete och eventuellt mäta kvalitet t ex med skattningsskalor och nöjdhetsindex, antal barn per vuxen och yta per barn, sätts i motsats till meningsskapande. Reggio Emilia pedagogerna vill inte tala om standarder eller bestämda mått för förskolor. De inte agera för fler vuxna i förskolan märkligt nog. 

Därmed inte sagt att Dahlberg m fl inte bedriver ett gott jobb med sitt engagemang för bättre förskolor i Sverige genom att stödja Reggio Emilia pedagogiken. Men de verkar som entusiaster, förespråkare, ideologer och affärsintressenter – inte som akademiker som fullgör den tredje uppgiften för svenska universitet, att samverka med samhället.   Snarare gör det denna uppgift till sin första. Dahlberg har i och med bortgången av den italienske ledaren Loris Malaguzzi i Reggio Emilia 1994 gradvis blivit en global efterträdare, låt vara mot hennes anspråkslösa hållning.

Studiebesök från Japan, USA m fl står vid hennes dörr och universitetet ger henne en vetenskaplig legitimitet internationellt liksom här hemma.  Det kan ske om professorn är adjungerad men har sin huvudsakliga anställning utanför universitetet. Dahlberg hade varit mycket bättre fredad från misstankar om att blanda sina roller om så var fallet. Det finns inget brottsligt uppsåt i allt detta engagemang, bara en otyglad entusiasm för förskolor och pedagogik som bör belönas på rätt sätt och separeras från akademins strängare krav på integritet, vetenskap och neutralitet. 

Jag har själv planerat, sålt och ibland också utfört lärarutbildningsinsatser och handledning inom uppdragsutbildningen vid Uppsala universitet under sex år. Att enbart inrikta sitt utbud på en enda pedagogisk strömning ansågs otänkbart, som om man vore köpt av vissa intressen och inte kunde erbjuda annat.

Att sedan inte skilja på universitetets lärares roller som handledare i skolutvecklingsprojekt, forskare om vissa projekt och utförare av betalda uppdrag inom samma projekt vore otänkbart.  Att utvärdera vad man själv satt igång och sålt uppdrag till är just vad som har försiggått inom först Lärarhögskolan i Stockholm och sedan vid Stockholms universitet runt Gunilla Dahlberg. Rektorerna Ulf P. Lundgren och Eskil Frank kan inte varit ovetande om den stora verksamheten inom Reggio Emilia pedagogik men har kanske sett den som god reklam. Dahlbergs forskning har alltid dragit in stora medel och hennes doktorander har kunnat resa runt jorden på konferenser i en utsträckning som få andra motsvarande forskarstudenter vid dessa lärosäten har kunnat göra.

Reggio Emilia pedagogerna själva erkänner att de blivit ”förälskade” och befinner sig i en religiös väckelse. Bildpedagogen Ulla Lind, som själv deltagit i Reggio Emilia inspirerade projekt skriver:

”Eftersom den religiösa väckelsens mönster alltid redan är inskriven i en pedagogikdiskurs, så formeras pedagogiskt kunskapsbygge oftast som ett väckelseprojekt med insatser av starka känslor, med bekännelsen eller vittnesmålet. Man vittnar om vad som pågick före förändringen och i jämförelse med det liv som levdes före och efter omvändelsen. Den diskursordning som jag kallar ’reggiodiskursen’ blir i denna utövning ett uttryck för en maktöverföring som i en omkoppling förebådar allt ifrån tro, hopp och lycka till ”ett helt nytt liv” för de som väljer att låta sig representeras av denna diskurs – och därmed själva har tillgång till att medkonstruera den. Även den förälskelsediskurs som strukturerar vanliga ’kärlekshistorier’ kan hjälpa till att se vilken verkan som mötet med RE har makten att framkalla”.

Det säger sig själv att en sådan kärlek blir intim och nära, men inte vetenskaplig och objektiv kunskap, vilket heller inte eftersträvas. Motståndet mot de teorier som anses förlegade räcker utan att något klart alternativ formulerats. Lind beskriver Reggio diskursens dilemma:

”Således har ’reggiodiskursen’ producerat vissa förskjutningar i svenskt och nordiskt förskole- och skolsammanhang genom att ständigt brottas med nya begrepp inom de teoretiska och pedagogiska praktikerna. Fortfarande pågår dock detta till viss del inom en förälskelsemetafor som gör att ’reggiodiskursen’  betonar lyckan med (att bli lycklig med) lyckad pedagogik”.

Lenz Taguchi hyllar dock reggiodiskursen och dess motstånd. Hon skriver om ett projekt med barnteckningar där hon tillsammans med andra förskollärare försökt analysera utan några begränsningar i form av metodologi eller vetenskap:

” We used the practice of deconstructive talks, which involved visiting and revisiting amap-drawing assignment completed by a group of 5-year-old children. Our discussions were theoretically multidimensional and grounded in a post-structural approach to daily teaching practice. We consciously and conscientiously viewed the differences of opinion that arose in our discussions as productive, instead of thinking of these differences as a threat to consensus or as a problem to overcome. We began to resist, pro-actively, what we had previously known to be true, venturing into new, more ethically grounded ways to think about children and our work with them in the preschool. 

Based on our new understandings, we could not ethically continue with our old practices, and neither could we stop with these new understandings. This is because, from a post-structural perspective, no ‘truth’ in pedagogical practice will be ‘true’ in other contexts, and ‘emancipation’ is always situated and temporal in the ongoing and never-ending process of deconstruction” .

I sin avhandling, emancipation och motstånd. dokumentation och kooperativa lärprocesser i förskolan skrev hon om Reggio Emilia projekt där entusiasm och förälskelse ersatt undersökning och metodik. Rubrikerna var

 

OM ATT INTE VARA ”EN DÖD FISK I STRÖMMEN” – ATT ARBETA MED SIN SUBJEKTIVITET SOM FÖRSKOLLÄRARE

 

”DEN GLÄDJEFULLA OVET(EN)SKAPEN” – PEDAGOGISK DOKUMENTATION I DEKONSTRUKTIVA SAMTAL

 

OM ATT BLI  EN ”MÅNGFALDSTÄNKARE” ISTÄLLET FÖR EN ”ENFALDSTÄNKARE”

 

Hon avslutar sin avhandling med att förskolan måste förändras! Nu ! 

Dels blir motståndet mot tidigare synsätt det viktiga utan att riktigt kunna ange varför det gamla var fel, dels blir allt som påminner om dessa tidigare synsätt ersatt med en entusiasm och ett ordflöde utan dess like. Som handledning i Reggio Emilia pedagogik eller som en rapport om ett spännande utvecklingsarbete kanske hennes avhandling hade kunnat passera men knappast som avhandling.

Liksom de flesta texter runt Reggio Emilia är det ingen brist på teorier, vilja, kraft och dåd i form av projekt och dokumentationer (utan särskilda metoder), men dessa texter blir inte bättre för de. Liksom de sammanhang de rör sig där offentligt anställda, fortbildare, forskare och beslutsfattare blandar sina roller är texterna fulla med korsreferenser och intern, ofta pseudo vetenskaplig,  jargong, inte bara till varandras texter utan till hela bygget av en ny pedagogik. 

Detta bygge är förvisso viktigt och intressant att beforska, men det bör då inte ske av dem som bygger samtidigt som de ska agera forskare.  Reggio Emilia pedagogiken är idag ett resultat av akademisk sponsoring med personalresurser och material, vilket inte är ett lärosätes (fd Lärarhögskolan, Stockholms universitets) uppgift alls, även om man har ett uppdrag mot samhället. 

Idag (2013) fortsätter samma starka band mellan Reggio Emilia Institutet och universitetet vilket ger vetenskaplig glans åt vad institutet rekommenderar och säljer. I sak är detta fenomen inget nytt.  Liknande fenomen finns mellan arbetarrörelsen och vissa forskare/forskningsprojekt, kyrkliga grupper och pastoralinstitutet/forskning, miljögrupper och forskare osv. Kanske de sega korporativa strukturerna i Sverige bidragit till att skapa dessa frirum för vildvuxna samarbeten och att Reggio Emilia sågs och ses alltjämt som en pigg arvtagare till de mer trötta folkrörelsernas korporativism. 

Vi bör inte glömma att Reggio Emilia är en socialistisk och kommunistiskt dominerad region i Norditalien där militanta vänstergrupper som den militanta Potere Operaio Veneto-Emiliano sprang upp under sent 1960tal vid sidan av det mer sömniga och sedermera korrupta kommunistpartiet PCI/PDS.

I Sverige fick Reggio Emilia pedagogikens stöd i vänstertraditionen från socialdemokratins vilja att införa anti-auktoritär undervisning i skolan sedan krigsslutet 1945 för att vad man felaktigt trodde var en nazistanstruken lärarkår och i vänsteruppsvinget under 1970talet. 

Den röda och ibland rosa stämpeln på Reggio Emilia, ofta dold men inte svår att avtäcka under kollektiva arbetsformer och anti-auktoritär pedagogik, har nog varit ett bra marknadsföringsgrepp i de politiskt rödgröna områden dominerade av radikal medelklass och traditionell arbetarklass, där fristående privata förskolor hade setts som mer affärsinriktade

Med Reggio Emilia pedagogiken får personal, föräldrar, barn och kommunalt ansvariga en ny spännande pedagogisk ideologi utan vare sig gråtrist kommunal dagshemsrutiner eller Kentucky Fried Children.  Men även borgerligt fritänkande och liberala föräldrar och personal kan stödja Reggio Emilia pedagogiken, men jag tror att de röda inslaget drar i första hand röda stödjare.  De borgerliga familjerna fördrar ofta Montessori pedagogiken misstänker jag utan att ha bra belägg. I USA är Reggio Emilia pedagogiken mer avpolitiserad.

Förskolor som använder sig av Reggio Emilia pedagogiken kan vara dock kommunala eller fristående kooperativa/privata/stiftelser. Värt att notera är att dessa förskolor inte kan kalla sig Reggio Emilia förskolor fullt ut utan att ha ett visst antal utbildade förskollärare som gått i lära i Stockholm eller i Reggio Emilia. Därmed blir incitamenten än starkare att köpa kurser hos det fullbelagda Reggio Emilia institutet, som växt med 20 %  under krisåren 2009- 2012. Återigen, detta tyder på goda idéer och god lönsamhet, som ska växa utan stöd av offentlig sektor och utan motstridiga intressen. 

Att fuska i fysik

Att fuska i fysik betyder  dels att man kvackar, dvs. forskar eller undervisar i ämnet utan att ha kompetens, dels att man som fysiker bedriver ovetenskaplig forskning. I denna artikel gör svenska pedagoger det förra och den amerikanske fysikern Karen Barad det senare. Vilket som är värst är upp till läsare att bedöma. 

I flera artiklar om förskolepedagogisk forskning under 2000-talet och Anna Palmers och Karin Hultmans avhandlingar från 2010 och 2011 samt i Lenz Taguchis teoretiska huvudverk 2012 vilar en stor teoretisk börda på den amerikanska fd fysikern, numera feministiska forskaren Karen Barad. Hon får dessa svenska pedagoger att använda helt nya naturvetenskapliga begrepp och teorier som de inte känt till men applicerar på projekt och lärosituationer i svensk förskola, företrädesvis inom Reggio Emilia pedagogiken, och i förskollärarutbildning. 

Vi möter denna nya fysiskt grundade teori bland de läderfåtöljer i det akademiska rum på Bloms Hus, Stockholms universitet, då Hillevi Lenz Taguchi skulle förklara vad hon gjort och vill åstadkomma vid en eventuell sammanslagning av Lärarhögskolan och universitetet, som vi nyss läst om i förra avsnittet. Möblerna var gamla och knarriga, luften museal och ovädrad.

Hennes jeansklädda kropp värmer upp det breda skinnsätet och stolen omsluter henne. Det står faktiskt så, se sidan 7. Förnimmelsen av att sitta i denna ålderdomliga länsstil för henne tillbaka till sin förskola 1968, då lilla Hillevi 6 år, fick sitta still på en röd plastprick i lekrummet. Runt henne stimmade pojkar, som hon sade till men blev själv förmanad av fröken. Denna prick av plast skyddade inte mot det kalla linoleumsgolvet isande kyla mot lilla Hillevis strumpbyxor. Förskolan 1968 handlade om, precis som universitetssammanträdet 2006, att lära sig sitta still på sin prick.

Barad förespråkar en relationell materialism, också kallad agentisk realism och posthumanism (och socio-materiell, postkonstruktionistisk, postdisciplinär teori), som innebär att materiella ting samverkar och influerar levande varelser på ett kvalitativt nytt sätt. Därför blandar Lenz Taguchi in läderstolens yta mot jeansen, den tunna plastskivan mot strumpbyxorna. Hon vill utmana 

”de problem som jag menar uppstår så snart vi drar en ontologisk skiljelinje mellan teori och praktik, diskurs och materialitet, men också mellan kunskap och materialiteter (såsom våra kroppar, själva undervisningsmaterialen, möbler och ting i olika rum som institutionellt skapats för barns utveckling och lärande” (s. 11).  

Liksom hos Duns Scotus medeltida teologi såsom Deleuze framställt den, och som han och Guattari (över)tolkat denna horisontella metafysik där allt samexisterar, så finner Lenz Taguchi med Barads hjälp fram till en slags totalfysik utan gränser för dött och levande.

Likt antika och medeltida teorier om Scala Naturae eller varandets kedja, och vidare tankar från den eviga filosofien (perennial philosophy, Aldous Huxley, A.O. Lovejoy,  Ken Wilber), så är Barads panteistiska fysik närmare teologi och filosofi än fysik och tillämpad forskning. Hon deltog i experiment inom teoretisk partikelfysik vid New York State universitet vid Stony Brook runt 1980 och skrev en avhandling.

De mätproblem som undersöktes hade tidigare diskuterats av Nobelpristagaren Niels Bohr och hans kollega i atomfysik, Werner von Heisenberg. Dessa två spekulerade om vad observatörens inverkan kan vara vid experiment och om mycket annat de inte kunde undersöka och verifiera i laboratorier på 1950talet. Bohr själv lade till egna funderingar utifrån sin landsman Sören Kierkegaard och blev mest känd för sin ovilja, delad med de tidiga kärnfysikerna Einstein, Schrödinger och De Broglie, att anta en bestämd position angående ljusets materialla natur, som enligt honom kunde ses som vågor eller partiklar.

Observatörens status var intressant, men för att dra den slutsats som Barad gör ett halv sekel senare, att världen ska ses som ett horisontellt fält av material och meningar, behövs mycket fantasi och tro, megalomani och entusiasm. 

Lenz Taguchi tillhör de troendes skara när hon beskriver Barads tänkande som sägs utmana 

”den dominerande uppdelningen där människor förstås som aktiva, och materialiteten som en passiv bakgrund eller som ’döda’ verktyg för mänskligt handlande och mänsklig agens /…/Om vi tänker på exemplen med sammanträdesrummet och prickarna på golvet och utgår från Barads idéer kan både stolarna i rektorns sammanträdesrum och pricken på det kalla linoleumgolvet i förskolan betraktas som det hon kallar performativa agenter. Det innebär att materiella föremål och artefakter kan förstås som delar av en performativ produktion av makt och förändring i en sammanflätad relation som bygger på intra-aktion med annan material eller med människor och mänskligt meningsskapande. Det spelar roll hur stolar, prickar och golv känns och låter i vår intra-aktion  med dem” (s. 15).

 

SANT MEN TRIVIALT

Vi kan vara eniga om att materian påverkar oss, t ex finns många resultat från ekonomisk psykologi som visar att våra kroppar kan påverka våra beslut i mycket högre grad än vi trott. Men att från det dra slutsatsen att universum består av ett intensivt dynamiskt horisontellt fält av atomer i rörelse (för att inte glömma våra gener) som samverkar och samexisterar blir något helt annat och liknar mer förkunnelser än vetenskap. Om Barad verkligen hade hittat en TOE (en Theory Of Everything som strängteori, den allmänna relativitetsteorin, Standardmodellen etc.) eller ens förklarat något mindre fenomen hade hon blivit förstådd av fysiker.  

I sitt huvudverk Meeting halfway across the universe: Quantum Physics and the Entanglement of Matter and Meaning, som Lenz Taguchi , Palmer, Hultman m fl ofta refererar till, så är kunskap resultatet av en process där  “det materiella och det diskursiva växelverkar i intra-aktivitetens dynamik” (Barad citerad i Lenz Taguchi, s. 16). Ett speciellt sittande, på en förskola eller  i ett sammanträdesrum, produceras av vissa bestämda historiska och sociala fakta inklusive de materiella villkoren i t ex möbler. ”Att sitta på en viss stol i ett visst rum med specifika andra mänskliga och icke-mänskliga föremål kan därmed styra vad vi säger och göra, eller inte säger och gör” (ibid).

Detta är naturligtvis sant i en viss mening men oändligt trivialt och behöver knappast stöd i kvantfysik, vilket är faktisk vad Karen Barad stödjer sig på i slutändan. Världen är begriplig med hjälp av sociala och mänskliga interaktioner, låt vara om dessa också finns befästa i tid och rum. Hennes bruk av osäkerhetsbegrepp i mätningar av atomära tillstånd har en för vid tillämpning då dessa osäkra resultat handlar om tekniska mätmetoders tillförlitlighet och inte universums beståndsdelar.

Hade hon upptäckt dem eller fastställt att de inte alls existerar på de sätt fysiker antar hade hon fått Nobelpris. Nu drar hon retoriska växlar på att det finns osäkra metoder till att allt är osäkert och sammankopplat, fö samma retorik som Derrida och Foucault ägnar sig åt. Det finns tveksamma slutsatser, fakta, syn på sanningar, alltså finns ingen Sanning. Det finns socialt historiskt bestämda mänskliga handlingar, alltså är alla handlingar socialt historiskt bestämda.

Den utveckling inom fysikaliska mätmetoder som gjorts sedan 1970talet då Barad började sina forskarstudier har lett till att många av de problem hon ser akademiskt på har lösts i laboratorier med vida större kapacitet än 1980. Vidare är det hon skriver om ”entanglements of matter” något som lärs ut vid varje anständig fysikinstitution och inget särskilt nytt eller omstörtande. Men visst låter hon exalterad och fascinerande när hon beskriver oss människor i världen:

“We are of the universe–there is no inside, no outside. There is only intra-acting from within and as part of the world in its becoming.” 

Men vad betyder detta?

Hillevi Lenz Taguchi har några exempel från barn i förskolor i sin bok där Barads fysik används. Några pojkar som skriver på olika stora pappersark beskriv vara föremål för att ”det större pappret producerade stark kraft i de intra-aktioner det ingick i” (s. 112). Vidare har andra barn ritat och därmed ”utifrån ett intra-aktivt förhålningssätt som även inkluderar krafterna i papprets och pennornas outtalade, tyska samhandling” s. 105).  Vad som tillförs detta resonemang om pedagogiska processer utifrån Barads tankar är inte lätt att redogöra för. 

Ibland är Lenz Taguchi bara retorisk i sina beskrivningar av pedagogiska processers relationellt materiella sida, dvs. papper och pennor verkar vara levande och påverka oss. Men i andra stycken verkar hon faktiskt tro på denna naiva pan-psychism för att inte säga animism eller teosofi. Med hennes naiva syn på fysik hade hon kunnat bygga sina pedagogiska teorier på dessa irrläror eller andra, astrologi, alkemi eller paranormala fenomen. 

Inget hon skriver visar att hon begriper sig på fysik men litar obönhörligen på Karen Barads obsoleta, spekulativa och märkliga uppfattning om metodproblem i kvantfysik och hennes generaliseringar utifrån detta. Vad som leder tankarna till att Lenz Taguchi verkligen tror sig bedriva någon slags fysiskt baserad forskning är hennes beskrivning av den sk ”ontologiska vändning” som hon  säger sig använda för att förstå oss själva, världen, tingen, och materialitet (s. 12).

Ontologi är det filosofiska vetande som kan förknippas med forskning om universum, kosmologi och varats beståndsdelar. Att Lenz Taguchi med Barads begrepp skulle vara något väsentligt på spåren verkar inte troligt även om hon själv tycks tro det. Lenz Taguchi vill överskrida alla dikotomier, vilket kan vara lovvärt, men det sker inte genom att skriva ihop begrepp utifrån dessa dikotomier (död/liv, materia/levande, tal/ting osv). Att tro man som forskare i pedagogik kan sammanfatta en mängd skilda forskningsområden och dessutom överskrida de motsättningar som existerar inom dessa är minst sagt megalomaniskt.

I Paris hedrades detta till största delen stolliga transdisciplinära tänkande tyvärr under senare år, även om  en och annan , t ex Michael Serres  kan till och med ha hedras för att försöka förstå flera discipliner och deras ömsesidiga sammanhang utan att reducera dem och hänfalla till ren gallimatias som Deleuze och Guattaris verk till största delen är. Malheureusement

Lenz Taguchi må uttala sig om pedagogik men hennes pedagogik som stödjer sig på ovetenskapliga fysiska begrepp och forskningsresultat blir naturligtvis ovetenskapliga. I samma mån blir Barads begrepp om feministisk naturvetenskap och post-humanistisk vetenskapssociologi tveksamma, även om hon i dessa områden kan glida mellan sina roller som feministisk vetenskapssociolog och (förlegad) fysiker. 

Tanken att det skulle finnas en särskilt feministisk vetenskap, även i fysik, är om inte nedlåtande för kvinnor, så i alla fall obegriplig. Att kvinnor måste blanda in sina kroppar (Anna Palmers dansande förskollärarstudenter som lär sig matematik och Karen Barads och Hillevi Lenz Taguchis kopplingar mellan kroppar och tankar) är reducerande och gör kvinnors vetande till en andra rangsvetenskap, istället för att jämställa män och kvinnor som forskare. Att kvinnor ska betona det kroppsliga har snarare varit det traditionella och instängda. Det finns ingen feministisk epistemologi eller ontologi menar flera kvinnliga forskare, t ex filosofen Susan Haack

Lenz Taguchis förskolepedagogiska kollega Karin Hultmans avhandling i pedagogik som mer bygger på den omstridde Bruno Latours vetenskapssociologi än Karen Barads feministiska fysik.  Hultman skriver att ” inte bara människor utan också ickemänniskor, nonhumans, har agens, dvs. kan få saker att hända, kan påverka och göra skillnad.

Det som brukar förstås som ett passivt objekt, som ex. en penna, kan här utifrån [Bruno Latours] actor-network theory förstås som en aktör. Att tänka sig att något ickemänskligt har agens kan tyckas märkligt. Kan en sak verkligen göra något ? /…/ Våra dagliga liv går ut på att förhålla oss till världens alla agentiska krafter, som krafter och materiella kroppar, bland andra krafter och materiella kroppar (s. 31-32, Hultman 2011).

Om begrepp kan användas på nya icke vedertagna sätt kan döda ting sägas ha agens. Hultman blir då en egen slags språkbrukare , en poet, som tillskriver pennor liv. Det är tillåtet och kan  ge nya perspektiv men det är knappast vetenskap att döpa om begrepp och använda dem som om alla var överens om dessa nya semantiska krafter.

Eller så tror hon verkligen att hon inte brukar nya metaforer om ting i världen såsom vi namnger dem utan att världen verkligen är agentisk såsom Barad och hon själv tycks tro. I så fall liknar hon mer en schaman som framkallar animistiska andar än en vetenskapskvinna vid ett västerländskt universitet. Återigen finns intressanta perspektiv i hennes studie av barns matematiska lärande och utveckling i förskolan men dessa iakttagelser är grundade i en febrilt uppskruvad metaforik om en levande pulserande agentisk omvärld, ja ett rus av intryck och krafter som mer liknar magi än något annat.

Kanske de båda intellektuellt bevandrade narkomanerna, schamanen Carlos Castaneda (peyote, spikklubba)och poeten Antonine Artaud (meskalin, opiater), vilka båda refereras positivt och används i Deleuze och Guattaris arbeten (Artaud i Deleuze avhandling 1968), har mer med dessa magiska världar att göra. 

 

FYSIKFUSK?

Stockholmspedagogerna med Hillevi Lenz Taguchi i spetsen har i snart tio år skrivit om Karen Barads agentiska materialism som om de hade naturvetenskapliga belägg för att den var sann. De bygger på en teori som existerar i vissa feministiska och kulturfilosofiska sammanhang, men som få verksamma fysiker tar på allvar. Niels Bohr hade knappat godkänt hennes bruk av hans spekulationer för över 50 år sedan.

Om Barads sk forskning vilar på tveksam grund och Lenz Taguchi m fl vilar på Barad så faller hela det agentiskt materiella bygget med minst två avhandlingar, en forskningsinriktning i förskoledidaktik  och ett antal doktoranders projekt. Vad mer är att Vetenskapsrådet tillstyrkt minst tre forskningsprojekt med teoretisk grund i Barads agentiska materialism utan att några fysiker fått säga sin mening.

Hade de varit delaktiga i beredningen av ansökningar där fysik ingick hade dessa projekt säkert blivit av men ambitionerna att med stöd i en oprövad allomfattande beskrivning av universum utifrån Karen Barads spekulationer om fysik hade säkerligen blivit mer modesta. 

Ledande fysiker vid Stockholms universitet stödjer inte Karen Barads inriktning så varför skulle ledande pedagoger göra det? Svaret står nog att finna i de tidigare avsnitten i detta förskolepedagogiska avsnitt, nämligen i fascinationen över den franska poststrukturalismen och med stark lojalitet till feminism och queer teori.

Barad publicerar sig nämligen i tidskrifter utan betydelse i den naturvetenskapliga forskarvärlden: Derrida Today, Isis (Journal of History of Science Society), Hypatia, Signs (Journal of Women in Culture & Society),  Differences (Journal of Feminist Cultural Studies), Qui Parle (Critical Humanities and Social Sciences) , Kvinder, Køn og forskning etc. 

Som professor i feministiska studier, filosofi och medvetandehistoria vid delstaten Kaliforniens universitet i Santa Cruz har hon fria tyglar att skriva om vad och hur hon vill kan man tro av hennes publikation, men det betyder inte att svenska pedagogiska forskare kan bortse från forskning i fysik och om den kan stödja eller vederlägga hennes teser. Från förskoledidaktikerna vid Frescati Hage vid Brunnsviken och universitetet norr om Stockholm är det en kilometer till Fysikum vid Albanova universitetscentrum. En kort promenad för Lenz Taguchi, ett långt steg för hennes forskning. 

 

Hillevi Lenz Taguchi (2012).  Pedagogisk dokumentation som aktiv agent: introduktion till intra-aktiv pedagogik ( Malmö: Gleerups

Den rosa pedagogen

 

Det finns oändligt mycket att göra för att reda upp den ovetenskapliga och flummiga röran vid Stockholms universitets Barn- och ungdomsvetenskapliga institutions avdelning för förskoledidaktik i första hand och vid Institutionen för pedagogik och didaktik i andra hand. I centrum för min kritik står den våren 2013 nytillträdda professorn Hillevi Lenz Taguchis forskningsinriktning som kan förväntas dominera svensk forskning om förskola i en generation framåt, åtminstone i Stockholm. Hon är född 1962, vilket i sig är intressant, mer om strax.

Varför är det så illa kan man fråga sig ? Kan inte en professor få sätta sin prägel och vara ifred?  Naturligtvis. Men det kan bara ske om forskningen har relevans, åtnjuter respekt, besitter en etiskt försvarbar inriktning och är dessutom begriplig.  Så är inte fallet med Lenz Taguchi, hennes likasinnade kollegor och tyvärr inte heller med de filosofer och fysiker hon stödjer sin forskning på, vilket torde ha framgått.

 

1970TALETS ANTIKOMMERSIELLA BARNKULTUR

Det finns två skeenden som skedde under 1970talets barnkultur och förskolor som Hillevi Lenz Taguchis karriär som post-materiell  och post-feministisk Reggio Emilia pedagog kan påverkats av.  Det första skeendet handlar om den alternativa barnkultur och vänsterradikala tid hon växte upp i som barn och ungdom.

1972 var hon 10 år och kanske såg de barnprogram som särskilt TV2 sände efter att den ansvariga TV-producenten och vänsterfeministen Gunilla Ambjörnsson rensat bort allt som kunde komma från eller påminna om amerikansk kulturimperialism:

 De svenska barnprogrammen under 1970talet som Ville Valle och Viktor, Kapten Zoom , tjeckisk dockfilm,  den sovjetryska Drutten och Gena (Krokodilen), de antikommersiella julfilmerna Broster, broster ! och Karl-Bertil Jonssons julafton, handlade ofta om vänsterns alternativ till konkurrens, kapitalism, könsroller, hierarkier och miljöförstöring men även om att få vara frågande, tveksam, liten och svag. Vänsterns kollektivism och psykologins terapisyn.

Medieforskaren Ingegerd Rydin beskriver tidens anda i ett långt citat

”Utifrån barnredaktionernas måldokument och den diskussion som fördes rent allmänt om barnkultur, kan man urskilja ett antal frågor som stod i fokus under 70-talet. Det fanns en tilltro att man med medierna skulle kunna överbrygga klassklyftor och informationsklyftor och barnredaktionerna tog som sin uppgift att särskilt rikta sig till barn som kom från sociala miljöer, där barnen kunde tänkas behöva extra stimulans.

Dessa barn skulle synliggöras och känna igen sig i programmen. En annan uppgift var att synliggöra och ge röst åt så kallade svaga grupper som handikappade barn eller invandrarbarn. Det gällde också att bryta förlegade könsrollsmönster och visa på alternativa sätt att leva och skapa sig en tillvaro. Inte minst ville man visa upp realistiska levnadsvillkor snarare än att skildra idyller och förljugna världar, visa på värden som samarbete och solidaritet snarare än konkurrens för att nämna några exempel.

Eftersom den kommersiella kulturen hade stark dragningskraft på barn och ungdom förekom också smak- och kvalitetsdiskussioner om vad som var bra och dålig kultur. Det talades om ”alternativ”, d v s hur man ska kunna utveckla program som erbjuder goda alternativ till den kommersiella kulturen. Det gällde att visa upp motbilder; en annan sorts kultur som tog fasta på helt andra värden än den kommersiella kulturen.

Bland annat antogs barn bära på samma frågor som vuxna och barnprogrammens uppgift är att besvara dessa. Det gällde från mycket känsliga områden, såsom frågor om gud, sex och samliv till ganska basala frågor om samhälle, djur, natur, människa, tillverkning m m. Genom att utföra en stor undersökning på daghem och skolor runt om i landet fick man en lång lista av frågor som barn undrade över.”

I den offentliga debatten blev traditionell barnkultur  och kommersialism häftigt kritiserad. Dessa kritiker födda på 1940talet som gjort uppror under 1960talet publicerade nu böcker och producerade barn- och ungdomsprogram i de statliga kanalerna. Dessa aktivister dominerade radioprogram som Radio Ellen, Kanalen, Familjespeglen där förutom familjepolitik och jämställdhet diskuterades, även barn och unga analyserades i tidens vänsterradikala anda. 

I gruppen Alviksvägen 222 samlades journalister och makthavare, myndighetsföreträdare och forskare för att lägga upp strategier mot patriarkatet, kapitalismen och miljöförstöringen samt den usla barnkulturen.  En mängd alternativ barnkultur skapades av vilka Nationalteaterns Kåldomar & kalsipper må vara det mest pregnanta uttrycket. Själv köpte jag denna dubbel lp 1979 vid 21 års ålder med tanke på att ge mina framtida barn god vänsterkultur.  Nåväl.

Om den unga Hillevi Lenz Taguchi, 8 år 1970 och 18 år 1980, tog del av denna kritik av barnkulturen eller tog del av de proggiga alternativen vill jag låta vara osagt. Men det var svårt att undgå den massiva indoktrineringen från vänster under 1970talet, så jag utgår från det.

Till och med när ABBA vann schlagerfestivalen 1974 surade de statliga tv producenterna och ville först inte betala en egen festival 1975 och ställde sedan in svenskt deltagande 1976 pga hot från vänstergrupper. Sammantaget med det enorma trycket från statliga monopolmedia SR och SVT visar dessa i och för sig tramsiga musikinslag att få sektorer och händelser undgick att beröras av tidens antikommersiella anspråk och åtgärder.

Det andra skeende som skedde medan Hillevi Lenz Taguchi växte upp berörde henne troligen inte alls medan det pågick eftersom hon varken var förskollärare eller barn i förskola då.

Barnstugeutredningens betänkande 1972 med dess pedagogiska program, inspirerat av Jean Piaget, Erik H. Eriksson, Freire. Frigörelse, dialogpedagogik, samhällsengagemang men också individualpsykologiska ambitioner präglade denna första mer pedagogiskt än socialpolitiskt inriktade förskola.

Under beteckningen ”Rosa pedagogik” skrev pedagogen Daniel Kallós och Staf Callevaert en raljerande skrift från 1976 som framställde den nya dialogpedagogiken som en anpassning till medelklass och en feminisering (inte lika tydligt), och en vetenskaplig vändning från positivistisk behaviourism till allt annat som ansågs nytt. 

”Det blev tal om interaktioner i klassrummet, fenomenologi, ny-marxism, humanistisk psykologi, piagetiansim, hermeneutik och aktionsforskning där det tidigare bara pratats om beteenden och om statistik. Visserligen kunde det lätt påvisas att de flesta ismerna var minst 50 år gamla, men vad gjorde det när de för forskarna framstod som nya”.

 Den rosa färgen ska förstås som vänster (och socialistiskt/socialdemokratiskt/socialliberalt snarare än kommunistiskt) men har en biton av kvinnlighet som Lenz Taguchi själv tog upp 25 år senare i antologin En rosa pedagogik med ambitioner att försvara och utveckla den nya dialogpedagogiken, nu som rosa post-feministisk post- materiell pedagogiskt dokumentation, vilket vi sett i de tidigare avsnitten om hennes forskning. 

Samma fascination som de rosa pedagogerna kände på 1970talet inför alla nya alternativa vetenskapstraditioner finns i Lenz Taguchis omfamning av Deleuze och Guattari (vars huvudverk också gavs ut mellan 1972 och 1980).

Den rosa färgen ska associeras med kvinnlighet, feminism, en mjuk vänster, erotik, romantik men också vara ett återupprättande av den dialogpedaogik som Daniel Kallos gjorde ned 1978, ja enligt författarna till En rosa pedagogik  hånades kvinnliga förskoleaktivister. Med en ”lyssnandets pedagogik” från Reggio Emilia kan dialogen med barn tas upp igen, nu med queer teorier,  ”dekonstruktivt trubblande”, med hänvisning till de rosa hjältarna Derrida, Deleuze och de övriga fransmännen. 

Kajsa Ohrlander, pedagog från fd Lärarhögskolan, numera vid Stockholms universitet och Foucaultinriktad förskoleforskare, gör sitt bästa för att försvara den 1970talsflummiga rosa pedagogiken 1.0 i inledningskapitlet men den var lika illa då som i dess nya skepnad, den postmoderna rosa pedagogiken 2.0. 

Den rosa pedagogiken 1.0 anklagades för att vara ovetenskaplig i på 1970talet, medelklassinriktad, därav det rosa snarare än det röda marxistiska och arbetarklassinriktade0, och för intim (att tro att revolutionen skulle komma genom att  vi ”äntligen får krama varandra” , direktcitat ur Callevaerts och Kallós lustmord 1976). 

Det är uppenbart att denna första rosa pedagogik inte fungerade när 1980talets politiska realism tog vid och den utopiska vänstervågen ebbade ut, men då kom som en konstgjord andning Reggio Emilia pedagogiken till Sverige för att på nytt blåsa liv i det uttjänta progressiva projektet. I denna bubbla frodas dialogpedagogiken alltså på nytt i den rosa pedagogiken 2.0 .

År 2012 kunde de ursprungliga kvinnokämparna från den andra vågens feminism förenas med de tredje (post-feministiska) och fjärde (post-post feministiska) vågorna i böckerna I en klass för sig, Om värden och omvärlden, En rosa pedagogik och nu senast, Pedagogisk dokumentation som aktiv agent. Män som erkänner sin skuld genom att acceptera radikalfeminismens bild av dem och använder samma postteorier ingår som stödtrupp

 Den rosa pedagogen Hillevi Lenz Taguchi som verkar ha lyssnat intensivt på 1970talets barnprogram blev förskollärare på1980talet, lärare på förskollärarutbildningen vid Lärarhögskolan på 1990talet och sedan professor vid Stockholms universitet efter millennieskiftet 2000. Hennes vilja att vara personlig i sin forskning är helt i linje med hennes ideal om att allt hänger samman; liv, politik, kropp, forskning, familj, färger, tankar.  I boken In på bara benet från 2004 berättar hon om sin förvandling från en grå kvinnosakskvinna till en feminist med röda läppar, likt Gudrun Schyman gjorde.  

Hon berättar vidare om sin val av make från Japan, sin åtra, sin identitet som ”uppkäftig, framfusig” kvinna och att hennes äktenskap slutade pga oenighet om könsroller med ordagrann hänvisning till hennes äktenskapsgräl med maken. Hela boken är fylld av referenser till ovidkommande privata saker som ska illustrera hennes ambition att visa hur världen konstrueras språkligt och i könskategorier.  En idrottslärares bemötande av hennes svensk-japanske sons ovilja att åka långfärdsskridskor ses som diskriminering av modern Lenz Taguchi, som i detta agerar mer som sin son i mellanstadiet än en vuxen. 

Hennes framställning och tilltro till konstruktivismen, som varit ledande i västerländsk pedagogik, sociologi och psykologi sedan Piaget 1920tal, är med förlov sagt naiv. Ett exempel:

”Det som förstås som ett träd i Pajala, förstår och upplever inte skåningen eller smålänningen kroppsligt på samma sätt. Biologi, natur och kropp är lika mycket diskursiva konstruktioner som genus och kön”

Boken In på bara benet är obligatorisk läsning på lärarprogrammets pedagogiska kurser. Alla lärare oavsett stadier och ämnen måste alltså läsa om hur Lenz Taguchi började använda smink och tyda texter som denna.

”På ett förenklat sätt gör jag en skillnad mellan det jag kallar en sträng post-strukturalism, där subjektet, som ett arv från strukturalismen, fortsättningsvis och metaforiskt ’är dött’, och det jag kallar feministisk post-strukturalism, där subjektet är centralt och dess betydelser omdefinieras i relation till såväl det humanistiska som det strukturalistiska ’döda’ subjektet” (s. 56).

Själv har jag inga problem att läsa denna naiva framställning av filosofiska diskussioner eftersom jag studerat fransk post-strukturalism sedan 1980talet, men att begära att alla lärarstudenter vid Stockholms universitet ska ta sig in i detta virrvarr är obegripligt. Det liknar i allt de följsamma trendväxlingar som innebär att studenter först måste få en utläggning av tidigare bristfälliga vetenskapsinriktningar som universitetslärarna kritiserar i sina ensidiga framställningar för att studenterna ska anamma de senaste trenderna.

Studenterna får därmed  en ideologiserad bild av vetenskaplig forskning där vetenskapstraditioner (metodik, utvecklingspsykologi, kvantitativa metoder, positivism) och resultat i historien bara har i uppgift att visa en väg fram – till dagens ofelbara teorier. Lägger man därtill en jargong (se ovan ang Deleuze och Guattari) och en sekt (se ovan ang Reggio Emilia) så utesluts många viktiga perspektiv, lärdomar och erfarenheter, vetenskapliga såväl som personliga.

Studenter och doktorander tiger om sina tvivel i sådana miljöer och uppmanas gå i lära hos auktoriteterna, förr professor Dahlberg, numera professor Lenz Taguchi.  

In på bara benet är ingen vetenskaplig studie av metoder och resultat i pedagogisk forskning, områden den nuddar vid men aldrig seriöst och vetenskapligt, bara entusiastiskt och personligt. Den är en personlig historia av en kvinnlig pedagogs väg till feministisk post-strukturalism utan några som helst invändningar mot dessa vetenskapstraditioner eller metoder.

Boken är en katalog över vad som skedde i svensk pedagogik i slutet av 1990talet i relation till postmoderna och feministiska teorier men har noll och intet värde för lärarstudenter, annat än som ren ideologi och propaganda för de teorier Lenz Taguchi gillar.  Hon fortsätter att skriva med vetenskapliga ambitioner i samma personliga stil som vi sett i avsnittet om Karen Barads fysik där lilla Hillevi 6 år satt på plastpricken på dagis liksom den stora docent Hillevi Lenz Taguchi fick göra i läderstolen hos rektor Kåre Bremer på Stockholms universitet.

Den man som hade tagit ifrån Lärarhögskolan rätten att utfärda doktorsexamen  vilket de hade kunnat med stöd från universitetet. Detta skedde med folkpartisten och skolministern Jan Björklunds goda minne, till förfång för Lenz Taguchis forskning. 

Eftersom den ursprungliga rosa pedagogiken på 1970talet som betonade de nära relationerna, påverkade bland annat av amerikansk relationell socialpsykologi och individualterapi, sågs som för liberal och borgerlig av marxister som Callevaert och Kallós.

Men med Deleuze och Guattari (som i sin tur gick tillbaka till Gabriel Tarde, Wilhelm Reich m fl) kunde de nära pedagogiska relationerna också ses som politiska. ”Det personliga är  politiskt” – ljöd ju stridropet men det tog ett par decennier innan vetenskapliga trenden post-strukturalismen tog en omväg via USA och återvände till Europa med detta motto.  Lenz Taguchi och hennes kollegor fick äntligen verktyg för att kunna problematisera alla åtbörder, gester, föräldraprat och barnbabbel, för att korrigera och göra alla politiskt och personligt ansvariga för allt de gör. Nås detta blir resultatet en total politisk korrekthet, dvs. fascism eller som Vilhelm Moberg redan 1965 kallade det smygtotalitära svenska synsättet, demokratur.

Hur denna blandning av begärsproduktion (Deleuze och Guattaris begärsfilosofiska semantiska innovation ) och radial pedagogik kan låta beskrivs i boken Learning desire från 1997:  

”/ . . . /drawing on the work of Gilles Deleuze and Félix Guattari to critique problematic rituals in its enactment. My point is to argue that a radial pedagogical politics demands attention to substantive conceptions of desire and eroticism working in the service of a communication of contagion. By substantive notions, I mean notions that allow the pursuit of thoroughly material questions about the ‘essence’ and circulation of desire as revolutionary counter investment, questions that rework normalizing representations of the pedagogical body politic in that they reconfigure it as corporeal and relational, yet undetermined and ambiguous” (kursiv i original).

Utan att gå in närmare i detta retoriska surr från 1970talet vill jag hävda att det finns inget i denna text, och i liknande hos fransmännen eller hos de svenska pedagogerna, som förhindrar att erotik och begär går över gränsen till övergrepp. Jag vet att begär inte ska förstås psykoanalytiskt eller  sexuellt utan som en del av infrastrukturen i ett senkapitalistiskt samhälle men det gör inte saken bättre.

Att rosa genuspedagoger tillåts peka finger åt barn och föräldrar som de anser beter sig konservativt och könsrollsbevarande kan man möjligen stå ut med, men att detta legitimeras av vetenskapliga forskare är väl magstarkt. Lenz Taguchi beskriver i slutkapitlet till boken En rosa pedagogik hur en ”posthumanistiskt feministisk relationell materialism” ska kunna frigöra förskolans personal, barn och föräldrar från tvingande biologiska strukturer och se individer istället för kön, dvs. att flickor och pojkar ska inte (bara) överta varandras roller och leksaker, utan vara varken flicka eller pojke, dvs, transgender, queer.  Hon skriver:

”Utgångspunkten är att alla kroppar befinner sig i ett tillstånd av kontinuerlig, fortgående transformation och förändring vare sig det handlar om en sten, en stol, en växt eller en människokropp. Kroppens kön/genus betraktas här som en transformativ multiplicitet och ett socio-materiellt fenomen, och utgörs av effekterna av interaktionerna mellan mellan en närmast oändlig mängd aktiva aktörer – av celler, hormoner, vävnader, vätskor, föreställningar, kläder, kroppsrörelser. Gilles Deleuze och Félix Guattari (1980, Tusen platåer)  beskriver detta i termer av a thousand tiny sexes (tusentals små kön/genus) och som ett assemblage (en ansamling av ihopkopplingar) som är i ständig transformation ”

Vore jag förälder eller förskollärare skulle jag ta mitt barn och mig själv och bege mig så långt bort från Hillevi Lenx Taguchis mikropolitiska erotiska experiment i förskolan. 

I hennes text nämner hon vidare tillblivandet av identiteter utifrån Deleuze och Guattaris begrepp devenir, becoming på engelska. Man blir en cyklare, en klättrare, en diskare osv. genom cyklande, klättrande, diskande. Där hon och socialkonstruktivismen går fel är när de anser att dessa positioner innebär något ontologiskt eller epistemologiskt intressant.

Eftersom post-strukturalismen är mot inre väsen, betydelser, kön, identitet osv i sin anti-essentialism (i likhet med sk post-analytisk filosofi och neo-pragmatism, som hos Richard Rorty), hävdar man att det varken finns en inre sammanhållen individ eller yttre strukturer, bara tillfälliga positioner att gå in i. Vem som går in i dessa strukturer är inte lätt att veta. Sharon Rider visade hur illa detta tänkts i sin studie Avoiding the subject

Även den framgångsrika rosa pedagogen Hillevi Lenz Taguchi lider i sina texter under oket att vara medveten om sina tillfälliga positioner i till synes orubbliga strukturer av språk, teorier, historia, socio-materiella villkor. Det är som att talar man är man förtryckt och talar man inte, tiger man.  ”Vi är alla kollektiva producenter av en diskursiv maktproduktion” lyder titlen i Lenz Taguchi 2012.  Ett teoretiskt kvalificerat svar på denna dystra situation kan ges, och Sharon Rider gör det med den äran, men bäst är att lägga benen på ryggen och dra till skogs.  Det finns mycket lite att säga till någon som vill analysera alla ens utsagor som delar av en patriarkal logocentrisk governmentality-styrd utspridd diskursiv socio-materiell maktordning.

De tillblivanden, eller kanske tillblivelser, Lenz Taguchi hyllar som oklara processer av rörelser i strukturer där nya identiteter kan uppstå är direkt taget från det franska ordet devenir, att bli. Hos Deleuze och Guattari i Tusen platåer finns hund-blivanden, sten-blivanden och kvinno-blivanden. Det senaste blivandet är det mest grundläggande och första deklarerade fransmännen 1980 och Lenz Taguchi visar tydligt sin uppskattning i sin bok 2012 som vi refererat tidigare. 

”Utan att Deleuze och Guattari (i  Tusen platåer) betecknar sig som feminister, menar de likafullt att majoritetens position och sanningsbegrepp begreppsliggörs i termer av ’Mannen*; dvs, den vite medelklassmannen, medan minoriteten begreppsliggörs som ’kvinnan’ och ’djuret’. Därmed menar de att denna process att installera sig i tillblivelse som minoritet i första handkan betecknas som en process av tillblivelse som kvinna, djur eller molekyl (som den minsta beståndsdelen av alla kroppar och all materialitet): ’becoming woman’, ’becoming animal’, och ’becoming molecular’. Alla tillblivelseprocesser börjar med och passerar processen av tillblivelse som kvinna . . . /” (s. 132, kursiv i original).

Bakom dessa tillblivanden finns Nietzsches och Bergsons vitalism med förlitande på oklara krafter i natur och viljor som intuitivt kan leda oss rätt och till makt. Av de två föregångarna var nog Nietzsche den mest misogyne, Bergson en försynt herre medan Deleuze och Guattaris begärsfilosofi kan gå åt vilket håll som helst vad gäller feminism eller anti-feminism, kommunism eller fascism. Att de hyllar kvinnor betyder lite, frågan är vad deras texter visar. Feministen och litteraturvetaren Alice Jardine visade dock tidigt att herrarna inte alltid var att lita på vad gällde deras hållning mot kvinnor och kvinnoblivanden .

En sista referens till de pratglada fransmännen som Lenz Taguchi tycks ha en fäbless för handlar om deras begrepp lissé och strié, det släta och det stratifierade, i Tusen platåer. Hon vill inte framhäva det släta rummet framför det stratifierade men gör det likafullt. I Anti-Oidipus betonades de-territorialisering framför re-territorialisering, en binär abstrakt maskin  som Deleuze och Guattari vill komma bort från genom ytterligare en utväg i begreppen lignes de fuite, flyktvägar och rhizome, som de föreslår i den senare boken.

Inga av dessa neologismer har vunnit respekt utanför de deleuzo-guattarianska kretsarna, men Lenz Taguchi är ihärdig i sin ambition att använda dem på lek i förskolan och könskodade samtal. ”För Deleuze och Guattari handlar det om flöden som kan vara mer eller mindre tröga, sega och koagulerade, och som har olika kraft och intensiteter, men som alltid är i transformation inom ramen för en ’platt’ relationell immanensontologi” (s. 75).  

Vi lämnar dessa diskussioner men det vore behjärtansvärt om Lenz Taguchis m fl forskning utifrån dessa begrepp granskades, eftersom det finns lite empiri och metoder som kan underbygga all denna teoretiska överbyggnad. Ibland tycks det bara vara en klosett kvar när man stigit uppför de teoretiska marmortrapporna i den pedagogiska forskningen säger hennes fd chef och rektor vid Lärarhögskolan.

1 april 2013 tillsattes Hillevi Lenz Taguchi som professor i förskoledidaktik vid Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, som till största delen är en kvarleva från Barn- och ungdomsvetenskap, Institutionen för individ, omvärld och lärande vid Lärarhögskolan i Stockholm, där hon verkat tidigare.

Hon ersätter Gunilla Dahlberg i denna Sveriges enda professur i förskoledidaktik och var en den enda sökande. Därmed har linjen befästs från den rosa pedagogiken 1.0 med Dahlberg född 1945 till den rosa pedagogiken 2.0 med Lenz Taguchi född 1962. De sakkunnighetsutlåtanden som låg till grund för hennes tillsättning, och som inte hade urvalsproblem då hon var den enda sökande, skrevs av Agneta Linné, fd kollega från Lärarhögskolan, Bosse Bergstedt, lacaniansk folkbildare (därmed  bekant med post-lacanianen Félix Guattari) och Ulf P. Lundgren, fd kollega och chef från Lärarhögskolan. 

Av dessa utlåtanden har bara den sistnämnda något att invända mot Lenz Taguchis forskargärning.  Efter ha lovordat hennes insatser skriver Ulf P Lundgren:

” När detta är sagt vill jag dock framföra några reflexioner kring denna produktion. Den är starkt profilerad dock med en intressant produktion. Det är en produktion som präglas av abstrakta resonemang och analyser, som blir och kan bli positioneringar i förhållande till olika vetenskapliga diskurser, vilket försvårar bedömningen av hur resultatet bidragit till ökad kunskap. Därmed får resultaten en normativ prägel, utan att dess normativa karaktär tas upp till behandling. Detta innebär också att det kan vara svårt att se linjer i analyserna och diskussionerna som knyter empiri till resultat. Annan relevant forskning får stå tillbaka inför abstrakta resonemang”.

Vi har nu nått till vägs ände med den rosa pedagogen Hillevi Lenz Taguchi. Får hon fortsätta obekymrad med sin forskning lär nya kullar doktorander begeistras av hennes entusiasm för rhizomatik, materiell agens och mikropolitisk  post-post feminism. Eller så granskar Stockholms universitet hennes  och andra likasinnade pedagogers forskning på allvar genom att tillsätta en utredning med kompetens i filosofi, fysik och pedagogik. Så mycket skulle vara vunnet om dessa frågor, som delvis nämns i sakkunnighetsutlåtandet ovan,  kunde besvaras angående dessa förskolepedagogernas forskning:

  1. Är  Deleuze och Guattaris, Foucault, Derridas, Butlers m fl filosofiska teorier rimliga?
  2. Är Stockholmspedagogernas tolkning av dem är rimlig?
  3. Vad anser andra teoretiker och forskare inom forskningsområde ?
  4. Uppfattas dessa filosofer som rimliga av andra filosofer, teoretiker och forskare?
  5. Vilken roll teorier ska spela t ex i en vetenskaplig undersökning av förskolebarns lek?
  6. Vilken vetenskapsteori- och metodologi används i denna forskning?
  7. Varför kombineras inte kvalitativa och kvantitativa metoder?
  8. Hur hänger begrepp och empiri, teori och resultat ihop ?
  9. Vilken roll spelar normer och ideologier in i denna forskning?
  10. Vilka antaganden görs om samhällsengagemang och t ex jämställdhet ?
  11. Går dessa forskningsresultat att falsifiera?
  12. Går de att upprepa?
  13. Vilka vinster görs genom att införa nya begrepp och vad betyder de?
  14. Hur få insyn i denna forskning?

Ett års utredning på heltid för en extern rekryterad pedagog och deltid för en filosof och fysiker för att tröska igenom dessa och andra frågor till de vetenskapliga arbeten som producerats sedan 2000 av nämnda forskare vid Lärarhögskolan och Stockholms universitet skulle räcka.  Till detta kommer den röriga organisation kring Reggio Emilia Institutet där projektledning, uppdragsutbildning och forskning skett av samma parter och personer men i skilda roller. Ingen forskare gillar att bli kritiserad på det raljerande sätt jag gjort med Hillevi Lenz Taguchi och universitetsledningen ska inte och kan inte reda ut inomvetenskapliga strider. Men två kännetecken gör Lenz Taguchis m fl forskning angelägen att undersöka: 

  1. Den involverar andra discipliner (fysik, filosofi) utan att visa någon kompetens 
  2. Reggio Emilia pedagogiken har utvecklats inom förskolor som projektletts från dessa forskare som sedan forskat om och bedrivit uppdragsutbildning för samma förskolor och kommunala företrädare. 

Lenz Taguchi skulle säkert sitta kvar efter en granskning men tvingas besvara frågor som hon skytt under sin forskarkarriär.  Den förskolepedagogiska forskningen och förskolorna i Sverige skulle vinna mycket på att detta kom upp i öppen dag. Ett grundläggande fel är att de vetenskapliga traditioner Lenz Taguchi m fl vilar på dels är ganska ovetenskapliga, dels enligt Lenz Taguchi och Barad förespråkare en slags holism som innebär att allt hänger samman:

Biologi, historia, materia, symbolanvändning osv. En invändning som kritiserar detta synsätt som vara alltför rörigt, t ex begreppen rhizomes, agencements, immanensplan, entanglements of matter and meaning etc., får då svaret från Lenz Taguchi m fl att denna röra ska vara rörig. Men om allt hänger ihop betyder ingen del någonting.  

Ska en vetenskap som Lenz Taguchis gränsöverskridande transdisciplinära post-humanistiska agentiskt materiella och post-strukturalistiska post-feminism överhuvudtaget kunna förklara ”allt” måste tvärtom begreppen och teorier vara oerhört preciserade och allmänt erkända, vilket inte hennes synsätt och metodik alls är.

Från hennes avhandling 2000 och framåt avvisar hon tvärtom alla andra vetenskapliga metoder och teorier som ofruktbara på grund av deras kvantitativa, normaliserande, förtryckande, kvinnofientliga, antropocentriska världsbild. Ju mer motstånd hennes teorier möter, desto mer rätt är de.  I stället vill hon ha en mängd alternativa teorier som sinsemellan tar upp vitt skilda områden: Queer forskning och kvantfysik, semiotik och ontologi, historia och geologi, matematik och biologi osv.

Att få dessa teorier att hänga ihop till ett system är en livsgärning och av de tre som försökt, Deleuze, Guattari, Barad, imponerar ingen i vetenskaplig stringens, vilket återigen enligt Lenz  Taguchi talar till deras fördel. Att inte bygga system är bra menar hon  och hänvisar till de avståndstaganden som görs inom postmodernt tänkande. Hon kan istället hänvisa till den intellektuella ”röra” hennes postmoderna läsfrukter resulterat i, men likafullt är det ett slags alternativt system som hon bygger, framförallt i de mer megalomaniska avsnitten sin bok från 2012 utifrån Barads relationella materialism och Deleuzes ontologi.

Att säga ”allt” innebär att säga ”ingenting”. Är dessutom de politiska och etiska värden dessa vetenskapstraditioner vilar på tvivelaktiga, vilket för försökt visa, ska mycket till för att negligera en utredning. 

Barndomspsykologi som nytotalitär familje- och samhällsideologi

 

De totalitära ideologierna vill kunna styra alla samhällets vrår och skrymslen. Alla medborgare är skyldiga och kan ställas inför ideologiska domstolar. En enhet som därför motarbetas av alla totalitära ideologier är familjen, den biologiska enhet som undandrar sig statens makt. 

De nya mjukare totalitära ideologierna som drabbat Skandinavien sedan efterkrigstiden, i synnerhet Sverige men även Danmark och Norge, utger sig för att tjäna det goda. Vad gäller familjepolitik har utbyggnaden av förskolor och beskattning gjort att staten kunnat kontrollera barn från 6 månader och uppåt. Vill familjen själva sköta sin barnomsorg väntar ekonomiska och ideologiska bannor. Att sänka skatten så att föräldrar själva kan spara till hemmavistelse (bästa alternativet) eller att ge ett vårdnadsbidrag i paritet med förskolans månadskostnad per barn,  cirka 12 000 kr (näst bästa alternativet) är därför omöjliga.

I den kurslitteratur som undervisas på förskollärar- och lärarprogram i Skandinavien uppmuntras studenterna till att se familjen som mindre betydelsefull. Den danske barnspykologen Dion Sommer har lanserat begreppet ”barndomspsykologi” för att visa att barndom minsann inte är ett biologiskt utvecklingspsykologiskt begrepp utan skiljer sig från tid och plats. Hans böcker är översatta till norska och svenska och ingår i den  barnsociologiska forskningsinriktning som startade 1990 av Allison James och Alan Prout med flera amerikanska forskare knutna till Cultural studies.

Angreppet på familjen görs av Sommer och andra barnforskare utifrån ett konstaterande av att familjebildningar ser annorlunda ut än tidigare. Mödrar yrkesarbetar (vilket de gjort före den borgerliga hemmafruepoken sedan 1800-talet) och barn utsätts för intryck från allt fler medier och personer, samt tas om hand av organiserade barnomsorgssystem, förskolor och tidigare, daghem. Enligt denna analys är föräldrar mindre viktiga,  och förskola/skola/kamrater/medier allt viktigare. 

 

Resonemanget om de allt mindre viktiga föräldrarna görs utifrån en analys av hela samhällsutvecklingen som sägs ha nått ett nytt paradigm runt 1970 enligt Sommer, norrmännen Askland och Sataøen, och svenskan Nordin-Hultman. Vid denna tid, runt 1968 då Dion Sommer var 20 år, ska västvärlden ha inträtt i ett nytt postmodernt tillstånd. Det var i vart fall vad den franske filosofen Jean-François Lyotard spekulerade om tio år senare, 1979 i boken La Condition postmoderne.  

De skandinaviska barnforskarna menar att denne vänsterextreme 1970-talsfilosof (inkl Baudrillad, Derrida, Foucault, Deleuze m fl ) talade om samhällsutvecklingen när de i själva verket talade om estetik och naturvetenskap (Lyotard).  För de skandinaviska forskarna har dessa filosofer lyckats döma ut upplysningstänkandet, moderniteten, industrialismen, patriarkatet och det logiskt- rationella förnuftet. Sedan 1970 finns inga förklaringsmodeller, inga sammanhang, inga traditioner, ja knappt några barn heller.

Elisabeth Nordin-Hultman beskriver detta teoretiserande i sin doktorsavhandling i pedagogik vid Lärarhögskolan i Stockholm: 

“Det finns ingen yttersta meningsgivande grundval för hur t ex en sexåring egentligen är “ 

“Barn och omgivning, subjekt och objekt, ses inte som separata enheter, utan snarare som sammanvävda” 

“Utifrån ett poststrukturellt synsätt blir det möjligt att tänka sig att ett barn så att säga ‘uppstår’ med ett sätt att vara i varje specifik situation” 

“Ett barn är enligt detta synsätt aldrig exakt lik sig självt, aldrig ‘identisk’ med sig självt.”

”Enligt detta synsätt finns inte ett barn sätt att vara givet ‘inne’ i barnet som en läggning som går att fästa vid barnet, utan det skiftar”

”Ett avgörande skillnad som ett sådant perspektiv skapar är att när man säger något om ett barn, säger man därmed också alltid något om barnets sammanhang och miljö “

(Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande, 2004)

 

Normännen Askland och Sataøen skriver att ”I det postmoderna samhället kan vi säga att vi lever i världen på ett helt nytt sätt än tidigare i historien”, vilket givetvis är nonsens. De exemplifierar med begreppen avtraditionalisering, komplexitet och konkurrerande norm- och värdesystem, men allt detta har pågått sedan århundraden om än i högre takt och för fler idag. 1981 satte den tyske socialfilosofen Jürgen Habermas ned foten angående det postmoderna och polemiserade mot Foucault et al. Men de skandinaviska barnforskarna fascineras fortfarande att 1968 års kulturella ungdomsuppror. 

Sommer upprepar samma tankar om att barn numera är kontextuellt definierade genom att de ingår i barnomsorg och utsätts för fler intryck än någonsin tidigare. Familjens betydelse är att vid sidan av professionella barnvårdare och lärare vara en känslomässigt stabil zon menar han men vill å andra sidan ha kvar definitionen av det nya postmoderna barnet som klarar sig tack alla andra utom föräldrarna. 

I boken A childhood psychology (2012) försöker Sommer sitta på båda stolarna samtidigt genom att introducera begreppet ”förhandlingsfamiljer” (negotiation families), de nya slags familjer som alltid är beredda att förhandla med sina barn. Därmed kan Sommer och hans forskarvänner bejaka utvecklingen och samtidigt säga att förhandlingsfamiljen i alla fall är en familj, inte en upplöst postmodern samling människor som råkar bo i samma hem. 

I bilden från Sommers A Childhood Psychology beskrivs barnet i centrum mellan flera världar där ingen är större än någon annan:

Förhandlingsfamiljen är ett önskvärt resultat av den postmoderna ideologin, där barn tidigt utsätts för påtryckningar från sk normkritiker och genuspedagoger, beskäftigare än Alva Myrdals socialpedagoger någonsin vågade vara. Att reducera barn och föräldrar till posthumanistiska subjektpositioner är något som bejakas i dessa förvirrade teoretiker som idag påverkar skandinavisk förskola och familjepolitik. Förhandlingsfamiljen är ett sätt att smyga in totalitära tankar in i föräldrarnas fostransmönster. Ve de familjer som vill hålla sina barn från förskola och  – till och med från skolan. 

Sommer, som borde veta bättre eftersom han bevisligen läst de amerikanske a barnomsorgsstudierna från NICHD, refererar till Bengt-Erik Anderssons meningslösa studier av svensk förskola från 1989 och 1992. Dessa gjordes på ett litet antal och går inte att dra några slutsatser från vilket Per Kågeson visade i sin Tid för barn? 2006

Därmed har flera nytotalitära syften uppnåtts; att ta ifrån föräldrar inte bara makt utan även identitet, att göra barn till strukturella spelpjäser, att aldrig kunna erkänna vad en normal utveckling kan innebära eftersom normalitet bekämpas och att till sist, fostra en generation av unga som alltid kommer lyda med postmoderna dolda makten genom att känna efter vilken värdegrund som gäller. Deras egen värdegrund är alltid reducerad, medan andras alltid uppmärksammad. Kränkning och mobbning är aldrig andra barns individuella ansvar utan ansvaret är utspritt i de post-strukturella oöverskådliga positioneringarna.

Barn behöver inte sina föräldrar utan bara känna till de aktuella sociala och kulturella koderna, den av de skandinaviska barndomsforskarna hyllade kontexten. Därmed har totalitarismen uppnåtts; individen är inget, massan allt. Barnet ska inte vara bräckligt utan  som Allan Schore skriver, ”mallable” , dvs. formbar.

För de statslojala skandinaviska barnforskarna är detta positivt. De bejakar nedbrytningen av familjer, föräldrar, traditioner och barns egna utvecklingslinjer. Alla barn ska vara likadana och ingen är onormal. Alla barn kan gå i alla grupper och klasser. Barn är deras postmoderna nytotalitära projekt till vilket pris som helst. De skriver att efter 1970 finns inga förklaringsmodeller vilket i sig är ännu en förklaringsmodell, den att inget går att förklara eller förstå. 

Genom att bortse från biologi och aldrig kunna dra slutsatser eller använda fakta eller ens ha tilltro till förnuftet, kommer denna generation bli den första under 1900-talet som inte bara blir fattigare än sina föräldrar utan även dummare. En medveten fördumning som drabbar de materiellt och intellektuellt minst rustade familjerna.  Hur barnen far i sammanhang som dessa får kliniska barnpsykologer som Allan Schore och Sue Gerhardt ta reda och i bästa fall bota.

De svenska forskare som inte sällar sig till den förvirrade postmoderna mittfåran i svensk barnforskning är bland andra barnforskaren Gunilla Halldén och psykologerna Anders Broberg och Pia Risholm-Mothander. 

Litteratur:

Leif Askland och Svein Ole Sataøen, Utvecklingspsykologiska perspektiv på barns uppväxt (Liber, 2014)

Elisabeth Nordin-Hultman, Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande (Liber, 2004)

Dion Sommer, Barndomspsykologi (Liber, 2005)

Dion Sommer, A Childhood psychology (Palgrave McMillan, 2012)

 

 

 

Saknad – en bok som behövs

Visa källbilden

Sommaren 2012 drack jag ett glas med Cecilia Garme, bekant från Uppsala, i Gamla Stan för att få tips till min Sverigebok, The Swedish Story. Hon nämnde två franska Sverigevänner som formligen avgudade vårt land.

Garme och Katarina Barrling har sedan dess gått i liknande fotspår som jag och många andra, t ex KO Arnstberg och Åke Daun och utländska Sverigekritiker,  dvs vi som ser den svenska kulturens osynlighet, ja rentav akulturella kultur. Ett ingenjörsdrag som Garme och Barrling repeterar enträget i sin efterlängtade Sverigestudie Saknad. På spaning efter landet inom oss.

Denna bok kom i rättan tid och skulle knappt ha mottagits välvilligt för ett par år sedan. Allt vad vi invandringkritiker pekat på finns där men  i en framställning som går hem i salonger och seminarier.

DN. 9.5.2022

Statsvetaren Gina Gustafsson, som refereras flitigt i boken, är dock inte enig med dem i att saknaden efter det förlorade Sverige är värd erkänsla, thymos. Det är bara att bita ihop till nästa Jimmie-moment.

Och vi som tidigt kritiserade den misslyckade invandringspolitiken, som jag 2011 i Newsmill, får veta:

”De som tidigare skyllts för rasister för att de vill begränsa invandringen får inte någon upprättelse bara för att de som anklagat dem själva med tiden intar samma position.”

DN 10.5. 2022

DNs Nadia Jebril skriver naivt och okritiskt om att komma hem till Lund, en stad jag ofta besöker och inte känner igen. Hon bör läsa Garme och Barrling för att förstå vad skåningar går igenom.

I boken Saknad kommer tilltufsade SDare till tals och samtal med andra som går i tankar om att fly sitt eget land skymtar förbi.

2019 intervjuade jag ett par från Tyresö som valt att flytta till Spanien pga oro och missnöje med den politiska ledningen i Sverige. Jag  undersökte också hur just tanken  på och att verkligen gå i landsflykt förenar svenskar och invandrare, ett projekt jag kallade Exil.

Garme och Barrlings resonemang om känslopolitik och betydelsen av nationalism för en välfärdsstat är något som vi borde ha talat om tidigare, men nu tycks debatten vara mogen efter många decenniers nedtystande.

Jag var tidigt ute men nu tycks inflytelserika debattörer som Jörgen Huitfeldt, Janne Josefsson och Johan Hakelius ha röjt vägen. Saknad  håller hög klass och bör översättas till engelska, franska och tyska. Vår ingenjörsmentalitet parad med en känslostyrd migration är väl värd att studera internationellt.

Som son till en ingenjör i Uppsala blir jag smärtsamt påmind om hur känslor berör oss. Min far hade till sist förstått mig men 2013 var han upprörd när jag inte baktalade SD. Han hade förstått boken som kom till sist, skriven av två uppriktiga Uppsalabor. Tack.

Skolmordet kommenterat

Vem mördade skolan?

Jesper Rönndahls serie om svensk skolpolitik på 1990-talet är underhållande, tramsig men intressant. Jag ska inte gå in på alla vinklar han tar upp eller personer han träffar men kommentera två saker:

1. ) 1988 ville finansminister Kjell Olof Feldt dra in 167 miljoner kr på skolan, en rätt liten siffra redan i dåtidens penningvärde med tanke på att skolan totalt sett (inkl förskola och gymnasier) kostade 3100 miljoner kr 2020.

Men varför frågade inte Jesper varför dessa miljoner fattades 1988? Ingen kan försvara att betala för verksamheter om det saknas pengar.  Feldt insåg  i slutet av 1980-taletatt de goda tiderna var förbi (se boken Alla dessa dagar från 1991), och omvärlden hade tröttnat på våra devalveringar. 1990 lade den socialdemokratiska regeringen ett löne-, hyres-, pris- och strejkstopp. Vpk röstade emot och Carlsson avgick.

Två år senare gick hela landets ekonomi i baklås och 750 000 skulle förlora sina jobb innan millenieskiftet. Fem män, varav två sossar, räddade landet som närmast var bankrutt. Magdalena Andersson skar ned offentliga utgifter på uppdrag av sin chef, fd skolminister och finansminister Göran Persson.

Så att lägga ned SÖ, inrätta Skolverket, ny  läroplan, nytt betygssystem, kommunalt ansvar för lärare, skolpeng till friskolor och ett tiotal till skolreformer gjordes under den värsta ekonomiska kris vi haft sedan 1930-talet.

Där är till största delen svaret på det mord Jesper Rönndahl letar efter. Inget blev som det var tänkt eftersom pengar saknades.  Hur det hade gått utan kris vet ingen.

2.) En annan sak som jag undrade efter ha sett de första fem programmen, och känt igen kollegor som Ulf P. Lundgren, Laban Naeslund,  är när Inger Enkvist ska komma in. Hon var den första som kritiserade alla ogenomtänkta skolreformer 1999 med sin bok Feltänkt.

Visa källbilden

Hon skulle kunna fylla många program och har massor av erfarenheter och intressanta synpunkter. Wyndhamn är också bra men Enkvist har varit med längre i skoldebatten. Kommer hon alls att medverka?

Hur som helst så har SVT gjort ett bra folkbildningsarbete med att låta komikern Jesper tramsa och träffa experter. Jag är imponerad.

Samma schema varje dag

Senior Year Book, 1976

1975/76 var jag utbytesstudent i Mountain View High School, Arkansas, USA, mellan åk 1 och 2 i gymnasiet. Den största skillanden var att vi hade samma schema varje dag.  Man kunde välja specialiserade kurser inom ämnena. På hösten hade jag trigonometri i matematiken och föredrag (speech) i engelska och på våren differenstialkalkyler och uppsatsskrivning.

Genom att varje dag fördjupa dessa kurser nådde jag långt och fick samtidigt frihet att välja nya kurser vid årsskiftet.

Amerikanska gymnasieskolor har dagsscheman som ska innehålla ett visst antal obligatoriska kurser inom matematik, engelska, naturvetenskap, historia och samhällskunskap. Utöver dessa kan valfria kurser väljas.

Man går inte i bestämda klasser utan väljer kurser inom sin årskurs. Detta system gäller såväl på små skolor som min som på stora skolor med tusentals elever  än idag.

För svenska förhållanden ter sig dagsscheman märkliga. Jag har  som skolledare och lärarutbildare tagit upp denna omfattande omläggning med kollegor men alltid mött motstånd.

Tvärtom tror jag att dagsscheman skulle underlätta för alla parter, särskilt för elever  i behov av särskilt stöd och för oss lärare som uppskattar koncentration.

Att flänga runt till 5-10 salar med olika lärare och skilda krav på material och kläder är knappast befrämjande för kunskapsutvecklingen. Att istället gå tillsamma klassrum och koncentrera sig under en halv till en termin i ett ämne är att ge elever bättre förutsättningar än med veckoscheman.

Jan Sjunnesson, fil mag i pedagogik, fd skolledare och lärarutbildare.

 

Tal om yttrandefrihet av ordförandena i Trykkefrihedsselskabet och Yttrandefrihetsombudsmannen

Video

Föredragsanteckningar av Jan Sjunnesson, grundare av  föreningen Yttrandefrihetsombudsmannen (YO) vid möte med danska Trykkefrihedsselskabets ordförande Aia Fog i Malmö 9 april, 2022:

Våra två länder var tidiga med att anta lagar om tryckfrihet, i Sverige 1766 och i Danmark 1770, även om de snabbt drogs in och begränsades.

Jag ska utgå från de ämnen som anses kontroversiella och särskilt i behov av skydd av  tryck- och yttrandefrihet. Två citat belyser perspektivet:

Vi har inte yttrandefrihet för att tala om vädret (Ron Paul, Lars Hedegaard)

Om frihet betyder något alls handlar den om att tala om för folk vad de inte vill höra (Georg Orwell)

Fyra ämnen är kontroversiella i Sverige:

Invandring

Islam

Kön, sex och familj (abort, trans, feminism, barnuppfostran, hemundervisning, hemmafruar)

Klimat (miljövänl mat/livsstil)

(Finns fler, vacccin t ex.)

Som Aia Fogs text om statligt auktoriserad politisk förföljelse visar så beror även ämnet och vinkeln på vilka som debatterar, då nationalkonservativa och islamkritiker i synnerhet förföljs, även i Danmark.

Dessa fyra ämnen har svenskar svårt att tala fritt om. Det kan leda till åtal för Hets mot folkgrupp och förtal, men även utstötning ut gemenskaper och förlorade karriärer. De berör praktiskt taget all svenskars vardagsliv och vardagsvärderingar i möten och inköp.

Dock vill jag tillfoga ett ämne till, demokrati inkl allmän rösträtt  som nyligen firade 100 år i Sverige 1921-2021.

Under tusentals år tom år 1900,  var demokrati inte önskvärt.  Inte heller var ens hälften av världens länder demokratier 2021. 

Platon, Sokrates, Aristoteles, Rousseau, USAs grundlagsfäder och liberalen JS Mill var alla tveksamma till allmän oinskränkt rösträtt.

Ett skäl var att demokrati kunde leda till  sk ”pöbelvälde”  om de fattigas flertal kunde rösta för att ta från de rika. Enligt en orsakskedja under antiken så leder demokratiskt styre  till korruption, kakistokrati (de minst lämpades styre), andligt och materiellt förfall, anarki och sen till tyranni för att städa upp oredan.

En  fråga idag är om massan egentligen vill  ha yttrandefrihet 

Undersökning i mars 2022 (Bulletin) visade att en majoritet av kvinnor skeptiska till yttrandefrihet. Sociala medier ska regleras mer. Över 60 % vill att den grupp de ogillar inte ska få bli statsminister och 20 % att deras yttrandefrihet ska begränsas.  De mest ogillade var vaccinmotståndare, SD, abortmotståndare och klimatförnekare. 

Vad gäller för de fyra ämnena  och det femte, demokrati så finns intressanta ingångar:

Nyanlända invandrare har tidigt rösträtt i kommun och landsting och det anses odemokratiskt att kritisera utlänningars rätt att betämma i Sverige.  Ja även att kritisera kriminella invandrare kan vara odemokratiskt:

I SVT 1986 fälldes Jan  Guillous  program Rekordmagasinet av  Radionämnden  för ”brott mot Sveriges demokrati” med motiveringen att påpekandet om vissa romers öppet  av dem själva erkända brottslighet skulle kunna framkalla rasistiska stämningar i landet.

Vad gäller ämnet kön, så anses total jämställdhet, 50/50 i företagsledning och alla yrken, vara det mest demokratiska.

Två av ämnena leder till odemokrati:

Islam är i också ett omfattande socialt och politiskt system, närmast odemokratiskt men svårt att tala om  pga. okunskap och rädsla.

Vissa klimatexperter förespråkar en mjuktotalitär världsregering, t ex  FNs Agenda 2030.

De brister jag tänker på för demokratin handlar inte om  att Sverige haft en  maktlös socialistisk regering 2014 till 2022 som inte lyckats skapa regeringsunderlag i riksdagen. 

Det handlar inte heller riksdagens formella demokrati, vilket den moderata riksdagsledamoten AM Pålssons bok Knapptryckarkompaniet visade tydligt. Inte  heller om att få medborgare vet vilka dess företrädare i kommun, region och riksdag är.

 Inte heller om att statsvetare varnade för demokratisk ”populism” i riksdagens jubileumsbok, vilket Einar Askestad påtalat

Nej, demokratin kritiseras idag  i USA  och generellt utifrån dess grundläggande systemfel.  Statsvetaren Jason Brennan skrev i sin After democracy att ”politiskt deltagande gör oss till sämre människor pga polarisering, och professorerna Hans Hoppe och Loren J Simons utvecklade kritiken i sina böcker Democracy, the god that failed och What’s wrong with democracy?

Här hemma har Patrik Engellau hävdat att folket snarare är mer maktlösa med demokrati: 

”De folk som ansett sig i demokratins namn har fått makten har inte fattat att kontrollen över deras liv i ökande utsträckning utövas av ett nytt härskarsläkte, nämligen politikerväldet och deras byråkrater” 

Om vi återgår till begreppet yttrandefrihet och demokrati. Ska vi tillåta odemokratiska åsikter? 

Länge var Karl Poppers tes ledande att demokratin måste vara intolerant mot de intoleranta, annars tar de över. ”Vi måste därför, i toleransens namn, hävda rätten att inte tolerera de intoleranta”, skrev han 1945 efter att Hitler kommit till makten via demokrati, avskaffat den och infört diktatur.

Man kan tilllämpa hans insikt på nazister, kommunister, islamister, fascister och anda våldsamma antidemokrater.

Men vad med fredliga frihetliga tänkare som Mises, Rothbard, Hans Hoppe och Curtis Yarvin (som vill knoppa av fria men auktoritärt styrda  stadsstater) , Peter Thiel (som sagt, ”I no longer believe that freedom and democracy are compatible”) och, kanske, Elon Musk? 

Och vad gäller om odemokratiska system presterar bättre i materiellt, t ex i barnadödlighet?

 ”Many scholars claim that democracy improves the welfare of the poor. This article uses data on infant and child mortality to challenge this claim. Cross-national studies tend to exclude from their samples nondemocratic states that have performed well; this leads to the mistaken inference that nondemocracies have worse records than democracies. Once these and other flaws are corrected, democracy has little or no effect on infant and child mortality rates.” Michael Ross, UCLA.

Vidare brukar man säga att yttrandefrihet förutsättning för demokrati och det stämmer nog. Men  gäller det motsatta?

Är demokrati förutsättning för yttrandefrihet? Ja men kanske inte alltid.

Kan man, som snillet och miljadären Peter Thiel, föredra yttrandefrihet framför demokrati?

Demokratikritik är svårare än fyra ämnen. Kritik av allmän rösträtt är givetvis svårast att ta upp i en offentlig diskussion i Sverige och Danmark. Man bör då minnas ärkeliberalen JS Mills tre argument för yttrandefrihet; 1) Att låta alla tala fritt kan leda till att fel upptäcks, 2) Kritik leder till vässade motargument och 3) Att folk får tala fritt har ett egenvärde. 

Sjunnessons och Fogs föredrag finns på YOs Youtube kanal https://www.youtube.com/channel/UChRmI-CTAl7R4IMoO9ieeYQ 

Skriver i Bulletin om Liberala våndor i USA

Efter Trumps seger 2016 fick några besvikna liberaler nog och skrev självkritiska böcker om den elitära liberalism som Demokraterna representerade genom Hillary Clinton. Men att amerikanska liberaler reflekterar över sin ideologi har varit naturligt och mer djuplodande än i Europa.

På 1980-talet gjorde den inflytelserike filosofen John Rawls upp med den individualistiska universella människosynen i sitt projekt om en socialliberal rättviseteori. Hans analys A theory of justice hade då utsatts för kritik från kommunitarister, i synnerhet den politiska filosofen Michael Sandel, för dess bristande förståelse för gemensamma värden och historiska förankring

https://bulletin.nu/sjunnesson-liberala-vandor

Om tvångsomhändertagna barn – i Bulletin

De uppmärksammade protesterna från muslimer i Sverige mot socialtjänsten och tvångsomhändertagande av barn är visserligen nytt, men debatten om var gränsen går för föräldrars rätt till sina barn har pågått i över 40 år.

Vi har haft förbud mot barnaga sedan 1979, men det räcker inte eftersom andra mer vaga kriterier för eventuell vanvård kan vara avgörande, vilket framgick i tyska Der Spiegels artikel i juli 1983, ”’Kinder-Gulag’ im Sozialstaat Schweden”. Det socialdemokratiska lyckoriket norrut skulle alltså ha upprättat närmast sovjetiska barnläger där statens kontrollanter bevakade orättvist tvångsomhändertagna barn.

https://bulletin.nu/sjunnesson-tvangsomhandertagande-ar-en-svensk-historia

Mitt Jimmie-moment 2005

DN 03/05/2005

 

När jag bevittnade ett organiserat överfall i maj 2005 på den grundskola i Tensta där jag arbetade som biträdande rektor hade jag nog mitt första ”Jimmie-moment”.

DN skrev om händelsen:

”Polisen kunde under eftermiddagen identifiera 20 möjliga gärningsmän mellan 15 och 16 år. Ingen av dem har gripits eller delgivits misstanke. De som identifierade hade inga vapen på sig utan stoppades snarare därför att sprungit och varit i rätt ålder. Drygt 20 poliser deltog i jakten.

Jan Sjunnesson som är biträdande rektor på Hjulstaskolan säger att förstörelsen bara handlar om fyra krossade fönster. Enligt Diana Sundin, informatör på Västerortspolisen, är skadegörelsen mer omfattande.

– De har slagit sönder skolan ganska ordentligt inomhus och så är det rutor krossade.

Ett antal elever har skadats lindrigt. Jan Sjunnesson säger också att ett par elever har ställt upp och pekat ut några av de skyldiga efter att polisen varit där.”

Mina egna reflektioner 2013.

Att se grov  skadegörelse och våld mot barn och unga med egna ögon på nära håll förändrar ens liv. Jag hade arbetat på 1990-talet i Rinkeby med en projektkurs och lett en teaterskola med elever därifrån. Men inget våld förekom även om elever och andra bedrev bedrägerier, sålde droger och var stökiga emellanåt.

Attacken gjorde att jag anmälde min chef, rektor Elisabeth Sörhus, till Spånga-Tensta stadsdelsförvaltning eftersom hon ogärna ville rota i vad som utlöst attacken som kom från den rivaliserande förorten  Rinkeby mot Tensta.

Sedan dess har jag haft fler ”Jimmie-moments” i skolor där jag arbetat som skolledare eller lärare. Men inga attacker.

Vi som haft liknande upplevelser,  t ex läkaren Kajsa Dovstad som myntade uttrycket, kan inte gå tillbaka till en naiv uppfattning om mångfald och integration. Vi ältar vår brist på förståelse och sammanhang som förklarar vad vi sett.

Vissa tiger och går vidare, andra gör något omvälvande som att öppet kritisera rådande invandringspolitik. Jag såg kedjor krossa glasfönster, svingade av män från Nordafrika och Mellanöstern,  hörde skriken från mellanstadiebarnen som var där på högstadiet, och jag förstod att något avgörande skett.

Det var i maj 2005.

Nej DN, vi har både krig och kulturkrig! – i Bulletin

I tre försåtliga inlägg av Amanda Sokolnicki, Erik Helmerson och Niklas Ekdal den senaste veckan har DN lanserat tesen att kulturkriget är över.

Anledningen är att Putin anfallit Ukraina och eftersom denne tyrann har ogillat woke och vänsterliberala upptåg lika mycket som Fox News, SD, Victor Orban, Marine Le Pen och Trump, så har alla som sympatiserat med den åsikten bevisligen förlorat alla argument.

https://bulletin.nu/sjunnesson-nej-dn-vi-har-bade-krig-och-kulturkrig    

Jan Sjunnesson, författare till Skandinavisk kulturkamp (2020)

En skriftställares dagbok: 19-03-2022

 

 

NÄR EN LIBERAL LEDARSKRIBENT HYSER ILLIBERALA ÅSIKTER ÄR jag idel öra. I den liberale statsvetaren Andreas Johansson Heinös utmärkta genomgång av svenska och internationella kulturkrig, Anteckningar från kulturkriget, skriver han om Håkan Holmberg, politisk redaktör på min hemstads lokaldrake UNT.

Holmberg skrev i ett förord till Karl Poppers Det öppna samhället och dess fiender:

”Om vi är måna om demokratins styrka och livskraft så måste vi intressera oss för de institutioner som ska möjliggöra kritik, fri debatt och fritt kunskapssökande…”

Men när jag hyrde en samlingssal för att tala om mina böcker på Uppsala stadsbibliotek 2015 ansåg Håkan Holmberg på ledarplats att biblioteket borde ha vägrat hyra ut till mig. Samma intoleranta inställning hade han 2018, något som hans efterträdare Emma Jaenson inte hade 2020

Till  UNT sade ledarskribenten  2018, under rubriken Kontroversiell debattör åter till Uppsala, att  han

”tycker också i dag att det är olämpligt att Jan Sjunnesson åter får hyra in sig i Stadsbiblioteket, vars kärnvärden är öppenhet, demokrati och allas lika värde.
– Det stör mig alltid när man hänvisar till yttrandefrihet i sådana här sammanhang. Yttrandefrihet har han ju i alla fall, men biblioteket måste ju faktiskt inte ta emot honom, säger Håkan Holmberg.”

Jag har tidigare samarbetat med Sakine Madon som nu styr UNTs ledarsida och tror att Holmbergs inställning är begravd med hans bortgång 2020.

 

Visa källbilden

Yttrandefrihetens historia ägnas en diger volym av Jacob McHangama som jag precis avslutat . Den är intressant och går fram till dagens kulturkrig där han dock låter sin anti-Trump retorik skina igenom och är vänsterliberalt vinklad om Polen och Ungern. Det är lätt att vara kritisk till Atens dödsdom över Sokrates, Inkvisitionen och Sovjets åsiktsförtryck, men det är när dagens nätmedier avhandlas som det bränns.

Trots hans närmast elitliberala hållning är den läsvärd. Jag lärde mig t ex begreppet ”elite panic” som beskriver eliters rädsla för vad massor kan ta sig till med ny teknik (tryckpressar, internet), särskilt under katastrofer och kriser.

Den socialdemokratiska utrikesministern Laila Freivalds stängning av SDs webbsida 2006 är ett bra exempel.

Fjodor Dostojevskij skrev på 1870-talet i En skriftställares dagbok om Rysslands befrielse av de slaviska folken i Europa:

”För det första skall Ryssland, såsom oss allom bekant, aldrig komma på tanken att utvidga sitt område på slavernas bekostnad, förena dem politiskt med sig eller att göra guvernement av deras länder o.s.v. Alla slaver misstänka Europa för detta strävande även nu, liksom hela Europa, och de skola göra det ett sekel framåt.

Men Gud bevare Ryssland för slika strävanden, ty nu mer det visar den fullständigt politiska oegennytta  i fråga om slaverna, dess säkrare skall det sedermera, om hundra år, ernå den slaviska föreningen omkring sig.”

Att fortsätta att läsa och undervisa om Dostojevskij under pågående krig är viktigt men inte alltid lätt, vilket ett italienskt universitet fått erfara nyligen.

2015 skrev Peter Johansson en recension av en fransk studie av Vladimir Putin som visar på den stormaktsdröm som Dostojevskij och många andra 1800-talsryssar hyste om ett Ryssland som hem för alla slaver, ivrigt understött av reaktionära tänkare som Nikolaj  Danilevskij, Ivan Ilijn, Lev Gumiljov och den nu aktive filosofen Alexander Dugin.

Putin har öppet deklarerat band till dem visar Johanssons artikel som nu fått ny aktualitet. Ett citat:

”Gumiljovs euroasiatiska doktrin, utgår, liksom Danilevkijs och Iljins filosofi, från att Ryssland är väsensskild från västra Europa. Gumiljov understryker det positiva i Rysslands historiska knytning till Asien och det mongoliska arvet. Västerlandet är fienden som alltid försökt inringa och angripa Ryssland och som Ryssland måste försvara sig mot, andligt, kulturellt, politiskt och militärt.”

En relevant bok i sammanhanget om Trumprådgivaren och mediaaktören Steve Bannon och hans kontakter med Putins andlige vapendragare Dugin kom 2020, vilket jag skrev om och gjorde en podd med Ronie Berggren.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

DN, muppen Ola Larsmo och slarvig retorik om ryssvänlig högerpopulism

Efter tio års uppehåll har jag börjat prenumerera på DN igen. Bland det första jag såg i morse var en fd Uppsalabekant, skrivklåddan Ola Larsmo.

DN har betytt oerhört mycket för mig, alltsedan jag som 19 åring prenumererade på den när min far, företagaren 1977, gått över till SvD eftersom DN blivit för röd, särskilt med kärnkraftsmotståndaren Olle Alsén ledare men säkert annat som jag idag skulle också vända mig emot.

1977 hade vi alltså UNT, SvD och DN som dagliga morgontidningar till vår villa i Uppsala. En bra grund att stå på.

DEN LEDE LARSMO

Över till den lede Larsmo. Vi har träffats genom åren på universitetsbiblioteket Carolina och i föredragsammanhang, diskuterat Geijer och Deleuze. Visst var han förnumstig men det var nog jag med och vi var båda kulturkonservativa i någon kulturradikal bemärkelse. Vänster givetvis.

Sist jag såg honom var på Bokmässan 2016 i Göteborg. Han kom gående i en sal där han just diskuterat yttrandefrihet, vilket var temat på mässan.  Jag stod i Nya Tiders monter i Trumpkeps och tröja från Avpixlat.

Jag försökte ge honom ett flygblad om en kommande internationell tryckfrihetskonferens i Stockholm som jag arrangerade helt själv, men han väste och fräste mot mig.

Han var då ordförande i författarklubben Svenska PEN men vägrade ha med svenska dissidentskribenter att göra, utan vurmade bara för de utländska.  Jag skrev senare ihop en drapa om sagde sure mupp, Ola Larsmo, en beteckning som stämmer bra på hans utseende och hans författarskap.

RYSSAR, HÖGERPOPULISTER OCH SD

Idag så gick han loss i DN Kultur på det faktum att ryska medier och europeiska nationalkonservativa (SD!SD! SD!)  har haft gemensam syn på #woke och den vänsterliberala regimen som rått sedan 1990-talet. Kulturkriget alltså.

Bästa ingången  i den svenska debatten jag läst, även om jag inte delar alla hans slutsatser, är statsvetaren Andreas Johansson Heinös Anteckningar om kulturkriget som kom på Timbro förra året.  Hans avhandling är intressant i sammanhanget.

Det faktum att Ryssland både före och med Putin varit kulturkonservativt i vardaglig mening är inget nytt. De polyamorösa sexuella bolsjevikerna existerade en tid på 1920-talet men efter Stalin var det kärnfamilj och etablerade ryska traditioner som rådde. Så ock för Putin och hans husfilosof Alexander Dugin.

Det bakslag som Markus Uvell beskrev 2018 i form av ett uppror mot ett vänsterradikalt etablissemang verkar inte ha nått Ola Larsmo utan han frihjular i DN idag om att det finns svenskar som faktiskt tror att Europas ”‘liberala demokratier’ sviker sina medborgare, krossas av invandringsvågor, skenande våldtäktsstatistik och invaderas av muslimer”.

Larsmo överdriver men varje vaken svensk vet att alla dessa företeelser existerar i mindre eller högre grad i vårt land. Inte minst i de förorter som ständigt nämns i medierna. Att Trump nåddes av budskapet 2017 är givetvis illa enligt Larsmo, men jag är glad att en vass och påläst datavetare i Sverige kunde nå honom via Tucker Carlson då.

Larsmo är slarvig i sin attack på de som i likhet med mig inte är nöjda med etablissemanget, varken till vänster eller höger. Att Russia Today gör stor sak av vår kritik av europeisk dekadens och kulturförvirring är inget vi behöver bry oss om särskilt mycket. Larsmo insuinerar men kan inte visa upp ett konkret exempel på att åsiktsgemenskapen mellan besvikna européer och Ryssland är obegriplig. Snarare liknar hans tes den att Hitler ogillade hundar, så därför är alla hundrädda nazister.

Jag intervjuades 2015 av RT när jag anordnade i ett Pridetåg från Tensta till Husby för att påvisa hyckleriet i den etablerade HBTQ lobbyn med en parad från säkra Östermalm till Södermalm. Att RT gillade vår parad var inte avgörande, men Larsmo tycks tro på konspirationer mellan Sverigevänner och Ryssland, ett ständigt tema hos DNs skribenter.

TRE FÖRSÅTLIGA INLÄGG

I tre försåtliga inlägg av Amanda Solkonicki, Erik Helmerson och Niklas Ekdal den senaste veckan har DN lanserat tesen att kulturkriget är över. Anledningen är att Putin anfallit Ukraina och eftersom denne tyrann har ogillat woke och vänsterliberala stolleupptåg lika mycket som Fox News, SD, Victor Orban, Marine Le Pen och Trump, så har alla som sympatiserat med den åsikten bevisligen förlorat alla argument.

Rubriken på Helmersons ledare ”Tragiskt att det ska krävas ett riktigt krig för att kulturkriget ska tystna” och Ekdals kulturkrönika ”Nedtrappningen i kulturkriget bör vara dåliga nyheter även för Jimmie Åkesson” är slagfärdiga men tomma.

Att Putin och fler med honom antar att det bara finns två biologiska kön är knappast tillräckligt för att utpeka folk till putinister. Att vara mot woke är en sak, att vara för Putin är något annat. Vi som är skeptiska till den dagliga woke-propagandan som vi skedmatas med via Public service, skola, offentliga arbetsgivare och malliga morgontidningar som DN, klarar av att hålla isär de två ståndpunkterna.

De bögar jag känner ogillar Pride men skulle med DNs guilt-by-association anses vara Putin lojala. Fö var jag på den första EuroPridefesten i Tantolunden 1998.

Enligt Niklas Ekdal har kriget i Ukraina avskaffat kulturkriget i västvärlden:

”Minns ni kulturkriget? Tiden när ingen fråga var för liten, teknisk eller personlig för en glödande tråd på sociala medier. När konflikten var målet. Menskonst, munskydd, dieselskatt, vegomat, könsbyten, vargjakt. Antingen är du med oss eller med idioterna. De hetaste ämnena ska vi inte tala om. Brottsligheten, invandringen, regeringsfrågan som gav algoritmerna erektion, oberoende av verklighetens gråskalor. På två veckor förändrades allt.”

Nej Niklas. Du beskyller Silicon Valley för att dess ”affärsidé är starka känslor, och inget engagerar mer än ilska /…/. Internet har varit ett Eldorado för dessa ambitioner, inkarnerade i Donald Trump.”

Samtidigt erkänner du att kulturkriget hade sina poänger genom att svensk konsensus och vår konflikträdsla utmanades.

I Amanda Solkonickis ledare börjar det bli obehagligt eftersom hon gör ned de europeiska ledare som stått upp för sina länder, Matteo Salvini, Marine Le Pen och Orban förstås. Men hon undviker att nämna de polska och ungerska gränsvakter som  2021 inte lät Putins och Lukasjenkos miliser bestående av aggressiva män utan asylskäl från Mellanöstern och Afrika forcera gränserna mot EU och kastade sten på de som de antogs söka asyl hos, en helt ny hybridkrigföringsmetod.

RESPEKTERA AGGRESSIVA ”ASYLANTER”

Några EU-länder som Tyskland vurmade för de arga ”asylanterna” och Erik Helmerson skrev 6/10/2021 att de stenkastande unga männen skulle ”respekteras som människor” och att deras rättigheter skulle garanteras. Vår EU-kommissionär Ylva Johansson (S) instämde i den naiva hållningen som hade fått EUs asylsystem att bryta samman igen som 2015.

Så för ledarredaktionens chef Amanda Solkonicki är europeiska nationalister som Jimmie Åkesson av ondo.

Men vad har Putin själv sagt om nationalister? Den estniska författaren Sofi Oksanen vet bättre.  Hon skrev på DN Kultur 11/3:

”När den sovjetiska ockupationen förde med sig folk från Ryssland, fick esterna erfara att nykomlingarna kunde skälla ut vilken ortsbo som helst för att vara fascist – det var en synonym för est. I den sovjetiska världen klassificerades de som banditer och nationalister precis som ukrainarna nu i ryska medier. ”

Så om man tillämpar DNs tvivelaktiga argumentationsteknik så gör Solkonicki nu som Putin, dvs skäller de politiker hon ogillar för nationalister och därmed är steget inte långt till invektiven brunhöger och fascister.

Vi vet alla vad DNs än värre markattor, Kristina Lundquist, Isobel Hadley-Kamptz och Margit Richert, har vräkt ut sig mot de som ifrågasatt den politiskt korrekta opinionen i migrationsfrågan och kulturkriget.

Nej DN. Ni får inse att kriget i Ukraina inte utesluter att det kulturella kriget fortsätter parallellt. Statsvetaren Andreas Johansson Heinö skrev 2021 i Anteckningar från kulturkriget att ”kulturkriget är här för att stanna. De motsättningar som ger konflikten näring kommer inte att försvinna”.

Larsmo et al må sörja men kulturkriget har bara börjat. Vi har många år att ta igen och många ämnen att beta av.  Som tur är har Per Ahlmark, Svante Nordin, Johan Lundberg, Einar Askestad, Bengt Ohlsson, Johan Hakelius, Johan Sundéen, Per Landin, Lars Vilks, Katerina Janouch m fl banat väg, men kulturfolket har all anledning att bevaka sina privilegier och ger knappast upp utan strid. En av denna fega, obildade och lata nomenklaturas försvarare är muppen Ola Larsmo.

Visa källbilden

Tid att damma av Sven Delblanc – i Bulletin

Mycket kan man lära sig av 1980-talets samhällsdebatt. Det var då den stora staten ifrågasattes från både höger till vänster. Låt oss göra detta igen.
 

Naturligtvis fanns inte partier som MP, Ny Demokrati, SD eller MED på tapeten 1980, men deras etablissemangskritiska tankar kan ledas tillbaka till den kulturdebatt som rasade åren 1980 – 1983 i dagspressen där författarna Sven Delblanc, Sven Fagerberg, Jan Myrdal och Lars Gustafsson vittnade om de fem partiernas förfall och statsapparatens smygtotalitära drag.

https://bulletin.nu/sjunnesson-tid-att-damma-av-sven-delblanc