Kategoriarkiv: Debatt

Kommunala konkurser i framtidsroman från 2014

När DNs nye liberale ledarskribent Mattias Svensson den 26 april, 2019, ondgjorde sig över min roman Framtidsmannen så tog han miste på flera sätt.

Boken handlar inte alls om revanschism vilket han hävdade. Två av 372 sidor handlar om år 2023 då flera tidigare ministrar dras inför Konstitutionsutskottet. Ni kan läsa själva här och lista ut vilka existerande politiker som döljer sig bakom de fiktiva namnen. Men jag skrev inte för att utkräva hämnd utan berättade flera historier om hur Sverige kunde te sig åren 2014-2023. Dessutom var handlingen förlagd till Indien, Kurdistan och Sverige och skriven på flera språk och alfabet (arabiska, persiska, tamil). En mångkulturell bok således.

Det mer intressanta med Mattias Svenssons okunniga läsning av min bok är att den faktiskt handlar om de kommunala konkurser som nu visar sig över landet, fem år efter att jag gett ut den:

Kalix

Vilhelmina

Malå

Falun

Hedemora

Hylte

Örebro

Filipstad

Nyköping

Eskilstuna

69 kommuner en SKL

Alla 290 kommuner år 2025

VAD VAR DET JAG SA

Jag läste Johan Westerholm rapporter från Bergslagen på hans gamla blogg, Mitt i Steget, när jag skrev boken 2014. Kanske inspirerade hans texter mig att skriva om kommunala kollapser.

2015 hade han flera varningar från Kopparberg, Nora och Ljusnarsberg (1 och 2) där de kommunala mottagningssystemet brast ordentligt och i år visar han hur nu, efter massinvasionen 2015, kommunerna inte får statlig täckning för sina förluster i den tilläggsbudget som JÖK tog. 2019 blir ett Anno Horribilis där kommuners budgetposter slaktas. En Tesla mot avgrunden.

Kommunekonomen Hans Jensevik har också varnat för att äldreomsorgen kan bli nedskuren i de kommuner som förlorat på asylmottagandet (se om Flen och intervju med Patrik Engellau 2017). De gamla kommer inte protestera på samma sätt som föräldrar gör om barnomsorg och skola drabbas av nedskärningar. Cyniskt resonemang från ansvariga kommunpolitiker och man skäms över behandlingen av de som byggt upp landet.

Expressens Anna Dahlberg tog upp Filipstads kris nyligen och Fokus gjorde ett halvdant reportage i samma veva, men i övrigt kan jag inte påminna mig ha läst något särskilt i mainstreammedier om kommande kriser i våra kommuner. Så min roman från 2014 var ganska unik i det avseendet.

FRAMTIDSMANNEN

Jag ville inte att rasism skulle vara en huvudmotsättning mellan folkgrupper i boken och förde därför in tanken om att pengarna skulle ta slut.

Här är några utdrag. Först har huvudpersonen, en framtidsforskare, hamnat i SVT för att förklara vad som kan hända:

”När nästa ekonomiska kris kommer, troligen inom fastighets- marknaden inom 10 år, kommer de sociala problemen ha vuxit fast i vissa städer som jag sa innan pausen. Många tittare hörde av sig nyss och frågade varför dessa städer inte fick nämnas. Det får SVT svara på, men jag kan säga till er att i dessa städer pågår just nu, våren 2013, en utflyttning av infödda arbetande, i huvudsak svenskar, men även arbetande integrerade invandrare samt en inflyttning av bidragstagande svårintegrerade invandrare.

Han växlade över till en lista över städer i diagrammet bakom sig, som syntes på helskärm i teverutan.

Karlskrona, Gävle, Landskrona. Borlänge, Ludvika, Södertälje, Malmö, Söderhamn, Katrineholm, Eskilstuna. Områden med problem finns även i Uppsala, Stockholm och Göteborg, men där hotas inte hela kommunen av utflyttningen av skatteunderlaget eftersom det finns tillräckligt med skattebetalare kvar att väga upp bidragstagarna.

Han gick vidare för att beskriva hur dessa socioekonomiska förhållanden inte i sig förklarar social oro och problem; kultur, religion och värderingar är avgörande för om en grupp unga män till exempel kommer att bli våldsamma”.

Här pratar huvudpersonen med sin vän Jack, en journalist:

”-Du talade om scenarier om vad som kan komma att ske i landet med lokala samhällskollapser, terrorhot från invandrargrupper .

– Sakta i backarna! Jag sa att sociala konflikter kan komma att uppstå i vissa städer och stadsdelar, men inte vilka som skulle hålla i vapnen. De kan lika gärna vara arbetande svenskar och invandrare som vill skydda sin egendom och sina familjer.

-Jo men huvudmotsättningen gick mellan arbetande svenskar och bidragstagande invandrare, eller hur?

-Ja och nej. Vissa invandrargrupper kommer kvalificera sig in i samhället, men visst, de blir färre.”

Läs vidare i boken som finns på Adlibris och Bokus

DEN ENKLASTE BERÄKNINGEN

Att kommuner med lediga bostäder men inga jobb skulle dra till sig asylsökande och asylföretagare kunde väl alla räkna ut. Tomma bostäder för att svenskarna flyttat ut när jobben försvunnit och orten blivit för liten. Hur främmande inflyttade skulle ordna jobb verkade vara ovidkommande.

Lika lätt var det att förstå att statsbidragen inte skulle fortsätta i evighet utan dras in efter ett par år enligt avtal med Migrationsverket och staten. Då skulle de mottagande kommunerna sitta med arbetslösa utomeuropéer med låg utbildning och få kontakter.

De välutbildade migranter som talade engelska, spanska eller franska från Mellanöstern och Afrika kom aldrig hit utan for till Storbritannien, Nord- och Sydamerika, Australien, Frankrike och Spanien. Om man t ex var engelsktalande tandläkare från Damaskus och for hit skulle lönen vara inte ens hälften mot vad man skulle tjäna i andra länder. Bättre åka till Kanada eller Nya Zeeland.

Sverige tog emot dessa i stor utsträckning icke anställningsbara migranter utan egna resurser som skulle försörjas enligt Socialtjänstlagen från 1982. Den föreskriver att personer som vistas i kommunen är sista hand kommunens ansvar, oavsett status (illegala som fått avslag kan utvisas dock). De enkla jobb som kunde ha försörjt de outbildade migranterna existerar ju inte här. Vi är ett högteknologiskt land.

Allt detta är enkelt att räkna ut. De som varit med om asylmottagandet ute i landet och följt migrationsdebatten hade dessa siffror klara för sig, medan ansvariga i kommunen, rikspolitiker och experter teg eller ljög.

Några ekonomer var dock sanningsenliga:

Tino Sanandaji citerade migrationsekonomen Joakim Ruist inlägg 2015:

”Flyktinginvandringens påverkan på de offentliga finanserna är som mest negativ de första tre-fyra åren efter asylbeslutet, då sysselsättningsnivåerna i arbetsför ålder ligger runt endast 15-30 procent. Därefter tar sysselsättningen mer fart och påverkan blir mindre negativ. Den kan till slut, efter ganska många år, bli positiv. Men tyvärr blir den aldrig så positiv att flyktinggruppen själv ‘betalar tillbaka’ det underskott den innebar under de tidiga kostsamma åren.”

Samma med Jan Tullberg.

PROGNOSER OM TRASIGA FÖNSTER

I dagarna kom Finanspolitiska Rådets prognos som visar att massinvandringen har tärt på tillväxten.

Barometern skriver ang prognosen att ”BNP drivits upp i Sverige under de senaste år bland annat till följd av kommunernas kostnader för migrationen. Tillväxten har således inte varit driven av någon produktivitetsutveckling, att vi blir bättre på att göra saker, utan på att utgifterna ökat”.

Det är som att slå sönder skyltfönster och tro att något gott kommer ut av att glasmästaren får ett nytt uppdrag och att BNP därmed hålls uppe. Den franske ekonomen Bastiat påpekade detta för 150 år sedan i sin essä om vad man ser och inte ser i ekonomiska utbyten.

Våra kommuner har fullt med trasiga fönster som deras skattebetalare ska betala, helt i onödan. Självförvållat elände.

Gästskribent Jan Sjunnesson: Var är ”pursvenskarna” i immigrationsdebatten? – DET GODA SAMHÄLLET

Jag skriver på Det Goda Samhället 4 maj, 2019, om att invandrare i större utsträckning fått kritisera svensk invandringspolitik än svenskarna själva. Här är några av dessa invandrade kritiker.

I mitt inlägg skrev jag fel efternamn på den omstridde Centerpartisten Sven-Olle Olsson som ordnade en folkomröstning i Sjöbo 1988.

 

DN, folkvilja, hämnd och demokratin

DN ledare 26 april, 2019

I en ledare i DN 26/4 nämns min roman Framtidsmannen som ett exempel på en osund revanschism. Jag låter ansvariga politiker, bl a en Birgit Ä. Olson från Folkpartiet, få ett straff i riksdagens Konstitutionsutskott. Dessutom skriver den liberale ledarskribenten Mattias Svensson att jag låter en ny regering (SD/M/S) dela ut medaljer till ”sanningssägare i den främlingsfientliga nätsfären”, pseudonymerna Julia Caesar och Affe Karlsson.

Allt detta stämmer och huvudpersonen som mördas i boken år 2020, en ledande SDare, har vissa likheter med mig, vilket också är sant. Vad som inte stämmer är hans falska tillvitelse av debattören Patrik Engellau som enligt Svensson ska ha föreslagit ”ståndrätt” mot Fredrik Reinfeldt för det folkutbyte (se nedan) som pågått sedan 2000:

Se Gunnar Sandelins inlägg på Det Goda Samhället 3/4, 2019

Men jag ser att han dessutom inte har förstått att vad jag, Engellau, Trump m fl som tröttnat på den ensidiga vänsterliberala mediebilden och de partier som bär upp den, är att vi vill ha en fungerande rättsstat, opartiska medier, verklig åsiktsmångfald, fri rörlighet för de som kan försörja sig etc. Svensson skriver att:

”Något som också framgår av att attackerna är riktade mot företrädare för det liberala samhällets institutioner som de auktoritära avskyr och vill avskaffa – rättsstaten, oberoende medier, fri rörlighet och politiska motståndare.”

Inget av detta är något som jag och mina meningsfränder vill ge avkall på, tvärtom. Men vi ser att DN och dess gelikar är de som inte klarar av att bedriva en konsekvensneutral nyhetsbevakning om islam och invandring (feminism, klimatpåverkan, utbildning), att rättsstatens påföljder inte överensstämmer med det allmänna rättsmedvetandet och att politiska motståndare demoniseras. Visst gäller det SD men även KD.

De partier som lett oss bort från en relativt lättskött pastorat, DNs fd chefredaktörs Svante Nycanders ord när jag intervjuade honom 2012 för min bok The Swedish Story, var Fp på 1990-talet, MP under 2000-talets (dels med S 2005 och dels med Alliansen 2011) och idag C. Dessa ytterkantspartier har en utopisk syn på migration och ekonomi (och mycket annat). De stora partierna M och S förmådde inte hålla emot Bengt Westerberg, Gustav Fridolin och nu Annie Lööf (trots att S lovande en skärpt migrationspolitik i valet 2018).

Vad vi vill ha tillbaka är ett land som ungefär är som det vi hade på 1980-90-talen och det gör ingen av oss till rasist, nazist, främlingsfientlig individ (se min bakgrund). Vi vill helt enkelt ha frihet att säga vad vi tycker utan att tvingas löpa gatlopp i medier och mista familj och vänner. Vi vill kunna låta våra barn gå ensamma till skolan utan risk på rån, och att ens föräldrar inte ska bli hemlösa pga låg pension. Sådant är fullständigt naturligt att förvänta sig och det ska inte kallas för att vi och mina supporters är bittra misslyckade människor, vilket Mattias Svensson kallar oss:

”Mata tillräckligt många förbittrade människor med en lagom och lättsmält dos grupper och personer att hata och det riskerar att växa till en betydande kraft. Detta är sannolikt en förklaring till varför män(niskor, men mest män) som misslyckats eller av andra skäl är missnöjda med sitt eget liv har så mycket lättare att dras till den här sortens politiska mobilisering.”

Detta är ett folkförakt utan dess like som inte anstår DNs ledaravdelning att låta passera. De hade inte mage att kommentera de 4000 som demonstrerade i onsdags för fattigpensionärer i #viddinsidas arrangemang. Tom SVT och TV4 hade inslag.

Svensson menar vidare att jag och vi som vågar oss ut på sociala medier, och någon gång i andra mediekanaler, är ”skrävlande” ledare som appelerar till ”fäaktiga” instinkter. Med detta skulle vi vara kollektivister som skulle vilja utkräva ansvar för att uppnå kollektiv värdighet. Vi har tydligen gott om resurser dessutom:

”De auktoritäras erbjudande är kollektiv värdighet och personlig nytta. Ledarna kan dela bröd från en krympande kaka, men för massan som hatat och hotat finns bara löftet om ett hämndens skådespel.”

Vi är tvärtom mot vad han vill låta påskina verkliga individualister som inte dras med i kollektiv. Vi slåss med risk för liv och lem (läs om skottet mot islamkritikern Lars Hedegaard vid hans bostad i Köpenhamn i maj 2013 i min översikt om dansk kulturkamp), vi avbokas från lokaler, föredrag ställs in och böcker tas bort, och vi gör detta gratis (dock till ett pris) och ofta för att vi tror på att sanningen kommer fram till sist.

Några hämndaktioner sysslar jag inte med och de som jag känner är rätt beskedliga förnuftiga personer (men i romanen En perfekt storm utbryter fasansfullt våld år 2027 mot de muslimer som intar Sverige, se här). Vi har inte DNs resurser, bara en ytterdörr skyddar oss mot AFAs angrepp och våra arrangemang får ibland ske med polisbeskydd (2015, 2016, 2018), och vi anmäls av självutnämnda statsstödda näthatare. Dock behövs en lustration.

Mattias Svensson försöker dra i bevis att vi systemkritiker vill ha en folkmajoritetsdemokrati som ska köra över rättsstaten när vi vill motsatsen, att politik inte ska styra över juridiken.

Det är en ovanlig analys som vittnar om att han inte förstått den kritik som gjorts sedan början av 1970-talet mot S och dess förmåga att köra över just rättsstaten med argument från demokrati, dvs att juridiken skulle trumfa igenom politiken. Gustaf Petréns Medborgarrättsrörelse gjorde detta klart runt 1975 och Krister Tehlin har forsatt kritiken liksom Henrik Sundström. För ett annat perspektiv, se Einar Askestads inlägg i Det Goda Samhället 20/4, 2019.

Sammantaget har Mattias Svensson fullt upp med att hata och missförstå, utkräva hämnd och få revansch på oss oppositionella och marginaliserade opinionsbildare. Vad det tyder på kan läsarna fundera på. Särskilt demokratiskt och öppet för debatt verkar det inte, snarare auktoritärt och avundsjukt.

Skandinavisk kulturkamp: Danmark del 2 – Yttrandefrihet i helt annan liga än Sverige

I denna andra artikel (den första här) om Danmark på Katerina Magasin visar jag hur danskarna de senaste åren framgångsrikt stått upp för sitt lands kultur och gjort motstånd mot politisk korrekthet.

Nästa artikel kommer behandla Norges kulturkamp och till sist, Sverige.

 

Bilder som inte kom med på Katerina Magasin

 

https://www.berlingske.dk/emne/eva-agnete-selsing

Den fjärde vågens dissidenter – #hurkanvilive

Lagom till min sextioförsta födelsedag 11 april 2019 visade Navid Modiri upp ett starkt lag opinionsbildare på Intiman igår i Stockholm. De tillhör en fjärde grupp svenska dissidenter som nu snabbt etablerat sig på den offentliga debattscenen i Sverige.

2017 skrev jag om de tre tidigare grupperna:

Nr 1 – Kajsa och Jonathan Friedman, Jan Milld, Ingrid Björkman som från akademiskt och journalistiskt håll bedrev en kvalificerad kritik av invandringspolitik och mångkultur. Liknande, men mer av det migrationsindustriella etablissemanget accepterad kritik, framfördes vid samma tid av ickesvenskar som Hans Nestius samlade till en antologi, Zaremba, Rojas, Karaveli (se min artikelserie Sverige sett utifrån). Redan från början var alltså utlandsfödda kritiker mer accepterade i debatten än svenskar, värt att notera så här 30 år senare.

Nr 2 – Gunnar Sandelin, Jan Tullberg, Karl Olov Arnstberg, Mats Dagerlind, Ingrid Carlqvist, Marika Formgren, Julia Caesar, jag själv m fl. Vi började formulera oss i Newsmill runt 2010 och publicerade böcker och artiklar, arrangerade föredrag och manifestationer under detta decenniums första år (som möttes av deplattformering och motstånd vilket dissidenter alltid mött och förlorat jobb). Genombrottet för SD i riksdagen och framgångsrika alternativmedier var kännetecknande liksom våra försök att begripa mer än bara invandringsfrågan. Bloggen Invandring och mörkläggning, främst driven av KO Arnstberg, tar sådana mer intellektuellt ambitiösa grepp liksom Jan Tullbergs inlägg.

Nr 3 – I den tredjegruppen räknade jag alltså 2017 in Ann Heberlein, Katerina Janouch, Marcus Birro, Joakim Lamotte, Arga Blatten, Jens Ganman och Chang Frick. Birro är nu uträknad till fotbollen men de övriga är en yngre pigg skara, till vilka man kan räkna Hanif Bali och Aron Flam och kanske några till.

Nr 4 – Denna mer heterogena och medialt accepterade grupp är de som igår stod bakom produktionen #hurkanvilive igår i Stockholm och tidigare i år i Malmö. Navid Modiri berättade om inspirationen från USA, särskilt Joe Rogans poddar. Han kunde lagt till The Rubin Report, Jordan B Peterson, Bret och Eric Weinstein m fl runt The Intellectual Dark Web.

Men de svenska nya förmågorna har ännu en bit kvar till de mer akademiskt framstående amerikanska förebilderna, med undantag kanske för Ashkan Fardost, Aron Flam och Ann Heberlein. De kan debattera på ett djupare och vetenskapligt plan, men idag finns inte det utrymmet i den svenska offentligheten. Tidskrifterna Kvartal, Axess, Respons m fl är inte redo för att ta tag i de utmaningar som nordamerikanska forskare inte undviker och som publiceras t ex i Quillette. Vår enda man som står sig är Alexander Bard, vilket är medförfattare till boken Digital Libido som Ashkan Fardost visade upp inledningsvis. Mer än så fick vi inte se av denna kreativa men tunglästa civilisationshistoria, men Fardosts föredragning av de senaste 8000 åren i människans historia var utomordentlig. Väl i klass med Stefan Molyneux .

Gårdagen debattafton var ett statement även om inget nytt sades. En ny, yngre generation dissidenter har trätt fram sedan 2017, med rötter i ståupp- och programledarbranschen. De är inte bundna vid SD som flera andra av oss dissidenter har varit, är nästan uteslutande av utländsk börd men uppvuxna i det extrema Sverige, och tar hela migrationsdebatten med stor portion ironi. Jag tror det är rätt väg även om jag själv tycker flamsandet är ibland påfrestande.

Kan nästa upplägg få med Fardost, Bard och Arnstberg som diskuterar civilisationers uppgång och fall, medieteknologier och demokrati, vore jag än mer imponerad. Släng in Niall Ferguson med hustru Ayaan Hirsi Ali och Lars Vilks så blir det åka av. Och Katie Hopkins, Douglas Murray . . .

Den 23 april är Navid Modiri igång med #hurkanvilive i Göteborg. Lycka till!

När maktens undanflykter blir nostalgiska minnen

https://www.lt.se/artikel/debatt/regeringen-verkar-vara-uppgiven

Innan valet i september 2014 skanderade vänstern slagord om att “något gått sönder i Sverige” men efter valet bedyrade de att “inget gått sönder i Sverige”.  Vad skedde? Jo, de fick regeringsmakten trots ett uselt val eftersom Alliansen inte ville ta makten med SDs hjälp.

Vi kan lämna partitaktiken därhän och koncentrera oss på det faktum att ett vänsteretablissemang nu bitit sig fast vid landets styre, igen. Har man den makten är det samtidigt svårt att erkänna att med makt kommer ansvar och med ansvar en beredskap för att erkänna de samhällsproblem som kan existera.

En regering måste dock klara av att diskutera samhällsproblem och utmaningar utan att beskylla kritiker och meningsmotståndare för rasism, högerextremism, antisemitism, extremnationalism och därmed bidra till den polarisering av debatten de själva vill undvika (Jessica Stegruds inlägg).

Socialister, vilket inbegriper ljus- och mörkröda partier (S och V), rödgröna (MP och C), och den socialdemokratiska delen av socialliberalerna (L), har sedan 2014 ideligen viftat bort kritik mot deras samhällsbygge. Att Trump undrade “What happened in Sweden, Sweden?” i januari 2017 och att en författare, Katerina Janouch, några veckor senare fick skäll av statsministern och hela kulturvärlden med DN Kultur i spetsen, visar att makten är inte alls beredd att erkänna fel, än mindre ta ansvar för deras fögderi.

Man kan instämma i Putins man i Stockholm om att svenskarna tycker de är så perfekta.

EN RÅ OCH GRÅ SOCIALISM

Kronan rasar, brottsligheten ökar, kvinnor mer otrygga, våldet i skolan ökar, skolbränder ökar, ungas psykiska hälsa ökar (särskilt pojkar), demografin skenar i fel riktning, bostadsområden förslummas,  ekonomin går nedåt, tjänstemän är aktivister,  sjukvården krisar,  försvaret oförsvarbart, järnvägar underhålls inte, judar förföljs alltmer med flera fall och analyser som nästan dagligen förmedlar via sociala medier, utländska medier, alternativmedier och i tillrättalagd form, även i gammelmedia.

Vad som slår en är hur ett socialistiskt etablissemang så bryskt skakar av sig all kritik som riktas mot dem. En polsk kommentator, Maciej Dobrzynski, på Det Goda Samhället fångade nyligen den svenska makten väl:

De senaste årens brunstämpling av alla som ifrågasätter den svenska modellen är ett exempel på att den svenska socialismen nått vägs ände. Nu pratar makten inte längre sakargument, nu smutskastar den de som ifrågasätter välfärdspolitiken. Den svenska socialismens mänskliga ansikte är bortblåst, vi är på väg mot en rå och grå socialism.”

Han ser den svenska borgerlighetens omfamnande av högskattesamhället som en form av socialism, vilket givetvis är rätt med tanke på det enorma skattetrycket (där de osynliga delarna är okända för de flesta medborgare):

“Svensk Välfärd är en form av socialism. Svenskarna avstår (allt mindre frivilligt) från en del av sin frihet och inkomst och låter statens och kommunens politiker administrera en stor del av deras liv. Det har fungerat så länge resurserna som tillförts systemet varit större än kostnaderna. Och så länge administratören varit en hederlig tjänsteman/kvinna. Och så länge medborgarna varit nöjda med servicen. Men nu börjar pengarna ta slut och politiker som administrerar systemet bortförklarar problem istället för att ta itu med dem”.

MONOLITISKT BLOCK

Jag skrev en historisk tillbakablick 2015  på de rörelser från höger, vänster och mitten som vänt sig mot socialdemokratins maktinnehav, vilket idag är omöjlighet med tanke på avtalet med C och L. Dessa partier kan i sin tur inte opponera sig mot S/MP regeringen med mindre än att de tar stöd från SD för att fälla odugliga ministrar eller hela regeringen. Det kommer inte hända.

Istället har vi den märkliga situationen att det monolitiska blocket V/S/MP/C/L till varje pris vill undvika att ta itu med landets akuta problem. Den viktiga debatt som fanns i Tjeckoslovakien på 1970-talet och  Polen under 1980-talet och som till sist ledde fram till Östblockets fall 1989 ter sig ännu inte här.  De dissidenter som kan formulera sig exakt och kunnigt marginaliseras och får betala ett högt pris.

Svenska Dagbladets kulturredaktion berömmer sig för att tala med kritiker av etablissemanget och gör ett reportage om Navid Modiris samtalsserie “Hur kan vi?”. Katerina Janouch kommenterade SvDs intervju med henne där hon hävdar att ansvaret läggs på kritikerna, som om de ville förstöra samhället och sänka debattläget.

FRAMTIDEN

Valen 2022 och 2026 blir ödesval. Stoppas inte den muslimska invandringen och islamiseringen av det offentliga och kommersiella rummet är vi ett halvmuslimskt land 2050 med en majoritet invånare med utrikes bakgrund. Då kan problem med infrastruktur, vård, försvar och ekonomi vara sådant varje svensk nostalgiskt ser tillbaka på, ja, kanske även på undanflykterna från makthavarna.