Kategoriarkiv: Debatt

Brummelisa + Vargen = Sant? – i Bulletin

Brummelisa styrde sista året men har nu fått lämna borgen Rosenbadet för Krösus Sork, Bamses ärkefiende som bara tänker på pengar. Tidigare var alla sorkar ganska överens med alla björnar om att Bamsefamiljen styrde bra, även om Krösus rika släktingar fick ta över ibland, som piprökande Fåret Torbjörn, smarta Calle och fiffiga Fredde.

 

Men nu har det ofattbara hänt! Krösus har tagit hjälp av Vargen och fått stöd av alla vargkusiner och killarna i Tuffa Tuffingars Klubb för att ta över Rosenbadpalatset – och de har kastat ut Brummelisa och hennes kompisar Lille Skutt, Farmor och Katten Janzon. Alla Bamses röda och gröna vänner blev jätteledsna.

https://bulletin.nu/sjunnesson-brummelisa-vargen-sant

Kommer invandringskritiker ges upprättelse? Debattinlägg i Bulletin

 

https://bulletin.nu/debatt-kommer-invandringkritiker-nu-ges-upprattelse

2012 gjordes utredningen Främlingsfienden inom oss (SOU 2012:74) under ledning av före detta socialministern Bengt Westerberg (Fp), på uppdrag av integrationsminister Erik Ullenhag (Fp). I den kartlades åsikter, personer och organisationer som inte instämde i den förda invandringspolitikens inriktning, särskilt SD som nyss tagit sig in i riksdagen.

Utredningsdirektiven var tydliga: ”Den första uppgiften är att undersöka varför främlingsfientliga attityder uppstår och faktorer som kan vara gynnsamma för dessas framväxt.” Rationella skäl till kritik av stor och generös invandring avvisades.

Bonniers, Radical Chic och poeten Athena Farrokhzads ansvar för våld

Sent omsider ett inlägg om Bonniers upprepade omslutning av våldsvänsterns diktare Athena Farrokhzad. Mina tidigare inlägg, recension av diktsamlingen Vit svit 2013 och kommentar 2014:

Den 6 augusti 2022 publicerade DN Kultur fem dikter ur den kommande samlingen Åsnans år på Bonniers av poeten och kulturkritikern Athena Farrokhzad. Om de småtrevliga och välskrivna dikterna finns inte något att invända eller analysera. Möjligen att ordet köksgeråd knappast används, men det bryr vi oss inte om här.

Frågor bör ställas i stället till diktaren personligen liksom till DN/Bonniers och ansvariga för kulturlivet nationellt och lokalt i Stockholm angående hennes ställning och kontakter.

Bonniers skriver i presentationen av den nya boken att ” Farrokhzad ansluter sig till en litterär tradition från Mulla Nasruddin till Juan Ramón Jiménez, där Ior gått med i RAF och alla år är åsnans, ” (min fetning). RAF/ Baader-Meinhof ligan var en västtysk revolutionär stadsgerilla, som dödade ett 30-tal och skadade långt fler. Inget man skojar om vare sig som poet eller förläggare.

Athena Farrokhzad har sin anställning tryggad som få kulturarbetare (bl a på mitt alma mater, Nordens folkhögskola Biskops-Arnö där jag gått och arbetat). Sedan 1 augusti är hon (och Ida Linde) ansvarig för litteraturscenen vid Kulturhuset/ Stadsteatern i Stockholm, som drivs av Stockholms stad. Chef för verksamheten är Kerstin Brunnberg, dessutom ordförande i stiftelsen Expo, som startades av vänsterextremister.

Farrokhzad uppmärksammades 2014 för sin medverkan i radioprogrammet Sommar då hon agiterade för vänsterpolitiskt våld, jämförde SD med terroristen Behring Breivik och lät två vokalissor sjunga Ebba Gröns ”Vi vill vi ska beväpna oss” från debutplattan 1978. Expressens Jens Liljestrand och Aftonbladets Fredrik Virtanen hyllade henne och efter 70 anmälningar friades det.

Året innan hade Bonniers gett ut hennes debut, Vitsvit, i silveromslag med vit text på svart botten. I diktsamlingen gör Athena Farrokhzad sitt utanförskap som iranier till poetiskt tema.

På svart botten framstår hennes vita rader effektfulla men knappast för att överbrygga sin exil. Hon kråmar sig i dialog med sin mor, far, mor, bror och mormor som alla verkar trivas i det nya landet Sverige dit de kom 1983. Att modern från kommunistkamp i Iran nu julpyntar anses innebära underkastelse och assimilering.

Diktjaget heter Athena och är liksom den grekiska gudinnan framsprungen ur Zeus huvud är otålig. Förmaningar om svenskt vardagsliv går henne förbi. Hon är stolt och ska till synes göra allt för att erövra det svenska språket som ett vapen mot makten, kanske svenskar eller kanske myndigheter.

Förnedring och klagan, rastlöshet och övergrepp återkommer i dialog efter dialog som om det finns oändliga erfarenheter av förtryck av invandrare att ösa ur. Till och med det nya språket duger knappt även om boken tryckts med silveromslag av landets mest prestigefyllda bokförlag, Albert Bonniers:

”Min bror sa: Det enda språk du kan fördöma förgripelsen på är förgriparens språk och förgriparens språk är ett språk som uppfanns för att rättfärdiga förgripelsen”.

Farrokhzad är inte nådig mot andra nordiska poeter som vittnar om erfarenheter som visar att förtryck finns i alla samhällsgrupper, till exempel bland danska muslimer från Palestina. Hon sågade vid samma tid danske Yahya Hassans diktsamling för att den kan leda till kritik av denna religion och folkgrupp. Blott diktande om smärta orsakad av onda blonda skandinaver godtas. Jag såg och hörde honom våren 2014.

Just  Hassan skulle hon ägna flera ursinniga debattartiklar och försvaras mot andra feminister av America Vera- Zavala, vänsteraktivist och författare som själv försvarat jihadism på Dramaten. Farrokhzads inflytande på kulturvänstern är betydande, men hon är också omstridd, bland annat som polishatare vilket fick den snälle men SD-hatande polisen Martin Marmgren (MP) att reagera och högerns Erik van der Heeg och Hanif Bali att diskutera hennes eventuella diktplagiat.

Att kulturradikala DN och trendkänsliga Bonniers förlag nu lanserar henne är följdriktigt, men hennes tonårsmässiga budskap är knappast gångbart längre. De i grunden borgerliga institutionerna DN och Bonniers hänger kvar i det fenomen som skribenten Tom Wolfe 1970 kallade ”Radical Chic” efter att den judiske liberale kompositören Leonard Bernstein (skapare av West Side Story 1957) bjudit hem medlemmar av de våldsinriktade och anti-vita Svarta Pantrarna.

Denna satiriska betraktelse, ”Radical Chic: That Party at Lenny’s”, i tidskriften New York, kom ut senare samma år i en samling texter under samma titel (översatt till svenska av filmkritikern Nils Petter Sundgren som Innevänstern).

Ämnet var det fundraising party som Leonard och Felicia Bernstein haft i sin stora 13-rumsvåning på Park Avenue på Manhattan för 90 personer, däribland alltså några ledande medlemmar i den beväpnade militanta och antisemitiska gruppen Black Panthers. Välmenande rika judar skänkte galant.

Farrokhzad har uppmuntrat liknande grupper som inte bara utövat politiskt våld mot meningsmotståndare utan även förortsgrupperna Pantrarna (där även jihadister ingick noterade Per Gudmundson 2014) och Megafonen. De låg bakom upploppen i Husby och andra orter 2013 då ett 30-tal poliser skadades och över 150 bilar brann till en kostnad av drygt 60 miljoner.  Aftonbladet tryckte deras försvarstal mitt under vandaliseringen.

 Leandro Schclarek Mulinari

Farrokhzads sambo i Bagarmossen söder om Stockholm, vänsterkriminologen Leandro Schclarek Mulinari, har på samma sätt forskat om s.k. rasprolifiering från poliser och försökt starta upp Pantrarna i Malmö där han bott:

”För några år sedan var vi ett gäng som försökte starta upp Pantrarna i Lindängen, det vill säga en motsvarighet till den förortsorganisering som Hisingen visat prov på. Pantrarna från Göteborg kom ner till Malmö, inspirerade ett tjugotal ungdomar från området, samt några utomstående aktivister” skrev han på Facebook 2018.

Han vill minska polisens inflytande i problemförorter som Husby vilket fick den f.d. polisen och moderaten Fredrik Kärrholm att reagera på Twitter:

”Tyvärr inte första gången en kriminolog från Stockholms universitet har en mindre korrekt uppfattning om verklighetens beskaffenhet. Min erfarenhet är att hederliga medborgare i utsatta områden efterfrågar fler poliser, mer kontroll och skärpta straff.”

Leandro Mulinaris mor, genusprofessor Diana Mulinari, introducerade det omstridda ”anti-rasistiska” begreppet ”intersektionalitet” i Sverige vid millenieskiftet och var med i den vänsterinriktade svensk-iraniern Massoud Kamalis tendentiösa utredning om den strukturella rasismen i Sverige 2006, se Kvartal.

Tillbaka till DN och Athena Farrokhzad. Efter stormen kring Sommarprogrammet 2014 talade hon med sina rasifierade och könsseparatiska vänninor i nätgruppen Rummets.

 

Rubriken var ”Ja jag, jag hatar Peter Wolodarski”, dvs DN:s chefredaktör. Anledning ges inte (det kan knappast inte vara den humoristiska video Wolodarski gjorde med den chilenska tygdockan Alejandro Fuentes Bergström innan valet som gör sig lustig över latinamerikaners uttal).

När hon fick tala fritt inför bruna medsystrar i Rummets inlägg vräker hon ur sig rader som;

”Hur var det att få tillgång till en mikrofon som når en miljon människor?
Det var fan överfett. Jag önskar att jag hade det varje dag. Att jag vaknade på morgonen, gnuggade ögonen, satte på mig morgonrocken, började ranta om livet i det här skitsamhället, att vi måste beväpna oss och så vidare”

”Den dag vi tillsammans stormar radiohuset och tar över alla mikrofoner kommer jag att kasta ut min elektriska vibrator, för ingen njutning kan vara större än den upplevelsen.”

”Jag förhåller mig mycket ambivalent till att överhuvudtaget befatta mig med borgerligheten. Ofta tänker jag att de tycker att jag är bedårande, fast jag gång på gång säger att jag hatar dem, eftersom de ändå omedelbart kan avläsa att det är deras institutioner och händer som har format mig, att poesi och litteraturkritik är så mycket mindre hotfullt för dem än till exempel hiphop.

Men jag försöker använda härskarens verktyg för att riva härskarens hus, om jag ändå står i det. Det jag hatar borgerligheten mest för, förutom att deras makt förgör oss – är att de tror att de har så jävla god smak, när de i själva verket bara har stulit sig till möjligheten att konsumera flådiga grejer. Det är faktiskt pinsamt. Jag ger ju ut böcker på Bonniers, skriver för Aftonbladet, och verkar på massa sätt i maktens hjärta”

Där finns nog förklaringen till att Bonniers och DN vill ha med henne att göra, ”Radical Chic” alltså.  Att frottera sig med gangsters som – ytligt sett- drivs av ideella motiv är både marknadsföringsmässigt och, ibland, politiskt rätt. Intressant är att Athena Farrokhzad själv medger sin ambivalens inför borgerlighetens medier, och vill storma Sveriges Radio som lät henne provocera.

Men 2022 ligger DN/Bonniers efter eftersom opinionen löpt förbi vad Athena och hennes vänsterextrema våldskumpaner står för.  DNs  publicering av hennes dikter i augusti kommer inte ändra på detta. Inte heller hyllningsrecensionen i september.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den moraliska stormaktens haveri

Begreppet haveri har använts i dagarna om vårt land av min gode vän Jonas WE Andersson. Hans utmärkta men sorgliga Facebookinlägg fick spridning till Danmark, Norge och av Julia Caesar.

Jonas gjorde en uppräkning av dysfunktionella företeelser i Sverige. Bloggaren Hans Li Egnell likaså i samma ärende.

För fem år sedan gav det konservativa förlaget Realia ut antologin Haveriet: Den humanitära stormaktens fall. Den är nu slutsåld men finns som ebok på Amazon. Jag skrev en lång recension av Avpixlat som förlaget lade upp på sin webb och intervjuade redaktören Andreas Swedberg för Swebbtv.

Där medverkar några av mina vänner som Gunnar Sandelin, Jan Tullberg, KO Arnstberg – ofta med i Swebbtv – liksom bekanta som Stikkan Ljunggren, Marika Formgren, Claes Ryn, Henrik Barvå, Mons Krabbe, Anders Edwardsson, Inger Enkvist, Henrik Alexandersson m fl,

Intressant idag att se bredden på dess skribenter anno 2016; från moderata ledarskribenter till MED, frihetliga piratpartister och resoluta borgerliga opinionsbildare och rabulisten Stikkan såklart. Några skriver fortfarande på borgerliga ledarsidor. De hade alla platsat på Bulletin för övrigt.

Romaner om nationen existerar inte för DN

DN Kultur konstaterar med nöje idag och får stöd av Författarförbundet och SD-kritikern Anna-Lena Lodenius  idag att vi inte har några nationella romaner. Det stämmer att de är få men visst finns de. Tom på etablerade förlag:

Se min överblick  (och Mohammed Omars) från 2014 – 2019 av Skymning över Europa, Där kyrkklockorna tystnat,  Candida Olsson, Framtidsmannen, Underkastelse, Operation Saif,  De kommer drunkna i sina mödrars tårar, Helter Skelter och Perfekt storm.

De etablerade författarna Lotta Lundberg och Therese Bohmans Aftonland  (2016) kan också räknas in. Jag recenserade Bohmans roman men hittar inte var (Iotakt, Avpixlat?), så klipper in den nedan:

”En yngre medelålders kvinnlig akademiker tråkas ut av sitt jobb. Studenterna tjafsar om kvinnosynen för 100 år sedan i kulturvärlden, något hon är expert på. Hon dricker lite för mycket efter att ha lämnat en man hon inte vill leva med längre. Ensam på Södermalm drar hon hem män eller låter sig förföras av dem; en kulturredaktör, en ung doktorand och några till. På hennes arbetsplats vid Stockholms universitet porrsurfar hon och tråkas ut av de trista samtalsämnena på institutionen.

Hennes livsinställning är fylld av vemod. Snart kan hon inte få barn längre, något hon inte heller eftersträvat under sin karriär som professor i konstvetenskap. Till sist gör hon ett uppbrott när hon överlåter handledningen av den unge snygge doktorand till en kollega.

I början av denna berättelse, romanen Aftonland av Therese Bohman (Norstedts, 2016) träffar huvudpersonen en riktig man, en gift norrlänning  med fru och barn. De blir förälskade och ses på hotell för snabba samlag men även öppna samtal.

Han bekänner för henne att han nu valt att rösta på SD. Hon skrattar till nervöst när hon förstår att det inte var ett skämt:

”Förlåt”, mumlade hon.

”Jag vet vad du tänker”, sa han lågt.

”Det vet du väl inte”.

Mannen har alltid röstat på sossarna men sett hur illa sjukvården skött hans gamla mor, och därför valt att rösta på SD i protest.

”Det är mycket svårare att vara en vanlig människa som vill arbeta och göra rätt för sig”, sa han. ”Jag bryr mig inte om vad folk har för hudfärg, jag tycker inte illa om människor från andra länder, herregud, jag har jobbat och studerat med folk från hela världen. Jag vill bara att samhället ska fungera. Att ungarna ska lära sig något i skolan av lärare som kan någonting och att det ska vara ordning och reda, att den som blir sjuk inte måste lägga ned all sin energi på att slåss för att få vård, att det ska finnas någonstans att bo för den som inte har 100 000-tals kronor på fickan . . .Plötsligt bor folk på gatorna, det är en återgång till allt det man försökte bygga bort med folkhemmet. Det är ovärdigt, det ska inte vara så”.

”Nej, det ska det inte. Men tror du verkligen att något blir bättre av att du röstar på SD?”

Han skakade på huvudet.

”Det kändes så bra just då”, sa han lågt. ”När jag stod och höll i valsedlarna och tänkte att jag hatade vad alla andra partier ställt till med. Det kändes som en hämnd. Och jag fattar att du tycker jag är en idiot, men jag har bara en jävligt stark känsla av att allt håller på att gå åt helvete”.

 Aftonland är skriven av Therese Bohman som tidigare arbetat på borgerliga Axess och nu skriver i Expressen vid sidan av hennes arbete på Svenska PEN, som leds av Ola Larsmo. Boken har fått strålande recensioner, till exempel av Åsa Linderborg och nominerats till Nordiska Rådets Litteraturpris.

Stilistiskt är den lik Hjalmar Söderbergs lätta sekelskiftshistorier  runt år 1900, där allt viktigt sker i antydningar och stämningar. Hon fångar vår samtid på pricken med dess hyckleri, inte minst inom kulturvänstern och feminismen, men propagerar inte.

Bara då i den citerade dialogen med den stilige norrlänningen och hans älskarinna. Han försöker lämna sin fru men går tillbaka till henne. Hon står kvar, ensammare än tidigare.

Dialogen ovan visar hur missnöjet och lögnerna sipprar in i Sveriges alla skrymslen, även de mest politiskt korrekta och oväntade sammanhangen.

Med Aftonland har en vall brutits av en skicklig kulturkonservativ kvinnlig författare, väletablerad och hyllad. Får den dessutom ett värdefullt nordiskt pris blir den svenska offentligheten allt mindre lögnaktig för varje läsare som uppskattar och förstår vad Therese Bohman skildrar – ett samhälles självpåtagna undergång.”

 

 

Inlägg om integration från 2008

”Hur ska invandrare ta seden dit de kommer?” – inlägg i den kristna dagstidningen Dagen

Publicerad: 2008-08-21

”Jan Sjunnesson Rao, chef för Internationellt kulturcentrum vid Studie­förbundet Vuxenskolan, skriver att den invandrande familjen sällan får reda på att även svenska familjer sätter gränser när de uppfostrar sina barn.

Den dialog som hade kunnat uppstå mellan svenska och utländska hem förbyts i två extrempositioner; olagligt hedersvåld hos invandrare och tygellös hedonism hos svenskar. Den utländska familjen får sällan reda på att även svenska familjer sätter gränser, tar fighter och har koll.

Den moderna sekulära välfärdsstaten bygger på individuella fri- och rättigheter där kollektiva värderingar och moralsystem öppet kritiseras. En grund behövs för tillit och gemensamma åtaganden. Avvägningen mellan individens frihet och kollektivets krav ser helt annorlunda ut i väst än i öst.

Ett försvar för tolerans måste samtidigt respektera och tolerera åsikter som är konservativa, hävdar jag i fyra teser:

1) Majoriteten av världens befolkning lever mer traditionella liv utifrån etniska, kulturella eller geografiska gemenskaper snarare än individers rättigheter i en sekulär välfärdsstat.

2) Invandrare i Sverige kategoriseras ibland som fördomsfulla när de bemöter svensk mentalitet vad gäller barnuppfostran, ungdomar, klädstil, sexuella val, familjebildning, arbete och äldreomsorg.

3) Vad som bör ingå i mångfaldsbegreppet är en dialog och respekt. Denna dialog ska bygga på FN:s deklaration för mänskliga rättigheter, barnkonventionen och svensk lag – principer som så gott som alla som befinner sig i Sverige kan enas om.

4) Om svenska myndigheter någonsin ska kunna integrera invandrare måste de inse att man inte kan uppfostra vuxna människor som valt att komma hit men lyssna på dem och respektera deras åsikter så länge inga lagbrott begås.

Vad som gör diskussionen svår är att svenska välmenande myndigheter och individer riskerar att marginalisera de invandrare som har traditionella konservativa värderingar från majoriteten svenskar. Farligast blir detta i diskussioner om hedersvåld och hederskulturer.

En irakisk far som bestämmer att dottern inte alltid får gå vart som helst på kvällarna eller klä sig som svenska tonåringar och som inte respekteras i sin föräldraroll kan tvingas in i ett hörn. Där kan han med familjens och släktens hjälp låsa in, misshandla och i värsta fall även ta till vapen för att skydda sin heder.

Även svenska fäder och familjer kan komma fram till samma slutsats, men de misstänkliggörs inte. Den isolerade invandrarfamiljen har alltför svaga kontakter med stabila svenska hem.

Vad invandrarfamiljen ser är unga på glid på stan, reklam med mycket naken hud, och kopulerande dokusåpastjärnor. De drar slutsatsen att all svensk uppfostran är tygellös och därför behövs egna starka kulturella gränser.

Den dialog som hade kunnat uppstå mellan svenska och utländska hem förbyts i två extrempositioner; olagligt hedersvåld hos invandrarna och tygellös hedonism hos svenskarna. Den utländska familjen får sällan reda på att även svenska familjer sätter gränser, tar fighter och har koll.

Vi misstänker alltför snabbt hedersvåld när moral hos familjefäder från Mellanöstern förs på tal. I enlighet med Barnkonventionens artiklar 5 och 12 har föräldrar rätt att fostra sina barn liksom barnen också har rätt att uttrycka ”åsikter /?/ i förhållande till barnets ålder och mognad”.

Det finns alltså inget svart eller vitt utan en bedömning måste göras utifrån klokskap, kultur och erfarenhet.

Hur enkelt vore det inte att säga att man ska ta seden dit man kommer? Men om seden är att vi svenskar inte bryr oss om hur grannen uppfostrar sina barn eller hur våra tonåringar klär sig och hur de låter på natten i tunnelbanan, när alla får göra ungefär som de vill, kan ju den nyanlända invandrarfamiljen göra som den vill.

Den första generationen väljer då en konservativ försiktig linje i det nya landet innan man vet mer om vilka konsekvenser de nya livsstilarna leder till. Det gör de rätt i, för det är ett märkligt land de kommit till.

I den globala undersökningen World Values Survey finns en karta med två axlar; en som mäter traditionella visavi sekulära värden, en som mäter överlevnadsvärden visavi emancipatoriska frihetsvärden. Längst upp i det övre högra hörnet finns Sverige som det mest sekulära och frihetliga landet i världen. Vår position är extrem, inte moralen hos merparten av utlandsfödda.

Jan Sjunnesson Rao, chef för Internationellt kulturcentrum vid Studieförbundet Vuxenskolan

Fotnot: Åsikterna i artikeln är personliga och representerar inte Internationellt kulturcentrum vid SV.”

 

Fler inlägg 2008-2011:

Äldre blogg

Denna blogg

Newsmill

När sociala problem förvärras av sociala insatser

Det sociala bostadsprojektet Pruitt Igore sprängdes 1972

Två exempel felslagna sociala åtgärder i USA

Mycket tal om sociala insatser i valrörelsen utifrån förorter och kriminalitet medan hela Sverige är en social insats enligt Lars Åberg. Danmarks rivningar av problemområden har spätt på debatten.

USA har haft liknande sociala problem tidigare vilket vi behöver minnas, liksom lösningarna.

The Negro Family: The Case For National Action

Den demokratiske presidenten Lyndon B. Johnsons program för att hjälpa svarta i USA på 1960-talet, The Great Society och de nya medborgarrättslagarna som underlättade röstning, gick ibland fel,

Projekt som skulle avskaffa fattigdomen förvärrade den genom att stärka de ledare för de fattiga som utnyttjade de statliga programmen till sin egen fördel. På 1990-talet arbetade jag i Rinkeby och Akalla med dessa integrationsprogram som byggde på att segregationen fortsatte och gav sådana som mig fortsatt sysselsättning.

Rapporten The Negro Family: The Case For National Action av sociologen Daniel Moynihan i 1965, ibland betecknad som neokonservativ, beskrev hur svarta kvinnor övergavs av sina män och försörjdes av socialbidrag, ett ständigt återkommande problem som varken lösts i USA eller i Sverige sedan 1960-talets välfärdsprogram.

Incitatmenten att separera och gå på bidrag är starkare än äktenskap. En ghettokultur och arv från slaveriet bidrog till misären. Liknande studier av Charles Murray och Thomas Sowell bekräftade hans teser om de självförstärkande mekanismerna bakom de svartas fattigdom.

Idag sitter var åttonde svart ung man i fängelse och andelen ensamhushåll, där svarta kvinnor fostrar barn utan en man, är långt högre än för andra grupper

Rivningen av bostadsområdet Pruitt–Igoe

1972 revs ett socialt bostadsprojekt i Missouri därför att sociala myndigheter inte längre kunde försvara det. Se video från sprängningen.

Det hade byggts 1954 för att husera skilda grupper men enbart svarta flyttade in i vad som då var USAs största bostadsområde med funktionalistisk arkitektur. Kriminalitet, dåligt underhåll, skadegörelse och tomma lägenheter ledde till förslumning redan efter fyra år.

Statliga pengar sköts till men förgäves. Rivningen anses vara slutet för modernistiska höghusprojekt som bostäder. Arkitekten ångrade att han ritat de anonyma elva våningar höga husen.

Motsvarande byggprojekt gjordes i Sverige 1965-75, ”Miljonprogrammet”, där många av dagens 200 utanförskapsområden återfinns.

Mina minnen från Rinkeby 1996 och Tensta 2005.

Förstörde SD invandringsdebatten? – i Bulletin

I dessa dagar debatteras den vitbok om SD vars första del idéhistorikern Tony Gustafsson nyligen blivit klar med. Där slås fast att majoriteten av stiftarna av partiet Sverigedemokraterna 1988 kom från ”nazistiska, rasistiska och odemokratiska sammanhang”, skriver Jan Sjunnesson.

Om detta ska denna artikel inte handla, men om grupper som SD, Bevara Sverige Svenskt (BSS, vars program kopierades av tidiga SD till stor del), Vitt Ariskt Motstånd med flera gjorde det omöjligt att kritiskt diskutera svensk invandringspolitik på 1980-talet.

Min tes är att dessa grupper omöjliggjorde saklig debatt, eftersom de kritiker som fanns tegs ihjäl eller teg själva och de extrema grupperna tog det lilla utrymme som fanns.

https://bulletin.nu/sjunnesson-forstorde-sd-invandringsdebatten

Tvåtredjedelssamhället är här men inte som vänstern tänkte på 1990-talet

Journalisten och vänsterdebattören Björn Elmbrants bok utkom 1997, ny upplaga 2000

Sossar och vänstern varnade ofta på 1990-talet om att globalisering och automatisering skulle skapa ett samhälle där 2/3 skulle ha fasta tjänster och ett gott liv,  och 1/3 fastna i tillfälliga anställningar och utanförskap. Ett ”prekariat” var i antågande mässade de. Några talade om en etnisk underklass och beskyllde då rasister och borgare för den misslyckade integrationen med några undantag, t ex liberalen Hans Nestius.

Nu 25 år senare ser två tredjedelssamhället ut att vara här men inte som vänstern föreställde sig. Majoriteten sväljer vad mainstream media skriver och sänder, medan en minoritet går till alternativmedier. SD är fortfarande paria och att köpa en sommarstuga där folk röstar fel är otänkbart skrev Anna-Karin Wyndhamn i GP i går.

Boken Saknad presenterar att många inom de 2/3 inte ens kan erkänna att de kan sakna det Sverige som nu försvunnit och bannar de som berättar om det forna fosterlandet. Erik Hörstadius bok Vårt nya land tar upp samma saknad och hans drapa i Fokus är tydlig.

Vad som skedde på 1990-talet var att Sverige genomgick den största ekonomiska kris sedan 1930-talet samtidigt som vi tog emot över 80 000 fd jugoslaver, och många andra nationaliteter.  Över en halv miljon arbetstillfällen försvann på 1990-talet i ett land med 9 miljoner invånare.

https://detgodasamhallet.com/2022/05/05/gunnar-sandelin-om-demografin-del-2/

 

1997 blev det första året som Sveriges BNP började visa plustecken igen. Landet började i någon grad likna övriga länder även om högre skatter och fler offentliganställda skiljde ut Sverige. De borgerliga partierna berömde omstruktureringen medan den socialdemokratiska regeringen iscensatte förändringar som deras motståndare aldrig skulle kunna ha fått igenom.

I Sverige kunde bara en socialdemokratisk regering dra ned på offentliga utgifter eftersom folk litar på att det blir rätt. Talet om nyliberalism och systemskifte från regeringen Bildt åren 1991–1994 skrämde väljarna men i sak skilde sig inte partiblocken sig mycket åt. En av de som utförde alla neddragningar vid Statsrådsberedningen och Finansdepartementet var Magdalena Andersson.

Skolminister Göran Persson, 1989-1991, sedan finansminister 1994-1996 och statsminister 1996-2006, kom att genomföra de största budgetsaneringarna under finanskrisen på 1990-talet förberedda av Carl Bildt och Assar Lindbeck, och tillsammans med Ingvar Carlsson och Urban Bäckström. Fem hjältar.

Persson kom att uppfattas som hård och pragmatisk men lojal mot arbetarklassen. Han verkade i det tysta och Magdalena Andersson gick i lära hos honom.

Under 1990-talets migrationsvåg till mindre orter fanns möjligheter att forska på hur främst de unga män som fanns där bemötte de nya unga männen. Antropologiprofessor Jonathan Friedman i Lund sökte forskningsmedel för att undersöka de sydsvenska orterna, som Sölvesborg där tonåringen Jimmie Åkesson då bodde, klarade invandringen men fick nej.

Han och hustru Kajsa var något på spåren och 2006 utom antologin  Exit FolkhemsSverige om just 1990-talet migration med bidrag bl a från socialdemokraten Åke Wedin. Se min blogg och dessa referenser.

Visa källbilden

Jonathan tipsade mig om Jim Goads bok The Redneck manifesto (1997) som är en historia om de allra fattigaste vita  i USA, från vilka gruppen trailer park/white trash/rednecks härstammar. Boken förebådar den sk högerpopulism som växte både i USA och i Europa efter 2000.  Demokraten Tomas Franks What’s The Matter With Kansas? How Conservatives Won The Heart Of America (2005) var en annan. Och den svenska förbisedda studien Exit FolkhemsSverige, skriven av forskare och etablerade författare.

Vart jag vill komma till är att hela den Sverigevänliga folkrörelse som växt upp runt SD och invandringskritiker utgör denna 1/3 tillsammans med den utländska underklass, synliggjord av de drygt 600 000 som inte försörjer sig själva. Etablissemanget vill varken veta av kritik av rådande invandring eller höra talas  om gängbråk och bidragsberoende utlänningar.

Den 2/3 som råder över medier och makt utgår både från socialdemokratin (särskilt för de offentliganställda) och borgerligheten med undantag för den moderata läkaren Eva Bergqvist i slutet av 1980-talet.

Vänsterdebattören Rasmus Fleischer skrev 2012 om just denna analys av högerpopulismens framväxt ur den marginaliserade 1/3, men att även det motsatta kan gälla: fascism kan komma från de etablerade 2/3:

”Teorin om tvåtredjedelssamhället har ofta använts “för att förklara högerextremismen och framväxten av främlingsfientliga partier med en väljarbas rekryterad från den förfördelade tredjedelen”, skriver Jonas Thente.

Men när Gáspár Miklós Tamás intervjuas om Europas extremhöger ger han ett helt annat svar: fascismen kommer från de två tredjedelarna, som söker sätt att avgränsa och bestraffa den fattiga tredjedelen.

Visserligen behöver dessa två teorier inte utesluta varandra. Fascism bottnar ofta i en rädsla för deklassering just hos de grupper som hör till de två tredjedelar som är relativt välmående, men som fruktar att falla ner i den fattiga tredjedelen.”

Ett tips till hågade ledarskribenter och undersökande journalister är att kolla upp Elmbrants bok och andra debatter  om 2/3-delssamhälle på 1990-talet och applicera dem på framväxten av SD och den allt starkare kritiken av det politiskt ängsliga åsiktsklimatet i Sverige.

Vänstern och migrationsvurmade borgare  bör smaka på sin egen sura brygd för det är socialdemokratin med stöd av V och MP och sedan M med stöd av Alliansen som har skapat det polariserade samhälle allt fler talar om idag.

Tänk att varna för ett tvåtredjedelssamhälle och sedan skapa just det samtidigt som man tiger om det och förtalar de som påtalar ett splittrat och kluvet land. Den ingången bör få igång varje driven och sanningssökande skribent.

 

Hyllad poet torkade sin ”herpesbubblande kuk på familjens, också barnens, handdukar”

Jens Liljestrand, DN 28/4, 2012

Av en slump läste jag igen Danne Nordlings blogg om denna hyllade kulturhändelse 2012 som ägde rum på Dramaten med Marie-Louise Ekman och Alexandra Pascalidou på scen.

Jag sliter nu i hemtjänsten  i Halland, jobbar ibland 15 timmar i sträck.  1976 var just hemsamarit, som yrket hette då, mitt första egentliga arbete utanför familjeföretaget inom väg- och anläggning.

Jag var aldrig särskilt hågad av att stå med en skyffel vid en grävmaskin och gillade att tala med äldre på Gottsunda servicehus och tjejerna där. Att hjälpa en handikappad man med förstoppning kl 7.30 på morgonen medan han hängde ovanför ett badkar var ett första möte med vad som sen blev vardag när jag fortsatte i långvården på Kungsgärdet sjukhus och Akademiska i Uppsala.

Poeten Johan Jönsson är vidrig i sin beskrivning av hur han beter sig i andras hem. Han borde blivit anmäld istället för hyllad av publiken på Dramaten och DNs Jens Liljestrand.

2012, när poeten hyllades,  var jag fortfarande anställd vid Stockholms universitet som adjunkt på lärarprogrammet. Den 1 aug lade jag upp en lång drapa, refuserad av Sakine Madon på Newsmill, på min blogg där jag redovisade de problem landet hade. Invandring var ett men lika mycket familjepolitik, rädda medier och kulturlivets dekadans som i Johan Jönssons uppläsning på Dramaten. Noterar  att jag då inte var beredd att rösta på SD eller följde alternativmedier.

Jag fick sluta vid Stockholms universitet årsskiftet 2012/13 och har sedan verkat runt SD och alternativmedier, vilket har inte gett mig särskilt bra karriärmöjligheter. Tvärtom är jag nu tillbaka i yrkeslivet där jag var sommaren 1976 då jag landade i Uppsala efter ett år i USA. 18 år gammal släntrade jag upp till Gottsunda efter ett par sysslolösa veckor och kunde börja som hemsamarit dagen därpå.

Livet är sannerligen omväxlande.