Kategoriarkiv: Debatt

Slöjbråk på twitter

I Sverige kan moderaterna inte inse att bära slöja är ett kontroversiellt ämne som knappast handlar om vad en enskild individ beslutar sig för att ta på sig, ett ultraliberalt synsätt som jag trodde bara Annie Lööfs extrema parti stod för. Men icke.Jag lade ut en bild i förrgår från MUF Skaraborg på twitter som visar deras styrelseledamot Zeinab Hussaini i slöja.

Min kommentar löd,”Styrelseledamot MUF i Skaraborg”.Inget mer.

Fotot hade någon lagt ut på Facebook med en ifrågasättande kommentar som jag tog bort, nyfiken på vad detta konstaterande av beslöjad ungmoderat kunde leda till.Var och en som följt debatten om slöjor i skolor och på unga kvinnor vet att det finns många vinklar på det, men att slöjan inte är ett personligt plagg som kan betyda vad som helst för bäraren. Man uttrycker religiös tillhörighet men också annat, t ex att man är under beskydd av andra muslimer och att man inte är sexuellt tillgänglig.

President Gamal Abdel Nasser träffade det egyptiska Muslimska Brödraskapet 1953 för att förhandla med dem. Deras första krav var slöjtvång på alla egyptiskor. Nasser förklarade, skrattandes i videon ovan från ett tal 1958, att det inte var acceptabelt. Han förstod vad slöjor innebar, ett ställningstagande för att begränsa kvinnor.

Detsamma förstod det Muslimska Brödraskapet och därför valde de slöjtvång som första förhandlingspunkt; inte bidrag, inte fler moskéer, inte religionsundervisning, inte vapen, inte något annat än just det som begränsar kvinnors frihet, sexualitet och visar att de är ärbara.

MUFs ledare Benjamin Dousa skrev till mig på twitter att jag ”borde skämmas som hänger ut en ung MUF-medlem på det här sättet utan att känna henne lr veta vad hon tkr.”

Mitt svar: ”Jag förstår din och andras invändning men anser att slöja på politiska företrädare innebär ett godtagande av uppdelning i ärbara dvs beslöjade kvinnor och icke, de utan. MUF bör ta avstånd från sådan uppdelning och kollektivism.”

Mitt inlägg på twitter handlade inte om personen med slöja som flera manliga moderater verkade vilja beskydda trots att hon tagit ställning mot hedersförtryck i en poster, skrivit två debattartiklar om feminism och bortgifta flickor under sommaren.

Jag har förstått att hon fått otrevliga påhopp efter min tweet och skrev, via ordföranden för MUF Skaraborg, ett mail där jag beklagade de idioter och muslimhatare som tyvärr finns i mitt flöde.

Men jag tog inte tillbaka min tweet för den handlade inte om henne utan om hur slöjor ska behandlar i offentliga rum och i politiska partier i Sverige.

Att slöjan inte är vilket plagg som helst förstod både Nasser och Muslimska Brödraskapet tidigt, liksom Ayatollah Khomeinis regim i Iran 1979, Frankrikes skollagstiftare 2004 och Carolin Dahlman, ledarskribent i liberala Kristianstadsbladet 2018.

Att ifrågasätta om en styrelsemedlem i ett politiskt ungdomsförbund ska visa sig i slöja är inte att påstå att ingen får ha slöja eller att den med slöja är medlem i Muslimska Brödraskapet eller dylikt.

Det är att vilja diskutera kontexten kring detta omstridda plagg som idag kan bäras av en miljöpartistisk riksdagsledamot från Göteborg, en centerpartistisk nämndeman i Solna (och flera nämndemän i Stockholms tingsrätt har bekant berättat), på vårdcentralen, folktandvården, skolor, förskolor, apotek, förvaltningar m fl offentliga platser. För att inte tala personal vid alla utförare av offentliga tjänster som betalas med skattmedel. En metod vore att konkurrera ut de religiösa företagen med sekulära alternativ.

Jag vet att klädseln för styrelseledamot i ett ungdomsförbund knappast kan eller bör lyda under offentliga lagar och regler. Men var går gränsen? Om den uppenbarligen kompetenta ungmoderaten väljs in i Falköpings kommunfullmäktige 2022, ska hon då tala för M iförd en slöja? Om hon blir kommunordförande, låt oss säga 2030 ? Eller domare eller riksdagsledamot?

Våra ministrar i den feministiska regeringen satte på sig slöjor vid statsbesök i Iran, ett diplomatiskt val sägs det (och som jämfördes av finansministern med damhatt). Men Melanie Trump gjorde det inte i Saudiarabien.

Slöja på företrädare i valda församlingar och personal vid offentliga förvaltningar i stat, landsting och kommun är enligt mig inte acceptabelt. Vissa inom M anser det fel av mig att lägga ut bilden på ungmoderaten, men skulle de acceptera en beslöjad partiledare, en kommunordförande, en minister?

I höst ska Benjamin Dousa ta över tankesmedjan Timbro, gratulerar. Där kommer han få pröva sina individualliberala åsikter och troligen få stöd av förlagschefen Andreas Johansson Heinö och islamologen Eli Gönder. Dousas resa från Husby till Handelshögskolan är givetvis en fördel, men den räcker inte i den kulturstrid som den svenska borgerligheten duckat för i decennier. Han kan lära av Danmark och Norge som inte väjt i samma utsträckning.

Utanför Timbro kommer Dousa få stöd av Hanif Bali som kritiserade mig igår på twitter, Mustafa Panshiri och Hamid Safar, tre borgerliga debattörer jag uppskattar men som är oeniga med mig om slöjor.De och ni som följde debatten igår på twitter har en del att ta tag i.

Förutom att se den leende Nasser raljera om slöjtvång 1958 i videon ovan kan följande böcker och texter rekommenderas:Hege Storhaugs Landsplågan IslamSameh Egyptsons Holy White LiesJohan Westerholms Islamismen i SverigeMona Lagerströms Muslimska Brödraskapets förtrupp i SverigePer Gudmundsons ledare om Muslimska Brödraskapets infiltration i S.

Alla dessa texter utom Hege Storhaugs bok (bl a om Malmö) handlar om Muslimska Brödraskapet. Jag påstår inte att Zeinab Hussaini eller MUF Skaraborg är kopplade till dessa islamister. Men jag är övertygad om att de gläder sig åt att hon står på sig i sitt val av huvudbonad, hur mycket smink hon än använder.

Att inse det är att förstå vad M och de svenska partierna vägrat undersöka: vilken grad av islamisering är acceptabel för Sverige. De rödgröna och C verkar inte ha några gränser (utom Amineh Kahkabaveh, Nalin Pekul och Zeliha Dagli).

Vilka konsekvenser får det på sikt?Min avslutande tweet igår:
”Då står Nasser 1958, Frankrikes skollag 2004 och alla iranska modiga slöjbrännare och jag på samma sida. Var @BenjaminDousa och @mufswe står verkar oklart. Anser ni att slöja är ett individuellt val utan relation till kultur, grupper, religion är ni lika tokliberala som förr.”

Inget svar från Dousa eller Bali.Men från Aftonbladet

Rätt man på fel plats: SD, Sjunne & medier

(Denna text på min Facebook sida)
När jag gick till DN i februari 2015 och berättade att den SD ägda webbtidningen Samtiden som jag var ansvarig utgivare och redaktör för styrdes av den avhoppade riksdagsledamoten Erik Almqvist via hans hem i Budapest blev många Sverigevänner förbannade. Jag förklarade att jag inte hade något emot SD, det parti jag gått in i 2013 med liv och lust, men att partiets ansvar för Samtiden var under all kritik.
Det finns mer att berätta om runt Samtiden, Avpixlat och andra alternativmedier som jag tänkte ägna denna drapa åt. Juli i Sverige är torrlagt på nyheter och skvaller vet jag sedan de somrar jag vikarierat på redaktioner i Uppland, Värmland och Gästrikland så här kommer något att spinna vidare på: varje detalj kan kommenteras och kritiseras av de som var med och ni som följde från den Sverigevänliga rörelsen och dess kritiker (Expressens David Baas kan dock sluta upp med att ringa mig, utan läsa direkt här).
Jag fick uppdraget som ansvarig utgivare och redaktör för Samtiden i december 2013 efter möten med SD:s riksdagsmän Martin Kinnunen och Mattias Karlsson med Erik Almqvist på länk från Ungern. Jag, Eric Almqvist och den erfarna kristna journalisten Annica Skenberg skulle planera tidningen på våren 2014 för utgivning senast midsommar.
Vi skulle träffas IRL varje månad och ha planeringsmöten över videolänkar, då Annica Skenberg bodde i Malmö och Erik Almqvist i Budapest. Av detta blev endast ett möte av i Malmö i april under hela produktionen av Samtiden från dess utgivning i juni 2014 tills jag gick i februari 2015.
Vi hade kontakt via en chatt men inga redaktionsmöten eller utvärderingar. Allt skedde hipp som happ och varken jag eller Annica kunde publicera våra egna eller andras texter. I efterhand ljög Martin Kinnunen, Samtidens ägare, i Expressen 16 feb 2015: “Samtidens ansvariga utgivare har givetvis kunnat fungera som ansvarig utgivare såväl i praktiken som juridiskt. Den ansvariga utgivaren har haft fullständiga användarrättigheter att lägga upp och radera texter “.
Nu spelar det mindre roll och jag hade kunnat arbeta under en redaktör som ansvarade för publicering men hela systemet var amatörmässigt. Vi hade ingen backup om Erik Almqvist skulle bli sjuk, eller inte kunna publicera där han satt i Budapest och fick wordfiler mailade till sig som han sedan lade in i en wordpressläsare.
Jag hade blivit lovad att få kontroll över utgivningen, dvs att publicera, men det blev aldrig av. Detta är inget nytt men annat tillkom som förvärrade det redan planlösa redaktionsarbetet.
Annica Skenberg var erfaren skånsk lokalreporter och skribent i kristen press, Världenidag i synnerhet, men hon var dessutom en sällsynt svår person. Hon ogillade mig tidigt och intrigerade med Martin och Erik mot mig. Jag visste aldrig var jag hade henne och hon baktalade mig i den chatt vi hade fick jag reda på senare. Att hon var ogift, barnlös 65 årig kvinna och bitter vid det tillfälle vi kom att samarbeta kan ha bidragit eftersom hon fräste om mina barn och mina förhållanden. Hon skulle bara sköta utrikesbevakningen och gjorde det med den äran, men hennes utfall mot mig och Eriks bortförklaringar var påfrestande.
Martin Kinnunen och Paula Bieler var i styrelsen av bolaget Samtid och Framtid AB som formellt styrde Samtiden, medan Erik Almqvist var ensam om att sköta allt. De hade aldrig några idéer om vad vi skulle skriva om, bara det inte var sk “Avpixlat-nivå” och svarade nästan aldrig på mail eller telefon.
Erik hade fått medieuppdraget av SD 2013 som plåster på såren efter att han blivit av med riksdagsplatsen den 30 december 2012 till följd av den sk järnrörsskandalen. Fyra miljoner beräknades hans riksdagslön ha kunnat inbringa under de år han hade kvar inklusive pengar som SD ville lägga på en ny mediesatsning. De tidigare hade inte gått bra. Erik Almqvist fick alltså fyra miljoner att leka med, något som retade upp SDare ute i landet. Men han hade ledningens öra och fick göra vad han ville. Men inte med mig.
Han hade alltså full kontroll över allt som kunde publiceras i Samtiden. Jag var en van skribent som hade fått artiklar publicerade 1981, ett år innan Erik föddes. Han hade inte arbetat på tidningsredaktioner alls vilket jag hade och dessutom varit redaktör och ansvarig utgivare 1983 i Uppsala innan jag började skriva frilans och vikariera i landsortspressen, bland annat som kulturredaktör vid Arbetarbladet i Gävle 1989.
Almqvist hade redan i mars 2014, tre månader före utgivningen av Samtiden, fått in texter av mig, bland annat en recension av utvecklingsekononomen Paul Colliers bok Exodus. Den och cirka 60 till texter blev dock refuserade. Varför vet jag inte, men på omvägar fick jag höra att jag skrev illa. Må så vara men jag var beredd att låta mina texter redigeras vilket skedde först efter nyår 2015 då en till redaktionsmedlem, C, anställdes.
Hon var kompetent och insåg efter en vecka vad som pågick med den bittra Annica Skenbergs ränker och förtal. Hon och jag kom att samarbeta bra de månader jag var kvar, men det räckte inte med en enda vettig person på redaktionen: Annica och Erik måste sluta, i den ordningen.
Jag presenterade ett förslag för Martin Kinnunen tisdagen den 10 februari då han för första gången kom till vår lokal i Årsta för att tala med oss, dvs jag, C och den nya ledarskribenten Markus Jonsson som skulle ta över ansvarig utgivarskapet från mig (vilket Kinnunen sagt direkt till mig i december 2014 och som jag godtog). Erik och Annica var inte på plats utan i Budapest och Malmö som vanligt. Jag hade inte sett någon av dem sedan våren 2014.
Mitt förslag gick ut på att Annica Skenberg måste sluta omedelbart och Erik Almqvist något senare. Eriks arbete med vårt webbsystem kunde med fördel skötas av Roger Salle Sahlström ansåg jag, en skicklig fotograf, vass bloggare och modig alternativmedieföreträdare som arbetat med Dispatch International sedan 2012 och attackerats av vänsterextremister. Dessutom var han rolig, lättsam och en bra resurs på alla sätt för den Sverigevänliga rörelsen. Men icke.
Kinnunen sade nej till att jag, C och Salle skulle kunna driva tidningen. Den moderata ledarskribenten Markus Jonsson kunde gärna vara kvar som ansvarig utgivare ansåg jag eftersom han inte gjorde någon skada. Han skrev lite sura ledare en gång i veckan och fick bra betalt där han satt på vårt redaktionsrum och smorde in sina dyra läderskor, några han gärna berättade om liksom sina tweedkostymer.
Han ville bli en knökkonservativ kuf men var för töntig tom för Heimdal i Uppsala. Oduglig för Sverigevänner ute i landet och knappast originell som då högermoderat ledarskribent av vilka fler började synas då. Men han var ofarlig och hade platsat i ett omorganiserat Samtiden som jag såg det. Idag skriver han för Nya Tider och jobbar för Exakt24. En till högerradikal fostrad av SD.
Jag är övertygad om att mitt förslag hade gjort succé för SDs mediestrategi men Kinnunen vek sig inte. Han litade bara på Erik Almqvist, en högerradikal som introducerat mig till Jan Olof Bengtsson, Gustaf Kasselstrand, Anton Stigermark, trevliga killar men klart höger om SDs mittfåra vilket skulle visa sig under våren 2015 då de försökte ta över SD Stockholm (där jag var medlem) och sedan uteslöts. Att reda ut att SDs ledning hellre litade på dessa personer än på mig och Salle är för mig en gåta. Ironiskt nog kom Salle senare att arbeta som fotograf för SDs kommunikationsavdelning.
Samma eftermiddag, tisdag 10 februari 2015, gick jag till polishuset på Kungsholmen där Dan Eliasson hade samlat redaktionsfolk med anledning av attacken mot Charlie Hebdo i Paris då jihadister mördat 14 redaktionsmedlemmar och 4 judar. Jag var inbjuden av polischefen Eliasson eftersom han fått mitt visitkort vid en debatt på Publicistklubben i Stockholm då han sagt att alla var välkomna denna eftermiddag.

Eftersom Samtiden var islamkritisk liksom Charlie Hebdo var vi givetvis ett mål för terrorister, liksom Avpixlat.

Mats Dagerlind, chefredaktör vid Avpixlat, var också där på polishuset med ett 50-tal journalister inklusive den SD-hatiska Lisa Bjurwald. Hon upptäckte oss och varnade Eliasson för att befatta sig med oss, liksom Tidningsutgivarnas ordförande Jeanette Gustafsson gjorde.
En mer professionell hållning till terrorhot hade David Flam som ägde det kontorshotell i Årsta Park där Samtidens redaktion fanns (dock nästan alltid tom). Flam förstod vad som kunde ske och vår lokal anonymiserades.
När Martin Kinnunen så tydligt visat att han inte ville bli av med varken Annica Skenberg eller Erik Almqvist så beslöt jag mig för att läcka hela upplägget till DN. Min gamle vän Anders Forsström på DN hade en kollega, Ewa Stenberg, som jag träffat kort där. Jag ringde henne, bokade in intervju på torsdag med henne och Karin Eriksson, båda bra politikreportrar. Innan dess åkte jag till Stocksund för att träffa Gunnar Sandelin, Jan Tullberg och Lars Stockis Liljeryd för att höra vad de tyckte.
De blev inte alls glada. Jag försatt en chans att äntligen få in SD och vettiga åsikter i medierna sa de. Jag hade skött mig utomordentligt i tevesofforna, i valvakan september 2014 och i radiodebatter så varför inte bita ihop med Samtidens strul? Jag stod på mig och att sa att jag fått över 60 artiklar refuserade, blev baktalad var dag av en vresig kärring och var alltid ifrågasatt av SD ledningen. De ville inte ha mig och jag inte dem. Dessutom hade de utnyttjat mig i över ett år som bulvan, en ansvarig utgivare som inte hade ansvar för utgivningen av den tidning jag ansvarade för, juridiskt. De bad mig dra tillbaka DN -intervjun men jag stod på mig.
Sagt och gjort. 14 februari 2015 kom hela historien ut. Kinnunen och Bieler försökte beskylla mig för att inte godta Markus Jonsson som ny utgivare vilket var en lögn. De lade till en lögnaktig artikel av Expo som publicerats 10 februari, samma dag som jag talade med Kinnunen. Enligt dem skulle Expo ha fått mig att bli så rädd att jag gått till DN. Pyttsan!
Daniel Vergara som skrivit den tramsiga texten om att jag spred rasism på twitter är en lurig fan som jag och Salle stötte på vid Jimmie Åkessons Vårtal på Långholmen 2014. Vi två fikade i det lilla båtklubbshuset när en av oss plötsligt noterade Expo: Daniel Vergara och Anna-Sofia Quensel. Salle gick fram och presenterade sig som högerextremist, leendes. Han bjöd över dem till vårt bord och där snackade vi ett tag. Vergara är liksom Baas en trevlig typ när man träffar honom men som ljuger ihop något vid skrivbordet senare. Att jag skulle sluta på Samtiden pga hans text om mitt twittrande är uteslutet.
Men mina kloka vänner Tullberg, Sandelin och Liljeryd hade givetvis en poäng och jag funderar ibland på vad jag skulle ha gjort. Sitta tyst och godta att bli behandlad som skit av SDs ledning var aldrig ett alternativ, men jag kunde ha slutat och hållit käft. Å andra sidan hade Erik Almqvist då fortsatt styra med allt vad det innebar. Att han inom ett år skulle förespråka att starta ett nytt högerradikalt parti och numera skriva för Nya Tider och Exakt24 var ett vågspel som Kinnunen och Bieler får svara för att de medverkade till. För de gjorde de. Erik Almqvist blev länken mellan SD och blivande AFS som de inte ville släppa. Varför de gjorde så vet jag inte. Allt jag vet är att de vanskötte Samtiden och lät Erik Almqvist hållas.
När jag slutade på Samtiden stod jag utan försörjning och arbetade en månad som grovdiskare på Södersjukhuset. Tungt jobb från 7 till 16.30. Sedan blev det lättare som vikarierande lärare i en tvåa i Trollbodaskolan i Hässelby nordväst om Stockholm. Samtidigt ville jag inte sluta som skribent utan tog kontakt med Mats Dagerlind vid Avpixlat redan under våren 2015. Jag fick skriva krönikor, kulturartiklar, intervjuer och reportage- precis som jag hade önskat vid Samtiden. Dock utan betalning förutom två gånger på två år då jag fick 14 000 kr.
Jag reste runt i Danmark, i Bergslagen, Västergötland och jobbade nog halvtid i två år för 28 ooo kr. Det kom in pengar till Avpixlat via Kent Ekeroths förening så jag hade kunnat få mer men Kent satte stopp. Han är god vän med Erik Almqvist och har aldrig gillat mig, så jag slet vidare utan betalning men med ett allt sämre rykte. Om Samtiden var illa så var Avpixlat definitivt rasistiskt/högerextremt/fascistiskt i mångas ögon. Mina vänner i Uppsala försvann för alltid och jag bjöds inte in mer till SVTs Gomorron Sverige eller nyhetsprogram.
Avpixlat som nu heter Samhällsnytt hade kunnat få en annan profil. 2016 kontaktades jag av en företagare som var villig att gå in med drygt 500 000 kr för att göra den utskällda webbtidningen lönsam. Med den webbtrafik som Avpixlat hade fanns annonseringsutrymme för flera miljoner trodde han. Vi planerade tillsammans med Mats Dagerlind ett upplägg som hette “Nya Avpixlat” och ett riktigt aktiebolag där man kunde anställda folk och göra pengar på annonser istället för gåvor via Kent Ekeroth och fakturor från Mats Dagerlinds lilla bolag till Ekeroth.
Kent Ekeroth motsatte sig upplägget men insåg att det var bättre än nuvarande röriga upplägg med ideell förening, bolag, donationer. Han skulle ha 51 % av aktierna medan företagaren som skulle satsa en halv miljon skulle ha mindre. Det blev inget av med denna möjlighet för ett Nya Avpixlat dessvärre och Kent Ekeroth lär sitta kvar i samma förening med liknande upplägg. Jag skriver inte för Samnytt och har ingen insyn. Mats Dagerlind är dock den bästa redaktör jag stött på i alternativmedier, en kunnig självlärd publicist som någon bör hylla innan han går bort. Hans berättelse finns som tur är i antologin Priset, red Arnstberg 2017.
Avpixlats krönikör Rolf Malm och Ingrid Carlqvist gick för långt i sin antisemitism ansåg jag våren 2017 och skrev en inlaga som hamnade på bloggen men avsedd som debattinlägg i DN. Jag skrev den efter att ha hört henne tala i januari 2017 om svenska judars konspiration mot den svenska befolkningen.
Hon hade tidigare sommaren 2016 talat om rasideologi tillsammans med pseudonymen Conrad i deras podd och retat upp både danskar och norrmän genom att jämföra deras motståndsallianser med kommunister mot den nazistiska ockupationen 1940-45 med en möjlig allians med nazister mot islamister idag. Danska Trykkefrihedsselskabet och norska Document.no avsade sig allt samarbete med henne.
Jag hade satt igång planeringen av en alternativ tryckfrihetskonferens 2016 med henne som kunde genomföras bara utan hennes närvaro. Danskarna och norrmännen vägrade delta om Ingrid Carlqvist stod på programmet och var arrangör. Hon hade gett mig mail till Douglas Murray (som skrivit i Dispatch International 2013-4), Daniel Pipes och Anne Marie Waters, men kunde alltså inte komma till Stockholm 1 oktober 2016 då konferensen Dangerous Words 250 genomfördes med anledningen av den svenska Tryckfrihetsförordningenens 250-årsjubilieum, ett hyckleri om vår åsiktsrepression.
Daniel Pipes från Middle East Forum, Abdel Hamed Samad (förföljd tysk-arabisk islamkritiker), Aia Fog (då vice ordf i Trykkefrihedsselskabet), Douglas Murray (författare och debattör) och Anne Marie Waters (islamkritisk aktivist i UK) talade. Men Ingrid Carlqvist som hjälpt mig med det mest väsentliga kunde inte delta. Vi behöll trots allt kontakt men i januari 2017 var hon som sagt bortom räddning.
Idag hälsar hon inte på mig. Jag såg henne på Swebbtv:s kryssning hösten 2019 och sa hej men hon fräste tillbaka att mig hälsar hon inte på. Chang Frick svarar inte ens om jag säger hej till honom. Vi ses i olika sammanhang och han tittar vid sidan av mig och tiger om jag säger något.
Vi sågs första gången 2013 i Gamla Stan då han satte upp Nyheteridag med Kent Ekeroth. Något år senare var han hos mig på kalas och sen hos Per Gudmundson där alla opinionsbildare med vett samlades hösten 2014. Chang är framgångsrik och jag önskar honom lycka till som den ende av alternativmedieföretagare som lyckats. Dock verkar han rejält sur på mig och tål inte att SVT bjöd in mig till SVT Debatt som journalist. Att han samarbetat med Researchgruppen och snott 10 000-tals mail från Avpixlats föregångare Politiskt Inkorrekt är betydligt värre i mina ögon än hans beskyllningar av mig.
Alternativmediernas företrädare är osams: Dagerlind och Frick ogillar varandra. Carlqvist och jag ogillar varandra liksom Ekeroth och jag. Ingen gillar Vavra Suk. Jag skrev för hans Nya Tider 2015, blev erbjuden jobb-tackade nej, men stod i deras bås vid Bokmässan 2016. Sedan dess har jag inte haft med dem att göra . Fria Tider känner jag ingen som gillar men många läste den när den ansågs ny och fräck. Läget i alternativmedier är bedrövligt. Men andra har förstått att det finns bra historier och analyser som bör publiceras, om än i annat skick.
Idag har Kvartal och Det Goda Samhället tagit den plats som finns mellan alternativmedier och mainstreammedier. De är duktiga, professionella men har knappast samma folkliga bas som de ursprungliga alternativmedierna. Tänk att en databas, GangrapeSweden, med filer från domar i mål med gruppvåldtäkter i Sverige kunde leta sig fram till Donald Trump februari 2017.
Sådant hade alternativmedier skrivit om flera år tidigare utan någon reagerat, Samma med kvinnor som tagit in unga ensamkommande män och haft sex med dem, vilket Salle skrivit om i Avpixlat flera år innan övriga medier vågade ta upp storyn.
Det finns mer att berätta men jag stannar här. Ni får gärna kommentera men håll god ton.
Jan Sjunnesson 21 juli 2020

Låt inte kulturvänstern vinna debatten om politiskt vinklat kulturstöd

När ska det röda rinna av kulturens fana? - DN.SE
https://sjunne.com/2012/02/22/kultur-nej-debatt-nej-men-ganska-kul-underhallning/

De som vill ha en neutral stat som inte ger bidrag till vänsterextrema projekt måste formulera sig bättre. 

I debatten om aktivistiska myndigheter och vänsterinriktade kulturprojekt ägnar konservativa och sakliga kritiker sig åt att peka på det osunda  i att offentliga medel går till organisationer som går extrema vänstergruppers ärenden. Exemplen är många:

  1. 2013 avslöjade journalisten Magnus Sandelin att Statens Medieråd ansåg att den autonoma vänstern visserligen hade tveksamma metoder men i övrigt var hyggliga idealister,
  2. 2017 skrev Timbro om Statens Kulturråds miljoner till gatuvåldsgrupperna Megafonen och Pantrarna.
  3. Expressen skrev om konst för maskar och svamp 2019
  4. Ledarskribenten Håkan Boström uppmanade 2020 Allmänna Arvsfonden att strama upp sin bidragsgivning till vänsterprojekt

Listan kan göras mycket längre.

Men ett pedagogiskt problem kvarstår som kritiker från höger inte klarar av, nämligen att de möter uppfattningen att vänstervriden kulturpolitik ska ersättas med högerdito, gärna nationalkonservativa som SD gillar. SD Sölvesborgs Louise Erixon har förgäves försökt bemöta dessa argument men de biter sig kvar.

Ola Wong och Stina Oscarsson har också försökt att bena upp debatten som kokar ned till detta: Att man kritiserar stolliga vänsterprojekt betyder inte att man vill ha högerprojekt, stolliga eller inte. Det innebär bara att offentliga myndigheter ska vara neutrala i största möjliga mån. 

Än hellre sekulär stat  som Medborgerlig Samling vill ha men dit når vi inte i detta första steg som mer drivs av Googles motto; ”Do no evil.”  Dvs ge inte pengar  till våldsbejakande förortsgrupper som Pantrarna och Megafonen som underblåste upploppen i Husby och  i landet 2013, vilket SVT:s Uppdrag Granskning konstaterade 2014, se Kvartal. Ändå gav kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) dem mer pengar 2015.

Det första är alltså att stoppa de miljoner som går till rent kriminella och  vänsterinriktade projekt, stolliga och övriga.  Att professor Mattias Gardell understöder förortsvåld   kan vi inte göra något åt, men att dessa grupper finansieras av offentliga medel är osunt.

Detta argument bör räcka. Låt inte debatten handla om att menskonst och stenkastning ska ersättas med knätofs eller nationalistiska aktioner.  Det räcker att få slut på kulturvänsterns stöd från myndigheterna.  Saklighet räcker långt.

 

 

Skolans bestraffningssystem och nya fantasifulla konservativa friskolor

Hets, 1944. Manus: Ingmar Bergman

Den svenska skolan har mycket lite att ta till för att bestraffa elever, eller, utdela sanktioner som det heter med ett vänligare tilltal. Vi kan egentligen inte göra annat än att kalla till elevvårdssamtal med föräldrar, tjata på eleven och i övrigt pressa den på alla sätt utom så att det märks.

Jag har skrivit i Skolledaren tidigare att de enda metoderna vi har är just föräldrakontakt och tjat. I princip håller jag med min tidigare ståndpunkt men den är problematisk av flera skäl.

  1. Genom att kalla in föräldrar avsäger sig skolan möjligheten att utdela sanktioner. Skolan underkänner därmed sin egen makt över elevens skolgång.
  2. Föräldrar kan vara oberäkneliga och för hårda mot eleverna, inte minst utlandsfödda föräldrar.
  3. Föräldrar kan ta ställning för eleven mot skolan. Det drabbade mig i en högstadieskola då jag ringde hem för att berätta att eleven kallat mig rasist. Det tyckte några föräldrar var rätt och en hel del lärare, läs inlägg på Facebook efter min artikel i Skolvärlden.

Föräldrar kan ge upp och låta eleven flina i tingsrätten efter att ha spottat på en skolledare, vilket drabbade mig 2005

Att återta makten till skolans ledare och lärare från elever och föräldrar är svårt och kräver att skollagen skrivs om. Dessutom krävs att skolor etableras som klarar av uppgiften.

Det Goda Samhällets kulturredaktör Richard Sörman har nyligen skissat på vad som behövs göras i Skolsverige, något jag skrivit om i ett friskoleförslag och i en analys.

Jag har 40 års erfarenhet av skola och har bloggat mycket i ämnet och skrivit i många skilda publikationer, även utomlands. Först nu ser jag skymten av ett bättre alternativ än dagens lapptäcke för en skola i förfall där inte minst borgerligheten har kapitulerat och står utan reella alternativ.

Sörmans uppmaning att starta nya konservativa och nationalistiska skolor skulle innebära att sanktioner återigen kan ges av lärare, inte kroppsbestraffning utan andra kännbara metoder. En sådan stramare skola behöver inte stå i motsättning till fria arbetssätt. Själv är jag förtjust i utbildningsfilosofen Kieran Egans Learning in Depth och Imaginative Education.

Sanktioner behövs för att hålla ordning och upprätthålla idén som skolan som annat än en förvaringsplats. En fantasifullare skola kan då ägna sig åt andra saker än tjat och elevvårdssamtal med uttråkade/förbannade/ ängsliga föräldrar.

En litteraturkanon som Danmark införde 2004 vore för övrigt utmärkt. Läs om dansk skol- och kulturdebatt i min bok Skandinavisk kulturkamp.

En fd rektor skriver till mig:

”Jag använde trappan. Den fanns anslagen i varje klassrum.
1. Vi regelbrott första gången: muntlig tillsägelse av berörd personal.
2. Upprepat regelbrott: föräldrar kallad till skolan på stört. Eleven får be föräldrarna om ursäkt för att de skämt ut familjen. Rektor håller förmaningstal o eleven måste be djupt om ursäkt. Eleven påminns om vad som händer om denne likväl skulle brista.
3. Vid fortsatt regelbrott så får eleven en skriftlig varning skriven på ett stort papper med stämplar o rektors underskrift. Förälder kallas för att ta emot varningen. Eleven stängs av tre dagar för att utredas av elevhälsoteamet.
4. Eleven placeras i liten undervisningsgrupp i en månad med en särskild undervisningsplan med fokus på av/en/ma. Får ej umgås med andra elever under denna månad. Äter måltider med personal o har rast när övriga har undervisning.
5. Sista trappsteget är att eleven anmäls till polisen, soc, BUP o till arbetsmiljöverket alt så kan familjen flytta till en annan skola på stört vilket alla väljer för att slippa fler möten med myndigheter.
Den senare delen under trappa 5 var en smidig lösning som inte stod på regelverket men som rektor erbjöd Of the record.
Minsta lilla leder till åtgärd. Inga undantag. All personal var tvungna
att genomföra stegen alt söka nytt jobb.”

The story behind Trump´s 2017 comment, ”You look at what happened in Sweden”

Most Swedes remember president Trump´s speech in Florida in Feb 2017, when he said, ”You look at what happened in Sweden. Sweden, who would have thought Sweden? They took in large numbers and are having problems like never thought possible”.

Soon the media networks found out that he had watched Fox News earlier and seen a program about gangrapes in Sweden. The host, Tucker Carlson, got the information through his online magazine Daily Caller. And where did they get it from, all detailed statistics about court cases on gangrape in Sweden last ten years with mostly immigrants perpetrators?

Well, in the video clip above, at 13 min, associate professor Bilyana Martinovsky tells the background:

She had contacted Daily Caller and Tucker Carlson and given them all the facts from a now defunct website, Gang Rape Sweden. The web had a datebase with all verdicts from set courtcases, so anyone could read the court proceedings and make up one’s mind about the ethnic backgrund of the criminals.

Bilyana Martinowski spoke yesterday (Jan 18, 2020) at a public meeting in Stockholm about the state of freedom of speech in Sweden, organised by the small association The Free Speech Advocate/Yttrandefrihetsombudmannen (where a full video will be uploaded with her slides).

She had not told this connection before due to fears of repercussions and harassment from the academic establishment for anyone who dares to combine ethnicity and crime. She was right.

In one morning her position at Stockholm university was ended due to her mentioning the website Gang Rape Sweden on Twitter. Two years later she was met at the Stockholm airport by six policemen and taken into arrest, without any charges being mentioned.

Listen to her story in the clips above.

This story has never been told by any media, Swedish (try again, Hugo!) or international. How a researcher who mentioned statistics about raped women by immigrant men was fired, but before that, succeeded to reach to the most powerful man in the world, Donald J. Trump.

More in these videos:

Articles in Swedish alternative media

https://www.nyatider.nu/twittrade-om-trollfabriken-jagarhar-da-forlorade-bilyana-sin-universitetspost/

https://www.nyatider.nu/ljog-om-uppsagning-av-forskare/

https://www.nyatider.nu/samhallskritisk-akademiker-frihetsberovad-av-over-tio-poliser/

https://samnytt.se/bilyana-martinovski-har-slappts-polisen-visiterade-mig-intimt-och-fornedrade-mig/

https://katerinamagasin.se/polisbrutalitet-som-i-diktaturer-systemkritisk-forskare-gripen-och-forhord-for-att-ha-sarat-kanslor-pa-twitter/

Article in Dagens Nyheter, MSM:

https://www.dn.se/kultur-noje/anstallda-vid-stockholms-universitet-trakasseras/

Online ”Hate Speech” prevention group #jagärhär

https://www.facebook.com/groups/kallkritik/permalink/446679942522884/

Vänsterakademiker som underblåst upploppen

Det var mycket stökigt i centrala Göteborg på söndagskvällen.

Stefan Jonsson

Sven Lindqvist

Paulina de los Reyes

Mattias Gardell

Stellan Vinthagen

Edda Manga

Tobias Hübinette

Massod Kamali

Irene Molina

Diana Mulinari

Eddy Nehls

Athena Farrokhzad

Ove Sernhede

Felipe Estrada

Jerzy Sarnecki

Magnus Hörnqvist

Leandro Schclarek Mulinari

 

De är långt fler. Tipsa mig så lägger jag upp fler namn som ni stött på vid högskolor och universitet. Gör en Flashbacktråd också så kan alla uppdatera.

Dessa forskare, universitetslärare och debattörer har nu eller tidigare direkt eller indirekt stött upplopp mot polismakt och myndigheter med motiv från vänsterradikala teorier om ras, ort, klass, kön och etnicitet.  Black Lives Matter har tyvärr teoretiska företrädare. Dessa är inte ensamma utan stöds av nästintill majoriteten av universitetens anställda. Förnuftiga folk i förorten Husby håller inte med, men de viftas bort.  ”Jag är jurist, jag kan det här !”

Man kan lägga till stillsammare personer som Jan Myrdal, Sven-Eric Liedman, PO Enqvist (som stödde Pol Pot 1975), men  i huvudsak är 1968-generationen passerad till förmån för deras barn och barnbarn. Per Ahlmarks Vänstern och tyranniet  och Det öppna såret är viktiga men nu är läget än värre än under 1970- och 80-talen då en viss akademisk integritet och borgerlig sans höll tillbaka de värsta stollerierna.  En hel myndighet, Statens Medieråd, tog 2013 ställning för den autonoma vänstern visade Magnus Sandelin.

Inom Svenska Kyrkan har Johan Sundéen kartlagt 68-kyrkan,men det återstår mycket att göra för att beskriva och åtgärda detta vänsterakademiska etablissemang. Johan Lundbergs Ljusets fiender och David Anderssons Med skuldkänslan som drivkraft har gått före men mer måste till.  Bengt G. Nilssons uppgörelse med sin vänstervridna Israelsyn är ett gott aktuellt exempel liksom Genusdoktrinen.

Min lista på böcker om svensk samtidshistoria rymmer en del äldre kritik liksom min genomgång av postkoloniala marxistiska tankar om ”Den Andre”, ett outtömligt tema i vänsterintellektuell polemik där segraren alltid är Offret Den Andre. 

Påfallande och särskilt dystert är att många vänsterradikaler finns på polisutbildningar och inom kriminologi. Ivar Arpi skrev  nyligen om en skakande instruktion vid Södertörns högskola där blivande poliser utbildas i att inte behandla alla lika inför lagen.

Har jag missat någon inflytelserik vänsterakademiker så kommentera. 

Karl Marx och BLM

Karl Marxs klasskampsbegrepp och Black Lives Matter

När Karl Marx tog sig an socialistiska och kommunistiska idéer på 1840-talet så var hans uppgift att polemisera med de romantiska sentimentala borgerliga pseudo-socialisterna. Dessa borgerliga drömmare tyckte synd om de fattiga arbetarna och hade därför en nedlåtande men ack så känslosam attityd till dessa hjälpbehövande.

Marx ville bort från dessa idealistiska tankar som enligt honom inte byggde på ekonomisk vetenskap och materiella förhållanden i produktionen, utan en känsla av skuld hos de bättre bemedlade.

Med den historiematerialistiska analys som Marx utvecklade tillsammans med sin vapenbroder Friedrich Engels så sågs tankar och föreställningar som konsekvenser av vissa materiella produktionsförhållanden.

De mest fattiga, trasproletariatet av arbetslösa, missbrukare och kriminella, såg han aldrig som en del av en revolution, tvärtom:

“Trasproletariatet, denna passiva förruttnelse av de understa lagren i det gamla samhället, blir genom en proletär revolution här och där indraget i rörelsen, men enligt hela sin levnadsställning kommer det dock att vara bredvilligare att låta köpa sig för reaktionära syften.” (Kommunistiska manifestet, 1848)

Dagens rörelser i västvärlden som organiserats till stöd för Black Lives Matter består till viss del av dessa trasproletärer. Ingen marxist kan undgå att se hur dessa kan rekryteras för syften som går stick i stäv mot arbetarklassen och de segrar arbetarna vunnit i välfärd och trygghet. BLMs fronttrupper är inte socialister utan huliganer och revolutionsromantiker.  

Karl Marx var inte främmande för att våld kunde vara nödvändigt men såg taktiskt på klasstrider. Övergripande var klassintresset, inte minoriteternas egenintressen. Alliansen mellan sentimental medelklass och trasproletärer i BLM är inte vägen framåt, tvärtom. Att tycka synd om sig själv eller bli ett offer i de välbeställdas ögon är reaktionärt.

Rasism är inget marxistiskt begrepp som går att bygga nya samhällen utifrån. Tvärtom ställer det vita arbetare mot ickevita.  Till sist överges de vita eftersom hudfärg prioriteras före klass.

Jag  intervjuade den socialistiske filosofen Richard Rorty 2001 för tidskriften Axess, där han bland annat sa vid vårt samtal i Stanford:

“– Dagens amerikanska vänster känner inte till de slag som arbetarna vunnit och de spottar på den gamla progressiva reformismen och fackföreningsrörelsen.”

“Den kulturella vänstern har gjort en del gott och vidgat toleransen för avvikande, men den måste börja ägna sig åt de arbetslösa och utarbetade vita arbetarna också. Annars talar bara högern för dem och blir den tillräckligt stark försvinner kulturvänsterns alla framsteg i ett nafs tillsammans med sociala rättigheter.

Genom att vänstern mest bryr sig om minoritets- och kulturfrågor lämnar den hela fältet fritt för högern att, tillsammans med nya konservativa frikyrkor, härja med reaktionära utspel. Vänstern gör precis det högern vill, ägnar sig åt luftslott och dystopier.”  

För mer om marxismen, se mitt föredrag om Kommunistiska manifestets 150 årsjubileum, Uppsala stadsbibliotek 1999, i regi av Vänsterpartiet Uppsala.

En konträrs försvarstal: Krönika i Avpixlat 2015

Återpublicerar en diger krönika. Mer rocknroll 2015  !

”En konträrs försvarstal

kronikor_jan_sjunnesson_byline_banner2

 

KRÖNIKA Undertecknad har förekommit i Sverigeovänliga medier med anknytning till den senaste veckan så ursäkta om denna krönika blir utifrån min personliga horisont: Sjunne högerradikalen och Sjunne den onde vite mannen.

1. Först om Researchgruppens och f. AFA-aktivisten Mathias Wåg som kom på mitt första föredrag om den Sverigevänliga folkrörelsen i april varefter han skrev en lång litania i vänstertidningen Dagens Arena, så vår notis och direktlänk.

Mitt bloggsvar kanske kan intressera Avpixlats läsare och kommentatorer, eftersom ni enligt Wåg kan indelas i minst sex grupper; välfärdschauvinister, skattepopulister, kontrajihadister, muslimhatare, antisemiter och nazister. Själv kan jag nog tänkas ingå de tre första av dessa, men inte under hans definitioner, där den första gruppen, ”välfärdschauvisterna”, beskrivs som ”Den här gruppen vill inte betala skatt för att täcka invandringens kostnader”, där nog drygt halva befolkningen kan ingå, se Tino Sanandajis blogg om Demoskops mätning där 58 % anser att invandringen bör minska.

Dessa grupperingar har han identifierat efter att ha kört statistik på 1500 av de mest aktiva kommentatorerna. Enligt denna statistikkunnige företrädare för Researchgruppen beskrivs ni på följande vis:

1 500 personer gick dagligen in och kommenterade. Av dessa var fyra av fem skribenter män. Den största gruppen skribenter var i åldern 40–50 år, följt av 50–60 år. Inkomstmässigt låg de strax under medelinkomsten i Sverige. De fanns regionalt fördelade över hela landet med en övervikt i Skåne, Blekinge och storstadsregionerna.

Jaja. Hur Wåg fått fram dessa data vore intressant att veta eftersom det tyder på en ny svensk rättsröta med osunda nätverk mellan etablerade tidningar och grupper som förföljer svenska medborgare utanför lagen.

Wåg blev utskälld vid det första föredraget av Avpixlats tidigare krönikör, Stefan Torssell som ställde honom mot väggen för att han spred rädsla, ja ren terror (vilket Marika Formgren analyserat) och skrämmer folk för att inte säga vad de tycker.

Mathias Wåg uteblev från det andra men återkom till mitt sista föredrag, vilket också renderade en drapa i Dagens Arena. Dessutom förärades jag en politisk karaktärsanalys av tidskriftens chefredaktör, Håkan A. Bengtsson. Han tecknar mitt politiska engagemang i vänstern men missar förstås mycket, bland annat min egen bildningsgång och mitt internationella liv.

Bengtsson skriver:

Nu har han tagit steget ännu längre ut i de högerextrema tassemarkerna och skriver på Avpixlat som han dessutom vill utveckla till en folkrörelse för högerextrem folkbildning. Jan Sjunnesson har för vana att ro från den ena kobben till den andra.

Jag kallas ”högerradikal” vilket inte är rätt i någon bemärkelse alls. Radikal möjligen men inte radikalkonservativ eller traditionell höger. Snarare en fritänkare och levnadskonstnär som förmår gå vidare och tänka nytt, flytta runt i världen och är nyfiken på det mesta, men som inte trivs i bestämda fållor alls egentligen.

En Tjalle Tvärvigg, jobbig fan som alltid ska sätta sig till motvärn. Konträr, contrarian på engelska, som likt den för tidigt bortgångne brittiske skriftställaren Christoffer Hitchens gått från vänster till en slags fri position där även (”neo-” i hans fall) konservatism kan uppskattas.

Hans bok Letters to a young contrarian rekommenderar jag Håkan A. Bengtsson att läsa för att förstå en fri människa som jag, men först efter att han har tagit sig igenom min Sverigebok. Där finns inget som leder till tanken att författaren skulle vara högerradikal, snarare gråsosse eller liberalkonservativ i stil med Gösta Bohman. Realistiska och fria hållningar att hedra även om bara SD delvis företräder dessa idag.

Håkan A. Bengtsson låter närmast avundsjuk där han sitter på sin fina redaktionslokal på Sveavägen 61 (jo, jag har varit där och även skakat hand med honom) mellan ABF på Sveavägen 41 och Socialdemokraterna högkvarter på Sveavägen 68:

Men att bygga en folkrörelse är något annat än att sätta upp en hat-sajt på nätet. Det kräver organisation och uthållighet. Framgångsrika breda rörelser har byggt på gemensamma sociala intressen, en framåtsyftande berättelse och stabila medlemmar och ledare. Allt detta har högerradikalerna haft mycket svårt att skaka fram. Än så länge.

Varken Mathias Wåg eller Håkan A. Bengtsson skulle ha dragit så mycket folk en vardagkväll som jag gjort till föredragen om den Sverigevänliga folkrörelsen, se dem själv på YouTube.

Som Nasrin Sjögren skriver i Samtiden är den Sverigevänliga folkrörelsen här för att stanna och kommer att växa alltefter behovet av organisering och att finna ny angelägen men förbisedd kunskap, där Avpixlat utgör ett bra exempel på ny och kvalitativ folkbildning.

 

2. Veckans andra fulgrepp handlade om när jag genom föreningen Fri Folkbildning anordnat ett föredrag på somaliska i Rinkeby Folkets Hus med f.d. muslimen Mona Walter, som ställdes in efter påtryckningar från arga muslimer. Vi fruktade att detta skulle ske och spelade därför in föredraget i förväg på YouTube-video för att kunna visa om Mona Walter inte skulle kunna ta sig dit. Sprid den till alla somalier ni kan googla fram.

På min blogg finns länkar om vad som skrivits, men några saker bör klarläggas angående motiveringen för beslutet från högsta ledningen för Folkets Hus i landet (beläget vid Mariatorget på Södermalm i Stockholm). De skriver:

Styrelsen för Rinkeby Folkets Hus har bestämt att ställa in det mötet då föreningen Fri Folkbildning är en exkluderande rörelse som inte delar Folkets hus och parkers värdegrund om alla människors lika värde. Det inställda mötet är inte på något sätt ett ställningstagande mot Mona Walter.

Här gör de flera misstag. Att de kallar Fri Folkbildning exkluderande finns det givetvis inget fog för eftersom våra stadgar inte säger något sådant, utan de har gått på våra föredragshållare och deras oftast Sverigevänliga perspektiv vilket de inte gillar. ”Sjunnesson är Sverigedemokrat och arrangera föredrag som gillas av SD sympatisörer, alltså är han exkluderande eftersom SD är rasister och nyfascister som gör skillnad på svenskar och invandrare, saknar rätt värdegrund och tro på allas lika värde”. Etc etc.

Vad de inte känner till är att islam är exkluderande, inte Sverigevänner och Sverigedemokrater. I Koranen föreskrivs däremot öppet hur icke-muslimer och kvinnor ska behandlas och värderas:

Judar är grisar och apar, surorna 5:60, 7:166 och 16:106.
Andra icke-muslimer är vidriga varelser, sura 98:6
Muslimer är de bästa människor som Gud har skapat, sura 3:110.
Ta inte icke muslimer som vänner, sura 5:51, 3:28.
Allah föreskriver följande om [arvsrätt för] era barn: sonens [lott] är lika med två döttrars lott, 4:11
En man är lika med två kvinnor. Tag två av era män till vittnen; finns inte två män till hands, tag då en man och två kvinnor, sura 2:282

Detta är exkludering på riktigt, men det vill inte Rinkeby Folkets Hus kännas vid. De vet inte heller att deras beslut att inställa mötet var i enlighet med surorna 4:65 och 24:63. Där föreskrivs att man inte får kritisera islam och att alla människor att göra detta. Som muslim följer man Koranens påbud och Koranen kräver att andra, oavsett religion och tillhörighet, skall göra detsamma.

Det var därför uppretade, yttrandefrihetsfientliga och stingsliga somalier i Rinkeby samlade in tillräckligt många namnunderskrifter för att pressa Folkets Hus att inte ta emot Mona Walter, oavsett om huset är muslimsk lokal eller inte. Calle Nathansson, vd för riksorganisationen Folkets Hus och Parker och Kerstin Aggefors, ordförande i Rinkeby Folkets Hus, har därmed lytt Koranens påbud genom att stänga sina sekulära lokaler för Mona Walter som är en öppen kritiker av islam.

Men inte nog med detta. Folkets Hus har gått ur askan i elden när de skrev att: ”Det inställda mötet är inte på något sätt ett ställningstagande mot Mona Walter”, se deras hemsida och i intervju med Calle Nathansson i DN:

– Det är riktat mot arrangören Jan Sjunnesson. Han står nära Avpixlar [sic] och har en syn på muslimer och islam som inte på något sätt tillhör den demokratiska grupperingen. Vi säger nej till hans organisation, vi säger inte nej till henne.

De försöker måla upp en motsättning mellan den onde vite Sverigedemokratiske svenske mannen Jan Sjunnesson och den goda svarta afrikanska konvertiten Mona Walter. Jag ska ha förlett henne in på islamofobiska vägar och dunkla SD- kopplingar. De vet givetvis inget om vem av oss som tagit initiativ till detta men vi står givetvis båda bakom arrangemanget.

Men genom att säga att den goda Mona Walter är välkommen till Folkets Hus utan den onde Jan Sjunnessons försorg har de gjort saken etter värre för sig. De kan inte säga nej till henne nu när de både skrivit och sagt att de inte tänker säga nej till henne om hon vill tala där. Och det vill hon. ”Jag ska tala i Rinkeby”, sa Mona Walter till kristna Dagen i en intervju den 16 juni.

Genom att skilja på mig och henne har de öppnat upp för en vass islamkritiker som de aldrig sett maken till, för Mona Walter är mycket hård i sin uppgörelse med islam. Inte islamism, inte jihadism, inte fundamentalism, utan religionen islam såsom den uttrycks i dess heliga skrift Koranen vilken hon kan utan och innan.

Mona Walter anser att Ayaan Hirsi Ali är för mjuk i sin förhoppning om en moderat och reforminriktad islam. Men genom att tillåta Mona Walter har Folkets Hus nu lyckats få in en riktig islamkritiker som de dessutom retat upp ordentligt.

Hon är kunnig och underhållande, se denna föreläsning på svenska, och hade de bara låtit oss ha mötet hade det kanske passerat förbi efter lite gap och skrik i foajén. Men nu kommer Mona Walter till Rinkeby med mycket större mediapådrag än någonsin, eftersom journalister utomlands har fått reda på vad som skett med yttrandefriheten och islamiseringen i Sverige.

Och Folkets Hus kan inte backa och igen säga att den goda svarta Walter har förletts av den onde vite Sjunnesson. Guds somaliska tjänare Mona Walter kan tala för sig själv och hon är arg, svart och kvinna, och jäkligt förbannad på svenska islamofiler och vissa av sina landsmän i Rinkeby.

 

3. En bonus i debaclet i Rinkeby Folkets Hus denna vecka är att den islamistiske hatpredikanten Kamal El-Mekki som skulle ha talat två dagar senare efter Walter också avbokades. Svenska Dagbladets eminente och barnledige ledarskribent men flitige bloggare Per Gudmundson uppmärksammade de svenska arrangörerna på dess aningslöshet i förra veckan vilket alltså ledde till att även han avbokades.

De kunde knappast ha en hatpredikant som förordar avrättning av ex-muslimer som Mona Walter om de avbokat henne för att hon kritiserar islam, alternativt blivit förledd av Sverigedemokraten Sjunnesson.

Eller så skulle Folkets Hus ha respekterat yttrandefriheten och låtit båda tala, där eventuella hatutfall, hets mot folkgrupp eller angrepp kunnat bemötas av publik eller i värsta fall av polis.  Det råder ju faktiskt religionsfrihet och demokrati som rubriken för Mona Walters föredrag löd.

Jag lär få anledning att återkomma i båda dessa ärenden.

Jan Sjunnesson”

 

Se även

https://sjunne.com/2015/10/03/antligen-stod-mona-walter-pa-rinkeby-torg/

https://sjunne.com/2015/08/25/mona-walter-i-rinkeby-och-medier/

https://sjunne.com/2015/06/15/lyssna-pa-mona-walters-installda-foredrag/

Den liberala invandringspolitiken tvingar fram auktoritära metoder

20171118_110716.jpg

De nordiska länderna har tack vare självdisciplin och regimer med folkligt stöd förvandlats från protestantiska överhetsstater till liberala sekulära demokratier med stort mått av frihet.

Skolaga avskaffades 1936 i Norge, 1958 i Sverige, 1967 i Danmark, 1984 i Finland medan barnaga förbjöds först i världen i Sverige 1966. Men de båda här sällsynta bestraffningsmetoderna existerar i många utom-europeiska länder varifrån invandrare söker sig till våra friare länder i norr.

Kan våra länder klara sig utan att ta till hårdare tag ?

Två tonåringar från en irakisk familj i Oslo har hittills kostat Norge 20 miljoner utan resultat. Polis och socialtjänst står maktlösa.

Vad som skett med den stora invandringen sedan 1960-talet är att familjer som ofta fostrat sina barn hårdhänt har blivit betydligt fler.

Varje lärare och skolledare vet att de metoder man tar till mot stökiga elever från skolan måste pareras med vetskapen om att vissa elever kan få stryk hemma om familjen inte anser att skolat tagit i tillräckligt. Därför underrapporteras stök av invandrarelever, särskilt pojkar. Se notis ovan från 2005 där jag blev bespottad av en elev, som flinade när han fick veta straffet, att tala med en socialsekreterare en gång i veckan.

En paradox är alltså att en liberalt sinnad invandringspolitik håller på att förvandla Sverige och övriga generösa länder i mer auktoritär riktning.

Inte bara kroppsbestraffningar kan bli följden av massinvandringen utan ökad kameraövervakning vid offentliga platser och mer noggrann kontroll av välfärdssystem (kommunalt försörjningsstöd, LSS, Försäkringskassan, arbetsmarknadsinsatser bidrag till arbetslösa, sjukvård).

All denna kontroll sker för att vi inte förutsett fusk utan litat på att folk sköter sig.

Inga partier vill ha denna utveckling men de liberala partier som försvarat massinvandringen måste inse att vad de ställt till med är det rakt motsatta mot vad de önskat. Socialtjänst och vård, skola och rättsväsende dignar under de nya bördorna som består av att de milda metoder som svenska folket vant sig vid sedan 1900-talets mitt inte fungerar.

Att få en auktoritär irakisk familj att bli tolerant svensk omedelbart är inte möjligt, och kanske inte på en till två generationer.

Tvärtom ses tolerans och mildhet som svagheter som en del invandrarfamiljer vill undvika. Istället befästs auktoritära uppfostringsmetoder.

De folkrörelser som Ronny Ambjörnsson skildrade i boken Den skötsamme arbetaren byggde aldrig upp toleranta regimer i Afrika och Asien. Tvärtom har tyranni och övergrepp från staten varit legio, vilket förklarar den oförståelse som en mild stat som den svenska möter inom vissa invandrargrupper.

Timbros Smedjan har reagerat på de milda straffen men detta fenomen gäller mycket mer än domar och kriminalvård. Antagligen är på väg till ett samhälle ingen svensk vill ha. Vi har ett stort problem som hittills inte uppmärksammats, en kommande auktoritär utveckling.

Inställda essäer och oskrivna utfall

För sju år sedan planerade jag att skriva  sex-sju skriftsamlingar med korta essäer och kåserier inom teologi, humaniora och samhällsdebatt.  Storslagna planer som delvis realiserades. Serien skulle heta Essäer och utfall, del I-VII.

Här är de planerade infallen, varav några publicerades i mina textsamlingar Pedagogik och polemik, Philosophy papers, Livsvatten och Tryckt och otryckt, här på bloggen och i andra publikationer. Lite huller och buller.

Håll till godo. Mycket att le åt 🙂

 

Politik och sofistik

Johan Asplunds socialpsykologi

Journalistik och debatt

John Tomasi

Mises och Rand

Monismanien 2.0

Kommunitarism i retur (uppföljning av min antologi)

Bort med Den Andre (Tralau)

Paul Ryan vs. Rand Paul

SCUM manifestet, RAF, TUR-teatern (med i SVTs Kobra Special 2014)

Vänsterns utrikespolitik och asiatisk geopolitik (1979-80, då jag gick tre demonstrationer i Uppsala: Sovjet ut ur Afghanistan, Vietnam ut ur Kambojda, Kina ut ur Vietnam)

Det nya riket (Strindberg, Lars Gustafsson m fl, Guillou- Skytte, Hultén/Samuelsson Mediavänstern 1983 , Dispatch, TFS)

Multitudens inversion (kommentar av hur högern realiserat Toni Negri och Södertörnsfilosoferna)

Indisk liberalism (Rajagopalachakri, Swaminathan, G Das)

Friedmans Global systems antropologi

Alain de Benoist och Oskorei

Manuel de Landa 2006 (2002, 2010, 2011)

Hitchens om  Irak

”1968”

Kortversion av The Swedish story 

Surrealism, situationism, deltagarkultur

Greiderfri zon

Deleuze & Guattari, Manfred Frank, Bard & Söderkvist

Bröderna Birro

Elitvänstern, masshögern

Larsmo, PENs ovilja att försvara tryckfrihet

Domedag utan grund

Sverige världens mesigaste land

Leo Strauss, Stan Rosen, Platon, Aristoteles

SD sant men sorgeligt/Dom har öppnat upp ett hål (Stefan Sundström)

Inte utan mina söner/Tanja Bergqvists antifeminism

Collateral damage. Israel, Irak, Vietnam

Danska romaner om terror

Canettis Massa och makt, Deleuze och Guattaris analys

Lars Hedegaard

Pim Fortyn, Theo Van Gogh, Geert Wilders

Bruce Bawer, Bat Y’or

Redneck manifesto

 

Humaniora och agonistik

 

Agonistik i Lyotards PoMO bok (felläsning av Wittgenstein)

Bitterfittan Sveland, surkukens svar

Nyvitalism, nypragmatism (Deleuze, Rorty)

Fast i Foucaultfabriken (Baudrillards Oublier Foucault)

Vonnegut, Bradbury

Kontinentalfilosofi och politiskt våld

Pekpinneforskning

Det kusligt postmoderna

Fylkeson

J-L Nancy

Mogulväldet i Indien

”Kulturmarxism”

Julian Barnes och hans bror Jonathan

Leo Strauss, Stan Rosen, Platon, Aristoteles

Tage Lindbom

Tidsfilosofi efter Delueze

Kanusgårds Min kamp, hans kramp

Žižek

Hjälten Johannes Krilon i Eyvind Johnsons trilogi

Freud, Hustvedt, m fl

Claire Hill, en amerikansk filosofibekant genom åren

Pedagogen Kieran Ergans kultursyn

Bergsons ontologi

Segerstedt, Moberg, Vilks, Carlqvist

Roland Poirier Martinsson

Foucault text Södertörn 2003

Erik Gustaf Geijer

patafysik

Den åldrande modernismen

Norsk litteratur (Flögstad, Fosse, Kjaerstad)

Sören Stenlunds filosofi

Martin Amis Information och Stig Larssons Introduktion

Anderz Harning

Peter Hoeg

Dansk 80-tals poesi

Polsk litteratur och politik

Stig Dagerman

Sontag,  och Didion, Wolfe, Mailer

Svensk folkmusik under 1970-talet, progg och minimalism

Spinozas dygdeetik

Hermeneutik, att förstå

Arbetarförfattaren Ulf Lundell och den västerländska civilisationen

Ragnar Jändel

Biblioteken i Nalanda o Alexandria

 

Islamologi och kritik

 

Svensk islamofili

Halal

Tal

Islamofascism

Rushdie

Foucaults texter om Iran 1980

Mohamed Omar i Uppsala

 

Teologi och skolastik

 

Nagarjuna och Shankara om ickedualitet

Rimé, Shantideva och H.H. XIV DL 

Sekulär buddhism

Hassan I Sabbahh

Spinozas teologi

Slojterdijk

Peter John Kreeft

T de Chardain

Andens evolution (Hegel, Wilber, Steve McIntosh)

Nathan Söderblom

H.H. XVI D.L.

Krishnamurti

Faraos gudom (Burroughs Western lands, Mailers Ancient evenings)

Begär och teologi (Bataille, Lyotard, Deleuze & Guattari Svenungsson)

Dhyāna (sanskrit)

Ibn Arabi

Jihad

Sufism och hinduism

Kaj Håkansson

Sven Fagerbergs zen

Svenska kyrkan, Annika Borg, Helena Edlund

Den yngre Chögam Trungpa

Duns Scotus i Heideggers avhandling och hos Deleuze

Maimonides guide för de vilsna

Demonologi från Batchelors Mara till Dr Faustus över till  Kolakowski

Jayne Svenungsson och gudomlig historiesyn

 

Pedagogik och polemik

 

Deleuze på dagis I– och II

Fuska i fysik med förskolepedagogik

AB Reggio Emiliainstitutet & Co (skriva genealogin över RE i Sverige)

Den rosa pedagogen Hillevi Lenz Taguchi

Frånvaro av förskoleforskning

Schore, Panksepp

Barn och kultur

Amerikansk familjedebatt  Gordon Neufeld m fl

Skolfronten intet nytt

Broadys bidrag till skolan och jag

School vouchers in Sweden

Rektor som informationsstrateg

Gymnasiet som utpressning och  fritidsgård och Fryshusets Lugna gatan

Kieran Egan

Islam och skolor

Queer är straight

Lärare var illojala,

Universitetet som korrektionsanstalt

Kort- kort lärarutbildning

Arbetardöttrar, postprogressivismen och den förvirrande lärarutbildningen 

Stockholms Lärarhögskolas lägsta vatten inkl ungdomskultur, Didaktikdesign och Sharon Todd, Klas Roth utifrån Johan Kant

Pedagogerna Johansson & Lalanders  syn på ungdomsbrott som ungdomskultur och uppror

Autodidaktik, folkhögskola och folkbildning. Folkvett.

Digital learning portfolios, kandidatuppsats

Metadata for learning objects, magisteruppsats

Resor och raster

 

Uppsala

USA 

Köpenhamn 

Schweiz 

Indien

Oresor

Gombrowitz. Chatwin, Kapuchinski, Löfström, Tunström

Ginsbergs Indien 1962

 

Varia och B*. 

 

Sexualpolitik

Erotik

Idiot wind,  och Dylans syn på synd

Emerson vs. Thoreau, James vs. Dewey, Rorty vs. Taylor

Lars Forssell, Harry Järv, CG Ekerwald, Torsten Ekbom. F Sjöberg

Montagine

Hangarounds, wanna be, namedrops

Mina uppbrott

Semantic web

Jobbig

* som i hyllsignum B, Allmänt och blandat, en bibliofils favorithylla

Uppdatering om nya boken och inställda föredrag i Sydsverige

Formgivning av stilsäkre Thomas Arfert

Så kom fem lådor med 200 exemplar av min nya bok, Skandinavisk kulturkamp.  Glädjande för en författare att få se sin bok i tryck!

Men i coronakrisens tider så ställs även jag inför beslut om att ställa in mina planerade föredrag om boken i Sydsverige i april, vilket innebär att Växjö 6 april och Lund 8 april utgår.

Min förhoppning är att mina möten i   Uppsala 23 maj  och Stockholm den 10 juni kan genomföras,  men håll utkik här och på min Facebooksida och Twitter för uppdateringar.

Vill ni beställa boken för 200 kr inkl porto så maila eller ring, se kontakter. Leverans i Stockholm går bra för 150 kr.

Tino Sanandajis kritik av min delning av försvanskat citat

Tino Sanandaji kontaktade mig i natt efter att jag delat ett foto där han tycks säga hur många miljader massinvandringen kostat, vilket han dementerar. Beklagar att jag spred ett falskt citat. Det är nu raderat.

Dock står det helt klart för den som läst docent Jan Tullbergs beräkningar, se Tullbergs webb och boken Låsningen (som ni kan köpa direkt av mig), att invandringen har varit olönsam sedan ungefär 1980.

De 90 % invandrade som aldrig haft asylskäl men ändå tagit in sedan dess och tagits om hand av såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar har belastat vår ekonomi avsevärt, ja i 1000-tals miljarder. Framförallt sedan 2005 då MP grundlade sitt inflytande med Göran Persson.

Beräkningar i Norge och Danmark visar att massinvandring av utomeuropéer utan önskvärda kvalifikationer varit oerhört kostsamt. Men få svenska ekonomer har vågat göra egen forskning. Där är Tino ett föredöme, även om hans resultat förvanskas och jag har egen förskyllan i delningar.

För att sluta med framgångsrika exempel på lyckade invandrare vill jag uppmärksamma att Tinos bror Nima Sanandaji, som förutom att han är en framgångsrik svensk-iransk forskare och författare själv, har skrivit en bok om hur just iranier lyft sig ur fattigdom i Sverige:

Denna text refuserades av Erik Almqvist 2014 som då ledde SDs webbtidning Samtiden, där jag var redaktör och ansvarig utgivare. Den hade nog publicerats av Dick Erixon.

Tack Tino som hörde av sig och hoppas att fler ekonomer inte blev rädda av ett falskt citat spreds i sociala medier utan att de läser in sig på forskningen, t ex Paul Colliers Exodus

Också refuserad av Erik Almqvist i Samtiden 2014.