Kategoriarkiv: Debatt

Statlig opinionbildning måste upphöra

Vid Medieinstitutet Fojo i Kalmar bedrivs tveksam fortbildning för journalister inom ramen för  det statliga Linnéuniversitetet i Växjö. Fojo bör läggas ned liksom Statens Medieråd eftersom båda inte klarar av att ta ställning i politiska ämnen. Statlig opinionsbildning är överhuvudtaget något som politiker och myndigheter bör hålla så kort som möjligt.

***

Via SVTs Kunskapskanalen sändes 1 ma 2021j en kort föreläsning av Annelie Frank, projektledare på Faktakollen, ett projekt vid Medieinstitutet Fojo, en avdelning Linnéuniversitet. Ämnet var “Vad är skillnaden mellan missinformation och desinformation och vad är en konspirationsteori?”. Jag surnade till och skrev  sedan detta inlägg.

Frank framställde sin analys som en objektiv metodik för att tittare skulle kunna avslöja lögner och konspirationer.

Men där fanns värderingar och åsikter om att illvilliga nätaktivister skulle vilja splittra och skapa misstro mot myndigheter och medier, att de påverkar vad vi pratar om vid middagsbordet och, kanske värst, att Sverigebilden svärtas ned av “hat”. En sista konsekvens av debatter på nätet kan bli fysiskt våld.

Varenda av Annelie Franks påståenden går att diskutera och kanske belägga. Men är det ett statligt universitets uppgift att föra dessa mediekritiska diskussioner? Vi har tre journalisthögskolor och flera universitetsinstitutioner inom medier- och kommunikation. Men Fojo, grundat 1972, lever vidare som ett femte hjul, och har funnit sig väl tillrätta genom att leverera mediekritik som journalister och konsumenter kan ha nytta av.

Ser man närmare på Fojo så finns exempel på deras vinklingar mot GAL- skalan snarare än TAN, en vänsterliberal position som är självklar i medier och högre utbildning: “Hat mot Sverige”  “Sverige behöver ett fact-checkning nätverk”  och boktipset Sverigevänner av Jonathan Lundberg, fd vid Aftonbladets sociala medier och nu kursledare vid Fojo i Kalmar. Boken handlar enligt egen utsago om hur Sverigedemokraterna erövrade internet. 

Att Fojo skulle uppskatta medieprojektet Project Veritas eller ens Bulletin ter sig orimligt. Eller ta in journalisten Ola Sandstig för att problematisera rapportering om våldsvänstern och s.k. apatiska barn.

Tyvärr räcker det inte med att lägga ned Fojo eller ens få dem att sköta sitt uppdrag mer balanserat genom att väga upp vänsterlutningen. Den statliga opinionsbildningen går igenom överallt. 

Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap har liknande vinklat upplägg som Fojo i sin rapport om konspirationsteorier, men möjligen kan denna myndighet tilltag försvaras. Om vi nu har MSB så ska den väl försöka förebygga kriser med korrekt information, men det kan inte vara Fojos uppdrag.

Inte heller ska Statens Medieråd få fortsätta sin opinionsbildning på skattemedel. 2013 avslöjade journalisten Magnus Sandelin att myndigheten godtagit våldsvänsterns olagligheter eftersom de stod på rätt sida.

Sandelin skrev: “Att misshandla, hota och trakassera meningsmotståndare ska endast ses som medel som den autonoma vänstern använder sig av i den politiska kampen, och inte en ideologisk ståndpunkt, hävdar den statliga myndigheten”. 2017 följde Timbros Fredrik Segerfeldt upp ämnet med rapporten “Det fina våldet.

Rebecca Weidmo Uvells blogg är en outsinlig källa till pikanta avslöjanden av statlig myndighetsaktivism och opinionsbildning, särskilt inom klimat och grön korruption. Att Fojo skulle våga undersöka klimatfrågan utifrån ett lika mediekritiskt perspektiv ter sig omöjligt, särskilt som det svenska statliga institutet är med i Covering Climate Now och Global Forum for Media Development (stöds av FN och George Soros)  

Sammanfattningsvis måste frågor ställas: Varför existerar statlig opinionsbildning alls? Hur uppfyller de vi har sina uppdrag? Hur ser de kollegiala och ekonomiska nätverken ut mellan den offentliga opinionsbildningen och våra medier, statliga och privata? 

Mitt slumpvisa tittande på Kunskapskanalen 1 maj gav mig en snabb inblick i något skumt och propagandistiskt, som tydligen pågått länge och finansierats av våra skattemedel. Tänk vad en grundlig analys av den statliga opinionsbildningen skulle ge.

Jan Sjunnesson, journalist och författare

Den dåliga demokratin

Tillståndet för den svenska demokratin är inte bra. Trots allmänna och hemliga val till folkförsamlingar, fri opinionsbildning och ansvarsutkrävande inför folket var fjärde år så tycks dagens system inte fungera som förväntat. Se MEDs förslag

SVTs tidigare korrespondent i Frankrike, Chris Forsne, skräder inte orden i en aktuell intervju för Swebbtv.

FORSNE

Hon anser inte att vi har en demokrati i Sverige längre utan använder liksom Jan Tullberg del 1 och del 2, benämningen ”demokratur”, ett begrepp som Vilhelm Moberg myntade redan 1965. I denna slags stat har medier, maktcentra och myndigheter växt samman mot medborgarna.

Sverige har en kartellpolitik menar både Forsne och Tullberg med partier som inte behöver ta hänsyn till väljarnas åsikter, särskilt inte i brännbara ämnen. Medierna är mer intresserade av spelet kring politiken än de politiska ämnena och deras konsekvenser, vilket visade sig under de fyra månader landet inte hade en vald regering från september 2018 till januari 2019, liksom det tidigare spelet sedan Decemberöverenskommelsen 2014. Demokratur och karteller hör intimt samman.

Chris Forsne menar att de personer som engagerar sig lokalt i politiken är föreningsmänniskor som inte vill ha några förändringar. I kommunval så garanterar många kryss inte att just den personen ska få uppdrag, utan det avgörs internt av partierna där inte meriter premieras utan lojalitet och anonymitet.

Samma mekanismer finns på riksdagsnivån. Fd riksdagsledamot (M) Ann-Mari Pålsson påpekade detta i Knapptryckarkompaniet 2011 och jag tror att Per Gahrton gjorde detsamma i sin avhandling från riksdagen 1980.

Personval skulle vitalisera demokratin, till exempel att välja borgmästare i en stad eller kommun, som i Frankrike. Forsne pekar på hur mycket kommuner styr av väljarnas vardag utan att man känner till vilka som beslutar i kommunfullmäktige eller ens vem som är högsta ansvarig, kommunstyrelsens ordförande. En borgmästare skulle bli mycket mer synlig och ansvarig inför sina väljare. Lägg till lokala polischefer säger jag.

Jag är beredd att hålla med efter att ha varit del av framför allt Folkpartiet Stockholm 2007-2013 där allt handlade om att klättra uppåt genom att visa lojalitet uppåt. Finns ord för sånt.

ENGELLAU

Patrik Engellau är möjligen mer cynisk i sin lika aktuella analys, men också mer förlåtande mot det mycket unga demokratiska systemet som funnits som längst i 150 år, förutom i USA.

För honom handlar alla regimer om en elit och ett folk. Dagens elit är en vald politikerklass som nu funnit sig tillrätta som alla härskare. Han skriver:

”Med demokratin kom en helt ny typ av härskande skikt vilket det stolta demokratiska västerlandet i sin självsäkerhet inte begripit. Eller rättare sagt: de folk som ansett sig i demokratins namn har fått makten har inte fattat att kontrollen över deras liv i ökande utsträckning utövas av ett nytt härskarsläkte, nämligen politikerväldet.

Alla härskarskikt behöver en legitimerande ideologi som förklarar för deras folk att härskarna är till överlägsen nytta för de underlydande folken.”

Dagens legitimerande ideologi kallar han PK-ismen och systemet det legitimerar för Det Välfärdsindustriella Komplexet där medborgare ska hålla svaga och beroende.

Detta system betecknades 2012 av Patrik Engellau och Thomas Gür som Den Övermodige Beskyddaren som ansåg sig kunna ta hand om allt och allt.

1980

Begreppet ”demokratur” har valsat runt sedan Vilhelm Moberg kvickt formulerade det 1965 i Dagens Nyheter, den Malliga Morgontidningen som Jan Guillou brukade kalla den.

Få väljare som i likhet med mig röstade på Thorbjörn Fälldin 1976 och därmed fällde Olof Palme kände till ordet. Jag stötte inte på det i min gymnasieuppsats om valnederlaget från 1978.

Men demokraturen stöddes av en byråkrati där medier och maktcentra fogats samman. 1980 skulle fyra intellektuella från vänster (Jan Myrdal) till höger (Sven Fagerberg) beskriva denna djupa stat i en kulturdebatt om hur en opersonlig maktapparat tagit över genom att kontrollera och reglera tankar och känslor.

Författarna Sven Delblanc, Lars Gustafsson, Jan Myrdal och Sven Fagerberg utmanade den medievänster som de ansåg dominerade över medborgarnas huvuden. De tre första hade stått till vänster och stod kvar i Myrdals fall.

De kom att kallas ”De Fyras Gäng” i kulturdebatt fördes om just hur en opersonlig maktapparat tagit över genom att kontrollera och reglera tankar och känslor. Författarna utmanade den medievänster som de ansåg dominerade över medborgarnas huvuden. De tre första hade stått till vänster och stod kvar i Myrdals fall. Vänstermännen Gösta Hultén och Jan Samuelsson instämde i boken Medievänstern 1983.

Johan Norberg beskrev debattläget initierat i ett bidrag i festskriften till PJ Anders Linder, Den borgerlige optimisten (2013), se även Anders Frenanders avhandling Debattens vågor. Om politisk-ideologiska frågor i efterkrigstidens svenska kulturdebatt (1999).

De svenska författarna var inte ensamma om att diagnosticera landet som halvtotalitärt och godmodigt paternalistiskt. 1971 hade den brittiske utrikeskorrespondenten Roland Huntford gett ut vidräkningen med Sverige, The New Totalitarians och tio år senare var det dags igen då tysken Hans Magnus Enzensberger fick fem helsidesuppslag i Dagens Nyheter i serien ”Svensk höst” 1982. Han skrev:

”Det ser ut som de eviga organisatörerna av denna svenska kultur, socialdemokraterna, har framgångsrikt och genomgripande genomfört ett projekt som alla tidigare regimer, från teokrater till bolsjeviker hade misslyckats med, nämligen att tämja människor”.

Palme tog till sig av kritiken när han vann valet 1982 och tillsatte vännen Ingvar Carlsson att leda förnyelsearbetet med den offentliga sektorn tillsammans med civilminister Bo Holmberg.

FOLKET

Jag beskrev 2015 hur folket protesterat mot maktfullkomliga byråkrater och politiker från 1960-talet fram till dagens högerpopulism.

Einar Askestad gör en liknade analys av den självtillräckliga antologin Demokratins framtid, utgiven av den i sammanhanget pompösa Sveriges Riksdag. Han skriver:

”Hotet mot demokratin sägs nämligen vara – demokratin.

Den ledande tankefiguren i såväl boken som i den politiska samtida diskursen måste först tecknas. Man laborerar med två begrepp som menas stå i motsättning till varandra. Rättsstaten och folkviljan. Den förstnämnda sägs vara hotad av den senare, och staten måste därför ‘skydda styret – ytterst folket – från sig självt’.

Samtidigt menar man att det är ”nödvändigt med inslag av folkstyre för att tala om demokrati”, men att folket är ett problem som måste *hanteras”’: Man specificerar några områden som hotar demokratin, bland annat medborgarnas inkompetens (‘Väljarna är mycket okunniga’ [”Arbetarklassen sviker och röstar fel” som Kjell Höglund sjöng 1979] ), mediers oförmåga att hålla folket välinformerade (främst sociala medier, som ”enligt forskningen snarare är en del av problemet än en del av lösningen”) samt medborgarnas krav på folkstyre. Detta sista hot benämns populism.”

STRINDBERG

Jag skulle kunna hålla på med dessa resonemang och upprepa mina texter och citera andras (se min serie om den liberala demokratin), men väljer istället att ni som läst så här långt tar er tid att se SVTs filmatisering från 1970 av August Strindbergs Röda rummet.

Boken utkom 1879 och väckte stort rabalder och munterhet, inte minst genom skildringar av de lata ämbetsmännen och riksdagsledamöterna. Satiren i bokens ”Kollegiet för Utbetalning av Ämbetsmännens löner” går igen idag, liksom kotteriernas intriger och folkets falska förhoppningar om mer demokrati, som under den unge Strindbergs uppväxt avskaffandet av ståndsriksdagen 1866.

Dessutom är skådespeleriet utsökt och Stockholm aldrig vackrare.

Röda rummet (TV Mini-Series 1970) - IMDb

Bulletinliberalism

Igår kväll släppte Bulletin en podd om den auktoritära liberalismen som vill tvinga alla att bli förståndiga socialliberaler/liberala socialdemokrater, en svensk specialitet.

Dan Korn och Per Gudmundson dryftade den förändring som liberalismen genomgått i progressiva läger i USA och Sverige (världens mest liberala land enligt Per G, troligen sant eftersom ingen avviker utan är lojala mot statsliberalismen).

Deras samtal berörde inledningsvis den paradox som jag slet med för drygt tio år sedan, nämligen om en verkligt liberal inställning bör tillåta illiberala uppfattningar eller i vart fall inte trycka ned dem.

Jag skrev ett långt inlägg 2008 med titeln ”Ett liberalt försvar för hederskulturen” och ett kortare ”Att tvingas till liberalism” och en rätt besynnerlig text om att SD skulle kunna dra nytta av denna importerade värdekonservatism.

Sedan fullföljde jag mitt försvar för konservatism inom en liberal ram i stil med Per Brinkemo i Bulletin med detta avsnitt från min bok Sverige 2020:

”Sexdebut bland svenska tonåringar sker runt 17 år. Preventivmedel ges gratis av skolsköterskor och sexualundervisningen är inriktad på att få unga att acceptera idén om ömsesidigt överenskommen sex med vem de så önskar.
Tonåringar som inte vill ha sex är inte särskilt uppbackade av skolor, Utbildningsradion, RFSU/RFSL och Folkhälsoinstitutet. Skulle sedan deras föräldrar blanda sig igenom att ringa klassföreståndare eller rektor så växer misstankarna snabbt om hedersvåld och konservativa patriarkala värderingar. Är sedan familjen frikyrklig eller muslimsk eller bara invandrare förvärras situationen för den sexovilliga ungdomen.
En far och mor från Sülemaniyah, Addis Abeba, Lima, Njutånger eller till och med från Stockholm kan vilja få hem sina tonåringar klockan 23 från skoldansen och inte låta dem fara på skolresa med två vuxna på 28 ungdomar. Eller kanske flickor inte vill ha sex men känner så pass mycket stark press från skola, killar, vuxenvärlden och den statliga sexpropagandan att de har sex i alla fall mot sin vilja. Dessa påtryckningar och krav är större för vissa arbetartjejer än de är för killar och medelklassflickor.
Om Sverige är ett så tolerant och frigjort samhälle som tillmäter värderingar så liten betydelse hur kommer det sig att värdekonservativa familjer och personer porträtteras som potentiella barnamördare och sexualförtryckare?
Det finns legala hinder mot att låsa in barn i sina rum eller att förfölja dem utomhus. Men det finns inga begränsningar i vad en förälder kan säga till sina barn och be dem att följa utan tvång. I de flesta kulturer och samhällen genom historien och idag för 6 miljarder människor är det normalt för äldre familjemedlemmar att tala utifrån erfarenhet och omdöme till de yngre i släkten. Vad som uppfattas som konservativt är normalt i resten av världen. Svenskar kan förfasas men inte göra hela världen svensk och extrem.
Hedersvåld och hederskulturer existerar i varierande grad. Alla som är skeptiska till svenska sexualvanor är inte automatiskt vidriga kvinnoförtryckare. Men det är en oerhört svår fråga som kräver mer än dessa reflexioner för att inte förenklas och ursäkta våld och förtryck, medges.
Om man blir tvungen att resa till ett nytt land ska man anpassa sig och försöka förstå det nya samhällets värderingar, men om dessa är de rakt motsatta mot ens egna finns det situationer då föräldrar vill ta ett allvarligt samtal med sina barn och unga. Fördelar och nackdelar med vissa handlingar och attityder kan behöva diskuteras inom familjen och om inte det görs, då är det också en hållning som de flesta svenska föräldrar väljer att inta. Andra familjer gör annorlunda och intar andra hållningar.
Svenska diskussioner om flickors och pojkars oskuld, heder, skam och sexuell frihet är vanligtvis öppna men sluter sig när värdekonservativa eller traditionella värderingar företräds, särskilt av invandrare. Men om Sverige ska vara tolerant skulle det också vara tolerant inför värderingar som ifrågasätter tolerans inom alla områden inklusive familjens privatliv. Vissa invandrade familjer hävdar att familjeangelägenheter är privata och varken förstår eller accepterar svenskars attityder om sex. De är inte upplysta om de djupa historiska rötterna till den svenska synden.
I Bergslagen och delar av Norrlands inland har unga män sedan sekler åkt tillsammans för att hälsa på unga kvinnor nattetid. De unga männen anlände till en by och besökte var och en en utvald flicka för att prata och kanske kramas eller pussas för att se om de skulle kunna bli ett par.
Samlag var inte alltid resultatet av flera besök och ömsesidig lust, men blev kvinnan gravid så ordnades saken ofta smidigt utan abort och barnen blev för det mesta väl omhändertagna. Denna glesbygdstradition fortsatte till 1900-talets början då den mötte makarna Myrdals idéer om statlig sexualreglering och eugenik.
Vana vid att byta om bakom en handduk, bada ute, basta och blanda sig med det motsatta könet blev svenskar inte särskilt upprörda när skådespelerskan Ulla Jacobsson nakna byst skymtade på filmduken år 1951 i den fräcke regissören Arne Mattsons Hon dansade en sommar.
Den följdes av betydligt sämre filmvisningar på 1970-talet under den svenska porrvågen. Kvinnorörelsens bejakande av fri och foträt sex, homosexuella kändisar döende i aids och ökad tolerans av alla sexuella läggningar efter millennieskiftet, har lett till en avslappnad attityd till sex som är svår att få grepp om för en pakistansk far eller somalisk mor som hamnat i Hammarkullen eller Fisksätra.
Att tro att de ska göra en mental och värderingsmässig resa efter de landat och fått uppehållstillstånd är omänskligt och opraktiskt. Därifrån de reste är staten farlig och värdelös, om den ens existerar. Den är inte god och användbar.
Svenskar kan ha dra nytta av att lyssna på hur dess familjer resonerar om unga och sex eftersom många svenskar tror att deras, för resten av världen, extrema attityd är självklar och utan bekymmer. Men istället för denna lyhörda hållning verkar såväl svenskar som svenska myndigheter som Sida och organisationer som RSFU veta vad som är bäst för alla människor överallt och hur man ska förhålla sig vad gäller relationer och sexualitet i hela världen. Megalomanis sueca omnipotensis extremis.”

Sedan dess har jag förstått vidden av den islamisering och det hedersförtryck som följt i dess spår, men vidhåller ändå i stort i mitt försvar för konservativa värden, som en verklig liberal måste göra (om man inte är folkpartist som jag var 2007-2013).

Dansk exil

Indspilning-i-fuld-skærm-18-09-2015-170444

Danmark ter sig allt mer lockande för mig och kanske för mina läsare. En bekant svensk journalist som nyligen flyttat berättade i den danska bloggen Snaphanen som bevakar Sverige om den frihet han och hans familj har där. Att emigrera dit igen har slagit mig och många fler

Jag bodde i Köpenhamn ett tag på 1980-talet och har skrivit om den stridbara kulturkamp som dissidenter och islamkritiker fört där sedan årtionden, se min artikelserie i Katerina Magasin och min senaste bok Skandinavisk kulturkamp.  Mitt  halvdanska tal om Sveriges valresultat 2018  på skandinaviska är väl ok, men jag kan nog komma igång igen.  

Nedan är en recension av Lars Hedegaards bok om beskjutningen av honom 2013 vid hans lägenhet i Köpenhamn. Han är en stridbar redaktör som fyllde 70 år samma år och som har mycket att berätta om vad västvärlden behöver veta om islam och politisk korrekthet.

En hjälte av många i Europa som vägrar att ge upp. Går jag i landsflykt fortsätter jag naturligtvis att kämpa i medier och på torg, men det finns mer frihet och plats för sådana kritiker som mig där.

Hilsen/J

Attentatet av Lars Hedegaard (People’s Press, Köpenhamn, 2015) 

Den stridbare danske publicisten och historikern Lars Hedegaard berättar i sin bok om det misslyckade attentatet mot honom den 5 februari 2013.

En man utklädd till postbud ringde på och blev insläppt i trapphuset till hans lägenhet på Frederiksberg i Köpenhamn. Väl framme vid Hedegaards dörr visade han fram ett paket och drog samtidigt en revolver och sköt mot huvudet på några decimeters håll. Kulan svischade förbi örat och den 71 årige Lars Hedegaard tog till knytnävarna för att försvara sig.

Mannen dröp av och försvann sedermera till Turkiet där han fängslades ett tag men frisläpptes in en fångutväxling med ISIS. Se norska islamkritikern Hege Storhaugs intervju med Hedegaard som jag översatte för Katerina Magasin 2019.  

Denna våldsamma historia är ingången till boken Attentatet där Hedegaard berättar på ett muntert sätt om vad han varit med om alltsedan han började intressera sig för islams historia på allvar.

Han hade som historiebokförfattare inte sysslat alls med islam, men blev indragen i en informell studiegrupp i Köpenhamn runt millennieskiftet år 2000.

Den kallades ”Giordano Bruno” efter en italiensk oppositionell tänkare på 1500-talet, ett oskyldigt namn som samlade ett 20-tal nyfikna intellektuella, gammallutheranska präster och teologer runt den kristna konservativa tidskriften Tidehverv , forskare som i hemlighet diskuterade och läste kritiska studier om islam.

Först 2003 avslöjades gruppen som då kallades för nazistiska, främlingsfientliga, islamofobiska – ja, ni vet – och den danska kulturvänstern vädrade blod.

Samma år skrev Hedegaard den första kritiska uppgörelsen på danska med islam och dess historia, I krigens hus: islams kolonisering af Vesten tillsammans med Helle Merete Brix och Torben Hansen.

Därmed hamnade Hedegaard i hetluften igen efter debaclet om studiegruppen, men valde ändå att ansöka om medlemskap den danska avdelningen av författarföreningen PEN-klubben, denna ärorika internationella förening för publicister från 1921 i London som ska försvara tryck- och yttrandefrihet. 

Stor oro uppstod i leden av danska redaktörer och skribenter, inte olikt vad som sker angående svenska alternativmediers relation till den svenska Publicistklubben och svenska PEN, om huruvida man skulle acceptera Lars Hedegaard.

Efter att PEN-klubbens nyhetsbrev tryckte en artikel som menade att boken I krigens hus var att jämföra med den av tsar-Ryssland påhittade anti-semitiska boken Sion Vises Protokoll föll beslutet till Hedegaards nackdel. 

En intressant detalj var att den dansk-iranske komikern och författaren Farshad Kholghi som offentligt hade uttryck samma kritik av islam som Lars Hedegaard beviljades medlemskap. Som Kholghi själv noterade hade Hedegaard blont hår och blå ögon, medan han själv hade mörkt hår och bruna ögon, vilket avgjorde PEN:s beslut att ta in iraniern istället för dansken. Ridå.

Hedegaard och hans vänner beslöt därefter år 2004 att stifta det danska Trykkefrihedsselskabet, som fortsatt att försvara rätten att häda, att tala fritt utan att bli anklagad för rasism eller hets mot folkgrupp (vilket Lars Hedegaard blivit 2009 men frikändes i högsta rättsinstans 2012).

Se tidigare rapporter och recension en krönika om sällskapets första tio år, dessvärre avpublicerade av Avpixlat/Samnytt:

http://avpixlat.info/2015/09/27/tryckfrihetskonferens-i-danmark-10-ar-efter-muhammedteckningarna/ 

http://avpixlat.info/2015/06/15/avpixlat-var-pa-plats-nar-wilders-besokte-bornholm/ 

http://avpixlat.info/2015/04/07/recension-forst-med-det-vaerste-trykkefrihedsselskabet-gennem-10-ar/ 

http://avpixlat.info/2015/03/16/rapport-fran-danska-tryckfrihetssallskapets-konferens/ 

Boken Attentatet är underhållande och lärd, vitsig och aktuell i sin polemik mot den politiska korrektheten i Danmark och västvärlden. Inga fotnoter tynger texten men lite citat från Koranen dyker upp och sätts in i sammanhang av en nordisk historiker som har koll på det mesta. 

Av Hedegaard finns ännu bara Mohammeds flickor på svenska, gratis PDF men denna aktuella samtidshistoria är väl värd att översättas och läsas av alla vänner av öppen diskussion och frihet.

De personliga detaljerna kring livet efter beskjutningen i Köpenhamn 2013 är särskilt intressanta som relief till påståendena om islams fredlighet och påminner om vad Geert Wilders berättar i boken Marked for Death och Salman Rushdie i Joseph Anton.

Att sedan vänsterstollan Katarina Mazetti fick skriva i svenska Journalisten att Lars Hedegaard själv iscensatt dödsskjutningen i februari 2013 är beklämmande men värt att minnas . En svensk utgåva av boken Attentatet skulle korrigera det mesta som skrivs här om islam och tryckfrihet.

 

Haveriet Sverige – ny debatt och äldre antologi

Begreppet haveri har använts i dagarna om vårt land av min gode vän Jonas WE Andersson. Hans utmärkta men sorgliga Facebookinlägg fick spridning till Danmark, Norge och av Julia Caesar.

Jonas gjorde en uppräkning av dysfunktionella företeelser i Sverige. Bloggaren Hans Li Egnell likaså i samma ärende.

För fem år sedan gav det konservativa förlaget Realia ut  antologin Haveriet: Den humanitära stormaktens fall. Den är nu slutsåld men finns som ebok på Amazon. Jag skrev en lång recension av Avpixlat som förlaget lade upp på sin webb. 

Där medverkar några av mina vänner som Gunnar Sandelin, Jan Tullberg, KO Arnstberg – ofta med i Swebbtv – liksom bekanta som Stikkan Ljunggren, Marika Formgren, Claes Ryn, Henrik Barvå, Mons Krabbe, Anders Edwardsson, Inger Enkvist, Henrik Alexandersson m fl,

Intressant idag att se bredden på dess skribenter anno 2016; från moderata ledarskribenter till  MED, frihetliga piratpartister och resoluta borgerliga opinionsbildare och rabulisten Stikkan såklart. Några skriver fortfarande på borgerliga ledarsidor. De hade alla platsat på Bulletin för övrigt.

Som slumpen kan föra tankar och folk samman så bestämde vår bokcirkel i kulturföreningen Gimle Stockholm att läsa denna antologi med början om ca en månad.  Vi ses onsdagar på kafé Ritorno vid Vasaparken. Hör av dig om du vill delta.

Expressen kommer hylla Avpixlat

På ledarplats 17 mars försöker Expressen framställa mig i dålig dager genom att kalla mig ”förre Sverigedemokraten och Avpixlat-medarbetaren Jan Sjunnesson”.

Vi kan lämna SD därhän, men jag kan inte låta bli att se hur kvällstidningen försöker blåsa liv i ett epitet som för mig är något jag är stolt över:  att ha varit skribent på Avpixlat.

Denna webbtidning vågade skriva om massinvandringens negativa konsekvenser och lögner från ansvariga såväl som medier, långt före alla andra. Mats Dagerlind var och är en arbetsam och skicklig redaktör som jag hade mycket gott samarbete med, bättre än med SDs Erik Almqvist som styrde över Samtiden.

Så nej Expressen, ni kommer ingen vart med att peka finger åt alla oss som varnade och skrev om det förräderi som de etablerade medierna teg om, se Swebbtv och min historik.

Dispatch International och Avpixlat kan  vara stolta över att de ägnade sig åt ”muck-racking journalism”, äkta grävande journalistik som innebär att man drar fram skit och då luktar det.

Jag utvecklade varför jag är stolt över att ha deltagit i den invandringskritiska debatten i antologin Priset, tillsammans med ett tiotal andra framstående skribenter.

Tids nog kommer även Expressen hylla Avpixlat och Moderaterna prisa sin medlem Eva Bergqvist som 1990 varnade för följderna av alltför generös invandring.   JMK kommer ha kurser om dissidentjournalistik inom 5 år. Willgert, Mats och Chang kommer föreläsa om hur man bygger upp folkliga nätmedier. Studieförbund och folkhögskolor kommer hänga på tio år senare.

Varken sakpolitik eller visioner

Böcker : Det konkretas dialektik

Det slog mig att dagens västerländska demokratier, där det politiskt korrekta Sverige leder, utmärker sig av misslyckanden på flera plan samtidigt.

Å ena sidan levererar inte staten grundläggande funktioner som skola, infrastruktur, elförsörjning, trygghet osv. Å andra sidan existerar ingen samhällsdebatt om vart allt syftar, något gemensamt mål.

Istället finns en sörja av målkonflikter, värdegrundspåbud, inkompetens, poserande politiker och tjänstemän som hellre sysslar med symboler än effektiva åtgärder.  Lars Åbergs analys i av integrationsprojekt är talande, liksom myndigheter som  det föreslagna Institutet för mänskliga rättigheter, Delegationen mot segregation (DELMOS) och allsköns genusinstitutioner.

Kanske var det samtalet med Einar Askestad i helgen som fick mig att tänka i dessa banor. Han talade om filosofiskt grundade livsval som också kan översättas till samhällsvisioner.

Liknande humanistiska och civilisationskritiska politiskt nydanande tankar stötte  jag på i början av 1980-talet då marxismen gått i stå. Där fanns dels de östeuropeiska dissidenterna Havel, Kosik, Konrad som slogs för en humanistisk- existentialistisk socialism, dels den frambrytande postmodernismen (Kosiks bok Det konkretas dialektik översattes till svenska 1978  av Horace Engdahl).

Johan Lundbergs bok reder ut den postmoderna samtidshistorien men det finns nog mer att säga om frånvaron av kompentens och eftertanke på båda dessa plan, de konkreta vardagsbesvären som inneburit att familjer tvingas planera med hänsyn till ungdomsrånare och övergrepp som aldrig tidigare, och de trubbiga värdegrundskorrekta visionerna som levereras från våra medier och  som styr kulturlivet in i tjat om ras och kön och klimat. Där har tyvärr bokstavsvänstern återvänt från 1970-talet efter en paus under 1980-90-talen.

Jag har ägnat större delen av mitt intellektuella liv till att förstå de större estetiska och existentiella frågorna än de rent sakpolitiska. Även när jag var organiserad Vänsterpartist höll jag med de borgerliga i sakfrågor. Men jag ville vidare och såg tidigt i Danmark hur futtigt vänstern hanterade bohemiska neo-romantiker, depprockare och utlevande poeter som Michael Strunge. 

De två nivåer jag talar om, den praktiska vardagen som kräver sakkunskap och kompetens, ingenjörstänkade och sunt förnuft, står inte i motsättning till större frågor om livet och konsten. De kan befrukta varandra.

Men dagens samhälls- och kulturdebatt klarar inte av att artikulera någondera nivå. Istället rör man till allt och allt blir politik och moralism. En i sanning märklig tid då tågen inte kan stanna i Kumla och ingen vågar fråga om värdegrundens värdegrund.

Professor KO Arnstberg om romer

Invandring-och-morklaggning-omslag2

Inom kort publicerar Swebbtv en intervju med professor emeritus KO Arnstberg som tar upp hans forskning om romer.

Hösten 2015 recenserade jag hans bok Romer i Sverige på Avpixlat, som nu återpubliceras här:

”Etnologiprofessor Karl Olov Arnstberg undervisade zigenare, som de då kallades, redan i slutet av 1960-talet berättar han i den nyutkomma boken Romer i Sverige https://morklaggning.wordpress.com/kop-boken-3/ (Debattförlaget, 2015)

Hans första bok Zigenarens väg kom 1974. Sedan dess har han fortsatt att forska och skriva om denna nationella minoritet och dess villkor i Sverige, ofta på uppdrag av myndigheter som dåvarande Invandrarverket och inom diverse forskningsuppdrag. Se hans bibliografi http://www.arnstberg.se/tryckta_skrifter.html i urval.

Hans senaste bok är en uppföljning av den omdiskuterade boken Svenskar och zigenare från 1998. Nu har de flesta farhågor Arnstberg då fruktade för infallit; Offerindustrin, Naiv Realism, Verklighetsförnekandet, Solidariska Experter, Självmarginalisering, Försörjningsbrott och Romers Överlägsenhet.

Historien är levande i boken från det första omnämnandet av zigenarna på 1500-talet till Folkpartisten Maria Leissners anti-ziganistiska utredning SOU 2010:55. Genom berättelserna från tiden före det s.k. ”uppvaknandet” på 1960-talet, då halvromen Katarina Taikon ville anpassa de motspänstiga romerna, får vi veta att romerna själva var i stort sett nöjda med sin fattiga tillvaro.

De ville inte bo i hus och låta sina barn gå i skola och försvenskas. Istället valde de att nomadisera och dra nytta av varje tillfälle att lura den inhemska ortbefolkningen, ”gadje” som vi kallas av dem. Att romer anser sig stå över de bofasta är självklart enligt Arnstberg, varför alla försök att assimilera eller integrera blir fruktlösa. Om de beblandar sig för mycket med svenskar riskerar deras levnadssätt och tvivelaktiga försörjningsmetoder att försvinna.

Romerna lever i en ”försvarskultur” som står beredd att göra vad som helst för att markera gränsen mellan oss och dem. De bajsar inte på de av svenskarna utsätta och betalda bajamajorna för vem vet vilka orena som suttit där tidigare, så de bajsar utanför så att svenskarna kan städa upp efter dem.

Rätt åt svenskarna, dessa underlägsna och lättlurade varelser menar romerna enligt Arnstberg som ger fler exempel på deras nedlåtenhet mot sin omgivning. Särskilt intressant är de kommunala anpassningsförsök som startade på 1960- och 70-talet i välmening men utan att bli framgångsrika i någon som helst mening annat än som sociala försörjningskällor.

De kringresande ligor som begår åldringsrån, vilka SVT http://www.svt.se/nyheter/inrikes/sa-lurar-ligor-de-aldre-i-affarerna uppmärksammat nyligen, har ett eget avsnitt i boken, ”Circa-gruppen”, sid. 226-229.

Där berättar Arnstberg vad SVT:s inslag inte förmådde, nämligen att så gott som alla gärningsmän (och – kvinnor) är romer. Polisman Klas Persson säger att romer begår denna typ av brott över hela Europa, men att ingen vill veta att åldringsrånarna är just romer.

De svenska romernas politiska välgörare, Maria Leissner, Thomas Hammarberg och Erik Ullenhag, har aldrig hört av sig till denna elva man starka polisgrupp, som sysslar heltid med ett 30-tal ligor. Att utvisa de som är utländska medborgare är meningslöst eftersom de kan åka in igen utan att riskera att upptäckas i en obefintlig gränskontroll.

Är då boken ett utslag av rasism och anti-ziganism? Arnstberg prövar sina egna ståndpunkter och skriver:
”Innan jag bestämde mig för att skriva det här kapitlet funderade jag fram och tillbaka över konsekvenserna. Problemet är att de romer som begår den här typen av brott inte via klädseln eller egentligen inte på annat sätt heller, snabbt av brottsoffren kan urskiljas som romer. Det hjälper alltså inte särskilt mycket lyfta fram den etniska identiteten hos förövarna. Däremot kan man vara ganska säker på att ett utpekande skadar alla romer, också de som aldrig skulle drömma om att begå den här typen av brott. Kanske gör jag mer skada än nytta genom att skriva? ”

Men han bestämmer sig till sist för att skriva om åldringsbrotten med utgångspunkt i två av totalt 20 domar, för att klargöra den juridiska processen och samhällets syn på dessa avskyvärda brott.

Andra brottslag han tar upp är vandalisering av lägenheter, misskötsel av hyrbilar, överutnyttjande av gemensamma sanitetsutrymmen och campingplatser och så vidare. Alla historier sätts in i ett etnologiskt, det vill säga, folklivsforskningsmässigt sammanhang så att man förstår varför romer beter sig så (illa) som de gör.

De är vänliga inom gruppen och har många gemensamma värden som de respekterar, men är på sin vakt mot alla intrång, särskilt de välmenande och byråkratiska, för att ”lösa romernas problem”. Romer lyssnar på svenskarna men bryr sig inte om vad som sägs.

Den ”offerindustri” som byggts upp från den svenska statens sida är inte beredd att erkänna något som helst ansvar från romernas sida för sin situation. Arnstberg riktar mer kritik mot de dumsnälla svenska politikerna och tjänstemännen än vad han gör mot romerna själva, vilka han, likt författaren Ivar- Lo-Johansson, tycks gilla och uppskatta till viss del. Han menar att romernas oombedda hjälpare snarare är som kolonisatörer.

Godhetsbyråkraten Thomas Hammarberg (FPU, Amnesty, Rädda Barnen, ambassadör för mänskliga rättigheter, Olof Palme Center, Kommissionen mot anti-ziganism) leds av tanken att romer inte kan föra sin egen talan så han gör det åt dem. Hammarberg ursäktar till och med deras motvilja mot att arbeta på vanligt sätt med anställning och skattad lön. 80 % av de svenska romerna har aldrig försörjt sig själva i modern tid.

Boken inleds med ett citat från Maria Leissner, f.d. ordförande i Delegationen för romska frågor under Alliansregeringen:
”Sanningen om romer måste lyftas fram”
Arnstberg menar att Leissner aldrig varit intresserad av sanningen, tvärtom.

Hon, och de tjänstemän som lever på att framställa romer som offer som behöver deras hjälp och bidrag, är bara villiga att lyssna till ideologiska framställningar om romer i Sverige, som i SVT:s Agenda den 4 oktober då polisiära insatser mot illegala bosättningar anklagades för att vara övergrepp mot romer http://www.svt.se/agenda/debatt-om-tiggeri-och-illegala-bosattningar .

Forskning som bygger på fakta från intervjuer, observationer, analyser och respekt för sanning och vetenskapliga ambitioner, har blivit mindre viktigt när det gäller att starta kampanjer mot s.k. anti-ziganism, något som Mats Dagerlind påpekade redan 2011 http://avpixlat.info/2011/11/02/sluta-dalta-med-den-dysfunktionella-zigenarkulturen/ .

Professor Arnstberg har presenterat kunskap om romerna så gott han har förmått, utan att hänfalla till rasism eller vad man vill anklaga honom för. Romer i Sverige fyller ett tomrum där hittills bara floskler och naivitet fått ta utrymme, men nu finns rejäla faktauppgifter, dokumenterade berättelser och vetenskapliga resonemang om en av de av staten erkända nationella minoriteterna.

Boken är en pionjärinsats som kommer läsas i smyg i landet av alla som vill och behöver veta sanningen om romerna. ”

http://avpixlat.info/2015/09/21/ny-bok-av-karl-olov-arnstberg-om-den-romska-folkgruppens-historia-i-sverige/

100 000 förskolebarn i fara årligen ?

Skoldebattören Inger Enkvist skrev en kolumn i SvD 4 feb 2021 att den svenska förskolan har svårt att klara sin uppgift vad gäller språkutveckling för treåringar och uppåt.

Det är illa men det finns än fler riskfaktorer i förskolan som gäller de yngre barnen, vilket omvårdnadsprofessor Ulla Waldenström påpekade i SvD 2014 och efterlyste mer forskning om förskolebarnens hälsa. Vi vet inte vad vi gör med de minsta barnen och deras affektiva känsloliv..

ÅTTA RISKFAKTORER FÖR 170 000 SMÅBARN

Ungefärliga siffror baserade på 60 000 barn i ettårsåldern och 110 000 barn i tvåårsåldern årligen i förskola och tillgänglig offentlig statistik och internationella forskningsresultat som hittills redovisats, samt amningsstatistik (Socialstyrelsen 2012), fattigdomsstatistik (SCB 2010) och epidemiologi (Foucard m fl 2005) visar följande antal barn i åtta grupper med allvarliga riskfaktorer från födelsen:

1. Tidig start i förskola 170 000
2. Långa vistelser i förskola, mer än 36 timmar/ vecka 42 000 (25 %)
3. Otrygg anknytning till omsorgsgivaren 60 000 (35 %)
4. Barn i förskolor av låg kvalitet 42 000 (25 %)
5. Barn i socio-ekonomiskt svaga familjer 25 000 (15 %)
6. Barn med utländsk bakgrund 35 000 (20 %)
7. Barn med överkänslighet (allergier etc.) 35 000 (20 %)
8. Barn som inte ammats fullt det hela första året 20 000 (37 %)

Att 100 000 skulle ha tre riskfaktorer är inte orimligt.

För detaljer se min forskningsöversikt från 2012 (refuserad av tidskrifterna BARN, Pedagogisk Forskning, Pedagogiska Magasinet m fl), i nedkortad version från 2015 nedan och mina övriga inlägg. Siffrorna står sig nog dessvärre idag 10 år senare:

Waldkindergarten

Svenska forskare behöver studera hur de minsta barnen har det i förskolan. Trots snabb och stor utbyggnad sedan 2000 har inga studier gjort över hälso- och socioemotionell utveckling hos barn under tre år i förskolan.

Märkligt nog har Sverige blivit ett land där forskning och debatt om hur de minsta barnen mår i förskolan saknas. Lärande, kognition och institutionella villkor undersöks, men inte vad som sker med småbarnens psykologiska hälsa, välbefinnande och socioemotionella utveckling.

Att undvika att ställa sig frågan om de små barnens hälsa och hur deras villkor är i förskolan är att svika dem. För alla dem som vill försvara förskolan, dit jag räknar mig själv, kan det vara en utmaning att vända perspektiv från outtalad lojalitet till nyanserad kritik och göra en synvända på de små barnens välbefinnande, utveckling och risker i förskolevistelsen. Vi vet oändligt mycket mer om barns lärande från ettårsåldern och många andra aspekter på barns utveckling från 3 årsåldern än om deras hälsa och välbefinnande.

FYRA PRINCIPER

Utbyggnaden av förskolor för alla på 1970-talet och kvinnorörelsens kamp byggde på fyra principer :

1) kvinnor måste kunna välja arbete och karriär som männen,

2) kvinnors arbetskraft efterfrågas på arbetsmarknaden,

3) barn utvecklas och lär sig mer i organiserade pedagogiska och omsorgsgivande sammanhang utanför hemmet

4) utsatta barn behöver förskola.

De två första principerna är viktiga men kan inte få råda över de andra, barnens utveckling, lärande och hälsa. Alla principer måste kunna diskuteras var för sig utan att något reduceras eller tas för givet. Att diskutera bara de två första principerna som har stöd i jämlikhets- och jämställdhetssträvanden i moderna välfärdsstater, i synnerhet i Skandinavien, blir för ensidigt och utan barnperspektiv på förskolan.

Den försiktighetsprincip som såväl FN, EU och Sverige antagit vad gäller miljöteknik föreskriver att om det vetenskapliga läget är oklart vad gäller risker så bör en verksamhet inte starta i avvaktan på vidare forskningsunderlag. Förskoleutbyggnaden i Sverige sedan 2000 kan inte sägas vila på någon fast vetenskaplig grund för små barns utveckling och hälsa. Riskanalysen är jämförbar att starta nya kärnkraftverk och samtidigt lägga ned Strålforskningsinstitutet.

För 10 år sedan gick 65 % av de yngre barnen i förskola mot 85 % idag. Totalt finns omkring 170 000 barn under tre år i förskolan. Vistelsetider för små barn är i genomsnitt 30 timmar per vecka men för 25 % av ett- och tvååringar gäller mer än 36 timmar. 13 % av alla småbarn vistas mer än 40 timmar per vecka på förskolan. Det innebär att cirka 16 000 barn under 3 år vistas lika lång tid som vuxna gör på sina arbetsplatser, vilket kan innebära påfrestningar för barn med många riskfaktorer. Barn med annat modersmål än svenska utgör 20 % av alla barn i förskola vilket ställer extra krav på personal, organisation och gruppstorlekar.

FOLKHÄLSOINSTITUTET VET INTE

Folkhälsoinstitutet gjorde 2009 att göra en forskningsöversikt över befintlig forskning i Sverige och utomlands av barn mellan 6 och 36 månader i förskolan. Myndigheten skrev:

”Effekterna på socioemotionell utveckling är oklara. En av studierna visar visserligen att förskolan verkar öka problembeteende och ge försämrad social förmåga vid 36 månaders ålder. Vid 54 månaders ålder finns det inte kvar några sådana effekter. Tvärtom visar det sig att de barn som börjat tidigt i förskola nu interagerar mer positivt med andra barn. De återstående tre studierna redovisar inga resultat som gör det möjligt att dra slutsatser om effekter på socioemotionell utveckling”.

Beteendeproblem hos barn med lång och tidig förskolevistelse är mer tydliga än vad den svenska rapporten visar . Dåliga förskolor kan ha avsevärda effekter på redan utsatta barn. Kombinationen låg förskolekvalitet, missförhållanden hemma och långa vistelser för små barn kan bli katastrofal men också bra om inte alltför många riskfaktorer ger utslag, se rapport från Malmökommissionen 2012.

Eftersom små barn inte kan berätta om sin vistelse på förskolan på samma sätt som äldre finns det metoder som mäter stresshormoner hos barnen under dagens förlopp och vid olika platser. Denna metod är enkel att utföra genom att ta salivprov på barn. Mätningar visar att kortisolnivåer stiger under dagen när barn vistas i barnomsorg jämfört med barn som stannar hemma. Höga kortisolnivåer kan leda till sänkt immunförsvar och risk för allergier.

Nyare neuropsykologisk, beteendevetenskaplig och anknytningsteoretisk forskning om småbarnsutveckling sammanställd av barnpsykologen Allan Schore och refererad i Sverige av Per Kågeson, Susan Hart, Sue Gerhardt, Magnus Kihlbom och andra , Allmänna Barnhuset och Tor Wennerberg (bl. a i Psykologtidningen) visar på betydelsen av att göra ordentliga kliniska studier av de yngstas sociala och mentala hälsa.

FEMTON ÅR SEDAN

De sista longitudinella utvecklingspsykologiska studierna av förskolebarns hälsa gjordes för över 15 år sedan av psykologerna Gunilla Bohlin i Uppsala och Andres Broberg i Göteborg. Sedan dess har ledande förskoleforskare som Gunilla Dahlberg, Sonja Sheridan, Ingrid Pramling- Samuelsson och Ann-Christine Wallberg-Roth sysslat med annat och detta under tiden för den största barnomsorgsutbyggnaden någonsin i detta land. Det vill säga att amtidigt som vi tagit många fler och yngre barn i förskolan har vi avvecklat forskningen om dem.

Den finns mycket att kartlägga i de stora barnkullar som träder in i förskolan under den mest kritiska perioden i sitt liv med enorm tillväxt i hjärna och utan fullt utbyggt immunförsvar. Att väga samman riskfaktorer varav vissa typer av förskolevistelse utgör några är inte bara en stor vetenskaplig uppgift utan också ett nödvändigt samhällsuppdrag.

De riskfaktorer som inte uppmärksammas tillräckligt i svensk forskning, barn- och familjepolitik och av förskolans aktörer gäller avsevärt antal barn under 3 år. Ungefärliga siffror baserade på 60 000 barn i ettårsåldern och 110 000 barn i tvåårsåldern i svensk förskola och tillgänglig offentlig statistik och internationella forskningsresultat som hittills redovisats, samt amningsstatistik, fattigdomsstatistik och epidemiologi visar följande antal barn i åtta grupper med allvarliga riskfaktorer från födelsen :

1. Tidig start i förskola 170 000

2. Långa vistelser i förskola, mer än 36 timmar/ v 42 000 (25 %)

3. Otrygg anknytning till omsorgsgivaren 60 000 (35 %)

4. Barn i förskolor av låg kvalitet 42 000 (25 %)

5. Barn i socioekonomiskt svaga familjer 25 000 (15 %)

6. Barn med utländsk bakgrund 35 000 (20 %)

7. Barn med överkänslighet 35 000 (20 %)

8. Barn som inte ammats fullt det hela första året 20 000 (37 %)

Sambanden mellan 3 och 5 finns väl belagda sedan John Bowlys iakttagelser i brittiska barnhem på 1920-talet, där han såg att barn med miserabla uppväxtförhållanden också hade känslomässiga störningar och familjeproblem.

Sambanden mellan 1, 2 och 4 och beteendeproblem i skolåren är klarlagda ibland andra i NICHD studierna. Förskolan kan upptäcka utsatta barns situation, men också förvärra deras problem genom långa vistelsetider tidigt i dåliga förskolor. Tyvärr finns heller inte den bäst utbildade personalen i de mest utsatta områdena,

Den dystra beskrivning jag gett ger för handen att förhållandena i svensk förskola för små barn kan vara problematiska. Två invändningar kan vara dels att personalen är internationellt sett välutbildad (bara 5 % saknar någon form av utbildning), dels att de internationella forskningsresultat som visar vissa negativa konsekvenser som de amerikanska NICDH studierna sedan 1991 inte behöver gälla i Sverige (se den brittiske psykologen Jay Belskys översikt av riskfaktorer i förskolan).

Den första invändningen berör bara en av åtta faktorer, förskolor med låg kvalitet. Långa vistelsetider och tidig förskolestart påverkas lite av personalens utbildningsnivå och de övriga faktorerna inte alls. Den andra invändningen är desto allvarligare eftersom det inte finns några svenska studier att jämföra med. Vi vet inte vad vi gör med de minsta barnen.

Jan Sjunnesson, fil mag. i pedagogik och tidigare universitetsadjunkt i Barn- och ungdomsvetenskap, Stockholms universitet och vid lärarutbildningen, Uppsala universitet.

En längre version inklusive källhänvisningar finns här

Se även detta utdrag från min Sverigebok.

Slöja på Skolinspektionen

Bildresultat för skolinspektionen

När jag var uppe på Skolinspektionen på Sveavägen i Stockholm i höstas blev jag mottagen av en beslöjad kvinna. Hon satt med i rummet där jag bläddrade bland tidigare ansökningar om tillstånd. Minns vagt att hon var jurist men kan ha varit handläggare. Inte städare i vart fall.

Att Skolinspektionen har beslöjad personal som ska handlägga ärenden anser jag vara helt åt skogen. Denna tillståndgivande myndighet beslutar om muslimska friskolor ska få fortsätta eller läggas ned. I Gävle, Örebro, Göteborg, Stockholm och Malmö finns fn många tveksamma skolor och förskolor, vissa med band till terrorgrupper.

Det säger sig självt att en myndighet som utövar denna typ av kontroll inte kan ha anställda som genom sin klädsel visar religiös tillhörighet. Jag vet givetvis inte om denna kvinna eller andra beslöjade kvinnor åker ut till skolor i samma klädsel, men blotta misstanken gör att Skolinspektionens personalkod måste förbjuda dessa plagg.

Stockholm Stadsbibliotek har beslöjad personal vilket är illa men man ger inte tillstånd till skolor. I all offentligt finansierad verksamhet, inkl friskolor med muslimsk inriktning, ska inga anställda bära slöja enligt min mening, varken i förskola, skola, på sjukhus, tandvård, förvaltning, apotek, socialtjänst eller var helst skattemedel går åt.

Islamiseringen måste stoppas och en bra start är på Skolinspektionen.

Kvinnor som kämpar: Katerina och alla andra krigare

När jag lyssnade igår på Jörgen Huitfeldts intervju med Katerina Janouch i Kvartal slog det mig hur många modiga kämpande kvinnor jag mött de senaste åren. Katerina har många krigande medsystrar.

Jag skrev på hennes magasin 2018 och  2016 på Avpixlat om alla dessa modiga kvinnor här i Sverige och utomlands. Några verkar ha försvunnit, som den tyska islamkritikern Tatjana Festerling (omnämnd i min bloggpost nyligen) som jag intervjuade i Danmark 2016 för Swebbtv (nu borttaget av Youtube) men andra har tillkommit som Teresia Tess Anicic.

Min danska stridssyster Tania Groth finns kvar, nu i styrelsen för Trykkefrihedsselskabet som leds av den stridbare juristen Aia Fog (intervjuad av mig på tryckfrihetskonferensen Dangerous Words 250 i Stockholm 2016 för Swebbtv). I MSM har ledarskribenterna Anna Dahlberg  och Sanna Rayman länge kämpat ensamma, men även där verkar kvinnor ha vaknat (Cecilia Blomberg, Carolin Dahlman, AC Marteus). Merit Wager och Paulina Neuding tillhör samma klarsynta kvinnogäng inom de etablerade medierna.

Man kan fortsätta att lista alla modiga unga och gamla kvinnor, Helene Bergman, Mona Lagerström. Ulla Gustavsson, Jellybean Gen (Geneviève Bask).  Sofia Reideborn, Fiat Lux (Maria Holen), och kämparna Ingrid Björkman,   Julia CaesarIngrid Carlqvist och Maria Celander, Madeleine Lilja Rönnqvist, Ulrika Stigson, Isabelle Eriksson, Emmie Mikaelsson och Rebecka Fallenkvist. Jessica Stegrud

Katerina Janouch blir inte till ett offer i Jörgen Huitfeldts intervju, även om han försöker. Han är en bra intervjuare som jag mött i SVT Debatt 2017 och Katerina vet exakt hur han tänker. En intressant intervju som visar vad som står på spel: problemformuleringsprivilegiet, lanserat 1980 av författaren Lars Gustafsson.

Detta vänsterliberala tolkningsföreträde uppmärksammas i dagarna av den fd östtyska journalisten Judka Strittmatter som skriver i senaste Axess: ”Jag själv har tystnat. Vag jag skriver i denna tidning skulle jag inte våga skriva i mitt eget land” (dvs det fria Tyskland år 2021 som hon anser liknar mer DDR före 1989).

Kvinnor som kämpar mot massinvandring, urspårad feminism, politisk korrekthet, vänsterblivenhet,  nationell suveränitet, hedersvåld och islamisering, är värda att lyssna på. Börja med Katerinas dräpande svada som friskar upp på Alla Hjärtans Dag.

 

 

Sveriges Radio missar huvudnyhet i sändning

Igår sände Sveriges Radio ett reportage i magasinet Konflikt som under 55 minuter skulle skildra högerextrema grupper inom polis och militär i USA, Sverige och Tyskland, men där man lyckades missa huvudnyheten: Att en vit tysk man utan kunskaper i arabiska blev identifierad som arabisk asylsökande mitt i asylkrisen 2015.

Anledningen till att denna uppseendeväckande nyhet nämndes men inte uppmärksammades var att mannen själv var sk högerextrem militär som just utgett sig för att vara asylsökande från Syrien för att testa hur tysk asylmottagning fungerar under stor press. En miljon beräknas ha kommit till Tyskland under 2015 när Angela Merkel utropat ”Wir schaffen das!”. Dessa migranter var 1,2 % av 80 miljoner tyskar mot de 163 000 migranter som år 2015 kom till Sverige , 1,6 %. En tredjedel fler till oss alltså.

Om alternativmedier, nån vaken gonzojournalist eller Uppdrag Granskning hade skickat en svensk man till Travemünde hösten 2015 och som ställt sig i kön bland alla migranter på färjan till Trelleborg och där i hamnen blivit identifierad som syrier utan att förhöras på arabiska av Migrationsverket hade det varit en sensation.

Men för Konflikt var huvudnyheten att en högersinnad militär, ”Franco A”, infiltrerat inte bara flyktingströmmar utan även varit anställd inom det tyska försvaret.

2013 gjorde Dispatch International ett liknande test på beslutet att ge sk papperslösa fri sjukvård och tandvård, om ”vård inte kan anstå”. En svensk man med ursprung från Balkan men uppfödd i Malmö tågade in på en vårdcentral, sade på skånska att han var papperslös från fd Jugoslavien och behövde vård.

I den förvirring som rådde om riksdagsbeslutet 2013 valde vårdcentralen att låta honom bara betala 50 kr trots att han talade svenska och betedde sig som vilken Malmöbo som helst. När jag frågade Dispatch redaktör Ingrid Carlqvist om artikeln intygade hon att den var sann. Den som vill skriva presshistoria kan gå till läggen och kontrollera med henne då jag minns svagt att någon följde med in på vårdcentralen.

Vad Konflikt gjorde istället för att ta upp denna anmärkningsvärda dock lite gamla nyhet om tysk asylmottagning är att kartlägga högerextrema grupper genom att intervjua en reporter från den tyska vänstertidningen TAZ (utan att nämna att dess politiska vinkel) och en chef vid stiftelsen Amadeo Antonio (Tysklands Expo), klippa in sina egna tramsiga ljudtester, larviga intervjuer med varandra i studion, ett reportage av radions Tysklandskorre Katja Magnusson om en högerradikal mans hus (inklusive dess gammelrosa tapeter och bräkande får utanför), oväsentliga ljudupptagningar från polisutbildningar vid Södertörn, korta möten med entrépersonal vid Försvarsmakten och ofokuserade intervjuer med inrikesminister Mikael Damberg och statsvetaren Jenny Madestam m fl. Ett radiodrama som mynnade ut i intet.

A still image taken from a video provided by Franco A. shows him disguised as a refugee.
A still image taken from a video provided by Franco A. shows him disguised as a refugee. Credit…Franco A. https://www.nytimes.com/2020/12/29/world/europe/germany-far-right-terrorism-refugee.html

Om vi återgår till reportaget om den tyske mannen som 2015 fick två identiteter, en som löjtnant Franco A och en som den syriska flyktingen David Benjamin, så nämner Konflikts redaktör Robin Olin 8 min in att denna historia blev ”verkligt konstig”. Denne fiktive flykting hade en plats på en flyktingförläggning och fick bidrag från den tyska staten under sin asylprocess, vilket alltså bara var ett påhitt för att avslöja det dysfunktionella tyska mottagandet hösten 2015.

För Konflikt är huvudhistorien att Franco A varit militär och ingått i grupper som ifrågasatt den tyska asylpolitiken. Partiet Alternative für Deutschland nämns också hela tiden i inslaget som något som hotar den tyska demokratin. Kopplingar görs hela tiden av radions medarbetare mellan konservativa, nazism och högerextrema. Men det stannar inte vid unken brunsmetning som inte står Annie Lööf efter.

Konflikt har talat med Tysklands ETC, tidningen TAZ i Berlin, grundad vid samma tid som ETC, 1978. Dess grävreporter Sebastian Erb beklagar sig över att de tyska åklagarna inte vill åtala de misstänkta runt Franco A för sammansvärjning, något som stiftelsen Amadeo Antonio håller med om med eftertryck.

De tyska korrekta juristerna har hållit sig till enskilda händelser, inte till att alla har samarbetat i en konspiration mot den tyska demokratin. Sveriges Radios presentatör håller med Tysklands motsvarighet till ETC och Expo om att det är illa att ingen högerextrem konspiration avslöjats.

Det är ”skrattretande” säger chefen för stiftelsen Amadeo Antonio till svenska statsradion att Tyskland förnekar att det finns massor med nazister och personer i polis och miltärkretsar med ”högerextrem världsbild” (22 min in), ett begrepp som inte preciseras men återkommer när svenska polischefer talar om anställdas ”värdegrund” och medlemskap i ”vitmaktgrupper på Facebook”.

Dramaturgiskt har Konflikt ägnat massor med tid och skattemedel till att bygga upp en vidlyftig historia om högerextremism, vilket kan vara intressant men radions redaktion har missat att ta upp det verkligt intressanta: Att man kan ljuga sig in i Europa.

Källor om Franco As avslöjande av det tyska asylsystemet.

New York Times

Tatjana Festerling tysk aktivist mot massinvandringen

Därför är jag rasist

Tal på Rinkeby torg 2016 för Pride Järva

Enligt mina meningsmotståndare är jag rasist vilket jag hittills tillbakavisat utan framgång. Anledningen är att de har rätt.

Jag är alltså rasist. En ny sorts rasist så kalla mig gärna nyrasist.  Jag har t ex tagit initiativ till en Pridemarsch från Tensta till Husby 2015 och 2016 för att jag och vi som gick stödde tanken på att svensk lag ska även gälla i dessa förorter samt att diskriminering pga sexuell läggning är fel och bör även uppmärksammas där.

I år vill jag gärna göra om marschen under namnet Rassepride. Med den parollen så visar vi var vi står. Vi är rasisterna som står bakom dessa paroller som kallades rasistiska då. I år kan vi stolt säga att vi kör en rassepride utan några tvivel.

Andra ställningstaganden som gör mig till rasist är att jag, liksom vänsterns Åsa Linderborg och Daniel Färm i dagens SvD,  anser att Sverige bör begränsa invandringen och bekämpa brottsligheten (även bland inflyttade) även från vänster.

Vidare så hävdar jag att uppfinningar sedan upplysningen och industrialiseringen som vita män tagit fram – vaccin, järnvägar, dynamit, spinnmaskiner, flyg och atomkraft – har mer värde för mänskligheten än vad andra folk funnit på.

En rasist är stolt över vad hans gelikar har åstadkommit och det är jag, en vit västeuropeisk man liksom  historikern Niall Ferguson (dessutom gift med en svart kvinna, Ayaan Hirsi Ali som stöder honom vilket gör också henne till rasist).

Ayaan Hirsi Ali Ferguson and Professor Niall Ferguson - high voltage, high wattage couple | Niall ferguson, Somali, Couples

Dessutom så tar jag ställning för påståendet att det finns svenskar i Sverige och att de har funnits här länge, ja rentav först. Deras språk och kultur har därför företräde och deras vanor är att föredra här framför andra folks.  Jag tycker också att det är bra om läkaren på vårdcentralen förstår svenska och att hemtjänstpersonal gör det.

Det finns yttre kännetecken på svenskar och inflyttade såsom hud och hårfärg, kulturella uttryck och prestationer. Det gör mig till rasist att dela in människor i dessa grupper. Vissa afrikaner springer snabbare än nordeuropéer och det är rasism att påpeka.

Några skulle kalla mig kulturrasist vilket är det begrepp antirasister använt mot sådana som mig. Det vänder jag mig emot eftersom jag inte bara anser att olika folkslag har olika kulturer utan även att de ser annorlunda ut.

Disney har nyligen begränsat tillgången till filmen Aristocats för barn under 7 år pga att några tecknade katter anser beskriva asiatiska utseenden.

Disney+ strengthens anti-Asian racism disclaimer for 'Lady and the Tramp' and 'The Aristocats'

Det är fel anser jag eftersom vissa asiater har just dessa utseenden som framställs komiskt i filmen. Det  gör mig till rasist.

Rasister kan se ut hur som helst. Vi kan vara emot hedersförtryck och antisemitism, för jämställdhet och kunskapsfokus i skolan.  Vi finns i alla partier, ja även till vänster i Danmark och Sverige.

Det är dags att erövra rasismen från motståndarna.

SvD kallar denne skidåkande utlänning för ”stockholmare”, vilket leder tanken fel. Stockholmsbo är tydligare.