Kategoriarkiv: Debatt

Pride Järva ämne i vetenskaplig tidskrift

De två Pridemarscher som jag ledde runt Järvafältet från Tensta till Husby 2015 och 2016 har nu blivit ämne för en akademisk studie vid Göteborgs universitet av doktoranden Katharina Kehl (abstract och pdf), publicerad i tidskriften Sexualities nr 0/2018.

Hennes presentation (vilken låter mer som av en aktivist än en forskarstudent):

”Katharina Kehl is a doctoral student at the School of Global Studies at the University of Gothenburg, Sweden. Her research focuses on the ways in which gender and sexuality are being used in European migration debates to selectively include and exclude minorities, and the implication this has for LGBTQIA* people, those who are racialised and queer-feminist movements. Her interests are in queer theory and methodology, sexualities, subjectivities, borders and the inclusion and exclusion of bodies.”

Av hennes artikel framgår att jag skulle vara en halvfascistisk islamofobisk homonationalistisk Sverigedemokrat som utnyttjar HBTQ-frågan för skumma syften. Läs och bedöm själv.

I boken Homonationalism av Anna -Maria Sörberg får jag en något bättre behandling men illasinnade vinkeln är densamma. Och ingen av dem lär anordna något liknande, än mindre RFSL, RFSU eller Stockholm Pride.

Mitt sexualpolitiska engagemang går långt tillbaka som ni kan se av dessa bloggposter.

Annonser

Göran Greider och jag 1998

Göran Greider och jag hade en del med varandra att göra på 1990-talet. Han var mer konservativ vänstersosse, jag frihetlig vänster. Då.  Idag är det tvärtom, jag är konservativ (dock fortfarande frihetlig) och Greider framstår som den surrige av oss.

Här är min recension av hans bok Arbetsklassens återkomst (Bonniers, 1998) i Vänsterpress nr 14/1998

 

Jag gjorde ett debattinlägg i Arbetaren samma höst, nr 41/1998

 

Greider svarade i nr 43/1998 att hos ”Sjunnesson finns metod i galenskapen” på en ”sorts halvgalen anarkistisk vänster”

 

 

Idag ger jag honom helt rätt medan han framstår nu som en försvarade av en mångkulturell dumvänster och jag som SD:are för det realistiska alternativet. Vi har helt enkelt bytt plats.

Förslag på ny radikal högskola 1996

Se även mitt folkbildningsinitiativ i Uppsala 1992

Radikal högskola

Högerns ideologiska erövring av universiteten måste stoppas. Näringslivet får aldrig ha monopol på utbildning. Därför måste vänstern starta egna högskolor till motvärn.

Det gäller alltså att starta en ny mindre högskola. Antingen i folkrörelse- eller i fristående regi. Idéen om en ny radikal högskola kan ges ett brett stöd från folkrörelser.  Denna variant kallar jag Folkrörelsernas institut för högre kultur- och samhällsstudier.

Men jag har även renodlat en mer marknadsorienterad och akademisk högskola, Fria högskoleinstitutet för högre kultur- och samhällsstudier. Förebilder på radikala högskolor utan partiband finns i Frankrike (École des hautes études) och USA. Den radikala och fristående New School for Social Research i New York är min förebild.

Näringslivet har under 1970- och 80-talen lagt ned hundratals miljoner på ideologispridning för ungdomar, massmedia, forskare m fl. Tio bokförlag, medieinstitut, analysgrupper o dyl. finns idag knuta till SAF med kända följder för samhällsdebatten, vänsterns handfallenhet, regerings- och systemskifte i Sverige.

Universiteten upplevs av kritiska studenter och forskare som kolosser med uppdrag att neutral värdera politiska och andra ståndpunkter. Med statliga projektpengar där resultat måste definieras som nyttigt och möjligt att s.k. resultat inom tre år hämmas mycken frihet och kritik. Den positivistiska och naturvetenskapliga vetenskapstraditionen i Sverige med anglo-saxisk förebild inverkar också menligt.

Folkbildningen i studieförbund och på folkhögskolor sysslar inte primärt med debatt och utbildning på högskolenivå. Med dagens utbildningsnivå där 90 % av ungdomarna går ut ett minst 2-årigt gymnasieprogram finns det allt mindre behov av traditionell folkbildning inriktad på att ge just denna behörighet. Dagens folkhögskolor och studieförbund borde kunna utnyttjas till något mer kreativt. De visar också på ett kulturarv att förvalta, unikt för Norden, liksom de visar på vår höga fackliga organisering.

Informationsflödet sköljer över oss i tusentals fragment varje dag. Att erbjuda användbara och kritiska tolkningar av vår sociala och kulturella omvärld erbjuds sällan vid universiteten. Folkbildningen gör det men ofta naivt för dagens unga och de som vill fördjupa sig i samhälls- och kulturlivet.

Avregleringen av de statliga universiteten för dock med sig nya möjligheter. Propositionen ”Universitet och högskolor – frihet för kvalitet (1992) bådar gott för finansieringen även av vänsterradikala högskolor. From 1993 kan stiftelser och andra friare organisationsformer lättare få stöd.

SAF-förlagets Timbros Cityuniversitet tenterar sedan 10 år sina studenters 5 och 10 poängskurser via Stockholms universitet. Ett liknande arrangemang gör vänsterpartiets folkhögskola Bona med sin kurs i marxism med Göteborgs universitet. Men bara Cityuniversitetet utvidgas.

För att möta näringslivets offensiv behövs en facklig, politisk och kulturell strategi där samtidsanalyser, kritisk forskning och utbildning samverkar.  Mitt förslag koncentreras på utbildning men inget hindrar att den nya kritiska högskolan även producerar forskningsrapporter och samtidsanalyser. En radikal och fri ”think-tank”.

Nedan beskrivs alltså två varianter på hur en ny kritisk högskola skulle kunna organiseras; den ena folkrörelsebaserad, den andra fristående.

Folkrörelsernas institut för högre kultur- och samhällsstudier:

Syfte:  Att i samarbete med fackliga, politiska och folkbildande organisationer bedriva undervisning på högskolenivå. Gemensam grundsyn utgår från värn mot rovdrift på människor och miljö, de demokratiska fri- och rättigheterna, solidaritet med förtryckta inom och utanför Sverige och en radikal demokrati- och kultursyn.  Kombinerar folkbildning, högskolestudier och kritisk inriktning.

Målgrupp: Studenter, fackligt, politiskt och kulturellt aktiva medborgare, massmedia.

Organisation: Stiftelsen med organisationer i majoritet, t ex från ABF, TBV, LO, TCO, KF, folkhögskolor.

Finansiering: Bidrag från organisationer och statsbidrag till kurser via folkhögskolor och studieförbund. Donationer mottages, men inte primärt. Måttliga kursavgifter. Startbidrag från Folkbildningsrådet.

Studieekonomi: Studie på kvällstid. Uppmuntringsstipendier från organisationer för längre studier på dagtid samt studiemedel och andra studiestöd.

Lärare: Intresserade kompetenta folkhögskollärare, cirkelledare och kursledare vid organisationerna samt universitetslärare.

Omfattning: Främst ”aftonskola” men även längre dagskurser över terminerna. Öppna seminarier för allmänhet och media. 5-poängskurser utbyggda till 20 poäng över ett år. Brett kursutbud.

Behörighet: Högskolepoäng på sikt. Alla välkomnas till kurser, de som vill tenteras. Komplement till universitetens grundexamen.

Fria högskolesinstitutet för högre kultur- och samhällsstudier:

Syfte: Att erbjuda kvalitativt högtstående undervisning och forskning där varken stat, organisationsintressen eller kapital lägger sig i.

Grundsyn; Oberoende radikal.

Målgrupp: Studenter, forskare, debattörer, politiskt, fackligt och kulturellt aktiva.

Organisation: Stiftelse där oberoende och självständigt tänkande lärare och ”privata” stiftare är i majoritet

Finansiering: Bidrag från organisationer, donationer m fl. genom intensiv fund-rasing.  Statsbidrag från utbildningsdepartementet. Relativt höga kursavgifter. Startbidrag modell ”grundplåt” från folkrörelser mot t ex styrelseposter (som Handelshögskolan idag).

Studiefinansiering: Studiemedel, eget kapital eller stipendier.

Lärare: Universitetslärare med gott renommé och kritiskt omdöme.

Omfattning: Dagtid, heltid, 20 poäng/termin. Enstaka kurser. Krävande kursutbud. 2–3 lärare per ämne (förslag: statskunskap, sociologi, ekonomi, filosofi, historia, ”kulturstudier”).

Behörighet: Högskolepoäng. Egen antagning. Diplom efter 23 år (fil kand., fil lic.). Komplement till grundexamen och forskarutbildning.

Ett personligt urval kursförslag:

  1. Kontinental filosofi. Kant, Hegel, Husserl, Heidegger, Bergson, Sartre, Nietzsche, althusser, Foucault, Levi-Strauss, Deleuze/Guattari, Derrida, Lacan, Lyotard, Baudrillard.
  2. Arbetets värde och meningsfull sysselsättning. Kreativa lösningar vid arbetslöshet utifrån A Gorz m fl.
  3. Kurs för kvinnor och män om könens roll, makt och framtid. Blandar traditionell feminism, kvinnohistoria och kvinnoforskning med alternativ till patriarkatet för männen
  4. Den offentliga sektorns framtid, den svenska modellen och välfärdsstaten
  5. Klassisk politisk filosofi. Aristoteles, Platon, Machiavelli, Rousseau, Arendt, Rawls
  6. Sveriges internationella beroende
  7. Frankfurterskolan/ Kritisk teori. Från Adorno/ Horkheimer till M Frank och O Marguard
  8. Psykoanalytiska perspektiv på kultur- och samhällsliv. Lacan, Guattari, J Reeder, Per-Olof Olofsson
  9. Civilisationskritik från Rousseau till GH v Wright
  10. Post-marxism. Laclau/Mouffe, C West, Jameson, S Arnonowitz
  11. Minoriteters kultur – och samhällssyn
  12. Cyberkultur, globalisering och personlig befrielse

Replik oberoende socialistisk studenttidning 1996

 

 

Brittisk utvecklingsekonom om invandringens följder

Migration o mångfald, Paul Collier förf Exodus

I några nedslag i studier och debattböcker om migration och mångkultur tar jag upp vad invandringen i Europa egentligen betyder för samhällsutvecklingen. Först ut är den i Norge avgörande boken Jeg er ikke rasist men . . . från 1991 och sist berättar det svensk-amerikanska forskarparet Friedman i Lund vad de kommit fram till:

Vad betyder invandring från ett land för ursprungsbefolkningen, de invandrade och mottagarlandets befolkning? Utvecklingsekonomen Paul Collier med lång erfarenhet från Afrika fokuserar på alla dessa tre grupper i diskussioner och forskning om migration från fattiga länder till västvärlden i sin uppmärksammade studie Exodus: How migration is changing our world (Oxford University Press, 2013).

Av dessa tre grupper kan just invandrarna vara de som mest tjänar på att flytta medan de som lämnats kvar och de som tar emot dem förlorar. Ekonomiskt men även socialt finns faktorer som gör att invandrargruppen inte till tillför mottagarlandet särskilt mycket. En poäng i boken är hans fokus på vad själva exilen, status som diaspora i ett främmande land, betyder. Collier visar att ju större avstånd mellan de inflyttade, till exempel mellan östafrikaner och skandinaver, ju större blir exilgruppen östafrikaner vilket leder till att allt fler från Östafrika söker sig dit. Själva diasporaguppen drar alltså till sig allt fler genom att de inte integreras i det nya landet.

Collier jämför invandringen av polacker och bangladeshier till England på senare decennier. Den förra gruppen ökar inte lika snabbt som den senare på grund av att polacker inte bildar en särskild diaspora, polacker i England i samma utsträckning som bangladeshier i England.

”The sustained migration rate will be greater the more culturally distant is the country of origin from the host country”.

Collier menar att detta samband inte tidigare har uppmärksammats i tidigare migrationsforskning.

En anledning till att mer avlägsna kulturer tar in fler av sina landsmän kan vara att de bildar en egen separat grupp i mottagarlandet och därmed skyddar sina nya landsmän när de anlänt. Som en nyanländ irakiska sa om Rosengård, -Här är precis som hemma i Bagdad! Liknande kommentarer finns att läsa om nyanlända till Södertäljes lokala irakiska och syrianska diasporasamhällen liksom i Folkpartiets utanförskapsrapporter.

En annan migrationshistorisk skiljelinje som beskrivs i boken är den mellan nybyggare (settlers) och invandrare (emigrants). Nybyggare behåller sina seder och bruk dit de flyttar medan invandrare går upp i den stora nya nationen, USA varande det bästa exemplet. Den multikulturella hållningen leder till motsatsen, separata parallella nybyggargrupper som kan konkurrera inbördes. Forskning av amerikanen Robert Putnam som refereras i boken visar att tilliten mellan dessa nybyggargrupper minskar om de hålls separata liksom även tilliten inom ursprungsbefolkningen. Det vill säga att de ursprungliga svenska Södertäljeborna tenderar till att lita mindre på Södertäljesvenskar ju fler icke svenskar som flyttar in till staden.

För att avsluta sin något dystra bok om migration till västvärlden, och den närmast obefintliga debatt som denna folkvandring renderat på grund av rädsla för rasism (se BBC:s kritik av brittiska debatt), ger Paul Collier några råd till medborgare och politiker:

Kontrollera invandringen med tydliga och fasta regler.

För ursprungsbefolkningens skulle, låt de unga och ambitiösa studera utomlands men se till att de återvänder i tillräcklig utsträckning.

För att upprätthålla en social balans mellan ursprungsbefolkningens villkor och de inflyttade, se till att inte anstränga systemet genom en alltför massiv okontrollerad invandring.

De som blir kvar i de fattiga länderna är de stora förlorarna. Deras mest begåvade och resursstarka medborgare flyttar till rikare och mer stabila länder i väst. För deras skull vore en annan mer restriktiv men också välinformerad migrationspolicy önskvärd, om inte för oss mottagare. Som Tomas Gür skrev i Axess (nr 2/2014) är Colliers Exodus bland det mest pregnanta och eftertänksamma böckerna i genren. Gür tillade att översatt till svenska skulle den tillföra mycket till den världsfrånvända svenska diskussionen. Instämmer.

Priset – en antologi om svenska dissidenter och åsiktsförtryck

 

Priset är en mycket ovanlig antologi som inget etablerat förslag skulle kunna ge ut eller som kommer recenseras i några medier utanför alternativen och i sociala medier. 

Bokens redaktör och förläggare är Karl Olov Arnstberg vilket är kontroversiellt nog. Se intervju med honom här. Ändå kommer alla vilja läsa den, särskilt Expo och ledarskribenter till vänster och höger. Beställ via Adlibris eller Bokus    

Först ska jag deklarera att jag medverkar och att jag känner eller är bekant med alla. Vissa har jag hälsat på, arrangerat föredrag med eller intervjuat så de känns som allierade i den kulturkamp som Sverige inofficiellt står inför.

Priset handlar om vad vi alla gått igenom och fått betala för vår offentliga strid mot massinvandring, islamisering och repression. Bokens undertitel lyder ”Tolv författare om svensk repression” (se mina sammanställningar 1, 2, 3 , 4, 5). I ett tidigare skede hette boken Priset för en ryggrad som också fungerar för att sätta fokus på vad syltryggar undvikit i decennier.

 

DEN FÖRSTA GRUPPEN DISSIDENTER

Vi som medverkar i boken tillhör den första och andra generationen av s.k. dissidenter (ett begrepp jag anser lite för storvulet, se 1 och 2).

Till den första gruppen skribenter som började runt 1990 hör Jonathan Friedman, Kajsa Ekholm- Friedman, Ingrid Björkman och Jan Milld (och Anders Sundholm som dock inte medverkar).  Denna tidiga grupp gav ut boken Exit Folkhemssverige och stenciltidningen Blågula Frågor  där visade att de var vare sig rasister eller outbildade. Två professorer och en docent däremot, några Expo kallade ”manschettrasister”  1997.

Ingrid Björkmans bidrag är särskilt intressant då hon liksom Kajsa Ekholm-Friedman överraskades av de hätska angreppen på sin person (men också stöd, Ingrid fick tre giftermålsanbud per post!) och den totala avsaknaden av saklig kritik av deras ståndpunkter.

Hon skrev ett mycket uppmärksammat debattinlägg i SvD 19/5 1993,  ”Folks oro över invandring måste tas på allvar” (en rubrik som inte kunde upprepas förrän  2014 i SvD och  2015  i Expressen).

Jan Milld intervjuade henne Blågula Frågor 1994 där hon redogör för vad hon sett och läst under sina år i Afrika. Hennes och ekonomen Jan Elfverssons idé var att vi visserligen skulle ta emot flyktingar med asylskäl men se till att utbilda dem i relevanta ämnen så att de kunde återvända för att bygga upp sina länder, ”Kunskapsöverföring genom återvandring”, ett förslag som utvecklingsekonomen Paul Collier skulle uppskattat .

 

DEN ANDRA GRUPPEN

Den andra gruppen dissidenter till vilka jag själv räknar mig är Mats Dagerlind, Gunnar Sandelin, Karl Olof Arnstberg, Ingrid Carlqvist, Marika Formgren, Anna Hagwall och Julia Caesar. Till oss ska Jan Tullberg givetvis räknas men han medverkar inte.

Alla skriver intressanta inlägg och några av kvinnornas är vassa.

Marika Formgren berättar hela historien bakom sitt opinionsbildande som förde henne från vänster till höger via familje- och förskolepolitik och sedermera invandringspolitiken.

Bara Marikas inlägg är värt att köpa boken. Hon skriver svensk presshistoria och om inte Journalisten, Resumé, Dagens Media och SR:s Medierna refererar henne så begår de tjänstefel.

Här nämns alla vid namn, särskilt Charlotta Friborg (då på Östgöta-Correspondenten, nu på SVT där hon hyllar en Expressenjournalist som hänger ut privatpersoner),  och hon är  inte nådig mot fega borgerliga redaktörer och s.k. ”fejkdissidenter” på Svenskans och GP:s ledarsidor m fl. redaktioner som nu tävlar i att vara modigast från att ha försökt vara godast.

Marika Formgren förklarar:

”Med den politiska vändningen i slutet av 2015 började fejkdissidenter på motsvarande sätt söka bekräftelse och tävla med varandra om vem som är modigast. Det går till så här: fejkdissidenten skriven en lite lagom kritisk text om invandringen som avslutas med att om bara integrationen fixas genom låglönejobb/”svenska värderingar”/ medborgarpatriotism enligt amerikansk modell, så ska nog allt lösa sig.

Sedan skriver någon vänstertomte på Twitter att den där texten var lite rasistisk och då kan fejkdissidenten högt och ljudligt beklaga sig över hatet och debattklimatet, förklara vilket mod som krävs för att utsätta sig för detta och kräva ursäkter till sig och andra fejkdissidenter. Dissidenter som förlorat sina försörjningsmöjligheter, blivit stämplade som extremister och exkommunicerats, inlemmas aldrig i fejkdissidenternas krav på ursäkter.

Tidningsledare går generellt sett ut på att någon annan ska göra någonting. Klassikern bland fejkdissidenter är att kräva att någon (vem?) ska ändra på debattklimatet i Sverige så att det blir öppnare och mer tillåtande. Jag har själv skrivit fler sådana texter än jag vill tänka på.”

De enda hon anser ha tillräcklig integritet är Paulina Neuding, Peter Santesson och Håkan Boström. Resten faller, från Arpi till Teodoresco.  För hennes riviga kämpande konservatism,  se hennes blogg och hennes med Gunnar Sandelin gemensamt författade analys av etablissemangets svek av den svenska underklassen.

Hennes försvar av Julia Caesar mot Expressen och DN är i samma linje, en obönhörlig polemik mot de inställsamma, undvikande och inkompetenta redaktionskollegorna. Hennes f.d. vänner och arbetskamrater.

Hon liksom Gunnar Sandelin vet precis hur man tänker i mediehusen och de är inte imponerade.  Priset Marika Formgren betalat redovisar hon i reda pengar (1 254 000 kr i förlorad arbetsinkomst, 155 000 kr i lån till CSN, hennes barns ängslan över hot (hon letar bomber under bilen), frånvaro från sina små barn och att ge upp sin journalistiska karriär för att omskola sig till dataingenjör.

”Mina erfarenheter har gett mig den dystra insikten att väldigt många i Sverige idag också bara gör som de blir tillsagda, i synnerhet bland dem som har utropat sig själva till demokratins vakthundar. Den insikten är ett pris jag inte hade velat betala”, avslutar hon.

Lyssna på hennes föredrag om värdegrundsdemokrati 2015 och läs mer om henne .

Pseudonymen Julia Caesar är också med och skriver om besöken först från från Niklas Orrenius och Annika Hamrud och sedermera andra journalister. Varför hon inte vill tala med dem blir tydligt och även här skrivs presshistoria när Pressombudsmannen Ola Sigvardsson, Expressens kulturchef Karin Olsson och chefredaktör Thomas Mattson sviker pressetiken.

Sigvardsson menar att det är ”pressetiskt acceptabelt” att skriva ut hennes riktiga namn eftersom hon ”frivilligt valt att ut på en offentlig arena och diskutera några av de mest brännande politiska frågeställningarna idag”. Däremot är det oansvarigt att namnge dömda kriminella. ”Hyenajournalister” kallar hon Diamant Salihu, David Baas och Christan Holmén när de beter sig som flockdjur. Lika illa är  Annika Hamrud som lägger ut privata uppgifter från hennes sjukjournal, och ifrågasätter hennes diagnoser.

Hanne Kjöller, krönikör i DN och Expressen, skrev i en nyutkommen bok om mediedrev, I stormens öga, att ”det kan var uppbyggligt att människor får skämmas offentligt, på ett såväl privat som samhälleligt plan”.  Julia Caesar har aldrig åtalats eller varit misstänkt för brott eller annat, bara använt sin lagstadgade tryck- och yttrandefrihet men blev ordentligt hotad och utsatt ändå.

Debattören Thomas Gür kritiserade Pressombudsmannen Ola Sigvardsson som sagt att man måste använda dessa grundlagsfästa friheter ”på ett ansvarsfullt sätt. Gör vi inte det, kanske friheten inskränks” (intervjuad i SVT 19/8    och Gürs kommentar i SvD 28/8 2015 ). Julia Ceasar nämns inte men är implicit.

Att en ensam sjuk kvinnlig pensionär på landet kan utgöra ett sådant hot mot den svenska offentliga debatten att ingen vågar stå upp för henne är sanslöst och borde leda till en självrannsakan bland ansvariga men det kommer inte ske. Hon fortsätter ändå.

”Jag räds varken fan eller trollen. När det värsta redan har hänt har man ingenting att frukta” avslutar hon sitt inlägg. Min intervju med henne  hösten 2016 om gruppvåldtäkten i Visby visar samma tåga.

Kajsa Ekholm-Friedman hängdes ut som rasist efter att ha hållit ett föredrag 1997 inför den grupp som Björkman, Milld m fl. samlat i organisationen Folkviljan och massinvandringen. Som professor i socialantropologi vid Lunds universitet fick hon motta osaklig kritik från kollegor och studenter. Jag intervjuade henne och maken Jonathan hösten 2014.

Ingrid Carlqvist berättar om de tidiga åren med Dispatch International och hur hon och Roger Salle Sahlström hotades i Malmö 2012. Salle hade smugit in på ett vänsterfik där och avlyssnat våldsvänsterns planerade aktioner mot de två nästa dag när Geert Wilders skulle tala.

Om det inte vore för den dråpliga tonen så skulle Carlqvist och Sahlströms historier vara svensk kriminalhistoria om hur polisen såg bort när AFA-mobben attackerade. Även i pressen försvarades våldsattackerna, denna gång av Ann Heberlein som kallade dem ”hjältar” i Sydsvenskan 30/10, 2012.

För mig är Heberlein 2012 och 2014, då hon hyllade AFA-aktivister för att de ”kämpar för ett samhälle för alla” och att ”Vi som vill kärlek och liv måste sluta oss samman mot hat och död” (DN 14/3, 2014), felsteg från en förvirrad tid. Carlqvist vill ha upprättelse vilket hon aldrig kommer få vare sig från Heberlein eller de medier som förföljt henne. Det kommer ingen av oss i första och andra gruppen svenska dissidenter att få.

 

DEN TREDJE GRUPPEN

Den tredje gruppen som nu tar vid, där Heberlein ingår tillsammans med Katerina Janouch, Marcus Birro, Joakim Lamotte, Arga Blatten, Jens Ganman m fl. ledarskribenter, är yngre och mer etablerade, mer smidiga och mindre akademiskt utbildade. Vi äldre får ge plats åt dem. Bara att gratulera och inte tjöta om gammal mög, Fejkdissidenter och dissidenter får sluta leden.

Vilka pris de får betala vet jag inget om. Jag uppskattar deras engagemang och inser att debatten långsamt förs framåt av dem och de mediearenor som upplåter plats åt dem. Det är bara att gratulera.

Måtte det pris antologins redaktör Karl Olov Arnstberg fått betala aldrig drabba också dem. Han skriver om sin dotter som vänt sig från honom:

”Du vill inte ta till dig någon mörk bild av Sverige. Som du så många gånger förklarat för mig vill du leva ett ljust och trevligt liv. Det är den avgörande skillnaden mellan oss två. Jag oroas över samhällsutvecklingen och vill veta mer. Du vill inte förbittras och bli mörk till sinnet. Du vill inte syssla med politik. Du suddar bort mig, budbäraren som inte håller tyst. Många gånger har jag frågat dig varför du inte ser det som händer? Men du svarar aldrig. Du vänder dig bort från mig. Det är inte samhället du skäms för. Det är mig”.

– – –

Läs Priset du med och se till att ditt lokala bibliotek köper in den; ISBN 9789198335743, Debattförlaget, redaktör Karl Olov Arnstberg

Jag kommer anordna en bokrelease i februari 2018 i Stockholm för denna bok och min egen Livsvatten

 

 

 

 

Svensk vapenexport till Tunisien – i Broderskap 1997

Svensk vapenexport till Tunisien måste omprövas

Svenska vapen exporteras till förtryckarväldet Tunisien utan diskussion. Under 1993 till 1995 sålde Sverige vapen dit för över 40 miljoner. Under samma tid fängslades, torterades och förföljdes tusentals oliktänkande och politiskt aktiva, även folkvalda.

Enligt det svenska regelverket för krigsmateriel i strid får inte det levereras till stat där det förekommer ”omfattande och grova kränkningar”. Tunisien är ett av många sådana länder dit svenska vapenhandlare fått tillstånd.

Tunisien är ganska okänt för svenskar och verkar avlägset. Tunisiska myndigheter gör allt för att framstå som det mest öppna och reformvänliga arablandet. Mycket sol och bad, demokrati och jämställdhet mellan könen predikas. Allt som talar emot en sådan bild av demokrati och välstånd trycks ned brutalt. Tunisien är därför särskilt sårbart för kritik.

Amnestys årsrapport (1995) vittnar om att den tunisiska regeringen under president Zine Ben Ali använt frihetsberövanden och andra metoder för att tysta regeringskritiker och deras anhöriga. Det blev allt vanligare att tidigare samvetsfångar beordrades att regelbundet anmäla sig hos polisen. Denna åtgärd, kallad administrativ kontroll, tillämpades ofta av polisen utan domstolsbeslut.  Nya tidigare okända restriktioner ålades aktivister i lokala och internationella oavhängiga organisationer och medier. Tortyr förekommer, ibland med dödlig utgång.

 

AKTIVISTER BEKRÄFTAR

Under ett besök i Tunisien hösten 1996 träffade jag människorättsaktivister och regeringsföreträdare som bekräftar detta för oss svenskar okända förtryck. Yttrandefriheten är starkt kringskuren. Utländska tidningar med misshagligt innehåll förbjuds, internet är inte tillåtet för privatpersoner, tillstånd krävs för parabolantenner, presscensur, etc. Aktivister avlyssnas, övervakas och fängslas. Anhöriga får inte veta var fängslade familjemedlemmar tagit vägen. Representanter för den tunisiska staten svarar varken på Amnestys eller mina frågor om kränkningar av mänskliga rättigheter.


FUNDAMENTALISM MOTIV

Det hårda förtrycket motiveras med att muslimska fundamentalister med band till Islamiska Räddningsfronten FIS i närbelägna Algeriet, måste hindras med alla medel, även brutala och olagliga. Med den motiveringen förföljs alla oppositionella grupper och individer, oavsett religions- eller partitillhörighet. Att vara folkvald räcker inte.

Förra året dömdes parlamentsledamoten och socialdemokraternas ledare Mohamed Moáda till elva års fängelse i en skenrättegång med absurda anklagelser och fejkade bevis. Regeringspartiet installerade sedan en lojal kandidat som partiets ledare.

Kommunister och studentaktivister förföljs liksom naturligtvis alla religiösa grupper med att minska misstanke om muslimsk fundamentalism. Svensken M. Lallam, religiös ledare och ursprungligen från Algeriet, blev ordentligt misshandlad i början av oktober under sitt besök i Tunisien, för att ha kontaktat muslimska sociala verksamheter. Åtal förbereds f.n. mot den tunisiska staten av svenska advokater. En god grund för att ifrågasätta regimen.

Exakt vilka svenska vapen som finns i Tunisien är sekretessbelagt. Men allt försvarsmateriel kan användas i syfte att förfölja och förtrycka mottagarlandets befolkning. Därför finns regeln om ”omfattande och grova kränkningar”. Allt tyder på att den tunisiska regeringen systematiskt för förföljer sina egna medborgare. Och vi säljer vapen med armarna i kors.

Inspektionen för Strategiska Produkter (IPS) och ansvariga statsrådet Leif Pagrotsky måste ifrågasätta Tunisiens rätt att köpa våra vapen.  Stöd för en restriktiv vapenexport finns från socialdemokraternas partikongress och i Pagrotskys egna ord, att respekt för mänskliga rättigheter är ett ”centralt villkor” för vapenköp.

Bättre kunskaper om Tunisiens förtryck kan leda till totalt stopp för vapenexport. Pagrotsky sade vidare i riksdagen i november 1996 att analysen av ”de mänskliga rättigheterna bi berörda länder blivit betydligt mer noggrann” än tidigare. Visa det i fallet Tunisien!

Några handlingsvägar finns. För ett år sedan ratificerade vi ett handelsavtal mellan EU och Tunisien, som ger oss möjligheter till en politisk dialog som EU-land, till exempel i Europaparlamentet där mer kunskap finns om hela Nordafrika. Dessutom ska vapenexporten diskuteras i utrikesutskotten i februari 1997. Vi måste börja ifrågasätta vart vi skickar svenska vapen.

Socialdemokratiska kristna tidningen Broderskap nr 8/ 1997

Legal narkotika stoppar terrorfinansiering – i Arbetaren 2001

 

 

”Dags att diskutera legalt heroin” inlägg i Arbetaren 2001. Se även debattinlägg i UNT 1998

Två tredjedelar av all opiumvallmo för herointillverkning beräknas komma från Afghanistan. Usama bin Ladin har själv gott om pengar, men hans nätverk och andra terrorgrupper förser sig med inkomster som narkotikahandeln ger.

En pakistansk eller afghansk bonde opiumknopparna för 1000 kr per kilo medan en terrororganisation med kurirer i väst, inte sällan landsmän, säljer vidare för tre miljoner kilot (”A survey of illegal drugs”, The Economist, juli 2001).

Helt klart är att USA:s militära aktivitet i Afghanistan kommer få konsekvenser för den svenska heroinmarknaden. För att bättre förstå denna bakgrund krävs en historisk bakgrund, här tecknad av narkotikaforskarna Leif Lenke och Börje Ohlsson (RFHL:s tidskrift Oberoende nr 1/2000).

En omorganisation kom till stånd under 1980-talet. Den europeiska heroinmarknaden hade under 1970-talet varit kontrollerad av kriminella organisationer, som den italienska och turkiska maffian tillsammans med organisationer från Fjärran Östern. Under 1980-talet kom emellertid andra aktörer in på marknaden, nu i form av politiska organisationer.

Dessa gjorde helt andra prioriteringar än de kriminella organisationerna. I stället för att systematiskt bygga upp distributionssystem med inriktning på långsiktiga vinster, gick man över till att dumpa priserna och försöka dra in största möjliga vinster på kortast möjliga tid.

SNABBA PENGAR

Motivet bakom denna strategi var naturligtvis att dessa organisationer befann sig i krigstillstånd (eller förberedde sådant). De var i akut behov av pengar till vapen och medicin och kunde inte räkna med att hålla ut länge i sina konflikter om inte resurser tillfördes omedelbart.

Följden blev att priserna rasade på heroinmarknaderna i nästan hela Europa. Dock går det återigen att följa utvecklingen så att de länder som befolkningsmässigt hade nära kontakt med produktions- och distributionsländer drabbades först.

Detta gällde exempelvis Västtyskland, som hade direkta kontakter med Turkiet och den kurdiska konflikten som övergick i direkt krig i mitten av 1980-talet. För Storbritanniens del såg man samma mönster i samband med den iranska shahens fall 1979 då ett antal flyktingar hade lyckats omsätta sina egendomar i Iran till bland annat heroin. Även kriget i Afghanistan visar ett likartat mönster och innebär att en flod av heroin skickades mot Europa när inbördeskriget eskalerade. Samma sak kommer att ske nu med ännu större kraft och den senaste nyhetsrapporteringen visar att det redan har börjat hända.

”HARM REDUCTION”

Det paradoxala inslaget kommer när man studerar effekterna av det radikala prisfallet. Priserna föll t ex i Schweiz och Tyskland med 70–80 %. Detta medförde en snabbt ökande konsumtion, som bl. a tog sig i uttryck i dramatiskt stigande dödstal.

Ökningen i så gott som samtliga länder stannade emellertid upp efter ca 3–5 år.  På denna nivå stabiliserades sedan problemet och på vissa håll kunde man tom se notera nedgångar i dödstalen.

I Hamburg finns det tom indikationer på att nyrekryteringen minskade. Detta trots att man givit upp den hårda restriktiva modellen som tillämpats tidigare och gått över till en mer tolerant ”harm reduction”- modell med sprututbytesprogram och metadonförskrivning. Något som också finns i Sverige, men under ständig diskussion därför att det ses som att samhället därmed ger fel signaler.

 

Vilka blir då de kontrollpolitiska implikationerna av den ovanstående analysen av heroinmarknadernas förändringar? – frågar sig Lenke och Ohlsson. Det är en paradox, hävdar de, att Schweiz som under 1980-talet hade en politik som skapade Europas högsta priser på heroin fick Europas största heroinproblem. Schweiz fick ungefär dubbelt så omfattande problem som Holland, landet med Europas lägsta heroinpriser och som drabbats mycket lite av den andra vågens politiskt drivna heroinvåg.

Det är emot denna bakgrund man ska se motiven till de försök som pågår bl. a i Schweiz med omfattande metadonförskrivningsprogram.  Av bilagan i The Economist framgår att legalförskrivningen sedan 1994 varit framgångsrik med datt motivera två av tre heroinister att gå från heroin till metadon och en lika stor andel från arbetslöshet till arbete. I Mersey utanför Liverpool finns över 15 års erfarenheter av legalförskrivning med stöd av såväl sjukvård som polis.

 

ÖPPEN DISKUSSION KRÄVS

För Sveriges del gäller det att vara observant och följa de nya mönster som kan förväntas uppträda när förutsättningarna för narkotikamarknaderna skiftar. En slutsats måste vara att analysen påvisar behovet av en fungerande narkomanvård och ger stöd till ett generöst svenskt metadonprogram.

De senaste veckornas diskussioner om effekten av behandlingsmetoder gav för handen att metadon ses med ogillande från kommunala socialnämnder som står i begrepp att skicka sina invånare till sjukhusens metadonprogram.

Ja, platser står tomma pga. detta och för att tröskeln är för hög för att komma ifråga. Heroinisterna måste bli än sjukare och misslyckas med all avvänjning för att få en chans. I andra länder är tröskeln betydligt lägre och fler behandlas.

 

För att bemöta den väntade dumpningen av heroinpriser krävs många slags åtgärder och inte minst en fri och öppen diskussion. Efter jul ska en narkotikapolitisk proposition läggas, vilken kanslirådet Ralf Löfstedt f.n. skriver åt socialminister Lars Enqvist. Ett råd:

Tänk tanken att legalförskrivning av heroin skulle dra undan marken för terroristernas inkomster och samtidigt satsa på en human vård för missbrukare. Andra EU-länder kommer säkert att prioritera frågan när de ser hur terroristernas pengar används.

Våga tänk i alla fall!

Arbetaren nr 42/2001

 

Min slutreplik i nr 45, Arbetaren 2001

 

Legalförskrivning har rönt framgångar

 

Mitt inlägg om heroinmarknaden väckte en del starka reaktioner, varav några lite märkliga. Klas Rönnbäck från RNS menar att jag lägger skulden för svenska missbrukare på invandrare med mitt resonemang om vilka som tagit över droghandeln efter kriminella kretsar. Idéhistoriken Edda Manga gör liknande tankefel när hon tillmäter mig en närmast kolonial syn på drogbruk.

Jag vill inte klumpas samman med rasister som ser mörkhyade knarkförsäljare bakom varje ej infödd svensk eller utlandsfödd boende i Sverige. Men faktum är att just droghandeln vuxit sig stark på grund av att det funnits stort behov av snabba pengar i olika terror/ gerilla-grupper, vilket underlättas av språklig och etnisk tillhörighet.

Vad som är mer intressant är de starka invändningarna mot alla harm reduction strategier. Narkotikapropositionens pennförare Ralf Löfstedt bortser från vad den artikel jag refererar till egentligen hävdar, nämligen att Hamburgförsöket med och fria sprutor ledde till färre döda och nya missbrukare under den tid då heroinpriserna föll med 70–80 procent. Klas Rönnbäck är lika felinformerad i sitt tal om att ”ytterst få slutar missbrukar om de ingår i legalförskrivningsprogram” och att dessa försök vittnar om att inte bry sig om missbrukarna.

Tvärtom. Att bura in dem och tvinga in dem i program är inte att bry sig om, att inte ge dem plats på metadonprogram förrän man misslyckats på minst tre behandlingshem är att inte bry sig om, liksom att inte se personen där den befinner sig utan önska en total drogfrihet till vilket pris som helst (mänskligt, socialt, juridiskt).  Det är effekten av den svenska narkotikapolitik Klas fortfarande (dock tveksamt) försvarar, den politik som inte hindrat antalet 16-åringar som testat droger att öka från 4 till 13 procent sedan 1990-talets början. Den fungerar ju inte, ser ni inte det?

 

INTRESSANTA ALTERANATIV

Edda Manga är mer försiktig i sin kritik av harm reduction men väljer ändå att inte tro den om något gott utan at vi inte ska ”anpassa oss till en europeisk narkotikapolitik som lyckas sämre än vi”. Hon känner till exempel inte till att Hollands drogpoliti kletet till färre heroinister än i Tyskland under den tid då tyskarna fortfarande trodde på den ”svenska” restriktiva linjen.

Det finns klara belägg för att olika försök med legalförskrivning, metadonprogram, bussar med mat, kondomer och sprutor, hälso- och sjukvård i utsatta områden, även parker med injektionsrum, har rönt framgångar. En vetenskaplig presentation av dessa i Sverige okända och sällan seriöst diskuterade försök finns i boken Harm reduction, red J. Inciardi och L. Harrison (Sage 2000).

Jag förespråkar ingen total legalisering som Portugal gjort, men anser att det finns en mängd intressanta alternativ mellan kriminalisering och legalisering. I samtliga EU-länder utom Finland och Sverige pågår olika alternativ där missbrukare inte ses som kriminella kemiskt styrda, irrationella varelser. Deras rationalitet har tagits fram i avhandlingen Pundare, jonkare och andra av Bengt Svensson (1996).

Flera andra punkter tål att diskuteras och jag välkomnar att jag trots smånyp tagits på allvar i denna kontroversiella fråga. Att blanda ihop säkerhetspolitik och droghandel på det sätt jag gjorde kan diskuteras, men det är otvetydigt en del av hela komplexets såväl etiska, sociala, medicinska som kulturella aspekter.