Kategoriarkiv: Debatt

De varnade väst

Attacker 2001-2020

Dessa hjältar talade, skrev, protesterade, informerade, undervisade om och varnade för islamiseringen av väst. Vissa högljutt, andra milt.

Några mördades, några lever under dödshot, andra kan skriva i medier medan vissa fått sina karriärer stoppade. Offren i Paris, Nice, Wien, Köpenhamn, London, Berlin, Manchester, Stockholm, Madrid, Bryssel, Hamburg och över hela världen uppmanar oss att lyssna på dem:

Roger Salle Sahlström, Mons Krabbe,Geert Wilders, Hans van Wieren, Theo van Gogh, Pim Fortuyn, Lars Hedegaard, Helle Merete Brix, Torben Hansen, Douglas Murray, Per Gudmundson, Fleming Rose, Lars Vilks, Tarek Fatah, Einar Askestad, Inger Carlqvist, Ivar Arpi, Ebba Busch, Jimmie Åkesson, Viktor Orban, Robert Fico, Matteo Salvini, Peder Fjordman Jensen, Sören och Marie Krarup, Pia Kjaersgaard, Rasmus Paludan, Kent Ekeroth, Mattias Karlsson, Richard Jomshof, Chris Forsne, Benjamin Netanyahu, Milos Zeman, Knut Westergaard, Katrine Winkel Holm, Tommy Robinson, Nigel Farage, Hamed Abdel-Samad, Hans Rustad, Hege Storhaug, Helge Laurås, Lena Marie Andreassen, Kenneth Sikorski, Mark Steyn, Ezra Levant, Fay Weldon, Salman Rushdie, KO Arnstberg, Per Wästberg, Mikael Jalving, Kasper Stovring, Morten Urskov Jensen, Kim Moller, Ayaan Hirsi Ali, Ibn Warraq, Bruce Bawer, Marine le Pen, Renard Camus, Eddie Råbock fd Omar, Steen Raaschou, Eric Seymor, Oriana Fallaci, Robert Spencer, Pamela Geller, Hanna Gadban, Aia Fog, Anne Marie Waters, Gavin Boby, Bill Warner, Tania Groth, Nicolai Sennels, Inger Støjberg, Siv Jensen, Sylvi Listhaug, Pernille Vermude, Thilo Sarrazin, Avi Yemeni, Gustaf Kasselstrand, Alexander Bard, Katerina Janouch, Annika Braun, Louise Molander, Sameh Egyptson, Johan Westerholm, Mona Lagerström, Nima Dervish, Nalin Pekgul, Bianca Muratagic, Jessica Stegrud, Sakine Madon, Alice Teodorescu, Alexandra Boscanin, Ann Charlotte Altstadt, Ilan Sadé, Åsa Tallroth, Carolin Dahlman, Daniel Pipes, David Horowitz, Jenny Sonesson, Malin Lernfeldt, Emma Jaenson, Rebecca Weidmo Uvell, Cristopher Cauldwell, Katie Hopkins, Ann Charlotte Marteus, Anna Dahlberg, Lotta Gröning, Paulina Neuding, Mona Walter, Maria Kaljuste, Maryam Namazie, Yasmine Mohammed, Melanie Phillips, Christopher och Peter Hitchens, Bat Ye’Or, Ann Coulter, Wafa Sultan, Brigitte Gabriel, Bengt Malmberg, Taslima Nasrin, Lauren Southern, Vlad Tepes, Irshad Manji, Majjid Navaz.

Jan Sjunnesson, Stockholm 3 nov, 2020, skriver om islam

Uppmaning till SVT efter islamistdåd

En påläst god vän skriver på Facebook:

”Hade SVT varit på vår sida hade de visat en dokumentär, med avstamp från Rushdie och Khomeini 89, om Jyllandsposten och Vilks och hela karikatyrdebacklet, inkluderande fröken Hummasten/Benaoudas terroritstsvåger, inklusive scenen där hon sitter i SVT:s debatt och ljuger svenska folket rätt upp i ansiktet om att hon ”aldrig mött nån radikal muslim” inom sin verksamhet .

Hade SVT varit på vår sida hade de sänt nåt om Upplysningstiden och dess aktörer; om hur och varför vissa riskerade liv och lem för att föra oss hit vi är idag.

Hade SVT varit på vår sida hade de visat nåt om Islams expansion. Uttalat de annars frekventa favoritorden ”expansionism”, ”imperialism”, ”kolonialism” och ”ockupation”. Förklarat hur en religion från Arabiska halvön råkade hamna (”provocerades till det”? 😉 ) i Spanien, Persien, Indien, etc.

Förklarat hur Ottomanerna i sekler plågade Europa och Medelhavet. Skit i Qadisiyyah, Nahavand och Ctesiphon på 600-talet, men åtminstone Lepanto 1571, Malta 1565 och Wien 1683 hade nämnts. Marco Antonio Bragadin [googla] hade nämnts.

Hade SVT varit på vår sida hade de åtminstone visat Monty Pyhtons Life of Brian så visa kretiner hade kunnat se att den här kampen har redan förts en gång.”

Ny statistik om den demografiska förändringen – uppdaterat inlägg på Katerina Magasin

Jag skrev igår på Katerina Janouch Magasin om  socionomen och journalisten Gunnar Sandelins föredrag i Köpenhamn i september i samband med att han mottog Tryckfrihetssällskapets pris.

Gunnar Sandelin och statistikern Affe Karlsson kommenterar mitt inlägg och förtydligar en missuppfattning i min text: 

Affe: Föredraget handlade om den demografiska sammansättningen ser ut i invandrarpopulationen 1970-1999. Från 2000 och framåt finns info på SCB, men innan dess finns det bara i inskannade publikationer.

Gunnar: Det handlar inte om hur många personer från respektive ursprungsland som är brottsmisstänkta utan om hur många personer totalt som kom från respektive land, i det rörliga diagrammet 1970-2019.

Se föredraget själv.

Den auktoritära (S)taten

Mikael Damberg – så säkrade han makten åt Stefan Löfven

Från center-vänsterhåll har hotet från en auktoritär höger ekat under 2010-talet. Januariavtalet 2019 är ett resultat av att de fyra partierna befarat att M/KD/SD skulle driva landet in i en högerdiktatur. Den goda staten till vänster stod mot den onda till höger.

Samtidigt har folket ropat efter lösningar på eskalerande brottslighet, i gäng och i välfärdssystem. Stefan Löfven har länge tvekat men ser nu ut att ha skapat en effektiv triangulering. Statsministern har tillsammans med statsråden Damberg, Andersson, Johansson och Sherkarabi nu lanserat ett batteri med åtgärder:

fotboja på kriminella 15-åringar, starkare gränsskydd, längre häktningstider, tullen får kontrollera post, utökad avlyssning, kronvittnen och avskaffande av omedelbarhetsprincipen vid rättegångar.

Greppet är snarlikt vad Bill Clinton och Tony Blair lanserade på 1990-talet; inga bidrag utan motprestation, lagar mot anti-socialt beteende (hänga i gathörn och trakassera, urinera och spotta etc). Blair sa att Margaret Thatcher hade ställt de rätta frågorna, men inte haft de rätta svaren.

Labour skulle vara hårda mot brottslingar och hårda mot brottslighetens orsaker tillade han. Gråsosseredaktörerna Widar Andersson och Lotta Gröning instämmer och ger partikamraterna vettiga förslag nästan dagligen.

Dock återstår migrationen och är viktigast så denna nya sida hos S kan spricka innan 2022. Men håller S fast vid de hårda nyporna även där så är Alliansen och ett konservativt block bortspelade av den sluge fackledaren Löfven.

I det liberala lägret runt Timbro har man anat vartåt debatten gått även om man ogillat att väljare övergett individuell frihet för ökad statlig säkerhet. Den nyliberale skribenten Mattias Svenssons skrift Den stora statens återkomst 2017 varnade för utvecklingen, samtidigt som borgerligheten ropade efter större och bättre stat. I USA har renodlade libertarianer börjat tala om ”state capacity liberalism” (”statsliberalism” hos Timbro).

Vem ska leda borgerligheten i striden om hårdaste tag? Den sista batongliberalen major Björklund for Rom. Inom Liberalerna finns ingen med hårda nypor. Centern och MP får lyda Löfvens nya hårda giv. M och KD har ännu inte visat sina bästa kort. SD är pariaparti.

Inriktningen är klar: Löfven kommer ta över den auktoritära rollen. Högern kan känna sig omkörd i vänsterfilen. Socialdemokraterna må vara maktfullkomliga, men de vet hur statsmaskineriet fungerar när de väl bestämt sig. Den goda staten kan vara hård och effektiv, men är ändå alltid god.

Effektiv och god. Win-Win för S.

(Artikeln refuserad av Det Goda Samhället)

 

Löfven 2022 = Reinfeldt 2014

Fil:Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt efter slutdebatten i SVT.jpg – Wikipedia

Varför fattar vissa ledare  kontraproduktiva beslut som de förlorar på? För att intentionen räknas, inte resultatet.

REKAPITULATION

2010 valdes SD in i riksdagen med drygt 5 % trots massivt medie- och etablissemangsmotstånd. Även inom borgerligheten.

2011 valde Alliansen under Fredrik Reinfeldts ledning att göra upp med Miljöpartiet. I utbyte mot majoritet i riksdagen fick MP lättnader i migrationspolitiken, dvs tvärt emot SD.

2014 fick SD 13 %. Reinfeldt avgick i affekt och lämnade makten till Stefan Löfvéns regering med MP.

I en sexpartiöverenskommelse den 27 december 2014 enades partierna om att inte opponera sig mot sittande regeringsunderlag. Detta för att inte ge SD en vågmästarroll, vilket partiet utnyttjat genom att tidigare ha röstat för Moderaternas budgetmotion.

2018 fick SD knappt 18 %. Den 13 januari 2019 enades fyra partier om att stödja Stefan Löfvens regering för att inte ge SD inflytande.

Den 7 oktober 2020 enades regeringspartierna S och MP om lättnader i migrationspolitiken vilket stöds av 8 % i opinionsundersökningar (andel som vill öka invandringen).

I september 2022 är det val, oavsett om nyval utlyses innan.

 

INGET  ANSVAR

Frågan är varför Stefan Löfven gick med på MPs krav när han vet att varken det svenska folket, LO eller många socialdemokrater vill ha denna politik. Dessutom när han vet att SD kommer vinna på detta, kanske bli landets största parti 2022, orsakat av Stefan Löfvens undfallenhet inför MP.

Möjligen finns en taktisk utväg som Fredrik Reinfeldt använde valnatten 2014 när han avgick. Han visste mycket väl att landets ekonomi och sammanhållning körts i botten med massinvandring (som då låg lägre än de 163 000 migranter som kom 2015).

Reinfeldt lämnade över ett sjunkande skepp till Stefan Löfven som fick ta itu med att styra upp. Detta har Löfven ofta sagt och något ligger det i hans beskrivning, men Löfven själv har knappast skärpt invandringen. Det är en annan fråga dock.

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg (som fnissande erkände 2013 att Sverige tog emot för många) visste vad de lämnade efter sig, men kunde då som nu peka på att de ville väl. Goda intentioner är guld i svensk politik, inte resultat.

LÖFVEN GÖR EN REINFELDT

I och med förra veckans avtal mellan S och MP, som kommer leda till att SD vinner flera hundra tusen fler väljare, så tar Stefan Löfven upp Fredrik Reinfeldts stafettpinne. Han rusar vidare in i en valförlust 2022 som kan bli den lägsta Socialdemokratin fått sedan 1911.

Är det cyniskt att tänka så? Kanske. Men vilken annan rimlig förklaring finns på att en rationell person skjuter sig i foten, linkar iväg till den sure grannen som får sy ihop den så gott det går.

På frågan varför den rationelle grannen skjutit sig själv svarar han att han trodde det var bra för fotens framtid. Han ville väl men det blev fel. Den sure grannen skakar på huvudet men gör likadant åtta år senare.

Möjligen är den rationelle grannen inte rationell. Hur som haver är både fot och grannar rejält sura nu. De ser till resultat, inte goda intentioner.

Tiden när ledare kunde säga att de ville väl men att det blev fel är slut.  Att säga att man var naiv är att vara naiv. Ett land kan inte ha naiva ledare.

Den alternativa bokmässan 2020

Jag deltog i denna första officiella alternativa bokmässa i Stockholmstrakten i september 2020. Dels i panelen ovan, dels intervjuad om min senaste bok Skandinavisk kulturkamp.

För två år sedan, 2018, försökte jag, Nina Drakfors och Per Björklund med stöd av Nya Tider ordna en mässa i Göteborg, men det blev inte mycket av efter att hotell och polis dragit sig ur.

Mässan 2020 var välgjord och kommer ge avtryck i medier. Alla i alternativmedier var där utom några viktiga bokförlag och skribenter. Vi kan dock vänta oss att Chang Frick kommer att smutskasta mässan och tävla med SvD , Expressen och Expo.

All reklam är bra reklam. Tack alla som var där och kom fram och hälsade, köpte böcker och alla ni som tittar nu.

Nya tiders monter på Bokmässan.
SvDs chefredaktör Fredric Karén sågar Nya Tiders närvaro på Bokmässan i Gbg 2016. Jag fick då tillfälle att tala om mina böcker i montern.

Skåne befrias från islam av dansk

UPPDATERING 9 okt:

Den danske provokatören och advokaten Rasmus Paludan är  också svensk medborgare meddelar Migrationsverket. Därmed kan han inte förbjudas att resa in i Sverige.

Om han kommer kunna bränna böcker offentligt är inte klarlagt. Enligt Skånepolisen får inga bokbål av Koranen arrangeras av Paludans parti Stram Kurs i Skåne .

Paludan verkar inte bry sig, även om förbudet står sig. En svensk medborgare, som han, måste underkasta sig svensk lag och polisbeslut.

Antagligen räcker det att Paludan reser till Rosengård och ställer sig på en offentlig plats. Han är redan dödshotad av islamister och har personskydd för över 100 miljoner kronor:

”Rasmus Paludan säger att Migrationsverkets beslut nu ger honom fritt spelrum att komma till en lång rad städer i Sverige för att bränna koraner. Han har inget emot att sådana aktioner skapar upprördhet bland muslimer i Sverige.
Han nämner Helsingborg, Rosengård, Höganäs och Stockholm som fyra möjliga platser för sådana aktioner”

Oavsett om några böcker bränns eller inte i Skåne så har det faktum att Rasmus Paludan är svensk medborgare förändrat hela saken. Skåne har befriats genom en dansk.

Vill man värna yttrandefriheten i Sverige kan man hålla torgmöten och tala om islams begränsningar av vår grundlag och bränna Koranen på privat mark, eller balkong.

29 aug, 2020

SKÅNE I DAR AL-AHD

Vårt landskap Skåne har sedan i förrgår fått en ny beteckning som stöds av polisen, nämligen som ett område där islam råder genom avtal om vapenvila med icke-muslimsk part – Dar al-Ahd.

Eftersom Polisregion Syd beslutat att inga islamkritiska demonstrationer får hållas i Malmö, Lund, Kristianstad, Helsingborg, Landskrona, Höör och Klippan råder alltså en form av underkastelse i nästan hela Skåne under islam, vilket betyder just underkastelse på arabiska.

Ett område där islam styr med sharialagar, hårt eller milt, heter Dar al-Islam och där är inte Skåne ännu men säkert delar av Malmö, särskilt igår.

I Dar al-Ahd, dvs i Skånes tätorter sedan 27/8, har islam stilleståndsavtal med icke-muslimska parter, vilket kan brytas som Mohammed gjorde ofta på 620-talet e.Kr.

Där islam varken segrat eller har avtal råder Dar al-Harb, i krigens hus, där muslimer strider med våld och andra metoder för att betvinga en befolkning först till avtal, som i Skåne, sedan till underkastelse. Läs om uppdelningarna på wikipedia.

FRIHETSTURNÉ MOT ISLAMISERING

Sommaren 2016 arrangerade jag en islamkritisk turné över Skåne som ter sig märklig med tanke på hur få som reagerade vid våra torgmöten, men som tydligen var ett pionjärsinitiativ som ingen kan göra om idag. Kanske inte på många år. Swebbtv filmade denna ”Frihetsturné för yttrandefrihet och demokrati – mot sharia och islamisering”

I krigens hus

DANSKA BOKEN I KRIGENS HUS 2003

Dar al-Harb, i krigens hus, är resten av Sverige utom de områden där shariapoliser övervakar kvinnor och där offentliga institutioner och affärer domineras av muslimer, Rinkeby, Husby, halva Kista och Tensta och så vidare över till Araby, Angered, Vivalla, Tjärna Ängar. Socialdemokraten Nalin Pekgul berättade 2016 om det går till i Tensta.

2003 skrev danskarna Helle Merete Brix, Torben Hansen och Lars Hedegaard ut boken I krigens hus. Om islams kolonisering av Vesten. Boken, som är en islamkritisk uppgörelse med europeisk naivitet och underkastelse, gav upphov till en livlig debatt om islams plats i Danmark, två år innan Mohammed karikatyrerna. Se mitt inlägg.

Lars Hedegaard berättade förra året i en intervju bakgrunden till att han och kollegorna skrev boken. Han vägrades i och med utgivningen medlemskap i författarföreningen Danske PEN, vilket är märkligt för en synnerligen etablerad författare, redaktör, förläggare och debattör.

Resultatet av nekandet blev att han startade det danska Trykkefrihedsselskabet 2004, ett danskt och internationellt sällskap som försvarar personer och initiativ som stöder yttrandefrihet.

Varje år delar danskarna ut sitt Sappho pris till en person som kämpat för tryck- och yttrandefrihet. I år går priset, välförtjänt, till Gunnar Sandelin, svensk socionom, journalist och författare som jag talade tillsammans med i Köpenhamn 2018.

Så nu vet ni varför jag och andra nordbor sätter fyr på Koranen. Vi underkastar oss inte islamiseringen i Europa som vill kväsa all frihet, all individualitet, allt som vi icke-muslimer står för. De betecknar Sverige som ett land i krig, Dar al-Harb, inte vi. Vi bor redan i ett fredligt land i Norden och så ska det förbli.

Omsorgen om de allra minsta barnen

På förskolan Treklangen i Uppsala 1980

Förskolan kan vara usel eller bra, men det viktigaste är att de minsta barnen under tre år inte är där för länge och inte börjar för tidigt. Helst inte före två år säger flera barnläkare.

Jag arbetade 1979-80 på förskolan Treklangen i Gottsunda, ett fattigt område i Uppsala med många invandrare och vanliga arbetare. Redan då förstod jag vad förskolan kan göra och inte göra för de allra minsta.

2009 undervisade jag på lärarutbildningen och förskollärarprogrammet vid Stockholms universitet som lärare i pedagogik och barn- och ungdomsvetenskap. Jag läste på och upptäckte att forskare om barn och ansvariga ledare för förskolan i Sverige teg om de minsta barnens behov av omsorg, av anknytning för att de premierade pedagogik.

Hellre ”leka skola” än vara en trygg plats som inte ställde kognitiva krav. Omsorg var ute, pedagogik inne. Min fd kollega Mie Josefsons avhandling var ett undantag.

Jag skrev en lång forskningsöversikt 2012 som inte kunde publiceras pga dess kritik av att ingen förskoleforskare eller barnpsykolog vågat sig på att mäta hur de minsta barnen mådde sedan 1990-talet. Man hade istället stött utbyggnad, maxtaxa och tidig inskolning. Att påtala de minsta barnens behov var reaktionärt och kvinnofientligt, fast andra förskoleforskare gjort det länge i USA, Norge, England m fl länder.

Jag hade ett seminarium för mina kollegor vid www.buv.su.se, skrev mer texter om Reggio Emilia pedagogik, småbarnspsykologi, neurobiologi, affektreglering, familjepolitik:

1,

2,

3,

4,

5

6

höll föredrag för SD

och fick stöd av omvårdnadsprofessor Ulla Waldenström.

Allt detta verkar knappt ha nått ut alls. Jag är med Haro och gillar Hemmaföräldrars nätverk som båda förstår vad små barn behöver, ibland förskola, men inte för tidigt, för länge och ibland inte alls före skolstart. Jag är dessutom positiv till hemundervisning.

Synd om allt mitt arbete för insiktsfull omsorg i förskolan skulle vara förgäves. Glöm inte de som inte kan tala för sig själva och uttrycka sina behov. En metod är att mäta barnens kortisolhalt som visar stressnivåer vilket görs i USA. Se min forskningsöversikt ovan.

Läs, lyssna, sprid.

När företagarrörelsen räddade Sverige- 4 oktober 1983

Löntagarfonder gjorde Sverige mer borgerligt - Respons

Ur min bok Sverige 2020

”Två beslutsamma män framstår som de enda verkliga förkämparna för fri marknadsekonomi och individuell frihet under 1970- och 1980-talen; industrikoncernen ASEA:s verkställande direktör och SAF:s ordförande Curt Nicolin, och det moderata samlingspartiets ledare Gösta Bohman.

De bemötte initiativ från socialdemokrater, fackföreningar och borgerliga politiker med erfarenhet, resurser och strategier de samlat på sig från åratal i näringslivet för att försvara Sverige mot löntagarfonderna och för näringsfrihet.

De borgerliga regeringarna hade fortsatt den socialdemokratiska stödpolitiken till ineffektiva statsföretag, bland annat genom att låta staten ta över ännu fler krisande företag än vad socialdemokraterna hade lyckats med på så kort tid. 

Nicolin argumenterade mot de företagarkollegor som försvarade statliga subventioner till privata företag utan egen bärkraft. Att ta emot dessa bidrag är som att ta droger sade Nicolin till sina förvånade kollegor. 

Först känns det bra, men sedan blir man beroende och ägnar mindre tid att utveckla nya affärsidéer och vinna nya marknadsandelar än man ägnar åt att söka och administrera bidrag. Nicolin var stenhård i sin kamp mot löntagarfonderna till skillnad mot vissa högt uppsatta företagsledare som själva trixade med andelar, aktier och medbestämmanderåd i sina företag medan de förberedde sig inför det värsta, en socialisering av deras och sina aktieägares privategendom. 

Curt Nicolin själv menade att SAF som arbetsgivarorganisation inte skulle ha något alternativ till fondförslagen från LO och andra förslagsställare. Det finns inget att förhandla om var hans kärva budskap.  Att planera för ett eget förslag vore att erkänna att det fanns ett sådant behov, vilket enligt Nicolin var att anträda en farlig väg som man inte kunde veta vart den skulle leda.

Volvos Pehr Gyllenhammar och Handelsbankens Tore Browaldh var några som inte höll med och ogillade den nya aggressiva tonen från arbetsgivarledaren Nicolin. Denne menade tvärtom att det var LO och regeringen Palme som startat en strid från vilken SAF och svenska företagare inte kunde backa från.

Många företagsledare som Gyllenhammar och Browaldh var vana vid förhandlingar med socialdemokratiska ministrar och fackföreningsledare ute på Harpsunds slott eller vid Hotell Saltsjöbaden.

Med Nicolin förändrades relationerna mellan arbetsmarknadens parter. Undfallenhet, tyst samförstånd och rädsla hos näringslivets företrädare inför det mäktiga socialdemokratiska etablissemanget byttes mot stolthet och frimodighet. Nicolin insåg att han inte kunde få särskilt mycket stöd i kampen mot löntagarfonderna från de högsta företagsledarna.

Flera av dem började tala om att flytta huvudkontor och sina familjer utomlands (IKEA, Ericsson, Tetrapak). Hårt arbetande småföretagare som dignade under skatter och lagar som regeringen Palme och LO infört var bättre talesmän än storföretagens direktörer.

Nicolin var inte bara VD för ASEA utan hade lite affärer även i mindre städer som Enköping. Han hade inga problem att tala med alla sorters företagare men insåg att om han skulle vinna över medierna på sin sida lät en trött verkstadsägare bättre i radio än en VD i Volvo som nyss spelat tennis med polaren Palme. 

Nicolin var övertygad om att frågan om löntagarfonder var helt avgörande för sin generation företagare och svenskar. Om inte fonderna stoppades i tid skulle företagare förvandlas på några decennier kanske till chefer för sina företag men inte vara längre ägare. Folkpartisten och ekonomen Bengt Westerberg kallade fonderna ”de små stegens tyranni”.

Nicolin kunde inte vara mer enig med Westerberg, då ekonom vid Marknadsekonomiskt Alternativ för Sverige, en viktig lobbygrupp inför löntagarfondsstriden.  De små stegen tagna var och en för sig i flera oöverskådliga reformer för att ta över företagen successivt var på sitt sätt värre än de kommunistiska statskupperna på 1940-talen i Östeuropa som skedde plötsligt men alla fick kunskap om omedelbart.

Palme vann valet år 1982 mycket genom sin skickliga hantering av löntagarfondernas stegvisa tyranni så de inte skrämde väljarna men också för att det borgerliga alternativet hade rasat samman.

Så i juli år 1983 två veckor efter midsommar och mitt i industrisemestern beslöt riksdagens socialdemokratiska och kommunistiska majoritet att lägga fram ett reellt förslag på löntagarfonder finansierade med högre arbetsgivaravgifter och högre vinstbeskattning.

Från Smålands hårt arbetande småföretagare kom ett vrål som hördes hela vägen till Stockholm. Den småländske företagaren Gunnar Randholm som tidigare hade anordnat lokala protester blev en drivande kraft bakom näringslivets första och Sveriges största gatudemonstration någonsin, den 4 oktober år 1983.

Curt Nicolin hade äntligen fått med SAF och några andra näringslivsföreträdare men också massor av arga medborgare och företagare att göra som vänstern, gå ut på gatan med plakat och skrika slagord. Minst 75 000 människor samlades i demonstrationståget och över 500 000 namnunderskrifter överlämnades till regeringen Palme vid Sergels Torg.

Palme själv ville inte synas ta emot underskrifterna men de tre borgerliga partiledarna tog tillfället i akt att närvara vid överlämnandet.  Dock hade centerpartiets och folkpartiets ledare spelat ett högt spel genom att inte tydligt markera mot löntagarfonderna under sin regeringstid. 

Moderatledaren Gösta Bohman var den ende som stod rakryggad i striden tillsammans med Curt Nicolin. De båda hade haft lika mycket besvär med näringslivets och borgerlighetens kompromissinriktade representanter. Utan dessa två hårda män hade Sverige anträtt en bana mot socialisering vid slutet av 1980-talet samtidigt som Sovjetblocket föll samman år 1989.

Deras mod och förutseende räddade Sverige men få vill hedra dem idag eller inse deras centrala roll i kampen mot att införa en reellt existerande svensk socialism. Ett fåtal personer idag inser hur nära landet stod inför en facklig kollektivisering och nationalisering av näringslivet.

Olof Palme hade riksdagsmajoriteten bakom sig när hans regeringsförslag bifölls i december år 1983. Ett urvattnat förslag ansåg vissa vänster- och fackliga företrädare, men vägen var anträdd och skulle inte stoppas förrän efter den andra borgerliga valsegern år 1991.

Den andre hårda mannen, moderatledaren Gösta Bohman, var en entreprenör som med kvicka men kärva budskap bekämpade höga skatter, konformism och den växande statsapparaten. Hans bistra uttalanden gjordes ofta från hans skärgårdsö där han gärna levde sommartid och där fick det svenska folket att se en politiker ro, fiska och tälja med kniv utan större åthävor. 

Som finansminister i den första borgerliga regeringen år 1976 hade han god insyn i rikets usla finanser. Vad gäller löntagarfonderna så hade Bohman själv sökt stöd hos arbetsgivarna sommaren år 1976 men blivit avvisad. Inte förrän SAF bytte ordförande till Curt Nicolin fick Gösta Bohman en stridskamrat mot socialiseringen.

Själv var Bohman intresserad av politisk ideologi även om hans främsta erfarenheter kom från att leda Stockholms Handelskammare och andra mer handfasta sysslor inom förvaltning och ekonomi. Bohman lanserade under sent 1970-tal två begrepp; den nya otryggheten och den nya individualismen.

Han menade att en ny slags otrygghet kunde märkas i befolkningen, en oro för att inte kunna lita på de byråkratiska offentliga systemen där enskilda ofta kände sig maktlösa. En sund reaktion enligt Bohman var att lita på sig själva och sina närmaste, en ny slags individualism.

Frihet var viktigare än trygghet resonerade Bohman om de två idealen skulle ställas mot varandra. I detta stod han på klassiskt liberal grund men i motsats till sovjetrysk och socialdemokratisk tolkning av mänskliga rättigheter där trygghet sågs som det primära. 

För den inflytelserika socialdemokratiska legenden och välfärdsstatspionjären Alva Myrdal utgjorde frihet inget självändamål, utan ett medel att nå kollektiv trygghet. I en statlig rapport om barnomsorg ifrågasatte hon rätten för föräldrar att hålla sina barn hemma från daghem och förskola.

Samma tongångar hördes från ledningen av Arbetsmarknadsstyrelsen som ansåg hemmafruar vara samhällsfiender som inte skulle räkna med privilegiet att stanna hemma. Bohman hävdade tvärtom att barnen var familjens ensak och valfrihet skulle gälla angående barnomsorg och pedagogik.

Han föreslog att föräldrarnas rättigheter att bestämma över sina barn skulle garanteras i grundlagen, vilket gick emot den rådande socialdemokratiskt inriktade och kommunalt utförda familjepolitiken.

Idag bemöts liknade förslag om valfrihet för föräldralediga lika kritiskt av etablissemang inom offentlig sektor och politiskt styre trots att medborgarna anser sig kunna bestämma själva. Bohman skulle inte brytt sig

Nicolin och Bohman var inte skrämda av den starka socialdemokratiska motståndaren men växlade ibland taktik när nöden krävde. Beteckningen moderat lät bättre än höger och konservativ så vid Bohmans tillträde år 1971 ändrades även partiets namn till Moderata Samlingspartiet.

Men Bohman gick längre och moderniserade partiets ideologi från traditionell konservatism till en ny mer liberal konservatism. Han ville förändra bilden av partiet som omodernt och bakåtsträvande till att bli mer liberalt och individualistiskt i den klassiskt liberala traditionen.

Väljare och övriga politiker förstod först inte vad denna nya liberal-konservatism betydde när liknande strömningar nådde Sverige från Reagans USA och Thatchers Storbritannien men folkpartiet reagerade starkt. 

För att markera mot Bohmans liberal-konservatism och den internationella nyliberalismen lade folkpartiet till Liberalerna efter sin partibeteckning.  Att skilja liberaler från moderater var livsviktigt för folkpartiet och även för centerpartiet. Båda ville distansera sin egen socialliberalism från vad som kunde uppfattas som höger, konservativt, borgerligt och traditionellt.

Även inom den första koalitionen stred folkpartiledaren Per Ahlmark mot Gösta Bohman för att markera folkpartiets avstånd, något som partiet fortsatte med under Bengt Westerbergs och Lars Leijonborgs ledarskap.

Allt för nära kontakter med det gamla högerpartiet var och är känsligt för aktiva i svensk inrikespolitik och medier som sedan många decennier fostrats att tro högern om allt ont, socialdemokratin och dess allierade om allt gott. Den omfattande svenska välfärdsstaten är den svenska politikens heliga ko som inget parti kan ifrågasätta utan att förlora stöd och röster.

Men Bohman tvekade inte att torgföra sin liberalism, en ideologi han menade delades av flera borgerliga partier och hade folkligt stöd. Sverige behövde en liberal revolution som skulle anpassas till den konservativa idén om små och långsamt införda samhällsförändringar allteftersom de visar sig dugliga.

Bohmans liberalism handlade mer om hur förändringar skulle ske än deras innehåll. Liksom många andra svenskar ogillade han statskyrkan, kungahuset och militären. De lantliga rötterna och jämlikhetsideal sedan tidig medeltid skymtar i hans politiskt liberala men försiktiga vision. 

Konservatism byggde på försiktighet och ansvar för andra och en själv som individ, inte bara som skattebetalare i en välfärdsstat. Den svenska liberal-konservatismen har sin egen logik.

Bohman var mindre optimistisk än upplysningsliberaler som ofta hyste en naiv övertro på förnuft och vetenskap i likhet med socialliberala och socialdemokratiska välfärdsarkitekter. Framtiden är mer gåtfull än politiker och medborgare må tro, vilket gör att förändringar bör ske stegvis och införas långsamt menade den moderata partiledaren.

Hans tankar låg rätt i tiden och han läste Fredrick von Hayeks klassiskt liberala försvar av frihet och marknadsekonomi Vägen till träldom.  Hayek själv fick Nobelpriset i ekonomi år 1974 och två år senare år 1976 fick hans efterträdare Milton Friedman samma pris.

Men när Friedman skulle ta sig till Stockholms Stadshus behövde han polisbevakning för att klara sträckan till fots på grund av protesterande vänsterdemonstranter. Ceremonin blev störd men kunde fullföljas.

Med Thatcher och Reagan utomlands och Bohman i Sverige nådde politiska tankar om individuell frihet och marknader som inte hörts på decennier i västvärlden. Bohman fostrade en ny generation moderata politiker, däribland hans (dåvarande) svärson Carl Bildt. Väljarna stödde honom rejält i valet år 1979 när moderaterna gick om centerpartiet som största borgerliga parti och har sedan dess behållit förstaplatsen.

Gösta Bohman var den första partiledaren för det nya högerpartiet, Moderata Samlingspartiet, men hans position i den svenska offentligheten och i pressen var fortfarande oftast marginaliserad och bespottad. Att vara till höger politiskt i Sverige på 1970-talet eller ens opolitisk medelklass var som att vara till vänster i USA på senator McCarthys 1950-tal.”

 

Lästips om löntagarfonder:

Danne Nordling 1 och 2

Janerik Larsson

Tove Lifvendahl

Blance Sande

Regeringens utredare vill begränsa yttrandefriheten skriver jag på YOs webb

Såväl det demokratiska samtalet och den fria forskningen hotas att detta betänkande skriver jag idag:

”Idag den 30 september 2020 överlämnar Carl Heath, särskild utredare i kommittén Nationell satsning för medie- och informationskunnighet och det demokratiska samtalet, betänkandet ”Det demokratiska samtalet- Så stärker vi motståndskraften mot desinformation, propaganda och näthat” (SOU 2020: 56).

Heath intervjuas i Sveriges Radio och skriver i SvD samma dag.

Förslagen på att stärka demokratin verkar dock vara att begränsa tryck- och yttrandefriheten för regimkritiker, fria medier, självständiga forskare och opinionsbildare, att skydda statsmedier och politiker från kritik och att skrämma de som tvivlar på att staten alltid vill dess medborgare väl.

Dessutom vill utredaren att de stora internetjättarna, Google, Facebook, Twitter m fl, tydligare ska begränsa svenskarnas möjligheter att använda deras plattformar för att kritisera makten, vilket borde en del av det demokratiska samtal man efterlyser. Justitieminister Morgan Johansson träffade dem 2018 och nu vill denna utredning ha än fler regeringsuppdrag och kontakter.

YO överväger att skicka in ett remissvar på detta undermåliga, grundlagsstridiga och repressiva betänkande som inte bara hotar det demokratiska samtalet utan även den akademiska friheten.”

Läs mer på Yttrandefrihetsombudsmannen

My speech on islam and free speech, Stockholm Sept 2020

Last week I did a public speech in front of a mosque in the suburb Kista, Stockholm, close to the suburb Rinkeby (see when Australian tv team went there with me in 2016), where Danish counter-jihadists earlier had burned The Quran.

From Malmö to Stockholm riots had occurred since late August 2020 by angry local Muslims, some led by devotees, some just by criminal youth. Myself, I had an abridged version of the hateful book in Swedish that I spontaneously lit on my balcony just after the Danes went to immigrant suburb Rosengård in Malmö.

My public speech last week, which was heavily protected by the police, was a test to see if it was possible to criticize Islamic limitations on free speech, In this sense, the event was fruitfult but there is a resistance even to talk critically about Islam. The government funded ”anti-racist” bureau Expo agrees.

During my speech, Muslim women were asked about what to do with people who burn the Quran:

-Burn them, they said!

VladTepesBlog

From the Danish Free Speech Society https://www.trykkefrihed.dk/home.htm

Intervju med pristagaren Gunnar Sandelin i Köpenhamn

Jag intervjuade den svenske journalisten och vännen Gunnar Sandelin i Köpenhamn 19 sept 2020 då han fick danska Trykkefrihedsselskabets frihetspris. Lyssna på hans föredrag om svensk migrationsstatistik.

Interview in English

2018 talade vi två och Mikael Jalving i samma sal för samma publik om det svenska valresultatet 2018

Mer på Yttrandefrihetsombudsmannens webb

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.

%d bloggare gillar detta: