Kategoriarkiv: Debatt

Professor KO Arnstberg om romer

Invandring-och-morklaggning-omslag2

Inom kort publicerar Swebbtv en intervju med professor emeritus KO Arnstberg som tar upp hans forskning om romer.

Hösten 2015 recenserade jag hans bok Romer i Sverige på Avpixlat, som nu återpubliceras här:
”Etnologiprofessor Karl Olov Arnstberg undervisade zigenare, som de då kallades, redan i slutet av 1960-talet berättar han i den nyutkomma boken Romer i Sverige https://morklaggning.wordpress.com/kop-boken-3/ (Debattförlaget, 2015)
Hans första bok Zigenarens väg kom 1974. Sedan dess har han fortsatt att forska och skriva om denna nationella minoritet och dess villkor i Sverige, ofta på uppdrag av myndigheter som dåvarande Invandrarverket och inom diverse forskningsuppdrag. Se hans bibliografi http://www.arnstberg.se/tryckta_skrifter.html i urval.
Hans senaste bok är en uppföljning av den omdiskuterade boken Svenskar och zigenare från 1998. Nu har de flesta farhågor Arnstberg då fruktade för infallit; Offerindustrin, Naiv Realism, Verklighetsförnekandet, Solidariska Experter, Självmarginalisering, Försörjningsbrott och Romers Överlägsenhet.
Historien är levande i boken från det första omnämnandet av zigenarna på 1500-talet till Folkpartisten Maria Leissners anti-ziganistiska utredning SOU 2010:55. Genom berättelserna från tiden före det s.k. ”uppvaknandet” på 1960-talet, då halvromen Katarina Taikon ville anpassa de motspänstiga romerna, får vi veta att romerna själva var i stort sett nöjda med sin fattiga tillvaro.
De ville inte bo i hus och låta sina barn gå i skola och försvenskas. Istället valde de att nomadisera och dra nytta av varje tillfälle att lura den inhemska ortbefolkningen, ”gadje” som vi kallas av dem. Att romer anser sig stå över de bofasta är självklart enligt Arnstberg, varför alla försök att assimilera eller integrera blir fruktlösa. Om de beblandar sig för mycket med svenskar riskerar deras levnadssätt och tvivelaktiga försörjningsmetoder att försvinna.
Romerna lever i en ”försvarskultur” som står beredd att göra vad som helst för att markera gränsen mellan oss och dem. De bajsar inte på de av svenskarna utsätta och betalda bajamajorna för vem vet vilka orena som suttit där tidigare, så de bajsar utanför så att svenskarna kan städa upp efter dem.
Rätt åt svenskarna, dessa underlägsna och lättlurade varelser menar romerna enligt Arnstberg som ger fler exempel på deras nedlåtenhet mot sin omgivning. Särskilt intressant är de kommunala anpassningsförsök som startade på 1960- och 70-talet i välmening men utan att bli framgångsrika i någon som helst mening annat än som sociala försörjningskällor.
De kringresande ligor som begår åldringsrån, vilka SVT http://www.svt.se/nyheter/inrikes/sa-lurar-ligor-de-aldre-i-affarerna uppmärksammat nyligen, har ett eget avsnitt i boken, ”Circa-gruppen”, sid. 226-229. Där berättar Arnstberg vad SVT:s inslag inte förmådde, nämligen att så gott som alla gärningsmän (och – kvinnor) är romer. Polisman Klas Persson säger att romer begår denna typ av brott över hela Europa, men att ingen vill veta att åldringsrånarna är just romer.
De svenska romernas politiska välgörare, Maria Leissner, Thomas Hammarberg och Erik Ullenhag, har aldrig hört av sig till denna elva man starka polisgrupp, som sysslar heltid med ett 30-tal ligor. Att utvisa de som är utländska medborgare är meningslöst eftersom de kan åka in igen utan att riskera att upptäckas i en obefintlig gränskontroll.
Är då boken ett utslag av rasism och anti-ziganism? Arnstberg prövar sina egna ståndpunkter och skriver:
”Innan jag bestämde mig för att skriva det här kapitlet funderade jag fram och tillbaka över konsekvenserna. Problemet är att de romer som begår den här typen av brott inte via klädseln eller egentligen inte på annat sätt heller, snabbt av brottsoffren kan urskiljas som romer. Det hjälper alltså inte särskilt mycket lyfta fram den etniska identiteten hos förövarna. Däremot kan man vara ganska säker på att ett utpekande skadar alla romer, också de som aldrig skulle drömma om att begå den här typen av brott. Kanske gör jag mer skada än nytta genom att skriva? ”
Men han bestämmer sig till sist för att skriva om åldringsbrotten med utgångspunkt i två av totalt 20 domar, för att klargöra den juridiska processen och samhällets syn på dessa avskyvärda brott.
Andra brottslag han tar upp är vandalisering av lägenheter, misskötsel av hyrbilar, överutnyttjande av gemensamma sanitetsutrymmen och campingplatser och så vidare. Alla historier sätts in i ett etnologiskt, det vill säga, folklivsforskningsmässigt sammanhang så att man förstår varför romer beter sig så (illa) som de gör. De är vänliga inom gruppen och har många gemensamma värden som de respekterar, men är på sin vakt mot alla intrång, särskilt de välmenande och byråkratiska, för att ”lösa romernas problem”. Romer lyssnar på svenskarna men bryr sig inte om vad som sägs.
Den ”offerindustri” som byggts upp från den svenska statens sida är inte beredd att erkänna något som helst ansvar från romernas sida för sin situation. Arnstberg riktar mer kritik mot de dumsnälla svenska politikerna och tjänstemännen än vad han gör mot romerna själva, vilka han, likt författaren Ivar- Lo-Johansson, tycks gilla och uppskatta till viss del. Han menar att romernas oombedda hjälpare snarare är som kolonisatörer.
Godhetsbyråkraten Thomas Hammarberg (FPU, Amnesty, Rädda Barnen, ambassadör för mänskliga rättigheter, Olof Palme Center, Kommissionen mot anti-ziganism) leds av tanken att romer inte kan föra sin egen talan så han gör det åt dem. Hammarberg ursäktar till och med deras motvilja mot att arbeta på vanligt sätt med anställning och skattad lön. 80 % av de svenska romerna har aldrig försörjt sig själva i modern tid.
Boken inleds med ett citat från Maria Leissner, f.d. ordförande i Delegationen för romska frågor under Alliansregeringen:
”Sanningen om romer måste lyftas fram”
Arnstberg menar att Leissner aldrig varit intresserad av sanningen, tvärtom. Hon, och de tjänstemän som lever på att framställa romer som offer som behöver deras hjälp och bidrag, är bara villiga att lyssna till ideologiska framställningar om romer i Sverige, som i SVT:s Agenda den 4 oktober då polisiära insatser mot illegala bosättningar anklagades för att vara övergrepp mot romer http://www.svt.se/agenda/debatt-om-tiggeri-och-illegala-bosattningar .
Forskning som bygger på fakta från intervjuer, observationer, analyser och respekt för sanning och vetenskapliga ambitioner, har blivit mindre viktigt när det gäller att starta kampanjer mot s.k. anti-ziganism, något som Mats Dagerlind påpekade redan 2011 http://avpixlat.info/2011/11/02/sluta-dalta-med-den-dysfunktionella-zigenarkulturen/ .
Professor Arnstberg har presenterat kunskap om romerna så gott han har förmått, utan att hänfalla till rasism eller vad man vill anklaga honom för. Romer i Sverige fyller ett tomrum där hittills bara floskler och naivitet fått ta utrymme, men nu finns rejäla faktauppgifter, dokumenterade berättelser och vetenskapliga resonemang om en av de av staten erkända nationella minoriteterna. Boken är en pionjärinsats som kommer läsas i smyg i landet av alla som vill och behöver veta sanningen om romerna. ”

http://avpixlat.info/2015/09/21/ny-bok-av-karl-olov-arnstberg-om-den-romska-folkgruppens-historia-i-sverige/

100 000 förskolebarn i fara årligen ?

Skoldebattören Inger Enkvist skrev en kolumn i SvD 4 feb 2021 att den svenska förskolan har svårt att klara sin uppgift vad gäller språkutveckling för treåringar och uppåt.

Det är illa men det finns än fler riskfaktorer i förskolan som gäller de yngre barnen, vilket omvårdnadsprofessor Ulla Waldenström påpekade i SvD 2014 och efterlyste mer forskning om förskolebarnens hälsa. Vi vet inte vad vi gör med de minsta barnen och deras affektiva känsloliv..

ÅTTA RISKFAKTORER FÖR 170 000 SMÅBARN

Ungefärliga siffror baserade på 60 000 barn i ettårsåldern och 110 000 barn i tvåårsåldern årligen i förskola och tillgänglig offentlig statistik och internationella forskningsresultat som hittills redovisats, samt amningsstatistik (Socialstyrelsen 2012), fattigdomsstatistik (SCB 2010) och epidemiologi (Foucard m fl 2005) visar följande antal barn i åtta grupper med allvarliga riskfaktorer från födelsen:

1. Tidig start i förskola 170 000
2. Långa vistelser i förskola, mer än 36 timmar/ vecka 42 000 (25 %)
3. Otrygg anknytning till omsorgsgivaren 60 000 (35 %)
4. Barn i förskolor av låg kvalitet 42 000 (25 %)
5. Barn i socio-ekonomiskt svaga familjer 25 000 (15 %)
6. Barn med utländsk bakgrund 35 000 (20 %)
7. Barn med överkänslighet (allergier etc.) 35 000 (20 %)
8. Barn som inte ammats fullt det hela första året 20 000 (37 %)

Att 100 000 skulle ha tre riskfaktorer är inte orimligt.

För detaljer se min forskningsöversikt från 2012 (refuserad av tidskrifterna BARN, Pedagogisk Forskning, Pedagogiska Magasinet m fl), i nedkortad version från 2015 nedan och mina övriga inlägg. Siffrorna står sig nog dessvärre idag 10 år senare:

Waldkindergarten

Svenska forskare behöver studera hur de minsta barnen har det i förskolan. Trots snabb och stor utbyggnad sedan 2000 har inga studier gjort över hälso- och socioemotionell utveckling hos barn under tre år i förskolan.

Märkligt nog har Sverige blivit ett land där forskning och debatt om hur de minsta barnen mår i förskolan saknas. Lärande, kognition och institutionella villkor undersöks, men inte vad som sker med småbarnens psykologiska hälsa, välbefinnande och socioemotionella utveckling.

Att undvika att ställa sig frågan om de små barnens hälsa och hur deras villkor är i förskolan är att svika dem. För alla dem som vill försvara förskolan, dit jag räknar mig själv, kan det vara en utmaning att vända perspektiv från outtalad lojalitet till nyanserad kritik och göra en synvända på de små barnens välbefinnande, utveckling och risker i förskolevistelsen. Vi vet oändligt mycket mer om barns lärande från ettårsåldern och många andra aspekter på barns utveckling från 3 årsåldern än om deras hälsa och välbefinnande.

FYRA PRINCIPER

Utbyggnaden av förskolor för alla på 1970-talet och kvinnorörelsens kamp byggde på fyra principer :

1) kvinnor måste kunna välja arbete och karriär som männen,

2) kvinnors arbetskraft efterfrågas på arbetsmarknaden,

3) barn utvecklas och lär sig mer i organiserade pedagogiska och omsorgsgivande sammanhang utanför hemmet

4) utsatta barn behöver förskola.

De två första principerna är viktiga men kan inte få råda över de andra, barnens utveckling, lärande och hälsa. Alla principer måste kunna diskuteras var för sig utan att något reduceras eller tas för givet. Att diskutera bara de två första principerna som har stöd i jämlikhets- och jämställdhetssträvanden i moderna välfärdsstater, i synnerhet i Skandinavien, blir för ensidigt och utan barnperspektiv på förskolan.

Den försiktighetsprincip som såväl FN, EU och Sverige antagit vad gäller miljöteknik föreskriver att om det vetenskapliga läget är oklart vad gäller risker så bör en verksamhet inte starta i avvaktan på vidare forskningsunderlag. Förskoleutbyggnaden i Sverige sedan 2000 kan inte sägas vila på någon fast vetenskaplig grund för små barns utveckling och hälsa. Riskanalysen är jämförbar att starta nya kärnkraftverk och samtidigt lägga ned Strålforskningsinstitutet.

För 10 år sedan gick 65 % av de yngre barnen i förskola mot 85 % idag. Totalt finns omkring 170 000 barn under tre år i förskolan. Vistelsetider för små barn är i genomsnitt 30 timmar per vecka men för 25 % av ett- och tvååringar gäller mer än 36 timmar. 13 % av alla småbarn vistas mer än 40 timmar per vecka på förskolan. Det innebär att cirka 16 000 barn under 3 år vistas lika lång tid som vuxna gör på sina arbetsplatser, vilket kan innebära påfrestningar för barn med många riskfaktorer. Barn med annat modersmål än svenska utgör 20 % av alla barn i förskola vilket ställer extra krav på personal, organisation och gruppstorlekar.

FOLKHÄLSOINSTITUTET VET INTE

Folkhälsoinstitutet gjorde 2009 att göra en forskningsöversikt över befintlig forskning i Sverige och utomlands av barn mellan 6 och 36 månader i förskolan. Myndigheten skrev:

”Effekterna på socioemotionell utveckling är oklara. En av studierna visar visserligen att förskolan verkar öka problembeteende och ge försämrad social förmåga vid 36 månaders ålder. Vid 54 månaders ålder finns det inte kvar några sådana effekter. Tvärtom visar det sig att de barn som börjat tidigt i förskola nu interagerar mer positivt med andra barn. De återstående tre studierna redovisar inga resultat som gör det möjligt att dra slutsatser om effekter på socioemotionell utveckling”.

Beteendeproblem hos barn med lång och tidig förskolevistelse är mer tydliga än vad den svenska rapporten visar . Dåliga förskolor kan ha avsevärda effekter på redan utsatta barn. Kombinationen låg förskolekvalitet, missförhållanden hemma och långa vistelser för små barn kan bli katastrofal men också bra om inte alltför många riskfaktorer ger utslag, se rapport från Malmökommissionen 2012.

Eftersom små barn inte kan berätta om sin vistelse på förskolan på samma sätt som äldre finns det metoder som mäter stresshormoner hos barnen under dagens förlopp och vid olika platser. Denna metod är enkel att utföra genom att ta salivprov på barn. Mätningar visar att kortisolnivåer stiger under dagen när barn vistas i barnomsorg jämfört med barn som stannar hemma. Höga kortisolnivåer kan leda till sänkt immunförsvar och risk för allergier.

Nyare neuropsykologisk, beteendevetenskaplig och anknytningsteoretisk forskning om småbarnsutveckling sammanställd av barnpsykologen Allan Schore och refererad i Sverige av Per Kågeson, Susan Hart, Sue Gerhardt, Magnus Kihlbom och andra , Allmänna Barnhuset och Tor Wennerberg (bl. a i Psykologtidningen) visar på betydelsen av att göra ordentliga kliniska studier av de yngstas sociala och mentala hälsa.

FEMTON ÅR SEDAN

De sista longitudinella utvecklingspsykologiska studierna av förskolebarns hälsa gjordes för över 15 år sedan av psykologerna Gunilla Bohlin i Uppsala och Andres Broberg i Göteborg. Sedan dess har ledande förskoleforskare som Gunilla Dahlberg, Sonja Sheridan, Ingrid Pramling- Samuelsson och Ann-Christine Wallberg-Roth sysslat med annat och detta under tiden för den största barnomsorgsutbyggnaden någonsin i detta land. Det vill säga att amtidigt som vi tagit många fler och yngre barn i förskolan har vi avvecklat forskningen om dem.

Den finns mycket att kartlägga i de stora barnkullar som träder in i förskolan under den mest kritiska perioden i sitt liv med enorm tillväxt i hjärna och utan fullt utbyggt immunförsvar. Att väga samman riskfaktorer varav vissa typer av förskolevistelse utgör några är inte bara en stor vetenskaplig uppgift utan också ett nödvändigt samhällsuppdrag.

De riskfaktorer som inte uppmärksammas tillräckligt i svensk forskning, barn- och familjepolitik och av förskolans aktörer gäller avsevärt antal barn under 3 år. Ungefärliga siffror baserade på 60 000 barn i ettårsåldern och 110 000 barn i tvåårsåldern i svensk förskola och tillgänglig offentlig statistik och internationella forskningsresultat som hittills redovisats, samt amningsstatistik, fattigdomsstatistik och epidemiologi visar följande antal barn i åtta grupper med allvarliga riskfaktorer från födelsen :

1. Tidig start i förskola 170 000

2. Långa vistelser i förskola, mer än 36 timmar/ v 42 000 (25 %)

3. Otrygg anknytning till omsorgsgivaren 60 000 (35 %)

4. Barn i förskolor av låg kvalitet 42 000 (25 %)

5. Barn i socioekonomiskt svaga familjer 25 000 (15 %)

6. Barn med utländsk bakgrund 35 000 (20 %)

7. Barn med överkänslighet 35 000 (20 %)

8. Barn som inte ammats fullt det hela första året 20 000 (37 %)

Sambanden mellan 3 och 5 finns väl belagda sedan John Bowlys iakttagelser i brittiska barnhem på 1920-talet, där han såg att barn med miserabla uppväxtförhållanden också hade känslomässiga störningar och familjeproblem.

Sambanden mellan 1, 2 och 4 och beteendeproblem i skolåren är klarlagda ibland andra i NICHD studierna. Förskolan kan upptäcka utsatta barns situation, men också förvärra deras problem genom långa vistelsetider tidigt i dåliga förskolor. Tyvärr finns heller inte den bäst utbildade personalen i de mest utsatta områdena,

Den dystra beskrivning jag gett ger för handen att förhållandena i svensk förskola för små barn kan vara problematiska. Två invändningar kan vara dels att personalen är internationellt sett välutbildad (bara 5 % saknar någon form av utbildning), dels att de internationella forskningsresultat som visar vissa negativa konsekvenser som de amerikanska NICDH studierna sedan 1991 inte behöver gälla i Sverige (se den brittiske psykologen Jay Belskys översikt av riskfaktorer i förskolan).

Den första invändningen berör bara en av åtta faktorer, förskolor med låg kvalitet. Långa vistelsetider och tidig förskolestart påverkas lite av personalens utbildningsnivå och de övriga faktorerna inte alls. Den andra invändningen är desto allvarligare eftersom det inte finns några svenska studier att jämföra med. Vi vet inte vad vi gör med de minsta barnen.

Jan Sjunnesson, fil mag. i pedagogik och tidigare universitetsadjunkt i Barn- och ungdomsvetenskap, Stockholms universitet och vid lärarutbildningen, Uppsala universitet.

En längre version inklusive källhänvisningar finns här

Se även detta utdrag från min Sverigebok.

Slöja på Skolinspektionen

Bildresultat för skolinspektionen

När jag var uppe på Skolinspektionen på Sveavägen i Stockholm i höstas blev jag mottagen av en beslöjad kvinna. Hon satt med i rummet där jag bläddrade bland tidigare ansökningar om tillstånd. Minns vagt att hon var jurist men kan ha varit handläggare. Inte städare i vart fall.

Att Skolinspektionen har beslöjad personal som ska handlägga ärenden anser jag vara helt åt skogen. Denna tillståndgivande myndighet beslutar om muslimska friskolor ska få fortsätta eller läggas ned. I Gävle, Örebro, Göteborg, Stockholm och Malmö finns fn många tveksamma skolor och förskolor, vissa med band till terrorgrupper.

Det säger sig självt att en myndighet som utövar denna typ av kontroll inte kan ha anställda som genom sin klädsel visar religiös tillhörighet. Jag vet givetvis inte om denna kvinna eller andra beslöjade kvinnor åker ut till skolor i samma klädsel, men blotta misstanken gör att Skolinspektionens personalkod måste förbjuda dessa plagg.

Stockholm Stadsbibliotek har beslöjad personal vilket är illa men man ger inte tillstånd till skolor. I all offentligt finansierad verksamhet, inkl friskolor med muslimsk inriktning, ska inga anställda bära slöja enligt min mening, varken i förskola, skola, på sjukhus, tandvård, förvaltning, apotek, socialtjänst eller var helst skattemedel går åt.

Islamiseringen måste stoppas och en bra start är på Skolinspektionen.

Kvinnor som kämpar: Katerina och alla andra krigare

När jag lyssnade igår på Jörgen Huitfeldts intervju med Katerina Janouch i Kvartal slog det mig hur många modiga kämpande kvinnor jag mött de senaste åren. Katerina har många krigande medsystrar.

Jag skrev på hennes magasin 2018 och  2016 på Avpixlat om alla dessa modiga kvinnor här i Sverige och utomlands. Några verkar ha försvunnit, som den tyska islamkritikern Tatjana Festerling (omnämnd i min bloggpost nyligen) som jag intervjuade i Danmark 2016 för Swebbtv (nu borttaget av Youtube) men andra har tillkommit som Teresia Tess Anicic.

Min danska stridssyster Tania Groth finns kvar, nu i styrelsen för Trykkefrihedsselskabet som leds av den stridbare juristen Aia Fog (intervjuad av mig på tryckfrihetskonferensen Dangerous Words 250 i Stockholm 2016 för Swebbtv). I MSM har ledarskribenterna Anna Dahlberg  och Sanna Rayman länge kämpat ensamma, men även där verkar kvinnor ha vaknat (Cecilia Blomberg, Carolin Dahlman, AC Marteus). Merit Wager och Paulina Neuding tillhör samma klarsynta kvinnogäng inom de etablerade medierna.

Man kan fortsätta att lista alla modiga unga och gamla kvinnor, Helene Bergman, Mona Lagerström. Ulla Gustavsson, Jellybean Gen (Geneviève Bask).  Sofia Reideborn, Fiat Lux (Maria Holen), och kämparna Ingrid Björkman,   Julia CaesarIngrid Carlqvist och Maria Celander, Madeleine Lilja Rönnqvist, Ulrika Stigson, Isabelle Eriksson, Emmie Mikaelsson och Rebecka Fallenkvist. Jessica Stegrud

Katerina Janouch blir inte till ett offer i Jörgen Huitfeldts intervju, även om han försöker. Han är en bra intervjuare som jag mött i SVT Debatt 2017 och Katerina vet exakt hur han tänker. En intressant intervju som visar vad som står på spel: problemformuleringsprivilegiet, lanserat 1980 av författaren Lars Gustafsson.

Detta vänsterliberala tolkningsföreträde uppmärksammas i dagarna av den fd östtyska journalisten Judka Strittmatter som skriver i senaste Axess: ”Jag själv har tystnat. Vag jag skriver i denna tidning skulle jag inte våga skriva i mitt eget land” (dvs det fria Tyskland år 2021 som hon anser liknar mer DDR före 1989).

Kvinnor som kämpar mot massinvandring, urspårad feminism, politisk korrekthet, vänsterblivenhet,  nationell suveränitet, hedersvåld och islamisering, är värda att lyssna på. Börja med Katerinas dräpande svada som friskar upp på Alla Hjärtans Dag.

 

 

Sveriges Radio missar huvudnyhet i sändning

Igår sände Sveriges Radio ett reportage i magasinet Konflikt som under 55 minuter skulle skildra högerextrema grupper inom polis och militär i USA, Sverige och Tyskland, men där man lyckades missa huvudnyheten: Att en vit tysk man utan kunskaper i arabiska blev identifierad som arabisk asylsökande mitt i asylkrisen 2015.

Anledningen till att denna uppseendeväckande nyhet nämndes men inte uppmärksammades var att mannen själv var sk högerextrem militär som just utgett sig för att vara asylsökande från Syrien för att testa hur tysk asylmottagning fungerar under stor press. En miljon beräknas ha kommit till Tyskland under 2015 när Angela Merkel utropat ”Wir schaffen das!”. Dessa migranter var 1,2 % av 80 miljoner tyskar mot de 163 000 migranter som år 2015 kom till Sverige , 1,6 %. En tredjedel fler till oss alltså.

Om alternativmedier, nån vaken gonzojournalist eller Uppdrag Granskning hade skickat en svensk man till Travemünde hösten 2015 och som ställt sig i kön bland alla migranter på färjan till Trelleborg och där i hamnen blivit identifierad som syrier utan att förhöras på arabiska av Migrationsverket hade det varit en sensation.

Men för Konflikt var huvudnyheten att en högersinnad militär, ”Franco A”, infiltrerat inte bara flyktingströmmar utan även varit anställd inom det tyska försvaret.

2013 gjorde Dispatch International ett liknande test på beslutet att ge sk papperslösa fri sjukvård och tandvård, om ”vård inte kan anstå”. En svensk man med ursprung från Balkan men uppfödd i Malmö tågade in på en vårdcentral, sade på skånska att han var papperslös från fd Jugoslavien och behövde vård.

I den förvirring som rådde om riksdagsbeslutet 2013 valde vårdcentralen att låta honom bara betala 50 kr trots att han talade svenska och betedde sig som vilken Malmöbo som helst. När jag frågade Dispatch redaktör Ingrid Carlqvist om artikeln intygade hon att den var sann. Den som vill skriva presshistoria kan gå till läggen och kontrollera med henne då jag minns svagt att någon följde med in på vårdcentralen.

Vad Konflikt gjorde istället för att ta upp denna anmärkningsvärda dock lite gamla nyhet om tysk asylmottagning är att kartlägga högerextrema grupper genom att intervjua en reporter från den tyska vänstertidningen TAZ (utan att nämna att dess politiska vinkel) och en chef vid stiftelsen Amadeo Antonio (Tysklands Expo), klippa in sina egna tramsiga ljudtester, larviga intervjuer med varandra i studion, ett reportage av radions Tysklandskorre Katja Magnusson om en högerradikal mans hus (inklusive dess gammelrosa tapeter och bräkande får utanför), oväsentliga ljudupptagningar från polisutbildningar vid Södertörn, korta möten med entrépersonal vid Försvarsmakten och ofokuserade intervjuer med inrikesminister Mikael Damberg och statsvetaren Jenny Madestam m fl. Ett radiodrama som mynnade ut i intet.

A still image taken from a video provided by Franco A. shows him disguised as a refugee.
A still image taken from a video provided by Franco A. shows him disguised as a refugee. Credit…Franco A. https://www.nytimes.com/2020/12/29/world/europe/germany-far-right-terrorism-refugee.html

Om vi återgår till reportaget om den tyske mannen som 2015 fick två identiteter, en som löjtnant Franco A och en som den syriska flyktingen David Benjamin, så nämner Konflikts redaktör Robin Olin 8 min in att denna historia blev ”verkligt konstig”. Denne fiktive flykting hade en plats på en flyktingförläggning och fick bidrag från den tyska staten under sin asylprocess, vilket alltså bara var ett påhitt för att avslöja det dysfunktionella tyska mottagandet hösten 2015.

För Konflikt är huvudhistorien att Franco A varit militär och ingått i grupper som ifrågasatt den tyska asylpolitiken. Partiet Alternative für Deutschland nämns också hela tiden i inslaget som något som hotar den tyska demokratin. Kopplingar görs hela tiden av radions medarbetare mellan konservativa, nazism och högerextrema. Men det stannar inte vid unken brunsmetning som inte står Annie Lööf efter.

Konflikt har talat med Tysklands ETC, tidningen TAZ i Berlin, grundad vid samma tid som ETC, 1978. Dess grävreporter Sebastian Erb beklagar sig över att de tyska åklagarna inte vill åtala de misstänkta runt Franco A för sammansvärjning, något som stiftelsen Amadeo Antonio håller med om med eftertryck.

De tyska korrekta juristerna har hållit sig till enskilda händelser, inte till att alla har samarbetat i en konspiration mot den tyska demokratin. Sveriges Radios presentatör håller med Tysklands motsvarighet till ETC och Expo om att det är illa att ingen högerextrem konspiration avslöjats.

Det är ”skrattretande” säger chefen för stiftelsen Amadeo Antonio till svenska statsradion att Tyskland förnekar att det finns massor med nazister och personer i polis och miltärkretsar med ”högerextrem världsbild” (22 min in), ett begrepp som inte preciseras men återkommer när svenska polischefer talar om anställdas ”värdegrund” och medlemskap i ”vitmaktgrupper på Facebook”.

Dramaturgiskt har Konflikt ägnat massor med tid och skattemedel till att bygga upp en vidlyftig historia om högerextremism, vilket kan vara intressant men radions redaktion har missat att ta upp det verkligt intressanta: Att man kan ljuga sig in i Europa.

Källor om Franco As avslöjande av det tyska asylsystemet.

New York Times

Tatjana Festerling tysk aktivist mot massinvandringen

Därför är jag rasist

Tal på Rinkeby torg 2016 för Pride Järva

Enligt mina meningsmotståndare är jag rasist vilket jag hittills tillbakavisat utan framgång. Anledningen är att de har rätt.

Jag är alltså rasist. En ny sorts rasist så kalla mig gärna nyrasist.  Jag har t ex tagit initiativ till en Pridemarsch från Tensta till Husby 2015 och 2016 för att jag och vi som gick stödde tanken på att svensk lag ska även gälla i dessa förorter samt att diskriminering pga sexuell läggning är fel och bör även uppmärksammas där.

I år vill jag gärna göra om marschen under namnet Rassepride. Med den parollen så visar vi var vi står. Vi är rasisterna som står bakom dessa paroller som kallades rasistiska då. I år kan vi stolt säga att vi kör en rassepride utan några tvivel.

Andra ställningstaganden som gör mig till rasist är att jag, liksom vänsterns Åsa Linderborg och Daniel Färm i dagens SvD,  anser att Sverige bör begränsa invandringen och bekämpa brottsligheten (även bland inflyttade) även från vänster.

Vidare så hävdar jag att uppfinningar sedan upplysningen och industrialiseringen som vita män tagit fram – vaccin, järnvägar, dynamit, spinnmaskiner, flyg och atomkraft – har mer värde för mänskligheten än vad andra folk funnit på.

En rasist är stolt över vad hans gelikar har åstadkommit och det är jag, en vit västeuropeisk man liksom  historikern Niall Ferguson (dessutom gift med en svart kvinna, Ayaan Hirsi Ali som stöder honom vilket gör också henne till rasist).

Ayaan Hirsi Ali Ferguson and Professor Niall Ferguson - high voltage, high wattage couple | Niall ferguson, Somali, Couples

Dessutom så tar jag ställning för påståendet att det finns svenskar i Sverige och att de har funnits här länge, ja rentav först. Deras språk och kultur har därför företräde och deras vanor är att föredra här framför andra folks.  Jag tycker också att det är bra om läkaren på vårdcentralen förstår svenska och att hemtjänstpersonal gör det.

Det finns yttre kännetecken på svenskar och inflyttade såsom hud och hårfärg, kulturella uttryck och prestationer. Det gör mig till rasist att dela in människor i dessa grupper. Vissa afrikaner springer snabbare än nordeuropéer och det är rasism att påpeka.

Några skulle kalla mig kulturrasist vilket är det begrepp antirasister använt mot sådana som mig. Det vänder jag mig emot eftersom jag inte bara anser att olika folkslag har olika kulturer utan även att de ser annorlunda ut.

Disney har nyligen begränsat tillgången till filmen Aristocats för barn under 7 år pga att några tecknade katter anser beskriva asiatiska utseenden.

Disney+ strengthens anti-Asian racism disclaimer for 'Lady and the Tramp' and 'The Aristocats'

Det är fel anser jag eftersom vissa asiater har just dessa utseenden som framställs komiskt i filmen. Det  gör mig till rasist.

Rasister kan se ut hur som helst. Vi kan vara emot hedersförtryck och antisemitism, för jämställdhet och kunskapsfokus i skolan.  Vi finns i alla partier, ja även till vänster i Danmark och Sverige.

Det är dags att erövra rasismen från motståndarna.

SvD kallar denne skidåkande utlänning för ”stockholmare”, vilket leder tanken fel. Stockholmsbo är tydligare.

 

Surra Elisabeth Svantesson vid budgetmasten

 

När den antike hjälten  och skepparen Odysseus närmade sig de farliga klippor där de bedårande sirenerna höll till bad han att bli surrad vid masten för att inte dras med dem i djupet. Hans mannar fick vax i öronen av samma skäl.

Den svenska ekonomin kan stå inför ett liknande vägval om M och KD kan bilda regering efter valet 2022. Troligen blir Elisabeth Svantesson då finansminister.

Hon bör bereda sig redan nu på att bli surrad vid budgetmasten för att inte dras med i de finansisella bråddjup som tidigare borgerliga finansministrar dykt ned i 1976-82, 1991-93 och 2006-2014. Lockelsen att få lands halva ekonomi att styra över och med har förfört alla hennes föregångare, dessvärre.

Att samtliga Sveriges politiker låter runt hälften av vår BNP gå genom offentlig sektor står klart för alla som ögnat i ekonomi- och ledarsidor sedan 1980-talet. Jag dristade att kalla alla partier från V till SD för ”nationalsocialistiska” i ett tidigare inlägg. Infamt men icke desto mindre sant eftersom alla åtta gärna fortsätter att disponera dessa oerhörda nationalekonomiska maktmedel.

Liksom att dessa borgare inte bryr sig särskilt om att medborgarna bara kan förfoga över mindre än hälften av sin inkomst efter att alla skatter och avgifter är inbetalda, några öppet, andra osynligt.

För att nu den kompetenta Svantesson ska kunna ändra på vad borgerligheten sedan 1960-talet (Partierna och den stora staten, 1993, Emil Uddhammar och Folkhemskapitalismen 1994, Stikkan Ljunggren) inte förmått, nämligen att ta strid för medborgarnas rätt att bestämma över sina egna intjänade pengar och att staten inte ska ha så stor makt över landets ekonomi, så måste en förändring till.

Svantesson kan ta råd av  Magnus Henrekson vid IFN,  Nils Karlson vid Ratio och Jacob Lundberg vid Timbro  och deras medarbetare för att formulera tydliga fasta repknutar som binder en borgerlig budget vid den sunda marknadsekonomiska mast som utgör ryggraden i vårt lands ekonomi.

Där ska inte finnas 455 myndigheter,  oreformerad arbetsmarknad, ökade offentliga transfereringar till hushållen, stillastående BNP/capita, utan  lägre skatter , ansvarstagande medborgare och fler entreprenörer.

Med dessa rådgivare kan Moderaterna bli det parti som förverkligar riksdagsmannen Johnny Munkhammars vision om ett anständigt land där skatt betraktas som förtryck, utom i de få fall den inte går till rätt ändamål, beslutat gemensamt och synligt för alla.

Moderaterna bör särskilt uppmärksamma  att den allmänna löneavgiften på 9 % är ren skatt men kallas just social avgift. Detta erkänner till och med Skatteverket.

Svantesson, du har en unik chans att förändra en dålig borgerlig tradition genom att avstå från att förvalta vårt högskattesamhälle med dessa ofantliga offentliga sektor.

Bind fast dig redan ut – lova att dra ned på de offentliga bidragen och myndigheterna, styr om ekonomin så att Sverige närmar sig genomsnittet för västekonomier inom OECD. Att få Sverige till att bli mer som ett normalt västerländskt land är ett bra mål för landets största borgerliga parti, eller hur?

Elisabeth, du fick min Sverigebok när vi sågs på Timbro så börja med den! Lycka till.

 

Ny höger i USA

NY HÖGER I USA

Den amerikanska högern i intellektuell bemärkelse har vaknat.

I nättidskriften Quillette 3 jan 2021 (som leddes fram till 2020 bl a av Paulina Neuding) summerar journalisten Jordan Alexander Hill de intervjuer han gjort med ledande forskare och debattörer till höger.

Dagen efter, den 4 jan 2021,  anmälde essäisten Carl Rudbeck i en Understreckare i SvD två studier från USAs elituniversitet som visar sympati även för Trumps anhängare vilja att delta i demokratiska samtalet.

Därmed finns material för att diskutera läget för den amerikanska högern.

INTE ALT RIGHT

Vi börjar med att reda ut denna nya höger, The New Right, från den alternativa högern, The Alt Right. Som jag försökt reda ut i en podd med Eddie Råbock Omar 2018 på Det Goda Samhället så är, eller snarare var, Alt Right en brokig rörelse utanför det Republikanska partiet där konspirationsteoretiker samsades med antisemiter, rasister men även förhållandevis nyktra debattörer som kritiserade migration, mångkulturalism och politisk korrekthet, inkl den inom det konservativa lägret.

Alt Right blev ett mediefenomen från 2014 som dog ut efter Unite the Right (sic!) rallyt i Charlottesville 2017 där en person dödades. Svenskarna Daniel Friberg och Christoffer Dulny deltog, vilket man kan läsa mer om i den svensk-amerikanske forskaren Ben Teitelbaums senaste bok som jag och Ronie Berggren poddat om här.

Den The New Right som Hill beskriver i Quillette är vagt besläktad med Alt Right såtillvida att båda drivs av en radikal revanschlust snarare än torr konservativ analys. Och båda idéströmingarna stöder eller förstår Trump, liksom cirka 75 miljoner amerikaner gjorde 3 november 2020.

Så denna högerrörelse är inte särskilt unik,  men på amerikanska elituniversitet finns få som talar och forskar sakligt om Trumps anhängare. Vänstern är i stark majoritet, särskilt på privata elituniversitet.

Alt Right är passé. Nu gäller att förstå The New  Right. Över till Hills sammanställning i Quillette.

TRUMPS SEGER 2016

“Happy countries don’t elect Donald Trump…desperate ones do” skrev Tucker Carlson i sin bok Ship of Fools.

Citatet syftar på att alla de miljontals som stött Trump knappast var i behov av avprogrammering, något som Democratic National Committee medlemmen David Atkins twittrat om.  Bland dem måste finnas förnuftiga människor, som FOXs Tucker Carlson. Detta förstod även liberalen Thomas Frank som jag och Ronie Berggren poddade om 2017.

Hilll ser Trump  som en världshistorisk figur som uppträder bara en gång på rätt ställe i rättan tid. Den tyske filosofen Hegel utsåg Napoleon 1800 till en sådan person som av tillfälligheter får betydelse. “Alt Light” frontmannen Milo Yiannapolous ser i filmen The Joker något liknande, men mer en seriefigur som blivit realitet.

Med Trump återvänder de “starka gudarna”  Lojalitet, Solidaritet, Familj och Hem (efter boken The Return of the Strong Gods av katoliken Rusty Reno som vi ska återkomma till och som ingår i titeln på Hills essä i Quillette).

Vad som förenar Trump, Alt Right och New Right är att de inte är särskilt konservativa.  Vad som skett efter 2000 är att en ny oprövad radikal höger uppstått som mer liknar vad de neokonservativa betydde runt 1960 för Republikanerna och till viss del även Demokraterna.

Dessa, på 1950-talet, nya unga tänkare, varav några med vänsterförflutet, ville förändra konservatismen från trist herrklubb i Washington till något mer folkligt. Den stod bakom förre Demokraten Ronald Reagan 1980 men blev med tiden otidsenlig.

Hill beskriver den koalition som stödde Reagan: klassisk liberalism, social traditionalism och militär interventionism, alla sammanhållna av anti-kommunism. Den konservative debattörern William F. Buckley kallade dessa tre ingredienser för “fusionism”. Följaktligen är den New Right vi tar upp här “post-fusionist” och i alla avseenden “post-liberal”, ett problem för libertarianen Jordan Alexander Hill i sin analys.

Känslan av uppror inom detta högerläger gör att den har mer gemensamt med den franske revolutionären Rousseau än den beskedlige 1700-talsbritten Burke.

Hill skriver:

“What distinguishes the New Right more than anything is its counter-revolutionary spirit, its politics of opposition. ‘In this progressive theocracy in which all must worship the altar of Wokeness’, writes Hillsdale professor David Azerrad, ‘conservatism, if one can still even call it that, is more about overthrowing than conserving.’ …with Trump at the helm, conservatism has become less an ideology than a battle cry,

Where the old guard stood athwart history yelling ‘Stop’, the new guard screams, in a pitch closer to that of Rousseau than Burke, ‘Tear it all down!’. ‘This new right’, says Azerrad,’ has a decidedly unconservative temperament’”.

Azerrad säger att han är del av The New Right som är otillfredsställd med de banaliter som utgår från “the rotting flesh of Reaganism” (citat från Rusty Reno). Han vill se en höger som kämpar aggressivt i kulturkrigen, som inte lyssnar på neokonservativa neocons i utrikespolitiken och inte heller på libertarianerna i ekonomisk politik.

En vän till Azerrad formulerade det partipolitiska läget kärnfullt:

“The Republicans should be the party of men who like being men, women who like being women and Americans who like being Americans”.

PATRICK DENEEN

En av de som intervjuas av Hill är statsvetaren Patrick Deneen, indirekt lärjunge till den konservative tysk-amerikanske filosofen Leo Strauss (1899-1973) och direkt lärjunge till Straussianen Allan Bloom.  

Hans bok Why liberalism failed är central för denna nya höger som nu tar plats på universiteten och i debatten. Boken rekommenderas av Barack Obama som nyttig för att förstå den brist på mening och gemenskap som västvärlden lider av.

Den konservativa “fusionism” som stod bakom anti-kommunisten Reagan 1980 är mindre relevant idag menar Deneen.  Den klassiska och konservativa liberalism som stod upp mot vänstern kollektivism och betonade individualism är idag inte tillräcklig.

Vad som behövs är en ny förståelse för familj och samhällsgemenskap utifrån kommunitära utgångspunkter (se vänsterdebatten i USA på 1980-talet om “communitarianism”). Mer av icke-statliga gemenskaper, mindre liberal individualism. Deneen beskriver några sådana civilsamhälleliga former i sin bok, men de är vaga.

Liberalismens utgångspunkt individen bör ersättas av familjen. En ny samhällsgemenskap måste till som faktiskt kräver mindre individualism enligt en av de intervjuade, New York Post redaktören Shorab Ahmari i en essä i konservativa katolska First Things 2019.

Deneen har besökt Ungern och prisar Orbans familjepolitik. Orban i sin tur läser Deneen och förstår att formulera sig utifrån intellektuella utgångspunkter, till skillnad från Trump.  Förutom professor Deneen så har de konservativa debattörerna Pat Buchanan, Christopher Caldwell och Sohrab Ahmari prisat Viktor Orban.

REALITETER

De realiteter som denna nya höger i USA vill ta fram handlar om till stor del om ekonomi men även större samhällsfrågor:

automatisering och globalisering som utraderar arbetarklassen, tillverkningsindustrins nedgång, självmord och opioidmissbruk, tre års lång nedgång i livslängd, familjesplittringar, studieskulder, korrupta medier, politiskt korrekta liberala eliter,

och den samhällsuppdelning den engelske journalisten David Goodheart analyserade som uppdelningen i “somewheres” och “anywheres”, möjligen än värre i USA än i Europa. Sociologen Charles Murrays Coming apart är för övrigt  en analys för USA som tidigt förutsåg Goodharts teser.

Deneen är helt på den sida som insett att akademiker som han själv ofta är onödiga. Han vill se fler satsningar på lärlingsutbildningar och hantverk än på generella universitetsprogram. USA har en överproduktion av eliter menar han, vilket Charles Murray beskrivit i sin bok Real education.

MÅL OCH MENING

Vad som påtalas i Hills text är att flera forskare och debattörer efterlyser en öppen diskussion om vart det amerikanska samhället ska sträva liksom vad dess medborgare kan tänkas vilja med sina liv.

För Patrick Deneen handlar det om att betydelsen av familjen gått förlorad i historisk bemärkelse. Han vill se en återgång till en “för-liberal” ordning. Traditionell konservatism hade rätt i att betona familjen medan liberaler sedan 1800-talet valt individen som utgångspunkt.

Om man splittrar upp samhället i atomer, dvs individer, så blir de beroende av staten, inte varandra. Detta statslojala individfenomen förutsåg Alexis de Toqueville på 1800-talet som “mild despotism”.

I Sverige har författarna Henrik Berggren och Lars Trägårdh namngett den svenska varianten med utbyggd välfärdsstat och nedmonterat civilsamhälle till “statsindividualism”, något de menar är bra eftersom individer frigörs med stöd av staten. En socialliberal totalitarism skulle jag kalla det.

Deneen menar att familjer har historiskt varit mer betydelsefulla är individer. Antropologiskt och begreppsmässigt är familjen enklare och mer naturlig.  Gör man det motsatta får man en enorm stat som kontrollerar individerna. Han kallar detta fenomen för “anti-kultur” i och med att rotlösa individer beroende av en anonym stat knappast kan bygga kulturer. Därmed är liberalismen kulturlös.

Deneen:

“By compelling us to affirm all cultures, it deprives us of our culture. By taking us everywhere, it leaves us nowhere. By urging us not to conform, it renders us formless. This formlessness is the hallmark of the liberal anti-culture”

RETURN OF THE STRONG GODS

Den katolske debattören Rusty Reno, vars bok The Return of the Strong Gods: Nationalism, populism and the future of the West utgör halva titeln på Jordan Alexander Hills essä i Quillette “Return of the Strong Gods: Understanding the New Right”, har liknande tankegångar. För en översikt, se den svenske katolske idéhistoriken Johan Sundéens recension i den i kristna danska tidskriften Nyt Babel 2020.

De “svaga gudarna “ anti-fascism, anti-rasism, anti-totalitarism, anti-imperialism osv som väst kraftigt propagerade för efter 1945 är inte tillräckliga för att bygga hållbara friska samhällen menar Reno. Allt som kunde ses som starkt och bestående var suspekt. Globalism ersatte nationalismen, relativism sanningar, multikulturalism inhemsk kultur osv. För att skapa sunda samhällen krävs inte bara negativa ideal, vad samhället inte ska stå för, utan positiva, “starka gudar”.

Dessa gudar, ofta myter (vilka statsvetaren Laurie Johnson tog upp 2019 i sin Ideological possession and the rise of the New right), ja metafysisk legitimitet, återvänder nu efter 2000 menar Rusty Reno.

Han citerar den franske sociologen Emile Durkheim (1858-1917), som studerat anomi, dvs förlust av mening i dysfunktionella moderna samhällen:

“There can be no society which does not feel the need of upholding and reaffirming at regular intervals the collective sentiments and ideas which make its unity and personality”.

TVÅ STUDIER OM DEMOKRATI

Dagen efter Hills analys i Quillette publicerade Svenska Dagbladet 4 jan 2021 en understreckare av Carl Rudbeck som illustrerar begreppet The New Right, men inte använder det explicit.

Två statsvetare, Hélène Landemore vid University of Chicago och James Lindley Wilson vid Yale, har båda skrivit studier av den bristfälliga demokratin i USA och räds inte att kritisera det politiska konsensus som lett fram till Trumps segertåg i USA och liknande i Europa inkl SDs exceptionella framsteg (från 5 % 2010 till 18 % 2018) i Sverige.

Rudbeck inleder syrligt:

“Om man får tro allvarstyngda akademiker och journalister är demokratin i fara. Nästan varje dag kommer en ny bok som förklarar för oss hur illa ställt det är med folkstyret. Det hotas av primitiva populister som vinner stora mängder av röster men som inte faller mer eller mindre självutnämnda eliter i smaken. Det är något paradoxalt med denna åsikt: Demokratin är alltså hotad av att folket gör sin stämma hörd.”

Rudbeck menar liksom statsvetarna att demokratin inte är i fara för att folket har för stort inflytande utan för att de har för litet. Att rösta vart fjärde år är inte tillräckligt och dessutom på kandidater man inte känner till eller hur de fått en valbar plats i partiernas listor.

Statsvetarna ger praktiska förslag i sina böcker som ska råda bot på det demokratiska underskottet. Lindsey Wilson vill se större jämlikhet som ska åstadkommas med beslutsformer mellan valen. T ex en lokal folkomröstning som kan återkalla en misskötsam kandidat, något som är möjligt i USA men knappast i Sverige.

Landemore har också förslag men inte lika konkreta. De båda är övertygade om att medborgarna måste involveras mellan valen och är beredda att ta risker som kan leda till ogenomtänkta men demokratiska beslut.

Hon skriver:

“Jag menar att det kan finnas både god och dålig populism. Den goda versionen innebär att en vilja att tala på vanligt folks vägnar där eliter har tillskansat sig makten. I denna mer modesta mening är jag kanske populist”.

Rudbeck tillägger att det är nog första gången han läser sådana ord från en professor vid ett av USA:s finaste universitet.

Den “filosofiska retstickan” Jason Brennan (Rudbecks beteckning) som var i Stockholm 2017 har inga förhoppningar om ge  utökad demokrati till väljarna, tvärtom.

Rudbeck är inte imponerad av förslagen men välkomnar kritiken av det demokratiska systemet i USA, möjligen värre in i Sverige med sina utbytbara “valda oligarkier” som låtsas vara politiska fiender i spel för väljarna. Den tyske rättsteoretikern Carl Schmitt kritiserade redan på 1920-talet den liberala parlamentarismen just för detta.

Vad svenska konservativa kan lära sig av detta blir intressant att ta del av. Det mesta från USA brukar komma till oss.  Möjligen kan webbtidningen Bulletin, Medborgerlig Samling och tankesmedjan Oikos vara vägöppnare för intellektuell högerdebatt. De kan börja med att läsa Quillette.

Jan Sjunnesson, författare och journalist www.sjunne.com

Beslöjad bibliotekspersonal

Vid två besök till Stockholms Stadsbibliotek i höstas 2020 har jag mötts av beslöjad personal i entrén. Unga flickor som stolt vill visa upp sin religionstillhörighet för oss intet ont anande låntagare och besökare.

Jag ogillar att offentliga platser och institutioner (inkl skolor, sjukhus, förvaltningar mm) ska tillåta sin personal att visa upp sig i religiös klädsel så jag skrev till bibliotekets kundtjänst den 16 dec 2020:

”Typ av synpunkt: Klagomål. Min synpunkt rör: Biblioteket

–Fieldset synpunkt bibliotek–

Rör din synpunkt ett särskilt bibliotek? Berätta vilket! 3

Meddelande: Personal i entrén har haft slöja när jag besökt er. 

Biblioteket ska vara en sekulär plats där personalens religion ska vara ovidkommande.

Vill du att vi kontaktar dig och i så fall hur? Epost

–Epost–

Namn: Jan Sjunnesson

Epostadress: sjunnesson.jan@gmail.com

 

Idag fick jag svar:

”Hej igen.

Eftersom det inte finns förbud mot att bära personlig klädsel eller accessoarer på arbetsplatsen, även om dessa kan sägas ha religiös såväl som kulturell tillhörighet, så är det tillåtet. Det är rent arbetsrättsliga föreskrifter som Stockholms stad tillämpar. Nu är jag bibliotekarie och har inte varit med om fatta några beslut, men så tolkar jag det.

Vänlig hälsning/
Kundtjänst,
Krister”

Av den vänliga svaret, som dock inte skrivits av en ansvarig chef, framgår att personal idag inte kan åläggas att lämna huvudduken hemma.

PERSONALPOLICY

Stockholm stads personalpolicy ger lite utrymme för ett förbud. Möjligen kan man driva ett civilrättsligt mål att jag som brukare inte blivit respektfullt bemött i och med att personalen pådyvlat mig privata religiösa uppfattningar som jag inte bett om att bli informerad om. Det står nämligen;

”Som medarbetare i Stockholms stad
• respekterar du alla människors lika värde och erfarenheter.
• bemöter du brukare, medarbetare och samarbetspartners på ett respektfullt sätt.”

Det är hårddraget men kan gå att få till stånd ett förvaltningsärende om många anser sig inte respektfullt bemötta av beslöjad personal. Kvinnliga obeslöjade besökare kan t ex känna sig nedvärderade eftersom slöjan delar in kvinnor i ärbara, de med slöja och icke ärbara, de utan. De med slöja är inte sexuellt tillgängliga och står implicit under manligt beskydd vilket de obeslöjade inte gör.

Som manlig besökare kan jag känna mig kränkt, ett tillstånd jag måste uppamma viss kraft för att känna, av att beslöjad personal antar att jag och andra män inte kan kontrollera vår sexuella lust utan måste begränsas av beslöjade kvinnor.

Hör gärna av er om ni vill dryfta saken och kanske anmäla Stadsbiblioteket till Förvaltningrätten i Stockholm.

För att detta ska ske måste vi kunna överklaga  ett beslut av stadsbibliotekarie Daniel Forsman. Jag skrev på Twitter den 14 dec 2020 till kulturborgarrådet Jonas Naddebo (C) som valt att inte svara mig.

Detta kan bli intressant med tanke på att EU rätten  2017 har godtagit slöjförbud på arbetsplatser. De offentliga rummen måste säkras för sekulära ändamål, inte religiösa.

 

Osammanhängande politisk konformism

2

Inom några områden finns en konformism som gör att fullkomligt orelaterade politiska ställningstaganden antas hänga ihop.

Jag syftar givetvis på klimatfrågan, invandringen, feminismen och islam.

Vad som är en konventionell ståndpunkt i ena frågan, t ex att klimathotet är verkligt, sägs hänga ihop med en annan konvention, t ex att patriarkatet styr svenska kvinnor.

Så lätt är det inte. Vad som är höger i en fråga i ett land kan vara vänster i ett land.

DANSKA FRISKOLOR

Det erfor jag i den danska friskoledebatten på 1970- och 80-talen. Den danska högern var mot friskolor och vänstern för. Här hemma rasade Olof Palme mot Kentucky Fried Children.

I Danmark finns sedan 1970-talet en frimodig initiativrik alternativvänster som fick fäste i fristaden Christiania. Dessa hippiefamiljer ville inte att den danska staten skulle styra över deras barn och har sedan 1949 en lag som gav skolpeng till ”lilleskoler”,   små ofta alternativpedagogiska experiment med Waldorfinriktning eller bara allmän alternativ inriktning mot konsumtionssamhället. Frihetliga och anti-etablissemang. Ungefär som Miljöpartiet 1980 som då var för friskolor.

ITALIENSKA KOMMUNISTISKA HEMMAFRUAR

I Italien fanns under samma tid radikala kommunistiska feminster som krävde vårdnadsbidrag. En ”social lön” för deras ”reproduktionsarbete” i hemmet. De var stolta autonoma marxister som ville ta hand om sina barn och låta mannen och hans arbetsgivare betala för deras försörjning. Maria Dalla Costa ledde striden.

Ett vänsterförslag som högerns  KD införde 1992 och som vänstern här ratat. Samma sak med klimatet och invandringen. I Schweiz finns ett miljöparti som är emot invandring till landet eftersom det skulle tära mer på naturresurserna.

NY VÄNSTER

Men man kan bara se till invandringen och upptäcka nya perspektiv utanför Sverige. I Tyskland finns ett vänsterparti som vill stoppa invandringen med klassisk vänsterpolitik som ser till arbetarnas intressen. Här finns Marcus Allard, Nils Littorin m fl med liknande inställning.

Feminister kan med samma utgångspunkter inta en kritisk hållning till invandringen som ofta bestått av friska unga män med kvinnoförtryckande värderingar.

Samma inställning kan appliceras på islamiseringen av västvärlden där naiva feminister gått hand i hand med misogyna muslimer.

Få intar den feministiska publicisten Oriana Fallacis tidiga och modiga inställning mot islam i The Rage and the Pride 2004.

LÄTT ATT PLOCKA ISÄR

Vad som med stor möda  slås samman av etablissemanget i dessa fyra områden (klimat, migration, feminism, islam) är lätt att plocka isär. Det enda som håller dem samman är en föregiven officiell ståndpunkt och en pressad retorik.

Att FIs obegripliga slogan ”Ut med rasisterna- in med feministerna!” inte ifrågasatts mer beror givetvis på att partiet haft stöd i etablissemanget.

Klimatdebatten är lika fördummande liksom invandringen och feminismen (där en liberal feminism inte förmått göra sig hörd  medan radikalfeminism och genusvetenskap brett ut sig).

I fråga efter fråga finns alltså ett officiellt svar som alltid kan ifrågasättas, antingen i dess relation till en annan fråga eller i sig. Vänster och höger, politisk korrekt eller inte – ståndpunkter kan alltid formuleras ånyo från nytt håll.

Att bejaka avkriminalisering av droger kan göras med såväl frihetliga vänsterargument som från frihetlig höger. Samma sak med sexarbete. En feminist kan anse att kvinnor är ansvariga individer med rätt att bestämma över sin kropp.

HBTQ har samma vidd men antas vara ett vänsterliberalt projekt. Läs Douglas Murray.

FRAMTIDEN ÄR ÖPPEN

Thomas Gür hade rätt i sin avskedskrönika i SvD igår:

”Framtiden är öppen och det är vi som formerar den, med det vi gör och det vi väljer att inte göra. Och det finns åtskilligt som man kan göra både själv och tillsammans med andra. Ibland kan ett fåtal beslutsamma, hängivna och passionerade individer åstadkomma väldigt mycket. Bara ett par hundra nya personer som engagerar sig samhällspolitiskt för det de tror på, gemensamt och i nya former, skulle ge en oerhörd verkansgrad.”

Med medieprojektet Bullentin kommer utrikesbevakningen här hemma utmanas har jag förstått. Det finns otroligt mer att förstå om hur andra länder löser och analyserar de problemområden vi har. Hur många vet att Bill Clinton skärpte socialbidragen på 90-talet och att Barack Obama senare stramade åt invandringen?

Jag har tidigare analyserat den svenska (och märkligt nog extrema) konformismen i föredrag, inlägg och i min bok Sverige 2020. Den är nu uppenbar och behöver utmanas.

Möjligen har pandemin gjort att vår politiskt perifera nationella inställning uppmärksammats mer.

De varnade väst

Attacker 2001-2020

Dessa hjältar talade, skrev, protesterade, informerade, undervisade om och varnade för islamiseringen av väst. Vissa högljutt, andra milt.

Några mördades, några lever under dödshot, andra kan skriva i medier medan vissa fått sina karriärer stoppade. Offren i Paris, Nice, Wien, Köpenhamn, London, Berlin, Manchester, Stockholm, Madrid, Bryssel, Hamburg och över hela världen uppmanar oss att lyssna på dem:

Roger Salle Sahlström, Mons Krabbe,Geert Wilders, Hans van Wieren, Theo van Gogh, Pim Fortuyn, Lars Hedegaard, Helle Merete Brix, Torben Hansen, Douglas Murray, Per Gudmundson, Fleming Rose, Lars Vilks, Tarek Fatah, Einar Askestad, Inger Carlqvist, Ivar Arpi, Ebba Busch, Jimmie Åkesson, Viktor Orban, Robert Fico, Matteo Salvini, Peder Fjordman Jensen, Sören och Marie Krarup, Pia Kjaersgaard, Rasmus Paludan, Kent Ekeroth, Mattias Karlsson, Richard Jomshof, Chris Forsne, Benjamin Netanyahu, Milos Zeman, Knut Westergaard, Katrine Winkel Holm, Tommy Robinson, Nigel Farage, Hamed Abdel-Samad, Hans Rustad, Hege Storhaug, Helge Laurås, Lena Marie Andreassen, Kenneth Sikorski, Mark Steyn, Ezra Levant, Fay Weldon, Salman Rushdie, KO Arnstberg, Per Wästberg, Mikael Jalving, Kasper Stovring, Morten Urskov Jensen, Kim Moller, Ayaan Hirsi Ali, Ibn Warraq, Bruce Bawer, Marine le Pen, Renard Camus, Eddie Råbock fd Omar, Steen Raaschou, Eric Seymor, Oriana Fallaci, Robert Spencer, Pamela Geller, Hanna Gadban, Aia Fog, Anne Marie Waters, Gavin Boby, Bill Warner, Tania Groth, Nicolai Sennels, Inger Støjberg, Siv Jensen, Sylvi Listhaug, Pernille Vermude, Thilo Sarrazin, Avi Yemeni, Gustaf Kasselstrand, Alexander Bard, Katerina Janouch, Annika Braun, Louise Molander, Sameh Egyptson, Johan Westerholm, Mona Lagerström, Nima Dervish, Nalin Pekgul, Bianca Muratagic, Jessica Stegrud, Sakine Madon, Alice Teodorescu, Alexandra Boscanin, Ann Charlotte Altstadt, Ilan Sadé, Åsa Tallroth, Carolin Dahlman, Daniel Pipes, David Horowitz, Jenny Sonesson, Malin Lernfeldt, Emma Jaenson, Rebecca Weidmo Uvell, Cristopher Cauldwell, Katie Hopkins, Ann Charlotte Marteus, Anna Dahlberg, Lotta Gröning, Paulina Neuding, Mona Walter, Maria Kaljuste, Maryam Namazie, Yasmine Mohammed, Melanie Phillips, Christopher och Peter Hitchens, Bat Ye’Or, Ann Coulter, Wafa Sultan, Brigitte Gabriel, Bengt Malmberg, Taslima Nasrin, Lauren Southern, Vlad Tepes, Irshad Manji, Majjid Navaz.

Jan Sjunnesson, Stockholm 3 nov, 2020, skriver om islam