Kategoriarkiv: Debatt

Diskussion med Vänsterpartist på Facebook hamnar i Expressen

 

Jag har ett par socialdemokrater och vänsterfolk som Facebook-vänner. I en tråd 14 augusti där SD diskuterades- vad annars? – angrep Per Sundgren (V) mig rejält.

Han utvecklade resonemanget i ett långt inlägg i Facebook-tråden med citat från SD:s principprogram och fick svar på tal av mig i denna anteckning. Han avslutade med att tolka mitt inlägg som bevis på att han hade rätt.

Till min förvåning ser jag idag den 5 september att Per Sundgrens inlägg mot mig blivit en debattartikel i Expressen.

Så kan det bli när man läser en meningsmotståndare ordentligt och försöker svara efter förmåga. Tack Per Sundgren och Expressen. Dock har han inte rätt i sak. SD har inte rasismen nedskriven i sitt program alls. Läs min anteckning så ser ni det.

Däremot passar hans minimala definition på medborgarskap det globala kapitalet:

” Den avgörande gränsen går vid medborgarskap. Som medborgare ska du lyda lagarna, men du få ha vilken lojalitet eller identitet som helst och tillhöra vilken religion som helst, alltså svensk medborgarskap”

Med den blir alla arbetstagare utbytbara och flyttbara dit företagen behagar. Vi blir robotar. Det förstår den borgerliga ledarskribenten Ivar Arpi i SvD 18 feb 2017, men inte Per Sundgren.

Annonser

Återupprätta kunskapsförmedlingen i svensk skola

I helgen (20/8, 2017) skrev fyra professorer ett debattinlägg i SvD om att den svenska skolan måste börja förmedla kunskaper. Det fick mig att tänka nedanstående bloggpost som jag skrev för tre år sedan och som nu finns i mitt kompendium Pedagogik och polemik.

Den engelska lärare och skoldebattör som nämndes i min text, Daisy Christodoulou,  har sedan dess uppmärksammats i Axess hösten 2015.

Håll till godo, skolfolk, elever och föräldrar.

 

800px-Matteusskolan_2010a

 

 

Bloggpost 29 september 2014:

Hur märkligt det än kan låta har skolans traditionella men bortglömda uppdrag att förmedla kunskaper knappt diskuteras i skoldebatten. Ändå har detta uppdrag varit centralt för skolan fram till 1970-talet men har sedan dess fått ge vika för annat. Flera argument har förts fram för att skolan i mindre grad ska ägna sig åt att ge elever kunskaper och läget är ganska dystert som de flesta har förstått efter intensiv skoldebatt sedan de usla PISA- resultaten redovisades.

Det första argumentet mot kunskapsförmedling gavs redan av Alva Myrdal i 1946 års Skolkommission. För mycket detaljkunskaper skymde sikten för skolans uppgift att fostra demokratiska medborgare genom nyttig och samhällsrelevant kunskap menade denna socialdemokratiskt styrda utredning. Kunskaper var inget mål i sig utan ett medel för att nå social sammanhållning. Myrdals skolexperter betonade också att läraren skulle agera handledare snarare än allvetande efter ideal från den amerikanska progressiva pedagogen John Dewey.

Att utvecklingen går så snabbt att lärarens kunskaper snabbt blir förlegade var ett annat tidigt argument mot kunskapsförmedling. Bättre då att lära eleverna att söka efter kunskap med nya tekniska verktyg, som idag motsvaras av läsplattor och annan IKT. Bort med skolatlas och in med Google Earth utropade geografilärarna vid Stockholms universitets lärarutbildning 2012 när Jan Björklund ville återinföra användningen av kartböcker. Men de fick ge sig och Jan Björklunds nya läroplan LGr11 föreskriver till och med ett visst kunskapsinnehåll. Ett litet steg mot kunskaper men inte mycket när till och med lärarutbildarna är emot kunskapsförmedling.

Mellan 1994 och 2011 rådde annars anarki i det svenska skolväsendet eftersom inga kunskapsmål angavs utan varje lärare, skolledare och kommun själva fick leta efter vad som skulle läras ut. Bedömningen skulle sedan ske av ”kunskapskvaliteter”, inte ”kunskaper” enligt de postmoderna läroplanerna LPO94/LPF94. Det gick ju sådär och kommunaliseringen hjälpte inte till för skolfolk i de rådvilla 7000 grundskolorna ute i 289 kommuner.

En tredje invändning mot kunskaper som fortfarande hörs är att Sverige inte är ett homogent land längre och därför kan man inte enas om vilka kunskaper som ska läras ut. Utifrån så kallade ”kulturkrig” i USA sedan 1980-talet där minoriteter insisterat på deras intressen förtryckts inom ett skolsystem som dels förvaltats av vita heterosexuella män, dels lärt ut vad vita heterosexuella döda män skapat genom århundraden (Bibeln, Platon, Shakespeare osv.) så har samma befängda idéer importeras till Skandinavien efter år 2000.

Den amerikanska litteraturprofessorn E.D. Hirsch reagerade dock snabbt och gav ut en bok om gemensam bildning och vetenskap som i svensk översättning heter Vad varje svensk bör veta (1991). Hirsch skapade sedan en utbildningsstiftelse, Core Knowledge Foundation. Tillsammans med sociologen Charles Murrays bok Real education (2008) ger dessa initiativ argument för att införa en kanon av gemensamt kulturarv och en liten grund för att uppvärdera gemensamma kunskaper men de är flämtande ljus i bildningsmörkret i väst. I öst har man förstått vikten av att integrera skilda samhällsgruppen genom att utgå gemensam litteratur och historia oavsett religiös och kulturell bakgrund. Danmark inför en litteraturkanon 2004 så visst finns närmare exempel.

En viss tillnyktring har skett i skilda skolpolitiska läger men det kommer ta tid att förändra generationer av lärare och skolexperter som inte vill enas kring att läsa om Nils Holgerssons resa eller Strindbergs verk. Den radikala ungdomskulturforskaren Thomas Ziehe, populär på svenska lärarhögskolor, har numera upptäckt felen med att be barn gå till skolan för att hänga med kompisar och hitta sig själv. För de flesta vuxna är det självklart att man går till skolan för att lära sig, varför annars stiga upp en kall decembermorgon. Men holländaren Ziehes gamla flumpedagogiska ideal från 1970-talet hänger kvar i trendsättande svenska skolor som Fryshusets gymnasiums passionsprogram.

Den unga brittiska läraren Daisy Christodoulou berättar i boken Seven myths about education,utgiven som ebok 2013 och i tryck 2014 av The Curriculum Centre, om den chock hon fick när hon förstod att kunskapsförmedling inte var vad de engelska skolorna värnade om. Istället fann hon sju myter som omhuldades, där liksom i Sverige och i övriga västvärlden:

Fakta underminerar förståelse

Lärarledd undervisning är passiviserande

2000-talet förändrar allt

Du kan alltid kolla upp det

Vi måste lära ut överförbara färdigheter (”transferable skills”)

Projekt och aktiviteter är de bästa sätten att lära sig

Att lära ut kunskaper är indoktrinering

Hon beskriver myterna kortfattat på sin blogg The Wing to Heaven

Hon anser att de sju myterna är konsekvensen av en postmodern utbildningsformalism (”educational formalism”). Innehållet, det vill säga kunskaperna, är inget, formen är allt. Eftersom det postmoderna tänkandet relativiserar all kunskap så finns därmed inget gemensamt att lära ut och former blir vad som återstår. Lätt överförbara färdigheter i informationssökning är skolans övergripande mål, och helst ska detta ske på ett lustfyllt vis av en lärare som inte visar vad den kan, om hon ens gör det. Eleverna ska först lära sig sammanhang genom förståelse, inte basfakta som kan bygga upp förståelse.

I Sverige handlar detta ofta om att prioritera experiment och fantasi framför att kunna de grundläggande fakta om ett område. Fakta förstör fantasin menar de svenska skolexperterna och många lärare och kanske föräldrar med. Tyvärr.

Daisy Christodoulou pekar på myter som finns i hela västvärldens skolsystem men där Sverige utmärker sig negativt genom att ha anammat kunskapsföraktet mer än andra länder. Den svenska språkprofessorn och skoldebattören Inger Enkvist har liknande invändningar mot kunskapsförfallet i sin genomgång av internationella skolsystem i boken God utbildning – och dålig (2013). Vidare berättar historieprofessorn och lärarutbildaren Hans-Albin Larssons bok Mot bättre vetande. En svensk skolhistoria (2011) bakgrunden till att kunskaperna försvann. Se även mina inlägg om lärarutbildningen och svensk skola.

Men hindren är många. Det nuvarande kunskapsföraktet är lagfäst. Skollagens portalparagraf vid grundskolans införande 1962 var att skolan skulle ”främja eleverna allsidig utveckling samt att därvid meddela kunskaper och öva deras färdigheter”.

Lägg märke till ordningen; utveckling (social och/ eller individuell) kommer före kunskapsförmedling. I dagens läroplan LGr11 står avsnittet ”2.1 Normer och värden” fortfarande före ”2.2 Kunskaper”. Att resonera om detta kan verka fjuttigt men det tyder fortfarande på att barnen går till skolan för att upprätthålla normer och värden i första hand. Att lära sig något är väl bra men inget uppdrag längre.

Inlägg i Folkbladet (S) om SD engagemang som värn mot inkompetens

Widar Andersson, chefredaktör på Folkbladet (S), tog 13 aug 2017 in mitt debattinlägg om värdet av fri opinionsbildning för att bekämpa inkompetens.  2015 tog Folkbladet  också in ett inlägg , då   om hur invandringsproblemen är svenskarnas ansvar, inte invandrarnas.

Flyktingkrisen har lett till ett större politiskt engagemang. Kanske kan detta i slutändan istället minska politikens makt resonerar Jan Sjunnesson, oberoende Sverigedemokratisk debattör

Denna paradox ska förstås utifrån det faktum att de flesta människor är politiskt ointresserade och överlåter viktiga samhällsangelägenheter till folkvalda. Men om politikerna inte håller måttet och deras inkompetens leder till att vardagen påverkas för vanligt folk kan de känna sig tvingade att engagera sig trots ointresse.

Det är vad som skett efter flyktingkrisen 2015. Med asylbaracker på skolgårdar, överrepresentation av pojkar i skolor, hela byar med flerdubblad befolkning, långa köer till tand- och sjukvård pga riksdagsbeslut 2013 om vård till sk ”papperslösa” jämsides med stort offentligt och ideellt ansvar för att ta emot migranter, har det dagliga livet förändrats i alla delar av landet och särskilt på vissa landsorter. En polarisering har uppstått som vi inte kan blunda för och som ställer krav på ställningstaganden för eller emot den förda politiken.

Många som är missnöjda med den förda invandringspolitiken har röstat på SD. Fler har också engagerat sig som medlemmar och medlemstalet har stigit från 3 000 till 26 000 medlemmar mellan 2007 och idag. Många av SD:s medlemmar är tidigare politiskt oerfarna, men ändå kunniga och erfarna och ser ingen annan utväg än att gå med i ett politiskt parti. Detta nya politiska engagemang mot förd invandringspolitik inkluderar såväl vissa medlemmar i allianspartierna som det nya partiet Medborgerlig Samling som vill se en mer restriktiv hållning. Ett fåtal socialdemokrater har också insett det allvarliga läget och tagit strid mot regeringen.

Om ansvariga politiker fattar felaktiga beslut som inte är bra för medborgarnas vardagsliv har väljarna i slutändan inget annat sätt att påverka än att rösta vart fjärde år. Legala och illegala migranters påverkan på snart sagt alla svenska samhällssektorer under de senare åren har lett till ett aktivt, men också polariserat ställningstagande. En minoritet stödjer dagens politik och en majoritet vänder sig mot den. I många fall vänder de sig därför till just SD, för att stävja en politik som släppt in ett stort antal asylsökande på oklara premisser.

Man kan likna detta nya och tidsbundna engagemang vid värnplikten. Alla män genomgår en kort utbildning för att vid krigsfara kallas in vid sidan av den stående yrkesmilitären. Alla kan rösta, men i kristider uppfattar de att röstande i val inte räcker till. Då går de in i partier för att påverka för att sedan dra sig tillbaka precis som när fred råder igen.

Få vill vara soldater eller politiskt aktiva, men som tur är finns tider när ansvarsfulla medborgare inser vad som krävs av dem själva. Då drar man ut i strid i fält och i folkvalda församlingar. Ett tillfälligt politiskt engagemang för att stoppa felaktiga beslut och minska politikens makt över medborgarnas vardagsvillkor. Ett politiskt engagemang mot politiken.

Kort-kort lärarutbildning

Äntligen börjar lärarutbildningen ifrågasättas på allvar vilket jag gjort tidigare i Pedagogisk Forskning , Lärarnas Tidning och på andra håll.

Maria Ludvigsson i SvD och Benjamin Dousa in DN har idag båda ett förslag som jag själv lagt ned lite tid på för ett par år sedan:

En mycket kort lärarutbildning för intresserade med ämneskompetens.

Idag tar det tre terminer i en sk PPU (Praktisk-Pedagogisk Utbildning) men i USA och Kanada kan denna omskolning ske på mindre än halva tiden.

Detta förslag lanserades för det privata lärarutbildningsinitiativet Veraciter AB 2012 när jag fortfarande var lärarutbildare vid Stockholms universitet och ingår i min bok Pedagogik och polemik:

Kort-kort lärarutbildning 

Lärarutbildning är traditionellt en lång yrkesutbildning bestående av ett ämnesinnehåll/yrkeserfarenhet och en pedagogisk del. I Sverige tar pedagogik och ämnesdidaktik ungefär tre terminer.

Lärarstudenter kan antingen gå ett lärarprogram med alla delar eller läsa pedagogiken senare om de har en relevant ämnesexamen/yrkeserfarenhet.

Men det finns ett tredje sätt:

Mycket korta pedagogiska program (3 till 12 månader), en omskolning av yrkesarbetande med relevant bakgrund eller examina.

Jag kallar den ”kort-kort lärarutbildning” för att skilja den från den separata pedagogiska utbildningen.  I någon mån har jag själv haft mycket korta kurser i Heby och Ljusdal för blivande lärarvikarier (1 – 4 veckor) som uppdragsutbildning från Uppsala universitet.

Men i USA och Kanada finns etablerade kort-korta lärarutbildningar sedan ett par decennier som också har utvärderats av forskare. Här är några resultat:

  • Kanadensiska lärarstudenter inom kort-kort program minst lika bra på att undervisa och hålla ordning i klassen än de i långt program [1]
  • Amerikanska kort-korta påbyggnadskurser på 3 – 12 mån är tillräckligt bra
  • Kurserna inte avgörande för framgång men beror på skolpraktik och de medelålders omskolade lärarstudenternas bakgrund
  • ”The most poignant implication of the importance of [different teacher education] paths stems from the fact that some beginning teachers are effective teachers on their first day on the job. This existence proof runs counter to the widely held assumption that all new teachers must struggle through their first year”. [2]

 

Det sista citatet visar att äldre erfarna ämneskunniga väl klarar av att undervisa direkt från början, vilket min far gjorde i väg- och vattenbyggnad vid Fyrisskolans gymnasium ett par terminer när han pensionerat sig på 1990-talet.

Inom OECD drog man liknande slutsatser 2010 [3]:

  • Finns ingen ideal policy för lärarutbildningar
  • Alternativa och snabbare ingångar i lärarutbildning rekommenderas
  • Alternativa studiegångar lika framgångsrika som traditionella men billigare
  • Kort lärarutbildning leder till mer flexibel start och bra beredskap inför arbetslivsförändringar
  • Kort lärarutbildning nödvändig för djupare ämneskunskaper
  • Negativa aspekter av kort program: svagare pedagogiska kunskaper, mindre sammanhang och mer ämnesprofilerad än mot undervisning
  • Alternativa ingångar bra för säkra tillgång till lärare med varierande bakgrund
  • Långt program avskräckande för potentiella lärarstudenter

 

Även i den svenska Teknikdelegationen fanns samma förslag 2010 [4]:

”8.3.4 Förkortad lärarutbildning för ämnessakkunniga

Allvaret i problematiken med bristande ämneskompetens bland  lärare inom de ämnen som delegationen bevakar är mycket stort. Samtidigt finns det ett behov av att höja elevernas kunskapsresultat snarast möjligt. Därför finns skäl att göra särskilda insatser som kan ge relativt snabba resultat. Med detta i åtanke föreslår Teknikdelegationen att en satsning görs på en förkortad lärarutbildning för ämnessakkunniga inom matematik, naturvetenskap, teknik och IKT.

En sådan satsning på förkortad lärarutbildning bör rikta sig specifikt till personer med mycket hög ämneskompetens. En intressant målgrupp utgör disputerade naturvetare, vars förmåga att kunna tillgodogöra sig ny kunskap torde ligga på en så avancerad nivå att studietiden kan kortas betydligt i jämförelse med den reguljära kompletterande lärarutbildningen”.

Återstår att se om de lågpresterande svenska lärarutbildningarna kan anordna detta själva eller om privata alternativ kommer göra det först.

 

[1] Preparedness to teach: A comparison between consecutive and concurrent education students. X. Li. Alberta Journal of Educational Research. Vol XLV: 2, 1999.

[2] Fighting the wrong battle in the teacher-preparation wars, D.C. Humphrey & M.W. Wechler, Education Week, Vol 26:01. 2006

[3] Intitial Teacher education and continuing training policies in a comparative perspective. P. Musset, OECD Working Paper no. 48, 2010

[4] Vändpunkt Sverige – ett ökat intresse för matematik, naturvetenskap, teknik och IKT. Betänkande av Teknikdelegationen. SOU 2010:28

 

 

Kosmopolitiska samhällen har växt fram ur europeiska nationer

Replik till Ulf Öfverbergs inlägg i SVT Opinion utifrån mitt inlägg

Liberalen Ulf Öfverberg vill i sitt inlägg  få in SD i en smal nationalistisk fåra men drar med sig flera ledande socialliberaler som bättre förstår att uppskatta samhällsgemenskaper.

De ledande tänkare, som sedan 1980-talet kritiserat liberalismen för att inte rätt värdera lokala och nationella gemenskaper utan bara se till individer, instämmer med SD i att ett land är mer än bara ett juridiskt kontrakt mellan individer.

Jag syftar på John Rawls, Charles Taylor, Michael Sandel, Jürgen Habermas m fl (se min antologi Kommunitarism och Andreas Johansson Heinös avhandling Hur mycket mångfald tål demokratin? ).

Öfverberg efterlyser en ”idékamp” vilket jag  givetvis välkomnar. Han menar att SD-sympatiörer bara ägnar sig åt hat, lögner och dessutom antisemitism. Angående det sista så syftar han på den krönika i Avpixlat som jag själv öppet tagit avstånd från   så där är vi eniga.

En kvalificerad diskussion om vad som utgör en samhällsgemenskap har i anglo-saxisk filosofi pågått i ett par decennier under rubriken ”communitarianism”. Den ”mot-upplysningstradition” som Öfverberg ingår inte där och inte heller i SD:s principprogram.

Tvärtom är upplysningen en del av en specifikt europeisk historia. Det ”öppna, kosmopolitiska samhälle” Öfverberg försvarar är redan det en skapelse av upplysningsnationer som Frankrike, USA, Storbritannien och Holland. Nationalism är inte alltid hinder för frigörelse utan kan tvärtom utveckla friheten.

De universella  kosmopolitiska värden som liberalismen företräder är rotade i vår världsdel och värda att försvara utifrån nationella ideal. Öfverberg gör tankefelet att individer skapar värderingar. Liberaler har ofta svårt att förstå kultur och sin egen historia.

Vill man värna individer och ett öppet kosmopolitiskt samhälle bör man värna en europeisk nation som Sverige.

Jan Sjunnesson, oberoende Sverigedemokratisk opinionsbildare och fil mag i filosofi

 

Inlägg i SVT Opinion till SD:s försvar

Jag bemötte på SVT Opinion den 26 juli 2017 liberalen Ulf Öfverberg som kritiserat SD för att vara alltför kollektivistiska.

Mitt försvar , som skrevs om som replik men var ett eget inlägg i samma diskussion, gck ut på att stå upp för en liberal dygd, den individuella rätten att få uttrycka sig fritt, något som liberalen JS Mill värnade om.

Lär av liberalen JS Mill för att kunna åtgärda fel

Liberalen Ulf Öfverberg anklagar Sverigedemokraterna för att vilja förändra landet genom att befästa ett ”’svenskt’ kollektivt kulturarv”.  Vidare ska SD enligt honom vilja befrämja ”den svenska nationen”, ett begrepp som Öfverberg anser att SD tolkar som att det betyder ”folk” med ”nedärvd essens”.

SD får svara honom angående partiprogrammets formuleringar. Jag yttrar mig här bara som SD-vänlig opinionsbildare.

Öfverbergs ärende är att upprepa tidigare verkningslös smutskastning av invandringskritiker inom och utanför SD, och bortse från alla de väljare som oroar sig för de misstag och felaktiga beslut som gjorts i svensk invandringspolitik, SD:s profilfråga där partiet länge haft monopol på skeptisk inställning men nu gått vidare till fler politikområden vilket ogillas av Öfverberg.

Här ska bara en fråga ställas, den om invandringens negativa konsekvenser, men som blir omöjlig att besvara om den intolerante liberalen Ulf Öfverberg får råda:

Hur kan Sveriges makthavare kunna åtgärda misstag i invandringspolitiken om de inte får reda på dem på grund av beskyllningar för rasism?

Liberalismens anfader J.S. Mill  https://en.wikipedia.org/wiki/John_Stuart_Mill#Freedom_of_speech listade på 1800-talet tre argument för tryck- och yttrandefrihet som är aktuella för Sverige idag.

Meningsmotståndare bör enligt Mill få yttra sig för att

1) De kan ha rätt och då tjänar vi alla på att få mer kunskap
2) Även om de har fel kanske det finns någonting i deras idéer och kritik som ger oss mer kunskap
3) Även om de inte skulle ha rätt i någonting eller inte har någonting att lära oss, så gör deras uppträdande i debatten att vi bemöter dem och tänker över våra egna åsikter. Vi blir mer säkra på våra åsikter genom att våga låta andra kritisera oss.

Nummer 1 är viktigt idag eftersom det innebär att brister kan korrigeras om man får reda på dem, vilket inte alltid är fallet.

Från hemtjänstpersonalens felmedicinering av äldre som orsakas av språkförbistring, till polisens handfallenhet inför hedersförtryck, finns det en ovilja att tala öppet om vad berörda personer och institutioner vet. Det gäller både utsatta och ansvariga.

Från 1985 tillät Sovjetunionen under Michail Gorbatjovs ledning en viss öppenhet, ”glasnost”. Den sovjetryska staten fungerade så illa just för att information inte tilläts flöda fritt, vare sig via marknadsmekanismer eller genom en fri diskussion om vad som borde göras åt det alltmer katastrofala läget som sedermera orsakade kollapsen 1991.

Det är ingen slump att västvärlden ligger före andra civilisationer. Vi har tidigt tillåtit fri åsiktsbildning; först i Grekland på 400-talet f. Kr, sedan i den romerska senaten och särskilt tydligt i vårt universitetsväsende från 1000-talet. I och med renässansen tog väst ledningen i välstånd och tankefrihet. Självkritik har ingått i vår civilisation på ett unikt sätt.

Att kunna tala, tänka och yttra sig fritt leder till välstånd givet att makten tillåter kritik. De så kallade alternativa medierna har inneburit en stor förändring i rapporteringen om invandringens problem. Dock kommer de sociala medierna, särskilt Facebook, bli avgörande under valrörelsen 2018, förutspår jag efter att ha sett en större öppenhet i flödet efter att Peter Springare, Katerina Janouch och andra visselblåsare, däribland många liberaler av Mauricio Rojas slag, har tagit bladet från munnen.

Facebookbekanta berättar allt mer öppet om vad de sett och hört. Berättelser från landsbygden blandas med förortsrapporter. Socialsekreterare, lärare, poliser, advokater, vårdpersonal – många röster vågar nu tala om vad som inte fungerar.

Det är självklart att saklig information måste tillåtas nå ansvariga. Först då kan problemen åtgärdas, vilket #transportgate lärt regeringen i dagarna.

2018 kommer allt fram i ljuset för det kokar ute i landet. Det bästa som makten kan göra är att lyssna och lära av Mill och Gorbatjov.

Jag är övertygad om att JS Mill hade låtit SD delta i debatten om han levat idag. Sanna liberaler räds inte åsiktsfrihet.

Jan Sjunnesson, före detta skribent på Avpixlat, oberoende Sverigedemokratisk opinionsbildare”

 

SD:s vitbok också svart

Under Sverigedemokraternas dag 7 juli 2017 i Almedalsveckan meddelade såväl Jimmie Åkesson som Mattias Karlsson   att partiet välkomnar en vitbok om partiets omstridda historia.

Det är ett utmärkt förslag eftersom de 20-tal böcker som skrivits om SD knappast varit objektiva, se t ex Mats Wingborg . Men det räcker inte att berätta om ”de vilsna åren” (partiets egen beteckning i en skrift till partiets 25-årsjubileum , sid 18 ) i början av 1990-talet.

Vad som bör läggas till en vitbok är en historik över de övergrepp partimedlemmar utsatts för genom åren fram till idag.

De mest kända exemplen uppsägningen av läraren Richard Jomshof 2005 och när Utrikesdepartementet sparkade praktikanten Kent Ekeroth  från svenska ambassaden i Israel 2006.  Massor av medlemmar har blivit misshandlade, som Martin Kinnunen  och Mattias Karlssons tal   (i videon berättar han sin version av SD:s historia och överfallet i Lund som gjorde honom medvetslös).

Men ändå saknas dokument och rättsfall om alla de tusentals okända partimedlemmar som fått sina bildäck sönderskurna, bromsar manipulerade, fönster krossade, oönskade varubeställningar, trakasserier och hot mot sig själva och sin familj samt ren misshandel.

De som varit med sedan 1988 börjar bli till åren komna och bör intervjuas innan de glömmer, insjuknar eller dör undan. Anmälningar måste letas fram ur arkiv. Sverigedemokratiska riksdagsledamöter löper störst risk för att utsättas för våld och hot än idag så ämnet är tyvärr aktuellt fortfarande.

Möjligen finns det ingen forskare i Sverige som skulle kunna åta sig uppdraget utan att misstänkas för att gå SD:s ärenden. Helene Lööw, Anna-Lena Lodenius  och de som hittills försökt skriva om SD är inte aktuella. Antingen måste forskaren vara under 30 år för att inte ha alltför många förutfattade meningar eller så får man gå utomlands. 

I Norden finns många duktiga akademiker som kan ämnet och behärskar svenska, som Ann-Christine Jungar  , en klok statsvetare som möjligen kan ingå i en forskargrupp, men inte leda själva historieforskningen. Men kanske är det till andra sidan Atlanten man måste gå.

I USA finns Ben Teitelbaum som doktorerat på nordisk nationalistisk rockmusik , sk ”vikingarock”,  och skrivit om neutralt om SD i New York Times 

Han är en av flera tänkabara som skulle kunna bidra till att skriva en vitbok om svärtan i SD i en forskargrupp. Möjligen skulle Jonathan Friedman, som forskade om nationalister och invandringskritiker redan på 1990-talet, också kunna delta i en sådan grupp.

Jag har några namn på personer som gärna vill berätta om vad de och andra utsatts för sedan 1988. Det är viktigt att denna sida också dokumenteras i en vitbok om SD utan några förbehåll.  Men det är bråttom.