Kategoriarkiv: Debatt

Invandringskritikernas sociala och kulturella ställning

”Sverigedemokratin är tafflig, jag ser människor i foppatofflor framför mig, såna som gillar att grilla flintastek”, Ann Heberlein, intervjuad av Jens Liljestrand i Expressen, 1 sept 2021.

Denna text behandlar de personer och de politiska rörelser som levererat kritik av invandringen till Sverige sedan 1980-talet.

Den bärande tesen är att de folkliga kritikernas låga sociala ursprung har dragit ned tilltron till deras budskap och lett till omfattande förakt. De kvalificerade kritiker som har och har haft positioner inom kultur, medier och akademi har varit få och isolerade. Sammantaget har de svaga sociala och kulturella banden till etablissemanget varit avgörande för om deras argument ska bemötas sakligt eller ej.

SVERIGEDEMOKRATERNAS BRÖTIGA BÖRJAN

Att jämföra hur S och SD behandlades när deras rörelse och idéer var i sin linda är viktigt för att förstå varför den enda upptogs snabbt i etablissemanget, medan den andra hånades. En nyckel till förståelse är att analysera de personer som kritiskt debatterat den förda invandringspolitiken med eller utan koppling till SD.Medan socialdemokratin organiserades utifrån fackföreningsrörelsen i slutet av 1800-talet med stöd från det unga radikala avantgardet (Strindberg) och högreståndspersoner (Branting, som hade gått i småskola med blivande kungen Gustav V) har Sverigedemokraterna, och vissa av dem som fört fram kritik av invandringen, vandrat en helt betydligt besvärligare väg. Att ha nått 20 % i väljarkåren är därför en unik bragd som bör leda till omfattande forskning och debatt.Att Vitt Ariskt Motstånd, Bevara Sverige Svenskt och andra småpartier, däribland SD, fötts ur arbetarklassen är vida känt. Få medelklassungdomar ville förknippas med bomberjackor och stålhättade kängor.Dessa frustrerade arbetarkillar hade tidigt känt av de problem som invandringen skapat vilket hade förtigits i medierna. Anders Klarström, SD förste ordförande, har berättat om de första åren från 1988-93 med SD i sin bok. Det hat och hot som SD mötte bör snarast dokumenteras. Jag lämnar frågan om äkta rasism här men visst fanns och finns rasism inom de invandringskritiska leden, liksom i samhället i övrigt.Vad jag vill göra här är att lista några av de intellektuella och aktivister som utanför och i SD tagit upp liknande kritik.En tidig sådan kritiker som själv upplevt missförhållanden på och med flyktingförläggningar på 1980-talet var den moderata läkaren Eva Bergqvist. Hon stoppades inte av Carl Bildt, som tvärtom försvarade henne mot två SVT-reportrar 1990, däribland Lars Adaktusson.Till de tidiga kritikerna får man räkna Thomas Gür som i borgerliga sammanhang publicerat rapporter och debatterat sedan 1980-talet i pressen. Han ifrågasatte den ljusa bild som gärna uppmålades, från vänster till höger, över lycklig integration. Landsmannen Magnus Karaveli publicerade 1997 en bok om en god nationalism där invandring diskuteras mer realistiskt. Möjligen kan folkpartisten Ana Maria Narti räknas till de etablerade politiker som kunde se brister i integrationen, men hon var aldrig uttalad kritiker av invandringspolitiken.Dock är det långt från ledarsidor och borgerliga blad som de första analysera kommer underifrån. Den lilla stenciltidningen Blågula Frågor stod nog främst under 1990-talet under ledning av Jan Milld och Anders Sundholm, dit senare debattören och socialsekreteraren Birgitta Sparf sökte sig.

PASSIVISERANDE INTEGRATIONSPOLITIK

Faktum är att många i etablissemanget vågade diskutera den passiviserande integrationspolitiken som behandlade dessa, ofta kompetenta, utlänningar som barn. Liberalen och fd RFSU-ordföranden Hans Nestius satte ihop en antologi 1995 med Mauricio Rojas bl a. Inom S skulle Leif Blomman Blomberg hinna öppna upp några debatter innan leden slöts efter millenieskiftet av Mona Sahlins fraktion.1997 skedde ett medialt genombrott då Kajsa Ekholm Friedman, biträdande professor i socialantropologi i Lund, talade inför en publik, organiserad av den löst sammansatta gruppen Folkviljan och massinvandringen. Hon hade fått frågan om mångfald var ett bra sätt att organisera samhällen vilket hon besvarade negativt med exempel och erfarenheten från Afrika, Latinamerika och Polynesien.Underlaget blev till två inlägg i DN som väckte stort rabalder, inte minst inom de svenska socialantropologernas läger. Maken Jonathan Friedman, professor i socialantropologi i Lund även han, skrev ett satiriskt inlägg i Current Anthropology 1999 och gav sedermera ut en studie av svensk politisk korrekthet, PC Worlds, se länkar med gratis pdf av boken.Jonathan Friedman samlade fler forskare och debattörer. däribland Åke Wedin, fd chef vid Arbetarrörelsens arkiv, kring sig till en antologi, Exit Folkhemssverige som utkom 2006. Den analyserar 1990-talets invandring från Balkan och begreppet ”mångkulturalism” i internationell forskning och jämförande studier.Vid denna tid började utlänningar i och utanför Sverige formulera kritik.2000-talet första år var det dags för fyra Lundastudenter och SD-are, Åkesson, Söder, Jomshof och Karlsson, att formera sitt ledarskap över det lilla men växande partiet. Söder är civilingenjör och officer, Jomshof gymnasielärare, medan Karlsson och Åkesson har oavslutade universitetsstudier. De är sk organiska intellektuella i Gramscis mening.Ingen av dem har på djupet analyserat migrationsfrågor utan de har varit upptagna med att organisera SD. De har skrivit debattinlägg och hållit anföranden men kan inte sägas vara intellektuella invandringskritiker.Det är först meGunnar Sandelins inlägg i DN 2008 och KO Arnstbergs bok Sverige och invandringen samma år som några kvalificerade författare tar sig an det kontroversiella ämnet. De två samarbetar sedan 2013 med bloggen Invandring och mörkläggning och har gett ut tre böcker tillsammans.Annars har två anonyma opinionsbildare verkat vid samma tid, och ofta i förbindelse med Arnstberg och Sandelin, nämligen journalisten Julia Caesar och statistikern Affe Karlsson. Julia bloggade länge på den svensk-danska webbsidan Snaphanen varifrån hennes krönikor hämtades och trycktes i tre volymer 2010. Hon har numera en egen blogg och har avslöjats av Expressens kultursida.Affe Karlsson är ännu anonym och har en fullmatad statistikblogg med en del satir. Jag gav de båda medaljer 2023 i min framtidsskildring.Sedan 2015 har fler vågat framträda, däribland den fd borgerliga ledarskribenten Marika Formgren men alla har fått betala ett högt pris. De debattörer som tillkommit sedan dess är mer mediala men fortfarande saknas ordentlig forskning och djupa diskussioner om invandringens konsekvenser.Jag skrev två översikter 2019 i Katerina Magasin av den svenska invandringsdebatten, här och här.

INTERNATIONELLT

Utanför Sverige har länge invandring debatterats och beforskats. Danskarna var tidiga, se här, här och här, liksom norrmännen, här, här, här och här. Finland är ett särfall.Till betydelsefulla invandringskritiska debattörer och forskare i Norge kan räknas Hans Rustad, Hege Storhaug, Asle Toje, Halvor Fosli Peder Fjordman Jensen, och i Danmark, Lars Hedgaard, Mikael Jalving, Kasper Støvring och hela Trykkefrihedsselskabet.Se min bok Skandiavisk kulturkamp för bakgrunder.I USA skrev kulturskribenten Bruce Bawer debattböckerna While Europe slept 2006 och Surrender 2009, vilka båda hyllades, liksom den ekonomiske journalisten Christopher Caldwells Reflections on the revolution in Europe 2009. New York Times skrev om Caldwells bok:

”When an insecure, malleable, relativistic culture [Europe’s] meets a culture that is anchored, confident, and strengthened by common doctrines [Islam’s], it is generally the former that changes to suit the latter”.

I Storbritannien har Douglas Murray hållit fanan högt och medverkat i etablerade medier, men förpassats till svenska alternativmedier (Dispatch International och Swebbtv) fram till 2019 då SRs Studio Ett lät honom säga något kortfattat med oförstående kommentator från vänster och presenterade honom som kontroversiell.Hans bok The Strange Death of Europe (2017) är mycket läsvärd men är inget eget forskningsarbete. Oxfordprofessorn Paul Colliers Exodus (2013) är nog det senaste jag läst som bara fokuserar på migration. Debattböcker är annars vanligt inom denne genre, som t ex den tyske politikern Thilo Sarrazins bok från 2010 om hur Tyskland avskaffar sig självt och som fick pris i Danmark 2013.Till dessa kan läggas Jonathan Haidt, Melanie Philipps, David Goodheart, Matthew Goodwin och säkert andra namn ni kan tipsa mig om. Nu tillbaka till den svenska ankdammen.

HÄXBLANDNING

Lägger man ihop politisk korrekthet, svensk konflikträdsla, välfärdsstatens klientilisering med invandring/integration/migration får man en häxblandning som tar kål på vilken debatt som helst. Jag vet inte hur många skämskuddar jag har avverkat genom att genomlida tevesända debatter om just invandringen.Det spelar ingen roll om SD eller någon vettig invandringskritiker, som Gunnar Sandelin, är med. Resultatet blir alltid pinsamt och svennigt. Kan hålla med Heberlein men foppatofflorna sitter oftast på personer som SVTS:s Camilla Kvartoft och Belinda Ohlsson.Idag har vi ett tiotal personer som skrivit kvalificerat om invandring: Karl Olof Arnstberg, Patrik Engellau, Jan Tullberg, Gunnar Sandelin, Jan Ekberg, Johan Westerholm, Andreas Johansson Heinö, Joakim Ruist, Thomas Gür, Jesper Strömbäck, Magnus Henrekson, Emma Neuman och Tino Sanandaji.Arpi, Cwejman, Neuding och Bulletin-gänget står i farstun liksom ledarskribenter på GP, SvD, Expressen, DI, Kvartal, Barometern, NWT, Dagen.Ni kan säkert fler namn och lägg till dem i kommentarsfältet. Av dessa skulle en klok mediekanal kunna beta av 3-4 i taget med en gemensam neutral utfrågare (Anders Holmberg?).Fokus ska inte vara stök på bibliotek och simhallar eller usla skolor, eller akutmottagningars säkerhet eller religion eller kulturarv eller kriminalitet eller jude-, homo – och kvinnohat eller bidragsnivåer eller politisk korrekthet eller Det Välfärdsstatliga Komplexet eller fega medier eller Sveriges totala kostnader (1,5 % av BNP enligt Jan Ekberg 2009, 7 % enligt Jan Tullberg 2020).Fokus ska vara invandringen. Av dessa tror jag att fyra skulle kunna bjuda på en intressant debatt: Arnstberg, Engellau, Ruist och Heinö.

SLUTORD

En fråga kvarstår dock: Vad med den låga sociala bakgrunden hos SD och de ilskna svenskar som skriver arga kommentarer på nätet om utlänningar och jagas av Näthatsgranskaren, Researchgruppen och Aschberg/Boisen? Kan några mer framstående företrädare för en saklig kritik få etablissemanget att acceptera mer av SD och den folkliga vreden?Tyvärr tror jag inte att något kommer ske på kort sikt. Det parti jag gått med i, Medborgerlig Samling, har ett migrationspolitiskt program av det slag jag efterlyser och partiet har samlat sansade fd Alliansväljare i en ambitiös ny medborgarrörelse, dock inte en folkrörelse som SD stampat upp ur den svenska landsbygdsmyllan.Varken SD eller MED kommer behandlas utifrån sakliga resonemang av medier och politiker på länge än. De två partiobundna personer som nu står i främsta ledet och levererar insiktsfull kritik av invandringen praktiskt taget dagligen, Arnstberg och Engellau, är 70-årsåldern. Därmed är läget prekärt.Utan påfyllning av nya kvalificerade debattörer och forskare så ser läget allt annat än ljust ut. Möjligen finns fler kloka yngre personer inom alternativmedier som Palestra, Motpol, Swebbtv, Nya Tider men de kommer aldrig accepteras.Kanske Oikos, Konservativa Förbundet, Heimdahl kan göra något mer acceptabelt men jag har inte sett mycket som har invandringsfokus utan även där tassar man runt, liksom på Westerholms Ledarsidorna. Just invandringen är den fråga alla skyr och som leder till låsningar för att tala med Jan Tullbergs utmärkta bok Låsningen (2014).Att konstatera att klassföraktet (mot SDs väljare) från de besuttna fortfarande råder är beklagligt men sant. Kanske måste medelklassen drabbas själva och formulera frågor som de värjt sig för.Kommentera gärna!Tillägnar denna drapa de två smartaste arbetarkillarna jag någonsin träffat, Roger Sahlström och Mats Dagerlind.Sjunne, 11 oktober 2021 i Frillesås, norra Halland

Heberlein, Heeg, Stegrud och Westerholm 2017

Igår gjorde Expos Jonathan Leman mig uppmärksam på att Ann Heberlein försvarat mig mot Expo 2017 i ett filmat samtal med Johan Westerholm, Erik van der Heeg och Jessica Stegrud i Almedalen.

Jag hade bloggat om det (se nedan) och mera om Expos uthängning av mig i sin statsstödda tidskrift, men glömt bort det. I klippet ovan säger Ann Heberlein att Expos uthängning av mig borde vara olaglig.

Vad som hänt sedan dess är att Expo fortsatt att registrera åsikter trots att jag begärt utdrag från deras register om mig flera gånger, att ledamöter i Expos styrelse kan knytas till AFA/Researchgruppen/Piscatus och Kulturhuset/Stadsteatern, att  Jessica Stegrud valts 2019 in i EU-parlamentet för SD och att Ann Heberlein dokumenterat den stigmatisering hon utsatts för genom att skriva mot den offentliga värdegrunden.

Jag har inte läst Heberleins bok Fallet men ska göra det. Hon gjorde en intervju med mig 2017 om mina skolerfarenheter för Westerholms webbkanal, men den sändes aldrig.

Lyssnar man vidare i klippet ovan från Almedalen 2017 så är det tydligt att Jessica Stegrud är otålig inför den tystnad som då rådde bland seminarier och deltagare i Visby då. Hon efterlyser mer öppenhet och samtal om de viktiga utmaningarna, integration och ekonomi, men tyvärr tror jag att för lite har hänt på fyra år.

Fortfarande tassar debattörer och medier runt i marker som SD och alternativmedier beträtt i decennier. Den folkliga vreden artikuleras sällan, utom i kommentarsfälten,  och de undantag som finns i etablerade medier, Bulletin, GP, SvD och Expressen ibland,  Kvartal, är fortfarande för svaga mot Public Service och de stora drakarna.

Att höra dessa fyra debattörer diskutera den ängslighet som de såg 2017 i Almedalen är än mer pinsamt eftersom de själva är ganska ängsliga. Ingen av dem nämner ordentligt och utförligt elefanten i rummet, den misslyckade invandringspolitiken.

Videon A Swedish Elephant är knappast heller fullgången. Men man märker att 2017-18 fanns tecken på en  marginell förändring i medier som nu inte tagit fart även om Riksvideos är det bästa som hänt sedan Swebbtv.

Tino Sanandaji talade på Westerholms arrangemang i Almedalen då 2017 och jag lyssnade. Bra men inte tillräckligt. Att igen fyra år senare inse att ängsligheten finns kvar i debatten är bedrövligt.

/JSj

***

Juli 2017:

När jag rör mig ute bland folk som i Almedalen förra veckan på Gotland händer det tydligen att mina möten och samtal fotograferas för att kunna hänga ut mina samtalspartners.

Ledarsidornas Johan Westerholm och Ann Heberlein som också var i Visby i början av juli 2017 nämnde detta för mig personligen obehagliga polariseringsgrepp av åsiktspoliser vid två videosamtal i Ledarsidornas serie ”Almedalen – andra sidan”:

8.40 min in från 4 juli

4.45 min in från 6 juli

Ann Heberlein lade till att hon sett tidskriften Expos 10-sidiga reportage om mig och kommenterar att jag är en märklig figur som funnits i offentligheten i decennier, men aldrig haft någon plattform eller inflytande. Men jag är inte en farlig människa på något sätt sa hon 🙂

Hon tyckte att det är skamligt av Expo att hänga ut en privatperson utan någon som helst reell makt. Det borde vara åtalbart avslutade Heberlein. Samma gäller Katerina Janouch

Expo nummer 2/2017 finns inte online men ni kan se av bilderna hur de lagt upp sitt reportage eller uthängning som Ann Heberlein kallar det:

Fotot är taget från 23 april 2016 då jag tillsammans med Tania Groth från danska For Frihed och Ingrid Carlqvist talade mot islamiseringen av Sverige i arrangemang av svenska För Frihet, en informell aktionsgrupp som levde under 2016. Så långt är allt gott och väl.

Men sedan våren 2017 har jag tagit avstånd från Ingrid Carlqvist, från högerradikala grupper, slutat skriva i alternativmedier, vilket uppmärksammats av Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg.

Expo vet detta mycket väl men väljer ändå sitt gamla verkningslösa upplägg att allt runt SD är högerextremt (Expo buntar ihop SD, Ingrid Carlqvist o NMR), även om man som jag offentligt tar avstånd från just dessa för mig främmande och fientliga radikala ideologier och grupper (googla mitt namn och Nordfront, Motgift, sionism, Pride Järva, så ser du hur de ser på mig).

Expo kanske hade skrivit klart sina tio sidor om mig när jag bloggade i april 2017 om att jag inte längre stödde Ingrid Carlqvist och tog avstånd från en antisemitisk krönika i Avpixlat. De hade kunnat fått en mer sanningsenlig historia om de tagit upp denna vändning, men synd att spräcka en bra story tänkte Expo:s Anders Dalsbro och Jonatan Leman och använde över ett år gamla inaktuella bilder.

Etablerade medier som Expo vill gärna bunta ihop oss kritiker av invandringspolitiken till en och samma åsiktsgemenskap, där inga nyanser finns. Det finns en agenda i att få oss samtliga att framstå som människofientliga, uppenbart konspiratoriska och antisemitiska.

Allt jag sysslat med sedan jag början av 2010-talet då jag skrev mina böcker, bloggade och debatterade först på Newsmill, sedan Samtiden och Avpixlat samt sände studiosamtal i Swebbtv har varit reformistiskt i SD:s mittfåra (där allt fler MSM samsas) och ganska pragmatiskt även sett från övriga partier.

Mina egna upptåg har mer varit för att dra igång en folkrörelse med humor och engagemang, aktioner och bildning. Men även dessa vill Expo få till att jag lett något som binder samman hakors med blåsippor, NMR och SD, nazister och Sverigevänner.

Denna serie föredrag, av mig döpt till Fri Folkbildning, startade hösten 2013 (inte 2015 Expo) och blev ganska framgångsrik med många inspelade föredrag. Slutdebatten handlade om huruvida invandringsdebatten hade vänt med två etablerade debattörer, Nima Dervish och Andreas Henriksson, som Expo nu vill brunkleta via Ingrid Carlqvist, som inte alls hade med denna debatt att göra.

Likadant försöker de göra med Onda Bordet, en pubgemenskap som jag och Salle startat men inte kontrollerar. Så är det med folkrörelser.

Att Sverigevänner äter pizza i Kärrtorp är tydligen intressant för våldsvänsteraktivisten Mathias Wåg och redaktör Håkan A Bengtsson vid vänstersocialdemokratiska tidskriften Arena.

Den medialt största framgången jag nått, Pride marsch från Tensta över Rinkeby och Kista till Husby på Järvafältet, fick en egen artikel i Expo, skriven av en bekant sedan Uppsala universitet som jag alltid sett som Lisbeth Salanders förebild.

I boken Homonationalism gavs en något mer nyanserad bild av mitt initiativ än det hat som Expo tryckte över ett uppslag.

Summan av kardemumman är att Expo framställt mig som en ”nyckelfigur i nätverket av grupper i SD:s kölvatten”.

Det är sant men bara till viss del eftersom ingen styrt mig. Andras aktioner jag ingått i har jag alltid försökt värja mot just högerextrema grupper och rasister. Jag har motat bort såväl Nordisk Ungdom som polska nationalister vid Folkets Demonstrationer.

Mina egna upptåg har varit ibland kritiserade av mina egna (Salle och Dagerlind) men även av DN, såklart.

Att bygga en ny folkrörelse tar tid och kraft. SD talar ofta om den Sverigevänliga folkrörelsen och jag ingår i den, givetvis som intellektuell kommentator och organisatör. Men att som Expo framställa mig och SD som några som tillåter högerextremism och rasism är bara trams. Det finns inga kopplingar mellan vad jag sysslat med och dessa antidemokratiska rörelser.

Men precis som när arbetarrörelsen formerades i början av förra sekelskiftet, så fanns i utkanten personer och grupper som var revolutionära. Förutom den revolutionära och Stalintrogna 100-årsjubliaren SSV/SKP/VPK/V/regeringsunderlag, fanns unghinkarnas Hinke Bergegren som talade om småmord och ungsocialisten Anton Nilsson (som jag faktiskt träffat) som sprängde båten Amalthea i Malmö 1908 då ett liv gick åt.

Den Sverigevänliga folkrörelsen har inget att skämmas för och jag är stolt över att ha bidragit på mitt lite egensinniga vis. Kanske är jag mer holländsk i min frispråkiga personlighet, mer lik Pim Fortuym och Theo van Gogh.

Kanske var det min fräckhet som fick UD-chefen och karriärsossen Peter Weiderud att attackera mig i förra veckan i Almedalen. Helt säkert är att någon tjallat om att högerextremisten och rasisten Jan Sjunnesson filmar en muslimsk ledare vid SIDAs tält i Almedalen. Weiderud hade inte betett sig som han gjorde mot en annan etablerad journalist, det är jag övertygad om. Maktens repression av dissidenter tar sig handgripliga uttryck. Dessutom förväntar man sig mer städat uppträdande av en chef vid UD än att råka i affekt.

Då är vi tillbaka till stigmatiseringen som Expo m fl utsätter sådana som mig för. Vad är de rädda för ? Jag har alltid kört med egen signatur, tom på Flashback och Twitter.

Är det kanske denna frimodighet som skrämmer dem? Att jag inte viker mig utan ständigt uppfinner nya angreppssätt, ibland allvarliga, ibland spex. Expo hade kunnat göra ett mer intressant reportage om de faktiskt talat med mig och tagit mig på allvar. Eller var det kanske det de gjorde i sin uthängning?

I så fall är läget så illa som Johan Westerholm skrev på Ledarsidorna 10 juli 2017 efter en vecka i Almedalen:

”Almedalsveckan 2017 är nu över, en vecka som inte liknar något tidigare och där många tendenser inför 2018 års valrörelse nu börjar utkristalliseras. Polariseringen i svensk politik har med årets Almedalsvecka nu fått ett eget moment och har kopplat sig loss från migrationsdebatten./…/

Åsiktsregistreringen och nätverkskartläggningarna sker inte längre i det fördolda eller är ens nödtorftigt maskerade. Fotografer tar bilder av okända när de samtalar med mer kända opinionsbildare när de rört sig kring Hamnplan 5 (SDs läger) och Donners plats. Varningar har gått ut på Twitter att inte besöka vissa platser i Visby för att kända SD profiler uppehåller sig där/…/

Summeringen från Almedalen 2017, och det som jag personligen tror kommer prägla tiden fram till valdagen 2018, är en ökad polarisering. En polarisering med inslag av ytterligare stigmatisering, personkartläggningar, åsiktsregistreringar och annat, som kommer prägla valet 2018. /…/ En polarisering där en del av aktörerna besitter såväl motivbild som våldskapital av olika karaktär. Allt ifrån kompetenskapital att genomföra dataintrång till mer fysiska yttringar.”

Till de skyldiga för denna polarisering och stigmatisering hör Expo och etablerade medier, men även UD-chefen Peter Weiderud vars fysiska angrepp på mig nu är polisanmält och rapporterat till tidningen Journalisten, min fackföreningstidning.

Fortsättning följer från den nya folkrörelsen för Sveriges väl.

För den som vill veta mer om mig och tvivlar på Expo, se om min bildningsgång och om mitt internationella liv.

Afghanistans självbestämmande leder talibanerna

Att inse att ett folk vill bestämma i sitt eget land är nyckeln till Afghanistans senaste händelseutveckling.

2014 skrev Thomas Friedman en uppmärksammad krönika i New York Times om hur USA, som först opponerat sig mot Frankrikes kolonialvälde i Vietnam på 1940-talet, kom att bli en ny kolonialmakt. De som motsatt sig de gamla och nya kolonialherrarna var kommunisterna och de vann därför alltmer stöd, inte för att vietnamesiska bönder var övertygade marxist-leninister:

The North Vietnamese managed to win (with the help of brutal coercion) more Vietnamese support not because most Vietnamese bought into Marx and Lenin, but because Ho Chi Minh and his communist comrades were perceived to be the more authentic nationalists.

Friedman såg samma sak hända med stödet för Islamska Staten i Irak och Syrien sommaren 2014. ISIS stöddes av sunnimuslimska irakier och syrier, ”because they see ISIS as a vehicle to revive Sunni nationalism and end Shiite oppression.”

HAMSUN

1943 reste den norske Nobelpristagaren och nazisten Knut Hamsun till Adolf Hitlers Örnnäste i Tyskland. Den högreste blonde norrmannen fick audiens hos den kortvuxne österrikaren. Efter inledande fraser tog Hamsun till orda och gav Hitler en uppsträckning för hur den tyska ockupationen sköttes i Norge.

Hamsun var visserligen sympatiskt inställd till nationalsocialismen men han var främst norrman. Att låta en klantig tyskvänlig marionett styra var fel väg menade han. Hitler som inte var van att bli motsagd avbröt diskussionen i vredesmod.

Vi kan gå tillbaka till Westfaliska Freden 1648 då Europas makter enades om att inte blanda sig i varandras inre religionspolitiska angelägenheter. Katoliker i Tyskland och protestanter i Frankrike skulle lämnas i fred och inte dras i krig.

THE GREAT GAME

I Afghanistan har väst intervenerat sedan 1800-talet, då engelsmännen fick ge upp Afghanistan i The Great Game . Nu är det dags igen.

USAs vilja att skydda sitt land mot nya terrorangrepp från Al-Qaida efter 11 sept 2001 måste ske med andra medel än ockupation och att inse vår skyddslösa sekulära position.

För det är som ockupation USA och västländer som Sverige måste förstås. Alla afghaner vill knappast ha sina ogifta döttrar bortrövade av skäggiga mullor med k-pistar eller få sina söner slagna om de inte odlar skägg. Men de vill bestämma själva och ta itu med islamismen när och där de anser rätt.

Säkert kommer landet återgå till medeltida vanor, opiumodling och balansera sin geopolitiska situation gentemot Kina, Ryssland, Pakistan (allierat med USA), Iran och Indien. Det kommer bli ett maktvakuum som återigen fylls av spioner och infiltratörer, men talibanerna kommer hålla dem kort. En teokrati mot anarki och ockupation är inte det sämsta.

Stöd Svenska AfghanistanKommittéen, det gör jag sedan 1981.

Amerikaniseringen av den svenska arbetarrörelsen

Kortegen följdes av en liten folkskara i Åmåls centrum.
1 maj 2021 i Åmål

Fram till 1930-talet var svensk arbetarrörelsen del av den europeiska, i synnerhet den tyska. Revisionisterna Karl Kautsky och Eduard Bernstein hade stort inflytande på den reformistiska svenska socialdemokratin.

Men på 1930-talet började svenska socialdemokrater vända sig till USAs Demokrater och vänsterfolk för inspiration. I Tyskland stred ju socialdemokrater och kommunister mot varandra medan nazisterna leende såg på.

Dessutom hade det svenska folkhemsbygget intresserat amerikanska reformvänner. 1936 utkom Sweden: The Middle Way av den amerikanske journalisten Marquis Childs och boken kommenterades positivt av ingen mindre än Franklin D Roosevelt, USA Demokratiske president.

 

Alva Myrdals idealism kom från pappa | Slakthistoria.se
Gunnar och Alva Myrdal med barn på väg till USA

MAKARNA MYRDAL

Nyckelpersoner i den svensk-amerikanska vändningen inom SAP var Alva och Gunnar Myrdal som tillbringade flera år i USA.  Redan 1929–1930 var Gunnar Rockefeller stipendiat

Under andra världskriget bodde familjen mestadels i USA där de båda skrev boken Contact  with America 1941 /Amerika mitt i världen 1943 . Gunnar Myrdal studerade sedan rasfrågan i An American Dilemma: The Negro Problem and Modern Democracy 1944.

Alva Myrdals pedagogiska gärning  i Sverige var att införa daghem/förskolor och grundskola. Båda var inspirerade av den amerikanska progressive pedagogen John Dewey som stod nära Demokraterna och ville utveckla en ny socialdemokratisk reformism, närmast socialliberal av den vetenskapliga sorten och mycket sömngivande.

Deweys inflytande i svensk skola och samhällsdebatt är mycket stort och kan säga ligga till grund för den ickemarxistiska vänster som tog fart efter 1945 i Sverige inom och runt socialdemokratin. Här finns inte plats att dra alla trådar men klart är att John Dewey och andra sk progressiva tänkare i USA till stor del står bakom den samhällsomvandling vi haft under 1900-talet i välfärdsstatlig och socialpedagogisk inriktning.

MODERNITET

Deras vetenskapssyn och framåtanda passade de svenska socialingenjörerna i folkhemmet. Den svenska rättspositivismen som stod mot europeisk naturrätt var också lämplig för att understödja modernitetens obönhörliga framväxt. Där som här skulle allt gammalt raseras.

I folkparkerna på 1950-talet kunde man dansa till boogiewoogie, rock n roll och twista loss, liksom man tidigare diggat jazz inne i städerna. Den amerikanska populärkulturen med dess bilar och fräcka konsumtionsvaror för folket passade det nya Sverige och socialdemokratin.

USA stod för modernitet och lilla Sverige vill hänga på så gott vi kunde med våra band till Tyskland och Europa. Dessa blev allt mindre viktiga och många ungdomar reste till USA som utbytesstudenter, däribland jag (Arkansas 1975-76).

Att vända åter till Europa som Ingvar Carlsson gjorde 1990 i en ansökan om medlemskap i EU blev därmed obegripligt.

I och med Sveriges allt starkare vändning mot USA efter andra världskriget och landets strävan efter modernitet framstår Europa som alltså något gammalt och konservativt för många svenskar.

Avståndstagandet från nazismen innebar också ett avståndstagande från tysk kultur, som dominerat svenskt kulturliv sedan medeltiden.

Maciej Zaremba noterade i ett tal år 2003  (tryckt i skriften Vad har Sverige i Europa att göra?) att Europa representerade fyra K:n som Sverige inte vill befatta sig med: Katolicism, Konservatism, Kolonialism, Kapitalism.

Sveriges placering och ställning som inte riktigt en del av det kontinentala Europa eller av de brittiska öarna ledde under 1800- och 1900-talen till än mer kulturella och politiska uppbrott från Europa.

Europeiska språk förutom den i USA talade engelskan har fått minskat utrymme och färre elever (utom den i Latinamerika talade spanskan).  Den svenska euroskepticismen går djupt menade Zaremba och frågade sig vad Sverige gör i EU om landets medborgare och press inte ens kan väckas av att eventuellt bli medlemmar i en federal europeisk union.

 

Olof Palmes jultal 1972 – Wikipedia
Bitr utrikesminister Olof Palme går med Nordvietnamns Moskvaambassdör i Stockholm 1968

AMERIKANSK SJÄLVKRITIK

Olof Palme läste vid Kenyon College i Ohio 1948 och reste runt i Södern där rasmotsättningarna uppenbarades för den unge socialdemokraten. Han stod vid den amerikanska vänsterdemonstranternas sida under protester mot Vietnamkriget.

Kritiken mot USA under 1960-talet kom alltså från USA självt i och med ungdomsuppror och hippies. Socialdemokratin var nog rätt avvaktande till en början men fann att vissa drag kunde approprieras.

Socialdemokratin hade stagnerat på 1970-talet till att försvara sin korporativa makt, inte olikt vad Demokraterna gjort i USA med sina organisationer,  särskilt fackföreningar.

Den amerikanska nyvänstern (Partisan Review, C W. Mills),  fann sig lätt in i de nya svenska kommunistiska grupperna och debatten. SAP höll avstånd med lät sig influeras när den värsta radikalismen vattnas ut, särskilt genom att ta i identitetspolitiska och postmoderna synsätt från USA (via Paris) till den breda svenska vänstern.

Där befinner vi oss idag på 2020-talet: fransk postmodernism importerades till USA på 1970- och 80-talen, paketerades om i diverse Cultural Studies, Women Studies, Fat Studies, Black Studies och importerades bl a som antirasistisk intersektionalism till Sverige via  besuttna vänsterfolk runt SAP, rätts-och utbildningsväsen och våra statsmedier och myndigheter.

Samtidigt har en folklig amerikansk kultur levt vidare i raggargäng, bilträffar och dansbandsmusik.  SD vinner allt fler i dessa arbetarkonservativa grupper medan SAP förlorar. För 60 år sedan var just folkparker med lättcountry ett arbetarnäste där SAP kunde frodas. Idag ser den nya socialdemokratiska medelklassen ned på dessa företeelser.

RADIKAL MEDELKLASS

Vad som skett är att den mjuka amerikanska vänster som gradvis ersatt marxism och arbetarklass i Sverige nu har nått sin kulmen. Det tänkande som går under beteckningen politisk korrekt har sitt ursprung där och ett starkt fäste i den nya medelklassen, de progressiva.

Jan Myrdal, son till Alva och Gunnar, såg detta tidigt och har aldrig missat ett tillfälle att klå dessa förståsigpåare, ofta inom Vpk och SAP men även utanför. Han hade sett hur föräldrarnas folkförakt tedde sig och själv fostrats av en kylig beräknande progressiv pedagog, mor Alva.

1980 skrev han, Lars Gustafsson, Sven Fagerberg och Sven Delblanc om den nya medieklassen som skällde tillbaka utan reson. 10 år senare vann de nya herrarna med vänsterfolk först. Blair, Clinton/Obama/Biden, Schröder och här Carlsson/Persson  stod för Den Tredje Vägen, en politik som låtsades vara folklig men i realiteten befäste en nytt globaliserat och avreglerat klassamhälle.  Liberala Demokratiska kritiker  i USA som David Brooks och  Thomas Frank har insett vartåt det barkar. Trump var sista chansen på länge.

Tillbaka till Sverige som blev ett bättre land för denna nya radikala medelklass än USA. De utgör inte inte en borgerlig grupp utan är ett sk mellanskikt utan band till bildningstraditioner. Idealiska nyttiga idioter som kan fås att göra vad som helst i progressivismens och det rätta politiskt korrekta tänkandets namn.

Här finns system med personnummer och källskatt sedan 1948 som gör alla medborgare nåbara och övervakade. Genom sekler av centralisering har den svenska staten lagt under sig enorma tillgångar som denna tjänstemanna- och politikerklass nu kan styra över och slösa med utifrån sina progressiva och förment goda ideal. En elit som uppfostrar sina räddhågsna medborgare.

Irritationen över dagens censurerande PK-tänkande och misskött invandringspolitik kan alltså spåras tillbaka till en klassomvandling som skett med vänsterideologi från USA. En mjuktotalitär utveckling som nått längst i Sverige med en skattegödd hegemonisk nomenklatura.

Makarna Myrdal skulle inte förstå vilket monster de skapat.

 

Intervjuad om sexarbetarorganisation- Nu utgiven av Genusvetenskapen i Lund

2021:   Professor Jens Rydström har nu publicerat sitt material om sexarbetaraktivism i Sverige där jag ingick som en referens. Antologin ges ut av Genusvetenskapliga Institutionen vid Lunds universitet. Bakgrunden kan ni läsa om nedan.

Jag började som sexarbetaraktivist 1997 och tror att tiden nu hunnit i kapp oss som var med då.
/JSj

2017: Så då har mitt sexradikla förflutna på 1990-talet och ett par år in på 2000 blivit intressant för historiker i och med denna mailförfrågan häromdagen:

”Hej Jan,

Jag heter Jens Rydström och jag är professor i genusvetenskap vid Lunds universitet. Just nu håller jag på med ett projekt om de nordiska sexarbetarföreningarnas historia och jag har samarbetat en hel del med Petra Östergren. Hon säger också att jag bör intervjua dig, eftersom du var väldigt aktiv för att stödja sexarbetarna i att ordna en egen intresseförening.
Jag har intervjuat de kvinnor som drev Sexualpolitisk front på 1970-talet och jag har intervjuat andra som var aktiva senare. Jag har intervjuat danska sexarbetare från SIO och jag ska snart till Oslo för att möta dem som drog igång PION på 1990-talet Snart hoppas jag få tillfälle att intervjua Pye Jakobsen. Men du är en viktig aktör som jag också vill ska berätta om dina hågkomster från den tiden då du engagerade dig i detta.
Jag vill som sagt ha ett nordiskt perspektiv och en av mina huvudfrågor är den skiftande politiska kontexten i varje land. Frågor jag vill ställa handlar om organisationsformer och om det motstånd och det stöd de fick från personer utanför den egna organisationen. Vilka allianser eftersträvade de och vilka allianser lyckades de forma?
Minnen från den tiden och hur du upplevde arbetet med frågan, bemötandet från sexarbetarna och från andra människor som hade åsikter i frågan.
Om du vill ställa upp, och om du kan redan nu på torsdag den 19 januari vore det perfekt, eftersom jag är i Stockholm den dagen (för det är väl där du är baserad?). Annars kan vi komma överens om något annat tillfälle.
Hälsningar
Jens

—————————————————————————-
JENS RYDSTRÖM, Professor
Department of Gender Studies
Lund University, Box 117, S-221 00 LUND”
Igår kom Jens Rydström för att intervjua mig i det nordiska forskningsprojektet Propol. Hans beskrivning på Lunds universitet webb:
Prospol – Comparing European prostitution policies: Understanding scales and cultures of governance, med över 40 deltagande forskare från 24 länder. Projektet kommer att utmynna i en rad böcker och artiklar om europeisk prostitutionspolitik. Mitt bidrag till projektet är en historisk studie: Nordic sex workers’ organisations: Origins and contemporary challenges.
Vi pratade i en timme och jag fick tillfälle att leta fram gamla tidningsklipp och dokument från slutet av 1990-talet.
Här är mitt inlägg i Frihetlig tidskrift 1997 som förseddes med en varningstext (Sverige är nog den enda land där anarkister varnas av anarkistiska redaktörer för att läsa fritt efter eget omdöme):
ft-hess
ft1
ft2
ft3
Jag var ordförande i Vänsterpartiet Uppsala 1998-2000 och tog dit Petra Östergren, Alexander Bard m fl sexradikaler för en offentlig diskussion på vårt bokkafé, ett fullsatt arrangemang 🙂
Även i Vänsterpress stred jag för sexarbetarnas rättigheter
v1
v2
Debatt 2002 på Kägelbanan, Mosebacke, med Mattias Gardell som från SAC-syndikalisternas sida kunde tänka sig att öppna upp en sektion för sexarbetare. Arr av Shame.

www.qx.se 2002
www.qx.se 2002

En ideell förening, Rosea – Riksorganisationen för Sex- och ErotikArbetare, bildades med mig som kassör. Talesperson var Pye Jakobsen. Vi lade ned något år senare eftersom vi knappt fick några sexarbetare aktiva.

16111308

– – –

Länkar om min sexradikalism inklusive om sexualundervisning

https://www.qx.se/nyheter/2098/queer-festival-for-frihetliga-till-hoger-vanster/

http://www.flashback.se/artikel/1562/riksorganisationen-for-sex-och-erotikarbetare

http://www.flashback.se/artikel/1538/strippor-nekas-medlemskap-i-sac

http://pedagogiskamagasinet.se/queer-ar-straight/

http://www.rfsu.se/Bildbank/Dokument/Rapporter-studier/kartlaggning-samlevnad.pdf?epslanguage=sv

http://sourze.se/2003/08/20/sexdebatt-del-1__79427#.WH8q2vnhCM8

http://sourze.se/2003/07/29/prostitution-borde-vara-lagligt__79219#.WH8q-_nhCM8

http://sourze.se/2003/07/14/sexarbete-utan-forakt__79123#.WH8rHPnhCM8

http://sourze.se/2003/07/12/subjektivationen-foucaults-amne.-del-1__79118#.WH8rPfnhCM8

http://sourze.se/2003/07/28/moralstatens-rotter__79214#.WH8rXfnhCM8

https://sjunne.com/2015/07/21/pink-washing/

Idag 2017 fortsätter Rose Alliance och Fuckförbundet med att driva opinionsbildning för och av sexarbetare. Lycka till !

Breiviks terror på Utøya 2011 och islamkritikern Fjordman

Foto: Steen Raaschou, redaktör för www.snaphanen.dk

Den 22 juli 2021 är det tio år sedan Anders Behring Breivik mördade unga norska socialdemokrater på ön Utøya efter att ha sprängt inne vid regeringskvarteren i Oslo. Vi kan räkna med många vinklade och undermåliga minnesprogram och att vänsterpartisten Ali Esbati får inte bara tala i SvD. Sveriges Radio har redan vevat igång tre avsnitt från den norska statsradion.

För att balansera den rådande ovederhäftiga synen på islam- och invandringskritiker, som förstärktes av massakern i Norge, ska jag lägga upp länkar till en norrman som var berörd genom att Breivik läste hans inlägg men inte inblandad, Peder Fjordman Jensen.

Jag har träffat honom flyktigt i Köpenhamn och vet att han tillhör de sakliga islamkritikerna som Douglas Murray, Hans Rustad, Lars Hedegaard,  Hege Storhaug, Bruce Bawer, Mark Steyn, Ayaan Hirsi Ali, Daniel Pipes, Robert Spencer m fl.

The Fjordman Files

Julia Ceasars recension av hans bok Vitne til vanvid

Min recension (och om Tommy Robinson)

Min översikt av terrordåden och norsk kulturkamp

Julia Ceasar om stigmatiseringen av Fjordman

Document.no nyutgåva av Fjordmans bok

Document.nos intervju med Fjordman

Ronie Berggrens genomgång av Fjordmans fall

Ronies text är den mest aktuella och är en bra ingång till Fjordman  och den nödvändiga kritiken av islam och invandringen. Det finns ingen annan väg än att fortsätta att studera, skriva, debattera och tala om vad som sker i västvärldens möte med islam. Ta tioårsminnet som ett lärotillfälle. Ett fruktansvärt sådant.

Invandringen berikar Sverige med sex och våld

ex på retrokonst

Ett illojalt kåseri

Vad som slog författaren och filmaren Susan Sontag när hon vistades ett halvår i Sverige 1969 var mesigheten. Hon hängde med de hippaste kulturmänniskorna i Stockholm, men de uppförde sig som bortkomna bondlurkar skrev hon i Letter from Sweden.  Absolut inte camp, ett stilbegrepp hon själv hade lanserat om ytlighetens mysticism och ironi á la Andy Warhol. 

Kanske är det så att svenskarnas livsdrifter har vattnats ut så pass i välfärden att vi knappt kan hantera livets grundvillkor, föröka oss och försvara oss. Sex och våld, erotik och aggression. Vad mer finns det egentligen?

En levande varelse har två alternativ i möte med en annan : Fuck it or fight it. Detta är varje naturprograms logik och även människans. En man lägrar kvinnor och attackerar rivaler. En svensk? Tja han fikar . . .

En grekisk filur skrev boken Utlänningar 1970 där han beskrev sina landsmän:

”Greken betäcker både kvinnor, barn, djur och hela naturen. Han tror att hans penis är en fjäder av stål, hans hemliga och heliga vapen, hans stolthet …”  

Theodor Kallifatides anade var den svenska spermaproduktionen hade runnit ut. Han blev en förespråkare för de sydeuropeiska männen, de som charmar de svenska kvinnorna med sina upptåg och sin svada, ett oavbrutet flirtande.  De kan inte låta bli att spela på attraktion, något svenska män lärt sig av med sedan århundraden i socknen och på gården.

Teve-serien Leende guldbruna ögon och filmen Tsatsiki, morsan och polisen bygger på denna yttre tillförsel av testosteron liksom svenskornas sexresor till Västafrika. Kallifatides kvinnliga motsvarighet är givetvis Alexandra Pascalidou som vill spela på sitt heta grekiska (?) temperament och mörka lockar med tveksam framgång. Mer aggression är erotik där.

Men inte bara svenska kvinnor behöver utländska män. En fruimport från Sydostasien, Ukraina och Sydamerika, garanterar det sex som saknas i folkhemmet. Även SDare går in för de hetare  brunare kvinnorna.

Etnologen Ben Teitelbaum har intervjuat manliga SD-väljare som valt bort svenskor. Han är expert på nordisk vikingarock, Ultima Thule m fl och har ett omfattande material om de paradoxala patrioterna. Se bara på Mattias Karlsson  och Amanda.  Liksom jag själv och min andra hustru från Indien för den delen . . .

Vad hindrar svenskarna från att slåss som män? Ja hela vår uppfostran och självbild. Träna sig stark går möjligen. Men vi har knappt ett nationellt försvar och själv var jag vapenvägrare liksom försvarsministern.

Utländska män tillför den aggressivitet vi saknar även om de har haft för stor framgång de senaste decennierna. Kallifatides slogs nog inte mer än jag, men de som kom senare har gjort det definitivt och i övermått, inte sällen med vapen och knivar. De skulle ha mött VM-mästaren boxaren Ingemar Johansson 1959.

Reproduktionen haltar betänkligt bland de vita svenskorna. Runt 1,5 barn/kvinna. Vårt högre snitt beror på de mer mörkhyades insatser i sänghalmen. Möjligen är svenska män och kvinnor begränsade av AAA:  Abort, Analsex, Asexualitet. 

Bland veganätande millennials och Gretor är det sista populärt. Att inte vilja få barn är att vara klimataktivistisk feminist, inte sällan med blått hår.   Än mer radikalt är att helt avstå från sex.

En reglerad inflyttning av exotiska utlänningar kan ses i ljuset av dessa överlevnadsstrategier. De förstår att ta vara på livets väsentligheter, sex och våld, två teman som bara finns på Youporn och Netflix i svennarnas hem.

Devisen fight it or fuck it gäller i hela världen utom för oss svenskar i det övre högre hörnet på värderingskartan. Dags att sjunka ned till vänster bland alla världens riktiga män och äkta kvinnor, båda könen med med aggression och erotik världen över. Några av dessa utlänningar har rest hit och skrivit om oss och de är sällan imponerade av det impotenta folkets erotik och aggression, tvärtom uppfattas vi som kyliga och mesiga, med liten skillnad mellan könen.

Men även vi är ursprungligen män och kvinnor, inte bara lattepappor och karriärkvinnor.  Låtom oss föröka oss och försvara oss !

 

Inga goda råd om hotad demokrati

Den hotade demokratin : så kan den räddas i populismens tid - Olle Wästberg - danskt band (9789189323100) | Adlibris Bokhandel

Om en ärkeliberal som den flitige Olle Wästberg tar sig an att rädda demokratin från (höger) populismen finns förhoppningar om att något angeläget och aktuellt skulle komma ur en bok som hans nyutgivna Den hotade demokratin. Så kan den räddas i populismens tid (Ekerlids 2021).  Men icke.

Jag hade själv valt boken inför ett kommande föredrag för en SD avdelning och trodde att de skulle lära sig något nytt, och kanske jag. Istället fick jag läsa sedvanligt gnäll om SD och ett präktigt konstitutionellt självmål, så vi börjar med det, det sista kapitlet ”Trösklar mot en autokratisering av Sverige”.

Där redogör Wästberg för den fatala oskyddade demokratin som efter 1974 års grundlagsreform kan ändras  på 14 månader. Varför detta är ett självmål är två:

  1. 1974 års författningsreform stöddes av alla riksdagspartier trots att den innebar maktkoncentration genom att riksdagen, dvs folkmajoriteten, och regeringen, skulle med två riksdagsbeslut med val emellan kunna köra över vilka rättigheter som helst. Denna konstitution, som vi fortfarande har, delar inte makten såsom antiken (perserriket, Sparta, Roms republik) och senare maktdelningssträvanden (Montesquieu, USA 1776)  förordat. Folkpartiets ledning, som Olle Wästberg ingått i sedan 1960-talet, har väl aldrig klagat på detta utan det var Medborgarrättsrörelsen på 1970-talet som fick väcka det partiet.
  2. 2010 beslöt riksdagen efter ett beslut på våren och ett på hösten att Sveriges grundlag skulle befästa ett mångkulturellt land, dvs exakt det som  Olle Wästberg varnar för nu, röstade Fp för, två gånger. Ingen var emot utom SD och ingen debatt fördes konstaterade SVT.

Ett av Wästbergs käpphästar är att bromsa det demokratiska inflytandet som fått löpa fritt sedan 1974, särskilt i kommunerna vilket Inga-Britt Ahlenius konstaterade nyligen. Hon har dessutom kritiserat 1974 års grundlagsreform utifrån samma utgångspunkter som Krister Thelin.

Han listade några förslag i Svensk Tidskrift 2011, i en recension av den Moderata riksdagsledamoten AM Pålssons bok Knapptryckarkompaniet,  som Wästberg också har och som handlar om

”olika reformförslag för att stärka de enskilda ledamöternas inflytande, åstadkomma en starkare konstitutionell maktdelning och förskjuta makten från partieliterna till väljarna. Förslagen, bl a om tvåkammarsystem och medborgarinitiativ genom folkomröstningar, är ett smörgåsbord från det komparativa materialet och i enskildheter utan invändningar. Och majoritetsval i enmansvalkretsar skulle onekligen stärka banden mellan vald och väljare. ”

Till saken hör att inget av detta är något som sk högerpopulister skulle invända, tvärtom. En författningsdomstol skulle få stöd av samtliga partier L/M/KD/SD och utanför riksdagen MED, medan S skulle spjärna emot och kanske deras lydpartier V/MP/C.  S har byggt hela sin maktbas sedan 1974 just på att kunna trumfa igenom förslag i riksdagen utan att ta hänsyn till det svaga Lagrådet, nu senaste i migrationspolitiken.

Wästbergs förslag för att stärka demokratin är visserligen goda men alldeles för begränsade.  Svenskans politiska chefredaktör Tove Lifvendahl ägnade dock gårdagens söndagsledare till hans bok, vilket nog var för snällt. Om man säger sig vilja ”rädda den hotade demokratin” i en boktitel bör mer resoluta förslag komma fram än hans tankar om skilda valdagar och personval (som Chris Forsne talat om i Swebbtv). Mer eld måste till. Patrik Engellau ser den framväxande politikerklassen som lever av skattemedel och partibidrag som ett hot mot demokratin.

Olle Wästberg nämner i en debattinlägg i DN idag  17 maj 2021 att ”när partierna nu ska fastställa vilka som ska stå på valsedlarna och alltså kunna bli valda som väljarnas representanter är det angeläget att de försöker skapa en bättre väljarrepresentativitet”. Gott så.

Men problemet är att de folkvalda i hans upplägg ändå inte skulle representera vad folk tycker utanför hans storstadsliberala ankdamm. Jag har varit med på Folkpartiets möten 2007-13 på Kungholmen och Bromma och besökt Landsmötet i Karlstad 2011. Folkpartiet var de besserwissrar jag trodde, nedlåtande mot vanligt folk.  Snorkig medelklass.

Precis som Ivar Arpi konstaterade 2014 finns det ett gap mellan vad elitpolitiker (oavsett parti,  tom SDs ledning är mer liberal än deras väljare skulle jag tro,) anser och vad väljarna anser.

De utbredda konservativa värderingar som nästan aldrig fått komma till tals offentligt har inte representerats, om man undantar NyD och SD, som varken var och är särskilt teoretiskt grundade i konservatism eller sågs och ses som pariapartier.

Oavsett parti så har partiledningar alltid legat till vänster om sina medlemmar och väljare. I familjepolitiken har Alva Myrdals ”storbarnkammare”, senare förskola, varit idealet trots att föräldrar velat annorlunda:

7 av 10 mödrar vill kunna stanna hemma längre
8 av 10 vill ha ett nationellt vårdnadsbidrag
7 av 10 vill kunna besluta själva om delad föräldraledighet

Vidare så uppgav nästan 60 % av tillfrågade i Demoskop i maj 2015 att de sympatiserar med SD om minskad invandring och tiggeriförbud, abort, homoadoption m fl. sakfrågor (se Ivar Arpis inlägg 2014).

Wästberg har som demokratiräddare  två problem: Dels att respektera de väljare som valt sina företrädare i fria och hemliga val, dels att respektera deras åsikter.

Han har stora problem med Donald Trump, Boris Johnson/Brexit, Jimmie Åkesson,  Ungerns Viktor Orban och den polska premiärministern Mateusz Morawiecki, liksom Turkiets Erdogan och Rysslands Putin. Och Österrikes ledning, Marine le Pen, Dansk Folkeparti osv. Alla har förlett folket genom propaganda.

Problemet blir då att förstå hur illa folket röstar pga sin dumhet. Och att kalla väljare för dumma är inget elitliberalen Olle Wästberg gör. Han passar sig men hans elitism skiner igenom. Bokens behållning är inte hans analys eller praktiska förslag utan hans politiska biografi.

Faktiskt så kan man läsa hans bok som en personlig rapsodisk resa genom det moderna Sverige under 1900-talet. Hans skvaller är träffande och underhållande. Dock håller sig han ifrån att berätta om fd partikollegan Per Gahrtons kåthet, men har tydligen skrivit ett par anekdoter som Sveriges Radios Kalle Lind och Jonatan Unge snappat upp. 9.10 min in.

Per Gahrton och Olle Wästberg är ute och går på en strand, 1960-tal. De diskuterar om  FPUs inriktning, kultur- eller socialliberal.

En kvinna går förbi varpå Gahrton vänder sig om och säger, ”Knulla?”

Wästberg noterar men fortsätter samtalet om FPU och mönstret med Gahrtons libido upprepar sig vid varje kvinnomöte.

Wästberg medger att de etablerade partierna drivs av elitpolitiker.

”Om de traditionella partierna ska kunna bemöta den växande kraften i den populistiska rörelsen måste de genomgå en kulturrevolution” skriver han. Men inget av vad han föreslagit når tillnärmelsevis upp till någon sådana omvälvning.

Låt mig lägga till tre förslag:

  1. Beslutande folkomröstningar, lokala och nationella
  2. Val av lokala polischefer
  3. Införa en första kammare i riksdagen

Medborgerlig Samling har ännu mer

https://www.medborgerligsamling.se/app/uploads/2020/01/Demokratipolitiskt-program.pdf

 

Det bidde en vante, Wästberg. Synd för att du har både bildning och insikter om att läget för demokratin i Sverige är allvarligt, men SD är inte problemet utan de partier som inte respekterat dess väljare och deras gelikar i andra partier. Några lästips som kan vidga dina vyer:

Konstituerande makt från franska revolutionen till Kapitoliumkravallerna

Liberalismens kritiker – artikelserie och samtal

Ny höger i USA

Haveriet Sverige – särskilt Claes Ryns inlägg

Fem böcker om högerpopulism – del 1 och  del 2

Håll till godo!

 

Moralstatens rötter – inlägg från 2003

Återpublicerar en text från det fria bloggarkivet Sourze från 2003.

Moralstatens rötter

Från stelbent maoism till regeringsunderlag.

Den moraliska statens uppgång och fall

Från 70-talets radikala aktionsgrupper till 90-talets regeringskansli löper en kärv kampvilja för folklig kultur, bestämd uppfostran, moral och sunt bondförnuft. Ofarliga som plakatbärare, livsfarliga i regeringsställning tillrättavisar forna vänsteraktivisterna medborgarna med indragna bidrag och moralism. I frågor om sexualitet, drogbekämpning och arbetsliv syns deras auktoritära synsätt tydligt och börjar tom ifrågasättas, men först en samtidshistoria och tillbakablick.


Lenin poppis på 70-talet

Dagens socialdemokratiska ministrar och deras rådgivare i synnerhet har formats av den, ofta maoistiska men alltid leninistiska, nyvänster som ville vara det stora partiets bättre samvete. Kfml/Skp tröttnade aldrig på att tala om hur såväl SAP och Vpk sålt ut sig till liberala krafter och mesat till sig. Själva stod de för naturlig sexualitet, kollektiv gemenskap, solidaritet med fattiga och så vidare.

Många sossar influerades av deras entusiasm i hyresgäströrelser, fack, anti-porraktioner, Riksförbundet narkotikafritt samhälle, Folket i Bild/Kulturfront och andra rättrådiga korrekta organisationer på 70-talet.

Ganska snart försvann Skp som rörelse varför har ingen utrett klart, men de mest aktiva anhängarna flyttade snabbt in i SAP och välkomnades för sin visserligen ungdomligt naiva men samtidig avundsvärda strid för förnuft, arbete och moral.

Samma fyrkantiga ledarstil och bakåtsträvande ideologi som tidigare, samma motsättning mellan å ena sidan individualism och frihet, å andra sidan byråkrati och traditionalism. Dessa moraliska värden fanns redan i en auktoritär arbetarrörelsetradition där svenskhet och framstegsoptimism blandades i en mörk mylla. I socialpolitiken trivdes de hårda grabbarna med batongmoderaterna.

Hassela- kollektivets Widar Andersson är bästa exemplet, numera riksdagsmans, regeringens så kallade rådgivare i drogfrågor och tidigt uppburen inom Skp-sfären.

Post-fordism

En djupare analys av orsakerna till denna moralism går utanför detta inlägg. Men klart är att industrins omvandling under de senaste decennierna till japaniserad ”just-in-time”, ”lean production” kräver andra mentala kvalifikationer. En ny produktionsstruktur växer fram, den utspridda fabriken. Det nya produktionssättet kallas ofta post-fordism.

Ett exempel är när datorer ersätter den tidigare fordismens löpande band. Datorer effektiviserar särskilt i processindustrin manuellt arbete. Arbetare frigörs från den auktoritära vänsterns kollektiva lösningar se Michael Allwins Det individualiserade arbetet 1997.

Den auktoritära nyleninistiska 70-talsvänsterns ideologi, liksom fordism och taylorism byggde på enkel massproduktion, utan särskilt stora intellektuella insatser, för enkel masskonsumtion, inte heller den särskilt djuplodande. Idag är företagare och förvaltning beroende av de anställdas subjektivitet och gör allt för att fånga, normalisera och uttrycka den. Alla måste uttrycka sig, tala, kommunicera, samverka och så vidare i en ständigt formbar lojal subjektivitet.

Om fordismen integrerade konsumtionen i kapitalets reproduktionscykel, så integrerar post-fordismen kommunikationen. Den politiska frågan blir vems styr kommunikation, och utifrån vilka värden? Jag hävdar att de forna radikalerna från 70-talet, som ofta även dominerar media, trycker ned alternativa verklighetsbeskrivningar. Istället för att öppna debatten har de fullföljt ett auktoritärt arv från tidigare generationer inom arbetarrörelsen. Men inom tre områden råder sedan en tid förvirring; sexdebatten, drogbekämpningen, arbetslivet. De politiskt korrekta kanslirävarna håller inte koll. Som tur är.


Tre öppnare debatter

Sexet först. Förra sommaren skrev jag en artikel om några kvinnoforskare i USA som var för pornografi och prostitution under vissa villkor. I den tog jag upp deras intervjuer med hundratals sexarbetare i porrbranschen, på gatan och i de prostituerades egna organisationer. De största problemen var inte våldsamma sexistiska män menade de, utan polisens och myndigheternas ständiga kontroll.

Värst var samhällets, och inte minst andra kvinnors, nedsättande syn på yrket. Elva refuseringar bland annat av Expressen. Men ett halvår senare ändrade Expressens kultursida sig och Petra Östergren, Nina Lekander och Channa Bankier fick in några sköna publicistiska motjuck. Arbetaren hängde seden på i våras och till sist blev även riksfeministerna i tidskriften Bang tvungna att agera, om än motvilligt. Regeringen fortsatte dock med vårens meningslösa men moraliska kriminalisering av könshandel i sin Operation Kvinnofrid utan att höra de prostituerade, deras egna organisationer eller forskare med andra åsikter.

Drogerna sedan. Narkotikabekämpningens ineffektivitet hade svenska forskare skrivit om länge i tysthet. Stack de fram hakan för mycket fick de veta av konstapel Gormander, känd från Skp-tiden, att de var piss-liberaler. Allt diskussion om den svenska drogpolitiken handlade om två alternativ -fullständig mobilisering för målet ett narkotikafritt samhälle eller en total kapitulation för liberaliseringsvågen i Europa. Ett krig mot narkotikan proklamerades där alla medel var tillåtna, och offren höll käft för de var döda i vätan på metadon. Sanningen, krigets andra offer, höll medier och etablissemang tyst om.

Men så lessnade Henrik Tham, Jerzy Sarnecki med flera erkända forskare och skrev under en hovsam öppning till en dialog om narkotikabekämpningen i ett omstritt brev till FN i sommar.

Visserligen gick socialminister Wallström upp i falsett och anklagade dem för drogliberalism i DN 21/6, men alla som kunde läsa brevet först publicerat idag i DN 29/6 ! visste att det inte stod en rad om legala droger där. Bara att en öppen dialog om droganvändning byggd på fakta bör uppmuntras.

Socialministern och medierna visade en pinsam oförmåga att gå bortom förenkling av narkotikafrågan i ett antingen/eller-tänkande som kan visa sig ge motsatt effekt. Antingen/eller-tänkande kan ha bidragit till legaliseringstankens frammarsch på kontinenten.

När alltfler människor nu upplever att den förda politiken misslyckats – samtidigt som de har bringats tro att det enda alternativet till en är legalisering – återstår bara att vara för legalisering”, skriver Ted Goldberg, professor i kriminologi och undertecknare. Goldberg är inte för en legalisering och redovisar sitt alternativ i boken Narkotikan avmystifierad 1993.

Kriget i medierna kulminerade under George Soros besök vid det svenska fredsforskningsinstitutet SIPRI. RNS fick då fredsforskarna med SIPRIs prydlige Daniel Tarchys i spetsen att framstå som en langare i politiskt korrekta Rapport. FN-uppropet stöddes av organisationen Lindesmith Center bakom vilken Soros finns, men hade ingenting med Soros föredrag om Östeuropas ekonomi att göra vilket alla visste men man hängde på i krigsrapporteringen ändå.

Ett annat exempel. Ett inslag i TV-programmet Sefyr SVT i våras har blivit anmälda av Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle RNS till Granskningsnämnden. Anledningen var enligt RNS att Sefyr hade varit för partiska i ett inslag om droger. De hade i inslaget talat om droger på ett allt för liberalt sätt. Sefyr-redaktionen hade ställt öppna frågor till svenska forskare, bland andra Henrik Tham, och det danska regeringsrådets läkare.

Stämmer det att mer straff leder till färre narkomaner? Stämmer det att informationskampanjer lyckas bland ungdomar? Framkallar cannabis hjärnskador? Blir alla som prövar knark automatiskt missbrukare? Svaren var sakliga och kunde bemötts i en öppen debatt istället för anmälas för granskning.

Det är typiskt för Wallströms självgoda världsförbättrargeneration att de reagerar tjurigt och säger att alla som ifrågasätter deras goda uppsåt är dumma och elaka.

Den tredje öppningen är nog den viktigaste men samtidigt mest svårbearbetade för dessa de mest ordentliga av alla svenskar – lönearbete som livsmål och plikt, som grund för inkomst och som alla partiers självklara valfläsk: att ordna full sysselsättning. Men både höger och vänster miste på krisen. De tror det är en konjunkturkris när det är en strukturkris. Jobben kommer aldrig tillbaka den gamla vägen.

Rikedomen växer och jobben försvinner. Frågan är hur vi ska fördela pengar och arbete är politisk, men socialdemokratin orkar inte se möjligheterna i en radikal arbetstidsförkortning, medborgarlön och ett annat sätt att arbeta.

Göran Rosenberg, Anders Ehnmark och Anna Christensen har nyligen diskuterat medborgarlön utan att helt avföras av problemformuleringspetimäterna i regeringskansliet, som de gjort i decennier med Gunnar Adler-Karlsson. Även Olle Sahlström på LO-idédebatt kunde tänka sig en framtid utan lönearbete, uttryckte han visionärt nyss i Sommarrummet i P1 fredagen 26 juni.

Även välmenande humanism kan leda till oönskade resultat i verkligheten, som Foucaults analyser av fängelsevård och sexualitet visat. Men säger han:

”Min poäng är inte att allting är dåligt, men att allt är farligt, vilket inte är detsamma som dåligt. Om allting är farligt har vi alltid något att göra. Så min position leder inte till apati utan till en hyper – och pessimistisk aktivism”.

All aktivism är farlig, särskilt i svenska regeringar.

Sosseskandaler – hela listan uppdaterad

Corn

Avslöjandena 2016 om Kommunalarbetarförbundets skandaler  ingår i en facklig- och socialdemokratisk tradition med sex, sprit, fastighetsfiffel, kriminalitet och slarv.

Här finns de flesta skandaler listade:

Från 1921 till 2021

SKANDALER PÅ 1970-TALET (ur min bok Sverige 2020)

  1. Hösten 1972. Kroatiska flygplanskapare kapade ett plan på Bulltofta flygplats i Malmö. De begärde pengar, fri lejd och frigivning av sina fängslade kamrater som ockuperade den jugoslaviska ambassaden i Stockholm och hade mördat dess ambassadör. Justitieminister Lennart Geijer kunde inte förhandla utan gick med på kaparnas krav.
  2. Våren 1973. LO:s eget byggföretag BPA som hade dålig ekonomi räddades av regeringen Palme med ett uppdrag i Algeriet, ett korrupt mönster som skulle upprepas.
  3. Sommaren 1973. Vid ett misslyckat bankrån vid Norrmalmstorg i centrala Stockholm togs gisslan under fem dygn. Sympati utvecklades mellan gisslan och rånarna i det så kallade Stockholm syndromet. Olof Palme anlände till banken för att förhandla men framstod som undfallande inför brottslingarna. Av Palmes 45 minuters samtal med rånarna försvann 20 minuter av den bandinspelning polisen gjorde . Palme utnyttjade situationen när väl tårgasen knockat rånare och gisslan, till att framstå som en politiker inför det stundande valet istället för en bekymrad neutral statsman.
  4. Våren 1975. Västtyska ambassaden i Stockholm ockuperades av sympatisörer till den västtyska terroristgruppen Baader-Meinhof ligan (också kallad RAF). Fyra personer dog och flera terrorister skadades men förts till Västtyskland utan förhandlingar med dess regering och mot läkares order. Ansvarigt statsråd Anna-Greta Leijon blev senare utsatt för en komplott för hennes roll i ambassaddramat.
  5. Oktober 1975. En spion vid Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg avslöjades för att ha följt efter och spionerat på vänsteraktivister bland de anställda. Två inflytelserika socialdemokrater, polischef Hans Holmér och journalisten Ebbe Carlsson, var bevisligen inblandade men åtalades inte. De skulle dock återkomma i liknande olagliga spionsammanhang för socialdemokratisk räkning.
  6. Oktober 1975. Pentti Ketola, en finsk socialdemokrat, stoppades på Arlanda flygplats med pengar från Västtyskland för vidare befordran via svenska socialdemokrater till finska fackföreningar som bekämpade kommunistiska infiltratörer
  7. Januari 1976. Transportarbetareförbundets ordförande Hans Eriksson semestrade i det fascistiska Spanien på arbetsgivarnas bekostnad och i strid mot förbundets blockad av Spanien. Hans Eriksson skulle senare avgå på grund av misskötsel av fackliga finanser.
  8. Januari 1976. Filmregissören Ingmar Bergman avbröts under pågående teaterrepetition på Dramaten i Stockholm då två kronofogdar klev in för att reda ut hans privatekonomi och eventuell skatteproblem. Han flyttade till Västtyskland på sex år.
  9. Mars 1976. Astrid Lindgren som taxerats för 102 % i sin deklaration skrev i Expressen en satirisk berättelse om häxan Pomperipossa i Monismanien. Finansminister Gunnar Sträng misslyckades i riksdagen att bemöta hennes argument och Lindgren, trogen socialdemokrat, blev en ännu större folkhjältinna, nu mot regeringen Palme.
  10. Maj 1976. Bordellhärvan där höga politiker, ämbetsmän, poliser och smygande socialdemokratiska ministrar ertappades att besöka dels vuxna svenska prostituerade och minderåriga flickor, dels polska kvinnor som hade kontakter med officerare vid polska ambassaden. Polisutredningen försvårades av mörkläggning av ledande socialdemokrater (Ebbe Carlsson igen) och alla handlingar är ännu år 2013 inte offentliga.
  11. Augusti 1976. En kvinnlig kanslist i regeringskansliet som fört anteckningar vid samtal mellan bland andra statsminister Olof Palme och andra ministrar bodde ihop med en känd narkotikalangare. Denne åtalades men friades av justitieminister Lennart Geijer och kvinnan erbjöds nytt arbete inom arbetarrörelsen.
  12. November 1977. Justitieminister Lennart Geijer nämndes i pressen tillsammans med andra ledande politiker (Palme, Fälldin, Johansson) som prostitutionskunder. Olof Palme nekade till allt och ljög inför riksdagen och svenska folket. 

Den politiskt mest betydelsefulla skandalen var IB- affären år 1973 där en okänd och oregistrerad hemlig spionbyrå arbetat utanför säkerhetstjänstens, polisledningens, riksdagens och regeringens lagar och rutiner. Men den mest upprörande skandalen för folket var Astrid Lindgrens upptaxering till 102 % marginalskatt och behandlingen av Ingmar Bergman. Båda två ansåg sig vara goda socialdemokrater som svikits av partiets makthungriga och giriga representanter.

EBBE CARLSSON AFFÄREN 1988 (ur min bok Sverige 2020)

När Hans Holmér avfördes från Palmeutredningen 1987 fortsatte Ebbe Carlsson att spana i hemlighet utan officiellt godkännande men däremot informellt. När han ville ha vissa tjänster, varor och uppgifter från åklagarna som nu ledde utredningen men nekades eftersom han var en privatperson vände sig Ebbe Carlsson till sin väna justitieminister Sten Wickbom.

Denne körde över juristerna och gav Ebbe Carlsson vad han ville. I länder som Frankrike hade ett sådant intrång i polisarbete inte varit möjligt då justitiedepartement och poliskår lytt under skilda jurisdiktioner.  Men Ebbe Carlsson hade fler vänner bland ministrarna. När Wickbom avgått vände han sig till hans efterträdare Anna – Greta Leijon för att bistå honom med att importera hemlig spaningsutrustning

Leijon gav privatspanaren Carlsson ett brev från det svenska justitiedepartementet där Ebbe Carlsson uppgavs spana med regeringens tillåtelse och bör därför ges all hjälp han kan behöva. Spaningsutrustningen upptäcktes år 1988 av tullen i Malmö. Justitieminister Anna-Greta Leijon, SÄPO chefen Sune Sandström och rikspolischefen Nils Erik Åhmansson avgick.

Med eller utan kännedom hade de tillåtit Ebbe Carlsson att bedriva sin privatspaning efter Palmes mördare, ibland med utnyttjande av deras tjänster. Ebbe Carlssons kontakter högt uppe i det socialdemokratiska etablissemanget hjälpte honom att röra sig i hemliga korridorer och läsa dokument utan att någon hade godkänt hans inblandning. 

Han var heltidsanställd på ett privat bokförlag men sysslade dag och natt med spaning i flera centrala lägenheter i Stockholm. Statsminister Ingvar Carlsson förnekade all kännedom om Ebbe Carlssons olagliga härjningar i Palmeutredningens periferi men de flesta svenskar tror nog att statsminister Ingvar Carlsson hade kännedom om privatpersonen Ebbe Carlsson. Kontakter mellan socialdemokratiska ministrar och hemliga privatspanare utanför de lagliga polis- och säkerhetstjänsterna fortsatte alltså långt efter IB- affären briserat år 1973.

DDR-skolan

 

SKANDALER PÅ 1990-TAL OCH EFTER 2O00 (ur min bok Sverige 2020)

  1. Sommaren 1994. Näringsminister och TCO ledaren Björn Rosengren gick på porrklubben Tabu i Stockholm där han på en natt spenderade 50 000 kr av sin fackförenings pengar. Efteråt beklagade han besöket men mindes inte hur han kom dit och att han inte visste vad Tabu var för slags klubb. Bevis på att han samtidigt besökte prostituerade på sexklubben cirkulerar fortfarande men kan inte verifieras.
  2. Sommaren 1995. Finansminister Göran Persson sade i riksdagen att han med kraft ska brännmärka alla som talar illa om Sverige utomlands.
  3. Hösten 1995. Mona Sahlin, vice statsminister och arbetsmarknadsminister, avgick då en riksdagsutredning upptäckt att hon använt sitt kontokort från riksdagen till privata inköp av varor och tjänster, vidare att hon betalt barnflickor svart, inte betalt daghemsavgifter eller deklarerat, ådragit sig 98 parkeringsböter samt inte betalat in teve- och radio licenser.  Hennes misskötta privatekonomi ledde till att Kronofogden förberedde åtgärder. Hon hade just accepterat att efterträda Ingvar Carlsson som partiledare men lämnade alla uppdrag år 1996, dock efter att ha tagit en semester på Mauritius tillsammans med tre kollegor på regeringens bekostnad.
  4. 1996. Tidigare ordförande i Kommunalarbetarförbundet och numera landshövdingen i Örebro län Sigward Marjasin upptäcktes klippa kvitton för sina utlägg på märkligt sätt. Han åtalades för att missköta offentliga medel och slarva med sin privatekonomi men friades. Ledande socialdemokrater kritiserade honom offentligt.
  5. Vintern 1998. Pressen avslöjade att Stockholms stads socialdemokratiska borgarråd Mats Hulth hade sedan länge köpt öl och sprit för skattebetalarnas pengar. Regler för stadens internrepresentation och alkoholkonsumtion hade inte respekterats av Hulth. Han försvarades av lokala socialdemokratiska föreningar men avgick
  6. 2000. Familjeband mellan socialdemokratiska ledare uppdagas när före detta utrikesminister Lennart Bodströms son Tomas Bodström gavs ministeruppdrag samtidigt som före detta justitieminister Anna-Greta Leijons dotter Brita Leijon blev minister. Nepotism kartlades inom de socialdemokratiska familjerna Nuder, Larsson, Toreson, Carlsson, Palme, Holmqvist, Damberg, Marén, Lindh och Holmberg.
  7. Hösten 2000. Utrikesminister Laila Freivalds köpte sin hyresrätt när den omvandlades till bostadsrätt vilket stred mot socialdemokratisk policy. Hon efterträddes av Bo Ringholm (se nr 12).
  8. Vintern 2001. I samband med attentaten i New York 11 september tilläts CIA föra bort två egyptiska medborgare utan att Sverige fick garantier om att inte tortyr skulle användas mot dem i Egypten. FN, riksdagen och Human Rights Watch kritiserade bortforslandet men ansvarig minister var den mördade utrikesministern Anna Lindh vilken alla sedan efteråt skyllde på utan hennes möjlighet att försvara sig.
  9. Vintern 2002. Statsminister Göran Perssons hustru Anitra Steen, generaldirektör vid Systembolaget, fick besvara kritik angående hennes anställdas kontakter och eventuella korruption från leverantörer. Hon bedyrade sin okunskap om vad som försiggått under hennes ledning.
  10. Vintern 2002. Migrationsminister Jan O. Karlsson uppbar samtidigt lön från Sverige och från EU uppdrag vilket gjorde hans tidigare uppmärksammade kräftskiva på skattebetalarnas bekostnad än mer besvärlig att förklara för media och svenska folket
  11. Våren 2004. Statsminister Göran Persson köpte en herrgård på 250 hektar i sörmländska Torp för 15 miljoner kr. Många svenska arbetare och socialdemokrater förlät inte detta trots att köpet var lagligt.
  12. Sommaren 2004. Finansminister och vice statsminister Bo Ringholm ansågs ha brustit i sitt ledarskap i idrottsklubben Enskede IF där han varit ordförande i tio år. Hans bristande kännedom om anställdas svarta löner ledde till polisutredning som dock lades ned eftersom brottet ansågs preskriberat.
  13. Hösten 2004. Fackligt anställda och aktiva vid Metallindustriarbetarförbundets avdelning i Trollhättan for till Bryssel där de gick på porrklubb, köpte sprit och sexleksaker för medlemmarnas pengar. En blöt natt spenderade dessa tre herrar 50 000 kr på sprit och prostituerade. Väl hemma i Trollhättan delade de ut dildos till de mest lojala kvinnliga medarbetarna.
  14. Vintern 2004. Göran Persson utsågs till hedersdoktor vid Örebro universitet i medicin, naturvetenskap och teknik, ämnen som Persson aldrig studerat. Utnämningen sågs istället som ett tack till Persson från Örebro universitet som uppgraderats till universitet med stöd av statsministern. Tidigare ansökningar hade refuserats av ansvariga akademiska myndigheter.
  15. 2005. LO sade upp ekonomerna Jan Edling och Olle Sahlström för att de hade påvisat dels att den verkliga arbetslösheten var 20 % snarare än den officiella 5 %, dels för att de avslöjat att stiftelseägda bostäder för mindre bemedlade änkor gått till fackföreningsanställda.
  16. 2005. Gunilla Ekberg, expert på sexualpolitik vid regeringskansliet under Mona Sahlin hotade journalisten Evin Rubar, utan att Mona Sahlin berörde händelsen. SVT:s Uppdrag Granskning sänder programmet där Rubar hotas.
  17. 2005. Riksdagsledamot Ola Rask fick lämna sitt uppdrag vid ABF då han avslöjades få löner från två arbetsgivare, dessutom pension och använda ABF bidrag för familjeändamål.
  18. 2005. Arbetsförmedlingen i Nyköping hotade med att dra in arbetslöshetsunderstöd för de byggnadsarbetare som inte tänkte delta i en protest i Stockholm mot sänkta arbetskassebidrag. Arbetsförmedlaren skrev under brevet till de arbetslösa tillsammans med representanter från Byggnadsarbetarförbundet. Det framgick att protesten var obligatorisk.
  19. 2005. Centrum Mot Rasism som leddes av socialdemokraterna Jens Orback och Mona Sahlin avslöjades missköta sina statsbidrag genom att ha för få aktiviteter men många representationsbesök på restauranter och hotellnätter. Bidragen förnyades årligen utan uppföljning.
  20. Hösten 2005. Polisen använde ombudsmän från Transportarbetarförbundet för att kontrollera utländska chaufförer i södra Sverige efter en storm. Medan polisen kontrollerade säkerhetsrutiner förhörde sig facket om de utländska företagen hade kollektivavtal, något som är frivilligt att teckna i Sverige.  Transportarbetarförbundet använde polisens närvaro för att få företagsintern information från de utländska chaufförerna som de inte hade anledning att berätta om.
  21. 2005. Zakarias Winberg sades upp från sin tillfälliga anställning vid en lokal facklig organisation efter att han berättar i pressen att han tänkte rösta på kristdemokraterna.
  22. 2005. Skolminister Ibrahim Baylan stoppade en rapport från Skolverket som visade att friskolor hade bättre resultat och att lärares utbildning inte betydde något för elevernas studieprestationer. Baylan fick Skolverket att ta bort rapporten från verkets hemsida men anmäldes till konstitutionsutskottet där han fick besvara kritiska frågor om ministerstyre.
  23. 2006. Herrgårdsägare Göran Persson anmäldes och dömdes för brott mot arbetsmiljölagen och plan- och bygglagen men tilldömdes inget straff. Hans herrgård sköttes av Perssons bror. Ingen av dem förstod att ombyggnader och byggnadsarbete måste anmälas till kommunala myndigheter trots att statsministern och före detta kommunalrådet Göran Persson medverkat till denna byråkratiska lagstiftning.
  24. 2006. Göran Persson hotade med att dra in det statliga ägandet i Ericsson när dess verkställande direktör Carl-Henrik Svanberg sade i en intervju att ett regeringsskifte vore uppfriskande.
  25. 2006. Stockholms stads ledande socialdemokrat Annika Billström som förlorat sin borgarrådspost använde sin av stadens skattebetalare betalda men arbetsbefriade ersättning till att starta ett eget företag. Lagligt men omoraliskt ansåg många stockholmare.
  26. Våren 2009. LO:s ordförande Vanja Lundby- Wedin reagerade inte när hon som styrelseledamot i pensionsfonden AMF deltog i beslutet att ge en avsatt verkställande direktör 60 miljoner kr utöver den avgångspension på 40 miljoner han redan fått.
  27. Hösten 2010. Två lokala fackombud reste upp till Stockholm, drack sprit och bjöd in prostituerade till de fackliga lokalerna.
  28. 2010-2013.  Medlemmar uteslöts ur Transportarbetarförbundet för sitt medlemskap i Sverigedemokraterna.
  29. Sommaren 2011. Partiordförande Håkan Juholt avslöjades få betalt för sin hyresbostad av riksdagen trots att han delade den med sin sambo. Han misskötte också bruket av hyrbilar och sin resa till Vitryssland som riksdagen betalat.
  30. 2008 till 2012. Partiledarna Mona Sahlin och Håkan Juholt, riksdagsledamot Tomas Eneroth, Stockholms borgarråd Karin Wanngård och SSU ordföranden Anna Sjödin uttalade sig nedvärderande om jobb i servicesektorn. De hävdade att ingen ska behöva ta sådana jobb utifrån anvisningar från arbetsmarknadsinsatser eller ens ta enkla servicejobb överhuvudtaget.

SSU SVINAR NER 2007

 

Mer länkar till Socialdemokratins samarbete med vänsterdiktaturer och kopplingar till Sovjetunionen/Östblocket

Några exempel på sexualbrott begångna av sossar på senare tid:

S

Boktips för vidare läsning

Professor KO Arnstberg om romer

Invandring-och-morklaggning-omslag2

Nu publicerar Swebbtv en intervju med professor emeritus KO Arnstberg som tar upp hans forskning om romer.

Hösten 2015 recenserade jag hans bok Romer i Sverige på Avpixlat, som nu återpubliceras här:

”Etnologiprofessor Karl Olov Arnstberg undervisade zigenare, som de då kallades, redan i slutet av 1960-talet berättar han i den nyutkomma boken Romer i Sverige https://morklaggning.wordpress.com/kop-boken-3/ (Debattförlaget, 2015)

Hans första bok Zigenarens väg kom 1974. Sedan dess har han fortsatt att forska och skriva om denna nationella minoritet och dess villkor i Sverige, ofta på uppdrag av myndigheter som dåvarande Invandrarverket och inom diverse forskningsuppdrag. Se hans bibliografi http://www.arnstberg.se/tryckta_skrifter.html i urval.

Hans senaste bok är en uppföljning av den omdiskuterade boken Svenskar och zigenare från 1998. Nu har de flesta farhågor Arnstberg då fruktade för infallit;

Offerindustrin, Naiv Realism, Verklighetsförnekandet, Solidariska Experter, Självmarginalisering, Försörjningsbrott och Romers Överlägsenhet.

Historien är levande i boken från det första omnämnandet av zigenarna på 1500-talet till Folkpartisten Maria Leissners anti-ziganistiska utredning SOU 2010:55. Genom berättelserna från tiden före det s.k. ”uppvaknandet” på 1960-talet, då halvromen Katarina Taikon ville anpassa de motspänstiga romerna, får vi veta att romerna själva var i stort sett nöjda med sin fattiga tillvaro.


De ville inte bo i hus och låta sina barn gå i skola och försvenskas. Istället valde de att nomadisera och dra nytta av varje tillfälle att lura den inhemska ortbefolkningen, ”gadje” som vi kallas av dem.

Att romer anser sig stå över de bofasta är självklart enligt Arnstberg, varför alla försök att assimilera eller integrera blir fruktlösa. Om de beblandar sig för mycket med svenskar riskerar deras levnadssätt och tvivelaktiga försörjningsmetoder att försvinna.

Romerna lever i en ”försvarskultur” som står beredd att göra vad som helst för att markera gränsen mellan oss och dem. De bajsar inte på de av svenskarna utsätta och betalda bajamajorna för vem vet vilka orena som suttit där tidigare, så de bajsar utanför så att svenskarna kan städa upp efter dem.

Rätt åt svenskarna, dessa underlägsna och lättlurade varelser menar romerna enligt Arnstberg som ger fler exempel på deras nedlåtenhet mot sin omgivning. Särskilt intressant är de kommunala anpassningsförsök som startade på 1960- och 70-talet i välmening men utan att bli framgångsrika i någon som helst mening annat än som sociala försörjningskällor.

De kringresande ligor som begår åldringsrån, vilka SVT http://www.svt.se/nyheter/inrikes/sa-lurar-ligor-de-aldre-i-affarerna uppmärksammat nyligen, har ett eget avsnitt i boken, ”Circa-gruppen”, sid. 226-229.

Där berättar Arnstberg vad SVT:s inslag inte förmådde, nämligen att så gott som alla gärningsmän (och – kvinnor) är romer. Polisman Klas Persson säger att romer begår denna typ av brott över hela Europa, men att ingen vill veta att åldringsrånarna är just romer.

De svenska romernas politiska välgörare, Maria Leissner, Thomas Hammarberg och Erik Ullenhag, har aldrig hört av sig till denna elva man starka polisgrupp, som sysslar heltid med ett 30-tal ligor. Att utvisa de som är utländska medborgare är meningslöst eftersom de kan åka in igen utan att riskera att upptäckas i en obefintlig gränskontroll.

Är då boken ett utslag av rasism och anti-ziganism? Arnstberg prövar sina egna ståndpunkter och skriver:
”Innan jag bestämde mig för att skriva det här kapitlet funderade jag fram och tillbaka över konsekvenserna. Problemet är att de romer som begår den här typen av brott inte via klädseln eller egentligen inte på annat sätt heller, snabbt av brottsoffren kan urskiljas som romer. Det hjälper alltså inte särskilt mycket lyfta fram den etniska identiteten hos förövarna. Däremot kan man vara ganska säker på att ett utpekande skadar alla romer, också de som aldrig skulle drömma om att begå den här typen av brott. Kanske gör jag mer skada än nytta genom att skriva? ”

Men han bestämmer sig till sist för att skriva om åldringsbrotten med utgångspunkt i två av totalt 20 domar, för att klargöra den juridiska processen och samhällets syn på dessa avskyvärda brott.

Andra brottslag han tar upp är vandalisering av lägenheter, misskötsel av hyrbilar, överutnyttjande av gemensamma sanitetsutrymmen och campingplatser och så vidare. Alla historier sätts in i ett etnologiskt, det vill säga, folklivsforskningsmässigt sammanhang så att man förstår varför romer beter sig så (illa) som de gör.

De är vänliga inom gruppen och har många gemensamma värden som de respekterar, men är på sin vakt mot alla intrång, särskilt de välmenande och byråkratiska, för att ”lösa romernas problem”. Romer lyssnar på svenskarna men bryr sig inte om vad som sägs.

Den ”offerindustri” som byggts upp från den svenska statens sida är inte beredd att erkänna något som helst ansvar från romernas sida för sin situation. Arnstberg riktar mer kritik mot de dumsnälla svenska politikerna och tjänstemännen än vad han gör mot romerna själva, vilka han, likt författaren Ivar- Lo-Johansson, tycks gilla och uppskatta till viss del. Han menar att romernas oombedda hjälpare snarare är som kolonisatörer.

Godhetsbyråkraten Thomas Hammarberg (FPU, Amnesty, Rädda Barnen, ambassadör för mänskliga rättigheter, Olof Palme Center, Kommissionen mot anti-ziganism) leds av tanken att romer inte kan föra sin egen talan så han gör det åt dem.

Hammarberg ursäktar till och med deras motvilja mot att arbeta på vanligt sätt med anställning och skattad lön. 80 % av de svenska romerna har aldrig försörjt sig själva i modern tid.

Boken inleds med ett citat från Maria Leissner, f.d. ordförande i Delegationen för romska frågor under Alliansregeringen:

”Sanningen om romer måste lyftas fram”

Arnstberg menar att Leissner aldrig varit intresserad av sanningen, tvärtom.

Hon, och de tjänstemän som lever på att framställa romer som offer som behöver deras hjälp och bidrag, är bara villiga att lyssna till ideologiska framställningar om romer i Sverige, som i SVT:s Agenda den 4 oktober då polisiära insatser mot illegala bosättningar anklagades för att vara övergrepp mot romer http://www.svt.se/agenda/debatt-om-tiggeri-och-illegala-bosattningar .

Forskning som bygger på fakta från intervjuer, observationer, analyser och respekt för sanning och vetenskapliga ambitioner, har blivit mindre viktigt när det gäller att starta kampanjer mot s.k. anti-ziganism, något som Mats Dagerlind påpekade redan 2011 http://avpixlat.info/2011/11/02/sluta-dalta-med-den-dysfunktionella-zigenarkulturen/ .

Professor Arnstberg har presenterat kunskap om romerna så gott han har förmått, utan att hänfalla till rasism eller vad man vill anklaga honom för. Romer i Sverige fyller ett tomrum där hittills bara floskler och naivitet fått ta utrymme, men nu finns rejäla faktauppgifter, dokumenterade berättelser och vetenskapliga resonemang om en av de av staten erkända nationella minoriteterna.

Boken är en pionjärinsats som kommer läsas i smyg i landet av alla som vill och behöver veta sanningen om romerna. ”

http://avpixlat.info/2015/09/21/ny-bok-av-karl-olov-arnstberg-om-den-romska-folkgruppens-historia-i-sverige/

Statlig opinionbildning måste upphöra

Vid Medieinstitutet Fojo i Kalmar bedrivs tveksam fortbildning för journalister inom ramen för  det statliga Linnéuniversitetet i Växjö. Fojo bör läggas ned liksom Statens Medieråd eftersom båda inte klarar av att ta ställning i politiska ämnen. Statlig opinionsbildning är överhuvudtaget något som politiker och myndigheter bör hålla så kort som möjligt.

***

Via SVTs Kunskapskanalen sändes 1 ma 2021j en kort föreläsning av Annelie Frank, projektledare på Faktakollen, ett projekt vid Medieinstitutet Fojo, en avdelning Linnéuniversitet. Ämnet var “Vad är skillnaden mellan missinformation och desinformation och vad är en konspirationsteori?”. Jag surnade till och skrev  sedan detta inlägg.

Frank framställde sin analys som en objektiv metodik för att tittare skulle kunna avslöja lögner och konspirationer.

Men där fanns värderingar och åsikter om att illvilliga nätaktivister skulle vilja splittra och skapa misstro mot myndigheter och medier, att de påverkar vad vi pratar om vid middagsbordet och, kanske värst, att Sverigebilden svärtas ned av “hat”. En sista konsekvens av debatter på nätet kan bli fysiskt våld.

Varenda av Annelie Franks påståenden går att diskutera och kanske belägga. Men är det ett statligt universitets uppgift att föra dessa mediekritiska diskussioner? Vi har tre journalisthögskolor och flera universitetsinstitutioner inom medier- och kommunikation. Men Fojo, grundat 1972, lever vidare som ett femte hjul, och har funnit sig väl tillrätta genom att leverera mediekritik som journalister och konsumenter kan ha nytta av.

Ser man närmare på Fojo så finns exempel på deras vinklingar mot GAL- skalan snarare än TAN, en vänsterliberal position som är självklar i medier och högre utbildning: “Hat mot Sverige”  “Sverige behöver ett fact-checkning nätverk”  och boktipset Sverigevänner av Jonathan Lundberg, fd vid Aftonbladets sociala medier och nu kursledare vid Fojo i Kalmar. Boken handlar enligt egen utsago om hur Sverigedemokraterna erövrade internet. 

Att Fojo skulle uppskatta medieprojektet Project Veritas eller ens Bulletin ter sig orimligt. Eller ta in journalisten Ola Sandstig för att problematisera rapportering om våldsvänstern och s.k. apatiska barn.

Tyvärr räcker det inte med att lägga ned Fojo eller ens få dem att sköta sitt uppdrag mer balanserat genom att väga upp vänsterlutningen. Den statliga opinionsbildningen går igenom överallt. 

Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap har liknande vinklat upplägg som Fojo i sin rapport om konspirationsteorier, men möjligen kan denna myndighet tilltag försvaras. Om vi nu har MSB så ska den väl försöka förebygga kriser med korrekt information, men det kan inte vara Fojos uppdrag.

Inte heller ska Statens Medieråd få fortsätta sin opinionsbildning på skattemedel. 2013 avslöjade journalisten Magnus Sandelin att myndigheten godtagit våldsvänsterns olagligheter eftersom de stod på rätt sida.

Sandelin skrev: “Att misshandla, hota och trakassera meningsmotståndare ska endast ses som medel som den autonoma vänstern använder sig av i den politiska kampen, och inte en ideologisk ståndpunkt, hävdar den statliga myndigheten”. 2017 följde Timbros Fredrik Segerfeldt upp ämnet med rapporten “Det fina våldet.

Rebecca Weidmo Uvells blogg är en outsinlig källa till pikanta avslöjanden av statlig myndighetsaktivism och opinionsbildning, särskilt inom klimat och grön korruption. Att Fojo skulle våga undersöka klimatfrågan utifrån ett lika mediekritiskt perspektiv ter sig omöjligt, särskilt som det svenska statliga institutet är med i Covering Climate Now och Global Forum for Media Development (stöds av FN och George Soros)  

Sammanfattningsvis måste frågor ställas: Varför existerar statlig opinionsbildning alls? Hur uppfyller de vi har sina uppdrag? Hur ser de kollegiala och ekonomiska nätverken ut mellan den offentliga opinionsbildningen och våra medier, statliga och privata? 

Mitt slumpvisa tittande på Kunskapskanalen 1 maj gav mig en snabb inblick i något skumt och propagandistiskt, som tydligen pågått länge och finansierats av våra skattemedel. Tänk vad en grundlig analys av den statliga opinionsbildningen skulle ge.

Jan Sjunnesson, journalist och författare

Den dåliga demokratin

Tillståndet för den svenska demokratin är inte bra. Trots allmänna och hemliga val till folkförsamlingar, fri opinionsbildning och ansvarsutkrävande inför folket var fjärde år så tycks dagens system inte fungera som förväntat. Se MEDs förslag

SVTs tidigare korrespondent i Frankrike, Chris Forsne, skräder inte orden i en aktuell intervju för Swebbtv.

FORSNE

Hon anser inte att vi har en demokrati i Sverige längre utan använder liksom Jan Tullberg del 1 och del 2, benämningen ”demokratur”, ett begrepp som Vilhelm Moberg myntade redan 1965. I denna slags stat har medier, maktcentra och myndigheter växt samman mot medborgarna.

Sverige har en kartellpolitik menar både Forsne och Tullberg med partier som inte behöver ta hänsyn till väljarnas åsikter, särskilt inte i brännbara ämnen. Medierna är mer intresserade av spelet kring politiken än de politiska ämnena och deras konsekvenser, vilket visade sig under de fyra månader landet inte hade en vald regering från september 2018 till januari 2019, liksom det tidigare spelet sedan Decemberöverenskommelsen 2014. Demokratur och karteller hör intimt samman.

Chris Forsne menar att de personer som engagerar sig lokalt i politiken är föreningsmänniskor som inte vill ha några förändringar. I kommunval så garanterar många kryss inte att just den personen ska få uppdrag, utan det avgörs internt av partierna där inte meriter premieras utan lojalitet och anonymitet.

Samma mekanismer finns på riksdagsnivån. Fd riksdagsledamot (M) Ann-Mari Pålsson påpekade detta i Knapptryckarkompaniet 2011 och jag tror att Per Gahrton gjorde detsamma i sin avhandling från riksdagen 1980.

Personval skulle vitalisera demokratin, till exempel att välja borgmästare i en stad eller kommun, som i Frankrike. Forsne pekar på hur mycket kommuner styr av väljarnas vardag utan att man känner till vilka som beslutar i kommunfullmäktige eller ens vem som är högsta ansvarig, kommunstyrelsens ordförande. En borgmästare skulle bli mycket mer synlig och ansvarig inför sina väljare. Lägg till lokala polischefer säger jag.

Jag är beredd att hålla med efter att ha varit del av framför allt Folkpartiet Stockholm 2007-2013 där allt handlade om att klättra uppåt genom att visa lojalitet uppåt. Finns ord för sånt.

ENGELLAU

Patrik Engellau är möjligen mer cynisk i sin lika aktuella analys, men också mer förlåtande mot det mycket unga demokratiska systemet som funnits som längst i 150 år, förutom i USA.

För honom handlar alla regimer om en elit och ett folk. Dagens elit är en vald politikerklass som nu funnit sig tillrätta som alla härskare. Han skriver:

”Med demokratin kom en helt ny typ av härskande skikt vilket det stolta demokratiska västerlandet i sin självsäkerhet inte begripit. Eller rättare sagt: de folk som ansett sig i demokratins namn har fått makten har inte fattat att kontrollen över deras liv i ökande utsträckning utövas av ett nytt härskarsläkte, nämligen politikerväldet.

Alla härskarskikt behöver en legitimerande ideologi som förklarar för deras folk att härskarna är till överlägsen nytta för de underlydande folken.”

Dagens legitimerande ideologi kallar han PK-ismen och systemet det legitimerar för Det Välfärdsindustriella Komplexet där medborgare ska hålla svaga och beroende.

Detta system betecknades 2012 av Patrik Engellau och Thomas Gür som Den Övermodige Beskyddaren som ansåg sig kunna ta hand om allt och allt.

1980

Begreppet ”demokratur” har valsat runt sedan Vilhelm Moberg kvickt formulerade det 1965 i Dagens Nyheter, den Malliga Morgontidningen som Jan Guillou brukade kalla den.

Få väljare som i likhet med mig röstade på Thorbjörn Fälldin 1976 och därmed fällde Olof Palme kände till ordet. Jag stötte inte på det i min gymnasieuppsats om valnederlaget från 1978.

Men demokraturen stöddes av en byråkrati där medier och maktcentra fogats samman. 1980 skulle fyra intellektuella från vänster (Jan Myrdal) till höger (Sven Fagerberg) beskriva denna djupa stat i en kulturdebatt om hur en opersonlig maktapparat tagit över genom att kontrollera och reglera tankar och känslor.

Författarna Sven Delblanc, Lars Gustafsson, Jan Myrdal och Sven Fagerberg utmanade den medievänster som de ansåg dominerade över medborgarnas huvuden. De tre första hade stått till vänster och stod kvar i Myrdals fall.

De kom att kallas ”De Fyras Gäng” i kulturdebatt fördes om just hur en opersonlig maktapparat tagit över genom att kontrollera och reglera tankar och känslor. Författarna utmanade den medievänster som de ansåg dominerade över medborgarnas huvuden. De tre första hade stått till vänster och stod kvar i Myrdals fall. Vänstermännen Gösta Hultén och Jan Samuelsson instämde i boken Medievänstern 1983.

Johan Norberg beskrev debattläget initierat i ett bidrag i festskriften till PJ Anders Linder, Den borgerlige optimisten (2013), se även Anders Frenanders avhandling Debattens vågor. Om politisk-ideologiska frågor i efterkrigstidens svenska kulturdebatt (1999).

De svenska författarna var inte ensamma om att diagnosticera landet som halvtotalitärt och godmodigt paternalistiskt. 1971 hade den brittiske utrikeskorrespondenten Roland Huntford gett ut vidräkningen med Sverige, The New Totalitarians och tio år senare var det dags igen då tysken Hans Magnus Enzensberger fick fem helsidesuppslag i Dagens Nyheter i serien ”Svensk höst” 1982. Han skrev:

”Det ser ut som de eviga organisatörerna av denna svenska kultur, socialdemokraterna, har framgångsrikt och genomgripande genomfört ett projekt som alla tidigare regimer, från teokrater till bolsjeviker hade misslyckats med, nämligen att tämja människor”.

Palme tog till sig av kritiken när han vann valet 1982 och tillsatte vännen Ingvar Carlsson att leda förnyelsearbetet med den offentliga sektorn tillsammans med civilminister Bo Holmberg.

FOLKET

Jag beskrev 2015 hur folket protesterat mot maktfullkomliga byråkrater och politiker från 1960-talet fram till dagens högerpopulism.

Einar Askestad gör en liknade analys av den självtillräckliga antologin Demokratins framtid, utgiven av den i sammanhanget pompösa Sveriges Riksdag. Han skriver:

”Hotet mot demokratin sägs nämligen vara – demokratin.

Den ledande tankefiguren i såväl boken som i den politiska samtida diskursen måste först tecknas. Man laborerar med två begrepp som menas stå i motsättning till varandra. Rättsstaten och folkviljan. Den förstnämnda sägs vara hotad av den senare, och staten måste därför ‘skydda styret – ytterst folket – från sig självt’.

Samtidigt menar man att det är ”nödvändigt med inslag av folkstyre för att tala om demokrati”, men att folket är ett problem som måste *hanteras”’: Man specificerar några områden som hotar demokratin, bland annat medborgarnas inkompetens (‘Väljarna är mycket okunniga’ [”Arbetarklassen sviker och röstar fel” som Kjell Höglund sjöng 1979] ), mediers oförmåga att hålla folket välinformerade (främst sociala medier, som ”enligt forskningen snarare är en del av problemet än en del av lösningen”) samt medborgarnas krav på folkstyre. Detta sista hot benämns populism.”

STRINDBERG

Jag skulle kunna hålla på med dessa resonemang och upprepa mina texter och citera andras (se min serie om den liberala demokratin), men väljer istället att ni som läst så här långt tar er tid att se SVTs filmatisering från 1970 av August Strindbergs Röda rummet.

Boken utkom 1879 och väckte stort rabalder och munterhet, inte minst genom skildringar av de lata ämbetsmännen och riksdagsledamöterna. Satiren i bokens ”Kollegiet för Utbetalning av Ämbetsmännens löner” går igen idag, liksom kotteriernas intriger och folkets falska förhoppningar om mer demokrati, som under den unge Strindbergs uppväxt avskaffandet av ståndsriksdagen 1866.

Dessutom är skådespeleriet utsökt och Stockholm aldrig vackrare.

Röda rummet (TV Mini-Series 1970) - IMDb