Kategoriarkiv: Kategorier

Res statyer på Brunkebergstorg för de fem män som räddade Sverige på 1990-talet

Sveriges finanskris, bostadskris, valutakris och självförvållade strukturella  massarbetslöshet på 1990-talet hade kunnat sluta mycket värre än att 10 privatbanker fick låna miljarder av skattebetalarna och över 10 % arbetslöshet.

Tack vare fem resoluta män räddades landet. De hade varit politiska fiender men satte landets överlevnad före egna intressen:

Carl Bildt, moderat statsminister 1991-1994

Assar Lindbeck, moderat socialdemokrat, ledare av Lindbeckskommissionen som Bildt tillsatte 1992

Urban Bäckström, moderat chefsekonom och riksbankschef 1994-2002

Ingvar Carlsson, socialdemokratisk statsminister 1994-1996

Göran Persson, socialdemokratisk statsminister 1996-2006

 

Några kommentarer: Carlsson och Persson lät Bäckström sitta kvar trots att han var moderat. Lindbecks 117 punkter genomfördes av  Carlsson och Persson.

Historien kommer att tacka dem och vi som var med minns vad som stod på spel den 19 november 1992 när försvaret av den svenska kronan inte kunde fortsätta och valutan fick flyta fritt.

Dessa resoluta män förtjänar en statygrupp på Brunkebergstorg där Riksbankshuset ligger.

Dessa fem män är föredömen för nationell samling  i svåra tider.

Fem år sedan attentatet mot Vilks i Köpenhamn 2015

Synagogan i Köpenhamn där en dansk jude dödades 2015

Inlägg på Katerina Magasin till 5-årsminnet av två mördade danskar idag 15 februari.

När jag blev greve i Vilks fristat Ladonien. Scensamtal med Vilks 2016

Norske Asle Toje till svenska tankesmedjan Oikos

Wikipedia Commons

Den norske statsvetaren, utrikesexperten och ledamoten i Nobel-kommittén för fredspriset Asle Toje har nyligen gått med i den svenska tankesmedjan Oikos, som leds av Mattias Karlsson från SD:s ledning, Lyssna på  SvD:s ledarredaktions intressanta samtal i veckan.

Toje har visat intresse för Sverige länge, särskilt svensk invandringspolitik och mediebevakning.

2013 gav han ut boken Rødt, hvitt & blått som är resultatet av en färd på motorcykel runt i Europa, även Sverige  (Göteborgsförorter) och egna tankar om europeisk kulturkamp och demokratins tillstånd. Jag recenserade boken i Dispatch International.  

Tojes intresse för Sverige kan komma väl till pass för Oikos. Han har skrivit för Timbro och i dansk press om just svensk invandring, Vi har haft en del kontakt genom åren.

2017 skrev han en djup analys, ”Män som hatar kvinnor”, i danska Weekendavisen om mordet på Elin Krantz i Göteborg 2010 och de svenska mediernas hållning. Han var inte nådig.

Den ende svenska journalist som förstod att Elins död var resultatet av missriktad svensk invandring och välvilliga myndigheter och medier var enligt Toje den fortfarande utskällda skribenten Julia Caesar vid danska Snaphanen.

Hon hade i två stora artiklar, ”Ett politiskt mord del 1” och del 2  2011 gått till botten med det vidrigt brutala överfallet begånget av afrikanen Ephrem Yohannes. 2017 fick hon komma till tals i Sveriges Radio om sin analys av medierna.   Men Toje var den som förstod vad hon menade om mordet ett politiskt mord, inte en enskild våldsam  och dödlig våldtäkt.

Samma år fortsatte han sin rapportering från Göteborgs förorter genom att följa med poliser på utryckningar. Göteborgsposten skrev en ledare om hans text i  danska Weekendavisen, kallad ”Sveriges Gotham”.

Vad Toje och Caesar visade i sina analyser av mediebevakning av våldsbrott begångna av invandrare mot infödda är att själva brottet blir sekundärt. Det primära är att inte röra upp känslor av hat och rasism mot de utländska gärningsmännen.

Douglas Murray insåg samma sak i maj 2013 då en våldsam jihadist högg ned den brittiska soldaten Lee Rigby i uniform. Han skrev i Dispatch International i juni 2013:

85-årig dam handfängslades för oförskämdheter mot några muslimer.

LONDON. Den islamofobiska backlashen. Det är vad folk i Europa ständigt varnas för. Blodet från den senaste terroristattacken har inte torkat, kroppen från det senaste offret har inte hunnit kallna förrän varningarna om den islamofobiska backlashen börjar.

Efter slakten av trumslagaren Lee Rigby på en gata i södra London satte varningarna igång rekordsnabbt. En brittisk soldat låg fortfarande halshuggen på en brittisk gata när förvandlingen av alla muslimer till offer ägde rum. Med opassande snabbhet stämde politiker och andra offentliga personer in i mediernas kör och varnade för den massiva backlash som nu var oundviklig.”

Murray och Toje behövs i svensk debatt och tankeutveckling. Men det har tagit lång tid innan de fått komma in i finrummen, Murray i Sveriges Radio 2019 och Toje i Oikos.  Ja, Oikos är självfallet mitt i rummet oavsett vad medierna ylar om dess anknytning till SD.

När jag var redaktör för  SD:s webbtidning Samtiden 2014-15 var tankesmedjan Samtid och Framtid (det bolag som ägde Samtiden) en förhoppning och jag är mycket glad över att Oikos kommit till världen. Synd bara att Roger Scruton inte hann uppleva dess födelse.

 

 

 

Jörn Donners Sverigebok, 1973

Hösten 2014 skrev jag i min artikelserie om Sverige sett utifrån i SDs webbtidning Samtiden om Jörn Donners Sverigeboken (W&W, 1973).

Jag hade fått boken i augusti 1975 av min far som reselektyr inför mitt år i USA som utbytesstudent, men jag läste den aldrig då.  Kanske var det rätt för jag hade inte förstått alla fina blinkningar och fräcka tilltag hos Donner om det grannland han hatälskade. En finne jag redan saknar.

Här är texten som jag fick till efter att ha läst boken sommaren 2014:

”Den finlandssvenske författaren, filmaren och provokatören Jörn Donner gav ut sin Sverigeboken 1973. Dessa strängt personliga för att inte säga intima iakttagelser av folk och företeelser i Stockholm och andra städer han reser runt i påminner om ett land som då stod på tröskeln till en ny modern tid: Olof Palmes skördetid av reformer och framtidstro.

Samtidigt är Donner självupptagen, skeptisk och har svårt att dölja sin avund inför grannlandet. Överallt letar han sprickor i muren, likt författaren Lars Gustafsson gjorde vid samma tid. Han hamnade som 16-åring efter kriget hos en svensk familj i södra Stockholm där den odrägliga sonen Sven Lindqvist retade sig på Donner. Lindqvist skulle sedan bli berömd författare men Donner var inte imponerad av socialistsnobben Svenne.

Den raljanta recensionen av Sverige rullar på i högt tempo: Handlar man vindruvor från Chile eller Grekland stödjer man diktaturer. Folket uppmuntras till kollektiva aktioner, det finns ett tryck och en terror på svenska arbetsplatser att delta. Den som inte deltar är fascist. När den regerande socialdemokratin bestämt att alla partier bör gå med i gemensamma uttalanden om Chile bör alla gå med, ve de reaktionära, för fem kronor insamlingspengar fredar du ditt radikala samvete.

Ändå älskar Jörn Donner Sverige. Och han ogillar absolut inte det Svenska Sexualforskningsinstitutet. Där kan äkta par få bot mot för tidig utlösning eller ingen alls, fridigidet och anpassningssvårigheter. ”Kanske några knullövningar under sakkunnig ledning kan hjälpa upp det hela”. Eller är Donner ironisk? Ibland ler man bara och läser vidare.

Sverigebokens huvudperson heter J och arbetar på Filminstitutet vid Gärdet på Östermalm. Han super och saknar sin kvinna, H, som dock är gift på annat håll i Finland. Därför fördriver J tiden med att intervjua bankdirektörerna Browaldh och Wallenberg, ministern Ingvar Karlsson och många fler representanter för det svenska samhället. Ingmar Bergman och Harry Schein dyker upp på middagar hos Bonniersfamiljen som Donner gör allt för att förstöra med gap och skrik, fylla och festliga påhitt. En rabulist som gör allt för att reta upp de sävliga svenskarna i världens mest förnuftiga samhälle enligt honom själv. Inte ironiskt utan allvarligt menat tycks det.

Kanske är detta lyckolandet. Kanske J inte vet vad lycka är. Lycka är att sitta hemma med en kaffekopp och se människor skjutas till döds i Bangladesh: det är beklagansvärt att världen utanför våra fönster är så primitiv. Sverige är nära 1984. Tio år dit.

Boken slutar med att J står på stranden vid Östersjön och ser tillbaka mot Sverige, säger ”jag älskar dig”.

I sin memoarskrift kallad Mammuten eller Jörn Donners efterlämnade handlingar. Om illamåendets historia i Finland (2012) berättar han om mottagandet av Sverigeboken 40 år tidigare. Hans korta noteringar om Olof Palme var de mest uppseendeväckande delarna.

På valvakan 1973, som slutade i oavgjort 175 – 175 mandat för de två blocken, såg Donner en trött statsminister som var ”ur form”.

Palme anmärkte på denna beskrivning men Donner menade att formsvackan snarare tydde på att Palme också var en skådespelare som för några ögonblick tappat bort sina repliker. Regissören Jörn Donner noterade och beskrev vad han såg, tänkte och kände.

Sverigeboken är som en dokumentärfilm över ett svunnet svenskt välfärdssamhälle. Den bitvis odräglige Donner gör vad han kan av alla stela studiebesök, trista möten med myndigheter och statistiska uppgifter om det land han säger sig älska. En bedrift. Sisu.

24 aug 2014 intervjuades Jörn Donner om sin Sverigesyn i Sveriges Radio.”