Kategoriarkiv: Kategorier

En konträrs försvarstal: Krönika i Avpixlat 2015

Återpublicerar en diger krönika. Mer rocknroll 2015  !

”En konträrs försvarstal

kronikor_jan_sjunnesson_byline_banner2

 

KRÖNIKA Undertecknad har förekommit i Sverigeovänliga medier med anknytning till den senaste veckan så ursäkta om denna krönika blir utifrån min personliga horisont: Sjunne högerradikalen och Sjunne den onde vite mannen.

1. Först om Researchgruppens och f. AFA-aktivisten Mathias Wåg som kom på mitt första föredrag om den Sverigevänliga folkrörelsen i april varefter han skrev en lång litania i vänstertidningen Dagens Arena, så vår notis och direktlänk.

Mitt bloggsvar kanske kan intressera Avpixlats läsare och kommentatorer, eftersom ni enligt Wåg kan indelas i minst sex grupper; välfärdschauvinister, skattepopulister, kontrajihadister, muslimhatare, antisemiter och nazister. Själv kan jag nog tänkas ingå de tre första av dessa, men inte under hans definitioner, där den första gruppen, ”välfärdschauvisterna”, beskrivs som ”Den här gruppen vill inte betala skatt för att täcka invandringens kostnader”, där nog drygt halva befolkningen kan ingå, se Tino Sanandajis blogg om Demoskops mätning där 58 % anser att invandringen bör minska.

Dessa grupperingar har han identifierat efter att ha kört statistik på 1500 av de mest aktiva kommentatorerna. Enligt denna statistikkunnige företrädare för Researchgruppen beskrivs ni på följande vis:

1 500 personer gick dagligen in och kommenterade. Av dessa var fyra av fem skribenter män. Den största gruppen skribenter var i åldern 40–50 år, följt av 50–60 år. Inkomstmässigt låg de strax under medelinkomsten i Sverige. De fanns regionalt fördelade över hela landet med en övervikt i Skåne, Blekinge och storstadsregionerna.

Jaja. Hur Wåg fått fram dessa data vore intressant att veta eftersom det tyder på en ny svensk rättsröta med osunda nätverk mellan etablerade tidningar och grupper som förföljer svenska medborgare utanför lagen.

Wåg blev utskälld vid det första föredraget av Avpixlats tidigare krönikör, Stefan Torssell som ställde honom mot väggen för att han spred rädsla, ja ren terror (vilket Marika Formgren analyserat) och skrämmer folk för att inte säga vad de tycker.

Mathias Wåg uteblev från det andra men återkom till mitt sista föredrag, vilket också renderade en drapa i Dagens Arena. Dessutom förärades jag en politisk karaktärsanalys av tidskriftens chefredaktör, Håkan A. Bengtsson. Han tecknar mitt politiska engagemang i vänstern men missar förstås mycket, bland annat min egen bildningsgång och mitt internationella liv.

Bengtsson skriver:

Nu har han tagit steget ännu längre ut i de högerextrema tassemarkerna och skriver på Avpixlat som han dessutom vill utveckla till en folkrörelse för högerextrem folkbildning. Jan Sjunnesson har för vana att ro från den ena kobben till den andra.

Jag kallas ”högerradikal” vilket inte är rätt i någon bemärkelse alls. Radikal möjligen men inte radikalkonservativ eller traditionell höger. Snarare en fritänkare och levnadskonstnär som förmår gå vidare och tänka nytt, flytta runt i världen och är nyfiken på det mesta, men som inte trivs i bestämda fållor alls egentligen.

En Tjalle Tvärvigg, jobbig fan som alltid ska sätta sig till motvärn. Konträr, contrarian på engelska, som likt den för tidigt bortgångne brittiske skriftställaren Christoffer Hitchens gått från vänster till en slags fri position där även (”neo-” i hans fall) konservatism kan uppskattas.

Hans bok Letters to a young contrarian rekommenderar jag Håkan A. Bengtsson att läsa för att förstå en fri människa som jag, men först efter att han har tagit sig igenom min Sverigebok. Där finns inget som leder till tanken att författaren skulle vara högerradikal, snarare gråsosse eller liberalkonservativ i stil med Gösta Bohman. Realistiska och fria hållningar att hedra även om bara SD delvis företräder dessa idag.

Håkan A. Bengtsson låter närmast avundsjuk där han sitter på sin fina redaktionslokal på Sveavägen 61 (jo, jag har varit där och även skakat hand med honom) mellan ABF på Sveavägen 41 och Socialdemokraterna högkvarter på Sveavägen 68:

Men att bygga en folkrörelse är något annat än att sätta upp en hat-sajt på nätet. Det kräver organisation och uthållighet. Framgångsrika breda rörelser har byggt på gemensamma sociala intressen, en framåtsyftande berättelse och stabila medlemmar och ledare. Allt detta har högerradikalerna haft mycket svårt att skaka fram. Än så länge.

Varken Mathias Wåg eller Håkan A. Bengtsson skulle ha dragit så mycket folk en vardagkväll som jag gjort till föredragen om den Sverigevänliga folkrörelsen, se dem själv på YouTube.

Som Nasrin Sjögren skriver i Samtiden är den Sverigevänliga folkrörelsen här för att stanna och kommer att växa alltefter behovet av organisering och att finna ny angelägen men förbisedd kunskap, där Avpixlat utgör ett bra exempel på ny och kvalitativ folkbildning.

 

2. Veckans andra fulgrepp handlade om när jag genom föreningen Fri Folkbildning anordnat ett föredrag på somaliska i Rinkeby Folkets Hus med f.d. muslimen Mona Walter, som ställdes in efter påtryckningar från arga muslimer. Vi fruktade att detta skulle ske och spelade därför in föredraget i förväg på YouTube-video för att kunna visa om Mona Walter inte skulle kunna ta sig dit. Sprid den till alla somalier ni kan googla fram.

På min blogg finns länkar om vad som skrivits, men några saker bör klarläggas angående motiveringen för beslutet från högsta ledningen för Folkets Hus i landet (beläget vid Mariatorget på Södermalm i Stockholm). De skriver:

Styrelsen för Rinkeby Folkets Hus har bestämt att ställa in det mötet då föreningen Fri Folkbildning är en exkluderande rörelse som inte delar Folkets hus och parkers värdegrund om alla människors lika värde. Det inställda mötet är inte på något sätt ett ställningstagande mot Mona Walter.

Här gör de flera misstag. Att de kallar Fri Folkbildning exkluderande finns det givetvis inget fog för eftersom våra stadgar inte säger något sådant, utan de har gått på våra föredragshållare och deras oftast Sverigevänliga perspektiv vilket de inte gillar. ”Sjunnesson är Sverigedemokrat och arrangera föredrag som gillas av SD sympatisörer, alltså är han exkluderande eftersom SD är rasister och nyfascister som gör skillnad på svenskar och invandrare, saknar rätt värdegrund och tro på allas lika värde”. Etc etc.

Vad de inte känner till är att islam är exkluderande, inte Sverigevänner och Sverigedemokrater. I Koranen föreskrivs däremot öppet hur icke-muslimer och kvinnor ska behandlas och värderas:

Judar är grisar och apar, surorna 5:60, 7:166 och 16:106.
Andra icke-muslimer är vidriga varelser, sura 98:6
Muslimer är de bästa människor som Gud har skapat, sura 3:110.
Ta inte icke muslimer som vänner, sura 5:51, 3:28.
Allah föreskriver följande om [arvsrätt för] era barn: sonens [lott] är lika med två döttrars lott, 4:11
En man är lika med två kvinnor. Tag två av era män till vittnen; finns inte två män till hands, tag då en man och två kvinnor, sura 2:282

Detta är exkludering på riktigt, men det vill inte Rinkeby Folkets Hus kännas vid. De vet inte heller att deras beslut att inställa mötet var i enlighet med surorna 4:65 och 24:63. Där föreskrivs att man inte får kritisera islam och att alla människor att göra detta. Som muslim följer man Koranens påbud och Koranen kräver att andra, oavsett religion och tillhörighet, skall göra detsamma.

Det var därför uppretade, yttrandefrihetsfientliga och stingsliga somalier i Rinkeby samlade in tillräckligt många namnunderskrifter för att pressa Folkets Hus att inte ta emot Mona Walter, oavsett om huset är muslimsk lokal eller inte. Calle Nathansson, vd för riksorganisationen Folkets Hus och Parker och Kerstin Aggefors, ordförande i Rinkeby Folkets Hus, har därmed lytt Koranens påbud genom att stänga sina sekulära lokaler för Mona Walter som är en öppen kritiker av islam.

Men inte nog med detta. Folkets Hus har gått ur askan i elden när de skrev att: ”Det inställda mötet är inte på något sätt ett ställningstagande mot Mona Walter”, se deras hemsida och i intervju med Calle Nathansson i DN:

– Det är riktat mot arrangören Jan Sjunnesson. Han står nära Avpixlar [sic] och har en syn på muslimer och islam som inte på något sätt tillhör den demokratiska grupperingen. Vi säger nej till hans organisation, vi säger inte nej till henne.

De försöker måla upp en motsättning mellan den onde vite Sverigedemokratiske svenske mannen Jan Sjunnesson och den goda svarta afrikanska konvertiten Mona Walter. Jag ska ha förlett henne in på islamofobiska vägar och dunkla SD- kopplingar. De vet givetvis inget om vem av oss som tagit initiativ till detta men vi står givetvis båda bakom arrangemanget.

Men genom att säga att den goda Mona Walter är välkommen till Folkets Hus utan den onde Jan Sjunnessons försorg har de gjort saken etter värre för sig. De kan inte säga nej till henne nu när de både skrivit och sagt att de inte tänker säga nej till henne om hon vill tala där. Och det vill hon. ”Jag ska tala i Rinkeby”, sa Mona Walter till kristna Dagen i en intervju den 16 juni.

Genom att skilja på mig och henne har de öppnat upp för en vass islamkritiker som de aldrig sett maken till, för Mona Walter är mycket hård i sin uppgörelse med islam. Inte islamism, inte jihadism, inte fundamentalism, utan religionen islam såsom den uttrycks i dess heliga skrift Koranen vilken hon kan utan och innan.

Mona Walter anser att Ayaan Hirsi Ali är för mjuk i sin förhoppning om en moderat och reforminriktad islam. Men genom att tillåta Mona Walter har Folkets Hus nu lyckats få in en riktig islamkritiker som de dessutom retat upp ordentligt.

Hon är kunnig och underhållande, se denna föreläsning på svenska, och hade de bara låtit oss ha mötet hade det kanske passerat förbi efter lite gap och skrik i foajén. Men nu kommer Mona Walter till Rinkeby med mycket större mediapådrag än någonsin, eftersom journalister utomlands har fått reda på vad som skett med yttrandefriheten och islamiseringen i Sverige.

Och Folkets Hus kan inte backa och igen säga att den goda svarta Walter har förletts av den onde vite Sjunnesson. Guds somaliska tjänare Mona Walter kan tala för sig själv och hon är arg, svart och kvinna, och jäkligt förbannad på svenska islamofiler och vissa av sina landsmän i Rinkeby.

 

3. En bonus i debaclet i Rinkeby Folkets Hus denna vecka är att den islamistiske hatpredikanten Kamal El-Mekki som skulle ha talat två dagar senare efter Walter också avbokades. Svenska Dagbladets eminente och barnledige ledarskribent men flitige bloggare Per Gudmundson uppmärksammade de svenska arrangörerna på dess aningslöshet i förra veckan vilket alltså ledde till att även han avbokades.

De kunde knappast ha en hatpredikant som förordar avrättning av ex-muslimer som Mona Walter om de avbokat henne för att hon kritiserar islam, alternativt blivit förledd av Sverigedemokraten Sjunnesson.

Eller så skulle Folkets Hus ha respekterat yttrandefriheten och låtit båda tala, där eventuella hatutfall, hets mot folkgrupp eller angrepp kunnat bemötas av publik eller i värsta fall av polis.  Det råder ju faktiskt religionsfrihet och demokrati som rubriken för Mona Walters föredrag löd.

Jag lär få anledning att återkomma i båda dessa ärenden.

Jan Sjunnesson”

 

Se även

https://sjunne.com/2015/10/03/antligen-stod-mona-walter-pa-rinkeby-torg/

https://sjunne.com/2015/08/25/mona-walter-i-rinkeby-och-medier/

https://sjunne.com/2015/06/15/lyssna-pa-mona-walters-installda-foredrag/

War for eternity: podd om ny bok om svensk högerextremism och Steve Bannon

Jag har nyss läst ut den amerikanske forskaren Ben Teitelbaums fascinerande bok om fd Trumprådgivaren Steve Bannons esoteriska högertänkande som hämtar inspiration från den ryske högernationalistiske ideologen Alexander Dugin via svenska högerextremister runt Arktos  förlag som Daniel Friberg.  Teitelbaum är expert på svensk nationalism och skrev sin avhandling om vikingarock,  Lions of the North.

Ronie Berggren ringde upp mig för sin podd och vi talade i tre kvart, men skulle kunna hålla på lika länge till. Ben Teitelbaum har gjort ett journalistiskt scoop som varje svensk nyhetsbevakare bör uppmärksamma.

Kommer UNT låta mig tala på lördag i Uppsala stadsbibliotek? Svar ja!

Denna lördag kl 14 ska jag tala om min bok Skandinavisk kulturkamp på Uppsala stadsbibliotek. Alla är välkomna. Yttrandefrihetsombudsmannen arrangerar.

Men den lokala liberala Uppsala Nya Tidning har tidigare protesterat mot att biblioteket hyr ut till en sådan person som mig och anser att min yttrandefrihet ska begränsas:
Den 16/9 2015 ställde UNTs reporter bibliotekschefen en vinklad fråga där jag pekas ut som klandervärd:
”Bör man då inte fundera kring att bjuda in personer med åsikter som nedvärderar vissa grupper, till en så öppen och humanistisk mötesplats som biblioteket vill vara?
– Vi kan inte hindra någon att ha vissa åsikter. Men man har inte rätt att kränka någon annan, och om något sådant skulle ske direkt i våra lokaler skulle vi givetvis agera med en gång, säger Johanna Hansson.”

Den 19/9, 2015 skrev UNT i ledare:

”Yttrandefrihet innebär att var och en är tillförsäkrad rätten att uttala sina åsikter om vad som helst. Men av det följer inte att någon – vare sig det är fråga om en privatperson, ett företag eller en offentlig institution som ett bibliotek – är skyldig att ge utrymme för vem som helst som vill uttala en åsikt på just denna plats/. . ./ Men biblioteket har naturligtvis ändå rätt att säga nej till möten i sina lokaler som kan anses strida mot verksamhetens övergripande syfte. Sjunnessons yttrandefrihet påverkas inte av detta. Han är i sin fulla rätt att säga vad han vill på annat håll.”
Jag genomförde mitt föredrag den 12/11, 2015 om två böcker, en roman och en historiestudie, med bibliotekschefen sittandes i salen och en vakt utanför. Inget brott skedde eller ordningsstörningar.

2018 var det samma sak. UNTs ledarskribent Håkan Holmberg intervjuades 12/4:

”Håkan Holmberg tycker också i dag att det är olämpligt att Jan Sjunnesson åter får hyra in sig i Stadsbiblioteket, vars kärnvärden är öppenhet, demokrati och allas lika värde.
– Det stör mig alltid när man hänvisar till yttrandefrihet i sådana här sammanhang. Yttrandefrihet har han ju i alla fall, men biblioteket måste ju faktiskt inte ta emot honom, säger Håkan Holmberg.
Mohammed Mekrami, chef för Bibliotek Uppsala, säger att man står fast vid sitt resonemang från sist, då biblioteket hänvisade till yttrandefriheten och bibliotekens lagstadgade uppdrag att bidra till fri åsiktsbildning.”

Samma stillsamma föredrag om ett par böcker med Uppsalateman genomfördes 14/4, 2018 trots UNTs farhågor.

Nu på lördag är det spännande. Kommer UNT även denna gång protestera mot mitt föredrag ? Eller står den liberala ledarsidan upp för yttrandefriheten och bibliotekslagen?

Uppdatering em, 20 maj:

UNTs ledarskribent Emma Jaenson skriver att de inte har för avsikt att protestera mot mitt föredrag och därmed inte tar in detta debattinlägg. Jag bugar och bockar.

Rekyl- en politiskt inkorrekt deckare

Sverige har bara vänstervridna deckare, eller åtminstone politiskt korrekta. men 2014 kom ett undantag: Jan Öhman Gustafssons trilogi om polisen Yngve Carlzon, en urgöteborgare liksom författaren.

Jag skrev en recension i Avpixlat 2016 som nu återpubliceras eftersom boken nu fått ett nytt förlag, lilla Rosa Alba som gav ut min självbiografi Ett förhastat liv. Dessutom har alla tre böcker genomgått en revidering som vässat det redan vassa tilltalet.

Köp den på Adlibris / Bokus. Mycket nöje!

Om en svensk deckarförfattare ska tjäna pengar så ska vinkeln vara till vänster, antirasistisk och feministisk. Genom att skälla på kapitalismen tjänar Jan Guillou, Leif GW Persson, Liza Marklund, Sjövall-Wahlöö och Henning Mankell gott om pengar. Svenskarna gillar nämligen att bli tillsagda vad de ska tycka eftersom de betalar för propagandan, för de har inte sett några alternativa deckare.

Men det finns egenutgivna böcker som trotsar denna politiskt korrekta vänsterkommersialism (ett begrepp för hyckleriet som jag funnit på, se Samtiden). Författaren Jan Öhman Gustafsson har nämligen skrivit och själv givit ut tre läsvärda böcker om den klipske polisen Yngve Carlzon och hans kollegor på västkusten. De är alla fulla med språk och tankar om hur folk egentligen tänker om genuskorrekthet, felslagen invandring och sex, ja så som poliser kan tänkas tala i radiobilarna, på fikaraster och ute på uppdrag. Mustigt skulle några kalla det, fördomsfullt andra.

Själv har jag läst den första boken, Rekyl. Den börjar med ett polismord och fortsätter med ett par mord till innan upplösningen kommer efter 260 sidor. Handlingen är förlagd till Göteborg och Uddevalla och en liten småstad som kallas Mened. Där har en kommunchef drivit sin förvaltning till vansinne med tokiga projekt och trendidéer om hur kommunen ska marknadsföra sig, ända till Litauen.

Jargongen som frodas i kommunala korridorer skildras med stor ironi, liksom hur polisbyråkratin förväntas anpassa sig till alla politiskt korrekta påhitt. Boken skrevs innan Dan Eliasson blev polischef och är nu antagligen förbjuden i lunchrummen på landets polisstationer. Det är synd eftersom just poliser kommer kunna känna igen sig i Rekyl.

En annan intressant nivå i boken handlar om otrohet, sexuella prestationer och äktenskapstrassel. Men inte Martin Becks tjafsande utan om hur folk beter sig när de blivit fulla och kåta eller åker på konferens. Allt skildrat med glimt i ögat och känsla för vardaglig dialog, ofta på göteborgska.

Det finns två uppföljare till Rekyl som även de utgår från poliskommissarie Yngve Carlzon. Ta chansen att läsa något roligt, spännande och inte politiskt tillrättalagt. Böckerna finns inte i bokhandeln om du inte ber dem beställa hem den, men kan köpas från internetbokhandlar.

Rekommenderas Avpixlats fräna läsare.

Jan Sjunnesson”

Rebecca Uvells bok Tyst!- Om hoten mot yttrandefriheten

Köp boken på Adlibris

Recension av Tyst! Om hoten mot yttrandefriheten av Rebecca Weidmo Uvell (Lava förlag, 2020, 370 s.)

Tyst! är en unik genomgång av debatt, nyheter och historia om yttrandefrihetens villkor i västvärlden, särskilt i Sverige. Uvell har dessutom intervjuat kända opinionsbildare, ansvariga i sociala medier, akademiker, satirtecknare, författare, journalister och jurister. Ingen skribent har på långa vägar gjort något liknande om och till försvar för yttrandefriheten i Sverige.

Jubileumsåret 2016 då den svenska Tryckfrihetsförordningen fyllde 250 år var ett tillfälle då en sådan bok kunde ha gett ut och diskuterats men icke. En internationell konferens i Stockholm om hot mot tryckfrihet tegs ihjäl. Men Uvells bok kan inte bortförklaras av opinionsbildare, författare och institutioner hur gärna de än vill. Dessutom har vi omvärldens ögon på oss som skriver på engelska om våra tillkortakommanden vad gäller yttrandefrihet.

Den är friskt skriven, liksom den förra, och har genom sitt rappa tilltal ett flyt som gör att man bläddrar snabbt mellan intervjuer (Jens Ganman, Chang Frick, Einar Askestad, Facebooks Nordenansvariga, Elisabeth Ohlsson Wallin m fl) och resonerande avsnitt med historiska och internationella exempel.

ARON FLAM

Debattören och satirikern Aron Flam skriver i förordet:

”Det finns två sätt att se på rättigheter. Det ena perspektivet gör gällande att medborgarna får sina rättigheter av staten, det andra att staten får sin rätt av medborgarna. När det gäller just yttrandefrihet brukar de olika sätten kallas för positiv och negativ. Den första påstår att du får din yttrandefrihet från staten och den andra säger att staten inte får inskränka din yttrandefrihet. Det är stor skillnad på en stat som ger rättigheter till sina medborgare och en stat som anser rättigheterna självklara och vars jobb är att skydda de rättigheterna”,

Vidare skriver Flam att rätten att förolämpa driver mänskligheten framåt. Vi vet inte vilka förolämpningar som gör det men just därför måste alla tillåtas då vissa kan vara katalysatorer för mänsklig utveckling. ”Yttrandefrihet är alltså rätten att förolämpa, men det också rätten att bli förolämpad. Det är en lika viktig rättighet som rätten att få förolämpa!”

”YTTRANDEFRIHET ÄR VIKTIGT MEN…”

Uvell tar upp makthavarnas försvar av inskränkningar av yttrandefrihet. Det kan vara tidningar som Nerikes Allehanda, Jyllands-Posten, två tidningar som 2006 publicerade Mohammed karikatyrer men inte idag. Priset är för högt.

Möjligen kan det förstås om liv står på spel (vilket ett inställt attentat 2010 visade), men det ligger i linje med vad lagstiftande församlingar och etablerade institution vill se, en feg vag självcensur, så att de slipper ta i med lagens kraft mot sk hatbrott och hädelser. Vilket Morgan Johansson och hans ministrar gärna gör ändå. I onsdags beslöt franska nationalförsamlingen att religioner inte får kränkas i sociala medier, med den ”liberale ” presidenten Macrons gillande.

Yttrandefrihet handlar inte om att alla ska gilla allt vad som sägs och trycks och sänds utan att alla ska godta allas rätt att uttrycka sig. Rätten att inte bli kränkt av någons åsikter man ogillar är inte en mänsklig rättighet. Fenomenet ”deplattformering” är tecken på motsatsen. Dessvärre kommer det från medborgare och organisationer, inte myndigheter i första hand.

Ärkeliberalen John Stuart Mill citeras inledningsvis; ”det största hotet mot yttrandefrihet i demokratier är inte staten utan ‘the social tyranny’ av dess medborgare”.

Rätten att yttra sig är inte rätten till något, till exempel lugn och ro att ha ens åsikter i fred, utan rätten att uttrycka sig utan repressalier från andra medborgare, påtryckningsgrupper och från myndigheter.

FACEBOOK

Bland det mest intressanta var samtalet med de svårtillgängliga cheferna för Facebook i Norden, Peter Münster (ökänd efter intervju i dansk teve 2019) och John Severinson.

Deras resonemang låter rimligt, att alla användare ska kunna känna sig trygga och säga vad de vill. Men att det finns gränser. Facebook har en ”slur-list” över förbjudna ord och de uppdaterar ständigt sitt AI för att hitta ord. En belöning på 100 000 dollar har nyligen satts ut av företaget för ett program som kan identifiera hatfulla memes.

De hävdar att massanmälningar från andra användare som nätverken #jagärhär #Näthatsgranskaren inte fungerar. Och att deras fokus är på falska nyheter, inte på vad användare säger. Som ägare till tre raderade konton är jag tveksam.

Näthatsgranskaren polisanmälde två karikatyrteckningar som jag lagt ut 2017 på Facebook. Tilltaget misslyckades men som Rebecca Uvell skriver i boken är denna påtryckningsgrupp för mer censur och anmälningar tyvärr framgångsrik mot äldre Facebook-användare på landsbygden.

En annan intressant vinkel på demokrati och sociala medier i boken är genomgången av skandalen runt företaget Cambridge Analytica som ansågs ha påverkat det amerikanska valet 2016. Uvell visar tydligt att saken är betydligt mer komplicerad än att giriga kapitalister stal data från Facebook användare och sålde dem till Trump.

Världsförbättraren Macron har även här ett finger med i spelet om att begränsa yttrandefriheten på Facebook . Hans möten med Facebook med krav på att användare ska blockeras för evigt från plattformen och att Facebook måste lämna bevis till franska domstolar rimmar illa med försvar för la liberté.

JURIDIK

Justitieminister Morgan Johansson figurerar i boken som en initiativtagare till minskad yttrandefrihet, tyvärr flankerad av Tidningsutgivarna, mediebolagen Bonniers (Expressens Tomas Mattson och DNs Martin Gelin) och Schibsted (Aftonbladets Karin Petterson och bolagets Raoul Grünthal).

Det copyrightdirektiv som de svenska mediebolagen ville införa och som gick igenom i EU 2019 kommenteras av Bahnhofs VD Jon Karlung (av vilken jag köpte ett 36k modem i Uppsala 1996 och som hostade min första webb).

Övriga som intervjuas om juridiska aspekter är juristprofessor Mårten Schultz (som blockat mig på twitter ) och moderaten och advokaten Henrik Sundström. Schultz är ungefär lika nöjd som de jurister vi på Yttrandefrihetsombudsmannen lyssnade till i november 2019 och som Magnus Stenlund förtjänstfullt refererade.

Men Schultz inser att det juridiska skyddet inte är tillräckligt och säger att den faktiska yttrandefriheten är mindre än någonsin. Hans kollega Henrik Sundström är kritisk till att polis och domstolar ägnar tid åt sk näthat. Han ogillar också den utvidgade definitionen av hetslagstiftning som nu omfattar könsöverskridande identitet.

Uvell vill fö avskaffa lagen om hets mot folkgrupp, vilket hedrar henne och som bl a debattören och ekonomen Jan Tullberg slagits för länge. EUs system med en sk tillförlitlig rapportör i Sverige väcker också hans motvilja. Anders Ygemans förslag i februari 2020 om att göra socialamediebolag ansvariga för kränkande innehåll ligger i samma linje.

Förslagen mot databasen Lexbase, anklagelser om utlandsspioneri för bloggare, utvidgat skydd för journalister, den vänsterliberala kampanjen Tystnainte.se , och mycket annat juridiskt gås igenom. Ledarsidornas Johan Westerholm intervjuas sist och har många kloka synpunkter på det rättsliga läget.

SKANDINAVIEN

Det land som gått i bräschen för yttrandefrihet i Norden är Danmark, vilket skymtar ibland men alltför sällan i Tyst! I min nyutkomna Skandinavisk kulturkamp finns mer liksom på bloggen www.snaphanen.dk.

Lars Hedegaards Trykkefrihetsselskab och kulturredaktören Flemming Rose som publicerade Mohammedkarikatyrerna 2005 förtjänar sin plats i nästa bok om yttrandefrihet i Norden. Andra som Jens Martin Eriksen och Frederik Stjernefelts projekt Fri Debat likaså, liksom försvararna av yttrandefriheten i Norge, HRS Norge och Document.no.

Att den svenska nystartade YO, Yttrandefrihetsombudsmannen skulle komma med i Uvells bok var knappast att hoppas på då vi befinner oss på skilda platser i debatten, en liten men knivskarp hårsmån från varandra. Bakom mitt projekt YO ligger många års erfarenheter med opinionsbildning och strid för yttrandefrihet här i Sverige:

Föredrag

Bibliotek

Debatt

Europa

Hot

Antologi

PEN klubben

Nästa bok om yttrandefrihet skrivs varken av mig eller Rebecca Uvell utan av en ung doktorand som vill ta reda på vad som kunde sägas under de senaste decennierna i Sverige.

Köp boken och inse hur viktigt det är att försvara yttrandefriheten idag i Sverige. Den är värd ditt engagemang.

Lyssna på Rasmus Dahlstedts samtal med Rebecca Uvell

Den liberala invandringspolitiken tvingar fram auktoritära metoder

20171118_110716.jpg

De nordiska länderna har tack vare självdisciplin och regimer med folkligt stöd förvandlats från protestantiska överhetsstater till liberala sekulära demokratier med stort mått av frihet.

Skolaga avskaffades 1936 i Norge, 1958 i Sverige, 1967 i Danmark, 1984 i Finland medan barnaga förbjöds först i världen i Sverige 1966. Men de båda här sällsynta bestraffningsmetoderna existerar i många utom-europeiska länder varifrån invandrare söker sig till våra friare länder i norr.

Kan våra länder klara sig utan att ta till hårdare tag ?

Två tonåringar från en irakisk familj i Oslo har hittills kostat Norge 20 miljoner utan resultat. Polis och socialtjänst står maktlösa.

Vad som skett med den stora invandringen sedan 1960-talet är att familjer som ofta fostrat sina barn hårdhänt har blivit betydligt fler.

Varje lärare och skolledare vet att de metoder man tar till mot stökiga elever från skolan måste pareras med vetskapen om att vissa elever kan få stryk hemma om familjen inte anser att skolat tagit i tillräckligt. Därför underrapporteras stök av invandrarelever, särskilt pojkar. Se notis ovan från 2005 där jag blev bespottad av en elev, som flinade när han fick veta straffet, att tala med en socialsekreterare en gång i veckan.

En paradox är alltså att en liberalt sinnad invandringspolitik håller på att förvandla Sverige och övriga generösa länder i mer auktoritär riktning.

Inte bara kroppsbestraffningar kan bli följden av massinvandringen utan ökad kameraövervakning vid offentliga platser och mer noggrann kontroll av välfärdssystem (kommunalt försörjningsstöd, LSS, Försäkringskassan, arbetsmarknadsinsatser bidrag till arbetslösa, sjukvård). All denna kontroll sker för att vi inte förutsett fusk utan litat på att folk sköter sig.
Inga partier vill ha denna utveckling men de liberala partier som försvarat massinvandringen måste inse att vad de ställt till med är det rakt motsatta mot vad de önskat. Socialtjänst och vård, skola och rättsväsende dignar under de nya bördorna som består av att de milda metoder som svenska folket vant sig vid sedan 1900-talets mitt inte fungerar. Att få en auktoritär irakisk familj att bli tolerant svensk omedelbart är inte möjligt, och kanske inte på en till två generationer.
Tvärtom ses tolerans och mildhet som svagheter som en del invandrarfamiljer vill undvika. Istället befästs auktoritära uppfostringsmetoder.

De folkrörelser som Ronny Ambjörnsson skildrade i boken Den skötsamme arbetaren byggde aldrig upp toleranta regimer i Afrika och Asien. Tvärtom har tyranni och övergrepp från staten varit legio, vilket förklarar den oförståelse som en mild stat som den svenska möter inom vissa invandrargrupper.

Timbros Smedjan har reagerat på de milda straffen men detta fenomen gäller mycket mer än domar och kriminalvård. Antagligen är på väg till ett samhälle ingen svensk vill ha. Vi har ett stort problem som hittills inte uppmärksammats, en kommande auktoritär utveckling.

Mollackord över västvärlden

Under 1960-talet blev mollackord vanliga i populärmusik. Partybandet Rolling Stones gick till och med inför de dystra tongångarna som moll innebär.

Att spela i moll tydde på att vara seriös och äkta. The Animals House of rising sun, och nästan allt av Bob Dylan,  men kanske särskilt hans Desolation row (här med Grateful Dead), var dystert och givetvis i moll.

Hur kunde västerländska ungdomar vända sig från en sångskatt i dur med glad rock n roll och popmusik? Kanske fick dessa boomers plats att reflektera över andra värden än de rent materiella?  Teorier om post- materialism, ja rentav anti-materialism,  passar bra in. Att leva ett liv i moll och dekadens hade tidigare bara överklass och bohemer klarat av.

Ett mätt västerland vars unga hade  blivit ”sönderbrända av 50-talets solsken” (Ulf Lundells Som en syster) var redo för starkare utmaningar än att bara roa sig: Vietnamkrig, atombombshot, anti-kolonialism, ungdomsuppror, estetiska experiment, droger, kort sagt 1968.

De unga var före sin tid med sin framtidspessimism och melankoliska musik. 1972 sprängdes ett  funktionalistiskt bostadsprojekt i Missouri för att det ledde till mer sociala problem. Samtidigt byggdes miljonprogrammet här i Sverige. Postmodernism, en melankolisk kulturströmning, hade tagit vid från den framstegsoptimistiska modernismen.

Året efteråt, 1973, övergavs guldmyntsfotssystemet Bretton Woods och sedan kom oljekrisen. 1970-talet som jag växte upp som tonåring under var ett decennium i kris och vi har aldrig egentligen återvänt till det tillstånd som rådde tidigare.


Blå Tågets dubbelalbum från 1972 handlar om detta kristillstånd. Titeln är en dubbelreferens till Saltsjöbadsavtalet 1938 och Elvis Presleys Heartbreak hotel.

Torkel Rasmussons besjunger i optimistisk ton konferensen på Hotell Saltsjöbaden där fackförbunden och arbetsgivarna dinerade och kom överens 1938, ett avtal som bäddade för 50-och 60-talets välståndsstegring,

Moll och dur har växlat sedan dess. Abba och annan trallpop spelade naturligtvis i dur, men dur blev höger och moll  vänster på 1970-talet. Så när nästa vänstervåg kom på 1990-talet var moll inne igen. Denna gång som filmmusik av Lukas Moodysson.

Men det svenska naturromantiska vemodet har ingen politisk färg. Det skiljer sig från det anglo-saxiska och franska poserandet (Brel). Vi är barn av vildmarken, utsatta för dess nycker och skydd. Kenny Håkanssons elgitarr i Leksands brudmarsch med Kebnekajse och Thorstein Bergmans tolkning av Dan Andersson är bortom politiken och ett svenskt kulturarv vi bör vårda och hylla.