Kategoriarkiv: Kategorier

Review of my The Swedish Story

Jan Sjunnesson’s The Swedish Story: from Extreme Experiment to Normal Nation (revised, 2013) is very informative. It summarises a great deal of Sweden’s history in a concise and readable way.

Sjunnesson outlines Sweden’s development during the nineteenth century, from feudal to late-industrial, without all the stages in between which in the Anglosphere we have taken for granted. What is also fascinating is the absence, as late as the late 20th century, of review procedures for judicial/administrative decisions. That is also something we take for granted in the Anglophone tradition.

In discussing Swedish political developments from the 1960s through the 2000s, Sjunnesson lists numerous scandals which plagued various leftist governments, parties, and trade unions.

Sjunnesson concludes his book by outlining his personal story. He worked as a teacher and principal in disadvantaged schools, where students from non-Swedish backgrounds formed a high proportion of the enrolments. It was his frustration at the failures of the Swedish system in integrating students which caused him, a former leftist, to come to a different view about education, politics and society.

It was his frustration at the failures of the Swedish system in integrating students which caused him, a former leftist, to come to a different view about education, politics and society.

The Swedish Story is a very useful book for any reader who wishes to gain a comprehensive overview of Sweden’s social, political, and economic development, and its unique characteristics – a tendency to leave all social functions to the state, while maintaining a personal reserve so pronounced that Swedes can make the English look emotional.

Judy Stove-Wilson, PhD, University of South Wales Australia

—-

The book can be purchased at Amazon, Adlibris, Bokus and elsewhere online in print or as ebook.

Annonser

Allt är SDs fel

1.
2010 kom SD in i riksdagen. För att Alliansen skulle kunna sitta kvar var de tvungna att ta stöd av det gröntokiga flyktingliberala MP. Därmed kunde inte Alliansen strama åt migrationspolitiken för då hade MP hoppat av och SD fått rätt.

2.
2014 avgick Reinfeldt trots att han hade en icke socialistisk majoritet i riksdagen, dvs SD + Alliansen. Men det ville han inte godta utan lämnade över till S + MP som med stöd av V lade om den ekonomiska politiken vänsterut och behöll den destruktiva migrations-, genus-, medie-, kriminal- och utbildningspolitiken inkl inte lade ned värdegrundsbaserade myndigheter. Om inte SD hade mer än fördubblat sitt valresultat hade Reinfeldt kunnat sitta kvar och rensa upp.

3.
2019 kan vi få en S ledd regering igen och det är SDs fel. Om inte SD hade haft krav på att stödja Alliansen hade Kristersson blivit statsminister. Men nu kan C + L skylla på att SD inte släppt fram Kristersson, dvs om en vecka.

4.
Alla problem i landet är SDs fel. Visserligen har de aldrig fått reell makt, men hade de inte kommit in alls hade ansvariga politiker i alla läger tagit itu med den misslyckade integrationen, våldet, asylfusket osv och medierna hade vågat rapporterna sakligt om problemen. Nu har de inte kunnat göra det sedan 2010 för om de hade gjort det hade SD fått rätt, vilket de och deras 1,1 miljoner väljare inte har. Ju.

5.
Allt är SDs fel. Även att påpeka det ologiska i punkt 1-4 ovan är SDs fel. SD förstör det fina demokratiska systemet i Sverige genom att existera och ta breda folkopinioner på allvar.

6.

Allt kan bli värre

Se ditt bostadsområdes framtid i en app

Ibland har fiktionen försteg. Men verkligheten hinner ikapp och plötsligt har en idé i en roman blivit något man laddar ner eller köper på Teknikmagasinet.

2014 skrev jag en framtidsroman om Sverige mellan 2013 till 2023, där en teknisk lösning i form av en app kom att vända den svenska folkopinionen om ”white flight” och bostadsbekymmer.

I boken Framtidsmannen, presenterad på Det Goda Samhället av Mohamed Omar https://detgodasamhallet.com/2017/04/23/tva-skildringar-av-islamismen-och-sveriges-framtid/ och i Jyllands-Posten https://jyllands-posten.dk/premium/gamleeoesektioner/frontalt/ECE7118567/Fremtidsmanden/ , har en svensk framtidsforskare lagt ut rådata från SCB, BRÅ, Valmyndigheten, Skolverket, Arbetsförmedlingen, socialförvaltningar m fl. offentliga register.
Han är less på att ingen bryr sig om vart landets demografi, ekonomi och framtidstro är på väg. Men han är databasexpert och ingen app-snubbe.


Han är less på att ingen bryr sig om vart landets demografi, ekonomi och framtidstro är på väg. Men han är databasexpert och ingen app-snubbe.

Hans material är värdefullt för alla som letar ny bostad eller vill veta om familjen kan bo kvar. Men inte förrän en app-programmerare kodar om det enorma materialet kan alla i Sverige få fram vad de behöver via sin mobil genom en ny app.

Med den kan man skriva in ett postnummer och sedan trycka 10-20-30 år för att få fram extrapolerade data för områdets sysselsättningsgrad, skolresultat, bidragsförsörjda, kriminalitet, skattenivå, antal utlandsfödda och annat som går att tänka sig i en roman.

Ett par av dessa dataregister räcker och påminner inte så lite om vad Tino Sanandaji tog fram för Den Nya Välfärden 2014, en uppdaterad karta över våra utanförskapsområden http://www.dnv.se/nyheter/ny-rapport-utanforskapets-karta-en-uppfoljning-av-folkpartiets-rapportserie/

Folkpartiet som gjort de tidigare rapporterna, men inte följt upp dem sedan de haft integrationsministerposten i åtta år, definierade utanförskapsområden utifrån tre variabler:

”att färre än 60 procent av de boende i arbetsför ålder förvärvsarbetade samt att den andel skolelever som gått ut grundskolan med fullständiga betyg låg under 70 procent eller att andelen röstande i senaste kommunalval låg under 70 procent (eller båda).”

Med mitt fiktiva förslag skulle inte bara utanförskapsområden utan alla områden i Sverige kunna beskrivas med dessa och andra parametrar ned på postnummernivå. För fastighetsmäklare är affärsidén given liksom för medborgare som vill se vartåt ens kvarter är på väg.

Själv bor jag i medelklassförorten Bromma och har arbetat i Järvafältets nedgångna förorter Akalla, Rinkeby, Tensta och Husby sedan 1990-talet. Jag hade knappast kunnat föreställa mig att också de stadgade förorterna Hässelby och Vällingby, ja även delar av Solna, Sundbyberg och Sollentuna, skulle karakteriserad av gängbråk, våldtäkter, frånvaro av infödda svenskar dagtid i köpcentrum och muslimska skolor.

Kanske en app runt 2012 hade hintat om att de platser som en gång hyst Lisbet och Olof Palme, Artur Lundkvist och andra Västerortsprofiler hade förvandlats till Orten – ett tillstånd där amerikansk ghettokultur råder. Med dessa funktioner på Hemnet hade visserligen de resursstarka flyttat tidigare, men för dessa familjer hade det beslutet varit bättre än att ha bott kvar i god men felaktig tro om livet på gatorna intill.

Ha kvar kakan och äta den

Tänk om man både kunde vara vänster och samtidigt ha gott om pengar, godhjärtad och etablerad, finsmakad och respekterad – istället för höger och fattig, bespottad och ond, skränig och avskydd. Att tillhöra gåslevervänstern- La gauche fois gras – måste vara ett fantastiskt karriärsteg.

Du anses som snäll, fin och med ett öppet vänsterhjärta för andra, samtidigt som du kan se till att dra in pengar på denna godhet och dina eventuella förmågor.

Inom kulturbranschen är vänsterprofil ett måste, men den är också till nytta inom offentlig förvaltning, utbildning och i många sociala sammanhang. Rik nog att ha en bostadsrätt på Södermalm eller en villa i Söderort (Enskede, Stureby…), medan man gärna visar öppet och i medier hur man hjälper andra i nöd. Så fint, så praktiskt. Så småborgerligt, medelklassradikalt rentav. Men rätt.

Annat än de onda högermännen som dessutom saknar alla förutsättningar att leva på sina eventuella förmågor. De blir utan jobb, karriär ska vi inte tala om och de anses onda, illvilliga, snåla och omänskliga. Så opraktiskt att vara sådan när man kan vara vänster och ha ett gott liv. Som i Östblocket fram till 1989.

Jag är gammal nog att ha varit fattig vänsteraktivist. Idag är jag fattig till höger. Det känns bra och jag avundas inte de goda vänstermännen när deras 1989 kommer.

Jan Sjunnesson

Johan Movingers Gymnasium

Tomtebodav 3 A

171 65 Solna

08/ 618 0503

Incitament för invandring

 

Syrier i Malmö 2015

 

Nedanstående funderingar, som handlar om vilka som skor sig på att folk flyr, är något jag inte kan belägga utan gränsar mot konspirationsteorier och cynism. Ändå kan jag inte avhålla mig från att delge er dem.  Vore intressant om någon hörde av sig om de gick att verifiera på något sätt.

 

TVÅNGSSKATT

Den första funderingen berör Eritrea men kanske finns andra länder som tvingar sina flyende medborgare att betala tillbaka en tvångsskatt från utlandet.

Eritrea har länge haft en avgift för de som flytt landet. För att processa handlingar begär ambassaden att de ska betala en slags ”tvångsskatt”,  2 % av sin inkomst/år enligt exileritreaner . Systemet har pågått i över tio år och verkar kanske fortfarande i det fördolda.

Min tanke om detta system är att fundera hur förtryckarregimen kan dra nytta av att folk flyr landet. Finns det ett incitament hos de ledande i Eritrea att behålla förtrycket? Att låta folk fly , vilket är ”olagligt” enligt ambassaden i Stockholm och tvinga dem att betala:

”Så det är olagligt att lämna Eritrea?

– Ja, men om du har tillstånd att lämna Eritrea så behöver du inte fylla i dokumentet. Men har man begått ett brott så måste det få konsekvenser.”  (SVT, januari, 2016)

En konsekvens är alltså att exileritreaner får betala för nya dokument men också för att finansiera kriget mot Etiopien, annars trakasseras familjemedlemmar som är kvar.

Slutsatsen blir att diktaturen i Eritrea tjänar på att skicka ut oppositionella. Eller är det för cyniskt? Kan regimer resonera så om sina (fd) medborgare? Jag vet inte, men frågan inställer sig att detta statliga skuldindrivande är ett incitament för att behålla förtrycket.

Frivilliga inkomster från utlandet var en gång en tredjedel av Eritreas BNP. Men nu kanske tvångsskatten har fått liknande funktion, dock mindre och mer svåradministrerad.

Mina dystra funderingar verkar stödjas av BBC och International Crisis Group som rapporterade 2014 om FNs tidigare uppmaningar:

”The Eritrean government is ambivalent about people leaving because it benefits from the large diaspora, the International Crisis Group reported. The government collects a 2 percent income tax from many immigrants through consulates or party affiliates overseas.  In 2011 the U.N. Security Council called on Eritrea to “cease using extortion, threats of violence, fraud, and other illicit means” to collect this tax, which yielded $73 million for the country from 2010 to 2013, the U.N. monitoring group found in 2014.”

 

MISÄR MOTIV

Min andra kanske än mer cyniska fundering berör hur en miserabel situation i ett utvandrarland upprätthålls av de som anlänt till trygga  länder för att motivera sin flykt och status som flykting. Förbättras situationen kan inte samma regler gälla när landet var i krig, befolkningen under hårt förtyck osv.

Somalia är ett talande exempel på denna logik dit flyg går regelbundet och kreditkort fungerar. Norge och Danmark  ser inte situationen där lika illa som vi i Sverige gör (med undantag för SvDs Per Gudmundson 2014 och 2017). Och Finland utvisar afghaner och irakier.

Fredrik Antonsson  jämför på bloggen  Iotakt dagens migranter som reser tillbaka utan besvär med ester som kom under 1940-talet. Mer tragikomiskt blev det 2014 då 100-tals somalier på semester i Somalia blev strandade, något som KDs Gunilla Gomér ogillade skarpt. Syrier i Danmark har gjort liknande resor.

Min fundering är vilka som tjänar på att vidmakthålla bilden av misär i utvandrarlandet. Förutom migranter som vill få tillstånd och asyl så måste flyktingsmugglarna vinna på att fler flyr om man kan påstå att landet är i kaos och krig. Skulle fred och stabilitet råda minskar deras vinster. Andra är givetvis passförfalskare och otaliga fixare längs flyktingrutterna.

Men kan våldsdåd utföras för att destablisera så att fler kan fly och fler få skäl att stanna bortom våldet? Nej, naturligtvis inte. Så resonerar inte självmordsbombare i Mogadishu eller Bagdad. De gör vad de tror på oavsett vilka som flyr deras våld.

Men en oroande slutsats blir att instabilitet upprätthåller asylstatus i väst och ger ett incitament att inte berätta om eventuella framsteg eller att man till och med åker tillbaka till det land man flytt från.

Terrorism verkar genom anonymitet. En bomb smäller av, ingen tar på sig ansvaret men hela städer och länder destabiliseras och folk börjar fly. Varje sådant dåd kan länkas till en fruktan och ovilja att stanna kvar. Samma sak med dysfunktionell stat, repression, korruption. Allt elände bidrar till att folk flyr.

Ändå görs framsteg och det finns säkra regioner i såväl Syrien som Irak, Afghanistan och Somalia. Men det är som om dessa bilder av eländet inte kommer fram eller undertrycks, medvetet eller omedvetet. En migrant som  jublar över freden i hemlandet kanske inte blir populär hos landsmännen om tillfälliga uppehållstillstånd kan dras in.

 

QUI BONO?*

Hur orsaker till flykt kan motiveras är alltid känsligt för de inblandade. Länge fick chilenare asyl i Sverige på 1980- och 90 talen, långt efter att landet haft demokratiska val och lugn rådde.  De chilenare som flytt från militärkuppen 1973 blev förbannade på de som kom långt senare med tveksamma asylskäl.

Någonstans i mina obehagliga funderingar finns en historia att berätta om eländets incitament och hur föreställningar behålls långt efter att de tjänat ut som verklighetsbeskrivningar. Kanske någon reporter på fältet i Mellanöstern/Afrika kan inspireras att dra fram alla som tjänar på eländet, det reella och det förljugna.  Reportage och analys i stil med Paul Colliers Exodus vore intressant

Jag är övertygad av att  de flesta migranter är offer för detta spel med deras liv och att vi liksom de har allt att vinna på att deras hemländer stabiliseras och  att vi kan tala om dessa framsteg utan hinder.