Kategoriarkiv: Kategorier

Pride Järva ämne i vetenskaplig tidskrift

De två Pridemarscher som jag ledde runt Järvafältet från Tensta till Husby 2015 och 2016 har nu blivit ämne för en akademisk studie vid Göteborgs universitet av doktoranden Katharina Kehl (abstract och pdf), publicerad i tidskriften Sexualities nr 0/2018.

Hennes presentation (vilken låter mer som av en aktivist än en forskarstudent):

”Katharina Kehl is a doctoral student at the School of Global Studies at the University of Gothenburg, Sweden. Her research focuses on the ways in which gender and sexuality are being used in European migration debates to selectively include and exclude minorities, and the implication this has for LGBTQIA* people, those who are racialised and queer-feminist movements. Her interests are in queer theory and methodology, sexualities, subjectivities, borders and the inclusion and exclusion of bodies.”

Av hennes artikel framgår att jag skulle vara en halvfascistisk islamofobisk homonationalistisk Sverigedemokrat som utnyttjar HBTQ-frågan för skumma syften. Läs och bedöm själv.

I boken Homonationalism av Anna -Maria Sörberg får jag en något bättre behandling men illasinnade vinkeln är densamma. Och ingen av dem lär anordna något liknande, än mindre RFSL, RFSU eller Stockholm Pride.

Mitt sexualpolitiska engagemang går långt tillbaka som ni kan se av dessa bloggposter.

Annonser

Den förbannade medelklassen

Bloggen Medelklassens Riddare från 2015:

”Vi är Sverige.
Vi går till jobbet varje dag.
Vi tar hand om våra barn.
Vi betalar in skatt till vård, skola och omsorg.
Vi betalar också för dem som av olika anledningar inte kan försörja sig.
Vi gör det, fast vi vet att många kan försörja sig men avstår.
Vi pratar inte högt om dessa men vi ser.
Vi har länge förväntat oss att de skattepengar vi betalar ska ge oss välfärd.
Vi har härom tappat hoppet.
Vi inser att välfärden är något vi ger till andra.
Vi är stressade, har ont om tid men levererar alltid – både i hemmen och på jobbet.
Vi är de som många hackar på.
Vi är fredliga.
Vi tror inte på någon gud men måste ändå med våra skattemedel stödja de av er som gör.
Vi ser att ett av det största hotet mot samhället är religiös fanatism.
Vi ser att ett annat hot är misslyckad integration under svår ekonomisk belastning.

Vi ser välfärdsstaten sakta falla samman.
Vi kallas därför vardagsrasister.
Vi röstar S, M, FP, KD.
Vi har tidigare röstat MP.
Vi har börjat snegla på SD.
Vi avser demokrati, mänskliga rättigheter och tolerans när vi definierar västliga värden.
Vi är därför stora motståndare till postmodernism och kulturrelativism.
Vi kräver att religionen tillämpas privat.
Vi är beresta, belästa, akademiker och praktiker.
Vi jobbar inom näringslivet, inom offentlig sektor eller har egna företag som staten tar ifrån oss våra inkomster på.
Vi är kunniga inom om ekonomisk teori, dess möjligheter och effekter.
Vi kan vår historia.
Vi är uppdaterade i statsvetenskap.
Vi bekänner oss till doktrinen att politik är att vilja och ekonomi är att välja.
Vi är inte rika.
Vi är Sverige.

Men nu är det dags för oss att slåss för det vi tror på. Med det enda vapnet vi vill ta till.
Pennan.”

Det blev dock bara ett inlägg om högförräderi men början var stark och vacker 😊🇸🇪

Samma tankar hade jag 2015 om medelklassens berättelser liksom senare Patrik Engellau på Det Goda Samhället.

Medelklassen är idag februari 2018 än mer förbannad. Men fler riddare måste komma fram och rida först för vi svenskar är mycket stryktåliga. Alltför beskedliga.

En högutbildad lärarstudents kritik

Denna kommentar är för viktig och för intressant för att försvinna så  jag publicerar den som ett inlägg. Den gjordes till min post om kort-kort lärarutbildning . Se även denna post:

”Jag kan ju berätta för Sjunne hur det ser ut från studentsidan eftersom jag själv läst en KPU på distans på en regional högskola. Vi var civilekonomer, nationalekonomer, jurister, statsvetare, sociologer, biologer, civilingenjörer, kemister, journalister, kriminologer, matematiker, miljövetare, språkvetare osv.

Vi hamnade inte på lärarprogrammet för att vi tyckte att det var ”roligt” men på grund av arbetsmarknaden för personer födda på 1980 och 1990-talet är en fullständig katastrof. Om du inte kommer igenom nålsögat för ett tjänstemannajobb med karriärmöjlighet står alternativet mellan att omskola dig till lärare genom en KPU eller ställa dig med enorma studieskulder på ICA.

Jag har för mig att endast två av oss studenter hade en fil.kand. Alla andra hade en magisterexamen, masterexamen eller mer. Många (inklusive jag själv) hade dubbelexamen. Ett par stycken hade doktorerat i sina ämnen. De flesta av oss hade läst på de större och bättre universiteten. Jag skulle säga att alla kom från medelklassen eller övre medelklassen. Det skall jämföras med reguljära lärarprogrammen där större delen kommer från arbetarklassen.

Som sagt, vi var inte där för att vi ”älskade” läraryrket och många hade hamnat där i ren desperation. En del hade arbetat som vikarier i på högstadiet och någon på gymnasiet. Ingen gillade det men så var det. Så vad möte vi? Tja, under hela den här 1.5 år långa plågotiden stötte vi på endast en peer-review artikel. Resterande var vad jag skulle kalla för debattböcker skrivna av adjunkter, doktorander och en och annan professor. Lektionerna under inne-veckorna var mycket långa. Dagarna påminde mer om en högstadieskola än en högskola.

Det som sades av lärarutbildarna var sällan sanktionerat i litteraturen (i princip aldrig). Lärarna ville absolut inte gå igenom litteraturen under lektionen (det är så det heter på lärarprogrammen). Vi hade egentligen aldrig regelrätta föreläsningar och frågan om det ens var möjligt att förläsa om böckerna med tanke på de verkade vara skrivna av barn och behandla allt mellan himmel och jord. Nivån var ett skämt och förutom den aparta litteraturen fick vi välja vad vi ville för litteratur när vi skrev våra uppgifter.

Ja, vi hade till och med grupparbetaren (herre gud…) och detta när vi bodde runt om i hela landet. Under lektionerna belönades du om du valsade i väg om högst personliga upplevelser i skolan men om du inte hade erfarenhet av skolan (vissa hade gått direkt från avslutade projektanställningar i förvaltning, universitet och näringsliv) så kunde du inte säga annat än att hänvisa till litteraturen.

När det kommer till uppgifterna, tentorna, seminarieuppgifterna (i den mån vi hade några) påminde om något ett barn hade kunnat skriva ihop. Det gick knappat att förstå vad de efterfrågade. De var absolut tabu att lyfta att läraren på något sätt hade ett uppdrag givet av staten, att lärare faktiskt ägnar sig åt myndighetsutövning, att det faktiskt finns krav på saklighet och att lagstiftningen skall följas. När vi studenter rörde oss mot mer teoretiska aspekter av pedagogiken och didaktiken så blev utbildarna vansinniga. De vill helst tala med oss som vi vore barn och svara på frågor var inget som de vill göra.

Det omgivande samhället (från alliansen till SD) beskrevs av lärarutbildarna som ett hot mot den progressiva överideologin. Detta var alltså uttalat. Vilket betyg du fick påminde om roulette. Om du var överens med lärarutbildarna fick du ett högt betyg och om du var kritisk till någonting fick du ett lägre betyg. Studenterna var generellt mjukt borgerliga i åsikterna till socialdemokratiska.

Många kom in som teoretiker. Efter hårdsocialisering från lärarprogrammet sida kom de ut som osakliga och tramsiga– med mindre teoretisk kunskap än de hade tidigare. Många anpassade sig för att slippa konfrontation. Att komma igenom fort (i princip tog ingen CSN) var som sagt det primära för de flesta.

Hur var praktikerna? Tja, själv hade jag ”fördelen” att praktisera på både ett gymnasium och ett högstadium. Personalen på högstadiet bestod av en mix av hippies, arbetslösa akademiker (som jag själv var då), gymnasielärare som inte fått jobb på gymnasiet, pennalister, extrajobbande studenter, tonåringar som precis gått ut gymnasiet, f.d. kåkfarare, ”drop-outs” från högskolan, vänsteraktivister och människor som helst skulle ha velat arbeta med något annat.

De var många som helst av allt ville arbeta med något annat. De värsta dårarna (starkt ord men det är sant) var de så kallade 4-9 lärarna.

Vi kommer få dras med dem till 2040-talet. De hade högst en termin i sina ämnen. Många hade fått behörighet i mängder ämnen genom att vara undervisa. De äldre kunde ha dragit på sig 7-8 ämnen. De här människorna hade inga som helst ämneskunskaper. En del av dem var vänsteraktivister som såg lektionerna som ett sett att sprida propaganda för den egna saken. De borgerligt sinnade var mer formella och neutrala. Vänsteraktivisterna var öppna med att de bedrev propaganda. Andra struntade fullständigt i sina ämnen och lärde ut litet allt möjligt.

Det var något bättre ställt med 7-9 lärarna angående ämneskunskaperna. I synnerhet om de kommit ut efter reformen.

Jag kan dock inte säga att de var speciellt begåvade men kunde i alla fall tänka abstrakt till en viss gräns. Jag skulle säga att lärarutbildare befinner sig någonstans här. Det skall sägas att det finns hyfsat vettiga 7-9 lärare men frågan är om de inte skulle passa bättre som hemmafruar och knattetränare eftersom de ändå endast är intresserade av barn och ungdomar.

Högstadielärarna (i synnerhet 4-9 lärarna) menade att ”alla” utanför skolan var ett stort hot mot deras ”autonomi” och ”pedagogiska frihet”. ”Allt” var ett stort hot. I synnerhet juristerna, ekonomerna, borgerliga politiker och byråkraterna.

Det förekom naturligtvis mycket fusk med betyg för att dra upp snittet på den skolan jag var på. Populära elever som lärare uppskattade fick något ”högre betyg” medan elever med ”attityd” fick sämre betyg. Vidare kan man säga att elever från övre medelklassbakgrund och som hade språket behövde göra bra mycket mer för ett högre än elever som knappt kunde ett ord svenska.

Hur betygsättningen gick till rent praktiskt skulle göra vilken förälder fruktansvärt förbannad. I princip brukades ”kvalitativ” metod vilket är en teorigenerande metod som inte alls kan påvisa någonting substantiellt. Mer formella kvalitativa rättningsscheman har lärarna inte hört talas om.

De här matriserna de använder sig utav säger absolut ingenting eftersom de inte kan föras över till det skrivna ordet. Matematiklärarna har det absolut lättast eftersom det är svårt att svamla i matematiken. I SO-ämnen är lärares perception vägledande. Har eleven ett gott språk så kan en elev få ett hyfsat betyg utan att kunna någonting. Så länge eleven ”tycker” rätt.

Tur är att lärarna håller andra lärare om ryggen. Så länge du är med i lärargemenskapen så kan du svina rätt duktigt som lärare. Det är därför lärarnas och politikerna gjort det omöjligt att överklaga betyg och provresultat.

Notera också att läroplanerna är fullständigt absurt skrivna. En normalt begåvad person kan inte förstå dem men magiskt så förstår alla lärare, studenter och universitetslärare dessa stolpskott till luddigt skrivna dokument. Det svåraste med gå VFU på högstadiet (förutom att det är en själsdödande plats) är antagligen att du är tvungen att prata med både högstadielärarna och eleverna som du pratade med ett barn.

Det är okej att prata så med eleverna men att lägga dig på rätt nivå med en 45 år gammal högstadielärare är svårt. Förvisso fick du viss övning på lärarhögskolorna eftersom lärarutbildare (I synnerhet adjunkter) tar priset i termer av svag-begåvning. Jag kommer ihåg när jag läste min grundutbildning och mina universitetslärare (alltså de har riktiga doktorshattar och inte de där doktorshattarna gjorde av Clay Doh) fullständigt sågade lärarutbildningarna och lärare som yrkesgrupp.

Faktum är att många akademiker (även vänsteraktivister) anser att lärarprogrammen är en skam för universiteten och högskolorna. Själv stod jag ut, under denna för långa plågotid, genom att prata med de arbetslösa akademikerna och gymnasielärarna som också skakade på huvudet åt vansinnet.

Gymnasiet var som sagt bättre. Det är mängder med arbetslösa akademiker så du har alltid någon att äta lunch med. Vi hade ingen ”pedagogisk lunch”. Varför en sådan existerar vet jag inte. Är det en löneförmån att äta mat gjorda rumänska konserver? Visst, gymnasiet är inte heller en fantastisk plats men jag hamnade på ett litet gymnasium med hyfsade intagningsbetyg.

Fick en halvbra handledare med hyfsade ämneskunskaper och som gav mig fria händer. Förvisso progressiv jämfört med rabiata vänster-pennalisten jag tidigare hade på högstadiet.

Du kunde ha relativt normala konversationer med både studenter och lärare på gymnasiet. Du behöver inte ”dumma ned dig” med gymnasielärare som du måste göra med högstadielärare och lärarutbildare. Problemet är som sagt högstadielärarna skickar upp vem som helst till gymnasiet. Således, du får hantera en massa elever som skolkar och inte kan någonting eftersom de kunskapsföraktande 4-9 och 7-9 lärarna inte har lärt dem något.

För att du inte skall hamna trubbel måste du godkänna dem på osakliga grunder. Återigen, betygsättningen på gymnasiet är lika vedervärdig som den på högstadiet så där är det egentligen ingen skillnad. Återigen, detta stipuleras i de fullständigt horribla kunskapskraven som är fokuserade på ”analys” istället för sakkunskap.

Så hur har lärarprogrammen blivit? Tja, jag skulle säga att de försiktigt rör sig mot det bättre. Lärarutbildare blir mer och mer pressade att undvika de mest galna ideologierna. Vi hade inte så mycket (egentligen ingenting) av identitetspolitiken och genusväldet såg vi inte alls. Det värsta är som sagt de rent praktiska dumheterna.

Oseriös debattlitteratur om absolut ingenting, avsaknad av föreläsningar av värde, dåligt skrivna uppgifter och tentor och ett generellt ointresse. Många lärare på KPU programmen vet att ingen jävel bryr sig om vad de säger. Lärarstudenterna på KPU programmen vill bara komma igenom skiten så de kan få ett jobb och betala av sina enorma studieskulder.

Många lärarutbildare är nog glada att de fortfarande har ett jobb. Det är inte direkt så att det flockas studenter till de här programmen. Lärarutbildare vet att lekstugan börjar lida mot sitt slut. Varken riktiga universitetslärare, studenter, samhället eller lärarutbildarna själva har något som helst respekt för läraryrket som sådant.

Alla avskyr det och lärarutbildarna är glada att de slipper slita i en skola. Till och med liberalerna på Dagens Nyheter är sunt skeptiska till detta vansinne. Lärare, lärarprogrammet, lärarutbildare och skolan är en stor skamfläck på Sverige. De flesta är nog överens om det.

Jag arbetade som lärare på en högstadielärare i ett år och sedan ett år på gymnasiet innan jag hittade vettigt jobb inom det jag ursprungligen utbildade mig inom. Hur var det att arbeta på ett högstadium? Tja, du slapp en handledare och dennes vansinnigheter och så kunde du köra ditt eget race där kunskap istället för agitation och flum stod i fokus.

Vidare fuskade jag och gav eleverna riktiga kunskapsprov och kunskaper istället för den där värdelösa analyserande (läs allmänt tyckande) skiten som högstadielärarna ägnar sig åt. Jag trivdes inte alls på högstadiet eftersom jag avskyr den nivån. Framförallt hatar jag skrikandet på högstadiet.

Gymnasiet var bättre eftersom du kunde fokusera än mer på kunskap och mindre på stökiga elever. Även här kan jag säga att jag inte alltid agerade rätt utifrån kunskapskraven när det kom till betygssättning. Jag konstruerade prov som faktiskt kvantitativt går att mäta att där eleverna och studenterna faktiskt vet vad de skall kunna.

Vidare fokuserade jag på riktiga kunskaper och inte allmänt tyckande och svammel. Det fungerade bra. Problemet var dock dem som inte hade pluggat. Då var jag tvungen att typ skriva om proven så de kunde flumma sig igenom. Trots allt vill man inte skapa friktion med rektor. Hur man sätter betyg är det ingen som bryr sig om eller kollar. Skolinspektionen verkar mer intresserad av annat och deras regleringsbrev är lika förvridet flummig som läroplanen.

Hur som helst. Jag måste faktiskt säga att denna resa har varit intressant och jag rekommenderar ingen sund och normal människa att utbilda sig till lärare. Det skall vara din sista utväg om alla andra vägar har stängts för dig.”

Intervju med Richard Rorty 2001

Rorty11

Den amerikanske pragmatiske filosofen Richard Rorty (1931- 2007) ställde upp för en intervju i Stanford  i Kalifornien 2001. Jag hade sysslat främst med hans politiska och moraliska filosofi  men även en del metafysik sedan början av 1990-talet och träffat honom som hastigast i Paris 1990. Vi återsågs en gång till på Södertörns Högskola  2004 dit Hans Ruin bjudit in honom med hjälp av mig.

Mina texter och presentationer av hans idéer: 1, 2, 3 och 4 . Värt att notera att jag hade lämnat Vänsterpartiet 2000 och anammat Rortys förnuftiga kritik av den postmoderna vänstern.

Intervjun publicerades i Axess i maj nr 3/2002.

Filosofernas antifilosof vill återupprätta den amerikanska vänstern

 

– Marxismen gav intellektuella den befängda idén att filosofi nödvändigtvis hänger ihop med politik. Vänstern hade varit mycket bättre lottad om Marx inte varit just filosof.

Richard Rorty ler lite i mjugg, lutar sig tillbaka i arbetsrummet och ser ut över vad som nog är världens vackraste och största campus – Stanford söder om San Francisco. Våren är på väg till Kalifornien, men ännu är det kallt bland de sandfärgade husen. Wallenberg Hall strax bredvid ekar fortfarande ihåligt, men efter sommaren ska detta svenska bomärke vara färdigt och synas ordentligt här på denna världsberömda plantskola för hittills 26 Nobelpris.

Rorty var tidigare filosofiprofessor vid Princeton- och Virginiauniversiteten, men är numera professor emeritus i litteratur och filosofi med ett år kvar till pension. Han kan se tillbaka på en karriär som livat upp och retat många amerikanska analytiska filosofer, politiker i alla läger och postmoderna litteraturkritiker.

På 1970-talet lämnade han den analytiska logiskt orienterade filosofin och på 1980-talet vände han sig bort från de opolitiska postmodernisterna.  Sedan 1990 bedriver han en enmanskampanj för att återupprätta den amerikanska demokratiska vänstern. Han skriver utpräglat polemiskt och tar gärna ställning i aktuella frågor om utbildningspolitik, kultur och moral, men vill alltså inte att filosofin ska ligga tillgrund för dessa ställningstaganden. För honom är ledstjärnan den amerikanska pragmatiska filosofin – en experimentell hållning där principer och ideal underordnas resultat -som John Dewey, William James och Charles S. Pierce utvecklade under 1800-talets sista årtionden.

Det enda riktigt genomarbetade verk Rorty skrivit kom ut 1979, Philosophy and the mirror of nature, en uppgörelse med rationalism, platonism och analytisk filosofi som fortfarande väcker intresse- och förargelse. Med den osannolika kombinationen av tankar från John Dewey, Ludwig Wittgenstein och Martin Heidegger går Rorty till angrepp mot föreställningen att det finns något skilt från hur vi uppfattar det, en inneboende verklighet eller ett bakomliggande väsen. Vad som finns är våra historiska, sociala och kulturella inordningar av verkligheten (ett begrepp som Rorty vill avskaffa). Han har anklagats för relativism, vilket Rorty anser bero på en felaktig uppfattning av begreppet relativism.

Trots sin kritik av den analytiska filosofi som domininerar i USA, England och Norden använder han dess verktyg, vilket gör honom till en närmast ”post-analytisk” filosof. Mycket av hans kritik av den analytiska skolan bygger i själva verket på idéer som formulerats av dess egna företrädare, främst Donald Davidson och William Quine. Rorty ses numera som en avfälling som dragit förhastade slutsatser av den analytiska interkritiken och förirrat sig ut i politik och debatt på ett alltför vildsint sätt.

År 1982 tilldelades Rorty det prestigefyllda MacArthurpriset, vilket gav honom möjlighet att under sex år helt fritt välja sina teman. Det var under denna period han etablera sig som en irriterande kommentator av för allmänheten mer angelägna frågor än de han tidigare sysslat med som fackfilosof. Den enda till svenska översatta boken, Kontingens, ironi och solidaritet (1997), tillkom under dessa år. Merparten av denna essäsamling utgörs typiskt nog av artiklar från London Review of Books. Där framstår Rortys pragmatiska liberalism som en aptitlig men lite märklig blandning av postmodernism, socialdemokrati och försvar av västvärldens livsstil och värden med stöd av den socialliberale politiske filosofen John Rawls.

Hans formulering att fattiga svarta i USA ska behandlas väl just ”för att de är amerikaner och vi kan inte låta amerikaner leva utan hopp” grundar sig på tanken att människor i första hand känner solidaritet med sina närmaste, sedan med sitt lands medborgare och slutligen, men det gäller bara några få, med mänskligheten. Uttalandet fick många vänsteranhängare i USA att sky Rorty, som ansågs ytlig, etnocentrisk och elitär. Kritiken smärtat fortfarande denna vänsterliberal som vuxit upp med amerikansk kommunism, anarkism och tilltro till en (vänster) progressiv utveckling. På senare år har han frispråkigt kommenterat hur sårad han blivit av att inte bli tagen på allvar av sina egna, de socialt engagerade och vänsterinriktade intellektuella i USA.  Men många har förvisso tagit hans polemik på allvar. Flera verk har kommit ut där hans kritiker, däribland den tyske vänsterfilosofen Jürgen Habermas och pragmatikern Richard Bernstein, har lagt fram sina synpunkter, som Rorty artigt besvarat. Denne filosofikritiske filosof har blivit filosofernas egen antifilosof som alla måste angripa för att försvara sin verksamhet. Rorty har kastat handsken och många har plockat upp den.

 

Vi inleder med att samtala om Richard Rortys påstående att flertalet filosofer inte går att använda för samhälleliga frågor. I boken Achieving our country (1998) skriver han om Fredric Jameson, en av den postmoderna vänsterns mest framträdande namn. ”After reading Jameson, you have views on pratically everything except what needs to be done””. Bakom de tjocka glasögonen spelar ett par vakna ögon men munnen är som ett streck.

– Visst har några intelligenta och fantasirika filosofer bidragit med nya perspektiv på vissa sociala praktiker, exempelvis Foucault, men politiskt har han mest bara spritt en atmosfär av allmän misstänksamhet. John Rawls och Jürgen Habermas är mer användbara däremot.  De beskrev var för sig efterkrigstidens tänkande med begrepp som inte försökte systematisera en världsbild eller filosofi; Rawls differensprincip och Habermas kolonisering av livsvärlden är begrepp som med Hegels ord innehåller vår tids tänkande. Andra sådana exempel på nydanande begrepp är Marx beskrivning av kapitalismens reservarmé av arbetslösa och Max Webers begrepp om rationalismens järnbur.

Intellektuella och konstnärer förmår ibland ge upphov till sådana nya sätt att beskriva världen och det räcker långt i sig, menar pragmatikern Richard Rorty. När däremot Marx sade att kapitalismen som system var förruttnat försvagade detta 1800-talets arbetarrörelse i Europa. Lika illa är Foucaults uppfattning att alla förändringar inom systemet enbart är ett lappande och lagande, som har gjort dagens vänster oförmågan till handling.

– Teoretiker ska göra vad de alltid har gjort: odla sina intressen, arbeta och reagera som vanliga människor på sociala problem. Men jag förväntar mig inte att nya politiska rörelser ska komma från intellektuella. . .

Rorty växte upp under 1930- och 40-talen i en miljö som närde drömmar om ett rättvist och jämlikt land. Föräldrarna var vänsteranhängare, läste Partisan Review och var antistalinister, sedermera även antikommunister. Men de var aldrig antiamerikaner, tvärtom.

– Dagens amerikanska vänster känner inte till de slag som arbetarna vunnit och de spottar på den gamla progressiva reformismen och fackföreningsrörelsen.

Rorty önskar mer av traditionell klasskamp från vänstern i USA. Men han medger att det i dag är svårt att få välbeställda akademiker som han själv att intressera sig för sådant som minimilöner och fackliga krav. De påverkas, liksom andra människor, oftast av att någon karismatisk person beskriver problemet på ett nyskapande sätt. Bästa exemplet är Martin Luther King Jr. med hans tal ”I have a dream”.

– Medborgarrättsrörelsen på 1960-talet hade slagits för antirasistiska lagar med stöd av Lyndon Johnson, men det var inte förrän detta tal spreds som något började hända. Då fanns det tillräckligt med idealism för förändring. Romantiker som King fångar ibland något som alla känt och tänkt men inte formulerat. Man kan aldrig veta när poetiska uttryck blir kraftfulla och de rätta för stora grupper. De amerikanska 1800-talsförfattarna Walt Whitman och Ralph Waldo Emerson gjorde likadant när de drömde om landet som i sig var en dikt. ”The United States themselves are essentially the greatest poem” skrev till exempel Whitman.

Rorty vill inte på något sätt avskaffa de intellektuellas verksamhet, bara dess politiska räckvidd. Tron att intellektuellt uttänkta system ska ligga till grund för våra moraliska och politiska åsikter och handlingar är en åkomma som fackfilosofer tyvärr drabbas av. Från Nietzsche och Heidegger kan man dra vilka politiska slutsatser som helst menar Rorty. Likadant är det med de flesta andra filosofer, möjligen med undantag för John Dewey. Fast Dewey hade inte alls behövt bygga upp en egen metafysik för sitt sociala engagemang, vilket han trots allt gjorde i det närmast oläsliga och högst tungfotade verket Experience and Nature (1925).  Bättre att dela upp sina antaganden i en privat och en offentlig del, något Rorty gjorde i Kontingens, ironi och solidaritet. Reaktionen från kollegorna blev en förödande kritik.  Men han fortsätter på sin linje.

– Intellektuella har idiosynkratiska idéer om världen och livet. Heidegger var en utmärkt filosofihistoriker till exempel, men hans idéers sociala användbarhet var och är noll. Man kan beskriva sitt intresse för filosofi som någon annans intresse för poesi eller fånga vilka orkidéer, som var min hobby som tonåring, inte mer.

Vänstern som brände flaggor på 1960-talet gjorde dock en del nytta menar Rorty. Vid Stanforduniversitetet intill Silicon Valley utvecklades sinnrika apparater som förvandlat och underlättat livet för miljontals människor. Dessa Stanfordstudenter och andra unga i 1970-talets Kalifornien tänkte annorlunda än deras föräldrar gjorde om solidaritet och minoriteter.

– I Kalifornien finns ett stöd för kulturfrågor och minoriteter i fackföreningarna som man inte ser i övriga USA. Homosexuella skulle antagligen försvaras hårdare av sina fackliga representanter här. Men hela Kaliforniens ekonomi bygger på att utnyttja latinos och asiater som jobbar svart och under minimilöner. Skulle man stänga gränsen till Mexico och ta hit arbetslösa vita från Mellanvästern skulle allt bli mycket dyrare.

Alliansen mellan kulturvänstern och fackföreningsrörelsen är viktig. Den bildar länken mellan den äldre amerikanska vänsterns reformism och den yngre som faktiskt fick slut på ett vidrigt krig i Vietnam och som ökat respekten för minoriteter men inte gjort mer sedan 1975.

– Judith Butler har sagt att vänstern i USA överlevde i gay/lesbian/queer/feminist och black/hispanics studies och jag tror hon hade rätt. Den kulturella vänstern har gjort en del gott och vidgat toleransen för avvikande, men den måste börja ägna sig åt de arbetslösa och utarbetade vita arbetarna också. Annars talar bara högern för dem och blir den tillräckligt stark försvinner kulturvänsterns alla framsteg i ett nafs tillsammans med sociala rättigheter.

Genom att vänstern mest bryr sig om minoritets- och kulturfrågor lämnar den hela fältet fritt för högern att, tillsammans med nya konservativa frikyrkor, härja med reaktionära utspel. Vänstern gör precis det högern vill, ägnar sig åt luftslott och dystopier, till exempel i romaner som Neil Stephensons Snow crash och Leslie M. Silokos Almanac of the Dead. Vid Stanford är Rorty i första hand professor i litteraturvetenskap och har ägnat flera essäer åt skönlitteratur, även om hans huvudsakliga produktion kan rubriceras som idéhistoria, vetenskaps- och kulturteori. Därmed befinner han sig i samma intellektuella rum som de marxistiska litteraturvetarna Gayatri Spivak, Terry Eagleton och Fredric Jameson. Rortys position är dock annorlunda. Han vill inte vara en tungviktare utan en nykter, sympatiserande kommentator.

Richard Rorty gör inte anspråk på att likt dem behärska cultural studies, marxism eller ens litteraturvetenskap; hans gebit är att diskutera dessa radikala akademikers politiska relevans. Han är särskilt kritisk till den utbredda, politiskt ogenomtänkta postmodernism som dominerar dessa ämnen i västvärlden, även om han själv betecknar sig som postmodernist (för övrigt ett annat begrepp han vill avskaffa). Kulturkritiken befinner sig för långt från folket. Klyftorna i USA har ökat sedan mitten av 1970-talet, men det är högerpopulister som fångar upp de vita arbetarnas frustration hävdar Rorty.

– Vänstern lämnar de arbetslösa i Ohio och Virginias gruvor utan hopp och bryr sig mest om tredje världens fattiga. Själv kan jag inte formulera ett hållbart ekonomiskt program för de sociala problem som globaliseringen medför, jag är inte ekonom utan filosof i första hand. Det finns ekonomer, bland annat runt tidskriften Dissent, som gör ett bra jobb för att få jobben att stanna både i Väst och i tredje världen, men som filosof kan jag inte bestämma mig för vilken nationalekonomisk lösning som är bäst. Förvänta er inga visa politiska kommentarer från mig, säger han, bekymrad över hur lite han kan bidra till diskussionen.

Han berättar om hur de populära och radikala författarna Upton Sinclair och Jack London vid 1900-talets början beskrev dels misären och förtvivlan hos de hungrande massorna, dels hur så kallade starka män vann tilltro för sina enkla men brutala lösningar. Rorty håller en sådan utveckling i USA för möjlig, kanske även trolig.

– Blotta omöjligheten för de fattiga att nå upp till medelklassen trots två vuxnas heltidsarbeten och mer, är överväldigande. Jag förstår inte varför det är så få uppror i landet.

Men södra Los Angeles brann för tio år sedan, invänder jag. Rorty medger det, men det var inte en organiserad politisk protest menar han. I Europa har vi haft demonstrationer och arbetarrörelser som fått regeringar att avgå, ändra politik och ta social hänsyn. I USA raderades egentligen vänstern på 1930-talet. Hans egen familjehistoria är fylld av strejker, arbetarpartier och vänsteraktivism under de mest ärofyllda åren.

Vi avslutar samtalet med att diskutera Stanfordstudenternas kampanj för att deras universitetssjukhus inte ska avskeda anställda och ta in lågbetalda underentreprenörer. Det var en kampanj som lyckades. Men kan det verkligen komma någon ny protest- och solidaritetsrörelse från dagens studenter och akademiker? I Rortys senare böcker försvar han de radikala initiativ som tagits av välutbildade eliter snarare än folkmassor, liksom William James gjorde en gång för 100 år sedan.

Några dagar senare mejlar han mig en opublicerad text. I den föreslår han att studenter och universitetsanställda ska solidarisera sig med universitetens sämst avlönade, ofta mörkhyade och kvinnliga. Innan pengar tilldelas dem ska ingen annan få löneökning. Studenterna ska förbinda sig att godta höjningar av terminsavgifter om de går till detta ändamål. De studenter som i dag organiserar sådana kampanjer är väl ägnade för rollen som bärare av nationens samvete anser han och skriver:

”These students are among the few Americans who retain the vision of an America in which our institutions glow with justice and our customs shine with beauty. They are among the few whose faith in the religion of democracy seems to be still alive”

 

 

Rorty 1

Rorty 2

 

Rorty 3

Rorty 4

 

 

 

Kritisk stoicism. Om Foucault, Rorty och Ekerwald.

En linje kan skönjas i teoretiska diskussioner som vill få individer att styra sig själva, inte olik den klassiska stoicismen. Kanske de överindividuella strukturer som moderna västerlänningar lever under tvingar fram sådana motreaktioner.

M Foucaults två sista böcker 1984 om sexualsyn under antiken resonerar om dessa medel, självtekniker, som fanns i handböcker, kostråd med mera, för atenare och romare, så att de kunde behärska sig själva under sexualakten, och i livet i stort.

Hans tankar kan verka otidsenliga men jag tror att hans studier av framväxten av ett liv som konstverk, ett estetiskt liv, hade och har att göra dels med motkulturer som punken, dels med gay/queer-rörelsen som båda växte fram under den här tiden. För det senare, se D Halperins utmärkta Saint Foucault. Hur vi kan undgå makten genom att göra oss själva till vandrade konstverk kan verka oerhört själv centrerat men är det inte just dessa livsexperiment som fascinerar Lou Reed, Bowie, Iggy, för att ta några av de bästa exemplen på vad stil kan betyda som social och politisk påverkan.

Att den tjeckiska revolutionen kallades ”sammetsrevolutionen” hade faktiskt att göra med Velvet Underground se Rushdies krönika om rock och Havel i Step across this line, 2003.

Richard Rortys försvar för en egen så kallad ”ironisk” sfär har kritiserats för dess opolitiska innehåll och form. Men jag tror att även han skulle skriva under på en slags kritisk stoicism, en som tillåter experiment i privatlivet som inte tilläts socialt, men som i längden utvecklar samhället. Hans tankar om att kreativa ordanvändningar omskapar oss tyder på det:

”One way to change instinctive emotional reactions is to provide new language, which will faciliate new reactions. By new language I mean not just new words but also creative misuses of language – familiar words used in ways which initially sound crazy.”

s. 10 Richard Rorty: education, politics, and philosophy, ed Peters.

Den tredje som kan kallas stoiker har i många essäer beskrivit Cicero, Diogenes, Epikuros och några sentida tänkare som också passar in, Emerson, Nietzsche, Ekelund. Jag tänker förstås på surjämten Carl-Göran Ekerwald. Han skulle gärna sitta vid en tunna och beskåda livet flyta förbi. Hans stocism är mycket svensk, bonnig och vill inte vara kokett alls, trots att hans stil tillåter det.

En nordisk motsvarighet till hans kärva patos är GH v Wright vars konservatism fått reaktioner, något som Ekerwald hittills undsluppit. Ekewald vill inte tänka alls – huvudlöshet är ett ideal. Se särskilt hans sista bok om misologi.

Dessa tre, Foucault, Rorty och Ekerwald, bör ses som nutida kritiska stoiker som uppmanar oss till att försöka styra oss själva – inte så att vi därmed ska bli bättre att styra andra – utan för att bli mer skeptiska till de som styr. En kritisk stoicism lämpad för vår tid, men hur långt räcker den? Kan en stoiker vara politiskt ”nyttig”? Måste han vara det?

Publicerat på Sourze i juli 2003