Kategoriarkiv: Kategorier

Efter liberalismen. Carl Schmitt. Del 3

 

Carl Schmitt - Wikipedia

Efter liberalismen. Carl Schmitt- Del 3

av Jan Sjunnesson

I samtalet med Peter Thiel och Peter Robinson som jag tog upp i Del 2 av denna serie om den liberala demokratins brister nämndes en tysk teoretiker, ”with a chequered past” (Robinsons ord). Thiel log och svarade att Carl Schmitt (1888-1985) hade sina poänger trots sin kontroversiella samarbete med Adolf Hitlers regim 1933-1945.

Schmitt tog aldrig avstånd från eller bestraffades för samarbetet, annat än genom att bli av med akademiska uppdrag, men Tyskland gav honom en statlig pension 1952. Dock förblev Schmitt verksam utan anställning i 30 år till i Tyskland från sitt hem.

Det är  häpnadsväckande att en person som Peter Thiel diskuterar Carl Schmitts tankar utan att gå in på hans bakgrund. Thiel, som själv ursprungligen är tysk, startade PayPayl med Elon Musk på 1990-talet, investerade tidigt i Facebook (sitter i styrelsen än idag) och är en fritänkande konservativ libertariansk miljardär som perifert tillhör nätverket IDW runt hans kollega Eric Weinstein, hyperintelligent matematiker och chef över miljardbolaget Thiel Capital.

Thiels position är unik som rik intellektuell med stort inflytande och han tvekar inte att välvilligt diskutera en fd medlem i det tyska nazistpartiet för hans tankar om västvärlden och demokrati. I det är han inte ensam just för att Schmitt må vara politiskt omöjlig, men hans analyser var, och är fortfarande anser vissa från höger till vänster, briljanta.

Briljant eller icke, vår egen Herbert Tingsten som var i Tyskland i mitten av 1930-talet skrev om de naiva svenskar som i nazismen såg en folklig väckelserörelse, en nationell återupprättelse och om dess krav på sociala reformer:

”De onda drag hos nazismen som från början var så tydliga, förnekades eller förbisågs från detta håll” (i förordet till sin rapport om den nationella diktaturen i Tyskland och Italien 1936).

Det finns ingen anledning att vidare kommentera Tingsten eftersom han kom att få rätt. Schmitt deltog i Hitlers regim på ett ansvarslöst och avskyvärt sätt. Men ändå tycks han ha haft fruktbara insikter som överlevt till idag, särskilt om inneboende motsättningar i liberalismen.

Att den nazistiske medlöparen, den katolska  och djupt konservative rättsfilosofen Carl Schmitt också tas seriöst av den amerikanska postmoderna och franska postmarxistiska vänstern uppmärksammade jag redan 1991 i en fotnot i den marxistiska tidskriften Zenit och hans inflytande har bara ökat sedan dess, särskilt i vänsterkretsar och bland ryska nationalister.

NAZISMEN

Innan vi går in på Schmitts kritik av liberalismen måste Schmitts förhållande till nazismen preciseras.  Före januari 1933 då Adolf Hitler fick uppdraget som rikskansler, så deltog Schmitt tillsammans med andra politiker och jurister i försök att dels införa presidentstyre, dels förbjuda extrema partier som ville avskaffa parlamentarismen, som NSDAP och de tyska kommunistpartiet KPD, vilka båda slogs på gator och förstörde varandras möten.

En stark president som upplöste riksdagen och ställde in val var att föredra framför det opålitliga nazistpartiet som hade röstat med kommunisterna för att blockera den tyska riksdagen. Se Benderskys bidrag i From Weimar to Hitler och Ellen Kennedys studie från 2004.

När Hitler väl installerat sig och ställde in öppna val så tog Carl Schmitt parti för honom i maj 1933, en opportunism som stod honom dyrt.  Dessutom ogillade SS honom och efter 1936 var han alltmer isoleras, anklagad för ”hegelianism” och ”katolicism” och hade för många judiska vänner.

”Schmitts relation till nazismen är alltså överlagrad med absurda och  tragikomiska ironier: en öppet auktoritär och anti-parlamentarisk tänkare som in i det sista kämpar för att rädda Weimarrepubliken, ansluter sig efter dennas fall till dess dödgrävare, bara för att därefter bemötas med misstänksamhet  från deras sida, för att slutligen efter att nazisterna slutgiltigt besegrats i andra världskriget för alltid förknippas med dem”

skriver antologiredaktörerna Jon Wittrock och Hjalmar Falk i Vän eller fiende? (2012).

Bilden är alltså mer  nyanserad än att Schmitt enbart var en nazistisk kronjurist vilket hävdades i en understreckare 2015. Antisemit, auktoritär, radikalkonservativ ja- men inte engagerad i nazismen förrän 1933, tvärtom alltså negativ till partiet (vilket han delade med flera samtida konservativa som Ernst Jünger). 

En annan samtida tänkare, den judiske marxistiske kulturteoretikern Walter Benjamin (1892-1940), talade till exempel gott om Schmitt även efter hans engagemang för Hitler. Vissa teman hos den konservative auktoritäre Schmitt togs över av vänsterintellektuella runt Frankfurterskolan/kritisk teori, dit Benjamin hörde, något som Ellen Kennedy påpekade i vänstertidskriften Telos efter Schmitts död 1985. 

SCHMITT I SVERIGE

I det svenska universitetsvärlden har Schmitt aktualiserats sedan 2010: vid Uppsala universitet av statsvetaren Johan Tralaus antologi om Schmitts Hobbesbok, i Lund genom juristerna Matilda Arvidsson och Leila Brännström (och tidigare av sociologen Carl-Göran Heidegren), i Göteborg i och med Hjalmar Falks avhandling i idéhistoria och i Malmö  och Södertörn av Jon Wittrock.  Såväl svenska vänsterförlag (Tankekraft, Daidalos och Atlas) som högerförlag (Augusti) har gett ut böcker av och om Carl Schmitt.

Johan Tralau skriver i inledningen till antologin om den engelska 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes och Carl Schmitt:

”Thomas Hobbes, the English 17th century philosopher, and Carl Schmitt, Hitler’s ‘crown jurist’, a political thinker and author of an enigmatic book on Hobbes, are increasingly relevant today for two reasons. First, they address the problem of political order, so important when we witness failed states, the privatisation of war, and the rise of political violence that does not derive from the state. Secondly, they are both crucial sources for the use of mythology in politics; moreover, they address the key issue of our time, namely, the relation between politics and religion.”

Om politisk teori sedan välfärdsstatsliberaler som John Rawls 1971 handlat om fördelning så menar Tralau att lag och ordning kommit att ersätta fördelningsdiskussioner. Finns ingen ordning finns inget att fördela. Hobbes insåg detta i vårt tidigmoderna Europa och Schmitt likaså under Weimarrepublikens gradvisa förfall från 1919 till 1933.

Liberaler har inte alltid velat diskutera ordning som ett angeläget politiskt teoretiskt område. De har förutsatt att medborgare uppför sig som upplyst medelklass, ett misstag som stått många naiva liberaler dyrt.   Varken liberalerna Svante Nycander, Johan Norberg eller Per Svensson verkar till exempel ha ägnat just ordning  eller samhällsgemenskap något större intresse.

Avgående Timbro chefen Karin Svanborg- Sjövall skrev 2017 surt om vad som krävs av medborgare är ”laglydnad och egen ansträngning” snarare än ”esoteriska värden kopplade till kultur eller etnicitet”. Men i raden innan deklarerade hon att ingen stat är värdeneutral och att lagar avspeglar majoritetssamhällets lagar. Exakt hur nyanlända ska förstå hur Sverige fungerar utan någon form av gemensam kultur byggd utifrån den etniska grupp som bott här i minst 1000 år, dvs  svenskarna, vägrar hon som god svensk liberal att ta i.  Jag ska återkomma till henne och Timbro i Del 6 om ”State Capacity Liberalism”.

Vad otydliga liberaler som Timbroanställda inte alltså vill ta i är att stater knappast kan fungera utan någon form av samhörighet.  Peter Thiel tog upp detta i sin analys av västvärlden efter 2001, nämligen att våra politiska och religiösa system inte uppvisa samma hopp och mod som  islam kan, både i militant och i fredlig version. Vår materiella livsstil är inte tillräcklig för att skapa en offervilja, en stridsvilja att slåss för våra nationer och våra nedärvda levnadssätt. Vi har satt materiell standard före idealism.

Den brittiska debattören Douglas Murray beskrev detta i sin nya bok Kollektiv galenskap och på fem minuter sammanfattar han vår västerländska brist på gemenskap och idealitet.  Detsamma skrev Carl Schmitt om i sina analyser av liberalismen under det tyska 1920-talet.

KRITIK AV LIBERALISMEN

Schmitts invändningar mot liberalismen utgick dels från hans rättsfilosofiska konservativa tänkande, dels från hur den liberala demokratin kom att (inte) fungera i Tyskland 1919-1933.

En kritisk uppfattning var att liberalismen inte erbjuder meningsfullhet, vilket jag noterade ovan. Men dessutom har liberaler (och socialister, kommunister) alltsedan franska revolutionen hållit fram en utopisk bild av samhället där politiska lösningar har löst alla mänskliga problem. Himmelriket på jorden är möjligt vilket inspirerade Rousseau, Marx men även Lenin och västvärldens välfärdsbyggare som Per Albin Hansson och Olof Palme.

Den franska postmarxisten Chantal Mouffe (som jag mötte i Paris 1990 tillsammans med Richard Rorty) fann i Schmitts kritik något som dogmatiska marxister och liberaler har gemensamt, nämligen en vision av ett samhälle utan motsättningar, utan politik, utan strid. Båda vill bara omfördela ett välstånd, socialister och kommunister med tvång, socialliberaler (och Demokrater i USA) med höga skatter.  Medborgarna ska därmed vara tillfredsställda och lyckliga, hålla tyst och inte strida med varandra om väsentliga ideologiska eller religiösa värden.

Den utomordentliga politiska filosofen Laurie M . Johnson har formulerat Mouffes bruk av Schmitt i denna video, men hon har många andra intressanta idéhistoriska och samtidspolitiska fördrag på sin YouTube kanal (som jag kommer referera till eftersom hon kommenterar nästan alla teman och tänkare som jag valt att ta upp i denna serie – Leo Strauss, Patrick Deneen, kommunitarism, neokonservatism, Zizek).

Mouffe försvarar Schmitts välkända men omstridda begrepp ”det politiska” som han först talade om i ett föredrag 1927. Andra vänstertänkare som använt Schmitt är Jacques Derrida och Georgio Agamben, men de berörs inte här.

DET POLITISKA

För att förstå och försvara sin stat måste man förstå vem som är dess fiende, ideologiskt och existentiellt menade Schmitt i sin Der Begriff des Politischen (1932, engelsk översättning och introduktioner till Schmitts kritik av liberalismen av Tracy Strong och George Schwab (judisk översättare och forskare om Schmitt)  och  med Leo Strauss (samtida tysk-judisk filosof)  utförliga kommentarer. För analyser av deras relation, se  Chen och Meier). Denna agonistik, för att tala med Chantal Mouffe, är tydligt förklarad i Schmitts polemiska och lärda skrift som något ska refereras här för att förstå hans kritik av liberala demokratin. 

Var det något Schmitt föraktade, så var det prat utan handling och ständiga intellektuella diskussioner mellan liberaler. Det politiska kräver strid, även inpå livet, inte prat. Att skjuta upp alla beslut till kommittéer är att  missförstå det politiska allvaret. Genom att inse vem som är fiende blir man varse vilka ens grupp är och dess handlingsalternativ. Fienden är aldrig en individs fiende utan gruppens. Fiendskap i denna mening är politiskt och existentiellt. Fienden vill utplåna den grupp och den livsstil man tillhör och vice versa. 

Den liberalism Schmitt  kritiserar är inte den liberala politiska inriktningen vi haft sedan 1800-talets slut och i USA  som  Ronie Berggren beskriver. Schmitt (och Leo Strauss) vill ifrågasätta hela det moderna Upplysningsprojektet sedan 1600-talet: den liberala västerländska individualismen och de universella mänskliga rättigheterna. 

Den tolerans av skilda ideologiska uppfattningar som liberalismen utlovade var för Schmitt en utopi. Att kunna på allvar och med övertygelse gräla hett om politik (tidigare om religion) för att sedan respektera sin meningsmotståndare och gå till puben tillsammans är otänkbart. Denna toleranta relativism bevisar liberalismens ytlighet, där en tycker si, en annan så. Tracy Strong beskriver dilemmat i förordet till den engelska översättningen av skriften om begreppet om det politiska:

”If a liberal is a person who cannot take his own side in an argument, a liberal is also a person who, as Schmitt notes, thereby raising the stakes, if asked ”‘Christ or Barabbas?’ [responds] with a proposal to adjourn or appoint a committee of investigation”

Denna liberala fantasi, där extrema åsikter kan samexistera, är farlig. Den döljer de fundamentala skillnader som olika grupper har till dess några extrema muslimer kapar några plan och kör in i skyskrapor eller några identitetspolitiska extremister startar gatustrider, välter statyer, plundrar och slåss med oskyldiga förbipasserande. 

En återgång till den engelska 1600-talstänkaren Thomas Hobbes analys av vad en stat måste bestå av för att undvika ett allas krig mot alla, en suverän, kan ge några ledtrådar till vad Schmitt är ute efter.

Hobbes var klarsynt nog att förstå behovet av en suverän- stat, kung, president, regering-  som i exceptionella sammanhang kan handla utan hänsyn till normer, lagar, konstitutioner. Men senare tiders liberala tänkare har velat göra sig av med en suverän med oinskränkt makt. Några kriser ska aldrig rubba respekten för mänskliga rättigheter och grundlagar. Schmitt såg detta som naivt, särskilt i den fallerande Weimarrepubliken där han befann sig . 

Leo Strauss skrev till Schmitt: 

”[B]ecause man is by nature evil, he therefore needs dominion. But dominion can be established, that is, men can be unified only in a unity against—against other men. Every association of men is necessarily a separation from other men … the political thus understood is not the constitutive principle of the state, of order, but a condition of the state.” Brevväxling

Carl Schmitt menade att liberaler undvek inte bara att ta strid och utse fiender till sin ideologi utan undvek politik överhuvudtaget genom att ständigt diskutera och tro på rationella övertygelser genom att vädja till en gemensam mänsklighet med likadant förnuft och till en övertro på teknik och vetenskap, en kritik som Schmitt delade inte bara med Martin Heidegger och Nietzsche utan även med vänsterradikalen, den litteräre marxistiske ungraren  György Lukács.

Deras kritik av teknifiering inspirerades av deras lärare, sociologen Max Weber, vid vars seminarier och kurser de båda deltog på 1910- och 20-talet.

Schmitt attackerade inte bara teknikoptimistiska liberaler utan även liknande drag i marxismen. Han skrev 1923, citerad från McCormicks bok  Carl Schmitt’s critique of liberalism, vars undertitel ”Against Politics as Technology” beskriver just Schmitts (och Lukács) kritik av modernitet och teknologi:

”The world-view of the modern capitalist is the same as that of the industrialist proletarian, as if one were the twin brother of the other. Thus they are of one accord when they struggle side by side for economic thinking. Insofar as socialism has become the religion of the industrial proletariat of big cities it contraposes a fabulous mechanism to that of the capitalist world….The big industrialist has no other ideal than that of Lenin – an ‘electrified earth’. They disagree essentially on the correct method of electrification. Amerikan financiers and Russian Bolsheviks find themselves in common struggle for economic thinking.”

Hur mycket Schmitts och Lukács aversion mot teknifiering och alieanation var värda när den ene lät sig dras med i den nationalsocialistiska statskapitalistiska hyllningen till just teknik, särskilt militär, och den andre till sovjetrysk avhumanisering och dyrkande av samma teknik, särskilt industriell. Båda totalitära systemen hyllade manlighet, rationalitet och teknik. Auschwitz och Gulag. Båda systemen satte massor framför individer och humanism och båda avskydde den konstnärliga modernismen, som marxisterna Brecht och Benjamin konstaterade sorgset, se kap 3 i Karlsson och Ruth.

Schmittkännaren Ellen Kennedy skrev 1988 (citerad i svenska Res Publica, 1993) att

”Schmitts ‘Der Begriff des Politischen’  är i sista hand ett rungande ‘Nej!’ till den liberala världens anda, till den kapitalistiska tidsålderns anda, till maskinen, massmänniskan och konsumtionsmentaliteten – till hela den politik som sätter sin lit till en neutralisering av anden genom dess reducering till materialism”.

Med detta är vi över på den text som Schmitt lade till 1932 där han tog upp liberalismens vilja att avföra allvarliga  politiska tvisteämnen till frågor om teknik och neutrala beslut.

Tidskriften Res Publicas temanummer Konservativ revolution från 1993

NEUTRALISERING OCH AVPOLITISERING

Avpolitisering och att se samhällsfrågor som tekniska (svensk social ingenjörskonst under 1900-talet t ex) är farligt ansåg Schmitt. Idag existerar vissa politiska frågor inte alls i den offentliga debatten utan de hänförs till experter och forskare inom juridik, ekonomi och förvaltning eller medicin som i pandemin. Migrationsfrågan är det tydligaste exemplet men även frågor om abort, feminism, kulturella gemenskaper. Svenska politiker kan hänvisa till EU eller FN om de vill. Ett expertvälde gynnas av att liberaler vill avpolitisera samhällsdebatter så att de inte handlar om något väsentligt. I USA som i Sverige och Europa finns (med undantag för Polen och Ungern) i praktiken inga etablissemangskritiska alternativ till välfärdsstatlig liberalism, bara skilda grader. 

Statsvetaren Jon Wittrock skriver bra om detta i sin rapport och om  demoniseringen av SD som ett exempel på fiendskap som etablissemanget gärna upprätthåller.  Schmitt själv lade till en analys 1932 när han återutgav ut skriften om det politiska som begrepp, där han tog upp just ”Neutraliseringens och avpolitiseringens tidsålder” (finns med i svenska utgåvan).

Nietzsches diktum “Gud är död” 50 år tidigare visade för tyska konservativa som Carl Schmitt att det vakuum som uppstått när kristendomen försvunnit i och med Upplysningen och naturvetenskapen kunde inte  ersättas av krass materialism och ovilja att engagera sig i samhället.

Behovet av ett moraliskt mål försvann inte även om den sekulära liberala kapitalistiska demokratin utlovade det. Att förneka kulturell identitet, religion, tro på högre mål är att förneka människor vad som gör dem till människor.

Liberaler vill gärna bortse från dessa mänskliga sidor eftersom de har bland annat lett till blodiga religionsstrider i Europa. Därmed har allt tal om nation, folk, etnicitet och historiskt-kulturella gemenskaper och symboler ifrågasatta av liberaler som hellre tyr sig till en teknisk avancerad förment värdeneutral stat. Jag ska återkomma till detta tema i Del 6 i denna serie, då jag berör  kommunitarism, särskilt  den katolske marxistiske filosofen Alasdair MacIntyres  analys av nihilistiskt Europa sedan 1600-talet i hans  After virtue, 1981.

Schmitt har i sin kronologi liknande analyser som Max Weber och senare Macintyre, men han utgår från att varje sekel har försökt etablera ett neutralt område, fritt från strider:

1500-talet, teologi

1600-talet, metafysik

1700-talet, moral

1800-talet, ekonomi

1900-talet, teknik

”Att dagens utbredda tro på tekniken är så påtaglig beror enbart på att man en gång för alla trodde sig ha funnit det absolut neutrala området i tekniken. Ingenting framstår som mer neutralt än tekniken, den gagnar alla.  Radiomedlet kan användas för alla slags nyheter och postväsendet levererar försändelser oavsett innehåll eftersom dess teknik inte kan tillhandahålla några kriterier för hur försändelserna ska värderas. Till skillnad från teologiska, metafysiska, moraliska och till och med ekonomiska frågor som kan debatteras i all evighet, vilar det något välgörande sakligt över tekniska problem” (svenska utgåvan, s. 107)

Sedan 1971 har västvärldens politiska tänkare brottats med den amerikanske socialliberalen John Rawls som förespråkar en individualistiskt grundad välfärdsstat. Medborgarna förväntades inte ha några särskilda preferenser andra än att de sämsta skulle tjäna på det system som valdes. Med tiden fick Rawls kritik från bland andra kommunitarister som Michael Sandel och han ändrade sin teori till att inkludera vissa fundamentala demokratiska värden.  Men hans utgångspunkt var att alla inte skulle vara oense om ideologi, religion, transcendenta värderingar.

Jag skrev om Rawls förflyttning mot mer ”tjocka” värderingar från ”tunna” i min text i Zenit 1991 (länk ovan). Ellen Kennedy nämner samma utveckling  från avpolitisering till politisering i introduktionen till sin Schmittbok, 2004 Även Richard Rorty noterade Rawls positionsförändring, se hans text i Res Publica 1996 (min översättning, omtryckt i min antologi Kommunitarism, 2013)

ISLAM

För Carl Schmitt producerade liberalism svaga samhällen utan identitet med apatiska medborgare och därför utan motståndskraft mot starkare angripare. Detta går igen i Västvärldens nutida vekhet inför islam, dess islamofili och underkastelse. Idag står inte Väst för något alls som Douglas Murray kommenterade ovan.

Schmitt nämner muslimer apropå Biblens uppmaning i Matteus 5:44 att den kristne ska älska sina fiender (diligite inimicos vestros, inte diligate hostes vesteros)  att det inte var fråga om fiender (hostes) utan ovänner (inimicos). Riktiga fiender, politiska fiender som vill döda en, går inte att älska: 

“Inte en enda gång under den tusenåriga kampen mellan kristendom och islam har en kristen kommit på tanken att av kärlek till saracenerna eller turkarna utlämna Europa åt islam istället för att försvara det. Man måste inte hata den politiska fienden personligen och det bara i den privata sfären som det är meningsfullt att älska sin ‘fiende’, dvs. sin motståndare.

Detta bibelställe handlar lika lite om den politiska motsättningen som det försöker upphäva motsättningen mellan exempelvis gott och ont, eller vackert och fult. Framför allt innebär det inte att man ska älska och hjälpa sitt eget folks fiender” (s. 49 i svensk översättning).

Han skrev i liknande termer om religiösa krigsförare som dagens islamister: 

“Ett religiöst samfund som för krig mot medlemmar av andra religiösa samfund eller deltar i andra krig är förutom ett religiöst samfund också en politisk enhet” (s. 56).

Västvärldens inre fiender i form av radikala muslimer kan samla sig och attackera sina motståndare, vilket några dystopiska framtidsromaner skildrat nyligen.

Dock kan en beredd stat med beredda medborgare försvara sig, om den vill och kan handla i akuta lägen.

”Ett folk med en politisk existens kan alltså inte undandra sig ansvaret att i förekommande fall själv skilja på vän och fiende/…/ Det vore enfaldigt att tro att ett värnlöst folk bara har vänner och rena galenskapen att räkna med att fienden ska låta sig bevekas av avsaknaden av motstånd./…/När ett folk förlorar kraften eller viljan att hålla sig kvar i den politiska sfären försvinner inte det politiska från världen. Det enda som försvinner är ett svagt folk” (s. 68, 71)

Osama bin Ladin skulle förstå Carl Schmitt och förakta liberalerna. Båda skulle förakta liberalismens ovilja att ta ansvar på liv och död  och tillåta medborgare att inte engagera sig politiskt. Konsumtion och underhållning är två fiender till att ta politiskt ansvar på allvar. Liberalismens fokus på individuell tillfredsställelse leder till dess undergång.

UNDANTAGSTILLSTÅNDET

Ett annat begrepp som Schmitt använde mot liberaler var undantagstillståndet som ett politiskt redskap att ta till i situationer som rådde under Weimarrepublikens tidvisa kaos. Minns att Tyskland hade inte bara världsdepressionen 1929 utan en egen 1923 med inflation av Zimbwaves kaliber då folk betalade brödlimpor med miljoner. Samtidigt invaderade Frankrike och Belgien Ruhrområdet eftersom den tyska valutan inte kunde betala krigsskadeståndet man lovat i Versailles 1919.

Weimarrepubliken i sammandrag 1919-1933: 15 partier i Reichstag, 14 statsministrar, 4 presidenter, flertal kuppförsök, socialistiska maktövertagaden i städer och landsdelar – inte konstigt att Carl Schmitt formulerande sig i Politische Theologie 1922:

”Suverän är den som beslutar om undantagstillståndet. Enbart denna definition kan göra rättvisa åt begreppet suveränitet som gränsbegrepp. Ett gränsbegrepp innebär nämligen inte, som i populärlitteraturens slarviga terminologi, ett oklart begrepp utan ett begrepp som hänför sig till en yttersta sfären. Definitionen knyter följaktligen inte an till normalfallet utan till ett gränsfall” (svensk översättning i Res Publica, 1993).

Schmitt driver tesen att rätten vilar inte på normer utan på beslutförhet och på ett rättsligt utrymme som måste tänkas och förberedas, se Böckenfördes efterord till den svenska upplagan av Det politiska som begrepp.

Den som kan besluta och med makt genomföra beslutet vinner, oavsett.  Hobbes och Machiavelli förstod detta. Under Weimarrepublikens kaos diskuterade riksdagsmännen och ministrarna mer än de handlade. Något Ausnahmezustand infördes inte.

I Sverige fick regeringen en migrationskris på halsen 2015 och ingrep när samhällskollapsen var nära. Samma sak under pandemin 2020, vilket de politiska kommentatorerna Per Gudmudson och Göran Eriksson noterade nyligen. Eriksson skrev: ” Pandemin har tvingat politiken att använda sin fulla maktpotential – och visar att nästan ingenting är omöjligt.”  Juristen Richard Sannerholms kritik av hur svenska regeringar hanterat kriser visar dock på betydande handfallenhet.

Hobbes analys av Leviathan som den starka statsmakt som kan hålla folk från att slå ihjäl varandra är en teori om suveränen, en kung, en despot, en kardinal, en regering, en furste, en klanhövding. Suveränen är den instans eller person som inkarnerar ett folks eller ett lands överlevnadsförmåga. Behövs ett undantagstillstånd är det suveränen som ska besluta om det.

Dagens politiker skäms för att beröra statens våldsmonopol och makt att ingripa noterade Gudmundson ovan. Istället för att upprätthålla statens kärnuppgifter, nattväktarstaten, ägnar de sig åt de minst relevanta uppgifterna. Dvs den svenska ofantliga offentliga sektorn gör allt den inte ska (lägger sig i barnpassning och restaurangrökning) och inte det den måste klara av (upprätthålla lag och ordning i alla delar av landet).

Liberaler tenderar till att ignorera undantag till förmån för det normala.  Men för Schmitt (utifrån 1800-talsdansken Sören Kierkegaard) så avslöjar undantaget till normala, en syn han delade med marxisten  Benjamin i hans  Kritik av våldet 1921.  I slutet av proklamationen om undantagstillståndet citerar Schmitt Kierkegaard:

”Och vill man studera det allmänna på ett riktigt vis, så behöver man bara se sig om efter ett verkligt undantag. Det avslöjar allting långt tydligare än det allmänna självt. I längden leds man vid allt prat om det allmänna: det finns undantag. Kan man inte förklara dem kan man inte heller förklara det allmänna” ( Res Publica, 1993).

Undantagstillstånd kan införas av en suverän, en tillfällig diktator enligt mönster från den romerska senaten som satt högst sex månader. Schmitt påpekade detta i sin bok Die Diktatur 1921, utifrån Machiavelli. En diktatorisk ”kommisarie” i antikens Rom var inte samma sak som en kommunistisk permanent diktator (Lenin, Trotskij, Stalin, Mao, Kim il Sung) under 1900-talet, vars motiv var att införa ett nytt statsskick, medan det romerska var att återupprätta ett statsskick genom tillfällig diktatur (något som Julius Caesar inte brydde sig om dock).

Men genom att inte förutse behovet av den tillfällig diktator stod den liberala demokratin, som i Weimar, öppen för kupper från vänster och höger, vilket skedde 1918-1923 (sovjetrepublik i Bayern 1918, det kommunistiska Spartakist-upproret då Rosa Luxemburg och Karl Liebnecht mördades i Berlin 1919, högerns Kappkupp i Berlin 1920 och Hitlers ölhallskupp i München 1923). Schmitt hann dock utveckla sin syn på diktatur från en välvilja mot tillfällig diktatur i antik stil 1921 till  en mer positiv syn på auktoritärt presidentstyre redan 1922.

 HOMOGENITET OCH DEMOKRATI

När Schmitt under 1920-talet kritiserar den parlamentariska demokratin, diskuterar han demokratin i termer av en identitet mellan styrande och styrda, en förståelse som öppnar för många möjligheter bortom parlamentarismen. Hans tanke var att val inte alltid kan skapa en bestämd folkvilja, dels om en knapp majoritet på 51 % ska styra över 49 %, dels om beslut kompromissas bort genom byråkratiska mekanismer och dolda diskussioner bortom folkets insyn. Vissa av Schmitts insikter om den liberala demokratins brister har återkommit på senare år, till exempel i libertarianen Jason Brennans skepsis.

Men även själva systemet med liberalism som ett valt parlament var inte alltid demokratiskt menade Schmitt. Han såg en motsättning mellan just liberalism och demokrati. För att verklig demokrati ska råda måste ett folkstyre och folket vara homogena, av samma slag. De särintressen som politiska partier representerar  och vars önskningar ska generera beslut kan gå folket emot.  Splittring, individualism, grupplojaliteter – allt detta kan gå emot den identitet som Schmitt anser måste finnas mellan de styrande och de styrda. Hur mycket mångfald tål demokratin undrade statsvetaren och Timbroförläggaren Andreas Johansson Heinö i sin avhandling i Göteborg 2009.

Jon Wittrock tar upp Schmitts begrepp  i samband med aktuella diskussioner om migration, bristande tilltro till demokratin och teknokrati.

Carl Schmitt har fler kritiska synpunkter på den liberala  demokratin än vad detta utrymme medger.  För en sammanfattning om varför Schmitts tankar är relevanta idag är introduktionen till Arvidsson et al och Martin Loughlins översikt användbar, särskilt för juridiska perspektiv.

Carl Schmitt and Leo Strauss - Heinrich Meier - häftad ...
Heinrich Meiers bok om Schmitt och Strauss

AVSLUTNING

Denna del kom att mindre handla om  Carl Schmitts kritik av liberalismen än om hans liv och hans samtid. Men Schmitts öde är så paradoxalt. Den person Del 4 ska ta upp, den tysk-judiske filosofen Leo Strauss, nämns ofta i samma andetag som just Carl Schmitt, vilket samtalet ”The Straussian Moment” med Peter Thiel visade.

Paradoxalt nog så skrev den antisemitiske högerradikale tyske juristen Carl Schmitt ett rekommendationsbrev för  juden Leo Strauss, samma vår som Schmitt övervägde att gå in i nazistpartiet. Inte nog med att Strauss var ortodox jude och övertygad sionist, han arbetade för flera judiska institutioner i Tyskland. Vidare, det stipendium som Schmitt rekommenderade Strauss till kom från Rockefeller Foundation, vilken är en marknadsliberal och prokapitalistisk representant från det USA som Schmitt bekämpade.

Schmitt skrev aldrig något negativt om Strauss utan använde tvärtom hans kommenterar till sin skrift om det politiska i senare upplagor, dock utan att nämna hans namn. Meiers bok går in i detalj på dessa kommenterar där Strauss visar att Schmitt inte tillräckligt tagit avstånd från liberalismen. Den tysk-judiske konservative filosofen Strauss rättar den tyske konservative rättsfilosofen Schmitts kritik av deras gemensamma fiende, liberalismen.

KÄLLOR

Arvidsson, Brännström och Minkkinen  (red), The Contemporary Relevance of Carl Schmitt, 2016

Beck och Jones (red), From Weimar to Hitler, 2019

Hjalmar Falk, Det politiskt-teologiska komplexet. Fyra kapitel om Carl Schmitts sekularitet. Doktorsavhandling, Göteborgs universitet 2014

Carl-Göran Heidegren, Preussiska anarkister, 2016

Ingmar Karlsson och Arne Ruth, Samhället som teater, 1983

Ellen Kennedy, Constitutional failure: Carl Schmitt in Weimar (2004) 

John McCormick, Carl Schmitt’s critique of liberalism, 1997 

Heinrich Meier, Carl Schmitt and Leo Strauss (2006)

Chantal Mouffe (red), The challenge of Carl Schmitt, 1999

Chantal Mouffe, Om det politiska (2008)

Chantal Mouffe, Agonistik (2016)

Jan-Werner Müller, A Dangeous mind: Carl Schmitt in post-war thought (2004)

Res Publica, nr 23 (1993). Konservativ revolution med bl a första kapitlet i Schmitts Politische Theologie med flera texter av Schmitt och en essä av Ellen Kennedy om Schmitt.

Carl Schmitt,  The Concept of the Political (1932). Svensk utgåva 2010, Det politiska som begrepp

Herbert Tingsten, Nazismens och fascismens idéer, 1936

Johan Tralau (red), Thomas Hobbes and Carl Schmitt, 2012

Wittrock och Falk (red), Vän eller fiende? En antologi om Carl Schmitts politiska tänkande (2012)

Jon Wittrock, ”Politiska begrepp: Carl Schmitt som samtida politisk tänkare. Mångkultur, migration, ordning och undantag.” Malmö University: Current Themes in Imer Research 19:1, 2019.

Del 4- Leo Strauss

Efter liberalismen. The Straussian Moment och Peter Thiel. Del 2

Uppläsning av hans essä från 2004

EFTER LIBERALISMEN

The Straussian Moment- Del 2

av Jan Sjunnesson

Superentreprenören Peter Thiel deklarerade 2004 i ett omtalat föredrag i Stanford, The Straussian Moment (tryckt 2007 i Politics and apocalypse):

“The twenty-first century started with a bang on September 11, 2001. In those shocking hours, the entire political and military framework of the nineteenth and twentieth centuries, and indeed of the modern age, with its emphasis on deterrent armies, rational nation-states, public debate, and international diplomacy, was called into question”

Han noterade också att Upplysningen som USA byggt upp sin konstitution på innebar att vissa grundläggande frågor kunnat undvikas:

“From the Enlightenment on, modern political philosophy has been characterized by the abandonment of a set of questions that an earlier age had deemed central: What is a well-lived life? What does it mean to be human? What is the nature of the city and humanity? How does culture and religion fit into all of this? For the modern world, the death of God  was followed by the disappearance of the question of human nature”.  

I ett studiosamtal i serien Uncommon Knowledge med Peter Robinson  vid Stanford i september 2019 kommenterar Thiel sin essä.  Han säger där, i en referens till teoretikern René Girard, att Upplysningen alltid osynliggör (“whitewashes”) våld som något man inte ska bry sig om utan som undertrycktes vid människosläktets fiktiva gemensamma beslut att upprätta ett samhällskontrakt (Hobbes, Locke, Rousseau). 

Våldet kommer alltid tillbaka. Den 11 september 2001 var det dags i Europa efter 400 år. 

”Today, mere self-preservation forces all of us to look at the world anew, to think strange new thoughts, and thereby to awaken from that very long and profitable period of intellectual slumber and amnesia that is so misleadingly called the Enlightenment”.

Thiel skrev i sin essä att USA:s samhällskontrakt, byggt på John Locke och antika tänkare,  hade vid 1990 blivit en sådan framgång att inget skulle kunna få våldet att framträda igen som det gjort i Europa, särskilt inte det religiösa. Samma år invaderade Irak USA:s allierade Kuwait i ett krig som inte motiverades av religion, men som radikaliserade anti-västliga muslimer. 

Islamologen Bernard Lewis analys The Roots of Muslime rage 1990 hade en tydlig undertitel, “Why so many Muslims deeply resent the West, and why their bitterness will not easily be mollified”.  Se även USA-experten Ronie Berggrens genomgång

Den separation mellan stat och religion som grundlagsfadern  och presidenten Thomas Jefferson yrkat på när USA:s konstitution skrev visade sig svår att tillämpa utanför Västvärlden, som dessutom dominerat andra världsdelar utan att inse att just stat och religion kan höra samman i andra kulturer och länder.  Världen består av “clashes of civilisation” menade Bernard Lewis 1990, som hans lärjunge Samuel Huntington tog vid i sin bok med samma namn 1996. 

Lewis skrev vidare om det amerikanska undantaget:

“In one of his letters Thomas Jefferson remarked that in matters of religion ‘the maxim of civil government’ should be reversed and we should rather say, ‘Divided we stand, united, we fall.’ In this remark Jefferson was setting forth with classic terseness an idea that has come to be regarded as essentially American: the separation of Church and State. This idea was not entirely new; it had some precedents in the writings of Spinoza, Locke, and the philosophers of the European Enlightenment. It was in the United States, however, that the principle was first given the force of law and gradually, in the course of two centuries, became a reality.”

I Europa hade protestantiska, ortodoxa och katolska stater bilagt sina strider, men USA var byggt på dessa principer från dess start 1776, låt vara att puritaner dominerade.  Gud eller Skaparen har nedlagt  naturrättigheter hos människan som kan ta dem för givna och leva ett sekulärt eller religiöst liv. Under 1900-talet realiserades i USA  en materiell standard och världsherravälde som världen aldrig skådat. Men dess andliga innehåll förblev allt tunnare.  

För Peter Thiel försvann det amerikanska försprånget runt 1970 då månlandningen var fullbordad och Woodstockgenerationen började ta över. De våldsamma motsättningar inom landet och mot omvärlden som USA undertryckt i två sekel började göra sig gällande. Enligt Thiel, som tar den tyske rättsfilosofen Carl Schmitt till hjälp, så var hela idén om ett harmoniskt samhällskontrakt i Lockes anda helt omöjligt. 

Politik innebär alltid oenighet och motsatta lojaliteter. Schmitts devis om att all politik, och i grunden alla samhällen, alltid bygger på vänskap eller fiendskap kom tillbaka med en radikal våldsbejakande islam, från Muslimska Brödraskapets bildande 1928 (i USA) till  Irans revolution 1979 och vidare med strider mot Sovjet i Afghanistan på 1980-talet och USAs roll på den Arabiska halvön, särskilt i Saudiarabien.

“The high points in politics, declares Schmitt, are the moments when in which the enemy is, in concrete clarity,  recognized as the enemy” citerar Peter Thiel honom.

2001 stod det klart för hela världen. De amerikaner som vägrade att inse vad Al-Qaida gjort spelade med fiendelaget menar Thiel och hänvisar till igen Schmitt igen. Liksom de franska aristokraterna svärmade för de franska bönderna före giljotinerna 1789 fruktade den ryska adeln aldrig sina bönder före 1917. De romantiserade bort de motsättningar som alltid finns, menar Thiel utifrån Schmitt.

Om Carl Schmitt (1988-1985) levat till den 11 september 2001 hade han troligen, gissar Peter Thiel, vänt sig till påve Urban II som manade de första korsfararna vid franska Clermont 1095  och ska ha ropat, “Let the army of the Lord, when it rushes upon his enemies, shout but that one cry: Dieu le veult! Dieu le veult !” (Gud vill det! Gud vill det!).

Thiel noterar vidare att för en religiös fundamentalist som Osama bin Ladin är denna uppmaning lika användbar som den var för korsfararna. 

Han skriver  om de medvetna jihadisterna och de förvirrade västerlänningarna. De senare värderar det jordiska livet mer än livet efteråt och vill helst fly. Desertörer och pacifister mot Allahs armé utan uniformer men med gemensam tro. Att få Väst att övergå till att bekämpa islam lika medvetet skulle upplösa den skillnad som rått i Väst mellan stat och kyrka å ena sidan, och delar av de fundamentalistiska muslimska länderna å den andra. Väst skulle återgå till livet före 1600-talet. Väst måste antingen vinna mot islam eller förlora sin moderna sekulära identitet

Till sist kommer Thiel till den tyske politiske filosofen Leo Strauss, samtida med Carl Schmitt, som fått namnge Thiels essä, “The Straussian moment”.

Strauss sägs vara den som vill finna en medelväg mellan en återupplivad politisk och teologisk filosofi där fundamentala frågor kan formuleras och en rationell modern där dessa undviks.  Thiel beskriver medelvägen som en kryssning mellan utmattad, geografiskt begränsad Upplysning och en återgång till äldre positioner som korstågens. Med kärnvapen, t ex i Pakistan och Iran och på drift, är beslut om beväpning riskabla. En utväg mellan krig och fred är spioneri och satellitövervakning, något som Strauss själv förordar, och som Thiel exemplifierar med västvärldens rymdbaserade system Echelon.

Att diskutera öppet frågor om människans natur kan vara betänkligt tycks Strauss mena, även om han själv har sådana uppfattningar. Istället ska sådana diskussioner ske hemligt och döljas för de som vill censurera. I muslimska länder kan det vara livsbevarande, men i väst? Ja, även här.  “The fact that these things are hidden does not mean that they do not exist or that they are unknowable” skriver Thiel i Strauss anda av esoterisk skrift.

Men kan en nation eller en stad skapas på helt fredlig grund undrar han och tar upp Roms tvillingar vars brodermord byggde den eviga staden. I USA dödades indianerna och slaveriet legaliserades vid grundandet 1776. 

Om ett land hotas av krig finns inga hinder för att försvara sig. Men det beror på vad fienden ställer landet inför.  Samma gäller fiender inom landet vars behandling inte bör diskuteras öppet menar Strauss.

Det står inte klart vad Thiel har att erbjuda från Strauss. En medelväg som innebär att agera men inte tala och skriva om det öppet?  Målen helgar medlen ?

“As Strauss puts it, ‘there is a universally hierarchy of ends, but no universally valid rules of action’”. 

För de två tyska politiskt konservativa filosoferna Carl Schmitt och Leo Strauss var attacken den 11 september 2001 var möjlig eftersom USA inte hade ett moraliskt, militärt och ideologiskt försvar för de ideal som landet byggt på. Konsumism, relativism, historicism och nihilism är svaga jämfört med ett beväpnat trossystem. Att gå tillbaka till ett kristet USA från 1776 är knappast möjligt och ingen av dem hade föreslagit det. Men de hade förutsett bristerna i den framväxande demokrati som rått i Europa och USA sedan 1600-talet och fullföljts under början av 1900-talet. 

Del 3 denna serie om kritik av liberalismen under 1900-talet behandlar Carl Schmitt. Del 1 här.

Efter liberalismen: Från Carl Schmitt 1920 till Steve Bannon 2020. Del 1

Liberalism – Wikipedia

EFTER LIBERALISMEN

Introduktion- Del 1

av Jan Sjunnesson

Sedan 11 september 2001 har USA och västvärlden ställts inför ett hot som riskerar att slita sönder våra liberala demokratier i interna religionsstrider och asymmetriskt inbördeskrig. Det Västeuropa som skapats utifrån bilagda strider mellan katoliker och protestanter vid Westfaliska Freden 1648 måste återigen ta strid i religiösa frågor, denna gång med islam, eller i vart fall ta moralisk och filosofisk strid för mer än konsumism, relativism och pragmatism.

Den fred med islam som uppstod efter slaget vid Wien 1683 är bruten. En utväg är att minimera islams inflytande så långt som möjligt utan att därmed påbjuda en viss nationell gemenskap. Eller är inte det möjligt ? Liberaler tror det, medan konservativa tvekar.
Det finns en politisk filosofisk kritik som går djupare än så än bara dessa vägval som jag ska skildra översiktligt i ett antal blogginlägg under rubriken ”Efter liberalismen”. Där ryms traditionella och radikala konservativa, neokonservativa, libertarianer, skeptiska liberaler och kommunitärer och rent antika kritiker som Platon och Aristoteles .

Vid 1900-talets början formulerade den tyske nationalsocialistiske medlöparen, rättsfilosofen Carl Schmitt en genomgripande kritik av den liberala demokratin som sedan upprepats av hans frände, den tysk-judiske filosofen Leo Strauss som flydde Nazi-Tyskland 1933 för Paris, London och New York.

Två strömningar i USA kom att ta över denna kritik av liberalismen, den ena från höger, de neo-konservativa med Irving Kristol i spetsen från 1950-talet och den andra från vänster, med kommunitaristerna Charles Taylor, Michael Sandel och Alasdair MacIntyre under 1980-talet. Den postmoderna kritiken lämnar jag därhän till vidare.

Ett kvartssekel senare finns tydliga tecken på att västvärldens liberalism har gått i stå. En mer robust “statsliberalism” (“State Capacity Liberalism”, diskuterad vid tankesmedjan Timbro) kan möjligen undvika de grymheter som islam innebär och som den skeptiska liberalen Judith Shklar varnade för, introducerad i Sverige 2011 av skribenten Isobel Hadley-Kamptz och Timbro.

Journalisten Edwards Luce The retreat of liberalism (2017) och Patrick Deneens Why liberalism failed (2018) visar på brister oavsett islams utmaning. Luce gör en journalistisk värdering av vad liberala partier misslyckats med, bland annat inför Donald Trumps valkampanj, medan Deneen gör just en Straussiansk värdering av inneboende motsättningar inom den liberala demokratin.

Sist tar jag upp Ben Teitelbaums nyutkomna War for eternity: The Return of Traditionalism and the Rise of the Populist Right (2020) som lägger ytterligare perspektiv på inte bara liberalismen utan hela västvärldens utveckling och ideologiska fundament sedan den moderna tiden. Donald Trumps före detta kampanjledare Steve Bannon är en nyckelperson både ideologiskt med band till esoterisk nationalkonservatism och genom sitt praktiska handhavande.

Nästa del: Del 2– The Straussian Moment med Peter Thiel.

Kommentera gärna här på bloggen!

Slöjbråk på twitter

I Sverige kan moderaterna inte inse att bära slöja är ett kontroversiellt ämne som knappast handlar om vad en enskild individ beslutar sig för att ta på sig, ett ultraliberalt synsätt som jag trodde bara Annie Lööfs extrema parti stod för. Men icke.Jag lade ut en bild i förrgår från MUF Skaraborg på twitter som visar deras styrelseledamot Zeinab Hussaini i slöja.

Min kommentar löd,”Styrelseledamot MUF i Skaraborg”.Inget mer.

Fotot hade någon lagt ut på Facebook med en ifrågasättande kommentar som jag tog bort, nyfiken på vad detta konstaterande av beslöjad ungmoderat kunde leda till.Var och en som följt debatten om slöjor i skolor och på unga kvinnor vet att det finns många vinklar på det, men att slöjan inte är ett personligt plagg som kan betyda vad som helst för bäraren. Man uttrycker religiös tillhörighet men också annat, t ex att man är under beskydd av andra muslimer och att man inte är sexuellt tillgänglig.

President Gamal Abdel Nasser träffade det egyptiska Muslimska Brödraskapet 1953 för att förhandla med dem. Deras första krav var slöjtvång på alla egyptiskor. Nasser förklarade, skrattandes i videon ovan från ett tal 1958, att det inte var acceptabelt. Han förstod vad slöjor innebar, ett ställningstagande för att begränsa kvinnor.

Detsamma förstod det Muslimska Brödraskapet och därför valde de slöjtvång som första förhandlingspunkt; inte bidrag, inte fler moskéer, inte religionsundervisning, inte vapen, inte något annat än just det som begränsar kvinnors frihet, sexualitet och visar att de är ärbara.

MUFs ledare Benjamin Dousa skrev till mig på twitter att jag ”borde skämmas som hänger ut en ung MUF-medlem på det här sättet utan att känna henne lr veta vad hon tkr.”

Mitt svar: ”Jag förstår din och andras invändning men anser att slöja på politiska företrädare innebär ett godtagande av uppdelning i ärbara dvs beslöjade kvinnor och icke, de utan. MUF bör ta avstånd från sådan uppdelning och kollektivism.”

Mitt inlägg på twitter handlade inte om personen med slöja som flera manliga moderater verkade vilja beskydda trots att hon tagit ställning mot hedersförtryck i en poster, skrivit två debattartiklar om feminism och bortgifta flickor under sommaren.

Jag har förstått att hon fått otrevliga påhopp efter min tweet och skrev, via ordföranden för MUF Skaraborg, ett mail där jag beklagade de idioter och muslimhatare som tyvärr finns i mitt flöde.

Men jag tog inte tillbaka min tweet för den handlade inte om henne utan om hur slöjor ska behandlar i offentliga rum och i politiska partier i Sverige.

Att slöjan inte är vilket plagg som helst förstod både Nasser och Muslimska Brödraskapet tidigt, liksom Ayatollah Khomeinis regim i Iran 1979, Frankrikes skollagstiftare 2004 och Carolin Dahlman, ledarskribent i liberala Kristianstadsbladet 2018.

Att ifrågasätta om en styrelsemedlem i ett politiskt ungdomsförbund ska visa sig i slöja är inte att påstå att ingen får ha slöja eller att den med slöja är medlem i Muslimska Brödraskapet eller dylikt.

Det är att vilja diskutera kontexten kring detta omstridda plagg som idag kan bäras av en miljöpartistisk riksdagsledamot från Göteborg, en centerpartistisk nämndeman i Solna (och flera nämndemän i Stockholms tingsrätt har bekant berättat), på vårdcentralen, folktandvården, skolor, förskolor, apotek, förvaltningar m fl offentliga platser. För att inte tala personal vid alla utförare av offentliga tjänster som betalas med skattmedel. En metod vore att konkurrera ut de religiösa företagen med sekulära alternativ.

Jag vet att klädseln för styrelseledamot i ett ungdomsförbund knappast kan eller bör lyda under offentliga lagar och regler. Men var går gränsen? Om den uppenbarligen kompetenta ungmoderaten väljs in i Falköpings kommunfullmäktige 2022, ska hon då tala för M iförd en slöja? Om hon blir kommunordförande, låt oss säga 2030 ? Eller domare eller riksdagsledamot?

Våra ministrar i den feministiska regeringen satte på sig slöjor vid statsbesök i Iran, ett diplomatiskt val sägs det (och som jämfördes av finansministern med damhatt). Men Melanie Trump gjorde det inte i Saudiarabien.

Slöja på företrädare i valda församlingar och personal vid offentliga förvaltningar i stat, landsting och kommun är enligt mig inte acceptabelt. Vissa inom M anser det fel av mig att lägga ut bilden på ungmoderaten, men skulle de acceptera en beslöjad partiledare, en kommunordförande, en minister?

I höst ska Benjamin Dousa ta över tankesmedjan Timbro, gratulerar. Där kommer han få pröva sina individualliberala åsikter och troligen få stöd av förlagschefen Andreas Johansson Heinö och islamologen Eli Gönder. Dousas resa från Husby till Handelshögskolan är givetvis en fördel, men den räcker inte i den kulturstrid som den svenska borgerligheten duckat för i decennier. Han kan lära av Danmark och Norge som inte väjt i samma utsträckning.

Utanför Timbro kommer Dousa få stöd av Hanif Bali som kritiserade mig igår på twitter, Mustafa Panshiri och Hamid Safar, tre borgerliga debattörer jag uppskattar men som är oeniga med mig om slöjor.De och ni som följde debatten igår på twitter har en del att ta tag i.

Förutom att se den leende Nasser raljera om slöjtvång 1958 i videon ovan kan följande böcker och texter rekommenderas:Hege Storhaugs Landsplågan IslamSameh Egyptsons Holy White LiesJohan Westerholms Islamismen i SverigeMona Lagerströms Muslimska Brödraskapets förtrupp i SverigePer Gudmundsons ledare om Muslimska Brödraskapets infiltration i S.

Alla dessa texter utom Hege Storhaugs bok (bl a om Malmö) handlar om Muslimska Brödraskapet. Jag påstår inte att Zeinab Hussaini eller MUF Skaraborg är kopplade till dessa islamister. Men jag är övertygad om att de gläder sig åt att hon står på sig i sitt val av huvudbonad, hur mycket smink hon än använder.

Att inse det är att förstå vad M och de svenska partierna vägrat undersöka: vilken grad av islamisering är acceptabel för Sverige. De rödgröna och C verkar inte ha några gränser (utom Amineh Kahkabaveh, Nalin Pekul och Zeliha Dagli).

Vilka konsekvenser får det på sikt?Min avslutande tweet igår:
”Då står Nasser 1958, Frankrikes skollag 2004 och alla iranska modiga slöjbrännare och jag på samma sida. Var @BenjaminDousa och @mufswe står verkar oklart. Anser ni att slöja är ett individuellt val utan relation till kultur, grupper, religion är ni lika tokliberala som förr.”

Inget svar från Dousa eller Bali.Men från Aftonbladet

Rätt man på fel plats: SD, Sjunne & medier

(Denna text på min Facebook sida)
När jag gick till DN i februari 2015 och berättade att den SD ägda webbtidningen Samtiden som jag var ansvarig utgivare och redaktör för styrdes av den avhoppade riksdagsledamoten Erik Almqvist via hans hem i Budapest blev många Sverigevänner förbannade. Jag förklarade att jag inte hade något emot SD, det parti jag gått in i 2013 med liv och lust, men att partiets ansvar för Samtiden var under all kritik.
Det finns mer att berätta om runt Samtiden, Avpixlat och andra alternativmedier som jag tänkte ägna denna drapa åt. Juli i Sverige är torrlagt på nyheter och skvaller vet jag sedan de somrar jag vikarierat på redaktioner i Uppland, Värmland och Gästrikland så här kommer något att spinna vidare på: varje detalj kan kommenteras och kritiseras av de som var med och ni som följde från den Sverigevänliga rörelsen och dess kritiker (Expressens David Baas kan dock sluta upp med att ringa mig, utan läsa direkt här).
Jag fick uppdraget som ansvarig utgivare och redaktör för Samtiden i december 2013 efter möten med SD:s riksdagsmän Martin Kinnunen och Mattias Karlsson med Erik Almqvist på länk från Ungern. Jag, Eric Almqvist och den erfarna kristna journalisten Annica Skenberg skulle planera tidningen på våren 2014 för utgivning senast midsommar.
Vi skulle träffas IRL varje månad och ha planeringsmöten över videolänkar, då Annica Skenberg bodde i Malmö och Erik Almqvist i Budapest. Av detta blev endast ett möte av i Malmö i april under hela produktionen av Samtiden från dess utgivning i juni 2014 tills jag gick i februari 2015.
Vi hade kontakt via en chatt men inga redaktionsmöten eller utvärderingar. Allt skedde hipp som happ och varken jag eller Annica kunde publicera våra egna eller andras texter. I efterhand ljög Martin Kinnunen, Samtidens ägare, i Expressen 16 feb 2015: “Samtidens ansvariga utgivare har givetvis kunnat fungera som ansvarig utgivare såväl i praktiken som juridiskt. Den ansvariga utgivaren har haft fullständiga användarrättigheter att lägga upp och radera texter “.
Nu spelar det mindre roll och jag hade kunnat arbeta under en redaktör som ansvarade för publicering men hela systemet var amatörmässigt. Vi hade ingen backup om Erik Almqvist skulle bli sjuk, eller inte kunna publicera där han satt i Budapest och fick wordfiler mailade till sig som han sedan lade in i en wordpressläsare.
Jag hade blivit lovad att få kontroll över utgivningen, dvs att publicera, men det blev aldrig av. Detta är inget nytt men annat tillkom som förvärrade det redan planlösa redaktionsarbetet.
Annica Skenberg var erfaren skånsk lokalreporter och skribent i kristen press, Världenidag i synnerhet, men hon var dessutom en sällsynt svår person. Hon ogillade mig tidigt och intrigerade med Martin och Erik mot mig. Jag visste aldrig var jag hade henne och hon baktalade mig i den chatt vi hade fick jag reda på senare. Att hon var ogift, barnlös 65 årig kvinna och bitter vid det tillfälle vi kom att samarbeta kan ha bidragit eftersom hon fräste om mina barn och mina förhållanden. Hon skulle bara sköta utrikesbevakningen och gjorde det med den äran, men hennes utfall mot mig och Eriks bortförklaringar var påfrestande.
Martin Kinnunen och Paula Bieler var i styrelsen av bolaget Samtid och Framtid AB som formellt styrde Samtiden, medan Erik Almqvist var ensam om att sköta allt. De hade aldrig några idéer om vad vi skulle skriva om, bara det inte var sk “Avpixlat-nivå” och svarade nästan aldrig på mail eller telefon.
Erik hade fått medieuppdraget av SD 2013 som plåster på såren efter att han blivit av med riksdagsplatsen den 30 december 2012 till följd av den sk järnrörsskandalen. Fyra miljoner beräknades hans riksdagslön ha kunnat inbringa under de år han hade kvar inklusive pengar som SD ville lägga på en ny mediesatsning. De tidigare hade inte gått bra. Erik Almqvist fick alltså fyra miljoner att leka med, något som retade upp SDare ute i landet. Men han hade ledningens öra och fick göra vad han ville. Men inte med mig.
Han hade alltså full kontroll över allt som kunde publiceras i Samtiden. Jag var en van skribent som hade fått artiklar publicerade 1981, ett år innan Erik föddes. Han hade inte arbetat på tidningsredaktioner alls vilket jag hade och dessutom varit redaktör och ansvarig utgivare 1983 i Uppsala innan jag började skriva frilans och vikariera i landsortspressen, bland annat som kulturredaktör vid Arbetarbladet i Gävle 1989.
Almqvist hade redan i mars 2014, tre månader före utgivningen av Samtiden, fått in texter av mig, bland annat en recension av utvecklingsekononomen Paul Colliers bok Exodus. Den och cirka 60 till texter blev dock refuserade. Varför vet jag inte, men på omvägar fick jag höra att jag skrev illa. Må så vara men jag var beredd att låta mina texter redigeras vilket skedde först efter nyår 2015 då en till redaktionsmedlem, C, anställdes.
Hon var kompetent och insåg efter en vecka vad som pågick med den bittra Annica Skenbergs ränker och förtal. Hon och jag kom att samarbeta bra de månader jag var kvar, men det räckte inte med en enda vettig person på redaktionen: Annica och Erik måste sluta, i den ordningen.
Jag presenterade ett förslag för Martin Kinnunen tisdagen den 10 februari då han för första gången kom till vår lokal i Årsta för att tala med oss, dvs jag, C och den nya ledarskribenten Markus Jonsson som skulle ta över ansvarig utgivarskapet från mig (vilket Kinnunen sagt direkt till mig i december 2014 och som jag godtog). Erik och Annica var inte på plats utan i Budapest och Malmö som vanligt. Jag hade inte sett någon av dem sedan våren 2014.
Mitt förslag gick ut på att Annica Skenberg måste sluta omedelbart och Erik Almqvist något senare. Eriks arbete med vårt webbsystem kunde med fördel skötas av Roger Salle Sahlström ansåg jag, en skicklig fotograf, vass bloggare och modig alternativmedieföreträdare som arbetat med Dispatch International sedan 2012 och attackerats av vänsterextremister. Dessutom var han rolig, lättsam och en bra resurs på alla sätt för den Sverigevänliga rörelsen. Men icke.
Kinnunen sade nej till att jag, C och Salle skulle kunna driva tidningen. Den moderata ledarskribenten Markus Jonsson kunde gärna vara kvar som ansvarig utgivare ansåg jag eftersom han inte gjorde någon skada. Han skrev lite sura ledare en gång i veckan och fick bra betalt där han satt på vårt redaktionsrum och smorde in sina dyra läderskor, några han gärna berättade om liksom sina tweedkostymer.
Han ville bli en knökkonservativ kuf men var för töntig tom för Heimdal i Uppsala. Oduglig för Sverigevänner ute i landet och knappast originell som då högermoderat ledarskribent av vilka fler började synas då. Men han var ofarlig och hade platsat i ett omorganiserat Samtiden som jag såg det. Idag skriver han för Nya Tider och jobbar för Exakt24. En till högerradikal fostrad av SD.
Jag är övertygad om att mitt förslag hade gjort succé för SDs mediestrategi men Kinnunen vek sig inte. Han litade bara på Erik Almqvist, en högerradikal som introducerat mig till Jan Olof Bengtsson, Gustaf Kasselstrand, Anton Stigermark, trevliga killar men klart höger om SDs mittfåra vilket skulle visa sig under våren 2015 då de försökte ta över SD Stockholm (där jag var medlem) och sedan uteslöts. Att reda ut att SDs ledning hellre litade på dessa personer än på mig och Salle är för mig en gåta. Ironiskt nog kom Salle senare att arbeta som fotograf för SDs kommunikationsavdelning.
Samma eftermiddag, tisdag 10 februari 2015, gick jag till polishuset på Kungsholmen där Dan Eliasson hade samlat redaktionsfolk med anledning av attacken mot Charlie Hebdo i Paris då jihadister mördat 14 redaktionsmedlemmar och 4 judar. Jag var inbjuden av polischefen Eliasson eftersom han fått mitt visitkort vid en debatt på Publicistklubben i Stockholm då han sagt att alla var välkomna denna eftermiddag.

Eftersom Samtiden var islamkritisk liksom Charlie Hebdo var vi givetvis ett mål för terrorister, liksom Avpixlat.

Mats Dagerlind, chefredaktör vid Avpixlat, var också där på polishuset med ett 50-tal journalister inklusive den SD-hatiska Lisa Bjurwald. Hon upptäckte oss och varnade Eliasson för att befatta sig med oss, liksom Tidningsutgivarnas ordförande Jeanette Gustafsson gjorde.
En mer professionell hållning till terrorhot hade David Flam som ägde det kontorshotell i Årsta Park där Samtidens redaktion fanns (dock nästan alltid tom). Flam förstod vad som kunde ske och vår lokal anonymiserades.
När Martin Kinnunen så tydligt visat att han inte ville bli av med varken Annica Skenberg eller Erik Almqvist så beslöt jag mig för att läcka hela upplägget till DN. Min gamle vän Anders Forsström på DN hade en kollega, Ewa Stenberg, som jag träffat kort där. Jag ringde henne, bokade in intervju på torsdag med henne och Karin Eriksson, båda bra politikreportrar. Innan dess åkte jag till Stocksund för att träffa Gunnar Sandelin, Jan Tullberg och Lars Stockis Liljeryd för att höra vad de tyckte.
De blev inte alls glada. Jag försatt en chans att äntligen få in SD och vettiga åsikter i medierna sa de. Jag hade skött mig utomordentligt i tevesofforna, i valvakan september 2014 och i radiodebatter så varför inte bita ihop med Samtidens strul? Jag stod på mig och att sa att jag fått över 60 artiklar refuserade, blev baktalad var dag av en vresig kärring och var alltid ifrågasatt av SD ledningen. De ville inte ha mig och jag inte dem. Dessutom hade de utnyttjat mig i över ett år som bulvan, en ansvarig utgivare som inte hade ansvar för utgivningen av den tidning jag ansvarade för, juridiskt. De bad mig dra tillbaka DN -intervjun men jag stod på mig.
Sagt och gjort. 14 februari 2015 kom hela historien ut. Kinnunen och Bieler försökte beskylla mig för att inte godta Markus Jonsson som ny utgivare vilket var en lögn. De lade till en lögnaktig artikel av Expo som publicerats 10 februari, samma dag som jag talade med Kinnunen. Enligt dem skulle Expo ha fått mig att bli så rädd att jag gått till DN. Pyttsan!
Daniel Vergara som skrivit den tramsiga texten om att jag spred rasism på twitter är en lurig fan som jag och Salle stötte på vid Jimmie Åkessons Vårtal på Långholmen 2014. Vi två fikade i det lilla båtklubbshuset när en av oss plötsligt noterade Expo: Daniel Vergara och Anna-Sofia Quensel. Salle gick fram och presenterade sig som högerextremist, leendes. Han bjöd över dem till vårt bord och där snackade vi ett tag. Vergara är liksom Baas en trevlig typ när man träffar honom men som ljuger ihop något vid skrivbordet senare. Att jag skulle sluta på Samtiden pga hans text om mitt twittrande är uteslutet.
Men mina kloka vänner Tullberg, Sandelin och Liljeryd hade givetvis en poäng och jag funderar ibland på vad jag skulle ha gjort. Sitta tyst och godta att bli behandlad som skit av SDs ledning var aldrig ett alternativ, men jag kunde ha slutat och hållit käft. Å andra sidan hade Erik Almqvist då fortsatt styra med allt vad det innebar. Att han inom ett år skulle förespråka att starta ett nytt högerradikalt parti och numera skriva för Nya Tider och Exakt24 var ett vågspel som Kinnunen och Bieler får svara för att de medverkade till. För de gjorde de. Erik Almqvist blev länken mellan SD och blivande AFS som de inte ville släppa. Varför de gjorde så vet jag inte. Allt jag vet är att de vanskötte Samtiden och lät Erik Almqvist hållas.
När jag slutade på Samtiden stod jag utan försörjning och arbetade en månad som grovdiskare på Södersjukhuset. Tungt jobb från 7 till 16.30. Sedan blev det lättare som vikarierande lärare i en tvåa i Trollbodaskolan i Hässelby nordväst om Stockholm. Samtidigt ville jag inte sluta som skribent utan tog kontakt med Mats Dagerlind vid Avpixlat redan under våren 2015. Jag fick skriva krönikor, kulturartiklar, intervjuer och reportage- precis som jag hade önskat vid Samtiden. Dock utan betalning förutom två gånger på två år då jag fick 14 000 kr.
Jag reste runt i Danmark, i Bergslagen, Västergötland och jobbade nog halvtid i två år för 28 ooo kr. Det kom in pengar till Avpixlat via Kent Ekeroths förening så jag hade kunnat få mer men Kent satte stopp. Han är god vän med Erik Almqvist och har aldrig gillat mig, så jag slet vidare utan betalning men med ett allt sämre rykte. Om Samtiden var illa så var Avpixlat definitivt rasistiskt/högerextremt/fascistiskt i mångas ögon. Mina vänner i Uppsala försvann för alltid och jag bjöds inte in mer till SVTs Gomorron Sverige eller nyhetsprogram.
Avpixlat som nu heter Samhällsnytt hade kunnat få en annan profil. 2016 kontaktades jag av en företagare som var villig att gå in med drygt 500 000 kr för att göra den utskällda webbtidningen lönsam. Med den webbtrafik som Avpixlat hade fanns annonseringsutrymme för flera miljoner trodde han. Vi planerade tillsammans med Mats Dagerlind ett upplägg som hette “Nya Avpixlat” och ett riktigt aktiebolag där man kunde anställda folk och göra pengar på annonser istället för gåvor via Kent Ekeroth och fakturor från Mats Dagerlinds lilla bolag till Ekeroth.
Kent Ekeroth motsatte sig upplägget men insåg att det var bättre än nuvarande röriga upplägg med ideell förening, bolag, donationer. Han skulle ha 51 % av aktierna medan företagaren som skulle satsa en halv miljon skulle ha mindre. Det blev inget av med denna möjlighet för ett Nya Avpixlat dessvärre och Kent Ekeroth lär sitta kvar i samma förening med liknande upplägg. Jag skriver inte för Samnytt och har ingen insyn. Mats Dagerlind är dock den bästa redaktör jag stött på i alternativmedier, en kunnig självlärd publicist som någon bör hylla innan han går bort. Hans berättelse finns som tur är i antologin Priset, red Arnstberg 2017.
Avpixlats krönikör Rolf Malm och Ingrid Carlqvist gick för långt i sin antisemitism ansåg jag våren 2017 och skrev en inlaga som hamnade på bloggen men avsedd som debattinlägg i DN. Jag skrev den efter att ha hört henne tala i januari 2017 om svenska judars konspiration mot den svenska befolkningen.
Hon hade tidigare sommaren 2016 talat om rasideologi tillsammans med pseudonymen Conrad i deras podd och retat upp både danskar och norrmän genom att jämföra deras motståndsallianser med kommunister mot den nazistiska ockupationen 1940-45 med en möjlig allians med nazister mot islamister idag. Danska Trykkefrihedsselskabet och norska Document.no avsade sig allt samarbete med henne.
Jag hade satt igång planeringen av en alternativ tryckfrihetskonferens 2016 med henne som kunde genomföras bara utan hennes närvaro. Danskarna och norrmännen vägrade delta om Ingrid Carlqvist stod på programmet och var arrangör. Hon hade gett mig mail till Douglas Murray (som skrivit i Dispatch International 2013-4), Daniel Pipes och Anne Marie Waters, men kunde alltså inte komma till Stockholm 1 oktober 2016 då konferensen Dangerous Words 250 genomfördes med anledningen av den svenska Tryckfrihetsförordningenens 250-årsjubilieum, ett hyckleri om vår åsiktsrepression.
Daniel Pipes från Middle East Forum, Abdel Hamed Samad (förföljd tysk-arabisk islamkritiker), Aia Fog (då vice ordf i Trykkefrihedsselskabet), Douglas Murray (författare och debattör) och Anne Marie Waters (islamkritisk aktivist i UK) talade. Men Ingrid Carlqvist som hjälpt mig med det mest väsentliga kunde inte delta. Vi behöll trots allt kontakt men i januari 2017 var hon som sagt bortom räddning.
Idag hälsar hon inte på mig. Jag såg henne på Swebbtv:s kryssning hösten 2019 och sa hej men hon fräste tillbaka att mig hälsar hon inte på. Chang Frick svarar inte ens om jag säger hej till honom. Vi ses i olika sammanhang och han tittar vid sidan av mig och tiger om jag säger något.
Vi sågs första gången 2013 i Gamla Stan då han satte upp Nyheteridag med Kent Ekeroth. Något år senare var han hos mig på kalas och sen hos Per Gudmundson där alla opinionsbildare med vett samlades hösten 2014. Chang är framgångsrik och jag önskar honom lycka till som den ende av alternativmedieföretagare som lyckats. Dock verkar han rejält sur på mig och tål inte att SVT bjöd in mig till SVT Debatt som journalist. Att han samarbetat med Researchgruppen och snott 10 000-tals mail från Avpixlats föregångare Politiskt Inkorrekt är betydligt värre i mina ögon än hans beskyllningar av mig.
Alternativmediernas företrädare är osams: Dagerlind och Frick ogillar varandra. Carlqvist och jag ogillar varandra liksom Ekeroth och jag. Ingen gillar Vavra Suk. Jag skrev för hans Nya Tider 2015, blev erbjuden jobb-tackade nej, men stod i deras bås vid Bokmässan 2016. Sedan dess har jag inte haft med dem att göra . Fria Tider känner jag ingen som gillar men många läste den när den ansågs ny och fräck. Läget i alternativmedier är bedrövligt. Men andra har förstått att det finns bra historier och analyser som bör publiceras, om än i annat skick.
Idag har Kvartal och Det Goda Samhället tagit den plats som finns mellan alternativmedier och mainstreammedier. De är duktiga, professionella men har knappast samma folkliga bas som de ursprungliga alternativmedierna. Tänk att en databas, GangrapeSweden, med filer från domar i mål med gruppvåldtäkter i Sverige kunde leta sig fram till Donald Trump februari 2017.
Sådant hade alternativmedier skrivit om flera år tidigare utan någon reagerat, Samma med kvinnor som tagit in unga ensamkommande män och haft sex med dem, vilket Salle skrivit om i Avpixlat flera år innan övriga medier vågade ta upp storyn.
Det finns mer att berätta men jag stannar här. Ni får gärna kommentera men håll god ton.
Jan Sjunnesson 21 juli 2020

Knark i moskétrappan

Foto av Södermalmsmoskén, taget 1 min efter erbjudandet i trappan

Lördag kl 21, Björns trädgård vid Medborgarplatsen:

Vi går ut från restaurang Kvarnen, mätta efter en middag på Pelikan och en öl på Bajenhaket vid Tjärhovsgatan. Mitt sällskap kommenterar statyerna av Tage Erlander och Nacka Skoglund inne på Kvarnen som något rätt underligt. Jag håller med. Men svårt att förklara sambandet 1960-talssossar och fotbollslaget Hammarby på ett ledigt sätt, åtminstone för mej som ogillar fotboll.

Vi går förbi lekplatsen i Björns Trädgård där en kvinna gruppvåldtogs 2018 av tre östafrikaner. Mitt emot knivhöggs en polis året innan av en afghan. Vi passerar korvkiosken och rundar t-banestationen. Där stannar vi till.

Åtta ordningsvakter i gula västar ser barska ut och talar med två trygghetsvärdar. Alla vakter och värdar har utländsk bakgrund. Jag säger att om värdarna är från Lugna Gatan är de nog inte att lita på. Men jag kan ha fel för det står inte Lugna Gatan på deras västar.

Vi suckar och går uppför trappan som leder till Södermalmsmoskén, kopplad till det islamistiska Muslimska Brödraskapet.  Halvvägs står en kort afrikansk ung man. När vi passerar säger han tyst:

-Hasch, marijuana, kokain?

Jag reagerar inte direkt. Man gör inte det efter en stadig middag med vin och öl. Men efter 10 meter stannar jag till. Han vill sälja droger till mej, öppet och vid moskén en lördagkväll.  Det har aldrig hänt mej förut så jag blir rejält förvånad, tar fram mobilen och tar den bild som syns ovan. Att  vända mej om och fotografera langaren far genom huvudet men försvinner lika snabbt som begreppet stickskador dyker upp.

Södermalms bohemer understödjer denna svarta ekonomi genom att handla av utlänningar som dessa, kanske somalier eller eritrean, troligtvis från förorten med ett säljuppdrag. En parallell ekonomi underhålls och jag kunde dragits in om jag köpt något. I Göteborg i höstas ställde jag frågor till folk om de blivit erbjudna droger. Inte många svarade ja, och en argumenterade för legalisering.

Jag har själv inte rökt gräs sedan 1984 i Kerala, Indien, och har sedan dess förespråkat avkriminalisering.  Att bli erbjuden droger, lätta och tunga, sådär på offentlig plats med ordningsvakter 20 meter bort, av en ung invandrarkille kändes obehagligt, men verkade helt normalt på Söder och kanske överallt i utelivet i våra städer. Några som läser detta kanske tycker det inte var något, men jag fick mej en rejäl funderare över sammanhanget och händelsen.

Min övertygelse om att avkriminalisera droger står fast liksom en allt större tro på att återvandring måste påbörjas. Denna kille ska inte kunna leva här på att sälja något alls, legalt eller inte. Han ska ut.

Benke Blues

Midsommarnattsdrömmar

Bengt Ohlssons senaste roman Midsommarnattsdrömmar är besvärlig att läsa. Efter 120 sidor var jag less på att alla romanfigurer lät som Benke, tänkte som Benke, gick som Benke och jag lade ned boken för en dag eller två.

Sedan fortsatte jag läsningen och tog spjärn mot min tidigare uppfattning som nog höll i sig, men berättelserna om alla Benkefigurerna var mer spännande än att de verkade komma ut  ur samma huvud.

Jag har följt Benke sedan hans första år som rockmusikrecensent i DN, som en begåvad och lyckosam lillebror, född 1964 mot mina 1958. Hans böcker har alltid varit läsvärda, särskilt Jazz är farligt och Se till mig som liten är, men störst var när han övergav slackerlivet i Stockholm och skrev Gregorius och De dubbelt så bra. Två fantastiska berättelser som utspelar sig för ett sekel sedan och lite tidigare.

Den nya boken är jobbig att läsa eftersom Benke klarar av att fånga alla våra vardagliga och inre relationsproblem i dagens Sverige, med utsikt från Sofia Kyrka på Östra Söder.

Jag känner igen det mesta (utom hans populärkulturella referenser) som vi ältar; våra barn, våra bonusbarn, våra vänner, våra ligg, våra föräldrar, vår ångest, vår tro- silat genom den fullständigt utopiska föreställningen att just denna generation född på 1960-talet ska undgå att fostra sina barn fel i något avseende, undgå att trassla till relationer, undgå att inte tala sanning när det krävs, undgå livets verkliga problem genom att gå i terapi och prata, prata, prata, prata.

Benke är lysande när han är less på medelklassens prat, ett prat som han själv underhåller i boken med dels prat, dels reflexioner om pratet, dels metareflexioner om tankarna om pratet. . .  Han är kort sagt urjobbig och jag känner igen mej. Vi har samma  medelklassblues, lider av dess hipsterdyrkan, och troligen du som läser denna blogg. Ve oss !

Sen får jag inte reda på om Aarif har felknullat en #metoo brud för 30 år sedan och om Jennys nya kille ska hålla och om Nicke  och Tomas ska förbli goda vänner (Benke har nog splittat sig på dessa två grabbar). Men det är inte behållningen.  Det jobbiga pladdret i allas munnar och skallar är bokens (mar)dröm på Midsommar, den dag då allt och inget är perfekt.  Tack Benke för att du visade upp dej och skrev klart den jobbigaste roman jag läst på länge.

 

 

Låt inte kulturvänstern vinna debatten om politiskt vinklat kulturstöd

När ska det röda rinna av kulturens fana? - DN.SE
https://sjunne.com/2012/02/22/kultur-nej-debatt-nej-men-ganska-kul-underhallning/

De som vill ha en neutral stat som inte ger bidrag till vänsterextrema projekt måste formulera sig bättre. 

I debatten om aktivistiska myndigheter och vänsterinriktade kulturprojekt ägnar konservativa och sakliga kritiker sig åt att peka på det osunda  i att offentliga medel går till organisationer som går extrema vänstergruppers ärenden. Exemplen är många:

  1. 2013 avslöjade journalisten Magnus Sandelin att Statens Medieråd ansåg att den autonoma vänstern visserligen hade tveksamma metoder men i övrigt var hyggliga idealister,
  2. 2017 skrev Timbro om Statens Kulturråds miljoner till gatuvåldsgrupperna Megafonen och Pantrarna.
  3. Expressen skrev om konst för maskar och svamp 2019
  4. Ledarskribenten Håkan Boström uppmanade 2020 Allmänna Arvsfonden att strama upp sin bidragsgivning till vänsterprojekt

Listan kan göras mycket längre.

Men ett pedagogiskt problem kvarstår som kritiker från höger inte klarar av, nämligen att de möter uppfattningen att vänstervriden kulturpolitik ska ersättas med högerdito, gärna nationalkonservativa som SD gillar. SD Sölvesborgs Louise Erixon har förgäves försökt bemöta dessa argument men de biter sig kvar.

Ola Wong och Stina Oscarsson har också försökt att bena upp debatten som kokar ned till detta: Att man kritiserar stolliga vänsterprojekt betyder inte att man vill ha högerprojekt, stolliga eller inte. Det innebär bara att offentliga myndigheter ska vara neutrala i största möjliga mån. 

Än hellre sekulär stat  som Medborgerlig Samling vill ha men dit når vi inte i detta första steg som mer drivs av Googles motto; ”Do no evil.”  Dvs ge inte pengar  till våldsbejakande förortsgrupper som Pantrarna och Megafonen som underblåste upploppen i Husby och  i landet 2013, vilket SVT:s Uppdrag Granskning konstaterade 2014, se Kvartal. Ändå gav kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) dem mer pengar 2015.

Det första är alltså att stoppa de miljoner som går till rent kriminella och  vänsterinriktade projekt, stolliga och övriga.  Att professor Mattias Gardell understöder förortsvåld   kan vi inte göra något åt, men att dessa grupper finansieras av offentliga medel är osunt.

Detta argument bör räcka. Låt inte debatten handla om att menskonst och stenkastning ska ersättas med knätofs eller nationalistiska aktioner.  Det räcker att få slut på kulturvänsterns stöd från myndigheterna.  Saklighet räcker långt.

 

 

Skolans bestraffningssystem och nya fantasifulla konservativa friskolor

Hets, 1944. Manus: Ingmar Bergman

Den svenska skolan har mycket lite att ta till för att bestraffa elever, eller, utdela sanktioner som det heter med ett vänligare tilltal. Vi kan egentligen inte göra annat än att kalla till elevvårdssamtal med föräldrar, tjata på eleven och i övrigt pressa den på alla sätt utom så att det märks.

Jag har skrivit i Skolledaren tidigare att de enda metoderna vi har är just föräldrakontakt och tjat. I princip håller jag med min tidigare ståndpunkt men den är problematisk av flera skäl.

  1. Genom att kalla in föräldrar avsäger sig skolan möjligheten att utdela sanktioner. Skolan underkänner därmed sin egen makt över elevens skolgång.
  2. Föräldrar kan vara oberäkneliga och för hårda mot eleverna, inte minst utlandsfödda föräldrar.
  3. Föräldrar kan ta ställning för eleven mot skolan. Det drabbade mig i en högstadieskola då jag ringde hem för att berätta att eleven kallat mig rasist. Det tyckte några föräldrar var rätt och en hel del lärare, läs inlägg på Facebook efter min artikel i Skolvärlden.

Föräldrar kan ge upp och låta eleven flina i tingsrätten efter att ha spottat på en skolledare, vilket drabbade mig 2005

Att återta makten till skolans ledare och lärare från elever och föräldrar är svårt och kräver att skollagen skrivs om. Dessutom krävs att skolor etableras som klarar av uppgiften.

Det Goda Samhällets kulturredaktör Richard Sörman har nyligen skissat på vad som behövs göras i Skolsverige, något jag skrivit om i ett friskoleförslag och i en analys.

Jag har 40 års erfarenhet av skola och har bloggat mycket i ämnet och skrivit i många skilda publikationer, även utomlands. Först nu ser jag skymten av ett bättre alternativ än dagens lapptäcke för en skola i förfall där inte minst borgerligheten har kapitulerat och står utan reella alternativ.

Sörmans uppmaning att starta nya konservativa och nationalistiska skolor skulle innebära att sanktioner återigen kan ges av lärare, inte kroppsbestraffning utan andra kännbara metoder. En sådan stramare skola behöver inte stå i motsättning till fria arbetssätt. Själv är jag förtjust i utbildningsfilosofen Kieran Egans Learning in Depth och Imaginative Education.

Sanktioner behövs för att hålla ordning och upprätthålla idén som skolan som annat än en förvaringsplats. En fantasifullare skola kan då ägna sig åt andra saker än tjat och elevvårdssamtal med uttråkade/förbannade/ ängsliga föräldrar.

En litteraturkanon som Danmark införde 2004 vore för övrigt utmärkt. Läs om dansk skol- och kulturdebatt i min bok Skandinavisk kulturkamp.

En fd rektor skriver till mig:

”Jag använde trappan. Den fanns anslagen i varje klassrum.
1. Vi regelbrott första gången: muntlig tillsägelse av berörd personal.
2. Upprepat regelbrott: föräldrar kallad till skolan på stört. Eleven får be föräldrarna om ursäkt för att de skämt ut familjen. Rektor håller förmaningstal o eleven måste be djupt om ursäkt. Eleven påminns om vad som händer om denne likväl skulle brista.
3. Vid fortsatt regelbrott så får eleven en skriftlig varning skriven på ett stort papper med stämplar o rektors underskrift. Förälder kallas för att ta emot varningen. Eleven stängs av tre dagar för att utredas av elevhälsoteamet.
4. Eleven placeras i liten undervisningsgrupp i en månad med en särskild undervisningsplan med fokus på av/en/ma. Får ej umgås med andra elever under denna månad. Äter måltider med personal o har rast när övriga har undervisning.
5. Sista trappsteget är att eleven anmäls till polisen, soc, BUP o till arbetsmiljöverket alt så kan familjen flytta till en annan skola på stört vilket alla väljer för att slippa fler möten med myndigheter.
Den senare delen under trappa 5 var en smidig lösning som inte stod på regelverket men som rektor erbjöd Of the record.
Minsta lilla leder till åtgärd. Inga undantag. All personal var tvungna
att genomföra stegen alt söka nytt jobb.”

The story behind Trump´s 2017 comment, ”You look at what happened in Sweden”

Most Swedes remember president Trump´s speech in Florida in Feb 2017, when he said, ”You look at what happened in Sweden. Sweden, who would have thought Sweden? They took in large numbers and are having problems like never thought possible”.

Soon the media networks found out that he had watched Fox News earlier and seen a program about gangrapes in Sweden. The host, Tucker Carlson, got the information through his online magazine Daily Caller. And where did they get it from, all detailed statistics about court cases on gangrape in Sweden last ten years with mostly immigrants perpetrators?

Well, in the video clip above, at 13 min, associate professor Bilyana Martinovsky tells the background:

She had contacted Daily Caller and Tucker Carlson and given them all the facts from a now defunct website, Gang Rape Sweden. The web had a datebase with all verdicts from set courtcases, so anyone could read the court proceedings and make up one’s mind about the ethnic backgrund of the criminals.

Bilyana Martinowski spoke yesterday (Jan 18, 2020) at a public meeting in Stockholm about the state of freedom of speech in Sweden, organised by the small association The Free Speech Advocate/Yttrandefrihetsombudmannen (where a full video will be uploaded with her slides).

She had not told this connection before due to fears of repercussions and harassment from the academic establishment for anyone who dares to combine ethnicity and crime. She was right.

In one morning her position at Stockholm university was ended due to her mentioning the website Gang Rape Sweden on Twitter. Two years later she was met at the Stockholm airport by six policemen and taken into arrest, without any charges being mentioned.

Listen to her story in the clips above.

This story has never been told by any media, Swedish (try again, Hugo!) or international. How a researcher who mentioned statistics about raped women by immigrant men was fired, but before that, succeeded to reach to the most powerful man in the world, Donald J. Trump.

More in these videos:

Articles in Swedish alternative media

https://www.nyatider.nu/twittrade-om-trollfabriken-jagarhar-da-forlorade-bilyana-sin-universitetspost/

https://www.nyatider.nu/ljog-om-uppsagning-av-forskare/

https://www.nyatider.nu/samhallskritisk-akademiker-frihetsberovad-av-over-tio-poliser/

https://samnytt.se/bilyana-martinovski-har-slappts-polisen-visiterade-mig-intimt-och-fornedrade-mig/

https://katerinamagasin.se/polisbrutalitet-som-i-diktaturer-systemkritisk-forskare-gripen-och-forhord-for-att-ha-sarat-kanslor-pa-twitter/

Article in Dagens Nyheter, MSM:

https://www.dn.se/kultur-noje/anstallda-vid-stockholms-universitet-trakasseras/

Online ”Hate Speech” prevention group #jagärhär

https://www.facebook.com/groups/kallkritik/permalink/446679942522884/

Vänsterakademiker som underblåst upploppen

Det var mycket stökigt i centrala Göteborg på söndagskvällen.

Stefan Jonsson

Sven Lindqvist

Paulina de los Reyes

Mattias Gardell

Stellan Vinthagen

Edda Manga

Tobias Hübinette

Massod Kamali

Irene Molina

Diana Mulinari

Eddy Nehls

Athena Farrokhzad

Ove Sernhede

Felipe Estrada

Jerzy Sarnecki

Magnus Hörnqvist

Leandro Schclarek Mulinari

 

De är långt fler. Tipsa mig så lägger jag upp fler namn som ni stött på vid högskolor och universitet. Gör en Flashbacktråd också så kan alla uppdatera.

Dessa forskare, universitetslärare och debattörer har nu eller tidigare direkt eller indirekt stött upplopp mot polismakt och myndigheter med motiv från vänsterradikala teorier om ras, ort, klass, kön och etnicitet.  Black Lives Matter har tyvärr teoretiska företrädare. Dessa är inte ensamma utan stöds av nästintill majoriteten av universitetens anställda. Förnuftiga folk i förorten Husby håller inte med, men de viftas bort.  ”Jag är jurist, jag kan det här !”

Man kan lägga till stillsammare personer som Jan Myrdal, Sven-Eric Liedman, PO Enqvist (som stödde Pol Pot 1975), men  i huvudsak är 1968-generationen passerad till förmån för deras barn och barnbarn. Per Ahlmarks Vänstern och tyranniet  och Det öppna såret är viktiga men nu är läget än värre än under 1970- och 80-talen då en viss akademisk integritet och borgerlig sans höll tillbaka de värsta stollerierna.  En hel myndighet, Statens Medieråd, tog 2013 ställning för den autonoma vänstern visade Magnus Sandelin.

Inom Svenska Kyrkan har Johan Sundéen kartlagt 68-kyrkan,men det återstår mycket att göra för att beskriva och åtgärda detta vänsterakademiska etablissemang. Johan Lundbergs Ljusets fiender och David Anderssons Med skuldkänslan som drivkraft har gått före men mer måste till.  Bengt G. Nilssons uppgörelse med sin vänstervridna Israelsyn är ett gott aktuellt exempel liksom Genusdoktrinen.

Min lista på böcker om svensk samtidshistoria rymmer en del äldre kritik liksom min genomgång av postkoloniala marxistiska tankar om ”Den Andre”, ett outtömligt tema i vänsterintellektuell polemik där segraren alltid är Offret Den Andre. 

Påfallande och särskilt dystert är att många vänsterradikaler finns på polisutbildningar och inom kriminologi. Ivar Arpi skrev  nyligen om en skakande instruktion vid Södertörns högskola där blivande poliser utbildas i att inte behandla alla lika inför lagen.

Har jag missat någon inflytelserik vänsterakademiker så kommentera. 

Karl Marx och BLM

Karl Marxs klasskampsbegrepp och Black Lives Matter

När Karl Marx tog sig an socialistiska och kommunistiska idéer på 1840-talet så var hans uppgift att polemisera med de romantiska sentimentala borgerliga pseudo-socialisterna. Dessa borgerliga drömmare tyckte synd om de fattiga arbetarna och hade därför en nedlåtande men ack så känslosam attityd till dessa hjälpbehövande.

Marx ville bort från dessa idealistiska tankar som enligt honom inte byggde på ekonomisk vetenskap och materiella förhållanden i produktionen, utan en känsla av skuld hos de bättre bemedlade.

Med den historiematerialistiska analys som Marx utvecklade tillsammans med sin vapenbroder Friedrich Engels så sågs tankar och föreställningar som konsekvenser av vissa materiella produktionsförhållanden.

De mest fattiga, trasproletariatet av arbetslösa, missbrukare och kriminella, såg han aldrig som en del av en revolution, tvärtom:

“Trasproletariatet, denna passiva förruttnelse av de understa lagren i det gamla samhället, blir genom en proletär revolution här och där indraget i rörelsen, men enligt hela sin levnadsställning kommer det dock att vara bredvilligare att låta köpa sig för reaktionära syften.” (Kommunistiska manifestet, 1848)

Dagens rörelser i västvärlden som organiserats till stöd för Black Lives Matter består till viss del av dessa trasproletärer. Ingen marxist kan undgå att se hur dessa kan rekryteras för syften som går stick i stäv mot arbetarklassen och de segrar arbetarna vunnit i välfärd och trygghet. BLMs fronttrupper är inte socialister utan huliganer och revolutionsromantiker.  

Karl Marx var inte främmande för att våld kunde vara nödvändigt men såg taktiskt på klasstrider. Övergripande var klassintresset, inte minoriteternas egenintressen. Alliansen mellan sentimental medelklass och trasproletärer i BLM är inte vägen framåt, tvärtom. Att tycka synd om sig själv eller bli ett offer i de välbeställdas ögon är reaktionärt.

Rasism är inget marxistiskt begrepp som går att bygga nya samhällen utifrån. Tvärtom ställer det vita arbetare mot ickevita.  Till sist överges de vita eftersom hudfärg prioriteras före klass.

Jag  intervjuade den socialistiske filosofen Richard Rorty 2001 för tidskriften Axess, där han bland annat sa vid vårt samtal i Stanford:

“– Dagens amerikanska vänster känner inte till de slag som arbetarna vunnit och de spottar på den gamla progressiva reformismen och fackföreningsrörelsen.”

“Den kulturella vänstern har gjort en del gott och vidgat toleransen för avvikande, men den måste börja ägna sig åt de arbetslösa och utarbetade vita arbetarna också. Annars talar bara högern för dem och blir den tillräckligt stark försvinner kulturvänsterns alla framsteg i ett nafs tillsammans med sociala rättigheter.

Genom att vänstern mest bryr sig om minoritets- och kulturfrågor lämnar den hela fältet fritt för högern att, tillsammans med nya konservativa frikyrkor, härja med reaktionära utspel. Vänstern gör precis det högern vill, ägnar sig åt luftslott och dystopier.”  

För mer om marxismen, se mitt föredrag om Kommunistiska manifestets 150 årsjubileum, Uppsala stadsbibliotek 1999, i regi av Vänsterpartiet Uppsala.