Det som skett på internet de senaste åren är inget mindre än ett demokratiskt genombrott och en uppvisning i vad Olof Palme en gång kallade vårt land, en studiecirkelsdemokrati.

De nätverk, bloggar och alternativa medier som kommenterar dagspress och etermedia, särskilt i invandringspolitiska, genus och juridiska frågor, uppvisar en stor tilltro till yttrandefrihet, tankeutbyte och reell folkbildning. Få av de aktiva har tidigare deltagit i samhällsdebatten så nu dras även de in i det offentliga samtalet vilket borde uppskattas mer. Journalisterna har förlorat sin auktoritet.

De som driver Avpixlat, Fria Tider, Exponerat, Flashback m fl gör hårt ideellt arbete och får ingen uppskattning. Tvärtom motarbetas de ständigt av vad de själva kallar gammelmedia, vilket gör dem till offer kan man tro, men så lätt är det inte. Om Aftonbladet skriver något ogenomtänkt, vilket sker ofta, så kommenterar de snabbt som ögat, varvid Aftonbladet tar denna reaktion till intäkt för nyhet, vilket vad precis vad dessa parasitära frivilliga alternativmedier ville.

Kolumnister i Avpixlat som Mats Dagerlind, Stefan Torsell, Mrutyuanjai Mishra och Hera Lamppu Maduro vågar stå med sina namn vilket gör att anonymiten delvis försvinner. Dock lider alla nättidningar av bristen på ansvarig utgivare i Sverige. Det gör dem extra utsatta för saklig kritk i brist på ansvar, men skyddar dem samtidigt. Skulle de ha ansvariga utgivare skulle dessa kritiska nättidningar dränkas i anmälningar och åtal, av vilka många skulle vara bara för att dränera nättidningarna på de få ideella resurser de har.

Kort sagt, genom massiva anmälningar skulle de antagligen försvinna. För dessa medier gäller andra regler än när traditionella medier sprider hat med sina enorma resurser bakom sig. Aftonbladet Kultur utmärker sig i synnerhet. Men folk är inte dumma, de ser Davids kamp mot Goliat och att vänner, bekanta, släktingar engagerar sig mot makten. Nu som då.

På 1970talet organiserades liknande initiativ av folk och studenter som visserligen bars upp av mer traditionell bildning, men även av utsatta grupper.

Klientrörelserna KRUM, RFHL, RSMH m fl förde fram fångars och narkomaners syn på deras behandling och samhällets godtyckliga makt.

I det politiska livet agiterade KFML/SKP, KPML(r), RMF/KAF/SP, MLK, FK, FAM, APK m fl vänstergrupper med egna bokhandlar, tidningar, studiecirklar.

Jag ledde själv en studiecirkel i Marx’ Kapitalet 1978 och sålde Folket i Bild/Kulturfront i gymnasiet. Sedemera skulle jag skriva i Norrskensflamman, Ny Dag och Arbetaren.

Vid sidan av vänsterns grupper blommande alternativrörelser i form av Folkkampanjen mot atomkraft (som arrangerade demonstrationer mot Barsebäck där jag deltog 3 ggr), studiehäften som MALTE (Miljörörelsens Alternativa Energiplan), med nystart inom Fältbiologerna och forskaraktivister som Björn Gillberg, fria musikorganisationer som Uppsala Musikforum (där jag jobbade), egna skivbolag och distribution m fl.

Ur denna mylla växte sedan ett parti fram, Miljöpartiet. Likheter med framväxten av Sverigedemokraterna finns men det tog 22 från start till riksdagsinträde mot MPs 8 år 1988.

Intellektuella i dessa rörelser lärde sig grafisk formgivning, arbetsledning, redigering, tryck och distribution, balans mellan konstnärliga och akademiska ställningstaganden versus aktivistiska osv.

Personer som Jan Guillou, Robert Aschberg, Göran Rosenberg, Göran Skytte, Jan Scherman m fl kunde efter hårda år vid stencilapparaterna gå vid pass 1980 vidare till mer traditionella redaktioner vid SVT t ex och uppdrag inom offentlig sektor och traditionella folkrörelser och senare även liera sig med kapitalisten Jan Stenbeck, TV4 och TV3.

Själv startade jag en lokal kultur- och reportagetidning i Uppsala 1983 som lärde mig ansvar för utgivning och redaktionsledning samt kontakter med andra likasinnade, som Johan Ehrenbergs aktiebolag Magasinet AB som gjorde layout. Ett tydligt exempel på kommersiell avknoppning av en anti-kapitalistisk tidning ETC, min förebild på den tiden, särskilt estetiskt.

Jag minns hur smarta de var på Magasinet i att ragga uppdrag från andra miljö/genus/radikala/socialistiska, men mer välbetalda organisationer för att driva sitt bolag utan problem. Sedan använde Johan Ehrenberg konkursmetoden alltför ofta med sin tidning för att slippa gäldenärer men det är en annan femma.

Jag ser alltså på de, för många svenskar med politisk korrekta ideal, förskräckliga nättidningarna Avpixlat, Fria Tider, Exponerat m fl som nya uttryck för demokrati och folkbildning.

Liksom SDs väljare och medlemmar till stor del kommer från sofflocket sker alltså just nu en enorm vitalisering av det demokratiska samtalet men utan att det erkänns. Ofta är det lokala händelser som får stort utrymme i dessa nättidningar, men som inte kommenteras i riksmedia.

Men det räcker inte med de arga mediekannibalistiska nättidningarna Avpixlat m fl. Det finns också mer akademiskt och empiriskt inriktade hemsidor som också drivs helt utan bidrag. Affes statistikblogg har många timmar nedlagda på att sammanställa siffror från SCB, BRÅ m fl vilket gör sidan läsvärd vad gäller kriminalitet och invandring, förutom de underhållande satirerna.

Mer akademiskt konservativa och nationalistiska hemsidor drivs av Jan Olof Bengtsson , och en antagligen många fler men jag känner bara till dessa. Jan olof Bengtsson är bekant till mig och med de konservativa tänkarna Claes Ryhn och Tage Lindbom som förebilder. Hans blogg är välmatad och läses säkert inte i den utsträckning den bör.

Vanliga jobbare i invandrartäta förorter och irriterad medelklass som inte godtar propaganda lär sig frivilligt (nåja) om islams historia och olika sekter, utrikespolitik som inte står 1970talets Kommentar och Vietnambullentinen efter, de pluggar statistik och fakta om invandring vilket gör dem svårslagna i diskussioner med etablissemangets företrädare.

Ofta tror dessa att det räcker med att vara snäll och empatisk mot invandrare,men frågar man dem mer om antalet invandrare utan skäl enligt FN konventioner (75%) eller invandringens kostnader (60 miljarder) vet de inte alls några basfakta.

Vanligt folk som följer dessa alternativmedier och utnyttjar sociala medier lär sig mer än journalisterna. De må tiga i fikarummet på jobbet men man och man emellan utbyts tips och analyser av nyheter som vinklats.

En outsinlig källa till förnuft och med mycket bra kontakter inom Migrationsverket är Merit Wagers blogg. Hon visar ofta hur illa journalisterna beter sig i hanteringen av fakta om asylprövning och vad Migrationsverkets anställda rapporterar anonymt, numera också på Migileaks.

Mellan aktivisterna på Avpixlat och teoretiker som Bengtsson och Holm finns nättidningen och veckotidningen Dispatch International som ges ut i Malmö av Ingrid Carlqvist och i Köpenhamn av Lars Hedegaard. Där blandas lokala nyheter, riksnyheter och recensioner (mina bidrag finns här 1, 2, 3 och 4).

Min modiga kollega och bekant Ingrid Carlqvist är nog den mest hatade skribenten i Sverige och är samtidigt anklagad för att driva hatbrott mot invandrare och muslimer.

Hon kan inte bo i sin bostad i Malmö längre så visst vet hon mycket om hat, särskilt nyligen i april 2013 då hon attackerades vid en motdemonstration i Malmö av ilskna sk anti-rasister.

I Danmark är tidningen Dispatch International också bespottad men bakom den finns danske Trykkefrihedsselskabet som ger ut utmärkta böcker (jag rekommenderar 1400 års krigen) som ger en viss intellektuell och institutionell ryggrad till den danska utgivningen.

Chefredaktör Lars Hedegaard, historiker och gymnasielärare från början, var tidigare chefredaktör för Danmarks stoltaste kvalitetstidning, Information, en öppen kulturradikal dagstidning med rötter i den danska motståndsrörelsen under andra världskriget.

En vänstertidning som marxisten Hedegaard lett vilket gör honom mer svåråtkomlig för vänsterkritik.

Internets säkerhetsproblem gör att meningsmotståndare till de alternativmedier jag nämnt här attackerar via hackers, serverangrepp och allehanda virus, krypteringar osv. Exponerat och Avpixlat har extra filter för att skydda sig, men det kostar på vid sidan av det ideella arbetet att ge ut en nättidning.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Aktivisterna på dessa hatade förföljda medier lär sig massor om datasäkerhet vilket de med tiden kommer få nytta av när de, liksom vänstern gjorde på 1980talet, går vidare till mer traditionella uppdrag.

Tiden förändras men folkets frivilliga bildningssträvanden och demokratiska organisering tar sig bara nya former. Demokratin kommer underifrån.

Men ser jag då inte de rasistiska kommentarerna, de invandrarhatiska inläggen, hatet mot muslimer osv som finns i dessa medier ? Jo visst gör jag det och det gör mig naturligtvis bekymrad. Men folk är förbannade och skriver rätt ut vad de tycker på nätet.

Visst borde de formulera sig bättre men i relation till vad Jan Myrdal skrivit om Pol Pot, och utdelandet av Leninpriset varje år av Myrdal, Åsa Linderborgs uppmaning till stenkastning liksom hennes kollegor gjort i krönikor, är dessa officiella och underjordiska lika illa. Dock har personer som Myrdal, Linderborg m fl etablissemanget bakom sig.

Jag önskar givetvis att rasister och de som sprider illvilja och ondska inom de nätpublikationer jag nämnt inte hade funnits, men som läget är nu måste vi tyvärr godta eländet. Demokratin är större och nättroll spricker i dagsljus.

1908 sprängdes båten Amalthea med strejkbrytare i Malmö. Anton Nilsson, som jag fö träffat, dömdes till döden men benådades. Arbetarrörelsens första tid var full av våld, rivaliserande våldsamma vänsterstrider (Ådalen 1931), uppror, ondska och brott men den klarade ut att vädra ut de värsta röda lössen även om många återkom under 1970talet (se ovan).

På samma sätt kommer den nationella rörelsen (finner inget bättre ord för denna socialkonservativa och populistiska tradition på nätet och i riksdagen) reda ut de bruna lagren. Folkbildning och demokrati är oslagbara medel för att nå sanning och inflytande.

Som folkhögskolelärare och studiecirkelledare hyser jag tilltro till alla engagerades bildningssträvanden, ja rentav beundran.

* * *

I USA utkom boken 1997 The Redneck Manifesto:How Hillbillies Hicks and White Trash Became America’s Scapegoats av den arga och begåvade fattiglappen Jim Goad. Han kritiserar underifrån den amerikanska vita underklassen, white trash/rednecks/hillbilles, den liberala medel- och överklassens privilegier och mediadominans. Man skrattar och känner igen föraktet för de fattiga vita som spelas ut mot de fattiga svarta, men skrattet fastnar i halsen när man ser att hela samhället i USA och i västvärlden bygger på samma klassförtryck. Han är nog höger eller kanske snarare populist. I vart fall en sann demokrat. Medieelitens förakt för den nationella folkrörelsen i Sverige passar väl in i bokens analys.
Tack Jonathan Friedman för boklånet !