Fritt Forum i Uppsala 1992 – ett fritt folkbildningsförsök

03061312

När jag letade bland mina gamla tidningsklipp och texter så hittade jag mitt examensarbete från Folkhögskollärarlinjen i Linköping 1992. Det gick ut på att arrangera och utvärdera ett antal fria samtal vid Uppsala Stadsbibliotek som jag höll i. Inte helt olikt mitt nya initiativ idag, Fri Folkbildning.

Men jag var redan då rätt megalomanisk och hade planer på att starta något i stil med Södertörns Högskola eller Arenagruppen.  Se sist i denna post för mitt förslag på ett nytt folkbildningsinstitut drivet av fackföreningar och folkrörelser. Intressant att jag ändå har samma bildningsambitioner idag som då, och idag mer folkliga än då Idag vill jag ju starta en Sverigevänlig folkrörelse och gärna leda en ny folkhögskola, eller varför inte ny högskola.

Denna uppsats och ett 40-tal texter om pedagogik och skola kommer jag sammanställa till en stor klippbok kallad Pedagogik och polemik som förhoppningsvis kommer ut denna höst 2016.

Håll till godo, gott folk!

/Jan Sjunnesson, examinerad folkhögskollärare och folkbildare

 

– – – – –

 

Fritt Forum, ett offentligt diskussionsforum i  Uppsala hösten 1992 –

examensarbete vid Folkhögskollärarlinjen, Linköpings universitet

 

INLEDNING

Fritt Forum är ett försök att utveckla folkbildningen, att demokratisera lokal och nationell politisk debatt och att omforma föreläsningstraditionen i Uppsala. Tanken är att samla åhörare kring ett ämne, få någon kunnig och engagerad person att inleda ett samtal för att sedan låta diskussionen löpa fritt. Det är direkt inte fråga om föredrag utan mer öppna diskussioner kring aktuella teman i Uppsala, Sverige eller världen. Dessa möten har jag alltså realiserat i form av regelbundna öppna offentliga samtal på lördagar i Uppsala denna höst (se bilagor 1-2  för presentation) och försöker i detta examensarbete att något beskriva och utvärdera verksamheten.

Syftet med mötena är att samla deltagare runt aktuella ämnen för att de ska kunna komma till tals utanför massmedia, universitetet och organisationer. Ett folkligt deltagande i så måtto att alla med intresse för samtidsdebatt är välkomna. Perspektivet ska komma underifrån för att människor ska komma till sin rätt utan makthavares, läromästares eller massmedias vakande blickar. En god förebild för Fritt Forum tycks de nutida tyska ”Medborgar-hearings” vara, men eftersom jag bara fått dem mig refererade kan jag inte här jämföra de båda initiativen.

Politiskt sett är Fritt Forum en konkret bild av det ”civila samhället” utanför stat och marknad, ett kritiskt medborgarforum i Vaclav Havels anda om man så vill. Om arrangemangen verkligen var det under denna period låter jag vara osagt. Fritt Forum är alltså inte ett forskningsinriktat examensarbete utan ett utvecklingsinriktat experiment med gamla och nya folkbildningsidéer. Det är inte utvärderat enligt någon särskild modell eller pedagogik utan denna rapport ska ses som en beskrivning av själva verksamheten. För att rätt värdera initiativet bör man delta någon gång.

Tyvärr har inga bandinspelningar gjorts eller intervjuer/enkäter med deltagarna, men mer referat finns att tillgå i mina anteckningar som legat till grund för beskrivningarna nedan.

Deltagande observationer med sociologisk aktionsforskning som metod hade naturligtvis passat förträffligt, men de praktiska arrangemangen och planeringen har tagit överhand till nackdel för själva utvärderingen. Jag hoppas kunna få återkomma till utvärderingsaspekterna av Fritt Forum vid ett senare tillfälle, om detta försök får fortsätta i liknande former.

 

BAKGRUND

Fritt Forum är en första start på flera bildningsinitiativ i Uppsala som jag planerat sedan ett par år tillbaka. Tanken är att smälta samman det bästa ur folkbildningen med det bästa ur universitetsutbildningen och ge det en samhällskritisk och kulturradikal inriktning.

Fritt Forum kommer förhoppningsvis fortsätta efter denna höst, men flera alternativ kommer anordnas parallellt. Till våren 1993 planerar jag med kretsen runt Fritt Forum och andra intresserade en föreläsningsserie kring välfärdsstaten (se bil 3) och till hösten 1993 är tanken att starta ett kritiskt mindre studiecenter på universitetsnivå i Uppsala (se bil 4-6).

Formellt kommer antagligen studierna på studiecentret att administreras som studiecirklar hos t ex ABF-Uppsala och pågå i deras lokaler dag- och kvällstid, men nivån kommer att förutsätta kompetens hos deltagarna motsvarande högskolenivå. Ett intresse för en radikal och demokratisk samhällsförändring för folkflertalets bästa är en grundprincip som måste genomsyra studiecentret anser jag.

Idéen är att gammal. Redan ABF:s förste rektor Richard Sandler, fil lic i geografi, ville skapa en ”Arbetarhögskola” på 1910-talet, men stötte på motstånd. Arbetarrörelsen skulle inte ta över universitetsvärlden. Dels fanns en ”proletärkulturinriktad” skepsis inför borgerlig bildning, dels vördade arbetarrörelsen den objektiva rationella ”Vetenskapen” som framtidshopp och auktoritet.

Efter nyvänsterns återupptäckt av marxismen på 1960-talet och många löntagares förlamande erfarenheter  under 1970- och 80-talen av den ofärdiga välfärden, krispolitik, stagflationsekonomin, motionerade Metallfacket 1986 för högskolestudier i arbetarrörelsens namn. Vad nationalekonomer från Umeå till Lund inte kunde förklara, och svajiga regeringar inte kunde sköta, borde fack och folkrörelser ta sig i kast med istället. Men förslaget avslogs. Endast Bona folkhögskola har idag kritiska högskolestudier på folkhögskola med folkbildningspedagogik.

Jag har i sommar skissat på två större alternativ baserade i Stockholm och skickat dem till ett 50-tal makthavare, debattörer och forskare. I det enda alternativet (FO*) finns folkrörelserna med, i det andra (Fr*) har jag skissat ett fristående högskoleinstitut.  Det fordras enormt stort arbete, politisk vilja och mycket pengar för att fullfölja dessa verkligt kraftfulla bildningsalternativ i en kritisk tradition. Fritt Forum är alltså bara ett av flera liknande initiativ jag tagit under 1992. Detta som en orientering om vilket sammanhang Fritt Forum ingår.

 

VETENSKAP OCH FOLKBILDNING

Universiteten ska stå fria från partsintressen, men är oftast beroende av stat och näringsliv för sin existens. Att använda vetenskaplig kunskap för radikal förändring leder ofrånkomligt till konfrontation med traditionella värderingar inom etablissemanget. Det går till en viss grad att kritisera makten men bara från ett enskilt forskarhåll, aldrig samlat. Man biter inte den hand som föder en. Och vid en viss gräns drabbas den kritiske forskaren själv av systemet som vill upprätthålla kunskapsmonopol, examina, kontroll och en fast genomströmning av studenter, texter, kurser, konferenser etc.

Den vetenskapliga kunskapen bör efterfrågas av folkbildningen. Där har folkbildningen en stor uppgift. Inte att popularisera vetenskap, men att ta upp samma problem med samma verktyg, teorier, fakta, analysmetoder och gå vidare till ställningstaganden och värderingar som ofta utesluts inom vetenskapliga ramar. Inte för ”nyttighetsmaskens” skull nödvändigtvis som Hans Larsson så riktigt varnade för, men för mänskligt liv till den torra lärdomen.

Kunskap i folkbildning bygger på insikt som kan leda till handling, medan vetenskapen sällan får gå längre. Vill man gå längre och identifiera särskilda ”kunskapsintressen”, en disciplinär ”vilja till makt/sanning” i traditionell västerländsk kunskapsproduktion, så finns det mycket som visar sig just vara en form av instrumentell rationalitet, maktpositionering, t ex i J Habermas och M. Foucaults undersökningar.

Dessa två engagerade samhälls forskare visar på möjligheten av att bedriva kritisk forskning inom universiteten, men det högsta värdet är när deras verk läses och används i offentligheten.

 

ARRANGEMANGEN

Idéen till Fritt Forum spreds genom mig till olika grupper och personer i Uppsala våren 1992. Såsom politiskt, socialt och kulturellt aktiv Uppsalabo sedan 1970-talet har jag många kontakter bland de lokala aktivisterna och föreningarna. Jag tog snabbt kontakt med studentsällskapet Sine Qua Non, lokalavdelningen av Nordiska Sommaruniversitetet, SAC-Uppsala samt enskilda personer med intresse för kultur- och samhällsfrågor.

Uppsala har en tradition av föreläsningsföreningen såsom Verdandi, Heimdahl, Laboremus m fl, men jag ville dels lägga arrangemangen på en lokal mötesplats, dels även ha med lokala aktuella frågor vid sidan av de mer övergripande och oftast bara för Uppsalastudenter och akademiker intressanta frågorna.  De lokala frågorna kunde stimuleras både av mer generella ämnen och av fokus på Uppsala, naturligtvis. De traditionella föreläsningarna är just föreläsningar, medan jag ansåg det viktigaste var att deltagarna kunde göra sig hörda efter en kort inledning. Därför Fritt Forum.

En viktig tanke enligt mig var och är fortfarande att Fritt Forum bör kunna fungera utan inbjudna talare eftersom folk idag redan är så insatta i aktuella frågor via massmedia att de snarare behöver lufta sina intryck än få ytterligare information. Att även ställa krav på deltagarnas egen aktivitet genom att förbereda möten genom inläsning av artiklar, uppsatser mm en till två veckor innan och sprida detta genom bibliotek var något som jag ville förverkliga.

 

Första mötet

Vid ett möte vid påsken 1992 träffades nio personer hemma hos mig för att diskutera förslaget och planera eventuella ämnen. Diskussionen blev ganska livlig med många ämnesförslag och organisatoriska ställningstaganden. Studentgruppen Sine Qua Non som redan hade ett kulturcafé med föredrag och poesi varannan söndag samt en egen tidskrift, KAOS, hade ganska lite tid till Fritt Forum, men några av dem var intresserade av att planera samtalsämnen och att hjälpa till rent praktiskt. Ett enigt möte samlades kring idéen Fritt Forum som sådan, men avvisade tanken på att bilda en separat förening ”Fritt Forum”, något som jag skissat på i ett stadgeförslag.

Ämnena spände över vida gränser: ”Från Heidegger till nedskärningar i barnomsorgen” bör vara parollen skämtade vi, men dessa två ämnen visade sig kunna inrymmas i Fritt Forum. Vi tog även upp idéen att inte ha inbjudna inledare och låta samtalen löpa fritt kring vad som stått i massmedia och vad folk intresserar sig för, men lät inte något arrangemang planeras så. Inte heller tanken på att i förväg läsa artiklar och uppsatser togs upp ordentligt.

En tydlig markering gjordes av mötet för de lokala ämnena som rör Uppsalabor. Annars hade idéen lätt kunna spåra ur när studentaktivismen lagt sig menade framförallt jag med liknande erfarenheter av en lokal alternativtidning i Uppsala 1983.

För att ytterligare rota Fritt Forum lokalt i Uppsala beslöt mötet att förlägga arrangemanget till Uppsala Stadsbibliotek. ABF- Uppsala hade tillfrågats av mig tidigare om ekonomiskt stöd till arrangemangen, det att betala lokalhyran för kulturnämndens- och bibliotekets styrelserum, den billigaste men mest svårtillgängliga lokalen, ca 5000 kr/termin.  Lokalen visade sig dock vara mycket lämplig för samtal eftersom möbleringen var i rundabordsform, så att alla kunde se varandra till skillnad från den senare utnyttjade samlingssalen med föredragsbord och fasta bänkar.

Gruppen Sine Qua Non och jag berörde möjligheten att använda Fritt Forum som samlingspunkt för aktiva medborgare för att utifrån diskussioner där samlas kring konkreta aktioner senare ute på gatan. Detta sågs som ett viktigt och frihetligt inslag i Fritt Forum av alla deltagare, men hur sträckan från Stadsbiblioteket till Stadshuset skulle forceras rådde det delade meningar om.

ABF-Uppsala stödde idéen efter mötet. Under sommaren gjorde jag lite planering inför hösten. Ett möte utlystes till den 21 aug, men ingen kom varför jag överlade enskilt med några intresserade från mötet i påskas och beslöt att starta arrangemangen redan 12 sept. Kontakter med andra föreningar, mest för att sprida idéen, gick då om intet. De tillfrågade Stadsbibliotekets Vänner och Verdandi ville ha ett mer utförligt program än vad vi mäktade med och ville, presenterat i augusti . Improvisation var ju en viktig ingrediens.

Jag ansvarade för de flesta  kontakterna med inledare och annonsering  gratisguiderna tors- och lördagar i Upsala Nya Tidning och Uppsala-Demokraten, liksom i studenttidningen ERGO. Jag gjorde även små A4-affischer på laserutskrift som skickades till de inblandade, främst Sine Qua Non, för affischering runt stan, på bibliotek och i studentområdena.

Strax före varje arrangemang på lördagseftermiddagarna gick jag själv runt in bland de prasslande tidningsläsarna i den angränsande tidningssalen på Stadsbiblioteket och påkallade uppmärksamhet för att berätta om vad som om några minuter skulle tas upp i Fritt Forum intill.

Ämnen fanns det gott om under hela perioden men att ta reda på vem som kunde när blev tidvis ganska ansträngande för mig personligen då alla inblandade inte ställde upp i motsvarighet vad jag och de själva hade hoppats. Vi ville gärna hålla en beredskap för spontant uppkommande inslag och lyckades till den 26 sept få en ganska känd forskare, Bo Rothstein, till oss för att tala om det då mycket aktuella krispaketet. Han hade tidigare under sommaren sagt sig villig att delta kring ett samtal om socialdemokratins teknokratiska framtoning (utifrån en recension i Moderna Tider sommaren 1992), men vi ändrades temat pga de plötsliga finanskrisen. Internationella teman såsom Somalia och Jugoslavien aktualiserades ständigt och jag försökte få tag i inledare men lyckades inte.

Ett försök att ta upp kvinnopartifrågan gjordes i september genom kontakter med aktiva feminister och kvinnliga studenter i Uppsala men det föll inte i god jord. Kanske en bättre idé idag när detta skrivs, nov 1992.

Vid varje Fritt Forum presenterade jag idéen med Fritt Forum (en kort inledning, därefter fritt tankeutbyte och diskussion), arrangörerna, inledaren och temat. Efter inledningen sökte jag leda diskussionen så att alla fick komma till tals som ville, även jag själv, men i så liten grad som möjligt.

 

FRITT FORUM S MÖTEN 12 SEPT TILL 24 OKT

 

12 september. Styrelserummet i Stadsbiblioteket. Ca 25 deltagare. Inledare: Hans Niklasson, anti-rasist och studerande i statskunskap.

Hans N. inledde med  att under 45 min att teckna en snabb historik över den svenska högerns nutidshistoria. På en stordia visade han ett vittförgrenat kontaktnät mellan olika högerextrema grupper, t ex Narvaförbundet, Ungsvenska Klubben, Ung-Gustavianerna, Sverigedemokraterna, Framstegspartier, BSS m fl.

Det framkom bl a att utrikesminister Margareta af Ugglas hade talat på ett av dessa gruppers möten och att personallianser fanns mellan Ny Demokrati och några högerextrema smågrupper. Att uppnå politisk respekt var viktigt för vissa grupper genom dessa kontakter,  särskilt för Sverigedemokraterna med det största medlemsantalet, ca 4000.

Hans N. hade studerat den kommunala representationen och aktiviteten hos dessa små grupper i ett pm i statskunskap som han utgick från i inledningen. Det märktes att han behärskare talarsituationen väl för att han hade varit ute bl a i grundskolan och talat om högerextremism och rasism.

Särskilt framträdande var den skånska högerns framgångar hade han funnit i sin studie, inte bara genom Skånepartiet i Malmö utan över hela Skåne fanns små lokala aktiva högerextrema grupper. Den omskrivna men ytterst fåtaliga gruppen V.A.M. togs knappast upp alls. Hans N. gick även in på partiprogram, varav rasism och nationell samling var de vanligaste punkterna. Tidskrifter från organisationerna skickades runt under föredraget.

Framställningen var roande med många lustiga exempel på högerextremisternas ordval (meningsmotståndare kallades generellt för ”knarkarkommunistbögar”), personcentrering (ett högerextremt ”parti” bestod att ett gift par och deras bekanta) osv.  Efter inledningen började en livlig men något splittrad debatt om orsakerna till högerns framfart och den växande främlingsfientligheten i Sverige. Många inlägg var  spontana och tankar formulerades högt, inte alltid välsorterat. Även åsikter som ”greker och turkar är i alla fall kulturfolk från Medelhavet” och ”De får ta seden dit de kommer” kom fram liksom tydliga krav på mötesdeltagarna på orsaksförklaringar av politisk-ekonomisk art.

En säkerhetspolis som bjudits in av mig utan att ge sig tillkänna fick veta att ”poliser är ju fascister, det vet man ju” av en deltagare. Polisen hade bjudits in av mig för att om möjligt bidra till diskussioner om våld mot flyktingar i Uppland, hotbilder och lokala vinklar på högerextremism utan att närmare gå in på spaningsläget, men han valde att inte träda fram på detta möte.

Vid slutet av mötet som mest berörde rasism gav sig en invandrad ung man in i den stormiga debatten med att berätta om sitt ungerska ursprung. Han ville bli behandlad som en individ sa ha eftertryckligt och inte som en del av ett invandrarkollektiv. Han bemöttes med gensvar från mötet även om det var generella problem som stod i centrum av diskussionen. Hans Niklasson var själv nöjd med den livliga debatten.

Slutomdöme: Välbesökt, livligt, hetsigt, splittrat, roligt.

 

19 september. Styrelserummet i Stadsbiblioteket. Tema: Nedskärningarna i Uppsala kommun. Inledare: Terry Carlbohm, statsvetare och kommunpolitiker (fp). Deltagare; 5 st.

Detta lilla möte inleddes av Terry C. med en ekonomisk orientering kring Uppsala kommuns budget, men redan snart kom deltagarna in i det mer informella samtalet. Ca 500 miljoner saknas till drift och ränteförluster på en miljon/dag redovisades. Terry C. berättade vidare att kommunens finansutskott lade redan 1989-90 fram en prioriteringslista på 12 punkter pga det tilltagande underskottet på 20 miljoner, men fick inte gehör för sina krav på återhållsamhet och prioriteringar.

De högsta ansvariga i kommunen lär förstå att de visserligen ansåg en fortsatt utgiftsnivå vara ”vansinnig men den var tagen i majoritet”, enligt Terry C. Styrsystemen i budgeten fungerade inte menade han vidare. En deltagare diskuterade då ingående skilda redovisningssystem med honom. Uppsalas kommundelssystem var ineffektivt, modet saknades hos kommunledningen och inget nytänkande vågade sig fram menade Terry C.  och flera andra i den täta diskussionen. Två frågor borde ställas menade Terry C.:

  1. Sysslar kommunen med vad den ska?
  2. Sysslar den med detta på rätt sätt?

 

 

En deltagare lade fram ett förslag på förändrad kommunorganisation med en liten kompetent styrka av politiska sekreterare vid varje partikansli som effektivt skulle kunna besvara kommuntjänstemännens utredningar och ge bättre direktiv. Ett förslag på direktval till kommundelsnämnden togs upp, men beskattningsrätt saknas varför det skulle bli omöjligt.

Alla deltagare fick möjlighet att yttra sig länge och detaljer togs upp som inte hade kommit fram annars. Diskussionen avslutades med att Terry Carlbohm och deltagarna gav sig ut i den stundande ”Kulturnatten” i Uppsala, vilket säkert var orsaken till det låga deltagarantalet då annonseringen inte fungerat tillfredsställande i det enorma utbudet denna dag.

Slutomdöme: Yvigt, fritt, men även konkret och intimt.

 

26 september. Styrelserummet i Stadsbiblioteket. Tema: Krispaketet. Inledare: Bo Rothstein, statsvetare. Deltagare: 8 st.

Bo R. inledde med en orientering kring den korporativa staten, intresseorganisationerna och offentlig politik. Är krispaketet spiken i välfärdssverige frågade han och besvarade den själv nekande.

Med hjälp av en tabell på stordia visade han upp hur Sveriges ”ojämlikhetstal” fördelade sig jämfört med andra västliga industriländer. Efter offentliga transfereringar  lagts till hade svenskarna de mest jämt fördelade inkomsterna. Det beror på den generella välfärdspolitiken som ger en stor jämlikhetseffekt menade Bo R. Att enbart hjälpa de mest behövande i underklassen via riktade insatser har inte alls samma effekt. Medelklassen varken förlorar eller vinner på omfördelningen, men måste stödja välfärdspolitiken om systemet ska fungera. Socialdemokraterna har dock tappat greppet om medelklassen under de senare decennierna som i sin tur  till stor del valt bort den offentliga servicen när den inte passat deras individuella behov.

 

Krisuppgörelsen bör ses som ett spel mellan staten och intresseorganisationerna menade Bo R. vidare. Fackföreningsrörelsen med dess höga organisationsgrad på 85 % är basen i socialdemokratin insisterade han. Facken räddades av krispaketet genom fyra inslag:

  • Planer på en statlig arbetslöshetsförsäkring och höjda a-kasseavgifter försvann
  • Arbetsrätten stärktes
  • Sjukförsäkringen gavs nya förhandlingsområden och därmed berättigande till fackligt engagemang
  • Krispaketet tvingade SAF tillbaka till centrala förhandlingar

 

Förlorare var bl a pensionärerna men några måste offras i ett cyniskt spel för systemets räddning menade Bo R. Krisuppgörelsens konsensus räddar även vänsterpartiet som ensam opposition då Ny Demokrati förväntas stödja innehållet utan att få delta i förhandlingarna.

En stillsam diskussion vidtog efter inledningen med bl a utgångspunkt i en DN-debatt om ekonomi i våras som en deltagare uppehöll sig vid ganska mycket. Själva innehållet i krisuppgörelsen togs även upp i stora drag utifrån vad som blivit känt i massmedia veckan innan. Bo Rothstein verkade nöjd även om han fick försöka svara på många svåra frågor om paketets fördelningspolitik, banksocialisering, korporativa lösningar och hegemoni i ekonomiskt tänkande i välfärdssverige.

Slutomdöme: Intensivt, akademiskt, engagerat, vidsynt.

 

3 oktober. Styrelserummet i Stadsbiblioteket. Tema: Uppsalas trafikleder. Inledare: Ebba Erikzsson och Mats Bergfors, aktiva i den lokala trafikpolitiken. Deltagare: 8 st.

 

Ebba E. inledde med att berätta om de manifestationer hon och andra aktivister deltagit i och som pågår även denna lördag utanför biblioteket på gågatan. Hon blev tillfrågad som inledare och tänkte inte hålla någon längre inledning. Jag försökte staga upp diskussionen genom att rita upp trafiklederna på en tavla, och de planerade trafiklederna runt Uppsala bl a den omstridda Bärbyleden. Den skulle ha fått en ordning dragning enligt ett riksdagsbeslut vid julen 1991 som vilat i 30 år, men den borgerliga kommunledningen och Vägverket valde att gå emot invånarna i berörda områden. Därför var opinionen extra stark i Uppsala just mot Bärbyleden men även mot Västerleden som beräknas gå rätt igenom villaområden och den populära Stadsskogen.

Mats Bergfors, miljöpartiets representant i kommunens trafiknämnd, kom in något senare i diskussionen och tog över Ebbas roll som inledare. Debatten kom mycket att handla om MP:s spårvagnsförslag och planer på en gemensam opolitisk aktionsgrupp. Se referat i  lokaltidningen UNT 1992-10-05.

Slutomdöme: Kunnigt, vinklat, splittrat, praktiskt involverat.

 

10 oktober. Samlingsrummet i Stadsbiblioteket. Tema: Kritiska universitetsstudier. Inledare: Jan Sjunnesson, doktorand i filosofi, studentaktivist. Deltagare: 7 st.

Jag inledde kring begreppet kritik som dels kan anses vara en naturlig del av akademisk skepsis och finns inskrivet i universitetens statuter, dels kritik av etablissemang och traditioner överhuvudtaget. Det senare förknippas ofta med vänster och avantgarde.

Jag refererade kort mina erfarenheter av studier och kontakter med Umeå, Göteborgs, Lunds,  Stockholms och Uppsala universitet, men även från mina studier och kontakter i England, Frankrike, Schweiz och USA. De hinder som finns för kritiska universitetsstudier kan vara professorsvälde, konservatism, ämbetsmannaskola, karriärsträvan, slutenhet och girighet.

De få Uppsalafästen för kritiska studier, kritisk forskning och debatt redovisades kort: kulturgeografen, Centrum f Kvinnoforskning, Historiska, Ekonom-Historiska, kulturtidskriften Hjärnstorm samt enskilda forskare som t ex Kaj Håkansson.  Att verka innanför universitetsvärlden kan förlama kritisk inriktning och är verklig kritik endast möjlig utanför ? – frågade jag auditoriet.

Mina idéer om att ta det bästa från folkbildningen och universiteten och skapa nya bildningsalternativ under rubrikerna ”Öppet Seminarium”, ”Bildningscenter”, ”Folkrörelsernas institut för högre kultur- och samhällsstudier” etc (se bil 5- 6).

Diskussionen blev till en början inriktad på möjligheten att överhuvudtaget ställa sig kritisk till forskning dåden görs helt på näringslivets uppdrag. En äldre deltagare med anställning vid Sveriges Lantbruksuniversitet berättade om de hårda villkor som gäller för forskningsuppdrag där.  Att börja tala om kritik var omöjligt så länge forskare inte fick gå  utanför vissa företags beställningar. En liten diskussion uppstod om hur långt kritik inom vissa områden kommit med naturvetenskapen som särskilt dåligt exempel.

En annan deltagare gick sedan fram och ritade upp relationer mellan vetenskap, kultur, teknik och politik. Först utifrån Frankfurterskolans kritiska teori inom samhällsvetenskapen, sedan utifrån ett mer humanistiskt synsätt från socialpsykologin. Omsider kom även ekologin med som det allomfattande kritiska grundvillkoret för vår överlevnad när lantbruksforskaren gripit in vid tavlan.

Behovet av kritiska studier för att främja mer kommersiell kreativitet berördes av samma deltagare, som ansåg att innovationsklimat och tankeutbyte i industrivärlden vara i behov av just kritiska studier för bättre handlingsberedskap.

Slutomdöme: (väl) samstämmigt, för vittfamnande, översiktligt.

 

17 oktober. Styrelserummet i Stadsbiblioteket. Tema: Vaclav Havels antipolitiska politik. Inledare: Mats Bäckman, engagerad medborgare och syndikalist.

Mats B. inledde med att säga vad han inte skulle tala om: Havels  presidentskap, praktiska gärning och Tjeckoslovakien. Istället skulle Havels idéer och dess relationer till andra idéer komma fram. Efter en kort biografi av den högborgerlige teatermannen, privatpersonen och frihetskämpen Vaclav Havel gick Mats B. över till bakgrunden för de politiska, filosofiska och moraliska idéerna.

Det för Havel viktiga romerska begreppet ”virtus” (dygd) översatte Mats B. närmast till ”medborgerligt engagemang”. Kravet på att ”vara sann”, ”autentisk” i existensfilosofisk bemärkelse är också nödvändigt för att utöva medborgarskapet. Havel framstod i Mats B.s framställning som en moralisk, ideologikritisk och existentiell filosof där motståndaren heter Teknokratin med dess ödmjuka tjänare, ”apparatchnics”. Då tekniken betyder lika mycket för öst som för väst har den officiella retoriken om socialism och liberalism lite med de verkligt stora frågorna om makt att göra. Vårt beroende av makten gör oss till våra egna tankepoliser då det öppet totalitära samhället dolts i ett post-totalitärt där medborgare håller reda på varandra och sig själva utan nämnvärt mycket yttre tvång. ”Produktionen styr sig!”.

 

Mats B. gick vidare in på villkoren för motstånd mot Teknokratin. Endast genom att vara instinktiv och naiv kan man se igenom den ”goda” makten. Lögnen från de härskande är ful och sjaskig, menade furst Mysjkin hos Dostojevskij och Mats B. lät denna bild fogas till Havels funderingar kring barndomens förvåning inför de fula fabriksskorstenarna i 1940-talets Tjeckoslovakien. Havel står mot vår tids fula dumhet. Tankelinjerna till filosoferna J-J Sartres och M. Heideggers existentialism är tydliga hos Havel även om denne tar avstånd från de metafysiska anspråken. Havel är mer Voltaire än Robespierre, mer Diderot än Rousseau avslutade Mats Bäckman, un citoyen celèbre, spirituellt sin inledning.

Reaktionerna i auditoriet lät sig dock inte hållas inom de ramar som inledaren satt upp, dvs att inte beröra de praktiska tillämpningarna av Havels idéer. Mycket diskussion uppstod varför han givit sig in i presidentskapet överhuvudtaget. Särskilt en deltagare med erfarenheter från Prags ”Sammetsrevolution hösten 1989 deltog med värdefulla synpunkter. Kritiska synpunkter på Havel berördes kort eftersom han fått något av en helgongloria kring sig i massmedier och kanske även i detta mötes inledning av Mats B.

Denne poängterade dock att han såg Havel som en privatman, inte som en statman. Såsom privat medborgare, visserligen lidelsefullt engagerad sådan men ändå, vill han vidga deltagandet i samhällslivet och värna tankefriheten. Att då ställa krav på praktisk tillämpbarhet vore ogörligt menade Mats B och flera deltagare.

Slutomdöme: Intensivt, tankeväckande, gemenskapsbefrämjande.

 

24 oktober. Samlingssalen i Stadsbiblioteket. Tema: Uppsala kommuns kulturansvar. Inledare: Per Bill, kommunpolitiker (m) och Med dr.

Per B sade inledningsvis att han inte representerade moderaterna i denna fråga utan mer ville provocera fram öppen debatt och fritt åsiktsutbyte i kulturfrågorna. Eftersom han kallats ”kulturmarodör” av UNT:s kulturredaktion borde förutsättningarna finnas menade han med ett roat leende.

På vilket sätt ska kultur administreras i en modern stad som Uppsala? Staden har varit en kulturstad i 2000 år medan den haft en kulturnämnd endast i 20 år, så det ena hänger inte ihop med det andra sa Per B. Med början i ett citat från en sydsvensk kommuns definition, att ”kultur är icke-kommersiellt driven fritidssysselsättning” lade han sedan på ett antal stordior med provocerande åsikter som ”Biter du den hand som föder dig?”, ”Ska kommun, landsting och stat överhuvudtaget stödja kultur? Och i så fall hur ?” m fl tankeväckande frågor.

Per B. presenterade andra vägar för att stödja kulturlivet, t ex via ”kulturcheckar”, stiftelser och kommundelsnämnder. Dessutom är dagens system för at söka bidrag godtyckligt och svårgenomträngligt menade han och drog ett exempel på en invandrarförening som fått bidrag från fyra skilda enheter. Ganska snart i framställningen grep deltagarna in, främst bibliotekschefen som bjudits in. Hon menade att Per B. blandade samman vitt skilda belopp då han behandlade kulturbudgeten på 60 miljoner per år. Den summan ska fördelas på ren administration, drift och produktion inflikade hon bestämt. Per B. följde snabbt upp inlägget och en jämförande diskussion utbröt angående dessa 60 miljoner  och kommunens ränteutgifter på en miljon per dygn.

Per B. gick sedan vidare till en historik över den svenska välfärdsutvecklingen. Med hjälp av två figurer med tre ringar i varje av skilda storlekar fick han fram en tydlig bild av hur staten vuxit fram på marknadens och ”gemenskapernas” stora områden vid början av sekelskiftet. Slutsatsen bör enligt Per B. vara att dessa två områden gör återfå sina platser i samhället. Men det förutsätter aktiva medborgare som villigt löser in ”kulturcheckar” i biblioteken eller som själva sköter tidigare kommunalt administrerad service. För att synliggöra kostnader kunde  Per B. tänka sig att vid brukare varje besök på offentliga inrättningar fick ett kvitto där det framgick faktisk kostnad och ev subventioner. –Det vore hederligt, utbrast en deltagare nöjt.

Bibliotekschefen redovisade med hjälp av aktuell statistik, inhämtad under detta mötes gång av en annan bibliotekarie, att för Stadsbibliotekets del vore ett sådant förfarande olämpligt. Alltför många besöker biblioteket enbart för andra ändamål, tidnings- och tidsskriftsläsning, för att fråga vid informationsdisken mm. Hon såg sedan gärna mer aktiva medborgare, inte minst på biblioteken, men menade att de resurssvaga barnen försvann i Per B:s nyliberala privatiserade version. Ingen diskussion uppstod kring detta inlägg.

Diskussionen kom istället in på försöken att avgiftsbelägga bibliotekslån, fn aktuellt i Sollentuna.

-En avgift på lånekort eller på varje boklån skulle vara en inskränkning i de demokratiska fri- och rättigheterna eftersom det framgår av grundlagarna att varje medborgare ska ha tillgång till det fria ordet, dvs böcker, avböjde bibliotekschefen förslaget. Dessutom skulle ett avgiftssystem bli krångligt och odemokratiskt lade hon till.

Flera deltagare bröt nu in i diskussionen och snart var alla inbegripna i ett vittfamnande samtal om kulturens villkor i en allt fattigare välfärdsstat. Var verkligen alla underliga, Kulturrådsunderstödda och föga lästa tidskrifter verkligen nödvändiga att ha i biblioteken? undrade en deltagare flera gånger.

Avgifter tycktes inte vara något hot mot den egna plånboken menade samtliga, men var grundlagen i fara borde man gå försiktigt fram sade flera.

Per Bill lyckades verkligen tända åhörarna och var själv nöjd med den livliga diskussionen.

Slutomdöme: Provocerande, konkret, angeläget.

 

SAMMANFATTNING

De sju arrangemang som beskrivits ovan har alla varit olika, men ändå inte så vitt skilda att en sammanfattning vore omöjlig. Några punkter redovisas nedan med en avslutning sist med sikte på 1993.

 

Deltagandet

Deltagarantalet kunde varit större och mer spritt. I de flesta fall har hälften av deltagarna varit inblandade i själva arrangemangen på något sätt t ex som stödförening (Sine Qua Non) eller inom samma krets (syndikalister, vänsteraktivister). Det har alltid funnits med deltagare utan anknytning till de lokala bekantskaps- och aktivistkretsarna, men tonen har ibland varit akademisk och ganska lite folklig om man med det menar utifrån de bredare folklagrens synsätt och konversationskultur.

Det går alltså att nå ut men knappt två månaders verksamhet räcker inte för att göra ett litet offentligt diskussionsforum känt i en stad på 150 000 inv och med ett hektiskt student- och föreningsliv. Det är också svårt att förbigå det faktum att Uppsala är en universitetsstad och att jag och många aktiva i Fritt Forum ingår i akademiska sammanhang, även om jag själv är infödd Uppsalabo.

Slutsatsen bör vara att fortsätta försöken att nå ut till fler, men inte helt tappa den profil som verksamheten haft för då kommer ingen förmodar jag.

 

Ämnen

Ämnena har varit olika, men ofta hamnat inom den politiska sfären och där med en given förutsättning att mer eller mindre traditionell vänsterdebatt är viktig att föra. Undantagen var kanske främst moderaten Per Bill och folkpartisten Terry Carlbohms teman och inledningar. Kulturämnen har inte fått sin rättmätiga plats med undantag för Haveltemat som ett lysande exempel på angelägen kritisk humanism inom politiska sammanhang.

Ämnenas räckvidd an sträckas ut till vitt skilda politiska och kulturella områden men frågan är då om arrangörerna, mig inkluderad, är intresserade av att driva Fritt Forum. Det handlar om vilken ideologi man anser får det största utrymmet i media och maktens överväganden.

Det torde inte vara någon överdrift att påstå att högerideologier fn dominerar samtidsdebatten i Uppsala såväl som i Rosenbad. Fritt Forum kan bli ett litet fristående och öppet alternativ inom den vänsterinriktade folkbildningstraditionen till de rådande tankesystemen, vilket ligger helt i linje med folkbildningens uppdrag om inte en viss partipolitisk eller dogmatisk åskådning tar över arrangemangen helt.

Slutsatsen bör vara att det kan inte vara fel att begränsa ämnen till en viss inriktning, men att även andra för arrangörerna motstående ämnen och inledare bör kunna stimulera tankeutbytet.

 

Praktiskt

De praktiska uppgifterna var ibland alltför besväriga för att helt handhas av en enda person, även om det behövs en eldsjäl i början. Med detta vill jag inte klandra någon inblandad men jag tror inte att jag i lika hög grad kommer kunna delta i vinterns och vårens planering för och deltagande i Fritt Forum.

Idéen var min från början och jag har, i stort sett, gått i land  med den även om deltagandet kunde varit större vissa gånger och diskussionerna mer koncentrerade någon gång och friare andra. Att inte inbjuda någon kunnig inledare och lita till deltagarnas egna synpunkter och kunskap har inte fungerat denna höst, mest pga rädsla tror jag, men kanske kan det komma när Fritt Forum blivit en mer känd lördagstradition i Uppsala. Detsamma gäller förhandsinläsning av aktuella artiklar och uppsatser.

 

Diskussionsinledare

Mina erfarenheter som arrangör och diskussionsledare har jag utvecklat denna höst, men jag har inte alla gånger varit fulländad i dessa roller på det fritänkande Fritt Forum. Folkhögskollärarlinjen i Linköping och praktiken på Nordens folkhögskola Biskops-Arnö har båda varit bra erfarenheter att stödja sig på, även om mina tidigare läraranställningar givit mig viss rutin. Politiskt arbete i Uppsala och mina lärdomar från universitetet har också givit mig en grund för att kunna föra djupare diskussioner om kultur- och samhällsfrågor, liksom mina erfarenheter som journalist, inte minst i Uppsala.

Ingen är naturligtvis oersättlig och jag önskar gärna att andra diskussionsledare framträder på Fritt Forum eftersom det lätt blir känt som ”Jan Sjunnessons” arrangemang med mig både som praktisk arrangör i bakgrunden med val av inledare och ämnen och som diskussionsledare i möteslokalen.

 

Folkbildning?

Om Fritt Forum är ett gott exempel på nutida folkbildning är kanske för tidigt att säga. Det motsvarar nog inte alla de krav Folkbildningsutredningen från 1997[1] ställer i sitt ”testschema” nämligen:

  • Frivillighet
  • Självständighet
  • Varaktighet
  • Fast organisation
  • Medlemsanslutning
  • Social spridning
  • Geografisk utbredning
  • Ideologiskt inslag
  • Dynamiskt moment

Jag ska inte mer ingående värdera Fritt Forum på dessa punkter, blott understryka att kanske hälften av dessa nog kan vara uppfyllda, beroende på hur man vill definiera arrangemangen och tanken bakom. Men 3, 5, 6, och 7 är inte uppfyllda. Dessa punkter måste inte gälla för att fånga folkbildningsaspekten på ett lite vildsint experiment i ett modernt och föränderligt utbildningssamhälle, men de ger fortfarande en viss vägledning inför senare utvärderingar.

Fritt Forum skiljer sig från folkbildningens fasta ramar, nr 3-4, genom föränderligheten i varje diskussion och ämne och det improviserade upplägget av hela verksamheten. Få studieförbund i Uppsala hade tagit ett sådant initiativ tror jag.

Balansen mellan universitetsämnen och mer lokala ämnen är också nödvändig idag eftersom aktiva människor inte är aktiva inom blott ett område, utan gärna vill röra sig över fler för att få ihop sin ekologiska, filosofiska eller politiska helhetssyn. Där tror jag att Fritt Forum handlar om något mycket väsentligt: vår vardag och världens struktur. Både barnomsorg och Heidegger.

Samtidigt  har ju människor samlats till möten förr i bibliotek och folkbildningssammanhang. Fritt Forum kan därmed sägas ingå i en föreläsningstradition från den tidiga folkbildningens barndom över stormöten, alternativgrupper och studentaktivism på 1960- och 70talet till ett mer eller mindre nytt inslag i folkbildningen. Vad som möjligen är nydanande inslag idag är tilltron till deltagarnas initiativförmåga, kunskap och uttrycksvilja.

Fritt Forum fungerar inte om deltagarna inte säger något och det sätter extra press på deltagarna, särskilt om de inte är fler än tio. Hittills har dock inget möte varit pinsamt tyst och folk har haft mycket att säga. Det tror jag beror på att det inte finns något liknande i Uppsala dit folk kan komma in spontant och prata om aktuella ämnen.

 

Framtiden

För att gå vidare kommer jag att sammankalla till ett konstituerande möte för att sammanfoga de initiativ jag tagit; Fritt Forum, föreläsningsserien om välfärdsstaten, och studiecenter för kritiska högskolestudier. Förhoppnings bildar de aktiva runt Fritt Forum en ideell förening, ev kallad ”Uppsala Bildningscenter”, som i samarbete med folkbildningsorganisationer utvecklar den lokala demokratin, inspirerar till kritisk forskning och studier och engagerar människor i ett aldrig avslutat bildningsarbete,

[1] S. Leander Folkbildning och folkföreläsningar, LT:s förlag (1978). S 41- 42.

 

 

 

Bilagor:

 

03061301

 

03061302

 

03061303

 

03061304

 

03061305

 

03061306

 

03061307

 

03061308

 

03061309

 

03061310

 

03061311

 

Advertisements

One thought on “Fritt Forum i Uppsala 1992 – ett fritt folkbildningsförsök”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s