Två texter om litteratur

Samtal mot makten

När människor inte kan tala öppet, men ändå vill träffa andra kan de samlas hemma hos varandra, tillfälligt eller regelbundet.Det finns i den svenska litteraturen två sådana sällskap, Krilon-gruppen i Eyvind Johnsons trilogi och kvinnogruppen i Kerstin Ekmans Gör mig levande igen.

Idag finns liknande behov av att samlas och jag ska ge några egna erfarenheter.

Eyvind Johnson, 1940-tal. Wiki

EYVIND JOHNSON

Till den svenske Nobelpristagaren, den norrländske autodidakten Eyvind Johnsons Krilontrilogi, som utkom mitt under brinnande världskrig mellan 1941 och 1943. För de som vill allmänt orientera sig i böckerna finns essäer av Jens Liljestrand (samtal om texten) och Torbjörn Elensky samt min bloggpost om den tidens och dagens åsiktsregistrering.

Här tänker jag ta upp samtalsgruppen hemma hos den fiktive, något fete fastighetsmäklaren Johannes Krilon i hans Brommavilla. Där samlas ett manligt och borgerligt sinnat sällskap återkommande på söndagseftermiddagarna för allvarliga samtal om tidens ämnen i kultur- och samhällsdebatten; möbelfabrikörerna Emil Hovall och Karl Gustav Minning, byggmästaren Jonas Frid, tygförsäljaren Johan Henrik Arpius, läkaren Per Segel och radioingenjören Gabriel Odenarp. De uppför sig sanningsenligt mot varandra, det enda kravet på att få delta.

Vid det sista samtalet är Per Segel beredd att ta livet av sig, vilket han gör direkt efter han träffat gruppen som han skäller ut efter noter, men huvudpersonen Krilon försvarar samtalsgruppens metod, att tala öppet och sant med varandra:

“– Jag har inget intresse av att sitta och höra på en massa strunt om söndagarna, sade Segel rått. (…)

– Du deltar i ett stort verk, sade Krilon. Vi bekämpar det onda genom att försöka sprida och utöva hygglighet och röra oss så fritt vi kan. Genom erfarenhet har jag kommit till den slutsatsen att min metod att stå det onda emot är god.

– Jag har aldrig hört att någon våldsmakt i nutiden böjt sig för prat, sade Segel. Har du?

Krilon svarade inte på detta; men han sade:

– Vi måste vara rakryggade och fasta. Jag hade tänkt mig att vi skulle avlägga löften till varandra att vara modiga – män och kvinnor i allt större och större kretsar skulle lova varandra att vara modiga, att inte brytas ner inför hotet och faran, att inte böja sig eller krypa. Om vi söker ära så har vi ett tillfälle nu. Det kommer att bli en ovansklig ära i framtiden för oss att ha varit fasta, att ha stått raka, att ha trott att alla viktiga samhällsfrågor, som kommer opp när det gäller att gestalta samhällets liv, stifta lagar, utöva myndighet och så vidare kan och måste avgöras genom kloka, erfarna, fria, oförtryckta och oförtryckande mänskors samtal. Det fria samtalet är den stora metod mänskligheten funnit och som jag tror på. Det gäller att försvara det fria samtalet.

– Jag orkar inte höra på dig, sade Segel. (…) Tyst med dig! Håll käften.”

Detta sällskap går från förvirring inför Hitler och Stalins angrepp till att sluta upp bakom Churchill och försvara demokratin, med våld om så krävs. Men de är vardagsmänniskor och inga hjältar. De uträttar inga stordåd förutom att samlas och tala om vad som trycker dem, kanske få medhåll eller mothugg. Men alltid samtala om allt väsentligt i tiden.

Krilontrilogin är enastående i den svenska litteraturen med sin blandning av modernism och beredskapslitteratur.

 

Kerstin Ekman, 2011

Wiki

KERSTIN EKMAN

Samma litterära metod använde nästa stora svenska författare, Kerstin Ekman i sin Gör mig levande igen. Den utkom 1996 och anspelar direkt på Eyvind Johnsons Krilonböcker.

En kvinna i den kvinnogrupp som Ekman skapat efter sin förebild Eyvind Johnson säger rakt ut:

”Hon sa att det stod i Krilon. Är det sant? Vad står de i de där böckerna egentligen? En hel mängd med samtal. Och att det är så viktigt med samtal.”

Kvinnorna har ett annat uppdrag än att förstå nazism och stalinism. Under 1990-talet rasade inbördeskrig i fd Jugoslavien och många flydde hit. Kvinnogruppen i Enskede vill stödja flyktingarna: Kajan står med en insamlingsbössa för Bosniens kvinnor och barn, Ulla samlar in glasögon att skicka till Rumänien och så vidare.

Alla träffas de hos Oda Arpman, som samlar dem för att samtala om söndagarna. Samma vilja till gemenskap finns och samma individualism, samma strid mot vad de uppfattar som främlingsfientlighet (där nog både SD, VAM, BSS m fl ska inräknas). Men det är inte lika lätt att känna igen ondskan under denna tid som mellan 1939 – 1945. Flyktingar inpå skinnet är inte lika lätta att alltid sympatisera med som stridande engelsmän och amerikaner vid fronten nere på kontinenten.

Gruppen anfäktas av samma yttre tryck som Krilongruppen där en pronazistisk medlem avföll från den demokratiska och humanistiska hållningen. Även i Ekmans bok finns en avfälling, Ruth Anser, chef för socialkontoret i Dalen i Enskede, som gått över till den sk invandrarfientliga sidan. Ledargestalten Oda vacklar och känner ibland i hemlighet att vill ge upp kampen. Ruth Anser lämnar samtalsgruppen och får flera av de övriga medlemmarna med sig, så att Oda Arpman blir ensam – innan gruppen till sist återförenas i slutet av romanen. Precis som i Krilons grupp som också splittras av yttre krafter (allegorier till Hitlers och Stalins hemliga polis) och återförenas.

 

www.facebook.com/Framtidsmannen

FRAMTIDSMANNEN

I min roman Framtidsmannen har jag inspirerats av samtalsgrupperna hos de båda svenska författarna. Några namn återanvänds till och med bara för skojs skull. Men jag kan givetvis inte mäta min skönlitterära debut med dem, bara visa på några likheter.

Denna samtalsgrupp samlas vid närförorten Alvik, ett par kilometer från min bostad i Bromma, under ledning av en medieprofil, Jack Råstedt och ekonomiprofessorn Astrid Karlsson. Gruppen startar med utgångspunkt i den invandringskritiske statistikern Paul-Krister Matthiasson, men Astrid Karlsson är den som drar igång gruppen hemma hos Jack i Alvik:

“Astrid bad också alla om att inte onödigtvis sprida information om gruppen utom till de närmaste inom familj och vänkrets. Huvudpunkterna skulle vara de frågeställningar som rests av Paul-Krister Matthiasson i samband med hans framträdanden och den webbsida han la upp. Vi klargjorde att vår lilla diskussionsklubb inte alls var något seriöst halvhemligt statligt forskningsinstitut, men en lättsam informell förening av likasinnade och nyfikna, svenskar som invandrade, män som kvinnor och så vidare. En studiecirkel kort och gott men utan stöd från något officiellt studieförbund. Jack hade dryftat, möjligheten att söka bidrag för mat och kanske lite pappersvaror från ABF och de andra, men både Erik och Astrid avrådde, där vi satt i deras stora femrumsvåning bakom KTH.

Astrid sa att kommer inte vilja veta av oss och snarare motarbeta oss. Vi kommer diskutera framtida etniska motsättningar och sociala problem som de inte vill någon alls ska syssla med.”

Vid första träffen presenteras upplägget av Jack Råstedt och Astrid Karlsson:

“-Hej allesammans, så roligt att ni kunde komma. Detta är ingen hemlig klubb för att störta samhället utan en möjlighet att få tala med andra lika intresserade av landets framtid. Ni har alla bjudits in som vi sa till er i telefon, jag och Astrid och Erik Karlsson här. Ni verkar alla ha lyssnat på vår vän Paul-Krister Matthiasson här på teve och kanske läst lite om hans framtidstankar. Ni får själva presentera er kort, sedan kommer Astrid Karlsson, professor vid Institutet för Internationell Ekonomi vid Stockholms universitet, hålla i diskussionen. Paul-Krister eller P-K som vi kallar honom, fast han inte är särskilt P-K, kommer förstås prata och presentera vad han sagt i media i ett litet PM han gjort till oss.

Därmed gick mötet igång. Folk fick några minuter att berätta hur de kommit i kontakt med Paul-Krister och varandra. Många hundraser nämndes och man log när det gick upp för alla att ett hunddagis var centralpunkten för de flesta. Den svensk-kinesiske forskaren Sichen sa att det hade varit en perfekt täckmantel för anti-kommunistisk verk- samhet i Kina. Alla skrattade men skruvade lite på sig. Trots allt hade Paul-Krister blivit anklagad för rasism och hans framtidsrön hade knappast varit politiskt korrekta, om än välunderbyggda. Därav den lite pinsamma stämningen, upptäckte jag genast, som om alla bjudits in till en swingersafton med gruppsex eller en nyandlig mässa med tarotkort.

-Välkomna igen säger jag, Astrid Karlsson. Jag tog initiativ till detta efter att ha hört Paul-Krister Matthiasson, som sitter där till höger. Ja, ni känner alla till honom. I alla fall så tog jag med honom ut till universitetet på gästföredrag och seminarier i våras. Jag märkte att många var intresserade av vad han hade att säga”.

Resten får ni läsa själva i boken som går att beställa direkt av mig.

 

ONDA BORDET

Mitt och Roger Salle Sahlströms påhitt för drygt ett år sedan att regelbundet samla Sverigevänner över en öl och en bit mat, kallat Onda Bordet, är inte samma sak som i böckernas värld. Men det är ett embryo som redan retat upp vänstern och pågår i flera städer, större och mindre. Ett liknande samtalsprojekt kallat Goda semestersamtal har inte lyft ännu, men det kan nog ordnas med.

Man behöver inte kalla träffar med likasinnade, Sverigevänner, sympatisörer och nyfikna, för något särskilt. Jag har haft större “dissidentträffar” med upp till 40 personer på 56 kvm, men ni som läser detta kan dra ihop folk som ni vill.
Ofta har jag ordnat en mer informella träffar där folk som velat möta andra Sverigevänner för att de känt sig isolerade i sin familj, på jobbet och bland vännerna. Ibland har folk gråtit av känslor av sorg och glädje över sin situation som ensam SD-sympatisör eller bara som skeptisk till makthavarna. De har bett om att få träda fram inför varandra och vittna om vad de sett, hört, känt och tänkt. Vi andra har lyssnat tysta och applåderat dem.

Det har varit rent fantastiskt. Som vid ett frikyrkomöte kanske om man ska raljera men det ska man inte. De som kommit och velat berätta är starka men nedtystade svenskar (ja vi har utlandsfödda med om någon undrar).

Krilongruppens samtal är ett inte ett ouppnåeligt ideal utan en metod. Att tala fritt med andra. Torbjörn Elensky skrev 2014 i NEO om samtalsformen i Krilontrilogien (men utelämnar Sverigedemokrater, om de inte ska räknas in bland de konservativa?):

“Samtalsidealet är inte heller någon utopi, utan en metod, och en vars betydelse är lika stor i dag, då rasism, fanatism, religiös och annan intolerans kräver respekt, och intoleransen utnyttjar vår tolerans mot våra egna ideal. Det gör det viktigare än någonsin att vitalisera och vidga samtalet, tills det omfattar så många som möjligt. Höger eller vänster, liberaler, socialdemokrater eller konservativa, det viktigaste är att vi förenas av vår tro på det öppna samhället, det öppna samtalet och vår förmåga att förstå varandra och baxa världen vidare, mot något förhoppningsvis bättre, ett litet steg i taget.”

Låt er inte nedslås av etablissemanget utan samlas och prata fritt. Det är det enda vi kan göra och som hotar makten; sanna människor tillsammans som vågar tala öppet.


Bokrecension: Om våren av Karl Ove Knausgård

KULTURDen i Sverige bosatte norske författaren Karl Ove Knausgård reagerade tidigt och nästan helt ensam i det svenska kulturlivet mot den politiska korrektheten och ängsligheten i den första delen av Min kamp från 2009. I en bred attack mot de fega svenska kulturutövarna våren 2016 fortsatte han kritiken av det enögda grannlandet (se min kulturartikel i Avpixlat januari 2017).

Det är vår i cyklopernas land, inledde han då sin uppgörelse, kallad “Knausgård i cyklopernas land” (DN 20/5, 2015), och undrade där varför det är så mycket hat i Sverige, det land han bott i 13 år och som hyllat hans självbiografier.

I detta land av enögda finns ett parti som statsministern kallar fascistiskt noterade han. Knausgård beskrev läget rätt väl våren 2015, innan Löfven fick äta upp sina ord under anstormningen samma höst:

Cyklopernas statsminister kallade för inte länge sedan ett legitimt parti, invalt i riksdagen, för ett nyfascistiskt parti. Alla vet att det inte stämmer, men det spelar ingen roll för om de har en annan åsikt i en känslig fråga, så är de fascister. I vilket annat land som helst hade det ansetts vara en skandal. Men inte hos cykloperna, där det är ett rimligt påstående. Det märkligaste är att de tror att det är likadant på alla andra platser, i alla andra länder, och ingenting kan övertyga dem om att så inte är fallet. Cykloperna tror att deras bild av verkligheten gäller för alla, och när det någonstans inte stämmer, som till exempel i grannlandet Danmark, så blir de arga på danskarna.

Om våren av Karl Ove Knausgård (Norstedts, 2017, 188 sidor med bilder av Anna Bjerger)

I den nyutkomna självbiografiska tredje delen av årstidsböcker, Om våren,  om hans liv på Österlen med fyra barn och en författarhustru märks inget av denna vrede och sorg över svenskarna, däremot en stolthet över skåningarna runt Ystad, Trelleborg och Malmö. Boken är märklig så till vida att den är skriven till hans yngsta dotter som tilltalas “du” redan i fosterstadiet 2015. När boken slutar är hon två år. Pappa Karl Ove kommunicerar med henne från det hon föds och beskriver hur hon svarar med gny och blickar redan som spädbarn på hans utläggningar.

Knausgård tar hand om de övriga tre barnen medan hans gravida hustru ligger deprimerad på övervåningen. Hon förmår inte göra någonting, vilket maken till sist skriker till henne och skäms för. Han beskriver ingående hur han tar hand om mat, tvätt, disk och skriver lite på den bok som till sist blir just Om våren.

Karl Ove Knausgård, 2011. Wiki

 

Vardagsliv med badutflykter, fika hos grannar och en cigg på verandan blandas med hans egna författarfunderingar och tankar som nästan vilken skandinavisk hemmaman som helst bär på. För de män som varit hemma med barn är boken faktiskt rätt läsvärd, men det är en hel del vardagsgöra och bilkörning, bankbesök och bensintankningar, blandat med nappar och blöjbyten. Knausgård förmår ibland göra litteratur av färgen på plastbackar till smutstvätten, men bäst är han i skildringarna av den skånska östkustens centrum, Ystad:

Jag tyckte om den här staden som fredligt hade legat här vid Östersjön i många hundra år, oberörd av alla krig som hade rasat på andra sidan. Som alla landsortsstäder var den sig själv nog och som alla städer i jordbruksområden uppskattade den inte nyheter, allt var bra som det var här; det som inte var bra kom utifrån. /…/ Den viktigaste anledningen till att jag tyckte så mycket om att bo här gick inte upp för mig förrän efter flera år efter att vi flyttat hit. Men det hade med barndomen att göra. Jag växte upp en mil utanför en regionhuvudstad (Arendal) med runt femton tusen invånare i ett område i södra Norge som var fullt med turister på somrarna, mer eller mindre folktomt på vintrarna.

Strukturen här var identisk och att jag inte kände igen det med en gång hade att göra med att landskapet var så annorlunda, strukturen var liksom osynlig. Men Ystad var som Arendal, och nu som då tyckte jag om att åka in till stan på lördagsförmiddagarna, titta lite i affärer, äta en bulle på ett konditori och tjuvlyssna på de lokala samtalen om lokala ting, se grannar träffas och hälsa på gågatan, kanske byta några ord och skratt lite innan de fortsätter åt varsitt håll. Det är bara att lägga till en hatt som lyfts, kindskägg, en rock och galoscher om det regnar, och man är i artonhundratalet.

Om våren ska man läsa lite då och då, inte för mycket småbarnsliv på en gång. Gör man det är den rätt unik med ett tilltalat spädbarn i centrum och ger intressant inblick i en vaken nordisk mans liv.

 

Annonser

One thought on “Två texter om litteratur”

  1. Jag kan konstatera att det är långt kvar innan jag kan kalla mig författare. Men dagens demokratisering av det fria ordet gör att nästan alla kan ladda ner min e-bok från de flesta e-bok sidorna. Jag har översatt den till engelska t.o.m. trots att svenska förlag refuserat mig.
    Internet är en del av demokratin i den fria världen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s