Få minns idag den Sverigeovänlige författaren och kulturpolitruken Ola Larsmo. Men han har försörjt sig på att förfölja Sverigevänner, invandringskritiker och politiskt inkorrekta debattörer, ofta i podd med drummeln Henrik Arnstad. Lika fysiskt frånstötande.
Ni förstår att denne rättrådige herre styrt och ställt i medier och kulturliv länge, bland annat som redaktör vid Bonniers Litterära Magasin på 1980-talet och utgiven på Bonniers.
Nedanstående infama personangrepp skrev 2017 när medier och kulturfolk fortfarande lyssnade på och publicerade honom. Idag är han passé för att svenskarna har blivit nazister enligt Larsmos definition, inte Jörgen Huitfeldt i Kvartal på Nyårsdagen 2026. Men glöm inte Larsmo. Han var en av de största landsförrädarna.
—
Det tog ett par år inpå 1980-talet innan Ola Larsmo hittade ett engagemang som passade honom och var respektabelt i alla politiska läger. Han var inte med i vänstern och inte heller högerut. En vänlig själ i mitten, socialliberal och historieintresserad debutant på Bonniers.
Han valde då att inta en antirasistisk ståndpunkt i samtiden och historien. Att kritisera rasister var lätt då som nu och denna aktivism har gett honom en plats i medierna, författarskrået och debatten om den Sverigevänliga rörelsens framgångar.
Samtidigt har tiden sprungit ifrån honom. Historien kommer döma honom som en behjärtansvärd kämpe mot mellankrigstidens rasism och mot de rasistiska grupper som under 1980- och 90-talen slogs på gator och torg mot vänstern, men som blev förbisprungen av det breda folkliga missnöjet i många läger med massinvandringen och mångkulturalismen sedan millennieskiftet.
En politisk kommissarie och kulturpamp som brännmärker och förtalar de som inte godtar maktens beskrivningar av verkligheten och dess lösningar. Ola Larsmos kulturella gelikar heter György Lukács och Artur Lindkvist som båda ursäktade Sovjetunionens diktatur. Larsmo skonar alla regeringar som lett till Sveriges misär på grund av de ansvarigas migrationspolitiska haveri.
Hans politiskt korrekta värderingar om nationalism och invandring som grundlades på 1980-talet har inte ändrats sedan dess. Larsmo lever som om Eden i Bollhuset 1939 gäller än idag (mer om den nedan): en litterär arkivknodd som inte lämnat forskarsalarna på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Uppsala. Dagens Nyheter och Bonniers älsklingsförfattare som ingen läser. Att han nått så långt beror just på hans roll som demagogisk debattör och publicist, inte som sanningssägare eller framgångsrik romanförfattare.
Larsmo har allt att vinna på att skriva oläsbara antirasistiska böcker på historiska teman och sedan marknadsföra dem och sig själv som stridbar debattör för humanism, tolerans och mångkulturalism. En taktik som gett honom en plats i parnassen, men som nu ter sig obsolet och ointressant.
ROMANERNA INGEN LÄSER
Den produktive Ola Larsmo ger sedan ut en mängd böcker på historiska teman de följande decennierna, slutar som redaktör för BLM 1990, leder Svenska Pen, väljs in i Författarförbundets styrelse och får motta en mängd priser. Svenska Akademin är nästa naturliga steg. Men han är inte mer läsbar för det och inte folkkär direkt trots sin vänliga uppsyn.
Jag har själv arrangerat föredrag med honom och han är genuint trevlig mot sina meningsfränder och allmänheten, men avog och sur mot de som kritiserar hans stundtals befängda ståndpunkter.
Några fler titlar på temat invandring och svenskhet, radikalism och folkrörelser ska noteras innan vi går in på hans förnumstiga kulturjournalistik:
1982 deltog han i Bonniers Litterära Magasins kortromantävling med Vindmakaren, en litterär saga om en sällsam pojke i en kvarn. En trälig historia som inleds med pretentiösa citat från Moseboken och TS Eliot.
Den utsågs märkligt nog bland de bästa bidragen och publicerades 1983 tillsammans med tre övriga av Thorbjörn Lindhe, Stefan Skogelin och Marianne Sällström. Ingen av dem har gjort sig något namn utom Ola Larsmo. Året därpå fick han anställning som redaktör för BLM.
1985 kom den första romanen, Fågelvägen, om ett sjödrama i Skottland. Stilen är lika trög som i debutanttexten, en knagglig modernistisk prosa med kursiveringar och versaler som stilgrepp i den långsamt malande berättelsen med dokumentära inslag.
Larsmo har ett gott öga till Wales, Skottland och Irland med dess barder och nutida författare. Därvidlag har han gjort en stor bedrift med att översätta och introducera några av de Brittiska Öarnas mest intressanta men okända författare. Men själv stod han och stampade i en medioker prosa som förgäves sökte efterlikna Lars Gustafsson och Eyvind Johnsons briljans. Hans texter om IT, science fiction och litteraturkritik är alltid bättre än hans skönlitteratur.
Först 1988 hade Larsmo med Uppsalaskildringen Engelska parken hittat det spår som han skulle följa fram till Swede Hollow från 2016; antirasism, främlingsfientlighet, mångkulturalism, antisemitism, då och nu.
Alltid på de rättrådigas sida. Aldrig tappa bort sig angående nationalismen utan ständigt kritisk mot svensk kultur såsom svenskarna uppfattar den. Vi är lika usla nu som vi var under andra världskriget och bara massinvandring kan betala av vårt rasistiska arv.
Som Uppsalabo försökte jag läsa Engelska parken, då den kom ut men gav upp trots att jag själv både haft att göra med iranska flyktingar sedan 1970-talet då min familj tog emot ett par som flytt från shahen, på genomresa i Iran 1984 under krig med Irak och vid 1990 då jag och min dåvarande hustru var aktiva flyktingvänner.
Handlingen: Iraniern Rostam Bahrami bor i studentområdet Flogsta, intill Hamberg i västra Uppsala där Larsmo själv residerar.
Rasister sprayar “GASA SVARTSK” innan de blir avbrutna. Rostam göms i en studentkorridor av svenska kamrater eftersom han slängt sitt pass, vilket tydligen inte var fördelaktigt då. Han flyttas till en lägenhet där han sitter vid matbordet och röker, talar flytande franska och har läst klassisk grekiska i Teheran.
Tjafs uppstår och Rostam kastar en tändare mot sin husvärd som inte försvarar sig utan bjuder på en öl i stället. En historia berättas om hur Rostam flyr från universitetet i Teheran för att han har en amerikansk lärare, fixar falskt pass och reser till Turkiet med hjälp av en vänlig chaufför.
Han tas om hand av polisen, släpas bort av dem, “en sorts jävla scouter på patrulluppdrag” tänker den svenska studenten Jonas. Rostam Bahrami ska överklaga utvisningsbeslut och så slutar den alltför tjocka boken med sina oändliga beskrivningar och inflikade stilgrepp i växlande typsnitt. Lite händer men Larsmo stretar på som en traktor på Uppsalaslätten, framåt, framåt i serier av tankar, intryck, dialoger, brottstycken.
Parken bakom Universitetshuset som heter Engelska parken och givit boken dess titel är inte med i berättelsen. Annars hade just denna spontant ordnade park kunnat vara en metafor för hur ett organiskt samhälle kan fungera till skillnad från strikta franska slottsparker, som Botaniska Trädgården intill nedanför Uppsala Slott.
Himmel och jord må brinna från 1993 utspelar sig i Larsmos hemstad Västervik under svält- och revolutionsåret 1917 med utvikningar till 1800-talet och nutid. De svenska folkrörelsernas storhetstid skildras varsamt och via ett 20-tal personers vardagsslit och svält.
Lenin ses passera Stockholm 13 april 1917 på väg till St. Petersburg, “Västerviksresolutionen” 16 april om distribution av mat till hungrande annars väntas storstrejk, poliskommissarie Kempe förhindrar blodbad framför riksdagshuset genom att bryta ned sin chef Hugo Tamm 21 april (enligt många bedömare räddade Kempe oss från inbördeskrig och eventuellt Sovjetvälde då) och många fler detaljer ur den rika och stolta svenska arbetarrörelsens och demokratins historia med ett avslut i Indien (varifrån undertecknad rapporterade 1987 till LO-TCO biståndstidskrift om deras fackliga motsvarigheter).
Om inte boken var upphackad kronologiskt och stilmässigt skulle den kunna bli intressant för fler än oss som intresserar sig för svensk arbetarhistoria.
I Maroonberget från 1996 figurerar en mörkhyad, ensam fader, Jimmy, i dagens Sverige och en färgad hovpage, morianen Badin hos Gustav III i slutet av 1700-talet. De är båda exempel på De Andra och Larsmo visar upp deras rotlöshet i det karga Sverige. Nutidens Jimmy läser om sin frände Badin i gamla dokument och ser ett porträtt av honom. De möts i drömmen och Jimmy följer upp hans anor i Stockholm. Han söker upp hans nutida ättling, en äldre dam som kunde vara släkt med hans hustru.
Vid Kungsträdgården slåss rasister och motdemonstranter som Jimmy fotograferar. En rakad skinnskalle hamnar på bild medan Jimmy skadas. Fotografier av en staty av Badin förväxlas med skinnskallen för att bekräfta uppfattningen att Sverige alltid haft svarta. Den socialdemokratiskt inriktade tidskriften Vi gav honom ett pris för boken.
En glänta i skogen kom 2004 och är i samma linje som de förra men än mer av beredskapslitteratur för antirasister och antinazister. Sverige som ett land att fly till från Norge, en glänta, likställs med hur asylsökande bör ges fristad i dagens Sverige. En kvinna kallas turkhora, en asylförläggning kallad Mecka sätts i brand, bybor kastar sten på några de tror är zigenare och ett erbjudande att ställa upp i lokalval för ett rasistiskt småparti avvisas.
De utländska männen i byn är artiga, välklädda, välutbildade, lågmälda iranier. Dagens svenskar är lumpna lantisar utom historiestudenten Johan som är där för att ta reda på vad traktens starka män gjorde 1941 – 42 för att hjälpa den norska motståndsrörelsen. Då var vi svenskar goda. Nu är vi onda om vi inte förstått lära av historien att försvar av den egna nationen alltid är kontroversiellt och potentiellt nazistiskt.
I Jag vill inte tjäna från 2009 återkommer Larsmo till de skändliga Uppsalastudenterna och deras lärare. Handlingen utspelar sig bland medicinare och prostituerade där syftet är att visa att åtminstone en person kan stå upp mot smussel och ondska, en ung läkare. De övriga bildade i staden är inte att lita på. Underklassen svälter och bjuder ut sig. Sverige var ett uselt land med fattigdom och hyckleri.
Larsmo skildrar eländet väl för att visa hur illa vi betett oss och sedermera skulle göra under andra världskriget. Ett visst hopp står till de lärda men de sviker. Denna roman är för övrigt den enda som berättar en historia i kronologisk ordning, vilket gör den lättläst i jämförelse med Larsmos andra uppstyckade dokumentärromaner.
Förrädare från 2012 handlar om finska inbördeskriget 1917–18, norskt motstånd från 1940 och flykt till Sverige, svenskt inre spionage och utlänningskontroll samt en kärlekshistoria under beredskapsåren. Den är mer en reportagebok än en roman.
Huvudpersonen Westerholm irrar runt bland engelska sabotörer, svenska kommunister, tyska judar och norska gränsgångare. 1939 är han i Bollhuset i Uppsala där studentkåren ska rösta om att ta emot tyska judiska läkare, denna händelse Uppsalabon Larsmo ständigt återkommer till.
Där håller huvudpersonen ett vackert och medmänskligt tal som Larsmo själv skrivit:
“I en tid då rashat och intolerans, som frukter av en fanatisk nationalism, hotar att breda ut sig över världen är det Sveriges uppgift att visa att frihet, humanitet och tolerans ännu är levande begrepp”.
Mer uppmärksamhet fick nästa bok, Swede Hollow 2016 som kunde visa att svenskar minsann setts som smutsiga och laglösa sluminvånare.
Boken har samma uppbrutna tidsintervall som vanligt, men visar på ett ovant perspektiv på oss svenskar, de utstötta invandrarna som slåss, super och horar. Succén i detta självplågeri i att visa upp svenskar som misslyckade immigranter var given.
Larsmo njöt av att berätta om vårt elände för sina egna på DN (15/8/2013):
“Svenskar är korkade, luktar illa och går inte att prata med. De bor i slummen i Swede Hollow och står längst ner på den amerikanska samhällsstegen. Ola Larsmo har besökt en plats som bär på en annan historia än Karl Oskars och Kristinas”.
DEBATT OCH KULTURJOURNALISTIK
Den historiekunnige Larsmo som specialiserat sig på antinazism och antisemitism under andra världskriget gav 2007 studien Djävulssonaten: Ur det svenska hatets historia. Den handlar om när svenska läkarstudenter i Uppsala samlades 1939 för att rösta emot att ta emot ett tiotal judiska läkare från Tyskland, Eden i Bollhuset som nämndes inledningsvis.
Boken beskriver dels de studenter som vill ha en kompromiss, en mildare avvisning av läkarna, dels de hårdföra som helt vill stänga gränsen. Studentkårens interna manövrar skildras ingående och spännande. Ett argument som sällan hörs idag är att inflöde av invandrare, särskilt judiska, skulle frammana en rasism och antisemitism, vilket man inte ville uppväcka. “Släpp inte in dem, för då blir vi monster” skriver Larsmo.
Andra världskriget och dess inverkan på Sverige är Larsmos hemtama ämnen som i denna historiebok tar sig intressanta uttryck, särskilt den sanna berättelsen om den judiske flyktingen och violinisten Leiba Wolfberg.
Dock var vi knappast så undfallande inför nazismen som Klas Åmark, Maria-Pia Boëthius med flera velat göra gällande (se tidskriften Respons nr 1-2/2014 angående moraliserande efterkloka historiker, amatörer såväl som akademiker).
Larsmos gör grundlösa jämförelser i boken utifrån Hitler-Tyskland med 1990-talets Ny Demokrati, ett debattinlägg från Invandrarverket och AMS:s socialdemokratiska generaldirektörer om en restriktiv invandringspolitik (DN 4/11/1992, för att bara ta emot de som har en “rimlig chans att inlemmas i det svenska samhället”) och brinnande flyktingförläggningar.
Allt är enkelt igen, inget har hänt sedan 1939 och Larsmo pekar finger åt dem som tvivlar. Han skriver:
“Alla talarna vid Bollhusmötet är idag döda. Orden lever kvar, De tycks leva sitt eget liv. Vi ingår alla i berättelsen”.
Lika skyldiga idag som då. Alla. Utom möjligen Ola men han skäms nog också för att vara uppburen om än inte populär svensk vit manlig författare.
Vid Dagens Nyheters kulturredaktion har kulturpolitruken Ola Larsmo fått en maktposition som han utnyttjat under åren för att driva sin tes om att allt tal om nation och invandring ofelbart leder till nazism, en ståndpunkt som hans kollega Henrik Arnstad också förfäktar.
De har en radiopodd ihop och skriver i programförklaringen: “En svensk tiger: En podcast om historia, modernitet och sådant som stör din världsbild”.
Vi som störs av dem tolererar inte deras ideologiska fascismbegrepp (se sågningarna av Arnstad i Respons 3/2013, 2, 4–5/2015), men annars är de totalt utanför debatten och ingen störs av dem, än mindre lyssnar.
Larsmo har använt etiketter på SD, Sverigevänner och kritiker av invandring och mångkultur som ska förknippa oss med bruna mörka årtionden.
Några exempel:
Kritik av de etablerade medierna idag är som hämtade ur “Den Svenske Folksocialisten, det svenska nazistpartiets SSS tidning” och från nazisternas tillmälen av ”Lügenpresse” och ”Judenpresse” (DN 10/10/2016).
Några borgerliga ledarskribenters försiktiga erkännande av problem med invandring efter 2014 förknippas med ”1930-talets Unghöger” och “renodlat fascistiska rörelser” (DN 18/08/2015). Den utpekade Tove Lifvendahl, politisk chefredaktör på SvD, tog inte åt sig utan kallade Larsmo för självgod och skrev att det är föga hedervärt att nöja sig med att fördöma mordbränder på asylboenden, men inte försöka hitta orsakerna som gör att de kan förhindras (DN 19/08/2015).
Larsmo driver tesen att den moderna Sveriges extrema position som världens mest individualistiska och rationellt/sekulära land är den enda försvarbara nationalismen. En ahistorisk och kulturlös plats längst upp i World Values Surveys högra hörn där inget annat land befinner sig, vilket enligt honom tyder på en upphöjd moralisk stormaktsposition gentemot världen i övrigt. En fin nationalistisk chauvinism som låtsats vara anti-nationalistisk.
Det är modernt att vara svensk och det är svenskt att vara modern blir resultatet vilket är en nationell hybris och chauvinism som började tappa mark under 1970-talet, men fick nytt liv via den nymoderata omfamningen av den bakomliggande totalitära ideologin, statsindividualismen (Fokus 42/2011).
Enligt detta begrepp såsom historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh fört det i Är svensken människa? (2006) så karakteriseras länder som Sverige av att det civila samhället försvunnit. Kvar finns staten (inklusive myndigheter, kommun och landsting) och individerna. Svenskarna blir helt beroende av statens gåvor som i sin tur kommer från inbetalda skatter. Vi litar inte på släkt och grannar, vänner och föreningsliv är inte tillräckligt pålitliga.
Bara staten räddar oss om vi är lydiga skattebetalare och inte vill anlita personer vi litar på, en mjuktotalitär ideologi som Hans Magnus Enzensberger fann omänsklig i sin Sverige-serie i DN 1982, utgiven som Svensk höst.
“Det ser ut som de eviga organisatörerna av denna svenska kultur, socialdemokraterna, har framgångsrikt och genomgripande genomfört ett projekt som alla tidigare regimer, från teokrater till bolsjeviker hade misslyckats med, nämligen att tämja människor.”
Larsmo däremot försvarar denna totalitarism mot en äldre uppfattning om att ett land inte kan byta ut sin befolkning eller frånsäga sig sina traditioner hursomhelst. Att inte bejaka moderniteten i alla dess delar och inte acceptera att Sverige uppfattas som världens mest extrema land är att gå tillbaka till 1910-talet:
“…De som mest aggressivt hävdar att de står för svenska värderingar är de som är mest fientligt inställda till dem. Att fiendebilden hos SD är just den sortens modernitet som dessa värderingar representerar är inget de hymlar med. ‘Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade, segregerade – själlösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss’, skriver Jimmie Åkesson i sina politiska memoarer. Och låter som en röst ur 1910-talet. (DN 23/07/2017).
Nationalitet kan enligt Larsmo bara bygga på medborgarskap som inte kan kvalificeras genom test på språk eller kunskaper, och definitivt inte genom uppväxt eller familjeband till landet ifråga. Att byta ut en befolkning betyder ingenting för Larsmo, eftersom ingen har mer rätt till Sverige än någon annan.
De 70 själar som bodde i byn Viskan när undertecknad hälsade på dem 2015 utanför Ånge för Swebbtv har inte mer rätt till sin by än de 350 asylsökande som Migrationsverket inkvarterat där. Inte heller har tibetaner mer rätt till Tibet än den kinesiska majoritet som Kina skickat dit enligt detta kulturradikala resonemang.
För Larsmo är det osvenskt att vara nationalist resonerar han under rubriken “Därför borde det anses som ‘osvenskt’ att vara nationalist” (DN 28/1/2016).
Det är slutsatsen av att vi har en strikt juridisk definition av medborgarskap som inte kräver något alls förutom vistelse i landet, ett mycket ovanligt och generöst medborgarbegrepp.
Han har inte förstått vad etnologen Åke Daun (och Daun igen) slog fast på 1980-talet nämligen att svenskar är ett kulturförnekande folk, vars etniska egenskaper är att de tror att de inte har några. Larsmo tycker det är fenomenalt men förstår inte vad det innebär. Svenskar existerar inte för honom.
Larsmo är oerhört stolt över att Sverige bara är en plats, inte ett land med en historia och ett folkslag där utlänningar har ingått i mindre och större delar men aldrig dominerat som idag.
I proklamationen “Rätten till platsen Sverige” (DN 28/5/2014) skrev han apropå sångaren Timbuktus passviftande i riksdagen:
“I Sverige har vi inte diskuterat medborgarskapsbegreppet ordentligt på många år. Inte offentligt. Men om vi på ett egendomligt vis skulle röra oss tvärs emot andra länder och politiska riktningar i Europa är det, som jag ser det, en stor fördel. Man kan förstås avfärda sådana tankar om en svensk ‘otakt’ som chauvinism. Men så mycket pekar mot att Sverige, i just detta avseende, i allt högre grad är ett land präglat av en föreställd gemenskap byggd på en politisk idé. Och jag tvekar inte att säga att denna idé är jämlikhetens idé.”
Men denna jämlikhet bygger på våra fria självägande bönder sedan 1200-talet med dess landskapslagar, ting och sedermera bondestånd. Det har inte uppstått ur intet.
Amatörhistorikern Larsmo gör sig dummare än vad han är med detta. Svenskar har en exceptionellt hög tillit, som nu lakas ur av massinvandringen, vilket Nima Sanandaji visat i flera rapporter. Den är lätt att rasera ett samhälles tillit men tar sekler att bygga upp den. Larsmo prioriterar nedbrytningen och är stolt över denna politiskt korrekta chauvinism till vilket pris som helst.
Man kan dock inte klandra honom för allt som skett inom invandringspolitiken och integrationen. Vi var många under 1990-talet som trodde att bara illasinnade rasister och Ny Demokrati kritiserade invandringen. Inga förnuftiga människor kunde liera sig med dem.
Få uppmärksammade liberalen, ekonomen och f.d. marxisten Mauricio Rojas framsynta debattinlägg “‘Invandrarpolitikens sammanbrott’. Vi har skapat en marginaliserad underklass som snabbt ökar” (DN 11/11/1992).
Vid samma tid försökte den amerikanske antropologiprofessorn Jonathan Friedman, marxist och av judisk härkomst, få anslag för att undersöka meningsmotsättningar på den svenska landsbygden mellan invandrare och lokalbefolkning, men förgäves. Han fick pengar från USA men ingen i Sverige ville veta något om vad som låg bakom tidens fåtaliga upprörda protester, anlagda bränder och gatuvåld.
I antologin “Och vi som ville så väl…röster om det mångkulturella Sverige”samlade radikalen Hans Nestius 1995 in bidrag från såväl forskare som invandrade debattörer. Men för Ola Larsmo stod saken klar: kritik av 1990-talets invandringspolitik var rasism och dolde nazistiska drag. Tänk igen på Bollhuset i Uppsala 1939!
En annan invandrad debattör, Thomas Gür, har analyserat vad han kallar Sveriges “invandringspotential” och hävdar att den nåddes vid mitten av 1980-talet (GP 16/7/2017). Därefter har vi inte förmått att integrera och ta hand om de inflyttade, framförallt få dem i produktivt arbete.
För en skönande som Ola Larsmo är alla dessa fakta oviktiga. Hans sakkunskap kommer från att avkoda klotter på toaletterna på f.d. Humanistcentrum, numera Ekonomikum i Uppsala.
Själv har jag verkat i Uppsala och i invandrartäta förorter med undervisning och kulturprojekt för invandrare sedan 1990-talet. För mig stod allt klart då men det tog tid och mod att dra den obekväma slutsatsen om vårt invandringspolitiska haveri, inte minst för att sådana som Ola Larsmo skällt och brunsmetat alla kritiker.
Historien är obönhörlig och internet glömmer aldrig. Ola Larsmos Sverigeovänliga författarskap kommer jämställas sådana som Stalins favorit, Michail Sjolochov och Hitlers norske favoritförfattare Knut Hamsun.
Litteraturkritik om Orwell och Martinsson som finns publicerad i min skriftsamling Livsvatten2017 och tidigare på Samtiden 2015
Språk och makt hos George Orwell och Harry Martinsson
Ord kan hjälpa oss att tänka, men också stjälpa våra tankar. Författare som avslöjar hur ord kan bedra eller som uppfinner nya ord och språk är särskilt intressanta ta sig an.
Två författare som visat oss hur propaganda och frigörelse, makt och fantasi, gestaltas i sina romaner är Georg Orwell och Harry Martinsson.
Georg Orwell (1903-1950), bångstyrig britt, född i Burma, socialist som ogillade Sovjet och blev berömd för sina politiska satirer Djurfarmen och 1984 – båda två läsvärda exempel på hur nya språkbruk kan styra människor och medvetanden.
Innan Orwell skrev sina romaner i slutet av 1940-talet hade han retat sig på nyhetsutsändningar från BBC, politikers svulstiga tal och dagstidningarnas krigspropaganda. Han fann att vaghet och falskhet hellre användes än konkretion och sanning. Några exempel:
1947 delades den brittiska indiska kolonin upp i Pakistan och Indien, med världens hittills största folkfördrivning, 14 miljoner. Dessa hemlösa människor flydde med bara det allra nödvändigaste på ryggen, under omänskligt lidande och stora umbäranden. Orwell läste att dessa fruktansvärda öden kallades ”folkomflyttningar” – ett oprecist ord som inte vittnade om eländet.
Samma sak med sovjettrogna britter och ryska kommunister som kallade avrättningar och kommenderingar till sibiriska fångläger, Gulag säger vi idag, för ”eliminering av opålitliga element”.
Överallt fann Orwell exempel på dåligt språk som i sin tur ledde till dåligt tänkande. Han jämförde den dystra utvecklingen av det officiella engelska språket i medier och debatter med hur en drinkare tar en drink för att han känner sig misslyckad och därför blir än mer misslyckad.
På samma sätt sjunker varje person som talar och skriver illa genom att denne inte kan tänka klart om han eller hon inte skriver och talar klart. Att använda dåligt språk gör de som vill slippa tänka, vilket gynnar de mäktiga.
I essän Politics and the English Language från 1946 analyserade han hur det engelska språket förflackats av dagspress, radio och politiker. Hans bot var att undvik långa och många ord, inte använda passivum och klichéer eller onödiga låneord när egna finns. Kort sagt – sluta babbla.
1948 skrev han den bok han blev mest känd för, framtidsromanen Nineteen-Eighty Four, där han använde sina tankar om ett maktspråk, ”newspeak” (”nyspråk” på svenska, men då går dubbeltydigheten bort i sammansättningen ”news speak” – nyhetsspråk, vilket var nyhetsjournalisternas kortfattade fördummande språk).
Detta nya språk skulle i boken komma att ersätta ”Old English”, vilket tolererades vid bokens tidpunkt, det vill säga år 1984, men skulle försvinna 2050 i och med att generationer som talat det då hade dött ut. Därefter skulle alla tala newspeak.
Dessa språksvaga undersåtar bor i landet Oceania, en totalitär supermakt bestående av Europa och de forna brittiska kolonierna. Landet Storbritannien är reducerad till en landningsbana, Airstrip One. I detta samhälle styr Big Brother genom sin ideologi English Socialism, förkortat IngSoc enligt nyspråket.
Denna slags förkortning användes under Orwells tid av Stalins Sovjetunion, när de kallade den Kommunistiska Internationalen för Komintern, dialektisk materialism (marxism) för diamat, proletärkultur för proletkult och så vidare. Kort och kärnfullt så man slapp tänka.
Newspeak är uppbyggt för att utesluta oppositionella tankar. Det finns till och med ett begrepp för att tänka fel, crimethink. Den som tänker så har inte förstått att ord bara kan ha en bestämd betydelse, eftersom det värsta newspeak vet är ord som kan vara mångtydiga.
Dock är så kallat double think uppmuntrat. Att kunna hålla två motsatta saker samtidigt i medborgarnas tankar kan vara bra för makten, till exempel om man sett eller hört något som verkar fel men som enligt makten är rätt. Då ska den lydige medborgaren intala sig själv att vad han sett måste vara en lögn och sedan kunna berätta denna lögn så sanningsenligt som möjligt.
Genom att vardagliga händelser och erfarenheter förnekas och blir till lögner som sedan blir sanningar kan Big Brother ha full kontroll. Han har sina övervakningssystem, inte olikt våra skärmar men dessa kan i romanen 1984 se tillbaka in i rummen och aldrig stängas av. Men mer effektiv hjärntvätt och lydnad uppnås genom att alla självmant lyder genom att lära sig tala newspeak.
De mest kända parollerna är ”Frihet är slaveri”, ”Krig är fred” och ”Okunnighet är styrka”, som ständigt prackas på medborgarna tills de intalat sig att dessa paradoxer är sanna. Om någon skulle börja tänka självständigt, vilket är alltså farligt och kontroversiellt, kan tankarna stoppas tvärt så att inget tankebrott begås. Metoden kallas crimestop och kan fostras fram genom självdisciplin: Sluta tänk, bara. Gör. Tala lite. Få ord. Var tyst.
Det totalitära språket newspeaks principer förklaras i ett appendix till boken. Orwell tänkte sig att newspeak bestod av tre skilda ordförråd, vokabulärer:
A – vardagliga ord som är nödvändiga för att sköta sina dagliga göromål och arbete. A – orden är få och mycket entydiga, omöjliga att missförstå och inte användbara för politiska ändamål. Ord som hund, springa, hus och så vidare.
B – politiska ord som skapats för att kontrollera tankar. Ofta består de av längre meningar eller begrepp, som dragits ihop och förkortats. Crimethink, oldthink (gamla tankesätt som byggde på förnuft och objektivitet), prolefeed (lättsam undermålig underhållning som trycks ut till arbetarnas, proletärerna, som något makten föder dem med).
C- tekniska och vetenskapliga ord som bara kan användas av specialister. Vetenskap i vår mening existerar inte utan de som använder ord från C kan bara tala med varandra inom sitt eget tekniska och vetenskapliga område.
Det är inte svårt att finna exempel idag på hur begrepp kan användas för att omtolka verkligheten. Se bara på begreppet invandrarminister, en titel som dubblerades 2006 till migrationsminister och integrationsminister, för att 2014 helt försvinna liksom dess politikområden. Nuvarande regering (2014-2018) har därmed avskaffat en mängd politiska problem genom att helt enkelt avföra några begrepp.
Ekonomen Jan Tullberg hänvisar till George Orwell i sin bok Låsningen – en analys av svensk invandringspolitik (sid. 252- 253), gratis pdf:
”Hur ska undersåten agera när hon är på väg att inta en av statsmakten oönskad åsikt? Hur kan hon undvika att slutföra en naturlig, ja närmast oundviklig, strävan efter att foga samman sina idéer till något sammanhållet och konsekvent? Med ett tillräckligt stort mottryck stannar tanken upp, en inkonsekvens ses inte och den naturliga slutsatsen blir osedd.
Denna intellektuellt hämmande motkraft beskrivs väl i Orwells bok 1984 med termen crimestop. Man drar inte slutsatser för att sedan värdera dem. Istället vet man vilka slutsatser som är önskvärda och speciellt vilka som är oönskade. Upptäcker man att man är på väg att landa i en oönskad slutsats så gäller det att stoppa tanken samt även förtränga sina observationer.”
—
Harry Martinssons rymdepos Aniara – en förutsägelse och dystopi
Till de stora verken i svensk skönlitteratur under 1900-talet hör Harry Martinssons rymdepos Aniara från 1956. Martinsson hade till dess skrivit naturlyrik och självbiografiska romaner, men aldrig något som liknande science fiction, en genre som knappast ansågs respektabel av det litterära etablissemanget och dåtidens bildade läsekrets.
Men för denne författare var hans ingång vetenskaplig och civilisationskritisk. Martinsson hade tidigt intresserat sig för naturvetenskap och besökte 1940 atomfysikern Niels Bohr i Köpenhamn, den ende skandinaviske forskare som kunde mäta sig med tidens store vetenskaplige hjälte, Albert Einstein.
Händelseutvecklingen inom teknik och naturvetenskap gick enligt Martinsson och många med honom i fel riktning efter att USA fällt atombomber över Hiroshima och Nagasaki 1945. Åtta år senare, 1953, sprängde Sovjetunionen en vätebomb och därmed vidtog en militariserad forskningstävlan på allvar.
Berättelser från Stalins läger, kapprustningen och det kalla kriget påverkade den svenske diktaren till att skriva Aniara, som en varning om vad som kunde ske om människan inte besinnade sin krigslust och inte hade kontroll över forskning och teknik. Harry Martinsson föreställde sig att jorden skulle gå under i kärnvapenkrig och miljöförstörning, ett okänt begrepp på 1950-talet.
Boken skrevs alltså innan den första satelliten sköts upp 1957 av Sovjetunionen, som var den första farkosten att lämna jordens atmosfär tillsammans med en hund. Den första människan i rymden var ryssen Gagarin 1961, men Martinsson såg betydlig längre konsekvenser av teknik och mänsklig förstörelselusta.
I Martinssons långa diktverk har människorna emigrerat ut i rymden till Mars och Venus med hjälp av enorma rymdskepp. Ett av dem heter Aniara, ett grekiskt ord (ἀνιαρός) som betyder tristess och uppgivenhet. Med en last på 8 000 före detta jordbor kommer dock rymdskeppet Aniara ur kurs när det möter ett meteroitregn och fortsätter fara rakt ut ur vårt solsystem utan möjlighet att lägga om riktningen.
Aniara är en samling berättelser om hur människorna kommer till insikt om vad som håller på att ske, vad de sysslar med under tiden och om deras eget ansvar. Rymden är en fond för människans existentiella övergivenhet, vår ensamhet, på jorden likväl som utanför. Vad vi gör av vårt öde är vårt eget ansvar.
För humanisten Harry Martinsson är människan människans värsta fiende, inte vetenskap och teknik i sig. vilket visas i dessa citat:
Ty rymdens grymhet övergår ej människans. Nej människans hårdhet tävlar mer än väl
Det finns skydd mot nästan allt som är, mot eld och skador genom storm och köld, ja, räkna upp vad slag som tänkas kan, men det finns inget skydd mot människan
Med jämna mellanrum blev människans godhet förflyttad till ett hålkortsrum för grymhet
Innan mikrodatorer uppfanns på 1970-talet skedde all databearbetning med hålkort, pappersremsor med stansade hål i matematisk ordning i stora hallar med magnetband och hålkortsregister. Harry Martinsson nämner hålkorten, men har även egna beteckningar på rena fantasiapparater.
Att naturdiktaren Harry Martinsson, författare till 1910-talets lantliga Blekingeskildringen Nässlorna blomma som ofta varit obligatorisk i skolans svenska litteraturkanon, skulle finna på nya ord för avancerad teknik som ännu inte existerade, var en stor litterär händelse och dessutom skriva denna dystra dystopi på vers, 103 dikter kallade ”En revy om människan i tid och rum”. Aniara blev också en modern opera 1959.
Som den snart ständige akademisekreteraren Sara Danius träffande skrev i DN 2006 till Aniaras 50-årsfirande var Martinssons oväntade verk som om den antike greken Homeros mött rymdserien Star Trek och samtidigt en relativt modern vision för nutida cyborger och uppkopplade hybrider mellan människa och maskin, dagens snubblande mobilindivider.
Högkulturella anspråk från lyrik möter i Aniara den lågkulturella genren science fiction, vilket gör att språket blir viktigt. Lyrik och teknik har sällan varit tillsammans i litteraturen men på vissa läsare gjorde boken intryck.
För författaren och sångaren Ulf Lundell, sju år när Aniara kom ut men säkert tvungen att läsa den i skolan ute på Värmdö under tonåren i början av 1960-talet, etsade sig ett ord kvar ända in i hans ”Stockholm City” på debutplattan Vargmåne 1975, ”vlamm”, i betydelsen upprymd och full av liv:
Ja, har du nånsin vart i Stockholms City
Slickat skiten Från pressvecksben. Då har du vart där i alla fall
Skrattat och lidit Och känt dig vlamm
I Aniara sjunger den förföriska Daisy Doodi medan hon dansar sin ”yurg”:
Här slummar ingen chadvick, putar Daisi. Jag rörs i gejdern, jag är vlamm och gondel, Min gejd är gander, och min fejd är rondel Och vept i taris, gland och deld och yondel.
Rymdpassageraren Daisi (kanske en alludering på de amerikanska sexikonerna Doris Day och Marilyn Monroe) fördriver tiden på rymdskeppet med sex, dans och schlagersång. Hon är obekymrad till skillnad från bokens berättare, Mimaroben.
Hans uppgift är att sköta en slags superdator, Miman, som kan återskapa minnen från tiden på jorden, som kallas Doris och den jordiska staden Dorisburg. Miman påminner om 1950-talets stora tekniska uppfinning, televisionen, som blev allmänt spridd först samma år då Aniara kom ut, 1956, men är mycket mer avancerad än den tidens svartvita analoga träklädda lådor.
Mimaroben fixar med ”väljarceller”, ”elektrolinser”, ”fokusverk” och ”indifferenta tredje vebens tacis”. Han är en lojal tekniker som avgudar Miman där den, eller snarare Hon för Miman har kvinnliga drag, visar upp det jordiska liv de lämnat på väg ut i ingenting, kanske mot stjärnbilden Lyran dit ingen når levande.
Mimaroben säger:
Jag sköter miman, lugnar emigranter och liver dem med bilder långt ur fjärran av tusen ting som inget mänskligt öga har kunnat drömma om att se, men miman ljuger inte De vet att mimans intellektuella och väljartekniska förmedlingsskärpa tretusenåtti gånger överstiger vad människan kunde om hon vore en Mima
Maskinen återberättar jordelivet men också annat som underhåller och ger mening till människorna. Miman är det bästa av vad människan lyckats skapa av fantasi, konst och sinnlighet, eller snarare lyckats programmera in i en maskin. I Aniara är maskinen god och människan ond, inte olikt de perfekta terminatorerna i James Camerons filmtrilogi.
Tyvärr räcker inte ens maskingudinnan Mimans godhet hela berättelsen ut. Den utplånar sig själv när den får reda på att den jordiska staden Dorisburg gått under på grund av mänskligt framkallade radioaktiva nedfall och förstörelse.
Mimaroben säger sorgset om sin maskin:
Förtvivlad sökte jag reparera vår helga Mimas verk för konst och tröst
och att med tensoriden operera miraklets centrum i gudinnans bröst.
Men fonologens stämma var förstummad och sensostaten mottog endast bud från en beotisk anda så förstummad att den låg nedom människa och gud.
Den pessimism som Harry Martinsson beskrev i Aniara blev han aldrig av med. Han fortsatte att kritisera industrisamhället, bilismen, miljöförstöringen och kom vid sitt mottagande av Nobelpriset i litteratur av Svenska Akademien 1974 att hånas som en otidsenlig diktare. Vid utdelningen av priset intervjuades Harry Martinsson, själv akademiledamot, av SVT om vilket verk han värdesatte mest.
”Aniara sätter jag högst, därför att jag anser att det verket har största djupverkan också inom mig själv. Jag kommer nämligen aldrig ur det. Jag kommer leva och dö med den” .
Dystopier kan ge nytt liv till litteraturens betydelse, hur konstigt det än låter att upplivas av pessimism.
Litteraturvetaren Claes Ahlund skrev en understreckare i SvD (31/1, 2015) att ”litteraturens omstörtande potential framträder sällan med sådan tydlighet som i den dystopiska romantraditionen. Böcker som Du sköna nya värld, 1984 och Fahrenheit 451 påminner oss om litteraturens makt – som frälsning, hot och propagandamedel”.
Det svenska diktverket Aniara nämndes inte men förtjänar sin plats.
Min farfar Martin Sjunnesson näst längst till vänster bakom han med en flöjt och min farmor Elise uppe näst till höger med en fiol, ute med nykterhetslogen i Nordvästra Skåne på 1910-talet. De var fattiga men inte mesiga. Inte heller min far, född 1930 i Åstorp, död 2013.
Vi reste oss under 1950-talet, båda fulla av förväntningar med intakta industrier och familjer. 1958 flyttade min familj från Norrköping till Uppsala, den stad som skulle expandera under 1960-talets studentkullar.
Mina föräldrar var inte akademiker utan byggde vägar och hus, skötte barn och fostrade dem in i en medelklass utan borgerliga anor. På 1970-talet skulle vi kunna kallas nyrika i Uppsalas södra villakvarter, där företagarfamiljer som vi trängdes med professorer, lärare och tjänstemän.
Sverigekännaren och brittiske utrikeskorrespondenten Roland Huntfords bok The new totalitarians från 1971 analyserade mitt land där staten alltid ville väl men få insåg då att vad staten gav kunde alltid tas tillbaka.
Kanske några till höger men i stort var alla från Vpk till Fp överens om att höga skatter och en stor välfärdsstat var i allas intresse. 1970-talet etablerades Sverige som en progressiv nation med hurtiga och smarta medborgare, fördomsfria och kulturradikala medelklassare.
I Norstedts Sveriges historia (band 8, 2013, s. 218) skriver samtidshistorikerna Kjell Östberg och Jenny Andersson det extrema 1970-talets avgörande plats i svensk efterkrigstid:
”De reformer som genomfördes under denna tid saknar motstycke i svensk historia. Med viss tillspetsning skulle det kunna hävdas att aldrig har så omfattande reformer genomförts någonstans, någonsin som i Sverige under 1970-talet. För en nutida läsare bör man påpeka att reformer vid denna tid innebar förbättringar och utvidgningar av välfärdsstaten. Ett sätt att mäta det är att statsbudgetens andel av BNP under 1970-talet ökade från 26 % till 38 procent. I själva verket är en lång rad fenomen vi förknippar med den svenska välfärdsstaten tillkomna eller väsentligt reformerade under dessa korta år.”
”Engineered consensus” var brittiske utrikeskorrespondenten Roland Huntfords beteckning på vårt lands konformism, något som inte ändrades av den borgerliga regeringens tillträde efter 44 års sosseri.
”The collective still rules. Despite the gleam of hope in the Moderate revival and the change of government, Sweden remains a predominantly corporate state. Forty years of Socialist rule have affected the national mentality. It is those decades which have molded the Sweden of today. This book, warts and all, is how I saw that process.
Cambridge, England December, 1979”.
Västtysken Hans Magnus Enzensberger gjorde en liknande analys i DN 1982 i artikelserien Svensk höst, där ”röd och blå sam om varann” som Ulf Lundell sjöng om i låten Höga hästar på plattan Nådens år några år tidigare.
Själv trodde jag att allt skulle ordna sig, precis som svenskarna inbillade sig trots att ekonomin dök på 1970-talet. Även borgarna levde på hoppet och misskötte sin valseger rejält. Kanske var de lika naivt optimistiska som jag var vid samma tid.
Gick med i Vpk, jobbade extra på sjukhus och dagis, läste olönsamma humanistkurser och tog inte vara på min priviligierade position som ung man med goda betyg från Uppsalas välbeställda områden. Jag valde inte att bli jurist, ekonom, läkare eller ingenjör, ja inte ens lärare!
Frilansjournalist och oavlönad doktorand i filosofi utan handledare på en institution som ogillade min forskningsinriktning blev mina tveksamma yrkesval som knappast visade någon insikt i de realiteter som långsamt, mycket långsamt började nötas in i svenskarnas tjocka skallar, vadderade av decenniers höga tillväxt och omsorgstagande välfärdsstat.
Några år med ”invandrarkurser” på 1990-talet på folkhögskolor gav mig intryck som jag försökte förmedla till Vänsterpartiet utan framgång. Redan då hade jag insett att staten inte kan lösa allt.
2005, då jag hamnade norr om Stockholmsförorten Tensta på Hjulstaskolan som biträdande rektor på högstadiet fick jag ett ”Jimmiemoment”. Jag lämnade V och gick till Fp 2007 för att de stod för en mer kravfylld integrationspolitik och mindre stat. Trodde jag, mitt nöt.
Åren 1991 till 2006 med Carl Bildt, Assar Lindbeck, Urban Bäckström, Ingvar Carlsson, och Göran Persson får ses som nödvändig tillnyktring. De Nya Moderaterna, Reinfeldt och Borg, framstod dock som nymornade sossar liksom de jag nämnde, utan insikt i invandringsproblemen.
S och Fp hade en ganska öppen diskussion på 1990-talet om att invandrare blivit för omhändertagna i Sverige, något jag sett i Rinkeby och Akalla där jag jobbat med arbetslösa ungdomar. Men den analys som SD och oberörbara debattörer stod för lyste med sin frånvaro. Bara Thomas Gür och Mauricio Rojas och några till förmådde dra de uppenbara slutsatser som de flesta, oavsett nationalitet, i förorterna såg framför sig varje jävla dag i vuxendagiset Sverige.
Nu står vi där: Sverige i kris, räddat av en marginaliserat invandringskritiskt landsbygdsparti som vuxit på bekostnad av naivitet och att ha vilat på sina feta lagrar sedan rekordåren. Själv är jag pensionär med extrajobb i äldreomsorgen med ett CV inom filosofi som kunde ha avslutats med en doktorsexamen.
Hade jag insett 1980 vad jag inser idag hade jag antingen valt en traditionell akademisk karriär, kanske gymnasielärare, eller anpassat mig till den analytiska Uppsalafilosofi och gett fan i Foucault. Svenskt Näringslivs rapport 2011 Konsten att strula bort ett liv stämmer dessvärre.
Än Sverige då? Var befinner vi oss? Vi har årtal att ta igen vad vi inte åtgärdat. Inte bara invandringen och brottsligheten utan hela meseriet, från förskola till universitet. Borgare som sossar, invandrare som svenskar, jag och du – alla är medskyldiga, även Moderata finansministrar.
Vi har blivit mesar, ett ord alla i min familj använde på de veka, slappa typer som inte gjorde rätt för sig och vek ned sig inför krav.
Räta på ryggen, nu när vi vet att vi blivit mesar men insett att vi inte längre behöver vara det.
Min liftarresa runt USA 1979 började i New York och fortsatte sedan över hela kontinenten till Hawaii där jag vände och flög tillbaka till San Francisco. Här är ett utdrag från min dagbok som finns i min självbiografi Ett förhastat liv:
I San Antonio, Texas, sommaren 1979.
25–26 juli. Honolulu – San Francisco
Segning till kl. 12.
Degis. Jag och exet åt hawaiiansk konstig mat och hon var oberörd, tråkig. Jag släntrade omkring Waikiki på dåligt humör, deppis. Fast besluten att inte äta bort tristessen drack jag öl på en pub och snackade med en amerikan som varit i Sverige. Packade, ringde hem men mamma var i Paris. Synd. Busskonduktörerna ville inte att jag tog med min ryggsäck, klantar.
Till sist var jag ombord och satt med en nunna från Maryknoll skola. Intressant samtal. Jag halvsov och så var vi i Los Angeles. Där tog jag en tidig flight till San Fransisco och hade turen att möta Joe Hornek, en tysk affärsman, som körde mig till Berkeley, där jag nu sitter i hans bil. Kanske kommer jag till hippiekollektivet Kerista senare om det tar emot mig.
Senare.
Jag fann ett fint veggis-fik med tre söta tjejer. Trött men artig gick jag med på att åka runt San Francisco. Vi åkte till en Redwood skog med höga tjocka prylar. Joseph, en kille som hängde på oss, sa att USA var ett oaktsamt, okultiverat och samarbetsovilligt land. Nere på stan med underbara gamla hus studsade jag till sist hit, till Berkeley.
En lång promenad gjorde mig hungrig så jag gick in på ett mexikanskt ställe med två fårade kvinnor med langning som yrke. Där tog jag ingen kontakt utan hamnade på YMCA. Helt ok. Vask att pissa i.
Men suget fanns och snart var jag på en bar där jag snackade med Alaskagalen typ. Han nämnde Telegraph Avenue. Två öl senare tog jag mig dit för att finna kaféer, hippies, freaks osv. Skrämmande först men det var ett område som gjorde mig utanför.
Inne på en enormt skrikig bar fanns flera söta tjejer (mest en) och där jag satt och sörplade bira helt oskyldigt. Jag var också inne på ett live musikställe men det var bara skit. De hippies jag såg representerade gångna tider. På den skrikiga baren fanns unga människor som gillar att ha skoj. Garv och flabb. De vet hur man roar sig. En joint på vägen hem (föll sönder). Snurr.
27 juli, Berkeley
Skönt att slagga loss på YMCA.
Inget särskilt hände men drog mig till halv elva. Jag ringde upp SAS och kan åka tidigast 26 juli till Sverige. Åh well.
Först var det pyton men efter en frukost på Café Mediterranean vid Telegraph Avenue där en kille John kom fram till mig och undrade varför jag såg så ledsen. Jag berättade om mitt besök på Hawaii, exet där och min resa. Han var hygglig och gaskade upp mig. Bjöd hem mig till sin lägenhet han delade med två andra killar. Tre veckor i Kalifornien blir bra.
Jag fixade mer stålar från Trailways i Albany via mina resecheckar. På vägen tillbaka stannade jag vid Nordic House där en brunhyad vietnamesiskättad men heldansk diplomatson jobbade. Jan hette han som jag, ett nordiskt namn. Schysst värre. Hoppas att slagga hos honom. Fick sillmiddag med snaps. Hans polare kom över.
Till sist drog vi till ett musikkafé. Där tokade jag mig (gräs!) och träffade Carol (söt tjej). Vi var på väg att möta två norska tjejer men missade dem. Mera party med Carol som dansade med mig (kul värre) på ett privat ställe. Jag känner mig mysko för att jag har en bild av mig, flummig osv. Bilfärden vanzinnich.
28 juli, Berkeley
Jag slaggade till tio hemma hos John. Å öste runt i kvarteren ett tag. Mera sömn. Det var maskeraddags med Marsmänniskotema. Jag var punkare med grönt och rött hår. Inte lyckat med säkerhetsnålar.
Fin marijuana fick mig att flumma loss. Partyt var fint med Stones och en spirituell tjej pratade en del. Jag var full och glad. Mera dans på baren Berkeley Blues sen där vi tog upp en punktjej som visade sig vara tråkig och ointressant. Talking Heads är ok! Succé på partyt. John tog hem en engelsk tjej. Jag blev utan ikväll. Som vanligt. jwefoidgsjsihisd.
29 juli, Berkeley
Bakfyllan blir värre år från år.
Utmattad stapplade jag till Café Mediterranean. Hög. där mötte jag Libby, en punktjej, Jag var väldigt öppen och vi pratade en hel del. Mycket kläder, inneprylar som jag är intresserad av. Underbart fin känsla även fast hon var lite femig/egotrippad. Vi färgade hår här, spelade punk, dansade, inget mera. Sen gick vi till en punkaffär, schyssta prylar.
Jag följde henne till hennes hus (inneboende). Lugnt. Hon blir chockad av mina yttranden ibland. Men jag stack vid 21 tiden hem hit till Jack och John. Åt. Tog 50 dollar och 0,25 gram kokain i San Fransisco vid Golden Gate bron. Vi delade på varsin lina och hängde runt barer och caféer ett tag men inget hände. Mådde lite småpytohn och munnen rann. Det var allt. Det hela var synd mot min stackars kropp. En engelsk tjej, Jane, ringde och jag skojade hejdlöst med henne. Hon lovade att ringa imorgon.
John hämtade sin flicka Martha och vi satt här ett tag. Jag fixade mat. Hela tiden var jag ganska öppen. Undrar om Jack och John anser mig vara tokig. Ibland undrar jag själv. Kokainet drog jag upp i näsan med ett rör. Kändes lite bedövad i munnen, men annars nope. Kanske gör jag om det. Min kropp vill vila nu.
30–31 juli, Berkeley – Albany
En underbar känsla. En väntan på Janes telefonsamtal.
Men jag gick ut och shoppade, linser mm. Mötte Ray, en svart konstnär, lite översänd men ok. Affärssnille. Sa att de svarta vunnit när de börjar spela golf som vita och hade en plan för hur de skulle bli framgångsrika. En joint senare och jag var väck, totalt. En swimmingpool blev mitt filosofiställe. Som vanligt forsade tankarna omkring för att samlas till några punkter:
Vuxna är auktoritetsupphängda till max. Tyvärr även jag. När ett barn börjar närma sig vuxna idéer blir han/hon accepterad av de vuxna. Man måste se det egna i varje människa. Alla människor har något att säga. Det slog mig när jag läste en intervju med en kille som pratade strunt/ vanligt snack, men det såg “mera” ut för att det var skrivet. Man respekterar inte det talade ordet lika mycket. Och alla gamla klassiker kunde vara du och jag, vem som helst. Allt detta slog mig och det blev 2 påståenden, “Ifrågasätt auktoritet” och “Respektera människor”. Jag måste sluta upp med gruppindelning. Om man inte har dessa 2 saker (kärlek) så kan man dra åt skogen (marxister). Barn är inte frustrerade och de visar kärlek. Därför vill jag bli mellanstadielärare. Det var synd att se barnen vid swimmingpoolen avundas de vuxna (mig). Vi har inte så mycket att delge. Mina punkter rörde även könsorgan.
Har själva reproduktionsakten någon betydelse i symboliska/religiösa termer? Att man har något inuti en annan människa? Att man fokuserar intresset för könsdelarna så enorm, porno; representerar de livets verktyg? Fruktbarhetskult?
Varför är människor intresserade av andra djurs könsorgan?
Mina påståenden “Ifrågasätt auktoritet” och “Respektera människor” lät jag trycka upp på en lång t-shirt. T-shirttryckeriet fick å och ä rätt efter att jag visat dem. Stolta. Tillbaka till stugan. Jane ringde och inviterade mig på middag till hennes hus i Albany med medförd mat. Hon var liten och söt och rolig. Vi skojade mest jag i John stil (min vän i San Antonio). Hennes rumskamrat Susan kom över med en blyg kille och de drog. Istället kom Judy och Bruce.
Vi åt ensamma och tog sen bussen ned till Berkeley för att hämta röka, Men det var låst och vi hamnade på Café Mediterranean. Höll händer och jag pratade en del, hon lyssnade. Oj vad hon var sensuell, söt och underbar! Det hela var hur fint som helst.
Men när jag kysste henne vart hon spänd. Till sist gick vi upp till Johns ställe och rökte. Polarna från LA var där så det var trångt och stökigt. Hon erbjöd sin soffa. Vägen hem var underbart hög, gatan skrattade, hon skrek och jag flinade. Allt var upp och ner och ut och in. Fnitter. Efter några försök kom vi hem. Vi satt på en busshållplats och sakta, sakta, varsamt och långsamt (med allt högre känslonivå) kysste jag henne. Ahh..
När vi kom hem var Judy och Bruce där. Vi två fnittrade och jag var tyst för att inte låta vansinnig. Jag snackade lite svenne och så några svordomar. Direkt efter fick jag höra att Judy förstod svenska. Gulp!
Det tog ned mig till en mer talför nivå. Jane valde en soffa och satt med mig där. Efter lite trevande så smekte jag henne kraftfullt och kysste henne lika sakta men med mer kraft. Vi kom tätt tillsammans. Allt var så underbart, fruktansvärt öppet, som om vi var gjorda för varann. Som om det var sant om “den ende”, “den rätta” osv.
Men den mest gripande tanken var att vi gick så bra ihop för att vi kände igen varandra (déjà vu). Reinkarnation. Hon tittade på mig när jag förklarade och mumlade “Oh God”. Jag var gripen och allt var så spänt som om det var övernaturligt. Jag frågade om hon såg en skymt (glimpse) av Gud, eller kände igen sig, men hon svarade inte. Jag blev vettskrämd och sa att det kanske betydde att jag var Jesus Kristus. Allt nästan för mycket för mig. Så nära nervsammanbrott har jag aldrig varit.
Hon var så fin och gullig. Sa att hon gillade mig och ville inte gå men lämnade ändå mig i soffan. Ett missförstånd klarades upp. Jag reste mig upp och frågade henne om hon sa “Vill du leka med mig eller gå och lägga dig?”. Så var dock inte fallet.
31 juli – 1 aug, Albany
Jag hade lite mardrömmar och spänd kropp. Men natten gick över och den fina önskade morgonen kom. Det är en annan historia. Den fortsätter nu kl. 13, 1 aug.
Jag sov oroligt och vaknade kl.6.00 Upp och kissade (gick genom hennes rum). Hon räckte ut sin hand och vi småpratade tills jag resolut (nästan) kröp ned i sängen. Hon är ett underbart stycke. Tyvärr måste hon upp och jobba (hemska tanke). Vi åt frukost tillsammans med Judy. Och allt var så fint och överensstämmande. En promenad till busshållplatsen blev en lustfärd, att sitta där ett stycke dramatik. Resan en färd till paradis . . . Hon ville inte släppa mig, en sån’ skön känsla. Jag kan inte få nog av henne.
Jag drack kaffe sen på fik och mådde finfint. Det slog mig (tidigare) att gå till Berkeley, fem km. Så jag gick hem till John och Jack vid niotiden.
Polarna från LA var vakna och jag gjorde mig vacker (duschade och rakade mig). Gick till ögonläkare för att prova ut linser, otroligt jobbigt. Sen mötte jag Ray och vi rökte på helt öppet utanför studentföreningarnas hus, ASUC House. Gick en lång promenad till en ekologisk affär med bögar.
Jag var lätt distraherad när jag köpte min henna. Jobbigast av allt var att finna en schysst väska, en handväska för män och kvinnor. Det tog mig säkert två timmar tills jag gav upp och köpte en läbbigt praktisk sak, Faktiskt Riktigt Fin (FRF).
Jag åt lite mat och pratade med John och Greg. Schyssta polare. Jan, den danska diplomatsonen, och en schweizisk tjej stämde träff på Café Renaissance. Innan så åt jag med LA-sällskapet och John. Sega burdusa typer. Jag var utanför. Diggande inte vinhävandet.
Hela tiden fanns Jane i skallen. Även i flera timmar på caféet. De jag stämt träff med kom inte så jag pratade lite med en deppis tjej. På vägen hem mötte jag Greg. Han tog mig till två barer. Vi kom att prata om min återresa (och Janes). Tänk om man skulle stanna i Kalifornien till 15 oktober? Och lära känna stället med Jane. Oh, henne vill jag ringa och tala om för henne och vill ha hennes ömhet nära. Här helst, Hon behöver mig/jag henne. Vi två mot alla andra!
1–2 augusti, Berkeley/Albany
Jane ringde tidigt och störde mina giftastankar. Vi möttes nere i Oakland och vandrade runt på ett muséum, klängandes på varandra (tavlorna var osynliga). Vi struttade runt Berkeley och kysstes. Mina kontaktlinser var klara och det svårt att ha dem först. Riktigt svårt. Det lättade lite men fortfarande svårt.
Vi gick upp till Johns ställe och jag avbeställde biljetterna. Hon berättade sen om sina problem med sex. Hon hade inte haft samlag tills hon var 21 och måste till sjukhus för att skära upp mödomshinnan. Hennes make i England var inte så bra i sängen heller. Taskigt värre.
John kom tillbaka och vi åkte iväg i en liten sportbil för att köpa vin. Åt tillsammans med Ray och Donna (Johns date). Jag var lite sarkastisk mot Ray tror jag, i alla fall blev han lite sur. Vi satt kvar en stund. Efter strul så kom vi hit till Albany. Judy och Bruce var här. Det var skönt att snacka svenska med Judy.
Bruce är underbart naturligt. Hasch. Jag fick en känsla under kvällen av att det kanske inte är så rätt, jag vet inte, det är inte lika underbart nu. Mera som jag ser mig utanför henne, henne utifrån. Vi kelades och sov till morgonen. Då vi älskade som nyförälskade, bra. Vi låg i sängen till 13, pratade om familjen, resor osv. Jag vet inte som sagt. Tvivel. Det blir nog flera ändringar på vägen.
2–3 augusti, Albany
Vi sov länge, älskade (underbart) och klev upp sent.
En henning av hennes långa hår som gick ned till baken började ganska festligt. Mina linser gick lätt i, plopp. Efter en skön em. åkte vi till Susan och Gregs ställe (med vin och Kaluhalikör). De var söta och bjöd på currymiddag. Greg tog oss ut till piren efter en full middag. Susan babblade vilt. Det hela var underbart skönt.
Vi rökte braj här och älskade (missionärt). Jane var lite sotis på Susan (som var kåt, kul, men inte som henne). Den natten drömde jag om att bögar överföll mig och ropade på M (den norrländska undersköterskan i Uppsala, men menade Jane. De är så lika till sätt och syne). Vi älskade i morse, än bättre.
Jag stack sen till John för att göra i ordning för resan till S.F. Han sa att jag kunde bo där tills något annat händer. Klart schysst. Värre var mina linser. Det tog mig 20–30 minuter innan den vänstra prylen gick och senare på t-banan till S.F. var det helvete att se ngt. Ögonen tårades och de smärtade. Strul och spårvagn tog mig till svenska generalkonsulatet som hade stängt. Pyton. Så jag roade mig (slöade dvs.) nere vid Fisherman’s Wharf. Halvkul. Efter en “bögig” väntan i parken kom min flicka och vi tågade till ett punkfik (Café Flore).
Igår (2 aug) och idag sa hon att i tisdags var hon ute med Kent och knullade. Det gör detsamma men hon ska vara ärlig. Vi tog en buss till Fisherman’s Wharf igen och drack ginfizz (gott). Efter mycket strul kom vi till Hyatt Regency, ett fint hotell med bra musik. Trötta fick vi sen hem, rökte gräs och älskade fint tills Judy och Bruce störde oss. Så synd.
4–5 aug, Albany
Vi latade oss ett tag i sängen men for strax iväg till Nordic House i Oakland för skandinaviskt smörgåsbord. Men ack, det var inte färdigt. Så vi struttade upp till Telegraph Avenue och Johns lägenhet. Han är skön. Vi rökte lite och pratade. Jane och jag flummade omkring, speciellt jag. Nere vid trummorna fanns Bruce, sköna rytmer!
Väl tillbaka efter en fika med John och Donna for vi i väg med Greg och Diana till ett födelsedagskalas. Richard hade party (ser ut som Stig Vig) med ett rockband. Det var massor av flickor där och Jane hade kul, särskilt efter ett par öl. Men det hela fortsatte på en annan överklassig fest. Många fina kläder osv. Tyvärr så åkte vi hem till Albany och sov gott med två kuddar.
Nästa morgon åkte vi till Oakland för att hälsa på Jan (dansken från Vietnam) och en schweizisk tjej. Snart gjorde jag bort mig med att säga om en kvinnokämpe, “Åh, inte lesbisk?!”. Ganska klantigt. Sjönk genom golvet.
Men sakta repade jag mig med Erin, Susan och Megan (en 15 månaders baby). Vi bestämde oss för att åka med fyra hundar och öl på picknick. En ryckig (på/avtändning?) skallig svart man med saxofon kom med oss, Wollie, Det var skönt att se bergen, dalarna, viken (the Bay Area) och The Redwoods.
Vi gick omkring, Erin och jag, och åt till sist en underbar stek med sallad. Mm. Wollie lirade sax och Jane lekte med ungen. Det hela var så familje-moderligt, jag kände (det) tillsammans med Jane. Erin pratade på om amerikansk historia mm och vi satt hos Jane en timme. Erin var nervös (Susan sa att Wollie dricker), men det var ok. Vi badade och pratade länge. Hade dock inte ork att älska.
6 aug, Albany
Jag hälsade på John i morse och vi åt frukost, låg och läste The Drifters igen. Slöade. Sen drällde jag runt universitetet och fann en stängd skandinavisk institution. Mötte Jane kl. 13 och jag ville åka runt världen med henne.
Mera dräll och prat med folk på gatan (och en jobbintervju hos Personal Independent Living där Jane jobbade med handikappade, segt). Genom Joe Tombani tog jag mig in till lägenheten i Albany och väntade på Jane. Vi tvättade kläder och köpte mat. Hon var sååå trött. Taskig kommunikation.
Men vi rökte med Judy och åt en god middag med ost och vin. Planer gjordes upp, lämna Kalifornien 22 aug för NYC, där 22 aug- 6 sept, sen till Sthlm o London 10–14 sept (Janes födelsedag) och sen till Uppsala 15 okt. Det är kul att planera. Nu måste jag hitta ett jobb och knega för “familjen”.
7 aug, Albany
Som den arbetslöse jag är kunde jag sova till 19. Men obetalt jobb väntade, disk och tvätt. Berkeley var som vanligt. Jag hängde runt som vanligt, kollade ögonen, ok, jobbintervjuades, ok. Solade, lyssnade på gatumusikanten Bob.
Sen handlade Judy och jag. Jane kom hem mitt i en diskussion om äktenskap med Judy. Hon har samma åsikter som jag. Vi åt till sist men Jane var nedstämd. Så vi pratade igenom allting. Inte för att se mycket blev löst men det känns bättre. Hon är så säker på sin kärlek. Jag bara flummar runt, är oansvarig. Det måste hålla i längden (skämt). Inte fan vet jag. Jane är ovanligt trevlig/söt/go osv men hustru? Vi ska bestämma oss när jag kommer till England. Hjälp!
8 aug, Albany
Jane, den giftasgalna och Jan, den envise ungkarlen, bråkade hela morgonen över detta menlösa ämne. Till sist bestämde vi, jag, mig, för att det skulle vara ascool. Klart flummigt.
Men, jag rökte och var borta för länge, bl. a till the Free Clinic för att ta blodprov. Vi mötte Susan och jag blev lämnad ensam. Upp, ner, omkring Café Mediterranean med Siddharta, Hesses lilla bok. Det var så mysigt att läsa om hans upptäckter. Jane kom och vi gick för att leta efter kläder, flummiga. Sen åt vi mexikanskt, bläh. Kvällens höjdpunkt var två filmer med Bogey för 2,5 dollar. Han är såå cool.
Hela dagen tänkte jag på Hasse, Dagge, Staffan och alla andra Uppsalaflummare och hur de skulle gilla det här. Det slog mig oxå att anarki kräver eliter. Det fodras en speciell slags oegoistisk människotyp. Ingen mera skräpmat. Finnarna blommar.
9 augusti, Albany
En fin dag för förströelse och förstörelse. Vi shoppade loss här i Albany men fann ingen sill, nej nej. Däremot hittade jag Renat, ahh.
Dagen innan slog det Jane (eller hon bestämde sig för) att hon inte behövde gifta sig (!). Så vi tog bussen till Nordic House i Oakland igen för mer sill och dill och gräslök. Greg och Susan skjutsade mig hem, ren slump att de var där. Jane var hög och söt.
Jag tvättade barnet och mådde prima, finfint (fyra brev skrivna i morgonsolen). Edna, en av Janes handikappade skyddslingar, kom och var lite snäsig. Senare kom Judy, Greg och Susan. Vi åt sill med alla tillbehör. Mums.
Jag pratade om Karl Marx, Sverige och verkade tråka ut en del, Haschet flödade och alla degade loss och sen stack de. Själv somnade jag på en soffa kl. 22 på kvällen. En typisk svensk middag. Alla fulla och går hem tidigt. Hemlängtan igen i morse efter Karin Larsson-Cohn, Helena, Barbro, m fl.
10 augusti, Albany
Jane lämnade mig med disken sedan igår så jag strulade runt huset ett bra tag. Tog mig sen till Dervish’s för att läsa platsannonser. Taskigt med jobb. Vi sammanstrålade och sprang än hit, än dit. Upp till John, Jag lyckades komponera tre vykort, skojiga.
Snart nog så måste jag dra hem (den tunga kroppen) för att “linsa”. Snart kollapsade alla funktioner och jag slaggade till middagsdags. Vi tittade i tidningarna men inget lockade mig. I sängen vid halv åtta älskade vi höga, det kändes som om jag kissade i henne. Radio 94 hade ett folkmusikprogram om The Weavers, Pete Seeger, Guthrie m fl. Bra med en “svensk” presentatör. Lugnt och fint. Det vart en fin kväll med ägg och kaviarmackor. Ännu en jobb/aktivitetslös dag.
11 augusti, Albany
Los Klantos.
Dumt nog stack jag ner på stan tidigt för att börja ett diskjobb hos matserveringen Steve the Greek. Fin morgon, dock. Han sa ja och jag skulle först “lära” mig idag och jobba för lön imorgon. Efter ett jobbigt, stressigt, tvåspråkigt, hetsande arbetspass delade jag ut kuponger med erbjudande om “gratis” glass i 4–5 timmar. Helt kommersiellt skitäckligt. Jag mötte många schyssta polare men hade inte tid att snacka med dem.
Började fundera på att sluta när den 4e rykteshistorien kom om Steves osunda arbetsgivarfasoner. Jag försökte på honom att säga något om lön men “busy, busy”. Till sist stack jag och Jane till George, en handikappad vän. Svårt att kommunicera men en god middag och gräs gjorde susen. Vi gick omkring för att hitta ett party men fann inget. Sista utposten blev Café Mediterranean. Gick förbi Steve the Greek men inga pengar. Det gör mig förbannad! En lift hem efter en lång, lång dag i solen. Om jag skulle dra till Oregon?
12 augusti, Albany
En trevlig dag i Palo Alto, Silicon Valley.
Judy körde mig och Jane dit för att gå på ett födelsedagskalas för hennes mormor. Det hela var avspänt med många fina släktingar som Jane. Steve, Chris med flera Judys föräldrar var sköna, rysk-judisk härkomst med mellanspel i Argentina. Samma ålders, 30–40, den generation som nu måste kompromissa och har fått barn.
Synd att jag ser detta nu och inte om 5–10 år. Eller är radikalismen “rätt”? Det hela är fascinerande. Månget prat om historia/kultur/platser osv. Och en underbar middag med skinka och kisch (omelett, quiche). Vi stannade kvar en stund med föräldrarna. Jag talade i med Kerstin H. om att ses inne i S.F. på onsdag. Min vänstra lins sprack upp och det är inget för mig. Nope.
13 augusti, Albany
Jane var söt och så, men måste lämna boet tidigt.
Jag diskade och drog 100 kopior av ett flygblad om Steve the Greek. Det pirrade i magen. Men med modiga steg tågade jag först till plasmadonationer (fick 10 dollar). Tyvärr vart jag sen, Jane väntade men var glad att jag kom.
Strax därefter steg jag in i Steve the Greeks kök men fick inget vettigt svar. Så jag började dela ut mina flygblad om att Steve lurat mig och andra på pengar. Fem minuter senare sa han till mig att komma kl. 21 ikväll för att hämta pengar.
Nöjd gick jag till Café Mediterranean där jag mötte Jane. Där fick jag support för strejk och bojkott. Men det var långa timmar och Jane var trött så hon åkte hem. Själv slöade jag på universitetet, sov lite, drog igen till Café Mediterranean. Där jag pratade politik med några tyskar. Klart trevligt.
Mindre trevligt var det hos Steve the Greek där tre poliser väntade och började fråga om arbetstillstånd. Usch. Men sanningen kom fram och jag fick mina pengar. Då frågade en poliskvinna om mitt Social Security number och arbetstillstånd vilket ledde till att jag fick lämna tillbaka pengarna trots allt.
Polisen antecknade mitt passnummer och ska visst skicka det vidare till immigrationsmyndigheterna. Frågan är om jag kan komma hit till USA igen. Richard väntade utanför och jag stack tillbaks till Café Mediterranean med min berättelse. De var trogna kamrater, tyskarna och mina vänner.
Senare. Vi ska åka rullskridskor idag. Richard kom ner och vi och John drack öl och pratade. Sen stack vi till John och jag ringde Jane som var fly förbannad. Arg. Richard tog mig hem och efter ett långt övertalande så gav hon med sig om min aktion med flygblad och poliserna. Det hela var jobbigt. Jag skulle ringt henne tidigare. Även om rullskridskoutflykten med tyskarna.
Hon var arg även denna morgon. Allt är upp och ned. Hon ringde nyss, gråtandes, mera trubbel. Att det ska vara så svårt att leva lätt och rätt. Strul, frustration och stress skadar många människor. Depp, depp. Nu ska väl ändå nån ringa, nån tysk eller så.
14 augusti, Albany
Rock’n’roll.
Men ingen ringde utan jag skrev tre brev hem. Vid lunch gick jag ut och liftade till Berkeley med en ring på vä ringfinger. I gymnastikbyxor och med nytt barr gick jag omkring Northside och fann ett fint fik. Jag försökte få tag i Jane men lyckades inte.
Gratis buss hem till Albany. Bruce och Judy var här och packade. Jag skrev en artikel om amerikansk Europeanism. Klart meno. Judy körde mig till Berkeley och Jane var älskvärd. Vi skulle på konsert i universitetsaulan. En komiker i Lenny Bruces stil inledde och var rolig och sarkastisk.
Sen kom Rickie Lee Jones. Mums! Hennes band spelade på ren glädje och Rickie var sååå cooool! Självparodisk. Hon sexade och spexade mellan sångerna. Rock’n’roll går direkt in i magen, kulan, hjärtat. Hon ville inte sluta, gjorde Twist and Shout, Elvis rock. Vi, Jane överförtjust, gick med Greg till en jazzpub för att lyssna på Larry Blakes band. Jag för att leka Ulf Lundell och bli full! Rock, rock, rock.
15–16 augusti, Albany
Sverige!
Det var ett tag sedan jag skrev men i stora drag så rökte vi och älskade. Jag gjorde optikerbesök och lagade mat. Vi satt på Café Mediterranean med tyskarna ett långt tag. Daisy är rolig. Tog tuben BART över till San Fransisco.
Snart var jag i svenskt/skandinaviskt flicksällskap med Kerstin, en söt väluppfostrad skånska men klämmig, Bettan, en hejig Boråstjej, Edit, en tyst pillemarisk danska och Anna, en tyst innesluten tjej och en till Anna, som var en vanlig redig tjej.
Vi fick ut och åt och hade trevligt. Tyvärr så stack vi till ett musikställe där sex killar sjöng jazziga låtar i stämmor. Bra. I början var det svårt att se vem man skulle rikta in sig på. Det var underbart att vara ute på vift igen. Det kommer allt bli svårt att anpassa sig efter Jane.
Efter lite strul så kom vi i väg. Kerstin lovade skjuts men bensinen skulle snart ta slut. Så i 1–2 timmar åkte vi runt Albany, Richmond, San Pablo för att övertala någon bensinstationskille att hjälpa oss efter midnatt. Vid halv två klev jag in hos Janes och Judys hus och fann Jane i tårar med ett brev där hon sa att hon hade “läst” denna dagbok. Fy faen! Jag skulle ha ringt från San Fransisco.
Fan, jag vart sné och började tänka på att flytta. Hon gav med sig och vi var ok. Men det satte spår. . ..
Idag, den 16 augusti, slöade vi och åt. På skoj rökte jag igen och blev stenad till max! Köpte plommon och morötter! Åt konstant. Jag slog upp lite Renat vodka med SevenUp läsk och kom på idéen att sluta leka intellektuell snobb för att istället knega och köra motorcykel (trail, motocross). Ha ett någorlunda jobb och få riktiga arbetskamrater. Vi får se.
När jag började tänka på mitt hus i Luthagen, Jocke Holmdahl (som jag inte var så schysst mot alltid) så grät jag mitt i hans brev till mig som jag nyss fått. Det kom från hjärnan med hjälp av marijuanan. Usch, men skönt att grina.
Jag klottrade över hela brevet. Amatörkulturen flödade. Vi måste satsa på amatörerna. Jag sov sen lite och stack till Berkeley och Café Mediterranean. Där satt Daisy och en flummig tysk kvinna, Eve. Vi kom närmare varandra och såg på fina vykort.
Dagens höjdpunkt var två Woody Allen filmer; Bananas och Everything you always wanted to know about sex. De var skitroliga, typiskt min humor och med pinsamma personliga perversioner (som jag berättade för Jane om). De gick tidigare och jag stack till puben för att igen lyssna på Larry Blakes rythm’n blues/jazzband där en saxofonist fick mig att igen tänka på att spela sax själv. I Göteborg med Dagge och Journalisthögskolan kanske. Fick skjuts hem och mår vanligt, cool, trött, men bra att skratta. Gråta bra med.
17 augusti, Albany
Deg, degare, degast. Degas1.
Jag slöade länge, låg och läste, blev hög, slött leverne. Men jag fixade biljetter till Sverige från och med 2 sept. Jabbis.
Höga satt vi och drack SevenUp, åt glass, drack Renat och åt banan. Underbar stund att komma ihåg tillsammans, att minnas. Judy lämnade oss, synd. Vi åt Big Mac och gick på bio (mitt förslag, A little Romance och Murmur of the Heart). De var båda franska lågmälda intellektuella filmer om barn som vill bli vuxna. Roliga men Jane var såå trött. Hon somnade.
Själv satt jag uppe till halv två och läst ut The Drifters. Men nu är jag slut och vill sova. Godnatt alla små fina barn, gonatt. Knullade vilt, orgasmfullt!
18 augusti, Albany
Strul med Susan och Greg gjorde oss till sist blasé med deras tider.
Vi åkte alla in till S.F. för att åka rullskridskor med Daisy, Eve, Silvia och oss fyra. Efter flera om och men så började färden. Trögt till en början men jag fick in min slalom- och skrillerytm. Jane blev putt för att jag åkte före (som väntat).
Men hon blev duktigare på två försök. Det hela var klart trevligt och vi rökte lite. Efter det gick vi och åt pizza (och Jane flyttade till mig bland soffplatserna). Själva fikade vi efteråt och tog buss- BART-buss hem.
Vi mötte en polare, Paul, på bussen. Här hemma köpte vi glass och snacks och jag fixade en snackmiddag med champagne och drink med glass variant. Jane och jag pratade om våra respektive familjers problem. Hon stupade i säng vid midnatt. Vi var rent ut sagt döfulla.
19 augusti, Albany
Castro Street fair!
Degos, degos, bakis igen. Sent tog vi oss till Castro Street Fair i S.F.:s bögkvarter. Där var det ett spektakel och människor utan dess like. Jane fick fobi (för mycket folk) och var lite småsur hela tiden.
Alla var homos/lesbians/transv. Underbara kläder och grejor. Det var en öppen kåt atmosfär. När jag stod i en kioskkö med bara män tog någon mig i skinkan och flinade inbjudande men jag skakade på huvudet. Goda smårätter (ej ostron) och öl och Southern Comfort. Jag visste inte om att detta var gaykvarteren, annars hade även jag klätt upp mig.
Vi mötte Daisy och Libby på bussen. Så synd att Jane är hämmad på sitt sätt men hon är också en faghag som hängde med bögar för att spana in snygga killar. Jag ville se ett punkband och hon ville inte bli lämnad ensam. Vi tog en buss dit och hem. Underbar utsikt. Denna dag kommer jag aldrig glömma. Hoppas att kunna komma tillbaks hit igen. Rockade loss.
20 augusti, Albany
Vi drömde båda om Castro Street Fair, efterflum.
Jag slöade, postade grejor och läste schysst biokemiskt grejs i antropologiboken Human animal. Tänkte på vad min biologilärare på Skrapan K. Berg lärt oss. Det var intressant.
Jag liftade till Berkeley och lekte turist i Janes skjorta, min blåa jacka och shoppade till systrarna och pappa. Det var kul. Sen gav jag blod i 2,5 timmar. Ej kul. Snackade med en 40-årig likasinnad. Vi mötte Jane, Paul och hans syster Pam på Café Mediterranean.
Trevliga men vi måste gå och käka middag på Hare Krishna stället. Fri mat mot att man lyssnade på en hindupräst med rakad skalle och tofs. Jane lyssnade men jag lät nog cynisk. Vi mötte Paul och Pam igen och stack hem till deras hus, ett stort gammalt hus med fem per, Kollektiv. Mysigt värre. Där fanns även en granne, Steve, som liknade Micke Ranerås. Vi rökte hasch och marris och hade en jävligt trevlig kväll.
Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Marijuanasnackadet och tankarna flöt rätt ut. Vi gick sen till Larry Blakes jazzbands spelning. Steve och jag pratade “semantik” (amatörvariant).
Det var otroligt hemtamt/mysigt/avspänt. Öl, öl . . . jag glömde att köpa Jane en öl (tydligen engelsk vana som jag inte behärskar). Vi måste åka hem till sist men de stannade vid busshållplatsen och var så goa och glada. En fin kväll, just vad jag behövde. Vi missförstod varandra fortfarande ibland, Jane och jag. Kass kommunikation. Nu vill jag läsa antropologiboken The Human animal igen eller sova.
21 augusti, Albany
Så det var en annan, ännu en dag med marijuana, vin, mat.
Strul med Libby men inget ikväll. Jag besökte ett shoppingställe och åkte till Berkeley. Där fann jag en batiktröja till syster. För att dela en joint gick jag upp till Richard och John. De var trevliga som vanligt. Vi rökte och jag flög bort bland raderna i tidskriften The Rolling Stone.
Jag ringde George och fick sen jag i Jane, halvspringande på campus. Vi åt indisk halvmesig curry och såg Woody Allens filmer Manhattan och Annie Hall igen. De fick mig att känna för New York. Jag sögs dit igen, det var underbart. Hans filmer som dessas är så otroligt verkliga. Vi åt pizza och drack vin efteråt och tog sen bussen hemåt. Småpackade. Hemma fanns ett vykort från Jane med James Dean på. I love her.
22 augusti, Albany
Jag var kär och kåt (2 ggr).
Hon var söt och fin. Vi hälsade på George och var trevliga. Sen åt vi “smörgåsbord” på Nordic House i Oakland. Smådåligt. Vi gjorde sen ännu en påhälsning hos Susan/Megan/Erin. Först var det småtrist men vi blev inbjudna på middag och gick och tjackade vin. Vi sov båda en stund och åt med Evin. Jag var tyst och meddelsam.
När dansken Jan till sist anslöt sig så började karusellen. Han var gay och vi hade några dispyter över diverse politiska ämnen. Men roligast var att gå ut på pub med honom och Jane. Jag kysste honom och vi “freakade ut” hela stället. En vild killjagarfärd fick oss till sist hem hit efter att Jane the faghag och Jan the homo spanat in sexiga killar tillsammans. Fan så kul man kan ha när hämningarna släpper loss.
23 augusti, Albany
Stress, strul och stupa i säng med Jane.
Blodtörsten tillfredsställdes igen. Jag hälsade på Richard och John. Vi satt på Café Mediterranean först ensamma i tystnad. Men sedan kom Jane. Edna och Susan. Jag blev rastlös hela tiden, ville göra alla ärenden.
Jag kom iväg i alla fall och köpte fem billiga LP, tog turistbilder. Filmen klantade (frustrerad), linserna var där (blandade känslor), bröd, ett sista besök på Café Mediterranean med en berlinare och där jag skrev ett vykort hem till Leif B. i Uppsala.
Ringde Bettan som var “hemsjuk”, skönt snacka som Jane avbröt. Jag kunde inte sätta i mina kontaktlinser. Och blev förbannad. Rastlös, åka kl. 15? Lagade potatis- och morotsburgare. Goda. Rökte, Hämtade kort, fina av Jane.
Allt blev flummigt. Jag var borta. Partyt var småtorrt, men Kent var schysst. Jag dansade lite, drack och åt massor och Jane blev döfull. Kent och hon var ensamma länge (hihi), Clyde och jag snackade förtroligt. En jobbig dag.
25 aug, On The Grey Rabbit Bus
Jane var utan jämförelse mest bakis. Kunde knappt gå. Hemskt! Jag packade snabbt och ringde SAS -åker kl. 19-30 den 2 sept, jabbis!
Jag fick ihop ett “brev” hem. Jane och jag käkade mackor och drack mjölk ihop. Vi kramades en stund, gick ut och småbråkade lite (jag!) över frimärken. Till sist kom jag iväg och saknade redan Jane. Vi fick vänta ett tag för att packa hippiebussen The Grey Rabbit som skulle ta oss till New York på fem dagar. Det var en samling resenärer ungefär som jag, en del äldre, en del yngre. Jag kom i samspråk med Dave, en judisk 25-åring som studerar lingvistik och vi pratade sånt blandat med atomfysik. Höga.
Det var en mysig stämning som om vi alla hade något gemensamt. Hörde ihop. Barn av 60-talet. En del försökte vara coola.
Själv så skämtade jag (dåligt?) stundtals. Vi åt tillsammans och delade allt. När det blev dags för sängdags så blev allt genast trängre. Jag hade ett par fötter nära mitt ansikte. Runt omkring mig var det kroppar, en fin känslokontakt. Jag började fantisera om gruppterapi, dynamik (?) och hur det skulle vara om jag bjöd in alla mina vänner, nakna, sittandes, hålla händer, berätta om sina första samlagsupplevelser.- man måste kunna göra sånt. Och så funderade jag på att flippa ut totalt (som vanligt). Natten blev lång och trång. När vi kom till Nevada så blev det vilda prärier, lite som fjällandskap. Jag sov lite till och vaknade bland saltsjöarna i Utah. fantastiskt.
Tristessen kom över mig dock så jag läste lite magasin och prata med Catherine, Oubie och tjejer(na). Nu sitter vi alla på ett fik mitt ute i ödemarken. Jag åt min medhavda ranson tillsammans med James och Lother. Det är mitt på dagen, stekhett.
26–27 augusti, Grey Rabbit
Mera resa. Mera marris. Mera vin och aprikoser!
De fick mig att fisa, beklagligt. Hemskt och magsmärtande. Det var småtrist ett tag. Catherine och jag delade på ost och kex. Jag fes oupphörligen inne i bussen. Vid midnatt nådde vi heta källor som vi stannade vid och badade i. Säkert 40 grader och månsken.
Luktade svavel (apa) och ändrade färgen på min ring. I morse pratade jag med en judisk israel om israeliska araber med mera. Vi passerade Denver, Colorado (där Allen Ginsberg huserade intill i Boulder) vid 5–6 tiden, då jag inte mådde så bra. Men mage är i olag. Nu är vi på en smörgåsbar mitt i Nebraska. Meno.
28–29 augusti, New York
Vi kom allt närmare varandra. Jag blev vän med tyskan Anna, fransyskan Silvi, tysken Lothar m fl. Och den flummige Bryan talade om allt som hade varit den s.k. counter culture.
Det var så skönt att möta någon som känner till detta i min egen årskull. Han skrev ned en not med litteratur jag måste läsa för att bli en sann och lärd bohem, en countercultural wise guy and a beatnik beyond the 20th century:
J.A. Michner, The Drifters (som jag nyss läst ut)
John Steinbeck, Travels with Charley
Lenny Bruce, how to talk dirty (som jag också nyss läst)
Charles Dickens, Great Expectations
Leo Tolstoy, War and Peace
Tom Robbins, Another Roadside attraction
Hesse, Siddhartha (se ovan)
Abbie Hoffman, Steal this book
Mark Twain, Mysterious stranger
Ambrose Bierce, Incident at Oak Creek Bride
F.W. Wright, The Living City
Jack Kerouac, Visions of Cody
Oswald Spengler, Decline of the West
James talade om religion (zen) och filosofi. Vi kom på att ha mycket gemensamt. Rökte en del kan tänkas.
Maten tröt så jag tiggde mig fram. Fick ihop 2 dollar till middag.
Ett kliv över till den spontana (kriminella) sidan när jag duschade. Det var inte tillåtet för andra än den kokainsniffande chauffören men, läckra jag och några till, smet in. Yeah!
Vi glömde Ronny och klantade oss när vi skulle tjacka vin. Chaffisen ville inte släppa in oss och en pressad situation uppstod. Den avtog och strax småpratade vi igen. En amerikansk danska (från Afghanistan?) “klängde” sig mot mig men jag var inte intresserad. Anna och jag pratade kärleksproblem.
Jag glömde att säga att Linda och jag, en tjej som ska till Norge, hade ett ännu bättre snack om kärleksaffärer. Varför fortsätter man även fast men vet att det kommer att krångla precis som vid den senaste affären? Vi kände mycket på samma sätt. Mot slutet kände vi oss lite bissna på att bryta upp. Men STRUL fanns där och det blev rörigt med frukost på gatan i New York.
Alla ville gå in till en restaurant tillsammans. Anna, Lothar, Silvi sitter nu med mig och min Fjällräven ryggsäck som jag inte kan eller vill bli av med. De lugnar ned sig så smått. Jag svettas inte så förbannat längre och snart skall jag ringa min polare i Lower Manhattan/East Village, konstnären Charles J. Stanley, aka. Carlo Pittore aka. Il Pittore Euforico.
Då får vi se vad som händer. Undras om galna Cate är i stan? Det vore finemang. FET RIK TURISTO – JAG!
29 augusti, New York
Jag sprang runt stan med Lothar, Sylvi, Anna, bland annat in i en butik med punk/avlagda militärkläder/ färgade batik.
Köpte ett par lila och ett par rosa tunna jeans, lila t-shirt utan ärmar. Fint. Men jag ville ordna upp min scen/clean up my act, så jag hälsade på Luiza Valenzuela, den argentinska författarinnan. Hon var lite kylig men snäll. Dottern Annalisa var inte där. Jag skrev ett brev till henne och gick hem till Charles.
Han var hög och omväxlande rolig och allvarlig. Men det som fick mig att tänka var när en polare till honom, John, kom in. De båda hade så kul tillsammans att jag kände mig klart dum och utanför. Dum för att jag inte hajade deras gimmickar och lustigheter och artistiska utsvävningar. John pratade med mig på ett helt annat (småbarnsnivå kändes det som, ett klart taskigt språkförtryck) sätt. John gick med menade hemlighetsfulla blickar till Charlie.
Aha! Mysko! Så jag sa till honom att jag inte hajar ett enda dugg av hans konst och hans egenheter. Han svarade med frågor och satte mig på det hala. Klart nervöst. Men efter ett långt ordkastande känslosvall kom hans homosex fram. Det var ju väntat men ändå. Han trodde att jag ville göra något med honom (bara på skoj, sa sen att det inte finns kärlek).
No.no. Jag retirerade tillbaka upp i hans loft i studion där på 10e gatan i East Village när hans släktingar knackade på och läste resten av alla tio brev jag fått. Rent otroligt. Ann, Calle, Hasse skriver bra brev. Det var skönt att läsa dem mitt i denna explosiva röra. Charles massage innan släktingarna kom kändes fint först men något saknas. Sex med någon Uppsalapolare kanske, men med Charlie? Nä.
30 augusti, New York
Frukost med Charles och hans tokige granne David som bråkat med mig i våras.
Vi kom överens bra och skildes åt som vänner. Jag gick till MoMA muséet för att träffa de andra från Grey Rabbit. Vi möttes, degade och gick sen till Central Park. Småtorrt, särskilt när vi skulle äta. Jag mådde pyton och hade mycket riktigt diarré. Mums.
För att få ihop något Charles i konstväg gjorde jag ett litet collage, rätt ok tycker jag. Vidare uppåt stan till Lone Star Café för att se Country Joe McDonald & the Fish. Förbandet var uselt men CJ&F är underbart rockigt bluesiga. Det svängde. Joe själv var såå cool, rörde inte min, medan gitarristen skämtade. Det var ett väl inrepeterat uppträdande med banduppspelningar, playback. Men känslor fanns ändå, swinging.
Jag skojade med Anne, skrev små lappar men inget uppseendeväckande. James hade gräs och jag stenades. Urrk. Vi skildes åt efter det att jag frågade vad vi skulle göra imorgon. Pinsam tystnad. Ajö. Helt apropå så träffade jag på gatumusikanten Bob från Berkeley där på Lone Star Café i New York. Det värsta i slumpväg (?) jag varit med om hittills.
31 augusti, New York
Upp och i väg!
Ringde fotografen Suzy Kaufmann, den 35-åriga Uppsalakontakten som jag sett i våras och stack sen till Olden Camera för att kolla in begagnade kameror. Fann en halvdan men ok kamera. Jag lämpade av lite kläder hos andrahandsbutiken Everything for everybody. De verkade inte så värst glada.
När jag kom hem till Charles var han där. Vi drack thé och hade skoj. Mycket avspänt och skönt. Jag fick ihop två brev (till Lotta n och Jane). En långpromenad runt Greenwich Village för att hitta filmrullar. Många fina filmobjekt. Jag träffade sen Suzy Kaufmann vid tvätten där vi sett i våras. Vi småpratade om ditt och datt. Hela kvällen förflöt i ett småmysigt flyt.
Vi hälsade sedan på en konstnär, åt falafel, hälsade på ännu en konstnär (rik kvinna med öppet hjärta). Till sist så köpte vi frukt och Suzy fixade en sallad. Telefonen ringde och avbröt ideligen vårt samtal men jag överlevde. En fin kamratsting (?) kom fram när vi skildes. Hon är en fin människa, Suzanne, men jag måste gå för det kommer folk hem till henne. VAR SOVA?
1 augusti, New York
Charles och Deborah kom och fann mig när jag låtsades vara osynlig (påtänd).
De var dock trevliga och vi inväntade Jim-Tom och Lee. JT är en trettioårig advokat, brorsa till Lee, en 19-årig kille. Vi rökte och Charles började tala om konst och politik och meningen med konst, vad han jobbade med bland hyddorna i Maine. Konstnärssnack. Jag beundrade honom och vi flyttade in i ateljén för en underbar konservation. Deborah är inte blåst.
Min hjärna fortsatte hejvilt på de vanliga “framtidsvägarna”. Jag ville visa upp Sverige för Charles, min tecknarpolare John i San Antonio, Suzanne Kaufmann och ordna en svensk turné för dem och min musikpolare Mike Sutter från the Ozarks. Det skulle kunna bli en film om Sverige, MED AMERIKANSKA ÖGON där man skulle visa deras resa genom Sverige med kommentarer, särskilt Suzannes.
Efteråt skulle man få se dem måla, rita, och deras färdiga bilder. Kanske dokumentärfilmaren Sture Mars i Uppsala kan göra filmen. Jag tänkte på att öppna ett bolag (Arr Allt AB). Men det kan bli svårt. Bättre är en oberoende ickekommersiell organisation med en ombudsman. Till sist så somnade jag och nästa dag kom.
Vi hade en underbar frukost i ateljén med böckling och bagels. Småtrångt. Vi gav oss ut på promenad till Lower East Side. Charles visade vägen och kyrkorna och hans muralmålning. Han är ett geni, en riktig konstnär, äkta.
Vid St. Mark’s Church skildes vi och Jim-T och Lee fortsatte med mig. Vi gick ner till SoHo och åt babanoshka på ett turistkafé. Washington Square var full med jazzmusiker, disco, magiker och folk som dansade. Vi sen till West Village och Christopher Street, mera gay. Jag tog 25 bilder. Inte så bra tror jag. Min skalle var mer inställd på min idé om en Sverigeturné för mina amerikanska vänner. Hem hit hos Charles vid 20-tiden var jag trätt. Han lagade god spagetti med sardiner. Något han säkert lärt sig i Neapel. Allt var mysigt. Teatern som följde var inte så bra, ett sagospel med överdriven dramatik. Rökte. Jag var ensam (Lee och JT gick ut), Synd, Pinsamt. Är jag en barnslig skitunge som bara är i vägen? Eller?
2 aug New York
Flög över Island där vi mellanlandade. En svensk musikjournalist, Håkan Lagher, kom fram till mig där på flygplatsen och sa att han kände igen mig från konserten på Lone Star Café. Trevlig snubbe men ville inte dela en joint med mig där. Jag hade nog 10 gram gräs på mig när jag gick genom tullen sen i Arlanda. Dumt men en av mina polare från Grey Rabbit sålde så billigt innan jag for att jag inte kunde motstå.
***
Jag återvände inte direkt till min lägenhet i Uppsala eftersom den var uthyrd på ett år. Meningen var att jag skulle resa jorden runt, inte komma tillbaka så snart och med 7000 kr kvar av reskassan. Så jag bodde hos kompisar innan hyresgästen flyttat ut enligt kontraktet.
Uppsala kommuns socialförvaltning hade ordnat en plats för mig som vapenfri tjänstepliktig på Treklangens förskola i Gottsunda och jag började inom någon vecka.
Jane som jag förälskat mig i Berkeley kom sedan efter en månad till Sverige. Jag for ned till Göteborg för att möta upp. Vi gick till Konsthallens som hade en utställning om kvinnor och moderskap med en jättelik livmoder att gå in i. Jane var generad men jag steg in i det rosa kuddvalvet och sedan kom hon efter.
Hon var sömmerska och satte igång med att sy på en gammal Singer symaskin jag hade, en elektrifierad fotdriven apparat. Vad hon skulle mer syssla med hann vi aldrig få klart förrän hon flyttade tillbaka till engelska Hertforshire efter tre veckor i Uppsala, ensam på dagarna medan jag for till förskolan och utan eget umgänge.
Det nyktra livet med arbetsrutiner att passa i ett höstkallt Uppsala var inte som det marijuanadoftande sorglösa livet i soliga Kalifornien. Dessutom gillade hon Margret Thatcher visade det sig och jag var ju kommunist! Vi förblev dock vänner och brevväxlade i många år framöver.
Joakim Thåström, Brutus Östling, Johan Ehrenberg, Nina Lekander. Alla födda 1957-58
1968 var jag tio år. Min storasyster tretton. Vi hörde talas om den stora ungdomsrevolten i vars skugga vi växte upp. Min syster gillade Beatles så det gjorde jag också (men Stones i smyg).
Min syster gick i Tiundaskolan nere i Uppsalas centrala delar (Luthagen) och drog med mig (eller kanske jag hängde mig på?) i vad som kan med välvilja kallas motkulturella sammanhang, vagt relaterade till 1960-talets Uppsala då mods hängde på Nybron och slogs (?) med raggare på Fyristorg.
Via henne kom jag som trettonåring med i ett gäng äldre ungdomar, Anna Fichtelius (Figges lillsyrra), Josephine Askegård, Jens Ulvsand, Länken med flera. Vi drack örte och satt på golvet medan vi lyssnade på trippelalbumet från Woodstock 1969. Rätt segt ibland med alla solon.
Ett liknande gäng uppstod på Valsätraskolan där jag gick i högstadiet 1971-74. Vi som kände oss befryndade med Woodstock samlades i Sunnerstavillkor och lagade vegetariska grytor till ljudet av den musik 1968-generationen skapat. Som tur var fick jag en ordentlig introduktion till symfonirock (Pink Floyd (före Dark Side, mkt viktigt!), Genesis, ELP, Yes mm).
Först på 1980-talet började min egen generation göra sig hörd genom punk, new wave och pigga tidskrifter. Fyra personer personifierade min generations ideal: Joakim Thåström, Brutus Östling, Johan Ehrenberg och Nina Lekander (alla födda 1957 utom Brutus som var född samma år som jag, 1958). Jag bytte några ord med dem alla men aldrig allvarliga samtal. Tack för vad ni fyra gjorde.
Jag åkte till Köpenhamn 1982 och intervjuade poeten Mikael Strunge (kollega till Søren Ulrik Thomsen som fick Svenska Akademins pris nyligen) för den svenska tidskriften TvåNioNio, där Nina Lekander skrev. Men jag ville starta en lokal radikal kultur- och reportagetidskrift vilket skedde året därpå, UppsalaMagazinet, som Johan Ehrenberg hade synpunkter på när vi sågs.
Imperiet hade sin premiär i Uppsala 1983 i regi av min tidskrift på Uppsala Musikforum, alla flummiga projekts centrum i Uppsala sen 1970-talet, förutom Verkstan. Joakim Thåström delade på det svarta gaget med sitt band och gjorde en bra spelning, men inte lika vass som Ebbas var på Rackis 1978.
De fyra jag nämnde har alla gjort ovärderliga insatser för svenskt kulturliv i en anda som inte (alltid) går i 1968:ornas fotspår.
Förläggaren Brutus Östling kanske ses som just en sådan eftersom han publicerade många äldre författare, men hans vänstertidskrift Res Publica var ofta mer intresseväckande än Zenit, Ord&Bild, Häften och annan förutsägbar vänsterpress. Först på 1990-talet skrev jag där.
Idag finns Nina och jag på den onda sidan (Axess,Bulletin, Fokus), Brutus bland fåglarna och de två andra herrarna bland klägget.
Den gnällige Ulf Lundell, född, 1949, är surare i sina Vardagar än Nina och jag. Så kan det gå om man flummade i sin ungdom.
Nu ska jag äntligen läsa Joan Didions minnen från 1960-talet till ljudet av Fläsket Brinner från 1970 och ta en paus från sociala medier. God vår och glöm aldrig Per Oscarssons striptease i Hylands Hörna 1966, det gör aldrig jag!
När Columbus seglade över Atlanten 1492 anade han inte bara att han skulle komma till en ny kontinent. Han visste inte heller att hans seglats, och skepparen Vasco da Gamas resa runt Afrikas sydspets några år senare, skulle leda till Västvärldens världsdominans i ett halvt årtusende framöver.
Från Kina över Indien till östra Medelhavet hade dragdjur burit kryddor, tyger, ädelstenar och andra handelsvaror längs sidenvägarna över Centralasien sedan århundraden före Kristus. Men Västvärlden tog över via våra avancerade skepp med beväpnade besättningar och från 1600-talet regerade vi delvis över deras områden och nya som vi erövrade.
Ja, inte vi svenskar utom på ön Saint-Barthélemy i 94 år, men fransmän, britter, spanjorer, portugiser, holländare och belgare var framgångsrika kolonisatörer.
Vi européer smickrade oss med att införa goda ting som marknadskonkurrens och rättsstat, teknik och vetenskap, medicinska botemedel mot de sjukdomar som plågade vanligt folk och dess eliter. Sen smittade vi ned dem med våra sjukdomar men det är en annan historia.
Idag ser Asien ut att ta tillbaka den plats denna kontinent hade fram till 1500-talet. Indiska och kinesiska turister besöker våra europeiska sevärdheter och får trängas med oss och amerikanerna. Själva fnyser vi lite åt dem.
Många IT-företag etablerar sina forskningsanläggningar i Indien. Indiskättade chefer och ledande politiker finns vid de största techbolagen i USA och i partier i Europa.
USA verkar ointresserat av oss européer efter att ha ryckt ut två gånger med knappt tjugofem års mellanrum för att styra upp våra interna bråk som både gångerna lett till världskrig.
Tecken på Västvärldens andliga underlägsenhet har funnits ett tag. Den materiella överlägsenheten har bestått tills nu.
Exilryssen och Nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn höll ett kontroversiellt föredrag vid Harvard 1978. Han var inte bara skoningslös mot sin ärkefiende Sovjetunionen, utan även mot USA och Västeuropa
Väst led i synnerhet USA av förvekligade män utan ideal som bara brydde sig om att vara laglydiga menade den buttre ryssen. Vad som saknas är mod.
Inga vapen, hur kraftfulla de än är, kan hjälpa väst sa han, att övervinna sin brist på viljestyrka. För att försvara sig måste man också vara redo att dö; det finns lite sådan beredskap i ett samhälle med folk uppvuxna i materiellt välbefinnande.
Konsumism, välfärdsstat, överlevnad har sövt ned oss. Solzjenitsyn tog till även biologi för att säga till oss att en hög grad av vanemässigt välbefinnande inte är fördelaktigt för en levande organism.
Många säger att Folkhemmet dog när Olof Palme mördades, 1986. Mitt tips är att det försvann i mitten av 1970-talet. Lågkonjunktur, oljekris, vilda strejker, inflation, industrikris, IB-affären, västtyska terroristaktioner med svensk hjälp, handfallen socialdemokrati som lämnade över till handfallen borgerlighet 1976. Sedan dess har Sverige varit en välfärdsstat på nedgång.
Vi hade våra trettio goda årtionden från slutet av 1940-talet till början 1970-talet. Sen gick det inte längre. Jag är född 1958 och minns Folkhemmet i Uppsala där min mor var hemmafru och vi bytte från hyresrätt till bostadsrätt till kedjehus till egen villa på åtta år, 1958–1966.
De ideal som min familj levde för var inte större än att just konsumera och sköta sig. Den sure ryssen Solzjenitsyn skulle inte ha haft djupa andliga samtal med min far, en ingenjör som gått på kvällskurser och militärt läroverk för att ta sin gymnasieexamen inom väg- och vattenbyggnad. En fattig lantarbetarson utan mor och med sex äldre syskon. Nu i egenhändigt ritad och byggd tegelvilla i Uppsalas bättre områden.
Men kanske skulle de enats om att Västvärlden åstadkommit något stort på egen hand, liksom min far, och att det var och är värt att försvara. Frihet, makt åt de maktlösa, nyfikenhet, en offentlighet som i bästa fall inte räds att kritisera makten.
Europa kan komma på fjärde plats i världsrankningen år 2050, efter Kina, USA och Indien säger min AI-robot. Det är okay. Ja, rentav eftersträvansvärt och bra gjort om Sverige kan hålla sig bland de tio främsta länderna i Europa.
Alltså inte på fjärde plats som vi hade 1970 när jag var tolv år. Men vi har det ändå rätt bra. Vi ska bara få till det där andliga och ideella. En ny utmaning för vår framgångsrika ingenjörskonst framöver.
Hans Sjunnesson, född 1930 i Åstorp. Död 2013 i Uppsala. Egenföretagare och ingenjör.
-Schas med er, ropar en barsk mamma vid räcket samtidigt som hon smular sitt medhavda bröd till änderna och duvorna.
Måsar är inte populära bland Svandammens besökare. Men dammens två svanar tycks inte intresserade av den välmenande mammans gåvor. De simmar lugnt vidare och doppar ned de långa halsarna för att nafsa sjögräs.
-Kom, kom, lockar kvinnan svanarnas åtta gråduniga ungar, som inte följer sina föräldrar. De vaggar upp genom gräset och får sin del på ett par armars avstånd från mor och dotter.
Denna regniga måndag innan midsommar är Svandammen nästan tom på flanörer, barnfamiljer, turister och dagisgrupper. Svandammen är annars en pålitlig attraktion både för turister och oss uppsalabor. Själv minns jag turerna från lekskolan i Sommarro till de stora och lite skrämmande svanarna. Nu, 25 år senare, håller mina barn mig hårt om benen när svanarna klampar fram med hårda och vassa näbbar.
Men även om besöket till Svandammen kan bli en vardagshändelse för institutionerna (de kommer i mängder om våren och sensommaren) och familjerna, så är vyn som ett vykort.
Står du med ryggen mot Vattenverket (eller Pumphuset som det kallas) och ser Slottet skymta mellan de höga pilträden i en regnbågskaskad från fontänen med solen speglande i vattenytan kan du lätt få den känsla som förstagångsbesökaren får.
Eller stå vid gången till Stadsparken, ”Strömparterren”, och titta upp. Synen är nästan för perfekt och man förstår att stadens styrande tidigt vårdade det vackra området mellan Slottet och Fyrisån.
På 1500-talet anlade den djurintresserade kungen Erik XIV fiskodlingsdammar här med bland annat rudor från Laggasjöarna. Under 1600-talet togs hela området från Svandammen i söder till Riddartorget i norr i bruk som slottsträdgård. Gränsen i öster var, naturligtvis, Trädgårdsgatan och i väst Slottsbacken. Den lummiga delen vid Svandammen kallades Fågelsången som idag finns kvar både i caféets och kvarterets namn.
Munkgatan utmed dammen är av äldre anor och stammar från en bro. Munkbron, från 1500-talet som gick över Fyrisån. Broarna var av trä på den tiden och spolades ofta med nedför vårfloden.
Olaus Rudbeck, naturforskaren som även var trädgårdsarkitekt och anlade Slottets nuvarande terrasser mot Botaniska trädgården samt ordnade stenläggning och posttrafik i Uppsala på 1600-talet, sägs ha lett bygget av en träbro över ån som blev klar på en enda natt. Han kan ses blicka ut över dammen från sin byst vid gamla Anatomicum, det gula stenhus som nu inrymmer Psykologiska institutionen i hörnet av Munkgatan/Västra Ågatan.
Svandammen var länge en del av Slottsträdgården och kallades in på 1900-talet för Kungsdammen och Trädgårdsdammen. Dess rykte som badplats för berusade studenter kom nog under studentromantikens punschglada dagar, dvs. från 1840-talet och fram till dess att en tillfällig uppsalabo, Johan August Strindberg från Stockholm, skulle punktera myten om den eviga ungdomens stad på 1880-talet. Under denna sorglösa tid blev området kring Svandammen omsjunget av Gunnar Wennerberg i hurtig gluntstil:
”Nedanför backen, ja just vid foten, Badhuset* gömmer sig i pilars skydd och utmed ån har du Kungsängsroten, Islande därnäst med sin förstabygd. Märk hur den skummande Fyris kastar silver och pärlor i fallet ned, leker en stund i fördärfvet och kastar sen till Flottsund, som många andra fler!”
*Dr. Doverties kallvattenanstalt, nuvarande Slottskällan (som jag och andra glada anarkister ockuperade 1980)
”Fördärfvet” hette restaurangen på andra sidan ån där Hamnpaviljongen nu ligger. 1842 uppfördes ”Lilla Fördärfvet” som i folkmun fick öknamnet ”Flustret”. Namnet kom sig av mängden glada gäster som likt bin vid ingången till bikupan, det s.k. flustret, flockades kring den nya och populära krogen.
Kanske kan man tala om tre gruppers dominans över dessa ägor, liksom över samhället i övrigt. Kungen, borgerligheten och folket.
Under seklen före 1800-talet var området bara slottets, dvs. kungens mark. Inga allmänna utskänkningsställen och ”schweizerier” (som Flustret) tilläts. Tiden efter 1800-talets borgerliga och akademiska beslag skulle i så fall vara allmänhetens.
Men om de vita mössorna bara dyker upp vid Valborg som en blek och patetisk påminnelse om students lyckliga dag och borgerligheten inte märks vid Flustrets bord mer än andra, så är Slottet inget man flyttar på i första taget. Atmosfären är folklig vid dammen med korvbar och plastmuggar, men en besökare känner sig gärna lite högstämd och lite utanför när vykortet plötsligt fastnar på näthinnan. Folkligt men ändå kungligt.
Det är som med landshövding Hans Alséns residens. Visserligen bor ingen Carl XVI Gustav där med honom utan hans grannar är Vägverket och landstingslokaler uppe på Uppsala Slott. Men ändå är det ett slott, ett riktigt slott som historielösa amerikaner kan begapa och vi känna oss stolta över när de turistar Uppsala på 45 minuter.
Med klivet in i 1980-talet befinner vi oss utanför konditori Fågelsången. Soliga dagar dras cabrioleterna gärna förbi på ettans växel för att se och synas vid uteserveringen. Annars är Fågelsången ett ställe där man slipper möta de nyrikas pastelloveraller och blå blazers. Det andra fiket med samma stil i Uppsala är Café Uroxen i S:t Johannesgatans brant.
1950-talet har man bedrivit café här vid Svandammen bakom Munkgatans askar, först av konditorifamiljen Lind (vem minns Linds café på Vaksalagatan där gamla EPA låg?). och nu av ägaren Marit Alfredsson.
Mitt på 1970-talet då alla svenska konditorier dömdes ut som urmodiga med sina bakverk och galonsoffor till förmån för pizzerior tog hon tog hon sig an kaféinrättningen. Stamkretsen är taxichaufförer, dagisgrupper och ensamma personer som vill ha sällskap men inte för nära. Dock går det lätt att prata över borden här inne. Inredningen är påkostad med bra blåblommiga fåtöljer, små röda lampor, doftande violer och Uppsalamotiv på väggtavlorna.
Utanför rinner bilar, bussar och en och annan ambulans förbi i en strid ström. Kungsängsleden har inte minskat Munkgatans trafik nämnvärt och sedan Övre Slottsgatan stängdes av har den ökat. Att se på folkliv året runt, varje dag, var cafégästerna vid Fågelsången länge ensamma om, men den kontinentala stilen och stadens folkmängd har möjliggjort många fler uteserveringar än tidigare. När Fågelsången hade köer bort till Östgöta Nation (nästan) för tio-femton år sedan var det för att allt annat stängde på sommaren i universitetsstaden Uppsala. Icke nu längre.
Svandammen ger leklusten frihet. Hos oss vuxna finns en barnslig fröjd inför det stillsamma men ändå underhållande liv som fåglar och vatten visar upp tillsammans. Den nästan övervuxna ön med sitt röda fågelhus och vita lustiga torn mitt i dammen, vad finns där inne, vem kan krypa in där?
Vårt leklynne nöjer sig när vi lyckas att kasta upp små brödsmulor högt upp i luften så att måsarna kan ta dem innan de faller ned till änderna. Fast det är mest ett nöje för pappor verkar det som.
Uppsala-Demokraten, 7 juli 1988
Se även denna kulturartikel om arbetarförfattaren Ragnar Jändel i Uppsala-Demokraten 1986
När jag nyligen läste Susanna Alakoskis skildring av arbetare i Österbotten i början av 1900-talet kände jag igen beskrivningarna av slit och elände, men också ljusa ögonblick och fin arbetsgemenskap.
Jag drogs tillbaka till mina studier av svenska arbetarförfattare i läskursen Svensk arbetardikt i Uppsala på 1980-talet. Min lärare var Jan Stenkvist som jag sedan intervjuade om hans bok om proletärskalden Ragnar Jändel för Uppsala-Demokraten.
I kursen läste jag Josef Kjellgrens Människor kring en bro, Karl Östmans Stabbläggare, Stig Sjödin och Folke Fridell förutom de sedvanliga arbetarförfattarna Ivar-Lo Johansson, Eyvind Johnson, Harry och Moa Martinsson, Rudolf Värnlund, med flera. Kanske var det då jag läste Ivar-Los mästerverk Kungsgatan och Godnatt, Jord.
Samma termin tog jag läskursen Litteratursociologi för Lars Furuland som var professor och hade grundat avdelningen för litteratursociologi vid Uppsala universitet 1965.
Jag hade växt upp med hans barn Eva och Hans och våra föräldrar kände till varandra genom vår uppväxt i Norby, Uppsala. Han hade forskat om statarna i litteraturen och var en noggrann empiriker, ibland skälld för att vara positivist, det värsta man kunde vara under det teoritunga postmoderna 1980-talet.
Jag hade redan sista året i gymnasiet tänkt mig bli litteraturvetare och besökte 1978 institutionen i gamla Humanistcentrum där en ung man i runda glasögon och blå arbetarskjorta tog emot mig, som såg likadan ut, båda som John Lennon. Han hette Magnus Bergh och skulle bli förläggare på Bonniers, mest känd för att ha gett ut Peter Weiss tröglästa trilogi Motståndets estetik.
Men jag började inte läsa litt vet i Uppsala utan i Umeå 1981 och fortsatte sedan 1985 i Uppsala på B-nivå med en uppsats om Geijerlitteratur 1970-1984. Samtidigt läste jag filosofi, estetik och lingvistik och drogs alltmer till äventyrliga teorier som poststrukturalism och allt utom empiri och positivism. I Uppsala fanns ett motstånd mot teorier men också vidlyftiga författare.
Den vänlige professorn Lars Furuland hade kommit över arkiv från svenskbygder i USA och föreslog mig att skriva en C-uppsats om den svensk-amerikanske tidningsmannen Isidor Kjellberg (1841-1895). Jag hade då vikarierat på Karlskoga Tidning och Sala Allehanda samt frilansat i lokalpress och alternativa kulturtidskrifter från Köpenhamn. Så visst borde jag intressera mig för en radikal liberal tidningspionjär i Chicago på 1800-talet. Men icke.
Runt Furuland fanns doktoranderna Anna Williams, också inriktad på svensk-amerikansk litteratur, och Johan Svedjedal, Eva Heggestad,med flera, alla flitiga empiriker och duktiga forskare.
Själv kunde jag inte sitta still i läsesal C på Carolina och gräva ned mig i svensk-amerikansk presshistoria. Jag höll nog ut ett par månader innan jag gav upp och gick över helt till de teorier som var på modet, särskilt Michel Foucault (som varit fransk lektor i Uppsala) som jag ägnade en C-uppsats i praktisk filosofi.
Jag undrar ibland varför jag inte stod ut med att skriva om empiri och få forskarstöd från Furuland. På filosofen ville ingen veta av Foucault och någon handledning fick jag aldrig i mina tafatta försök inom filosofien.
Varför blev jag inte litteratursociolog, en respektabel forskarbana och unik svensk inriktning? Jag höll inte måttet är den kärva förklaringen och hade inte det tålamod som krävdes.
Eller intresse. Min bildningsbana blev litt vet> litt soc > litt teori> post struk/semiotik/hermenutik> filosofi
Statsminister Per Albin Hansson leder Socialdemokratiska Arbetarpartiets första maj demonstration 1941. Nordiska muséet.
Dan Korn skrev i Bulletin på Sveriges nationaldag 6 juni om att göra medborgare av undersåtar. Han syftade på de invandrare från instabila stater som valt lojalitet med sin klan eller sina religiösa fränder här i Sverige:
”Den som vuxit upp som undersåte, utan något större mått av lojalitet med staten, har andra lojalitetsband. Där spelar klanen eller religionen samma roll som rättsstaten och medborgarskapet. Om man behöver hjälp vänder man sig inte till en korrumperad stat med godtycklig rättskipning, utan till släkten eller till sitt religiösa samfund. Den vanan överger man inte när man flyttar till ett annat land, utan i det främmande landet kan släkt och religion komma att spela en ännu större roll.”
Det är givetvis rätt och han utgår från de analyser och rapporter som Per Brinkemo gjort men det finns många fler t. ex. antologin Separatismen i Sverige som Timbro gav ut förra året. 2008 gav danskarna Frederik Stjernfeldt och Jens-Martin Eriksen ut Adskillelsens politik i samma ärende.
Men jag tänkte inte skriva om mångkultur och invandring utan om hur svenskar blev lojala mot sin nation, något som Dan Korn går förbi väl snabbt i sin historiska exposé från 1809 då vi förlorade Finland och därmed blev mer, men inte helt, språkligt homogena.
EMIGRATIONEN
Vad som skedde under 1800-talet och som påverkade nationalkänslan var emigrationen. Den nationella vurm som gav oss Du gamla, du fria och göticismen, Tegnér och Geijer, var i huvudsak något för de bildade och de besuttna. Vanligt folk var hälsningar, skåningar eller västgötar, knappast inte svenskar. De tvingades ut i krig som de inte förstod och av herrar de inte valt.
De var inte lojala mot ett land som lät dem svälta, förföljde de som läste Bibeln själva i egna grupper, och som slog ned alla upprorsförsök och strejker. Inte ens allmän rösträtt fanns före 1921.
De mest fattiga och desperata valde att lämna överhets- och klassamhället Sverige där kungar med utländska band kom och gick och styrde över dem. 1 500 000 tog båten över Atlanten till Nordamerika.
För att råda bot på utflyttningen av unga människor föreslog Emigrationsutredningen 1913 lån till egna hem, allmän rösträtt, bättre skolor och minskade klassklyftor. Men fullständig religionsfrihet skulle dröja till 1952.
Socialdemokraternas ledare Per Albin Hansson talade senare om Sverige som ett folkhem där alla fick plats och var medborgare, ett politiskt lyckokast:
”Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället, och ekonomiskt råder fåtalets diktatur”, sa han i riksdagen 1928.
Folkhemmet skulle göra medborgare av undersåtarna och få dem att omfamna nationen, att bli svenskar. Men alla reformer hanns inte med från 1932 då Per Albin Hansson, en bodknodd från Malmö, blev statsminister (bara det ett tecken på att vanliga arbetare kunde bli nationella ledare. Högreståndsmännen Hjalmar Branting och Olof Palme skulle inte ses på samma kamratliga sätt).
Innan kriget debatterades befolkningsfrågan av Alva och Gunnar Myrdal och några reformer hanns med som folkpensioner, semester, arbetslöshetsprojekt, tullskydd för lantbruket men det mesta stannade på pappret. Socialdemokraterna fick mellan 40 och 50 % i riksdags- och kommunval innan kriget bröt ut 1939.
Beredskapsåren 1939–1945 var det andra som fick alla svenskar att känna sig som medborgare och känna lojalitet mot Sverige, ja till och med stödköpa försvarsobligationer via arbetsgivaren. Unga män från alla samhällsklasser möttes under hårda villkor och landet enades även om offentlig kritik av nazism censurerades och hårdhänta ageranden mot kommunister förekom. Värnplikten och repmånader efteråt förstärkte nationalkänslan.
Efterkrigstiden, rekordåren, blev en skördetid för Sverige och för socialdemokratin med Tage Erlander i spetsen under 22 år till 1969 (hans parti fick 50 % i valet 1968).
Folkhemmet realiserades genom barnbidrag, ATP, grundskola, miljonprogrammet, högkonjunktur och folkrörelser med egna företag, mer eller mindre kopplade till Socialdemokraterna.
FOLKHEMMETS FÖRSVINNANDE
Undersåtarna blev medborgare och tog plats. Men vid 1970-talets början fungerade inte den sociala ingenjörskonsten längre. Folk trivdes inte i betongförorterna, en underklass tog sig ton (Pockettidningen R, Cornelis Vreeswijk, Låginkomstutredningen) och en ny morsk vänster tog över kulturlivet som dittills varit relativt borgerligt och opolitiskt.
Musikgruppen tog sitt namn från idrottaren Gunder Hägg, 1971, en nationell symbol
Musikgruppen tog sitt namn från idrottaren Gunder Hägg, 1971
Därmed är vi över till mitt decennium, 1970-talet som innebar slutet på folkhemsperioden.
Jag skrev en krönika i Bulletin dagen innan Dan Korns ledare och som anknyter till hans analys av nationell lojalitet och medborgarskap.
1970-talet hade oljekris, lågkonjunktur, vilda strejker och många skandaler runt regeringen Palme exempelvis:
Hösten 1972. Kroatiska flygplanskapare kapade ett plan på Bulltofta flygplats i Malmö. De begärde pengar, fri lejd och frigivning av sina fängslade kamrater som ockuperade den jugoslaviska ambassaden i Stockholm och hade mördat dess ambassadör. Justitieminister Lennart Geijer kunde inte förhandla utan gick med på kaparnas krav.
Våren 1973. LO:s eget byggföretag BPA som hade dålig ekonomi räddades av regeringen Palme med ett uppdrag i Algeriet, ett korrupt mönster som skulle upprepas.
Sommaren 1973. Vid ett misslyckat bankrån vid Norrmalmstorg i centrala Stockholm togs gisslan under fem dygn. Sympati utvecklades mellan gisslan och rånarna i det så kallade Stockholm syndromet. Olof Palme anlände till banken för att förhandla men framstod som undfallande inför brottslingarna. Av Palmes 45 minuters samtal med rånarna försvann 20 minuter av den bandinspelning polisen gjorde. Palme utnyttjade situationen när väl tårgasen knockat rånare och gisslan, till att framstå som en politiker inför det stundande valet i stället för en bekymrad neutral statsman.
Våren 1975. Västtyska ambassaden i Stockholm ockuperades av sympatisörer till den västtyska vänsterterroristgruppen Baader-Meinhof ligan (också kallad RAF). Fyra personer dog och flera terrorister skadades men förts till Västtyskland utan förhandlingar med dess regering och mot läkares order. Ansvarigt statsråd Anna-Greta Leijon blev senare utsatt för en komplott för hennes roll i ambassaddramat.
Oktober 1975. En spion vid Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg avslöjades för att ha följt efter och spionerat på vänsteraktivister bland de anställda. Två inflytelserika socialdemokrater, polischef Hans Holmér och journalisten Ebbe Carlsson, var bevisligen inblandade men åtalades inte. De skulle dock återkomma i liknande olagliga spionsammanhang för socialdemokratisk räkning.
Oktober 1975. Pentti Ketola, en finsk socialdemokrat, stoppades på Arlanda flygplats med pengar från Västtyskland för vidare befordran via svenska socialdemokrater till finska fackföreningar som bekämpade kommunistiska infiltratörer.
Januari 1976. Transportarbetareförbundets ordförande Hans Eriksson semestrade i det fascistiska Spanien på arbetsgivarnas bekostnad och i strid mot förbundets blockad av Spanien. Hans Eriksson skulle senare avgå på grund av misskötsel av fackliga finanser.
Januari 1976. Filmregissören Ingmar Bergman avbröts under pågående teaterrepetition på Dramaten i Stockholm då två kronofogdar klev in för att reda ut hans privatekonomi och eventuells skatteproblem. Han flyttade till Västtyskland på sex år.
Mars 1976. Astrid Lindgren som taxerats för 102 % i sin deklaration skrev i Expressen en satirisk berättelse om häxan Pomperipossa i Monismanien. Finansminister Gunnar Sträng misslyckades i riksdagen att bemöta hennes argument och Lindgren, trogen socialdemokrat, blev en ännu större folkhjältinna, nu mot regeringen Palme.
Maj 1976. Bordellhärvan där höga politiker, ämbetsmän, poliser och smygande socialdemokratiska ministrar ertappades att besöka dels vuxna svenska prostituerade och minderåriga flickor, dels polska kvinnor som hade kontakter med officerare vid polska ambassaden. Polisutredningen försvårades av mörkläggning av ledande socialdemokrater (Ebbe Carlsson) och alla handlingar är ännu inte offentliga.
Augusti 1976. En kvinnlig kanslist i Regeringskansliet som fört anteckningar vid samtal mellan bland andra statsminister Olof Palme och andra ministrar bodde ihop med en känd narkotikalangare. Denne åtalades men friades av justitieminister Lennart Geijer och kvinnan erbjöds nytt arbete inom arbetarrörelsen.
November 1977. Justitieminister Lennart Geijer nämndes i pressen tillsammans med andra ledande politiker (Palme, Fälldin, Johansson) som prostitutionskunder. Olof Palme nekade till allt, fick DN att be om ursäkt och ljög inför riksdagen och svenska folket.
Den politiskt mest betydelsefulla skandalen var IB- affären år 1973 där en okänd och oregistrerad hemlig spionbyrå arbetat utanför säkerhetstjänstens, polisledningens, riksdagens och regeringens lagar och rutiner. Men den mest upprörande skandalen för folket var Astrid Lindgrens upptaxering till 102 % marginalskatt och behandlingen av Ingmar Bergman. Båda två ansåg sig vara goda socialdemokrater som svikits av partiets makthungriga och giriga representanter.
SJUTTIOTALETS REFORMER
De reformer som gjorde under 1970-talet framstår idag som orubbliga.
I Norstedts Sveriges historia (band 8, 2013, s. 218) skriver samtidshistorikerna Kjell Östberg och Jenny Andersson om det extrema 1970-talets avgörande plats i svensk efterkrigstid:
”De reformer som genomfördes under denna tid saknar motstycke i svensk historia. Med viss tillspetsning skulle det kunna hävdas att aldrig har så omfattande reformer genomförts någonstans, någonsin som i Sverige under 1970-talet. För en nutida läsare bör man påpeka att reformer vid denna tid innebar förbättringar och utvidgningar av välfärdsstaten. Ett sätt att mäta det är att statsbudgetens andel av BNP under 1970-talet ökade från 26 % till 38 procent.I själva verket är en lång rad fenomen vi förknippar med den svenska välfärdsstaten tillkomna eller väsentligt reformerade under dessa korta år.”
Ett urval av reformerna som vi fortfarande har kvar och vissa fall utvidgats:
1970 Lag om hets mot folkgrupp utvidgas till att gälla ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, 1971 Femdagars- och 40 timmars arbetsvecka,1971 Särbeskattning mellan makar införs, 1974 Grundlagsändringar. Enkammarriksdag. Talman ersätter kungen, 1974 Lagen om anställningsskydd, 1974 Lag om fackliga representanter i bolagsstyrelser, 1974 Lag om rätt till studieledighet, 1975 Krav på kommuner att anordna barnomsorg, 1975 Lag om företagares anmälningsplikt av lediga platser till Arbetsförmedlingen, 1975 Lag om rätt till abort, 1975 Avskaffande av individuellt ansvar för myndighetsanställda, 1977 Lag om medbestämmande i arbetslivet, 1977 Lag om fem veckors semester, 1977 Lag om arbetsmiljö, 1977 Högskolereform som ger icke-akademiker majoritet i universitetsstyrelser, 1979 Avskaffande av husaga, 1979 Lag mot könsdiskriminering i arbetslivet, 1980 Folkomröstning om kärnkraftens nedläggning
Claes Anderssons bok I ett annat land(1999) ger en bra bild av dessa avgörande år som knappast borgerliga regeringar förmått göra ogjorda.
MYSIGT 70-TAL
I min nostalgiska krönika framstår 1970-talet ändå som ganska gulligt. Min tonårstid i Uppsala var lyckosam vill jag påstå, men det stod också klart för alla politiskt vakna att något skulle ske i valet 1976.
Jag var på Moderaternas valvaka på Östgöta Nation och upplevde valsegern i ett rus. Senare skulle jag skriva ett gymnasiearbete om vad som lett fram till Olof Palmes avgång och slutet på 44 års socialdemokratiskt regerande och folkhemmet.
I boken Flyt: Förbättringar i Sverige sedan sjuttiotalet (2009) driver de pigga 70-talisterna Theodor Paues och Fabian Wallen med min uppväxt och visar att allt var minsann inte bättre förr. Det är lätt att skoja och jag bjuder gärna på skratt, särskilt kring filmer som En kille och en tjej, Sällskapsresan, Barnens Ö, En kärlekshistoria och Äppelkriget.
Men de visar också folkhemmets olyckliga slut som sammanföll med min tonårstid då alla intryck bränns fast i en. När jag föddes 1958 bodde vi i en hyreslägenhet i Norrköping och flyttade till en bostadsrätt i folkhemsidyllen Stabby i Uppsala. Därefter till ett kedjehus 1964 och en egen villa 1966. Tala om rekordår!
I Stabby bodde alla barn i en barnkammare men sedan fick jag ett eget rum med brandgul heltäckningsmatta och fototapeten ”Bokskog”.
Slutsatsen är alltså att folkhemmet och beredskapen gjorde oss till de medborgare och stolta svenskar vi är idag. En fattig pojk eller tös behövde inte drömma om Amerika utan kunde, i viss mån, förverkliga sig under andra hälften av 1900-talet, vilket var vad mina föräldrar gjorde, födda 1929 och 1930.
Både åkte utomlands innan de fyllt tjugo, min mor till USA men båda återvände. Jag tror inte de tänkte på folkhemmet, de var inte socialdemokrater men båda var engagerade i försvaret, en som frivillig kvinnlig bilkårist och en som anställd underofficer.
Vi samlade Konsumkvitton och prenumererade på tidningen Vi. Det räckte.
I takt med att folkhemmet och värnplikten försvann så har nog lojaliteten mot Sverige minskat sedan 1970-talet. I dess ställe kom statsindividualismen men det är en annan historia.
Blogginlägg om Lars Lönnroths bok om PO Enqvist och Sven Delblanc och om när Sven Delblanc var på författarbesök med Lars Forsell och Hasse Alfredsson i Danmark 1982
När jag växte upp i Uppsala fanns Sven Delblanc och PO Enquist där i Sunnersta, ett stenkast från mina villakvarter i Norby. Född 1958 var jag knappast medveten om deras storhet under barndomen, men på 1970-talet förstod jag mer.
Delblancs dotter Anna gick i mitt gymnasium, Skrapan, liksom flera andra döttrar till litteraturhistoriker som Lars Furuland och Staffan Bergsten. Kanske kom min önskan att bli litteraturvetare från blotta förekomsten av personer med detta ovanliga yrke. Vid examensterminen 1978 fick vi välja en universitetsinstitution av besöka, vilket för min del blev Litt Vet på Humanist-Centrum där en surmulen Magnus Bergh tog emot i arbetarskjorta och runda glasögon. Annars kunde historia blivit mitt val efter ett gymnasiearbete om socialdemokratin.
Alltnog.
Litteraturvetaren Lars Lönnroth har nu satt ned spaden i Uppsala, och andra orter dit PO Enquist flyttat, för att finna sina litterära och personliga minnen av sina forna vänner och studiekamrater, Sven och PO.
Han lärde känna dem på 1950-talet när de tre studerade och senare när Delblanc bosatte sig i Sunnersta och blev docent och framgångsrik författare. Enquist har Lönnroth ett större avstånd till. En norrländsk bisterhet kanske som gjorde honom ibland till en besserwisser, vilket jag förstod av min far:
Markentreprenör Hans Sjunnesson, företagare i anläggningsbranschen, fick tillfälle att träffa PO Enquist när denne bad om ett pris på en garageuppfart vid villan i Sunnersta. Han fick ett pris men ville pruta. Min far gick ned ett par hundra kronor, men PO lät sig inte nöjas utan mästrade min far med 30 års erfarenhet om asfaltläggning varpå han svarade att eftersom författaren Enquist nu var så duktig på detta kunde han lägga dit asfalten själv.
Boken Parallella liv har fått bra recensioner, med undantag för Ola Larsmo som ofta surar. Professorskollegan Lena Kåreland i Uppsala är mer vänlig. Jag ska inte recensera boken eller referera andras åsikter men tar istället fasta på titelns parallella liv, ett stilgrepp Lönnroth tagit från Plutarchos, romersk-grekisk biografiförfattare (46-120 e.Kr).
De parallella livstrådar jag sett i boken rör litteraturforskningens Uppsala. Mitt i boken nämns Jan Stenkvist, en litteraturvetare men inriktning mot arbetarförfattare som jag läste kursen Arbetardikt för 1986 och intervjuade samma år i Uppsala-Demokraten. Hans fru var fö idrottslärare på min högstadieskola Valsätraskolan.
Geijerstatyn framför universitetshuset. Foto: Maria Moreira, 2022
Lars Lönnroth själv var vänlig nog att besvara mitt brev till honom i Göteborg angående hans släkting Erik Gustaf Geijer som jag skrev en B-uppsats i litteraturvetenskap 1986, handledare Tore Vretö. Meningen var att jag skulle fortsätta med litteratursociologi under Lars Furulands handledning och tillsammans med Johan Svedjedal och Anna Williams.
Men jag hade då fallit offer för de postmoderna och post-strukturalistiska nyckerna och flyttat över till filosofernas villa vid Botaniska Parken, för övrigt samma fd professorsvilla som huserat just litteraturhistorikerna (med poetik som ämnet kallades). Där skrev jag en knapp godkänd uppsats om fd Uppsalabon Michel Foucault.
Lars Lönnroth själv träffade jag först härom året vid Humanistiska Förbundets årsmöte i Börshuset i Gamla Stan. Han berättade under promenaden därifrån en anekdot om sin farfars farfar och kungamördaren Anckarström.
Annars hade jag mer att göra med hans bror Johan Lönnroth på 1990-talet då vi båda var engagerade i Vänsterpartiet.
Vad gäller författarna Delblanc och Enquist så är jag avgjort för den förre. Även om vissa böcker är väl burleska och rentav fåniga (Grottmannen, Primavera, Änkan) så ger han oss rika verk av de mest skilda slag. Jerusalems natt, Speranza och Kastrater håller hög klass. Liksom Enquists Livläkarens besök men den också allt.
Hos Deblanc finns en klarsyn om den svenska korporativismen som han delade med Jan Myrdal, Sven Fagerberg och Lars Gustafsson 1980. Jag skrev om deras analyser i min Sverigebok och en bloggpost. Johan Norbergs bidrag om dem i en vänskrift till PJ Anders Linder 2013 är för övrigt särskilt intressant. Nyligen fick jag tillfälle att återvända till dessa av Delblancs tankar i en artikel för Bulletin.
Avslutningsvis så påminns jag om att såväl Lars Lönnroth som Sven Delblanc vistats i Berkeley, de under studentprotesterna 1967 och jag i efterdyningarna 1979. Se min självbiografi
![Sjunne [ dot ] com](https://sjunne.com/wp-content/uploads/2014/11/unnamed-kopia.jpg)
Sjunne [ dot ] com 
