Kategoriarkiv: Invandring

Breiviks terror på Utøya 2011 och islamkritikern Fjordman

Foto: Steen Raaschou, redaktör för www.snaphanen.dk

Den 22 juli 2021 är det tio år sedan Anders Behring Breivik mördade unga norska socialdemokrater på ön Utøya efter att ha sprängt inne vid regeringskvarteren i Oslo. Vi kan räkna med många vinklade och undermåliga minnesprogram och att vänsterpartisten Ali Esbati får inte bara tala i SvD. Sveriges Radio har redan vevat igång tre avsnitt från den norska statsradion.

För att balansera den rådande ovederhäftiga synen på islam- och invandringskritiker, som förstärktes av massakern i Norge, ska jag lägga upp länkar till en norrman som var berörd genom att Breivik läste hans inlägg men inte inblandad, Peder Fjordman Jensen.

Jag har träffat honom flyktigt i Köpenhamn och vet att han tillhör de sakliga islamkritikerna som Douglas Murray, Hans Rustad, Lars Hedegaard,  Hege Storhaug, Bruce Bawer, Mark Steyn, Ayaan Hirsi Ali, Daniel Pipes, Robert Spencer m fl.

The Fjordman Files

Julia Ceasars recension av hans bok Vitne til vanvid

Min recension (och om Tommy Robinson)

Min översikt av terrordåden och norsk kulturkamp

Julia Ceasar om stigmatiseringen av Fjordman

Document.no nyutgåva av Fjordmans bok

Document.nos intervju med Fjordman

Ronie Berggrens genomgång av Fjordmans fall

Ronies text är den mest aktuella och är en bra ingång till Fjordman  och den nödvändiga kritiken av islam och invandringen. Det finns ingen annan väg än att fortsätta att studera, skriva, debattera och tala om vad som sker i västvärldens möte med islam. Ta tioårsminnet som ett lärotillfälle. Ett fruktansvärt sådant.

Invandringen berikar Sverige med sex och våld

ex på retrokonst

Ett illojalt kåseri

Vad som slog författaren och filmaren Susan Sontag när hon vistades ett halvår i Sverige 1969 var mesigheten. Hon hängde med de hippaste kulturmänniskorna i Stockholm, men de uppförde sig som bortkomna bondlurkar skrev hon i Letter from Sweden.  Absolut inte camp, ett stilbegrepp hon själv hade lanserat om ytlighetens mysticism och ironi á la Andy Warhol. 

Kanske är det så att svenskarnas livsdrifter har vattnats ut så pass i välfärden att vi knappt kan hantera livets grundvillkor, föröka oss och försvara oss. Sex och våld, erotik och aggression. Vad mer finns det egentligen?

En levande varelse har två alternativ i möte med en annan : Fuck it or fight it. Detta är varje naturprograms logik och även människans. En man lägrar kvinnor och attackerar rivaler. En svensk? Tja han fikar . . .

En grekisk filur skrev boken Utlänningar 1970 där han beskrev sina landsmän:

”Greken betäcker både kvinnor, barn, djur och hela naturen. Han tror att hans penis är en fjäder av stål, hans hemliga och heliga vapen, hans stolthet …”  

Theodor Kallifatides anade var den svenska spermaproduktionen hade runnit ut. Han blev en förespråkare för de sydeuropeiska männen, de som charmar de svenska kvinnorna med sina upptåg och sin svada, ett oavbrutet flirtande.  De kan inte låta bli att spela på attraktion, något svenska män lärt sig av med sedan århundraden i socknen och på gården.

Teve-serien Leende guldbruna ögon och filmen Tsatsiki, morsan och polisen bygger på denna yttre tillförsel av testosteron liksom svenskornas sexresor till Västafrika. Kallifatides kvinnliga motsvarighet är givetvis Alexandra Pascalidou som vill spela på sitt heta grekiska (?) temperament och mörka lockar med tveksam framgång. Mer aggression är erotik där.

Men inte bara svenska kvinnor behöver utländska män. En fruimport från Sydostasien, Ukraina och Sydamerika, garanterar det sex som saknas i folkhemmet. Även SDare går in för de hetare  brunare kvinnorna.

Etnologen Ben Teitelbaum har intervjuat manliga SD-väljare som valt bort svenskor. Han är expert på nordisk vikingarock, Ultima Thule m fl och har ett omfattande material om de paradoxala patrioterna. Se bara på Mattias Karlsson  och Amanda.  Liksom jag själv och min andra hustru från Indien för den delen . . .

Vad hindrar svenskarna från att slåss som män? Ja hela vår uppfostran och självbild. Träna sig stark går möjligen. Men vi har knappt ett nationellt försvar och själv var jag vapenvägrare liksom försvarsministern.

Utländska män tillför den aggressivitet vi saknar även om de har haft för stor framgång de senaste decennierna. Kallifatides slogs nog inte mer än jag, men de som kom senare har gjort det definitivt och i övermått, inte sällen med vapen och knivar. De skulle ha mött VM-mästaren boxaren Ingemar Johansson 1959.

Reproduktionen haltar betänkligt bland de vita svenskorna. Runt 1,5 barn/kvinna. Vårt högre snitt beror på de mer mörkhyades insatser i sänghalmen. Möjligen är svenska män och kvinnor begränsade av AAA:  Abort, Analsex, Asexualitet. 

Bland veganätande millennials och Gretor är det sista populärt. Att inte vilja få barn är att vara klimataktivistisk feminist, inte sällan med blått hår.   Än mer radikalt är att helt avstå från sex.

En reglerad inflyttning av exotiska utlänningar kan ses i ljuset av dessa överlevnadsstrategier. De förstår att ta vara på livets väsentligheter, sex och våld, två teman som bara finns på Youporn och Netflix i svennarnas hem.

Devisen fight it or fuck it gäller i hela världen utom för oss svenskar i det övre högre hörnet på värderingskartan. Dags att sjunka ned till vänster bland alla världens riktiga män och äkta kvinnor, båda könen med med aggression och erotik världen över. Några av dessa utlänningar har rest hit och skrivit om oss och de är sällan imponerade av det impotenta folkets erotik och aggression, tvärtom uppfattas vi som kyliga och mesiga, med liten skillnad mellan könen.

Men även vi är ursprungligen män och kvinnor, inte bara lattepappor och karriärkvinnor.  Låtom oss föröka oss och försvara oss !

 

Professor KO Arnstberg om romer

Invandring-och-morklaggning-omslag2

Nu publicerar Swebbtv en intervju med professor emeritus KO Arnstberg som tar upp hans forskning om romer.

Hösten 2015 recenserade jag hans bok Romer i Sverige på Avpixlat, som nu återpubliceras här:

”Etnologiprofessor Karl Olov Arnstberg undervisade zigenare, som de då kallades, redan i slutet av 1960-talet berättar han i den nyutkomma boken Romer i Sverige https://morklaggning.wordpress.com/kop-boken-3/ (Debattförlaget, 2015)

Hans första bok Zigenarens väg kom 1974. Sedan dess har han fortsatt att forska och skriva om denna nationella minoritet och dess villkor i Sverige, ofta på uppdrag av myndigheter som dåvarande Invandrarverket och inom diverse forskningsuppdrag. Se hans bibliografi http://www.arnstberg.se/tryckta_skrifter.html i urval.

Hans senaste bok är en uppföljning av den omdiskuterade boken Svenskar och zigenare från 1998. Nu har de flesta farhågor Arnstberg då fruktade för infallit;

Offerindustrin, Naiv Realism, Verklighetsförnekandet, Solidariska Experter, Självmarginalisering, Försörjningsbrott och Romers Överlägsenhet.

Historien är levande i boken från det första omnämnandet av zigenarna på 1500-talet till Folkpartisten Maria Leissners anti-ziganistiska utredning SOU 2010:55. Genom berättelserna från tiden före det s.k. ”uppvaknandet” på 1960-talet, då halvromen Katarina Taikon ville anpassa de motspänstiga romerna, får vi veta att romerna själva var i stort sett nöjda med sin fattiga tillvaro.


De ville inte bo i hus och låta sina barn gå i skola och försvenskas. Istället valde de att nomadisera och dra nytta av varje tillfälle att lura den inhemska ortbefolkningen, ”gadje” som vi kallas av dem.

Att romer anser sig stå över de bofasta är självklart enligt Arnstberg, varför alla försök att assimilera eller integrera blir fruktlösa. Om de beblandar sig för mycket med svenskar riskerar deras levnadssätt och tvivelaktiga försörjningsmetoder att försvinna.

Romerna lever i en ”försvarskultur” som står beredd att göra vad som helst för att markera gränsen mellan oss och dem. De bajsar inte på de av svenskarna utsätta och betalda bajamajorna för vem vet vilka orena som suttit där tidigare, så de bajsar utanför så att svenskarna kan städa upp efter dem.

Rätt åt svenskarna, dessa underlägsna och lättlurade varelser menar romerna enligt Arnstberg som ger fler exempel på deras nedlåtenhet mot sin omgivning. Särskilt intressant är de kommunala anpassningsförsök som startade på 1960- och 70-talet i välmening men utan att bli framgångsrika i någon som helst mening annat än som sociala försörjningskällor.

De kringresande ligor som begår åldringsrån, vilka SVT http://www.svt.se/nyheter/inrikes/sa-lurar-ligor-de-aldre-i-affarerna uppmärksammat nyligen, har ett eget avsnitt i boken, ”Circa-gruppen”, sid. 226-229.

Där berättar Arnstberg vad SVT:s inslag inte förmådde, nämligen att så gott som alla gärningsmän (och – kvinnor) är romer. Polisman Klas Persson säger att romer begår denna typ av brott över hela Europa, men att ingen vill veta att åldringsrånarna är just romer.

De svenska romernas politiska välgörare, Maria Leissner, Thomas Hammarberg och Erik Ullenhag, har aldrig hört av sig till denna elva man starka polisgrupp, som sysslar heltid med ett 30-tal ligor. Att utvisa de som är utländska medborgare är meningslöst eftersom de kan åka in igen utan att riskera att upptäckas i en obefintlig gränskontroll.

Är då boken ett utslag av rasism och anti-ziganism? Arnstberg prövar sina egna ståndpunkter och skriver:
”Innan jag bestämde mig för att skriva det här kapitlet funderade jag fram och tillbaka över konsekvenserna. Problemet är att de romer som begår den här typen av brott inte via klädseln eller egentligen inte på annat sätt heller, snabbt av brottsoffren kan urskiljas som romer. Det hjälper alltså inte särskilt mycket lyfta fram den etniska identiteten hos förövarna. Däremot kan man vara ganska säker på att ett utpekande skadar alla romer, också de som aldrig skulle drömma om att begå den här typen av brott. Kanske gör jag mer skada än nytta genom att skriva? ”

Men han bestämmer sig till sist för att skriva om åldringsbrotten med utgångspunkt i två av totalt 20 domar, för att klargöra den juridiska processen och samhällets syn på dessa avskyvärda brott.

Andra brottslag han tar upp är vandalisering av lägenheter, misskötsel av hyrbilar, överutnyttjande av gemensamma sanitetsutrymmen och campingplatser och så vidare. Alla historier sätts in i ett etnologiskt, det vill säga, folklivsforskningsmässigt sammanhang så att man förstår varför romer beter sig så (illa) som de gör.

De är vänliga inom gruppen och har många gemensamma värden som de respekterar, men är på sin vakt mot alla intrång, särskilt de välmenande och byråkratiska, för att ”lösa romernas problem”. Romer lyssnar på svenskarna men bryr sig inte om vad som sägs.

Den ”offerindustri” som byggts upp från den svenska statens sida är inte beredd att erkänna något som helst ansvar från romernas sida för sin situation. Arnstberg riktar mer kritik mot de dumsnälla svenska politikerna och tjänstemännen än vad han gör mot romerna själva, vilka han, likt författaren Ivar- Lo-Johansson, tycks gilla och uppskatta till viss del. Han menar att romernas oombedda hjälpare snarare är som kolonisatörer.

Godhetsbyråkraten Thomas Hammarberg (FPU, Amnesty, Rädda Barnen, ambassadör för mänskliga rättigheter, Olof Palme Center, Kommissionen mot anti-ziganism) leds av tanken att romer inte kan föra sin egen talan så han gör det åt dem.

Hammarberg ursäktar till och med deras motvilja mot att arbeta på vanligt sätt med anställning och skattad lön. 80 % av de svenska romerna har aldrig försörjt sig själva i modern tid.

Boken inleds med ett citat från Maria Leissner, f.d. ordförande i Delegationen för romska frågor under Alliansregeringen:

”Sanningen om romer måste lyftas fram”

Arnstberg menar att Leissner aldrig varit intresserad av sanningen, tvärtom.

Hon, och de tjänstemän som lever på att framställa romer som offer som behöver deras hjälp och bidrag, är bara villiga att lyssna till ideologiska framställningar om romer i Sverige, som i SVT:s Agenda den 4 oktober då polisiära insatser mot illegala bosättningar anklagades för att vara övergrepp mot romer http://www.svt.se/agenda/debatt-om-tiggeri-och-illegala-bosattningar .

Forskning som bygger på fakta från intervjuer, observationer, analyser och respekt för sanning och vetenskapliga ambitioner, har blivit mindre viktigt när det gäller att starta kampanjer mot s.k. anti-ziganism, något som Mats Dagerlind påpekade redan 2011 http://avpixlat.info/2011/11/02/sluta-dalta-med-den-dysfunktionella-zigenarkulturen/ .

Professor Arnstberg har presenterat kunskap om romerna så gott han har förmått, utan att hänfalla till rasism eller vad man vill anklaga honom för. Romer i Sverige fyller ett tomrum där hittills bara floskler och naivitet fått ta utrymme, men nu finns rejäla faktauppgifter, dokumenterade berättelser och vetenskapliga resonemang om en av de av staten erkända nationella minoriteterna.

Boken är en pionjärinsats som kommer läsas i smyg i landet av alla som vill och behöver veta sanningen om romerna. ”

http://avpixlat.info/2015/09/21/ny-bok-av-karl-olov-arnstberg-om-den-romska-folkgruppens-historia-i-sverige/

En skriftställares dagbok: 26-04-2021

LÅT MIG SLIPPA SKRIVA OM ISLAM OCH INVANDRING. Jag hamnade i dessa kontroversiella områden av slump och av intresse för flyktingar, men har nu fått nog. För ett tag i alla fall.

Sedan 1991 när jag anställdes på en sk invandrarkurs vid socialdemokratiska Brunnsviks folkhögskola i Dalarna har jag haft att göra med invandrare.  Mina Uppsalabekanta arbetade på asylförläggningar när Balkan exploderade  på 1990-talet och startade konsultbolag i integrationsindustrin.

Vissa år var jag invandringstjänsteman på heltid som 1994 då jag var kursföreståndare för en latinamerikansk teaterskola i Järva, 2004-5 då jag var bitr rektor vid en grundskola i Tensta med 99 % invandrarbarn och 2007-9 då jag ledde Internationellt Kulturcentrum och delade ut miljoner i bidrag till invandrarföreningar i Stockholm, tidigare kallat Invandrarnas  Kulturcentrum. Samtidigt var jag då gift med en välutbildad socialkonservativ indiska och umgicks med hennes engelsktalande kollegor, expats vid Ericsson.  Non-Swedes everywhere.

Runt 2011 började min tid  efter ett år i New Delhi först som liberal invandringskritiker, sen allierad med SD/altmedia och offentlig islamkritiker. Sedan dess har jag skrivit och arrangerat föredrag, ordnat Pride marscher genom Rinkeby och varit i medier via redaktörsuppdraget för SDs Samtiden och sedan Avpixlat och andra alternativmedier.

Hur länge ska man orka diskutera invandring i Sverige? Jag är urless men inser att gemene man ligger tio år efter mig.  Ett ängsligt folk tvekar om att låta L ge sitt stöd till M/KD och SD, för det är nog om de sista folkpartiklarna vågmästarrollen handlar. Åker L ut men inte MP kan vi ha en usel invandringspolitik i fyra år till.  

Jag är nu 63 år och har alltså sysslat med invandring som arbete och intresse i 30 år. Kanske jag kunde syssla med exiltillvaron som invandrare känner här och som vi invandringskritiker känner ibland i vårt eget land tänkte jag och skrev på Katerina Magasin  i somras. Ett delat utanförskap, kryddat med tankar om allas existentiella exil.

Kanske finns ett liv för sådana alternativmediepersoner som mig där vi kan göra nytta utan att ständigt behöva ta upp ha invandring och islam. Jag skrev en studie om Sverige 2013 där invandring är en liten del och ett symptom på den korrupta välfärdsstaten med dess högt beskattade klienter.   Sådant vill jag hellre syssla med. Och svensk kulturhistoria, antik filosofi, Sidenvägen, medeltiden, Leo Strauss . . .

Samtidigt vet jag att varningarna för ett kommande inbördeskrig i Europa kom redan 2006 från Peder Fjordman Jensen, och Bruce Bawer och växte sedan  under 2010-talet i flera romaner, varav en min. Kan jag sluta nu och se tillbaka med blida ögon på 10 år av opinionsbildning som lett mig bort från släkt och vänner, arbeten och karriär?  Som Voltaire avslutade sin Candide 1759

Cela bien dit, mais il faut cultiver notre jardin.

 

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

Bulletinliberalism

Igår kväll släppte Bulletin en podd om den auktoritära liberalismen som vill tvinga alla att bli förståndiga socialliberaler/liberala socialdemokrater, en svensk specialitet.

Dan Korn och Per Gudmundson dryftade den förändring som liberalismen genomgått i progressiva läger i USA och Sverige (världens mest liberala land enligt Per G, troligen sant eftersom ingen avviker utan är lojala mot statsliberalismen).

Deras samtal berörde inledningsvis den paradox som jag slet med för drygt tio år sedan, nämligen om en verkligt liberal inställning bör tillåta illiberala uppfattningar eller i vart fall inte trycka ned dem.

Jag skrev ett långt inlägg 2008 med titeln ”Ett liberalt försvar för hederskulturen” och ett kortare ”Att tvingas till liberalism” och en rätt besynnerlig text om att SD skulle kunna dra nytta av denna importerade värdekonservatism.

Sedan fullföljde jag mitt försvar för konservatism inom en liberal ram i stil med Per Brinkemo i Bulletin med detta avsnitt från min bok Sverige 2020:

”Sexdebut bland svenska tonåringar sker runt 17 år. Preventivmedel ges gratis av skolsköterskor och sexualundervisningen är inriktad på att få unga att acceptera idén om ömsesidigt överenskommen sex med vem de så önskar.
Tonåringar som inte vill ha sex är inte särskilt uppbackade av skolor, Utbildningsradion, RFSU/RFSL och Folkhälsoinstitutet. Skulle sedan deras föräldrar blanda sig igenom att ringa klassföreståndare eller rektor så växer misstankarna snabbt om hedersvåld och konservativa patriarkala värderingar. Är sedan familjen frikyrklig eller muslimsk eller bara invandrare förvärras situationen för den sexovilliga ungdomen.
En far och mor från Sülemaniyah, Addis Abeba, Lima, Njutånger eller till och med från Stockholm kan vilja få hem sina tonåringar klockan 23 från skoldansen och inte låta dem fara på skolresa med två vuxna på 28 ungdomar. Eller kanske flickor inte vill ha sex men känner så pass mycket stark press från skola, killar, vuxenvärlden och den statliga sexpropagandan att de har sex i alla fall mot sin vilja. Dessa påtryckningar och krav är större för vissa arbetartjejer än de är för killar och medelklassflickor.
Om Sverige är ett så tolerant och frigjort samhälle som tillmäter värderingar så liten betydelse hur kommer det sig att värdekonservativa familjer och personer porträtteras som potentiella barnamördare och sexualförtryckare?
Det finns legala hinder mot att låsa in barn i sina rum eller att förfölja dem utomhus. Men det finns inga begränsningar i vad en förälder kan säga till sina barn och be dem att följa utan tvång. I de flesta kulturer och samhällen genom historien och idag för 6 miljarder människor är det normalt för äldre familjemedlemmar att tala utifrån erfarenhet och omdöme till de yngre i släkten. Vad som uppfattas som konservativt är normalt i resten av världen. Svenskar kan förfasas men inte göra hela världen svensk och extrem.
Hedersvåld och hederskulturer existerar i varierande grad. Alla som är skeptiska till svenska sexualvanor är inte automatiskt vidriga kvinnoförtryckare. Men det är en oerhört svår fråga som kräver mer än dessa reflexioner för att inte förenklas och ursäkta våld och förtryck, medges.
Om man blir tvungen att resa till ett nytt land ska man anpassa sig och försöka förstå det nya samhällets värderingar, men om dessa är de rakt motsatta mot ens egna finns det situationer då föräldrar vill ta ett allvarligt samtal med sina barn och unga. Fördelar och nackdelar med vissa handlingar och attityder kan behöva diskuteras inom familjen och om inte det görs, då är det också en hållning som de flesta svenska föräldrar väljer att inta. Andra familjer gör annorlunda och intar andra hållningar.
Svenska diskussioner om flickors och pojkars oskuld, heder, skam och sexuell frihet är vanligtvis öppna men sluter sig när värdekonservativa eller traditionella värderingar företräds, särskilt av invandrare. Men om Sverige ska vara tolerant skulle det också vara tolerant inför värderingar som ifrågasätter tolerans inom alla områden inklusive familjens privatliv. Vissa invandrade familjer hävdar att familjeangelägenheter är privata och varken förstår eller accepterar svenskars attityder om sex. De är inte upplysta om de djupa historiska rötterna till den svenska synden.
I Bergslagen och delar av Norrlands inland har unga män sedan sekler åkt tillsammans för att hälsa på unga kvinnor nattetid. De unga männen anlände till en by och besökte var och en en utvald flicka för att prata och kanske kramas eller pussas för att se om de skulle kunna bli ett par.
Samlag var inte alltid resultatet av flera besök och ömsesidig lust, men blev kvinnan gravid så ordnades saken ofta smidigt utan abort och barnen blev för det mesta väl omhändertagna. Denna glesbygdstradition fortsatte till 1900-talets början då den mötte makarna Myrdals idéer om statlig sexualreglering och eugenik.
Vana vid att byta om bakom en handduk, bada ute, basta och blanda sig med det motsatta könet blev svenskar inte särskilt upprörda när skådespelerskan Ulla Jacobsson nakna byst skymtade på filmduken år 1951 i den fräcke regissören Arne Mattsons Hon dansade en sommar.
Den följdes av betydligt sämre filmvisningar på 1970-talet under den svenska porrvågen. Kvinnorörelsens bejakande av fri och foträt sex, homosexuella kändisar döende i aids och ökad tolerans av alla sexuella läggningar efter millennieskiftet, har lett till en avslappnad attityd till sex som är svår att få grepp om för en pakistansk far eller somalisk mor som hamnat i Hammarkullen eller Fisksätra.
Att tro att de ska göra en mental och värderingsmässig resa efter de landat och fått uppehållstillstånd är omänskligt och opraktiskt. Därifrån de reste är staten farlig och värdelös, om den ens existerar. Den är inte god och användbar.
Svenskar kan ha dra nytta av att lyssna på hur dess familjer resonerar om unga och sex eftersom många svenskar tror att deras, för resten av världen, extrema attityd är självklar och utan bekymmer. Men istället för denna lyhörda hållning verkar såväl svenskar som svenska myndigheter som Sida och organisationer som RSFU veta vad som är bäst för alla människor överallt och hur man ska förhålla sig vad gäller relationer och sexualitet i hela världen. Megalomanis sueca omnipotensis extremis.”

Sedan dess har jag förstått vidden av den islamisering och det hedersförtryck som följt i dess spår, men vidhåller ändå i stort i mitt försvar för konservativa värden, som en verklig liberal måste göra (om man inte är folkpartist som jag var 2007-2013).

Dansk exil

Indspilning-i-fuld-skærm-18-09-2015-170444

Danmark ter sig allt mer lockande för mig och kanske för mina läsare. En bekant svensk journalist som nyligen flyttat berättade i den danska bloggen Snaphanen som bevakar Sverige om den frihet han och hans familj har där. Att emigrera dit igen har slagit mig och många fler

Jag bodde i Köpenhamn ett tag på 1980-talet och har skrivit om den stridbara kulturkamp som dissidenter och islamkritiker fört där sedan årtionden, se min artikelserie i Katerina Magasin och min senaste bok Skandinavisk kulturkamp.  Mitt  halvdanska tal om Sveriges valresultat 2018  på skandinaviska är väl ok, men jag kan nog komma igång igen.  

Nedan är en recension av Lars Hedegaards bok om beskjutningen av honom 2013 vid hans lägenhet i Köpenhamn. Han är en stridbar redaktör som fyllde 70 år samma år och som har mycket att berätta om vad västvärlden behöver veta om islam och politisk korrekthet.

En hjälte av många i Europa som vägrar att ge upp. Går jag i landsflykt fortsätter jag naturligtvis att kämpa i medier och på torg, men det finns mer frihet och plats för sådana kritiker som mig där.

Hilsen/J

Attentatet av Lars Hedegaard (People’s Press, Köpenhamn, 2015) 

Den stridbare danske publicisten och historikern Lars Hedegaard berättar i sin bok om det misslyckade attentatet mot honom den 5 februari 2013.

En man utklädd till postbud ringde på och blev insläppt i trapphuset till hans lägenhet på Frederiksberg i Köpenhamn. Väl framme vid Hedegaards dörr visade han fram ett paket och drog samtidigt en revolver och sköt mot huvudet på några decimeters håll. Kulan svischade förbi örat och den 71 årige Lars Hedegaard tog till knytnävarna för att försvara sig.

Mannen dröp av och försvann sedermera till Turkiet där han fängslades ett tag men frisläpptes in en fångutväxling med ISIS. Se norska islamkritikern Hege Storhaugs intervju med Hedegaard som jag översatte för Katerina Magasin 2019.  

Denna våldsamma historia är ingången till boken Attentatet där Hedegaard berättar på ett muntert sätt om vad han varit med om alltsedan han började intressera sig för islams historia på allvar.

Han hade som historiebokförfattare inte sysslat alls med islam, men blev indragen i en informell studiegrupp i Köpenhamn runt millennieskiftet år 2000.

Den kallades ”Giordano Bruno” efter en italiensk oppositionell tänkare på 1500-talet, ett oskyldigt namn som samlade ett 20-tal nyfikna intellektuella, gammallutheranska präster och teologer runt den kristna konservativa tidskriften Tidehverv , forskare som i hemlighet diskuterade och läste kritiska studier om islam.

Först 2003 avslöjades gruppen som då kallades för nazistiska, främlingsfientliga, islamofobiska – ja, ni vet – och den danska kulturvänstern vädrade blod.

Samma år skrev Hedegaard den första kritiska uppgörelsen på danska med islam och dess historia, I krigens hus: islams kolonisering af Vesten tillsammans med Helle Merete Brix och Torben Hansen.

Därmed hamnade Hedegaard i hetluften igen efter debaclet om studiegruppen, men valde ändå att ansöka om medlemskap den danska avdelningen av författarföreningen PEN-klubben, denna ärorika internationella förening för publicister från 1921 i London som ska försvara tryck- och yttrandefrihet. 

Stor oro uppstod i leden av danska redaktörer och skribenter, inte olikt vad som sker angående svenska alternativmediers relation till den svenska Publicistklubben och svenska PEN, om huruvida man skulle acceptera Lars Hedegaard.

Efter att PEN-klubbens nyhetsbrev tryckte en artikel som menade att boken I krigens hus var att jämföra med den av tsar-Ryssland påhittade anti-semitiska boken Sion Vises Protokoll föll beslutet till Hedegaards nackdel. 

En intressant detalj var att den dansk-iranske komikern och författaren Farshad Kholghi som offentligt hade uttryck samma kritik av islam som Lars Hedegaard beviljades medlemskap. Som Kholghi själv noterade hade Hedegaard blont hår och blå ögon, medan han själv hade mörkt hår och bruna ögon, vilket avgjorde PEN:s beslut att ta in iraniern istället för dansken. Ridå.

Hedegaard och hans vänner beslöt därefter år 2004 att stifta det danska Trykkefrihedsselskabet, som fortsatt att försvara rätten att häda, att tala fritt utan att bli anklagad för rasism eller hets mot folkgrupp (vilket Lars Hedegaard blivit 2009 men frikändes i högsta rättsinstans 2012).

Se tidigare rapporter och recension en krönika om sällskapets första tio år, dessvärre avpublicerade av Avpixlat/Samnytt:

http://avpixlat.info/2015/09/27/tryckfrihetskonferens-i-danmark-10-ar-efter-muhammedteckningarna/ 

http://avpixlat.info/2015/06/15/avpixlat-var-pa-plats-nar-wilders-besokte-bornholm/ 

http://avpixlat.info/2015/04/07/recension-forst-med-det-vaerste-trykkefrihedsselskabet-gennem-10-ar/ 

http://avpixlat.info/2015/03/16/rapport-fran-danska-tryckfrihetssallskapets-konferens/ 

Boken Attentatet är underhållande och lärd, vitsig och aktuell i sin polemik mot den politiska korrektheten i Danmark och västvärlden. Inga fotnoter tynger texten men lite citat från Koranen dyker upp och sätts in i sammanhang av en nordisk historiker som har koll på det mesta. 

Av Hedegaard finns ännu bara Mohammeds flickor på svenska, gratis PDF men denna aktuella samtidshistoria är väl värd att översättas och läsas av alla vänner av öppen diskussion och frihet.

De personliga detaljerna kring livet efter beskjutningen i Köpenhamn 2013 är särskilt intressanta som relief till påståendena om islams fredlighet och påminner om vad Geert Wilders berättar i boken Marked for Death och Salman Rushdie i Joseph Anton.

Att sedan vänsterstollan Katarina Mazetti fick skriva i svenska Journalisten att Lars Hedegaard själv iscensatt dödsskjutningen i februari 2013 är beklämmande men värt att minnas . En svensk utgåva av boken Attentatet skulle korrigera det mesta som skrivs här om islam och tryckfrihet.

 

Expressen kommer hylla Avpixlat

På ledarplats 17 mars försöker Expressen framställa mig i dålig dager genom att kalla mig ”förre Sverigedemokraten och Avpixlat-medarbetaren Jan Sjunnesson”.

Vi kan lämna SD därhän, men jag kan inte låta bli att se hur kvällstidningen försöker blåsa liv i ett epitet som för mig är något jag är stolt över:  att ha varit skribent på Avpixlat.

Denna webbtidning vågade skriva om massinvandringens negativa konsekvenser och lögner från ansvariga såväl som medier, långt före alla andra. Mats Dagerlind var och är en arbetsam och skicklig redaktör som jag hade mycket gott samarbete med, bättre än med SDs Erik Almqvist som styrde över Samtiden.

Så nej Expressen, ni kommer ingen vart med att peka finger åt alla oss som varnade och skrev om det förräderi som de etablerade medierna teg om, se Swebbtv och min historik.

Dispatch International och Avpixlat kan  vara stolta över att de ägnade sig åt ”muck-racking journalism”, äkta grävande journalistik som innebär att man drar fram skit och då luktar det.

Jag utvecklade varför jag är stolt över att ha deltagit i den invandringskritiska debatten i antologin Priset, tillsammans med ett tiotal andra framstående skribenter.

Tids nog kommer även Expressen hylla Avpixlat och Moderaterna prisa sin medlem Eva Bergqvist som 1990 varnade för följderna av alltför generös invandring.   JMK kommer ha kurser om dissidentjournalistik inom 5 år. Willgert, Mats och Chang kommer föreläsa om hur man bygger upp folkliga nätmedier. Studieförbund och folkhögskolor kommer hänga på tio år senare.

Professor KO Arnstberg om romer

Invandring-och-morklaggning-omslag2

Inom kort publicerar Swebbtv en intervju med professor emeritus KO Arnstberg som tar upp hans forskning om romer.

Hösten 2015 recenserade jag hans bok Romer i Sverige på Avpixlat, som nu återpubliceras här:

”Etnologiprofessor Karl Olov Arnstberg undervisade zigenare, som de då kallades, redan i slutet av 1960-talet berättar han i den nyutkomma boken Romer i Sverige https://morklaggning.wordpress.com/kop-boken-3/ (Debattförlaget, 2015)

Hans första bok Zigenarens väg kom 1974. Sedan dess har han fortsatt att forska och skriva om denna nationella minoritet och dess villkor i Sverige, ofta på uppdrag av myndigheter som dåvarande Invandrarverket och inom diverse forskningsuppdrag. Se hans bibliografi http://www.arnstberg.se/tryckta_skrifter.html i urval.

Hans senaste bok är en uppföljning av den omdiskuterade boken Svenskar och zigenare från 1998. Nu har de flesta farhågor Arnstberg då fruktade för infallit; Offerindustrin, Naiv Realism, Verklighetsförnekandet, Solidariska Experter, Självmarginalisering, Försörjningsbrott och Romers Överlägsenhet.

Historien är levande i boken från det första omnämnandet av zigenarna på 1500-talet till Folkpartisten Maria Leissners anti-ziganistiska utredning SOU 2010:55. Genom berättelserna från tiden före det s.k. ”uppvaknandet” på 1960-talet, då halvromen Katarina Taikon ville anpassa de motspänstiga romerna, får vi veta att romerna själva var i stort sett nöjda med sin fattiga tillvaro.

De ville inte bo i hus och låta sina barn gå i skola och försvenskas. Istället valde de att nomadisera och dra nytta av varje tillfälle att lura den inhemska ortbefolkningen, ”gadje” som vi kallas av dem. Att romer anser sig stå över de bofasta är självklart enligt Arnstberg, varför alla försök att assimilera eller integrera blir fruktlösa. Om de beblandar sig för mycket med svenskar riskerar deras levnadssätt och tvivelaktiga försörjningsmetoder att försvinna.

Romerna lever i en ”försvarskultur” som står beredd att göra vad som helst för att markera gränsen mellan oss och dem. De bajsar inte på de av svenskarna utsätta och betalda bajamajorna för vem vet vilka orena som suttit där tidigare, så de bajsar utanför så att svenskarna kan städa upp efter dem.

Rätt åt svenskarna, dessa underlägsna och lättlurade varelser menar romerna enligt Arnstberg som ger fler exempel på deras nedlåtenhet mot sin omgivning. Särskilt intressant är de kommunala anpassningsförsök som startade på 1960- och 70-talet i välmening men utan att bli framgångsrika i någon som helst mening annat än som sociala försörjningskällor.

De kringresande ligor som begår åldringsrån, vilka SVT http://www.svt.se/nyheter/inrikes/sa-lurar-ligor-de-aldre-i-affarerna uppmärksammat nyligen, har ett eget avsnitt i boken, ”Circa-gruppen”, sid. 226-229.

Där berättar Arnstberg vad SVT:s inslag inte förmådde, nämligen att så gott som alla gärningsmän (och – kvinnor) är romer. Polisman Klas Persson säger att romer begår denna typ av brott över hela Europa, men att ingen vill veta att åldringsrånarna är just romer.

De svenska romernas politiska välgörare, Maria Leissner, Thomas Hammarberg och Erik Ullenhag, har aldrig hört av sig till denna elva man starka polisgrupp, som sysslar heltid med ett 30-tal ligor. Att utvisa de som är utländska medborgare är meningslöst eftersom de kan åka in igen utan att riskera att upptäckas i en obefintlig gränskontroll.

Är då boken ett utslag av rasism och anti-ziganism? Arnstberg prövar sina egna ståndpunkter och skriver:
”Innan jag bestämde mig för att skriva det här kapitlet funderade jag fram och tillbaka över konsekvenserna. Problemet är att de romer som begår den här typen av brott inte via klädseln eller egentligen inte på annat sätt heller, snabbt av brottsoffren kan urskiljas som romer. Det hjälper alltså inte särskilt mycket lyfta fram den etniska identiteten hos förövarna. Däremot kan man vara ganska säker på att ett utpekande skadar alla romer, också de som aldrig skulle drömma om att begå den här typen av brott. Kanske gör jag mer skada än nytta genom att skriva? ”

Men han bestämmer sig till sist för att skriva om åldringsbrotten med utgångspunkt i två av totalt 20 domar, för att klargöra den juridiska processen och samhällets syn på dessa avskyvärda brott.

Andra brottslag han tar upp är vandalisering av lägenheter, misskötsel av hyrbilar, överutnyttjande av gemensamma sanitetsutrymmen och campingplatser och så vidare. Alla historier sätts in i ett etnologiskt, det vill säga, folklivsforskningsmässigt sammanhang så att man förstår varför romer beter sig så (illa) som de gör.

De är vänliga inom gruppen och har många gemensamma värden som de respekterar, men är på sin vakt mot alla intrång, särskilt de välmenande och byråkratiska, för att ”lösa romernas problem”. Romer lyssnar på svenskarna men bryr sig inte om vad som sägs.

Den ”offerindustri” som byggts upp från den svenska statens sida är inte beredd att erkänna något som helst ansvar från romernas sida för sin situation. Arnstberg riktar mer kritik mot de dumsnälla svenska politikerna och tjänstemännen än vad han gör mot romerna själva, vilka han, likt författaren Ivar- Lo-Johansson, tycks gilla och uppskatta till viss del. Han menar att romernas oombedda hjälpare snarare är som kolonisatörer.

Godhetsbyråkraten Thomas Hammarberg (FPU, Amnesty, Rädda Barnen, ambassadör för mänskliga rättigheter, Olof Palme Center, Kommissionen mot anti-ziganism) leds av tanken att romer inte kan föra sin egen talan så han gör det åt dem. Hammarberg ursäktar till och med deras motvilja mot att arbeta på vanligt sätt med anställning och skattad lön. 80 % av de svenska romerna har aldrig försörjt sig själva i modern tid.

Boken inleds med ett citat från Maria Leissner, f.d. ordförande i Delegationen för romska frågor under Alliansregeringen:
”Sanningen om romer måste lyftas fram”
Arnstberg menar att Leissner aldrig varit intresserad av sanningen, tvärtom.

Hon, och de tjänstemän som lever på att framställa romer som offer som behöver deras hjälp och bidrag, är bara villiga att lyssna till ideologiska framställningar om romer i Sverige, som i SVT:s Agenda den 4 oktober då polisiära insatser mot illegala bosättningar anklagades för att vara övergrepp mot romer http://www.svt.se/agenda/debatt-om-tiggeri-och-illegala-bosattningar .

Forskning som bygger på fakta från intervjuer, observationer, analyser och respekt för sanning och vetenskapliga ambitioner, har blivit mindre viktigt när det gäller att starta kampanjer mot s.k. anti-ziganism, något som Mats Dagerlind påpekade redan 2011 http://avpixlat.info/2011/11/02/sluta-dalta-med-den-dysfunktionella-zigenarkulturen/ .

Professor Arnstberg har presenterat kunskap om romerna så gott han har förmått, utan att hänfalla till rasism eller vad man vill anklaga honom för. Romer i Sverige fyller ett tomrum där hittills bara floskler och naivitet fått ta utrymme, men nu finns rejäla faktauppgifter, dokumenterade berättelser och vetenskapliga resonemang om en av de av staten erkända nationella minoriteterna.

Boken är en pionjärinsats som kommer läsas i smyg i landet av alla som vill och behöver veta sanningen om romerna. ”

http://avpixlat.info/2015/09/21/ny-bok-av-karl-olov-arnstberg-om-den-romska-folkgruppens-historia-i-sverige/

Slöja på Skolinspektionen

Bildresultat för skolinspektionen

När jag var uppe på Skolinspektionen på Sveavägen i Stockholm i höstas blev jag mottagen av en beslöjad kvinna. Hon satt med i rummet där jag bläddrade bland tidigare ansökningar om tillstånd. Minns vagt att hon var jurist men kan ha varit handläggare. Inte städare i vart fall.

Att Skolinspektionen har beslöjad personal som ska handlägga ärenden anser jag vara helt åt skogen. Denna tillståndgivande myndighet beslutar om muslimska friskolor ska få fortsätta eller läggas ned. I Gävle, Örebro, Göteborg, Stockholm och Malmö finns fn många tveksamma skolor och förskolor, vissa med band till terrorgrupper.

Det säger sig självt att en myndighet som utövar denna typ av kontroll inte kan ha anställda som genom sin klädsel visar religiös tillhörighet. Jag vet givetvis inte om denna kvinna eller andra beslöjade kvinnor åker ut till skolor i samma klädsel, men blotta misstanken gör att Skolinspektionens personalkod måste förbjuda dessa plagg.

Stockholm Stadsbibliotek har beslöjad personal vilket är illa men man ger inte tillstånd till skolor. I all offentligt finansierad verksamhet, inkl friskolor med muslimsk inriktning, ska inga anställda bära slöja enligt min mening, varken i förskola, skola, på sjukhus, tandvård, förvaltning, apotek, socialtjänst eller var helst skattemedel går åt.

Islamiseringen måste stoppas och en bra start är på Skolinspektionen.

Sveriges Radio missar huvudnyhet i sändning

Igår sände Sveriges Radio ett reportage i magasinet Konflikt som under 55 minuter skulle skildra högerextrema grupper inom polis och militär i USA, Sverige och Tyskland, men där man lyckades missa huvudnyheten: Att en vit tysk man utan kunskaper i arabiska blev identifierad som arabisk asylsökande mitt i asylkrisen 2015.

Anledningen till att denna uppseendeväckande nyhet nämndes men inte uppmärksammades var att mannen själv var sk högerextrem militär som just utgett sig för att vara asylsökande från Syrien för att testa hur tysk asylmottagning fungerar under stor press. En miljon beräknas ha kommit till Tyskland under 2015 när Angela Merkel utropat ”Wir schaffen das!”. Dessa migranter var 1,2 % av 80 miljoner tyskar mot de 163 000 migranter som år 2015 kom till Sverige , 1,6 %. En tredjedel fler till oss alltså.

Om alternativmedier, nån vaken gonzojournalist eller Uppdrag Granskning hade skickat en svensk man till Travemünde hösten 2015 och som ställt sig i kön bland alla migranter på färjan till Trelleborg och där i hamnen blivit identifierad som syrier utan att förhöras på arabiska av Migrationsverket hade det varit en sensation.

Men för Konflikt var huvudnyheten att en högersinnad militär, ”Franco A”, infiltrerat inte bara flyktingströmmar utan även varit anställd inom det tyska försvaret.

2013 gjorde Dispatch International ett liknande test på beslutet att ge sk papperslösa fri sjukvård och tandvård, om ”vård inte kan anstå”. En svensk man med ursprung från Balkan men uppfödd i Malmö tågade in på en vårdcentral, sade på skånska att han var papperslös från fd Jugoslavien och behövde vård.

I den förvirring som rådde om riksdagsbeslutet 2013 valde vårdcentralen att låta honom bara betala 50 kr trots att han talade svenska och betedde sig som vilken Malmöbo som helst. När jag frågade Dispatch redaktör Ingrid Carlqvist om artikeln intygade hon att den var sann. Den som vill skriva presshistoria kan gå till läggen och kontrollera med henne då jag minns svagt att någon följde med in på vårdcentralen.

Vad Konflikt gjorde istället för att ta upp denna anmärkningsvärda dock lite gamla nyhet om tysk asylmottagning är att kartlägga högerextrema grupper genom att intervjua en reporter från den tyska vänstertidningen TAZ (utan att nämna att dess politiska vinkel) och en chef vid stiftelsen Amadeo Antonio (Tysklands Expo), klippa in sina egna tramsiga ljudtester, larviga intervjuer med varandra i studion, ett reportage av radions Tysklandskorre Katja Magnusson om en högerradikal mans hus (inklusive dess gammelrosa tapeter och bräkande får utanför), oväsentliga ljudupptagningar från polisutbildningar vid Södertörn, korta möten med entrépersonal vid Försvarsmakten och ofokuserade intervjuer med inrikesminister Mikael Damberg och statsvetaren Jenny Madestam m fl. Ett radiodrama som mynnade ut i intet.

A still image taken from a video provided by Franco A. shows him disguised as a refugee.
A still image taken from a video provided by Franco A. shows him disguised as a refugee. Credit…Franco A. https://www.nytimes.com/2020/12/29/world/europe/germany-far-right-terrorism-refugee.html

Om vi återgår till reportaget om den tyske mannen som 2015 fick två identiteter, en som löjtnant Franco A och en som den syriska flyktingen David Benjamin, så nämner Konflikts redaktör Robin Olin 8 min in att denna historia blev ”verkligt konstig”. Denne fiktive flykting hade en plats på en flyktingförläggning och fick bidrag från den tyska staten under sin asylprocess, vilket alltså bara var ett påhitt för att avslöja det dysfunktionella tyska mottagandet hösten 2015.

För Konflikt är huvudhistorien att Franco A varit militär och ingått i grupper som ifrågasatt den tyska asylpolitiken. Partiet Alternative für Deutschland nämns också hela tiden i inslaget som något som hotar den tyska demokratin. Kopplingar görs hela tiden av radions medarbetare mellan konservativa, nazism och högerextrema. Men det stannar inte vid unken brunsmetning som inte står Annie Lööf efter.

Konflikt har talat med Tysklands ETC, tidningen TAZ i Berlin, grundad vid samma tid som ETC, 1978. Dess grävreporter Sebastian Erb beklagar sig över att de tyska åklagarna inte vill åtala de misstänkta runt Franco A för sammansvärjning, något som stiftelsen Amadeo Antonio håller med om med eftertryck.

De tyska korrekta juristerna har hållit sig till enskilda händelser, inte till att alla har samarbetat i en konspiration mot den tyska demokratin. Sveriges Radios presentatör håller med Tysklands motsvarighet till ETC och Expo om att det är illa att ingen högerextrem konspiration avslöjats.

Det är ”skrattretande” säger chefen för stiftelsen Amadeo Antonio till svenska statsradion att Tyskland förnekar att det finns massor med nazister och personer i polis och miltärkretsar med ”högerextrem världsbild” (22 min in), ett begrepp som inte preciseras men återkommer när svenska polischefer talar om anställdas ”värdegrund” och medlemskap i ”vitmaktgrupper på Facebook”.

Dramaturgiskt har Konflikt ägnat massor med tid och skattemedel till att bygga upp en vidlyftig historia om högerextremism, vilket kan vara intressant men radions redaktion har missat att ta upp det verkligt intressanta: Att man kan ljuga sig in i Europa.

Källor om Franco As avslöjande av det tyska asylsystemet.

New York Times

Tatjana Festerling tysk aktivist mot massinvandringen

Därför är jag rasist

Tal på Rinkeby torg 2016 för Pride Järva

Enligt mina meningsmotståndare är jag rasist vilket jag hittills tillbakavisat utan framgång. Anledningen är att de har rätt.

Jag är alltså rasist. En ny sorts rasist så kalla mig gärna nyrasist.  Jag har t ex tagit initiativ till en Pridemarsch från Tensta till Husby 2015 och 2016 för att jag och vi som gick stödde tanken på att svensk lag ska även gälla i dessa förorter samt att diskriminering pga sexuell läggning är fel och bör även uppmärksammas där.

I år vill jag gärna göra om marschen under namnet Rassepride. Med den parollen så visar vi var vi står. Vi är rasisterna som står bakom dessa paroller som kallades rasistiska då. I år kan vi stolt säga att vi kör en rassepride utan några tvivel.

Andra ställningstaganden som gör mig till rasist är att jag, liksom vänsterns Åsa Linderborg och Daniel Färm i dagens SvD,  anser att Sverige bör begränsa invandringen och bekämpa brottsligheten (även bland inflyttade) även från vänster.

Vidare så hävdar jag att uppfinningar sedan upplysningen och industrialiseringen som vita män tagit fram – vaccin, järnvägar, dynamit, spinnmaskiner, flyg och atomkraft – har mer värde för mänskligheten än vad andra folk funnit på.

En rasist är stolt över vad hans gelikar har åstadkommit och det är jag, en vit västeuropeisk man liksom  historikern Niall Ferguson (dessutom gift med en svart kvinna, Ayaan Hirsi Ali som stöder honom vilket gör också henne till rasist).

Ayaan Hirsi Ali Ferguson and Professor Niall Ferguson - high voltage, high wattage couple | Niall ferguson, Somali, Couples

Dessutom så tar jag ställning för påståendet att det finns svenskar i Sverige och att de har funnits här länge, ja rentav först. Deras språk och kultur har därför företräde och deras vanor är att föredra här framför andra folks.  Jag tycker också att det är bra om läkaren på vårdcentralen förstår svenska och att hemtjänstpersonal gör det.

Det finns yttre kännetecken på svenskar och inflyttade såsom hud och hårfärg, kulturella uttryck och prestationer. Det gör mig till rasist att dela in människor i dessa grupper. Vissa afrikaner springer snabbare än nordeuropéer och det är rasism att påpeka.

Några skulle kalla mig kulturrasist vilket är det begrepp antirasister använt mot sådana som mig. Det vänder jag mig emot eftersom jag inte bara anser att olika folkslag har olika kulturer utan även att de ser annorlunda ut.

Disney har nyligen begränsat tillgången till filmen Aristocats för barn under 7 år pga att några tecknade katter anser beskriva asiatiska utseenden.

Disney+ strengthens anti-Asian racism disclaimer for 'Lady and the Tramp' and 'The Aristocats'

Det är fel anser jag eftersom vissa asiater har just dessa utseenden som framställs komiskt i filmen. Det  gör mig till rasist.

Rasister kan se ut hur som helst. Vi kan vara emot hedersförtryck och antisemitism, för jämställdhet och kunskapsfokus i skolan.  Vi finns i alla partier, ja även till vänster i Danmark och Sverige.

Det är dags att erövra rasismen från motståndarna.

SvD kallar denne skidåkande utlänning för ”stockholmare”, vilket leder tanken fel. Stockholmsbo är tydligare.

 

Beslöjad bibliotekspersonal

Vid två besök till Stockholms Stadsbibliotek i höstas 2020 har jag mötts av beslöjad personal i entrén. Unga flickor som stolt vill visa upp sin religionstillhörighet för oss intet ont anande låntagare och besökare.

Jag ogillar att offentliga platser och institutioner (inkl skolor, sjukhus, förvaltningar mm) ska tillåta sin personal att visa upp sig i religiös klädsel så jag skrev till bibliotekets kundtjänst den 16 dec 2020:

”Typ av synpunkt: Klagomål. Min synpunkt rör: Biblioteket

–Fieldset synpunkt bibliotek–

Rör din synpunkt ett särskilt bibliotek? Berätta vilket! 3

Meddelande: Personal i entrén har haft slöja när jag besökt er. 

Biblioteket ska vara en sekulär plats där personalens religion ska vara ovidkommande.

Vill du att vi kontaktar dig och i så fall hur? Epost

–Epost–

Namn: Jan Sjunnesson

Epostadress: sjunnesson.jan@gmail.com

 

Idag fick jag svar:

”Hej igen.

Eftersom det inte finns förbud mot att bära personlig klädsel eller accessoarer på arbetsplatsen, även om dessa kan sägas ha religiös såväl som kulturell tillhörighet, så är det tillåtet. Det är rent arbetsrättsliga föreskrifter som Stockholms stad tillämpar. Nu är jag bibliotekarie och har inte varit med om fatta några beslut, men så tolkar jag det.

Vänlig hälsning/
Kundtjänst,
Krister”

Av den vänliga svaret, som dock inte skrivits av en ansvarig chef, framgår att personal idag inte kan åläggas att lämna huvudduken hemma.

PERSONALPOLICY

Stockholm stads personalpolicy ger lite utrymme för ett förbud. Möjligen kan man driva ett civilrättsligt mål att jag som brukare inte blivit respektfullt bemött i och med att personalen pådyvlat mig privata religiösa uppfattningar som jag inte bett om att bli informerad om. Det står nämligen;

”Som medarbetare i Stockholms stad
• respekterar du alla människors lika värde och erfarenheter.
• bemöter du brukare, medarbetare och samarbetspartners på ett respektfullt sätt.”

Det är hårddraget men kan gå att få till stånd ett förvaltningsärende om många anser sig inte respektfullt bemötta av beslöjad personal. Kvinnliga obeslöjade besökare kan t ex känna sig nedvärderade eftersom slöjan delar in kvinnor i ärbara, de med slöja och icke ärbara, de utan. De med slöja är inte sexuellt tillgängliga och står implicit under manligt beskydd vilket de obeslöjade inte gör.

Som manlig besökare kan jag känna mig kränkt, ett tillstånd jag måste uppamma viss kraft för att känna, av att beslöjad personal antar att jag och andra män inte kan kontrollera vår sexuella lust utan måste begränsas av beslöjade kvinnor.

Hör gärna av er om ni vill dryfta saken och kanske anmäla Stadsbiblioteket till Förvaltningrätten i Stockholm.

För att detta ska ske måste vi kunna överklaga  ett beslut av stadsbibliotekarie Daniel Forsman. Jag skrev på Twitter den 14 dec 2020 till kulturborgarrådet Jonas Naddebo (C) som valt att inte svara mig.

Detta kan bli intressant med tanke på att EU rätten  2017 har godtagit slöjförbud på arbetsplatser. De offentliga rummen måste säkras för sekulära ändamål, inte religiösa.

 

De varnade väst

Attacker 2001-2020

Dessa hjältar talade, skrev, protesterade, informerade, undervisade om och varnade för islamiseringen av väst. Vissa högljutt, andra milt.

Några mördades, några lever under dödshot, andra kan skriva i medier medan vissa fått sina karriärer stoppade. Offren i Paris, Nice, Wien, Köpenhamn, London, Berlin, Manchester, Stockholm, Madrid, Bryssel, Hamburg och över hela världen uppmanar oss att lyssna på dem:

Roger Salle Sahlström, Mons Krabbe,Geert Wilders, Hans van Wieren, Theo van Gogh, Pim Fortuyn, Lars Hedegaard, Helle Merete Brix, Torben Hansen, Douglas Murray, Per Gudmundson, Fleming Rose, Lars Vilks, Tarek Fatah, Einar Askestad, Inger Carlqvist, Ivar Arpi, Ebba Busch, Jimmie Åkesson, Viktor Orban, Robert Fico, Matteo Salvini, Peder Fjordman Jensen, Sören och Marie Krarup, Pia Kjaersgaard, Rasmus Paludan, Kent Ekeroth, Mattias Karlsson, Richard Jomshof, Chris Forsne, Benjamin Netanyahu, Milos Zeman, Knut Westergaard, Katrine Winkel Holm, Tommy Robinson, Nigel Farage, Hamed Abdel-Samad, Hans Rustad, Hege Storhaug, Helge Laurås, Lena Marie Andreassen, Kenneth Sikorski, Mark Steyn, Ezra Levant, Fay Weldon, Salman Rushdie, KO Arnstberg, Per Wästberg, Mikael Jalving, Kasper Stovring, Morten Urskov Jensen, Kim Moller, Ayaan Hirsi Ali, Ibn Warraq, Bruce Bawer, Marine le Pen, Renard Camus, Eddie Råbock fd Omar, Steen Raaschou, Eric Seymor, Oriana Fallaci, Robert Spencer, Pamela Geller, Hanna Gadban, Aia Fog, Anne Marie Waters, Gavin Boby, Bill Warner, Tania Groth, Nicolai Sennels, Inger Støjberg, Siv Jensen, Sylvi Listhaug, Pernille Vermude, Thilo Sarrazin, Avi Yemeni, Gustaf Kasselstrand, Alexander Bard, Katerina Janouch, Annika Braun, Louise Molander, Sameh Egyptson, Johan Westerholm, Mona Lagerström, Nima Dervish, Nalin Pekgul, Bianca Muratagic, Jessica Stegrud, Sakine Madon, Alice Teodorescu, Alexandra Boscanin, Ann Charlotte Altstadt, Ilan Sadé, Åsa Tallroth, Carolin Dahlman, Daniel Pipes, David Horowitz, Jenny Sonesson, Malin Lernfeldt, Emma Jaenson, Rebecca Weidmo Uvell, Cristopher Cauldwell, Katie Hopkins, Ann Charlotte Marteus, Anna Dahlberg, Lotta Gröning, Paulina Neuding, Mona Walter, Maria Kaljuste, Maryam Namazie, Yasmine Mohammed, Melanie Phillips, Christopher och Peter Hitchens, Bat Ye’Or, Ann Coulter, Wafa Sultan, Brigitte Gabriel, Bengt Malmberg, Taslima Nasrin, Lauren Southern, Vlad Tepes, Irshad Manji, Majjid Navaz.

Jan Sjunnesson, Stockholm 3 nov, 2020, skriver om islam

Ny statistik om den demografiska förändringen – uppdaterat inlägg på Katerina Magasin

Jag skrev igår på Katerina Janouch Magasin om  socionomen och journalisten Gunnar Sandelins föredrag i Köpenhamn i september i samband med att han mottog Tryckfrihetssällskapets pris.

Gunnar Sandelin och statistikern Affe Karlsson kommenterar mitt inlägg och förtydligar en missuppfattning i min text: 

Affe: Föredraget handlade om den demografiska sammansättningen ser ut i invandrarpopulationen 1970-1999. Från 2000 och framåt finns info på SCB, men innan dess finns det bara i inskannade publikationer.

Gunnar: Det handlar inte om hur många personer från respektive ursprungsland som är brottsmisstänkta utan om hur många personer totalt som kom från respektive land, i det rörliga diagrammet 1970-2019.

Se föredraget själv.