Kategoriarkiv: Invandring

Beställ boken Landsplågan ISLAM

Den norska författaren Hege Storhaugs studie av modern islam i Europa, Landsplågan ISLAM, är en bok vars svenska översättning jag varit initiativtagare till. Den är otroligt intressant och betydelsefull för alla som vill förstå vad som sker i Europa. Storhaug är verksam vid tankesmedjan Human Rights Service i Norge.

 

Min recension hösten 2015

Gunnar Sandelins recension 2016

Min intervju med Hege Storhaug 2016

Förlagspresentation

Mina texter och tal om islam

Nu har jag fått en låda med böcker. Ni som är intresserade kan beställa den direkt av mig för 200 kr. Lägg på 50 kr för porto om vi inte kan ses i Sthlm. Betala via Swish 0769000900 eller bankkonto. Mail, se kontakt ovan.

Intervjuad i dansk radio

Danska halvstatliga Radio24syv ringde upp och pratade om det svenska debattklimatet, SD och den svenska mesigheten som danskar älskar att skoja med.

Lyssna på denna intervju

Min danska är rätt usel numera men en gång på 1980-talet kunde jag tas för dansk.

Texter om danskar om Sverige

Jalvings Absolut Sverige

Jalvings intervju om Framtidsmannen

Mogens Berendt Fallet Sverige

Vi emigrerar inte än..

Interview with Romanian Freedom Alternative

 

Lucian Valsan at the Romanian YouTube channel Freedom Alternative interviewed me in June 2017 about freedom of press and speech here in Sweden. In the interview I blame the Swedes themselves for causing the repression around immigration, not the immigrants.

I have written earlier  here about the situation for dissidents and alternative media and in the English section.

See also Freedom Alternative’s  interview with teacher Annelie Sjöberg, their comments on Swedish media (Aftonbladets Anders Lindberg and Göteborgs-Postens Alice Teodoresco) and visit to Rinkeby.

När pengarna tar slut

Igår 12 juni 2017 sände Aktuellt ett inslag om medborgarnas bristande förtroende för mediebevakningen av invandringen, 54 % misstror medierna.

För oss invandringskritiker är det inget nytt (se 1, 2, 3), men denna sändning måste ses som ett genombrott.

21 minuter in i SVT:s tyngsta nyhetsprogram fick en besviken pensionär, Maud Egeland,  komma till tals, en som dessutom demonstrerat i Folkets Demonstration. Dessutom berättade den liberala bloggaren Hans Li Engnell  om mediernas ovilja att skildra problem relaterade till invandringen. Hela inslaget avslutades med en debatt mellan SVTs programdirektör Jan Helin och Göteborgs-Postens politiska chefredaktör Alice Teodoresco, där hon fullkomligt gjorde ned hans undanflykter. Han pudlade men hon stod på sig.

Ingen tittare kan ha undgått att se att Aftonbladets fd publisher Jan Helin inte trodde på vad han skrev i DN samma dag under rubriken ”Vi har visst varit neutrala i vår bevakning av invandring”.

SVT gav i och med detta inslag de svenska dissidenterna rätt, de som jag skrivit om  och jämfört med de frihetskämparna i Östblocket.

 

DISSIDENTER

Är det då inte förmätet att hävda att Sverige har dissidenter? Här råder tryckfrihet sedan 1766 och allmän rösträtt sedan 1921, grundlagsfäst mötes- och yttrandefrihet och fria medier. SVT kan skärpa till sig som vi såg igår. Men ändå vill vissa kalla sig eller kallas för dissidenter.

En bekant till mig läste ryska i Moskva på 1980-talet och berättade att de svenska studenterna skojade om att de var avlyssnade på studentrummet. De förfasade sig över censur och repression och åkte hem till vårt öppna och fria land bortom Järnridån. Det var då svenskar fnissade åt KGB. Nu har vi egna mer informella underrättelsetjänster som bevakar åsiktsyttringar (1 och 2)

Idag säger ryska bekanta, ja även mina iranska kontakter, att livet är friare där än här. Ett förfluget ord hemma vid det svenska köksbordet  kan uppsnappas av ett skolbarn och som nämner till kompisarna vad mamma och pappa muttrande om hemma. Veckan efter vill inte ingen leka mer tillsammans med den förut så populäre killen, allt styrt från ett plötsligt ställningstagande från den ängsliga vuxenvärlden.

Det sovjetiska begreppet ”kökspolitik” råder numera här, ett fenomen som innebar att de ryska barnen visste att vad som sades vid köksbordet inte på något vis fick föras vidare för risker vida överstigande förlorade lekkamrater men ändå. Frimodiga svenska barn har ännu att inse denna boskillnad mellan hem och omvärld.

 

NEWSMILL FÖRST

Dissidenterna Jan Tullberg, Lars Vilks, Gunnar Sandelin och Karl Olov Arnstberg, Mats Dagerlind,  Marika Formgren, Ingrid Carlqvist, Roger Sahlström, Julia Caesar och några till har alla betalat pris för sin envetna kritik av invandringspolitiken, islam, etablissemang och politiker.

Sedan DN publicerade de erfarne journalisten Gunnar Sandelins debattinlägg 2008  har han inte fått in många texter med några få undantag i Dagens Samhälle. De övriga dissidenterna har gått över till bokproduktion, alternativmedier och bloggar. Själv har jag också befunnit mig där tills nyligen.

Allt började med Bonnierägda Newsmill där flera av oss skrev som till exempel den kunniga pensionerade åklagaren Rolf Hillegren, men även Tullberg, Sandelin, Lars Bern och jag.   Mellan 2008 och 2013 kunde vi publicera oss relativt fritt även om vänsterpartisten Ali Esbati kallade oss ”högljudda reaktionärer”. Redaktörerna Sakine Madon och PM Nilsson höll dock uppe nivån så Esbati gick mer politiska än publicistiska ärenden.

När Newsmill lades ned 2013 tog alternativmedierna över. Papperstidningen Dispatch International startade hösten 2012 där jag recenserade böcker och sedan växte de så kallade hatsajterna varav Avpixlat nog framstår som mest framgångsrik och välkänd trots all kritik.

Den högerradikala Fria Tider har större webbtrafik, men tillåts inte alls delta i debatten och nämns inte heller (sammanblandningen mellan Fria Tider, Nya Tider och Nyheteridag är vanlig medan Avpixlat står ut i mediebruset).

Med tiden publicerade tidskrifterna NEO och Axess inlägg som till innehåll kunde ha passat i alternativmedierna även om stilen inte hade passat där. Dock har de flesta alternativmedier haft resonerade och kunniga inlägg där ekonomidocenten Jan Tullberg nog framstått som den främste skribenten, väl skickad för en essä i Axess men där är vi inte ännu.

 

PIGGA PUBLIKATIONER

Var är vi då? Har den svenska Berlinmuren rämnat? Nej. Alltför många har investerat i vår trånga korridor för att den ska ge vika bara för att Katerina Janouch Ann Heberlein och Marcus Birro tillåts verka någorlunda öppet, liksom Jens Ganman.  Sedan är det stopp. Att sända ett par klipp från Swebbtv är ännu inte möjligt trots att ett par av de nästan 30 studiosamtalen 2016-17 håller väl så bra som SVT, Axess och TV4.

Ledarsidorna i SvD, GP, Expressen och ett par pigga publikationer som Iotakt, Det Goda Samhället och Ledarsidorna arbetar febrilt för ett öppnare debattklimat, men den förälder som inte har vett att tiga vid köksbordet inför barnen riskerar fortfarande att ungarna bannlyses i grannskapet och skolan.

Själv kan hennes lösmynte mamma bli bannlyst i släkten, på jobbet och kanske inom sin egen familj om barnet pratar bredvid mun. Alla par är inte överens och där gror missnöjet om den ene anser att SD är ren nazism medan den andre kan tänka sig att partiet inte bara består av just ideologiskt övertygade rasister.

Mina dissidentvänner har antingen marginaliserat sig själva ut i högerperiferin (som Ingrid Carlqvist) eller gett upp om hoppet att kunna återställa landet. Arnstberg och Sandelin skriver om irreversibla processer, det vill säga att de invandrare som vi redan tagit hit för en eller flera generationer sedan, innebär alltför stora påfrestningar socialt, kulturellt och ekonomiskt för att något gott ska kunna ske inom ett decennium eller två. De politiskt korrekta svenskarna protesterar inte ens när de byts ut (1 och 2).

Denna pessimism värjer jag mig inför men inser att en regering ledd av M, SD och KD  2018 inte skulle kunna förmå särskilt mycket och dessutom splittra valmanskåren som Trump gjort i USA.

I min roman Framtidsmannen skissar jag på en S + M + SD regering 2022, men det är nog osannolikt även om SD får över 30 % och de övriga under 20 %.  Att vänta till 2026 för att något i stil med detta kan vara för sent.

Kommunalekonomen Hans Jensevik berättade nyligen för Det Goda Samhällets Patrik Engellau att över 40 kommuner är redan idag i samma konkurstillstånd som Malmö.  År 2025 kan alla landets 290 kommuner vara där menade han med över 40 års ekonomisk erfarenhet (se hans videos).

 

ÅTTA SOCIALDEMOKRATISKA PARTIER

Mediernas eventuella omsvängning är knappast lösningen och inte heller enbart framgång för SD. Hela frågan om invandringspolitiken är enligt mitt sätt att se ett symptom på något djupare. En rädsla för att ifrågasätta den expansiva välfärdsstaten såsom den byggts upp sedan 1970 av aktivistiska tjänstemän och med stöd av samtliga partier, om än motvilligt av Moderaterna under Gösta Bohman.

Inte ens Maktutredningen 1990 och finanskrisen åren därefter förmådde svenskarna att efterfråga lägre skatter, individuellt ansvar och större frihet. Istället vann det parti 2006 – som tidigare utlovat just detta konservativa och borgerliga tankegods – med att älska LAS och som finansminister Anders Borg  2007 höja den dolda skatten ”allmän löneavgift”    arbetsgivaravgifterna och kalla försvaret för ett särintresse.

Därmed fick vi sju, ja nu åtta partier, som alla gillar en högskattestat och stor offentlig sektor. Sverige har gröna socialdemokrater, sverigedemokratiska socialdemokrater, liberala och kristna socialdemokrater och så de förut så framgångsrika moderata socialdemokraterna.

SD och invandringen är två symptom på detta ”välfärdsindustriella komplex” för att tala med Patrik Engellau. Med socialtjänstlagens paragraf 3 kan vilken individ som helst åberopa kommunens hjälp, oavsett medborgarskap, asylrätt eller dylikt:

”Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver”.

Har du hamnat in över kommungränsen är du säker. Det gäller i Trelleborg som i Malmö om inte den obefintliga gränskontrollen hindrar dig. Parkerar du dessutom din rumänskregistrerade husvagn med en barnvagn utanför på en privat parkering kan varken polis, kronofogde eller kommun köra bort dig (exemplet är från Uppsala).

Inget av detta har med invandring att göra utan med att det offentliga sedan slutet av 1960-talet berövat svenskarna makten och resurserna över sina liv. Möjligen värjde sig arbetskraftsinvandrarna mer mot detta och hade egna civilsamhälleliga strukturer, de som Olof Palme ville skydda i riksdagsbeslutet 1975 om ”etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv”. Men med tiden kom andra  utom-europeiska och muslimska invandrare som byggde upp egna klanvälden och parallella rättssystem. Kriminalitet och segregation utvecklades.

 

STATSINDIVIDUALISMEN

Om den misslyckade asylinvandringen och de folkliga och föraktade protester (SD och dess föregångare) som följt i dess spår sedan 1980-talet inte är mer än symptom på en alltför generös välfärdsstat som tagit för stort ansvar för alltför mycket, medan statens kärnuppgifter lämnats vind för våg, vad bör göras? Vad kan dissidenterna göra?

De islam- och invandringskritiska dissidenter  och alla som deltar i den allt öppnare politiska debatten i framför allt sociala medier  måste rådbråka sina hjärnor med att bredda kritiken. Några kan se i den riktning jag pekar ut, nämligen att återuppväcka den folkiga kritiken av statsmakten och byråkratin som lämnat de urbana svenskarna ensamma utan stöd i ett robust civilsamhälle och med folkrörelser utan vare sig folk eller rörelser.

Engellau ligger först genom sitt försprång med sin stiftelse Den Nya Välfärdens företagsvänliga och statskritiska engagemang. Några av dissidenterna och  vissa alliansväljare vill med honom se en återgång till en mindre välfärdsstat som under Tage Erlanders tid (25 % skattetryck 1960, fjärde plats i OECD:s välståndsliga, idag 44 % skattetryck och tionde plats), medan andra vill ha en relativt stor välfärdsstat.

Vi dissidenter är nog liksom de flesta svenskar att betrakta som sossar alltså, om än med avvikande åsikter om invandring och islam, politisk korrekthet och åsiktskontroll. Axess borgerliga redaktör PJ Anders Linder efterfrågar en ”vanmaktsutredning” för att staga upp den fallerande svenska staten, men det lär inte räcka och det är som sagt bråttom.

Att använda  Engellaus begrepp ”det välfärdsindustriella komplexet” är inte lätt för vanligt folk och får nog många svenskar att rynka på pannan, och muttra om nyliberaler (fast Engellau och jag med honom vill ha en välfärdsstat, dock mindre och effektivare med större personligt ansvar och lägre skatter, se skrifterna Skärp dig, Svensson  pdf och Den övermodige beskyddaren    pdf).

Bättre då att ta över historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdhs neologism ”statsindividualismen”. Visserligen försvarar de detta beroendeförhållande mellan staten (levererar välfärd) och individen (betalar skatt), men det är oväsentligt. Statsindividualismen är till sitt väsen totalitär, liksom alla ideologier som avkrävt obrottslig lojalitet mot staten, om än den kallas god och humanitär.

Vad som skett sedan folkhemmets sammanbrott  på 1980-talet och en illa skött avreglerad välfärd under 1990-talet är att staten sagt upp statsindividualistiska kontraktet med individerna. Vi är övergivna av staten som i sin tur nedmonterat de civila gemenskaper som skulle ha kunnat skydda oss. Vi är som tämjda djur som släpps fria från vårt zoo.

 

TÄMJDA SVENSKAR

Vi svenskar ser inte detta men den (väst)tyske författaren Hans Magnus Enzensberger noterade efter en höst i Sverige 1982 att de svenska socialdemokraternas nytotalitära (Roland Huntfords term 1971) och statsindividualistiska grepp var oöverträffat:

”Det ser ut som de eviga organisatörerna av denna svenska kultur, socialdemokraterna, har framgångsrikt och genomgripande genomfört ett projekt som alla tidigare regimer, från teokrater till bolsjeviker hade misslyckats med, nämligen att tämja människor.”

(ur Svensk höst, artikelserie i DN och publicerat som särtryck 1982)

Det var över 30 år sedan och i Östtyskland stod muren fast. Några svenska dissidenter hördes inte av medan tysklärarna for i skytteltrafik till Östtyskland under ledning av socialisten Stellan Arvidsson, rektor för Lärarhögskolan och den misslyckade grundskolans grundare.

 

VASSARE MENTALITET

Idag existerar inga dissidenter i Tyskland men här hemma. I takt med att välfärdsstaten minskar sin leverans till medborgarna minskar tilliten. Landet är allt mer splittrat mellan invandringskritiker och invandringsförsvarare, skattebasen sjunker, försörjningskvoten stiger och lånebubblan inom stat, hushåll och bostadsmarknad griper tag.

Kriminella gäng med utländsk bakgrund har tagit över ytan i en rad bostadsområden där blåljuspersonal inte kan utföra sina uppgifter friktionsfritt. Vi såg 7 april islamistisk terror breda ut sig i centrala Stockholm som skördade fem offer. Det kommer att hända igen och igen.

Det krävs en sanering av ekonomin, en organisatorisk samhällsförändring och en vassare mentalitet bland de folkvalda och tjänstemännen (som inte längre ska kunna bjuda mer för andras pengar). Förnekelse kommer inte att vara rätt huskur för den svenska statsindividualistiska sjukdomen och det är smärtsamt att kraftsamla för förändring.

Det var inte lätt för den republikanske borgmästaren Rudy Giuliani som storstädade New York på kriminalitet under 1990-talet med hjälp av en effektiv satsning på polisen. Det blir inte lätt för vårt styre heller. Element som hotar och förgör samhället inifrån måste fråntas problemformuleringsprivilegiet som de genom sitt underifrånperspektiv har tilldelats av medierna utan protest, på medborgarnas bekostnad.

 

SlUTORD

Mindre men vassare stat lovade Carl Bildt 1991, men hans invandringsminister Birgit Friggebo blåste upp volymerna och det resoluta asylstoppet ”Luciabeslutet” som Ingvar Carlsson införde 1990, upphävdes.  Den offentliga sektorn minskade något och hela landet gick back ett par år, men samtidigt ökade antalet farliga, invandrartäta och fattiga utanförskapsområden från tre 1990 upp till 200 stycken idag.

Landet är utdelat med en relativt väl fungerande exportindustri och fallerande centrala samhällsfunktioner, särskilt för invandrare och fattiga infödda i utsatta förorter.

Jag har arbetat i Gottsunda i Uppsala och i Stockholmsförorterna Rinkeby, Tensta, Akalla, Handen, Väsby  och sett förfallet öka. Som lärarvikarie 2016 blev jag attackerad med linjaler, pennor och vattenflaskor under lektionerna och när jag ringde hem sa några föräldrar att deras barn hade rätt att trakassera mig eftersom jag var ”rasist” eller som jag hellre vill bli kallad, dissident eller bara medveten kritisk medborgare.

Som biträdande rektor i Tensta blev jag bespottad och fick se min skola attackerad av ett 20-tal unga män från Rinkeby. Ingen greps efter att jag och andra sett dem svinga kedjor och krossa glasrutor, vandalisera och hota. Detta var 2005. Idag hindras brevbärare dela ut post där.

Min dåvarande hustru som flyttat hit till Sverige från Indien skakade på huvudet när hon hade avslutat sina engelsklektioner där för en grupp normalstökiga elever:

-We would not tolerate this nonsense, sa hon. No child in India behaves this bad.

 

Jag berättade om bidragen till familjerna där i Tensta och att skolan bjöd på frukost för att föräldrarna inte ansågs kunna gå upp på morgonen och ordna något att äta till sina barn trots att de var arbetslösa.

Detta var ytterst skolans uppgift enligt den svenska kommunallagen. Hon suckade och sa att fattigdom kanske inte bara är av ondo.

Kanske måste vårt välstånd sjunka ordentligt innan vi förmår att fatta rätt beslut. När pengarna är slut är de slut för alla oavsett härkomst.

 

 

 

Avståndet till högerradikalerna ökar

 

Daniel Friberg på Ingrid Carlqvists Facebook

Mitt inlägg om antisemitism i Avpixlat och hos Ingrid Carlqvist har föranlett kritik från högerled.

Högerradikalen Jan Olof Bengtsson (se även hans uppdatering)  är osaklig och lika surt lillgammal som identitären Daniel Friberg här intill.

 

 

 

 

På Flashback surras det hejvilt

Skvaller

Judiska Avpixlat

Ingrid & Conrad

SWEBBTV

 

Stöd för mitt ställningstagande kommer från danska Trykkefrihedsselskabet och norska Document.no, två rejält islam-  och invandringskritiska institutioner som klarar av att upprätthålla gränsen mot antisemitism och Förintelseförnekelse (se John Gustavssons krönika för sambandet mellan dessa).

Se även ordväxlingen mellan Dan Korn och Ingrid Carlqvist i kommentarerna.

Tack för att ni steg in i debatten, Ingrid, Daniel, Jan Olof och alla andra. Nu vet vi var vi har er.

Håll till godo och läs på, gott folk.

Avståndstagande från antisemitism i Avpixlat och av Ingrid Carlqvist

TVÅ AVSTÅNDSTAGANDEN FRÅN ANTISEMITISM

Den 14 april 2017 publicerade Avpixlat en krönika av Rolf Malm som innehöll antisemitiska påståenden. Han beskrev judar som om de agerade gemensamt, vilket är en konspiratorisk föreställning. Vidare skulle svenska judar på 1960-talet vilja slita sönder det svenska samhället. Detta lika illa tänkt och formulerat som resten av Malms utfall. Jag tar bestämt avstånd från hans åsikter och från Avpixlats publicering.  Den borde inte ha gått igenom en redaktionell granskning.

Dan Korn beskrev Malms förtäckta antisemitism i NyheterIdag igår, liksom Svenska Kommittén mot antisemitism (som dessutom har noterat att Avpixlat raderade delar av texten efter publiceringen) och den konservativa skribenten och poddaren Ronie Berggren har gått i hård polemik på Facebook. Jag ställer mig bakom deras kritik vilket jag påtalat för Avpixlats chefredaktör flera gånger.

I en mailkonversation tillsammans med andra upprörda Avpixlatläsare, där fler judar ingår, reagerade även jag på Malms text. Jag skickade deras kritik till Mats Dagerlind. Detta var dessvärre dagen efter publiceringen, men då var det för sent.

Jag har också en del annat att tillägga.

För det första så skriver jag regelbundet krönikor, reportage, nyheter, notiser bokrecensioner och essäer i Avpixlat. Jag visar och deltar i webbtv, ibland tillsammans med Avpixlats ansvarige utgivare Mats Dagerlind. Till skillnad från Rolf Malm är jag alltså mer knuten till denna kontroversiella webbtidning, men i likhet med honom har jag inget inflytande över själva publiceringarna.

För det andra så är Rolf Malms antisemitiska krönika  Mats Dagerlinds huvudvärk, men jag inser att den publiceringen även drabbar mig som fast skribent. Därför vill jag förtydliga att min reaktion på Malms krönika ingalunda är ett tillfälligt ställningstagande mot antisemitism i den så kallade Sverigevänliga folkrörelsen, tvärtom har jag beskyllts för att vara både så kallad bilderbergare och sionisthora.

 

INGRID CARLQVIST

För två månader sedan, den 7 februari, reagerade jag negativt på Ingrid Carlqvists antisemitiska uttalanden under ett föredrag i Göteborg. Jag satt på första bänk och hade tänkt att skriva ett referat för Avpixlat, men upptäckte under kvällen att det var omöjligt. Ingrid Carlqvists utfall mot svenska judar var desamma som Rolf Malms, vilket Svenska Kommittén mot antirasism noterade i sitt blogginlägg igår.

Istället för att skriva om föredraget för Avpixlats räkning, författade jag ett debattinlägg där jag tog avstånd från hennes uttalanden. Detta sändes till SVT Opinion, DN, SvD, Expressen och Nyheter24, men refuserades av samtliga.

Att Josefin Sköld på DN tackade nej efter att ha rapporterat om  Red Ice Radio  ett par dagar innan, ett högerextremt och vitmaktförespråkande medienätverk som drivs av Henrik Palmgren och som Ingrid Carlqvist samarbetar med i Norse News (vilket hon stolt berättade om på scenen i Göteborg) var märkligt. Men antagligen ville DN inte spräcka bilden av att personer som jag tillhör samma högerextrema fåra som Henrik Palmgren och, dessvärre Ingrid Carlqvist.

Jag tar mig helst rätten att definiera vad jag står för själv. Jag står bakom tanken på nationalstaten som ett fredsfrämjande projekt. Utan den ingen demokrati. Den måste försvaras utan hänvisningar till etniska grupper som judar eller andra folkgrupper. I detta kan alla samlas. Därmed finns inget utrymme i en sådan demokratisk samling för landet för de antisemitiska utfall som Rolf Malm och Ingrid Carlqvist visat prov på.

Etablerade medier vill gärna bunta ihop oss kritiker av invandringspolitiken till en och samma åsiktsgemenskap, där inga nyanser finns, där det som någon skriver påmålas en annan person.

Det finns en agenda i att få oss samtliga att framstå som människofientliga, uppenbart konspiratoriska och antisemitiska, istället för att lägga skulden på den individ som bör bära den. Hade min text publicerats då för två månader sedan, hade jag förmodligen inte förknippats med Rolf Malms antisemitiska svammel.

Nu kan ni själva avgöra. Texten ligger här nedan.

 

MITT REFUSERADE INLÄGG

”Den radikalisering högerut som präglar delar av den Sverigevänliga rörelsen bekymrar mig. Den är odemokratisk, antisemitisk och bidrar till fortsatt marginalisering och beröringsskräck av sunda islam- och invandringskritiker. Denna utveckling har tyvärr inte avstannat sedan ungdomsförbundet SDU:s ledning uteslöts ur moderpartiet 2015, utan tagit nya vägar på nätet och bland grupper på gatorna.

Jag lyssnade i helgen 4/2 på journalisten Ingrid Carlqvists föredrag i Göteborg, ”Från Sverige till Absurdistan”. Ni kan själva höra henne på YouTubekanalen IngridochConrad. Där pekar hon ut att fyra invandringsförespråkare på 1960-talet var judar. Dessutom lanserade hon webbtv-kanalen Norse News som görs i samarbete med Henrik Palmgrens Red Ice Radio, en svensk-amerikansk högerextremist (se DN, 3/2, 2017 ).

Slutklämmen på föredraget var att det nedlagda högerrevolutionära Svenskarnas Partis ordförande Stefan Jacobsson bjöds upp på scenen.

För mig som känt Ingrid Carlqvist sedan 2012 och samarbetat med henne i föredrag, texter och poddar, är det bedrövligt att hon valt denna inriktning tillsammans med parhästen pseudonymen Conrad, identitären Daniel Friberg, Nordisk Ungdoms Fredrik Hagberg m fl.

Hennes stöd för Nordiska Motståndsrörelsen 2016 i en podd är ett till exempel på urspårning. Idag är hon och de som lierar sig med henne inte till gagn för den opinion och folkrörelse som byggts upp runt alternativa medier och folkliga demokratiska protester, tvärtom.

Det är lätt att gå för långt när man vill kritisera ett missförhållande. Jag skriver inte under på Ingrid Carlqvist och Geert Wilders uppmaning att förbjuda islam i EU. Däremot är jag kritisk till radikal islam som växer i våra förorter och anser att den politiska versionen, islamismen, ska begränsas betydligt mer.  Likaså vad gäller invandringen.

Det räcker gott att försöka utvisa de minst 80 000 som befinner sig illegalt i landet efter att ha fått avslag. Att dessutom utreda och utvisa de tiotusentals invandrare som fått medborgarskap eller uppehållstillstånd på falska grunder är både rättvist och effektivt.

Den positiva utveckling som skett i den offentliga debatten om islam och invandring får inte försinkas genom att högerextrema alternativ växer fram. Dessvärre bidrar beröringsskräcken med SD från övriga partier och medier till att ett tomrum skapas till höger för de otåliga som anser att SD och dess eventuella samarbetspartner i riksdagen är för försiktiga.

Ansvaret vilar därför på alla demokratiska krafter att föra öppna förnuftiga samtal om islam, invandring och andra kontroversiella ämnen. Annars växer högerextremismen, antisemitismen och rasismen.

Jan Sjunnesson, journalist, författare och debattör”

Danska Trykkefrihedsselskabet kommenterar

Norska Document.no kommenterar
 

 

 

 

Recension av pamfletten Folkvandring av Václav Klaus

Jag har tidigare recenserat den förre tjeckiske presidentens pamflett, skriven tillsammans med Jiři Weigl för Avpixlat (6/11, 2016), i samband med hans omtalade besök vid Grand Hotell på inbjudan av SD. Se även Gunnar Sandelins recension i bloggen Mörkläggning.

Nu har Nya Tider äntligen publicerat en längre version (nr 12/2017) som jag också scannat in nedan. Boken kan beställas på Adlibris