Widar Anderssons tänkvärda och underhållande debattinlägg ”Sverige och den sunkiga vurmen för högervänster” (Dagens Samhälle  12/1) ser bortom den socio-ekonomiska uppdelningen i höger och vänster, men säger inget om den värderingsmässa dimensionen konservativ och liberal. Denna politiska och moraliska dimension har växt utanför Sverige och nu nått landet i och med SD:s inträde (se statsvetaren Ann-Cathrine Jungars analys  ).

Vad som skett sedan 1970-talet är att medelklassen som tidigare stött borgerliga partier har övergått till rödgröna partier. Med argument om antirasism, tolerans mot sexuella minoriteter, miljö och feminism har en radikal medelklass etablerat sig som en välutbildad vänsterelit ett par steg från folket som av dem anses intolerant och obildat. Ja folkets åsikter så hopplösa att ingen ids ens formulera dem. Några exempel på öppna mål:

56 % vill förbjuda tiggeri

84 % vill bestämma över sin föräldraledighet

45 % vill ta emot färre asylsökanden

15 % vill begränsa aborträtten

(ur Ivar Apris krönika ”Tyst majoritet bör höras mer” i SvD, 8/7,  2014)

Dessa stora folkopinioner klassas som konservativa och höger men de hörs knapp alls.  Ibland skymtar den till som när Uppsala Nya Tidnings   läsare nyligen gav pris till juristen Ruth Nordström, en omstridd kristen abortmotståndare.

Den konservativa ledarskribenten Marika Formgren noterade för några år sedan i Mariestads-Tidningen   19/11, 2013 angående Sverigedemokraternas framgångar:

”Vad som inte krymper SD är att en storstadselit som anser sig moraliskt överlägsen dömer ut partiets sympatisörer som dumma, intoleranta bonnlurkar.”

Formgren nämnde vidare att en så kallad ”arbetarklasskonservatism” existerar som kallas ”Blue Labour” i Storbritannien. Vad som sedan skedde vet vi nu: SD, UKIP, FN och liknande partier vann stora segrar i EU-valet. Här hemma mer än fördubblade SD sitt valresultat.

Det faktum att eliten numera är vänster i betydelsen vänsterliberal, miljömedveten eller socialistisk är känt sedan tidigare i länder som Frankrike med dess ”gåslevervänster”, senast personifierad av toppekonomen och libertinen Dominique Strauss-Kahn vars skandaler gett Marine Le Pen många röster.  

Denna västeuropeiska vänsterelit existerar än mer i USA där den lever i isolerade övre medelklassghetton på öst- och västkusterna. Den konservative sociologen Charles Murray analyserade deras adresser ned till postnummernivå i boken Coming apart 2012. Hans resultat visar att dessa vänsterliberaler lever alltmer isolerat från vanligt folk, de gifter sig inom sina egna högintelligenta kretsar (”kognitiv homogami”) och tjänar förskräckligt mycket mer än normalväljarna. Demokraterna Nancy Pelosi och Hillary Clinton är denna vänsterliberala elits omslagskvinnor.  

För amerikaner och européer kanske det är normalt att eliten kan vara vänster och folket höger, men för oss svenskar känns det obekvämt. Vi kan inte riktigt acceptera det eftersom vänster för oss har inneburit att vara god, solidarisk och bättre än höger, som setts som ond och girig. Om folket plötsligt är höger, dvs. ond och snål, och eliten god och hjälpsam, blir vi förvirrade, om man inte tillhör eliten et vill säga för då är man både god, fin och rik.

Widar Andersson som är den klokaste socialdemokraten jag vet näst efter Johan Westerholm, är något på spåren när han ser förbi den socio-ekonomiska uppdelningen i höger och vänster. Men han ser varken vänstereliten eller högerfolket.