Alla inlägg av Jan Sjunnesson

Bloggar om svensk och internationell politik och kultur. Frihetlig och konträr.

När sociala problem förvärras av sociala insatser

Det sociala bostadsprojektet Pruitt Igore sprängdes 1972

Två exempel felslagna sociala åtgärder i USA

Mycket tal om sociala insatser i valrörelsen utifrån förorter och kriminalitet medan hela Sverige är en social insats enligt Lars Åberg. Danmarks rivningar av problemområden har spätt på debatten.

USA har haft liknande sociala problem tidigare vilket vi behöver minnas, liksom lösningarna.

The Negro Family: The Case For National Action

Den demokratiske presidenten Lyndon B. Johnsons program för att hjälpa svarta i USA på 1960-talet, The Great Society och de nya medborgarrättslagarna som underlättade röstning, gick ibland fel,

Projekt som skulle avskaffa fattigdomen förvärrade den genom att stärka de ledare för de fattiga som utnyttjade de statliga programmen till sin egen fördel. På 1990-talet arbetade jag i Rinkeby och Akalla med dessa integrationsprogram som byggde på att segregationen fortsatte och gav sådana som mig fortsatt sysselsättning.

Rapporten The Negro Family: The Case For National Action av sociologen Daniel Moynihan i 1965, ibland betecknad som neokonservativ, beskrev hur svarta kvinnor övergavs av sina män och försörjdes av socialbidrag, ett ständigt återkommande problem som varken lösts i USA eller i Sverige sedan 1960-talets välfärdsprogram.

Incitatmenten att separera och gå på bidrag är starkare än äktenskap. En ghettokultur och arv från slaveriet bidrog till misären. Liknande studier av Charles Murray och Thomas Sowell bekräftade hans teser om de självförstärkande mekanismerna bakom de svartas fattigdom.

Idag sitter var åttonde svart ung man i fängelse och andelen ensamhushåll, där svarta kvinnor fostrar barn utan en man, är långt högre än för andra grupper

Rivningen av bostadsområdet Pruitt–Igoe

1972 revs ett socialt bostadsprojekt i Missouri därför att sociala myndigheter inte längre kunde försvara det. Se video från sprängningen.

Det hade byggts 1954 för att husera skilda grupper men enbart svarta flyttade in i vad som då var USAs största bostadsområde med funktionalistisk arkitektur. Kriminalitet, dåligt underhåll, skadegörelse och tomma lägenheter ledde till förslumning redan efter fyra år.

Statliga pengar sköts till men förgäves. Rivningen anses vara slutet för modernistiska höghusprojekt som bostäder. Arkitekten ångrade att han ritat de anonyma elva våningar höga husen.

Motsvarande byggprojekt gjordes i Sverige 1965-75, ”Miljonprogrammet”, där många av dagens 200 utanförskapsområden återfinns.

Mina minnen från Rinkeby 1996 och Tensta 2005.

Stöd mig mot nyhetsbyrån TT:s krav

Uppdatering 5 aug 2022:

Fick in de 6000 kr som behöves. Tack alla swishare !

***

Jag gillar inte att tigga pengar men kraven från nyhetsbyrån TT på nästan 6000 kr för att jag har olovligen använt två av deras foton på min blogg är orimligt vilket jag hoppas mina följare på twitter (18 800) och Facebook (5000 vänner, 1500 följare) instämmer i.

Det handlar om två foton, ett av en dörr på Skolinspektionen och ett foto av paret Arnault/Frostensson. Båda är borttagna men TTs jurister vill ändå ha knappt 3000 kr styck.

Nyhetsbyrån TT ägs till största delen av etablerade medier som Bonniers, Schibsted (som äger Aftonbladet och SvD), Mittmedia och NTM.

Mitt engagemang i Sverigevänliga alternativmedier och runt SD kan inte ha undgått dem, särskilt som jag sommaren 2014 som ansvarig utgivare för SDs webbtidning Samtiden försökte samarbeta med just TT. Att de nu ger sig på min blogg är ett metod som kallas ”lawfare” och används ofta mot systemkritiker. Näthatsgranskaren har satt det i system men förlorade mot mig 2018.

Om du vill bidra till böterna så swisha till 076/9000900 eller sätt in på bankkonto 6154-532511972 (Handelsbanken).

Märk att TTs representanter vill ha in sina pengar oavsett om man betalar licensavgift för deras bilder, se mail från igår:

”Tack för ert mail.
Vänligen notera att med bakgrund i att överträdelsen av upphovsrätten sker i samma stund som man publicerar en bild utan licens så kvarstår betalningskravet även efter att man tar bort bilden eller man köper licens.
Den köpta licensen ger tillåtelse för fortsatt användning av bilden. Båda betalningskraven kvarstår i sin helhet.”
***
Min ambition med min obetydliga blogg har aldrig varit att tjäna pengar eller att utnyttja bilder olagligt. Det borde ha räckt med att jag tog bort bilderna och, möjligen, betalade licens för dem, ca 800 kr styck.

Förstörde SD invandringsdebatten? – i Bulletin

I dessa dagar debatteras den vitbok om SD vars första del idéhistorikern Tony Gustafsson nyligen blivit klar med. Där slås fast att majoriteten av stiftarna av partiet Sverigedemokraterna 1988 kom från ”nazistiska, rasistiska och odemokratiska sammanhang”, skriver Jan Sjunnesson.

Om detta ska denna artikel inte handla, men om grupper som SD, Bevara Sverige Svenskt (BSS, vars program kopierades av tidiga SD till stor del), Vitt Ariskt Motstånd med flera gjorde det omöjligt att kritiskt diskutera svensk invandringspolitik på 1980-talet.

Min tes är att dessa grupper omöjliggjorde saklig debatt, eftersom de kritiker som fanns tegs ihjäl eller teg själva och de extrema grupperna tog det lilla utrymme som fanns.

https://bulletin.nu/sjunnesson-forstorde-sd-invandringsdebatten

Vänsteranarki leder till högertyranni

Visa källbilden
Mussolini 1922

De gamla grekerna var skeptiska till demokratin eftersom den kunde leda till tyranni om den spårade ur. Platon och hans lärofader Sokrates upplevde detta framför sina ögon i slutet av 400-talet f.Kr när Atens demokrater ersattes av tyranner.

Idag har vi liknande erfarenheter från omvälvningar under 1900-talet.

Italien 1922: Mussolinis fascister griper makten efter att revolutionära kommunister, anarkister och socialister tagit över fabriker och landområden.

Tyskland 1933: Hitlers nazister segrar i val och utropar en ny författning efter 14 år av gatustrider mellan vänster och högermiliser, hyperinflation, parlamentariskt kaos, ockupation av Västmakter och tillfälliga ”kommunistiska” stadsrepubliker.

Spanien 1939: General Francos högerfalangister tar makten efter tre års inbördeskrig och kaos mellan anarkister, kommunister (trotskister och stalinister stred inbördes, se Orwell) och höger.

Chile 1973: Pinochets militärdiktatur tar över ett land i kaos med hög inflation, strejker, fabriksockupationer och vänstervåld med socialistregeringens godkännande.

De enda hårdföra regeringar som tillkom utan att demokrati och vänsterpolitik spårat ur var Lenins bolsjeviker som avsatte valda liberaler och socialdemokrater hösten 1917 och liknande vänsterdiktaturer i Venezuela, Nicaragua och Kuba. Ni får gärna kommentera fler.

Detta mönster är alltså etablerat men sällan uppmärksammat, dvs att vänsterns egna misslyckanden och oordning lett till att högern tagit över.

Den konservative tänkaren Paul Gottfrieds föredrag fick mig att tänka på detta, se Ett, Två och Tre.

1960-talet kunde ha slutat värre

Tvåtredjedelssamhället är här men inte som vänstern tänkte på 1990-talet

Journalisten och vänsterdebattören Björn Elmbrants bok utkom 1997, ny upplaga 2000

Sossar och vänstern varnade ofta på 1990-talet om att globalisering och automatisering skulle skapa ett samhälle där 2/3 skulle ha fasta tjänster och ett gott liv,  och 1/3 fastna i tillfälliga anställningar och utanförskap. Ett ”prekariat” var i antågande mässade de. Några talade om en etnisk underklass och beskyllde då rasister och borgare för den misslyckade integrationen med några undantag, t ex liberalen Hans Nestius.

Nu 25 år senare ser två tredjedelssamhället ut att vara här men inte som vänstern föreställde sig. Majoriteten sväljer vad mainstream media skriver och sänder, medan en minoritet går till alternativmedier. SD är fortfarande paria och att köpa en sommarstuga där folk röstar fel är otänkbart skrev Anna-Karin Wyndhamn i GP i går.

Boken Saknad presenterar att många inom de 2/3 inte ens kan erkänna att de kan sakna det Sverige som nu försvunnit och bannar de som berättar om det forna fosterlandet. Erik Hörstadius bok Vårt nya land tar upp samma saknad och hans drapa i Fokus är tydlig.

Vad som skedde på 1990-talet var att Sverige genomgick den största ekonomiska kris sedan 1930-talet samtidigt som vi tog emot över 80 000 fd jugoslaver, och många andra nationaliteter.  Över en halv miljon arbetstillfällen försvann på 1990-talet i ett land med 9 miljoner invånare.

https://detgodasamhallet.com/2022/05/05/gunnar-sandelin-om-demografin-del-2/

 

1997 blev det första året som Sveriges BNP började visa plustecken igen. Landet började i någon grad likna övriga länder även om högre skatter och fler offentliganställda skiljde ut Sverige. De borgerliga partierna berömde omstruktureringen medan den socialdemokratiska regeringen iscensatte förändringar som deras motståndare aldrig skulle kunna ha fått igenom.

I Sverige kunde bara en socialdemokratisk regering dra ned på offentliga utgifter eftersom folk litar på att det blir rätt. Talet om nyliberalism och systemskifte från regeringen Bildt åren 1991–1994 skrämde väljarna men i sak skilde sig inte partiblocken sig mycket åt. En av de som utförde alla neddragningar vid Statsrådsberedningen och Finansdepartementet var Magdalena Andersson.

Skolminister Göran Persson, 1989-1991, sedan finansminister 1994-1996 och statsminister 1996-2006, kom att genomföra de största budgetsaneringarna under finanskrisen på 1990-talet förberedda av Carl Bildt och Assar Lindbeck, och tillsammans med Ingvar Carlsson och Urban Bäckström. Fem hjältar.

Persson kom att uppfattas som hård och pragmatisk men lojal mot arbetarklassen. Han verkade i det tysta och Magdalena Andersson gick i lära hos honom.

Under 1990-talets migrationsvåg till mindre orter fanns möjligheter att forska på hur främst de unga män som fanns där bemötte de nya unga männen. Antropologiprofessor Jonathan Friedman i Lund sökte forskningsmedel för att undersöka de sydsvenska orterna, som Sölvesborg där tonåringen Jimmie Åkesson då bodde, klarade invandringen men fick nej.

Han och hustru Kajsa var något på spåren och 2006 utom antologin  Exit FolkhemsSverige om just 1990-talet migration med bidrag bl a från socialdemokraten Åke Wedin. Se min blogg och dessa referenser.

Visa källbilden

Jonathan tipsade mig om Jim Goads bok The Redneck manifesto (1997) som är en historia om de allra fattigaste vita  i USA, från vilka gruppen trailer park/white trash/rednecks härstammar. Boken förebådar den sk högerpopulism som växte både i USA och i Europa efter 2000.  Demokraten Tomas Franks What’s The Matter With Kansas? How Conservatives Won The Heart Of America (2005) var en annan. Och den svenska förbisedda studien Exit FolkhemsSverige, skriven av forskare och etablerade författare.

Vart jag vill komma till är att hela den Sverigevänliga folkrörelse som växt upp runt SD och invandringskritiker utgör denna 1/3 tillsammans med den utländska underklass, synliggjord av de drygt 600 000 som inte försörjer sig själva. Etablissemanget vill varken veta av kritik av rådande invandring eller höra talas  om gängbråk och bidragsberoende utlänningar.

Den 2/3 som råder över medier och makt utgår både från socialdemokratin (särskilt för de offentliganställda) och borgerligheten med undantag för den moderata läkaren Eva Bergqvist i slutet av 1980-talet.

Vänsterdebattören Rasmus Fleischer skrev 2012 om just denna analys av högerpopulismens framväxt ur den marginaliserade 1/3, men att även det motsatta kan gälla: fascism kan komma från de etablerade 2/3:

”Teorin om tvåtredjedelssamhället har ofta använts “för att förklara högerextremismen och framväxten av främlingsfientliga partier med en väljarbas rekryterad från den förfördelade tredjedelen”, skriver Jonas Thente.

Men när Gáspár Miklós Tamás intervjuas om Europas extremhöger ger han ett helt annat svar: fascismen kommer från de två tredjedelarna, som söker sätt att avgränsa och bestraffa den fattiga tredjedelen.

Visserligen behöver dessa två teorier inte utesluta varandra. Fascism bottnar ofta i en rädsla för deklassering just hos de grupper som hör till de två tredjedelar som är relativt välmående, men som fruktar att falla ner i den fattiga tredjedelen.”

Ett tips till hågade ledarskribenter och undersökande journalister är att kolla upp Elmbrants bok och andra debatter  om 2/3-delssamhälle på 1990-talet och applicera dem på framväxten av SD och den allt starkare kritiken av det politiskt ängsliga åsiktsklimatet i Sverige.

Vänstern och migrationsvurmade borgare  bör smaka på sin egen sura brygd för det är socialdemokratin med stöd av V och MP och sedan M med stöd av Alliansen som har skapat det polariserade samhälle allt fler talar om idag.

Tänk att varna för ett tvåtredjedelssamhälle och sedan skapa just det samtidigt som man tiger om det och förtalar de som påtalar ett splittrat och kluvet land. Den ingången bör få igång varje driven och sanningssökande skribent.

 

Hyllad poet torkade sin ”herpesbubblande kuk på familjens, också barnens, handdukar”

Jens Liljestrand, DN 28/4, 2012

Av en slump läste jag igen Danne Nordlings blogg om denna hyllade kulturhändelse 2012 som ägde rum på Dramaten med Marie-Louise Ekman och Alexandra Pascalidou på scen.

Jag sliter nu i hemtjänsten  i Halland, jobbar ibland 15 timmar i sträck.  1976 var just hemsamarit, som yrket hette då, mitt första egentliga arbete utanför familjeföretaget inom väg- och anläggning.

Jag var aldrig särskilt hågad av att stå med en skyffel vid en grävmaskin och gillade att tala med äldre på Gottsunda servicehus och tjejerna där. Att hjälpa en handikappad man med förstoppning kl 7.30 på morgonen medan han hängde ovanför ett badkar var ett första möte med vad som sen blev vardag när jag fortsatte i långvården på Kungsgärdet sjukhus och Akademiska i Uppsala.

Poeten Johan Jönsson är vidrig i sin beskrivning av hur han beter sig i andras hem. Han borde blivit anmäld istället för hyllad av publiken på Dramaten och DNs Jens Liljestrand.

2012, när poeten hyllades,  var jag fortfarande anställd vid Stockholms universitet som adjunkt på lärarprogrammet. Den 1 aug lade jag upp en lång drapa, refuserad av Sakine Madon på Newsmill, på min blogg där jag redovisade de problem landet hade. Invandring var ett men lika mycket familjepolitik, rädda medier och kulturlivets dekadans som i Johan Jönssons uppläsning på Dramaten. Noterar  att jag då inte var beredd att rösta på SD eller följde alternativmedier.

Jag fick sluta vid Stockholms universitet årsskiftet 2012/13 och har sedan verkat runt SD och alternativmedier, vilket har inte gett mig särskilt bra karriärmöjligheter. Tvärtom är jag nu tillbaka i yrkeslivet där jag var sommaren 1976 då jag landade i Uppsala efter ett år i USA. 18 år gammal släntrade jag upp till Gottsunda efter ett par sysslolösa veckor och kunde börja som hemsamarit dagen därpå.

Livet är sannerligen omväxlande.

En skriftställares dagbok: 24-06-2022

 

MIDSOMMARAFTON 2022 BÖRJADE BRA. Fick två presenter och tårta av min fästmö Maria och köpte henne två blommor. Oavgjort alltså.

Annars har jag tagit tag i min kommande bok om liberalismens kritiker och plöjt James Burnham och Ryszard Legutko. Boken kommer inte bli så omfattande som denna plan från 2021 vilket är skönt. 

Två till titlar att läsa och så Douglas Murrays senaste och John Gray i urval

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dessa relativt nya böcker inklusive Legutkos The Demon in Democray (2012 på polska) analyserar tillståndet i den liberala kapitalistiska demokratin på ett klarsynt sätt. De är alla rejält konservativa men inte reaktionära eller nyreaktionärer, NRx, som den betydligt yngre Curtin Yarvin.

Jag uppskattar deras analyser av liberalismens tillkortakommanden men undrar ändå hur de föreställer sig en tillbakagång av liberalismens, marknadens och individualismens framfart. Kanske är det tillräckligt att peka på bristerna utan att visa på alternativ. 

Eller finns det en konservatism som går att förverkliga eller att hålla sig till som en jämförelse med dagens krackelerande globala liberalism? Dess kris har fått även liberaler att tänka om, som Francis Fukyama vars optimism 1989 om ett liberalismens internationella överläge nu verkar helt befängd. 

Sverige är nog ett av de mest liberala länderna med vår statsindividualism, något jag talade om 2015-16 inför SD-föreningar från Vallentuna till Höganäs. En byråkratisk individualism kopplad till en marknadsekonomi som lagt det mesta under sig.  Någon platå (svensken Claes Ryn nämns) att stå på eller en sfär (enl Hans Zetterberg) utanför välfärdsstaten är svår att föreställa sig i detta genomliberala land där vänster och höger enats om att befria oss från varandra.

Boken i höst, nu kallad Liberalismens kritiker från Leo Strauss till Douglas Murray, blir mest en referens till andra studier. Jag ska sedan ägna mig åt att beskriva livet under liberalismen, en filosofisk självbiografi om den liberala existensen.

Glad Midsommar önskar jag mina följare i sociala medier och i verkligheten (välkomna till pubträff ons 29 juni kl 18 på Copperfields, Kungsholmen).

2017, Vasagatan

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

Suicide of the West (1964) av James Burnham

James Burnham (left) with Arthur Koestler at the Congress for Cultural Freedom in West Berlin, 1950. Photo: Sueddeutsche Zeitung Photo.

Den amerikanske filosofen och politiske tänkaren James Burnham började sin politiska karriär som kommunist och brevväxlade med Leo Trotskij, men blev ganska snabbt en konservativ debattör i början av 1940-talet och arbetade senare för CIA.

Hans bok The Managerial Revolution (1941) analyserade den nya klass av byråkrater och företagsledare som oavsett politiskt system – nazism, stalinism, New Dealism- kontrollerar samhällsutvecklingen och ekonomin sedan 1930-talet: staten går före individen, planekonomi före marknadsekonomi, (subventionerade) arbeten ställs mot möjligheter, trygghet före initiativ, mänskliga rättigheter framför äganderätt. New Deal var ”fascism utan skjortor” sa Burnham.

Om Roosevelts New Deal i 1940-talets USA:

”There can be no doubt that the psychological effect of New Dealism has been what the capitalists say it has been: to undermine public confidence in capitalist ideas and rights and institutions. Its most distinctive features help to prepare the minds of the masses for the acceptance of the managerial social structure”.

Den brittiske författaren George Orwell använde hans analys i boken 1984 där tre geopolitiska sfärer bygger på dessa principer; Oceania (USA), Eurasia (Europa) och Eastasia (Sovjet). Burnhams bok används rentav av Orwell i 1984 som den fiktiva studien ”The Theory and Practice of Oligarchic Collectivism”, en delvis trotskistisk analys av Stalins Sovjet.

Burnham fortsatte sina hårdkokta realistiska analyser av politik, särskilt i The Machiavellians (1943), där han kritiserade politiskt önsketänkande sedan renässansdiktaren Dante på 1300-talet. 1964 skrev han den banbrytande Suicide of the West: An essay on the meaning and destiny of liberalism vilken står i fokus i detta avsnitt.

Den liberalism han avser är den sentimentala självkritiska och andefattiga socialliberalism som då dominerade i USA, och gör fortfarande i många avseenden.  Civilisationer dör oftare på grund av intern kollaps, självmord, än attacker utifrån.

Att ens vilja försvara sin civilisation med dess moraliska värden och historia har underminerats av liberaler som dömt ut dem som vidskepliga, reaktionära och irrationella menade Burnham:

”In their place liberalism proposes a set of pale and bloodless abstractions – pale and bloodless for the very reason that they have no roots in the past, in deep feeling and in suffering. Except for mercenaries, saints and neurotics, no one is willing to sacrifice and die for progressive education, Medicare, humanity in the abstract, the UN and a ten percent rise in social security payments”.

Liberalismen utgår från en formbar mänsklig natur som antas kunna förändras till det bättre. Vi är okunniga men inte onda. Burnhams definition:

”Modern liberalism, contrary to the traditional doctrine, holds that there is nothing intrinsic to the nature of man that makes it impossible for human society to achieve the goals of peace, freedom, justice and well-being that liberalism assumes to be desirable and to define ’the good society’”.

En liberal är förnuftig och skeptisk gentemot vanor, traditioner och auktoriteter, men optimistisk i förhållande till sitt förnufts överläge. En sådan person kan ha svårt att ens beteckna sina åsikter som liberala eftersom de är självklara och rationella för alla oavsett politiska åsikter.  Alla problem har en lösning, ofta i form av en social reform eller utbildningsinsats, för liberalen, särskilt för amerikanska liberaler under efterkrigstiden.

Burnham sätter upp två listor som definierar liberaler: en med  39 påståenden som liberaler bejakar (nr 1- alla former av rasåtskillnad är fel, nr 36 – alla medborgare har rätt till social trygghet) och en lista på 19 definitioner av liberalism (2- den liberala ideologin är rationell, n2 18-liberaler tenderar att vara emot krig och krigare).

Liberalism har inte orsakat västvärldens nedgång men är den verbala benämning som beskriver och godtar den globala nedgång som pågått sedan 1914. I början av boken berättar Burnham om en kartbok han hittade från 1920-talet som visade människans civilisationer från härskaren Sargon II i Assyrien 720 f.Kr till det Brittiska Imperiet fram till 1929.

Därefter har västvärlden förlorat hälften av sina kolonier och sin intressesfär. Varför?

Suicide of the West kom ut 1964 och är ett polemiskt inlägg i det kalla kriget men samtidigt ett känslomässigt angrepp på liberaler som inte förstått att försvara de världen som väst stått för. Knappt 60 år senare upprepar Douglas Murray kritiken i sin The War on the West (2022). Se inlägg 2019 om hans bok The Strange Death of Europe.

James Burnham raljerar över naiva vita liberaler som tror att de nya länderna i Afrika, Asien och Latinamerika – ”half-formed pseudo nations” – ska kunna klara sig. Han vill dock hålla en gräns mot reaktionärer och rasister men är den politiska inkorrektheten personifierad:

”Why in the world should anybody sensible person give a damm what some spokesman for cannibalistic tribes or slave-holding nomads think about nuclear tests?”

Burnham begick dessutom misstaget att, mer eller mindre, ställa sig på antikommunisten Joseph McCarthys sida under 1950-talet.  En kommentator i vänstertidskriften Partisan Review skrev:

”The Liberals now dominate all the cultural channels in this country. If you break completely with this dominant atmosphere, you’re a dead duck, James Burnham had commited suicide”.

Burnham upprepar den konservativa och realistiska kritiken av liberalismen för dess missuppfattning av människan och samhället. Där är han inte originell men genom att placera in kritiken i det kalla kriget och avkoloniseringen är hans bok läsvärd. Liberalismen är inte beredd att bemöta världskommunismen och de problem som avkoloniseringen och ambitiöst välfärdsbygge, inklusive raskonflikter och ungdomsbråk, innebär. Den är helt enkelt inte verklighetsnära och till hjälp, tvärtom.

Han godtar att liberala reformer behövdes en gång, t. ex inom brottsbekämpning fram till 1800-talet då en småtjuv kunde hängas. Liberaler behövs, ibland, för att initiera sociala reformer, men konservativa behövs för att få dem att fungera är en hållning han sympatiserar med.

1964 ser han den västerländska civilisationen stå inför ett vägval, bestämma sig för att överleva eller gå under. Modern liberalism, inte dess klassiska 1800-talsvariant, är inte duglig för att ta itu med västs överlevnad. Att omedelbart överge kolonier skapar maktvakuum där kaos och kommunism frodas.

Befolkningsökningen och den politiska aktivismen i de fattiga länderna och Sovjetunionens inflytande oroar honom lika mycket som den ökande brottsligheten i de större amerikanska städerna. Liberalernas ursäktande av brott utifrån socio-ekonomiska orsaker gör honom urförbannad. Tillstånd av anarkotyranni rådde i New York redan på 1960-talet enligt de tidningsartiklar han citerar.

Liberaler är skyldiga och vet om att de är det menar Burnham.  De delar dessutom ideal och principer med kommunister. Men dessa är hårdföra och mer klarsynta. Mer i stil med Burnhams förebild Machiavelli som liksom tidigare politisk teori hade en pessimistisk syn på människan, eller i vart fall inte optimistisk.

Burnham föredrar termen tragisk människosyn. Liberalismen innebär dock något annat, nämligen att vara västerlandets självmordsideologi. Den omdefinierar nederlag som segrar och är en slags svanesång över svunna, bättre tider. Rasupplopp ses som hälsosamma tecken på känslor av liberala psykiatriker, ryska raketer på Kuba 1963 är inte så illa och så vidare.

***

Ovanstående text kommer i en bok i höst, se plan.   Podd om boken

Se även avsnitt om Ryszard Legukto

Visa källbilden

 

 

Konservativ polack mot den tyranniska ”liberala-demokratin”

 

Ryszard Legutko är en konservativ polack som först stred mot kommunismen och sedan strider mot dess efterträdare, den liberala demokratin. Han menar, liksom Hayek och Strauss, att båda systemen bygger på en naiv tro på människans godhet och en vilja att omforma människor.

Legutko skrev sin avhandling 1990 om Sokrates och Platons kritik av demokratin och har dragit slutsatser av stor relevans idag för samma fenomen; masstänkande, medelmåttighet, frånvaro av hierarkier och förståelse för andliga värden.

I boken The Demon in Democracy – Totalitarian Temptations in Free Societies (2016, på polska 2012) lägger han fram belägg för att liberaler, särskilt från Bryssel där han företräder det konservativa partiet Lag och Rättvisa i Europaparlamentet, inte bryr sig om européer om de inte följer den politiskt korrekta ideologin. Alla ska tvingas acceptera den värdegrund som lagen och myndigheter påbjuder, oavsett sammanhang.

Legutko skiljer mellan ”liberal demokrati”, som byggde på majoritetsbeslut och rättsstaten, något som Churchill, Roosevelt, Kennedy och Reagan stod för, och ”liberal-demokrati”. Den senare begränsar möjligheter för andra åsikter än de liberala och har byggt upp juridiska och institutionella system för att hindra medborgare att träffa andra val än de som ”liberal-demokratiska” påbjuder.

Det svenska föräldraförsäkringens pappamånader är ett bra exempel. I en verkligt liberal demokrati har föräldrar kunnat spara medel för att vara lediga och då kunnat fördela tiden med barn som de vill. I Försäkringskassans obligatoriska system tvingas alla spara och alla lyda de regler myndigheten föreskriver. Samma sak med det nationella självbestämmandet där just Polen utsatts för EU:s repressalier när landet beslutat om att bevaka sina gränser och andra ärenden.

I sammansättningen ”liberal” och ”demokrati” har det senare begreppet försvagats och det förra stärkts. När folk röstar i strid med vad liberaler anser så begränsas demokratin, vilket skedde flera gånger med EU-fördrag och folkomröstningar. Man kan säga att i en ”liberal-demokrati” respekteras alla åsikter så länge de är liberala, i Sverige snarare socialdemokratiska.

Ryszard Legutko fick tillstånd på 1970-talet att resa till Väst och blev förskräckt över den välvillighet som de han mötte hade mot det kommunistiska systemet. Tillbaka i Polen analyserade han varför och kom fram till att välvilligheten berodde på att både liberaler och kommunister delade liknande världsbilder.  De är båda arvtagare till Upplysningen, rationella och moderna och har historien på sin sida. De delar samma mål om en ny världsordning byggd på förnuft och teknologi, men metoderna skiljer sig åt.  Världen duger inte som den är utan måste moderniseras. Nationalism, äldre synsätt och seder, hierarkier, naturliga skillnader och andliga världen ska utraderas. Sverige sedan 1900-talets mitt är naturligtvis det bästa exemplet på detta.

Legutko går metodiskt till väga i sin banbrytande bok The Demon in Democracy  med kapitel om Historia, Utopi, Politik, Ideologi och Religion.

Precis som i kommunismens historiesyn så har den liberala demokratin sin självklara gång mot allt större frihet, annars hotar fascism, teokrati eller tyranni. Att ens överväga någon annan ideologi än liberalismen i en eller annan form ses som farligt och obegripligt. Bara i ett liberal-demokratiskt samhälle kan allas frigörelse förverkligas med begrepp som mänskliga rättigheter, demokratiska val, ickediskriminering, individualism och värdegrund.

Men fler ideologier har funnits parallellt med liberalismen som konservatismen, romantiken, republikanism, kristendom.

Varje del av ett liberalt-demokratiskt samhälle måste bli just liberalt-demokratiskt:

Familjen förvandlas till en förhandlingsinstitution där barn ges fler rättigheter än föräldrar, skolor likaså och alla sammanhang och organisationer där makt samlats vilket måste omfördelas. Präster kan inte tillåtas vägra viga samkönade par och flickor ska kunna få preventivmedel eller genomgå abort utan föräldrars vetskap eller samtycke. Även könsbyte för barn under 15 år utan föräldrainflytande har föreslagits i svenska riksdagen av S och MP.

Polacken Ryszard Legutkos kritik av Väst och den liberala-demokratin föregicks  på 1970-talet av exilryssen och sovjetkritikern Alexander Solzjenitsyn som höll ett kontroversiellt föredrag vid Harvard 1978. Han var inte bara skoningslös mot sin ärkefiende Sovjetunionen, utan även mot USA och Västeuropa, liksom Legutko.

Förutom att ha lagt sig platt inför ensidiga krav på nedrustning och att ha accepterat kommunismens samhällssystem, så led i synnerhet USA av förvekligade män utan ideal som bara brydde sig om att vara laglydiga:

”Whenever the tissue of life is woven of legalistic relations, there is an atmosphere of moral mediocrity, paralyzing man’s noblest impulses”.

Solzjenitsyn saknade insikt i sitt värdland USA om den inneboende ondskan i människans natur, något som Sovjetsystemet dessvärre lärt sina medborgare och gjort dem till fysiskt och andligt starkare än västerlänningar. Att ha förlorat Vietnamkriget 1975 var ett tydligt tecken på USA:s underlägsenhet, liksom att landet behövde det antikapitalistiska Sovjets hjälp för att slåss mot Nazi-Tyskland 1941–45.

Inga vapen är tillräckliga om inte viljan att försvara existerar menade den ryske Nobelpristagaren buttert.

Han menade vidare att roten till Västvärldens psykologiska svaghet sedan renässansen ligger i att man satt människan i centrum i stället för Gud eller andlighet. I stället kom en förfelad antropocentrism som varken ser till människans ondska eller förstår riskerna med att bygga ett jordiskt paradis utifrån materiella värden.  Detta gäller såväl kommunister och socialister som liberaler och socialliberaler, dvs. demokrater.

Demokrati är inget heligt för Legutko som tillsammans med de politiska tänkarna Hans Herman Hoppe, Loren J. Samons och Jason Brennan formulerat flera allvarliga invändningar mot demokratibegreppet i teori och praktik sedan millenieskiftet, då Hoppes Democracy-The God that failed och Samons What’s wrong with democracy? kom ut.

Brennan, som jag lyssnade på 2016 på Timbro när han presenterade sin Against democracy, är liksom Hoppe libertarian, en inriktning den konservative Legutko och Solzjenitsyn ogillar. Men alla enas i att demokrati knappast löser alla problem och med förledet ”liberal” så förvärras samhällen och kulturer eftersom just konservativa, nationella, biologiskt-naturliga och historiskt-kulturella synpunkter förkastas.


Ovanstående text kommer i en bok i höst, se plan.

 

 

 

 

 

 

 

 

Dela ut Koranen blad för blad

I min framtidsthriller Framtidsmannen (2014) som utspelar sig ungefär idag, experimenterar en man med sidor från religiösa böcker.

”En ung sverigedemokrat som ville testa var gränsen gick tog på sig två skyltar, en fram och en bak, där han gick upp och ned längs Drottninggatan i Stockholm. På den ena sidan stod ’Guds ord, varsågod’ och på den andra ’Allahs ord, varsågod’.

Han hade med sig en Bibel och en Koran. Medan han gick runt delade han ut avrivna sidor ur än den ena boken, än den andra. Han sa ingenting utan bara log vänligt när han sträckte fram de trasiga boksidorna.

Han höll på en timme innan en grupp unga muslimer angrep honom med knytnävar och tryckte upp honom i en port vid Bryggargatan intill den plats där en bil exploderat i december 2010 i ett misslyckat självmordsattentat. 2015 slutade inte så illa, men den unge provokatören blev ordentligt slagen. Nästa dag delade han bara ut sönderrivna Bibelsidor men hade dem i ett fodral som det stod Koranen på. Samma slagsmål upprepades och denna gång filmades alltihop av en sympatisör till provokatören.

Polisen ingrep och avbröt misshandeln. De unga angriparna greps och kunde med filmen som bevis lätt åtalas. En sista gång den unga provokatören försökte väcka debatt var när han delade ut vita och gröna pappersark med texten ’Koranen’ på.

Få förstod och ingen reagerade bland gågatans stressade fotgängare, men han blev anmodad av Norrmalmspolisen att sluta upp med tramset. Gränsen var nådd.”

***

En vidareutveckling skulle vara att dela ut tomma gröna papper och till sist, vita tomma sidor. I Putins Ryssland är det förbjudet idag att hålla upp en skylt med texten ”Två Ord” (istället för det förbjudna ”Stoppa Kriget”).

Se inlägg om

Skåne under islam

Skåne befrias av dansk

Balkong med bränd bok