Alla inlägg av Jan Sjunnesson

Bloggar om svensk och internationell politik och kultur. Frihetlig och konträr.

Småbarnsutveckling mellan neurobiologi och psykoanalys

Ett avsnitt från min bok Pedagogik och polemik. Se även dessa texter och föredrag:

Människosläktets djuriska arv är långt mer avgörande av vi hittills trott. Våra evolutionära fördelar, den stora hjärnan och den upprätta gången, är viktiga, men vi delar i allt väsentligt samma neurologiska uppsättning som andra däggdjur, ja även med fåglar och vissa kräldjur.

Anknytningsteorin, som grundar sig i Darwins observationer av djurs känslouttryck från 1870-talet och formulerades av John Bowly på 1960-talet, har de senaste 30 åren utvecklats till en tvärvetenskap där biologer, psykologer och hjärnforskare samarbetar för att förstå de minsta barnens reaktionsmönster och dess konsekvenser senare i livet.

I denna text ska jag presentera två forskare, amerikanerna Jaak Panksepp och Allan Schore, och den svenske psykoterapeuten Tor Wennerberg. De ingår i ett forskningsfält som spänner från experiment med laboratoriemöss till psykoanalys. Området är fascinerande eftersom det omvärderar vår uppfattning om oss själva som i första hand kognitiva, tänkande varelser.  De menar att vi i första hand är kännande och ingenstans är detta mest uppenbart än under de första levnadsåren. Över till den förste av forskarna.

JAAK PANKSEPP

I boken The Archaeology of Mind: Neuroevolutionary Origins of Human Emotions (Norton, 2012), författad tillsammans med den kliniske psykologen Lucy Biven, presenterar Panksepp de dolda trakter längst ned i hjärnans omedvetna delar, som vi delar med de flesta levande varelser. I synnerhet däggdjur.

Panksepp, som är såväl psykolog som biolog och neurovetare, hävdar i detta 500 sidiga magnum opus, en sammanfattning av 40 års forskning och studier, att människan har sju grundläggande affektiva system. Affekter är till skillnad från känslor omedelbara och kan inte övervägas eller hindras. Känslor är mellanting mellan kognitiva observationer av affekter och affekterna.

De sju affekterna är: SÖKANDE, OMSORG, RÄDSLA, LUST, ILSKA, LEK, SORG.

Vissa av dem hänger ihop med kroppsfunktioner som sexualitet och urinering. De är alla essentiella för vår överlevnad, men vi har sällan klart för oss vad de står för eftersom de inte är medvetna. Dessa affekter kan dock lära oss att orientera oss medvetet genom att de upprepas och bildar kroppsminnen.

Panksepp är mest känd för sina djurexperiment där han fick råttor att fnittra genom att kittla dem. Han hävdade i motsats till sina kritiker att djuren drevs av affekten LEK, en omedelbar glädje. Djur har enligt honom ungefär samma inre känsloliv som vi. Därför vänder han sig emot att affekter ska behöva tolkas av våra tankar, en teori från 1910-talet, den så kallade James-Lange hypotesen.

I bokens första kapitel polemiserar Panksepp mot  inte bara de som fortfarande tror att affekter måste tolkas kognitivt för att uppfattas av hjärnan, utan även mot begränsningar i förståelsen av affekter hos psykoanalytiker, beteendeterapeuter, socialkonstruktivister och i den kände neurobiologen Damasios tidigare verk.

Eftersom boken har ett kliniskt fokus genom att den vill förstå patologiska reaktioner hos barn och unga för att kunna förhindra att mentala störningar uppstår senare, i synnerhet depression som drabbar 20 procent av USA:s befolkning, är Panksepp ute i samma ärende som Aristoteles: att behärska sina passioner genom en praktisk klokhet, phronesis.

Inte undertrycka dem, men förstå och styra dem. Inte bli passionernas fånge men heller inte tro att allt är kognition, medvetande, tankar. I detta var naturligtvis just Aristoteles en förebild snarare än Platon. Tankar är inte alltid starkare än affekter, även om vi vill tro det.

De sju affekterna är mycket gamla, kanske flera hundra miljoner år, eftersom andra arter som fåglar och kräftdjur uppvisar liknande affektmönster. I våra hjärnors nedre och mittersta skikt (hypothalamus, PAG området mm) finns dessa uråldriga omedvetna delar som förmedlar våra omedelbara och oundvikliga reaktioner vidare till högre hjärnfunktioner i det limbiska systemet, som amygdala och de basala ganglierna. Men inte heller dessa nedre skikt är medvetna utan blir det först när information når neocortex i frontallob och hjärnbark.

Affekterna tillhör den lägsta nivån, även kallad reptilhjärnan, vilken är väsentlig i de första årens utveckling och inlärning av instinkter, känslor, kroppsfunktioner, socialitet. Först senare blir de högre hjärnfunktionerna avgörande. Våra kroppar utvecklas det första året, medan hjärnans högre funktioner blir viktigare senare.

I den forskning som Jaak Panksepp bedriver vill han söka svar på frågor som tidigare neurovetenskaplig forskning förbisett, som varför vi ibland är ledsna, varför vissa är ledsna mer än andra, hur vi upplever entusiasm, lust, rädsla osv. För att ta reda på detta utan att begå oetiska experiment på människor har Panksepp lagt upp en trianguleringsmodell som indirekt genererar slutsatser utifrån tre empiriska källor:

1) mätning av subjektiva tillstånd

2) mätning av hjärnfunktioner (PET, fMRI)

3) instinktiva känslobeteenden.

 

Han sammanför resultat från djurexperiment (han har en professur i Animal Well Being Science) med observationer av och mätningar på människor. Eftersom han inte gör skillnad på människor och andra däggdjur vad gäller våra grundläggande affekter drar han slutsatsen att djur har samma sju affekter som vi. De känner, lider, gläds, leker och sörjer.  Dessa tillstånd är inte uttänkta smarta överväganden, men evolutionärt användbara reaktioner.

”När vi känner våra affektiva tillstånd behöver vi inte veta vad vi känner” skriver Panksepp (s. 15).

Affekter känns inte som något annat än just affekter, ”raw emotional feelings”, ”core emotional affects”, som inte går via kognition eller medvetandet. Att affekter är svåra att mäta betyder inte att de inte existerar, vilket var ett misstag forskare tidigare begick enligt Panksepp. Med dagens datortomografi och hjärnscanners finns nya möjligheter att förstå våra basala neuroaffektiva system bättre.

Men det gäller att flytta från fokus från tankar till känslor, från 1600-talsfilosofen Descartes ”Jag tänker, alltså finns jag” till Panksepp ”Jag känner, alltså finns jag” (en formulering från hans bok Affective Neuroscience 1998).

Hela vår utveckling stannar av om inte de grundläggande neurala funktionerna fungerar. Panksepp skriver:

”Vi är födda med medfödda neurala förmågor att till fullo utveckla våra sju grundläggande känslor som är inskrivna i de subkortikala nätverken i alla däggdjurs hjärnor” (s. 20).

Faktum är att vi förstår vår djupare mänskliga mentala natur bättre genom att förstå den djupare neurala naturen hos djur. Skratt, gråt, ilska låter ungefär likt oss hos primater men även andra däggdjur som delfiner och elefanter, men inte de högre uttrycken som skam och sympati.

De psykopatologier som uppkommer i vuxen ålder beror inte sällan på just störda affektsystem. De kan läkas med produktion av egna hormoner eller genom medicinering. Panksepp är en förespråkare av medicinering när inget annat fungerar, men i boken The Archaeology of Mind föreslås även ABT, ”Affective Balance Therapy”.

ABT är knappast någon vanlig terapimetod men den är ett kliniskt svar på den fråga som sysselsatt Panksepp under hela hans liv (född i Litauen 1942): Hur kan subjektiva erfarenheter existera i den fysisk och kemisk värld?   ABT är bygger på forskning från social neurovetenskap, utvecklingspsykologi, neuropsykoanalys och affektiv neurovetenskap. Panksepps medförfattare Lucy Biven är specialist inom just neuropsykoanalys, ett nytt forsknings- och behandlingsområde. Men först några ord om ABT.

I denna metodik är kroppen och det somatiska systemet uppvärderat. Bara samtal hjälper inte, utan patienten uppmanas förflytta sig, repositionera sig, skratta tillsammans i terapisessionen. Även uppmärksamhet av ögonrörelser är viktiga, vilket Panksepp redogör för i boken. Han själv skållades vid två års ålder på flykt i Litauen undan nazismen och genomgick under bokens tillblivelse behandling för cancer.

Han lät sig behandlas av en läkare för sina smärtsamma post-traumatiska upplevelser med hjälp av uppmärksamhet på sina ögonrörelser under samtal, EMDR (Eye Movement Desensitization and Reprocessing). Man förstår också att Panksepp själv lidit av smärre depressioner.

ABT är i sin linda men kan säkert hjälpa de barn och unga som lider av problem med att reglera sina affekter, vilket minskar deras möjligheter till ett gott liv som vuxen. Den forskare som mest studerat och behandlat unga för detta är den amerikanske barnspykologen Allan Schore.

 

ALLAN SCHORE

http://www.allanschore.com

I fyra böcker sedan 1994 då han debuterade med Affect regulation and the origin of the self har denne fritänkande vetenskapsman och terapeut utforskat liknande områden som Panksepp, med fokus på det lilla barnets hjärna.

I den samlingsvolym av föredrag och uppsatser som här ska behandlas, The Science of the Art of Psychotherapy (Norton, 2012), framträder ett område där barnpsykologi, neurovetenskap och klinisk behandling möts. Genom att fokusera på det lilla barnets och moderns samspel och kroppar snarare än dess isolerade hjärna vill Schore undersöka vad som sker i mikrodetaljer mellan de två.

Han menar att den högra hjärnhalvan som utvecklar barnets känsloliv går före den vänstra kognitiva halvan.  I anknytningen synkroniserar barnet sina affekter genom att modern visar sin affektreglering och kontroll.  De tre senaste decenniernas tvärvetenskapliga neuropsykologiska forskning summeras i en tidskriftsartikel som citeras i boken:

”The enduring impact of early maternal care and the role of epigenetic modifications of the genome during critical periods in early brain development in health  and disease is likely to be one of the most important discoveries in all of science that have major implications for our field” (s. 9)

Denna nya forskning om de yngsta barnens uppväxtvillkor är betydelsefull för att finna botemedel till, och helst förebygga, de 3,7 miljoner barn som vanvårdas i USA. De kan komma att utveckla post-traumatiska stressjukdomar, schizofreni, personlighetsstörningar (borderline) och svåra depressioner.

Att dessa barn verkligen kan ha fått hjärnskador av att utsättas för vanvård  beskrev i den populärvetenskapliga boken Why love matters: How Affection shapes a baby´s brain av den brittiska psykoterapeuten Sue Gerhardt 2004. Insjunkna delar av frontalloben upptäcktes hos tonåringar som genomlidit svåra uppväxtvillkor. Vid vanvård ”bränns” de affektiva reaktionerna in i hjärnan.

Men som Nobelpristagaren och minnesforskaren Eric Kandel kunnat verifiera så kan psykoterapi i senare år förbättra och reparera de skadade delarna. Hela Allan Schores forskning stödjer denna optimism om att behandling alltid är möjlig oavsett hur illa barn farit tidigare.

De siffror som Schore presenterar är närmast ofattbara och stämmer de har USA stora utmaningar:

1 av 5 barn lider av diagnosticerbara psykiska sjukdomar och 1 av 10 så pass att deras dagliga liv påverkas.

Siffrorna är från de amerikanska barn- och ungdomspsykiatrikernas studie från år 2003.

Allan Schore vill framförallt utveckla den äldre formen av anknytningsteori, såsom  pionjärerna John Bowly och Mary Ainsworth förstod den, till en reguleringsteori och en behandlingsmodell. I första halvan av boken, ”Affect Regulation Therapy and Clinical Neuropsychoanalysis”, beskriver han de nödvändiga mötena mellan modern och barnet. Dessa behövs för att barnet ska upprätthålla sin egen reglering, sin inre homeostas, dvs. kontroll av värme, energi, blodomlopp men även affekter och nervsystem.

Som John Bowlby skrev redan på 1960-talet så handlar anknytning om mycket mer än bara att ge fysiskt skydd till avkomman. Han avskydde den så kallade ”cupboard theory of love” som menade att mat och skydd var tillräckligt. Med neurovetenskapliga forskare som Allan Schore och i synnerhet psykoanalytikern Peter Fonagys begrepp om ”mentalisering” har nästa generation av anknytningsforskare bevisat vad Bowlby anade men inte alltid kunde visa. Även ansiktsuttryck och röstlägen stödjer inskolning, fostran eller socialisering om man så vill, för de allra minska, vilket barnspsykologen Colwyn Trevarthen visat.

Schore menar att behandling av unga och vuxna som lidit av svåra anknytningsproblem är möjlig om terapeuten förmår att få dem att återuppleva sina trauman i en nästan säker miljö. Är den helt säker kommer patienten inte vilja agera. De som lidit av ambivalent otrygg anknytning är ofta stressade och är redo att fly eller ta till strid.

De undvikande otrygga har lärt sig att ”spela död”, dvs. inte reagera (de dövar sig med opiater som heroin menar Jaak Panksepp). I ena fallet ständig terror, i andra ständig skam.  De två mänskliga autonoma nervsystemen, det sympatiska och det para-sympatiska, tar över; det stridsberedda sympatiska för det ambivalent otrygga barnet och det nedstängda sympatiska för det undvikande otrygga barnet.

Otrygg anknytning är ändå en slags anknytning men än värre är att inte ha någon anknytning alls, den oorganiserade anknytningen (se Tor Wennerbergs Vi är våra relationer). För Allan Schore finns tecken i det amerikanska samhället på denna patologiska och dysfunktionella frånvaro av någon form av anknytning mellan barn och mödrar (eller andra anknytningspersoner): ätstörningar, maniska och obsessiva beteenden, schizofreni, sexuellt traumatiserade, borderline osv.

Dessa mentala tillstånd drabbar unga och vuxna samtidigt som den amerikanska populärkulturen hyllar liknande yttringar i filmer, musik, framträdanden. Via internet skapas subkulturer där de mest sjukliga uttryck kan normaliseras eftersom tillräckligt många från hela västvärlden kan samlas och inte känna sig så ensamma och sjuka. Den författare som bäst skildrat detta är Siri Hustvedt i sina berättelser och essäer.

Amerikanen Allan Schore har gjort ett pionjärarbete med att föra samman modern anknytningsteori, psykoterapi och neurovetenskap. En svensk som försökt bana liknande vägar här hemma är Tor Wennerberg.

 

TOR WENNERBERG

www.torwennerberg.se

I boken Själv och tillsammans. Om anknytning och identitet i relationer (Natur & Kultur, 2013) utforskar terapeuten och psykologen Wennerberg vad det innebär att skilja ut sig från andra, att skapa en sund differentiering. Till skillnad från Schore och andra forskare som undersökt brister i anknytningen vill Wennerberg förstå hur man kan upprätthålla både närhet och autonomi, dvs. att varken bli isolerad (som i otrygg anknytning) eller sammansmält (som i osund anknytning).

Som praktiserande terapeut med teoretiskt intresse upptäckte han att många led av för nära relationer till sin partner. Dessa patienter hade svårt med känslomässig självreglering, vilket tyder på liknande affektiva patologier som Schore diskuterade innan. Tor Wennerberg vände sig till den tyske parterapeturen David Schnarch för att förstå och finna behandlingsformer för de par som inte förmår att vara egna självständiga individer i en relation.

Vi är evolutionärt formade under miljontals år att lösa sociala problem. Våra hjärnor är sociala problemlösare, inte egensinniga upptäckare (även om några begåvningar är så skapta). För att klara oss tillsammans i jägar- och samlargrupper på marken behöver vi kunna läsa av varandras reaktioner.

Dessa affektspeglande interaktioner mellan individer leder till självständighet. Vi blir alltså bekräftade som individer via andra. Yttre reglering som via spegelneuroner får oss att reglera vårt inre.  De första åren lär oss detta om anknytningen fungerar väl vilket den gör i de flesta fall.

Wennerberg formulerar vår mänskliga evolutionära psykologiska uppgift som att evolutionen har gett oss vårdnadsgivare, mödrar i första hand, mot vars hjärnbark vi kan koppla upp oss tills vår egen utvecklats.

Den populärvetenskapliga boken Själv och tillsammans föregicks av en liknande studie av modern anknytningsteori som riktar sig till praktiserande psykologer, psykiatriker och terapeuter, Vi är våra relationer. Om anknytning, trauma och dissociation (Natur & Kultur, 2010).

Där undersökte Wennerberg den oorganiserande anknytningen, den svåraste formen av skadlig mental påverkan som en förälder kan utsätta ett barn för – när modern (eller annan anknytningsperson) blir ett hot för barnet. Den som ska rädda och skydda barnet är samtidigt den som genom våld och oberäknelighet hotar barnet. Någon ambivalent otrygg eller undvikande otrygg anknytning är inte möjlig, utan bara förvirring.

Denna desorganiserade anknytning innebär en ”skräck utan lösning”, en paradox där barnet drar sig undan föräldern men inte för långt bort.  Barn i högriskmiljöer är överrepresenterade men runt 15 % av alla svenska barn lider av denna patologiska anknytning.  De har ett permanent dysreglerat rädslosystem. Deras föräldrar, oftast modern, har själv ett trauma och har inte kunnat föra över hur affektreglering fungerar till sitt barn eftersom hon själv inte har kontroll över sin ångest och rädsla.

Vuxna med dessa problem kan inte redogöra för sin uppväxt, deras berättelser bryter samman och som partner kan de vara outhärdliga (se Den mörka hemligheten av Dan Josefsson och Egil Linge).  Ett dissociativt beteende blir en vanlig reaktion, där personen kan bli stående med halvslutna ögonlock, avskärmad och inte kontaktbar.

För det barn som kommer föra vidare detta dysfunktionella beteende blir föräldern skrämmande och obegriplig.  När varken deaktivering (som i undvikande otrygg anknytning) eller hyperaktivering (som i ambivalent otrygg anknytning) fungerar i kontakt med föräldern sker ett sammanbrott i relationerna och alla försök till att knyta an frikopplas till ett separat psykiskt system , avskilt från personligheten där de blir för smärtsamma att härbärgera. Istället uppstår de psykopatologier som Schore nämnde, PTSD, borderline, schizofreni etc.

Tor Wennerberg tror att patientens sammanhängande berättelser inför en psykoterapeut kan läka de trauman som skapats. De inre arbetsmodeller och mentaliseringar som förstörts under uppväxtåren kan omformuleras så att gamla sår kan läka.  Att berätta kan göra oss hela och fria.

 

Vidare läsning :

Bowlby (2010) En trygg bas

Broberg m fl (2006) Ankytningsteori

Broberg m fl (2008) Anknytningsteori i praktiken

Broberg m fl (2012) Anknytningsteori i förskolan

Gerhardt (2011) Kärlekens roll. Hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna

Hagström (2019) Kompletterande anknytningsperson på förskola. Avhandling, Malmö

Hart (2008) Neuroaffektiv utvecklingspsykologi

Hart (2009) Anknytning och samhörighet

Hart & Schwartz (2010) Från interaktion till relation

Josefsson och Linge (2011) Den mörka hemligheten

Havnesköld m fl (2009) Utvecklingspsykologi

Kihlbom (2003) Små barns behov och utveckling.

Kihlbom, Lidholm, Niss (2010) Förskola för de yngsta

Panksepp och Biven (2012) The Archaeology of Mind

Perris (1996) Ett band för livet

Schore (1994) Affect regulation and the origins of self

Schore (2003) Affect regulation & the repair of self

Schore (2003) Affect dysregulation & disorders of self

Schore (2012) The science of the art of psychotherapy

Stern (2011) Ett litet barns dagbok

Stern (2012) Forms of vitality

Wennerberg (2010) Vi är våra relationer.

-”-                 (2013) Själv och tillsammans

 

 

Annonser

Inte ens lärarvikarie efter 40 år

 


Podcast med Ronie Berggren
1978 gick jag ut naturvetenskaplig linje vid Lundellska skolan/Skrapan i Uppsala med hyfsade betyg (4, 3). Jag hade flyttat hemifrån och diskat på det vänsterradikala Musikforum på sommaren, men letade efter något nytt jobb, ett inom skolan kanske.

Jag hade startat ett elevråd på mitt gymnasium och tidigare varit elevrådsrepresentant i högstadiet, ordnat skoldanser och gillade att lära mig saker, i och utanför skolan. Under gymnasietiden gick jag från att vara naturvetare till att bli humanist och politiskt intresserad. 1977 hade jag gått med i VPK, 19 år gammal. Mitt specialarbete handlade om den svenska socialdemokratins idéhistoria och partiets valnederlag 1976. Nåväl.

I september 1978 fick jag jobb som reservvikarie i alla ämnen vid Fridegårdsskolans rektorsområde i Bålsta, en förort mellan Enköping, Uppsala och Stockholm. Där lärde jag mig det mesta om att fånga elevernas uppmärksamhet, snabbt läsa in lektionsinnehåll och att klara av 40 minuter i vilket ämne som helst (helst inte idrott eller bild dock).

Med tiden blev jag folkhögskollärare, fil mag i pedagogik, gjorde vapenfri tjänst på förskola, undervisade blivande lärare vid Uppsala och Stockholms universitet, skolkampanjledare i Indien, forskade om digitala läromedel, handledde uppsatser i pedagogik samt arbetade som skolledare på grundskola och gymnasium. Mycket av detta finns samlat i mitt kompendium Pedagogik och polemik.

Igår 19 september 2017 fick jag veta att den privata grundskola på Söder i Stockholm, som anlitat mig via ett bemanningsföretag för en Sv/SO tjänst i 4 veckor, valt att säga upp avtalet angående mig efter 7 arbetsdagar. Elever hade googlat fram vad Expo, Expressen, Aftonbladet, Interasistmen m fl skrivit om mig och tagit det för sanning.

Jag förstår att de blivit arga och rädda om jag varit en sådan hemsk rasist, nazist och fascist, men som alla vet stämmer det inte. Rektorn valde dock att vika sig och jag står idag utan arbete igen.

Innan jul 2016 hade jag en liknande erfarenhet då jag undervisade i svenska i två månader på en högstadieskola norr om stan. Där tog det en vecka innan jag fick höra tillmälen i klassrummet, fick pennor, böcker, sudd och annat kastade på mig under lektioner och i skolutrymmen. Det värsta var att få en Rubikskub i bakhuvudet.

Den rektorn stod dock pall och vek sig inte. Jag skötte undervisningen så gott jag kunde under trakasserierna och var till slut rätt uppskattad tror jag.

Genom att göra en offentlig Facebook uppdatering om detta tror jag att mina chanser att igen få ett lärarvikariat nog har minskat. Men det måste bli känt hur skolor viker sig för elever och mediedrev. Jag är inte den enda lärare med SD sympatier som fått sluta. Richard Jomshof är den mest kände men det var 11 år sedan.

Dessutom har jag inga uppdrag inom SD utan är en mer oberoende Sverigevän som gjort sig känd genom egna initiativ och inlägg, säkert inte gillade av alla Sverigedemokrater men jag står för mina åsikter oavsett.

Det ska mycket till att inte ens få ett lärarvikariat idag med en lärarbrist som råder. Jag har sökt massor med andra jobb och trodde att detta i alla fall var möjligt. Men inte ens att gå tillbaka till min kompetensnivå för 40 år sedan är tillräckligt för att jag ska kunna försörja mig genom arbete.

Det är illa men jag klarar mig. Dock tyder behandlingen av mig från elever och skola att något grundläggande är fel när en erfaren skolman inte ens kan vikariera.

Vill du skänka en slant, klicka på Donationer i menyn. 

Swish 0769000 900

Handelsbanken 6154-532511972
Tack 😊
 

 

Parth Shah vid School Choice Campaign i New Delhi

Avsnitt från min bok Pedagogik och polemik;

Under 2010 ledde jag School Choice Campaign som Associate Director vid Centre for Civil Society . Här är en intervju med forskaren och Parth Shah, president för Centre for Civil Society (CCS) från juli 2013.

1997 startade forskaren Parth Shah en ny liberal tankesmedja, CCS, hemma i sin lägenhet i New Delhi. Han hade en doktorsgrad i ekonomi från Auburn University i USA från 1990 och en mastersexamen i farmakologi från Indien 1982. Efter att ha  undervisat i ekonomi vid University of Michigan bestämde han sig för att realisera sin idé om en tankesmedja i sitt hemland och återvände.  Under 1990-talet lanserades många liberaliseringsreformer i Indien och landet såg ut att vara på väg i rätt riktning ansåg Shah.

1999 blev han intresserad av den sydindiska delstaten Keralas skolmodell.  Han kände till lite om Milton Friedmans valfrihetsteorier och hade läst om skolpengssystem i Milwaukee. Wisconsin. I det kommunistiska Kerala fanns 60 % privatskolor för muslimska, kristna, hinduiska barn i ungefär samma storlek. Shah talade med skolforskare i New Delhi som var förvånade. Han ville se om det fanns ett samband mellan hög andel av privatskolor och hög utbildningsnivå.

Han fann att Kerala tidigt hade anammat en modell för sina skolor som innebar

  • Resebidrag till elever som väljer annan skola
  • Privat organisering av skolväsendet
  • Privatskolor fick offentlig finansiering

Detta tydde på att de skilda skolorna fick framgång genom konkurrens i en kommunistledd delstat vilket var förvånande. Shah skrev ett kapitel i  bok  som utgick från Keralas långa historia. Delstaten Keralas fria inställning till och prioritering av utbildning hade funnits sedan det anrika Travancore riket som på 1900-talet uppgick i Kerala.

1957 försökte en kommunistledd delstatsregering ta kontroll över privata skolor vilket ledde till uppror i alla tre religiösa skolgrupper. 1959 premiärminister Jawaharal Nehru upplöste kommuniststyret med hjälp av sin dotter Indira (sedermera Indira Ghandi) pga social oro. Skolornas situation i Kerala under denna tid har inte varit mycket omnämnt i historieböckerna upptäckte Parth Shah. Han fann också att sedan 1959 lät alla partier inklusive de olika vänsterpartierna skolorna vara.

År 2000 lanserade Parth Shah förslaget att man borde ge offentligt stöd även till sekulära privatdrivna skolor, inte bara religiösa som av tradition fått bidrag, särskilt de kristna.

2001 fick hans initiativ CCS litet statsstöd vid en konferens om valfrihet inom utbildning där Parth hade propagerat för skolpeng i form av offentligt betalda checkar att lösa in av föräldrar när de valde skolor och en ny syn på valfrihet. Det  var nyheter i den indiska utbildningsbyråkratin och folk skrattade åt honom och sa, ”Parth, du är i Indien, inte i USA.”

2002 träffade Parth Shah den engelske utbildningsentreprenören och forskaren James Tooley. De satte båda igång att undersöka fattiga skolor i New Delhi och Hyderabads slum. Tooley fortsatte ut i till liknande fattiga men framgångsrika slum- och byskolor i Afrika och Kina, något han sammanfattade i den uppmärksammade utmärkta boken The beautiful tree: A personal journey into how the world’s poorest people are educating themselves (Cato/Penguin, 2009), som jag skriver om i Pedagogik och polemik.

I Indien dominerade vid denna tid den ideella skol- och biståndsorganisationen Pratham som kände till slumskolorna men inte brydde sig särskilt om dem. Man koncentrerade sig på de kommunala skolorna.

2005 fick CCS ett ekonomiskt stöd av The John Templeton foundation, $ 500 000, vilket var en enorm summa omräknat till indisk valuta. Parth Shah kunde anställa folk och bedriva masskampanjer om skolcheckar i flera delstater och informationskampanjer med cirkusartister och  gatuteater i slummen.  CCSs första stora kampanj School Choice Campaign startade.

CCS startade offentliga utfrågningar i slummen av lärare, skolledare och ansvariga politiker. Man ordnade utbildning av aktivister som kunde föra offentliga diskussioner på lokala språk. Ofta var gnälliga lärare på plats för att bemöta  argumenten för mer valfrihet och offentlig finansiering av skolpeng.

Man lyckades samla in 24 000 000 underskrifter till utbildningsministern och bedriva en juridisk kampanj till försvar av privatskolor med stöd av PIL, Public Interest Litigation. Totalt organiserade CCS 1400 möten i landet, inte bara i huvudstaden New Delhi. Där ledde kampanjen att den berömde politikern Rahul Ghandi, Indira Ghandis sonson, träffade Parth Shah och hans medarbetare. Han sa att han gillade iden i teori men hur göra i praktiken undrade Rahul.

 
Från 2007 till 2010 pågick Delhi School Voucher Project, ett underfinansierat pilotprojekt som i första omgången hade 1 250 000 ansökningar till 400 platser betalda med skolcheckar från CCS som rektorer kunde lösa in i banker. För att vara helt säkra på att ingen korruption kunde misstänkas anordnades ett offentligt lotteri med New Delhis lokalpolitiker och tusentals åskådare.

Vykort delades ut till de föräldrar som inte fick skolcheckar som var adresserade till ansvariga lokalpolitiker som föräldrarna kunde påverka dem med. Ersättningen per elev till de fattiga skolor som tog emot dem var 3600 rupees/år, cirka 700 kr.

Det var vad kostnaden var för eleverna som de fattiga föräldrarna annars skulle betalat själva. I de kommunala skolorna var allt gratis, till och med skolmaten. Men ändå ville ambitiösa fattiga familjer sätta sina barn i de smutsiga slumskorna för att undervisningen var bättre där.

CCS hade inte projektdesignen klar när man gjorde det första skolpengsförsöket. Allt gick fort. Från beslut till start tog det sex veckor. Stressigt och i efterhand svårforskat med kontrollgrupper och rätt parametrar.

För Parth Shah var skolpengsprojektet ett sätt att lansera CCS som en unik tankesmedja, som inte bara tänker utan även handlar. Han fann att det var väsentligt för att övertyga meningsmotståndare och allmänheten.

Allt gick inte bra med skolpengsprojektet DVP. Föräldrar blev rädda och avrådda av kommunalt anställda lärare (som i sin tur var rädda om sina jobb). Några av CCS folk sattes i fängelse av lokalpolitiker eller trakasserades. Rektorer klagade på att elever med skolcheckar luktade, kom utan tofflor, bar på löss, kom sent, hade ostrukna uniformer och utan lunchlåda (vilket ledde till att de stal matlådor från andra).

Största skillnad var de utvalda föräldrars attityder vilket visade självrespekt. Många satsade på bättre hygien, planerade en längre skolgång, dvs att deras barn skulle fortsätta över klass 5 även om de inte skulle få  en skolcheck.

Utanför New Delhi i delstaterna Jharkhand, Mayda Pradesh, Uttar Pradesh m fl gick skolpengskampanjerna lättare. CCS anordnade  fackeltåg i slummen. Kommunala lärare reagera med hungerstrejk vilket gav CCS dålig PR men också uppmärksamhet.

2008 var det så dags för Parth Shah att träffa utbildningsdepartementet (MHRD) och Planning Commission. Han valdes in till departementets utbildningskommitté, ett viktigt men symboliskt steg. Han upptäckte att ingen ville diskutera det höga lärarskolket i Indien, 25 %, utan beskyllde honom för att bara ta upp det för att propagera för mer privatisering. Efter 1 1/5 år slutade han i utbildningskommittén.

En fråga som CCS ställde till fattiga föräldrar var om de visste vad en elevplats i en kommunal skola kostar per elev/mån? De flesta trodde 50 rs. Rätt var runt 600 rs, vilket blev 7200 rs/ år, dvs hälften av vad en plats i en slumskola kostade som föräldrarna fick betala själva. Tänk om kommunen hade givit föräldrar valfrihet att ta med sig den dubbla ersättningen till en skola de föredrog?

Parth Shah säger att alla indiska partier är för kommunala skolor och vill inte satsa på privata billiga alternativ även om de vet att dessa ofta är bättre än de kommunala trots hälften så dyra. Samma ovilja mot att denna typ av privatskolor i slummen finns hos NGOs (ideella organisationer), FN, Världsbanken m fl. Största motståndet kommer från lärarnas fackföreningar som ser sina medlemmar hotade av reell konkurrens om privatskolor skulle få offentlig finansiering.

Många indiska skolpolitiker vill ha en grundskola för alla som i USA och Europa, men vet inte hur det ska fungera eftersom de kommunala skolorna inte är särskilt effektiva. Parth Shah säger att han uppfattades som en propagandist för skolpeng och privatisering, vilket ledde till att han kopplades bort från många skolpolitiska debatter

Men en slags framgång är att alla skolor inklusive de finare privatskolorna ska ta emot 25 % av eleverna från åk 1 från de lägre och utstötta samhällsgrupperna. Kommunen ger en liten symbolisk ersättning, men det är ändå en slags skolpeng det är frågan om

Ett annat fokus för CCS skolkampanj är att säkerställa ansvar och pålitlighet i kommunala skolor genom att kräva resultat och föra en evidensbaserad debatt, bl a tillsammans med organisationerna Accountability Initiative och ASER i New Delhi. Det kan handla om antal barn per ersättning och att mäta läs- och räknefärdighet i tidiga år. Ett projekt med öppna jämförelser har fått stöd av utbildningsdepartementet.

I framtiden ser Parth Shah ett mer individualiserat utbildningssystem i Indien. Även kommunala skolor kommer ta emot avgifter från föräldrar vid sidan av skolpeng.

Hans uppdrag är att tjäna folket. CCS kampanj för att hjälpa gatuförsäljare mot korruption och byråkrati, Jeevika, är ett sådant exempel där marknadsekonomi stödjer de mest fattiga. Därför är CCS “pro-poor people, pro-capitalist” avslutar Parth Shah.

”Det är väl bättre att de är här. . . ”

 

Gång på gång använder människor i ledande positioner en retorik om avvikare och brottslingar som går ut på att dessa ska mötas med tolerans, inkludering och förståelse. 

Dessvärre tilldelas avvikarna utpressningsfördelar när teorin blir praktik och inga grundläggande problem löses. Det svenska majoritetssamhället har använt metoden i årtionden med varierande framgång. 

Från den amerikanska skolfilmen Vänd dem inte ryggen (Blackboard Jungle) 1955 till Vilgot Sjömans 491 från 1964 om urspårad behandling av ungdomsbrottslingar har detta budskap formulerats: 

Bättre ha dem med oss än utanför.

Låt mig ge några exempel från dagens inkluderande retorik:

Metoden, att låta före detta busar bevaka andra busar, blir bara lyckad om den tidigare busen inser sin makt. Busen som är engagerad på grund av sin bakgrund får ett övertag gentemot andra anställda, som skolpersonal och anställda i kollektivtrafiken. 

Bara åsynen av en före detta buse med tatueringar och kraftig kropp ska avskräcka andra från stök och brott. Men denna buse får inte blir för mesig, som de vithyade lärarna i skolan, eller för arg, som han en gång varit.

2005 anställdes jag som biträdande rektor för Estetprogammet på Fryshusets gymnasium och reflekterade då över skolans sätt att inkludera blivande rappare. De antas till musikprogrammet där de får ge utlopp för sin ilska och eventuella kreativitet. 

Många elever klarar sällan alla tre åren så de står då utan examen och möjlighet för vidare studier, och har inte heller en yrkesutbildning. Det yrke de har utbildats för, rappare, är knappt efterfrågat på arbetsmarknaden och om erbjudanden ges är dessa inte på heltid. Återstår socialbidrag, svartjobb eller lågbetalda påhugg. Eller brott. Se Newsmill 2012 och bloggpost

Ett annat exempel kan ses i skolan. Utåtagerande och bråkiga elever ska inkluderas för att inte marginaliseras i smågrupper och kanske utveckla än värre beteenden, trots att dessa kan vara till skada för hela klassen. Grundskolans införande 1962 byggde på att samla alla elever i en klass oberoende av förutsättningar och intresse i 9 år, en ovanligt lång tid och sen uppdelning jämfört med andra länders skolsystem.

Hotet om vad ungdomar kan ställa till med vilar över andra projekt i utsatta områden, på fritidsgårdar, förortsteatrar och varhelst vuxenvärlden backar inför utpressningskraven. Istället belönas brott med nya fantasifulla projekt, bland annat vid Järvafältet i norra Stockholm. SVT:s reportage från 2014 ”Bränn en bil- skaffa ett jobb” https://www.svt.se/dokument-inifran/brann-en-bil-fa-ett-jobb kan illustrera ett exempel på denna utpressningslogik. Centerledaren Annie Lööf godtog förslaget två år senare och underställde sig idén att hjälpa och inkludera grova brottslingar på fredliga människors bekostnad http://www.expressen.se/nyheter/loof-lat-bilbrannare-jobba-hos-polisen/

Utpressningslogiken vilar på att dessa unga män och kvinnor har mått bättre under sin gymnasietid än de skulle ha gjort inom ett annat gymnasieprogram eller sysselsättning med musiken som fritidsintresse

Den mest akuta frågan idag handlar inte om förortsglin utan om hot från islamisk terrorism, i och för sig relaterade fenomen men låt vara. Gällande våldsbejakande islamism ser samhället hellre att våldsverkare hålls under uppsikt i traditionella moskéer än att de skapar egna dolda källarmoskéer. Allt för att Säpo och deras informanter ska kunna dokumentera deras åsikter och aktiviteter. Att samlas i stora manifestationer som i Barcelona och i Stockholm efter terrordådet 7 april handlar om att inkludera alla muslimer, annars hotar de mest våldsamma oss med död och våld. 

”Vi är inte rädda” ska läsas ”Vi är rädda för vad några av er muslimer kan ta er till om vi inte inkluderar alla”.

Sverige har länge haft denna hållning, att hellre inkludera avvikare än att stöta ut dem. Logiken är densamma;

”Det är väl bättre att de är här med oss, även om de är lite jobbiga, än att de stöts ut och blir värre”.  Grundskolan infördes 1962 i syfte att behålla så många elever som möjligt så länge som möjligt i samma klass oavsett konsekvenser. 

Men tankebanorna för oss till ett sluttande plan där ansvariga inte kan enas om var gränserna går. Det blir luddigt och farligt utan gräns mot de våldsamma, terroristsympatiserande, stökiga och kriminella.

När jag gick på ungdomsgård i Uppsala i början av 1970-talet låg thinnerdoften tjock på institutionens övervåning medan personalen sålde läsk och lånade ut kortlekar en trappa ned. Ingen vuxen reagerade.

Samhället är beroende av gränser, särskilt för de unga och de avvikande. Det är svårt att bestämma exakt var gränserna ska sättas men att underlåta att ta tuffa beslut är värre. Vi ser idag hur brottslingar och högljudda minoriteter utnyttjar denna svenska mesighet.

 

Mina anteckningar på Facebook

En lista på offentliga anteckningar på min Facebook sida

Svar till vänsterpartist om SD

Saad Gads PK-befriade intervjuer 🙂

IS som dödskult

Jordan Peterson’s Rules against chaos

Bloggen Expomakt stängdes av

Länkar om feminism, förskola och familjepolitik

Svenska medier om det politiska mordet på Elin Krantz

SvD ljuger om Trump

Mona Walter i Rinkeby

Sosseskandaler 1990-tal och 2000-tal

Boklista till hågade Sverigevänner

Ekonomen Jan Tullbergs artiklar

Den rödgröna regeringens nya skatter

Skolförbättringar som inte kostar

Jihadismen inte tillräckligt omskriven

Lista över islams hot mot yttrandefriheten

Partiskandaler

Dansk Folkeparti om det svenska valet

Tio råd om invandringspolitik

Intervju med mig i franska Liberation om svenska valutgången

Brev till mina Uppsalavänner

Den mångkulturella grundlagen

Migrationsdomar du (inte) trodde fanns

ISIS i Sverige

Våld och hot vid flyktingförläggningar

Kommentar till midsommarfirandet från en invandrare

Why USA should not have a Swedish health care system

Den nymoderata statsindividualismen

Vad som ger högre lön oavsett kön

Diskussion med Vänsterpartist på Facebook hamnar i Expressen

 

Jag har ett par socialdemokrater och vänsterfolk som Facebook-vänner. I en tråd 14 augusti där SD diskuterades- vad annars? – angrep Per Sundgren (V) mig rejält.

Han utvecklade resonemanget i ett långt inlägg i Facebook-tråden med citat från SD:s principprogram och fick svar på tal av mig i denna anteckning. Han avslutade med att tolka mitt inlägg som bevis på att han hade rätt.

Till min förvåning ser jag idag den 5 september att Per Sundgrens inlägg mot mig blivit en debattartikel i Expressen.

Så kan det bli när man läser en meningsmotståndare ordentligt och försöker svara efter förmåga. Tack Per Sundgren och Expressen. Dock har han inte rätt i sak. SD har inte rasismen nedskriven i sitt program alls. Läs min anteckning så ser ni det.

Däremot passar hans minimala definition på medborgarskap det globala kapitalet:

” Den avgörande gränsen går vid medborgarskap. Som medborgare ska du lyda lagarna, men du få ha vilken lojalitet eller identitet som helst och tillhöra vilken religion som helst, alltså svensk medborgarskap”

Med den blir alla arbetstagare utbytbara och flyttbara dit företagen behagar. Vi blir robotar. Det förstår den borgerliga ledarskribenten Ivar Arpi i SvD 18 feb 2017, men inte Per Sundgren.

Rysk propaganda och krigföring kartlagd

Vilseledning: Kriget i Ukraina i svenska medier av Stefan Olsson (Timbro förlag, 2016. 240 s.). Video på boklanseringen i sept 2016.

Det är sällan en svensk statsvetare och säkerhetsexpert  nagelfar hur svenska journalister rapporterar från krigshärdar ned till minsta kommatecken. Men det har  Stefan Olsson gjort i sin senaste bok där han tagit sig före att analysera den ryska ”hybridkrigföring” som enligt många har ersatt mer reguljär krigföring, om än dold och via ombud under kalla kriget.

Bokens tyngd vetter åt det analyserande hållet med relativt få empiriska belägg, men är intressant genom sin  skarpa analys av ordval hos de mest erfarna svenska korrespondenterna inne i Ryssland och Ukraina. Inte ens de förmår att kalla de soldater som brutit loss regioner i östra Ukraina för vad de uppenbarligen är, ryska soldater. Istället kallas de ”pro-ryska rebeller”, ”ryskstödda separatister” och dylikt.

Enligt författaren är detta ordval ett tydligt exempel på framgång av den slags lögn som vill framstå som en sanning trots att alla insatta inser att den är en lögn, men inte kan skriva det rent ut. En medveten vilseledning, ”maskirovka” på ryska.

Felet ligger i det journalistiska uppdraget som innebär att man rapporterar båda sidors syn på en konflikt fast man vet att den ena är falsk. Sanningen är upp till läsaren att finna själv eftersom lögnen lätt kan inses som uppenbar, men enligt Stefan Olsson blir resultatet en ”falsk balans”. Båda sidor är inte lika; den ena ljuger medvetet (och i fallet östra Ukraina finns gott om bevis på att ryska soldater befinner sig på ukrainskt territorium). Ändå tvingas journalister att behandla dem likvärdigt om än med kommentarer som ska påpeka att Vladimir Putin i detta fall (troligen) ljuger.

 

GERASIVMOVDOKTRINEN

Men vi tar historien från början. Strategin att använda maskerade militära operationer, ”maskirovka” uppstod inte 2013 på Majdan-torget i Kiev, utan fanns med redan under kalla kriget. KGB infiltrerade de nordiska fredsrörelsern under 1970- och 80-talen.

Men dagens ryska vilseledning är sedan Sovjetunionens fall 1991 det sätt det stympade Ryssland (290 miljoner sovjetmedborgare mot 140 miljoner ryssar) agerar för att motverka sin underlägsenhet. Konventionella styrkor räcker inte mot Nato, EU och USA, och kärnvapenhotet är en sista desperat åtgärd ingen vill ha. Alltså återstår mjukare metoder som att påverka opinionsbildning och medier direkt och indirekt och annat.

Chefen för den rysk generalstaben Valerij Gerasimov har öppet beskrivit dessa metoder i åtta faser i vad som kallas ”Gerasivmovdoktrinen”:

  1. Icke-asymmetrisk krigföring – information, diplomati, opinionsbildning.
  2. Särskilda operationer för att vilseleda.
  3. Infiltration, mutor och hotelser i motståndarlandet (Georgien, Ukraina, Krim) för att undergräva statens funktion.
  4. Destabilisering av folket med hjälp av militanta grupperingar.
  5. Flygförbudszon över motståndarlandet, blockader och samarbete med militära företag inne i motståndarlandet.
  6. Militär invasion.
  7. Eskalering av den militära insatsen.
  8. Avslutande fas där kvarvarande motståndsfickor bekämpas. ”Fredsbevarande operation” inleds (Gerasimovs terminologi).

För Ryssland är det självklart att även västmakter använder sig av samma taktik i de sk ”färgrevolutionerna” i Ukraina, Georgien, Moldavien under 2000-talet, men även i den sk arabiska våren från 2011 och tidigare i Kosovo och Afghanistan.

I Ukrainas huvudstad Kiev  2014 hann fas 4 uppnås innan den nya mindre pro-ryska regerinen stoppa utvecklingen, medan Krim hann med alla faser på 20 dagar. I östra Ukraina pågår enligt Stefan Olsson fas 5 som kan övergå i regelrätt inbördeskrig med ryska trypper, dvs fas 6.

 

DESINFORMATION

De västerländska demokratierna styrs av val där politiker väljs av väljare som i sin tur får information via massmedia. Rysslands nya strategi sedan 1990-talet är att påverka medborgarna med desinformation så att de förvirras. Men även diplomater och organisationer kan förvirras om plötsliga händelser leder till en kaotisk situation där ingen vet vad som är sant. På så sätt vinner man tid vilket Ryssland skötte utomordentligt på Krim och sedan vid gränsen till Ukraina.

I augusti 2014 körde en rysk lastbilskonvoj fram till den ukrainska gränsen med vad man påstod vara hjälpförnödenheter till nödställda i östra Ukraina. Internationella Röda Korset sades av Ryssland ha godkänt lastbilskonvojen vilket visade sig vara en lögn. Likaså att Ukrainas regering godtagit insatsen. I detta förvirrade tillstånd körde lastbilarna rätt in i Ukraina utan tillstånd och under protester men de stoppades inte.

Till juni har 2016 har 53 lastbilskonvojer kört in utan att kontrollerats.  Förmodligen har mat och medicin delats ut till civila, men mest troligen har målet  för förnödenheterna varit de rebellstyrkor och ryska soldater som just i augusti 2014 behövde förstärkning under en framgångsrik offensiv från Kiev.

Internationella protester från Nato och västländer hördes. Men genom att ryssarna insisterade på att använda ordet ”hjälpsändningar”, trots att ingen kunde verifiera vad som fanns i lastbilarna, vilket förmedlades av ansedda västerländska nyhetsbyråer som Reuters, vann Putin propagandakriget och stärkte sin sida i det egentliga kriget på marken i Donetsk och Luhansk.

Den diplomatiska röra som föregick lastbilskonvojen vilseledde erfarna journalister och därmed medborgare och politiker i väst. Handlingsförlamningen som råder  runt Ukraina är direkt beroende av vad USA, Nato och EU kallar vad som sker där.

Om det är så att det finns reguljära ryska styrkor i östra Ukraina och om lastbilarna kör in vapen och soldater från Ryssland, så måste västmakterna agera. De måste ta upp situationen i FN:s Säkerhetsråd eftersom ett lands suveränitet har kränkts, men där kommer Ryssland att lägga in sitt veto. Att dra upp saken i Generalförsamlingen är möjligt men ger bara symboliskt värde.

Väst är egentligen motvilligt nöjda med att inte veta mer för att därmed slå ifrån sig krav på insatser. Tyskland är den svagaste länken i Nato och har öppet kritiserat Natos militära befälhavare Philip Breedlove för hans öppna kritik av Ryssland. I mars 2015 sa han till Ukraine Today:

”Trupper åker fram och tillbaka som de vill över gränsen. Förnödenheter, ammunition, män, pengar. Allt far snabbt fram och tillbaka över denna gräns för att stödja och stärka de ryska trupper som är inne i Ukraina” (s. 187, JS översättning).

 

”TROLLFABRIKER”

Enligt Stefan Olsson har en viss förbättring i den svenska och internationella rapporteringen från Ukraina  genom att artiklar förlängs med faktarutor och kommentarer till nyheter. Men han menar att grundproblemet ligger i att västerländsk journalistik är oförberedda på den vilseledande information som kommer från teve-kanaler som RT, Sputnik News och via den ryska statens mindre officiella informationskanaler såsom de sk ”trollfabriker”.

Dessa består av personer som ”trålar” (trolling på engelska) på internet efter ämnen att gå in i för att antingen inta en prorysk position, eller en helt uppdiktad antirysk position för att därmed framkalla förvirring och eventuellt stöd, eller åtminstone förståelse, för Ryssland.  Den undersökande reportern Jessikka Aro från statliga finska YLE har visar hur detta sker, vilket kunde ha framgått av boken.

Boken är intressant men författaren upprepar sig ofta likt en akademiker som vill slå fast sina teser igen och igen till oförstående studenter. Den bör läsas av journalister och opinionsbildare i första hand,  men även av vanliga nyhetskonsumenter och Rysslandsintresserade. Avsnitten om ”gröna små män” på Krim 2014 och Högra Sektorns inblandning på Majdan-torget är viktiga händelser som än idag påverkar oss.  Författaren är noga med att redovisa vilka felsteg som västerländska medier begick mitt under ett nästintill inbördeskrig men visar även förståelse för deras komplicerade uppdrag.

Att just Martin Aagård på Aftonbladets kulturredaktion framstår som den mest trovärdige får man förlåta den moderate kommunpolitikern Stefan Olsson , Uppsalaakademikern och författaren till boken Handbok i konservatism, tillika säkerhetspolitisk analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut.