Alla inlägg av Jan Sjunnesson

Bloggar om svensk och internationell politik och kultur. Frihetlig och konträr.

Benke Blues

Midsommarnattsdrömmar

Bengt Ohlssons senaste roman Midsommarnattsdrömmar är besvärlig att läsa. Efter 120 sidor var jag less på att alla romanfigurer lät som Benke, tänkte som Benke, gick som Benke och jag lade ned boken för en dag eller två.

Sedan fortsatte jag läsningen och tog spjärn mot min tidigare uppfattning som nog höll i sig, men berättelserna om alla Benkefigurerna var mer spännande än att de verkade komma ut  ur samma huvud.

Jag har följt Benke sedan hans första år som rockmusikrecensent i DN, som en begåvad och lyckosam lillebror, född 1964 mot mina 1958. Hans böcker har alltid varit läsvärda, särskilt Jazz är farligt och Se till mig som liten är, men störst var när han övergav slackerlivet i Stockholm och skrev Gregorius och De dubbelt så bra. Två fantastiska berättelser som utspelar sig för ett sekel sedan och lite tidigare.

Den nya boken är jobbig att läsa eftersom Benke klarar av att fånga alla våra vardagliga och inre relationsproblem i dagens Sverige, med utsikt från Sofia Kyrka på Östra Söder.

Jag känner igen det mesta (utom hans populärkulturella referenser) som vi ältar; våra barn, våra bonusbarn, våra vänner, våra ligg, våra föräldrar, vår ångest, vår tro- silat genom den fullständigt utopiska föreställningen att just denna generation född på 1960-talet ska undgå att fostra sina barn fel i något avseende, undgå att trassla till relationer, undgå att inte tala sanning när det krävs, undgå livets verkliga problem genom att gå i terapi och prata, prata, prata, prata.

Benke är lysande när han är less på medelklassens prat, ett prat som han själv underhåller i boken med dels prat, dels reflexioner om pratet, dels metareflexioner om tankarna om pratet. . .  Han är kort sagt urjobbig och jag känner igen mej. Vi har samma  medelklassblues, lider av dess hipsterdyrkan, och troligen du som läser denna blogg. Ve oss !

Sen får jag inte reda på om Aarif har felknullat en #metoo brud för 30 år sedan och om Jennys nya kille ska hålla och om Nicke  och Tomas ska förbli goda vänner (Benke har nog splittat sig på dessa två grabbar). Men det är inte behållningen.  Det jobbiga pladdret i allas munnar och skallar är bokens (mar)dröm på Midsommar, den dag då allt och inget är perfekt.  Tack Benke för att du visade upp dej och skrev klart den jobbigaste roman jag läst på länge.

 

 

Låt inte kulturvänstern vinna debatten om politiskt vinklat kulturstöd

När ska det röda rinna av kulturens fana? - DN.SE
https://sjunne.com/2012/02/22/kultur-nej-debatt-nej-men-ganska-kul-underhallning/

De som vill ha en neutral stat som inte ger bidrag till vänsterextrema projekt måste formulera sig bättre. 

I debatten om aktivistiska myndigheter och vänsterinriktade kulturprojekt ägnar konservativa och sakliga kritiker sig åt att peka på det osunda  i att offentliga medel går till organisationer som går extrema vänstergruppers ärenden. Exemplen är många:

  1. 2013 avslöjade journalisten Magnus Sandelin att Statens Medieråd ansåg att den autonoma vänstern visserligen hade tveksamma metoder men i övrigt var hyggliga idealister,
  2. 2017 skrev Timbro om Statens Kulturråds miljoner till gatuvåldsgrupperna Megafonen och Pantrarna.
  3. Expressen skrev om konst för maskar och svamp 2019
  4. Ledarskribenten Håkan Boström uppmanade 2020 Allmänna Arvsfonden att strama upp sin bidragsgivning till vänsterprojekt

Listan kan göras mycket längre.

Men ett pedagogiskt problem kvarstår som kritiker från höger inte klarar av, nämligen att de möter uppfattningen att vänstervriden kulturpolitik ska ersättas med högerdito, gärna nationalkonservativa som SD gillar. SD Sölvesborgs Louise Erixon har förgäves försökt bemöta dessa argument men de biter sig kvar.

Ola Wong och Stina Oscarsson har också försökt att bena upp debatten som kokar ned till detta: Att man kritiserar stolliga vänsterprojekt betyder inte att man vill ha högerprojekt, stolliga eller inte. Det innebär bara att offentliga myndigheter ska vara neutrala i största möjliga mån. 

Än hellre sekulär stat  som Medborgerlig Samling vill ha men dit når vi inte i detta första steg som mer drivs av Googles motto; ”Do no evil.”  Dvs ge inte pengar  till våldsbejakande förortsgrupper som Pantrarna och Megafonen som underblåste upploppen i Husby och  i landet 2013, vilket SVT:s Uppdrag Granskning konstaterade 2014, se Kvartal. Ändå gav kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) dem mer pengar 2015.

Det första är alltså att stoppa de miljoner som går till rent kriminella och  vänsterinriktade projekt, stolliga och övriga.  Att professor Mattias Gardell understöder förortsvåld   kan vi inte göra något åt, men att dessa grupper finansieras av offentliga medel är osunt.

Detta argument bör räcka. Låt inte debatten handla om att menskonst och stenkastning ska ersättas med knätofs eller nationalistiska aktioner.  Det räcker att få slut på kulturvänsterns stöd från myndigheterna.  Saklighet räcker långt.

 

 

Skolans bestraffningssystem och nya fantasifulla konservativa friskolor

Hets, 1944. Manus: Ingmar Bergman

Den svenska skolan har mycket lite att ta till för att bestraffa elever, eller, utdela sanktioner som det heter med ett vänligare tilltal. Vi kan egentligen inte göra annat än att kalla till elevvårdssamtal med föräldrar, tjata på eleven och i övrigt pressa den på alla sätt utom så att det märks.

Jag har skrivit i Skolledaren tidigare att de enda metoderna vi har är just föräldrakontakt och tjat. I princip håller jag med min tidigare ståndpunkt men den är problematisk av flera skäl.

  1. Genom att kalla in föräldrar avsäger sig skolan möjligheten att utdela sanktioner. Skolan underkänner därmed sin egen makt över elevens skolgång.
  2. Föräldrar kan vara oberäkneliga och för hårda mot eleverna, inte minst utlandsfödda föräldrar.
  3. Föräldrar kan ta ställning för eleven mot skolan. Det drabbade mig i en högstadieskola då jag ringde hem för att berätta att eleven kallat mig rasist. Det tyckte några föräldrar var rätt och en hel del lärare, läs inlägg på Facebook efter min artikel i Skolvärlden.

Föräldrar kan ge upp och låta eleven flina i tingsrätten efter att ha spottat på en skolledare, vilket drabbade mig 2005

Att återta makten till skolans ledare och lärare från elever och föräldrar är svårt och kräver att skollagen skrivs om. Dessutom krävs att skolor etableras som klarar av uppgiften.

Det Goda Samhällets kulturredaktör Richard Sörman har nyligen skissat på vad som behövs göras i Skolsverige, något jag skrivit om i ett friskoleförslag och i en analys.

Jag har 40 års erfarenhet av skola och har bloggat mycket i ämnet och skrivit i många skilda publikationer, även utomlands. Först nu ser jag skymten av ett bättre alternativ än dagens lapptäcke för en skola i förfall där inte minst borgerligheten har kapitulerat och står utan reella alternativ.

Sörmans uppmaning att starta nya konservativa och nationalistiska skolor skulle innebära att sanktioner återigen kan ges av lärare, inte kroppsbestraffning utan andra kännbara metoder. En sådan stramare skola behöver inte stå i motsättning till fria arbetssätt. Själv är jag förtjust i utbildningsfilosofen Kieran Egans Learning in Depth och Imaginative Education.

Sanktioner behövs för att hålla ordning och upprätthålla idén som skolan som annat än en förvaringsplats. En fantasifullare skola kan då ägna sig åt andra saker än tjat och elevvårdssamtal med uttråkade/förbannade/ ängsliga föräldrar.

En litteraturkanon som Danmark införde 2004 vore för övrigt utmärkt. Läs om dansk skol- och kulturdebatt i min bok Skandinavisk kulturkamp.

En fd rektor skriver till mig:

”Jag använde trappan. Den fanns anslagen i varje klassrum.
1. Vi regelbrott första gången: muntlig tillsägelse av berörd personal.
2. Upprepat regelbrott: föräldrar kallad till skolan på stört. Eleven får be föräldrarna om ursäkt för att de skämt ut familjen. Rektor håller förmaningstal o eleven måste be djupt om ursäkt. Eleven påminns om vad som händer om denne likväl skulle brista.
3. Vid fortsatt regelbrott så får eleven en skriftlig varning skriven på ett stort papper med stämplar o rektors underskrift. Förälder kallas för att ta emot varningen. Eleven stängs av tre dagar för att utredas av elevhälsoteamet.
4. Eleven placeras i liten undervisningsgrupp i en månad med en särskild undervisningsplan med fokus på av/en/ma. Får ej umgås med andra elever under denna månad. Äter måltider med personal o har rast när övriga har undervisning.
5. Sista trappsteget är att eleven anmäls till polisen, soc, BUP o till arbetsmiljöverket alt så kan familjen flytta till en annan skola på stört vilket alla väljer för att slippa fler möten med myndigheter.
Den senare delen under trappa 5 var en smidig lösning som inte stod på regelverket men som rektor erbjöd Of the record.
Minsta lilla leder till åtgärd. Inga undantag. All personal var tvungna
att genomföra stegen alt söka nytt jobb.”

The story behind Trump´s 2017 comment, ”You look at what happened in Sweden”

Most Swedes remember president Trump´s speech in Florida in Feb 2017, when he said, ”You look at what happened in Sweden. Sweden, who would have thought Sweden? They took in large numbers and are having problems like never thought possible”.

Soon the media networks found out that he had watched Fox News earlier and seen a program about gangrapes in Sweden. The host, Tucker Carlson, got the information through his online magazine Daily Caller. And where did they get it from, all detailed statistics about court cases on gangrape in Sweden last ten years with mostly immigrants perpetrators?

Well, in the video clip above, at 13 min, associate professor Bilyana Martinovsky tells the background:

She had contacted Daily Caller and Tucker Carlson and given them all the facts from a now defunct website, Gang Rape Sweden. The web had a datebase with all verdicts from set courtcases, so anyone could read the court proceedings and make up one’s mind about the ethnic backgrund of the criminals.

Bilyana Martinowski spoke yesterday (Jan 18, 2020) at a public meeting in Stockholm about the state of freedom of speech in Sweden, organised by the small association The Free Speech Advocate/Yttrandefrihetsombudmannen (where a full video will be uploaded with her slides).

She had not told this connection before due to fears of repercussions and harassment from the academic establishment for anyone who dares to combine ethnicity and crime. She was right.

In one morning her position at Stockholm university was ended due to her mentioning the website Gang Rape Sweden on Twitter. Two years later she was met at the Stockholm airport by six policemen and taken into arrest, without any charges being mentioned.

Listen to her story in the clips above.

This story has never been told by any media, Swedish (try again, Hugo!) or international. How a researcher who mentioned statistics about raped women by immigrant men was fired, but before that, succeeded to reach to the most powerful man in the world, Donald J. Trump.

More in these videos:

Articles in Swedish alternative media

https://www.nyatider.nu/twittrade-om-trollfabriken-jagarhar-da-forlorade-bilyana-sin-universitetspost/

https://www.nyatider.nu/ljog-om-uppsagning-av-forskare/

https://www.nyatider.nu/samhallskritisk-akademiker-frihetsberovad-av-over-tio-poliser/

https://samnytt.se/bilyana-martinovski-har-slappts-polisen-visiterade-mig-intimt-och-fornedrade-mig/

https://katerinamagasin.se/polisbrutalitet-som-i-diktaturer-systemkritisk-forskare-gripen-och-forhord-for-att-ha-sarat-kanslor-pa-twitter/

Article in Dagens Nyheter, MSM:

https://www.dn.se/kultur-noje/anstallda-vid-stockholms-universitet-trakasseras/

Online ”Hate Speech” prevention group #jagärhär

https://www.facebook.com/groups/kallkritik/permalink/446679942522884/

Vänsterakademiker som underblåst upploppen

Det var mycket stökigt i centrala Göteborg på söndagskvällen.

Stefan Jonsson

Sven Lindqvist

Paulina de los Reyes

Mattias Gardell

Stellan Vinthagen

Edda Manga

Tobias Hübinette

Massod Kamali

Irene Molina

Diana Mulinari

Eddy Nehls

Athena Farrokhzad

Ove Sernhede

Felipe Estrada

Jerzy Sarnecki

Magnus Hörnqvist

Leandro Schclarek Mulinari

 

De är långt fler. Tipsa mig så lägger jag upp fler namn som ni stött på vid högskolor och universitet. Gör en Flashbacktråd också så kan alla uppdatera.

Dessa forskare, universitetslärare och debattörer har nu eller tidigare direkt eller indirekt stött upplopp mot polismakt och myndigheter med motiv från vänsterradikala teorier om ras, ort, klass, kön och etnicitet.  Black Lives Matter har tyvärr teoretiska företrädare. Dessa är inte ensamma utan stöds av nästintill majoriteten av universitetens anställda. Förnuftiga folk i förorten Husby håller inte med, men de viftas bort.  ”Jag är jurist, jag kan det här !”

Man kan lägga till stillsammare personer som Jan Myrdal, Sven-Eric Liedman, PO Enqvist (som stödde Pol Pot 1975), men  i huvudsak är 1968-generationen passerad till förmån för deras barn och barnbarn. Per Ahlmarks Vänstern och tyranniet  och Det öppna såret är viktiga men nu är läget än värre än under 1970- och 80-talen då en viss akademisk integritet och borgerlig sans höll tillbaka de värsta stollerierna.  En hel myndighet, Statens Medieråd, tog 2013 ställning för den autonoma vänstern visade Magnus Sandelin.

Inom Svenska Kyrkan har Johan Sundéen kartlagt 68-kyrkan,men det återstår mycket att göra för att beskriva och åtgärda detta vänsterakademiska etablissemang. Johan Lundbergs Ljusets fiender och David Anderssons Med skuldkänslan som drivkraft har gått före men mer måste till.  Bengt G. Nilssons uppgörelse med sin vänstervridna Israelsyn är ett gott aktuellt exempel liksom Genusdoktrinen.

Min lista på böcker om svensk samtidshistoria rymmer en del äldre kritik liksom min genomgång av postkoloniala marxistiska tankar om ”Den Andre”, ett outtömligt tema i vänsterintellektuell polemik där segraren alltid är Offret Den Andre. 

Påfallande och särskilt dystert är att många vänsterradikaler finns på polisutbildningar och inom kriminologi. Ivar Arpi skrev  nyligen om en skakande instruktion vid Södertörns högskola där blivande poliser utbildas i att inte behandla alla lika inför lagen.

Har jag missat någon inflytelserik vänsterakademiker så kommentera. 

Karl Marx och BLM

Karl Marxs klasskampsbegrepp och Black Lives Matter

När Karl Marx tog sig an socialistiska och kommunistiska idéer på 1840-talet så var hans uppgift att polemisera med de romantiska sentimentala borgerliga pseudo-socialisterna. Dessa borgerliga drömmare tyckte synd om de fattiga arbetarna och hade därför en nedlåtande men ack så känslosam attityd till dessa hjälpbehövande.

Marx ville bort från dessa idealistiska tankar som enligt honom inte byggde på ekonomisk vetenskap och materiella förhållanden i produktionen, utan en känsla av skuld hos de bättre bemedlade.

Med den historiematerialistiska analys som Marx utvecklade tillsammans med sin vapenbroder Friedrich Engels så sågs tankar och föreställningar som konsekvenser av vissa materiella produktionsförhållanden.

De mest fattiga, trasproletariatet av arbetslösa, missbrukare och kriminella, såg han aldrig som en del av en revolution, tvärtom:

“Trasproletariatet, denna passiva förruttnelse av de understa lagren i det gamla samhället, blir genom en proletär revolution här och där indraget i rörelsen, men enligt hela sin levnadsställning kommer det dock att vara bredvilligare att låta köpa sig för reaktionära syften.” (Kommunistiska manifestet, 1848)

Dagens rörelser i västvärlden som organiserats till stöd för Black Lives Matter består till viss del av dessa trasproletärer. Ingen marxist kan undgå att se hur dessa kan rekryteras för syften som går stick i stäv mot arbetarklassen och de segrar arbetarna vunnit i välfärd och trygghet. BLMs fronttrupper är inte socialister utan huliganer och revolutionsromantiker.  

Karl Marx var inte främmande för att våld kunde vara nödvändigt men såg taktiskt på klasstrider. Övergripande var klassintresset, inte minoriteternas egenintressen. Alliansen mellan sentimental medelklass och trasproletärer i BLM är inte vägen framåt, tvärtom. Att tycka synd om sig själv eller bli ett offer i de välbeställdas ögon är reaktionärt.

Rasism är inget marxistiskt begrepp som går att bygga nya samhällen utifrån. Tvärtom ställer det vita arbetare mot ickevita.  Till sist överges de vita eftersom hudfärg prioriteras före klass.

Jag  intervjuade den socialistiske filosofen Richard Rorty 2001 för tidskriften Axess, där han bland annat sa vid vårt samtal i Stanford:

“– Dagens amerikanska vänster känner inte till de slag som arbetarna vunnit och de spottar på den gamla progressiva reformismen och fackföreningsrörelsen.”

“Den kulturella vänstern har gjort en del gott och vidgat toleransen för avvikande, men den måste börja ägna sig åt de arbetslösa och utarbetade vita arbetarna också. Annars talar bara högern för dem och blir den tillräckligt stark försvinner kulturvänsterns alla framsteg i ett nafs tillsammans med sociala rättigheter.

Genom att vänstern mest bryr sig om minoritets- och kulturfrågor lämnar den hela fältet fritt för högern att, tillsammans med nya konservativa frikyrkor, härja med reaktionära utspel. Vänstern gör precis det högern vill, ägnar sig åt luftslott och dystopier.”  

För mer om marxismen, se mitt föredrag om Kommunistiska manifestets 150 årsjubileum, Uppsala stadsbibliotek 1999, i regi av Vänsterpartiet Uppsala.

Palmemördarens nätverk i ny dokumentärroman

2020-04-17-Bok

I veckan kommer Palmeutredningen presentera sitt slutbesked. Jag  läste ut Den sakkunnige av pseudonymen Carl Berg förra veckan, en tunn sak jämfört med utredningens enorma material.

Boken bygger på källor från en eller flera inom svensk säkerhetstjänst. Mordet på Olof Palme 1986 är inte huvudtemat men förekommer.  Dådet är ett av flera utomrättsliga avrättningar som Sverige varit ansvariga för alltsedan andra världskriget. Allt för att skydda landets suveränitet och vår vapenexport.

Mord har begåtts på politiskt aktiva och våldsamma utlänningar i Sverige, som organiserat motstånd mot sina regimer, t ex kroatiska fascister vid flygkapningen 1973 i Malmö och Sadaam Husseins knektar som verkat bland irakiska flyktingar här.

Den sakkunnige höga tjänstemannen (ibland vid UD, ibland vid hemliga företag, men mest vid IB/KSI) har verkat under Mäster Olof (Palme), Carl Bildt, Tage Erlander, Torbjörn Fälldin – alltid korrekt men med svensk underrättelsetjänst och vår säkerhet som prioritet.

Spår till Sydafrika, till högerextrema polisgrupper och fascistlutande militärer och företagsledare leder fram till det olösta mordet den 28 februari, 1986. Ingen gärningsman pekas ut. Så fungerar inte de mord som görs i den djupa statens namn.

Istället ges otydliga order från ledande i dessa dolda nätverk om att Palme måste elimineras, men ingen säger hur. Han mördades professionellt, lika yrkesmässigt som de övriga. Den sakkunnige verkar ha känt till att något skulle ske men ville inte veta mer. Bara verkställa.

Boken finns som ljudbok, ebok och i tryck. Recension i Nyhetsbyrån.

 

 

 

 

En konträrs försvarstal: Krönika i Avpixlat 2015

Återpublicerar en diger krönika. Mer rocknroll 2015  !

”En konträrs försvarstal

kronikor_jan_sjunnesson_byline_banner2

 

KRÖNIKA Undertecknad har förekommit i Sverigeovänliga medier med anknytning till den senaste veckan så ursäkta om denna krönika blir utifrån min personliga horisont: Sjunne högerradikalen och Sjunne den onde vite mannen.

1. Först om Researchgruppens och f. AFA-aktivisten Mathias Wåg som kom på mitt första föredrag om den Sverigevänliga folkrörelsen i april varefter han skrev en lång litania i vänstertidningen Dagens Arena, så vår notis och direktlänk.

Mitt bloggsvar kanske kan intressera Avpixlats läsare och kommentatorer, eftersom ni enligt Wåg kan indelas i minst sex grupper; välfärdschauvinister, skattepopulister, kontrajihadister, muslimhatare, antisemiter och nazister. Själv kan jag nog tänkas ingå de tre första av dessa, men inte under hans definitioner, där den första gruppen, ”välfärdschauvisterna”, beskrivs som ”Den här gruppen vill inte betala skatt för att täcka invandringens kostnader”, där nog drygt halva befolkningen kan ingå, se Tino Sanandajis blogg om Demoskops mätning där 58 % anser att invandringen bör minska.

Dessa grupperingar har han identifierat efter att ha kört statistik på 1500 av de mest aktiva kommentatorerna. Enligt denna statistikkunnige företrädare för Researchgruppen beskrivs ni på följande vis:

1 500 personer gick dagligen in och kommenterade. Av dessa var fyra av fem skribenter män. Den största gruppen skribenter var i åldern 40–50 år, följt av 50–60 år. Inkomstmässigt låg de strax under medelinkomsten i Sverige. De fanns regionalt fördelade över hela landet med en övervikt i Skåne, Blekinge och storstadsregionerna.

Jaja. Hur Wåg fått fram dessa data vore intressant att veta eftersom det tyder på en ny svensk rättsröta med osunda nätverk mellan etablerade tidningar och grupper som förföljer svenska medborgare utanför lagen.

Wåg blev utskälld vid det första föredraget av Avpixlats tidigare krönikör, Stefan Torssell som ställde honom mot väggen för att han spred rädsla, ja ren terror (vilket Marika Formgren analyserat) och skrämmer folk för att inte säga vad de tycker.

Mathias Wåg uteblev från det andra men återkom till mitt sista föredrag, vilket också renderade en drapa i Dagens Arena. Dessutom förärades jag en politisk karaktärsanalys av tidskriftens chefredaktör, Håkan A. Bengtsson. Han tecknar mitt politiska engagemang i vänstern men missar förstås mycket, bland annat min egen bildningsgång och mitt internationella liv.

Bengtsson skriver:

Nu har han tagit steget ännu längre ut i de högerextrema tassemarkerna och skriver på Avpixlat som han dessutom vill utveckla till en folkrörelse för högerextrem folkbildning. Jan Sjunnesson har för vana att ro från den ena kobben till den andra.

Jag kallas ”högerradikal” vilket inte är rätt i någon bemärkelse alls. Radikal möjligen men inte radikalkonservativ eller traditionell höger. Snarare en fritänkare och levnadskonstnär som förmår gå vidare och tänka nytt, flytta runt i världen och är nyfiken på det mesta, men som inte trivs i bestämda fållor alls egentligen.

En Tjalle Tvärvigg, jobbig fan som alltid ska sätta sig till motvärn. Konträr, contrarian på engelska, som likt den för tidigt bortgångne brittiske skriftställaren Christoffer Hitchens gått från vänster till en slags fri position där även (”neo-” i hans fall) konservatism kan uppskattas.

Hans bok Letters to a young contrarian rekommenderar jag Håkan A. Bengtsson att läsa för att förstå en fri människa som jag, men först efter att han har tagit sig igenom min Sverigebok. Där finns inget som leder till tanken att författaren skulle vara högerradikal, snarare gråsosse eller liberalkonservativ i stil med Gösta Bohman. Realistiska och fria hållningar att hedra även om bara SD delvis företräder dessa idag.

Håkan A. Bengtsson låter närmast avundsjuk där han sitter på sin fina redaktionslokal på Sveavägen 61 (jo, jag har varit där och även skakat hand med honom) mellan ABF på Sveavägen 41 och Socialdemokraterna högkvarter på Sveavägen 68:

Men att bygga en folkrörelse är något annat än att sätta upp en hat-sajt på nätet. Det kräver organisation och uthållighet. Framgångsrika breda rörelser har byggt på gemensamma sociala intressen, en framåtsyftande berättelse och stabila medlemmar och ledare. Allt detta har högerradikalerna haft mycket svårt att skaka fram. Än så länge.

Varken Mathias Wåg eller Håkan A. Bengtsson skulle ha dragit så mycket folk en vardagkväll som jag gjort till föredragen om den Sverigevänliga folkrörelsen, se dem själv på YouTube.

Som Nasrin Sjögren skriver i Samtiden är den Sverigevänliga folkrörelsen här för att stanna och kommer att växa alltefter behovet av organisering och att finna ny angelägen men förbisedd kunskap, där Avpixlat utgör ett bra exempel på ny och kvalitativ folkbildning.

 

2. Veckans andra fulgrepp handlade om när jag genom föreningen Fri Folkbildning anordnat ett föredrag på somaliska i Rinkeby Folkets Hus med f.d. muslimen Mona Walter, som ställdes in efter påtryckningar från arga muslimer. Vi fruktade att detta skulle ske och spelade därför in föredraget i förväg på YouTube-video för att kunna visa om Mona Walter inte skulle kunna ta sig dit. Sprid den till alla somalier ni kan googla fram.

På min blogg finns länkar om vad som skrivits, men några saker bör klarläggas angående motiveringen för beslutet från högsta ledningen för Folkets Hus i landet (beläget vid Mariatorget på Södermalm i Stockholm). De skriver:

Styrelsen för Rinkeby Folkets Hus har bestämt att ställa in det mötet då föreningen Fri Folkbildning är en exkluderande rörelse som inte delar Folkets hus och parkers värdegrund om alla människors lika värde. Det inställda mötet är inte på något sätt ett ställningstagande mot Mona Walter.

Här gör de flera misstag. Att de kallar Fri Folkbildning exkluderande finns det givetvis inget fog för eftersom våra stadgar inte säger något sådant, utan de har gått på våra föredragshållare och deras oftast Sverigevänliga perspektiv vilket de inte gillar. ”Sjunnesson är Sverigedemokrat och arrangera föredrag som gillas av SD sympatisörer, alltså är han exkluderande eftersom SD är rasister och nyfascister som gör skillnad på svenskar och invandrare, saknar rätt värdegrund och tro på allas lika värde”. Etc etc.

Vad de inte känner till är att islam är exkluderande, inte Sverigevänner och Sverigedemokrater. I Koranen föreskrivs däremot öppet hur icke-muslimer och kvinnor ska behandlas och värderas:

Judar är grisar och apar, surorna 5:60, 7:166 och 16:106.
Andra icke-muslimer är vidriga varelser, sura 98:6
Muslimer är de bästa människor som Gud har skapat, sura 3:110.
Ta inte icke muslimer som vänner, sura 5:51, 3:28.
Allah föreskriver följande om [arvsrätt för] era barn: sonens [lott] är lika med två döttrars lott, 4:11
En man är lika med två kvinnor. Tag två av era män till vittnen; finns inte två män till hands, tag då en man och två kvinnor, sura 2:282

Detta är exkludering på riktigt, men det vill inte Rinkeby Folkets Hus kännas vid. De vet inte heller att deras beslut att inställa mötet var i enlighet med surorna 4:65 och 24:63. Där föreskrivs att man inte får kritisera islam och att alla människor att göra detta. Som muslim följer man Koranens påbud och Koranen kräver att andra, oavsett religion och tillhörighet, skall göra detsamma.

Det var därför uppretade, yttrandefrihetsfientliga och stingsliga somalier i Rinkeby samlade in tillräckligt många namnunderskrifter för att pressa Folkets Hus att inte ta emot Mona Walter, oavsett om huset är muslimsk lokal eller inte. Calle Nathansson, vd för riksorganisationen Folkets Hus och Parker och Kerstin Aggefors, ordförande i Rinkeby Folkets Hus, har därmed lytt Koranens påbud genom att stänga sina sekulära lokaler för Mona Walter som är en öppen kritiker av islam.

Men inte nog med detta. Folkets Hus har gått ur askan i elden när de skrev att: ”Det inställda mötet är inte på något sätt ett ställningstagande mot Mona Walter”, se deras hemsida och i intervju med Calle Nathansson i DN:

– Det är riktat mot arrangören Jan Sjunnesson. Han står nära Avpixlar [sic] och har en syn på muslimer och islam som inte på något sätt tillhör den demokratiska grupperingen. Vi säger nej till hans organisation, vi säger inte nej till henne.

De försöker måla upp en motsättning mellan den onde vite Sverigedemokratiske svenske mannen Jan Sjunnesson och den goda svarta afrikanska konvertiten Mona Walter. Jag ska ha förlett henne in på islamofobiska vägar och dunkla SD- kopplingar. De vet givetvis inget om vem av oss som tagit initiativ till detta men vi står givetvis båda bakom arrangemanget.

Men genom att säga att den goda Mona Walter är välkommen till Folkets Hus utan den onde Jan Sjunnessons försorg har de gjort saken etter värre för sig. De kan inte säga nej till henne nu när de både skrivit och sagt att de inte tänker säga nej till henne om hon vill tala där. Och det vill hon. ”Jag ska tala i Rinkeby”, sa Mona Walter till kristna Dagen i en intervju den 16 juni.

Genom att skilja på mig och henne har de öppnat upp för en vass islamkritiker som de aldrig sett maken till, för Mona Walter är mycket hård i sin uppgörelse med islam. Inte islamism, inte jihadism, inte fundamentalism, utan religionen islam såsom den uttrycks i dess heliga skrift Koranen vilken hon kan utan och innan.

Mona Walter anser att Ayaan Hirsi Ali är för mjuk i sin förhoppning om en moderat och reforminriktad islam. Men genom att tillåta Mona Walter har Folkets Hus nu lyckats få in en riktig islamkritiker som de dessutom retat upp ordentligt.

Hon är kunnig och underhållande, se denna föreläsning på svenska, och hade de bara låtit oss ha mötet hade det kanske passerat förbi efter lite gap och skrik i foajén. Men nu kommer Mona Walter till Rinkeby med mycket större mediapådrag än någonsin, eftersom journalister utomlands har fått reda på vad som skett med yttrandefriheten och islamiseringen i Sverige.

Och Folkets Hus kan inte backa och igen säga att den goda svarta Walter har förletts av den onde vite Sjunnesson. Guds somaliska tjänare Mona Walter kan tala för sig själv och hon är arg, svart och kvinna, och jäkligt förbannad på svenska islamofiler och vissa av sina landsmän i Rinkeby.

 

3. En bonus i debaclet i Rinkeby Folkets Hus denna vecka är att den islamistiske hatpredikanten Kamal El-Mekki som skulle ha talat två dagar senare efter Walter också avbokades. Svenska Dagbladets eminente och barnledige ledarskribent men flitige bloggare Per Gudmundson uppmärksammade de svenska arrangörerna på dess aningslöshet i förra veckan vilket alltså ledde till att även han avbokades.

De kunde knappast ha en hatpredikant som förordar avrättning av ex-muslimer som Mona Walter om de avbokat henne för att hon kritiserar islam, alternativt blivit förledd av Sverigedemokraten Sjunnesson.

Eller så skulle Folkets Hus ha respekterat yttrandefriheten och låtit båda tala, där eventuella hatutfall, hets mot folkgrupp eller angrepp kunnat bemötas av publik eller i värsta fall av polis.  Det råder ju faktiskt religionsfrihet och demokrati som rubriken för Mona Walters föredrag löd.

Jag lär få anledning att återkomma i båda dessa ärenden.

Jan Sjunnesson”

 

Se även

https://sjunne.com/2015/10/03/antligen-stod-mona-walter-pa-rinkeby-torg/

https://sjunne.com/2015/08/25/mona-walter-i-rinkeby-och-medier/

https://sjunne.com/2015/06/15/lyssna-pa-mona-walters-installda-foredrag/

War for eternity: podd om ny bok om svensk högerextremism och Steve Bannon

Jag har nyss läst ut den amerikanske forskaren Ben Teitelbaums fascinerande bok om fd Trumprådgivaren Steve Bannons esoteriska högertänkande som hämtar inspiration från den ryske högernationalistiske ideologen Alexander Dugin via svenska högerextremister runt Arktos  förlag som Daniel Friberg.  Teitelbaum är expert på svensk nationalism och skrev sin avhandling om vikingarock,  Lions of the North.

Ronie Berggren ringde upp mig för sin podd och vi talade i tre kvart, men skulle kunna hålla på lika länge till. Ben Teitelbaum har gjort ett journalistiskt scoop som varje svensk nyhetsbevakare bör uppmärksamma.

Kommer UNT låta mig tala på lördag i Uppsala stadsbibliotek? Svar ja!

Denna lördag kl 14 ska jag tala om min bok Skandinavisk kulturkamp på Uppsala stadsbibliotek. Alla är välkomna. Yttrandefrihetsombudsmannen arrangerar.

Men den lokala liberala Uppsala Nya Tidning har tidigare protesterat mot att biblioteket hyr ut till en sådan person som mig och anser att min yttrandefrihet ska begränsas:
Den 16/9 2015 ställde UNTs reporter bibliotekschefen en vinklad fråga där jag pekas ut som klandervärd:
”Bör man då inte fundera kring att bjuda in personer med åsikter som nedvärderar vissa grupper, till en så öppen och humanistisk mötesplats som biblioteket vill vara?
– Vi kan inte hindra någon att ha vissa åsikter. Men man har inte rätt att kränka någon annan, och om något sådant skulle ske direkt i våra lokaler skulle vi givetvis agera med en gång, säger Johanna Hansson.”

Den 19/9, 2015 skrev UNT i ledare:

”Yttrandefrihet innebär att var och en är tillförsäkrad rätten att uttala sina åsikter om vad som helst. Men av det följer inte att någon – vare sig det är fråga om en privatperson, ett företag eller en offentlig institution som ett bibliotek – är skyldig att ge utrymme för vem som helst som vill uttala en åsikt på just denna plats/. . ./ Men biblioteket har naturligtvis ändå rätt att säga nej till möten i sina lokaler som kan anses strida mot verksamhetens övergripande syfte. Sjunnessons yttrandefrihet påverkas inte av detta. Han är i sin fulla rätt att säga vad han vill på annat håll.”
Jag genomförde mitt föredrag den 12/11, 2015 om två böcker, en roman och en historiestudie, med bibliotekschefen sittandes i salen och en vakt utanför. Inget brott skedde eller ordningsstörningar.

2018 var det samma sak. UNTs ledarskribent Håkan Holmberg intervjuades 12/4:

”Håkan Holmberg tycker också i dag att det är olämpligt att Jan Sjunnesson åter får hyra in sig i Stadsbiblioteket, vars kärnvärden är öppenhet, demokrati och allas lika värde.
– Det stör mig alltid när man hänvisar till yttrandefrihet i sådana här sammanhang. Yttrandefrihet har han ju i alla fall, men biblioteket måste ju faktiskt inte ta emot honom, säger Håkan Holmberg.
Mohammed Mekrami, chef för Bibliotek Uppsala, säger att man står fast vid sitt resonemang från sist, då biblioteket hänvisade till yttrandefriheten och bibliotekens lagstadgade uppdrag att bidra till fri åsiktsbildning.”

Samma stillsamma föredrag om ett par böcker med Uppsalateman genomfördes 14/4, 2018 trots UNTs farhågor.

Nu på lördag är det spännande. Kommer UNT även denna gång protestera mot mitt föredrag ? Eller står den liberala ledarsidan upp för yttrandefriheten och bibliotekslagen?

Uppdatering em, 20 maj:

UNTs ledarskribent Emma Jaenson skriver att de inte har för avsikt att protestera mot mitt föredrag och därmed inte tar in detta debattinlägg. Jag bugar och bockar.

Rekyl- en politiskt inkorrekt deckare

Sverige har bara vänstervridna deckare, eller åtminstone politiskt korrekta. men 2014 kom ett undantag: Jan Öhman Gustafssons trilogi om polisen Yngve Carlzon, en urgöteborgare liksom författaren.

Jag skrev en recension i Avpixlat 2016 som nu återpubliceras eftersom boken nu fått ett nytt förlag, lilla Rosa Alba som gav ut min självbiografi Ett förhastat liv. Dessutom har alla tre böcker genomgått en revidering som vässat det redan vassa tilltalet.

Köp den på Adlibris / Bokus. Mycket nöje!

Om en svensk deckarförfattare ska tjäna pengar så ska vinkeln vara till vänster, antirasistisk och feministisk. Genom att skälla på kapitalismen tjänar Jan Guillou, Leif GW Persson, Liza Marklund, Sjövall-Wahlöö och Henning Mankell gott om pengar. Svenskarna gillar nämligen att bli tillsagda vad de ska tycka eftersom de betalar för propagandan, för de har inte sett några alternativa deckare.

Men det finns egenutgivna böcker som trotsar denna politiskt korrekta vänsterkommersialism (ett begrepp för hyckleriet som jag funnit på, se Samtiden). Författaren Jan Öhman Gustafsson har nämligen skrivit och själv givit ut tre läsvärda böcker om den klipske polisen Yngve Carlzon och hans kollegor på västkusten. De är alla fulla med språk och tankar om hur folk egentligen tänker om genuskorrekthet, felslagen invandring och sex, ja så som poliser kan tänkas tala i radiobilarna, på fikaraster och ute på uppdrag. Mustigt skulle några kalla det, fördomsfullt andra.

Själv har jag läst den första boken, Rekyl. Den börjar med ett polismord och fortsätter med ett par mord till innan upplösningen kommer efter 260 sidor. Handlingen är förlagd till Göteborg och Uddevalla och en liten småstad som kallas Mened. Där har en kommunchef drivit sin förvaltning till vansinne med tokiga projekt och trendidéer om hur kommunen ska marknadsföra sig, ända till Litauen.

Jargongen som frodas i kommunala korridorer skildras med stor ironi, liksom hur polisbyråkratin förväntas anpassa sig till alla politiskt korrekta påhitt. Boken skrevs innan Dan Eliasson blev polischef och är nu antagligen förbjuden i lunchrummen på landets polisstationer. Det är synd eftersom just poliser kommer kunna känna igen sig i Rekyl.

En annan intressant nivå i boken handlar om otrohet, sexuella prestationer och äktenskapstrassel. Men inte Martin Becks tjafsande utan om hur folk beter sig när de blivit fulla och kåta eller åker på konferens. Allt skildrat med glimt i ögat och känsla för vardaglig dialog, ofta på göteborgska.

Det finns två uppföljare till Rekyl som även de utgår från poliskommissarie Yngve Carlzon. Ta chansen att läsa något roligt, spännande och inte politiskt tillrättalagt. Böckerna finns inte i bokhandeln om du inte ber dem beställa hem den, men kan köpas från internetbokhandlar.

Rekommenderas Avpixlats fräna läsare.

Jan Sjunnesson”

Rebecca Uvells bok Tyst!- Om hoten mot yttrandefriheten

Köp boken på Adlibris

Recension av Tyst! Om hoten mot yttrandefriheten av Rebecca Weidmo Uvell (Lava förlag, 2020, 370 s.)

Tyst! är en unik genomgång av debatt, nyheter och historia om yttrandefrihetens villkor i västvärlden, särskilt i Sverige. Uvell har dessutom intervjuat kända opinionsbildare, ansvariga i sociala medier, akademiker, satirtecknare, författare, journalister och jurister. Ingen skribent har på långa vägar gjort något liknande om och till försvar för yttrandefriheten i Sverige.

Jubileumsåret 2016 då den svenska Tryckfrihetsförordningen fyllde 250 år var ett tillfälle då en sådan bok kunde ha gett ut och diskuterats men icke. En internationell konferens i Stockholm om hot mot tryckfrihet tegs ihjäl. Men Uvells bok kan inte bortförklaras av opinionsbildare, författare och institutioner hur gärna de än vill. Dessutom har vi omvärldens ögon på oss som skriver på engelska om våra tillkortakommanden vad gäller yttrandefrihet.

Den är friskt skriven, liksom den förra, och har genom sitt rappa tilltal ett flyt som gör att man bläddrar snabbt mellan intervjuer (Jens Ganman, Chang Frick, Einar Askestad, Facebooks Nordenansvariga, Elisabeth Ohlsson Wallin m fl) och resonerande avsnitt med historiska och internationella exempel.

ARON FLAM

Debattören och satirikern Aron Flam skriver i förordet:

”Det finns två sätt att se på rättigheter. Det ena perspektivet gör gällande att medborgarna får sina rättigheter av staten, det andra att staten får sin rätt av medborgarna. När det gäller just yttrandefrihet brukar de olika sätten kallas för positiv och negativ. Den första påstår att du får din yttrandefrihet från staten och den andra säger att staten inte får inskränka din yttrandefrihet. Det är stor skillnad på en stat som ger rättigheter till sina medborgare och en stat som anser rättigheterna självklara och vars jobb är att skydda de rättigheterna”,

Vidare skriver Flam att rätten att förolämpa driver mänskligheten framåt. Vi vet inte vilka förolämpningar som gör det men just därför måste alla tillåtas då vissa kan vara katalysatorer för mänsklig utveckling. ”Yttrandefrihet är alltså rätten att förolämpa, men det också rätten att bli förolämpad. Det är en lika viktig rättighet som rätten att få förolämpa!”

”YTTRANDEFRIHET ÄR VIKTIGT MEN…”

Uvell tar upp makthavarnas försvar av inskränkningar av yttrandefrihet. Det kan vara tidningar som Nerikes Allehanda, Jyllands-Posten, två tidningar som 2006 publicerade Mohammed karikatyrer men inte idag. Priset är för högt.

Möjligen kan det förstås om liv står på spel (vilket ett inställt attentat 2010 visade), men det ligger i linje med vad lagstiftande församlingar och etablerade institution vill se, en feg vag självcensur, så att de slipper ta i med lagens kraft mot sk hatbrott och hädelser. Vilket Morgan Johansson och hans ministrar gärna gör ändå. I onsdags beslöt franska nationalförsamlingen att religioner inte får kränkas i sociala medier, med den ”liberale ” presidenten Macrons gillande.

Yttrandefrihet handlar inte om att alla ska gilla allt vad som sägs och trycks och sänds utan att alla ska godta allas rätt att uttrycka sig. Rätten att inte bli kränkt av någons åsikter man ogillar är inte en mänsklig rättighet. Fenomenet ”deplattformering” är tecken på motsatsen. Dessvärre kommer det från medborgare och organisationer, inte myndigheter i första hand.

Ärkeliberalen John Stuart Mill citeras inledningsvis; ”det största hotet mot yttrandefrihet i demokratier är inte staten utan ‘the social tyranny’ av dess medborgare”.

Rätten att yttra sig är inte rätten till något, till exempel lugn och ro att ha ens åsikter i fred, utan rätten att uttrycka sig utan repressalier från andra medborgare, påtryckningsgrupper och från myndigheter.

FACEBOOK

Bland det mest intressanta var samtalet med de svårtillgängliga cheferna för Facebook i Norden, Peter Münster (ökänd efter intervju i dansk teve 2019) och John Severinson.

Deras resonemang låter rimligt, att alla användare ska kunna känna sig trygga och säga vad de vill. Men att det finns gränser. Facebook har en ”slur-list” över förbjudna ord och de uppdaterar ständigt sitt AI för att hitta ord. En belöning på 100 000 dollar har nyligen satts ut av företaget för ett program som kan identifiera hatfulla memes.

De hävdar att massanmälningar från andra användare som nätverken #jagärhär #Näthatsgranskaren inte fungerar. Och att deras fokus är på falska nyheter, inte på vad användare säger. Som ägare till tre raderade konton är jag tveksam.

Näthatsgranskaren polisanmälde två karikatyrteckningar som jag lagt ut 2017 på Facebook. Tilltaget misslyckades men som Rebecca Uvell skriver i boken är denna påtryckningsgrupp för mer censur och anmälningar tyvärr framgångsrik mot äldre Facebook-användare på landsbygden.

En annan intressant vinkel på demokrati och sociala medier i boken är genomgången av skandalen runt företaget Cambridge Analytica som ansågs ha påverkat det amerikanska valet 2016. Uvell visar tydligt att saken är betydligt mer komplicerad än att giriga kapitalister stal data från Facebook användare och sålde dem till Trump.

Världsförbättraren Macron har även här ett finger med i spelet om att begränsa yttrandefriheten på Facebook . Hans möten med Facebook med krav på att användare ska blockeras för evigt från plattformen och att Facebook måste lämna bevis till franska domstolar rimmar illa med försvar för la liberté.

JURIDIK

Justitieminister Morgan Johansson figurerar i boken som en initiativtagare till minskad yttrandefrihet, tyvärr flankerad av Tidningsutgivarna, mediebolagen Bonniers (Expressens Tomas Mattson och DNs Martin Gelin) och Schibsted (Aftonbladets Karin Petterson och bolagets Raoul Grünthal).

Det copyrightdirektiv som de svenska mediebolagen ville införa och som gick igenom i EU 2019 kommenteras av Bahnhofs VD Jon Karlung (av vilken jag köpte ett 36k modem i Uppsala 1996 och som hostade min första webb).

Övriga som intervjuas om juridiska aspekter är juristprofessor Mårten Schultz (som blockat mig på twitter ) och moderaten och advokaten Henrik Sundström. Schultz är ungefär lika nöjd som de jurister vi på Yttrandefrihetsombudsmannen lyssnade till i november 2019 och som Magnus Stenlund förtjänstfullt refererade.

Men Schultz inser att det juridiska skyddet inte är tillräckligt och säger att den faktiska yttrandefriheten är mindre än någonsin. Hans kollega Henrik Sundström är kritisk till att polis och domstolar ägnar tid åt sk näthat. Han ogillar också den utvidgade definitionen av hetslagstiftning som nu omfattar könsöverskridande identitet.

Uvell vill fö avskaffa lagen om hets mot folkgrupp, vilket hedrar henne och som bl a debattören och ekonomen Jan Tullberg slagits för länge. EUs system med en sk tillförlitlig rapportör i Sverige väcker också hans motvilja. Anders Ygemans förslag i februari 2020 om att göra socialamediebolag ansvariga för kränkande innehåll ligger i samma linje.

Förslagen mot databasen Lexbase, anklagelser om utlandsspioneri för bloggare, utvidgat skydd för journalister, den vänsterliberala kampanjen Tystnainte.se , och mycket annat juridiskt gås igenom. Ledarsidornas Johan Westerholm intervjuas sist och har många kloka synpunkter på det rättsliga läget.

SKANDINAVIEN

Det land som gått i bräschen för yttrandefrihet i Norden är Danmark, vilket skymtar ibland men alltför sällan i Tyst! I min nyutkomna Skandinavisk kulturkamp finns mer liksom på bloggen www.snaphanen.dk.

Lars Hedegaards Trykkefrihetsselskab och kulturredaktören Flemming Rose som publicerade Mohammedkarikatyrerna 2005 förtjänar sin plats i nästa bok om yttrandefrihet i Norden. Andra som Jens Martin Eriksen och Frederik Stjernefelts projekt Fri Debat likaså, liksom försvararna av yttrandefriheten i Norge, HRS Norge och Document.no.

Att den svenska nystartade YO, Yttrandefrihetsombudsmannen skulle komma med i Uvells bok var knappast att hoppas på då vi befinner oss på skilda platser i debatten, en liten men knivskarp hårsmån från varandra. Bakom mitt projekt YO ligger många års erfarenheter med opinionsbildning och strid för yttrandefrihet här i Sverige:

Föredrag

Bibliotek

Debatt

Europa

Hot

Antologi

PEN klubben

Nästa bok om yttrandefrihet skrivs varken av mig eller Rebecca Uvell utan av en ung doktorand som vill ta reda på vad som kunde sägas under de senaste decennierna i Sverige.

Köp boken och inse hur viktigt det är att försvara yttrandefriheten idag i Sverige. Den är värd ditt engagemang.

Lyssna på Rasmus Dahlstedts samtal med Rebecca Uvell