Uppdatering 20 mars: Insamlingsgränsen 14 000 kr är nådd. Tack alla! Vill du fortsätta att stödja mig kan du swisha ändå men censurboten ska kunna betalas tack vare er, alla frihetsförsvarare!
/JSj
Hjälp mig att betala 14 000 kr för två brottsliga ord på Twitter vilket blir 7000 kr per ord i min tweet ”(En) romsk specialitet”, som Varbergs tingsrätt tilldömde mig i veckan efter Näthatsgranskaren Tomas Åbergs anmälan (hans första anmälan 2018 lades ned). Domen här.
SWISH 0769000900
Handelsbanken 6154-664822622
14 000 kr är ett mycket högt belopp för en förstagångsförbrytare som jag, men kanske är den tänkt att avråda folk från att diskutera besvärliga ämnen utan hellre tiga.
Denna dom kommer minska vilja hos allmänheten, polisen och anställda inom äldreomsorgen, dit jag hör, att fritt diskutera vilka som begår brott mot äldre. Domen har ställt sig på brottslingarnas sida och gjort dem till brottsoffer.
Just romers kriminalitet har varit besvärlig för medier att rapportera. 1986 fällde Radions Granskningsnämnd Jan Guillous Rekordmagasinet i SVT för ”brott mot Sveriges demokrati” med motiveringen att påpekandet om romers brottslighet skulle kunna framkalla rasistiska stämningar i landet.
Sakligt sett fanns inget att invända mot programmet utan där redovisades statistik och fakta om romers brottslighet. Leif GW Persson noterade samma överrepresentation av romer bland åldringsrånare i Veckans Brott i SVT, oktober 2013.
Själv hänvisade jag till etnologiprofessor KO Arnstbergs bok Romer i Sverige både i polisförhör och i rätten men det godtogs icke.
Hjälp mig att samla in bötesbeloppet, swisha och dela till alla som vill försvara yttrandefriheten.
I will retire soon and have come up with a reasonable project for the next years, to finally write a dissertation in philosophy. Comments are welcome:
March, 2023
Frillesås, Sweden
LIBERAL EXISTENCE:
Peter W. Zapffe on the tragedy of life and Leo Strauss on the failure of liberalism
My thesis, which may be submitted as an independent PhD to Oslo University for a Dr.Philos degree, is that the loss of meaning in life and the aimlessness of modern liberal society go together.
The Norwegian philosopher Peter Wessel Zappfe (1899-1990) declared that mankind has not reason to exist, as his natural equipments, i.e. our brain and consciousness, do not find their uses easily in our habitat (expanding the thought of 19th century biologist Jakob von Uexküll).
We do not know why we exist and Zapffe dedicated his life and writings to enlighten his readers, e.g. with his volumnious PhD to Oslo University 1941, Om det tragiske.
He openly argued for anti-natalism and did not have any children, a choice he wanted more to adhere to so the intelligent but useless humankind could become extinct.
The German-Jewish philosopher Leo Strauss (1899-1973) found that modern liberalism from its beginning in Machiavelli, Hobbes and Locke up until the modern forms in American social science and progressive political thought, could not give citizens any direction for the societies they were a part of.
From antiquity in Greece and Rome until the Renaissance, men had a purpose in their individual and in their political lives: to adhere to the pagan Gods, the Christian God and to enhance their personal virtues.
The European 19th century thinkers Schopenhauer, Kierkegaard and Nietzsche saw this early as did Heidegger later (and earlier the 18th century German philosopher F.C. Jacobi).
In 1941 when Peter W. Zapffe published his pessimistic-existentialist thesis in Norway, Leo Strauss held a speech in New York on the topic of ”German Nihilism”. He argued that the rise of Nazism, especially among the intellectual youth in Germany, was a reaction to the meningless of the modern age and its liberalism, which did not stand for anything apart from hedonism, individualism, historicism and materialism
Meaninglessness of personal life and of liberal democracy are what Zapffe and Strauss faced, albeit not as common features.
Zappfe was a conservative and had a very provocative mind, and wrote mostly the loss of raw nature in Norway (he disliked railways and highways that forced their way through the mountains and fjords).
Strauss did rarely mention the meaning of life as such but always went back to Socrates, Plato and Aristotle, and Xenophon, to find what gentlemen and philosophers should use their lives to, i.e. contemplation. Society had earlier organised classical liberal education (”liberal” understood as from the Greek ”enkýklios paideía” and Roman ”artes liberales”), understood, but this had been lost in the 20th century, as Strauss’ student Allan Bloom wrote 1987 in his The Closing of the American Mind.
My study will compare these two philosophical approaches to alienation, the personal and the political. Contemporary discussions of the failure of liberalism and modernity will briefly be included such as done by Patrick Deneen and a few others. Focus is on the similarities and differences between the two thinkers’ analyses of man and society.
In a liberal democracy, citizens are encouraged to live outside communal and habitual life, to become ”anywheres”, something that the last decades has met opposition from ”somewheres” as it did earlier from the communitariansm (see my anthology Kommunitarism). To analyze personal and social meaninglessness in modern philosophical and political thought seems worthwhile and pertinent.
Norwegian and other comments on Zapffe are not that many but maybe my work will lead to a revival of this eccentric man, a humorous pessimist, daring mountaineer, a Jack-of-all-trades, self-taught scholar and sturdy brooder. A fellow Scandinavian uncle.
Jan Sjunnesson, BA (on Foucault) and MA (on Deleuze) in philosophy
sjunnesson.jan@gmail.com
Links to earlier writings and discussions in Swedish on liberalism of which some will be published in Norwegian this year:
Hon hade fått mitt brev och ringde bekymrad upp mig.
-Vad ska vi tala om? Ingen har hört av sig på tio år.
– Jag fascinerades av dina krönikor i DN på 1980- och 90-talen. Dina åsikter om kultur, skola och integration är fortfarande viktiga och . . .
Hon avbröt mig bestämt, bara som en livserfaren åttiosexårig östeuropeisk intellektuell kan göra.
-Ja ja, vi kan väl träffas så får vi se om det blir något att skriva om. Bara inte för den där Bulletin!
(Det skulle visa sig att ingen annan tidning eller tidskrift ville publicera intervjun jag gjorde)
Några veckor senare kliver jag in i hennes minimala etta utan böcker (som är i Sydfrankrike visar det sig) vid Sofia kyrka och Vita Bergen på Södermalm. Hon ser strängt på mig och säger att jag är två minuter för tidig. Men sätter på kaffe.
Hur rumänskan Ana Maria Narti hamnade i Stockholm 1970 har hon berättat många gånger i sina böcker.
Hon skrev teater- och filmkritik och arbetade med dramatik i Bukarest under den öppenhet som samtidigt fanns i Tjeckoslovakien innan Sovjets invasion 1968. Strax därefter tog hon sig hit som politisk flykting och fann sig så pass i svenska språket och kulturlivet att hon fick in en replik till stöd för Ingmar Bergman i DN 1973.
”Att angreppet på Bergman kommer från just dem som tror sig strida mot den nuvarande borgerligheten är inte alls förvånande. Mycket ofta tar de unga intellektuella med sig in i sin revolutionära övertygelse det sämsta som den borgerliga miljön ger: det rent abstrakta tänkandet, likgiltigheten och en puritanism i social-politisk tappning”
Hon förklarade för dåtidens vänsterinriktade kulturarbetare att både Marx och Engels beundrade Shakespeare och de gamla grekiska tragöderna. Kort sagt försvarade hon klassisk bildning mot de som ville riva ned allt före 1968. Strindberg inte minst.
Kulturkonservativ?
– Njae. Kanske kritiskt kulturkonservativ. Jag vill se en dynamisk kulturkanon som låter traditionen förändras med samtidens utveckling. Men jag ogillar SD:s krav på att alla svenska barn ska tvingas att läsa om Nils Holgerssons äventyr, vilket jag gjorde frivilligt innan tioårsåldern.
-Den nya regeringens litteraturtvång kan bli lika illa som det var tidigare när skolan hade just fasta litteraturlistor. De ska finnas men ständigt uppdateras och förändras.
Narti var riksdagsledamot för FP 1999–2006 och stred för just mer klassisk litteraturläsning i svensk skola och universitet och, inte minst, på teaterutbildningar. Folkpartiets ledare Lars Leijonborg nämner hon som nyckfull ledare, Nyamko Sabuni en opportunist och Erik Ullenhag en mes.
-Jag gick ur 2019 när Sabuni vann partiledarstriden. Att hennes stöd skulle dala anade jag, säger hon med ett leende.
-Mauricio Rojas var bra men målade invandringen i för svarta färger. Liksom Thomas Gür. De kan mycket men är för negativa.
Hon skrev om kriminella invandrare 1989 (som den rumänske rånmördaren Ioan Ursut) och fick ta kritik. Folkpartiets krav på språktest vid medborgarskap stod hon bakom då 2002, men inte de allt hårdare kraven i brottsbekämpningen som Ulf Kristerssons regering lanserar.
-Migration har alltid existerat och Sverige har fått två miljoner invandrare sedan millennieskiftet. Det gäller att hantera detta rätt. Lägg ned AMS har jag sagt i snart 30 år! Låt invandrare få pröva på inom de branscher de känner till och sluta ge bidrag utan motprestation.
Hon reste till Kanada och USA för att studera deras mottagande som där bygger på lokala gruppers engagemang och kom tillbaka imponerad, mest av Kanadas system.
-Men den politik som SD bedriver öppnar dörren för extremnationalism. Jag vet vad jag talar om utifrån min familjs historia och mitt land, Rumänien. Liberalerna har diskvalificerat sig genom att samarbeta med SD.
Ana Maria Nartis ryska mor, den aristokratiska flickan Elena, var 13 år 1917 när den ryska revolutionen inträffade. Det tog hennes fina familj fem år att vandra till Rumänien, bland annat över den frusna floden Dnestr mellan Sovjetunionen och Rumänien, under inbördeskriget mellan vita och röda. Till sist nådde de Bukarest, fattiga men fortfarande med fina franska manér.
Mormodern präntade in franskan noga i dotterdottern.
-Je parle français avec un accent russe, sade hon med ett smil.
Hennes far tillhörde folkgruppen makedonier/vlaher/arumäner där vissa gick med i det fascistiska Järngardet på 1930-talet, däribland fadern en kort tid.
-Jag tolkar det som nu sker i Rysslands krig mot Ukraina och här i Sverige som att kollektiva myter är på väg tillbaka. En messiansk storrysk kallelse som Solsjenitsyn tidigare deklarerade och Putin idag värnar om som ska rädda Europa.
-Men att brännmärka och exkludera kritiker gör såväl dessa storryssar som vänstern i sin cancel culture. Alla ropar efter destruktivitet!
Hon nämner den fanatiske men högt respekterade Biskop Vergérus i Ingmar Bergmans Fanny och Alexander som en särskilt skandinavisk gestalt som finns även hos Ibsens stormän med stora människoslukande visioner.
-Svenskarna har inte lärt sig hålla vakt mot intolerans, vare sig den är protestantisk, politisk eller protesterande som de vänsteraktivister jag mötte i film- och teatervärlden på 1970-talet.
Ana Maria Narti undervisade i teater och film på Filminstitutet (stödd av Harry Schein), fick stöd av Svenska Akademin (särskilt Lars Gyllensten, Artur Lundkvist, Ulf Linde) och ingick i tidskriften ARTES redaktion med säte i Gamla Stan. Därtill satt hon i Operans Styrelse, arbetade intensivt men förgäves för att rädda Drottningholmsteatern och fick Alf Henriksson-priset 1984. Samt initierade Föreningen Kunskap i Skolan 1980.
-Nu får intervjun vara slut. Jag har en rysk-ortodox begravning att hand om. Men det var trevligt att någon hör av sig, sade hon och plirade med de brunsvarta ögonen.
Utanför sken solen över Sofia kyrka. För femtiotre år sedan sken samma sol över den landsflyktiga film- och teaterpedagogen som tog sig in i det karga Sveriges kulturvärld. En svartskalleveteran kallar hon sig.
1 mars ska jag till Varbergs tingsrätt, åtalad för hets mot folkgrupp.
Näthatsgranskaren Tomas Åberg har anmält en tweet där jag i en kommentar till nyhetsartikel om åldringsrån skrev att detta brott är ”en romsk specialitet”
Visst kan alla skratta åt Peter Haber, Leif Andrée och bröderna Ekborg i Tomten är far till alla barnen men tyvärr är dessa mesar till män symtomatiska för den svenska tv-julen. Matriarker som Katarina Ewerlöf regerar och männen hukar.
Inte ens Chevy Chase i Ett päron till farsa firar jul lyckas bättre, även om den tönt han spelar, Clark Griswold, är mer man än någon av svenskarna.
Andra julfilmer erbjuder visserligen rätt ståtliga män, men antingen är de otrogna (Jarl Kulle i Fanny och Alexander), spöklika (Allan Edwall i samma Bergmanfilm), Jan Malmsjö (hänsynslös) eller så är de förvandlade till smygkommunistiska tecknade unga viktigpettrar med fjollröst (Karl-Bertil Jonsson, vars far Tyko Jonsson dock är en hedersman) eller tunna tjejtjusare som Sune (Uppdrag Midsommar, sändes julafton (?)). SVT gav Min pappa Marianne dan före dan, där den bullrige Rolf Lassgård förvandlas till en tant för att bli rätt man för vår tid.
Ett tiotal analytiska texter om värdet av gemenskap, filosofen John Rawls, franska och amerikanska konstitutioner, amerikansk höger, social rättvisa genom marknader och publicerade kulturartiklar om svenska förhållanden.
Fyra texter från 1991 till 2021 i en mindre ebok om värdet av samhällsgemenskap, social rättvisa genom marknader, den amerikanska och franska konstitutionen med anledning av stormningen av Kapitolium i januari 2021 och den nya amerikanska högern.
Kan köpas via Amazon och senare via Adlibris/Bokus.
![Sjunne [ dot ] com](https://sjunne.files.wordpress.com/2014/11/unnamed-kopia.jpg)
Sjunne [ dot ] com 