Alla inlägg av Jan Sjunnesson

Bloggar om svensk och internationell politik och kultur. Frihetlig och konträr.

Miniminnen I

Miniminnen dyker upp vid tältande efter två månader. Frillesås, Halland.

Valsätraskolan, Uppsala 1971: Dricker tre mellanöl och uppträder berusad på skolbal. Min far ryter åt mig att jag är full. Dagen därpå får jag veta att jag inte alls har druckit mellanöl, dvs 4,2 % enl dagens alkoholhalter utan snarare något runt 3, 0 %, klass IIa, pilsner. Praktisk Placebo.

Uppsala, 1972: Jag sätter på mig ett FNL-märke och går in i Studentstadens Konsumbutik för att köpa mellanöl, 14 år. Fungerar ibland. Gör likadant 1974 på Systembolaget, 16 år.

Uppsala, 1973; Min storasysters pojkvän spelar Genesis Selling England by the pound och Yes Fragile. Jag häpnar över musikaliteten och finner få som uppskattar symfonirock. Bara när Samla Mammas Manna spelar på Folkfesten i Slottsbacken upplever jag något liknande.

Skrapan, Uppsala, 1974: Jag försöker snobba under en svensklektion genom att säga sostifikerad varpå läraren Curt Sandahl rättar mig, sofistikerad heter det. Min vän och klasskamrat Göran Carlén kallar mig hädanefter för Ormen, ett epitet jag dras med under hela första läsåret innan jag byter klass, men fortfarande N-linjen.

Mountain View, Arkanas, 1975: Utbytesstudent i High School med svenska vita träskor, retas därför för homosexualitet. Min flickvän Alice, 15 år, bryr sig inte och jag välkomnas i hennes stora men fattiga familj där föräldrarna är baha’ier. Modern dock fd beatnik och hippie som tog med Alice till Woodstock 1969, nio år. Alices favoritsångerska är Grace Slick och favoritalbum Blonde on Blonde. Vi går ut i skogen är vi vill vara ifred. Hon är en flitig gäst på den lokala poolhallen, den enda kvinnan och den yngsta.

Gottsunda, Uppsala 1976: Jobbar som hemsamarit och blir skickad till en handikappad man kl 7.30. Jag hissar upp honom ovanför badkaret då han ber mig ta på plasthandskar och gräva ur hans ändtarm, ”plocka” heter det. Efteråt får jag en whisky av hans fru vid frukostbordet, 18 år gammal.

Norby, Uppsala, 1977: Jag flyttar ut i juni till en delad lägenhet i Gränby. Jobbar på långvården, Kungsgärdets sjukhus och räknar med att bo kvar men inser att jag skulle behöver arbeta 3 helger av 4 för att klara mig detta sista år på gymnasiet i Skrapan. Flyttar hem igen i augusti till ett föräldrahem i nedgång. Bor mycket hos en flickvän på hösten och en annan på våren 1978.

Majorna, Göteborg. 1978: Bor hos Dagge W i en etta tillsammans med tre till. Vi ser Dylan på Scandinavium och jag är inte nöjd med musiken (Budokan Tour), men med umgänget.

Maine, USA, 1979: Bor i en hydda, ett sk yurt, tillsammans med några flummare och konstnärer från New York som jag mött. Far ned till Cambridge vid Boston och dräller runt vid Harvard. Äter lunch med Erik Åsard, föreståndare för Uppsala universitets avd för USA-studier. Han ogillar att jag tar upp hans tid. Jag är ju inte ens student utan bara en Uppsalagymnasist med hennafärgat långt hår, runda glasögon och ett flin som han inte kan göra nåt åt. Hittar Herbert Marcuses genombrottsbok på svenska.

East Lansing, Michigan, 1979; Spartakistgruppen diskuterar Iran. Min judiska trotskistväninna som dragit dit mig ser bekymrad ut. Vi far tillbaka till hennes studentlya, hånglar och läser Doonesbery.

Hawaii, 1979: Flyger till ön för att se om Alice vill ha mig men icke. Badar inte på Waikiki Beach utan dräller runt en vecka hos henne och hennes kille som inte verkar ha nåt emot att Alice fd pojkvän från Sverige dimper ned. Tänkte först åka vidare till Australien eller Japan men vänder åter till Kalifornien.

Castro Street Fair, San Francisco, 1979: När jag står i kön i en närbutiken medan gayfestivalen pågår utanför känner jag två händer på rumpan och någon som viskar i örat. Drar mig därifrån med ett urskuldande leende.

Telegraph Avenue, Berkeley, Kalifornien,1979: Två vita och en svart man delar lägenhet. Den svarte argumenterar för att svarta måste börja spela golf och när tillräckligt många svarta spelar och vinner är rasismen förbi. Alla tre tar kokain som rekreation.

Albany, Kalifornien, 1979: Jag flyttar in hos en smal vacker engelska som är gift och oskuld. My husband is gay, so we never made it säger hon.

Oakland, Kalifornien,1979: Jag trycker upp en tröja med texten ”Ifrågasätt auktoritet” på framsidan och ”Respektera människor” på baksidan på ett litet flummigt designtryckeri.

Telegraph Avenue, Berkeley, 1979: Ett gatukök söker diskare så jag tar jobbet under en dag men får inte betalt. Ägaren vill pröva mig men andra på gatan säger att han utnyttjar folk så hela tiden. Jag trycker upp ett A4 som skäller ut honom, delar ut pappren, polis tillkallas som tar mitt namn och ber mig dra åt helvete.

Ozarks, Arkansas, 1979: En präst som tjänstgör på NATOs militärförläggningar i Väst-Tyskland försvarar USAs krig i Vietnam. När jag säger emot kastar han ut mig i den nattsvarta Södern vid en landsväg.

New York, 1979: Ser nåt band på Max Kansas City och där ser musikskribenten Håkan Lahger mig. Han kommer fram i planet till Stockholm och undrar vem jag är. På mellanlandningen på Island bjuder jag honom på gräs men han avstår. Jag går genom tullen med tio gram.

Viks slott, Uppsala, 1980: Jag står naken krokimodell på Viks slott för folkhögskolans konstelever. 45 sekunder per position med fötterna utmärkta i pappret på golvet. Jag är inte blyg utan gör vad som krävs.

Gottsunda, Uppsala, 1980: När jag arbetat som vapenfri på förskolan i fyra månader berättar två kollegor att jag satts på deras syskonavdelning (3-6 år) för att dessa två inte kan samarbeta med en tredje, en hopplös manlig förskollärare som helst pratar om tåg och tidtabeller. Jag reder mig och en ung vacker latinamerikansk mor förbarmar sig över mig och vi far till livliga salsafester på Södermalm. Uruguays fd inrikesminister dansar med oss. Några veckor senare ockuperar vi Storkyrkan i Gamla stan för en hungerstrejk för de politiska fångarna i Uruguay. SVTs Rapport filmar. Sen äter vi och dricker. Och dansar igen.

Biskops-Arnö, 1981: Göran Tunström besöker folkhögskolans skrivarlinje och läser upp ett utkast till ny roman. En scen i Ransäter med Selma Lagerlöf på ryggen etsar sig fast. Tunström skakar av sig henne med att sätta upp Bachs Juloratoriet i Nepal i boken.

Köpenhamn, 1982: När jag berättar för poeten Mikael Strunge att min intervju med honom inte kan publiceras av avantgardetidskriften 2NioNo ser han oförstående ut. Vi pratar igen och han skakar på huvudet åt det svenska kulturlivet.

Uppsala, 1983: Ulla de Verdier deltar i ett planeringsmöte på våren för den lokala kultur- och reportagetidskriften UppsalaMagazinet som ska komma ut till hösten. Hon suckar över alla entusiasm och alla unga punkare och flummare som jag lyckats samla på Verkstan. Jag vill bara göra mindre och mindre säger hon, inte mer och mer.

Akademiska sjukhuset, Uppsala, 1984: Jag sitter vak på neurokirurgens intensivvårdsavdelning och trivs bra. Alla sliter hårt och skrattar åt eländet. En tredjedel av patienterna vaknar aldrig. Man sitter i rökrummet utanför hissarna på 85:an plan 2 eller på balkongen i markplan i sydväst. Syrrorna styr med duktiga läkare.

Tabriz, Iran 1984: Vid gränsgången fanns en lekplats med Disneyfigurer. Så stark är den Stora Satans makt att iranska barn får lov rida på Kalle Anka och Musse Pigg i plåt.

Zahedan, Iran 1984: På postkontoret kommer en man fram till oss svenska backpackers och erbjuder oss hans bostad. Han hatar fromma muslimer och särskilt mullor och är zoroastrier. Vi flyttar in några dagar och umgås med glada balucher بلوچ.

Uppsala, 1984: Satt en eftermiddag på Ofvandahls med Ella Lemhagen och planerade filmscener och synopsis. Hon menade allvar förstod jag långt senare.

Uppsala universitet, 1985: Landar på Arlanda från New Delhi via Aeroflot i Moskva den 10 januari, en sk bucket shop ticket. Släntrar upp till litteraturvetenskapen två dagar innan kursen ska börja och ansökningstiden har gått ut i november 1984, men studievägledare Eva Heggestad fixar in mig på Svenska, en kurs för blivande lärare. Jag går till en hörsal med 250 lärare, däribland Ulrika Knutsson. Hoppar av till Nordiska språk där fyra till studenter pluggar norska, grammatik, språkhistoria och stilistik.

Quimper, 1986: Besöker ett bretonskt calvadosbryggeri. Lambiq heter drycken här. Stora tunnor i lager. Äppelmustdoft.

Hyères, 1986: Denna Medelhavspärla är varm och ljuvlig. Franska vänner lånar ut strandhus till oss svenskar med två småbarn. Vi pratar franska, läser Libé och njuter av Rivièran.

Stockholm, 1986: Ingmar Lemhagen tar med mig till Klubb Baby och andra klubbar där hans döttrar Moa och Ella hänger. Samtidigt besöker vi kulturteoretiska NSU-kretsmöten där tidskriften Kris redaktörer deltar. Ingmar känner de flesta.

Uppsala, 1986: Sven- Olof Wallenstein med Erik van der Heeg i släptåg talar om fransk begärsfilosofi i en sal i Universitetshuset. Efteråt går vi på V-Dala och träffar Staffan Kling, Pierre Kullbom och Hjärnstormgänget. De två kraschar i vår kökssoffa efter att ha druckit upp vår morfinbemängda hostmedicin Mollipekt. Barnen, två och fyra år, väcker dem klockan sex men jag serverar dem frukost i vardagsrummet. Ett misstag tycker deras mor som gärna hade bussat två morgonpigga småbarn på de högflygande filosoferna.

Calcutta, 1987: Far in på Sudder Street i en rickshaw och ser mina reskamrater stå längs gatan. Vi gör några reportage om barnarbete , universitetsliv, politik och konst innan julafton infaller, som firas på ett tak tillsammans med andra västerlänningar. Stadens brittiska charm är intakt med viktoriansk arkitektur och utsökta kaféer. Vid utkanten av den enorma staden träffar jag några naxaliter, maoistiska rebeller, som Jan Myrdal hoppas på i sin bok Indien väntar. I deras lilla hemliga bokstånd ser jag Uppsalamarxisten Olle Törnqvists bok om den nedslagna upproret i Indonesien 1965.

Uppsalafilosofen, 1988: Efter två resultatlösa slutseminarier med min C-uppsats om Foucaults Les mots et les choses ger docenten och logikern Wlodek Rabinowitz upp och accepterar mig som doktorand på skottdagen 29 februari. Han examinerar mig sedan på Heideggers Sein und zeit som han inte läst. Och ärligt talat tog jag mig bara igenom del 1. Men han märkte ju inget.

Fribourg, Schweiz, 1989: Passar H som är ett halvår gammal medan hennes mor jobbar på sjukhuset. Jag är nog den enda hemmapappan i västra Schweiz. En dag far vi till IKEA i Zürich och köper kaviar, knäckebröd och brännvin. Den sista bjuder vi schweiziska filosofistudenter på som sveper intet ont anande. Sedan sjunger vi och skrattar på tyska, franska och engelska.

Schweiz, 1990: Filosoferna Donald Davidson och Willard van den Quine föreläser vid en konferens som jag tagit mig till från Provence dit vi flytt till ett litet sommarhus i bergen efter debacle på sjukhuset i Fribourg. Konferensen är stilfull och mycket välorganiserad. Jag och filosofen Claire Hill har roligt åt alla farbröder. Hon tycker de är överskattade och Richard Rorty i synnerhet.

Paris, 1990: Vid ett kafésamtal med filosofen Jagob Rogozinski undslipper han sig att han kan ordna ett möte med Gilles Deleuze, men jag avböjer. Börjar bli pinsamt att jag inte begriper honom, tills jag far ut till Université de Pariz VIII- Saint Denis där hans kollegor, bl a René Scherer, säger samma sak: Deleuze är obegriplig men briljant och underhållande. Jag andas ut. Mon Dieu!

Paris, 1990: Hi, I am Dick, Dick Rorty säger Richard Rorty vid en filosofikonferens med Putnam och Mouffe. Jag svarar att han är vänlig nog att låta mig skriva om hans etik och politik men att Uppsalafilosoferna inte kommer gilla mitt tilltag. Han ler och säger att han förstår dem.

Colchester, England, 1990: Jag dricker två starköl till lunch med filosofen Simon Critchley som fixat ett föredrag om Rortys etik åt mig som några studenter ska lyssna på vid Essexuniversitetet. Jag pladdrar men borde ha ätit nåt istället, hur klarar sig britterna på nötter och öl till middag ?

Uppsala, 1990: Min mor hittas död hemma. Hennes liv var tidvis misär de sista åren men också hoppfullt med textilkonstverk skapade vid Arbetsterapin på Ulleråkers mentalsjukhus. Jag avbryter mina filosofistudier eftersom ingen vill handleda mig eller ta del av vad jag vill och kan om kontinental filosofi och amerikansk pragmatism.

Ludvika, 1991: Brunnsviks folkhögskola föser samman 20 invandrare av alla slag i en betalkurs från AF. Jag har några kurser och umgås med latinamerikaner från El Salvador. En kille som bor hemma hos sin socialsekreterare blir min vän. Han gör konst med hjälp av hennes underliv som han trycker mot målarduken och sätter upp på väggen. En peshmerga från Kurdistan kallar mig mamuste och bjuder på kurdisk pizza, lahmajum som hans fru gjort särskilt till mig, hennes makes lärare, mamuste. Hans blick är stenhård. En frihetskrigare för sitt land.

Uppsala, 1991: I universitetsaulan debatterar filosofen Daniel Dennett med fysikern Roger Penrose om mänskligt medvetande och dess kvaliteter jämfört med maskiner och ren matematik. Jag inser att de är oerhört skickliga men förstår ingenting.

Linköping, 1992: Vid folkhögskollärarlinjen ska vi blivande folkhögskollärare få en feministisk heldag vid universitetet. Jag och en manlig kurskamrat tar demonstrativt med oss varsin dotter, min H är då tre år och hans likaså. Att bli utskälld som förtryckande man och far känns bra med våra döttrar i famnen men den sura feministiska föreläserskan är inte glad. Vi garvar och folk ler.

New York, 1993: Vid en introduktionpicknick i Central Park känns studentgänget vid New School for Social Research enkla att hänga med, och några blir mina bekanta. De tar mig till sin lya i Brooklyn där de har en källare fylld med marijuanaplantor och lysrör. De säljer inget utan har ett annat upplägg, Gud vet vad. Senare träffar jag den tyska RAF -terroristen Gudrun Ensslins son som ska doktorera på Martin Luther. Hans ansikte är skadat av uppväxten med en mor på flykt med Ulrike Meinhof.

New York, 1993: Eventkidsen Kajsa och Ernest (Boo.com) fixar en nordisk poesifestival som jag hakar på. Robert Bly uteblir men Tomas Tranströmer är där. Gratis sprit och mat till alla journalister. Jag minglar och skriver några texter till svensk press. Ett galet privat event som staten sen fick gå i borgen för under den borgerliga regeringen Bildt.

Mer minnen i min bok Ett förhastat liv.

En skriftställares dagbok: 26-07-2021

ATT AVSTÅ FRÅN SOCIALA MEDIER är svårare än jag trott. Jag har försökt låta bli Twitter och Facebook utan större framgång. Tror att jag behöver ett liv för att kunna avstå. Det har inte infunnit sig även om delar finns på plats här i norra Halland.

I avvaktan på att livet ska infinna sig i form av en sefardisk dam som ska ge efter för mina kärleksförklaringar och närmast provencalska trubadurkurtiser så har jag ägnat mig åt Bibelkritik, något jag aldrig testat tidigare. Jag har ju sysslat med filosofi sedan 20-årsåldern men aldrig teologi eller dylikt. Två inlägg  (och här) de senaste veckorna och fler på väg.

Vad som fick mig dit var först judiska avvisanden av de kristnas hänvisningar till deras skrifter, Torah (de Fem Moseböckerna) och hela Tanach, dvs Gamla Testamentet. Rabbinen Michael Skopacs föreläsningar på YouTube är övertygande liksom den agnostiske teologen Bart Ehrman, som avvisar allt tal om himmel och helvete i sin senaste bok Heaven and Hell.

Frilansteologen Robert Price som avvisar den historiske Jesus är också underhållande men jag stannar där. Vill inte dyka ned för djupt i kristendomens eventuella ogiltighet. Det räcker att jag upptäckt hur illa grunden är efter Jesus död och vad Paulus ställt till med. Nytt för mig alltså vid 63 års ålder.

Judendomen som levnadshållning har aldrig intresserat mig tidigare men jag kunde inte låta bli att även ta del av den vältalige rabbinens predikningar om varför Torah kan vara väsentlig idag.  Påminner lite om sekulär buddhism och antika levnadsregler såsom Pierre Hadot framställt dem.

En fördel med att jag hamnat i judiska trosläror är att Leo Strauss och den medeltida lärda juden Maimonides blir mer intressanta och att jag kan sätta igång med nästa års författande om Strauss med viss biblisk prägel, kristen och judisk. Jag hade redan bestämt att ägna ett avsnitt åt Hannah Arendts läsning av kyrkofadern Augustinus (via James K.A. Smith), men nu finns  alltså mer föda för tanken. 

Prästen Paul Vanderklays insikt om Jordan B. Petersons arv från Sören Kierkegaard är en annan relevant video som sammanfattar vad många haft på känn. Mycket intressant för oss Petersonfans.

Helt utanför dessa bibelspår, men via portugisiske författaren José Saramago kanske (vars bok om Jesus jag läst nyligen), har jag läst om begreppet saudade, den längtan som just finns i Portugal.

Den portugisiske författaren Eduardo Lourenço (1923-2020)

Maxim Grigorievs kortessä i Axess (4/2021) om begreppet ledde mig till den iberiska halvöns tvillinghälfter.  Saudade är känslan av förlust, en obestämd längtan, tom längtan efter att längta. Portugiser till havs kände den liksom kärlekskranka och fattiga i hemlandet.

Svenskans vemod fångar liknande bitterljuva känslor. Jag skrev i boken Sverige 2020 (2013) om vilka av våra artister som kan uttrycka denna ursvenska själ: CM Bellman, August Strindberg, Greta Garbo, Ingrid Bergman, Ingmar Bergman, Evert Taube, Monica
Zetterlund, Lars Gullin, Cornelius Vreeswijk, Blå Tåget, Ulf Lundell, Kebnekaise, Träd-Gräs-och-Stenar, Kent, Sofia Nordenstam, Gunnel Mauritzson, Tomas Tranströmer. 

Att vemodet inte övergått i uppror under det nuvarande förtrycket från etablissemanget utan i flykt och ångest är något jag och Richard Sörman beskriver och sörjer.

Horace Engdahls favoritförfattare portugisen Fernando Pessoa lär vara den som mest utförligt uttolkar deras nationella vemod. Han och Liv Strömquist strosade runt i Lissabon, i regi (nåja) av SVT och citerade den svårläste författaren.

Det slog mig att begreppet duende i Spanien har liknande nationella särdrag, om än inte lika sorgsna och dessutom via flamencon utländskt lierat med såväl  zigenare som morer (dvs de invaderande araberna, berberna som förutom inspirera till fantastisk musik även förde gitarren till Sydeuropa). 

Federico Garcia Lorca var den som moderniserade duende i sitt tal  ”Teoría y juego del duende” (engelsk översättning) i Buenos Aires 1933 . Lorca gav denna intensiva känsla som stor konst kan uttrycka en vitalistisk inramning via Nietzsches estetik om det tragiska. 

Företeelsen duende hade dock länge funnits med magi och konst i spansk folktro i form av troll, tomtar och älvor, på spanska; Anjanas, Busgosos, Diaños, Enanos, Elfos, Hadas, Nomos, Nuberus, Tentirujus, Trasgos/Trasgus, Trastolillus, Trentis, Tronantes, Ventolines… 

Wiki

Vår egen sagotant Selma Lagerlöf skrev om denna väsen som vi i Norden haft länge omkring våra gårdar. Hennes landskapsfrände, den värmländske författaren Lars Andersson tog upp förbindelsen i essäsamlingen Skuggbilderna 1995;

Men idag är duende den känsla av äkthet som flamenco och annan stor konst kan förmedla. Bach är full av duende ansåg Lorca.   

1975 var Bob Dylan på besök i Sydfrankrikes kultplats för zigenare och flamenco, byn Les Saintes Maries de la Mer. Han såg  flamencolegenden  Manitas de Plata spela och kanske även Juan Reyes, båda fäder till flera medlemmar i flamencopopgruppen Gipsy Kings. 

I Martin Scorseses dokumentärdrama  från konsertturnén Rolling Thunder Revue  (2019) finns ett avsnitt från den sydfranska byn och Dylan kommenterar besöket. Han skrev sedan One more cup of coffee som bär alla tecken på inspiration därifrån och dylansk duende.

Avslutar med en  analys av begreppen saudade/fado och duende/flamenco. Fado är den portugisiska sorgsna sången som ljuder där kärlek övergetts eller livet gått i stå.

Min tes lyder:  

Saudade förhåller sig till Fado som Duende till Flamenco

Om detta kan minst sju essäer skrivas och en  har redan skrivits.

Slutligen så har jag börjat läsa Isabel Alliendes fantastiska Andarnas hus (1982). Fortsätt läsa En skriftställares dagbok: 26-07-2021

Det skadade människosläktet

Emil NIlsson, Vetenskapspedagogen

Om vi inte ser människan som ett fullbordat väsen, en naturvarelse som alla andra utan som en fundamentalt skadad art kan två orsaker skönjas:

  1. Vi föds för tidigt.
  2. Vi har ett självmedvetande olikt alla andra arter

Nr 1 är uppenbart för alla som bevittnat en förlossning eller genomlevt den. Bäckenet är för trångt, fogar måste luckras upp och kvinnan lider oändligt mer än något annat däggdjur. Tills nyligen dog många kvinnor och/eller deras barn vid förlossningar. Alla människobarn är prematura foster.

Att vi föds för tidigt beror på två anledningar; kvinnans bäcken är utformat efter upprätt gång och kan inte härbärgera fostret längre om hon ska stå upp.

Vidare så är barnets hjärna redan vid födelsen oproportionerligt större än övriga primaters och ska växa till den dubbla storleken vid fyraårsåldern. Att ha kvar denne bjässe i livmodern hade blivit omöjligt.

Så det faktum att vi föds för tidigt och hjälplösa, i behov av modern och andra människor (som i sin tur hjälper henne ), är det något som inte kan förbigås i diskussioner om människans utveckling.

Darwin noterade detta givetvis men det var läkaren John Bowlby som med sin anknytningsteori under 1950-talet gjorde spädbarnets utsatthet mer begripligt. Som jag skrev 2012 i en forskningsöversikt om förskola och barnpsykologi är inte detta särskilt uppskattat eller känt i svensk pedagogik och förskoledebatt.

Bowlbys teorier har nu bekräftats av hjärnforskning, djurstudier och avancerad psykodynamisk teori i flera besläktade vetenskapsområden som neurobiologi, affektreglering och neuropsykoanalys och affektiv neurosvetenskap. Jaap Panksepp, Allan Schore och Tor Wennerberg är tre föregångare och praktiker.

Som jag ser de första fem årens osjälvständiga tillvaro så innebär de att barnet ständigt löper risk att överges och dö. Vi är alla skadade av denna brist på överlevnadsförmåga oavsett hur bra omsorg vi får och hur bra vi sedan verkar må. Vi är skadade eftersom vi inte kunde klara oss själva.

Den andra bristen kommer från vårt självmedvetande, och särskilt vår dödsmedvetenhet. Ingen annan varelse har denna förmåga att föreställa sig sin personliga död. Kierkegaard skrev Sygdommen til Døden 1849 där han blottlade vår förtvivlan inför existensen. Nietzsche, Freud (Todestrieb) och Heidegger (Sein-som-Tode) fortsatte analysen av dödsmedvetandet som 1959 kulminerade i Norman Browns Life against death.

Spädbarnets dödsångest och den vuxnes existentiella lidande är desamma. Vi är skadade genom att födas och genom att inse att vi existerar.

Men ändå överlever vi och kan till och med skapa nya mänskliga världar som bara vi förstår. Möjligen är vår civilisatoriska gärning exakt vad som behövs för att motverka vår utsatthet i tidiga och senare år.

Mänskliga byggen av gemenskaper, kulturella mönster, sociala koder och känslighet är avgörande för spädbarnets överlevnad och för de vuxna. Civilisation som bot men också som något potentiellt skadligt i sig vilket de ovannämnda påpekade tillsammans med Herbert Marcuse vid mitten av 1900-talet. Världskrigen hade inte slutat trots hög grad av civilisation i Tyskland, men vi ska inte gå in på detta.

Istället bör vi besinna den mänskliga artens självreglerande förmåga att tolka existensen för sin överlevnad. Våra öppna djupa samtal med varandra och vår allt högre grad av (själv)medvetande kan få oss ur dödens grepp. För en stund.

Under tiden kan vi studera Stephen Meyers Return of the God hypothesis och undra hur hans teori om intelligent design inkluderar de i grunden skadade människorna. Är våra sociala och kulturella egenskaper delar av denna universella design? Dvs är våra städer och skapelser gudomliga, gjorda för att betvinga 1 och 2?

Intervjuad om sexarbetarorganisation- Nu utgiven av Genusvetenskapen i Lund

2021:   Professor Jens Rydström har nu publicerat sitt material om sexarbetaraktivism i Sverige där jag ingick som en referens. Antologin ges ut av Genusvetenskapliga Institutionen vid Lunds universitet. Bakgrunden kan ni läsa om nedan.

Jag började som sexarbetaraktivist 1997 och tror att tiden nu hunnit i kapp oss som var med då.
/JSj

2017: Så då har mitt sexradikla förflutna på 1990-talet och ett par år in på 2000 blivit intressant för historiker i och med denna mailförfrågan häromdagen:

”Hej Jan,

Jag heter Jens Rydström och jag är professor i genusvetenskap vid Lunds universitet. Just nu håller jag på med ett projekt om de nordiska sexarbetarföreningarnas historia och jag har samarbetat en hel del med Petra Östergren. Hon säger också att jag bör intervjua dig, eftersom du var väldigt aktiv för att stödja sexarbetarna i att ordna en egen intresseförening.
Jag har intervjuat de kvinnor som drev Sexualpolitisk front på 1970-talet och jag har intervjuat andra som var aktiva senare. Jag har intervjuat danska sexarbetare från SIO och jag ska snart till Oslo för att möta dem som drog igång PION på 1990-talet Snart hoppas jag få tillfälle att intervjua Pye Jakobsen. Men du är en viktig aktör som jag också vill ska berätta om dina hågkomster från den tiden då du engagerade dig i detta.
Jag vill som sagt ha ett nordiskt perspektiv och en av mina huvudfrågor är den skiftande politiska kontexten i varje land. Frågor jag vill ställa handlar om organisationsformer och om det motstånd och det stöd de fick från personer utanför den egna organisationen. Vilka allianser eftersträvade de och vilka allianser lyckades de forma?
Minnen från den tiden och hur du upplevde arbetet med frågan, bemötandet från sexarbetarna och från andra människor som hade åsikter i frågan.
Om du vill ställa upp, och om du kan redan nu på torsdag den 19 januari vore det perfekt, eftersom jag är i Stockholm den dagen (för det är väl där du är baserad?). Annars kan vi komma överens om något annat tillfälle.
Hälsningar
Jens

—————————————————————————-
JENS RYDSTRÖM, Professor
Department of Gender Studies
Lund University, Box 117, S-221 00 LUND”
Igår kom Jens Rydström för att intervjua mig i det nordiska forskningsprojektet Propol. Hans beskrivning på Lunds universitet webb:
Prospol – Comparing European prostitution policies: Understanding scales and cultures of governance, med över 40 deltagande forskare från 24 länder. Projektet kommer att utmynna i en rad böcker och artiklar om europeisk prostitutionspolitik. Mitt bidrag till projektet är en historisk studie: Nordic sex workers’ organisations: Origins and contemporary challenges.
Vi pratade i en timme och jag fick tillfälle att leta fram gamla tidningsklipp och dokument från slutet av 1990-talet.
Här är mitt inlägg i Frihetlig tidskrift 1997 som förseddes med en varningstext (Sverige är nog den enda land där anarkister varnas av anarkistiska redaktörer för att läsa fritt efter eget omdöme):
ft-hess
ft1
ft2
ft3
Jag var ordförande i Vänsterpartiet Uppsala 1998-2000 och tog dit Petra Östergren, Alexander Bard m fl sexradikaler för en offentlig diskussion på vårt bokkafé, ett fullsatt arrangemang 🙂
Även i Vänsterpress stred jag för sexarbetarnas rättigheter
v1
v2
Debatt 2002 på Kägelbanan, Mosebacke, med Mattias Gardell som från SAC-syndikalisternas sida kunde tänka sig att öppna upp en sektion för sexarbetare. Arr av Shame.
www.qx.se 2002
www.qx.se 2002

En ideell förening, Rosea – Riksorganisationen för Sex- och ErotikArbetare, bildades med mig som kassör. Talesperson var Pye Jakobsen. Vi lade ned något år senare eftersom vi knappt fick några sexarbetare aktiva.

16111308

– – –

Länkar om min sexradikalism inklusive om sexualundervisning

https://www.qx.se/nyheter/2098/queer-festival-for-frihetliga-till-hoger-vanster/

http://www.flashback.se/artikel/1562/riksorganisationen-for-sex-och-erotikarbetare

http://www.flashback.se/artikel/1538/strippor-nekas-medlemskap-i-sac

http://pedagogiskamagasinet.se/queer-ar-straight/

http://www.rfsu.se/Bildbank/Dokument/Rapporter-studier/kartlaggning-samlevnad.pdf?epslanguage=sv

http://sourze.se/2003/08/20/sexdebatt-del-1__79427#.WH8q2vnhCM8

http://sourze.se/2003/07/29/prostitution-borde-vara-lagligt__79219#.WH8q-_nhCM8

http://sourze.se/2003/07/14/sexarbete-utan-forakt__79123#.WH8rHPnhCM8

http://sourze.se/2003/07/12/subjektivationen-foucaults-amne.-del-1__79118#.WH8rPfnhCM8

http://sourze.se/2003/07/28/moralstatens-rotter__79214#.WH8rXfnhCM8

https://sjunne.com/2015/07/21/pink-washing/

Idag 2017 fortsätter Rose Alliance och Fuckförbundet med att driva opinionsbildning för och av sexarbetare. Lycka till !

Romanfiguren Jesus

(Den andra texten om judendom och kristendom, den första här)

Givetvis lockar Jesus liv skönlitterära författare som vill pröva sina vingar mot eller för den nya religionen, eller snarare en ny vision om den gamla, judarnas Gudstro.

JOSÉ SARAMAGO

Den portugisiske Nobelpristagen (1998) José Saramagos O Evangelho segundo Jesus Cristo, ”Jesus Kristus andra Evangelium”, kom 1991. Han är i synnerhet kritisk till katolicismen men lyckas ändå beskriva den unge snickarlärlingens religiösa visioner och samtal med både Gud och Djävulen så att kristna bör beröras av hans djup.

Jesus far Josef är den som korsfästs först i denna mer skruvade men kanske sannolika version. Fadern underlät att varna de familjer till gossebarn i Betlehem som skulle få sina nyfödda dödade på uppmaning av Herodes vid Jesu födelse medan Josef, Maria och Jesus flydde.

Han drivs av plågsamma samvetskval och väljer senare att gå efter ett gäng judiska upprorsmän, zealoter, där en granne anslutit sig. Josef tas för upprorsman av romarna och spikas upp som nummer 40 i raden av korsfästa bråkmakare.

Sonen Jesus och Maria beger sig till korsen och den scen Maria i Nya Testamentet ägnar sin son får hos Saramago ägnar hon maken:

”Maria gråter ännu mer när hon får syn på makens grymt förvridna ben/…/ Milt, med en ömhet hon aldrig dristat sig till att visa medan maken var livet, försökte Maria räta ut de beklagansvärda vinklarna i Josefs ben”.

Jesus tar hand om sin fars slitna sandaler för att ”Det är med min fars stövlar jag blir en man”. Faderns återkommande mardröm om de gossebarn vars mord han medverkat till genom att inte varna ärvs av den tonårige sonen.

Jesus besöks av Djävulen som Herde och av Gud när han är ute med en båt i fyrtio dagar på Genesarets sjö. Både båda mytiska gestalterna är kvicka i repliken och Djävulen påpekar att Gud behöver honom för att berätta sin existens, ett klassiskt teodicéargument.

Skökan Maria från Magdala blir hans kvinna och de både beger sig ut på predikoturer och för att göra mirakler enligt den plan som Gud har för Jesus. Gud vill nämligen skapa en ny religion och har utsett Jesus till sin företrädare, trots hans protester och vetskap om de lidanden som ska följa i Guds nya religions spår: Fyra sidor med med en alfabetisk uppräkning av alla som plågats och avrättats i kristendomens namn, från Adalbert av Prag, martyr dödad 997 till den skäggiga 1400-talsjungfrun Wilgefortis. Antikatoliken Saramago undslipper inga bevis åt dessa offer åt Gud.

Berättelsen vindlar vidare med livsvisdomar blandade in i den sorgliga historien fram till hans död på Golgata, dömd av romaren Pontius Pilatus som en upprorsman även han.

Jesus delar därmed sin fars öde och bokens originaltitel blir bekräftad, Det Andra Evangeliet, märkligt nog inte med någon översättning.

Saramagos Jesusbok är djupt mänsklig och andlig på samma gång. Den kan läsas som en kreativ gestaltning av den tjatiga historien från evangelisterna. Jesus är inte bara mänsklig utan även en marriden korsfäst son som lider under sin fars öde, en korsfäst mardrömsriden man som inte förmådde rädda oskyldiga barn, bara sitt eget.

NORMAN MAILER

Norman Mailers Evangelium enligt Jesus (1997) läste jag direkt efteråt och slogs av den i jämförelse fantasilösa berättelsen.

Mailer vill efterlikna det bibliska språket i en stolpig gammaltestamentlig berättelse som inte avviker från Nya Testamentet.

Man kan undra varför New York juden Mailer skrev den om han inte tillför något alls av intresse, annat än att narrativet är självbiografiskt, i enlighet med den engelska titeln The Gospel According to the Son. Han hade gjort sig tidigt känd som en rabulist och skrivit om beat-generationens ”vita negrer”.

Boken är återhållsam och kan definitivt läsas av kristna. De kommer nicka instämmande i kärleksbudskapet i de sista rader:

”Jag skulle inte vilja att Djävulen övertygade mig om att vår girighets stenbrott är sköna dalar eller att han är frihetens innersta ande. Men vem förutom Satan skulle väl vilja intala oss att vår väg är lätt?

Ty kärleken är inte den trygga stig som skall föra oss till ett gott slut, utan belöningen vi får vid slutet av den steniga väg som är vårt liv och vårt livs dagar. Därför tänker jag ofta på det hopp som ligger där dolt i de fattigas ansikten. Då väller ut djupet av min sorg upp en okuvlig medkänsla och jag återfinner viljan att leva och glädjas på nytt”

En 74-årig fd rabulist ser tillbaka på livet och kärleken.

Breiviks terror på Utøya 2011 och islamkritikern Fjordman

Foto: Steen Raaschou, redaktör för www.snaphanen.dk

Den 22 juli 2021 är det tio år sedan Anders Behring Breivik mördade unga norska socialdemokrater på ön Utøya efter att ha sprängt inne vid regeringskvarteren i Oslo. Vi kan räkna med många vinklade och undermåliga minnesprogram och att vänsterpartisten Ali Esbati får inte bara tala i SvD. Sveriges Radio har redan vevat igång tre avsnitt från den norska statsradion.

För att balansera den rådande ovederhäftiga synen på islam- och invandringskritiker, som förstärktes av massakern i Norge, ska jag lägga upp länkar till en norrman som var berörd genom att Breivik läste hans inlägg men inte inblandad, Peder Fjordman Jensen.

Jag har träffat honom flyktigt i Köpenhamn och vet att han tillhör de sakliga islamkritikerna som Douglas Murray, Hans Rustad, Lars Hedegaard,  Hege Storhaug, Bruce Bawer, Mark Steyn, Ayaan Hirsi Ali, Daniel Pipes, Robert Spencer m fl.

The Fjordman Files

Julia Ceasars recension av hans bok Vitne til vanvid

Min recension (och om Tommy Robinson)

Min översikt av terrordåden och norsk kulturkamp

Julia Ceasar om stigmatiseringen av Fjordman

Document.no nyutgåva av Fjordmans bok

Document.nos intervju med Fjordman

Ronie Berggrens genomgång av Fjordmans fall

Ronies text är den mest aktuella och är en bra ingång till Fjordman  och den nödvändiga kritiken av islam och invandringen. Det finns ingen annan väg än att fortsätta att studera, skriva, debattera och tala om vad som sker i västvärldens möte med islam. Ta tioårsminnet som ett lärotillfälle. Ett fruktansvärt sådant.

Juden Jesus var inte kristen

The Guardian 2009 om teveprogram om den judiske Jesus

JUDEN JESUS VAR INTE KRISTEN

av Jan Sjunnesson, FM

(Den första av flera texter om judendom och kristendom)

Das Wort schon »Christenthum« ist ein Mißverständniß –, im Grunde gab es nur Einen Christen, und der starb am Kreuz
Nietzsche, 1895

INLEDNING
Nej givetvis var inte Jesus kristen, vare sig vid sin död eller i det budskap han förmedlade. Beteckningen kristen uppstod först i början på 100-talet från det grekiska ordet Christos, Den Smorde dvs Messias, och nämns knappt i Nya Testamentet (NT), Ap 11:26, som skrevs runt år 90- 100.

Det triviala faktum att Jesus inte var kristen enligt denna terminologi sammanfaller dock med att han knappast heller var det i en teologisk beteckning enligt den analys jag gör här.

Jesus var jude, vände sig till judar och hans första följare var judar. Den som skapar vad vi uppfattar som kristendomen på 50-talet e.Kr. är Paulus och hans anhängare, även om han kallade den Vägen. Se här

Min text ifrågasätter inte Jesus existens eller ger uttryck för en Gudsfientlig eller ateistisk hållning. Jag uppskattar Jesu budskap om Gud. Min analys bygger på den Bibelkritik som uppstod i på 1700-och 1800-talen, judisk kritik av kristendomen och modern religionshistorisk forskning.

Några föregångare var den medeltida judiske lärde Maimonides, Miguel Serveto på 1500-talet, Baruch Spinoza m fl på 1600-talet och rabbinen Jakob Ya’avetz Emden och Moses Mendelssohn som på 1700-talet skrev om den judiske Jesus lojalitet med den judiska lagen, Torah.

Wikipedia

Skepsis mot kristendomens Jesus uteslöt alltså inte att några judiska bibellärda har skrivit uppskattande om juden Jesus men en enhetlig judisk syn finns inte.

Den populära boken Kosher Jesus från 2012 av den ortodoxa rabbinen Shmuley Boteach, som ville överbrygga den ömsesidiga misstron efter 2000 år av kristen antisemitism och judisk kristendomskritik, är det senaste försöket.

Andra ingångar till en mer jordisk Jesus kom från kristna. Den amerikanske presidenten Thomas Jefferson såg i början av 1800-talet inte Jesus som en övernaturlig manifestation av Gud utan rensade bort allt sådant som Paulus och några evangelister bidragit med och gav ut sin egen Bibel.

Andra skeptiska kristna såsom Leo Tolstoj, en kristen anarkist som ogillade Paulus och katolicismen, följde i hans spår genom att uppfatta Jesus som en judisk profet och enkel människa som ogillade herrar och hierarkier.

Denna tradition är enligt mig och de som levde med Jesus på 20- och 30- talen (hans bror Jakob, Petrus m fl) den ursprungliga synen på Jesus, även vid korsfästelsen, som Paulus transformerade till något helt annat i och med uppståndelsen, något som judisk tradition aldrig förutsett. Vi återkommer till denna tes som är central för denna uppsats.

På 1800-talet fanns framför allt i Tyskland flera Bibelkritiker, David Strauss och Ludvig Feuerbach givetvis, men här är framför allt Ferdninand Christian Baur intressant.

Han delade upp Paulus skrifter i fyra delar, varav sju är äkta och resten tveksamma eller falsarier och grundade den tyska Tübingenskolan vars efterföljare den radikalkritiska skolan i Holland fortsatte kritiken mot paulinsk kristendom.

En annan kritiker under 1900-talet av Paulus omtolkning var irländaren W.D. Davies och skolbildningen New Perspectives on Paul, men den som idag står för synen att Paulus övertog och omtolkade Jesus budskap är religionshistorikern och arkeologen James Tabor tillsammans med några andra frimodiga forskare och teologer som Bart Ehrman.

Amazon

Hans bok Paul and Jesus är slagfärdig och trovärdig enligt mig och jag refererar ur den nedan, men han anses som kontroversiell och för polemisk av ledande teologer och kristna företrädare. Relationen mellan Jesus och Paulus drar ofta till sig stridbara författare som t ex Nietzsche.

Den svenske teologen Krister Stendahl (1921-2008) som skrev om en överpsykologisk tolkning av Paulus 1963 är relevant här, men han skulle knappast gå så långt som Tabor och judiska Bibelexperter som ser stora skiljelinjer mellan Paulus och Jesus.

Stendahl skulle nog ha läst denna text om jag träffat på honom i vår hemstad Uppsala, kanske gillande, kanske med en rynka i pannan.

Förutom Paulus kommer jag även ta upp några invändningar från judiska Bibelexperter (rabbinerna Michael Skobac, Eli Cohen och Tovia Singer) mot några kristna hänvisningar i Nya Testamentet till det judiska Gamla Testamentet.

För den som läst så här långt och vill lyssna på några föredrag och samtal rekommenderar jag ett samtal mellan James Tabor och teologen Paul Williams, arkeologen Mats G. Larssons föredrag om sin bok Paulus- Förvanskaren och rabbinen Michael Skobacs skoninglösa kritik av kristendomen och dess bibelläsning.

HISTORIEN OM JUDEN JESUS

Om vi går till Jesus själv så sade han i NT att han riktade sig bara till den judiska folket och uppfylla Torah:

”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. Sannerligen, innan himlen och jorden förgår, skall inte en enda bokstav, inte minst prick i lagen förgå /…/ den som upphäver ett enda av buden om så det allra minsta och undervisar människorna så, han ska räknas som den minste i himmelriket /…/ Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffas de skriftlärdas och fariseernas, så kommer ni inte till himmelriket” (Matt 5: 17-20).

Samma uppmaning vid Matt 19: 16-17:

”‘Mästare, vad skall jag göra för gott för att få evigt liv?’ Jesus sade: ‘Varför frågar du mig om vad som är gott? Det finns bara en som är god. Men vill du gå in i livet, så håll budorden'”.

En ickejudisk kvinna blev avvisad av honom och hon blev skymfad för att tillhöra hundar som verkligen inte skulle få ta del av hans budskap (Mark 7: 24-30).

Samma berättelse finns i Matt 15:24 där Jesus tillägger:

”Jag ar inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk”.

Även Paulus upprepar denna utvaldhet i Apg 13:46 och Rom 1:16, något som han sedan överger och vänder sig till ickejudar.

Eftersom Jesus bara vände sig till judar och uppmanade sina följare att lyda de levnadsregler som Gamla Testamentet påbjöd så var alla hans lärjungar vid hans död judar. I boken Den okände Jesus beskrivs hur denna inomjudiska sekt hade likt andra sekter i mitten av 100-talet försvunnit om inte någon som Paulus hade tagit över den.

James Tabor ser triaden Johannes Döparen (syssling till Jesus)- Jesus -Jakob (Jesus bror) som en familj, rentav kunglig pga sina rötter hos Kung Davids ätt, se hans The Jesus Dynasty.

Jerusalems fall 70 e.Kr är också oerhört betydelsefullt för att förstå hur den ursprungliga Jesusrörelsen i Jerusalem gick under medan Paulus missionerande överlevde utanför Israel efter hans död i Rom 62 e.Kr.

Dessa två historiska händelser, Paulus verk/omtolkning och Jerusalems fall, tillsammans med Romarrikets acceptans av kristendomen på 300-talet, är vad som gjorde juden Jesus budskap till en världsreligion.

Den fritänkande ryssen Leo Tolstoj såg kejsar Konstantins omvändelse som slutet på gräsrotsrörelsen runt Jesus.
Paulus skapade alltså kristendomen. Före år 100 var praktiskt taget alla som följde Jesus judar, men vid 200-talet hade de bytts ut till ickejudar.

Jesus bror Jakob och Petrus ledde en grupp i Jerusalem och de höll hårt fast vid sin judiska tro, särskilt brodern som kallades Jakob Den rättrådige och höll hårt på Torahs påbud. Skulle man följa Jesus måste man som gossebarn låta omskära sig och i övrigt beakta alla regler om mat, sabbat osv.

I Apostlagärningarna, som skrevs av en sympatisör till Paulus, skyler de anonyma författarna över de stridigheter som uppstått mellan Paulus och de ursprungliga följarna av Jesus.

James Tabor noterar på sin blogg:
”When people think about what happened ‘after the cross’, more than anything else they have the narrative of the book of Acts [Apostlagärningarna] in their head. The role of James, the brother of Jesus, is muted. Peter and John become the leading apostles. Paul soon takes over and dominates the story (chapters 9-24 are almost exclusively about Paul). Even the speeches of Peter in the early chapters of Acts are recast in Pauline garb–the so-called kerygma of the early Church”

Huvudfienden i Apostlagärningarna är alltså inte romarna eller hedningarna utan judarna. Hjälten är Paulus så över till honom.

Paulus i kyrkomosaik i Ravenna, Italien, 1600-tal

PAULUS

Det var med Paulus som Jesus kom att uppfattas som en ny religionsstiftare. Han träffade aldrig Jesus och tog flera år på sig från sin omvändelse på 30-talet e. Kr (född år 5 och död 64) för att resa till Jerusalem och där möta de som mött Jesus levande.

Han gjorde tre resor till Jerusalem och kom i bråk med Jesusanhängarna där varje gång. Han var impulsiv och hade ett häftigt humör.

Paulus kritiserade de judar som följt i Jesus spår i flera av sina brev och var därmed oerhört förmäten när han hävdade att han, Paulus, minsann visste bättre vad Jesus hade predikat än de som lyssnat till honom och var dessutom uppvuxen med honom som Jesus bror Jakob.

I 2 Kor 11: 5 jämställer Paulus sig med dem:

”Jag menar att jag inte på något vis är underlägsen dessa väldiga apostlar” och i 2 Kor 11: 13 kallar han de judiska kristna för ”falska apostlar, ohederliga arbetare som uppträder som Kristi apostlar”.

Den tvåtusenåriga kyrkliga antisemitismen har här sina rötter, liksom i utpekandet av judiska ledare som ansvariga för avrättningen av Jesus. De var i själva verket romerska underlydande herrar som såg Jesus som en revolutionär mot Rom, inte som en religiös reformator.

I Fil 3: 2:
”Var på er vakt mot de där hundarna, de där skadegörarna, den där sönderskärelsen [omskärelsen som alla judiska män genomgått]”.

Paulus går så långt i sitt hat mot denna tradition att han i Gal 5:12 hoppas att kniven slinter och ”att de skär av sig alltihop”.
I

Gal 2:6 och 9 säger han om de första Jesusanhängarna:
”Och de som ansågs vara något- vad de en gång varit frågan jag inte efter/…/ Och när de förstod vilken nåd jag hade fått- det var Jakob, Kefas [Petrus] och Johannes. Dessa som ansågs vara pelarna- räckte de mig handen”.

Paulus reste runt utanför Israel och missionerade bland de ickejudiska folken. Han läxade upp de nya församlingarna, krävde celibat för de omvända till kristendomen och kvinnornas underkastelse, och sådde split för att själv vinna makt.

Intriger och maktspel var hans metodik, liksom att peka ut avfällingar från hans trosuppfattning. Att han dessutom var kvinno- och sexualfientlig, ja rentav livsfientlig enligt Nietzsche, gör honom än mer problematisk.

Paulus led av någon form av mental ohälsa. Han berättar om det själv och hans uppenbarelser kan ha neurologiska orsaker.

I 2 Kor 12: 7 berättar Paulus om en ”tagg som sticker mig, en ängel från Satan som misshandlar mig så jag inte blir högfärdig” och fortsätter med att han lider av ”dårskap hos mig ” (2 Kor 11:1) och att han är en ”dåre” man bör lyssna på (2 Kor 11:16).

Han kunde falla ihop i ryckningar, kanske epileptiska. I så fall delade han samma sjukdom med en annan religionsstiftare, Mohammed som också såg syner, hörde röster och fick anfall som kan liknas vid just epilepsi, sedd som en ”helig sjukdom” vid denna tid.

De båda byggde upp hierarkiska ortodoxa religiösa system för ”fårskockar” menade rabulisten Nietzsche:

”Was allein entlehnte später Muhammed dem Christentum? Die Erfindung des Paulus, sein Mittel zur Priester-Tyrannei, zur Heerden-Bildung: den Unsterblichkeits-Glauben – das heißt die Lehre vom »Gericht«.

Nietzsche fortsatte med att kontrastera Jesus glada budskap med Paulus hatiska:

”In Paulus verkörpert sich der Gegensatz-Typus zum »frohen Botschafter«, das Genie im Haß, in der Vision des Hasses, in der unerbittlichen Logik des Hasses. Was hat dieser Dysangelist Alles dem Hasse zum Opfer gebracht /…/ Paulus wollte den Zweck, folglich wollte er auch die Mittel… Was er selbst nicht glaubte, die Idioten, unter die er seine Lehre warf, glaubten es. – Sein Bedürfniß war die Macht; mit Paulus wollte nochmals der Priester zur Macht

Paulus uppenbarelsers betydelse reds ut en ny bok av James Tabor.

Paulus läste inte Gamla Testamentet på hebreiska utan i grekisk översättning och begick därför rent språkliga misstag. Att han skulle har studerat för den milde lärde rabbinen Gamalier verkar därför inte troligt och om han gjorde det kan han inte ha lärt sig Tanakh ordentligt tror rabbinen Toiva Singer.

PAULUS TEOLOGI

Med Paulus förflyttades tonvikten till livet efter detta liv i och med hans tolkning av uppståndelsen skriver Nietzsche:

”Die Kirche fälschte später sogar die Geschichte der Menschheit zur Vorgeschichte des Christenthums… Der Typus des Erlösers, die Lehre, die Praktik, der Tod, der Sinn des Todes, selbst das Nachher des Todes – Nichts blieb unangetastet, Nichts blieb auch nur ähnlich der Wirklichkeit. Paulus verlegte einfach das Schwergewicht jenes ganzen Daseins hinter dies Dasein, – in die Lüge vom »wiederauferstandenen« Jesus”.

Att enbart tro på Jesus var tillräckligt för honom, gärningar kom i andra hand vilket strider mot judendomens betoning på gärningar.

Paulus gjorde senare likadant då han menade att offer, som Jesus korsfästelse, var tillräckligt för att sona synder. Tron allena var ju vad Paulus bara hade fått i sin uppenbarelse av Jesus på väg till Damaskus. Som en blixt stod Jesus där, återuppstånden.

De judar som följde Jesus budskap efter hans död trodde aldrig att Jesus var Gud. Men vid 200-talet hade denna tanke fått fäste tack vare Paulus.

I Gamla Testamentet finns inget som tyder på Gud skulle inkarneras som människa. En sådan uppfattning skulle tvärtom uppfattas som avgudadyrkan i strid med det första av Tio Guds Bud.

Paulus liksom Petrus och några av de övriga första kristna trodde att Jesus skulle komma tillbaka i deras livstid. När han inte gjorde det fick Jesus återkomst omtolkas i andliga och eskatologiska termer.

Ett Andra Förbund med de kristna ersatte det Första Förbund som Moses haft med det judiska folket. Jesus korsfästelse och uppståndelse befäste att en ny tid hade kommit menade Paulus, en som sträckte sig från den första Adam till den andra Adam dvs Jesus.

I denna tid återkommer Jesus till de som lever ”i Kristus”. En Ny Helig Familj har upprättats i kosmos av Gud genom sin son Jesus. En Kosmisk Familj i Himlen. Paulus eget evangelium handlar om denna vision som går långt utöver vad de övriga evangelisterna skrev.

Ett mysterium som ska ha hemlighållits länge, men som genom Jesus och Paulus (som närmast såg sig som den andre Jesus och dessutom förutbestämd redan innan sin födelse att predika detta) nu skulle ut till människorna.

I Rom 16:25 förkunnar Paulus sitt ”evangelium och förkunnelsen om Jesus Kristus- där en hemlighet avslöjas som från tidens början varit outsagd men nu har uppenbarats och på den evige Gudens befallning gjorts känd” genom honom, Paulus, den Trettonde Aposteln men enligt honom själv dem främste och den ende som aldrig lyssnat på Jesus.

Gud hade alltså hållit Jesus och Paulus budskap till världen hemligt från Adam dvs jordens begynnelse. I 1 Kor 2: 7 skriver Paulus:

”Vad vi förkunnat är Guds hemlighetsfulla vishet som var fördold men som redan före tidens början av Gud var bestämd att leda oss till härlighet. Den kände ingen av denna världens makter till – om de hade till den skulle de inte ha korsfäst härlighetens herre”.

Gud har enligt Paulus planerat att skapa en ny helig familj av de kristna. Gud närmast reproducerar sig själv skriver James Tabor i sin bok Paul and Jesus. Jesus död var en seger mot Satan och hans gelikar. Jesus var också den första i denna Heliga Familj av nykristna som förgäves inväntade Jesus återkomst i Israel vid det första århundradet.

I Rom 8:29-30 beskriver Paulus dem:
”Ty dem har han i förväg utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder. Dem han i förväg har utsett har han också kallat och dem han har kallat har han också gjort rättfärdiga och dem han har gjort rättfärdiga, dem har han också skänkt sin härlighet”.

Jesus uppstånden som ny livgivande andlig skapare är vad Paulus talar om, inte den kropp som lagts ned i en grav och sedan vandrat omkring i Galiéen. Denna andlige Jesusgestalt som de urkristna väntade skulle återvända inom sin livstid, dvs 30-60-talen, skulle ta upp sina bröder till sin himmelska boning.

1 Kor 4: 15:
”Vi som är kvar här i livet då Herren kommer skall inte gå före de avlidna. Ty när Herren själv stiger ned från himlen och hans befallning ljuder genom ärkeängelns röst och Guds basun, då skall de som är döda i Kristus uppstå först, och därefter ska vi som är kvar i livet föras bort bland molnen tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och sedan ska vi alltid vara med honom”.

Paulus har fått kunskapen om sin uppgift från tidens begynnelse i en omedelbar uppenbarelse av ”Guds Ord”, dvs från Jesus i en av sina syner. Vidare ska de levande kristna och de döda kristna samexistera i nyskapade könlösa himmelska kroppar.

I Fil 3:20 beskriver han platsen och tillvägagångssättet på denna yttersta dag:
”Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som ska rädda oss, herren Jesus Kristus. Han ska förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig”.

Detta mysterium handlar om att vi inte alla ska dö men att vi ska förvandlas på ett ögonblick. De döda ska återuppstå och samtidigt ska vi förvandlas:

”Detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet (1 Kor 15: 51). Vi ska alla ingå i bland Guds barn (Rom 8:21).

Dessa spekulationer av Paulus är långt ifrån judisk tro och från de kristna judar som följt profeten Jesus i Jerusalem. Paulus har skapat en egen eskatologi som möjligen har med Daniels bok, Johannesevangeliet och Uppenbarelseboken att göra men inte mer.

En annan tydlig indikation på att Paulus inte var betrodd av andra är att hans ord i Rom 9: 1, ”Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte!”. Ingen annan profet i Gamla Testamentet skulle säga så om sig själv. Att Paulus måste hävda sig på detta sätt tyder på att han inte är särskilt trovärdig.

Jesus existerade från tidens början och är den varigenom allt existerar skriver Paulus i 1 Kor 8: 6, i Kol 1: 15-17 (”Han finns före allting och allt hålls samman i honom”) och i Heb 1:2 (”liksom han [Gud] också har skapat världen genom honom”).

Den första människan Adam kom från jord medan den andra människan, Jesus, kom från himlen. ”Och liksom vi blev en avbild av den jordiska, ska vi också bli en avbild av den himmelska” (1 Kor 15: 49).

I Johannes Döparens och Jesus predikningar om det kommande himmelriket finns inte dessa förandligade spekulationer, utan de talar, precis som sina gammaltestamentliga föregångare, om jordisk rättvisa, och om fred på jorden. Tecknet på att någon aspirerade på att vara Messias, som Jesus ibland, var just att uppfylla dessa villkor från GT.

Paulus var jäktad i sin tro på Jesus återkomst. ”Tiden krymper” skriver han i 1 Kor 7:29 och fortsätter:

”Ty den värld som nu är går mot sitt slut och jag helst att ni slipper bekymra er”.

Han syftar på den sexuella driften och uppmanar de kristna att leva som honom, i celibat. Jesus ska ju ändå återkomma och det är lättare att leva i hans anda om man inte gifter sig även om det är accepterat, dock som ett sämre alternativ (”den som inte gifter sig handlar bättre” (ibid, 38).

Att leva i celibat är att leva i två världar, den jordiska och den (kommande) himmelska då Jesus återvänder. Paulus vill att de kristna ska leva som om detta redan skett i och med korsfästelsen. Gudsriket är på jorden redan.

Istället för jordisk rättvisa för Israels 12 stammar och fred för alla jordens folk så lanserar Paulus ett nytt teologiskt begrepp som ersätter den jordiska profetia och underkastelse inför Gud som en blivande Messias kan försöka uppnå och tala om: Att ”vara i Kristus”.

Detta är Paulus egen innovation eftersom det inte nämns vare sig i Gamla eller Nya Testamentet av någon annan än han själv, och det fler än 50 gånger.

Enligt Paulus finns det två Jesus, en kroppslig och en andlig, och de kristna kan också ses som bestående av dessa delar. I 2 Kor 5: 16 skriver han:

”Därför bedömer jag inte längre någon på människors vis, Och om jag också har uppfattas Kristus på det sätter så jag jag det inte längre. Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit”.

Därför har Paulus valt att inte berätta något om den levande mannen Jesus från Nasaret, hans uppväxt, familj och vad han gjorde. Det enda han vill veta är den korsfäste Jesus (1 Kor 2: 2), inget annat. Paulus eget evangelium, som han själv skrev stolt om, är att predika om mysteriet med den korsfäste Guds Son, den första medlemmen i en ny Kosmisk Familj.

Gudsgestalten Kristus existerade enligt Paulus före tidens begynnelse medan hans inkarnation i människan och juden Jesus inträffade år 0 i Betlehem:

”Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors” (Fil 2: 6-8).

Det var denne ofödde men evige Kristus som ledde Moses ut ur Egypten (1 Kor 10: 4, 2 Mos) skriver Paulus och länkar Jesus till Moses.

Därför är de uppenbarelser som Paulus fått från den himmelske Jesus viktigare än vad de personer sett och hört under Jesus predikningar i Judéen år 25-30.

De skrifter i NT som Paulus inte skrev, Jakobs, Judas och Petrus brev, de apokryfiska skrifterna, Didache, Q-källan och de apostoliska fäderna är inte alltid kongruenta med Paulus brev och den eskatologi hans lärjungar förmedlar. Vi kan lämna Dödahavsrullarna därhän vars relation till den gryende kristendomen är omtvistad efter den bångstyrige Robert Eisenmans framfart.

Dessa underställda skrifter i kyrkohistorien talar om vad Jesus predikade, inte om honom själv i första hand.

I Jakobs brev om sin bror nämns varken korsfästelen, uppståndelsen eller att Jesus skulle vara Guds son. Däremot att goda gärningar och Torah skulle visa vägen:

”Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste. Den som hör ordet men inte gör vad det säger, han liknar en man som i en spegel betraktar sitt eget ansikte” (Jak 1: 22-23).

Där skiljer han sig från Paulus syn på tron allena som det väsentligaste.

”Mina bröder, vad hjälper det om någon någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom?” fortsätter han vid Jak 2: 14.

Jakobs fokus i sitt brev var på rättvisa på jorden och han deltog i upproriska aktivititeter mot romarnas välde fram till sin död 62, vilka senare ledde till Roms slutliga krossande av Jerusalem år 70.

Detta gör honom än mer olik Paulus som var romersk medborgare, fick tala inför romersk rätt och vinnlade sig om goda relationer med romerska herrar såsom ståthållaren Herodes utvidgade familj (och eventuellt av Paulus släkt, se Rom 16: 11 där han hälsar till sin ”stamfrände Herodion”, Herodes Agrippa II).

Paulus uppmanar i Rom 13: 2 att de som motsätter sig överheten, i hans tid Rom, gör motstånd mot Guds ordning. Att Paulus kunde resa i Mindre Asien under brinnande krig med Rom tyder på bra kontakter med Rom.

Möjligen ville de mäktiga att Paulus skulle engagera sig i Jesusrörelsen så att han kunde rapportera även om han själv ansåg sig ha ärligt uppsåt. Att omtolka Messias från den judiska traditionen om en jordisk kung av Israel till en andlig herre över ett framtida himlarike passade Rom bra.

Den sociala revolutionären Jakobs rättvisepatos hade varit betydligt svårare att hantera:

”Ni som är rika; gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er. Er rikedom förmultnar, era kläder äts upp av mal, ert guld och silver rostar och rosten skall vittna mot er och förtära er kropp som eld. Ni har samlat skatter i dessa sista dagar. Lönen till arbetarna som bärgade skörden på era ägo har ni undanhållit. Den skriar till himlen och skördefolkets rop har nått Herren Seabots öron” (Jak 5:1-5).

I Karl Löwiths Meaning in history och Jayne Svenungssons Den gudomliga historien bekräftas Jesus broder Jakobs budskap som både andligt och jordiskt med betoning på det senare.

Dopet som sakrament skapades av Paulus eftersom ingen av evangelisterna döptes i Jesu namn. Johannes Döparen anordnade dop i floden Jordan men det var för att få syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop (Mark 1:4).

Det är först med Apostlagärningarna som skrevs runt år 100, dvs när alla ursprungliga Jesusanhängare dött, som dopet i Jesu namn antar den form kyrkan förvaltat den (Ap 2:38).

James Tabor kommenterar att Apostlagärningarnas författare (Lukas?) skriver inte historia utan teologi, paulinsk teologi dessutom. Avslöjande om hur litet det kristna dopet var spritt framgår av Ap 18: 24-25 där en kristna förkunnare, Apollos, vid år 54 inte kände till det. I nästa vers omtalas igen skillnaden mellan Johannesdopet och det nya Jesusdopet.

I 1 Kor 1:10-18 framgår motsättningar kring dopet där några säger sig höra till Paulus sida, andra till just Apollos. Att tillstå någon relevans för de kristna som inte följer Paulus dop ”i Kristus” utan håller fast vid Johannes Döparens variant (det dop Jesus själv genomgick, dock tveksamt pga sina (obefintliga)synder) är inget Apostlagärningarna vill visa upp.

Paulus fastslår det nya dopet i Gal 3:26-27, 1 Kor 12: 13 och Rom 6: 3-4 i ”en enda kropp” in ”i hans död”. Alla människor lämnar med dopet sina jordiska gestalter med dess band av kön, social status och etnicitet och uppgår i en himmelsk kropp genom Jesus Heliga Ande.

Nattvarden är också något som var främmande för judar samtida med Jesus. De skulle ha uppfattat denna måltid som teofagi, något som existerade inom grekisk religion och mytologi vid denna tid (Mithras och Dionysos kulter, och kärleksakt mellan Osiris och Isis).

När Paulus beskriver nattvarden som just att äta Jesu kropp och dricka hans blod i 1 Kor 11:23-25 upprepas det inte av Markus i 14:22-24. Så hur kommer det sig att nattvarden enligt Paulus var den rätta? Jo han hade fått denna kunskap om den sista måltiden, liksom att han var utvald för ett eget evangelium, från sin uppenbarelse av Jesus.

Den enda källan för nattvarden som manifestation av Jesu kropp och blod är Paulus. De tre synoptiska evangelisterna repterar vad han sagt. Johannes säger inget om en måltid i den stilen och inte heller Didacheskriften som var en katekes för att introducera nykristna i nya seder och bruk.

Judar var strikt förbjudna att förtära blod och kött som inte hade torkats ordentligt. Jesu bror Jakob höll hårt på de judiska renhetsreglerna och tillät inte kristna ickejudar att frångå dessa regler, något Paulus gjorde.

Hyam Maccobys The Mythmaker: Paul and the Invention of Christianity (1986) har mer analyser av Pauls skapelse, världsreligionen kristendomen.

Rabbinen Michael Skobac vid den kanadensiska avdelningen av Jews for Judaism

JUDISKA INVÄNDNINGAR

Nedan ges några korta punkter där judar är oense med kristna om tolkningar av GT men jag gör ingen djupare analys av alla tveksamma bibelställen.

Via länkar finns långa men underhållande redogörelser av framför allt rabbinen Michael Skobac.

Jesus var en av flera judiska profeter före och efter hans födelse. En del uppfattades och sade själva att de var Messias, men ingen av dem, inklusive Jesus, uppfyllde de kriterier som Messias måste ha enligt judendomen.

Jesus sa att han skulle återkomma vilket han inte gjorde och vilket inte är något som Messias ska göra enligt Gamla Testamentet.

Det är dessutom inte klarlagt om Jesus verkligen sa att han var Messias. Det hebreiska ordet kan också betyda människa eller människoson eller född av människa (Heb 2:6, Upp 1:13, 14.14)

Varför Jesus inte kan vara Messias är för att han inte hade bringat fred på jorden och enat alla judar i ett nytt rike som hela världen skulle lyda, vilket judiska skrifter hade satt upp som krav. Något nytt förbund skulle dessutom inte skapas efter Moses med det judiska folket så det fick Paulus och hans efterföljare uppfinna i och med den sista måltiden, dvs nattvarden.

Treenigheten är inget som Gamla Testamentet omtalar utan kan vara en hellenistisk inspiration från Grekland och Rom där flera gudomar kan ingå tillsammans i en enhet. Det hebreiska ordet för enhet kan inte innehålla flera delar säger Toiva Singer.

Kyrkomötet i Nicae 325 är ett tydligt tecken på logisk och intellektuell förvirring då det slutar med att fastslå att trenigheten är ett mysterium. Dessutom är Treenigheten en form av avgudadyrkan enligt Moses och Tio Guds Bud.

Kyrkofadern Tertullius lösning med treenigheten kom väl sent, på 200-talet, för att kunna tas på allvar som något existerande 250 år tidigare i kristologiska resonemang. Teologen Bart Ehrman går igenom treenighetens problem och lösning.

De gammaltestamentliga förutsägelser som åberopas av apostlarna och Paulus är inte heller korrekta enligt rabbinerna Singer, Skopac och Cohen som vilar tungt på 2000 års judisk Bibelläsning.

Några exempel:
Maria sägs vara oskuld (Matt 1:22-23) vilket är ett annat begrepp än den jungfru/ung kvinna som omtalas i GT i Jes 7:14 om en kommande profet som ska födas av henne, dvs den kommande profeten ska inte behöva födas av oskuld.

Messias skulle gifta sig och ha barn, och det Tredje Templet skulle återuppbyggas under hans tid enligt Hesekiel.

Jesus kan inte vara Guds Lamm enligt beskrivningar i 2 Mos och ingen människa kan dö för andras synder, se Hesekiel

Ingenstans i GT finns tanken att ett offer ska leda till förlåtelse, se 3 Mos utan bara ånger, förändra sitt liv och att göra gott kan gottgöra dåliga gärningar

Vidare är en självklar judisk invändning varför NT skrevs på grekiska om budskapet i första hand är till hebreisktalande judar.

Vidare, Gud är inte en människa (Hos 11:9) utan den kommande Messias ska frukta honom skriver Jesaja vid vers 11 och kan därför inte vara Gud eller del av Gud eller hans son.

Vid Hes 37 säger Gud att han ska skicka kung Davids tjänare, en Messias som inte är samma sak som Gud, del av Gud eller Guds son.

I GT säger att vid Messians ankomst ska alla judar lyda Torah och de ska bli andliga ledare för en fredlig värld. I NT blir Jesus den som ska sona allas synder genom sin korsfästelse och uppståndelse.

Människorna har varit syndiga sedan Edens lustgård enligt NT vilket inte är något GT förespråkar (1 Mos 4: 7, 1 Kung 14:8) utan där ges många exempel på goda och dåliga människor. De dåliga har en chans att förändra sig.

I Apostlagärningarna finns felaktiga hänvisningar till GT , vilka kristna skyller på den grekiska översättningen av GT.

Även Jesus bror Jakob begår fel då han uppfinner verser som ska finnas i GT men inte gör det (Jak 4:5).

Jesus ska nämnas kritiskt i den judiska muntligt traderade lagskriften Talmud varför 24 kartonger med Talmudvolymer brändes i Paris 1242 och alla Talmudskrifter 1553 i Italien i medeltida judeförföljelser.

Men de ställen i Talmud där Jesus nämns handlar om en annan Jesus och en person kallad Yeshu, ett smeknamn för Jeshua. Denne person skulle bedriva häxkonster och förleda det israeliska folket för att till sist korsfästas på kvällen under den judiska påsken, vilket motsägs av de te synoptiska evangelisterna.

Rabbinen Michael Skobac går igenom 365 felaktiga hänvisningar i NT till GT. Se även hans bibelkritiska guide.

Messias – Wikipedia

SLUTORD

Det finns några påståenden som inte kan förnekas eller förbigås:

1. Paulus träffade aldrig Jesus.
2. Paulus kom ut som vinnare i inomkristna stridigheterna efter Jesu död.
3. Paulus led av någon form av mental sjukdom
4. När Jesus inte uppfyllde de krav som den judiska traditionen hade på Messias (världsfred, Israels enande under en levande Messias, judiskledd global Gudstro osv) omtolkades hans död av Paulus m fl till att betyda att Jesus dog för alla människors synder och återuppstod för att förkunna ett andligt rike snarare än ett jordiskt.
5. Paulus skrifter (egna och tillskrivna) kom till ett par decennier före evangelisternas och andra texter varför hans version av händelseförloppet påverkade de efterkommande skribenterna, dock inte Jakobs och Judas brev, det Andra Petrusbrevet och, möjligen, Johannesbreven och Matteus evangelium.

Jesus var en fantastisk profet som fått folk av alla slag att nå Gud. Det är tillräckligt.

Amen

KÄLLOR

Bibeln (2001, Cordia)
Robert Eisenman, James the brother of Jesus (2012, Grave)
Tobias Hägerland och Cecilia Wassén, Den okände Jesus: berättelsen om en profet som misslyckades (2016, Langenskiöld)
Mats Larsson, Paulus förvanskaren (2016, Fri Tanke, video Cecilia Wasséns recension)
Friedrich Nietzsche, Der Anti-Christ, 1895.
Alan Saxby, James, Brother of Jesus, and the Jerusalem Church (2013, dissertation, Sheffield university)

James Tabor, Paul and Jesus: How the Apostle transformed Christianity (2012, Simon & Schuster) Kortversioner: Huffington Post Menash Blog James Tabor blog
James Tabor, The Jesus dynasty (2006, Simon & Schuster, svensk över 2007)

Tovia Singer
https://outreachjudaism.org/debate/
https://outreachjudaism.org/category/questions/

Eli Cohen
https://www.youtube.com/watch?v=0XgGVzlXSgw
https://www.youtube.com/watch?v=BMHuUIYCA0o&t=10s
https://www.youtube.com/watch?v=jqBQ0ZeeuYA&t=300s
https://www.youtube.com/playlist?list=PL8wXjeCNG5rM9gYRSzUlBMZEemVPtJJ9g

Michael Skobac
https://jewsforjudaism.org/knowledge/videos/did-paul-invent-christianity
https://jewsforjudaism.org/knowledge/articles/was-is-jesus-the-messiah
https://jewsforjudaism.org/knowledge/videos/six-reasons-why-jews-don-t-believe-in-jesus
https://jewsforjudaism.org/knowledge/videos/critique-of-new-testament-הברית-החדשה
https://jewsforjudaism.org/knowledge/videos/the-virgin-birth-myth-58b81e4e-8c78-42f0-880c-72d1660ef701
https://jewsforjudaism.org/knowledge/videos/the-myth-of-jesus-resurrection
https://jewsforjudaism.org/knowledge/videos/is-jesus-in-the-talmud
https://jewsforjudaism.org/knowledge/videos/rabbi-cross-examines-christianity
https://jewsforjudaism.ca/was-jesus-a-high-priest-refuting-a-christian-claim-rabbi-michael-skobac-jews-for-judaism/
https://jewsforjudaism.ca/trinity-what-the-bible-really-teaches/
https://jewsforjudaism.ca/365-debunking-messianic-prophecies-rabbi-michael-skobac-malachi/
https://jewsforjudaism.ca/a-jewish-critique-of-the-new-testament-why-judaism-doesnt-accept-christian-scripture/
https://jewsforjudaism.ca/1-2-how-to-answer-a-christian-missionary-jewish-voice-messianic-jews-for-jesus-dr-michael-brown/
https://jewsforjudaism.ca/why-jesus-is-not-the-jewish-messiah-video1/
https://jewsforjudaism.ca/isaiah-53-1of-3-messiah-sin-how-not-to-misread-the-jewish-bible/
https://www.youtube.com/watch?v=vqszwm8CLgY
https://www.youtube.com/watch?v=ztOVFEA8yVY

Övriga källor
https://web.archive.org/web/20071012172947/http://jewishencyclopedia.com/view.jsp?artid=283&letter=S&search=Paul+of+Tarsus#978%23978
www.ehrmanblog.org/video-of-how-jesus-became-god-part-1-of-3/
https://www.youtube.com/watch?v=7qUakWAICDY
https://www.youtube.com/watch?v=Z-zdyRH5evI
https://fritanke.se/paulus-kristendomens-skapare/
http://svenskkyrkotidning.se/wpprod/wp-content/uploads/2018_5-artikel-byrskog.pdf

Invandringen berikar Sverige med sex och våld

ex på retrokonst

Ett illojalt kåseri

Vad som slog författaren och filmaren Susan Sontag när hon vistades ett halvår i Sverige 1969 var mesigheten. Hon hängde med de hippaste kulturmänniskorna i Stockholm, men de uppförde sig som bortkomna bondlurkar skrev hon i Letter from Sweden.  Absolut inte camp, ett stilbegrepp hon själv hade lanserat om ytlighetens mysticism och ironi á la Andy Warhol. 

Kanske är det så att svenskarnas livsdrifter har vattnats ut så pass i välfärden att vi knappt kan hantera livets grundvillkor, föröka oss och försvara oss. Sex och våld, erotik och aggression. Vad mer finns det egentligen?

En levande varelse har två alternativ i möte med en annan : Fuck it or fight it. Detta är varje naturprograms logik och även människans. En man lägrar kvinnor och attackerar rivaler. En svensk? Tja han fikar . . .

En grekisk filur skrev boken Utlänningar 1970 där han beskrev sina landsmän:

”Greken betäcker både kvinnor, barn, djur och hela naturen. Han tror att hans penis är en fjäder av stål, hans hemliga och heliga vapen, hans stolthet …”  

Theodor Kallifatides anade var den svenska spermaproduktionen hade runnit ut. Han blev en förespråkare för de sydeuropeiska männen, de som charmar de svenska kvinnorna med sina upptåg och sin svada, ett oavbrutet flirtande.  De kan inte låta bli att spela på attraktion, något svenska män lärt sig av med sedan århundraden i socknen och på gården.

Teve-serien Leende guldbruna ögon och filmen Tsatsiki, morsan och polisen bygger på denna yttre tillförsel av testosteron liksom svenskornas sexresor till Västafrika. Kallifatides kvinnliga motsvarighet är givetvis Alexandra Pascalidou som vill spela på sitt heta grekiska (?) temperament och mörka lockar med tveksam framgång. Mer aggression är erotik där.

Men inte bara svenska kvinnor behöver utländska män. En fruimport från Sydostasien, Ukraina och Sydamerika, garanterar det sex som saknas i folkhemmet. Även SDare går in för de hetare  brunare kvinnorna.

Etnologen Ben Teitelbaum har intervjuat manliga SD-väljare som valt bort svenskor. Han är expert på nordisk vikingarock, Ultima Thule m fl och har ett omfattande material om de paradoxala patrioterna. Se bara på Mattias Karlsson  och Amanda.  Liksom jag själv och min andra hustru från Indien för den delen . . .

Vad hindrar svenskarna från att slåss som män? Ja hela vår uppfostran och självbild. Träna sig stark går möjligen. Men vi har knappt ett nationellt försvar och själv var jag vapenvägrare liksom försvarsministern.

Utländska män tillför den aggressivitet vi saknar även om de har haft för stor framgång de senaste decennierna. Kallifatides slogs nog inte mer än jag, men de som kom senare har gjort det definitivt och i övermått, inte sällen med vapen och knivar. De skulle ha mött VM-mästaren boxaren Ingemar Johansson 1959.

Reproduktionen haltar betänkligt bland de vita svenskorna. Runt 1,5 barn/kvinna. Vårt högre snitt beror på de mer mörkhyades insatser i sänghalmen. Möjligen är svenska män och kvinnor begränsade av AAA:  Abort, Analsex, Asexualitet. 

Bland veganätande millennials och Gretor är det sista populärt. Att inte vilja få barn är att vara klimataktivistisk feminist, inte sällan med blått hår.   Än mer radikalt är att helt avstå från sex.

En reglerad inflyttning av exotiska utlänningar kan ses i ljuset av dessa överlevnadsstrategier. De förstår att ta vara på livets väsentligheter, sex och våld, två teman som bara finns på Youporn och Netflix i svennarnas hem.

Devisen fight it or fuck it gäller i hela världen utom för oss svenskar i det övre högre hörnet på värderingskartan. Dags att sjunka ned till vänster bland alla världens riktiga män och äkta kvinnor, båda könen med med aggression och erotik världen över. Några av dessa utlänningar har rest hit och skrivit om oss och de är sällan imponerade av det impotenta folkets erotik och aggression, tvärtom uppfattas vi som kyliga och mesiga, med liten skillnad mellan könen.

Men även vi är ursprungligen män och kvinnor, inte bara lattepappor och karriärkvinnor.  Låtom oss föröka oss och försvara oss !

 

Tre drömska texter

MANNEN SOM FÖRSÖKTE TÄLTA SIG TILL KÄRLEK

I.
Utan förbehåll eller eftertanke dök han upp i hennes by och liv. Hon var förtvivlad men kunde inte göra något. Han satte upp sitt tält intill hennes hjärta och väl där kunde hon inget göra.

Hon trodde att han skulle ledsna på hennes förmaningar och förbud, men han verkade tvärtom alltmer övertygad om sitt förhastade beslut ju argare och mer besviken hon visade sig.

Till sist resignerade hon. Hjärtat skyddades av en trång mörk mur med svårforcerade staket så hon kände sig säker.

II.
De träffades aldrig. Ingen av dem vågade ta första steget. Han var nöjd i sitt tält och hon hade honom under bevakning 24/7. Hon hade satt upp en avlyssningscentral intill hans tält där hon kunde manipulera hans beteende och tankeliv.

En dag fick hon för sig att se in i hans hjärna men avstod. Han var en konstig fyr som säkert inte hade roliga saker där inne trodde hon. Men hon blev nyfiken på den mannens hjärna av blotta tanken.

III.
Hans tält var rött och gult med orangefärgade drakar utanpå. Inuti fanns ett helt bibliotek med hennes favoritförfattare; Kafka, Wilde, Dostojevskij, Proust.

Han verkade bara läsa prosa men det stämde inte. Hans lyrikhylla fanns på den nedre bokhyllan dit hon inte kunde se. Där fanns Werner Aspenström, Stig Dagerman, Eric Fylkeson och andra svenska författare.

Hon föredrog de utländska eftersom hon ansåg sig inte vara helt svensk. Faktum var att hon var till hälften ryss och katalonier.

IV.
De brydde sig om varandra genom att tala varje morgon. De berättade om hur de sovit och vad deras plan för dagen var.

Han skulle alltid promenera men gjorde det aldrig. Hon skulle leta efter en katt och hittade ibland grannens men inte någon hon kunde kalla sin.

De förstod att de inte kunde fortsätta så här. Hans tält blev med tiden allt rörigare. Hon tog tillfället i akt att spraya det med diesel en natt och han vaknade inte mer.

V.
Hon levde därefter utanför byn i ett pensionat där hon etablerade en litterär salong, Salong Malla efter Malla Silfverstolpe i Uppsala 1805.

Varje söndag kom traktens herrskap dit för att se henne uppträda med nya alster och presentera sina artister.

Hennes hjärta hade blivit en teaterscen där golvet var lagt med dieseldoftande tältduk.

***

DEN TILLFREDSSTÄLLDA KVINNAN SOM MISSTOG ETT TÄLT FÖR EN MAN

I.
De satt tillsammans i tältet de hade tillverkat tillsammans. Hennes tidigare liv var nu till ända och de hade bara äventyr framför sig. Hon var tillfreds med hans lugn och trodde inte att de skulle försvinna ut i världen utan varandra. Allt var öppet.

II.
I tältet förstod hon att han var en man. Hon hade aldrig förstått tältandets idé men i hans tält uppstod den friktion som de enkelspåriga kallar förälskelse. Hon visste bättre.

De rev sina sandpapper mot varandra och betraktade sedan nöjt spektaklet som omgav dem; hästarna, getterna, cirkuskonsterna och den fräna doften av lamaspillning.

III.
En dag gick han ut i havet för att borsta tänderna. Hon såg honom på avstånd, som om han var en vandrare genom hennes trakt. En solitär. Aldrig mer skulle hon vara ensam.

IV.
De gick från stranden tillbaka till skogen där de hade slagit läger för natten. En eld blossade snart och de stekte halloumi med paprika. Ingen hade sett deras läger. Ingen förstod dem.

En gång skulle de bilda en människosort som reagerade intuitivt men de var för tidiga. Deras barn och barnbarn skulle hinna ikapp dem 2050.

V.
Ingenstans fanns oro, utan de hade ett bestämt avstånd till kaos och oklara entiteter. Han skulle sedermera dö före henne och hon ta över deras livsverk.

Men intill dess fanns deras i Guds händer. Inget skulle ta bort den skyddande handen han höll över dem.

***

HON SOM FLÖG SIN EGEN VÄG

I.
Han trodde henne inte när hon sa att hon kunde flyga. Hon visade sina vingar men han kunde inte föreställa sig henne i luften.

II.
Vad som helst kan hända tänkte hon och började springa mot stupet. Han såg henne försvinna nedför bergväggen, flaxande som en läderlapp över dalen.

III.
På kvällen samlade bybefolkningen sig till en manifestation för de kvinnor som valt vingarnas väg. Hon gick med de andra vingförsedda kvinnorna och unga flickor såg upp till dem med drömska ögon.

IV.
På natten gav hon sig till honom för första gången. Men hennes villkor att ha vingarna på gjorde akten besvärlig tills de fann råd från de gamla indianernas och hundarnas metodik. Kärleken finner alltid råd.

V.
Han följde henne vart än hon gick. När hon flög satt han på marken som en snigel. Hon avslutade alltid sina flygningar med att be honom ta av vingarna.

Visserligen kunde hon göra det själv men de satt så nära huden att hon hellre ville känna hans händer mot sin kropp igen, oavsett orsak.

De störtade gemensamt utför berget den sista dagen och deras kroppar virvlade genom molnen. Hon visade honom vägen och han följde, som en albatross.

En skriftställares dagbok: 31-05-2021

ÅTER I HEMTJÄNSTEN.  Jag är tillbaka i vårdsvängen som jag en gång var i Uppsala, men nu är jag i hemtjänsten i norra Halland.

Efter nästan ett års arbetslöshet gör jag mitt för att dra in en lön och hjälpa till i välfärden på landsbygden.  Här kör jag runt på slätterna för att hjälpa gamla med sina dagliga behov. Ett härligt jobb.

I juni 1976 kom jag tillbaka från USA där jag var utbytesstudent. En väninna arbetade som hemsamarit på Gottsunda servicehus i Uppsala så jag drog dit på någon rast. Efter en stund i fikarummet kom frågan upp om jag ville arbeta där också.

Jodå sa jag. Alternativet var att stå med skyffel vid en grävare i vårt familjeföretag Markentreprenör H. Sjunnesson AB liksom jag gjort varje sommar sedan 1971 med blåsor i händerna till en början. 

Efter hemtjänsten gick jag vidare till långvård vid Kunggärdets sjukhus (utsikt över kyrkogården!) och Akademiska sjukhuset där jag stannade som sjukvårdsbiträde och patientövervakare tom 1987, deltid, timvik och ibland heltid, mest på neurologi/neurokirurgen.

Jag funderade på att söka till läkarlinjen och gjorde ett halvhjärtat försök utan framgång. Hade jag legat i kunde jag ha kommit in eftersom jag hade ganska bra avgångsbetyg från Skrapan. Men istället slösade jag bort min begåvning på humaniora, skola och journalistik.

Eftersom jag var organiserad i Vpk och rätt aktiv så såg jag sjukhusjobbet som ett sätt att proletarisera mig. Detta var inget Vpk påbjöd till skillnad från Kaf/Skp/Kfml(r), utan något jag själv funderade på där på avdelningarna (var på alla utom kvinnoklinik och BB).

Jag skrev tom om detta i landstingets personaltidning 1983

Upptinget 1983

 

Så att ta hand om gamla och sjuka har jag erfarenhet av men det blev aldrig till något mer än försörjning när jag inte studerade eller reste.

Här i Halland hann jag inte ordna bostad utan tältar.

 

Opinionsbildningen verkar gå åt rätt håll, dvs högerut även om Löfven & co (inkl C) får 4/10 röster.  Jag tar en paus  och drar nytta av att jag anses för fin för fulmedier och för ful för finmedier. Dags att göra nytta för de äldre som slitit för vårt land, på riktigt.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

Dylan 80 år

Sara och Bob Dylan 1975 vid Niagarafallen under Rolling Thunder Revue turnén

Bob Dylan föddes idag för 80 år sedan  som Robert Zimmerman i Minnesota. Hans far Abram, jude från Ukraina,  sålde hushållsapparater, troligen många av Electrolux och Husqvarna.

Sonen for till college i Minneapolis 19 år gammal, ljög för studentkompisarna där  att han hade ett skivkontrakt i New York, liftade dit och ordnade ett kontrakt, efter att ha ljugit om att han hade en fattig uppväxt i sydstaterna. Resten är historia och kommer uppmärksammas världen över idag.

I podden Vi snackar Dylan kommenterar jag hans Abandoned love från 1975, ett viktigt år för den pånyttfödde Dylan och det år jag upptäckte honom.

Jag bodde då i en familj i norra Arkansas pch gick i  high school. Pappan Barry hade äldre Dylanskivor och en yrkesmusiker från Chicago berättade om Dylans studiosessioner. När jag kom tillbaka till Uppsala hörde jag Before the flood och blev tagen av hans raspiga folkrock. Resten är min historia.

Mer om Dylan på min blogg.

 

Inga goda råd om hotad demokrati

Den hotade demokratin : så kan den räddas i populismens tid - Olle Wästberg - danskt band (9789189323100) | Adlibris Bokhandel

Om en ärkeliberal som den flitige Olle Wästberg tar sig an att rädda demokratin från (höger) populismen finns förhoppningar om att något angeläget och aktuellt skulle komma ur en bok som hans nyutgivna Den hotade demokratin. Så kan den räddas i populismens tid (Ekerlids 2021).  Men icke.

Jag hade själv valt boken inför ett kommande föredrag för en SD avdelning och trodde att de skulle lära sig något nytt, och kanske jag. Istället fick jag läsa sedvanligt gnäll om SD och ett präktigt konstitutionellt självmål, så vi börjar med det, det sista kapitlet ”Trösklar mot en autokratisering av Sverige”.

Där redogör Wästberg för den fatala oskyddade demokratin som efter 1974 års grundlagsreform kan ändras  på 14 månader. Varför detta är ett självmål är två:

  1. 1974 års författningsreform stöddes av alla riksdagspartier trots att den innebar maktkoncentration genom att riksdagen, dvs folkmajoriteten, och regeringen, skulle med två riksdagsbeslut med val emellan kunna köra över vilka rättigheter som helst. Denna konstitution, som vi fortfarande har, delar inte makten såsom antiken (perserriket, Sparta, Roms republik) och senare maktdelningssträvanden (Montesquieu, USA 1776)  förordat. Folkpartiets ledning, som Olle Wästberg ingått i sedan 1960-talet, har väl aldrig klagat på detta utan det var Medborgarrättsrörelsen på 1970-talet som fick väcka det partiet.
  2. 2010 beslöt riksdagen efter ett beslut på våren och ett på hösten att Sveriges grundlag skulle befästa ett mångkulturellt land, dvs exakt det som  Olle Wästberg varnar för nu, röstade Fp för, två gånger. Ingen var emot utom SD och ingen debatt fördes konstaterade SVT.

Ett av Wästbergs käpphästar är att bromsa det demokratiska inflytandet som fått löpa fritt sedan 1974, särskilt i kommunerna vilket Inga-Britt Ahlenius konstaterade nyligen. Hon har dessutom kritiserat 1974 års grundlagsreform utifrån samma utgångspunkter som Krister Thelin.

Han listade några förslag i Svensk Tidskrift 2011, i en recension av den Moderata riksdagsledamoten AM Pålssons bok Knapptryckarkompaniet,  som Wästberg också har och som handlar om

”olika reformförslag för att stärka de enskilda ledamöternas inflytande, åstadkomma en starkare konstitutionell maktdelning och förskjuta makten från partieliterna till väljarna. Förslagen, bl a om tvåkammarsystem och medborgarinitiativ genom folkomröstningar, är ett smörgåsbord från det komparativa materialet och i enskildheter utan invändningar. Och majoritetsval i enmansvalkretsar skulle onekligen stärka banden mellan vald och väljare. ”

Till saken hör att inget av detta är något som sk högerpopulister skulle invända, tvärtom. En författningsdomstol skulle få stöd av samtliga partier L/M/KD/SD och utanför riksdagen MED, medan S skulle spjärna emot och kanske deras lydpartier V/MP/C.  S har byggt hela sin maktbas sedan 1974 just på att kunna trumfa igenom förslag i riksdagen utan att ta hänsyn till det svaga Lagrådet, nu senaste i migrationspolitiken.

Wästbergs förslag för att stärka demokratin är visserligen goda men alldeles för begränsade.  Svenskans politiska chefredaktör Tove Lifvendahl ägnade dock gårdagens söndagsledare till hans bok, vilket nog var för snällt. Om man säger sig vilja ”rädda den hotade demokratin” i en boktitel bör mer resoluta förslag komma fram än hans tankar om skilda valdagar och personval (som Chris Forsne talat om i Swebbtv). Mer eld måste till. Patrik Engellau ser den framväxande politikerklassen som lever av skattemedel och partibidrag som ett hot mot demokratin.

Olle Wästberg nämner i en debattinlägg i DN idag  17 maj 2021 att ”när partierna nu ska fastställa vilka som ska stå på valsedlarna och alltså kunna bli valda som väljarnas representanter är det angeläget att de försöker skapa en bättre väljarrepresentativitet”. Gott så.

Men problemet är att de folkvalda i hans upplägg ändå inte skulle representera vad folk tycker utanför hans storstadsliberala ankdamm. Jag har varit med på Folkpartiets möten 2007-13 på Kungholmen och Bromma och besökt Landsmötet i Karlstad 2011. Folkpartiet var de besserwissrar jag trodde, nedlåtande mot vanligt folk.  Snorkig medelklass.

Precis som Ivar Arpi konstaterade 2014 finns det ett gap mellan vad elitpolitiker (oavsett parti,  tom SDs ledning är mer liberal än deras väljare skulle jag tro,) anser och vad väljarna anser.

De utbredda konservativa värderingar som nästan aldrig fått komma till tals offentligt har inte representerats, om man undantar NyD och SD, som varken var och är särskilt teoretiskt grundade i konservatism eller sågs och ses som pariapartier.

Oavsett parti så har partiledningar alltid legat till vänster om sina medlemmar och väljare. I familjepolitiken har Alva Myrdals ”storbarnkammare”, senare förskola, varit idealet trots att föräldrar velat annorlunda:

7 av 10 mödrar vill kunna stanna hemma längre
8 av 10 vill ha ett nationellt vårdnadsbidrag
7 av 10 vill kunna besluta själva om delad föräldraledighet

Vidare så uppgav nästan 60 % av tillfrågade i Demoskop i maj 2015 att de sympatiserar med SD om minskad invandring och tiggeriförbud, abort, homoadoption m fl. sakfrågor (se Ivar Arpis inlägg 2014).

Wästberg har som demokratiräddare  två problem: Dels att respektera de väljare som valt sina företrädare i fria och hemliga val, dels att respektera deras åsikter.

Han har stora problem med Donald Trump, Boris Johnson/Brexit, Jimmie Åkesson,  Ungerns Viktor Orban och den polska premiärministern Mateusz Morawiecki, liksom Turkiets Erdogan och Rysslands Putin. Och Österrikes ledning, Marine le Pen, Dansk Folkeparti osv. Alla har förlett folket genom propaganda.

Problemet blir då att förstå hur illa folket röstar pga sin dumhet. Och att kalla väljare för dumma är inget elitliberalen Olle Wästberg gör. Han passar sig men hans elitism skiner igenom. Bokens behållning är inte hans analys eller praktiska förslag utan hans politiska biografi.

Faktiskt så kan man läsa hans bok som en personlig rapsodisk resa genom det moderna Sverige under 1900-talet. Hans skvaller är träffande och underhållande. Dock håller sig han ifrån att berätta om fd partikollegan Per Gahrtons kåthet, men har tydligen skrivit ett par anekdoter som Sveriges Radios Kalle Lind och Jonatan Unge snappat upp. 9.10 min in.

Per Gahrton och Olle Wästberg är ute och går på en strand, 1960-tal. De diskuterar om  FPUs inriktning, kultur- eller socialliberal.

En kvinna går förbi varpå Gahrton vänder sig om och säger, ”Knulla?”

Wästberg noterar men fortsätter samtalet om FPU och mönstret med Gahrtons libido upprepar sig vid varje kvinnomöte.

Wästberg medger att de etablerade partierna drivs av elitpolitiker.

”Om de traditionella partierna ska kunna bemöta den växande kraften i den populistiska rörelsen måste de genomgå en kulturrevolution” skriver han. Men inget av vad han föreslagit når tillnärmelsevis upp till någon sådana omvälvning.

Låt mig lägga till tre förslag:

  1. Beslutande folkomröstningar, lokala och nationella
  2. Val av lokala polischefer
  3. Införa en första kammare i riksdagen

Medborgerlig Samling har ännu mer

https://www.medborgerligsamling.se/app/uploads/2020/01/Demokratipolitiskt-program.pdf

 

Det bidde en vante, Wästberg. Synd för att du har både bildning och insikter om att läget för demokratin i Sverige är allvarligt, men SD är inte problemet utan de partier som inte respekterat dess väljare och deras gelikar i andra partier. Några lästips som kan vidga dina vyer:

Konstituerande makt från franska revolutionen till Kapitoliumkravallerna

Liberalismens kritiker – artikelserie och samtal

Ny höger i USA

Haveriet Sverige – särskilt Claes Ryns inlägg

Fem böcker om högerpopulism – del 1 och  del 2

Håll till godo!

 

Moralstatens rötter – inlägg från 2003

Återpublicerar en text från det fria bloggarkivet Sourze från 2003.

Moralstatens rötter

Från stelbent maoism till regeringsunderlag.

Den moraliska statens uppgång och fall

Från 70-talets radikala aktionsgrupper till 90-talets regeringskansli löper en kärv kampvilja för folklig kultur, bestämd uppfostran, moral och sunt bondförnuft. Ofarliga som plakatbärare, livsfarliga i regeringsställning tillrättavisar forna vänsteraktivisterna medborgarna med indragna bidrag och moralism. I frågor om sexualitet, drogbekämpning och arbetsliv syns deras auktoritära synsätt tydligt och börjar tom ifrågasättas, men först en samtidshistoria och tillbakablick.


Lenin poppis på 70-talet

Dagens socialdemokratiska ministrar och deras rådgivare i synnerhet har formats av den, ofta maoistiska men alltid leninistiska, nyvänster som ville vara det stora partiets bättre samvete. Kfml/Skp tröttnade aldrig på att tala om hur såväl SAP och Vpk sålt ut sig till liberala krafter och mesat till sig. Själva stod de för naturlig sexualitet, kollektiv gemenskap, solidaritet med fattiga och så vidare.

Många sossar influerades av deras entusiasm i hyresgäströrelser, fack, anti-porraktioner, Riksförbundet narkotikafritt samhälle, Folket i Bild/Kulturfront och andra rättrådiga korrekta organisationer på 70-talet.

Ganska snart försvann Skp som rörelse varför har ingen utrett klart, men de mest aktiva anhängarna flyttade snabbt in i SAP och välkomnades för sin visserligen ungdomligt naiva men samtidig avundsvärda strid för förnuft, arbete och moral.

Samma fyrkantiga ledarstil och bakåtsträvande ideologi som tidigare, samma motsättning mellan å ena sidan individualism och frihet, å andra sidan byråkrati och traditionalism. Dessa moraliska värden fanns redan i en auktoritär arbetarrörelsetradition där svenskhet och framstegsoptimism blandades i en mörk mylla. I socialpolitiken trivdes de hårda grabbarna med batongmoderaterna.

Hassela- kollektivets Widar Andersson är bästa exemplet, numera riksdagsmans, regeringens så kallade rådgivare i drogfrågor och tidigt uppburen inom Skp-sfären.

Post-fordism

En djupare analys av orsakerna till denna moralism går utanför detta inlägg. Men klart är att industrins omvandling under de senaste decennierna till japaniserad ”just-in-time”, ”lean production” kräver andra mentala kvalifikationer. En ny produktionsstruktur växer fram, den utspridda fabriken. Det nya produktionssättet kallas ofta post-fordism.

Ett exempel är när datorer ersätter den tidigare fordismens löpande band. Datorer effektiviserar särskilt i processindustrin manuellt arbete. Arbetare frigörs från den auktoritära vänsterns kollektiva lösningar se Michael Allwins Det individualiserade arbetet 1997.

Den auktoritära nyleninistiska 70-talsvänsterns ideologi, liksom fordism och taylorism byggde på enkel massproduktion, utan särskilt stora intellektuella insatser, för enkel masskonsumtion, inte heller den särskilt djuplodande. Idag är företagare och förvaltning beroende av de anställdas subjektivitet och gör allt för att fånga, normalisera och uttrycka den. Alla måste uttrycka sig, tala, kommunicera, samverka och så vidare i en ständigt formbar lojal subjektivitet.

Om fordismen integrerade konsumtionen i kapitalets reproduktionscykel, så integrerar post-fordismen kommunikationen. Den politiska frågan blir vems styr kommunikation, och utifrån vilka värden? Jag hävdar att de forna radikalerna från 70-talet, som ofta även dominerar media, trycker ned alternativa verklighetsbeskrivningar. Istället för att öppna debatten har de fullföljt ett auktoritärt arv från tidigare generationer inom arbetarrörelsen. Men inom tre områden råder sedan en tid förvirring; sexdebatten, drogbekämpningen, arbetslivet. De politiskt korrekta kanslirävarna håller inte koll. Som tur är.


Tre öppnare debatter

Sexet först. Förra sommaren skrev jag en artikel om några kvinnoforskare i USA som var för pornografi och prostitution under vissa villkor. I den tog jag upp deras intervjuer med hundratals sexarbetare i porrbranschen, på gatan och i de prostituerades egna organisationer. De största problemen var inte våldsamma sexistiska män menade de, utan polisens och myndigheternas ständiga kontroll.

Värst var samhällets, och inte minst andra kvinnors, nedsättande syn på yrket. Elva refuseringar bland annat av Expressen. Men ett halvår senare ändrade Expressens kultursida sig och Petra Östergren, Nina Lekander och Channa Bankier fick in några sköna publicistiska motjuck. Arbetaren hängde seden på i våras och till sist blev även riksfeministerna i tidskriften Bang tvungna att agera, om än motvilligt. Regeringen fortsatte dock med vårens meningslösa men moraliska kriminalisering av könshandel i sin Operation Kvinnofrid utan att höra de prostituerade, deras egna organisationer eller forskare med andra åsikter.

Drogerna sedan. Narkotikabekämpningens ineffektivitet hade svenska forskare skrivit om länge i tysthet. Stack de fram hakan för mycket fick de veta av konstapel Gormander, känd från Skp-tiden, att de var piss-liberaler. Allt diskussion om den svenska drogpolitiken handlade om två alternativ -fullständig mobilisering för målet ett narkotikafritt samhälle eller en total kapitulation för liberaliseringsvågen i Europa. Ett krig mot narkotikan proklamerades där alla medel var tillåtna, och offren höll käft för de var döda i vätan på metadon. Sanningen, krigets andra offer, höll medier och etablissemang tyst om.

Men så lessnade Henrik Tham, Jerzy Sarnecki med flera erkända forskare och skrev under en hovsam öppning till en dialog om narkotikabekämpningen i ett omstritt brev till FN i sommar.

Visserligen gick socialminister Wallström upp i falsett och anklagade dem för drogliberalism i DN 21/6, men alla som kunde läsa brevet först publicerat idag i DN 29/6 ! visste att det inte stod en rad om legala droger där. Bara att en öppen dialog om droganvändning byggd på fakta bör uppmuntras.

Socialministern och medierna visade en pinsam oförmåga att gå bortom förenkling av narkotikafrågan i ett antingen/eller-tänkande som kan visa sig ge motsatt effekt. Antingen/eller-tänkande kan ha bidragit till legaliseringstankens frammarsch på kontinenten.

När alltfler människor nu upplever att den förda politiken misslyckats – samtidigt som de har bringats tro att det enda alternativet till en är legalisering – återstår bara att vara för legalisering”, skriver Ted Goldberg, professor i kriminologi och undertecknare. Goldberg är inte för en legalisering och redovisar sitt alternativ i boken Narkotikan avmystifierad 1993.

Kriget i medierna kulminerade under George Soros besök vid det svenska fredsforskningsinstitutet SIPRI. RNS fick då fredsforskarna med SIPRIs prydlige Daniel Tarchys i spetsen att framstå som en langare i politiskt korrekta Rapport. FN-uppropet stöddes av organisationen Lindesmith Center bakom vilken Soros finns, men hade ingenting med Soros föredrag om Östeuropas ekonomi att göra vilket alla visste men man hängde på i krigsrapporteringen ändå.

Ett annat exempel. Ett inslag i TV-programmet Sefyr SVT i våras har blivit anmälda av Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle RNS till Granskningsnämnden. Anledningen var enligt RNS att Sefyr hade varit för partiska i ett inslag om droger. De hade i inslaget talat om droger på ett allt för liberalt sätt. Sefyr-redaktionen hade ställt öppna frågor till svenska forskare, bland andra Henrik Tham, och det danska regeringsrådets läkare.

Stämmer det att mer straff leder till färre narkomaner? Stämmer det att informationskampanjer lyckas bland ungdomar? Framkallar cannabis hjärnskador? Blir alla som prövar knark automatiskt missbrukare? Svaren var sakliga och kunde bemötts i en öppen debatt istället för anmälas för granskning.

Det är typiskt för Wallströms självgoda världsförbättrargeneration att de reagerar tjurigt och säger att alla som ifrågasätter deras goda uppsåt är dumma och elaka.

Den tredje öppningen är nog den viktigaste men samtidigt mest svårbearbetade för dessa de mest ordentliga av alla svenskar – lönearbete som livsmål och plikt, som grund för inkomst och som alla partiers självklara valfläsk: att ordna full sysselsättning. Men både höger och vänster miste på krisen. De tror det är en konjunkturkris när det är en strukturkris. Jobben kommer aldrig tillbaka den gamla vägen.

Rikedomen växer och jobben försvinner. Frågan är hur vi ska fördela pengar och arbete är politisk, men socialdemokratin orkar inte se möjligheterna i en radikal arbetstidsförkortning, medborgarlön och ett annat sätt att arbeta.

Göran Rosenberg, Anders Ehnmark och Anna Christensen har nyligen diskuterat medborgarlön utan att helt avföras av problemformuleringspetimäterna i regeringskansliet, som de gjort i decennier med Gunnar Adler-Karlsson. Även Olle Sahlström på LO-idédebatt kunde tänka sig en framtid utan lönearbete, uttryckte han visionärt nyss i Sommarrummet i P1 fredagen 26 juni.

Även välmenande humanism kan leda till oönskade resultat i verkligheten, som Foucaults analyser av fängelsevård och sexualitet visat. Men säger han:

”Min poäng är inte att allting är dåligt, men att allt är farligt, vilket inte är detsamma som dåligt. Om allting är farligt har vi alltid något att göra. Så min position leder inte till apati utan till en hyper – och pessimistisk aktivism”.

All aktivism är farlig, särskilt i svenska regeringar.