Alla inlägg av Jan Sjunnesson

Bloggar om svensk och internationell politik och kultur. Frihetlig och konträr.

Invandringskritikernas sociala och kulturella ställning

”Sverigedemokratin är tafflig, jag ser människor i foppatofflor framför mig, såna som gillar att grilla flintastek”, Ann Heberlein, intervjuad av Jens Liljestrand i Expressen, 1 sept 2021.

Denna text behandlar de personer och de politiska rörelser som levererat kritik av invandringen till Sverige sedan 1980-talet.

Den bärande tesen är att de folkliga kritikernas låga sociala ursprung har dragit ned tilltron till deras budskap och lett till omfattande förakt. De kvalificerade kritiker som har och har haft positioner inom kultur, medier och akademi har varit få och isolerade. Sammantaget har de svaga sociala och kulturella banden till etablissemanget varit avgörande för om deras argument ska bemötas sakligt eller ej.

SVERIGEDEMOKRATERNAS BRÖTIGA BÖRJAN

Att jämföra hur S och SD behandlades när deras rörelse och idéer var i sin linda är viktigt för att förstå varför den enda upptogs snabbt i etablissemanget, medan den andra hånades. En nyckel till förståelse är att analysera de personer som kritiskt debatterat den förda invandringspolitiken med eller utan koppling till SD.Medan socialdemokratin organiserades utifrån fackföreningsrörelsen i slutet av 1800-talet med stöd från det unga radikala avantgardet (Strindberg) och högreståndspersoner (Branting, som hade gått i småskola med blivande kungen Gustav V) har Sverigedemokraterna, och vissa av dem som fört fram kritik av invandringen, vandrat en helt betydligt besvärligare väg. Att ha nått 20 % i väljarkåren är därför en unik bragd som bör leda till omfattande forskning och debatt.Att Vitt Ariskt Motstånd, Bevara Sverige Svenskt och andra småpartier, däribland SD, fötts ur arbetarklassen är vida känt. Få medelklassungdomar ville förknippas med bomberjackor och stålhättade kängor.Dessa frustrerade arbetarkillar hade tidigt känt av de problem som invandringen skapat vilket hade förtigits i medierna. Anders Klarström, SD förste ordförande, har berättat om de första åren från 1988-93 med SD i sin bok. Det hat och hot som SD mötte bör snarast dokumenteras. Jag lämnar frågan om äkta rasism här men visst fanns och finns rasism inom de invandringskritiska leden, liksom i samhället i övrigt.Vad jag vill göra här är att lista några av de intellektuella och aktivister som utanför och i SD tagit upp liknande kritik.En tidig sådan kritiker som själv upplevt missförhållanden på och med flyktingförläggningar på 1980-talet var den moderata läkaren Eva Bergqvist. Hon stoppades inte av Carl Bildt, som tvärtom försvarade henne mot två SVT-reportrar 1990, däribland Lars Adaktusson.Till de tidiga kritikerna får man räkna Thomas Gür som i borgerliga sammanhang publicerat rapporter och debatterat sedan 1980-talet i pressen. Han ifrågasatte den ljusa bild som gärna uppmålades, från vänster till höger, över lycklig integration. Landsmannen Magnus Karaveli publicerade 1997 en bok om en god nationalism där invandring diskuteras mer realistiskt. Möjligen kan folkpartisten Ana Maria Narti räknas till de etablerade politiker som kunde se brister i integrationen, men hon var aldrig uttalad kritiker av invandringspolitiken.Dock är det långt från ledarsidor och borgerliga blad som de första analysera kommer underifrån. Den lilla stenciltidningen Blågula Frågor stod nog främst under 1990-talet under ledning av Jan Milld och Anders Sundholm, dit senare debattören och socialsekreteraren Birgitta Sparf sökte sig.

PASSIVISERANDE INTEGRATIONSPOLITIK

Faktum är att många i etablissemanget vågade diskutera den passiviserande integrationspolitiken som behandlade dessa, ofta kompetenta, utlänningar som barn. Liberalen och fd RFSU-ordföranden Hans Nestius satte ihop en antologi 1995 med Mauricio Rojas bl a. Inom S skulle Leif Blomman Blomberg hinna öppna upp några debatter innan leden slöts efter millenieskiftet av Mona Sahlins fraktion.1997 skedde ett medialt genombrott då Kajsa Ekholm Friedman, biträdande professor i socialantropologi i Lund, talade inför en publik, organiserad av den löst sammansatta gruppen Folkviljan och massinvandringen. Hon hade fått frågan om mångfald var ett bra sätt att organisera samhällen vilket hon besvarade negativt med exempel och erfarenheten från Afrika, Latinamerika och Polynesien.Underlaget blev till två inlägg i DN som väckte stort rabalder, inte minst inom de svenska socialantropologernas läger. Maken Jonathan Friedman, professor i socialantropologi i Lund även han, skrev ett satiriskt inlägg i Current Anthropology 1999 och gav sedermera ut en studie av svensk politisk korrekthet, PC Worlds, se länkar med gratis pdf av boken.Jonathan Friedman samlade fler forskare och debattörer. däribland Åke Wedin, fd chef vid Arbetarrörelsens arkiv, kring sig till en antologi, Exit Folkhemssverige som utkom 2006. Den analyserar 1990-talets invandring från Balkan och begreppet ”mångkulturalism” i internationell forskning och jämförande studier.Vid denna tid började utlänningar i och utanför Sverige formulera kritik.2000-talet första år var det dags för fyra Lundastudenter och SD-are, Åkesson, Söder, Jomshof och Karlsson, att formera sitt ledarskap över det lilla men växande partiet. Söder är civilingenjör och officer, Jomshof gymnasielärare, medan Karlsson och Åkesson har oavslutade universitetsstudier. De är sk organiska intellektuella i Gramscis mening.Ingen av dem har på djupet analyserat migrationsfrågor utan de har varit upptagna med att organisera SD. De har skrivit debattinlägg och hållit anföranden men kan inte sägas vara intellektuella invandringskritiker.Det är först meGunnar Sandelins inlägg i DN 2008 och KO Arnstbergs bok Sverige och invandringen samma år som några kvalificerade författare tar sig an det kontroversiella ämnet. De två samarbetar sedan 2013 med bloggen Invandring och mörkläggning och har gett ut tre böcker tillsammans.Annars har två anonyma opinionsbildare verkat vid samma tid, och ofta i förbindelse med Arnstberg och Sandelin, nämligen journalisten Julia Caesar och statistikern Affe Karlsson. Julia bloggade länge på den svensk-danska webbsidan Snaphanen varifrån hennes krönikor hämtades och trycktes i tre volymer 2010. Hon har numera en egen blogg och har avslöjats av Expressens kultursida.Affe Karlsson är ännu anonym och har en fullmatad statistikblogg med en del satir. Jag gav de båda medaljer 2023 i min framtidsskildring.Sedan 2015 har fler vågat framträda, däribland den fd borgerliga ledarskribenten Marika Formgren men alla har fått betala ett högt pris. De debattörer som tillkommit sedan dess är mer mediala men fortfarande saknas ordentlig forskning och djupa diskussioner om invandringens konsekvenser.Jag skrev två översikter 2019 i Katerina Magasin av den svenska invandringsdebatten, här och här.

INTERNATIONELLT

Utanför Sverige har länge invandring debatterats och beforskats. Danskarna var tidiga, se här, här och här, liksom norrmännen, här, här, här och här. Finland är ett särfall.Till betydelsefulla invandringskritiska debattörer och forskare i Norge kan räknas Hans Rustad, Hege Storhaug, Asle Toje, Halvor Fosli Peder Fjordman Jensen, och i Danmark, Lars Hedgaard, Mikael Jalving, Kasper Støvring och hela Trykkefrihedsselskabet.Se min bok Skandiavisk kulturkamp för bakgrunder.I USA skrev kulturskribenten Bruce Bawer debattböckerna While Europe slept 2006 och Surrender 2009, vilka båda hyllades, liksom den ekonomiske journalisten Christopher Caldwells Reflections on the revolution in Europe 2009. New York Times skrev om Caldwells bok:

”When an insecure, malleable, relativistic culture [Europe’s] meets a culture that is anchored, confident, and strengthened by common doctrines [Islam’s], it is generally the former that changes to suit the latter”.

I Storbritannien har Douglas Murray hållit fanan högt och medverkat i etablerade medier, men förpassats till svenska alternativmedier (Dispatch International och Swebbtv) fram till 2019 då SRs Studio Ett lät honom säga något kortfattat med oförstående kommentator från vänster och presenterade honom som kontroversiell.Hans bok The Strange Death of Europe (2017) är mycket läsvärd men är inget eget forskningsarbete. Oxfordprofessorn Paul Colliers Exodus (2013) är nog det senaste jag läst som bara fokuserar på migration. Debattböcker är annars vanligt inom denne genre, som t ex den tyske politikern Thilo Sarrazins bok från 2010 om hur Tyskland avskaffar sig självt och som fick pris i Danmark 2013.Till dessa kan läggas Jonathan Haidt, Melanie Philipps, David Goodheart, Matthew Goodwin och säkert andra namn ni kan tipsa mig om. Nu tillbaka till den svenska ankdammen.

HÄXBLANDNING

Lägger man ihop politisk korrekthet, svensk konflikträdsla, välfärdsstatens klientilisering med invandring/integration/migration får man en häxblandning som tar kål på vilken debatt som helst. Jag vet inte hur många skämskuddar jag har avverkat genom att genomlida tevesända debatter om just invandringen.Det spelar ingen roll om SD eller någon vettig invandringskritiker, som Gunnar Sandelin, är med. Resultatet blir alltid pinsamt och svennigt. Kan hålla med Heberlein men foppatofflorna sitter oftast på personer som SVTS:s Camilla Kvartoft och Belinda Ohlsson.Idag har vi ett tiotal personer som skrivit kvalificerat om invandring: Karl Olof Arnstberg, Patrik Engellau, Jan Tullberg, Gunnar Sandelin, Jan Ekberg, Johan Westerholm, Andreas Johansson Heinö, Joakim Ruist, Thomas Gür, Jesper Strömbäck, Magnus Henrekson, Emma Neuman och Tino Sanandaji.Arpi, Cwejman, Neuding och Bulletin-gänget står i farstun liksom ledarskribenter på GP, SvD, Expressen, DI, Kvartal, Barometern, NWT, Dagen.Ni kan säkert fler namn och lägg till dem i kommentarsfältet. Av dessa skulle en klok mediekanal kunna beta av 3-4 i taget med en gemensam neutral utfrågare (Anders Holmberg?).Fokus ska inte vara stök på bibliotek och simhallar eller usla skolor, eller akutmottagningars säkerhet eller religion eller kulturarv eller kriminalitet eller jude-, homo – och kvinnohat eller bidragsnivåer eller politisk korrekthet eller Det Välfärdsstatliga Komplexet eller fega medier eller Sveriges totala kostnader (1,5 % av BNP enligt Jan Ekberg 2009, 7 % enligt Jan Tullberg 2020).Fokus ska vara invandringen. Av dessa tror jag att fyra skulle kunna bjuda på en intressant debatt: Arnstberg, Engellau, Ruist och Heinö.

SLUTORD

En fråga kvarstår dock: Vad med den låga sociala bakgrunden hos SD och de ilskna svenskar som skriver arga kommentarer på nätet om utlänningar och jagas av Näthatsgranskaren, Researchgruppen och Aschberg/Boisen? Kan några mer framstående företrädare för en saklig kritik få etablissemanget att acceptera mer av SD och den folkliga vreden?Tyvärr tror jag inte att något kommer ske på kort sikt. Det parti jag gått med i, Medborgerlig Samling, har ett migrationspolitiskt program av det slag jag efterlyser och partiet har samlat sansade fd Alliansväljare i en ambitiös ny medborgarrörelse, dock inte en folkrörelse som SD stampat upp ur den svenska landsbygdsmyllan.Varken SD eller MED kommer behandlas utifrån sakliga resonemang av medier och politiker på länge än. De två partiobundna personer som nu står i främsta ledet och levererar insiktsfull kritik av invandringen praktiskt taget dagligen, Arnstberg och Engellau, är 70-årsåldern. Därmed är läget prekärt.Utan påfyllning av nya kvalificerade debattörer och forskare så ser läget allt annat än ljust ut. Möjligen finns fler kloka yngre personer inom alternativmedier som Palestra, Motpol, Swebbtv, Nya Tider men de kommer aldrig accepteras.Kanske Oikos, Konservativa Förbundet, Heimdahl kan göra något mer acceptabelt men jag har inte sett mycket som har invandringsfokus utan även där tassar man runt, liksom på Westerholms Ledarsidorna. Just invandringen är den fråga alla skyr och som leder till låsningar för att tala med Jan Tullbergs utmärkta bok Låsningen (2014).Att konstatera att klassföraktet (mot SDs väljare) från de besuttna fortfarande råder är beklagligt men sant. Kanske måste medelklassen drabbas själva och formulera frågor som de värjt sig för.Kommentera gärna!Tillägnar denna drapa de två smartaste arbetarkillarna jag någonsin träffat, Roger Sahlström och Mats Dagerlind.Sjunne, 11 oktober 2021 i Frillesås, norra Halland

Mord på Lars Vilks i min roman Framtidsmannen

I min politiska thriller Framtidsmannen, utgiven 2014 och som handlar om Sverige (och Indien och Irak) åren 2013-2023, skildrade jag ett solkigt mord på Lars Vilks:
”2015 blev det år då två attentat från våldsamma islamister återigen påminde européer om faran med den ideologi som fanns i alla länder i Europa. Detta år drabbades Sverige och Holland.
Först inträffade ett överlagt mord på Lars Vilks, den konstnär som tidigare provocerat med sina teckningar av Muhammed som hund och flera kritiska utspel om islam.
Hans förövare hade noga planerat överfallet vilket var över på några sekunder. Hans livvakter fanns vid honom men upptäckte inte att en svensk kvinna med barn stannat till bakom konstnären vid ingången till ett Stockholmsgalleri där han förberedde en utställning. I barnvagnen doldes en ung flicka på 13 år som sträckte ut sin arm nära Vilks ben och lyckades skjuta in en liten pil med giftet ricin.
Kvinnan gick vidare när Vilks skrek till. En livvakt tog hand om Vilks medan den andre sprang efter och övermannade kvinnan. Varken hon eller den unga mörderskan försökte fly. Vilks segnade ned och slutade andas inom några minuter.
Den än mer förföljde politikern Geert Wilders i Holland hade betydligt större bevakning sedan hans föregångare Theo van Gogh mördats på öppen gata i Amsterdam 2004.” Läs mer i boken.

Lars Vilks kommentar:

”Hej,

Jag får väl tacka för mordet. Men det var inte ärofullt med den metoden. En nyhet dock i de kretsarna. Vore trevligt om vi kunde ses. Och med vår gemensamme vän Amit.

Hälsningar, Lars”

Kan hålla med honom om det låga i mordskildringen.

Boken recenserades av Gunnar Sandelin, Tommy Hansson, Mikael Jalving, Nya Tider och nämndes av Mattias Svensson i en ledare i DN 2019.

Till minne av Lars Vilks

Heberlein, Heeg, Stegrud och Westerholm 2017

Igår gjorde Expos Jonathan Leman mig uppmärksam på att Ann Heberlein försvarat mig mot Expo 2017 i ett filmat samtal med Johan Westerholm, Erik van der Heeg och Jessica Stegrud i Almedalen.

Jag hade bloggat om det (se nedan) och mera om Expos uthängning av mig i sin statsstödda tidskrift, men glömt bort det. I klippet ovan säger Ann Heberlein att Expos uthängning av mig borde vara olaglig.

Vad som hänt sedan dess är att Expo fortsatt att registrera åsikter trots att jag begärt utdrag från deras register om mig flera gånger, att ledamöter i Expos styrelse kan knytas till AFA/Researchgruppen/Piscatus och Kulturhuset/Stadsteatern, att  Jessica Stegrud valts 2019 in i EU-parlamentet för SD och att Ann Heberlein dokumenterat den stigmatisering hon utsatts för genom att skriva mot den offentliga värdegrunden.

Jag har inte läst Heberleins bok Fallet men ska göra det. Hon gjorde en intervju med mig 2017 om mina skolerfarenheter för Westerholms webbkanal, men den sändes aldrig.

Lyssnar man vidare i klippet ovan från Almedalen 2017 så är det tydligt att Jessica Stegrud är otålig inför den tystnad som då rådde bland seminarier och deltagare i Visby då. Hon efterlyser mer öppenhet och samtal om de viktiga utmaningarna, integration och ekonomi, men tyvärr tror jag att för lite har hänt på fyra år.

Fortfarande tassar debattörer och medier runt i marker som SD och alternativmedier beträtt i decennier. Den folkliga vreden artikuleras sällan, utom i kommentarsfälten,  och de undantag som finns i etablerade medier, Bulletin, GP, SvD och Expressen ibland,  Kvartal, är fortfarande för svaga mot Public Service och de stora drakarna.

Att höra dessa fyra debattörer diskutera den ängslighet som de såg 2017 i Almedalen är än mer pinsamt eftersom de själva är ganska ängsliga. Ingen av dem nämner ordentligt och utförligt elefanten i rummet, den misslyckade invandringspolitiken.

Videon A Swedish Elephant är knappast heller fullgången. Men man märker att 2017-18 fanns tecken på en  marginell förändring i medier som nu inte tagit fart även om Riksvideos är det bästa som hänt sedan Swebbtv.

Tino Sanandaji talade på Westerholms arrangemang i Almedalen då 2017 och jag lyssnade. Bra men inte tillräckligt. Att igen fyra år senare inse att ängsligheten finns kvar i debatten är bedrövligt.

/JSj

***

Juli 2017:

När jag rör mig ute bland folk som i Almedalen förra veckan på Gotland händer det tydligen att mina möten och samtal fotograferas för att kunna hänga ut mina samtalspartners.

Ledarsidornas Johan Westerholm och Ann Heberlein som också var i Visby i början av juli 2017 nämnde detta för mig personligen obehagliga polariseringsgrepp av åsiktspoliser vid två videosamtal i Ledarsidornas serie ”Almedalen – andra sidan”:

8.40 min in från 4 juli

4.45 min in från 6 juli

Ann Heberlein lade till att hon sett tidskriften Expos 10-sidiga reportage om mig och kommenterar att jag är en märklig figur som funnits i offentligheten i decennier, men aldrig haft någon plattform eller inflytande. Men jag är inte en farlig människa på något sätt sa hon 🙂

Hon tyckte att det är skamligt av Expo att hänga ut en privatperson utan någon som helst reell makt. Det borde vara åtalbart avslutade Heberlein. Samma gäller Katerina Janouch

Expo nummer 2/2017 finns inte online men ni kan se av bilderna hur de lagt upp sitt reportage eller uthängning som Ann Heberlein kallar det:

Fotot är taget från 23 april 2016 då jag tillsammans med Tania Groth från danska For Frihed och Ingrid Carlqvist talade mot islamiseringen av Sverige i arrangemang av svenska För Frihet, en informell aktionsgrupp som levde under 2016. Så långt är allt gott och väl.

Men sedan våren 2017 har jag tagit avstånd från Ingrid Carlqvist, från högerradikala grupper, slutat skriva i alternativmedier, vilket uppmärksammats av Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg.

Expo vet detta mycket väl men väljer ändå sitt gamla verkningslösa upplägg att allt runt SD är högerextremt (Expo buntar ihop SD, Ingrid Carlqvist o NMR), även om man som jag offentligt tar avstånd från just dessa för mig främmande och fientliga radikala ideologier och grupper (googla mitt namn och Nordfront, Motgift, sionism, Pride Järva, så ser du hur de ser på mig).

Expo kanske hade skrivit klart sina tio sidor om mig när jag bloggade i april 2017 om att jag inte längre stödde Ingrid Carlqvist och tog avstånd från en antisemitisk krönika i Avpixlat. De hade kunnat fått en mer sanningsenlig historia om de tagit upp denna vändning, men synd att spräcka en bra story tänkte Expo:s Anders Dalsbro och Jonatan Leman och använde över ett år gamla inaktuella bilder.

Etablerade medier som Expo vill gärna bunta ihop oss kritiker av invandringspolitiken till en och samma åsiktsgemenskap, där inga nyanser finns. Det finns en agenda i att få oss samtliga att framstå som människofientliga, uppenbart konspiratoriska och antisemitiska.

Allt jag sysslat med sedan jag början av 2010-talet då jag skrev mina böcker, bloggade och debatterade först på Newsmill, sedan Samtiden och Avpixlat samt sände studiosamtal i Swebbtv har varit reformistiskt i SD:s mittfåra (där allt fler MSM samsas) och ganska pragmatiskt även sett från övriga partier.

Mina egna upptåg har mer varit för att dra igång en folkrörelse med humor och engagemang, aktioner och bildning. Men även dessa vill Expo få till att jag lett något som binder samman hakors med blåsippor, NMR och SD, nazister och Sverigevänner.

Denna serie föredrag, av mig döpt till Fri Folkbildning, startade hösten 2013 (inte 2015 Expo) och blev ganska framgångsrik med många inspelade föredrag. Slutdebatten handlade om huruvida invandringsdebatten hade vänt med två etablerade debattörer, Nima Dervish och Andreas Henriksson, som Expo nu vill brunkleta via Ingrid Carlqvist, som inte alls hade med denna debatt att göra.

Likadant försöker de göra med Onda Bordet, en pubgemenskap som jag och Salle startat men inte kontrollerar. Så är det med folkrörelser.

Att Sverigevänner äter pizza i Kärrtorp är tydligen intressant för våldsvänsteraktivisten Mathias Wåg och redaktör Håkan A Bengtsson vid vänstersocialdemokratiska tidskriften Arena.

Den medialt största framgången jag nått, Pride marsch från Tensta över Rinkeby och Kista till Husby på Järvafältet, fick en egen artikel i Expo, skriven av en bekant sedan Uppsala universitet som jag alltid sett som Lisbeth Salanders förebild.

I boken Homonationalism gavs en något mer nyanserad bild av mitt initiativ än det hat som Expo tryckte över ett uppslag.

Summan av kardemumman är att Expo framställt mig som en ”nyckelfigur i nätverket av grupper i SD:s kölvatten”.

Det är sant men bara till viss del eftersom ingen styrt mig. Andras aktioner jag ingått i har jag alltid försökt värja mot just högerextrema grupper och rasister. Jag har motat bort såväl Nordisk Ungdom som polska nationalister vid Folkets Demonstrationer.

Mina egna upptåg har varit ibland kritiserade av mina egna (Salle och Dagerlind) men även av DN, såklart.

Att bygga en ny folkrörelse tar tid och kraft. SD talar ofta om den Sverigevänliga folkrörelsen och jag ingår i den, givetvis som intellektuell kommentator och organisatör. Men att som Expo framställa mig och SD som några som tillåter högerextremism och rasism är bara trams. Det finns inga kopplingar mellan vad jag sysslat med och dessa antidemokratiska rörelser.

Men precis som när arbetarrörelsen formerades i början av förra sekelskiftet, så fanns i utkanten personer och grupper som var revolutionära. Förutom den revolutionära och Stalintrogna 100-årsjubliaren SSV/SKP/VPK/V/regeringsunderlag, fanns unghinkarnas Hinke Bergegren som talade om småmord och ungsocialisten Anton Nilsson (som jag faktiskt träffat) som sprängde båten Amalthea i Malmö 1908 då ett liv gick åt.

Den Sverigevänliga folkrörelsen har inget att skämmas för och jag är stolt över att ha bidragit på mitt lite egensinniga vis. Kanske är jag mer holländsk i min frispråkiga personlighet, mer lik Pim Fortuym och Theo van Gogh.

Kanske var det min fräckhet som fick UD-chefen och karriärsossen Peter Weiderud att attackera mig i förra veckan i Almedalen. Helt säkert är att någon tjallat om att högerextremisten och rasisten Jan Sjunnesson filmar en muslimsk ledare vid SIDAs tält i Almedalen. Weiderud hade inte betett sig som han gjorde mot en annan etablerad journalist, det är jag övertygad om. Maktens repression av dissidenter tar sig handgripliga uttryck. Dessutom förväntar man sig mer städat uppträdande av en chef vid UD än att råka i affekt.

Då är vi tillbaka till stigmatiseringen som Expo m fl utsätter sådana som mig för. Vad är de rädda för ? Jag har alltid kört med egen signatur, tom på Flashback och Twitter.

Är det kanske denna frimodighet som skrämmer dem? Att jag inte viker mig utan ständigt uppfinner nya angreppssätt, ibland allvarliga, ibland spex. Expo hade kunnat göra ett mer intressant reportage om de faktiskt talat med mig och tagit mig på allvar. Eller var det kanske det de gjorde i sin uthängning?

I så fall är läget så illa som Johan Westerholm skrev på Ledarsidorna 10 juli 2017 efter en vecka i Almedalen:

”Almedalsveckan 2017 är nu över, en vecka som inte liknar något tidigare och där många tendenser inför 2018 års valrörelse nu börjar utkristalliseras. Polariseringen i svensk politik har med årets Almedalsvecka nu fått ett eget moment och har kopplat sig loss från migrationsdebatten./…/

Åsiktsregistreringen och nätverkskartläggningarna sker inte längre i det fördolda eller är ens nödtorftigt maskerade. Fotografer tar bilder av okända när de samtalar med mer kända opinionsbildare när de rört sig kring Hamnplan 5 (SDs läger) och Donners plats. Varningar har gått ut på Twitter att inte besöka vissa platser i Visby för att kända SD profiler uppehåller sig där/…/

Summeringen från Almedalen 2017, och det som jag personligen tror kommer prägla tiden fram till valdagen 2018, är en ökad polarisering. En polarisering med inslag av ytterligare stigmatisering, personkartläggningar, åsiktsregistreringar och annat, som kommer prägla valet 2018. /…/ En polarisering där en del av aktörerna besitter såväl motivbild som våldskapital av olika karaktär. Allt ifrån kompetenskapital att genomföra dataintrång till mer fysiska yttringar.”

Till de skyldiga för denna polarisering och stigmatisering hör Expo och etablerade medier, men även UD-chefen Peter Weiderud vars fysiska angrepp på mig nu är polisanmält och rapporterat till tidningen Journalisten, min fackföreningstidning.

Fortsättning följer från den nya folkrörelsen för Sveriges väl.

För den som vill veta mer om mig och tvivlar på Expo, se om min bildningsgång och om mitt internationella liv.

Den mörka friheten 1967-1971

Behind the Image: Protesting the Vietnam War with a Flower • Marc Riboud •Magnum Photos

Andra hälften av 1960-talet spårade några frihetsrörelser och individer ut i våld och missbruk, förvirring och mentalsjukdom. För mig som växte upp under 1970-talet, född 1958, är dessa händelser fortfarande viktiga att förstå.

Hur kunde den fridsamma proteströrelsen mot vuxenvärldens konventioner och Vietnamkrig med blommor i gevärspipor i Berkeley 1964 urarta så pass? Det verkar som att så mycket ont och märkligt hände åren från 1967 till 1971 att vi idag knappt kan förstå alla orsaker och händelser.

Slouching Towards Bethlehem: Essays

Joan Didion, San Francisco 1967:

“The center was not holding. It was a country of bankruptcy notices and public-auction announcements and commonplace reports of casual killings and misplaced children and abandoned homes and vandals who misplaced even the four-letter words they scrawled. It was a country in which families routinely disappeared, trailing bad checks and repossession papers.

Adolescents drifted from city to torn city, sloughing off both the past and the future as snakes shed their skins, children who were never taught and would never now learn the games that had held the society together. People were missing. Children were missing. Parents were missing. Those left behind filed desultory missing- persons reports, then moved on themselves.”

Skribenten Joan Didion försökte få grepp om vad som skedde där i Golden Gate Park denna efteråt så berömda sommar, The Summer of Love. Var det en politisk rörelse, skapande av nya alternativa gemenskaper utifrån religion och ekologisk odling, eller var alla bara ute efter att testa nya droger och hålla sig undan jobb, familj och myndigheter?

Trasiga barn skymtar i hennes hemska berättelsen om hur en femåring ges LSD och peyote. Barnet är med i ”High Kindergarten” berättar hon lite stolt för Joan Didion. Föräldrarna ler. Läs mer.

The Sgt. Pepper's Project: the significance of the album cover — PVCC FINE ARTS

Aleister Crowley, Sgt.Pepper’s Lonely Heart Club Band, 1967

Han är andre man överst till vänster. Denna engelske ockultist (1875-1947) influerade flera stora rockband och artister som Bowie, Led Zeppelin, Iron Maiden. Varför ville de släppa loss ren ondska och svart magi ?

Benno Ohnesorg – Wikipedia

Mordet på den tyske studenten Benno Ohnesorg, Berlin 1967

Vid ett besök av den iranske shahen i Väst-Berlin sköts studenten Benno Ohnesorg till döds under en demonstration. Mordet kan ha utförts av östtyska Stasi som en provokation och utlöste radikaliseringen av den utomparlamentariska vänstern senare till terrorgruppen Rote Armée Fraktion/Baader-Meinhof ligan (som också var knuten till Stasi).

Hollywood Reaction to Martin Luther King's Assassination Unprecedented - Variety

Mordet på Martin Luther King, 1968

Den svarte medborgarrättsledaren sköts på en balkong i Memphis av en vit krypskytt. Mordet ledde till protester och dagen blev en minnesdag i USA.

1968 Kaufhaus-Brandstiftungen | Zeitstrahl | Zeitklicks

Varuhusbränder i Väst-Tyskland, 1968

Terrorgruppen Rote Arme Fraktions första attentat. Försvarat av den vänsterextrema journalisten Ulrike Meinhof 1969 i essän Att sätta eld på varuhus, översatt till svenska 1976.

Bobby Hutton.jpg

Black Panther ledare dödad av polis, 1968

Bobby Hutton, som var i ledningen för terrorgruppen Black Panther Party hade tidigare anfallit poliser, och dödades själv i Oakland, Kalifornien, där gruppen hade ett starkt fäste.

May 1968: A Month of Revolution Pushed France Into the Modern World - The New York Times

Gatuprotester och strejker i Frankrike, 1968

Majrevolten där tiotusentals studenter gick ut på gatorna i Paris och miljontals arbetare strejkade. President de Gaulle flydde till Väst-Tyskland och regeringen kollapsade.

Rfk assassination.jpg

Mordet på Robert Kennedy, 1968

Demokraternas presidentkandidat och bror till den mördade presidenten John F. Kennedy mördades av en palestinsk arab i Los Angelis för sina åsikter om Israel.

Protester vid Demokraternas konvent i Chicago, 1968

Hippies och studentradikaler protesterade vid Demokraternas presidentnominering. De ockuperade parker, ordnade musik, visade upp sin egen kandidat (en gris), och slogs med poliser varav en ung man skadades efter att ha dragit pistol mot en polis.

Beatles Helter Skelter, 1968

Sången, som var världens första hårdrocklåt, sades inspirera Charles Manson till att skapa kaos och beordra mord på sju personer helt utan begriplig anledning även om det finns många konspirationsteorier där sången spelar roll.

Den liberala Pragvåren 1968 ledde till att Sovjetunionens trupper invaderade Tjeckoslovakien – Arkivet – svenska.yle.fi

Invasionen av Tjeckoslovakien, 1968

Sovjetunionen och dess lydstater invaderade Prag där en reformrörelse öppnat upp den kommunistiska diktaturen. Därmed blev den ryska kommunismen och liknande system inget alternativ för ungdomsprotester världen över. Tredje världen och Kina tog vid.

Ockupation av Cornell universitetet, New York state, 1969

Radikala svarta studenter med stöd av vita vänsteraktivister ockuperade Cornell university i delstaten New York. De krävde förändringar av kurser och attackerade svarta studenter och lärare (Thomas Sowell t ex) som inte delade deras uppfattning.

79703

Marxistisk tysk professor attackerad av nakna studentskor, Berlin 1969

Theodor Adorno, grundare av den kulturmarxistiska Frankfurterskolan, attackerades vid en föreläsning av tre studentskor i Berlin som under läderkappor visade sina nakna bröst och försökte kyssa honom. De var missnöjda med hans ställningstaganden till den radikala utomparlamentariska oppositionen i Väst-Tyskland.

Ockultism och Charles Manson morden, 1969

Poddavsnittet ”The Dark Origins of the Counterculture” och boken The Bad trip berättar om bakgrunden till Mansons dödliga sekt som mördade nio personer och om ockultism i populärkulturen. Läs mer

The Rolling Stones Disaster at Altamont: What Happened? - Rolling Stone

Mordet under Rolling Stones konsert i Altamont, 1969

En påtänd och beväpnad åskådare knivhöggs till döds av en vakt från Hells Angels under framförande av Sympathy for the Devil. Filmen och sången Gimmie Shelter handlar om den stökiga konserten och mordet.

Piazza Fontana bombing | Italy On This Day

Bombning av Piazza Fontana i Milano, 1969

17 dog i detta terroristdåd som ännu är ouppklarat men dådet inledde 10 år av uppror mot den italienska staten och näringslivet, tidvis lett av Röda Brigaderna och med provokationer från högerterrorister.

The Weathermens bomber i New York, 1970

Vänsterterroristgruppen The Weathermen organiserade våldsamma protester först i Chicago 1969, sedan tre bombexplosioner i New York och en oavsiktlig explosion vid bombtillverkning i New York 1970 då tre av dem dog.

Opinion | Four Students Were Killed in Ohio. America Was Never the Same. - The New York Times

Fyra döda studenter vid Kent State universitet, 1970

Polis öppnade eld mot protesterande obeväpnade studenter i Ohio som kastade sten och skrek slagord mot kriget i Vietnamn. Flera studenter skadades för livet.

Japansk författare begår offentligt självmord, 1970

Yukio Mishima var framstående författare med nationalistiska och antidemokratiska sympatier som organiserade en egen militia. Han och en till medlem begick offentligt självmord i protest mot den japanska regeringen i en misslyckad statskupp och högerkonservativ rituell protest.

Hendrix, Joplin, Morrison döda, 1970-71

Dessa självförbrännande artisters död ses ofta som slutet på den hippieromantiska eran. Musikalen Hair beskriver liknande utveckling från fredsprotester till psykedeliskt kaos.

Slutord

Vänsterterrorismen fortsatte i Latinamerika, Väst-Tyskland och Italien under hela 1970-talet parallellt med högerterrorism. Sociala protester mot kärnkraft och kärnvapen var huvudsakligen fredliga, i alla fall de tre Barsebäcksmarscher jag deltog i.

Dock hade Sverige sina terrordåd, t ex sprängningen av Väst-tyska ambassaden 1975, utförd av RAF/Baader Meinhof-ligan och den planerade kidnappningen av fd minister Anna-Greta Leijon 1977 som skildras sakligt i boken Operation Leo och mer fantasifullt i GW Perssons En annan tid, ett annat liv.

Vi har ännu inte gjort oss fria från dessa fasansfulla och förvirrande år i slutet av 1960-talet. Spelfilmer om Jim Morrison, Chicago 7 m fl har gjort nostalgi av tragiska livsöden och reell politik.

Litteraturkritikern Karl Vennberg skrev några ord 1972 som sammanfattade efterdyningarna från det hårda åren i slutet av 1960-talet som nog gäller ännu:

”70-talets utfall kan bero av hur vänstern förmår att hantera sin besvikelse” .

Vad kan vi lära oss nu när friheten hotas från islam och värdegrundskontrollanter? Vad som hände på 1960-talet bör leda till besinnelse över de sociala och kulturella friheter vi erövrade men också över hur bräckliga de är. Dessutom att alla goda rörelser och idéer kan tas över och förvridas av grupper eller individer.

Friheten är aldrig bara ljus utan även mörk. Jung och Jordan Peterson påminner oss om vi glömmer, liksom all stor litteratur.

Till minne av Lars Vilks

Med Ingrid Carlqvist i min bostad i Bromma 2015

Den tragiska olyckan som dödade Lars Vilks påminner mig om de möten vi haft genom åren.

Han kom först till mitt hem 2015 efter att personskyddet inspekterat min tvåa i Bromma och bestämt att  inga knivar ska finnas i köket och alla persienner nere. Alla besökare, ett 40-tal, måste godkännas av mig.

En polis stod i tamburen och en i trapphuset, och svart stor jeep utanför.  Jag ville bjuda på kaffe vilket undanbads vänligt.

Vi hade trevligt, ett fyrtiotal sk dissidenter med anhängare.  Genom åren hann jag med att träffa Lars minst tre gånger till, bland annat på scen 2016 (vilket han dokumenterade) och skrev några rader med länkar på Yttrandefrihetsombudsmannens webb nyss.

Så sorgligt att han försvann så fort. Kanske, kanske kommer kultursverige ta sitt ansvar och försvara hans gärning nu. Men jag är inte optimistisk.

Ändå var Lars Vilks idealisk för konstnärer genom sin integritet som konstnär och teoretiker. Han var inte alls en islamkritisk rabulist som jag och skulle ha fått den plats han förtjänade om ansvariga hade haft heder.

Nog nu. Dags att återta förlorad frihetsmark sedan 2007. Gå med i föreningen Yttrandefrihetsombudsmannen, www.yttrandefrihet.nu

 

Atenarna

Aten: Akropolis och Agora halvdagsutflykt

Dessa antika stadsbor var besvärliga. Under deras storhetstid på 400-talet f. Kr infördes demokrati men de fann till sist bäst att avskaffa det korrupta och ineffektiva systemet (något statsvetaren Jason Brennan påpekade i Efter demokratin 2017).

Författaren Lena Andersson skrev vidare  2019 i DN om Platons kritik av den atenska demokratin som ett system där

”läraren är rädd för eleverna och fjäskar för dem, och eleverna struntar i både lärare och ledsagare”, och ”gubbarna anpassar sig till de unga, är fulla av skoj och inställsam trevlighet och härmar de unga för att inte verka obehagliga och despotiska” (citerat från Sofia Näsströms Demokrati).

YouTube

SEVÄRD KRITISK FÖRELÄSNING OM ATENS DEMOKRATI

Professor Loren J Samons 2016, författare till What’s wrong with democracy?, häcklar i en dryg timme (”Pericles of Athens and the dangers of democracy”) atenaren Perikles vådliga experiment som sades fylla 2500 år 1993, något som Samons finner löjeväckande.

Han listar de brister i den atenska demokratin som inte uppmärksammas tillräckligt:

* Den överlevde inte 200 år och hade flera oligarkier som avbrott
* Atens imperialism startade under demokratin och tvingade med andra stadsstater, tog deras skepp och invaderade dessa stadsstater och öriken och vägrade dem frihet (Naxos 470 f.Kr)
* Aten tvingade dessa stadsstater att svära att de ”älskar Aten”, publicerade namnlistor på vilka som var Atens vänner (kolloboratörer) och att införa demokrati
* Aten hade samlat pengar på ön Delos som de tagit från andra stadsstater och spenderade dessa pengar bl a på Parthenon (guld, elfenben) där atenska medborgare föreställdes (inte bara gudar)
* Atenarna röstade för Perikles förslag att få betalt för att döma och rösta. Den atenare som sade emot förvisades på 10 år.
* Perikles lånade pengar från templen för krig och betalade inte tillbaka
* Atenarna röstade för att kunna gå gratis på teater
* Aten vägrade att ta hot från Makedonien på allvar och att överföra pengar från utsmyckning till krigsmaterial
* Kleon, en atensk general, varnade för att alla behandlade val som sport och att det demokratiska Aten blivit för hastigt rikt, fångat av nymodigheter och för slappt.


Samons sade att Aten aldrig skröt om sin demokrati utan skrattade åt den och ingen fram till 1800-talet skrev positivt om demokrati.

Dessutom sa Perikles, den atenska demokratins ledare, att Atens styresskick byggde på att dess ledare åtlydde de givna osynliga dygder som alla greker tog hänsyn till. För att komma ifråga som medlem av de 500 fria män som kunde väljas genom lotteri till stadens styrelse måste de försvara sig inför ett råd och besvara frågor om sin karaktär; hur hade de tagit hand om sina föräldrar? hade de gjort militärtjänst? hade de skulder?

Avgörande för en nation är inte dess styrelseskick utan dess medborgarskap, dvs dess medborgares karaktär, något som Leo Strauss skulle hålla med om. Formell utbildning är irrelevant. Samons ser hellre att en grupp amerikaner utan collegeexamen får all makt och rösta än att en grupp amerikaner med PhDs.

Hans föredrag skedde i november 2016 då Trump hade valts så det finns referenser till demagogi och de rikas makt inom demokratier, men där är Hillary Clinton inte bättre än Donald Trump. Se hans föredrag, det är både lärorikt och underhållande.

Xenofon – Wikipedia
Xenofon, 430-355 f.Kr.

ATENS SKILDRARE

Den atenske historikern Xenofons bild av Sokrates har uppvärderats på sistone. Sture Linnér sammanfattade forskningsläget 2003 i en understreckare.

Leo Strauss tillhörde denna skara och noterade på 1930-talet att Xenofon inte var den enkle skribent man hittills hade trott utan dolde sina verkliga avsikter i en esoterisk text under den exoteriska. vilket Strauss visade i två till studier av Xenofon i början av 1970-talet.

En poäng i den atenska demokratin som Michael Foucault noterade i sina sista föreläsningar vintern 1984  (med hänvisning till pseudo-Xenofons Politeia Athénaion) är att i en demokrati kan alla höras oavsett. Goda och dåliga argument blandas med sanningar och lögner, onyttigheter med nyttigheter till dess att allt blir en enda sörja.  De många fattiga vill bara slippa att lyda, inte göra vad som är bra för staden.

I en demokrati är det omöjligt att särskilja massan  från eliten menade grekerna, särskilt Platon som skrev i Staten att ”de bäste filosoferna äro onyttiga för mängden”.

En annan poäng som Aristoteles hade angående Atens demokrati var att de rika skulle vinna inflytande genom att de fattiga såg upp till dem, de kunde köpa röster och hade mer tid att ägna sig åt politik. Detta stämmer än idag vilket Samons föredrag ovan bekräftar.

Å andra sidan deklarerade Aristoteles att demokrati innebär att de fattigas makt eftersom de är fler. Om de sedan ger den till de rika så är det de fattigas problem.

Den siste atenaren - del... | Viktor Rydberg | 75 SEK

DEN SISTE ATENAREN

Den siste atenaren av Viktor Rydberg utkom 1859. Han var då 31 år och journalist på GHT i Göteborg. Boken hade gått som följetong, ett grepp för att pressa sig med deadlines. Balzac och Dickens hade varit framgångsrika så varför inte tänkte Rydberg och lade ut sin lärdomsfyllda text varje vecka för läsekretsen som knappast hängde med i hans filologiska bryderier.

Boken blev en flopp. Dess långa repliker där kristianer (dvs kristna) lägger ut sina tolkningar och filosofer sina blev för träliga trots kärleksintriger. Att skildra den siste företrädaren för antik förnuftsfilosofi , ärkehedningen Krysanteus i det då kristnade Aten,  en man som förde fram tankar som Platon och Aristoteles lagt fram i Aten 600 år tidigare, kunde kanske ha lyckats om han gestaltat personerna bättre. Ungdomsboken Sofies värld av  hobbyfilosofen Jostein Gaardner (1991) lider av samma uppräkningar.

Jag som länge har studerat filosofi log under läsningen. Rydberg vill foga samman kristen teologi och antik filosofi genom att hans romangestalter blir omvända, mer fasta i sina övertygelser eller bara resonerar utifrån sina klara tankeinriktningar. Plotinus, som faktiskt existerat och just gjort sig känd som en nyplatonsk kristen tänkare, nämns.

Dock fann Strindberg boken intressant för dess upproriska innehåll mot de kristna som dessutom slogs inbördes (på 1800-talet fanns frikyrkliga kontrahenter och statskyrkan som inte kunde enas). Rydberg hade i sin bok om Aten på 300-talet e.Kr. hittat på två större kristna grupper i Aten, Homousianer och Homoiusianer. Dessutom  fanns Arianer.

Rydberg slog igenom med sin kritiska uppgörelse  Bibelns lära om Kristus 1862. Jag kommer nog inte att läsa den men har förstått att den var viktig på sin tid.

Verklighetsbakgrunden är korrekt. Vid denna tid, runt 300 e.Kr, så stred flera kristna grupper, ibland med våld, mot varandra, utifrån deras skilda tolkningar av Treenigheten (Fader, Sonen, Helige Ande). Vissa menade att Gud fanns i alla tre delarna, vissa att Jesus både var Gud, Guds son och människa. Andra att han var en gudomlig profet men inte Gud själv. Et ce tera.

Först vid kyrkokonciliet i Nicaea år 325 slog kyrkliga ledare fast vad som gällde, att Fadern och Sonen var av samma natur. Mötet nämns i boken. Personligen anser jag att just Treenigheten är bland det mest ologiska som kristendomen består av.  Arianismen, ja tom Islam, är mer tilltalande om man vill undvika inre teologiska motsägelser (från min blogg oktober 2020).

En lång dag i Athen

EN LÅNG DAG I ATHEN

Bonniers presenterar Theodor Kallifatides mustiga skrönor från en dag runt 2010 i den grekiska huvudstaden:

”I En lång dag i Athen gör Theodor Kallifatides strandhugg i sitt grekiska jag. Det ständigt både undflyende och genomsyrande.   En lång dag under Atens sol ger öppningar för filosofiska och grovkorniga betraktelser, doftrika djupdykningar i barndomen, tankar om främlingskap och oslitliga band till föräldrar. Livet, kärleken och döden. Den snäva möjligheten och den stora stillheten.   En oemotståndlig berättelse präglad av ett leende allvar.”

Själv minns jag från boken hur Theo satt i passagerarsätet i sin brors bil med en urna i knät, där deras fars aska förvarades. Brodern körde som en grekisk man, άντρας,  dvs fort och utan bälte medan han sicksackande mellan bilarna i Aten. Theodor försökte få honom att skydda sig och berättade om fördelarna med bilbälte varpå brorsan röt: -Fan vad svensk du har blivit!

Bonniers gav ut Kallifatides Utlänningar 1970, en fantastisk samling historier och skrönor om mötet med den karga Sverige. Sedan fick han jobb på Bonniers Litterära Magasin och gjorde karriär som invandrarförfattare, men av det bättre slaget.

Kvartsgreken Alexandra Pascalidou skrev också en bok men om sig själv på fullt allvar och som 33 åring. Hon lärde sig slåss från sin far Jannis, städaren som kunde boxas och tala fem språk. Man ska gå till attack direkt menade pappan, inte invänta motståndaren och är han större desto bättre.

Hon har antiperistatis vilket betyder att hon fungerar bäst i motståndsläge. Boken visar hur hon lyckats i ett nytt land med tur men även begåvning och skicklighet. Hon hade inte haft samma tur i Grekland.

SLUTORD

Mitt enda intryck av staden Aten var 2001 då jag blev strandsatt där av ett konkursande grekiskt flygbolag, Akropolis Air tror jag det hette. Bolaget hann gå omkull under de tre veckor jag och dottern kryssade runt mellan öarna i Kykladerna och återvände till Pireus hamn.

Vi passade på att se Akropolis (se ovan) och hann faktiskt med att ta ett dyrt nattflyg (KLM) till Skåne. Ägaren fick en grupptalan från oss hundratals blåsta passagerare men någon ersättning kom aldrig.

Med det sagt så minns jag Aten med vissa bistra minnen.

En skriftställares dagbok: 24-09-2021

KAN JAG KRITISERA MODERNITETEN/POSTMODERNITETEN OCH SAMTIDIGT LEVA MODERNT/POSTMODERNT? Dvs kan jag å ena sidan fördjupa mig  i konservativ kritik som avskyr det moderna samhället samtidigt som jag själv inte bara trivs i det moderna utan även i det postmoderna?

Jag ögnar  t ex i boken Revolt against modernity, en studie av de konservativa tänkarna Leo Strauss och Eric Voegelin och läser samtidigt Platons Lagarna och Strauss beundran för det antika livet med dess reaktionära livsideal. 

Samtidigt byter jag liv genom att bryta upp, byta jobb, flytta, inte bara nu här i Halland denna sommar, utan har ständigt gjort det, ofta förhastat, och jag vill inte byta den möjligheten mot ett stillsamt omodernt liv.  

Jag är en svensk modern, ja postmodern, man som välkomnade postmodernismen när den kom på 1980-talet. Plötsligt var allt möjligt. Troligen var det samma känsla vi 50-talister fick som 40-talisterna hade på 60-talet, en befrielse. 70-talet var något annat, mer ångestfyllt och förvirrat.

Att jag sedan fortsätter att tvivla på det moderna, och det postmoderna, hör till just det moderna. Och det postmoderna. Krångligt ? Ja så inihelvete. Kommer nog sluta med att jag läser Bard och Söderqvists kommande bok som en instruktion för ett post- postmodernt liv och samhälle. 

För inte kan Leo Strauss ha rätt i att detta moderna samhälle är tomt och futtigt? Jag försöker förstå hans värld, en tysk-judisk kultur som präglades av första världskriget och som han aldrig kom över.  Att han vände sig till antiken, medeltiden och de tidigmoderna tänkarna var kanske naturligt eftersom 1900-talet knappast var begripligt för honom, liksom det inte heller var för de andra exiltyska tänkarna i USA, Th Adorno eller  Hannah Arendt. 

Jag ska fortsätta att studera Strauss och de filosofer han berör men jag går inte med på att kasta hela det moderna överända, vilket hur som helst är omöjligt.  Återstår att väga för och emot. 

Torbjörn Elenskys Absolut text är ett välkommet avbrott från dysterkvisten Strauss. Lärt och välskrivet samt lite optimistiskt. En kulturgärning. Lyssna på honom 5 oktober ni som är i Stockholm.

Den Åldrande Modernismen... | Bergmark, Torsten & Björ... | 70 SEK
En bok jag ägt men inte läst så noga. Dags att ta upp den igen.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

Att dela kudde med Kafka

Hans ansikte var uppfrätt av saltsyra så pass att kindbenen glänste i månskenet. Jag vände honom hastigt mot fönstret med viss möda. Ingen i rummet tog någon notis om oss.Vår belägenhet hade blivit en onämnbar familjehemlighet.

Hans besynnerliga författarskap hade gjort mig, hans bror Heinrich, till något av Franz egen obuduktionstekniker. Sedan månader hade ingen velat ta i hans vitnande kropp, endast jag och familjedoktorn, Doktor Schwantz.

-Franz var inte alls besvärlig som barn, sade vår mor ofta vid middagen. Men hans mentala tillstånd förvärrades av de kvinnor som han delade säng med.

-Och delade kudde med, anmärkte jag syrligt men ingen brydde sig.

De åt vidare under tystnad och underlät att tala om mina nätter med Franz intill min kudde.  Vår far kunde tiga sig igenom min situation i veckor. En husa som frågat oroligt om vad Franz kropp gjorde i mitt rum hade fått sluta. I Prag skvallrades det inte mer om familjen Kafka. De hade blivit obsoleta med ett undantag, jag.

Mina texter hade sedan Franz gjort succé med Förvandlingen publicerats i de ledande litterära tidskrifterna i Österrike och Tyskland men inte i Tjeckien. Namnet Kafka var till nytta för mina alster men i sin egen rätt. Läsarna hade fått nog av Franz gotiska stil och hungrade nu efter brodern Heinrichs expressionism. Jag njöt.

Kudden hade inte formats av Franz huvud utan av mitt. Att han luktade lik brydde jag mig inte om så länge hans död gav mig rykte som litterär mördare. En dag skulle Prag få veta sanningen men då skulle jag vara långt borta i Paris eller Berlin. 

Ausgezeichnet.

Två slutgiltiga studier om Jesus som avfärdar kristendomen

Mina studier av den tidiga kristendomen och den då samtida judendomen är nu avslutade. Jag inledde i slutet av juni med att referera bibelkritik och historisk forskning av religionshistorikern James Tabor och några rabbiner från Jews for Judaism.  Sedan två romaner om Jesus, varav José Saramagos är läsvärd.

Nu har jag avslutat denna sommars teologiska exposé, helt oväntat inledd i juni vid baptistiska Vallersvikskyrkan i Frillesås, Halland. Jag höll egentligen på med Leo Strauss, Hobbes och Machiavelli, men av någon anledning så halkade jag in på kristendomens första decennier.

Det har varit lärorikt att se Jesus och Nya Testamentet från judiskt och jag har till på köpet  inhandlat min första Bibel (hade annars bara Niklas Rådströms Boken).

De två böcker som nu fått mig att överge diskussioner om Jesus som kristendomens grundare utan att se honom just som en karismatisk judisk apokalyptisk predikant bland andra är Geza Vermes Christian beginnings och Bart Ehrmans How Jesus became God.

VERMES CHRISTIAN BEGINNINGS

Detta livsverk utkom 2013, ett år före den judiske historikern Geza Vermes död 2014, 90 år gammal.

Boken är en summering av de studier om den historiske Jesus han inledde 1973 med Jesus the Jew och följde upp med ett tiotal historiska studier om Jesus och hans samtid.  Ni kan lyssna på honom i Sveriges Radios intervju från 2010.

Bokens undertitel From Nazareth to Nicea 325 visar den kronologi som rått sedan den nya religionen stadfästes under seklerna efter korsfästelsen fram till kyrkokonciliet i nuvarande västra Turkiet år 325, dåvarande grekiska staden Nicea.

Vermes går igenom de bevis som existerar för  karismatiska judiska predikanter före och efter Jesus började sin bana på 20-talet.  Judarnas religion har traditionellt upprätthållits av laglydnad mot deras lagbok Torah med vissa avbrott för gammaltestamentliga profeter som uppmanat till bättre efterlevnad som Elia, Elisha och Jesaja.

Vid Jesus tid hade essenernas ”Rättfärdighetens lärare”, Jesus ben Sira och Hanina ben Dosa predikat om judisk väckelse. När Jesus uppträder ingår han i denna karismatiska tradition, liksom hans syssling Johannes Döparen (något James Tabor gör stor sak av i The Jesus dynasty).

Liksom sin syssling talade Jesus om ett kommande Gudsrike och ett apokalyptiskt slag mellan det Goda (JHVH)) och det Onda (SATAN). Detta kärva budskap var helt i linje med vad en judisk predikant förväntades säga, även att kalla Gud sin Fader utan att göra anspråk på att vara Guds Son.

Jesus tal om en kommande tid av botgörelse var något hans lärjungar inklusive brodern Jakob och Paulus trodde skulle ske inom deras livstid, vilket inte skedde. Därmed omtolkades Jesus förutsägelser i ljuset av hans korsfästelse och ett nytt förbund omtalades mellan Gud och de kristna som skulle ersätta Guds förbund med det judiska folket.

På 50-talet hade Paulus börjat formulera denna nya teologi, kallad Vägen. Evangelisternas texter som tillkom senare stärkte synen på Jesus som gudomlig vilket blev upphöjt till en helt ny nivå, med stöd i grekiskt filosofiskt och hermetiskt tänkande av aposteln Johannes.

Geza Vermes forsätter med att följa kyrkofäder och kristna uttolkare fram till 325. Han jämför de texter som kom att hamna i Nya Testamentet med de som uteslöts, t ex den mer prosaiska Didache.

Vermes avslutade sin bok med att hoppas på att den karismatiske judiske predikanten Jesus som satte barn och svaga i centrum skulle kunna hyllas istället för den förandlige kristne dogmatikern.

Den anglikale fd biskopen Rowan Williams är sympatiskt inställd i sin recension till Vermes vision om en nedtonad Jesus:

”Perhaps the most distinctive feature of all is the way in which Jesus puts at the centre of his world the child, the one who responds without reserve to an unreserved gift of love. ‘Neither biblical nor post-biblical Judaism,’ Vermes notes, ‘make of the young an object of admiration.’ The early community of Jesus’s followers is shaped by charismatic phenomena – healing, prophetic ecstasy – tight corporate discipline, the expectation of the end of the world, and certain social rituals that reinforce the strong family-like bonds of the group. Parts of the family open up to non-Jews, others don’t. The language used about Jesus never goes beyond that appropriate to ‘a man of high spiritual dignity’.

What follows is a steady drift away not only from the religion of Jesus and of the first generation but, more seriously, a loss of interest in the essence of ‘charismatic Judaism’ with its suspicion of formalism and its intimacy with God – and an increasingly negative attitude to Judaism as such. The greater the dignity ascribed to Jesus, it seems, the stronger the urge to denigrate and disown his Jewish identity and the Jewish faith itself. With the help of imported mythical, literary and philosophical categories, the Christian community develops a complex system of cosmology in which Jesus has become a co-creator, a pre-existent divine being manifested on earth. It is, in Vermes’s words, often a ‘poetic’ achievement, a ‘majestic synthesis’; but it is undeniably something different from the religion of Jesus and the religion of Jesus’s first followers.”

Vermes skärskådar därmed den förvandling  som skedde med Jesus budskap om Gud till att handla om ett budskap om Jesus, inte om Gud, under det första seklet av vår tideräkning: ”There is an assumption that the basic alteration is a matter of turning the faith that Jesus himself held into a faith about him.” (min feting).

Att Jesus ersatt Gud som föremål för tillbedjan är även ämnet för nästa uppgörelse med den historiske Jesus förvandling till religionsstiftare, How Jesus became God.

EHRMANS HOW JESUS BECAME GOD

Denna amerikanska bestseller från 2014 tar upp samma teman som Vermes, dvs de första århundranden efter Jesus död och den kristna Bibel som kom att kodifiera den nya religionen.

Bart Ehrman är en pratsam akademiker och debattör, vilket framgår av hans föreläsningar om boken på YouTube, del 1, 2 och 3 och av denna intervju. Men hans bok är innerlig i sin sanningslidelse på ett annat sätt än Vermes mer torra och lärda framställning.

Detta eftersom Ehrman varit frikyrkligt troende, en konservativ fundamentalist, sedan tonåren men efter djupare teologiska och historiska studier valt att kalla sig agnostiker. Vermes har liknande personliga trosbryderier; född jude, konverterade till katolicismen och sedan tillbaka till judendomen.

Undertitlen The Exaltation of a Jewish Preacher from Galilee tar upp ämnet för Ehrman, Jesus gudomlighet. Begreppet Exaltation, dvs Upphöjelse ställs mot Inkarnation, dvs Människoblivande. I den första meningen förs Jesus upp till Himlen av Gud, i den andra nedstiger Jesus från Guds Himmel till jorden. I NT finns båda gudomliggörande vägar.

Ehrman går igenom de bibelställen som tar upp Jesus heliggörande genom upphöjelse först, sedan inkarnation. Vissa antar att det sker vid korsfästelsen, andra strax innan, några vid Johannes Döparens dop, sedan vid Jesus födelse och till sist att Jesus, liksom God, alltid existerat och var samtida med Adam.

Rent kronologiskt så sträcks Jesus’ gudom längre tillbaka i tiden för varje skrift i (och utanför) Biblen. När Johannes evangelium uppträder vid år 100 har Jesus existens som nära Gud proklamerats till före all tideräkning medan Paulus 50 år tidigare satt den vid korsfästelsen (fast inte i Kristushymnen, se nedan).

Jesus kallade sig inte för Gud på andra bibelställen än i det teologiskt märkliga och från de övriga evangelierna aparta Johannesevangeliet.  Dessutom sade inte alla brev och texter i Nya Testamentet att han var Gud.

Jesus uppfattades inte som Messias i judisk mening eftersom denne skulle upprätta ett judiskt kungarike och fred på jorden, inte korsfästas som en brottsling,  De gammaltestamentliga bibelställen om en lidande gestalt som upprättas, Jesaja 53 och Psaltaren 22  och som refereras till av kristna, handlar inte om Messias och denne judiske frälsare nämns heller inte där.

Vad som skiljer Jesus från andra samtida apokalyptiska karismatiska judar var uppståndelsen, eller mer exakt, tron på hans uppståndelse. Redan i de berättelser som finns i Nya Testamentet om korsfästelsen, begravningen, upptäckten av den tomma gravkammaren, den döde Jesus återkomst till flera platser finns tillräckligt många motsägelsefulla påståenden att kristna bara får tro på att dessa tillsammans nog är sanna, men knappast i logisk mening.

Därvidlag är Bart Ehrmans bok ingen nyhet och vår egen Ingmar Hedenius påtalade motsatserna redan för 70 år sedan.

Vid tiden för kyrkomötet i Nicea år 325 hade Jesus gudomlighet förevigats från evig tid till evig tid. Gud hade tagit mänsklig gestalt och inträtt från tidernas begynnelse.

Ehrman visar att tanken på Jesus som nära Gud innan all tideräkning fanns med i Paulus Filipperbrevet 2: 5, den prepaulinska sk ”Kristushymnen” som troligen nedtecknades av Paulus från tidigare kollektiva böner innan år 50:

”Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa, gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.”

Ehrman noterar dock en motsättning mellan den ödmjukhet Jesus sägs ha i den första delen och den upphöjelse han når av Gud i senare del.

Må vara hur det vill med detta. Jesus gudomlighet kan alltså delvis sägas ha omtalats åren efter hans korsfästelse och sedan ytterligare omformuleras av Johannes och andra teologer. Vid år 100 kan religionen kristendomen ta sig an detta för att predika om Guds människoblivande genom den judiske predikanten Jesus.

SLUTORD

Geza Vermes och Bart Ehrmans böcker är slutgiltiga bevis för att religionen kristendom uppstod som en av flera tolkningar av det budskap och det liv Jesus från Nasaret handlat om. Några bevis för att kristendomen ska ha sin grund i Jesus finns inte enligt dessa lärda och djupa studier.

Kristendomen står och faller med tron på hans uppståndelse men även med det stöd hans snabbt växande kyrka fick från Rom. Hur dessa företeelser hänger ihop är säkert intressant men jag väljer att avsluta mina studier av Jesus här. Jag ska ta itu med den judiske medeltida teologen Maimonides via Strauss senare så detta var bra uppmjukning.

Om någon kristen, jude eller religionshistoriker som läst båda böckerna vill kommentera här på bloggen vore jag tacksam.

Vale.

 

Afghanistans självbestämmande leder talibanerna

Att inse att ett folk vill bestämma i sitt eget land är nyckeln till Afghanistans senaste händelseutveckling.

2014 skrev Thomas Friedman en uppmärksammad krönika i New York Times om hur USA, som först opponerat sig mot Frankrikes kolonialvälde i Vietnam på 1940-talet, kom att bli en ny kolonialmakt. De som motsatt sig de gamla och nya kolonialherrarna var kommunisterna och de vann därför alltmer stöd, inte för att vietnamesiska bönder var övertygade marxist-leninister:

The North Vietnamese managed to win (with the help of brutal coercion) more Vietnamese support not because most Vietnamese bought into Marx and Lenin, but because Ho Chi Minh and his communist comrades were perceived to be the more authentic nationalists.

Friedman såg samma sak hända med stödet för Islamska Staten i Irak och Syrien sommaren 2014. ISIS stöddes av sunnimuslimska irakier och syrier, ”because they see ISIS as a vehicle to revive Sunni nationalism and end Shiite oppression.”

HAMSUN

1943 reste den norske Nobelpristagaren och nazisten Knut Hamsun till Adolf Hitlers Örnnäste i Tyskland. Den högreste blonde norrmannen fick audiens hos den kortvuxne österrikaren. Efter inledande fraser tog Hamsun till orda och gav Hitler en uppsträckning för hur den tyska ockupationen sköttes i Norge.

Hamsun var visserligen sympatiskt inställd till nationalsocialismen men han var främst norrman. Att låta en klantig tyskvänlig marionett styra var fel väg menade han. Hitler som inte var van att bli motsagd avbröt diskussionen i vredesmod.

Vi kan gå tillbaka till Westfaliska Freden 1648 då Europas makter enades om att inte blanda sig i varandras inre religionspolitiska angelägenheter. Katoliker i Tyskland och protestanter i Frankrike skulle lämnas i fred och inte dras i krig.

THE GREAT GAME

I Afghanistan har väst intervenerat sedan 1800-talet, då engelsmännen fick ge upp Afghanistan i The Great Game . Nu är det dags igen.

USAs vilja att skydda sitt land mot nya terrorangrepp från Al-Qaida efter 11 sept 2001 måste ske med andra medel än ockupation och att inse vår skyddslösa sekulära position.

För det är som ockupation USA och västländer som Sverige måste förstås. Alla afghaner vill knappast ha sina ogifta döttrar bortrövade av skäggiga mullor med k-pistar eller få sina söner slagna om de inte odlar skägg. Men de vill bestämma själva och ta itu med islamismen när och där de anser rätt.

Säkert kommer landet återgå till medeltida vanor, opiumodling och balansera sin geopolitiska situation gentemot Kina, Ryssland, Pakistan (allierat med USA), Iran och Indien. Det kommer bli ett maktvakuum som återigen fylls av spioner och infiltratörer, men talibanerna kommer hålla dem kort. En teokrati mot anarki och ockupation är inte det sämsta.

Stöd Svenska AfghanistanKommittéen, det gör jag sedan 1981.

Amerikaniseringen av den svenska arbetarrörelsen

Kortegen följdes av en liten folkskara i Åmåls centrum.
1 maj 2021 i Åmål

Fram till 1930-talet var svensk arbetarrörelsen del av den europeiska, i synnerhet den tyska. Revisionisterna Karl Kautsky och Eduard Bernstein hade stort inflytande på den reformistiska svenska socialdemokratin.

Men på 1930-talet började svenska socialdemokrater vända sig till USAs Demokrater och vänsterfolk för inspiration. I Tyskland stred ju socialdemokrater och kommunister mot varandra medan nazisterna leende såg på.

Dessutom hade det svenska folkhemsbygget intresserat amerikanska reformvänner. 1936 utkom Sweden: The Middle Way av den amerikanske journalisten Marquis Childs och boken kommenterades positivt av ingen mindre än Franklin D Roosevelt, USA Demokratiske president.

 

Alva Myrdals idealism kom från pappa | Slakthistoria.se
Gunnar och Alva Myrdal med barn på väg till USA

MAKARNA MYRDAL

Nyckelpersoner i den svensk-amerikanska vändningen inom SAP var Alva och Gunnar Myrdal som tillbringade flera år i USA.  Redan 1929–1930 var Gunnar Rockefeller stipendiat

Under andra världskriget bodde familjen mestadels i USA där de båda skrev boken Contact  with America 1941 /Amerika mitt i världen 1943 . Gunnar Myrdal studerade sedan rasfrågan i An American Dilemma: The Negro Problem and Modern Democracy 1944.

Alva Myrdals pedagogiska gärning  i Sverige var att införa daghem/förskolor och grundskola. Båda var inspirerade av den amerikanska progressive pedagogen John Dewey som stod nära Demokraterna och ville utveckla en ny socialdemokratisk reformism, närmast socialliberal av den vetenskapliga sorten och mycket sömngivande.

Deweys inflytande i svensk skola och samhällsdebatt är mycket stort och kan säga ligga till grund för den ickemarxistiska vänster som tog fart efter 1945 i Sverige inom och runt socialdemokratin. Här finns inte plats att dra alla trådar men klart är att John Dewey och andra sk progressiva tänkare i USA till stor del står bakom den samhällsomvandling vi haft under 1900-talet i välfärdsstatlig och socialpedagogisk inriktning.

MODERNITET

Deras vetenskapssyn och framåtanda passade de svenska socialingenjörerna i folkhemmet. Den svenska rättspositivismen som stod mot europeisk naturrätt var också lämplig för att understödja modernitetens obönhörliga framväxt. Där som här skulle allt gammalt raseras.

I folkparkerna på 1950-talet kunde man dansa till boogiewoogie, rock n roll och twista loss, liksom man tidigare diggat jazz inne i städerna. Den amerikanska populärkulturen med dess bilar och fräcka konsumtionsvaror för folket passade det nya Sverige och socialdemokratin.

USA stod för modernitet och lilla Sverige vill hänga på så gott vi kunde med våra band till Tyskland och Europa. Dessa blev allt mindre viktiga och många ungdomar reste till USA som utbytesstudenter, däribland jag (Arkansas 1975-76).

Att vända åter till Europa som Ingvar Carlsson gjorde 1990 i en ansökan om medlemskap i EU blev därmed obegripligt.

I och med Sveriges allt starkare vändning mot USA efter andra världskriget och landets strävan efter modernitet framstår Europa som alltså något gammalt och konservativt för många svenskar.

Avståndstagandet från nazismen innebar också ett avståndstagande från tysk kultur, som dominerat svenskt kulturliv sedan medeltiden.

Maciej Zaremba noterade i ett tal år 2003  (tryckt i skriften Vad har Sverige i Europa att göra?) att Europa representerade fyra K:n som Sverige inte vill befatta sig med: Katolicism, Konservatism, Kolonialism, Kapitalism.

Sveriges placering och ställning som inte riktigt en del av det kontinentala Europa eller av de brittiska öarna ledde under 1800- och 1900-talen till än mer kulturella och politiska uppbrott från Europa.

Europeiska språk förutom den i USA talade engelskan har fått minskat utrymme och färre elever (utom den i Latinamerika talade spanskan).  Den svenska euroskepticismen går djupt menade Zaremba och frågade sig vad Sverige gör i EU om landets medborgare och press inte ens kan väckas av att eventuellt bli medlemmar i en federal europeisk union.

 

Olof Palmes jultal 1972 – Wikipedia
Bitr utrikesminister Olof Palme går med Nordvietnamns Moskvaambassdör i Stockholm 1968

AMERIKANSK SJÄLVKRITIK

Olof Palme läste vid Kenyon College i Ohio 1948 och reste runt i Södern där rasmotsättningarna uppenbarades för den unge socialdemokraten. Han stod vid den amerikanska vänsterdemonstranternas sida under protester mot Vietnamkriget.

Kritiken mot USA under 1960-talet kom alltså från USA självt i och med ungdomsuppror och hippies. Socialdemokratin var nog rätt avvaktande till en början men fann att vissa drag kunde approprieras.

Socialdemokratin hade stagnerat på 1970-talet till att försvara sin korporativa makt, inte olikt vad Demokraterna gjort i USA med sina organisationer,  särskilt fackföreningar.

Den amerikanska nyvänstern (Partisan Review, C W. Mills),  fann sig lätt in i de nya svenska kommunistiska grupperna och debatten. SAP höll avstånd med lät sig influeras när den värsta radikalismen vattnas ut, särskilt genom att ta i identitetspolitiska och postmoderna synsätt från USA (via Paris) till den breda svenska vänstern.

Där befinner vi oss idag på 2020-talet: fransk postmodernism importerades till USA på 1970- och 80-talen, paketerades om i diverse Cultural Studies, Women Studies, Fat Studies, Black Studies och importerades bl a som antirasistisk intersektionalism till Sverige via  besuttna vänsterfolk runt SAP, rätts-och utbildningsväsen och våra statsmedier och myndigheter.

Samtidigt har en folklig amerikansk kultur levt vidare i raggargäng, bilträffar och dansbandsmusik.  SD vinner allt fler i dessa arbetarkonservativa grupper medan SAP förlorar. För 60 år sedan var just folkparker med lättcountry ett arbetarnäste där SAP kunde frodas. Idag ser den nya socialdemokratiska medelklassen ned på dessa företeelser.

RADIKAL MEDELKLASS

Vad som skett är att den mjuka amerikanska vänster som gradvis ersatt marxism och arbetarklass i Sverige nu har nått sin kulmen. Det tänkande som går under beteckningen politisk korrekt har sitt ursprung där och ett starkt fäste i den nya medelklassen, de progressiva.

Jan Myrdal, son till Alva och Gunnar, såg detta tidigt och har aldrig missat ett tillfälle att klå dessa förståsigpåare, ofta inom Vpk och SAP men även utanför. Han hade sett hur föräldrarnas folkförakt tedde sig och själv fostrats av en kylig beräknande progressiv pedagog, mor Alva.

1980 skrev han, Lars Gustafsson, Sven Fagerberg och Sven Delblanc om den nya medieklassen som skällde tillbaka utan reson. 10 år senare vann de nya herrarna med vänsterfolk först. Blair, Clinton/Obama/Biden, Schröder och här Carlsson/Persson  stod för Den Tredje Vägen, en politik som låtsades vara folklig men i realiteten befäste en nytt globaliserat och avreglerat klassamhälle.  Liberala Demokratiska kritiker  i USA som David Brooks och  Thomas Frank har insett vartåt det barkar. Trump var sista chansen på länge.

Tillbaka till Sverige som blev ett bättre land för denna nya radikala medelklass än USA. De utgör inte inte en borgerlig grupp utan är ett sk mellanskikt utan band till bildningstraditioner. Idealiska nyttiga idioter som kan fås att göra vad som helst i progressivismens och det rätta politiskt korrekta tänkandets namn.

Här finns system med personnummer och källskatt sedan 1948 som gör alla medborgare nåbara och övervakade. Genom sekler av centralisering har den svenska staten lagt under sig enorma tillgångar som denna tjänstemanna- och politikerklass nu kan styra över och slösa med utifrån sina progressiva och förment goda ideal. En elit som uppfostrar sina räddhågsna medborgare.

Irritationen över dagens censurerande PK-tänkande och misskött invandringspolitik kan alltså spåras tillbaka till en klassomvandling som skett med vänsterideologi från USA. En mjuktotalitär utveckling som nått längst i Sverige med en skattegödd hegemonisk nomenklatura.

Makarna Myrdal skulle inte förstå vilket monster de skapat.

 

Miniminnen I

Miniminnen dyker upp vid tältande efter två månader. Frillesås, Halland.

Valsätraskolan, Uppsala 1971: Dricker tre mellanöl och uppträder berusad på skolbal. Min far ryter åt mig att jag är full. Dagen därpå får jag veta att jag inte alls har druckit mellanöl, dvs 4,2 % enl dagens alkoholhalter utan snarare något runt 3, 0 %, klass IIa, pilsner. Praktisk Placebo.

Uppsala, 1972: Jag sätter på mig ett FNL-märke och går in i Studentstadens Konsumbutik för att köpa mellanöl, 14 år. Fungerar ibland. Gör likadant 1974 på Systembolaget, 16 år.

Uppsala, 1973; Min storasysters pojkvän spelar Genesis Selling England by the pound och Yes Fragile. Jag häpnar över musikaliteten och finner få som uppskattar symfonirock. Bara när Samla Mammas Manna spelar på Folkfesten i Slottsbacken upplever jag något liknande.

Skrapan, Uppsala, 1974: Jag försöker snobba under en svensklektion genom att säga sostifikerad varpå läraren Curt Sandahl rättar mig, sofistikerad heter det. Min vän och klasskamrat Göran Carlén kallar mig hädanefter för Ormen, ett epitet jag dras med under hela första läsåret innan jag byter klass, men fortfarande N-linjen.

Mountain View, Arkanas, 1975: Utbytesstudent i High School med svenska vita träskor, retas därför för homosexualitet. Min flickvän Alice, 15 år, bryr sig inte och jag välkomnas i hennes stora men fattiga familj där föräldrarna är baha’ier. Modern dock fd beatnik och hippie som tog med Alice till Woodstock 1969, nio år. Alices favoritsångerska är Grace Slick och favoritalbum Blonde on Blonde. Vi går ut i skogen är vi vill vara ifred. Hon är en flitig gäst på den lokala poolhallen, den enda kvinnan och den yngsta.

Gottsunda, Uppsala 1976: Jobbar som hemsamarit och blir skickad till en handikappad man kl 7.30. Jag hissar upp honom ovanför badkaret då han ber mig ta på plasthandskar och gräva ur hans ändtarm, ”plocka” heter det. Efteråt får jag en whisky av hans fru vid frukostbordet, 18 år gammal.

Norby, Uppsala, 1977: Jag flyttar ut i juni till en delad lägenhet i Gränby. Jobbar på långvården, Kungsgärdets sjukhus och räknar med att bo kvar men inser att jag skulle behöver arbeta 3 helger av 4 för att klara mig detta sista år på gymnasiet i Skrapan. Flyttar hem igen i augusti till ett föräldrahem i nedgång. Bor mycket hos en flickvän på hösten och en annan på våren 1978.

Majorna, Göteborg. 1978: Bor hos Dagge W i en etta tillsammans med tre till. Vi ser Dylan på Scandinavium och jag är inte nöjd med musiken (Budokan Tour), men med umgänget.

Maine, USA, 1979: Bor i en hydda, ett sk yurt, tillsammans med några flummare och konstnärer från New York som jag mött. Far ned till Cambridge vid Boston och dräller runt vid Harvard. Äter lunch med Erik Åsard, föreståndare för Uppsala universitets avd för USA-studier. Han ogillar att jag tar upp hans tid. Jag är ju inte ens student utan bara en Uppsalagymnasist med hennafärgat långt hår, runda glasögon och ett flin som han inte kan göra nåt åt. Hittar Herbert Marcuses genombrottsbok på svenska.

East Lansing, Michigan, 1979; Spartakistgruppen diskuterar Iran. Min judiska trotskistväninna som dragit dit mig ser bekymrad ut. Vi far tillbaka till hennes studentlya, hånglar och läser Doonesbery.

Hawaii, 1979: Flyger till ön för att se om Alice vill ha mig men icke. Badar inte på Waikiki Beach utan dräller runt en vecka hos henne och hennes kille som inte verkar ha nåt emot att Alice fd pojkvän från Sverige dimper ned. Tänkte först åka vidare till Australien eller Japan men vänder åter till Kalifornien.

Castro Street Fair, San Francisco, 1979: När jag står i kön i en närbutiken medan gayfestivalen pågår utanför känner jag två händer på rumpan och någon som viskar i örat. Drar mig därifrån med ett urskuldande leende.

Telegraph Avenue, Berkeley, Kalifornien,1979: Två vita och en svart man delar lägenhet. Den svarte argumenterar för att svarta måste börja spela golf och när tillräckligt många svarta spelar och vinner är rasismen förbi. Alla tre tar kokain som rekreation.

Albany, Kalifornien, 1979: Jag flyttar in hos en smal vacker engelska som är gift och oskuld. My husband is gay, so we never made it säger hon.

Oakland, Kalifornien,1979: Jag trycker upp en tröja med texten ”Ifrågasätt auktoritet” på framsidan och ”Respektera människor” på baksidan på ett litet flummigt designtryckeri.

Telegraph Avenue, Berkeley, 1979: Ett gatukök söker diskare så jag tar jobbet under en dag men får inte betalt. Ägaren vill pröva mig men andra på gatan säger att han utnyttjar folk så hela tiden. Jag trycker upp ett A4 som skäller ut honom, delar ut pappren, polis tillkallas som tar mitt namn och ber mig dra åt helvete.

Ozarks, Arkansas, 1979: En präst som tjänstgör på NATOs militärförläggningar i Väst-Tyskland försvarar USAs krig i Vietnam. När jag säger emot kastar han ut mig i den nattsvarta Södern vid en landsväg.

New York, 1979: Ser nåt band på Max Kansas City och där ser musikskribenten Håkan Lahger mig. Han kommer fram i planet till Stockholm och undrar vem jag är. På mellanlandningen på Island bjuder jag honom på gräs men han avstår. Jag går genom tullen med tio gram.

Viks slott, Uppsala, 1980: Jag står naken krokimodell på Viks slott för folkhögskolans konstelever. 45 sekunder per position med fötterna utmärkta i pappret på golvet. Jag är inte blyg utan gör vad som krävs.

Gottsunda, Uppsala, 1980: När jag arbetat som vapenfri på förskolan i fyra månader berättar två kollegor att jag satts på deras syskonavdelning (3-6 år) för att dessa två inte kan samarbeta med en tredje, en hopplös manlig förskollärare som helst pratar om tåg och tidtabeller. Jag reder mig och en ung vacker latinamerikansk mor förbarmar sig över mig och vi far till livliga salsafester på Södermalm. Uruguays fd inrikesminister dansar med oss. Några veckor senare ockuperar vi Storkyrkan i Gamla stan för en hungerstrejk för de politiska fångarna i Uruguay. SVTs Rapport filmar. Sen äter vi och dricker. Och dansar igen.

Biskops-Arnö, 1981: Göran Tunström besöker folkhögskolans skrivarlinje och läser upp ett utkast till ny roman. En scen i Ransäter med Selma Lagerlöf på ryggen etsar sig fast. Tunström skakar av sig henne med att sätta upp Bachs Juloratoriet i Nepal i boken.

Köpenhamn, 1982: När jag berättar för poeten Mikael Strunge att min intervju med honom inte kan publiceras av avantgardetidskriften 2NioNo ser han oförstående ut. Vi pratar igen och han skakar på huvudet åt det svenska kulturlivet.

Uppsala, 1983: Ulla de Verdier deltar i ett planeringsmöte på våren för den lokala kultur- och reportagetidskriften UppsalaMagazinet som ska komma ut till hösten. Hon suckar över alla entusiasm och alla unga punkare och flummare som jag lyckats samla på Verkstan. Jag vill bara göra mindre och mindre säger hon, inte mer och mer.

Akademiska sjukhuset, Uppsala, 1984: Jag sitter vak på neurokirurgens intensivvårdsavdelning och trivs bra. Alla sliter hårt och skrattar åt eländet. En tredjedel av patienterna vaknar aldrig. Man sitter i rökrummet utanför hissarna på 85:an plan 2 eller på balkongen i markplan i sydväst. Syrrorna styr med duktiga läkare.

Tabriz, Iran 1984: Vid gränsgången fanns en lekplats med Disneyfigurer. Så stark är den Stora Satans makt att iranska barn får lov rida på Kalle Anka och Musse Pigg i plåt.

Zahedan, Iran 1984: På postkontoret kommer en man fram till oss svenska backpackers och erbjuder oss hans bostad. Han hatar fromma muslimer och särskilt mullor och är zoroastrier. Vi flyttar in några dagar och umgås med glada balucher بلوچ.

Uppsala, 1984: Satt en eftermiddag på Ofvandahls med Ella Lemhagen och planerade filmscener och synopsis. Hon menade allvar förstod jag långt senare.

Uppsala universitet, 1985: Landar på Arlanda från New Delhi via Aeroflot i Moskva den 10 januari, en sk bucket shop ticket. Släntrar upp till litteraturvetenskapen två dagar innan kursen ska börja och ansökningstiden har gått ut i november 1984, men studievägledare Eva Heggestad fixar in mig på Svenska, en kurs för blivande lärare. Jag går till en hörsal med 250 lärare, däribland Ulrika Knutsson. Hoppar av till Nordiska språk där fyra till studenter pluggar norska, grammatik, språkhistoria och stilistik.

Quimper, 1986: Besöker ett bretonskt calvadosbryggeri. Lambiq heter drycken här. Stora tunnor i lager. Äppelmustdoft.

Hyères, 1986: Denna Medelhavspärla är varm och ljuvlig. Franska vänner lånar ut strandhus till oss svenskar med två småbarn. Vi pratar franska, läser Libé och njuter av Rivièran.

Stockholm, 1986: Ingmar Lemhagen tar med mig till Klubb Baby och andra klubbar där hans döttrar Moa och Ella hänger. Samtidigt besöker vi kulturteoretiska NSU-kretsmöten där tidskriften Kris redaktörer deltar. Ingmar känner de flesta.

Uppsala, 1986: Sven- Olof Wallenstein med Erik van der Heeg i släptåg talar om fransk begärsfilosofi i en sal i Universitetshuset. Efteråt går vi på V-Dala och träffar Staffan Kling, Pierre Kullbom och Hjärnstormgänget. De två kraschar i vår kökssoffa efter att ha druckit upp vår morfinbemängda hostmedicin Mollipekt. Barnen, två och fyra år, väcker dem klockan sex men jag serverar dem frukost i vardagsrummet. Ett misstag tycker deras mor som gärna hade bussat två morgonpigga småbarn på de högflygande filosoferna.

Calcutta, 1987: Far in på Sudder Street i en rickshaw och ser mina reskamrater stå längs gatan. Vi gör några reportage om barnarbete , universitetsliv, politik och konst innan julafton infaller, som firas på ett tak tillsammans med andra västerlänningar. Stadens brittiska charm är intakt med viktoriansk arkitektur och utsökta kaféer. Vid utkanten av den enorma staden träffar jag några naxaliter, maoistiska rebeller, som Jan Myrdal hoppas på i sin bok Indien väntar. I deras lilla hemliga bokstånd ser jag Uppsalamarxisten Olle Törnqvists bok om den nedslagna upproret i Indonesien 1965.

Uppsalafilosofen, 1988: Efter två resultatlösa slutseminarier med min C-uppsats om Foucaults Les mots et les choses ger docenten och logikern Wlodek Rabinowitz upp och accepterar mig som doktorand på skottdagen 29 februari. Han examinerar mig sedan på Heideggers Sein und zeit som han inte läst. Och ärligt talat tog jag mig bara igenom del 1. Men han märkte ju inget.

Fribourg, Schweiz, 1989: Passar H som är ett halvår gammal medan hennes mor jobbar på sjukhuset. Jag är nog den enda hemmapappan i västra Schweiz. En dag far vi till IKEA i Zürich och köper kaviar, knäckebröd och brännvin. Den sista bjuder vi schweiziska filosofistudenter på som sveper intet ont anande. Sedan sjunger vi och skrattar på tyska, franska och engelska.

Schweiz, 1990: Filosoferna Donald Davidson och Willard van den Quine föreläser vid en konferens som jag tagit mig till från Provence dit vi flytt till ett litet sommarhus i bergen efter debacle på sjukhuset i Fribourg. Konferensen är stilfull och mycket välorganiserad. Jag och filosofen Claire Hill har roligt åt alla farbröder. Hon tycker de är överskattade och Richard Rorty i synnerhet.

Paris, 1990: Vid ett kafésamtal med filosofen Jagob Rogozinski undslipper han sig att han kan ordna ett möte med Gilles Deleuze, men jag avböjer. Börjar bli pinsamt att jag inte begriper honom, tills jag far ut till Université de Pariz VIII- Saint Denis där hans kollegor, bl a René Scherer, säger samma sak: Deleuze är obegriplig men briljant och underhållande. Jag andas ut. Mon Dieu!

Paris, 1990: Hi, I am Dick, Dick Rorty säger Richard Rorty vid en filosofikonferens med Putnam och Mouffe. Jag svarar att han är vänlig nog att låta mig skriva om hans etik och politik men att Uppsalafilosoferna inte kommer gilla mitt tilltag. Han ler och säger att han förstår dem.

Colchester, England, 1990: Jag dricker två starköl till lunch med filosofen Simon Critchley som fixat ett föredrag om Rortys etik åt mig som några studenter ska lyssna på vid Essexuniversitetet. Jag pladdrar men borde ha ätit nåt istället, hur klarar sig britterna på nötter och öl till middag ?

Uppsala, 1990: Min mor hittas död hemma. Hennes liv var tidvis misär de sista åren men också hoppfullt med textilkonstverk skapade vid Arbetsterapin på Ulleråkers mentalsjukhus. Jag avbryter mina filosofistudier eftersom ingen vill handleda mig eller ta del av vad jag vill och kan om kontinental filosofi och amerikansk pragmatism.

Ludvika, 1991: Brunnsviks folkhögskola föser samman 20 invandrare av alla slag i en betalkurs från AF. Jag har några kurser och umgås med latinamerikaner från El Salvador. En kille som bor hemma hos sin socialsekreterare blir min vän. Han gör konst med hjälp av hennes underliv som han trycker mot målarduken och sätter upp på väggen. En peshmerga från Kurdistan kallar mig mamuste och bjuder på kurdisk pizza, lahmajum som hans fru gjort särskilt till mig, hennes makes lärare, mamuste. Hans blick är stenhård. En frihetskrigare för sitt land.

Uppsala, 1991: I universitetsaulan debatterar filosofen Daniel Dennett med fysikern Roger Penrose om mänskligt medvetande och dess kvaliteter jämfört med maskiner och ren matematik. Jag inser att de är oerhört skickliga men förstår ingenting.

Linköping, 1992: Vid folkhögskollärarlinjen ska vi blivande folkhögskollärare få en feministisk heldag vid universitetet. Jag och en manlig kurskamrat tar demonstrativt med oss varsin dotter, min H är då tre år och hans likaså. Att bli utskälld som förtryckande man och far känns bra med våra döttrar i famnen men den sura feministiska föreläserskan är inte glad. Vi garvar och folk ler.

New York, 1993: Vid en introduktionpicknick i Central Park känns studentgänget vid New School for Social Research enkla att hänga med, och några blir mina bekanta. De tar mig till sin lya i Brooklyn där de har en källare fylld med marijuanaplantor och lysrör. De säljer inget utan har ett annat upplägg, Gud vet vad. Senare träffar jag den tyska RAF -terroristen Gudrun Ensslins son som ska doktorera på Martin Luther. Hans ansikte är skadat av uppväxten med en mor på flykt med Ulrike Meinhof.

New York, 1993: Eventkidsen Kajsa och Ernest (Boo.com) fixar en nordisk poesifestival som jag hakar på. Robert Bly uteblir men Tomas Tranströmer är där. Gratis sprit och mat till alla journalister. Jag minglar och skriver några texter till svensk press. Ett galet privat event som staten sen fick gå i borgen för under den borgerliga regeringen Bildt.

Mer minnen i min bok Ett förhastat liv.

En skriftställares dagbok: 26-07-2021

ATT AVSTÅ FRÅN SOCIALA MEDIER är svårare än jag trott. Jag har försökt låta bli Twitter och Facebook utan större framgång. Tror att jag behöver ett liv för att kunna avstå. Det har inte infunnit sig även om delar finns på plats här i norra Halland.

I avvaktan på att livet ska infinna sig i form av en sefardisk dam som ska ge efter för mina kärleksförklaringar och närmast provencalska trubadurkurtiser så har jag ägnat mig åt Bibelkritik, något jag aldrig testat tidigare. Jag har ju sysslat med filosofi sedan 20-årsåldern men aldrig teologi eller dylikt. Två inlägg  (och här) de senaste veckorna och fler på väg.

Vad som fick mig dit var först judiska avvisanden av de kristnas hänvisningar till deras skrifter, Torah (de Fem Moseböckerna) och hela Tanach, dvs Gamla Testamentet. Rabbinen Michael Skopacs föreläsningar på YouTube är övertygande liksom den agnostiske teologen Bart Ehrman, som avvisar allt tal om himmel och helvete i sin senaste bok Heaven and Hell.

Frilansteologen Robert Price som avvisar den historiske Jesus är också underhållande men jag stannar där. Vill inte dyka ned för djupt i kristendomens eventuella ogiltighet. Det räcker att jag upptäckt hur illa grunden är efter Jesus död och vad Paulus ställt till med. Nytt för mig alltså vid 63 års ålder.

Judendomen som levnadshållning har aldrig intresserat mig tidigare men jag kunde inte låta bli att även ta del av den vältalige rabbinens predikningar om varför Torah kan vara väsentlig idag.  Påminner lite om sekulär buddhism och antika levnadsregler såsom Pierre Hadot framställt dem.

En fördel med att jag hamnat i judiska trosläror är att Leo Strauss och den medeltida lärda juden Maimonides blir mer intressanta och att jag kan sätta igång med nästa års författande om Strauss med viss biblisk prägel, kristen och judisk. Jag hade redan bestämt att ägna ett avsnitt åt Hannah Arendts läsning av kyrkofadern Augustinus (via James K.A. Smith), men nu finns  alltså mer föda för tanken. 

Prästen Paul Vanderklays insikt om Jordan B. Petersons arv från Sören Kierkegaard är en annan relevant video som sammanfattar vad många haft på känn. Mycket intressant för oss Petersonfans.

Helt utanför dessa bibelspår, men via portugisiske författaren José Saramago kanske (vars bok om Jesus jag läst nyligen), har jag läst om begreppet saudade, den längtan som just finns i Portugal.

Den portugisiske författaren Eduardo Lourenço (1923-2020)

Maxim Grigorievs kortessä i Axess (4/2021) om begreppet ledde mig till den iberiska halvöns tvillinghälfter.  Saudade är känslan av förlust, en obestämd längtan, tom längtan efter att längta. Portugiser till havs kände den liksom kärlekskranka och fattiga i hemlandet.

Svenskans vemod fångar liknande bitterljuva känslor. Jag skrev i boken Sverige 2020 (2013) om vilka av våra artister som kan uttrycka denna ursvenska själ: CM Bellman, August Strindberg, Greta Garbo, Ingrid Bergman, Ingmar Bergman, Evert Taube, Monica
Zetterlund, Lars Gullin, Cornelius Vreeswijk, Blå Tåget, Ulf Lundell, Kebnekaise, Träd-Gräs-och-Stenar, Kent, Sofia Nordenstam, Gunnel Mauritzson, Tomas Tranströmer. 

Att vemodet inte övergått i uppror under det nuvarande förtrycket från etablissemanget utan i flykt och ångest är något jag och Richard Sörman beskriver och sörjer.

Horace Engdahls favoritförfattare portugisen Fernando Pessoa lär vara den som mest utförligt uttolkar deras nationella vemod. Han och Liv Strömquist strosade runt i Lissabon, i regi (nåja) av SVT och citerade den svårläste författaren.

Det slog mig att begreppet duende i Spanien har liknande nationella särdrag, om än inte lika sorgsna och dessutom via flamencon utländskt lierat med såväl  zigenare som morer (dvs de invaderande araberna, berberna som förutom inspirera till fantastisk musik även förde gitarren till Sydeuropa). 

Federico Garcia Lorca var den som moderniserade duende i sitt tal  ”Teoría y juego del duende” (engelsk översättning) i Buenos Aires 1933 . Lorca gav denna intensiva känsla som stor konst kan uttrycka en vitalistisk inramning via Nietzsches estetik om det tragiska. 

Företeelsen duende hade dock länge funnits med magi och konst i spansk folktro i form av troll, tomtar och älvor, på spanska; Anjanas, Busgosos, Diaños, Enanos, Elfos, Hadas, Nomos, Nuberus, Tentirujus, Trasgos/Trasgus, Trastolillus, Trentis, Tronantes, Ventolines… 

Wiki

Vår egen sagotant Selma Lagerlöf skrev om denna väsen som vi i Norden haft länge omkring våra gårdar. Hennes landskapsfrände, den värmländske författaren Lars Andersson tog upp förbindelsen i essäsamlingen Skuggbilderna 1995;

Men idag är duende den känsla av äkthet som flamenco och annan stor konst kan förmedla. Bach är full av duende ansåg Lorca.   

1975 var Bob Dylan på besök i Sydfrankrikes kultplats för zigenare och flamenco, byn Les Saintes Maries de la Mer. Han såg  flamencolegenden  Manitas de Plata spela och kanske även Juan Reyes, båda fäder till flera medlemmar i flamencopopgruppen Gipsy Kings. 

I Martin Scorseses dokumentärdrama  från konsertturnén Rolling Thunder Revue  (2019) finns ett avsnitt från den sydfranska byn och Dylan kommenterar besöket. Han skrev sedan One more cup of coffee som bär alla tecken på inspiration därifrån och dylansk duende.

Avslutar med en  analys av begreppen saudade/fado och duende/flamenco. Fado är den portugisiska sorgsna sången som ljuder där kärlek övergetts eller livet gått i stå.

Min tes lyder:  

Saudade förhåller sig till Fado som Duende till Flamenco

Om detta kan minst sju essäer skrivas och en  har redan skrivits.

Slutligen så har jag börjat läsa Isabel Alliendes fantastiska Andarnas hus (1982). Fortsätt läsa En skriftställares dagbok: 26-07-2021

Det skadade människosläktet

Emil NIlsson, Vetenskapspedagogen

Om vi inte ser människan som ett fullbordat väsen, en naturvarelse som alla andra utan som en fundamentalt skadad art kan två orsaker skönjas:

  1. Vi föds för tidigt.
  2. Vi har ett självmedvetande olikt alla andra arter

Nr 1 är uppenbart för alla som bevittnat en förlossning eller genomlevt den. Bäckenet är för trångt, fogar måste luckras upp och kvinnan lider oändligt mer än något annat däggdjur. Tills nyligen dog många kvinnor och/eller deras barn vid förlossningar. Alla människobarn är prematura foster.

Att vi föds för tidigt beror på två anledningar; kvinnans bäcken är utformat efter upprätt gång och kan inte härbärgera fostret längre om hon ska stå upp.

Vidare så är barnets hjärna redan vid födelsen oproportionerligt större än övriga primaters och ska växa till den dubbla storleken vid fyraårsåldern. Att ha kvar denne bjässe i livmodern hade blivit omöjligt.

Så det faktum att vi föds för tidigt och hjälplösa, i behov av modern och andra människor (som i sin tur hjälper henne ), är det något som inte kan förbigås i diskussioner om människans utveckling.

Darwin noterade detta givetvis men det var läkaren John Bowlby som med sin anknytningsteori under 1950-talet gjorde spädbarnets utsatthet mer begripligt. Som jag skrev 2012 i en forskningsöversikt om förskola och barnpsykologi är inte detta särskilt uppskattat eller känt i svensk pedagogik och förskoledebatt.

Bowlbys teorier har nu bekräftats av hjärnforskning, djurstudier och avancerad psykodynamisk teori i flera besläktade vetenskapsområden som neurobiologi, affektreglering och neuropsykoanalys och affektiv neurosvetenskap. Jaap Panksepp, Allan Schore och Tor Wennerberg är tre föregångare och praktiker.

Som jag ser de första fem årens osjälvständiga tillvaro så innebär de att barnet ständigt löper risk att överges och dö. Vi är alla skadade av denna brist på överlevnadsförmåga oavsett hur bra omsorg vi får och hur bra vi sedan verkar må. Vi är skadade eftersom vi inte kunde klara oss själva.

Den andra bristen kommer från vårt självmedvetande, och särskilt vår dödsmedvetenhet. Ingen annan varelse har denna förmåga att föreställa sig sin personliga död. Kierkegaard skrev Sygdommen til Døden 1849 där han blottlade vår förtvivlan inför existensen. Nietzsche, Freud (Todestrieb) och Heidegger (Sein-som-Tode) fortsatte analysen av dödsmedvetandet som 1959 kulminerade i Norman Browns Life against death.

Spädbarnets dödsångest och den vuxnes existentiella lidande är desamma. Vi är skadade genom att födas och genom att inse att vi existerar.

Men ändå överlever vi och kan till och med skapa nya mänskliga världar som bara vi förstår. Möjligen är vår civilisatoriska gärning exakt vad som behövs för att motverka vår utsatthet i tidiga och senare år.

Mänskliga byggen av gemenskaper, kulturella mönster, sociala koder och känslighet är avgörande för spädbarnets överlevnad och för de vuxna. Civilisation som bot men också som något potentiellt skadligt i sig vilket de ovannämnda påpekade tillsammans med Herbert Marcuse vid mitten av 1900-talet. Världskrigen hade inte slutat trots hög grad av civilisation i Tyskland, men vi ska inte gå in på detta.

Istället bör vi besinna den mänskliga artens självreglerande förmåga att tolka existensen för sin överlevnad. Våra öppna djupa samtal med varandra och vår allt högre grad av (själv)medvetande kan få oss ur dödens grepp. För en stund.

Under tiden kan vi studera Stephen Meyers Return of the God hypothesis och undra hur hans teori om intelligent design inkluderar de i grunden skadade människorna. Är våra sociala och kulturella egenskaper delar av denna universella design? Dvs är våra städer och skapelser gudomliga, gjorda för att betvinga 1 och 2?