![Sjunne [ dot ] com](https://sjunne.com/wp-content/uploads/2014/11/unnamed-kopia.jpg)
When feeling blue, these songs and words may be comforting
—-
My live music and poetry resource
Bokrelease 20 juni: Pedagogik och polemik
Min sjunde bok är ett kompendium på drygt 40 texter jag skrivit om skola, barn och unga, pedagogik, historia, utbildning i Indien, lärarutbildning, förskola med mera sedan 1983.
En del finns på denna blogg, i utdrag eller på nätet här och här. Utkast till hela boken här. Beställ boken i tryck av mig direkt eller köp via Amazon, Adlibris eller Bokus.
Tisdagen den 20 juni kl 17 är alla välkomna till Pressklubbens sal en trappa ned i valvet för en release. Ni kan köpa något att dricka eller tugga på i baren.
Pressklubben finns på Vasagatan 50, 5 min promenad från Stockholms Centralstation, vägg i vägg med Duvels Café.
Ingen anmälan behövs men se på Facebook eventet om ni vill.
Åsa Linderborg om mitt avhopp
Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg kommenterade mitt inlägg igår.
Hennes kommentarer var i stort sett sakliga, men det är ändå intressant för mig att nyansera dem.
Orsaken till att jag hoppar av de alternativa medierna är inte enbart den försåtligt antisemitiska krönika som Avpixlat publicerat (och sedan avpublicerat efter att Mats Dagerlind försvarat den i många ordalag), även om den var starkt bidragande till mitt beslut.
Anledningen att kliva av Avpixlat m fl alternativmedier är att deras funktion fylls alltmer av vanliga medier som faktiskt gör sitt jobb, om än inte fullt ut. Man kan säga att de alternativa medierna har blivit omkörda av de traditionella. Optimistiskt javisst, men allt mer rätt alltefter som flera fakta och nyheter kommer fram och folk i vården, på skolor, poliser och bibliotekarier börjar berätta.
Men sen skriver Åsa Linderborg något märkligt med tanke på hennes status som arbetarrörelsehistoriker:
”I slutet framgår att hans tack och hejdå i grunden handlar om att han inte är gångbar på arbetsmarknaden med det belastningsregister som ett liv i SD-kretsarna innebär”.
För de socialistiska agitatorer som cyklade och gick runt på den svenska landsbygden för 100 år sedan gällde det att klara försörjningen. De blev ofta svartlistade hos arbetsgivarna och fick svälta sig fram.
Så har inte jag det men samma villkor existerar idag. Googlar man mitt namn kommer rasismbeskyllningar upp och mina texter på Avpixlat, Nya Tider osv. Jag har därför inte blivit kallad till de jobb jag sökt, från rektorsuppdrag (vilka jag haft tidigare) till boendestödjare och personlig assistent.
En annan parallell till förra sekelskiftets stridbara arbetare är att de inte fick låna möteslokaler av de borgerliga logerna och sällskapen. Istället hölls fackföreningsmöten och politiska möten utomhus i backar och i vägkorsningar. Förra året anordnade jag ett sådant möte i Rålambshovsparken i april då vädret faktiskt var rätt hyggligt.
Denna lista på vad jag och mina gelikar blivit utsatta för kan jämföras med de agitatorer blev utsatta för, de frimodiga män och kvinnor såg till att vi fick en stark reformistisk arbetarrörelse och ett omsidor ett fungerande folkhem.
Att jag vill kunna försörja mig själv, och den dotter jag har försörjningsplikt inför, ska inte spottas på. Jag ska dessutom inte behöva ta avstånd från mina politiska intressen för att kunna ta anställning, vilket Linderborg antyder vore lämpligt:
”Att Sjunnesson drar sig betyder inte att han gör upp med sina åsikter. Han kommer säkert tillbaka i något offentligt sammanhang, förmodligen i ungefär samma ärende”
Nej, jag ska inte behöva ta avstånd alls egentligen, men som läget är vill jag gå vidare utan det bagage som mina skriverier åsamkat mig. Jag ångrar inte vad jag skrivit eller står för, men väljer andra arenor. Inte märkligt men synd att detta beslut inte kan tas på allvar.
Vidare från Linderborgs penna:
”Sjunnesson är en notorisk avhoppare; han har fler kasserade partiböcker än de flesta”
Säkert har jag varit medlem i fler partier än de flesta vilket tyder på ett starkt intresse av att hitta rätt under nya villkor. Mina medlemskap kanske inte intresserar men så här ser de ut:
1977-1986, VPK. Gick ur pga ovilja att göra upp med Sovjet
1991-2000, V. Gick ur pga kommunismens återkomst (se intervju)
2001-2007, S. Passiv medlem i högersosseföreningen Nya Allmänna.
2007-2012, FP. Trodde på batongliberalerna Rojas/Sabuni/Björklund, men socialliberalerna vann
2013, SD.
Samtidigt verkar Åsa Linderborg inte helt oförstående inför att en fritänkare som jag väljer att nyorientera mig. Hennes och min bakgrund sammanfaller i viss mån, och vi har mötts vid ett par tillfällen t ex då jag arrangerade ett föredrag vid Vänsterpartiet Uppsala runt 2000 om hennes avhandling om socialdemokratins självbild.
Under gymnasiet valde jag som specialarbete att skriva om socialdemokratinsidéhistoria och varför partiet föll 1976. Jag satt på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva för att läsa mikrofilmade tidningslägg och fick ihop drygt 40 sidor. En B-uppsats ansåg min handledare att den nog kunde duga som, vilket jag inte alls förstod vidden av som gymnasist.
Jag träffade många äldre kämpar från arbetarrörelsen då, Anton Nilsson, Gunnar Gunnarsson, Lars Furuland m fl som gjorde att saker och ting i historien föll på plats, liksom att jag undervisade ett tag på Brunnsviks folkhögskola och ledde marxistiska studiecirklar hos ABF och runt studentvänstern.
Åsa Linderborgs ingång i arbetarrörelsen är annorlunda med hennes familjs ryska kopplingar och hennes egna ideologiska fränder, de tyska vänstersocialisterna Karl Liebnecht och Rosa Luxemburg.
Mina hjältar var 1800-talsanarkisterna Bakunin och Krapotkin, de upproriska Kronstadsmatroserna och Machno i Ukraina 1921, över till FAI-CNT i Spanien 1936, de ungerska arbetarråden 1956 och de utopiska upproren världen över och som tydligast i Paris 1968.
Denna frihetligt socialistiska tradition är lika oppositionell mot staten som mot kapitalet. En verklig maktkritik kan komma från vänster javisst, men även från höger och rentav från mitten. Att jag hållit fast vid denna frihetliga och folkliga tradition gör mitt val av SD enkelt.
Stryk alltså socialismen men behåll friheten och folket, Åsa. Där hittar du mig.
Vid vägs ände
VARNING FÖR NARCISSISM OCH ÖVERLÄNKERI
Åsa Linderborgs kommentar
Så har tiden kommit att stanna upp där jag är och avsluta mitt engagemang i de alternativa medierna. Tillfället nu i maj 2017 då jag dels blivit blockad av Facebook i en månad, dels offentligt tagit avstånd från en krönika i Avpixlat och från Ingrid Carlqvist, sammanföll med beslutet att lägga om kursen.
Vart jag tar vägen vet jag inte och jag ångrar inte mina fem år som folkbildare och skribent i de alltmer förbisprungna alternativmedierna. Optimistisk som jag är tror jag på fullt allvar att sociala medier och alternativmedier har förmått de etablerade medierna att känna alternativmediernas blåslampa, även på DN.
Mitt offentliga skrivande om vår extrema invandringspolitik började 2008 på en tidig blogg och sedan fortsatte jag som många andra på Newsmill. Jag var även tidigt ute med att skriva för Dispatch International med några bokrecensioner (varav några på min blogg nu 1, 2, 3), medan Lars Hedegaard och Ingrid Carlqvist ännu höll den igång som papperstidning. Nu finns inte ens webbversionen kvar.
Ingrid Carlqvists roll som Sverigevänlig opinionsbildare är oöverträffad och jag är tacksam över att ha samarbetat sida vid sida med henne mot islamisering och fega medier. Vi blev Facebookvänner och fikade i augusti 2012 på Gustav Adolfs torg i Malmö. Hon berättade om planerna på att starta en svensk-dansk veckotidning och med det blev jag även medlem i danska Trykkefrihedselskabet (vilka idag tagit avstånd från henne), där Hedegaard tidigare varit ordförande.
Mitt engagemang i de svenska alternativmedierna börjar och slutar alltså med Ingrid Carlqvist, från 2012 till 2017. Jag har all beundran för hennes ork och vilja till att förändra medierna som medvetet har tigit om problemen med invandringen i över 30 år, men hennes öppenhet mot högerradikala, vitmaktförespråkande och antisemitiska ideologier, grupper och personer blev till sist för mycket för mig . Vår turné i Skåne i somras mot islamisering kommer inte upprepas.
Jag noterade hennes radikalisering, ett begrepp man inte bara kan tillämpa på jihadister, från 2015 när hon och pseudonymen Conrad lämnade podden Radio Länsman/Realism och startade eget, Ingrid&Conrad. Utvecklingen sedan dess har varit bedrövlig i och med att hon släppt fram den enda högerextremisten efter den andra. Ifrågasättandet av Förintelsen blev droppen liksom talet om de svenska judiska invandringsförespråkarna på 1960-talet. Buzzfeed klampade in i de svenska alternativmedierna nyligen där de lade ihop henne, vitmaktförespråkaren Henrik Palmgren och identiärgubben Daniel Friberg med den rekorderlige Mats Dagerlind och trickstern Chang Frick. Ett försåtligt och lögnaktigt trick för att försöka visa att vi alla kritiker av islamisering och invandringspolitik hänger ihop.
Jag vet att alternativmedierna har sina fiender och att den splittring som mitt och andras avståndstaganden utnyttjas flitigt. Men i likhet med Avpixlats krönikör John Gustavsson anser jag att det måste ändå vara tillåtet att svära även i denna kyrka.
Själv hade jag liknande angrepp på mig från våra egna led när jag avslöjade SD:s taffliga skötsel av sin webbtidning Samtiden 2015. Mina skäl för detta finns i blogginläggen och jag tänker inte upprepa dem. För mig är kontroversen kring Samtiden ett avslutat kapitel och webbtidningen är idag väsentligt bättre med utmärkta inlägg i synnerhet av Tomas Brandberg och Dick Erixon.
Några månader efter denna öppna strid med ansvariga på SD tog jag ställning i Avpixlat för Mattias Karlsson mot SDU:s Gustav Kasselstrand/William Hahne, så den lojaliteten mot SD har det aldrig rått någon tvekan om. Fö en liknande strid som nu sker runt Ingrid Carlqvist och Avpixlats omstridda krönika av Rolf Malm.
Även från Avpixlat och min frände Salle har jag fått ibland kritik och gått vidare.
Vad mitt beslut idag handlar om är att jag vill förnya mitt skrivande och finna en ny roll utanför alternativmedierna. Jag har skrivit över 60 krönikor i Avpixlat och lika många andra texter av ren idealism, men i längden går det inte att skriva ideellt och dessutom bli bortvald som arbetssökande av arbetsgivare efter några googlingar.
På mitt senaste lärarvik googlade eleverna mig och ägnade sedan två månader att kasta saker på mig och skrika rasist.
Uppmuntran från Flashbackare ger inte mat på bordet. Inte heller att vara flitig på Avpixlat.
När jag ser tillbaka på min bildningsresa och mitt internationella liv i ljuset av mitt engagemang i den Sverigevänliga rörelsen ser jag en entusiastisk folkbildare som fann sig tillrätta i en gryende folkrörelse med offentliga föredrag och för lokala SD avdelningar över landet, ibland flera gånger och som väckt intresse från höger och vänster.
Även Uppsala Nya Tidnings ledarsida och Göteborgs stadsbibliotek uppmärksammade mig och Stockholms stad avbokade mina föredragsserier oupphörligen. Med tiden blev jag en slags svensk dissidentfigur, en position jag inte anser man kan tillskriva mig. Den enda nutida svensk som verkligen passar in i denna beteckning är Dan Park.
Däremot är jag journalist vilket Chang Frick inte vill erkänna apropå mitt framträdande i SVT Opinion. Jag publicerade mina första betalda artiklar 1980, har arbetat som reporter på fyra lokalredaktioner, sålt frilansmaterial till ett 100-tal tidningar och tidskrifter (bland annat från reportageresor i USA, Danmark och Indien) samt startat och lett en lokal kultur- och reportagetidskrift i Uppsala. Min utbildning fick jag på medielinjen vid Nordens folkhögskola Biskops-Arnö, en kurs där jag sedan undervisade vid sidan av lärare i journalistik och skrivande på folkhögskolor, studieförbund och komvux.
Jämfört med den erfarne fd nyhetschefen Ingrid Carlqvist är jag, liksom Chang Frick, ett blåbär, men min journalistiska bakgrund räcker till. Att jag dessutom har arrangerat en internationell konferens om tryck- och yttrandefrihet stödjer mitt publicistiska engagemang. Dock har jag ofta skrivit mer kulturartiklar, till och med om filosofi i Avpixlat och akademiska texter i marxistiska Zenit 1991, medverkat i studiosamtal och debatt än gjort rena brödjobb som reporter.
Vart jag tar vägen nu vet jag som sagt inte. Mina initiativ med Fri Folkbildning, Avslöjad Kvinnodag 8 mars, forskningsförslag, Sverigecertifierad äldreomsorg, halalkost, goda semestersamtal, Folkets 1 maj och Pride Järva överlever om de har något berättigande. Själv drar jag mig ur efter att ha satsat ordentligt och ideellt i flera år. Vad gäller Swebbtv, så får framtiden utvisa hur denna ganska lyckosamma satsning ska gestaltas.
Tack alla ni som stött mig och alla ni om irriterat sig på mig. Om några timmar är jag åter på Facebook där ni kan följa mig och se vartåt jag går.
Fridens liljor
Två blödande libertarianska hjärtan
Två intressanta politiska tänkare från USA har gästat Timbro i Stockholm för att lansera sina böcker.
Jag har lyssnat på dem och omsider bläddrat i deras böcker. De politiska filosoferna John Tomasi och Jason Brennan är båda en slags libertarianer med ett hjärta för social rättvisa (eller möjligen klassiska liberaler i det 2000:e årtusendet) och bloggar på Bleeding Heart Libertarians.
Tanken att just frihetliga tankar och marknadsekonomi kan skapa mer rättvisa än kollektiva offentliga system är lockande.
Jag noterade samma iver för att hjälpa fattiga indier vid min tid på Centre for Civil Society i New Delhi. En slags ”capitalism for the poor” tillämpades mot storföretag och offentlig byråkrati, för entreprenörskap och egenmakt. Kampanjen Jeevika om gatuförsäljares rättigheter och School Choice Campaign för enkla privatskolor i slummen handlar om att engagera fattiga men maktlösa föräldrar till amibitiösa skolbarn, försäljare och medborgare.
Över till den förste blödiga libertarianen.
JOHN TOMASI
I oktober 2012 talade John Tomasi om sin Free market fairness på Timbro, vilket jag gjorde en kort bloggpost om då.
I sin analys beskriver Tomasi hur skydd för privategendom hjälper vad han kallar ”market democracy”. Det är den metod vanliga konsumenter använder för att utöva viss frihet men även företagare och privata aktieägare.
För Tomasi är emellertid denna form av makt lika viktig som politiska fri- och rättigheter. I den omåttligt hyllade och populäre socialliberalen John Rawls modell ingår inte den ekonomiska friheten att starta företag i de grundläggande politiska rättigheterna. Rawls godtar bara rätten till personlig icke kommersiell egendom och rätten att välja yrke,
För detta misstag har i synnerhet libertarianer kritiserat Rawls och hans socialliberala/socialdemokratiska efterföljare, vilka utgör flerparten av västvärldens dominerande politiska filosofer sedan 1960-talet.
Libertarianen Nozick är ett undantag som med viss rätt inte tas på allvar enligt Tomasi som vill få in mer socialt ansvarstagande bland de självmaximerande libertarianerna. Därav det blödande hjärtat för ett samhälle där alla medmänniskor förtjänar respekt och inte lämnas utanför.
Boken Free Market Fairness är dock inte en renodlad libertariansk plädering utan försöker finna en väg mellan socialliberalism/ socialdemokrati, som här kallas ”high liberalism” å ena sidan och klassisk liberalism inklusive liberatarianism å den andra.
Hur detta kan struktureras visas i denna tabell:
För John Tomasi är den obefintliga dialogen mellan liberatarianer/klassiska liberaler och socialliberaler/ socialdemokrater en utmaning till att starta ett forskningsprogram om just ”market democracy”.
Att sätta upp social rättvisa som ett politiskt mål är en styggelse för liberatarianer/klassiska liberaler medan att sätta upp ekonomisk frihet är lika illa för socialliberaler/socialdemokrater/”high liberals”
Hans eget bidrag är att finna på brottsstycken hos den hyllade socialliberalen John Rawls där marknadsekonomiskt tänkande kan inrymmas. Men innan vi går in på det måste vi gå till JS Mill, JM Keynes och de andra high liberals som (Sverigebeundraren) Nussbaum och Dworkin och fundera varför de inte vill inkludera rätten att starta och äga företag i grundläggande politiska rättigheter.
Tomasi visar tydligt att 1800-talliberalen Mill som aristokratisk gentleman och Keynes som finstämd ekonom ett halvsekel senare, inte alls förmådde uppskatta värdet av att arbeta och särskilt arbeta för att tjäna pengar genom eget företagande. De ansåg att samhällsdrivna företag (system av ”liberal (demokratisk) socialism” eller ”demokratiska egendomar” enligt Rawls) var att föredra så att människor kunde koncentrera sig på viktigare saker än att tjäna pengar, såsom konst och filosofi. Keynes kallar de som hellre vill tjäna pengar för ”strenous purposeful money makers”.
De förstod inte heller att värdet av egna intjänade pengar, oavsett via eget företagande eller hårt arbete, ger självförtroende och egenmakt till skillnad från bidragsberoende. Charles Murrays barska syn citeras i boken som ett moraliskt fördömande av europeiska välfärdsstater som Sverige. Dessa välmenande paternalistiska (eller som i Sverige, maternalistiska) stater tar bort ”the trouble out of life”, vilket kan låta bra, men gör enligt Murray att det själva levande tas bort från livet (”drains too much of the life from life”).
En som tidigt förstod detta var givetvis John Locke, en urfader till de klassiska liberalerna Hume, Smith, Hayek, Friedman.
Locke skrev i sin Two Treatises of Government 1689:
”The great and chief end, therefore, of Men’s uniting into commonwealths, and putting themselves under government, is the Preservation of their Property”
För Adam Smith var ren ekonomisk produktivitet något gott för hela samhället, inte bara för den idoge företagaren och den anställde. Den andre amerikanske presidenten och grundlagsfadern John Adams sa 1770 att ”property must be secured or liberty cannot exist”.
Om vi går till socialliberalen John Rawls huvudverk A Theory of Justice från 1971 så finner vi i hans modell en princip för att välja det ekonomiska system som bäst tillgodoser de mest fattiga. Den kallas ”the difference principle” och är en del av Rawls två grundläggande principer:
- Each citizen is guaranteed a fully adequate scheme of basic liberties, which is compatible with the same scheme of liberties for all others;
- Social and economic inequalities must satisfy two conditions:
- to the greatest benefit of the least advantaged (the difference principle);
- attached to positions and offices open to all
John Tomasi menar att (”socialdemokratisk”) omfördelning via skatter och offentlig välfärd är ett för direkt system för att hjälpa de fattigaste. Ett marknadsekonomiskt system som ger de fattigaste mer ekonomisk frihet och val är mer indirekt och mer värdigt för utsatta individerna. Handlingsutrymme premieras mer än de fattigas status som fattiga.
Ett återkommande exempel på Tomasis begrepp ”free market fairness” är systemet med skolpeng, vilket jag nämnde inledningsvis drivs av Indiens främsta liberala tankesmedja, CCS’ kampanj School Choice Campaign.
Över till den andre och mer aktuelle blödande libertarianen som kom till Timbro och Stockholm nu i vår.
JASON BRENNAN
Han är medlem av skribentkollektivet Bleeding Heart Libertarians till skillnad från gästbloggaren John Tomasi.
Med boken Against democracy, utgiven som Efter demokratin av Timbro nyligen, attackerar Brennan de flesta fördelar som allmän rösträtt i demokratier förväntas kunna uppvisa.
Här är några dystra citat från boken:
Brennan delar in väljarna i igonoranta ”hobbitar”, partiska ”huliganer” och de fåtaliga rationella ”vulcans” (efter Star Trek). De flesta är antingen hobbitar eller huliganer. Huliganer är politiskt intresserade och engagerade men är enligt Brennan mer farliga än de ignoranta hobbitarna.
Han visar empiriska försök med grupper som får lyssna på fakta och vantolkar allt till sitt politiska partis fördel och motståndarens nackdel. Politiskt intresserade är ungefär lika inkompetenta som politiker, en annan grupp Brennan misstror.
Väljarkåren är till och med systematiskt inkompetent under ett val och fattar beslut som grundar sig på okunskap och irrationalitet. Dessutom gör politik medborgare, familjemedlemmar och vänner till varandras fiender i mer eller mindre grad. I Sverige är det påtagligt om man öppet medger sympatier för SD.
Brennan tar ned idealistiska föreställningar om demokratin på jorden. Att en enskilds röst inte spelar någon roll för ett helt lands valresultat är matematiskt korrekt, men Brennan menar att själva rösträtten till gemene man är diskutabel. Och inte heller tror han att folk kan utbildas genom valdeltagande, eller träffa deliberativa val (deliberativ demokrati är än värre) eller känna sig moraliskt bättre (i kapitlet ”Politik är inte en dikt”).
Demokratin kan ersättas med olika former av expertvälden, epistokratier, vilka bör testas i mindre skala föreslår Jason Brennan.
Väljare kan få genomgå ett kunskapstest för att få rösträtt är en variant, säkert ogenomförbar även om de som klarar testet får 1000 dollar. En annan är att en expertgrupp ska få inlägga veto mot demokratiska förslag, men inte själva lägga egna förslag. Utlottning av röster är ett annat förslag, säkert omöjligt men vi hade faktiskt lotteri i riksdagen 1973-1976.
Jason Brennan hänfaller till slutet till Churchills motto som givetvis inleder boken, det att demokratin är det sämsta styrelseform som prövats, förutom alla de andra.
Brennan hävdar att test med epistemokrati kanske inte är så bra ändå och kallar sin slutsats för ”burkeansk konservatism”, nämligen att
”Demokratin är inte ett fullkomligt rättvist samhälleligt system, men det är alltför riskfyllt och farligt att försöka ersätta det med något annat. Budskapet den burkeanska konservatismen ger oss är att vara försiktiga, men vi måste också vara försiktiga med den burkeanska konservatismen. Den varnar oss om att försöken att göra saker och ting bättre kan leda till att de istället blir sämre”.
Som Samuel Johnson sa så är vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. Det gäller Jason Brennans epistokratier, men även demokratin.
Vad Rebecca Weidmo Uvell håller på med
Den flitiga borgerliga bloggaren Rebecca Weidmo Uvell har samlat ihop sina bästa texter i boken Vad håller ni på med? (Vulkan, 2016), självutgiven med stöd av nästan 400 givare på Kickstarter.
Bokens genomgående tema är slöseri med skattemedel, ett ämne som hon fick utveckla till fullo 2014 då hon blev Slöseriombudsman (Slöso) hos Skattebetalarna.
De mest spridda inläggen handlar om fd statsrådets Mehmet Kaplans resor till Turkiet, samröre med turkiska fascister och islamister, den obefintliga bostadspolitiken och Miljöpartiets taffligheter.
Uvell är inte bara bloggare utan även civilekonom, inriktning företagsekonomi. I sin research går hon in på LOs opinionsbildning (uppdatering 2017), men driver också hejdlöst med okunniga socialister, extremvänstern och bidragsentreprenörer som tidningskoncernen ETC.
Att läsa hennes kloka och humoristiska inlägg är ofta väldigt underhållande. Men också dystert eftersom de ofta vittnar om maktfullkomlighet, arrogans och slöseri med allmänna medel. Många arga medborgare har tipsat henne och Slöso om kommunalt slarv och slöseri.
Hon ogillar genusindustrin, skattefinansierad och sossestödd radikal islam, Fair Trade, fackliga maffiametoder, IOGT/Systembolaget . sosselotterier, sosseadeln och slöseri med skattemedel.
Rebecca Weidmo Uvell slog igenom 2015 som opinionsbildare och skriver också i vanlig press samt poddar med Jenny Sonesson.
Boken Vad håller ni på med? är utmärkt för alla politiskt intresserade och förbannade. Man klarar inte av att sträckläsa den på grund av alla stolligheter, men jag rekommenderar den liksom ett gäng andra böcker för Sverigevänner och andra nyfikna och orädda.
Föredrag om boken PK-Samhället för SD Örebro
För fjärde gången fick jag nyligen förmånen att tala för Sverigedemokraterna i Örebro. Denna gång talade jag om Karl-Olov Arnstbergs bok PK-Samhället som jag även recenserat. Förra gången i Örebro handlade mitt filmade föredrag om förskola, familj och feminism.
Med mig i Örebro var ex-muslimen, poeten och debattören Eddie Mohamed Omar som talade fritt om sina egna erfarenheter av islam. Vi blev båda väl mottagna och publiken såg ut att uppskatta vad de hörde. Tack SD Örebro.
Avståndet till högerradikalerna ökar
Mitt inlägg om antisemitism i Avpixlat och hos Ingrid Carlqvist har föranlett kritik från högerled.
Högerradikalen Jan Olof Bengtsson (se även hans uppdatering) är osaklig och lika surt lillgammal som identitären Daniel Friberg här intill.
—
På Flashback surras det hejvilt
Stöd för mitt ställningstagande kommer från danska Trykkefrihedsselskabet och norska Document.no, två rejält islam- och invandringskritiska institutioner som klarar av att upprätthålla gränsen mot antisemitism och Förintelseförnekelse (se John Gustavssons krönika för sambandet mellan dessa).
Se även ordväxlingen mellan Dan Korn och Ingrid Carlqvist i kommentarerna.
Tack för att ni steg in i debatten, Ingrid, Daniel, Jan Olof och alla andra. Nu vet vi var vi har er.
Håll till godo och läs på, gott folk.
Wikipediapost om ”Jan Sjunnesson”
Någon flitig och sanningsenlig själ har skrivit en post på Wikipedia om mig:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Sjunnesson
Biografi
Jan Sjunnesson har sedan början av 1980-talet varit verksam som frilansjournalist.[2] Han tog 1988 filosofie kandidatexamen i filosofi vid Uppsala universitet och filosofie magisterexamen i samma ämne vid Södertörns högskola 2005. Han tog 2001 filosofie kandidatexamen och 2004 filosofie magisterexamen i pedagogik vid Uppsala universitet.
Han var projektledare och föreläsare vid lärarutbildningen vid Uppsala universitet 1998–2004. Därefter var han biträdande rektor vid Hjulstaskolan 2004–2005 och biträdande rektor vid Fryshusets gymnasium 2005–2007. Åren 2007–2008 var han chef för Internationellt kulturcentrum vid Studieförbundet Vuxenskolan.
Sedan 2009 är han föreläsare vid lärarutbildningen vid Stockholms universitet. Under år 2010 var han verksam i Indien med School Choice Campaign och The Heritage Schools. Åren 2010–2011 var han rektor vid Yrkesgymnasiet. Han var 2014–2015 chefredaktör och ansvarig utgivare för Sverigedemokraternas då nystartade webbtidning Samtiden.
Deltagande i samhällsdebatten
Han var från 1977 medlem och aktiv i Kommunistisk Ungdom och Vänsterpartiet Kommunisterna. Han engagerade sig mycket för internationell solidaritet och för flyktingar.
På senare år har han radikalt omvärderat sina politiska ställningstaganden och utövar nu kraftig kritik mot Sveriges asylpolitik. Han är en mycket flitig skribent i ämnet, bland annat som bloggare och krönikör på Avpixlat. I kommentarfältet i sin blogg fick han 2016 frågan: ”Vad fick dig att vända ifrån tokvänster till sverigevän?” Sjunnesson svarade: ”Verkligheten.”[3]
I en artikel på Newsmill skrev han 2012:
| ” | Vad kostar invandringen i indirekta kostnader? Hur många måste Sverige ta emot utifrån konventioner och avtal? Vad motsvarar den invandring vi beviljar tillstånd men som vi kan avstå från? Hela grundskolan eller hela gymnasieskolan plus rättsväsendet visar beräkningar. Räcker pengarna till alla eller ska vi koncentera beviljade tillstånd till de flyktingar vi måste ta emot? Jag förordar det senare och anser vi har råd med 20 miljarder för att ta vårt ansvar. Allt ovan denna gräns bör diskuteras utifrån rimliga och ekonomiska konsekvenser.[4] | „ |
I en artikel i Expressen berättar han hur hans politiska ståndpunkt inte hindrar honom från att ha asylsökande som inneboende:
| ” | […] det går alldeles utmärkt att vilja stoppa massinvandringen och samtidigt vara vänlig mot främlingar. [—] de som talar högst om öppna hjärtan först borde öppna sina hem för främlingarna. Jag tillhör dem som vill öppna mitt hjärta och min bostad för dem jag själv väljer att ta hit. Tidigare tog jag in min indiska hustru som anhöriginvandrare så det går alldeles utmärkt att vara Sverigedemokrat och positivt inställd till utlänningar samtidigt som man är emot massinvandringen. De som anser oss SD:are vara främlingsfientliga får förklara vad de menar. Helst genom att föregå med gott exempel och öppna sitt hem. Berika er, ni som ogillar oss Sverigevänner.[5] | „ |
Jan Sjunnesson arrangerade den 29 juli 2015 och den 27 juli 2016 Pride Järva, en alternativ Pride-parad i Tensta och Rinkeby.[6] Paraderna fick mycket medial uppmärksamhet. Till 2016 års Pride Järva hade Milo Yiannopoulos från Breitbart News Network bokats in som talare, men Breitbart avbokade arrangemanget av säkerhetsskäl.[7]
Bibliografi
- Kommunitarism. En antologi om individualism och gemenskap i moral, politik och filosofi (redaktör; eget förlag 2013).
- The Swedish Story. From extreme experiment to normal nation (Nomen 2013).
- Sverige 2020. Från extremt experiment till normal nation (eget förlag 2014).
- Framtidsmannen (Createspace 2014).
- Sara Sarasvati. An Indo–Swedish story (Createspace 2014).
- Philosophy papers on Aristotle to Rorty (Createspace 2014).
Referenser
- ^ Sveriges befolkning 1980, CD-ROM, version 1.00 (Sveriges Släktforskarförbund 2004).
- ^ Texter, Jan Sjunnessons blogg, läst 2017-03-30.
- ^ Mitt internationella liv, Jan Sjunnessons blogg, publicerat 2013-03-03, läst 2017-03-30.
- ^ Fri invandring krockar med generös välfärdsstat, Newsmill, publicerat 2012-09-25, läst 2017-03-30.
- ^ Går att vara SD:are – och hjälpa främlingar, Expressen, publicerat 2015-12-14, läst 2017-03-30.
- ^ Pride Järva, läst 2017-03-30.
- ^ Breitbart News cancels Milo Yiannopoulos appearance at Swedish gay pride march, Breitbart News, publicerat 2016-07-25, läst 2017-03-30.
Källor
- Mitt internationella liv, Jan Sjunnessons blogg, publicerat 2013-03-03, läst 2017-03-30.
- Jan Sjunnessons profil på Linkedin, läst 2017-03-30.
Externa länkar
Googlar man mitt namn finns andra mindre sanningsenliga men rätt underhållande uppgifter, liksom beröm:
https://sjunne.com/2017/02/09/googlingar-jan-sjunnesson-9-feb-2017/
https://sjunne.com/2017/03/30/flashbackare-backarsjunne/
Swebbtv gör uppehåll
Text från vår Facebook-sida:
”Det har varit ett fantastiskt givande projekt och vi har upplevt ett mycket starkt stöd från er kära tittare vilket vi är mycket tacksamma för. Vi har hunnit beröra många områden och genom våra kunniga programgäster är många frågor besvarade om hur nuvarande situation har uppkommit i Sverige.
Vi har också förstått genom de reaktioner vi har fått att
detta har varit till stor hjälp för många. Det är med viss saknad men ändå med stor tillfredsställelse vi har fattat detta beslut:
Frågeställningarna har blivit tydliggjorda och nu kan förändring bara ske genom att vi var och en agerar för att påverka och genom att sprida informationen.
Det finns inga problem eller motsättningar bakom detta beslut utan snarast praktiska orsaker kring arbetssituation, ekonomi och motivation. Vi räknar med att lägga ut ett avslutande och summerande program nästa vecka.”
Att Ingrid Carlqvist väljer att missförstå oss förvånar mig inte, liksom hon gjort med min analys av de politiskt korrekta och extrema svenskarna..
Filmad debatt om invandringsdebatten har vänt blev vårt näst sista inslag för denna gång.
Bokrecension: Finna sig av Agnes Lidbeck
Finna sig av Agnes Lidbeck (Norstedts, 2017, 200 s)
Kvinnor förväntas finna sig i kvinnorollen, men också protestera. Huvudpersonen Anna i denna roman gör inte det. Hon är ingen feminist men inte heller en anpassningsbar docka. Hennes självupptagenhet går ut över hennes moderskap när hon ständigt poserar inför omgivningen, särskilt den manliga.
Redan på BB med det första barnet undrar hon om ”papporna vill ha henne, eller skulle vilja ha henne, eller kommer att vilja ha henne senare.” Är det en självständig feminist eller ett våp som tänker så?
Bokens berättarröst är galghumoristisk. Varje kapitel inleds med sakliga konstateranden. Hör här :
”Attraktion är en dramaturgiskt oklanderlig konstruktion, från det giriga till den vanemässiga sväljandet. Liksom alla konstruktioner har den en inneboende logik: För att dragningskraft ska kunna uppstå behövs två separata enheter och en yta för dem att färdas över. Det behövs utrymme för en befogad svindel, det behövs möjlighet till ett fall som skadar* . Därför är kärleken tidsbestämd, mätbar i årstider snarare än i livstider.
* Ett äktenskap kan inte erbjuda denna typ av laddning. För den gifta kvinnan är otroheten det mest effektiva sättet att fylla funktionen som åtrådd”
Huvudpersonen Anna inleder därför en affär med en äldre författare, men är ständigt lika upptagen av hur hon uppfattas av honom. Han insjuknar i cancer och måste vårdas den sista tiden, vilket hon gör utan knot. Märkliga tankar passerar men inget händer i verkligheten.
Denna bok är skriven för kvinnor som funderar på vilka de är. Att som man läsa den är som att se en experimentell fransk film med knäppa idéer som far genom skallen på en till synes fullt funktionell kvinna och känslig mor. Att iscensätta sitt liv är allt. Yta framför innehåll.
”Det är önskvärt, men inte ett krav, att hon även upplever de känslor hon gestaltar.”
Hon vill bli slagen av sin man men inget händer utom några taffligt bundna rep om handlederna.
Bokens knäppa intrig räddas av ett underfundigt språk som klarsynt bär berättelsen från trist hustru till trist älskarinna till trist hemvårdare. Författaren Agnes Lidbeck har debuterat som poet vilket märks i den distans som berättarrösten har till sin huvudperson.
”Anna blir älskarinna av effektivitetsskäl, liksom effektiviteten påkallar att hon springer på löpband; med blicken riktad rakt fram. Mot slutet bränner det i lungorna.”
Jag önskar att kvinnor läser denna bok och berättar för oss män om vad som pågår i deras inre. Är det som i Finna sig så är vi rejält lurade. Vi trodde ni var ganska normala. Feminister kan inte göra mycket av Annas anpassningsstrategier. Hon är friare än dem.
Agnes Lidbeck skriver dessutom väl om män.
Mohamed Omar skriver om min roman på Det Goda Samhället
Poeten och den flitige bloggaren Mohamed Omar skriver lite om Framtidsmannen på Det Goda Samhället.
Han jämför den med Johannes Anyurus snarlika framtidsskildring, som även jag skrivit om på Avpixlat. Min bok ges ett bättre betyg 🙂
Ett utdrag ur min roman där huvudpersonen far till Kurdistan med sin kvinna, Lena Barsson partiledare för SD och född i Irak men uppvuxen i Småland.
Avståndstagande från antisemitism i Avpixlat och av Ingrid Carlqvist
TVÅ AVSTÅNDSTAGANDEN FRÅN ANTISEMITISM
Den 14 april 2017 publicerade Avpixlat en krönika av Rolf Malm som innehöll antisemitiska påståenden. Han beskrev judar som om de agerade gemensamt, vilket är en konspiratorisk föreställning. Vidare skulle svenska judar på 1960-talet vilja slita sönder det svenska samhället. Detta lika illa tänkt och formulerat som resten av Malms utfall. Jag tar bestämt avstånd från hans åsikter och från Avpixlats publicering. Den borde inte ha gått igenom en redaktionell granskning.
Dan Korn beskrev Malms förtäckta antisemitism i NyheterIdag igår, liksom Svenska Kommittén mot antisemitism (som dessutom har noterat att Avpixlat raderade delar av texten efter publiceringen) och den konservativa skribenten och poddaren Ronie Berggren har gått i hård polemik på Facebook. Jag ställer mig bakom deras kritik vilket jag påtalat för Avpixlats chefredaktör flera gånger.
I en mailkonversation tillsammans med andra upprörda Avpixlatläsare, där fler judar ingår, reagerade även jag på Malms text. Jag skickade deras kritik till Mats Dagerlind. Detta var dessvärre dagen efter publiceringen, men då var det för sent.
Jag har också en del annat att tillägga.
För det första så skriver jag regelbundet krönikor, reportage, nyheter, notiser bokrecensioner och essäer i Avpixlat. Jag visar och deltar i webbtv, ibland tillsammans med Avpixlats ansvarige utgivare Mats Dagerlind. Till skillnad från Rolf Malm är jag alltså mer knuten till denna kontroversiella webbtidning, men i likhet med honom har jag inget inflytande över själva publiceringarna.
För det andra så är Rolf Malms antisemitiska krönika Mats Dagerlinds huvudvärk, men jag inser att den publiceringen även drabbar mig som fast skribent. Därför vill jag förtydliga att min reaktion på Malms krönika ingalunda är ett tillfälligt ställningstagande mot antisemitism i den så kallade Sverigevänliga folkrörelsen, tvärtom har jag beskyllts för att vara både så kallad bilderbergare och sionisthora.
INGRID CARLQVIST
För två månader sedan, den 7 februari, reagerade jag negativt på Ingrid Carlqvists antisemitiska uttalanden under ett föredrag i Göteborg. Jag satt på första bänk och hade tänkt att skriva ett referat för Avpixlat, men upptäckte under kvällen att det var omöjligt. Ingrid Carlqvists utfall mot svenska judar var desamma som Rolf Malms, vilket Svenska Kommittén mot antirasism noterade i sitt blogginlägg igår.
Istället för att skriva om föredraget för Avpixlats räkning, författade jag ett debattinlägg där jag tog avstånd från hennes uttalanden. Detta sändes till SVT Opinion, DN, SvD, Expressen och Nyheter24, men refuserades av samtliga.
Att Josefin Sköld på DN tackade nej efter att ha rapporterat om Red Ice Radio ett par dagar innan, ett högerextremt och vitmaktförespråkande medienätverk som drivs av Henrik Palmgren och som Ingrid Carlqvist samarbetar med i Norse News (vilket hon stolt berättade om på scenen i Göteborg) var märkligt. Men antagligen ville DN inte spräcka bilden av att personer som jag tillhör samma högerextrema fåra som Henrik Palmgren och, dessvärre Ingrid Carlqvist.
Jag tar mig helst rätten att definiera vad jag står för själv. Jag står bakom tanken på nationalstaten som ett fredsfrämjande projekt. Utan den ingen demokrati. Den måste försvaras utan hänvisningar till etniska grupper som judar eller andra folkgrupper. I detta kan alla samlas. Därmed finns inget utrymme i en sådan demokratisk samling för landet för de antisemitiska utfall som Rolf Malm och Ingrid Carlqvist visat prov på.
Etablerade medier vill gärna bunta ihop oss kritiker av invandringspolitiken till en och samma åsiktsgemenskap, där inga nyanser finns, där det som någon skriver påmålas en annan person.
Det finns en agenda i att få oss samtliga att framstå som människofientliga, uppenbart konspiratoriska och antisemitiska, istället för att lägga skulden på den individ som bör bära den. Hade min text publicerats då för två månader sedan, hade jag förmodligen inte förknippats med Rolf Malms antisemitiska svammel.
Nu kan ni själva avgöra. Texten ligger här nedan.
MITT REFUSERADE INLÄGG
”Den radikalisering högerut som präglar delar av den Sverigevänliga rörelsen bekymrar mig. Den är odemokratisk, antisemitisk och bidrar till fortsatt marginalisering och beröringsskräck av sunda islam- och invandringskritiker. Denna utveckling har tyvärr inte avstannat sedan ungdomsförbundet SDU:s ledning uteslöts ur moderpartiet 2015, utan tagit nya vägar på nätet och bland grupper på gatorna.
Jag lyssnade i helgen 4/2 på journalisten Ingrid Carlqvists föredrag i Göteborg, ”Från Sverige till Absurdistan”. Ni kan själva höra henne på YouTubekanalen IngridochConrad. Där pekar hon ut att fyra invandringsförespråkare på 1960-talet var judar. Dessutom lanserade hon webbtv-kanalen Norse News som görs i samarbete med Henrik Palmgrens Red Ice Radio, en svensk-amerikansk högerextremist (se DN, 3/2, 2017 ).
Slutklämmen på föredraget var att det nedlagda högerrevolutionära Svenskarnas Partis ordförande Stefan Jacobsson bjöds upp på scenen.
För mig som känt Ingrid Carlqvist sedan 2012 och samarbetat med henne i föredrag, texter och poddar, är det bedrövligt att hon valt denna inriktning tillsammans med parhästen pseudonymen Conrad, identitären Daniel Friberg, Nordisk Ungdoms Fredrik Hagberg m fl.
Hennes stöd för Nordiska Motståndsrörelsen 2016 i en podd är ett till exempel på urspårning. Idag är hon och de som lierar sig med henne inte till gagn för den opinion och folkrörelse som byggts upp runt alternativa medier och folkliga demokratiska protester, tvärtom.
Det är lätt att gå för långt när man vill kritisera ett missförhållande. Jag skriver inte under på Ingrid Carlqvist och Geert Wilders uppmaning att förbjuda islam i EU. Däremot är jag kritisk till radikal islam som växer i våra förorter och anser att den politiska versionen, islamismen, ska begränsas betydligt mer. Likaså vad gäller invandringen.
Det räcker gott att försöka utvisa de minst 80 000 som befinner sig illegalt i landet efter att ha fått avslag. Att dessutom utreda och utvisa de tiotusentals invandrare som fått medborgarskap eller uppehållstillstånd på falska grunder är både rättvist och effektivt.
Den positiva utveckling som skett i den offentliga debatten om islam och invandring får inte försinkas genom att högerextrema alternativ växer fram. Dessvärre bidrar beröringsskräcken med SD från övriga partier och medier till att ett tomrum skapas till höger för de otåliga som anser att SD och dess eventuella samarbetspartner i riksdagen är för försiktiga.
Ansvaret vilar därför på alla demokratiska krafter att föra öppna förnuftiga samtal om islam, invandring och andra kontroversiella ämnen. Annars växer högerextremismen, antisemitismen och rasismen.
Jan Sjunnesson, journalist, författare och debattör”
Danska Trykkefrihedsselskabet kommenterar
Norska Document.no kommenterar
Fyra artiklar på en dag
Idag 18 april 2017 satte jag personligt rekord med fyra texter i Avpixlat. En nyhet, en notis, ett debattreferat och en krönika
http://avpixlat.info/2017/04/18/varbudgeten-kommenteras-av-sd-vi-ar-inte-radda-for-nyval-tvartom/
—
http://avpixlat.info/2017/04/18/oppnare-debatter/
—
—
http://avpixlat.info/2017/04/18/mattias-karlsson-hos-malou-i-tv4/
—
19 april upprepades rekordet
http://avpixlat.info/2017/04/19/bloggarna-johan-westerholm-och-fredrik-antonsson-talar-om-medier/
—
http://avpixlat.info/2017/04/19/svart-muslim-dodade-tre-vita-misstankt-for-hatbrott/
—
http://avpixlat.info/2017/04/19/norsk-dokumentar-om-skrytsamma-tiggande-romer-vacker-debatt/
—
http://avpixlat.info/2017/04/19/vad-ar-svensk-samhallsgemenskap/
Fem texter om begreppet ”Den Andre” från Hegel till Kawesa
Detta märkliga begrepp som dök upp hos Hegel 1807 har antagit många skepnader och funktioner, inte minst för att stoppa diskussion om migration och identitetspolitik.
På denna blogg har jag samlat del I, II, III, IV och V
Samma texter på Avpixlat del I, II, III, IV och V.
Hela serien finns i tryck i skriftsamlingen Livsvatten
Sjunne [ dot ] com 