![Sjunne [ dot ] com](https://sjunne.com/wp-content/uploads/2014/11/unnamed-kopia.jpg)
För fjärde gången fick jag nyligen förmånen att tala för Sverigedemokraterna i Örebro. Denna gång talade jag om Karl-Olov Arnstbergs bok PK-Samhället som jag även recenserat. Förra gången i Örebro handlade mitt filmade föredrag om förskola, familj och feminism.
Med mig i Örebro var ex-muslimen, poeten och debattören Eddie Mohamed Omar som talade fritt om sina egna erfarenheter av islam. Vi blev båda väl mottagna och publiken såg ut att uppskatta vad de hörde. Tack SD Örebro.
Mitt inlägg om antisemitism i Avpixlat och hos Ingrid Carlqvist har föranlett kritik från högerled.
Högerradikalen Jan Olof Bengtsson (se även hans uppdatering) är osaklig och lika surt lillgammal som identitären Daniel Friberg här intill.
—
På Flashback surras det hejvilt
Stöd för mitt ställningstagande kommer från danska Trykkefrihedsselskabet och norska Document.no, två rejält islam- och invandringskritiska institutioner som klarar av att upprätthålla gränsen mot antisemitism och Förintelseförnekelse (se John Gustavssons krönika för sambandet mellan dessa).
Se även ordväxlingen mellan Dan Korn och Ingrid Carlqvist i kommentarerna.
Tack för att ni steg in i debatten, Ingrid, Daniel, Jan Olof och alla andra. Nu vet vi var vi har er.
Håll till godo och läs på, gott folk.
Någon flitig och sanningsenlig själ har skrivit en post på Wikipedia om mig:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Sjunnesson
Jan Sjunnesson har sedan början av 1980-talet varit verksam som frilansjournalist.[2] Han tog 1988 filosofie kandidatexamen i filosofi vid Uppsala universitet och filosofie magisterexamen i samma ämne vid Södertörns högskola 2005. Han tog 2001 filosofie kandidatexamen och 2004 filosofie magisterexamen i pedagogik vid Uppsala universitet.
Han var projektledare och föreläsare vid lärarutbildningen vid Uppsala universitet 1998–2004. Därefter var han biträdande rektor vid Hjulstaskolan 2004–2005 och biträdande rektor vid Fryshusets gymnasium 2005–2007. Åren 2007–2008 var han chef för Internationellt kulturcentrum vid Studieförbundet Vuxenskolan.
Sedan 2009 är han föreläsare vid lärarutbildningen vid Stockholms universitet. Under år 2010 var han verksam i Indien med School Choice Campaign och The Heritage Schools. Åren 2010–2011 var han rektor vid Yrkesgymnasiet. Han var 2014–2015 chefredaktör och ansvarig utgivare för Sverigedemokraternas då nystartade webbtidning Samtiden.
Han var från 1977 medlem och aktiv i Kommunistisk Ungdom och Vänsterpartiet Kommunisterna. Han engagerade sig mycket för internationell solidaritet och för flyktingar.
På senare år har han radikalt omvärderat sina politiska ställningstaganden och utövar nu kraftig kritik mot Sveriges asylpolitik. Han är en mycket flitig skribent i ämnet, bland annat som bloggare och krönikör på Avpixlat. I kommentarfältet i sin blogg fick han 2016 frågan: ”Vad fick dig att vända ifrån tokvänster till sverigevän?” Sjunnesson svarade: ”Verkligheten.”[3]
I en artikel på Newsmill skrev han 2012:
| ” | Vad kostar invandringen i indirekta kostnader? Hur många måste Sverige ta emot utifrån konventioner och avtal? Vad motsvarar den invandring vi beviljar tillstånd men som vi kan avstå från? Hela grundskolan eller hela gymnasieskolan plus rättsväsendet visar beräkningar. Räcker pengarna till alla eller ska vi koncentera beviljade tillstånd till de flyktingar vi måste ta emot? Jag förordar det senare och anser vi har råd med 20 miljarder för att ta vårt ansvar. Allt ovan denna gräns bör diskuteras utifrån rimliga och ekonomiska konsekvenser.[4] | „ |
I en artikel i Expressen berättar han hur hans politiska ståndpunkt inte hindrar honom från att ha asylsökande som inneboende:
| ” | […] det går alldeles utmärkt att vilja stoppa massinvandringen och samtidigt vara vänlig mot främlingar. [—] de som talar högst om öppna hjärtan först borde öppna sina hem för främlingarna. Jag tillhör dem som vill öppna mitt hjärta och min bostad för dem jag själv väljer att ta hit. Tidigare tog jag in min indiska hustru som anhöriginvandrare så det går alldeles utmärkt att vara Sverigedemokrat och positivt inställd till utlänningar samtidigt som man är emot massinvandringen. De som anser oss SD:are vara främlingsfientliga får förklara vad de menar. Helst genom att föregå med gott exempel och öppna sitt hem. Berika er, ni som ogillar oss Sverigevänner.[5] | „ |
Jan Sjunnesson arrangerade den 29 juli 2015 och den 27 juli 2016 Pride Järva, en alternativ Pride-parad i Tensta och Rinkeby.[6] Paraderna fick mycket medial uppmärksamhet. Till 2016 års Pride Järva hade Milo Yiannopoulos från Breitbart News Network bokats in som talare, men Breitbart avbokade arrangemanget av säkerhetsskäl.[7]
Googlar man mitt namn finns andra mindre sanningsenliga men rätt underhållande uppgifter, liksom beröm:
https://sjunne.com/2017/02/09/googlingar-jan-sjunnesson-9-feb-2017/
https://sjunne.com/2017/03/30/flashbackare-backarsjunne/
Text från vår Facebook-sida:
”Det har varit ett fantastiskt givande projekt och vi har upplevt ett mycket starkt stöd från er kära tittare vilket vi är mycket tacksamma för. Vi har hunnit beröra många områden och genom våra kunniga programgäster är många frågor besvarade om hur nuvarande situation har uppkommit i Sverige.
Vi har också förstått genom de reaktioner vi har fått att
detta har varit till stor hjälp för många. Det är med viss saknad men ändå med stor tillfredsställelse vi har fattat detta beslut:
Frågeställningarna har blivit tydliggjorda och nu kan förändring bara ske genom att vi var och en agerar för att påverka och genom att sprida informationen.
Det finns inga problem eller motsättningar bakom detta beslut utan snarast praktiska orsaker kring arbetssituation, ekonomi och motivation. Vi räknar med att lägga ut ett avslutande och summerande program nästa vecka.”
Att Ingrid Carlqvist väljer att missförstå oss förvånar mig inte, liksom hon gjort med min analys av de politiskt korrekta och extrema svenskarna..
Filmad debatt om invandringsdebatten har vänt blev vårt näst sista inslag för denna gång.
Finna sig av Agnes Lidbeck (Norstedts, 2017, 200 s)
Kvinnor förväntas finna sig i kvinnorollen, men också protestera. Huvudpersonen Anna i denna roman gör inte det. Hon är ingen feminist men inte heller en anpassningsbar docka. Hennes självupptagenhet går ut över hennes moderskap när hon ständigt poserar inför omgivningen, särskilt den manliga.
Redan på BB med det första barnet undrar hon om ”papporna vill ha henne, eller skulle vilja ha henne, eller kommer att vilja ha henne senare.” Är det en självständig feminist eller ett våp som tänker så?
Bokens berättarröst är galghumoristisk. Varje kapitel inleds med sakliga konstateranden. Hör här :
”Attraktion är en dramaturgiskt oklanderlig konstruktion, från det giriga till den vanemässiga sväljandet. Liksom alla konstruktioner har den en inneboende logik: För att dragningskraft ska kunna uppstå behövs två separata enheter och en yta för dem att färdas över. Det behövs utrymme för en befogad svindel, det behövs möjlighet till ett fall som skadar* . Därför är kärleken tidsbestämd, mätbar i årstider snarare än i livstider.
* Ett äktenskap kan inte erbjuda denna typ av laddning. För den gifta kvinnan är otroheten det mest effektiva sättet att fylla funktionen som åtrådd”
Huvudpersonen Anna inleder därför en affär med en äldre författare, men är ständigt lika upptagen av hur hon uppfattas av honom. Han insjuknar i cancer och måste vårdas den sista tiden, vilket hon gör utan knot. Märkliga tankar passerar men inget händer i verkligheten.
Denna bok är skriven för kvinnor som funderar på vilka de är. Att som man läsa den är som att se en experimentell fransk film med knäppa idéer som far genom skallen på en till synes fullt funktionell kvinna och känslig mor. Att iscensätta sitt liv är allt. Yta framför innehåll.
”Det är önskvärt, men inte ett krav, att hon även upplever de känslor hon gestaltar.”
Hon vill bli slagen av sin man men inget händer utom några taffligt bundna rep om handlederna.
Bokens knäppa intrig räddas av ett underfundigt språk som klarsynt bär berättelsen från trist hustru till trist älskarinna till trist hemvårdare. Författaren Agnes Lidbeck har debuterat som poet vilket märks i den distans som berättarrösten har till sin huvudperson.
”Anna blir älskarinna av effektivitetsskäl, liksom effektiviteten påkallar att hon springer på löpband; med blicken riktad rakt fram. Mot slutet bränner det i lungorna.”
Jag önskar att kvinnor läser denna bok och berättar för oss män om vad som pågår i deras inre. Är det som i Finna sig så är vi rejält lurade. Vi trodde ni var ganska normala. Feminister kan inte göra mycket av Annas anpassningsstrategier. Hon är friare än dem.
Agnes Lidbeck skriver dessutom väl om män.
Poeten och den flitige bloggaren Mohamed Omar skriver lite om Framtidsmannen på Det Goda Samhället.
Han jämför den med Johannes Anyurus snarlika framtidsskildring, som även jag skrivit om på Avpixlat. Min bok ges ett bättre betyg 🙂
Ett utdrag ur min roman där huvudpersonen far till Kurdistan med sin kvinna, Lena Barsson partiledare för SD och född i Irak men uppvuxen i Småland.
TVÅ AVSTÅNDSTAGANDEN FRÅN ANTISEMITISM
Den 14 april 2017 publicerade Avpixlat en krönika av Rolf Malm som innehöll antisemitiska påståenden. Han beskrev judar som om de agerade gemensamt, vilket är en konspiratorisk föreställning. Vidare skulle svenska judar på 1960-talet vilja slita sönder det svenska samhället. Detta lika illa tänkt och formulerat som resten av Malms utfall. Jag tar bestämt avstånd från hans åsikter och från Avpixlats publicering. Den borde inte ha gått igenom en redaktionell granskning.
Dan Korn beskrev Malms förtäckta antisemitism i NyheterIdag igår, liksom Svenska Kommittén mot antisemitism (som dessutom har noterat att Avpixlat raderade delar av texten efter publiceringen) och den konservativa skribenten och poddaren Ronie Berggren har gått i hård polemik på Facebook. Jag ställer mig bakom deras kritik vilket jag påtalat för Avpixlats chefredaktör flera gånger.
I en mailkonversation tillsammans med andra upprörda Avpixlatläsare, där fler judar ingår, reagerade även jag på Malms text. Jag skickade deras kritik till Mats Dagerlind. Detta var dessvärre dagen efter publiceringen, men då var det för sent.
Jag har också en del annat att tillägga.
För det första så skriver jag regelbundet krönikor, reportage, nyheter, notiser bokrecensioner och essäer i Avpixlat. Jag visar och deltar i webbtv, ibland tillsammans med Avpixlats ansvarige utgivare Mats Dagerlind. Till skillnad från Rolf Malm är jag alltså mer knuten till denna kontroversiella webbtidning, men i likhet med honom har jag inget inflytande över själva publiceringarna.
För det andra så är Rolf Malms antisemitiska krönika Mats Dagerlinds huvudvärk, men jag inser att den publiceringen även drabbar mig som fast skribent. Därför vill jag förtydliga att min reaktion på Malms krönika ingalunda är ett tillfälligt ställningstagande mot antisemitism i den så kallade Sverigevänliga folkrörelsen, tvärtom har jag beskyllts för att vara både så kallad bilderbergare och sionisthora.
INGRID CARLQVIST
För två månader sedan, den 7 februari, reagerade jag negativt på Ingrid Carlqvists antisemitiska uttalanden under ett föredrag i Göteborg. Jag satt på första bänk och hade tänkt att skriva ett referat för Avpixlat, men upptäckte under kvällen att det var omöjligt. Ingrid Carlqvists utfall mot svenska judar var desamma som Rolf Malms, vilket Svenska Kommittén mot antirasism noterade i sitt blogginlägg igår.
Istället för att skriva om föredraget för Avpixlats räkning, författade jag ett debattinlägg där jag tog avstånd från hennes uttalanden. Detta sändes till SVT Opinion, DN, SvD, Expressen och Nyheter24, men refuserades av samtliga.
Att Josefin Sköld på DN tackade nej efter att ha rapporterat om Red Ice Radio ett par dagar innan, ett högerextremt och vitmaktförespråkande medienätverk som drivs av Henrik Palmgren och som Ingrid Carlqvist samarbetar med i Norse News (vilket hon stolt berättade om på scenen i Göteborg) var märkligt. Men antagligen ville DN inte spräcka bilden av att personer som jag tillhör samma högerextrema fåra som Henrik Palmgren och, dessvärre Ingrid Carlqvist.
Jag tar mig helst rätten att definiera vad jag står för själv. Jag står bakom tanken på nationalstaten som ett fredsfrämjande projekt. Utan den ingen demokrati. Den måste försvaras utan hänvisningar till etniska grupper som judar eller andra folkgrupper. I detta kan alla samlas. Därmed finns inget utrymme i en sådan demokratisk samling för landet för de antisemitiska utfall som Rolf Malm och Ingrid Carlqvist visat prov på.
Etablerade medier vill gärna bunta ihop oss kritiker av invandringspolitiken till en och samma åsiktsgemenskap, där inga nyanser finns, där det som någon skriver påmålas en annan person.
Det finns en agenda i att få oss samtliga att framstå som människofientliga, uppenbart konspiratoriska och antisemitiska, istället för att lägga skulden på den individ som bör bära den. Hade min text publicerats då för två månader sedan, hade jag förmodligen inte förknippats med Rolf Malms antisemitiska svammel.
Nu kan ni själva avgöra. Texten ligger här nedan.
MITT REFUSERADE INLÄGG
”Den radikalisering högerut som präglar delar av den Sverigevänliga rörelsen bekymrar mig. Den är odemokratisk, antisemitisk och bidrar till fortsatt marginalisering och beröringsskräck av sunda islam- och invandringskritiker. Denna utveckling har tyvärr inte avstannat sedan ungdomsförbundet SDU:s ledning uteslöts ur moderpartiet 2015, utan tagit nya vägar på nätet och bland grupper på gatorna.
Jag lyssnade i helgen 4/2 på journalisten Ingrid Carlqvists föredrag i Göteborg, ”Från Sverige till Absurdistan”. Ni kan själva höra henne på YouTubekanalen IngridochConrad. Där pekar hon ut att fyra invandringsförespråkare på 1960-talet var judar. Dessutom lanserade hon webbtv-kanalen Norse News som görs i samarbete med Henrik Palmgrens Red Ice Radio, en svensk-amerikansk högerextremist (se DN, 3/2, 2017 ).
Slutklämmen på föredraget var att det nedlagda högerrevolutionära Svenskarnas Partis ordförande Stefan Jacobsson bjöds upp på scenen.
För mig som känt Ingrid Carlqvist sedan 2012 och samarbetat med henne i föredrag, texter och poddar, är det bedrövligt att hon valt denna inriktning tillsammans med parhästen pseudonymen Conrad, identitären Daniel Friberg, Nordisk Ungdoms Fredrik Hagberg m fl.
Hennes stöd för Nordiska Motståndsrörelsen 2016 i en podd är ett till exempel på urspårning. Idag är hon och de som lierar sig med henne inte till gagn för den opinion och folkrörelse som byggts upp runt alternativa medier och folkliga demokratiska protester, tvärtom.
Det är lätt att gå för långt när man vill kritisera ett missförhållande. Jag skriver inte under på Ingrid Carlqvist och Geert Wilders uppmaning att förbjuda islam i EU. Däremot är jag kritisk till radikal islam som växer i våra förorter och anser att den politiska versionen, islamismen, ska begränsas betydligt mer. Likaså vad gäller invandringen.
Det räcker gott att försöka utvisa de minst 80 000 som befinner sig illegalt i landet efter att ha fått avslag. Att dessutom utreda och utvisa de tiotusentals invandrare som fått medborgarskap eller uppehållstillstånd på falska grunder är både rättvist och effektivt.
Den positiva utveckling som skett i den offentliga debatten om islam och invandring får inte försinkas genom att högerextrema alternativ växer fram. Dessvärre bidrar beröringsskräcken med SD från övriga partier och medier till att ett tomrum skapas till höger för de otåliga som anser att SD och dess eventuella samarbetspartner i riksdagen är för försiktiga.
Ansvaret vilar därför på alla demokratiska krafter att föra öppna förnuftiga samtal om islam, invandring och andra kontroversiella ämnen. Annars växer högerextremismen, antisemitismen och rasismen.
Jan Sjunnesson, journalist, författare och debattör”
Danska Trykkefrihedsselskabet kommenterar
Norska Document.no kommenterar
Idag 18 april 2017 satte jag personligt rekord med fyra texter i Avpixlat. En nyhet, en notis, ett debattreferat och en krönika
http://avpixlat.info/2017/04/18/varbudgeten-kommenteras-av-sd-vi-ar-inte-radda-for-nyval-tvartom/
—
http://avpixlat.info/2017/04/18/oppnare-debatter/
—
—
http://avpixlat.info/2017/04/18/mattias-karlsson-hos-malou-i-tv4/
—
19 april upprepades rekordet
http://avpixlat.info/2017/04/19/bloggarna-johan-westerholm-och-fredrik-antonsson-talar-om-medier/
—
http://avpixlat.info/2017/04/19/svart-muslim-dodade-tre-vita-misstankt-for-hatbrott/
—
http://avpixlat.info/2017/04/19/norsk-dokumentar-om-skrytsamma-tiggande-romer-vacker-debatt/
—
http://avpixlat.info/2017/04/19/vad-ar-svensk-samhallsgemenskap/
Detta märkliga begrepp som dök upp hos Hegel 1807 har antagit många skepnader och funktioner, inte minst för att stoppa diskussion om migration och identitetspolitik.
På denna blogg har jag samlat del I, II, III, IV och V
Samma texter på Avpixlat del I, II, III, IV och V.
Hela serien finns i tryck i skriftsamlingen Livsvatten
När människor inte kan tala öppet, men ändå vill träffa andra kan de samlas hemma hos varandra, tillfälligt eller regelbundet.Det finns i den svenska litteraturen två sådana sällskap, Krilon-gruppen i Eyvind Johnsons trilogi och kvinnogruppen i Kerstin Ekmans Gör mig levande igen.
Idag finns liknande behov av att samlas och jag ska ge några egna erfarenheter.
EYVIND JOHNSON
Till den svenske Nobelpristagaren, den norrländske autodidakten Eyvind Johnsons Krilontrilogi, som utkom mitt under brinnande världskrig mellan 1941 och 1943. För de som vill allmänt orientera sig i böckerna finns essäer av Jens Liljestrand (samtal om texten) och Torbjörn Elensky samt min bloggpost om den tidens och dagens åsiktsregistrering.
Här tänker jag ta upp samtalsgruppen hemma hos den fiktive, något fete fastighetsmäklaren Johannes Krilon i hans Brommavilla. Där samlas ett manligt och borgerligt sinnat sällskap återkommande på söndagseftermiddagarna för allvarliga samtal om tidens ämnen i kultur- och samhällsdebatten; möbelfabrikörerna Emil Hovall och Karl Gustav Minning, byggmästaren Jonas Frid, tygförsäljaren Johan Henrik Arpius, läkaren Per Segel och radioingenjören Gabriel Odenarp. De uppför sig sanningsenligt mot varandra, det enda kravet på att få delta.
Vid det sista samtalet är Per Segel beredd att ta livet av sig, vilket han gör direkt efter han träffat gruppen som han skäller ut efter noter, men huvudpersonen Krilon försvarar samtalsgruppens metod, att tala öppet och sant med varandra:
“– Jag har inget intresse av att sitta och höra på en massa strunt om söndagarna, sade Segel rått. (…)
– Du deltar i ett stort verk, sade Krilon. Vi bekämpar det onda genom att försöka sprida och utöva hygglighet och röra oss så fritt vi kan. Genom erfarenhet har jag kommit till den slutsatsen att min metod att stå det onda emot är god.
– Jag har aldrig hört att någon våldsmakt i nutiden böjt sig för prat, sade Segel. Har du?
Krilon svarade inte på detta; men han sade:
– Vi måste vara rakryggade och fasta. Jag hade tänkt mig att vi skulle avlägga löften till varandra att vara modiga – män och kvinnor i allt större och större kretsar skulle lova varandra att vara modiga, att inte brytas ner inför hotet och faran, att inte böja sig eller krypa. Om vi söker ära så har vi ett tillfälle nu. Det kommer att bli en ovansklig ära i framtiden för oss att ha varit fasta, att ha stått raka, att ha trott att alla viktiga samhällsfrågor, som kommer opp när det gäller att gestalta samhällets liv, stifta lagar, utöva myndighet och så vidare kan och måste avgöras genom kloka, erfarna, fria, oförtryckta och oförtryckande mänskors samtal. Det fria samtalet är den stora metod mänskligheten funnit och som jag tror på. Det gäller att försvara det fria samtalet.
– Jag orkar inte höra på dig, sade Segel. (…) Tyst med dig! Håll käften.”
Detta sällskap går från förvirring inför Hitler och Stalins angrepp till att sluta upp bakom Churchill och försvara demokratin, med våld om så krävs. Men de är vardagsmänniskor och inga hjältar. De uträttar inga stordåd förutom att samlas och tala om vad som trycker dem, kanske få medhåll eller mothugg. Men alltid samtala om allt väsentligt i tiden.
Krilontrilogin är enastående i den svenska litteraturen med sin blandning av modernism och beredskapslitteratur.
KERSTIN EKMAN
Samma litterära metod använde nästa stora svenska författare, Kerstin Ekman i sin Gör mig levande igen. Den utkom 1996 och anspelar direkt på Eyvind Johnsons Krilonböcker.
En kvinna i den kvinnogrupp som Ekman skapat efter sin förebild Eyvind Johnson säger rakt ut:
”Hon sa att det stod i Krilon. Är det sant? Vad står de i de där böckerna egentligen? En hel mängd med samtal. Och att det är så viktigt med samtal.”
Kvinnorna har ett annat uppdrag än att förstå nazism och stalinism. Under 1990-talet rasade inbördeskrig i fd Jugoslavien och många flydde hit. Kvinnogruppen i Enskede vill stödja flyktingarna: Kajan står med en insamlingsbössa för Bosniens kvinnor och barn, Ulla samlar in glasögon att skicka till Rumänien och så vidare.
Alla träffas de hos Oda Arpman, som samlar dem för att samtala om söndagarna. Samma vilja till gemenskap finns och samma individualism, samma strid mot vad de uppfattar som främlingsfientlighet (där nog både SD, VAM, BSS m fl ska inräknas). Men det är inte lika lätt att känna igen ondskan under denna tid som mellan 1939 – 1945. Flyktingar inpå skinnet är inte lika lätta att alltid sympatisera med som stridande engelsmän och amerikaner vid fronten nere på kontinenten.
Gruppen anfäktas av samma yttre tryck som Krilongruppen där en pronazistisk medlem avföll från den demokratiska och humanistiska hållningen. Även i Ekmans bok finns en avfälling, Ruth Anser, chef för socialkontoret i Dalen i Enskede, som gått över till den sk invandrarfientliga sidan. Ledargestalten Oda vacklar och känner ibland i hemlighet att vill ge upp kampen. Ruth Anser lämnar samtalsgruppen och får flera av de övriga medlemmarna med sig, så att Oda Arpman blir ensam – innan gruppen till sist återförenas i slutet av romanen. Precis som i Krilons grupp som också splittras av yttre krafter (allegorier till Hitlers och Stalins hemliga polis) och återförenas.
FRAMTIDSMANNEN
I min roman Framtidsmannen har jag inspirerats av samtalsgrupperna hos de båda svenska författarna. Några namn återanvänds till och med bara för skojs skull. Men jag kan givetvis inte mäta min skönlitterära debut med dem, bara visa på några likheter.
Denna samtalsgrupp samlas vid närförorten Alvik, ett par kilometer från min bostad i Bromma, under ledning av en medieprofil, Jack Råstedt och ekonomiprofessorn Astrid Karlsson. Gruppen startar med utgångspunkt i den invandringskritiske statistikern Paul-Krister Matthiasson, men Astrid Karlsson är den som drar igång gruppen hemma hos Jack i Alvik:
“Astrid bad också alla om att inte onödigtvis sprida information om gruppen utom till de närmaste inom familj och vänkrets. Huvudpunkterna skulle vara de frågeställningar som rests av Paul-Krister Matthiasson i samband med hans framträdanden och den webbsida han la upp. Vi klargjorde att vår lilla diskussionsklubb inte alls var något seriöst halvhemligt statligt forskningsinstitut, men en lättsam informell förening av likasinnade och nyfikna, svenskar som invandrade, män som kvinnor och så vidare. En studiecirkel kort och gott men utan stöd från något officiellt studieförbund. Jack hade dryftat, möjligheten att söka bidrag för mat och kanske lite pappersvaror från ABF och de andra, men både Erik och Astrid avrådde, där vi satt i deras stora femrumsvåning bakom KTH.
Astrid sa att kommer inte vilja veta av oss och snarare motarbeta oss. Vi kommer diskutera framtida etniska motsättningar och sociala problem som de inte vill någon alls ska syssla med.”
Vid första träffen presenteras upplägget av Jack Råstedt och Astrid Karlsson:
“-Hej allesammans, så roligt att ni kunde komma. Detta är ingen hemlig klubb för att störta samhället utan en möjlighet att få tala med andra lika intresserade av landets framtid. Ni har alla bjudits in som vi sa till er i telefon, jag och Astrid och Erik Karlsson här. Ni verkar alla ha lyssnat på vår vän Paul-Krister Matthiasson här på teve och kanske läst lite om hans framtidstankar. Ni får själva presentera er kort, sedan kommer Astrid Karlsson, professor vid Institutet för Internationell Ekonomi vid Stockholms universitet, hålla i diskussionen. Paul-Krister eller P-K som vi kallar honom, fast han inte är särskilt P-K, kommer förstås prata och presentera vad han sagt i media i ett litet PM han gjort till oss.
Därmed gick mötet igång. Folk fick några minuter att berätta hur de kommit i kontakt med Paul-Krister och varandra. Många hundraser nämndes och man log när det gick upp för alla att ett hunddagis var centralpunkten för de flesta. Den svensk-kinesiske forskaren Sichen sa att det hade varit en perfekt täckmantel för anti-kommunistisk verk- samhet i Kina. Alla skrattade men skruvade lite på sig. Trots allt hade Paul-Krister blivit anklagad för rasism och hans framtidsrön hade knappast varit politiskt korrekta, om än välunderbyggda. Därav den lite pinsamma stämningen, upptäckte jag genast, som om alla bjudits in till en swingersafton med gruppsex eller en nyandlig mässa med tarotkort.
-Välkomna igen säger jag, Astrid Karlsson. Jag tog initiativ till detta efter att ha hört Paul-Krister Matthiasson, som sitter där till höger. Ja, ni känner alla till honom. I alla fall så tog jag med honom ut till universitetet på gästföredrag och seminarier i våras. Jag märkte att många var intresserade av vad han hade att säga”.
Resten får ni läsa själva i boken som går att beställa direkt av mig.
ONDA BORDET
Mitt och Roger Salle Sahlströms påhitt för drygt ett år sedan att regelbundet samla Sverigevänner över en öl och en bit mat, kallat Onda Bordet, är inte samma sak som i böckernas värld. Men det är ett embryo som redan retat upp vänstern och pågår i flera städer, större och mindre. Ett liknande samtalsprojekt kallat Goda semestersamtal har inte lyft ännu, men det kan nog ordnas med.
Man behöver inte kalla träffar med likasinnade, Sverigevänner, sympatisörer och nyfikna, för något särskilt. Jag har haft större “dissidentträffar” med upp till 40 personer på 56 kvm, men ni som läser detta kan dra ihop folk som ni vill.
Ofta har jag ordnat en mer informella träffar där folk som velat möta andra Sverigevänner för att de känt sig isolerade i sin familj, på jobbet och bland vännerna. Ibland har folk gråtit av känslor av sorg och glädje över sin situation som ensam SD-sympatisör eller bara som skeptisk till makthavarna. De har bett om att få träda fram inför varandra och vittna om vad de sett, hört, känt och tänkt. Vi andra har lyssnat tysta och applåderat dem.
Det har varit rent fantastiskt. Som vid ett frikyrkomöte kanske om man ska raljera men det ska man inte. De som kommit och velat berätta är starka men nedtystade svenskar (ja vi har utlandsfödda med om någon undrar).
Krilongruppens samtal är ett inte ett ouppnåeligt ideal utan en metod. Att tala fritt med andra. Torbjörn Elensky skrev 2014 i NEO om samtalsformen i Krilontrilogien (men utelämnar Sverigedemokrater, om de inte ska räknas in bland de konservativa?):
“Samtalsidealet är inte heller någon utopi, utan en metod, och en vars betydelse är lika stor i dag, då rasism, fanatism, religiös och annan intolerans kräver respekt, och intoleransen utnyttjar vår tolerans mot våra egna ideal. Det gör det viktigare än någonsin att vitalisera och vidga samtalet, tills det omfattar så många som möjligt. Höger eller vänster, liberaler, socialdemokrater eller konservativa, det viktigaste är att vi förenas av vår tro på det öppna samhället, det öppna samtalet och vår förmåga att förstå varandra och baxa världen vidare, mot något förhoppningsvis bättre, ett litet steg i taget.”
Låt er inte nedslås av etablissemanget utan samlas och prata fritt. Det är det enda vi kan göra och som hotar makten; sanna människor tillsammans som vågar tala öppet.
KULTURDen i Sverige bosatte norske författaren Karl Ove Knausgård reagerade tidigt och nästan helt ensam i det svenska kulturlivet mot den politiska korrektheten och ängsligheten i den första delen av Min kamp från 2009. I en bred attack mot de fega svenska kulturutövarna våren 2016 fortsatte han kritiken av det enögda grannlandet (se min kulturartikel i Avpixlat januari 2017).
Det är vår i cyklopernas land, inledde han då sin uppgörelse, kallad “Knausgård i cyklopernas land” (DN 20/5, 2015), och undrade där varför det är så mycket hat i Sverige, det land han bott i 13 år och som hyllat hans självbiografier.
I detta land av enögda finns ett parti som statsministern kallar fascistiskt noterade han. Knausgård beskrev läget rätt väl våren 2015, innan Löfven fick äta upp sina ord under anstormningen samma höst:
Cyklopernas statsminister kallade för inte länge sedan ett legitimt parti, invalt i riksdagen, för ett nyfascistiskt parti. Alla vet att det inte stämmer, men det spelar ingen roll för om de har en annan åsikt i en känslig fråga, så är de fascister. I vilket annat land som helst hade det ansetts vara en skandal. Men inte hos cykloperna, där det är ett rimligt påstående. Det märkligaste är att de tror att det är likadant på alla andra platser, i alla andra länder, och ingenting kan övertyga dem om att så inte är fallet. Cykloperna tror att deras bild av verkligheten gäller för alla, och när det någonstans inte stämmer, som till exempel i grannlandet Danmark, så blir de arga på danskarna.
I den nyutkomna självbiografiska tredje delen av årstidsböcker, Om våren, om hans liv på Österlen med fyra barn och en författarhustru märks inget av denna vrede och sorg över svenskarna, däremot en stolthet över skåningarna runt Ystad, Trelleborg och Malmö. Boken är märklig så till vida att den är skriven till hans yngsta dotter som tilltalas “du” redan i fosterstadiet 2015. När boken slutar är hon två år. Pappa Karl Ove kommunicerar med henne från det hon föds och beskriver hur hon svarar med gny och blickar redan som spädbarn på hans utläggningar.
Knausgård tar hand om de övriga tre barnen medan hans gravida hustru ligger deprimerad på övervåningen. Hon förmår inte göra någonting, vilket maken till sist skriker till henne och skäms för. Han beskriver ingående hur han tar hand om mat, tvätt, disk och skriver lite på den bok som till sist blir just Om våren.
Karl Ove Knausgård, 2011. Wiki
Vardagsliv med badutflykter, fika hos grannar och en cigg på verandan blandas med hans egna författarfunderingar och tankar som nästan vilken skandinavisk hemmaman som helst bär på. För de män som varit hemma med barn är boken faktiskt rätt läsvärd, men det är en hel del vardagsgöra och bilkörning, bankbesök och bensintankningar, blandat med nappar och blöjbyten. Knausgård förmår ibland göra litteratur av färgen på plastbackar till smutstvätten, men bäst är han i skildringarna av den skånska östkustens centrum, Ystad:
Jag tyckte om den här staden som fredligt hade legat här vid Östersjön i många hundra år, oberörd av alla krig som hade rasat på andra sidan. Som alla landsortsstäder var den sig själv nog och som alla städer i jordbruksområden uppskattade den inte nyheter, allt var bra som det var här; det som inte var bra kom utifrån. /…/ Den viktigaste anledningen till att jag tyckte så mycket om att bo här gick inte upp för mig förrän efter flera år efter att vi flyttat hit. Men det hade med barndomen att göra. Jag växte upp en mil utanför en regionhuvudstad (Arendal) med runt femton tusen invånare i ett område i södra Norge som var fullt med turister på somrarna, mer eller mindre folktomt på vintrarna.
Strukturen här var identisk och att jag inte kände igen det med en gång hade att göra med att landskapet var så annorlunda, strukturen var liksom osynlig. Men Ystad var som Arendal, och nu som då tyckte jag om att åka in till stan på lördagsförmiddagarna, titta lite i affärer, äta en bulle på ett konditori och tjuvlyssna på de lokala samtalen om lokala ting, se grannar träffas och hälsa på gågatan, kanske byta några ord och skratt lite innan de fortsätter åt varsitt håll. Det är bara att lägga till en hatt som lyfts, kindskägg, en rock och galoscher om det regnar, och man är i artonhundratalet.
Om våren ska man läsa lite då och då, inte för mycket småbarnsliv på en gång. Gör man det är den rätt unik med ett tilltalat spädbarn i centrum och ger intressant inblick i en vaken nordisk mans liv.
En krönika i Avpixlat om vad vi kan lära av 70-talets vänster
Allt vad jag stått för som vänsteraktivist sedan 1970-talet fram till 2000 har inte varit till spillo. Även om jag idag är kritisk till vänsterperspektiv och marxism fanns det i den tidens svenska vänster inslag som jag idag drar nytta av i den Sverigevänliga folkrörelsen.
Idealismen – att ägna sig åt intellektuell utveckling istället för att tjäna pengar kan vara ett vänsterdrag, men lika gärna av idealistiska humanister och naturvetare. Jag var en av många medelklassungdomar i Uppsala som hellre valde ett intresse än att göra karriär. Detta sågs som något gott i Uppsalas akademiska kretsar, där jag ingick vid sidan av eftersom jag kom från en småföretagarfamilj i mark- och byggnadsbranschen. Akademiker förstod idealister. Denna idealism bär jag med mig idag när jag hankar mig fram och jobbat ideellt för oss Sverigevänner.
Självförsörjningen – den gröna vågen lockade ut många från storstäderna till jordbrukskollektiv, så även mig. Men jag var rätt opraktisk och ointresserade av ekologisk odling på den gård i Värmland jag prövade att bo. Som tur var fanns andra som förstod vitsen med att erbjuda miljövänliga produkter via Coop så de startade KRAV. Själv läste jag hellre Hartvig Saertras Ekologi och socialism, Erik Dammans Framtiden i våra händer, gick Barsebäcksmarscher och befann mig runt de frihetliga boklärda miljöaktivisterna. Men idag är självförsörjning, ”prepping”, sett över axeln som ett högerextremt ställningstagande. Miljövänstern verkar lita på att butikerna och elnäten klarar stora påfrestningar, medan Sverigevänner, som inte ska kallas ”högerextrema”, är mer realistiska. De är också för djurskydd och för att bevara landsbygden på ett mer trovärdigt sätt än dagens rödgröna partier.
Bildningen – ”Mot kommersialism och för en folkets kultur” löd vänsterns slagord på 1970-talet. Man ville ha sann och viktig information istället för trams som ABBA, Melodifestivaler, veckotidningar och amerikansk kulturimperialism. Jag sålde Folket i Bild/ Kulturfront som gymnasist på Lundellska skolan och som sjukvårdsbiträde på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Där kunde man läsa långa kulturkrönikor om den svenska arbetarklassens strider och reportage som inte veckopressen ville publicera. FiB/K gjorde stor sak av att försvara tryck- och yttrandefriheten, vilket idag görs bäst av alternativmedier. Med tiden blev jag studiecirkelledare och verksamhetschef vid studieförbund, arbetade på folkhögskolor och tog folkhögskollärarexamen samtidigt som jag arrangerade fria debattforum och föredrag. Jag hade inte varit en sådan folkbildare utan vänsterns krav på att man skulle läsa och bilda sig, inte se på teve och ägna sig åt undermålig populärkultur. Hellre proggrörelsens Silences Kebnekajses svenska folkrock än kapitalets Stikkan Anderssons ABBA. Hellre saklig information i alternativmedier än systemmediernas propaganda och förljugna nöjesutbud (där vänsterfolk verkar älska Idol, Så mycket bättre, Melodifestivalen, På spåret).
Nyfikenheten – den öppna vänstern och alternativrörelsen fostrade en nyfikenhet på världen, nya kulturfenomen, möten med främmande folk. Jag hade inte haft det utrikespolitiska intresse jag har idag utan Vietnamrörelsen, den i förstone maoistdominerade Svenska Afghanistankommittéen, Indien och striden för ett fritt Tibet (där vänstern ibland tvekat). Jag jobbade i Rinkeby, Tensta, på invandrarkurser och med invandrarföreningar för att jag gillade det annorlunda. Musikaliskt så blommade nya musikstilar med inslag av utländsk folkmusik och rockjazz som Fläsket Brinner, Archimedes Badkar, Kornet, Egba, Samla Mannas Mamma med flera. Fantasi och politik tillsammans. Vänstern på 1970-talet var öppen på ett sunt sätt, inte dogmatiskt multikulturell som idag. Dessutom är nog vänstern idag bland de mest ointresserade av nya intryck.
Klasskamp – arbetare mot kapitalet. Romantiskt, javisst, men samtidigt en läxa att försöka förstå hur makten härskar. Idag styr gåslevervänstern, de besuttna folkuppfostrarna, över arbetarna. Vänstern är elit, folket höger. Man behöver inte sätta klassintresse för nationen, men det är viktigt ibland att se klassförtrycket idag som tar sig i uttryck av förtal av Sverigevänner som ”white trash” och obildade låginkomsttagare.
Intellektualism – som intellektuellt nyfiken på 1970-talet fanns inget djup inom borgerligheten och socialdemokratin att tala om. Jag läste marxistisk litteraturkritik, kontinentalfilosofi och vänsterkritik av leninism och stelbent marxism. Mycket kritik efter 1968 av den dogmatiska vänstern var intressant som civilisationskritik, psykologiskt, kulturellt och jag slukade allt, inklusive de sk ”nya franska filosoferna” i Paris som ville göra upp med Marx en gång för alla. Samtidigt fanns humanistiska marxister på båda sidor järnridån som ville ha kvar en slags socialism med mänskligt ansikte. Mitt filosofiska intresse grundlades 1978 när jag ledde en studiecirkel om Kapitalet, band I, inom VPK. Med tiden upptäckte jag intellektuell borgerlig idédebatt via tidskrifterna Moderna Tider, Axess och tankesmedja Timbro.
Folkligheten – jag trivdes som en Göran Greider i de svenska folkrörelserna och gör likadant idag i den Sverigevänliga folkrörelsen. Vänsterns demonstrationer och bokbord, stödkonserter och jippon var roliga evenemang där praktiska göromål blandades med idealism. Idag finns inte samma folklighet i sossarnas 1 maj tåg där över hälften är betalda ombudsmän och förtroendevalda.
Undergångsstämningen – vänstern trodde länge att kapitalismen skulle falla samman. Var det inte profitkvotens fallande tendens så var det ungdomsrevolterna på 1970-talet som förebådade västvärldens fall. Detta i en tid då aldrig så många haft det så bra, vilket bara det är märkligt men har att göra med den idealism jag skrev om först. När överlevnaden är säkrad kan man ägna sig åt att kritisera det system som föder en. Nåväl. Idag vill alternativmedier påtala brister inte bara i invandringspolitiken utan på många områden. Svaren som ges från etablissemanget är att allt är under kontroll. De rödgröna partierna talar inte om kapitalismens fall, möjligen om klimatet (vilket vi i alternativmedier är skeptiska till men det är en annan fråga).
Sammantaget finns flera värdefulla lärdomar från 1970-talets rödgröna tankar. Att inse det och samtidigt förändra sin ideologiska inriktning är inte omöjligt utan nödvändigt för att förstå det svenska samhällets utveckling från normalt land till ett extremt experiment.
Jan Sjunnesson
I denna avslutande del kommer först några amerikanska teoretiker presenteras, Gayatri Spivak (1942-) och Judith Butler (1956- ), som båda för in poststrukturalistiska, feministiska, genusteoretiska och postkoloniala perspektiv på begreppet ”Den andre”. Dessutom tar jag in posthumanism som ytterligare ett teoretiskt sätt att förhålla sig till det annorlunda ickemänskliga.
Därefter beskriver jag några svenska texter som rör sig kring postkolonialism och mångkulturalism för att avsluta med några metodtips.
Gayatri Spivak
Denna indiskfödda litteraturforskare vid Columbia universitetet i New York har en komplex relation till postkolonialismen som den förs fram av Said utifrån Foucault. Hon är inte tillfreds med enkla dikotomier vita/bruna, onda/goda, kolonialister/antikolonialister etc.
Som översättare av den notoriskt svårfångade poststrukturalistiske filosofen Jacques Derrida försöker hon tillämpa hans mångtydiga textkritiska metodik, dekonstruktion, på av postkolonialister hyllade konstverk och kritiska perspektiv.
I den banbrytande essän ”Kan det subalterna tala?” (på svenska i antologin Postkoloniala studier, ”subaltern” betyder underordnad och utan möjlighet att tala, bara bli talad för och om, ett begrepp från kulturmarxisten Antonio Gramsci) benar hon upp invanda föreställningar på alla sidor, inte minst hos vänsterakademikerna Michael Foucault och Gilles Deleuze. Hon menar att de gör sig själva skyldiga till att inte inse vilka de som vita franska vänstermän representerar. Deras filosoferande om hur arbetare och förtryckta folk skulle enas mot kapitalism och imperialism är för fast i den västerländska filosofin.
Deras kollega Derrida lyckas bättre att få själva grundfundamenten i filosofin att röra sig bort från självklara positioner som subjekt och objekt, vitt och svart, västerländskt och orientaliskt.
I samma uppsats kritiserar hon också det brittiska kolonialväldet i Indien för dess självpåtagna uppgift att befria indiska kvinnor. ”Vita män som befriar bruna kvinnor från bruna män” är vad som skedde när kolonialherrarna förbjöd änkebränning på 1820-talet (en kritik från Spivak som dök upp i Expressen här om dagen). Hon vill givetvis inte försvara denna sedvänja men menar att även denna rit att kasta sig på likbål kan ses som en upprorshandling, som när en avlägsen släkting tog sitt liv i Calcutta 1926. Att förstå de nedtryckta utan egen talan som inte kan tala på annat sätt än genom att ta till våld eller ta sitt liv är nödvändigt.
I en annan text om postkolonialism på universiteten (i antologin Postkoloniala texter) beskriver hon hur kategorier som ”asiatisk”, ”svart”, ”etnisk” skapats vid väst, och innehåller därför asymmetriska maktförhållanden. Precis som när Frantz Fanon upptäckte att han var svart när han kom till Frankrike. Spivak raljerar över de radikala vänsterakademiker i västvärlden som vill hjälpa fattiga länder, men är lika fast i begrepp som ”ny orientalism”, ”tredje världen”, ”antiimperialism” när de vill forska om och hylla bruna filmskapare och författare.
Istället för att ge sig in i att kritisera kulturella fenomen som till exempel västländsk film och hylla icke-västerländsk film vill Spivak föra tillbaka den kritiska analysen till ekonomin, makten, politiken. Dessutom bidrar postkoloniala akademiker till att skapa nya studieobjekt som ”marginalen”, ”tredje världen” osv som lätt kan kommersialiseras. Hon har avvisat själva idéen om postkolonialism i verket Critique of post-colonial reason.
Judith Butler
I likhet med Spivak så kritiserar Judith Butler (i Senses of the subject, 2015) de som tidigt gick stred mot kolonialism för att dels vara fast i kolonialt tänkande, dels fast i manligt perspektiv. För Butler är Jean-Paul Sartre visserligen en allierad men ändå hopplöst västerländsk man, om än marxist och kritiker av kolonialism.
I det förord till Jordens fördömda (1961) av Frantz Fanon som citerades i del IV i denna artikelserie skrev Sartre:
”Krigarens vapen är beviset på hans mänsklighet. Att döda en europé är att slå två flugor i en smäll, att samtidigt avskaffa förtryckaren och den förtryckte. Kvar blir en död man och en fri man.”
Judith Butler har inget problem med Sartres våldsuppmaning, tvärtom är hon förstående inför våld från palestinier och jihadister, men hon irriterar sig på sättet Sartre tilltalar läsaren, antingen en svart frihetskämpe i Algeriet till exempel eller en antiimperialistisk sympatisör i Frankrike. Men troligen är det till sina vita bröder Sartre riktar sina ord eftersom de svarta redan vet vad som ska göras och troligen inte behöver läsa böcker för att inse det.
Precis som Fanon kan tänkas sitta runt en lägereld med sina svarta bröder så kan Sartre tala till cafégästerna på den vänstra stranden i Paris, kanske vid Café de Flore eller Les Deux Magots.
Sartres vita manliga publik antas vara undergivna de egentliga bruna aktivisterna som Fanon är den del av. Européerna möter dock inte de mörka koloniserade förtryckta som människor. Butler menar att Sartre återupprepar samma förtrycksmekanismer hos de vita när de koloniserade försökt nå dem. Svaren de svarta förtryckta fick från de vita var tyst. Det var som om de svarta inte var människor utan zombier.
Sartre riktar sig upp sina vita bröder för att upplysa dem om deras misstag och deras förljugna västerländska etiska ideal. Fanon själv hyllar sina svarta bröders maskulina kroppar med starka muskler och ben, snabbare än de jagande vitas bilar.
Judith Butler noterar dock att i slutet av Jordens fördömda hoppas Fanon på en ny människa bortom etniska eller nationella identiteter. Både männen hyllar kroppen som modell för nyare och friare livsstilar men ingen av dem hade nog föreställt sig en kvinna som den androgyna queerteoretikern Judith Butler, vars analyser bygger på att vi varje dag vaknar som okönade varelser för en sekund för att sedan falla in i sociokulturella könsmönster.
Butler har skrivit om Hegels herre-slav dialektik (i antologin Att läsa Hegel), Emmanuel Levinas begrepp ”Den Andres ansikte” som en filosofi som föregår metafysik, men också rent vänsterpolitiska ställningstaganden, särskilt illavarslande kritiskt av västvärlden efter 11 september 2001. Hon är till detta Israelkritisk judinna och lesbisk.
Posthumanism
Om man föreställer sig ”Den Andre” inte som kvinna, fiende, främling, svart, kärlek, ansiktet, djur eller abstrakta begrepp som döden eller oändligheten, så finns sedan ett par decennier tillbaka teorier om människors interaktion med materien. Detta forskningsperspektiv kallas ”posthumanism” och finns representerat vid universiteten i Linköping, Uppsala . Lund , Umeå och Stockholm.
Kvinnliga forskare som Donna Haraway, Rosi Braidotti och Karen Barad har argumenterat för att människor-som-använder-maskiner och hybrider som cyborgs (först kända genom 1980-talsfilmerna Blade Runner och Terminator) är våra nya ”andra”. Med artificiell intelligens hamnar teorierna in i vår vardag via smartphones och påverkar våra liv (Bard & Söderkvist).
Detta perspektiv kan kallas ”relationell materialism”, ”ontologisk vändning” eller ”materiell semiotik”. Den posthumanistiska människan interagerar med objekt och blir en aktör i materiella nätverk. Samma vänsterpolitik återfinns i posthumanismen som kombineras med postkolonialism, feminism, poststrukturalism, ekologi och vetenskapspolitik.
Fienden är som alltid den västerländska etablerade manliga medelklassen, men till den vanliga kritiken ska alltså läggas en kritik på det mänskliga som sådant. Bort med antropocentrismen, denna mänskliga exceptionalism som redan Martin Heidegger varnade för.
* * *
Svenskt mottagande
Postkolonial och postmodern kritik började uppmärksammas på 1980-talet, fick stor publicitet under 1990-talat för att avslutas i den statliga utredning Bortom vi och dom som Massoud Kamali ledde, en orgie i ideologisk antirasism med teoretiskt stöd i just postkolonialism och postmodern kultur- och samhällsanalys, identitetspolitik samt i social konstruktivism (som existerat långt före de andra vänsterperspektiven).
I utredningen som tillsattes brutalt av Mona Sahlin 2004 kritiseras begreppet integration för att vara för assimilerande:
”Under de två senaste åren har integrationspolitiken emellertid utmanats av kritiska röster inom forskarvärlden och i den offentliga debatten, med krav på att skifta fokus från svårigheterna att inkorporera ’de andra’ till diskriminerande strukturella och institutionella sammanhang i det svenska samhället /…/ Ett tema som återkommer i boken är hur ’svenskhet’ respektive ’invandrarskap’ skapas och upprätthålls inom ramen för integrationsretoriken. I kontrast till traditionella analyser inom integrationsområdet, som tar dessa kategoriers beskrivnings- och förklaringsvärde för givet, har författarna i denna bok ambitionen att utforska de outtalade antaganden och världsbilder som kategorierna vilar på och som ger dem en plats i analysen av social ojämlikhet. Utgångspunkten är att varken svenskhet eller invandrarskap är essentiella begrepp som kan tillskrivas ett ontologiskt värde”
Utredningen fick massor kritik, t ex av Timbro 2005 och SVTs Uppdrag Granskning 2012, och Sahlins efterträdare Jens Orback lade den i papperskorgen. Integrationsminister Nyamko Sabuni (Fp var än mindre imponerad.
Men det var 1993 som den första postmoderna/postkoloniala uppgörelsen med det västerländska tänkandet med litteraturvetaren och DNs tidigare kulturredaktör Stefan Jonssons bok De andra: amerikanska kulturkrig och europeisk rasism.
Året före hade Sven Lindqvist skällt ut västvärlden i Utrota varenda jävel!, men den byggde på mer etablerad antiimperialistisk och antirasistisk kritik. Tidskrifterna Kris, Thelème, Glänta, Subaltern, Res Publica, Fronesis, Bang m fl har betytt mycket för denna utveckling av ett mer öppet och kulturellt vänsterperspektiv än 1970-talets marxistiska ekonomikritik och socialpolitik.
Stefan Jonsson förde in denna vänsterpolitiska användning av ”Den andre” utifrån amerikanska vänsterstudenter och vänsterakademiker. Studenter som dessa skulle ett årtionde senare kräva ”safe spaces”, ”trigger warnings”, hetsa mot vita (manliga) lärare och avbryta föredrag av konservativa föreläsare, ja rent fysiskt angripa dem vilket Milo Yiannopoulus berättat om. De skulle också förmå Oxfords universitet att ställa in en debatt om abort mellan två män eftersom män enligt aggressiva vänsterfeminister inte har rätt att diskutera detta.
Stefan Jonsson beskriver hur samma illvilliga västerländska tänkande förtrycker svarta upprorsmakare i Los Angeles 1992 som i Sjöbo där kommunen anordnat en folkomröstning om flyktingmottagande och misstolkar dekonstruktionen hos (nazistsympatiserande) litteraturforskaren Paul de Man:
”Denna bok handlar om amerikanska kulturkrig och europeisk rasism. Mitt ämne sträcker sig från kravallerna i Los Angeles försommaren 1992 till nyrasismen i det skånska samhället Sjöbo.
Åren 1990-1992 tillbringade jag till stor del i North Carolina, USA. Jag insåg snart att jag bosatt mig i ett land statt i förvandling. Samhället tycktes på väg att spricka sönder av spänningar mellan olika klasser, partier, kulturer, intressegrupper, sekter och rörelse. Konflikterna kunde utlösas av vilken fråga som helst i snart sagt vilken situation som helst – från en rektorstillsättning i kvarterets lågstadieskola till ett uttalande av presidenten i abortfrågan, från ett rasbråk i Atlanta till en akademisk debatt om värdenihilismen, från en strejk bland mexikanska gästarbetare på en tobaksodling i grannkommunen till en rockvideo av Janes Jackson. En vacker dag förstod jag att motsättningarna var sammanflätade med varandra. Striderna kunde handla om väsensskilda ting, men de hade ett gemensamt mönster; det fanns en strukturlikhet som efter hand lät sig urskiljas och identifieras. Men den svårare att förklara. För att förklara likheten var det nödvändigt att ställa till synes bisarra frågor. Vad har t ex bostadssegregationen i Los Angeles matt göra med kritiken av den moraliska tendensen i litteraturvetaren Paul de Mans texttolkningar?”
Vad Jonsson ansåg sig ha funnit är att vi människor alltid tycks dela upp oss i ett vi och ett de andra med skilda identiteter och kulturer, kroppsformer och hud- och hårfärger etc. Att ens slå fast att det finns ”sanningar” om kulturell identitet är att ge ”näring åt intoleransen”.
Med ett sådant storhetsvansinne är det inte märkligt att alltmer bisarra frågor accepteras bara de klär i rätt postkolonial, antirasistisk och postmodern dräkt. Några exempel men Avpixlats vakna läsare har 2000 till är jag säker på:
Men det är inte bara populärkultur och gatubråk som analyseras i Jonssons avhyvling av USAs eventuella inneboende vita kultur sedan en fattig svart slavflicka namngavs av en engelsk överklassdam i Bostons hamn 1761. Hon kom sedan till alla vitas förvåning att skriva perfekt engelsk vers, vilket skulle tyda på oförstående rasistisk beundran.
Jonssons huvudfiende är annars den amerikanska konservative humanisten Allan Blooms bok The Closing of the American Mind (1987) som hade haft mage att kritisera vänsterns dominans vid de amerikanska universiteten, vilken då inte var till närmelsevis så mycket som idag. Bloom var fö student till Alexandre Kojève, den marxistiske hegelianen som grät när Josef Stalin dog. Se min Del III.
Vilka är barbarer egentligen undrar Jonsson med hänvisning till en uppgift att brunhyade fenicier på farao Nekos befallning kan ha seglat runt Afrika redan 600 år f. Kr, dvs drygt 2000 år före den lika brune (?) portugisiske Vasco da Gama. Vi känner igen dessa uttjatade frågor vilka som är svenskar och invandrare, civiliserade och barbarer. Hela världsordningen bygger på rasism menade Stefan Jonsson och ekar därmed sin mentor, den postkoloniala litteraturvetaren Gayatri Spivak som han en gång introducerade mig för 1993 vid Colombia universitetet i New York.
Efter millenieskiftet träder de postkolonialt och postmodernt orienterade antirasisterna på allvar in i den svenska universitetsvärlden och kulturdebatten. Antologierna Postkoloniala texter (2001) och Postkoloniala studier (2002) introducerade denna forskning och debatt för oss som dittills förts i USA och Europa.
Under rubriken ”Vetenskapens västerländska identitet” beskriver den brunhyade svenska vetenskapsteoretikern Catharina Landström i den första antologins förord hur ett postkolonialt perspektiv är tänkt att fungera, men hamnar i en kunskapsrelativism:
”Framsteget är det bärande temat i västerlandets vetenskap och därför är kunskapskritiken inom postkolonial teori vetenskapsteoretiskt intressant. Det är en kritik som i grunden är väldigt radikal eftersom den omprövar västerlandets identitet. Om vetenskapen systematiskt ställt väst mot resten av världen är det inte bara kunskapen om resten som är tvivelaktig utan även kunskapen om oss själva. När de andra inte längre är nöjda med att vara vår motsats, vad händer då med oss?”
I den andra antologins förord tar idéhistorikern och genusvetaren Mikela Lundahl (disputerad 2005 på avhandlingen Vad är en neger?) lika relativistiskt upp den svenska rasismen vid millenieskiftet:
”Postkolonial teori och postkoloniala perspektiv försöker problematisera tanken att det skulle finnas en avgrund mellan rasister och ickerasister. Precis som det är djupt problematiskt att åberopa och hävda radikala skillnader mellan folk, oavsett huruvida man gör det på rasmässiga eller på etniskt/kulturella grunder, är det problematiskt att åberopa en absolut skillnad mellan rasister och ickerasister. Vi är tvärtom alla så genomsyrade av upplysningstänkandes och modernitetens föreställning om skillnad mellan civiliserade och ociviliserade – trots att den officiella identiteten hos den franska revolutionen är just det motsatta: doktrinen om de universella mänskliga rättigheterna. Postkoloniala tänkare uppehåller sig envist vid det faktum att all rasism, alla antaganden om olikhet och skillnad, om än inte fötts ur upplysningen, ändå fått väsentlig näring därur. Utan upplysningens och de västerländska moderna nationalstaternas understödjande av rasismen, skulle dagens aktuella rasistiska och skillnadsideologiska tankemönster troligen, som så många andra vanföreställningar ha sett ut på andra sätt och understött andra register.”
I Sverige och de andra: Postkoloniala perspektiv (2001) driver Michael Mc Eachrane och Louis Faye tesen att Sverige bär på en kolonial skuld trots att vi aldrig varit en kolonialmakt. Även det generösa svenska biståndet från SIDA och stödet till befrielsekamp i fd kolonier kan inte undgå att vara skyldiga. De är extra skuldbelagda eftersom svenskar anser sig vara mindre förtryckande än andra folk i biståndsvärlden.
”Svenska biståndsgivare framställer sig ofta som mindre paternalistiska och mer respektfulla i relation till sina biståndspartners /…/De före detta kolonisatörerna definieras som de Andra, genom vilka ’det svenska’ definieras. Sverige placeras på så sätt utanför den koloniala historien”.
I antologin medverkar vänsterakademiker som idag tagit plats i islam- och invandringsdebatten på den goda sidan: Edda Manga, Stefan Helgesson, Moa Matthis, Mohammad Fazlhashemi, Mekonnen Tesfahuney (disputerad 1998 på för denna artikelserie relevanta avhandlingen Imag(in)ing the other(s)).
Men det finns undantag. I slutet av 1990-talet bodde Aje Carlbom i bostadsområdet Rosengård i Malmö i tre år för att studera relationerna mellan infödda svenskar och invandrade muslimer . 2003 disputerade han i Lund på avhandlingen The imagined versus the real other. Multiculturalism and the representation of Muslims in Sweden i socialantropologi. Redan då kritiserades postkolonial romantisering med hänvisning till Edward Said i Lars Åbergs recension:
”Aje Carlbom beskriver den moraliskt goda multikulturalismen som eurocentrisk och baserad på tolerans för en inbillad snarare än en verklig Den Andre – invandraren som urbaniseringens ädle vilde. Om kulturskillnader reflexmässigt uppfattas som berikande för samhället krymper utrymmet för att ifrågasätta kulturer med obehagliga inslag.”
Carlbom har sedan dess blivit än mer kritisk till radikal islam i Malmö och uttalade sig i en intressant men av vänstern och islamofiler (Magnus Gardell, Leif Stenberg m fl) rapport 2009 av terrorexperterna Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos vid Försvarshögskolans centrum for asymmetriska hot- och terrorismstudier (CATS).
De vänsterakademiker som hittills fått ostört föra fram postkolonial antirasism, ofta i kombination med vänsterfeminism, intersektionalitet, Paulina de los Reyos, Diana Mulinari, Irene Molinas, Massoud Kamali, Mattias Gardell, Pia Laskar (dömd för terrorbrott), Edda Manga (Gardells fru) m fl och de sk experternas vid Mångkulturellt Centrum i Fittja, Expo, Arena gruppen, förekommer i debatten men inte alls lika mycket som för 10 år sedan.
Några av dem går att läsa om man silar deras ideologiska svammel. Idéhistorikern Michael Azars Den koloniala bumerangen: från schibbolet till körkort i svenskhet (2006) är uthärdlig, men knappast inte någon av de ovan nämnda forskarna. Litteraturprofessorn Stefan Jonsson får ofta komma till tals i Sveriges Radio angående etnicitet, kulturradikalism och rasism, nu senast för att kommentera nationalekonomen Tino Sananadajis Massutmaning, men han går inte att lyssna på längre.
Vetenskaplig och teoretisk kritik av postkolonialism, oklart filosofiskt tal om ”Den andre”, intellektuellt ologiskt snömos och postmodernism har visserligen formulerats av forskare som Svante Nordin (Humaniora i Sverige), Johan Lundberg (Ljusets fiender, Det sista muséet), Inger Enkvist (Uppfostran och utbildning), Per Bruhn, men i stort sett har Stefan Jonssons vänner sedan 1990-talets slut dominerat debatten, akademin och kulturlivet. Hans fd hustru Sara Danius är ständig sekreterare i Svenska Akademin, där numera vänsterfeministen Sara Stridsberg ingår.
Ett undantag är den flitige debattören och organisationsteoretikern Mats Alvesson i Lund. Redan 2003 upplyste han studenter om det förföriska men förrädiska postmoderna tänkandet med kursboken Postmodernism och samhällsforskning. Han gick där i närkamp med de irrationella dragen, språkfixeringen, motviljan mot empirisk forskning och obegripligheten.
Hans slutsats delar jag, nämligen att postmodernism (liksom antirasism, posthumanism, kulturkritik, postkolonialism, poststrukturalism, existentialism, fenomenologi, Hegel och marxism och annat som jag tagit upp i denna artikelserie) är möjlig att ta del av för att lära sig något inom ett visst område. Lika väl som att läsa historiska, geografiska och etnologiska beskrivningar till exempel av folkslag här hemma eller utomlands så kan man läsa vad postkoloniala forskare kan bidra med. Ofta inte så mycket och de ställer till med mer oreda än gör nytta är min erfarenhet.
Men om man kan bemöta dem ska man det, vilket ibland är omöjligt som när Victoria Kawesi, ordförande i FI, nyligen debatterade med Hanif Bali i Expressen TV.
Kawesa är urtypen för en postkolonial forskare i Sverige. Hon är svart, relativt ung (född 1975), skriver om sig själv och är ideologiskt driven. I en intervju för Nationella Sekretariatet för genusforskning beskrev hon sitt ämne:
”Det nya avhandlingsämnet blev svart feminism och vithet. Victoria beskriver det som en autoetnografisk studie. Det handlar mycket om min egen resa och mina erfarenheter av rasism och vithet. Jag har ju en 30-årig erfarenhet av vithet. Så det är mycket navelskådande. Min arbetstitel för tillfället är Black Masks/White Skin, eftersom jag är väldigt influerad av Frantz Fanon. Jag vill anlägga ett svart feministiskt postkolonialt perspektiv på svarthet/vithet dynamiken.”
Victoria Kawesa är doktorand vid Tema Genus vid Linköpings universitet, där Stefan Jonsson är professor i etnicitet och undervisar vid lärarutbildningen på Södertörns Högskola.
Två teoretiska begrepp som jag inte berört här är det barn- och evolutionspsykologiska begreppet anknytningsteori och sociologens GH Meads begrepp ”generalized other”. Jag har bara berört vissa filosofiska och samhällsvetenskapliga områden där framför allt det hegelianska ursprunget till ”Den andre” har spelat en stor roll ända in i svensk forskning och debatt om rasism.
* * *
Avslutningsvis så finns några metodologiska grepp som återkommer i dagens antirasistiska kulturpsykologiska bruk av begreppet ”Den andre”. De har sällan med filosofin från 1800-talet, men i och med Frantz Fanon på 1950-talet så blir kritiken av oss vita män i väst osedvanligt ensidig och aggressiv, varför man kan behöva lite tips:
För det första romantiseras och mystifieras ”Den andre”
För det andra exotiseras ”De andra” trots att syftet t ex hos Said är att inte göra just det, men även hos feminister som ofta negligerar kvinnors ansvar och onda avsikter
För det tredje vill inte ”De andra” ingå i sammanhang utan marginaliserar sig själva in i en offerposition
För det fjärde antas ”De andra” kunna ingå utan problem med andra minoritetsgrupper, t ex feminister, muslimer, antirasister, bögar, miljövänner i en konfliktfri regnbågskoalition
För det femte antar förespråkarna för begreppet ”De andra” att de bara genom att nämna ”De andra” så har de vunnit debatten. Vad menar de? Vilka andra? Är inte uppdelningen i ett vi och dem oundviklig? Det räcker ofta att ställa dessa enkla logiska frågor för att bringa dem ur sin självsäkra roll.
För det sjätte så använder förespråkarna ofta psykologiska och emotionella tricks för att få fram sina ofta ologiska och ideologiska budskap. De är lätta att avslöja genom att stå fast vid logik och förnuft och inte låta sig dras in i deras känslovurm.
Lycka till.
Del I, II, III , IV och V i denna artikelserie på Avpixlat.
På denna blogg I, II, III och IV.
Jan Sjunnesson, fil mag i filosofi och författare till böckerna Kommunitarism och Philosophy papers on Aristotle to Rorty
Under 1940-talet blir begreppet om Den Andre till ett politiskt verktyg i händerna på framför allt Jean-Paul Sartre.
I boken Sartres krig: Människans frihet och slutet på historien konfronterar idéhistorikern Michael Azar dessa franska teorier med verkligheten; fenomenologi med andra världskriget, existentialism med antisemitism, marxism med avkolonisering och det kalla kriget.
I för denna artikelserie talande bokavsnitt som ”Frankrikes andre: juden”, ”Slaven är herrens medbrottsling”, ”Den andre: mellan herravälde och helvete”, går Azar igenom hur Sartre träder in på en världspolitisk arena som det andra världskriget, det kalla kriget, Algerietkriget, Ungernkrisen, Vietnamkriget etc. Överallt ställer Sartre upp motsättningar där han tar ställning för det andra vad helst det må vara. Eller snarare försöker att finna en väg från den filosofiska isoleringen där Jaget alltid står fritt, men motsatt Världen och De Andra/Den Andre till en politisk och därmed gemensam frihet.
I Sartres system är alla fria, även slaven. En av hans huvudpoänger i teaterpjäserna var att även dödsdömda fångar är fria att förhålla sig till sitt dömda liv. Självmord är alltid en möjlighet. Azar noterar i inledningen Sartres dilemma:
”Och hur skall den ontologiskt givna friheten (där den sartreska slaven är lika fri som herren) kunna översättas till en politisk frihet (där slaven tvärtom manas att revoltera mot herren för att uppnå en frihet han inte redan har)?”.
Vi sysslade med Sartre i del III och lämnar därför Azars intressanta utläggningar för att övergå till två lärjungar till Sartre, en olydig och en lojal: Albert Camus (1913-1960) och Frantz Fanon (1925-1961).
Albert Camus
I romanen Främlingen går en fransman, född och uppvuxen i den franska kolonin Algeriet (ett franskt territorium mellan 1848 och 1862) planlöst omkring vid huvudstaden Algers stränder med några vänner. Han kan leva eller dö. Han kan äta eller svälta. Han kan vara intresserad av andra eller inte. Han är en existentialist. Fri och utan krav från andra, inte ens sin mor.
Den berömda inledningsmeningen visar hans totala främlingskap inför världen:
”Mamma dog idag. Eller igår kanske, vet inte. Jag fick telegram från hemmet: ’Mor avliden. Begravning morgon. Högaktningsfullt.’ Det betyder inget. Kanske var det igår”.
Relationen till andra människor som är temat här är näst intill obefintligt. Ett år efter Camus gav ut detta genombrottsverk, 1942, kom Sartres Varat och intet, där den enskilda människan definierades som ett ingenting, ett fritt svävande jag. Sartre och Camus var båda först nära vänner och författarkollegor, men hamnade på skilda sidor i synen på Algeriets frigörelse. Begreppet ”Det Andra Frankrike” för kolonier som Algeriet visar tydligt den dubbla nationalkaraktären, ett hegelianskt dialektiskt benämnt land – både original (franskt territorium) och det ”andra” (befolkat av icke-fransktalande icke-fransmän i majoritet).
Filosofiskt är Camus romanhjälte Mersault en perfekt existentialist. Han döms till döden för att inte ha gråtit på sin mors begravning. Det är ett främlingskap som innebär att Camus förstått vad det innebär att vara fri och oberoende från traditioner, som att gråta vid sin mors begravning.
Men den händelse som river upp föreställningen om en frigjord men ändå rättrådig existitentialist är att Mersault skjuter ihjäl en ”arab”. Det sker lite planlöst. Han hade tänkt att vända först när han tog upp pistolen. Det var för varmt. Solen är vad han skyller på i rätten när han blir åtalad. Men han fälls inte för mordet.
Genom att Camus skrev om ett mord där en kolonist, en vit fransman från Algeriet, mördar en arabisk algerier blir berättelsen genast politisk. Den andre är inte bara en främling, utan en mörkhyad icke-europé (som nyligen fick ett eget liv i Kamel Daouds roman Fallet Mersault 2014 , en islamkritisk arabisk författare ). Romanfiguren Mersault sade i rätten att han bara följde sina ”naturliga känslor” den dag han dödar en ”namnlös arab” (i Daouds roman får den döde ett namn, Moussa).
Mellan franska kolonister och araber i romanen finns ingen försoning. Att man får veta att Mersault är franskättad blir genom att han och hans vänner konfronterar araber. Dessa två grupper samexisterar i Algeriet men har lite utbyte av varandra.
Främlingen var besvärlig att infogas för kamp mot kolonialmakten Frankrike och Sartre bröt med Camus på grund av dennes försvar för ett på något sätt franskstyrt Algeriet efter en civil fredsuppgörelse. Camus gav sig själv in i diskussionen om Hegels herre-slav dialektik med boken Människans revolt 1951. För Camus är Hegel den filosof som godkänner segrarna i historien, oavsett hur mycket våld de brukat för att nå dit de kommit. Utan en förståelse av den andre och ett förnuft återstår bara terrorn, vilket både herrar och slavar har rätt till, refererar Michael Azar i sin doktorsavhandling Frihet, jämlikhet, brodermord: Revolution och kolonialism hos Albert Camus och Frantz Fanon.
Camus vill se revolter i namn av alla, inte bara slavar mot herrar. Båda har ett värde, båda behövs. Han gör denna tes till och med till ett nytt socialt cogito: ”Jag revolterar, alltså är vi (Je me révolte, donc nous sommes)”. Slaven vill inte längre förinta herren eftersom den mänskliga natur som slaven kämpar för även är herrens. Båda parter måste förstå varandra och inga absoluta krav får ställas.
Detta är långt ifrån den ensamma existentialisten och långt från Hegels och Marx dialektik. Camus vände sig även bort från både Sovjet och marxismen.
En som tvärtom bejakade det revolutionära våldet mot de andra, i detta fall vita västerlänningar, var Frantz Fanon, född i franska öriket Martinique.
Frantz Fanon
Fanon var psykiater, marxist och anti-kolonialist. Med böckerna Svart hud, vita masker och och Jordens fördömda förebådade han de amerikanska Svarta Pantrarna, den akademiska identitetspolitiken och det öppna hatet mot den vite västerländske mannen men även kvinnan. Det är med Fanon alltså som USA:s 1960-talsrevolt bland svarta aktivister och vänsterradikaler börjar. Det går en rak linje från Fanon över Malcolm X till Mattias Gardell, innehavare av Nathan Söderbloms professur i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet och islamofil.
För Fanon var det betydelsefullt att reflektera över vad det innebar att tala fiendens språk och leva i den kultur som samtidigt förtrycker en svart eller brun medborgare i kolonierna. Dåligt självförtroende och självförakt, men också identitetspolitisk revolt är vanliga, skrev Fanon och lade ut texten om sig själv:
”I själva verket sker följande: när jag upptäcker att negern är en symbol för synd, börjar jag hata negern. Men så inser jag att jag är neger. Det finns två lösningar på denna konflikt. Antingen begär jag av andra att de inte ska bry sig om min hudfärg, eller så vill jag tvärtom att de ska det”.
Michael Azar visar att Fanon var lika filosofiskt nedsjunken i Hegels herre-slav dialektik som alla andra franska och fransktalande intellektuella vid den tiden. Vad Hegel hade att säga om kolonial befrielsekamp, frågade Fanon sig, och kom fram till att ”den andre”, i detta fall ”negern” eller ”araben”, blir just ”neger” och ”arab” när de anländer till det vita Europa. De mörkhyade skapades som mörkhyade i kontrast till de vita.
Samma sak med de vita givetvis som uppfattar sig som vita när många mörkhyade flyttar in. Den Andre konstituerar vår egen självuppfattning (vilket Hegel hade noterat 1800 och den symboliska interaktionismens grundare, sociologen George H. Mead, gjort i USA ett par decennier före Fanon).
Behovet att erkännas av den andre drivs av ett begär efter erkännande hade Hegel förklarat. Fanon är helt enig när han skriver:
”Det är på den andre som hennes mänskliga värde och verklighet beror. Hennes livs mening kondenseras i den andre”.
Men om den andre systematiskt vänder bort blicken är vi utlämnade åt att identifiera oss med ett bortvänt begär, åt en spegel som förnekar oss. Européernas nedslagna blickar bekräftar inte invandrarna. Men det finns en stor skillnad mellan Hegels herrar och slavar å ena sidan, och kolonialherrar och kolonialfolk å den andra, menar Fanon. Slaven frigör sig genom att arbeta för herren, medan den mörka kolonialundersåten har internaliserat den vite herrens förnedrande syn på honom.
Enda sättet att undkomma denna negativa självbild är att inte använda kolonialherrens språk och leva i hans civilisation, att sluta upp med att säga till varandra ”bete dig inte som en nigger!”, ”tala riktig franska!”. De förtryckta mörkhyade hamnar i en s.k. double-bind där de ställs inför valet ”bli vit eller försvinn” eller där de som lyckats ”bli vita” trycker ned dem som vägrar uppföra sig som vita.
Här finns början på uppdelningen mellan mörkhyade s.k. husblattar och s.k. anti-rasister som vi haft i Sverige sedan 1990-talet (Juan Fonseca, Mauricio Rojas, Dilsa Demirbag, Nyamko Sabuni mot Ali Esbati, Kitimbwa Sabuni, Athena Farrokhzad). Fanons boktitel Svart hud, vita masker beskriver fenomenet med svarta som beter sig som vita. Den liberala skribenten Sakine Madon har f.ö. kallats ”Oreokaka”, efter den kaka som är mörkbrun utanpå och vit inuti.
Fanon menar att svarta som han kommer att misslyckas med att integrera sig bland vita. Lever man med dem accepterar man deras negativa bild av svarta:
”Negern är en vilde, negern är ond, negern är elak, negern är ful, negern är dum, negern är bara natur och kön, /…/ En man förväntades uppträda som en man. Jag förväntades uppträda som en svart man eller åtminstone som en neger”. Steget under är djuren.
”Alla koloniserade folk – alla människor i vars själar man skapat ett mindrevärdeskomplex genom att föröda och begrava deras egen kultur – står ansikte mot ansikte med den kulturbringande nationens språk, det vill säga inför metropolens kultur. Den koloniserade höjer sig över sin djungelnivå i samma utsträckning som han tar till sig moderlandets kulturella värderingar. Ju mer han svär sig fri från sin svarthet, från sin djungel, desto vitare blir han.”
Men det är inte bara att vända ut och in på de koloniala missuppfattningarna. ”Bli vit eller försvinn!” kan förbytas till ”Bli svart eller försvinn!”. Vidare, ”den som älskar negern är lika ’sjuk’ som den som hatar honom”.
Istället för vita eller svarta frammanar Frantz Fanon okontrollerbara identiteter. Det gäller att omskapa relationer under och efter kolonialismen. Dessa mer jämlika relationer ska bygga på den franska revolutionens universella principer, vilket får Fanon att använda franska paroller om frihet, jämlikhet och broderskap i de franska kolonierna mot fransmännen själva.
Sartre fascinerades av Fanon och skrev ett våldsbejakande förord till hans sista bok:
”Krigarens vapen är beviset på hans mänsklighet. Att döda en europé är att slå två flugor i en smäll, att samtidigt avskaffa förtryckaren och den förtryckte. Kvar blir en död man och en fri man.”
Hegels tanke att herre är den som riskerar sitt liv i kampen med slaven som viker sig blir därmed aktuell. Våldet formar de koloniserade till nya människor från att ha setts som ting.
Nationalismen blir den metod som Fanon använder för att bryta sig loss från endera franskt kolonialvälde eller inhemskt elände. Den enskilde frihetskämpande algeriern som tidigare sökt bekräfta sig inför den (vite) andre gör det i befrielseprocessen genom sin egen nation inför den andra (koloniala) nationen. En ny nation, en ny humanism, en ny människa.
Michel Foucault
Den Andre är ett återkommande tema hos idéhistorikern Michel Foucault (1926-1984), men då inte filosofiskt utan som en historisk andrarangsfigur i den västerländska civilisationens utmarker; galningen, brottslingen, den sexuellt avvikande, den subversiva, men även rent idéhistoriskt undanskymda perspektiv på vetenskaper.
Foucaults intellektuella utveckling brukar indelas i tre stadier, vetande, makt, subjektivation. Själv skrev jag en kandidatuppsats om hans vetenskapshistoria och har översatt en föreläsning från hans maktkritiska period 1977 för tidskriften Fronesis, nu omtryckt i Diskursernas kamp, se utkast.
I hans genombrottsverk från 1960 om vansinnets historia i Europa träder de institutionella ramarna fram som fängslar, behandlar, straffar de mentalt sjuka. Dessa är verkligen annorlunda genom att vara vad omgivningen uppfattar som galna eller underliga. Men Foucaults poäng är att synen på vilka som skulle spärras in på hospital skilde sig markant åt från renässansens 1400-tal till 1800-talets industriella samhälle. Dessutom ville Foucault göra en skillnad mellan mentalsjukdom, som kunde botas, och rent oförnuft, vansinne.
Mentalsjuka hade tidigare setts som möjliga bärare av nya insikter, gudagåvor, men blev under upplysningstiden sammanförda med andra socialt missanpassade (prostituerade, tjuvar, tiggare, vagabonder, hädare). Därigenom kunde de undersökas medicinskt och bli föremål för behandling. Distinktionen mellan förnuft och oförnuft blev ett kliniskt begrepp som bygger på psykiatrins definitioner.
Den psykiskt sjuke hade tidigare kunnat förmedla sig till andra, varit accepterad i det senmedeltida samhället och fram till och med renässansen. Men inspärrningen gör de mentalt störda till bärare av något kvalitativt annorlunda och de tystnade. De sjukdomsförklarades och exkommunicerades från oss andra.
Den stundtals mentalsjuke franske dramatikern Antonin Artaud (1896-1948) hade ett stort inflytande på Foucaults romantiska syn på vansinne, som ingår i den franska poéte-maudit traditionen, de ”fördömda poeterna” från 1800-talets bohemeri (till vilka man ett sekel senare kunde räkna in Hegelkommentatorn och pornografen George Bataille och den kriminelle författaren Jean Genet, hyllad av Sartre).
Foucault engagerade sig också i kriminellas situation, både genom att forska om hur straff och övervakning skett genom historien men också genom att stödja fängelsestrejker och ockupationer. Vid denna tid, runt revoltåret 1968, bildades KRUM – Riksorganisationen för kriminalvårdens humanisering i Sverige som kan sägas ingå i samma motrörelse.
Foucaults bidrag till en analys av Den andre ligger i hans historiska perspektiv och att han är skeptisk till essentialism, d.v.s. att det finns företeelser som Makten koncentrerad, till exempel till statens våldsmonopol eller kapitalets ekonomiska makt. Istället beskrev han makt och den kunskap som makten använder som utspridd långt ned i ett samhälles alla inre processer; i skolan, på sjukhusen, i befolkningsstatistiken. Överallt finns maktprocesser som inte kan återföras till ett centrum, men det uppstår även motmakter, lika utspridda. Mikropolitik.
Den andre är alltid närvarande som en möjlig ifrågasättare, eller som en sida i ditt medvetande som ifrågasätter. Den sidan kan också beskrivas som omedvetna mekanismer som styr dig, men som du kan misstänka, analysera och använda om du nyttjar tre teoretiker: Marx om hur kapitalismen styr ditt liv, Nietzsche om hur förorättade känslor och Freud hur det omedvetna styr dig. De kallas ”misstankens hermeneutiker” eftersom de, tillsammans med Foucault och hans gelikar, analyserade de mörka dolda sidorna inom oss, vår egen inre annorlundahet, som enligt Freud inte gör oss till ”herrar i vårt eget hus”.
Foucault ifrågasatte normalitet men ska inte ses som en förespråkare för normkritik och enkla genusteorier. Han skulle vara den första att skriva under på att en rosa normkritik är lika förtryckande som det den säger sig bekämpa. Foucault var homosexuell med sado-masochistisk läggning, men skulle på samma sätt ogilla normaliseringar som Pridetåg. Vi har aldrig talat så mycket om sexualitet som nu, skrev han 1975, men detta ständiga tal och vetenskapliggörande har inte befriat oss, tvärtom.
Deleuze/Guattari
Filosofen Gilles Deleuze (1925-1995) och psykoanalytikern Félix Guattari (1930-1992) kan räknas till samma grupp samtida ”misstänkare” som Michel Foucault och de samarbetade tidvis.
I sin doktorsavhandling från 1968 går Deleuze igenom hur vi vanligen med vårt vardagsförnuft reducerar något annorlunda till ettdera av fyra begrepp för att begränsa det snarare än att förstå det som just radikalt annorlunda:
Se min magisteruppsats om Deleuze tidsfilosofi
Skillnad är ett filosofiskt begrepp som Deleuze kom att använda politiskt, kulturellt och psykologiskt tillsammans med Guattari efter att de träffades 1969 i kölvattnet efter Parisupproret 1968. Guattari hade lett kommunistgrupper mot poliserna medan Deleuze försvarade sin avhandling vid Sorbonnes universitet medan gatustrider pågick ett par trappor ned, men han var också med ute på gatorna.
I böckerna Anti-Odipus: Kapitalism och schizofreni (1972) och Tusen platåer (1980) gick de till ett totalangrepp på invanda föreställningar och levnadssätt, inte bara borgerliga utan i princip allt som kunde definieras bestämt, till förmån för just allt som kunde kallas annorlunda, den andra, kvinnoblivande, djurblivande, autonom marxism. Kort sagt följde de den amerikanska hippierörelsens motto – turn on, tune in, drop out – fast med en avancerad civilisationskritisk ansats.
Den andre, främlingar och allt annorlunda som skakar grundvalarna i vår värld bejakas av dessa experimentella franska vänsterakademiker som inte ser någon anledning till att försvara västerlandet, förnuft, personlig identitet, moral, demokrati, mening, klassisk arkitektur – segmentering som indelar oss i antingen det ena eller det andra:
”Vi segmenteras, överallt och i alla riktningar. Människan är ett segmentärt djur. Segmentariteten är inneboende i alla de stratum som vi utgörs av. Att bo, cirkulera, arbeta, leka: allt vi upplever är segmenterat, rumsligt och socialt. Ett hus segmenteras i enlighet med rummens respektive ändamål; gatorna i enlighet med hur staden är ordnad; fabriken i enlighet med hur arbetet och dess moment är beskaffade. Vi segmenteras binärt, efter stora, tvåtaliga motsättningar: samhällsklasser men också män och kvinnor, vuxna och barn etc. Vi segmenteras cirkulärt, inuti cirklar som blir mer och mer omfångsrika, skivor eller koronor som blir större och större /…/
Vi segmenteras linjärt, på en rät linje, på räta linjer där varje segment representerar en episod eller en ’process’: vi påbörjar en ny process så snart vi har avslutat den föregående, vi är för alltid processande eller processade; i familjen, i skolan, i armén, i yrkeslivet – och i skolan får du höra att ’du är inte hos din familj längre’, i armén att ’du är inte i skolan längre’” (Tusen platåer på svenska 2015 )
En anarkism således där vita heterosexuella västerländska medelklassmän kritiseras för att inte begripa allt de inte är. Deleuze och Guattari var de första under 1900-talet att genomföra ett teoretiskt totaltangrepp på allt bestående till förmån för det annorlunda, det ogripbara, främlingarna, fritänkarna, maskinerna, datorerna, och att experimentera bortom allt vanliga västerlänningar kunde eller ville förstå. Det radikalt annorlunda kan vara märkliga kroppsliga intensiteter och affekter som förvånar men också gläder oss.
I staten, i vårt medvetande och i kulturen pågår ständigt nedbrytande och uppbyggande processer. Enligt Deleuze och Guattari är människor alltför fångna i neurotiska och paranoida system där kapitalismen både lyckas få oss att må dåligt och samtidigt erbjuda botemedel eller otillräckliga flyktvägar. Det radikalt annorlunda pressas in i våra invanda tankemönster och kommersialiseras.
Liksom Sartre och Foucault trodde de inte på en omvälvande revolution utan menade att varje befrielse innehåller även förtryck. Ett oupphörligt ifrågasättande och kreativt uppror återstår mot alla system.
Edward Said
Den kristne palestinske författaren Edward Saids (1935- 2003) bok Orientalism från 1978 är nog vad de flesta kommer att tänka på när någon nämner ”De andra”, ”Den andre” etc. Denna studie av västerländska historiker i Mellanöstern som antas konstruera ”Orienten” som något exotiskt och icke-västerländskt är fortfarande populär trots att den sågats rejält av Robert Irwin och Ibn Warraq.
Vänsterförlaget Ordfront är givetvis lyriska över Saids missuppfattningar som gjort mycket skada inom den sk postkoloniala teorin (mer om den i del V då Gayatri Spivak och svenska lärjungar avhandlas). På bokens baksida lägger förlaget upp försäljningsargumenten:
”I Västerlandet finns det två schablonuppfattningar om Orienten: den befolkas av tröga opålitliga människor som bara vill dåsa, röka och dricka, eller den är fylld av prinsar och prinsessor, slavar och slöjor, haremsliv och vilda schejker. Västerlandet har envist spridit en syn på Orienten som evigt oföränderlig, en gång för alla dömd till stagnation. Ingen utveckling var möjlig, inga nya tankar kunde födas där. Orienten var främmande och obegriplig.”
Vad Said åstadkom var emellertid att en generation missnöjda arabiska intellektuella med lika surmulna postkoloniala stödtrupper vid universiteten i väst som med hans illa skrivna bok kunde beskylla sionisterna, amerikanerna och européerna för allt ont. Försvar för ”den andre” blev automatiskt från 1990-talet baserat på Saids angrepp på västerländsk humaniora. Allt möjligt kunde betecknas som rasism, islamofobi, eurocentrism och imperialism. Kritiska synpunkter avfärdas som omoraliska påhopp.
Genom att västerlänningar studerar orientaliska språk och civilisationer, där den blide lärdomsgiganten Bernard Lewis var den främste måltavlan för Edward Said, så konstruerar dessa orientalister därmed sitt undersöksobjekt, dvs fenomenet ”Orienten”. Detta socialkonstruktivistiska synsätt, bl a baserat på Michael Foucault, innebär enligt Said att kolonialmakter omedvetet för in sin rasism, sin imperialism, sina negativa definitioner av araber och orientaler.
Said skrev att ”det är korrekt att varje europé som uttalar sig om Orienten var följaktligen en rasist, en imperialist och nästan fullkomligt etnocentrisk”. Européer är inte bara rasister utan kan inte vara något annat.
Said är en karismatisk föreläsare som jag hörde på Columbia univ 1993 tillsammans med Stefan Jonsson och Sara Danius.
Del I , II och III i denna serie (Avpixlat), på denna blogg I, II, III
Jan Sjunnesson, fil mag i filosofi och författare till böckerna Kommunitarism 2013 och Philosophy papers on Aristotle to Rorty 2014
Boklådor anlänt. Beställ direkt av mig.
150 – 200 kr/ st plus porto 50 kr. Hemleverans per cykel i Stockholm. Kan kombineras med fika på Nybergs, Valands, Ritorno, Vete- eller Sturekatten.
Se mer på www.sjunne.com/bocker
Sjunne [ dot ] com 
#/media/File:Stefan_Jonsson.JPG){kind=link}
