Frihetskamp i Öst I: Ett liv i lögn

412px-Václav_Havel_foto_HPrykiel_DD_nr_38(105)_22-24_II_1991

Första sex delar om frihetskampen bakom järnridån i öst. Dagens svenska åsiktsklimat påminner inte sällan om den öppna och självpåtagna censur som människor upplevde i den kommunistiska Östeuropa och Sovjetunionen. Jag gör några nedslag i den rika dissidentlitteraturen men också i berättelser om vardagligt liv under en vakande statlig regim som såg till man tänkte och sade rätt enligt myndigheterna. Sanningen vann till sist, 1989.

Att ljuga blev vardagligt tal för människorna som levde bakom järnridån och under kommunistiskt styre. Att tala sanning blev rent av en revolutionär handling.

”Ett liv i lögn” kallade den tjeckiske dramatikern, dissidenten och sedermera presidenten Vaclav Havel (1936-2011) det liv som medborgarna levde under det kommunistiska förtrycket. Han visade hur samhällsstrukturen byggde på att alla var överens om vad som var fel och vad som var rätt. Tyckte man fel så teg man. Den som tvekade gav åtminstone läpparnas bekännelse till regimens version av sanningen. Man visade upp åsikterna som förväntades av lojala medborgare. Repressalier kunde i värsta fall bli fängelse. Havel satt själv av fyra år mellan 1979-83. Till de mjukare repressalierna hörde att förlora arbete, vänner och att få sitt rykte förstört genom att förtalas i offentligheten.

I ett öppet brev till landets diktator berättade Vaclav Havel om hur medborgarnas vardagsliv påverkades:

Till Dr Gustáv Husák,
Generalsekreterare i Tjeckoslovakiska kommunistpartiets centralkommitté
9 april, 1975

Bäste Herr Doktor

Av rädsla för att mista sin anställning lär läraren i skolan ut saker han inte tror på; av rädsla för sin framtid upprepar eleven dem efter honom; av rädsla underkastar sig folk all möjlig förnedrande självkritik och av rädsla för sin existens, ställning och karriär går de på möten, röstar där precis som förväntas av dem eller tiger åtminstone; av rädsla för att bli angivna uttalar de aldrig offentligt och ofta inte ens privat sina verkliga åsikter.

Av rädsla deltar folk i officiella firanden, manifestationer och tåg. Av rädsla för att inte få fortsätta sitt arbete bekänner sig många vetenskapsmän och konstnärer till idéer som de i verkligheten inte tror på, skriver saker de inte tycker eller som de vet inte är sanna, går med i officiella organisationer.

Den rädsla som jag talar om kan man naturligtvis inte se som rädsla i vanlig psykologisk bemärkelse. Det här är en rädsla i djupare, jag skulle vilja kalla etisk bemärkelse: det vill säga, en mer eller mindre medveten delaktighet i ett kollektivt medvetande om ett ständigt och allestädes närvarande hot: en förmåga att självklart och skickligt tillägna sig olika former av yttre anpassning som den enda effektiva självförsvarsmetoden
De som uppriktigt tror på allt vad den officiella propagandan säger och oegennyttigt stöder regeringsmakten är i dag färre än någonsin förr. I gengäld blir hycklarna allt fler – på sätt och vis tvingas egentligen varenda medborgare att vara hycklare.

Dock är ett liv i lögn skört, menade Havel. Ett barn som ropar till den nakne kejsaren att ”Titta, han har inga kläder!” räcker för att alla ska inse vad de har sett, men inte vågat berätta. De här utpekandena behöver inte alls vara politiska och i fallet med kejsaren finns det ingen ideologisk laddning i att konstatera att han går omkring naken. Lögnen finns visserligen på alla nivåer i samhället, och behärskar alla dess grupper, men det betyder också att sanningen kan leta sig fram precis var som helst.

I mitten av 1970-talet förbjöds den tjeckoslovakiska rockgruppen Plastic People of the Universe. Förbudet kom att bli betydelsefullt för hur Havel såg på samhällssituationen. Gruppen hade fängslats på grund av sitt långa hår och sin vilda musik snarare än för att de var politiskt förargliga. Deras förebilder var den stökiga konstrock som spelades av Frank Zappas Mothers of Invention och den undergroundpop som hörde till Lou Reeds Velvet Underground.

Havel argumenterade att åsiktsförtrycket mildras en aning om medborgarna har möjlighet till konsumtion. Han syftade då på den lilla, men likväl stadiga förbättring av levnadsstandarden som tjeckoslovakerna åtnjöt sedan 1968 års så kallade Prag-vår. Diktatur och konsumtionssamhälle går väl ihop eftersom ett folk som får de materiella behoven tillfredsställda lättare har överseende med att deras frihet att tänka och tala är inskränkt.

Livet i lögn upprätthålls genom de mest vardagliga situationer. I mataffären kan en skylt med texten ”Proletärer i alla länder, förena er!” bli en symbol för affärsinnehavarens lojalitet med makten. Varken han eller hans kunder behöver tro på skyltens budskap. Men de vet alla vad skylten egentligen betyder. Om alla affärer på gatan har en sådan skylt i fönstret ska det mycket till för att en enda affärsinnehavare ska vägra. Havel tvekar inte att kalla detta ”vardagspanorama” för samhällets ”självtotalitarism”.

Det var viktigt för Havel att inte beskriva Tjeckoslovakien i termer av en diktatur som med våld förtryckte sina medborgare. Visserligen hade kommunisterna kuppat sig till regeringsmakten 1948, men decennierna därefter var post-totalitära. En mjuk övertalningsmakt som upprätthöll invånarnas lydnad, inte med batonger och knytnävar utan med statlig propaganda och medborgarnas självcensur. Själv märkte han att vänner och bekanta drog sig undan för honom på gatan. Havel förstod att hans närvaro var en olägenhet när folk började undvika hans sällskap och baktala honom i hans frånvaro.

Vad kan man då göra? Ja, innan politiska partier kan bildas och frihet uppnås måste de oppositionella först kritisera samhället moraliskt menade han. Att ta på sig ett ansvar för högre ting än bara fylla magen, finna nya inre förhållanden till sina medmänniskor och att återupprätta sådana värden som förtroende, öppenhet, ansvar, solidaritet, kärlek. Inte kritik av maktens tekniker utan av dess mening och moral.

Havel och de andra dissidenterna bakom manifestet Charta 77 hade aldrig bestämt sig för att bli politiska dissidenter och oppositionella. Regimens intolerans skapade den identiteten utan att dissidenterna själva hade några önskemål om bära den eller ta på sig nackdelarna den förde med sig. De gjorde helt enkelt vad de trodde på, och vad som verkade ärligt att göra i förhållande till den förljugna offentligheten.

Annonser

2 thoughts on “Frihetskamp i Öst I: Ett liv i lögn”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s