Kategoriarkiv: Personligt

Dansk exil

Indspilning-i-fuld-skærm-18-09-2015-170444

Danmark ter sig allt mer lockande för mig och kanske för mina läsare. En bekant svensk journalist som nyligen flyttat berättade i den danska bloggen Snaphanen som bevakar Sverige om den frihet han och hans familj har där. Att emigrera dit igen har slagit mig och många fler

Jag bodde i Köpenhamn ett tag på 1980-talet och har skrivit om den stridbara kulturkamp som dissidenter och islamkritiker fört där sedan årtionden, se min artikelserie i Katerina Magasin och min senaste bok Skandinavisk kulturkamp.  Mitt  halvdanska tal om Sveriges valresultat 2018  på skandinaviska är väl ok, men jag kan nog komma igång igen.  

Nedan är en recension av Lars Hedegaards bok om beskjutningen av honom 2013 vid hans lägenhet i Köpenhamn. Han är en stridbar redaktör som fyllde 70 år samma år och som har mycket att berätta om vad västvärlden behöver veta om islam och politisk korrekthet.

En hjälte av många i Europa som vägrar att ge upp. Går jag i landsflykt fortsätter jag naturligtvis att kämpa i medier och på torg, men det finns mer frihet och plats för sådana kritiker som mig där.

Hilsen/J

Attentatet av Lars Hedegaard (People’s Press, Köpenhamn, 2015) 

Den stridbare danske publicisten och historikern Lars Hedegaard berättar i sin bok om det misslyckade attentatet mot honom den 5 februari 2013.

En man utklädd till postbud ringde på och blev insläppt i trapphuset till hans lägenhet på Frederiksberg i Köpenhamn. Väl framme vid Hedegaards dörr visade han fram ett paket och drog samtidigt en revolver och sköt mot huvudet på några decimeters håll. Kulan svischade förbi örat och den 71 årige Lars Hedegaard tog till knytnävarna för att försvara sig.

Mannen dröp av och försvann sedermera till Turkiet där han fängslades ett tag men frisläpptes in en fångutväxling med ISIS. Se norska islamkritikern Hege Storhaugs intervju med Hedegaard som jag översatte för Katerina Magasin 2019.  

Denna våldsamma historia är ingången till boken Attentatet där Hedegaard berättar på ett muntert sätt om vad han varit med om alltsedan han började intressera sig för islams historia på allvar.

Han hade som historiebokförfattare inte sysslat alls med islam, men blev indragen i en informell studiegrupp i Köpenhamn runt millennieskiftet år 2000.

Den kallades ”Giordano Bruno” efter en italiensk oppositionell tänkare på 1500-talet, ett oskyldigt namn som samlade ett 20-tal nyfikna intellektuella, gammallutheranska präster och teologer runt den kristna konservativa tidskriften Tidehverv , forskare som i hemlighet diskuterade och läste kritiska studier om islam.

Först 2003 avslöjades gruppen som då kallades för nazistiska, främlingsfientliga, islamofobiska – ja, ni vet – och den danska kulturvänstern vädrade blod.

Samma år skrev Hedegaard den första kritiska uppgörelsen på danska med islam och dess historia, I krigens hus: islams kolonisering af Vesten tillsammans med Helle Merete Brix och Torben Hansen.

Därmed hamnade Hedegaard i hetluften igen efter debaclet om studiegruppen, men valde ändå att ansöka om medlemskap den danska avdelningen av författarföreningen PEN-klubben, denna ärorika internationella förening för publicister från 1921 i London som ska försvara tryck- och yttrandefrihet. 

Stor oro uppstod i leden av danska redaktörer och skribenter, inte olikt vad som sker angående svenska alternativmediers relation till den svenska Publicistklubben och svenska PEN, om huruvida man skulle acceptera Lars Hedegaard.

Efter att PEN-klubbens nyhetsbrev tryckte en artikel som menade att boken I krigens hus var att jämföra med den av tsar-Ryssland påhittade anti-semitiska boken Sion Vises Protokoll föll beslutet till Hedegaards nackdel. 

En intressant detalj var att den dansk-iranske komikern och författaren Farshad Kholghi som offentligt hade uttryck samma kritik av islam som Lars Hedegaard beviljades medlemskap. Som Kholghi själv noterade hade Hedegaard blont hår och blå ögon, medan han själv hade mörkt hår och bruna ögon, vilket avgjorde PEN:s beslut att ta in iraniern istället för dansken. Ridå.

Hedegaard och hans vänner beslöt därefter år 2004 att stifta det danska Trykkefrihedsselskabet, som fortsatt att försvara rätten att häda, att tala fritt utan att bli anklagad för rasism eller hets mot folkgrupp (vilket Lars Hedegaard blivit 2009 men frikändes i högsta rättsinstans 2012).

Se tidigare rapporter och recension en krönika om sällskapets första tio år, dessvärre avpublicerade av Avpixlat/Samnytt:

http://avpixlat.info/2015/09/27/tryckfrihetskonferens-i-danmark-10-ar-efter-muhammedteckningarna/ 

http://avpixlat.info/2015/06/15/avpixlat-var-pa-plats-nar-wilders-besokte-bornholm/ 

http://avpixlat.info/2015/04/07/recension-forst-med-det-vaerste-trykkefrihedsselskabet-gennem-10-ar/ 

http://avpixlat.info/2015/03/16/rapport-fran-danska-tryckfrihetssallskapets-konferens/ 

Boken Attentatet är underhållande och lärd, vitsig och aktuell i sin polemik mot den politiska korrektheten i Danmark och västvärlden. Inga fotnoter tynger texten men lite citat från Koranen dyker upp och sätts in i sammanhang av en nordisk historiker som har koll på det mesta. 

Av Hedegaard finns ännu bara Mohammeds flickor på svenska, gratis PDF men denna aktuella samtidshistoria är väl värd att översättas och läsas av alla vänner av öppen diskussion och frihet.

De personliga detaljerna kring livet efter beskjutningen i Köpenhamn 2013 är särskilt intressanta som relief till påståendena om islams fredlighet och påminner om vad Geert Wilders berättar i boken Marked for Death och Salman Rushdie i Joseph Anton.

Att sedan vänsterstollan Katarina Mazetti fick skriva i svenska Journalisten att Lars Hedegaard själv iscensatt dödsskjutningen i februari 2013 är beklämmande men värt att minnas . En svensk utgåva av boken Attentatet skulle korrigera det mesta som skrivs här om islam och tryckfrihet.

 

En skriftställares dagbok: 02-04-2021

VILSNA UNGA MÄN PÅ 1970-TALET lyssnade på sina egna funderingar när John Holm, Ulf Lundell, Pugh, Kjell Höglund och Ola Magnell satte musik till dem.

Vi ville inte göra karriär, fast vi nog kunde, och vi gick inte på disco eller i demonstrationståg. Vi fann varandra ibland på krogarna och i kvartar, men oftast var vi ensamma. Och vilsna. Politiken och etablissemanget kallade oss flummare, tidigare mods. 

Vi var utanför och John Holm sjöng om en sådan man som satt vid ett fönsterbord i parken (tack SVT):

”Vår stad är full av sådana som inte vill va med mer
Och såna som tog sin roll, gud vete om de ser mer/…/

Man önskar att man vore fri som fågeln under himlen
Som flyr sin kos när det blir kallt och grått och trist och rivet
Så binds man upp i vilsen ort långt bort från livets vindar
Och offret får sin terapi och blir än mer förblindad
Men vad spelar det för roll att man sitter här och gråter
Och tänker sig till gårdagen som aldrig kommer åter
Plötsligt är vi från varann nånstans i människovimlet
Och missar till och med den lilla bit vi ser av himlen”

Samma år, 1976, sjöng Ulf Lundell om oss artonåriga känsliga unga män som led av otillfredsställd Törst:

”Gatans asfalt kromar sej och frågar:
Vågar du dej på allt eller går du
Bara där och bågar?
Har du råd att va rädd,
Råd att va vilseledd?
Du ville va en fågel
Nu är du en vildkatt
Som fått pälsen svedd.
Det måste bli bra ensamt ibland/…/

En väg upp, en annan ner
Och det är så svårt att ta sej upp
Så lätt att ramla ner.
Serieblaskor och vin
Eviga samtal på ställen
Försöka fylla tiden mellan tabletten
På morgonen och den på kvällen.”

De här svenska rocktrubadurerna anknöt dels till svensk vistradition, dels till den franska chansongenren som Brel, Vian m fl utvecklat och som Lars Forssell tagit till Sverige. Cornelis skymtar och kanske Taube och Bellman.

Men än mer finns en amerikansk underground från beatgenerationen och Bob Dylan (som både Lundell och Magnell översatte då på 70-talet). En existentialistisk känsla av sårbarhet och stolthet där sångarna lade ut sitt inre för alla att se.  Som poeter bör.

En som glömdes bort var Curt Jalmo, född här i Bromma där jag sitter och skriver på långfredagen 2021. Hans  album Ängel med krossade höfter kom 1972 och var musikaliskt mer avancerade än de nämnda singer-songwriters. Texterna exploderade av intryck och förbindelser (om Jim Morrison), mer i stil med vad generationsdiktarna Bruno K. Öijer och Erik Fylkeson höll på med under samma år i början av 70-talet.  Jalmo var nog för utfreakad.

En annan musiktradition som de vilsna unga männen  drogs till var proggens bohemer och lyriker i Gunder Hägg/Blå tåget. Med På parkeringsdäcket, Det var en sådan dag, Tappa inte nya vantarna kunde vi förnimma hur dyrt det var att leva och sluta darra med händerna:

”Livet rinner mellan fingrarna
Ta vantarna på, det går så fort
De samvetslösa livsförskingrarna
Står och ruskar i din port

Och vad du gör, tappa inte nu besinningen
När det blåser kallt
Ta bort pistolen ifrån tinningen
Det är så dyrt, dyrt att leva”
Naturligtvis är det nostalgiskt att drömma sig tillbaka till sin ungdom på detta vis. Särskilt i ett havererat land vars befolkning bytts ut sedan 1970-talet. Men existensen finns kvar. Politiken klarade inte av att skydda oss som var vilsna unga män då.
 
Idag kan ingen sjunga som Tore Berger då landet och kulturen inte förmått att upprätthålla denna unika möjlighet att experimentera med sina liv i en på 70-talet relativt välmående nation. Vi som gjorde det minns. Vi var hudlösa. 
Ulf Lundell 1976, Törst

 

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

En skriftställares dagbok: 22-03-2021

ALLT HAR BLIVIT SÅ KONSTIGT, brukade min far säga mot slutet av sitt liv, 1930-2013. Vad han menade kunde han inte förklara men jag börjar känna likadant.

Att Mona Haskel dött blev en sådan påminnelse. Hon som var ”och”-et i duon Hasseochtage. En annan kanske är att mina vänner börjar dyka upp i mina drömmar.

Förra veckan var det Einar Askestad som blev erbjuden en fin våning i Göteborg, till vilken han skrattande tackade nej till när vi sågs på kafé Ritorno, I natt deklamerade Rasmus Dahlstedt dikter på tyska om Frauenbewegung. Jag hade sett det utmärkta kriminalserien Babylon Berlin igår kväll så kanske tog Rasmus vid där i min dröm. Auf Deutsch.

***

Men det finns annat som gör livet allt konstigare. Jag har på trots börjat prenumera på FolketiBild/K vilket ger mig regelbundna adrenalinpåslag, inte lika ofta som Nya Tider men av samma art.

Skriftställaren Jan Myrdal, en äkta sådan till skillnad från undertecknad, återpubliceras där i denna tidskrift han startade 1971. Betraktelsen Smältvattnets tid trycktes i Aftonbladet den 24 mars 1968.  Han förutspår en tid bortom ”den allmänna lögnaktigheten”  men skriver inte vad som skett samtidigt den 22 mars vid Nanterres universitet i Paris. 

Studentledaren Daniel Cohn-Bendit hade tidigare klagat på att studentrummen var dels för små, dels inte tillät kvinnobesök.  Husföreståndaren rekommenderade då kåta studenter att ta kalla avrivningsduschar istället för att klaga. Cohn-Bendits gäng gav sig inte och ett par månader sedan stod Paris gator i brand och över 10 miljoner arbetare strejkade i protest mot sina egna fackföreningar som ogillade studentrevolten.

Hans bok Vänsterradikalismen- botemedel  mot en senil kommunism (en replik till Lenin) blev vägledande för västeuropeiska utopiska frihetliga kommunister och sedermera marijuanarökande miljöpartister,

Jan Myrdal svamlade alltså samtidigt i AB på våren 1968 om vildgäss och Robert Kennedy som en ”PR-företeelse”, i en skriftställning som verkligen inte leder någonstans och inte bör läsas igen.  Konstigt säger jag när inte ens FiB/K styr rätt i samtiden

***

En av fördelarna med att vara politiskt aktiv är att man får motion och får se sig omkring i sina hemtrakter när man delar flygblad. Igår var jag ute för MEDs räkning i Olovslund i Bromma. Målet var att se till att toppmoderaten Johan Forssell fick rätt information om EUs stödpaket inför riksdagsomröstningen på onsdag.  SvDs urliberale ledarskribent Mattias Svensson gav M och KD liknande goda råd.

Jag fann hans brevlåda och cyklade nöjd därifrån, dock med ett blodigt långfinger efter att rivit mig på nån låda. Dock inte Forssells i det avsides belägna villaområdet vid Åkeshov och Nockeby, ett för mig helt nytt litet välmående villaområdet. 

***

”‘I’ll let you be in my dream if I can be in yours’
I said that”.

Bob Dylan, 1963

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

En skriftställares dagbok: 13-03-2021

ANC-GALAN 1985 I GÖTEBORG kan vara det riktmärke för ett Sverige många vill ska återuppstå. Proggvänstern, artister som Tommy Körberg, Tomas Ledin, Mikael Rickfors, Eva Dahlgren, Jerry Williams, Sven Wollter (som glatt säger neger 10 ggr),  och Olof Palme på samma scen.  Min favorit är Totta Näslund som cool bluessångare, 26 min in.

De spretiga frisyrerna, uppkavlade skjortärmar, flummiga västar och hattar omvartannat. Faktiskt ett land jag  är stolt över och att  våra främsta pop-och rockmusiker stod upp ANC då.

Idag är ANC något annat. Mina möten med sydafrikanska frihetskämpar är blygsamma och få: 1981 simultantolkade jag ett föredrag av en kvinna som kom till KHF-VPK i Umeå  1981 och ett möte med sydafrikanska aktivister på Brunnsviks folkhögskola 1991. 

Sverige har gjort detta förr. 1966 kom Martin Luther King och Harry Belafonte till Stockholm till en liknande gala mot rasism. HasseochTage showade med dem. 

Rasism och antirasism är möjliga att diskutera, men låt inte veckans tjafs i SVTs  Sverige möts fördunkla kampen för ett fritt land och för att även kunna tala de svåra politiska bedömningarna. 1985 var allt enklare och många av dessa artister kanske fortfarande har en lika enkel världsbild. Låt dem ha det men tig inte.

Och titta på ANC-Galan. Musiken är ibland enastående, ofta enformig men går att ha på i vardagsrummet en helkväll. 

 

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

En skriftställares dagbok: 03-03-2021

PORTUGAL OCH TITELSJUKA.  Vintern 81/82 funderade jag mycket på att dra till Portugal eller Brasilien. Hade fått för mig, troligen korrekt, att dessa hörn i världen inte besöktes av turisthorder. Jag läste reseböcker och fann avkrokar norr om Rio, som Recife och längs Atlantkusten norr om Oporto.  

Men intresset dog ut, kanske pga en danska som drog mig till hennes land, dock inte hennes stad Aalborg utan huvudstaden 1982.  Långt senare, 2005, skulle jag besöka Lissabon med Fryshusets ledning, där Anders Carlberg presenterade projektet Fryshusandan. Filmen I den vita staden av min favoritregissör Alain Tanner hade förberett mig på kullarna och ljuset. Författarna  och Portugalresenärerna Einar Askestad och Jan Öhman Gustavsson har senare berättat mer om det land jag drömde om en gång.

Mina planer på Portugal gjordes upp i ett Uppsala kollektiv där jag bodde på helgerna 1981-/82 då jag lämnade ön Biskops-Arnö och folkhögskolan där. Ett gäng vilsna borgerliga bohemer hade en stor femrummare för sig själva i Kåbo. Håkan Ströms föräldrar hade skilt sig och upplåtit den till oss, hans vänner. 

Folk flyttade in och ut, festade och levde som om ingen av oss behövde tänka på framtiden. Håkans  (då maoistiska) storasyster Annika, numera EU korre på DN, kom förbi och log. Joakim Holmdahl och Håkis var bästisar sedan lekskolan och uppvuxna i grannkvarteren i två läkarfamiljer. De två utgjorde basen för Uppsalakollektivet som nog inte fick ett namn under sin tid i början av 1980-talet. Men alla inom flumvänstern i västra Uppsala visste vad det var. 

Vart jag vill komma med detta är att ovanan att droppa namn, något jag noterade  nyligen i debutromanen Samlade verk av Lydia Sandgren, är kanske oundvikligt om man har namn att droppa. Jag brukade reta mig oerhört på min mor, som ofta refererade till kända men för henne obekanta personer. Hon kom från Östergötland och försökte rota sig i Uppsala.

Hon tyckets skryta över att hon visste vilka de var och vad de gjorde. Naturligtvis läste hon Veckojournalen, Svensk Damtidning och HäntiVeckan också men hon skvallrade också om föräldrar till mina bekanta och vänner som om hon kände dem. Pinsamt tyckte jag. 

Men det finns nog ett oavvisligt mänskligt påfund att vilja knyta an, visa upp sig med vilka medel som helst. När jag idag börjat studera dödsrunor med allt större intresse så ser jag ibland folk jag känt till, haft som lärare, läst, lyssnat på och kanske skrivit beundrande brev till (fritänkaren Gunnar Adler Karlsson som väckte mig 1977 med Tankar om den fulla sysselsättningen).

Jag kommer alltid minnas hur pinsamt det var att lyssna på mammas skvaller men nu med större överseende.  Titelsjuka är inte så farligt. 

 

I den vita staden poster

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

Bokcirkel och bildning

GIMLES BOKCIRKEL: Var tredje onsdag kl 18 samlas vi, några herrar och undantagsvis någon dam, för att dryfta synpunkter på några aktuella böcker, helt utan bidrag men för vår egen bildning. Detta sker på kafé Ritorno vid Vasaparken i Stockholm i regi av kulturföreningen Gimle.

Vi har betat av Markus Uvells Bakslaget, Douglas Murrays Kollektiv galenskap, Horace Engdahls De obekymrade, pseudonymen Carl Bergs spionhistorier, och nu senaste antologin I konservatismens tid på Axess förlag.

Denna senaste bok bjöd på flera läsvärda alster som anknöt till teman jag själv skrivit om:

Widar Andersson skriver om socialdemokraterna Macke Nilsson och Jan Lindhagen vilka jag tog upp i en uppsats redan 1978

Håkan Boström tog upp den amerikanska kommunitära tänkarna som jag dels gett ut en antologi om, dels träffat

Jenny Sonesson om folkpartiets högerliberala falang som jag uppskattade vid landsmötet i Karlstad 2011

Dan Korn tog upp Richard Rortys förutsägelser på 1990-talet om en kommande högerpopulism, något han sade till mig i en intervju 2001 för Axess. Korn nämner även Carl Schmitts något dystra människosyn.

Övriga skribenter är Fredrik Haage, Joel Halldorf, Emil Uddhammar och Karin Stensdotter samt redaktören PJ Anders Linder.

Vilken bok vi ska läsa nästa gång vet jag inte. Gruppen har hittills gått på mina förslag, men det är knappast troligt att de vill ta itu med Leo Strauss filosofihistoriska studier. Lättare att sälja in Bengt Ohlssons senaste samtidsroman. En manlig motsvarighet till Lydia Sandbergs välskrivna Samlade verk.

Är du intresserad av att delta i kafésamtalen kan du skicka ett mail till sjunnesson.jan@gmail.com

/ Jan Sjunnesson, vice ordförande i Stockholm- Uppsalas avdelning av Gimle som har lång erfarenhet av folkbildning

En skriftställares dagbok: 21-02-2021

1984 VAR JAG NERE I KULTURTRÄSKET. Den lokala kultur- och reportagetidskrift jag hade startat i Uppsala hade gått i konkurs vid jul 1983 och jag fick vittna inför bistra jurister att vi ekonomiskt okunniga kulturknuttar inte medvetet hade betalat faktura från det trotskistiska tryckeriet Prinkipo i Hägersten, vilket var en lögn. Hade vi inte betalat den hade de tagit redaktören Håkan Ströms Amazon som de fått som borgen. 

Våren 1984 jobbade jag som sjukvårdsbiträde på neurologen, Akademiska sjukhuset och funderade på att lämna kultursvängen helt. Ett halvår i Köpenhamn tidigare som frilansjournalist och två terminer humaniora (littvet och estetik) hade inte lett till något vettigt, så jag övervägde alternativen att utbilda mig till något mer lönsamt och begripligt: geolog, systemvetare, psykolog eller läkare.

Ingetdera lockade. Istället drevs jag längre ned i kulturträsket och for landvägen till Indien över Grekland, Turkiet, Iran och Pakistan. När jag återvände 1985 började jag läsa filosofi och littvet. Så kan det gå med drömmar om att ta ett begripligt yrke.

Dock kunde jag ha fortsatt som ganska normal litteratursociolog vid Uppsala universitet och fick hjälp av professor Lars Furuland, en pionjär inom ämnet som forskat om statarna i svensk litteratur, och hans kollega Jan Stenkvist. Uppsaladoktoranderna Johan Svedjedal, Anna Williams, Eva Heggestad var ju så vänliga och intresserade, men jag kunde inte uppbåda intresset  för kvantitativ metodik utan gick via marxistiska teorier om litteratur till postmoderna teorier över till ren teori, dvs till Filosofen på Villavägen i Kåbo.

Från 1987 var jag inriktad på en olönsam karriär som filosof, med kontinental inriktning som ogillades av Uppsalafilosoferna (maximalt beräknad olönsamhet alltså),  istället för en olönsam karriär som underbetald/oavlönad kulturtidskriftsredaktör. Detta var ett yrke jag beundrade i gestalten Eric Fylkeson, Anders Weidar, Mikael Löfgren, gänget runt Kris (som också tryckte på Prinkipo) och 2NioNio (som publicerade två av mina texter från Danmark 1983). 

Resultatet idag är magert. Jag läser och skriver men kan knappast se mina alster i tryck  (bortsett från självprint) efter att ha lämnat vänstern med buller och brak 2000 och sen gått över till The Dark Side tio år senare.  Nog tjatat om detta som jag  ältat om i många inlägg och tom i en självbiografi.

Varför mina förhastade livsval kom upp idag var nog dagens understreckare i SvD, ”Misslyckandets plats i en värld av vinnarskallar”, där boken If you should fail av Joe Moran recenseras vittert och vackert av Anders Mathelin.

Dessutom fann jag efter en storstädning en boklista från 2014, där jag nu ser att att tio har blivit lästa. 

”Att leva är att leva med utfallet” (Einar Askestad, Nya ordstäv)  

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

Liberalismens föregångare och kritiker. Texter i Leo Strauss anda

Omslag från antologin The rebirth of political rationalism

 

Under 2021 kommer jag förhoppningsvis bli klar med en samling texter om politisk teori, filosofihistoria och kulturanalys, varav hälften redan är färdigt. Den är inte en introduktion till Leo Strauss utan mina egna nedslag i hans tankar. Preliminär titel:

Liberalismens föregångare och kritiker. Texter i Leo Strauss anda

 

Innehållsförteckning

Förord

Kort biografi av Leo Strauss

 

Del 1- Liberala föregångare

Platons Staten  och Lagarna  (Bloom, Strauss)

Maimonides (Strauss)

Demokraten Machiavelli (John McCormick)

Thomas Hobbes (Strauss, Schmitt)

Tre Spinozastudier

  1. The political ontology of Spinoza (publicerad i min filosofiantologi)
  2. Tre radikala spinozister (publicerad i Res Publica)
  3. Strauss Spinozastudier
Del 2- Liberalismens kritiker

Den konstitutionella liberalismens kris (på bloggen)

Den illiberala högern i USA (på bloggen)

Liberalismens kritiker från Carl Schmitt till John Gray (11 av 14 delar publicerade på bloggen)

Del 3 . Varia

Hannah Arendts augustinska existentialism (James K Smith)

Based Deleuze (på bloggen)

Två misslyckade människostudier av Erich Neumann (1949) och Norman Brown (1959)

Är Dan Korn en svensk Leo Strauss? (Som om Gud fanns)

 

Denna bok kommer bli min tolfte på åtta år.  Ser fram emot boksläpp på Pressklubben i höst.

 

 

 

En skriftställares dagbok: 06-02-2021

TOG SEXTIOTALETS UPPROR SLUT 1971, 1975 eller 1976? Musikaliskt så manifesterade  stora artister dessa år på 1970-talet sina avsked i tre stora föreställningar: 

1971- Mad Dogs and Englishmen med Joe Cocker, Leon Russell m fl

1975 – Rolling Thunder Revue med Bob Dylan, Joan Baez m fl

1976 – The Last Waltz med The Band, Dylan, Neil Young, Clapton m fl

Någon skulle kanske säga att sextiotalet tog slut redan 1967 i The Summer of Love som Ulf Lundell sjöng om  på sin debutplatta Vargmåne 1975. Andra kanske att Woodstock 1969 innebar en sista återsamling och samtidigt ett avsked.

För mig som var 12 tolv år 1970 och hade lyssnat på storasyrrans singlar och rullband var sjuttiotalet mitt årtionde, men jag visste ungefär vad som hade hänt tidigare. Vid ett biobesök  i Stockholm 1978 med en påtänd amerikan upplevde jag  filmen om The Bands The Last Waltz med full kraft, möjligen även jag upplivad av stimulantia. 

Amerikanen var en skäggig hippie som bodde ute i Rasbokil i Uppland tillsammans med några musiker runt Samla Mannas Manna, Uppsalas proggpsykadeliska orkester. Han sålde sina varor och berättade livligt om vad som pågick i USAs tynande hippiekultur, the counterculture. 1979 skulle jag lifta från Maine till Kalifornien och ta reda på vad som överlevt

Ungdomsupproret under sextiotalet var en gren på ett långt djupare träd skulle jag inse med tiden. Att beatlegenden Allen Ginsberg reciterade 1700-talspoeten William Blake vid sitt Uppsalabesök 1982 var följdriktigt liksom alla gnostiska referenser i Dylans lyrik och att  Burroughs  senare var inne på forntida  egyptisk mytologi.

Sextiotalet tog aldrig slut eftersom det var en länk i en lång kedja av fritänkeri och sökande, fantasi och livsglädje. Att läsa Ovidius Metamorfoser  från år 8 e. Kr kan vara en bra början till  upprorsåret 1968.

Vill man veta mer om de mörka sidorna av upprorsdecenniet fram till Charles Mansons massakern 1969 är Hermitix podd relevant. Just dessa mord brukar anses vara slutet på det ljuva sextiotalet. Klart är att vi inte är klara med sextiotalet på länge än.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

Därför är jag rasist

Tal på Rinkeby torg 2016 för Pride Järva

Enligt mina meningsmotståndare är jag rasist vilket jag hittills tillbakavisat utan framgång. Anledningen är att de har rätt.

Jag är alltså rasist. En ny sorts rasist så kalla mig gärna nyrasist.  Jag har t ex tagit initiativ till en Pridemarsch från Tensta till Husby 2015 och 2016 för att jag och vi som gick stödde tanken på att svensk lag ska även gälla i dessa förorter samt att diskriminering pga sexuell läggning är fel och bör även uppmärksammas där.

I år vill jag gärna göra om marschen under namnet Rassepride. Med den parollen så visar vi var vi står. Vi är rasisterna som står bakom dessa paroller som kallades rasistiska då. I år kan vi stolt säga att vi kör en rassepride utan några tvivel.

Andra ställningstaganden som gör mig till rasist är att jag, liksom vänsterns Åsa Linderborg och Daniel Färm i dagens SvD,  anser att Sverige bör begränsa invandringen och bekämpa brottsligheten (även bland inflyttade) även från vänster.

Vidare så hävdar jag att uppfinningar sedan upplysningen och industrialiseringen som vita män tagit fram – vaccin, järnvägar, dynamit, spinnmaskiner, flyg och atomkraft – har mer värde för mänskligheten än vad andra folk funnit på.

En rasist är stolt över vad hans gelikar har åstadkommit och det är jag, en vit västeuropeisk man liksom  historikern Niall Ferguson (dessutom gift med en svart kvinna, Ayaan Hirsi Ali som stöder honom vilket gör också henne till rasist).

Ayaan Hirsi Ali Ferguson and Professor Niall Ferguson - high voltage, high wattage couple | Niall ferguson, Somali, Couples

Dessutom så tar jag ställning för påståendet att det finns svenskar i Sverige och att de har funnits här länge, ja rentav först. Deras språk och kultur har därför företräde och deras vanor är att föredra här framför andra folks.  Jag tycker också att det är bra om läkaren på vårdcentralen förstår svenska och att hemtjänstpersonal gör det.

Det finns yttre kännetecken på svenskar och inflyttade såsom hud och hårfärg, kulturella uttryck och prestationer. Det gör mig till rasist att dela in människor i dessa grupper. Vissa afrikaner springer snabbare än nordeuropéer och det är rasism att påpeka.

Några skulle kalla mig kulturrasist vilket är det begrepp antirasister använt mot sådana som mig. Det vänder jag mig emot eftersom jag inte bara anser att olika folkslag har olika kulturer utan även att de ser annorlunda ut.

Disney har nyligen begränsat tillgången till filmen Aristocats för barn under 7 år pga att några tecknade katter anser beskriva asiatiska utseenden.

Disney+ strengthens anti-Asian racism disclaimer for 'Lady and the Tramp' and 'The Aristocats'

Det är fel anser jag eftersom vissa asiater har just dessa utseenden som framställs komiskt i filmen. Det  gör mig till rasist.

Rasister kan se ut hur som helst. Vi kan vara emot hedersförtryck och antisemitism, för jämställdhet och kunskapsfokus i skolan.  Vi finns i alla partier, ja även till vänster i Danmark och Sverige.

Det är dags att erövra rasismen från motståndarna.

SvD kallar denne skidåkande utlänning för ”stockholmare”, vilket leder tanken fel. Stockholmsbo är tydligare.

 

En skriftställares dagbok: 24-01-2021

VÅREN 2014 SKREV JAG OM  terrorgrupper i min politiska framtidsroman Framtidsmannen. Jag letade efter en autentisk jihadistgrupp och fann den i Time Magazine, 23 april under rubriken Abu Du’a [a.k.a. Abu Bakr al-Baghdadi] The world’s most dangerous man.

Gruppen han ledde hette ISIL- Islamska Staten i Irak och Levanten  och jag placerade nöjd med mitt fynd in den i min berättelse om hur Sverige får en irakiskfödd kvinnlig statsminister från SD år 2022. Några månader senare skulle hela världen följa ISIS erövringar i Mellanöstern.

En som samtidigt förstod vikten av nationalism, oavsett om den stöddes av nordvietnamesiska kommunister eller irakiska islamister, var Thomas Friedman i New York Times i oktober 2014. Antagligen skulle han göra samma analys av fenomenet Trump två senare. 

***

Johan Hakelius krönika i Fokus  i fredags börjar i den bajskorv som DNs Andrev Walden uppmärksammat  i veckan. 
Jag hade ögnat i den malliga morgontidningen på kafé Ritorno och sett hans utbrott mot Trump och svensk mediebevakning, fullt i klass med den mallige mediemogulen Peter Wolodarskis utfall mot SVTs Trumpbevakning.

Bajskorven i ifråga var att Trump är ett farligt högerspöke som inte kan viktas i en sk falsk balans.

Med Hakelius ord:

”Här är ett ärligt försök att återge Waldens resonemang: Begreppet polarisering används på ett lömskt sätt. I försök till opartiskhet läggs skulden för radikaliseringen i samhället på både vänster och höger. Men det är skillnad på den granne som bajsar i trappan och den som skriver en ilsken trapp till grannen. Trumphögern är bajsaren. Vänstern är lappskrivarna. Den som likställer den ena med den andra avdramatiserar och öppnar dörren för högerpopulismen. Den har bara blivit mer radikal efter fyra år med Trump i Vita huset. En lite kortare sammanfattning: Allt är högerpopulisternas fel”.

Ni kan läsa själva huruvida Hakelius prickar rätt i avföringsklassiciceringen. Se t ex SvDs kulturredaktör Anders Björkman.

Själv kom jag att tänka på de bajskorvar Benke Ohlsson flydde från i sin flytt från bostadskomplextet bakom köpcentrat Ringen vid Skanstull för sisådär 20 år sedan.

Den gode Benke, och förmodligen Helena von Z, hade ledsnat på de pundare och socialfall som använt hissen upp till deras bostad som avträde.

I takt med allt fler småbarn att skydda från otrevligheter hade deras tålamod minskat med det solidariska vänsterfolk  som ansåg att lite bajs får man stå ut med för att inte stigmatisera de svaga.

Benke surnade till och skrev en bajskrönika i Moderna Tider i slutet av 1990-talet. Samma klara stil har han numera i sina krönikor i Axess och i den senaste samtidsromanen Midsommarnattsdrömmar där Södermalms surdegshipsters synas obönhörligt i deras hyckleri och oanständiga vänstersnobberi.

***

När jag sålde FolketiBild/Kulturfront på 1970-talet i Uppsala visste jag att Kina var rätt och Sovjet fel. Några invändningar mot ryska dissidenter fanns inte, tvärtom fanns intervjuer och texter av de flesta östeuropeiska författarna med i den radikala kulturtidskriften som startades av Jan Myrdal. Fattas bara annat. 

Men årets första nummer där  psykologen och författaren Leif Standberg  recenserar Boken som lurade världen. Om Alexanders Solsjenitsyn, red. Valerij Jesipov verkar vinden ha vänt i samma geopolitiska riktning där Kina är lierat med Ryssland (och Iran, Turkiet, Venezuela, Nordkorea, Kuba) mot USA

Begreppen ”sovjetätare” (om statistikprofessorn Kurganov och författaren Robert Conquest) och ”russofobi” används utan citattecken vilket får FiB/K att mer likna putinistiska blad som Nya Tider och Fria Tider. Brunröda ränder sitter i. 

Angående miljontals dödade oskyldiga  under 1917- 1991 så finns Necrometrics och delstudier som Tim Snyders Bloodlands och Anne Applebaums Gulag att tillgå som motbevisar denna antologi.  Att Fib/K nedlåter sig att citera en siffra på 820 000 dödsdomar under hela Sovjetperioden gör att jag än en gång överväger att säga upp min prenumeration. 

Möjligen är just dömda och avrättade just denna låga siffra men oändligt många fler dömdes inte men avrättades, svalt ihjäl (vi bör lära skolbarn även begreppet Holomodor förutom Shoah, Förintelsen, Seifo…) och förvann.

20 000 000 är den siffra Necrometrics får fram genom att summera skilda källor. 

Den gamle maoisten Stefan Lindgren har översatt boken.  Jag säger inget mer än hänvisar till Jordan B Petersons inläsning av förordet till den nya amerikanska 50årsutgåvan av Gulagarkipelagen som utkom fyra år efter att Solsjenitsyn fått Nobelpriset i litteratur vilket svenska ambassaden i Moskva inte kunde bistå med att överlämna till honom.

Läs den faktabaserade deckaren Den sakkunnige  för detaljer.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

En skriftställares dagbok: 18-01-2021

ATT DRA NYTTA AV MIN STIGMATISERING är mitt senaste påfund. Få se om det lyckas. 

Igår nämnde SvD mitt namn i ett stort reportage om nya fria medier som grundare av Swebbtv och fd chefredaktör på SDs webbtidning Samtiden.  Annandag Jul 2020 droppade Bulletin mitt namn i en artikel om YouTube och Swebbtv.

Så jag ser ut att vara fast förankrad som en veteran inom de beryktade alternativmedierna trots relativt kort tid runt 2014-17, de år då jag hann med att starta två nya alternativmedier och skriva i två etablerade (Avpixlat och Nya Tider) och försvara de nya medierna i SVT Debatt 2017 mot Jörgen Huitfeldt (som höll med mig till 90 % till skillnad från Belinda Ohlsson).

Men jag skriver inte någonstans numera utom då och då på Katerina Magasin och ytterst sällan på Det Goda Samhället. Etablerade medier refuserar mig konsekvent.

En lärd rabulist som är för fin för fulmedia och för ful för finmedia.  Jag skrev ju halvt på skoj 2016 om de tyska filosoferna Hegel, Husserl och Heidegger på Avpixlat ,  en publikation som  inte utmärker sig för  texter om tysk idealism och fenomenologi. 

Men stigmatiseringen i offentligheten är inte så dum. Om mitt rykte redan är skamfilat i hemstaden Uppsalas vänkretsar, i offentligheten och bland delar av släkten så är skadan redan skedd. Jag är fri att ta nya initiativ som ingen annan kan. Ingen bro att bränna.

Så nu har jag redan satt igång med ett projekt i samma stil som alternativmedia där jag kan gå före för en i mitt tycke god sak. Vad det offentliga Sverige anser vet jag redan. De som inser att jag har rätt redan nu kommer tacka mig om några år, liksom folk gjort efter mina insatser i medier.    

Sammanhanget är delvis nytt för mig så det kan bli spännande.  Jag gillar verkligen att dra igång projekt där folk får engagera sig och tänka till. Att skriva analyser och driva opinion.

Egentligen borde jag ha skaffat mig en plats på en tankesmedja, ett forskningsinstitutet, ett förlag eller en tidskrift där mina infall kan komma till nytta. Men jag har varit för rastlös och fann redan på 1980-talet att ett forskarbord på Carolina Rediviva i Uppsala nog inte var rätt.  Så jag drifted  . . . Än finns tid att hamna rätt.

Alltnog. Går mitt senaste projekt vägen lär ni få höra om det omsider. Nu tiger jag. 

En till två cigariller i veckan är gott. Huvudbonaden heter pakool och används i Afghanistan och Pakistan, ofta nedvikt av talibaner.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

En skriftställares dagbok: 08-01-2021

DEN ALLT SNABBARE RADIKALISERINGEN förvånar mig. Jag borde förstå att allt fler dras till allt mer radikala tankar och metoder för att lösa Sveriges problem, men ändå hänger knappt jag med.

Radikaliseringen är påtaglig. Expressens Anna Dahlberg som 2010 skällde på SD skriver krönikor idag som lika gärna kunde vara analyser av Mattias Karlsson. KDU, Carolin Dahlman, och halva Bulletin likaså. 

2015 kunde en besviken borgerlig väljare, verksam inom ett av våra största exportföretag, skriva:

”Vi är Sverige.
Vi går till jobbet varje dag.
Vi tar hand om våra barn.
Vi betalar in skatt till vård, skola och omsorg.
Vi betalar också för dem som av olika anledningar inte kan försörja sig.
Vi gör det, fast vi vet att många kan försörja sig men avstår.
Vi pratar inte högt om dessa men vi ser.
Vi har länge förväntat oss att de skattepengar vi betalar ska ge oss välfärd.
Vi har härom tappat hoppet.
Vi inser att välfärden är något vi ger till andra.
Vi är stressade, har ont om tid men levererar alltid – både i hemmen och på jobbet.
Vi är de som många hackar på.
Vi är fredliga.
Vi tror inte på någon gud men måste ändå med våra skattemedel stödja de av er som gör.
Vi ser att ett av det största hotet mot samhället är religiös fanatism.
Vi ser att ett annat hot är misslyckad integration under svår ekonomisk belastning.

Vi ser välfärdsstaten sakta falla samman.
Vi kallas därför vardagsrasister.
Vi röstar S, M, FP, KD.
Vi har tidigare röstat MP.
Vi har börjat snegla på SD.
Vi avser demokrati, mänskliga rättigheter och tolerans när vi definierar västliga värden.
Vi är därför stora motståndare till postmodernism och kulturrelativism.
Vi kräver att religionen tillämpas privat.
Vi är beresta, belästa, akademiker och praktiker.
Vi jobbar inom näringslivet, inom offentlig sektor eller har egna företag som staten tar ifrån oss våra inkomster på.
Vi är kunniga inom om ekonomisk teori, dess möjligheter och effekter.
Vi kan vår historia.
Vi är uppdaterade i statsvetenskap.
Vi bekänner oss till doktrinen att politik är att vilja och ekonomi är att välja.
Vi är inte rika.
Vi är Sverige.

Men nu är det dags för oss att slåss för det vi tror på. Med det enda vapnet vi vill ta till.
Pennan.”

Denna person sneglar idag inte längre på SD utan på AFS.  

Expressens kvicke kommentator Viktor Barth-Kron sade i tidningens politikpodd för ett tag sedan att förflyttningarna nu går undan mellan partierna: M har tagit över migrationen från SD, SD har i sin tur tagit över återvandringen från AFS. Så vad ska AFS ta över och från vem ? NMR?

De frihetliga herrarna Boris Benulic och Martin Eriksson pokulerade om detta härom dagen i sin Radio Bubbla podd. Martin dryftade utifrån en analys av Henrik Jonasson (alltså inte den välklädde libertarianen Henrik Jönsson utan en för mig okänd högerradikal bloggare) att det var dags att överge återvandringen och satsa på att bygga egna svenska klaner. Gated communities. Medborgargarden. 

Alexander Bard talar allt oftare om ”exodus”, att lämna staten och bygga små stadsstater, något som andra som NRx reaktionärern Curtis Yarvin talat om i sitt begrepp ”patchworks” och som jag analyserat. Den libertarianske superentrenören Peter Thiel har varit inne på samma linje länge.

Något är på gång i västvärlden, vilket alla kunde se i förrgår i Washington. Men det är inte 30-talet som återuppstått utan 1400-talet (historikern Niall Fergusons analogi). Internet idag är var Gutenbergs tryckpress var. Då liksom nu är folk mest intresserade av snusk och skvaller, men en del läste även  upproriska pamfletter som ifrågasätter makten, kyrkan, herrarna, idag medierna, skolan, etablissemanget.

Boken i rännstenen som berättar om folkets läsande och tryckande under franskt 1700-tal, gavs ut 1984 av vänsterförlaget Ordfront är därför mer betydelsefull för dagens tid än Henrik Arnstads alster om Åkesson som en svensk nutida Hitler.

Utan bloggare, sociala medier och alternativ nyhetsförmedling hade  inte radikaliseringen skett så fort.   Teknik slår politik.

Jag får dock anledning att återkomma till det tyska 30-talet oavsett om denna omvälvande tid är relevant eller inte. Germanisten Per Landins bok Forsters patient är beställd efter att jag lyssnade på Rasmus Dahlstedts intervju med honom.  

Radikaliseringen är påtaglig. Vad som kallades liberalt 2000 uppfattades som höger. Idag står samma begrepp till vänster, som i USA alltså. Folkpartiets batonghöger är borta och Centern har placerat sig i GAL hörnet vid MP och V. 

Vi går ett mot ett  alltmer polariserat  och radikaliserat samhälle. Att följa och förstå utvecklingen är nödvändigt för att förbereda sig på nya ställningstaganden och nya initiativ.  Men det är svårt att hinna med.

Forsters patient : tio tyska intermezzon - Per Landin - Bok (9789185301225)  | Bokus

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

Lokko läser Lundell

 

Igår 27 dec 2020  skrev Andres Lokko i SvD Kultur om Ulf Lundell efter att ha fått ha fått se SVTs dokumentär- och konsertfilm av Marie Nyreröd, vilken vi dödliga kan ta del av 30 december.

Lokko försöker driva samma tes som Lundell om att folk som mig, låt kalla oss Sverigevänner, är uteslutna ur deras krets. Att Ulf Lundells ”Öppna Landskap” inte får sjungas av SDare eller ens hyllas av dem.

Lokko skriver:

Den politik som har präglat det senaste decenniet ändrar också synen på Lundell. Själv avskyr han den, högljutt och kompromisslöst. Men ändå, och mot bättre vetande, försöker vansinneshögern annektera ‘Öppna Landskap’ och – det tar emot att säga det- känner en mild identifikation med Lundell/…/ ‘Man är en trög konstant i en värld som rusar vidare’ säger han i Vardagar 3 och understryker kanske av misstag varför även Sverigedemokrater hittar små korn av identifikation  i Lundell

Att fjanten Lokko tänker så illa är hans problem, och att Lundell lika fjantigt har upprepat i böcker och från scen sin avsky för SD, är också pinsamt, men att låta SvD trycka dessa banala insikter är ett värre.

Lokko kan liksom Lundell inte förstå sig på vad som skett i landet sedan millenieskiftet. De lever bokstavligen kvar i  ”Sextiosju, Sextiosju” där sossarna består av milda pampar med begränsad världssyn. Lundells far var socialdemokratisk kooperatör och sonen gjorde ett uppror som sedan ställdes in när han blev sosse själv. Han hade inte läst sig till vad som skett ens då S föll 1976.

 Roskilde 1982

NY MEDIEVÄNSTER

Andres Lokko är en son av baltiska politiska flyktingar som lämnat socialismen i Östblocket för friheten i Väst. Men liksom  Hynek Pallas, son av  tjeckoslovakiska flyktingar som kom hit 1977, så har Lokko valt att slåss för en självgod medelklassvänster, särskilt inom medier och kultur,  trots att båda borde veta bättre. Lokko är bokstavligen en kommunistkramare!

Lokko och Pallas är båda etablerade kulturskribenter som i åratal förtalat oss Sverigevänner och i Pallas fall hängt ut Katerina Janouch  i DN 2017 som en fara för demokratin. De lierar sig med  makten och har inga betänkligheter i att kallas oss maktkritiker för ”vansinneshöger” som Lokko ovan.

Om Lokko läst Lundells Sömnen  från 1977 noga bör han ha noterat att de vasastaniter som Lundel raljerar som en medelklassgrupp bestående av  medie- och reklamfolk som lajvar arbetare och kör i gamla Volvo Duett, gärna i blåställ, så hade  Lokko  fattat vartåt utvecklingen barkade hän.

Medievänstern som Lundell fnissade åt hade vid mitten av 70-talet blivit en ny maktgrupp i västvärlden. I GP  nyligen skrev Adam Cwejman insiktsfullt om detta nya mellanskikt som beskrevs redan 1976  som en ”Professional-Manegerial  Class” av de amerikanska vänsterskribenterna Barbara och John Ehrenreich.

I Sverige skulle något senare Jan Myrdal, Lars Gustafsson, Sven Fagerberg, Sven Delblanc, Gösta Hultén och Jan Samuelsson ta upp samma tema om en ny korporativ medievänster utanför arbetarklassen, alltså vad slyngelförfattaren Ulf Lundell redan noterat.

Det är idag denna nya klass av offentliganställda eller privatanställda som lever av offentliga skattemedel som kulturlakejer som Andres Lokko och Hynek Pallas tjänar: det välfärdsindustriella komplexet.

OGILLAR SVERIGEVÄNNER

Denna klass har lite till övers för  Sverige och kan inte begripa hur någon kan vilja kalla sig vän av Sverige. Sedan 2000 har folk reagerat genom att rösta in högerpartier vilka idag representerar arbetarna. Lundell förstår ingenting och Lokko fräser för han förstår.

Lokko var nio år 1976 när jag läste Jack och Sömnen, lyssnade på Vargmåne och Törst, Lundell fyra oöverträffade mästerverk.   Ur dem kan vi äldre Lundellbeundrare få fram en tydlig kritik av översitteri, uppror mot konformism och känslighet för samtidens semiotik.

Titellåten Törst

På Riche och Grand
Sitter vackra mänskodjur
Synkroniserande sina ur
Champagnen sprutar från balkongerna
Ner på Mustangernas glittrande grin

Ulf Lundell blir bättre för varje år skriver Andes Lokko hänfört. Jag tvivlar.  Ingen av dem verkar ha insett var majoriteten svenskar gjort, nämligen att invandringen varit ett misslyckande sedan 1980-talet. För detta faktum ska vi brännmärkas av dem, de som gått med  makten istället för folket.

Jag kommer fortsätta att lyssna på Lundell och tar mig friheten att kalla mig patriot, nationalist, Sverigevän, MED och höger.  Andres Lokkos text i SvD bekräftade vad jag redan visste, nämligen att även en begåvad författare kan göra politiska missbedömningar.  Jag har överseende med honom men inte med Lokko.