Kategoriarkiv: Personligt

Miniminnen I

Miniminnen dyker upp vid tältande efter två månader. Frillesås, Halland.

Valsätraskolan, Uppsala 1971: Dricker tre mellanöl och uppträder berusad på skolbal. Min far ryter åt mig att jag är full. Dagen därpå får jag veta att jag inte alls har druckit mellanöl, dvs 4,2 % enl dagens alkoholhalter utan snarare något runt 3, 0 %, klass IIa, pilsner. Praktisk Placebo.

Uppsala, 1972: Jag sätter på mig ett FNL-märke och går in i Studentstadens Konsumbutik för att köpa mellanöl, 14 år. Fungerar ibland. Gör likadant 1974 på Systembolaget, 16 år.

Uppsala, 1973; Min storasysters pojkvän spelar Genesis Selling England by the pound och Yes Fragile. Jag häpnar över musikaliteten och finner få som uppskattar symfonirock. Bara när Samla Mammas Manna spelar på Folkfesten i Slottsbacken upplever jag något liknande.

Skrapan, Uppsala, 1974: Jag försöker snobba under en svensklektion genom att säga sostifikerad varpå läraren Curt Sandahl rättar mig, sofistikerad heter det. Min vän och klasskamrat Göran Carlén kallar mig hädanefter för Ormen, ett epitet jag dras med under hela första läsåret innan jag byter klass, men fortfarande N-linjen.

Mountain View, Arkanas, 1975: Utbytesstudent i High School med svenska vita träskor, retas därför för homosexualitet. Min flickvän Alice, 15 år, bryr sig inte och jag välkomnas i hennes stora men fattiga familj där föräldrarna är baha’ier. Modern dock fd beatnik och hippie som tog med Alice till Woodstock 1969, nio år. Alices favoritsångerska är Grace Slick och favoritalbum Blonde on Blonde. Vi går ut i skogen är vi vill vara ifred. Hon är en flitig gäst på den lokala poolhallen, den enda kvinnan och den yngsta.

Gottsunda, Uppsala 1976: Jobbar som hemsamarit och blir skickad till en handikappad man kl 7.30. Jag hissar upp honom ovanför badkaret då han ber mig ta på plasthandskar och gräva ur hans ändtarm, ”plocka” heter det. Efteråt får jag en whisky av hans fru vid frukostbordet, 18 år gammal.

Norby, Uppsala, 1977: Jag flyttar ut i juni till en delad lägenhet i Gränby. Jobbar på långvården, Kungsgärdets sjukhus och räknar med att bo kvar men inser att jag skulle behöver arbeta 3 helger av 4 för att klara mig detta sista år på gymnasiet i Skrapan. Flyttar hem igen i augusti till ett föräldrahem i nedgång. Bor mycket hos en flickvän på hösten och en annan på våren 1978.

Majorna, Göteborg. 1978: Bor hos Dagge W i en etta tillsammans med tre till. Vi ser Dylan på Scandinavium och jag är inte nöjd med musiken (Budokan Tour), men med umgänget.

Maine, USA, 1979: Bor i en hydda, ett sk yurt, tillsammans med några flummare och konstnärer från New York som jag mött. Far ned till Cambridge vid Boston och dräller runt vid Harvard. Äter lunch med Erik Åsard, föreståndare för Uppsala universitets avd för USA-studier. Han ogillar att jag tar upp hans tid. Jag är ju inte ens student utan bara en Uppsalagymnasist med hennafärgat långt hår, runda glasögon och ett flin som han inte kan göra nåt åt. Hittar Herbert Marcuses genombrottsbok på svenska.

East Lansing, Michigan, 1979; Spartakistgruppen diskuterar Iran. Min judiska trotskistväninna som dragit dit mig ser bekymrad ut. Vi far tillbaka till hennes studentlya, hånglar och läser Doonesbery.

Hawaii, 1979: Flyger till ön för att se om Alice vill ha mig men icke. Badar inte på Waikiki Beach utan dräller runt en vecka hos henne och hennes kille som inte verkar ha nåt emot att Alice fd pojkvän från Sverige dimper ned. Tänkte först åka vidare till Australien eller Japan men vänder åter till Kalifornien.

Castro Street Fair, San Francisco, 1979: När jag står i kön i en närbutiken medan gayfestivalen pågår utanför känner jag två händer på rumpan och någon som viskar i örat. Drar mig därifrån med ett urskuldande leende.

Telegraph Avenue, Berkeley, Kalifornien,1979: Två vita och en svart man delar lägenhet. Den svarte argumenterar för att svarta måste börja spela golf och när tillräckligt många svarta spelar och vinner är rasismen förbi. Alla tre tar kokain som rekreation.

Albany, Kalifornien, 1979: Jag flyttar in hos en smal vacker engelska som är gift och oskuld. My husband is gay, so we never made it säger hon.

Oakland, Kalifornien,1979: Jag trycker upp en tröja med texten ”Ifrågasätt auktoritet” på framsidan och ”Respektera människor” på baksidan på ett litet flummigt designtryckeri.

Telegraph Avenue, Berkeley, 1979: Ett gatukök söker diskare så jag tar jobbet under en dag men får inte betalt. Ägaren vill pröva mig men andra på gatan säger att han utnyttjar folk så hela tiden. Jag trycker upp ett A4 som skäller ut honom, delar ut pappren, polis tillkallas som tar mitt namn och ber mig dra åt helvete.

Ozarks, Arkansas, 1979: En präst som tjänstgör på NATOs militärförläggningar i Väst-Tyskland försvarar USAs krig i Vietnam. När jag säger emot kastar han ut mig i den nattsvarta Södern vid en landsväg.

New York, 1979: Ser nåt band på Max Kansas City och där ser musikskribenten Håkan Lahger mig. Han kommer fram i planet till Stockholm och undrar vem jag är. På mellanlandningen på Island bjuder jag honom på gräs men han avstår. Jag går genom tullen med tio gram.

Viks slott, Uppsala, 1980: Jag står naken krokimodell på Viks slott för folkhögskolans konstelever. 45 sekunder per position med fötterna utmärkta i pappret på golvet. Jag är inte blyg utan gör vad som krävs.

Gottsunda, Uppsala, 1980: När jag arbetat som vapenfri på förskolan i fyra månader berättar två kollegor att jag satts på deras syskonavdelning (3-6 år) för att dessa två inte kan samarbeta med en tredje, en hopplös manlig förskollärare som helst pratar om tåg och tidtabeller. Jag reder mig och en ung vacker latinamerikansk mor förbarmar sig över mig och vi far till livliga salsafester på Södermalm. Uruguays fd inrikesminister dansar med oss. Några veckor senare ockuperar vi Storkyrkan i Gamla stan för en hungerstrejk för de politiska fångarna i Uruguay. SVTs Rapport filmar. Sen äter vi och dricker. Och dansar igen.

Biskops-Arnö, 1981: Göran Tunström besöker folkhögskolans skrivarlinje och läser upp ett utkast till ny roman. En scen i Ransäter med Selma Lagerlöf på ryggen etsar sig fast. Tunström skakar av sig henne med att sätta upp Bachs Juloratoriet i Nepal i boken.

Köpenhamn, 1982: När jag berättar för poeten Mikael Strunge att min intervju med honom inte kan publiceras av avantgardetidskriften 2NioNo ser han oförstående ut. Vi pratar igen och han skakar på huvudet åt det svenska kulturlivet.

Uppsala, 1983: Ulla de Verdier deltar i ett planeringsmöte på våren för den lokala kultur- och reportagetidskriften UppsalaMagazinet som ska komma ut till hösten. Hon suckar över alla entusiasm och alla unga punkare och flummare som jag lyckats samla på Verkstan. Jag vill bara göra mindre och mindre säger hon, inte mer och mer.

Akademiska sjukhuset, Uppsala, 1984: Jag sitter vak på neurokirurgens intensivvårdsavdelning och trivs bra. Alla sliter hårt och skrattar åt eländet. En tredjedel av patienterna vaknar aldrig. Man sitter i rökrummet utanför hissarna på 85:an plan 2 eller på balkongen i markplan i sydväst. Syrrorna styr med duktiga läkare.

Tabriz, Iran 1984: Vid gränsgången fanns en lekplats med Disneyfigurer. Så stark är den Stora Satans makt att iranska barn får lov rida på Kalle Anka och Musse Pigg i plåt.

Zahedan, Iran 1984: På postkontoret kommer en man fram till oss svenska backpackers och erbjuder oss hans bostad. Han hatar fromma muslimer och särskilt mullor och är zoroastrier. Vi flyttar in några dagar och umgås med glada balucher بلوچ.

Uppsala, 1984: Satt en eftermiddag på Ofvandahls med Ella Lemhagen och planerade filmscener och synopsis. Hon menade allvar förstod jag långt senare.

Uppsala universitet, 1985: Landar på Arlanda från New Delhi via Aeroflot i Moskva den 10 januari, en sk bucket shop ticket. Släntrar upp till litteraturvetenskapen två dagar innan kursen ska börja och ansökningstiden har gått ut i november 1984, men studievägledare Eva Heggestad fixar in mig på Svenska, en kurs för blivande lärare. Jag går till en hörsal med 250 lärare, däribland Ulrika Knutsson. Hoppar av till Nordiska språk där fyra till studenter pluggar norska, grammatik, språkhistoria och stilistik.

Quimper, 1986: Besöker ett bretonskt calvadosbryggeri. Lambiq heter drycken här. Stora tunnor i lager. Äppelmustdoft.

Hyères, 1986: Denna Medelhavspärla är varm och ljuvlig. Franska vänner lånar ut strandhus till oss svenskar med två småbarn. Vi pratar franska, läser Libé och njuter av Rivièran.

Stockholm, 1986: Ingmar Lemhagen tar med mig till Klubb Baby och andra klubbar där hans döttrar Moa och Ella hänger. Samtidigt besöker vi kulturteoretiska NSU-kretsmöten där tidskriften Kris redaktörer deltar. Ingmar känner de flesta.

Uppsala, 1986: Sven- Olof Wallenstein med Erik van der Heeg i släptåg talar om fransk begärsfilosofi i en sal i Universitetshuset. Efteråt går vi på V-Dala och träffar Staffan Kling, Pierre Kullbom och Hjärnstormgänget. De två kraschar i vår kökssoffa efter att ha druckit upp vår morfinbemängda hostmedicin Mollipekt. Barnen, två och fyra år, väcker dem klockan sex men jag serverar dem frukost i vardagsrummet. Ett misstag tycker deras mor som gärna hade bussat två morgonpigga småbarn på de högflygande filosoferna.

Calcutta, 1987: Far in på Sudder Street i en rickshaw och ser mina reskamrater stå längs gatan. Vi gör några reportage om barnarbete , universitetsliv, politik och konst innan julafton infaller, som firas på ett tak tillsammans med andra västerlänningar. Stadens brittiska charm är intakt med viktoriansk arkitektur och utsökta kaféer. Vid utkanten av den enorma staden träffar jag några naxaliter, maoistiska rebeller, som Jan Myrdal hoppas på i sin bok Indien väntar. I deras lilla hemliga bokstånd ser jag Uppsalamarxisten Olle Törnqvists bok om den nedslagna upproret i Indonesien 1965.

Uppsalafilosofen, 1988: Efter två resultatlösa slutseminarier med min C-uppsats om Foucaults Les mots et les choses ger docenten och logikern Wlodek Rabinowitz upp och accepterar mig som doktorand på skottdagen 29 februari. Han examinerar mig sedan på Heideggers Sein und zeit som han inte läst. Och ärligt talat tog jag mig bara igenom del 1. Men han märkte ju inget.

Fribourg, Schweiz, 1989: Passar H som är ett halvår gammal medan hennes mor jobbar på sjukhuset. Jag är nog den enda hemmapappan i västra Schweiz. En dag far vi till IKEA i Zürich och köper kaviar, knäckebröd och brännvin. Den sista bjuder vi schweiziska filosofistudenter på som sveper intet ont anande. Sedan sjunger vi och skrattar på tyska, franska och engelska.

Schweiz, 1990: Filosoferna Donald Davidson och Willard van den Quine föreläser vid en konferens som jag tagit mig till från Provence dit vi flytt till ett litet sommarhus i bergen efter debacle på sjukhuset i Fribourg. Konferensen är stilfull och mycket välorganiserad. Jag och filosofen Claire Hill har roligt åt alla farbröder. Hon tycker de är överskattade och Richard Rorty i synnerhet.

Paris, 1990: Vid ett kafésamtal med filosofen Jagob Rogozinski undslipper han sig att han kan ordna ett möte med Gilles Deleuze, men jag avböjer. Börjar bli pinsamt att jag inte begriper honom, tills jag far ut till Université de Pariz VIII- Saint Denis där hans kollegor, bl a René Scherer, säger samma sak: Deleuze är obegriplig men briljant och underhållande. Jag andas ut. Mon Dieu!

Paris, 1990: Hi, I am Dick, Dick Rorty säger Richard Rorty vid en filosofikonferens med Putnam och Mouffe. Jag svarar att han är vänlig nog att låta mig skriva om hans etik och politik men att Uppsalafilosoferna inte kommer gilla mitt tilltag. Han ler och säger att han förstår dem.

Colchester, England, 1990: Jag dricker två starköl till lunch med filosofen Simon Critchley som fixat ett föredrag om Rortys etik åt mig som några studenter ska lyssna på vid Essexuniversitetet. Jag pladdrar men borde ha ätit nåt istället, hur klarar sig britterna på nötter och öl till middag ?

Uppsala, 1990: Min mor hittas död hemma. Hennes liv var tidvis misär de sista åren men också hoppfullt med textilkonstverk skapade vid Arbetsterapin på Ulleråkers mentalsjukhus. Jag avbryter mina filosofistudier eftersom ingen vill handleda mig eller ta del av vad jag vill och kan om kontinental filosofi och amerikansk pragmatism.

Ludvika, 1991: Brunnsviks folkhögskola föser samman 20 invandrare av alla slag i en betalkurs från AF. Jag har några kurser och umgås med latinamerikaner från El Salvador. En kille som bor hemma hos sin socialsekreterare blir min vän. Han gör konst med hjälp av hennes underliv som han trycker mot målarduken och sätter upp på väggen. En peshmerga från Kurdistan kallar mig mamuste och bjuder på kurdisk pizza, lahmajum som hans fru gjort särskilt till mig, hennes makes lärare, mamuste. Hans blick är stenhård. En frihetskrigare för sitt land.

Uppsala, 1991: I universitetsaulan debatterar filosofen Daniel Dennett med fysikern Roger Penrose om mänskligt medvetande och dess kvaliteter jämfört med maskiner och ren matematik. Jag inser att de är oerhört skickliga men förstår ingenting.

Linköping, 1992: Vid folkhögskollärarlinjen ska vi blivande folkhögskollärare få en feministisk heldag vid universitetet. Jag och en manlig kurskamrat tar demonstrativt med oss varsin dotter, min H är då tre år och hans likaså. Att bli utskälld som förtryckande man och far känns bra med våra döttrar i famnen men den sura feministiska föreläserskan är inte glad. Vi garvar och folk ler.

New York, 1993: Vid en introduktionpicknick i Central Park känns studentgänget vid New School for Social Research enkla att hänga med, och några blir mina bekanta. De tar mig till sin lya i Brooklyn där de har en källare fylld med marijuanaplantor och lysrör. De säljer inget utan har ett annat upplägg, Gud vet vad. Senare träffar jag den tyska RAF -terroristen Gudrun Ensslins son som ska doktorera på Martin Luther. Hans ansikte är skadat av uppväxten med en mor på flykt med Ulrike Meinhof.

New York, 1993: Eventkidsen Kajsa och Ernest (Boo.com) fixar en nordisk poesifestival som jag hakar på. Robert Bly uteblir men Tomas Tranströmer är där. Gratis sprit och mat till alla journalister. Jag minglar och skriver några texter till svensk press. Ett galet privat event som staten sen fick gå i borgen för under den borgerliga regeringen Bildt.

Mer minnen i min bok Ett förhastat liv.

En skriftställares dagbok: 26-07-2021

ATT AVSTÅ FRÅN SOCIALA MEDIER är svårare än jag trott. Jag har försökt låta bli Twitter och Facebook utan större framgång. Tror att jag behöver ett liv för att kunna avstå. Det har inte infunnit sig även om delar finns på plats här i norra Halland.

I avvaktan på att livet ska infinna sig i form av en sefardisk dam som ska ge efter för mina kärleksförklaringar och närmast provencalska trubadurkurtiser så har jag ägnat mig åt Bibelkritik, något jag aldrig testat tidigare. Jag har ju sysslat med filosofi sedan 20-årsåldern men aldrig teologi eller dylikt. Två inlägg  (och här) de senaste veckorna och fler på väg.

Vad som fick mig dit var först judiska avvisanden av de kristnas hänvisningar till deras skrifter, Torah (de Fem Moseböckerna) och hela Tanach, dvs Gamla Testamentet. Rabbinen Michael Skopacs föreläsningar på YouTube är övertygande liksom den agnostiske teologen Bart Ehrman, som avvisar allt tal om himmel och helvete i sin senaste bok Heaven and Hell.

Frilansteologen Robert Price som avvisar den historiske Jesus är också underhållande men jag stannar där. Vill inte dyka ned för djupt i kristendomens eventuella ogiltighet. Det räcker att jag upptäckt hur illa grunden är efter Jesus död och vad Paulus ställt till med. Nytt för mig alltså vid 63 års ålder.

Judendomen som levnadshållning har aldrig intresserat mig tidigare men jag kunde inte låta bli att även ta del av den vältalige rabbinens predikningar om varför Torah kan vara väsentlig idag.  Påminner lite om sekulär buddhism och antika levnadsregler såsom Pierre Hadot framställt dem.

En fördel med att jag hamnat i judiska trosläror är att Leo Strauss och den medeltida lärda juden Maimonides blir mer intressanta och att jag kan sätta igång med nästa års författande om Strauss med viss biblisk prägel, kristen och judisk. Jag hade redan bestämt att ägna ett avsnitt åt Hannah Arendts läsning av kyrkofadern Augustinus (via James K.A. Smith), men nu finns  alltså mer föda för tanken. 

Prästen Paul Vanderklays insikt om Jordan B. Petersons arv från Sören Kierkegaard är en annan relevant video som sammanfattar vad många haft på känn. Mycket intressant för oss Petersonfans.

Helt utanför dessa bibelspår, men via portugisiske författaren José Saramago kanske (vars bok om Jesus jag läst nyligen), har jag läst om begreppet saudade, den längtan som just finns i Portugal.

Den portugisiske författaren Eduardo Lourenço (1923-2020)

Maxim Grigorievs kortessä i Axess (4/2021) om begreppet ledde mig till den iberiska halvöns tvillinghälfter.  Saudade är känslan av förlust, en obestämd längtan, tom längtan efter att längta. Portugiser till havs kände den liksom kärlekskranka och fattiga i hemlandet.

Svenskans vemod fångar liknande bitterljuva känslor. Jag skrev i boken Sverige 2020 (2013) om vilka av våra artister som kan uttrycka denna ursvenska själ: CM Bellman, August Strindberg, Greta Garbo, Ingrid Bergman, Ingmar Bergman, Evert Taube, Monica
Zetterlund, Lars Gullin, Cornelius Vreeswijk, Blå Tåget, Ulf Lundell, Kebnekaise, Träd-Gräs-och-Stenar, Kent, Sofia Nordenstam, Gunnel Mauritzson, Tomas Tranströmer. 

Att vemodet inte övergått i uppror under det nuvarande förtrycket från etablissemanget utan i flykt och ångest är något jag och Richard Sörman beskriver och sörjer.

Horace Engdahls favoritförfattare portugisen Fernando Pessoa lär vara den som mest utförligt uttolkar deras nationella vemod. Han och Liv Strömquist strosade runt i Lissabon, i regi (nåja) av SVT och citerade den svårläste författaren.

Det slog mig att begreppet duende i Spanien har liknande nationella särdrag, om än inte lika sorgsna och dessutom via flamencon utländskt lierat med såväl  zigenare som morer (dvs de invaderande araberna, berberna som förutom inspirera till fantastisk musik även förde gitarren till Sydeuropa). 

Federico Garcia Lorca var den som moderniserade duende i sitt tal  ”Teoría y juego del duende” (engelsk översättning) i Buenos Aires 1933 . Lorca gav denna intensiva känsla som stor konst kan uttrycka en vitalistisk inramning via Nietzsches estetik om det tragiska. 

Företeelsen duende hade dock länge funnits med magi och konst i spansk folktro i form av troll, tomtar och älvor, på spanska; Anjanas, Busgosos, Diaños, Enanos, Elfos, Hadas, Nomos, Nuberus, Tentirujus, Trasgos/Trasgus, Trastolillus, Trentis, Tronantes, Ventolines… 

Wiki

Vår egen sagotant Selma Lagerlöf skrev om denna väsen som vi i Norden haft länge omkring våra gårdar. Hennes landskapsfrände, den värmländske författaren Lars Andersson tog upp förbindelsen i essäsamlingen Skuggbilderna 1995;

Men idag är duende den känsla av äkthet som flamenco och annan stor konst kan förmedla. Bach är full av duende ansåg Lorca.   

1975 var Bob Dylan på besök i Sydfrankrikes kultplats för zigenare och flamenco, byn Les Saintes Maries de la Mer. Han såg  flamencolegenden  Manitas de Plata spela och kanske även Juan Reyes, båda fäder till flera medlemmar i flamencopopgruppen Gipsy Kings. 

I Martin Scorseses dokumentärdrama  från konsertturnén Rolling Thunder Revue  (2019) finns ett avsnitt från den sydfranska byn och Dylan kommenterar besöket. Han skrev sedan One more cup of coffee som bär alla tecken på inspiration därifrån och dylansk duende.

Avslutar med en  analys av begreppen saudade/fado och duende/flamenco. Fado är den portugisiska sorgsna sången som ljuder där kärlek övergetts eller livet gått i stå.

Min tes lyder:  

Saudade förhåller sig till Fado som Duende till Flamenco

Om detta kan minst sju essäer skrivas och en  har redan skrivits.

Slutligen så har jag börjat läsa Isabel Alliendes fantastiska Andarnas hus (1982). Fortsätt läsa En skriftställares dagbok: 26-07-2021

Intervjuad om sexarbetarorganisation- Nu utgiven av Genusvetenskapen i Lund

2021:   Professor Jens Rydström har nu publicerat sitt material om sexarbetaraktivism i Sverige där jag ingick som en referens. Antologin ges ut av Genusvetenskapliga Institutionen vid Lunds universitet. Bakgrunden kan ni läsa om nedan.

Jag började som sexarbetaraktivist 1997 och tror att tiden nu hunnit i kapp oss som var med då.
/JSj

2017: Så då har mitt sexradikla förflutna på 1990-talet och ett par år in på 2000 blivit intressant för historiker i och med denna mailförfrågan häromdagen:

”Hej Jan,

Jag heter Jens Rydström och jag är professor i genusvetenskap vid Lunds universitet. Just nu håller jag på med ett projekt om de nordiska sexarbetarföreningarnas historia och jag har samarbetat en hel del med Petra Östergren. Hon säger också att jag bör intervjua dig, eftersom du var väldigt aktiv för att stödja sexarbetarna i att ordna en egen intresseförening.
Jag har intervjuat de kvinnor som drev Sexualpolitisk front på 1970-talet och jag har intervjuat andra som var aktiva senare. Jag har intervjuat danska sexarbetare från SIO och jag ska snart till Oslo för att möta dem som drog igång PION på 1990-talet Snart hoppas jag få tillfälle att intervjua Pye Jakobsen. Men du är en viktig aktör som jag också vill ska berätta om dina hågkomster från den tiden då du engagerade dig i detta.
Jag vill som sagt ha ett nordiskt perspektiv och en av mina huvudfrågor är den skiftande politiska kontexten i varje land. Frågor jag vill ställa handlar om organisationsformer och om det motstånd och det stöd de fick från personer utanför den egna organisationen. Vilka allianser eftersträvade de och vilka allianser lyckades de forma?
Minnen från den tiden och hur du upplevde arbetet med frågan, bemötandet från sexarbetarna och från andra människor som hade åsikter i frågan.
Om du vill ställa upp, och om du kan redan nu på torsdag den 19 januari vore det perfekt, eftersom jag är i Stockholm den dagen (för det är väl där du är baserad?). Annars kan vi komma överens om något annat tillfälle.
Hälsningar
Jens

—————————————————————————-
JENS RYDSTRÖM, Professor
Department of Gender Studies
Lund University, Box 117, S-221 00 LUND”
Igår kom Jens Rydström för att intervjua mig i det nordiska forskningsprojektet Propol. Hans beskrivning på Lunds universitet webb:
Prospol – Comparing European prostitution policies: Understanding scales and cultures of governance, med över 40 deltagande forskare från 24 länder. Projektet kommer att utmynna i en rad böcker och artiklar om europeisk prostitutionspolitik. Mitt bidrag till projektet är en historisk studie: Nordic sex workers’ organisations: Origins and contemporary challenges.
Vi pratade i en timme och jag fick tillfälle att leta fram gamla tidningsklipp och dokument från slutet av 1990-talet.
Här är mitt inlägg i Frihetlig tidskrift 1997 som förseddes med en varningstext (Sverige är nog den enda land där anarkister varnas av anarkistiska redaktörer för att läsa fritt efter eget omdöme):
ft-hess
ft1
ft2
ft3
Jag var ordförande i Vänsterpartiet Uppsala 1998-2000 och tog dit Petra Östergren, Alexander Bard m fl sexradikaler för en offentlig diskussion på vårt bokkafé, ett fullsatt arrangemang 🙂
Även i Vänsterpress stred jag för sexarbetarnas rättigheter
v1
v2
Debatt 2002 på Kägelbanan, Mosebacke, med Mattias Gardell som från SAC-syndikalisternas sida kunde tänka sig att öppna upp en sektion för sexarbetare. Arr av Shame.
www.qx.se 2002
www.qx.se 2002

En ideell förening, Rosea – Riksorganisationen för Sex- och ErotikArbetare, bildades med mig som kassör. Talesperson var Pye Jakobsen. Vi lade ned något år senare eftersom vi knappt fick några sexarbetare aktiva.

16111308

– – –

Länkar om min sexradikalism inklusive om sexualundervisning

https://www.qx.se/nyheter/2098/queer-festival-for-frihetliga-till-hoger-vanster/

http://www.flashback.se/artikel/1562/riksorganisationen-for-sex-och-erotikarbetare

http://www.flashback.se/artikel/1538/strippor-nekas-medlemskap-i-sac

http://pedagogiskamagasinet.se/queer-ar-straight/

http://www.rfsu.se/Bildbank/Dokument/Rapporter-studier/kartlaggning-samlevnad.pdf?epslanguage=sv

http://sourze.se/2003/08/20/sexdebatt-del-1__79427#.WH8q2vnhCM8

http://sourze.se/2003/07/29/prostitution-borde-vara-lagligt__79219#.WH8q-_nhCM8

http://sourze.se/2003/07/14/sexarbete-utan-forakt__79123#.WH8rHPnhCM8

http://sourze.se/2003/07/12/subjektivationen-foucaults-amne.-del-1__79118#.WH8rPfnhCM8

http://sourze.se/2003/07/28/moralstatens-rotter__79214#.WH8rXfnhCM8

https://sjunne.com/2015/07/21/pink-washing/

Idag 2017 fortsätter Rose Alliance och Fuckförbundet med att driva opinionsbildning för och av sexarbetare. Lycka till !

En skriftställares dagbok: 31-05-2021

ÅTER I HEMTJÄNSTEN.  Jag är tillbaka i vårdsvängen som jag en gång var i Uppsala, men nu är jag i hemtjänsten i norra Halland.

Efter nästan ett års arbetslöshet gör jag mitt för att dra in en lön och hjälpa till i välfärden på landsbygden.  Här kör jag runt på slätterna för att hjälpa gamla med sina dagliga behov. Ett härligt jobb.

I juni 1976 kom jag tillbaka från USA där jag var utbytesstudent. En väninna arbetade som hemsamarit på Gottsunda servicehus i Uppsala så jag drog dit på någon rast. Efter en stund i fikarummet kom frågan upp om jag ville arbeta där också.

Jodå sa jag. Alternativet var att stå med skyffel vid en grävare i vårt familjeföretag Markentreprenör H. Sjunnesson AB liksom jag gjort varje sommar sedan 1971 med blåsor i händerna till en början. 

Efter hemtjänsten gick jag vidare till långvård vid Kunggärdets sjukhus (utsikt över kyrkogården!) och Akademiska sjukhuset där jag stannade som sjukvårdsbiträde och patientövervakare tom 1987, deltid, timvik och ibland heltid, mest på neurologi/neurokirurgen.

Jag funderade på att söka till läkarlinjen och gjorde ett halvhjärtat försök utan framgång. Hade jag legat i kunde jag ha kommit in eftersom jag hade ganska bra avgångsbetyg från Skrapan. Men istället slösade jag bort min begåvning på humaniora, skola och journalistik.

Eftersom jag var organiserad i Vpk och rätt aktiv så såg jag sjukhusjobbet som ett sätt att proletarisera mig. Detta var inget Vpk påbjöd till skillnad från Kaf/Skp/Kfml(r), utan något jag själv funderade på där på avdelningarna (var på alla utom kvinnoklinik och BB).

Jag skrev tom om detta i landstingets personaltidning 1983

Upptinget 1983

 

Så att ta hand om gamla och sjuka har jag erfarenhet av men det blev aldrig till något mer än försörjning när jag inte studerade eller reste.

Här i Halland hann jag inte ordna bostad utan tältar.

 

Opinionsbildningen verkar gå åt rätt håll, dvs högerut även om Löfven & co (inkl C) får 4/10 röster.  Jag tar en paus  och drar nytta av att jag anses för fin för fulmedier och för ful för finmedier. Dags att göra nytta för de äldre som slitit för vårt land, på riktigt.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

Dylan 80 år

Sara och Bob Dylan 1975 vid Niagarafallen under Rolling Thunder Revue turnén

Bob Dylan föddes idag för 80 år sedan  som Robert Zimmerman i Minnesota. Hans far Abram, jude från Ukraina,  sålde hushållsapparater, troligen många av Electrolux och Husqvarna.

Sonen for till college i Minneapolis 19 år gammal, ljög för studentkompisarna där  att han hade ett skivkontrakt i New York, liftade dit och ordnade ett kontrakt, efter att ha ljugit om att han hade en fattig uppväxt i sydstaterna. Resten är historia och kommer uppmärksammas världen över idag.

I podden Vi snackar Dylan kommenterar jag hans Abandoned love från 1975, ett viktigt år för den pånyttfödde Dylan och det år jag upptäckte honom.

Jag bodde då i en familj i norra Arkansas pch gick i  high school. Pappan Barry hade äldre Dylanskivor och en yrkesmusiker från Chicago berättade om Dylans studiosessioner. När jag kom tillbaka till Uppsala hörde jag Before the flood och blev tagen av hans raspiga folkrock. Resten är min historia.

Mer om Dylan på min blogg.

 

En skriftställares dagbok: 26-04-2021

LÅT MIG SLIPPA SKRIVA OM ISLAM OCH INVANDRING. Jag hamnade i dessa kontroversiella områden av slump och av intresse för flyktingar, men har nu fått nog. För ett tag i alla fall.

Sedan 1991 när jag anställdes på en sk invandrarkurs vid socialdemokratiska Brunnsviks folkhögskola i Dalarna har jag haft att göra med invandrare.  Mina Uppsalabekanta arbetade på asylförläggningar när Balkan exploderade  på 1990-talet och startade konsultbolag i integrationsindustrin.

Vissa år var jag invandringstjänsteman på heltid som 1994 då jag var kursföreståndare för en latinamerikansk teaterskola i Järva, 2004-5 då jag var bitr rektor vid en grundskola i Tensta med 99 % invandrarbarn och 2007-9 då jag ledde Internationellt Kulturcentrum och delade ut miljoner i bidrag till invandrarföreningar i Stockholm, tidigare kallat Invandrarnas  Kulturcentrum. Samtidigt var jag då gift med en välutbildad socialkonservativ indiska och umgicks med hennes engelsktalande kollegor, expats vid Ericsson.  Non-Swedes everywhere.

Runt 2011 började min tid  efter ett år i New Delhi först som liberal invandringskritiker, sen allierad med SD/altmedia och offentlig islamkritiker. Sedan dess har jag skrivit och arrangerat föredrag, ordnat Pride marscher genom Rinkeby och varit i medier via redaktörsuppdraget för SDs Samtiden och sedan Avpixlat och andra alternativmedier.

Hur länge ska man orka diskutera invandring i Sverige? Jag är urless men inser att gemene man ligger tio år efter mig.  Ett ängsligt folk tvekar om att låta L ge sitt stöd till M/KD och SD, för det är nog om de sista folkpartiklarna vågmästarrollen handlar. Åker L ut men inte MP kan vi ha en usel invandringspolitik i fyra år till.  

Jag är nu 63 år och har alltså sysslat med invandring som arbete och intresse i 30 år. Kanske jag kunde syssla med exiltillvaron som invandrare känner här och som vi invandringskritiker känner ibland i vårt eget land tänkte jag och skrev på Katerina Magasin  i somras. Ett delat utanförskap, kryddat med tankar om allas existentiella exil.

Kanske finns ett liv för sådana alternativmediepersoner som mig där vi kan göra nytta utan att ständigt behöva ta upp ha invandring och islam. Jag skrev en studie om Sverige 2013 där invandring är en liten del och ett symptom på den korrupta välfärdsstaten med dess högt beskattade klienter.   Sådant vill jag hellre syssla med. Och svensk kulturhistoria, antik filosofi, Sidenvägen, medeltiden, Leo Strauss . . .

Samtidigt vet jag att varningarna för ett kommande inbördeskrig i Europa kom redan 2006 från Peder Fjordman Jensen, och Bruce Bawer och växte sedan  under 2010-talet i flera romaner, varav en min. Kan jag sluta nu och se tillbaka med blida ögon på 10 år av opinionsbildning som lett mig bort från släkt och vänner, arbeten och karriär?  Som Voltaire avslutade sin Candide 1759

Cela bien dit, mais il faut cultiver notre jardin.

 

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

En skriftställares dagbok: 13-04-2021

1968 SOM EN HÄMND FÖR 1945? Ju mer jag läst om första världskriget och nazismens och fascismens framväxt i Europa förstår jag vilka oerhörda krafter som sattes i rörelse under 1900-talet.

1919 skulle Tyskland tvingas till underkastelse och erkänna sig inte bara besegrade utan även att landet startade kriget 1914, betala ett enormt skadestånd och avträda stora landområden. Tyskland skulle aldrig mer kunna bli en stormakt i Europa.

Men som vi vet fick detta en motreaktion som blev långt större och våldsammare genom att den mentalt labile korpralen Adolf Hitler fick leda inte bara regeringen utan även militären. Han insisterade på att Tyskland skulle vinna eller gå under, kosta vad det vill!

Efter 1945 skulle således alla tecken på auktoritetstro tryckas ned för att en gång för alla utrota alla spår av nazism. Adornos ovetenskapliga undersökning av den auktoritära personligheten lade den värdegrund vi idag genomlider. Läs Marika Formgren:

”Många brukar peka ut vänstervågen 1968 som startpunkten, jag har själv gjort det, men idéerna fanns tidigare än så. Ett exempel är boken The Authoritarian Personality som Theodor W Adorno med flera gav ut 1950.

Efter andra världskrigets fasor ville Adorno och hans kolleger hitta en psykologisk metod för att diagnostisera potentiell fascism hos individer. Genom olika tester, enkäter och intervjuer, utarbetade författarna sin ”F-scale”, alltså fascism-skalan. Den består av en rad påståenden, och när respondenten instämmer i eller tar avstånd från dessa visar hon sin fascistpotential.” 

De som föddes på 1930-talet, som mina föräldrar, teg sig igenom 1940-talets krig då de var skrämda barn och sedan låg de lågt under 1950-talet.   Först på 1960-talet kom historien om de fasansfulla öden som nazism och fascism lett till (och kommunismens försvann mestadels).

De som föddes på 1940 -talet (John Lennon 40, Bob Dylan 41,  Paul McCartney 42, Roger Waters  och Mick Jagger 43, Ulf Lundell 1949) insåg att de inte behövde tiga utan kunde ta det antiauktoritära till sig och göra ungdomsuppror. Ned med allt.

Tyskan Ulrike Meinhof, född 1934, levde ut sin protest mot sin borgerliga uppväxt och de återinsatta nazisterna i Väst-Tyskland, med ett maskingevär i handen tillsammans med prästdottern Gudrun Ensslin, född 1940 i R.A.F – Baader-Meinhof ligan. 

Filmen Das Volk vs. Fritz Bauer (2016) är sevärd för att den beskriver hur Väst-Tyskland manövrerade med hjälp av fd nazister, med USAs goda minne.

Så min tes är att 1968 blev ett uppror som slutligen skulle göra uppror mot allt, vilket också skedde i vissa läger. Woodstock var en picknick jämfört med Charles Mansons massaker i Kalifornien 1969, tripper som slutade i kaos, våldsamma sekter.

I podden Hermitix finns ett bra avsnitt om The Dark Origins of Counterculture som beskriver baksidan av flower-power utifrån James Rileys bok The Bad Trip – Dark Omens, New Worlds and the End of the Sixties. 

Till dessa excesser ska vi lägga stadsgerillor i Latinamerika och Europa (Brigate Rossi, Autonomia (Italien), husockupanterna BZ i Tyskland, Holland, Danmark, autonom vänster fram till antiglobalistrevolterna i Göteborg 2000 och Social Forum över världen. 

Festen på Gärdet 1970 spårade ut först när kvarteret Mullvaden ockuperades 1977  (jo, jag var där) och sedan vidare med våldsamma miljöaktioner och hot  och terror mot bönder och pälshandlare.

Ett antiauktoritär uppror som övergick i terror mot vanligt folk. Hur kunde det komma sig? Den amerikanska statsvetaren Laurie M. Johnson försöker ta till CG Jungs teorier för att förstå dagens högerpopulism som hon som konventionell konservativ ogillar. 

Hennes Ideological possession and the rise of the New right (2019) är ett akademiskt försök att begripa hur personer som Donald Trump, Boris Johnson, Marine Le Pen, Viktor Orban och vår egen Jimmie Åkesson, har fått delar av västvärldens ungdom och besvikna äldre att stödja dem. Hon är en försiktigt konservativ  forskare som ogillar Trump och har utmärkta föredrag och analyser om konservatism på sin YouTube kanal.

Hennes analys bygger på psykoanalytikern CG Jungs (1875-1961) teorier om masspsykologi och vilja till samhörighet. Han menade att de båda världskrigen berodde på att många européer förlorat sin religiösa tro och därmed var vilsna. De blev lätt byten för totalitära ideologier som nazism, fascism och kommunism.

Johnson uppdaterar Jungs analys  och menar att den högerpopulistiska, men också den politiskt korrekta vänstervågen sedan 2000, SJWs och woke,  båda  har rötter i samma förvirring och längtan efter enkla budskap. En andlig tomhet har berett vägen för Trump och Åkesson.  

Jag är inte ense med henne om högerpopulismen men ser att hon har en poäng att det man bekämpar kan återvända i mörkare omedvetna former. Jordan B Peterson har talat om denna skugga som följer de alltför rättrådiga.  Att så totalt vilja göra sig av med auktoriteter fick 1968 generationen att kasta sig ut i ren anarki och ibland i totalitära system.

Så för att förstå krigsslutet 1945 och västvärldens självuppgörelse med alla tecken på rasism eller annat otrevligt från äldre tider, som i barnramsan Herr Gurka, städas allt undan. Men som Nietzsche, Freud och Jung lär oss så återvänder det undertryckta.  1968 var inledningen till dessa mörka vilda gestalter som fortfarande åtföljer de allvarsamma värdegrundsväktarna.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

Dansk exil

Indspilning-i-fuld-skærm-18-09-2015-170444

Danmark ter sig allt mer lockande för mig och kanske för mina läsare. En bekant svensk journalist som nyligen flyttat berättade i den danska bloggen Snaphanen som bevakar Sverige om den frihet han och hans familj har där. Att emigrera dit igen har slagit mig och många fler

Jag bodde i Köpenhamn ett tag på 1980-talet och har skrivit om den stridbara kulturkamp som dissidenter och islamkritiker fört där sedan årtionden, se min artikelserie i Katerina Magasin och min senaste bok Skandinavisk kulturkamp.  Mitt  halvdanska tal om Sveriges valresultat 2018  på skandinaviska är väl ok, men jag kan nog komma igång igen.  

Nedan är en recension av Lars Hedegaards bok om beskjutningen av honom 2013 vid hans lägenhet i Köpenhamn. Han är en stridbar redaktör som fyllde 70 år samma år och som har mycket att berätta om vad västvärlden behöver veta om islam och politisk korrekthet.

En hjälte av många i Europa som vägrar att ge upp. Går jag i landsflykt fortsätter jag naturligtvis att kämpa i medier och på torg, men det finns mer frihet och plats för sådana kritiker som mig där.

Hilsen/J

Attentatet av Lars Hedegaard (People’s Press, Köpenhamn, 2015) 

Den stridbare danske publicisten och historikern Lars Hedegaard berättar i sin bok om det misslyckade attentatet mot honom den 5 februari 2013.

En man utklädd till postbud ringde på och blev insläppt i trapphuset till hans lägenhet på Frederiksberg i Köpenhamn. Väl framme vid Hedegaards dörr visade han fram ett paket och drog samtidigt en revolver och sköt mot huvudet på några decimeters håll. Kulan svischade förbi örat och den 71 årige Lars Hedegaard tog till knytnävarna för att försvara sig.

Mannen dröp av och försvann sedermera till Turkiet där han fängslades ett tag men frisläpptes in en fångutväxling med ISIS. Se norska islamkritikern Hege Storhaugs intervju med Hedegaard som jag översatte för Katerina Magasin 2019.  

Denna våldsamma historia är ingången till boken Attentatet där Hedegaard berättar på ett muntert sätt om vad han varit med om alltsedan han började intressera sig för islams historia på allvar.

Han hade som historiebokförfattare inte sysslat alls med islam, men blev indragen i en informell studiegrupp i Köpenhamn runt millennieskiftet år 2000.

Den kallades ”Giordano Bruno” efter en italiensk oppositionell tänkare på 1500-talet, ett oskyldigt namn som samlade ett 20-tal nyfikna intellektuella, gammallutheranska präster och teologer runt den kristna konservativa tidskriften Tidehverv , forskare som i hemlighet diskuterade och läste kritiska studier om islam.

Först 2003 avslöjades gruppen som då kallades för nazistiska, främlingsfientliga, islamofobiska – ja, ni vet – och den danska kulturvänstern vädrade blod.

Samma år skrev Hedegaard den första kritiska uppgörelsen på danska med islam och dess historia, I krigens hus: islams kolonisering af Vesten tillsammans med Helle Merete Brix och Torben Hansen.

Därmed hamnade Hedegaard i hetluften igen efter debaclet om studiegruppen, men valde ändå att ansöka om medlemskap den danska avdelningen av författarföreningen PEN-klubben, denna ärorika internationella förening för publicister från 1921 i London som ska försvara tryck- och yttrandefrihet. 

Stor oro uppstod i leden av danska redaktörer och skribenter, inte olikt vad som sker angående svenska alternativmediers relation till den svenska Publicistklubben och svenska PEN, om huruvida man skulle acceptera Lars Hedegaard.

Efter att PEN-klubbens nyhetsbrev tryckte en artikel som menade att boken I krigens hus var att jämföra med den av tsar-Ryssland påhittade anti-semitiska boken Sion Vises Protokoll föll beslutet till Hedegaards nackdel. 

En intressant detalj var att den dansk-iranske komikern och författaren Farshad Kholghi som offentligt hade uttryck samma kritik av islam som Lars Hedegaard beviljades medlemskap. Som Kholghi själv noterade hade Hedegaard blont hår och blå ögon, medan han själv hade mörkt hår och bruna ögon, vilket avgjorde PEN:s beslut att ta in iraniern istället för dansken. Ridå.

Hedegaard och hans vänner beslöt därefter år 2004 att stifta det danska Trykkefrihedsselskabet, som fortsatt att försvara rätten att häda, att tala fritt utan att bli anklagad för rasism eller hets mot folkgrupp (vilket Lars Hedegaard blivit 2009 men frikändes i högsta rättsinstans 2012).

Se tidigare rapporter och recension en krönika om sällskapets första tio år, dessvärre avpublicerade av Avpixlat/Samnytt:

http://avpixlat.info/2015/09/27/tryckfrihetskonferens-i-danmark-10-ar-efter-muhammedteckningarna/ 

http://avpixlat.info/2015/06/15/avpixlat-var-pa-plats-nar-wilders-besokte-bornholm/ 

http://avpixlat.info/2015/04/07/recension-forst-med-det-vaerste-trykkefrihedsselskabet-gennem-10-ar/ 

http://avpixlat.info/2015/03/16/rapport-fran-danska-tryckfrihetssallskapets-konferens/ 

Boken Attentatet är underhållande och lärd, vitsig och aktuell i sin polemik mot den politiska korrektheten i Danmark och västvärlden. Inga fotnoter tynger texten men lite citat från Koranen dyker upp och sätts in i sammanhang av en nordisk historiker som har koll på det mesta. 

Av Hedegaard finns ännu bara Mohammeds flickor på svenska, gratis PDF men denna aktuella samtidshistoria är väl värd att översättas och läsas av alla vänner av öppen diskussion och frihet.

De personliga detaljerna kring livet efter beskjutningen i Köpenhamn 2013 är särskilt intressanta som relief till påståendena om islams fredlighet och påminner om vad Geert Wilders berättar i boken Marked for Death och Salman Rushdie i Joseph Anton.

Att sedan vänsterstollan Katarina Mazetti fick skriva i svenska Journalisten att Lars Hedegaard själv iscensatt dödsskjutningen i februari 2013 är beklämmande men värt att minnas . En svensk utgåva av boken Attentatet skulle korrigera det mesta som skrivs här om islam och tryckfrihet.

 

En skriftställares dagbok: 02-04-2021

VILSNA UNGA MÄN PÅ 1970-TALET lyssnade på sina egna funderingar när John Holm, Ulf Lundell, Pugh, Kjell Höglund och Ola Magnell satte musik till dem.

Vi ville inte göra karriär, fast vi nog kunde, och vi gick inte på disco eller i demonstrationståg. Vi fann varandra ibland på krogarna och i kvartar, men oftast var vi ensamma. Och vilsna. Politiken och etablissemanget kallade oss flummare, tidigare mods. 

Vi var utanför och John Holm sjöng om en sådan man som satt vid ett fönsterbord i parken (tack SVT):

”Vår stad är full av sådana som inte vill va med mer
Och såna som tog sin roll, gud vete om de ser mer/…/

Man önskar att man vore fri som fågeln under himlen
Som flyr sin kos när det blir kallt och grått och trist och rivet
Så binds man upp i vilsen ort långt bort från livets vindar
Och offret får sin terapi och blir än mer förblindad
Men vad spelar det för roll att man sitter här och gråter
Och tänker sig till gårdagen som aldrig kommer åter
Plötsligt är vi från varann nånstans i människovimlet
Och missar till och med den lilla bit vi ser av himlen”

Samma år, 1976, sjöng Ulf Lundell om oss artonåriga känsliga unga män som led av otillfredsställd Törst:

”Gatans asfalt kromar sej och frågar:
Vågar du dej på allt eller går du
Bara där och bågar?
Har du råd att va rädd,
Råd att va vilseledd?
Du ville va en fågel
Nu är du en vildkatt
Som fått pälsen svedd.
Det måste bli bra ensamt ibland/…/

En väg upp, en annan ner
Och det är så svårt att ta sej upp
Så lätt att ramla ner.
Serieblaskor och vin
Eviga samtal på ställen
Försöka fylla tiden mellan tabletten
På morgonen och den på kvällen.”

De här svenska rocktrubadurerna anknöt dels till svensk vistradition, dels till den franska chansongenren som Brel, Vian m fl utvecklat och som Lars Forssell tagit till Sverige. Cornelis skymtar och kanske Taube och Bellman.

Men än mer finns en amerikansk underground från beatgenerationen och Bob Dylan (som både Lundell och Magnell översatte då på 70-talet). En existentialistisk känsla av sårbarhet och stolthet där sångarna lade ut sitt inre för alla att se.  Som poeter bör.

En som glömdes bort var Curt Jalmo, född här i Bromma där jag sitter och skriver på långfredagen 2021. Hans  album Ängel med krossade höfter kom 1972 och var musikaliskt mer avancerade än de nämnda singer-songwriters. Texterna exploderade av intryck och förbindelser (om Jim Morrison), mer i stil med vad generationsdiktarna Bruno K. Öijer och Erik Fylkeson höll på med under samma år i början av 70-talet.  Jalmo var nog för utfreakad.

En annan musiktradition som de vilsna unga männen  drogs till var proggens bohemer och lyriker i Gunder Hägg/Blå tåget. Med På parkeringsdäcket, Det var en sådan dag, Tappa inte nya vantarna kunde vi förnimma hur dyrt det var att leva och sluta darra med händerna:

”Livet rinner mellan fingrarna
Ta vantarna på, det går så fort
De samvetslösa livsförskingrarna
Står och ruskar i din port

Och vad du gör, tappa inte nu besinningen
När det blåser kallt
Ta bort pistolen ifrån tinningen
Det är så dyrt, dyrt att leva”
Naturligtvis är det nostalgiskt att drömma sig tillbaka till sin ungdom på detta vis. Särskilt i ett havererat land vars befolkning bytts ut sedan 1970-talet. Men existensen finns kvar. Politiken klarade inte av att skydda oss som var vilsna unga män då.
 
Idag kan ingen sjunga som Tore Berger då landet och kulturen inte förmått att upprätthålla denna unika möjlighet att experimentera med sina liv i en på 70-talet relativt välmående nation. Vi som gjorde det minns. Vi var hudlösa. 
Ulf Lundell 1976, Törst

 

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

En skriftställares dagbok: 22-03-2021

ALLT HAR BLIVIT SÅ KONSTIGT, brukade min far säga mot slutet av sitt liv, 1930-2013. Vad han menade kunde han inte förklara men jag börjar känna likadant.

Att Mona Haskel dött blev en sådan påminnelse. Hon som var ”och”-et i duon Hasseochtage. En annan kanske är att mina vänner börjar dyka upp i mina drömmar.

Förra veckan var det Einar Askestad som blev erbjuden en fin våning i Göteborg, till vilken han skrattande tackade nej till när vi sågs på kafé Ritorno, I natt deklamerade Rasmus Dahlstedt dikter på tyska om Frauenbewegung. Jag hade sett det utmärkta kriminalserien Babylon Berlin igår kväll så kanske tog Rasmus vid där i min dröm. Auf Deutsch.

***

Men det finns annat som gör livet allt konstigare. Jag har på trots börjat prenumera på FolketiBild/K vilket ger mig regelbundna adrenalinpåslag, inte lika ofta som Nya Tider men av samma art.

Skriftställaren Jan Myrdal, en äkta sådan till skillnad från undertecknad, återpubliceras där i denna tidskrift han startade 1971. Betraktelsen Smältvattnets tid trycktes i Aftonbladet den 24 mars 1968.  Han förutspår en tid bortom ”den allmänna lögnaktigheten”  men skriver inte vad som skett samtidigt den 22 mars vid Nanterres universitet i Paris. 

Studentledaren Daniel Cohn-Bendit hade tidigare klagat på att studentrummen var dels för små, dels inte tillät kvinnobesök.  Husföreståndaren rekommenderade då kåta studenter att ta kalla avrivningsduschar istället för att klaga. Cohn-Bendits gäng gav sig inte och ett par månader sedan stod Paris gator i brand och över 10 miljoner arbetare strejkade i protest mot sina egna fackföreningar som ogillade studentrevolten.

Hans bok Vänsterradikalismen- botemedel  mot en senil kommunism (en replik till Lenin) blev vägledande för västeuropeiska utopiska frihetliga kommunister och sedermera marijuanarökande miljöpartister,

Jan Myrdal svamlade alltså samtidigt i AB på våren 1968 om vildgäss och Robert Kennedy som en ”PR-företeelse”, i en skriftställning som verkligen inte leder någonstans och inte bör läsas igen.  Konstigt säger jag när inte ens FiB/K styr rätt i samtiden

***

En av fördelarna med att vara politiskt aktiv är att man får motion och får se sig omkring i sina hemtrakter när man delar flygblad. Igår var jag ute för MEDs räkning i Olovslund i Bromma. Målet var att se till att toppmoderaten Johan Forssell fick rätt information om EUs stödpaket inför riksdagsomröstningen på onsdag.  SvDs urliberale ledarskribent Mattias Svensson gav M och KD liknande goda råd.

Jag fann hans brevlåda och cyklade nöjd därifrån, dock med ett blodigt långfinger efter att rivit mig på nån låda. Dock inte Forssells i det avsides belägna villaområdet vid Åkeshov och Nockeby, ett för mig helt nytt litet välmående villaområdet. 

***

”‘I’ll let you be in my dream if I can be in yours’
I said that”.

Bob Dylan, 1963

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

En skriftställares dagbok: 13-03-2021

ANC-GALAN 1985 I GÖTEBORG kan vara det riktmärke för ett Sverige många vill ska återuppstå. Proggvänstern, artister som Tommy Körberg, Tomas Ledin, Mikael Rickfors, Eva Dahlgren, Jerry Williams, Sven Wollter (som glatt säger neger 10 ggr),  och Olof Palme på samma scen.  Min favorit är Totta Näslund som cool bluessångare, 26 min in.

De spretiga frisyrerna, uppkavlade skjortärmar, flummiga västar och hattar omvartannat. Faktiskt ett land jag  är stolt över och att  våra främsta pop-och rockmusiker stod upp ANC då.

Idag är ANC något annat. Mina möten med sydafrikanska frihetskämpar är blygsamma och få: 1981 simultantolkade jag ett föredrag av en kvinna som kom till KHF-VPK i Umeå  1981 och ett möte med sydafrikanska aktivister på Brunnsviks folkhögskola 1991. 

Sverige har gjort detta förr. 1966 kom Martin Luther King och Harry Belafonte till Stockholm till en liknande gala mot rasism. HasseochTage showade med dem. 

Rasism och antirasism är möjliga att diskutera, men låt inte veckans tjafs i SVTs  Sverige möts fördunkla kampen för ett fritt land och för att även kunna tala de svåra politiska bedömningarna. 1985 var allt enklare och många av dessa artister kanske fortfarande har en lika enkel världsbild. Låt dem ha det men tig inte.

Och titta på ANC-Galan. Musiken är ibland enastående, ofta enformig men går att ha på i vardagsrummet en helkväll. 

 

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

En skriftställares dagbok: 03-03-2021

PORTUGAL OCH TITELSJUKA.  Vintern 81/82 funderade jag mycket på att dra till Portugal eller Brasilien. Hade fått för mig, troligen korrekt, att dessa hörn i världen inte besöktes av turisthorder. Jag läste reseböcker och fann avkrokar norr om Rio, som Recife och längs Atlantkusten norr om Oporto.  

Men intresset dog ut, kanske pga en danska som drog mig till hennes land, dock inte hennes stad Aalborg utan huvudstaden 1982.  Långt senare, 2005, skulle jag besöka Lissabon med Fryshusets ledning, där Anders Carlberg presenterade projektet Fryshusandan. Filmen I den vita staden av min favoritregissör Alain Tanner hade förberett mig på kullarna och ljuset. Författarna  och Portugalresenärerna Einar Askestad och Jan Öhman Gustavsson har senare berättat mer om det land jag drömde om en gång.

Mina planer på Portugal gjordes upp i ett Uppsala kollektiv där jag bodde på helgerna 1981-/82 då jag lämnade ön Biskops-Arnö och folkhögskolan där. Ett gäng vilsna borgerliga bohemer hade en stor femrummare för sig själva i Kåbo. Håkan Ströms föräldrar hade skilt sig och upplåtit den till oss, hans vänner. 

Folk flyttade in och ut, festade och levde som om ingen av oss behövde tänka på framtiden. Håkans  (då maoistiska) storasyster Annika, numera EU korre på DN, kom förbi och log. Joakim Holmdahl och Håkis var bästisar sedan lekskolan och uppvuxna i grannkvarteren i två läkarfamiljer. De två utgjorde basen för Uppsalakollektivet som nog inte fick ett namn under sin tid i början av 1980-talet. Men alla inom flumvänstern i västra Uppsala visste vad det var. 

Vart jag vill komma med detta är att ovanan att droppa namn, något jag noterade  nyligen i debutromanen Samlade verk av Lydia Sandgren, är kanske oundvikligt om man har namn att droppa. Jag brukade reta mig oerhört på min mor, som ofta refererade till kända men för henne obekanta personer. Hon kom från Östergötland och försökte rota sig i Uppsala.

Hon tyckets skryta över att hon visste vilka de var och vad de gjorde. Naturligtvis läste hon Veckojournalen, Svensk Damtidning och HäntiVeckan också men hon skvallrade också om föräldrar till mina bekanta och vänner som om hon kände dem. Pinsamt tyckte jag. 

Men det finns nog ett oavvisligt mänskligt påfund att vilja knyta an, visa upp sig med vilka medel som helst. När jag idag börjat studera dödsrunor med allt större intresse så ser jag ibland folk jag känt till, haft som lärare, läst, lyssnat på och kanske skrivit beundrande brev till (fritänkaren Gunnar Adler Karlsson som väckte mig 1977 med Tankar om den fulla sysselsättningen).

Jag kommer alltid minnas hur pinsamt det var att lyssna på mammas skvaller men nu med större överseende.  Titelsjuka är inte så farligt. 

 

I den vita staden poster

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

Bokcirkel och bildning

GIMLES BOKCIRKEL: Var tredje onsdag kl 18 samlas vi, några herrar och undantagsvis någon dam, för att dryfta synpunkter på några aktuella böcker, helt utan bidrag men för vår egen bildning. Detta sker på kafé Ritorno vid Vasaparken i Stockholm i regi av kulturföreningen Gimle.

Vi har betat av Markus Uvells Bakslaget, Douglas Murrays Kollektiv galenskap, Horace Engdahls De obekymrade, pseudonymen Carl Bergs spionhistorier, och nu senaste antologin I konservatismens tid på Axess förlag.

Denna senaste bok bjöd på flera läsvärda alster som anknöt till teman jag själv skrivit om:

Widar Andersson skriver om socialdemokraterna Macke Nilsson och Jan Lindhagen vilka jag tog upp i en uppsats redan 1978

Håkan Boström tog upp den amerikanska kommunitära tänkarna som jag dels gett ut en antologi om, dels träffat

Jenny Sonesson om folkpartiets högerliberala falang som jag uppskattade vid landsmötet i Karlstad 2011

Dan Korn tog upp Richard Rortys förutsägelser på 1990-talet om en kommande högerpopulism, något han sade till mig i en intervju 2001 för Axess. Korn nämner även Carl Schmitts något dystra människosyn.

Övriga skribenter är Fredrik Haage, Joel Halldorf, Emil Uddhammar och Karin Stensdotter samt redaktören PJ Anders Linder.

Vilken bok vi ska läsa nästa gång vet jag inte. Gruppen har hittills gått på mina förslag, men det är knappast troligt att de vill ta itu med Leo Strauss filosofihistoriska studier. Lättare att sälja in Bengt Ohlssons senaste samtidsroman. En manlig motsvarighet till Lydia Sandbergs välskrivna Samlade verk.

Är du intresserad av att delta i kafésamtalen kan du skicka ett mail till sjunnesson.jan@gmail.com

/ Jan Sjunnesson, vice ordförande i Stockholm- Uppsalas avdelning av Gimle som har lång erfarenhet av folkbildning

En skriftställares dagbok: 21-02-2021

1984 VAR JAG NERE I KULTURTRÄSKET. Den lokala kultur- och reportagetidskrift jag hade startat i Uppsala hade gått i konkurs vid jul 1983 och jag fick vittna inför bistra jurister att vi ekonomiskt okunniga kulturknuttar inte medvetet hade betalat faktura från det trotskistiska tryckeriet Prinkipo i Hägersten, vilket var en lögn. Hade vi inte betalat den hade de tagit redaktören Håkan Ströms Amazon som de fått som borgen. 

Våren 1984 jobbade jag som sjukvårdsbiträde på neurologen, Akademiska sjukhuset och funderade på att lämna kultursvängen helt. Ett halvår i Köpenhamn tidigare som frilansjournalist och två terminer humaniora (littvet och estetik) hade inte lett till något vettigt, så jag övervägde alternativen att utbilda mig till något mer lönsamt och begripligt: geolog, systemvetare, psykolog eller läkare.

Ingetdera lockade. Istället drevs jag längre ned i kulturträsket och for landvägen till Indien över Grekland, Turkiet, Iran och Pakistan. När jag återvände 1985 började jag läsa filosofi och littvet. Så kan det gå med drömmar om att ta ett begripligt yrke.

Dock kunde jag ha fortsatt som ganska normal litteratursociolog vid Uppsala universitet och fick hjälp av professor Lars Furuland, en pionjär inom ämnet som forskat om statarna i svensk litteratur, och hans kollega Jan Stenkvist. Uppsaladoktoranderna Johan Svedjedal, Anna Williams, Eva Heggestad var ju så vänliga och intresserade, men jag kunde inte uppbåda intresset  för kvantitativ metodik utan gick via marxistiska teorier om litteratur till postmoderna teorier över till ren teori, dvs till Filosofen på Villavägen i Kåbo.

Från 1987 var jag inriktad på en olönsam karriär som filosof, med kontinental inriktning som ogillades av Uppsalafilosoferna (maximalt beräknad olönsamhet alltså),  istället för en olönsam karriär som underbetald/oavlönad kulturtidskriftsredaktör. Detta var ett yrke jag beundrade i gestalten Eric Fylkeson, Anders Weidar, Mikael Löfgren, gänget runt Kris (som också tryckte på Prinkipo) och 2NioNio (som publicerade två av mina texter från Danmark 1983). 

Resultatet idag är magert. Jag läser och skriver men kan knappast se mina alster i tryck  (bortsett från självprint) efter att ha lämnat vänstern med buller och brak 2000 och sen gått över till The Dark Side tio år senare.  Nog tjatat om detta som jag  ältat om i många inlägg och tom i en självbiografi.

Varför mina förhastade livsval kom upp idag var nog dagens understreckare i SvD, ”Misslyckandets plats i en värld av vinnarskallar”, där boken If you should fail av Joe Moran recenseras vittert och vackert av Anders Mathelin.

Dessutom fann jag efter en storstädning en boklista från 2014, där jag nu ser att att tio har blivit lästa. 

”Att leva är att leva med utfallet” (Einar Askestad, Nya ordstäv)  

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/