Kategoriarkiv: Personligt

Paradoxal kosmopolitisk patriot

 

Att gå emot sina egna preferenser kan vara bra om än paradoxalt. Låt mig förklara:

Jag har försökt flytta från Sverige ett antal gånger, har med nöje arbetat i Rinkeby, Akalla, Tensta och med invandrarkurser inom vuxenutbildning och folkbildning. Dessutom har jag varit gift med en utom-europeisk kvinna och tidvis etablerat mig i hennes hemland Indien. Videon ovan är från den förort i södra New Delhi, Vasant Kunj, där vår dotter nu bor.

Jag uppskattar mångfald av kulturer, mat, åsikter och ogillar svenskt klimat. Om jag personligen ska välja mellan den svenska livsstilen och vädret och något sydligare, så är jag nog mer benägen att föredra Sydeuropa framför Sverige.

Jag är nog en ”anywhere” som David Goodheart kallar oss , en kosmopolit , en landsflyktig som hade kunnat hamna utomlands och vara rätt nöjd med det liksom mina döttrar och en syster som bor i USA, England, Indien och Australien. I sommar hälsade jag på flera av dem i Canberra, New Delhi och London.

Men jag blev en slags motvillig patriot runt 2010. Orsakerna går att läsa i de tusentals inlägg som denna samtidsblogg samlat sedan dess; migrationseländet, vanstyret, den obefintliga nationalismen, mångfaldsvurmen.

Som globalt inriktad patriot är jag kluven mellan min egen preferens för ett annat mer öppet och kontinentaleuropeiskt liv (jag bodde som ung fattig skribent i Köpenhamn och som ung pappa i Schweiz) och nödvändigheten av att stå upp för mitt hemland nu när det verkar falla isär. Jag tänker inte flytta, så det så.

Jag blev patriot mot min vilja, men det är så när man känner när en utlandsflytt igen skulle vara snudd på landsförräderi.

Jag har ingen lösning på hur man ska kunna få sina egna preferenser att gå ihop med vad man måste göra som ansvarsfull medborgare om det strider mot ens egen livsföring. Men det är bra att ibland kunna inse att man inte behöver låta sina egna preferenser gälla för alla.

De flesta svenskar vill ju bo här och deras självklara positioner måste nu försvaras eftersom svenskarna är på väg att bytas ut mot ickesvenskar i en rasande takt vilket min stridskamrat Gunnar Sandelin beskrivit nyligen.

Kanske är det sunt att ta strid mot sina egna önskningar. Men paradoxalt.

 

Annonser

Review of my thriller Sara Sarasvati

A kind reader (but not informed that I do not consider myself as ”altright”) at Amazon has reviewed my Indo-Swedish thriller Sara Sarasvati:

”Jan Sjunnesson is one of Sweden’s bravest journalists and commentators. He’s a public intellectual of the Swedish alt-right, and freedom of speech – or the lack of it – is one of his key themes.

But he is anything if not open-minded: the thriller clearly draws on the author’s experiences of international personal relationships, and his evocatively described Stockholm is a delight to savour. He is clearly an expert on the twists and turns of Swedish politics, connected as he is – in real life – to the very latest developments in Rosenbad and the riksdag (Swedish parliament).

He has made sure to write the book in such a way that not too much foreknowledge of Swedish conditions is required. Instead, what unfurls is an exciting story, featuring intrigue and drama centred on a fully-textured young Indo-Swedish heroine.”

The book is available as Kindle, in print and ebook/Epub.

DN, folkvilja, hämnd och demokratin

DN ledare 26 april, 2019

I en ledare i DN 26/4 nämns min roman Framtidsmannen som ett exempel på en osund revanschism. Jag låter ansvariga politiker, bl a en Birgit Ä. Olson från Folkpartiet, få ett straff i riksdagens Konstitutionsutskott. Dessutom skriver den liberale ledarskribenten Mattias Svensson att jag låter en ny regering (SD/M/S) dela ut medaljer till ”sanningssägare i den främlingsfientliga nätsfären”, pseudonymerna Julia Caesar och Affe Karlsson.

Allt detta stämmer och huvudpersonen som mördas i boken år 2020, en ledande SDare, har vissa likheter med mig, vilket också är sant. Vad som inte stämmer är hans falska tillvitelse av debattören Patrik Engellau som enligt Svensson ska ha föreslagit ”ståndrätt” mot Fredrik Reinfeldt för det folkutbyte (se nedan) som pågått sedan 2000:

Se Gunnar Sandelins inlägg på Det Goda Samhället 3/4, 2019

Men jag ser att han dessutom inte har förstått att vad jag, Engellau, Trump m fl som tröttnat på den ensidiga vänsterliberala mediebilden och de partier som bär upp den, är att vi vill ha en fungerande rättsstat, opartiska medier, verklig åsiktsmångfald, fri rörlighet för de som kan försörja sig etc. Svensson skriver att:

”Något som också framgår av att attackerna är riktade mot företrädare för det liberala samhällets institutioner som de auktoritära avskyr och vill avskaffa – rättsstaten, oberoende medier, fri rörlighet och politiska motståndare.”

Inget av detta är något som jag och mina meningsfränder vill ge avkall på, tvärtom. Men vi ser att DN och dess gelikar är de som inte klarar av att bedriva en konsekvensneutral nyhetsbevakning om islam och invandring (feminism, klimatpåverkan, utbildning), att rättsstatens påföljder inte överensstämmer med det allmänna rättsmedvetandet och att politiska motståndare demoniseras. Visst gäller det SD men även KD.

De partier som lett oss bort från en relativt lättskött pastorat, DNs fd chefredaktörs Svante Nycanders ord när jag intervjuade honom 2012 för min bok The Swedish Story, var Fp på 1990-talet, MP under 2000-talets (dels med S 2005 och dels med Alliansen 2011) och idag C. Dessa ytterkantspartier har en utopisk syn på migration och ekonomi (och mycket annat). De stora partierna M och S förmådde inte hålla emot Bengt Westerberg, Gustav Fridolin och nu Annie Lööf (trots att S lovande en skärpt migrationspolitik i valet 2018).

Vad vi vill ha tillbaka är ett land som ungefär är som det vi hade på 1980-90-talen och det gör ingen av oss till rasist, nazist, främlingsfientlig individ (se min bakgrund). Vi vill helt enkelt ha frihet att säga vad vi tycker utan att tvingas löpa gatlopp i medier och mista familj och vänner. Vi vill kunna låta våra barn gå ensamma till skolan utan risk på rån, och att ens föräldrar inte ska bli hemlösa pga låg pension. Sådant är fullständigt naturligt att förvänta sig och det ska inte kallas för att vi och mina supporters är bittra misslyckade människor, vilket Mattias Svensson kallar oss:

”Mata tillräckligt många förbittrade människor med en lagom och lättsmält dos grupper och personer att hata och det riskerar att växa till en betydande kraft. Detta är sannolikt en förklaring till varför män(niskor, men mest män) som misslyckats eller av andra skäl är missnöjda med sitt eget liv har så mycket lättare att dras till den här sortens politiska mobilisering.”

Detta är ett folkförakt utan dess like som inte anstår DNs ledaravdelning att låta passera. De hade inte mage att kommentera de 4000 som demonstrerade i onsdags för fattigpensionärer i #viddinsidas arrangemang. Tom SVT och TV4 hade inslag.

Svensson menar vidare att jag och vi som vågar oss ut på sociala medier, och någon gång i andra mediekanaler, är ”skrävlande” ledare som appelerar till ”fäaktiga” instinkter. Med detta skulle vi vara kollektivister som skulle vilja utkräva ansvar för att uppnå kollektiv värdighet. Vi har tydligen gott om resurser dessutom:

”De auktoritäras erbjudande är kollektiv värdighet och personlig nytta. Ledarna kan dela bröd från en krympande kaka, men för massan som hatat och hotat finns bara löftet om ett hämndens skådespel.”

Vi är tvärtom mot vad han vill låta påskina verkliga individualister som inte dras med i kollektiv. Vi slåss med risk för liv och lem (läs om skottet mot islamkritikern Lars Hedegaard vid hans bostad i Köpenhamn i maj 2013 i min översikt om dansk kulturkamp), vi avbokas från lokaler, föredrag ställs in och böcker tas bort, och vi gör detta gratis (dock till ett pris) och ofta för att vi tror på att sanningen kommer fram till sist.

Några hämndaktioner sysslar jag inte med och de som jag känner är rätt beskedliga förnuftiga personer (men i romanen En perfekt storm utbryter fasansfullt våld år 2027 mot de muslimer som intar Sverige, se här). Vi har inte DNs resurser, bara en ytterdörr skyddar oss mot AFAs angrepp och våra arrangemang får ibland ske med polisbeskydd (2015, 2016, 2018), och vi anmäls av självutnämnda statsstödda näthatare. Dock behövs en lustration.

Mattias Svensson försöker dra i bevis att vi systemkritiker vill ha en folkmajoritetsdemokrati som ska köra över rättsstaten när vi vill motsatsen, att politik inte ska styra över juridiken.

Det är en ovanlig analys som vittnar om att han inte förstått den kritik som gjorts sedan början av 1970-talet mot S och dess förmåga att köra över just rättsstaten med argument från demokrati, dvs att juridiken skulle trumfa igenom politiken. Gustaf Petréns Medborgarrättsrörelse gjorde detta klart runt 1975 och Krister Tehlin har forsatt kritiken liksom Henrik Sundström. För ett annat perspektiv, se Einar Askestads inlägg i Det Goda Samhället 20/4, 2019.

Sammantaget har Mattias Svensson fullt upp med att hata och missförstå, utkräva hämnd och få revansch på oss oppositionella och marginaliserade opinionsbildare. Vad det tyder på kan läsarna fundera på. Särskilt demokratiskt och öppet för debatt verkar det inte, snarare auktoritärt och avundsjukt.