Kategoriarkiv: Personligt

Saknad – en bok som behövs

Visa källbilden

Sommaren 2012 drack jag ett glas med Cecilia Garme, bekant från Uppsala, i Gamla Stan för att få tips till min Sverigebok, The Swedish Story. Hon nämnde två franska Sverigevänner som formligen avgudade vårt land.

Garme och Katarina Barrling har sedan dess gått i liknande fotspår som jag och många andra, t ex KO Arnstberg och Åke Daun och utländska Sverigekritiker,  dvs vi som ser den svenska kulturens osynlighet, ja rentav akulturella kultur. Ett ingenjörsdrag som Garme och Barrling repeterar enträget i sin efterlängtade Sverigestudie Saknad. På spaning efter landet inom oss.

Denna bok kom i rättan tid och skulle knappt ha mottagits välvilligt för ett par år sedan. Allt vad vi invandringkritiker pekat på finns där men  i en framställning som går hem i salonger och seminarier.

DN. 9.5.2022

Statsvetaren Gina Gustafsson, som refereras flitigt i boken, är dock inte enig med dem i att saknaden efter det förlorade Sverige är värd erkänsla, thymos. Det är bara att bita ihop till nästa Jimmie-moment.

Och vi som tidigt kritiserade den misslyckade invandringspolitiken, som jag 2011 i Newsmill, får veta:

”De som tidigare skyllts för rasister för att de vill begränsa invandringen får inte någon upprättelse bara för att de som anklagat dem själva med tiden intar samma position.”

DN 10.5. 2022

DNs Nadia Jebril skriver naivt och okritiskt om att komma hem till Lund, en stad jag ofta besöker och inte känner igen. Hon bör läsa Garme och Barrling för att förstå vad skåningar går igenom.

I boken Saknad kommer tilltufsade SDare till tals och samtal med andra som går i tankar om att fly sitt eget land skymtar förbi.

2019 intervjuade jag ett par från Tyresö som valt att flytta till Spanien pga oro och missnöje med den politiska ledningen i Sverige. Jag  undersökte också hur just tanken  på och att verkligen gå i landsflykt förenar svenskar och invandrare, ett projekt jag kallade Exil.

Garme och Barrlings resonemang om känslopolitik och betydelsen av nationalism för en välfärdsstat är något som vi borde ha talat om tidigare, men nu tycks debatten vara mogen efter många decenniers nedtystande.

Jag var tidigt ute men nu tycks inflytelserika debattörer som Jörgen Huitfeldt, Janne Josefsson och Johan Hakelius ha röjt vägen. Saknad  håller hög klass och bör översättas till engelska, franska och tyska. Vår ingenjörsmentalitet parad med en känslostyrd migration är väl värd att studera internationellt.

Som son till en ingenjör i Uppsala blir jag smärtsamt påmind om hur känslor berör oss. Min far hade till sist förstått mig men 2013 var han upprörd när jag inte baktalade SD. Han hade förstått boken som kom till sist, skriven av två uppriktiga Uppsalabor. Tack.

Henri Bergsons ontologi

Visa källbilden
Henri Bergson 1859 – 1941

 

Föredrag vid colloqvium, Filosofiska institutionen, Uppsala universitet, nov 1996.

INTRODUKTION

Henri Bergson 1859 – 1941 tillhör en grupp sekelskiftstänkare som fascinerades av de naturvetenskapliga framstegen, men samtidigt vad skeptiska till en mekanisk uppfattning av det mänskliga. De amerikanska pragmatikerna Pierce, Dewey och i synnerhet Bergsons beundrare William James utropade: 

“Slå upp Bergson och på var sida som du läser skall nya horisonter öppna sig. Här känns morgonvindar fläkta och hörs ljudet av fågelsång. Han talar till oss om verkligheten själv och inte om vad professorer med dammiga tankar skrivit om den och om vad andra professorer skriver om de första “. 

De kritiserade tekniskt inriktade tankemönster utan att för den skull sluta använda sig av psykologiska, biologiska och fysiologiska vetenskapliga resultat. 

James och Bergson använde sig också flitigt av litterära framställningssätt vilket i Bergsons fall gav honom ett Nobelpris i litteratur 1928.

Bergson var aktiv i Nationernas förbund och var övertygad socialist. Hans polske far, musiker, och engelska mor gav honom en kosmopolitisk bakgrund. Uppväxt i Paris, tidigt intresserad av matematik vilket senare ledde honom in på filosofi. 

Henri Bergsons bidrag till det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets filosofi brukar beskrivas i hans egna nyfunna termer som “nuflöde “la durée, “livs-språnget“ élan vital, intuitionen som filosofisk metod etc.

 

Visa källbilden

Hans grundidé, utvecklad i doktorsavhandlingen Tiden och den fria viljan 1889 går ut på att filosofer tidigare tänkt i termer av rum snarare än tid. Tidsbegreppet självt tänks ofta som en linjär räcka av händelser, som uppträdda på en tråd i rummet eller punkter. 

Detta tillämpas t ex på Zenons paradox om sköldpaddan och Akilles, vilken aldrig hinner upp den långsamma medtävlaren. Felslutet grundar sig på att Zenon aldrig tar upp distinktionen mellan rörelsen som odelbar akt i tiden och rörelsens bana i rummet. Denna spatialisering av tiden har följt västerlandets tänkare hela vägen via Descartes till Einstein som såg tiden endast som en ytterligare fjärde dimension av rummet. 

Tiden bör istället enligt Bergson tänkas som ett från rummet totalt åtskilt flöde mellan dåtid, nutid och framtid, ett oavbrutet flöde, la durée, översätts med “fortvaro” eller “nuflöde”, engelskans “duration” eller “durance”. Detta begrepp kan liknas vid en oavbruten process vari vi ständigt förändrar vår uppfattning, vår erfarenhet, vår karaktär, till skillnad från materiens statiska upprepande.

Tiden som förflyter när en sockerbit löser upp sig i kaffet är matematiskt fastställbar, medan min tid, i väntan på samma fenomen, färgas av min lust till kaffe, tidigare minnen av sådana stunder, associationer ut i samtiden, framtiden etc. 

“Ty vårt nuflöde är icke ett ögonblick som avlöser ett annat ögonblick, då skulle det aldrig finnas annat än nutid, ingen förlängning av det förflutna in i det som pågår, ingen utveckling, ingen konkret varaktighet. Nuflödet är den oavbrutna progressionen av det förflutna som gnager på framtiden” (Den skapande utvecklingen s. 4 i sv. uppl. 1928, org. 1911).

För uppleva att dessa oberoende “affektiva intensiteter” måste vi placera oss i den, i dess kvalitativa rörelse. Medvetandet om nuflödet karakteriseras inte av avgränsade enheter, identiteter som den förändrande rörelsen passerar igenom, utan av skillnader. Erfarenheten av nuflödet är inte bara något subjektivt utan ger oss möjlighet att tänkta materien. 

Visa källbilden
ONTOLOGISK SKILLNAD

Mitt föredrag grundar sig på förutom Bergsons egna texter tre kommentarer utifrån den nyligen bortgångne franske filosofen Gilles Deleuze 1925–1995; Gilles Deleuzes egen Le Bergsonisme eng. utg. 1988, org. 1966, Michael Hardts Gilles Deleuze; an Apprenticeship in philosophy, kap 1 1993 och Ragnar Braastad Myklebusts Om Gilles Deleuze: fra Bergsons metode til ‘transcendental empirisme? magisteravhandling, Oslo, 1984. 

Jag kommer försöka förklara Bergsons centrala begrepp varefter i framställningen, även om hela hans tänkande fordrar ytterligare utrymme. Att fokusera på ontologi ger dock en speciell och sällan brukad infallsvinkel på Bergson som Deleuze uppmärksammat.

Begreppet skillnad différence har ofta tagits upp av den s.k. post- strukturalistiska gruppen franska filosofer där Deleuze ingår tillsammans med Foucault, Derrida, Lyotard m fl. Paul Douglass sätter in Bergson i post- strukturalismen i uppsatsen “Deleuze and the endurance of Bergson “, THOUGHT vol. 67: no 264 1992. Intuitionen blir till dekonstruktion, nuflöde blir flux, vitalism till multiplicitet etc. 

Enligt Douglass är Deleuzes Bergson – tolkning korrekt, om än utifrån visst synsätt. Skillnad får där stå för något bortom det vanliga, något fragmenterat, ostrukturerat, det vilda begäret etc. Men hos i Deleuzes läsning av den blide Bergson hävdar han att just différence är det som grundar Varat, dess verkliga dynamik och rörelse. Bergson ses även av David R. Griffin som en postmodern konstruktiv tänkare, se Founders of constructive postmodern philosophy; Peirce, James, Bergson, Whitehead and Hartshorne, 1993

KRITIK AV HEGELS DIALEKTIK
En kritik av totalitetsbegrepp, i synnerhet Hegel och hans dialektik är gemensam för en strömning i franska filosofin under 1900 – talet, liksom för pragmatikerna, Kierkegaard och Nietzsche. Deleuze m fl. bildar en senare reaktion på detta, men först ut var Bergson med sina krav på precision i filosofin, inte minst utifrån naturvetenskap. “Precision är vad som saknas mest i filosofin. Ta vilket filosofiskt system som helst och du kommer att finna att det skulle klara sig lika bra i en värld utan växter “. La Pensée et le Mouvement, citerad i F.C.T. Moore, s. 14, 17, Bergson: Thinking backwards 1996

Bergson insisterade på att det konkreta och särskilt det handlingsinriktade står i centrum för vårt tänkande. Filosofin har alltid varit förblindad av tänkandet som sådant och föreställer sig en alltför intellektuell inriktning på vårt tankeliv. Därav Bergsons s.k. irrationalism, där han betonar det kroppsliga, senso – motoriska systemet, framför ren åskådning. “Min kropp, ett ting avsett att sätta andra ting i rörelse, är alltså ett centrum för handling; den är icke i stånd att frambringa en föreställning/ . . . / De ting som omge min kropp återkasta min kropps möjliga inverkan på dem “ (Materia och minne, s. 4 – 5 i sv. uppl. 1913 org. utg. 1898). 

FRÅN VARA TILL ICKE-VARA TILL BLIVANDE
Det är alltså mot det obestämda Bergson vill vända sig och vem passar bättre än den dunkle Hegel? I början av Hegels logik Wissenschaft der Logik 1812–16 finns en beskrivning av ontologins dialektik: 

1 Enkelt ursprungligt Vara utan kvalitet eller bestämda egenskaper

2 Det är nödvändigt för Varat att negeras för att finnas till på ett bestämt sätt. Varat förbinds icke-Varat, det det icke är.

3 Varat bestäms i syntes såsom Dasein, tillvaro och Werden, Blivande 

Denna dialektiska syntes görs i via negationen i 2 på två sätt; i statisk kontrast till vad som inte finns och i en dynamisk konflikt med icke-Varat. I första betydelsen negeras icke-Varat passivt såsom det Varat icke är rött är icke- grönt, etc. I den andra betydelsen negeras aktivt skillnaden i sig, det annorlunda som varken är icke-vara eller några av dess synteser av Vara och icke-Vara.

Hegel utgår från Spinozas formulering “Omnis determinatio est negatio”, dvs all bestämning är negation.

Men tolkningen av detta är inte alls vad Spinoza menat klargör Michael Hardt i sin Deleuzebok,  s. 125. Hos Spinoza finns ett affirmativt immanent Vara – begrepp utan negation och determination på Hegels vis. Men för Hegel hotar en total obestämdhet, en kosmisk natt där alla katter är grå . . . Negationen måste aktivt till för att negera icke-Varat och det Andra. För att behålla det särskilda och individuella Varat måste vi erkänna Varats negativa rörelse via negationen.

Charles Taylor menar å sin sida i sin Hegelbok att vi kan förstå Varats bestämdhet på ett vardagligt plan, t ex måste vi ha något rött som samtidigt är icke- blått.

“Det är väsentligt för innebörden av våra deskriptiva begrepp att de ställs i kontrast till varandra. /. . . / vad som kan oroa oss är att Hegel tycks gå vidare från det obestridliga att all verklighet måste karakteriseras i kontraster, att i denna mening vissa bestämda vara negerar några andra, till föreställningen att bestämda vara befinner sig i en slags kamp för att bibehålla sig gentemot andra och därför i aktiv mening ‘negerar’ dessa andra” (Hegel, s. 295 i sv. uppl. 1986 org. utg. 1975).


EXTERNT OCH INRE BEGREPP OM NEGATION
Men Hegels begrepp om negation och skillnad är något externt, grundlöst utan vara, en abstraktion som enbart sätts i motsats utan att vara verkligt. Det riktar sig mot något utanför vara, ett visst yttre mål/ syfte, något tillfälligt som stödjer Varat, extern support.

VARA ———via yttre orsak———-ICKE-VARA ————BESTÄMT VARA

Bergsons och Deleuzes begrepp om en inre vital differentiering är ett begrepp om skillnad différence som vara i stället för ett begrepp om skillnad som leder till hur Varat kan bestämmas, eg. Hegel. Varat måste bestämmas av något inre nödvändighet, inte en möjlig yttre tillfällighet.

Detta varabegrepp hämtar Deleuze från skolastikern Duns Scotus´ kausalitetsbegrepp. Han menade att en yttre orsak är extern i förhållande till dess effekt och kan inte innehålla mer vara än dess resultat.

En orsak för sig självt, causa sui, snarare än causa per accidens måste till. Causa efficiens, en verkande orsak snarare än en causa finalis som syftar mot ett yttre mål. Bergson har ett sådant begrepp i sin tanke om en inre livskraft élan vital, en dynamisk motor, som hela tiden förändras, utskiljer sig, differentierar sig. Denna livsprincip kan kännas av en intuition i nuflödet. Detta går i linje med hans kritik av tidigare tänkare för att de tagit essentiella skillnader för gradskillnader.

Hos Bergson differentierar sig Varat omedelbart från sig självt, medan det hos Hegel skiljer ut sig självt från det det inte är. Dialektiken visar hur Varat bestäms utifrån en absolut exterioritet – allt det inte är. Hegel blir öppen för skolastikernas kritik: En uppfattning om Varat som grundas på en extern orsak yttrenegation i icke-Varat, är inte nödvändig eller tillräckligt substantiell. 

MOTSATSER I AUFHEBUNG
Hegels begrepp om ett yttre bestämt Vara kan inte fånga det speciella och konkreta i Varat menar Bergson vidare och Deleuze/ Hardt. Hegels begrepp om skillnad différence blir abstrakt, det som negeras är allt i sin totalitet. Hegel blir lika obestämd som han skyllde Spinoza för. Det syns särskilt tydligt i den berömda triaden tes – antites- syntes, där motsatser ska förenas i ett upphävande som samtidigt är ett bevarande, Hegels Aufhebung. 

“En sådan kombination av två totalt motsatta begrepp kan inte framställas som antingen en mångfald av grader, eller som en variation av former: Antingen är det eller så är det inte “. Bergson i Le Pensée et le mouvement, citerad i Hardt, s 8 och i  Deleuzes Bergsonbok, s. 96–97.

Den hegelska dialektiken blir svag och otydlig. Motsatser bildar bara tillfälliga kombinationer av begrepp, som aldrig blir verkliga, reella utan bara abstrakta. 

MULTIPLICITETER
En klassisk tankefigur i filosofin har varit hur man ska förena det enskilda med mångfaldiga, det Ena med De Många. Hegels dialektik är här liksom tidigare föremål för Bergsons kritik, vilken ingående diskuteras i Michael Hardts Bergson- avsnitt. Hegels ontologibegrepp inte ska förstås som propositioner om en stabil enhet utan just som en process. Men Hardt menar att Hegel ändå beskriver denna process i en absolut exterioritet, som en yttre förmedling.

Det själv medvetande som saknas i Spinozas panteism och därmed i Bergson vitalistiska nuflöde enligt Hegel s. 19 i Hardt, bör inte ses som en brist på Vara.

Snarare är det mycket öppnare som producerar nya lika perfekta aktualiseringar som det virtuella Varat. Jämför här med Deleuzes senare kritik i Anti-Oidipus, skriven 1972 tillsammans med F. Guattari av den Hegelinfluerade franske psykoanalytikern J. Lacan vars subjektbegrepp just bygger på en brist på Vara. En lika enkel, blind och abstrakt tankekedja som Vara – icke Vara- Blivande är den om Det Ena och Mångfalden som höjs upp i Enhet i Mångfald hos Hegel.

Bergson menar att dessa begrepp om kontradiktion är som för stora kläder, de sitter löst och passar inte. Vilken slags enhet, vilken Mångfald? frågar sig Bergson likt Platon i dialogen Filebos.

Ett annat sätt att tänka på enhet/mångfald handlar om s.k. multipliciteter. Bergson tar upp 1800-talsmatematikern Reimanns definition: Det som kan bestämmas i termer av dess dimensioner eller oberoende variabler.

Reimann ser två typer av mulitipliciteter, diskret/kvantitativ byggd på ordning och kontinuerlig/kvalitativ byggd på organisation. Reimann och senare även Albert Einstein använder sig dock bara av den första multipliciteten, den kvantitativa. Bergson menar att hans begrepp om nuflöde, la durée, lämpar sig särskilt för en beskrivning av en kontinuerlig multiplicitet. Den ändrar sina egenskaper vid varje givet tillfälle i dess metriska variabler. 

Subjektiviteten t ex som i exemplet från Tiden och den fria viljan där Bergson visar att en komplex känsla kan innehålla ett ganska stort antal enkla element. Men så länge som dessa element inte “står ut” i perfekt klarhet kan vi inte säga att de var helt realiserade. Så snart som medvetandet har en distinkt uppfattning om dem kommer det psykiska tillståndet som ges av deras syntes ha ändrats pga. denna orsak, dvs medvetandets uppmärksamhet.

Einstein har blandat de två multipliciteterna i sin rymd- tid. Aldrig har spatialiseringen av tiden nått så långt menar Deleuze. “Varat eller Tiden är en multiplicitet. Men den är just inte ‘multipel’; den är En, i samma grad, med sin typ av multiplicitet” Deleuze, s. 85 

Den sällan uppmärksammade kritiken av Einstein i Bergsons La Durée et Simultanéité från 1922 utgör en stor del av Deleuze Bergson-studie. 

VIRTUELLT VARA
Virtualitet får en speciell plats i Bergsons ontologi. Det är där som det verkliga Varat återfinns och skapas. Varat finns tillgängligt i minnet, virtuellt, men aktualiseras och uttrycks i en positiv inre rörelse, där begreppet skillnad får en central roll.

Det virtuella rena 

Varat finner sig in i världen genom en inre differentieringsprocess som är livet självt. I denna självdifferentiering skiljer Varat ut sig från sig självt, omedelbart pga. “livets explosiva kraft“, dess élan vital. Virtualitet och därmed Varat existerar på sådant sätt att det blir verkligt genom att skilja, differentiera sig. Differentiering är virtualitetens rörelse som aktualiserar sig själv.

Dessa lite kryptiska påståenden ska i möjligaste mån förklaras men först måste begreppsparen virtualitet – aktualitet och potentialitet – realitet presenteras.

Virtuellt Vara är rent transcendent, oändligt, enkelt, oförändrat i minnet – medan Aktualiserat Vara är verkligt, särskilt, begränsat.

Det kreativa består i att från denna virtuella enhet i minnesfunktionen som inte bara finns i hjärnan utan även i kroppen aktualisera samtida, då actuel betyder förutom verklig, även samtidig på franska  och i mulitipliciteter.

Följande schema belyser rörelsen från virtualitet till aktualitet och från potentialitet till realitet:

VIRTUELLT —————–AKTUELLT
POTENTIELLT ————–REELLT

Det Virtuella är också Reellt eftersom det har hänt, finns tillgängligt i minnet, till skillnad från det potentiella som aldrig hänt men kanske kan ske.

POTENTIELLT ————–REELLT
VIRTUELLT —————–AKTUELLT


Det Potentiella är också Aktuellt, eftersom många möjligheter kan aktualiseras i framtiden. 

Varat måste förstås enligt Bergson som en dynamisk rörelse från det virtuella till det aktuella vilka båda har vara, snarare än som från den potentiella till det reella.

Skolastikens Gudsbegrepp om det ideala, det mest verkliga Varat, ens realissimum, passar in här för att beskriva den typ av Vara som går igenom det virtuella till det aktuella. Varat är uttrycks på samma sätt överallt Spinozas och Duns Scotus “univoka” substans. Denna process uppfattas av intuitionen i nuflödet.

Det Potentiella lider av brist på Vara, då det bara ett något möjligt som eventuellt kan realiseras. En effekt kan inte ha mer verklighet, Vara, än dess orsak och då faller potentialiteten som Varats grund.


SKILLNADER OCH LIKHETER

Realiseringsprocessen, det vill säga från Potentialitet till Realitet, vägleds av en slags pre-formism. Vad som ska möjliggöras finns redan uttänkt och begränsas av detta i sin analogi med sin möjlighet. Till denna ”skugga” i potentialiteten läggs enbart existens till. Ingen nytt skapas, bara något möjligt blir till. Begreppsmässigt händer inget i denna process. En begränsning måste till eftersom inte alla möjligheter kan realiseras.

Aktualiseringsprocessen, det vill säga från Virtualitet till Aktualitet, vägleds däremot av ett åtskiljande och nyskapande. Skillnad différence hos Bergson handlar om Varats kreativitet och originalitet, det oförutsedda. För att det virtuella ska aktualiseras måste det skapa sina egna villkor, det vill säga en skillnad måste upprättas mellan det virtuella och det aktuella.

Rörelsen från potentialitet till realitet orsakas av en formell orsak, medan aktualiseringen från virtualitet grundas på en verkande orsak, causa efficiens. Dessa aktualiseringsvillkor är inte som i Kants kategorier för alla möjliga, det vill säga potentiella erfarenheter till de reella, men för reella från de virtuella. 


ENHET I VIRTUELL PUNKT

Men hur ska aktualiseringen av multipliciteter förstås hänga samman? En tanke är att finna en enhet i virtualitetens stora reservoar, vårt minne, varifrån Varat aktualiseras i sista hand från en virtuell punkt.

Men denna punkt och enhet är enbart virtuell. Bergson har lite att erbjuda som kan kommunicera mellan de två planen, verkliga aktuella och virtuella. Deleuze försöker finna vägen från Bergson som kan leda till en enhet som inte bara är tillbakablickande. 

Bergsons kon beskriver hur vårt minne alltid sitter fast i ett plan, AB, även om vi just nu befinner oss i S.P är den tid som flyter förbi. Vi rör oss i olika tidsavsnitt, ab till exempel, där vi kommer ihåg och uppmärksammar mer än bara S. 

I denna sammanfogning samlar vi ihop oss, bildar serier framåt och bakåt. Fullföljer vi alla vägar som vi kan minnas och föreställa oss hamnar vi i ett slags kosmiskt minne, en universell mystik. En kreativ känsla, till exempel i religion eller konst kan få oss dit med hjälp av vår intuition. 


FÖRESTÄLLNINGAR OCH BILDER

Men Bergson kan även läsas som en förespråkare för en slags monism eller rättare sagt en utvecklad dualism. Hans ontologi som Deleuze framställer den blir mer nietzscheansk än den behöver vara. Håller man sig till Bergsons biologiska och psykologiska tankar räcker det långt för att finna på mer sammanfogande element. Jag tänkte därför till sist ta upp några resonemang kring perceptionen som den läggs fram främst i hans Materia och minne.

Tidigare filosofers uppfattning om perceptionen har varit grundad på teorier om representationer i intellektet av yttre objekt. Förmedlingen däremellan liksom representationernas existens har dock lett till svårigheter. Bergson hävdar istället att vi omges av bilder images, ja att hela vår kropp och dess hjärna är bilder bland andra. 

Kortfattat går hans vid första ögonkastet märkliga teori ut på att vi har flera olika slags sinnesintryck; bilder, rena föreställningar perceptioner, minnen av skilda slag. Vi erfar alltid blandningar, franskans  composites. Bergsons krav på precision går ut på att skilja dem åt, där vi ofta trott oss se en slags enkel representation i medvetandet av ting i rummet. Vi erfar komplexa multipliciteter, mixtes. 

I vårt normala oreflekterade tillstånd tror vi de är givna, oföränderliga. Tiden till exempel tänker vi oss som statiskt linjär, inte oavbrutet skapande. Det viktiga för Bergson är att när vi väl tagit oss ur den inte minst språkliga illusionen att vi går vidare och uppdagar betingelserna för de skilda medvetandetillstånden.

Den andligt lägsta formen är den rena föreställningen. Den går till så att vi utifrån de bilder som omger oss väljer ut de som passar våra biologiska och sociala behov. Dessa bilder existerar utanför oss i de objekt som omger oss. 

”För det sunda förnuftet existerar alltså tinget i sig och är i sig bildskapande pictoresque, såsom vi uppfattar det: det är en bild, men en självexisterande bild” (ur Materia och minne, s. x.)

Omvärlden och vår kropp består av bilder, inte i som representationer. Olikt till exempel Kant finner Bergson att förutsättningarna för att välja ut dessa bilder till föreställningar är med vardagliga och ytliga. Liksom de samtida pragmatikerna utgår Bergson från praktiska sammanhang; vår kropps förmåga till handling utifrån dess behov och önskningar är vad som driver urvalsprocessens villkor. Dessa villkor är virtuella handlingar, reella men inte aktualiserade. Mer om det i samband med minnet.

Föreställda objekt är reflekterade. Idéen är att när vi föreställer något är det föreställda en reflektion tillbaka till oss av våra möjliga handlingsinriktningar.

Bergson ligger här nära sina samtida fenomenologer som  Husserl, med flera. Föreställningar är bilder som valts ut ur världen. De är objekt i dess specifika relation till en särskild kropp, inriktad på och kapabel till handling. Våra föreställningar liksom bilder är alltså utsträckta, inga inre sinnesdata.

Föreställningar är inte representationer av ett yttre objekt, utan objektet självt i en viss vinkel. 


SENSATIONER OCH MINNEN

Föreställningar kan inte finnas helt utan retningar, nervstimuli, känslor – sensationer – i vår kropp inte heller i amöbans ryckningar. Men här uppstår inga representationer. Sensationer kan vi inte hålla ifrån oss som ett yttre objekts egenskaper. Smärtan av en nål i skinnet är inget vi betraktar, medan nålens spets väl kan förekomma som en perception, det vill säga en bild som valts ut på grund av vår önskan att se hur vass den var.

Som vi sagt existerar föreställningar i världen, de är inplacerade i rum och tid. Ofta har vi som Bergson påpekat inordnat dem i rummet snarare än tiden. Men våra erfarenheter, vårt handlande och självmedvetande säger oss att tiden är en grundläggande inre process i ständig förändring, något varaktigt men samtidigt föränderligt. Föreställningar grundar sig på att ting fortlever, varar i tiden. Där kommer minnet in.

Det finns två skilda slags minnen; bild-erinring fr. mémoire – souvenir, eng. recollection, utvidgande ”dilaterande” mot det förflutna, drömmande och ren erinring fr. mémoire – contraction, eng. recognition, sammandragande mot framtiden, handlingsinriktat.

I den rena erinringen lär vi oss med kroppens ”motoriska schema” att handla på ett enhetligt sätt. Bergson talar om en absolut kunskap den jag har när jag erfar min hands rörelse och relativ andras händers rörelser, och min egen betraktad som ett yttre föremål. Den rena erinringen är absolut och har att göra med intuition av nuflödet, det rena nuflödet där allt som hänt och ska hända finns tillgängligt, handling och historia. 

Felet med tidigare tidsbegrepp har varit att tänka tiden som enbart den första bilderinringen, där varat ”späds ut” i materien, en förminskning av Vara. Medan i den rena erinringen skapas nytt vara eller rättare sagt nya reella utvecklingsvillkor för det virtuella Varat. Tiden blir då betydligt viktigare än materien.

Vår tanke pendlar oavbrutet mellan dessa tre tillstånd; föreställningar CD, bilder som inringar BC, rena erinringar AB. I Materia och minne visar Bergson denna figur s. 114: 



Pure memory = ren erinring  Memory image = bilderinring  Perception = föreställning


Det närvarade ögonblicket menar Bergson är en sammansättning av föreställning, en förnimmelse av det omedelbart förflutna de objekt som nyss för en miljondels sekund sedan och en handlingsinriktning, en rörelse mot framtiden. Det närvarande blir då både förnimmelser och rörelser, i ett senso-motoriskt helt .

”Detta betyder med andra ord att mitt närvarande består i det medvetande jag även om min kropp / . . . / anbragt mellan materien som inverkar på den mitt närvarande, mitt nuflöde och den materia på vilken den verkar, är min kropp ett handlingscentrum, den plats där de mottagna intrycken ändamålsenligt välja sin bana för att omsätta sig i fullbordade rörelser: den föreställer alltså min varande i aktuellt tillstånd, det som i mitt nuflöde är på väg att bildas. / . . . / såsom utsträckt i rummet bör materien / . . . / betecknas som ett närvarande som oavbrutet börjar om på nytt, medan omvänt vårt närvarande bildar själva materialiteten i vår tillvaro, det vill säga en samtidighet av förnimmelser och rörelser, inget annat” (Materia och minne, s. 119–120.)

För att få kunskap om dessa medvetandenivåer nuflöde, minne, och livsprincipen élan vital, inför Bergson först efter sekelskiftet sitt berömda intuitionsbegrepp. Men det är inte en traditionell lite oklar romantisk intuition han menar, utan en intuition som bildar det sammanhang vari dessa nivåer erfars och känns.


FRÅN DUALISM TILL MONISM?

Avslutningsvis några funderingar kring de sammanfogande begrepp Bergson tagit upp som någorlunda får ihop hans tvära dualiteter.

Intuitionen ger vår känsla av nuflöde en djupare roll utanför psykologiska och subjektiva tolkningar av båda termer. Med hjälp av den erfar vi andras nuflöden och finner ett sammanhang där vi ”blir till” för oss själva. Men då måste vi placera oss i nuflödet, hjälpta av en metafysisk intuition, filosofien till exempel eller i vetenskapsteorin. 

I Ragnar Myklebusts avhandling s. 96 förklarar han med utgångspunkt i vetenskapsteoretikern G. Simondons arbete L’individu et sa genèse physico- biologqique 1964 hur erfarenhetens konstitutiva betingelser enligt Bergson och Deleuze kan ses som biologiska individueringsprinciper, matematiska singulariteter med mera.

Detta filosofiska integrationsarbete sker i två steg:

1)  Först bestäms de delar vår erfarenhet, minnen, intryck med mera, består av. Denna ”mixte” går från erfarenhet och medvetande till deras betingelser. Dessa betingelser är virtuella och reella. Att de är reella kan vara svårt att se men Bergson menar att rörelsen mellan begreppsparen: 

ren erinring/ sammandragning/ handlingsinriktad framtid/ tid/frihet

– och – 

bild-erinring/upplösning, dilatation/ det förflutna/ materia/ofrihet 

ger virtualiteten dess vara. 

2) I det andra steget går vi från denna virtuella punkt och ser hur den differentierar sig, det vill säga aktualiseras. På detta sätt får vi ett svar hur betingelserna betingar. 

Denna virtuella punkt är en enhet, en virtuell totalitet. Helheten är dock aldrig given utan aktualiseras ständigt i serier som bara kan återföras tillbaka i den virtuella punkten. Den i sin tur kan sträckas ut till att omfatta, likt botten i Bergsons kon, hela universum, ett gigantiskt minne.

Den serie av dualiteter Bergson tagit upp går i varandra så att resultatet blir en annan slags monism än en traditionell enhetlig; en dynamisk enhet, öppet system, en rörelse. Utveckling, ja till livet, sker genom differentiering och fördubbling celldelning till exempel, se schema sist över Bergsons differentieringslinjer i Deleuze bok om Leibniz, Le Pli 1988, där beskrivs hur varat ”vecklar ut” sig. Leibniz är viktig för Bergsons tankar om bilden som grund för en ett visst perspektiv, ”föreställning” hos Bergson, på omvärlden. 

Ta till exempel liv i växter och djur, djur i instinkt och intelligens. Det är som om Livets rörelse sker utifrån nuflöde som differentierar sig enligt de hinder de möter i materien, genom vilken slags materialitet den drar samman som är tiden och nuflödets princip. Den finns något av instinkt i intelligensen och tvärtom, liksom något vegeterande i djur. En panpsykism som inte heller Whitehead ryggade inför.

Mellan materia och liv finns organiserad materia, det vill säga levande organismer. I utvecklingen av växter och djur löper två divergerande linjer, den tröga materiella och den spontana levande. Dessa linjer aktualiserar ett virtuellt Vara, varje står linje för sig själv, och skapar hela tiden nya komplex, aldrig givna på förhand. Evolution är aktualisering, skapande, frihet. 

Med Bergsons ord från Den skapande utvecklingen s 249 står inget i vägen för livet, kanske inte ens motsatsen:

”Liksom det minsta stoft grand är solidariskt med hela vårt solsystem och virvlar med det i den odelade utförsrörelse, som är materialiteten själv, sammalunda alla organiserade varelser, från den lägsta till den högsta, från livets första ursprung till den tid i vilken vi leva: på alla ställen och i alla tider försinnliga de blott för våra ögon en enda impuls, som går i motsatt riktning mot materiens rörelse och är odelbar. 

Alla varelser hänga ihop och alla lyda de samma fruktansvärda framstormande kraft. Djuret söker sin styrka hos växten, människan rider upp gränsle på djurriket och hela mänskligheten i tiden och rummet är en omätlig här, som galopperar sida vid sida med oss alla, framför oss och bakom oss i ett anlopp, som är i stånd att rycka med sig allt och välta alla motstånd, spränga över många hinder, kanhända själva döden.”


Tack till Thorild Dahlqvist.

Se senare magisteruppsats om Bergson och Deleuze, 2005.

Mitt Jimmie-moment 2005

DN 03/05/2005

 

När jag bevittnade ett organiserat överfall i maj 2005 på den grundskola i Tensta där jag arbetade som biträdande rektor hade jag nog mitt första ”Jimmie-moment”.

DN skrev om händelsen:

”Polisen kunde under eftermiddagen identifiera 20 möjliga gärningsmän mellan 15 och 16 år. Ingen av dem har gripits eller delgivits misstanke. De som identifierade hade inga vapen på sig utan stoppades snarare därför att sprungit och varit i rätt ålder. Drygt 20 poliser deltog i jakten.

Jan Sjunnesson som är biträdande rektor på Hjulstaskolan säger att förstörelsen bara handlar om fyra krossade fönster. Enligt Diana Sundin, informatör på Västerortspolisen, är skadegörelsen mer omfattande.

– De har slagit sönder skolan ganska ordentligt inomhus och så är det rutor krossade.

Ett antal elever har skadats lindrigt. Jan Sjunnesson säger också att ett par elever har ställt upp och pekat ut några av de skyldiga efter att polisen varit där.”

Mina egna reflektioner 2013.

Att se grov  skadegörelse och våld mot barn och unga med egna ögon på nära håll förändrar ens liv. Jag hade arbetat på 1990-talet i Rinkeby med en projektkurs och lett en teaterskola med elever därifrån. Men inget våld förekom även om elever och andra bedrev bedrägerier, sålde droger och var stökiga emellanåt.

Attacken gjorde att jag anmälde min chef, rektor Elisabeth Sörhus, till Spånga-Tensta stadsdelsförvaltning eftersom hon ogärna ville rota i vad som utlöst attacken som kom från den rivaliserande förorten  Rinkeby mot Tensta.

Sedan dess har jag haft fler ”Jimmie-moments” i skolor där jag arbetat som skolledare eller lärare. Men inga attacker.

Vi som haft liknande upplevelser,  t ex läkaren Kajsa Dovstad som myntade uttrycket, kan inte gå tillbaka till en naiv uppfattning om mångfald och integration. Vi ältar vår brist på förståelse och sammanhang som förklarar vad vi sett.

Vissa tiger och går vidare, andra gör något omvälvande som att öppet kritisera rådande invandringspolitik. Jag såg kedjor krossa glasfönster, svingade av män från Nordafrika och Mellanöstern,  hörde skriken från mellanstadiebarnen som var där på högstadiet, och jag förstod att något avgörande skett.

Det var i maj 2005.

Bangen

 

Mitt bostad maj- aug 2021, Vallersviks camping, Frillesås.

 

Att banga är ju bekant och betyder att dra sig ut av rädsla. Fega ur.

I Halland finns ordet kvar i den danska och tyska betydelsen av att vara rädd och ängslig. Man kan alltså vara bangen här nere. Hände mig senast under en rälig havsstorm i tältet mitt där jag tillbringade mina första tre månader här i norra Halland.

Men jag var aldrig utan klär som kären i ordstävet:

”Däger, kommen skonn I fau sai, där ligger ain nägen kär naire ve strannen”.

Men halländska dialekten är inte danska även om landskapet var danskt (liksom Skåne och Blekinge) till och med freden i Roskilde 1658. Dessutom skiljer sig nordhalländska och sydhalländska sig åt vid Tvååkersgränsen söder om Varberg. Norrut mer likt bohuslänska och västgötska, söderut mer likt skånska. Norröver finns bönnera och prästera, söderöver bönnerna och prästerna.

Danskan är inte så svår tycker jag som läste på nordisk folkhögskola och bodde i Köpenhamn på 1980-talet. Efter ett tag klarade jag av att räkna på danska och berätta att jag var född ottehalvtreds.

Danskan byter  talsystem efter 40 från vårt byggt på tiotal till ett annat som bygger på  tjugotal efter kvantiteten tjog, nu mest använt om ägg. Tjugo är ju ett tjog även på svenska.

Så att jag är född 58, ottehalvtreds, går att bryta ned till 8 (otte) och 50 (halvtreds som är kortform av halvtreds sinds tyve. Sinds = gånger). 60 är treds sinds tyve (förkortas treds), dvs 3 gånger 20.  50 är en halv gång av denna uträkning dvs halvtreds sinds tyve. 2 + 1/2 gånger 20 = 50.

Om detta låter krångligt så betänk de som ska lära sig det franska räknesystemet. Där byter man  talsystem en gång till under 100. De bygger liksom danskarna på tjog dvs 20, men lägger till 10 vid 70 och 90 på ett ytterst ologiskt vis (90 = quatre vingt dix, dvs 4 X 20 + 10).

Fransktalande belgare och schweizare vill dock vara rationella och har ett konsekvent talsystem där 70 heter septante, inte soixante-dix (60 + 10) som i franskans moderland. Hade den överrationelle vetenskapsmannen René Descartes levt idag hade han nog inte räknat som fransmännen gör. Och kanske inte heller dött på Stockholms slott på 1600-talet.

Vad lär vi oss av detta? Att tur var att hallänningarna inte behöll det danska räknesättet 1658. Fast jag skulle klarat mig, änna.

Förra kåseriet

En skriftställares dagbok: 19-03-2022

 

 

NÄR EN LIBERAL LEDARSKRIBENT HYSER ILLIBERALA ÅSIKTER ÄR jag idel öra. I den liberale statsvetaren Andreas Johansson Heinös utmärkta genomgång av svenska och internationella kulturkrig, Anteckningar från kulturkriget, skriver han om Håkan Holmberg, politisk redaktör på min hemstads lokaldrake UNT.

Holmberg skrev i ett förord till Karl Poppers Det öppna samhället och dess fiender:

”Om vi är måna om demokratins styrka och livskraft så måste vi intressera oss för de institutioner som ska möjliggöra kritik, fri debatt och fritt kunskapssökande…”

Men när jag hyrde en samlingssal för att tala om mina böcker på Uppsala stadsbibliotek 2015 ansåg Håkan Holmberg på ledarplats att biblioteket borde ha vägrat hyra ut till mig. Samma intoleranta inställning hade han 2018, något som hans efterträdare Emma Jaenson inte hade 2020

Till  UNT sade ledarskribenten  2018, under rubriken Kontroversiell debattör åter till Uppsala, att  han

”tycker också i dag att det är olämpligt att Jan Sjunnesson åter får hyra in sig i Stadsbiblioteket, vars kärnvärden är öppenhet, demokrati och allas lika värde.
– Det stör mig alltid när man hänvisar till yttrandefrihet i sådana här sammanhang. Yttrandefrihet har han ju i alla fall, men biblioteket måste ju faktiskt inte ta emot honom, säger Håkan Holmberg.”

Jag har tidigare samarbetat med Sakine Madon som nu styr UNTs ledarsida och tror att Holmbergs inställning är begravd med hans bortgång 2020.

 

Visa källbilden

Yttrandefrihetens historia ägnas en diger volym av Jacob McHangama som jag precis avslutat . Den är intressant och går fram till dagens kulturkrig där han dock låter sin anti-Trump retorik skina igenom och är vänsterliberalt vinklad om Polen och Ungern. Det är lätt att vara kritisk till Atens dödsdom över Sokrates, Inkvisitionen och Sovjets åsiktsförtryck, men det är när dagens nätmedier avhandlas som det bränns.

Trots hans närmast elitliberala hållning är den läsvärd. Jag lärde mig t ex begreppet ”elite panic” som beskriver eliters rädsla för vad massor kan ta sig till med ny teknik (tryckpressar, internet), särskilt under katastrofer och kriser.

Den socialdemokratiska utrikesministern Laila Freivalds stängning av SDs webbsida 2006 är ett bra exempel.

Fjodor Dostojevskij skrev på 1870-talet i En skriftställares dagbok om Rysslands befrielse av de slaviska folken i Europa:

”För det första skall Ryssland, såsom oss allom bekant, aldrig komma på tanken att utvidga sitt område på slavernas bekostnad, förena dem politiskt med sig eller att göra guvernement av deras länder o.s.v. Alla slaver misstänka Europa för detta strävande även nu, liksom hela Europa, och de skola göra det ett sekel framåt.

Men Gud bevare Ryssland för slika strävanden, ty nu mer det visar den fullständigt politiska oegennytta  i fråga om slaverna, dess säkrare skall det sedermera, om hundra år, ernå den slaviska föreningen omkring sig.”

Att fortsätta att läsa och undervisa om Dostojevskij under pågående krig är viktigt men inte alltid lätt, vilket ett italienskt universitet fått erfara nyligen.

2015 skrev Peter Johansson en recension av en fransk studie av Vladimir Putin som visar på den stormaktsdröm som Dostojevskij och många andra 1800-talsryssar hyste om ett Ryssland som hem för alla slaver, ivrigt understött av reaktionära tänkare som Nikolaj  Danilevskij, Ivan Ilijn, Lev Gumiljov och den nu aktive filosofen Alexander Dugin.

Putin har öppet deklarerat band till dem visar Johanssons artikel som nu fått ny aktualitet. Ett citat:

”Gumiljovs euroasiatiska doktrin, utgår, liksom Danilevkijs och Iljins filosofi, från att Ryssland är väsensskild från västra Europa. Gumiljov understryker det positiva i Rysslands historiska knytning till Asien och det mongoliska arvet. Västerlandet är fienden som alltid försökt inringa och angripa Ryssland och som Ryssland måste försvara sig mot, andligt, kulturellt, politiskt och militärt.”

En relevant bok i sammanhanget om Trumprådgivaren och mediaaktören Steve Bannon och hans kontakter med Putins andlige vapendragare Dugin kom 2020, vilket jag skrev om och gjorde en podd med Ronie Berggren.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

Inte med på Svenska Bokmässan

 

Ni kan inte träffa mig på Svenska Bokmässan 5 mars i Stockholm.  Jag har tidigare meddelat arrangörerna att jag avbokar men väljer nu att gå ut offentligt med beskedet.

Dessutom ställer jag mig på Ukrainas sida mot den ryska aggressionen och välkomnar svensk militär hjälp. Ett medlemskap i Nato för oss står på tur när denna katastrof är över och Ukraina befriats.

Jan Sjunnesson

Sjunnesson: Våren närmar sig city av Ulf Lundell – i Bulletin

Snart är det vår och det finns få artister som definierar den kommande årstiden som artisten Ulf Lundell. Han definierade en hel generation och förtjänar epitetet ”vår egen nationalskald”.

Denna ljuvliga vårsång av vår vemodiga nationaltrubadur gör en glad igen och lycklig, lycklig. Lundells platta Törst från 1976 var annars dyster med detta undantag som bjöd på mer avancerade ackordväxlingar och sprittande melodi.

https://bulletin.nu/sjunnesson-varen-narmar-sig-city-av-ulf-lundell

Skrev om Lundells konsert i Roskilde 1982

 

Fukter – ett halländskt kåseri

Kurorten Freden i Varberg där Esaias Tegnér vistades sommaren 1826

FUKTER

Sluta med dina fukter sa halländskan till mig i somras när jag var för perivilsk och hade dabbat mig. Varit ôppedaat.

Mina omständliga bohemlater från Uppsala må kallas fukter i Halland, men jag är nog bara anlessare, annorledes.

Att läsa om poeten och biskopen Esaias Tegnérs öden i trakten kan dock stärka en morsk upplänning:

”Warberg d. 19 Julii 1826

Bäste Brinkman,
Sedan mer än 14 dagar är jag här och insaltas som en sill i skärgården. Till en början badade jag två gånger om dagen och drack dessutom saltpyrmonter; men deraf fann jag mig icke väl och har nu inskränkt mig som de andra till ett bad om dagen, utan någon vattendrickning.

Men likafullt kan jag icke berömma mig af att må bättre än förr, utan snarare sämre. Den säkra verkan jag hittills erfarit af badningen är den att jag blifvit ren, utanpå nemligen /…/

Lägg nu till allt detta den omständighet att Warberg utan all fråga är det fulaste ställe i Sverge: det är Nordens sanddosa, icke ett träd, icke en skugga, icke en grön fläck så långt ögat räcker, blott flintskalliga berg, och saltvatten och skrifsand /…/ Man lärer tro att det är med fula ställen som med fula fruntimmer: de äro nyttiga för helsan”.

Tegnérs ord gäller inte min gohälliga och granna halländska som även har sydländskt blod i sina vackra ådror med bra käringefora i sällskap. Inget stôllafora som jag kan ta till om jag leds för länge här nere i kustbyarna. Då tjuter jag och gapar som en hialös.

I somras kom sommargästerna och byarna Åsa och Frillesås växte till dubbla storleken. Jag for runt i hemtjänstbilen till skröpliga boråsare och göteborgare varav de flesta återvänt. Men vissa har byggt om sina sommarstugor och bor nu permanent i byn.

Att åka hem till de äldre innebär ibland en överraskning. En bondmora, ensam änka på gården öster om Landa, som alltid svarat så redligt när jag ringt på och frågat om hon ätit, var visst knalldement sa hemtjänstkollegorna. Likaså ett par andra äldre jag fått så ordentliga svar av, trodde jag. Fukter. Bara fukter.

Nej, jag är för godtrogen och litar på att dessa bônner klarar sig. Istället ska jag gå in och laga mat åt dem. I värsta fall göra mat i förklät/slabat som i det gamla ordstävet:

”Dä ä inte värt å vära rålöse, sa käringa, öste opp vällinga i slabaten”.

Förra kåseriet, Illa granner.

ILLA GRANNER – ETT HALLÄNDSKT KÅSERI

ILLA GRANNER

Min halländska fästmö ger mig beröm ibland:

Du är ett gohälligt gubbatroll kan hon säga eller att jag är en illa granner kär.

Med tiden ska jag svara henne att hon är en illa granna däga, men dialekten sitter inte i direkt efter ett halvår fem mil söder om Göteborg i kustbyarna Åsa och Frillesås vid Kattegatts vågor, se ovan.

I veckan köpte vi en gammal Volvo som kostade lika mycket som mil den gått. En bra affär kanske men jag är rudis på bilar (rudis användes redan av Strindberg för hundra år sedan).

Med denna Gubbracer kan vi göra bilutflykter norröver i vår, kanske stanna till hos journalisträven Chris Forsne som gått från regimtrogna Sveriges Television till regimkritiska Svensk Webbtelevision. Regimkritiska medier hyllas gärna utomlands, så hon ingår i en beundransvärd tradition med anor från Sacharov till Navalnyj.

Efteråt kan vi kanske ta en Göteborgsfika med skribenterna Josephine ”Knarkfabriken” Freje och Ramona Fransson, snart aktuell i Högsta Domstolen för att ha delat inlägg av Joakim Lamotte om en onämbar och lättkränkt Näthatsgranskare. Tre käravåren käringar att besöka således.

Här på Sveriges framsida är det fint på sommaren när jag slog upp ett tält i maj i campingen Vallersvik och inledde min kurtis. Hon var först illa tjelig, dägakräket, aina och mol allena, som hon var. Men sen fick vi måckligt tillsammans.

Jag tältade här till i höstas och slet i hemtjänsten, ja så pass att jag nu fått liknande höftont som de gohälliger gamle hallingar jag sköter om. Så kan det happa sig.

Nästa kåseri, Fukter

Över tusen sidor gratis

Bokrelease 2020 på Pressklubben för Skandinavisk kulturkamp

Ni som velat bläddra i mina texter men tvekat inför att lägga ned pengar på tryckta böcker kan nu ladda ned  tre av mina skriftsamlingar med texter från 1978 till 2018, drygt 1100 sidor:

Philosophy papers, 2017

Pedagogik och polemik, 2017

Tryckt och otryckt, 2018

 

Vill ni ändå få dem i tryck så kan ni beställa dem och andra böcker här. Där finns mer information om varje bok,

Håll till godo, gott folk !

En skriftställares dagbok: 02-01-2022

 

 

ANN HEBERLEINS BOK FALLET SOM JAG BLÄDDRADE I  NYLIGEN PÅMINDE mig om den åsiktskonformism som jag och andra upplevt under det senaste decenniet, se antologin Priset.

Heberleins och maken Heegs närvaro i samma sammanhang som jag, ”Sällskapet” och i Visby, och deras texter i alternativmedier, låt vara mer accepterade som Nyheteridag och Ledarsidorna, hade gett deras belackare fullt utrymme för drev och uthängningar. Aftonbladet Kultur verkar ha vara värst men statsmedierna och Lunds universitet stod inte långt efter enligt Heberlein.   

Denna tid i svensk kultur- och samhällsdebatt, från runt 2000 till 2020, kommer vara av intresse för doktorander  år 2030. De som följt mig och alternativmedier vet att det svenska debattklimatet är speciellt, så särskiljande att tom New York Times skrev 2017 om vår åsiktskorridor: 

”The Swedes have a word, ‘asikstkorridor,’ which translates as ‘opinion corridor’ and describes all those things considered incorrect not only to say but to think.”

Jag är rejält trött på denna tjatiga debatt som alltid handlar om SD till sist och tror att Heberlein är detsamma. Hennes bok är en viktig uppgörelse med en galen tid, i stil med Claes Arvidssons och Per Ahlmarks drapor under 1990-talet, se mina boktips.

Vad som slog mig igår när jag tänkte på 1970-talets åsiktskonformism och dagens var att då handlade frågorna på makronivå, om att införa fondsocialism, avskaffa kärnkraft (alla alternativ hade det målet) och införa lagändringar i familje-och arbetsmarknadspolitiken som visserligen berörde nästan alla svenskar men inte i våra privata angelägenheter.

Dagens åsiktskonformism handlar om att reglera våra mellanmänskliga förehavanden men inte att lösa de stora makroproblem. Vi har ett anarkoterroristiskt samhälle där vi inte får säga åt en tiggare att inte planka in på t-banan, men snällt tvingas vänta underdånigt på de tåg som är försenade. Se Bulletin och Morgonposten, men begreppet användes nog först i Sverige av Nya Tider

1970-talets åsiktskonformism utmanades 1980 i några debattinlägg av författarna Sven Fagerberg, Sven Delblanc, Lars Gustafsson och Jan Myrdal, kallade ”De Fyras Gäng”. Sverige ansågs av dem lida av en alltför stor enighet bland de styrande, oavsett deras roll som politiker, företagare, fackledare eller redaktörer. 

Britten Roland Huntford hade sett liknande korporativa tendenser 1971 i boken The New totalitarians och 1982 gav den malliga morgontidningens (Jan Guillous välfunna term på DN) kulturredaktion tysken Hans Magnus Enzensberger uppdraget att beskriva landet i serien Svensk höst. Många utländska betraktare har just sett vårt konsensus som nationellt särdrag.

Så var står vi idag? Kommer dagens snart söndervittrade värdegrund ersättas av en ny? Etnologen KO Arnstberg siar om framtiden lite men tecknar främst tiden fram till idag i sin bok Konsekvenserna.  Vår demografi har förändrats i grunden så att en tredjedel nu har utländska rötter samtidigt som det nationellt svenska samhällskittet har motarbetats  i över 40 år. 

Tidigare kunde ämbetsmän såsom bibliotekarier, konduktörer, socialarbetare och lärare få ordning i offentliga miljöer eftersom de åtnjöt självklar respekt. Icke så idag. Och de offentliga försöken att korrigera har snarare slagit bakut vilket Patrik Engellau skrev om idag på Det Goda Samhället. Har man än gång släppt på tyglarna är det mycket svårt att dra in dem igen. 

Samma sak med bidrag och privilegier (t ex till skattefinansierad fritid via studieförbund): en gång beslutade och utbetalade är de svåra att dra tillbaka. 

Så vad står Sverige inför 2022? Att både stärka makronivån (försvaret, de offentliga registren, sjukvården, infrastrukturen, energin) och samtidigt återupprätta auktoritet på mikronivå för de  som utför offentliga uppdrag, som blåljuspersonal och lärare m fl. Lägg till att skärpa kraven för att ta emot bidrag så får vi en blandning som ingen partikonstellation mäktar med på fyra år. 

Jag bävar för vad som kommer ske av motsättningar och ser dessvärre ett antal skitår framöver.  

Gott Nytt År förresten!

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

Korrekt – men inte politiskt korrekt

I SVT Debatt januari 2017 då jag representerade Avpixlat/Swebbtv och debatterade med Jörgen Huitfeldt och Belinda Olsson

Jag är ofta korrekt i min opinionsbildning och kanske även politiskt korrekt. Med korrekt menar jag att man bör uppföra sig hyfsat mot folk och inte bete sig illa.  Detta var ursprungsbetydelsen i begreppet politiskt korrekthet, dvs att man inte förlöjligar svagare grupper eller individer utan håller sig till sakfrågor. Inga dräggfasoner.

Mina förebilder  debattörerna Douglas Murray, Christopher Hitchens, Dave Rubin, Bert och Eric Weinstein, Milo Yiannopoulus, Brendan O’Neill, Eric Zemmour klarar balansen ganska väl även om någon av dem gapat väl mycket i onödan, som en Alex Jones.

Jag har nog själv betett mig mindre politiskt korrekt ibland, särskilt på twitter. Dock är det ofta tal om satir och parodi vilket mina meningsmotståndare också ägnar sig åt men visst finns gränsfall där jag drivit med offentliga personer.

Att vara korrekt är nyckeln till den kritik som ledande SDare och invandringskritiker levererat sedan 1990-talet. Jimmie Åkesson är fenomenal på att uttrycka politisk inkorrekta åsikter på ett korrekt sätt.

Vissa  andra inom SD har inte varit lika framgångsrika (Thoralf Alfson, Bertil Malmberg, Kent Ekeroth även om jag ofta håller med dem i sak). Bert Karlsson skäms inte för att bete sig som ett svin och jag skulle aldrig  ha lierat mig med honom vilket hedersmannen Ian Wachtmeister gjorde.

Jag lämnade SD 2019 för MED där ordföranden Ilan Sadé är minst lika korrekt som Jimmie Åkesson men snäppet vassare, liksom hela styrelsen i MED. Partiet dras inte med några rötägg utan är en  samling bistra men engagerade medborgare, ofta med lång yrkesbakgrund och examina. Synnerligen väluppfostrade och korrekta.

Visst kan det vara skönt och bra att lätta på trycket i de frågor som engagerar mest och strunta i det rådande åsiktsklimatet, men det finns alltid sätt att göra det utan att bli ful i mun och gapig. Vara korrekt helt enkelt.

 

Den Mångförslagne och Egensinnige

Jag har ofta kommit dragande med förslag till institutioner och folk som de artigt lyssnat på och sedan lagt undan. Patrik Engellau tillhör de tåligas skara i Stockholm sedan 2011 då jag först stövlade in på Danderydsgatan 10, 2 tr upp för att dryfta planer på min Sverigebok.

Nu ska jag berätta om en idé som jag försökte lansera 1986, långt innan jag ens jobbade med invandring och invandrare eller tänkte kritiskt om svensk invandringspolitik: Att snabbutbilda studenter/doktorander  till SFI lärare.

Jag arbetade extra 1977-87 på Akademiska Sjukhuset i Uppsala som sjukvårdsbiträde/extravak och stötte på många mer eller mindre välutbildade timanställda kollegor som pluggade eller forskade. Nån gång slog det mig att vi kunde användas till något annat än att dela ut mat, tömma kateterpåsar och hantera respiratorer.

Hur vore det om vi kunde snabbutbildas till lärare i svenska för invandrare tänkte jag vid något arbetspass? Sagt och gjort, så plitade jag ihop en skrivelse till Institutionen för Nordiska språk (där jag läste), AMU-gruppen (numera Lernia och min arbetsgivare hösten 1991) och Arbetsförmedlingen i Uppsala, Dragarbrunnsgatan.

Tanken var alltså att dessa tre skulle gå samman i ett projekt som skulle rekrytera hågade och kvalificerade studenter (t ex i antropologi, litt vet, historia, sociologi, ja samhälls- och humanistiska ämnen i stort) och ge dem en kort duvning i metodik och i SFI.

Jag visste redan då att undervisa i ämnet Svenska som Andra språk krävde några betyg universitetskurser, men tyckte redan då, liksom nu, att en kort-kort kurs räckte.

AMU-gruppen och AF svarade inte men min lärare i svensk språkhistoria skrev ett försiktigt positivt brev där han förklarade att hans institution nog kunde åta sig detta om någon betalade.

Jag var ju bara en anonym student och Uppsalabo med ringa respekt för universitetsvärlden  (vi Uppsalabor är inte så imponerade, särskilt villabarn från Norby) och tyckte alltså att jag kunde skicka runt mina infall, bara sådär.

Jag hade med mer framgång dragit igång en alternativ lokal kultur- och reportagetidskrift, UppsalaMagazinet några år tidigare och var lika styv i korken även om den gått omkull och vi ansvariga hamnat i tingsrätten för obetalda fakturor och skatt.

1992 drog jag igång ett öppet diskussionsforum på Uppsala Stadsbibliotek som ett examensarbete inom folkhögskollärarelinjen och 1996 planerade jag ett turkiskt bad, hamam, i Rinkeby. Och nu när jag tydligen blivit högertroll så har jag arrangerat föredrag i Stockholm sedan 2013 med visst motstånd från stadens kulturförvaltning och studieförbundet Medborgarskolan.

Detta slog mig när jag tänkte på mitt förra inlägg om varför jag lämnade SDs webbtidning Samtiden 2015. Antagligen krävs det rätt egensinniga personer att åta sig uppdrag som detta och jag var och är en sådan person, med eget driv och riskbenägenhet. Jag visste nog att jag skulle förlora personligen på att gå till DN, men det brydde jag mig inte om. Jag har egentligen aldrig brytt mig om försörjning och status.

Nu jobbar jag i hemtjänsten, ungefär samma arbetsuppgifter som jag hade på Akademiska för 40 år sedan.   Detta tillsynes enkla men viktiga jobb ger mig tillfredsställelse och frihet att tänka fritt. Snart kommer jag väl på något nytt förslag  eller tar itu med äldre uppslag.

En skriftställares dagbok: 14-11-2021

BORDE JAG HA STANNAT KVAR I SD:s WEBBTIDNING SAMTIDEN 2015?

Mina kloka erfarna dissidentkollegor Gunnar Sandelin och Jan Tullberg rådde mig i februari 2015 att inte gå till DN och avslöja distansupplägget med Erik Almqvist i Budapest, den  obefintliga redaktionella planeringen, redaktionsbråk och alla refuseringar av mina texter trots att jag var redaktör och ansvarig utgivare, men utan publiceringsmöjligheter.

I och med Samtiden hade SD  genom mig kommit in i SVT/SR  2014 och jag borde ha suttit still i båten. Men icke. Jag  kände mig förorättad och var nog fåfäng nog att tro mig om att kunna starta en begynnande Sverigevänlig rörelse genom föredragsföreningen Fri Folkbildning,  Avpixlat, Nya Tider, Swebbtv och de andra alternativmediernas pådrag vid arrangemang som Pride Järva med mera.

Det gick väl sådär. Jag blev arbetslös  i mars 2015 och utan inflytande i SD som i Stockholm senare förföll rejält med paret Wallmark. Några soffor och inslag i SVT blev det inte mer (utom i SVT Debatt i januari 2017), vilket var kanske ett resultat av att jag inte kunde kopplas till SD och var därmed ingen representant.  Att ha en påläst välutbildad oberoende Sverigevänlig kommentator var otänkbart då och likaså nu.

Jag tror dock att Sandelin och Tullberg hade rätt nu i efterhand, men att sitta still i båten är inte min mest framträdande egenskap. Jag har tidigare hängt ut inkompetenta arbetsgivare (Hjulstaskolans rektor 2005, Yrkesgymnasiets ledning 2011) och har svårt för att bli trampad på tårna. Men nog borde det ha gått vägen våren 2015 att förpassas till en redaktörsroll och sedan fortsätta på Samtiden och fortsätta kommentera i debatten. 

Problemet var dock att jag inte kunde skriva fritt utan hade fått drygt 60 texter refuserade och därmed byggt upp en frustration sedan Samtiden startade vid midsommar 2014.  Att då fortsätta tedde sig omöjligt, men som sagt det hade kanske varit bättre för SD och den folkrörelse som partiet har, som bl a Expressens Viktor Barth-Kron påpekat. 

Men jag får idag bita i det sura äpplet.  Samtiden har idag en bra om än marginell funktion  i den politiska  debatten och Dick Erixon gör bra ifrån sig liksom Riksstudios.  Den äventyrlige Sjunne blev ett irrbloss som åtog sig uppdraget i november 2013 av Mattias Karlsson och Martin Kinnunnen eftersom han var den ende som kunde hantera det publicisistiska arbetet någorlunda och hade lite att förlora.

Jag hade fått sluta vid årsskiftet  2012/13 från lärarutbildningen som lärare i pedagogik och barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet eftersom jag inte följt den politiskt korrekta linjen.  2013 stod jag utan arbete och hade just engagerat mig i SD Stockholm samt debatterat invandringsfrågor på Bonnierägda Newsmill och denna blogg.

Jag hade vidare  flyttat till Indien över sommaren för att starta ett utbildningskonsultbolag men återvänt i augusti pga min fars sjukdom och senare bortgång i november. Kort sagt en rörlig individ, politiskt (gått från V till SD) och geografiskt.

Så vad göra nu? Knappast att återinträda i den politiska debatten eller skapa nya mediehyss. Det gör #Hurkanvi,  #Densistamåltiden, #Godton, Wyndman och Heberlein, Chang, Bulletin m fl bra. Någon plats för  riktiga Sverigevänner  i medier ser jag dock inte utom möjligen för Riksstudios Rebecca Fallenqvist och Richard Sörman som ett bra radarpar. 

Mainstream media har tagit till sig en glättig SD-light  version och skytt för de mer allvarliga kritikerna av invandringspolitiken (se bloggen). SVT Forum filmade t ex Jan Tullberg i feb 2016 men klippte bort inslaget när de själva sände hela programmet (se YouTube). Att låta en disputerad företagsekonom diskutera invandring och ekonomi är fortfarande tabu i SVT och han lär inte synas i TV4 heller. Inte heller Patrik Engellau och Karl Olov Arnstberg.

Kanske gjorde jag ändå rätt med att hoppa av. Hur som helst var jag med om att skriva presshistoria under denna korta intensiva tid.  

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

Tjeckien – frihet och framtid

Vaclav Havel platsen, okt 2021

Ett par höstdagar i Prag gav mig och min fästmö Maria intryck av en vacker europeisk huvudstad med ett fritt uteliv och en klok politisk ledning. Under fyra dagar såg vi t ex bara tre slöjor, kanske fem tiggare och inga hotfulla gatugäng.

Jag träffade en svensk som flyttat hit och en tjeck som flyttat tillbaka. Dessutom har jag skrivit en del om Tjeckien tidigare så vad som följer är dels turistbilder, dels lite nutidshistoria och referat av samtal.

Snabbrepetition: Landet Tjeckoslovakien bildades 1918 och togs över 1948 av Sovjettrogna kommunister vilka avsattes 1989. 1993 delades landet i två suveräna stater, Slovakien och Tjeckien.

Demonstration 18 dec 1989, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Sammetsrevolutionen

FRIHETENS HISTORIA

Efter Sovjetunionens invasion i augusti 1968 började en lång frihetskamp med flera tragiska öden.

Efter invasionen av Tjeckoslovakien den 20 augusti 1968 av 250 000 ryska soldater för att sätta stopp för de reformer som landets regering införde sedan sommaren befann sig många medborgare, aktivister och opolitiska, i chock. Studenter kastade molotovcocktails från barrikader liksom franska studenter gjort i Paris i maj samma år. Men förgäves.

Med 186 döda och 362 allvarligt skadade fann alla det bäst att inte agera. Alla utom en, Jan Palach.

Denne unge student vid Karlsuniversitetet bestämde att protestera den 16 januari 1969 genom att sätta eld på sig själv på Wenceslastorget i Prag, en symbolisk plats för en medeltida kung, Sankt Wenceslas, men framför allt för nationalhjälten och martyren Jan Hus. Båda dessa hade dött för sitt land och sin tro. Hus avrättades 1415 av den katolska kyrkan för sina kätterska idéer.

Hans krav innan han tände eld på sina kläder var att den statliga censuren skulle avskaffas och propagandatidningen Zprávy skulle läggas ned och att en generalstrejk skulle utlysas. Den läkare som tog emot honom på sjukhusets brännskadeavdelning berättade att Palachs mål inte var att protestera mot den sovjetryska ockupationen i första hand, utan mot den demoralisering och passivitet bland de tjeckoslovakiska medborgarna som följde på invasionen.

Hans dödsdag och begravningsplats blev till ett politiskt minne som den demokratiska oppositionen utnyttjade till dess att regimen bestämde sig i oktober 1973 för att ta bort hans urna från kyrkogården.

En start för frigörelseåret 1989 blev när Vaclav Havel arresterades i januari för att ha lagt ned en krans till hans minne under den så kallade ”Palach-veckan” . Havel fick sitta i fängelse fem månader för sitt tilltag men under den tiden växte oppositionen i landet.

Jan Palach fick ett torg i Prag uppkallat efter sig, som tidigare hette Röda arméns soldaters torg.

Den moraliska dimensionen i den tjeckoslovakiska oppositionen fördjupades i och med Palachs död. Flera tog livet av sig offentligt på samma sätt strax efter honom men sedan övergick protester till mer kulturella uttryck.

Husserl Page: Jan Patočka Bibliography
Jan Patočka 1907-1977

Den stillsamme universitetsprofessorn i filosofi, Jan Patočka, blev under några år indragen i det underjordiska universitet som samlades i privata hem under 1970-talet i Prag och andra städer. Patočkas filosofi handlade om hur människan upplever världen, dess livsvärld som var det begrepp han övertagit från sina lärare, fenomenologins grundare Edmund Husserl och hans efterträdare Martin Heidegger.

Patočka var bannlyst från att undervisa från 1972 men fortsatte att verka via det underjordiska universitetet, en idé som först tagit fart i Polen under samma tid. Men Patočka hade aldrig varit en kontroversiell och politiskt engagerad filosofiprofessor. Ändå uppfattades hans tankar, och kollegan Karel Kosíks, som samhällsfarliga trots att de kan räknas in i en humanistisk, ja även marxistisk tradition.

Patočka skrev även om antik grekisk filosofi och dess begrepp om ”omsorg om själen”, det vill säga att genom att ta hand om vår egen själ så når vi vårt mänskliga jag. Vi kan både nå vad som är evigt och vad som är förgängligt om vi står upp för vår själ och våra ideal. Patočka exemplifierade med den giftbägare som Sokrates frivilligt tömde som straff för att han sagt sanningar i Aten på 400-talet före Kristus.

Som en obändig nutida Sokrates valde den 70-årige professorn att skriva under manifestet Charta 77 samma år. Han dog den 13 mars 1977 efter att ha varit förhörd av poliser och åklagare nästan dagligen under två månader, ibland elva timmar i sträck. Hans död liksom Palachs blev än värre för myndigheterna än hans levnad. Begravningen blev till en manifestation mot den auktoritära kommunistregimen som bevakade tillställningen med massiv polisinsats. Poliserna filmade begravningsgäster, en militärhelikopter cirklade ovanför kyrkan men inget kunde stoppa sanningen.

Patočka visste att han vid något tillfälle i livet inte bara skulle undervisa om filosofi utan också praktisera vad han lärde och ta sina ideal på allvar.

Stray Satellite
Plastic People of the Universe, 70-tal

1976 arresterades 20 musiker, däribland The Plastics (som de kallades) och över 100 åskådare förhördes. Flera åtalades för narkotikainnehav, alkoholism, störande av allmän ordning, moraliskt upprörande och för att sjunga upproriska texter som konspirerade mot regimen.

I en berömd rättegång sa åklagaren att bandet ”inte hade visat respekt för samhället och inte heller för grundläggande moraliska lagar”. Straffen blev mellan åtta och 18 månaders fängelse. De struntade i att alla musikframträdanden måste vara sanktionerade av myndigheterna, även amatörspelningar. Deras psykedeliska musik ansågs omoralisk liksom deras långhåriga utseende.

Havel lyssnade på rättegången och skrev en essä som ingick i bandets första album, Egon Bondy’s Happy Hearts Club Banned. Havel såg även till att den tyske Nobelpristagaren i litteratur Heinrich Böll fick veta om åtalen och Böll ställde sig vid musikernas sida.

Men den stora effekten av att förfölja ett experimentellt band för den repressiva diktaturen var alltså att manifestet Charta 77 skapades. Att inte tillåta långhåriga hippies att spela som de ville hade en enorm verkan på samhället. Själva såg The Plastics sig inte som aktivister utan som fria musiker. Det räckte. Se mer på Avpixlat 2016.

VACLAV HAVEL

Att ljuga blev vardag för människorna som levde bakom järnridån och under kommunistiskt styre i Tjeckoslovakien. Att tala sanning blev rent av en revolutionär handling.

Ett liv i lögn kallade den tjeckiske dramatikern, dissidenten och sedermera presidenten Vaclav Havel (president 1989-2003, född 1936, död 2011) det liv som medborgarna levde under det kommunistiska förtrycket.

Han visade hur samhällsstrukturen byggde på att alla var överens om vad som var fel och vad som var rätt. Tyckte man fel så teg man. Den som tvekade gav åtminstone läpparnas bekännelse till regimens version av sanningen.

Man visade upp åsikterna som förväntades av lojala medborgare. Repressalier kunde i värsta fall bli fängelse. Havel satt själv av fyra år mellan 1979-83. Till de mjukare repressalierna hörde att förlora arbete, vänner och att få sitt rykte förstört genom att förtalas i offentligheten.

I ett öppet brev till landets diktator berättade Vaclav Havel om hur medborgarnas vardagsliv påverkades:

”Till Dr Gustáv Husák,
Generalsekreterare i Tjeckoslovakiska kommunistpartiets centralkommitté
9 april, 1975

Bäste Herr Doktor

Av rädsla för att mista sin anställning lär läraren i skolan ut saker han inte tror på; av rädsla för sin framtid upprepar eleven dem efter honom; av rädsla underkastar sig folk all möjlig förnedrande självkritik och av rädsla för sin existens, ställning och karriär går de på möten, röstar där precis som förväntas av dem eller tiger åtminstone; av rädsla för att bli angivna uttalar de aldrig offentligt och ofta inte ens privat sina verkliga åsikter.

Av rädsla deltar folk i officiella firanden, manifestationer och tåg. Av rädsla för att inte få fortsätta sitt arbete bekänner sig många vetenskapsmän och konstnärer till idéer som de i verkligheten inte tror på, skriver saker de inte tycker eller som de vet inte är sanna, går med i officiella organisationer”, skrev Havel.

Det var viktigt för Havel att inte beskriva Tjeckoslovakien i termer av en diktatur som med våld förtryckte sina medborgare. Visserligen hade kommunisterna kuppat sig till regeringsmakten 1948, men decennierna därefter var post-totalitära.

En mjuk övertalningsmakt som upprätthöll invånarnas lydnad, inte med batonger och knytnävar utan med statlig propaganda och medborgarnas självcensur. Själv märkte han att vänner och bekanta drog sig undan för honom på gatan. Havel förstod att hans närvaro var en olägenhet när folk började undvika hans sällskap och baktala honom i hans frånvaro.

Vad kan man då göra? Ja, innan politiska partier kan bildas och frihet uppnås måste de oppositionella först kritisera samhället moraliskt menade han.

Att ta på sig ett ansvar för högre ting än bara fylla magen, finna nya inre förhållanden till sina medmänniskor och att återupprätta sådana värden som förtroende, öppenhet, ansvar, solidaritet, kärlek. Inte kritik av maktens tekniker utan av dess mening och moral.

Havel och de andra dissidenterna bakom manifestet Charta 77 hade aldrig bestämt sig för att bli politiska dissidenter och oppositionella.

Regimens intolerans skapade den identiteten utan att dissidenterna själva hade några önskemål om bära den eller ta på sig nackdelarna den förde med sig. De gjorde helt enkelt vad de trodde på, och vad som verkade ärligt att göra i förhållande till den förljugna offentligheten.

Läs mer på denna blogg 2014 (inlägg som refuserades av SD ägda Samtiden där jag var redaktör och ansvarig utgivare).

Karlsbron från 1402 över floden Moldau i Prag.

CENTRALEUROPA

”Centraleuropa tillhör och vill tillhöra den västerländska kulturella sfären.” Det var den tjeckiske författaren Milan Kunderas huvudsakliga budskap när han 1983 skrev en essä om vad han kallade Centraleuropas tragedi, återutgiven 2019 på svenska av den borgerliga tankesmedjan Timbro.

Enligt Kundera var det han kallar Centraleuropa, nämligen Polen, Ungern och Tjeckoslovakien (och dessutom Österrike) visserligen politiskt dominerat av Sovjetunionen efter Andra världskriget, men kulturellt sett utgjorde det snarare än del av Västeuropa eller om man så vill det verkliga Europa. Anledningen är historisk. Centraleuropa härrör kulturellt ur romerska riket och katolska kyrkan medan Östeuropa stammar från det ortodoxa Bysans.

Efter 1945 flyttades gränserna för den ryska intressesfären västerut. Kundera skriver att några nationer som alltid hade betraktat sig själva som västerländska vaknade upp en vacker dag vid krigsslutet och fann att de befann sig i öst.

Hans tes är att Centraleuropa med de kulturella metropolerna Wien, Prag, Budapest och Warszawa har starkare kulturella band med Västeuropa än med Öst. Det var inte en tillfällighet att motståndet mot den ryska ockupationen var som starkast där: Polen 1956, 1968, 1970, 1980, Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968, och inte i Rumänien eller Bulgarien. Detta folkliga motstånd bars fram av stridbara representanter för varje lands kultur. Och Kundera uttrycker mycket höga tankar om den nationella kulturkampens betydelse:

Gatuvy i Prag

”Identiteten hos ett folk eller en civilisation avspeglas och sammanfattas i den helhet av andliga skapelser som brukar kallas ‘kultur’. Om denna identitet utsätts för ett dödligt hot intensifieras kulturlivet, det skärps, och kulturen blir det levande väsen som hela folket samlas kring. Det är därför som det kulturella medvetandet och det samtida andliga skapandet har spelat en större och mer avgörande roll i alla de centraleuropeiska revolterna än någon annanstans och i någon annan europeisk folklig revolt någonsin,” skrev Kundera.

Kunderas essä från 1983 är aktuell idag eftersom den lyfter fram den folkliga kulturkampen som en väg framåt mot en makt som ifrågasätter folkets identitet, men också för att den tar fasta på det Europa som idag är mer ifrågasatt än någonsin.

Läs mer på Det Goda Samhället 2019.

Gatuvy i Prag

SVENSK JOURNALIST I PRAG

Jag träffade en svensk väletablerad journalist som valt att flytta till Prag med hustru på äldre dagar.

Han prisar landet för dess kloka politik där ledarna valt att bara ta in arbetskraftsinvandrare. Totalt kom under 100 asylsökande förra året. Landet har snarare arbetskraftsbrist med 3 % arbetslöshet och engelsktalande skandinaver kan lätt få arbete.

IT-infrastruktur och digitalisering har nått längre än i Sverige anser han och många internationella tech företag har förlagt sina huvudkontor här, särskilt asiatiska.

Rökning tillåten

Han är kritisk till den svenska ängsligheten och inkompetensen som nu bragt landet på fall. I sak säger han samma sak som de två svenskar jag intervjuade 2019 för Katerina Magasin. Sverige har blivit farligt för de naiva svenskarna som inte kan värja sig mot våldsamma utländska gäng. Se även mitt inlägg där 2020 om att leva utomlands för svenskar och för invandare här.

Tjecken ligger mitt i Europa med ett par timmars bilresa till Adriatiska havet, Österrike, Ungern och Tyskland. För svenskar med rätt utbildning och erfarenhet som vill flytta är landet att rekommendera. Säker, välfungerande, stolt nation.

Jag själv kan tillägga att polisbilar syns överallt i Prag.

Otto Cernys blogg om Katerina Janouch 2017

EXILTJECK ÅTER

Sedan träffade jag Otto Černý, en tjeck som bloggar om Sverige på tjeckiska efter att han bott här med äkta asylskäl från 1979 till 1994.

Han var med i frihetskampen redan 1968 då han som oppositionell militär var med att sätta eld på en sovjetisk stridsvagn, dock inte ertappad.

Han kände Havel och var en av de första undertecknarna av Charta 77. Men hans syn på den förre presidenten och frihetskämpen är inte så ljus. Otto Černý menar att Havel varit för västvänlig och att medlemskap i EU och NATO var felsteg.

Idag är han aktiv i det lilla högerpartiet Trikolora, som fick 2, 5 % i senaste valet. Kommunister och Socialdemokrater röstades bort helt vilket svenska medier undvek att nämna. Den vänsterliberale svensk-tjecken Hynek Pallas på DN Kultur blev ursinnig (jag gick på honom 2017 i Avpixlat) efter ha förtalat Tjeckien i månader innan valet för dess konservatism och nationalism.

Den nationalkonservativa och libertarianska partiet Trikolora bildades 2019 av Václav Klaus Junior, son till den förre presidenten Václav Klaus. Fadern gav ut en stridsskrift mot EU och liberal migrationspolitik som jag recenserade i Nya Tider 2017:

”Den före detta presidentens korta bok heter Folkvandring: en kort vägledning till vår tids migrationskris (Rosa Alba förlag, 2016). Den knappt hundra sidor korta vägledningen översattes snabbt till engelska, franska och tyska och finns nu även att köpa på svenska via internetbokhandlar.

Tjeckiens tidigare president Václav Klaus bok Folkvandring. Den svenska upplagan innefattar ett förord av Gunnar Sandelin och Václav Klaus tacktal på European Freedom Awards 2016 i sin helhet.

I boken läggs ingen skuld på migranterna utan istället på de ansvariga politikerna i EU-toppen, som Angela Merkel och Jean-Claude Juncker, som direkt uppmanat migranter från Mellanöstern och Nordafrika att söka sig till Europa. För författarna är det lika olyckligt som när det antika Rom invaderades av folkvandringar för 1 500 år sedan.

‘Massimmigrationen utgör i sin omfattning, i sin struktur och i sin kvalitet ett helt nytt fenomen som vi helt enkelt vet att det är ansvarslöst att underskatta. Att ha tigit om faran är något som våra barn och barnbarn aldrig skulle förlåta oss för’.

Erfarenheten av den kommunistiska ockupationen av Öst- och Centraleuropa sedan 1946 och fram till 1989 gör dessa länder extra vaksamma på när makten vill föra sina befolkningar till tanklösa experiment för att skapa ‘nya människor’ istället för dem som existerar i Europa sedan tusentals år.”

PRAGBILDER

Sedan 2009 är personligt innehav av droger lagligt. 15 gram cannabis är gränsen.

Spritdrycken absint innehåller svaga doser av det nervgift som gjort originaldrycken förbjuden i Sverige.

Den tysktalande judiske författaren Franz Kafka levde 1883-1924 i Prag

Kafkas grav på den judiska begravningsplatsen.

Kafé Kavárna Obecní dům

Jag kan rekommendera ett besök i Prag som är andlöst vackert och ger frid för en sorgsen europé.