Kategoriarkiv: Personligt

Replik till UD-chefen som attackerade mig

Den chef vid Utrikesdepartementet, Peter Weiderud, som attackerade mig vid en intervju i Visby förra veckan, förklarade sig i Journalisten idag 12 juli, 2017.

I svaret medger han att intervjun avbröts därför att jag ansågs  vara ”aktör på Avpixlat”, där vid hans arrangemang i syfte att  ”snärja” den intervjuade, ”gillra en fälla”, ”ställa till det för muslimer i Sverige”, att jag intervjuade  ”under falska förespeglingar” och att mitt uppsåt var förkastligt på alla sätt och vis.

Här är ett citat med frågor från Journalistens reporter Johannes Nesser:

”Det avgörande för dig var att du fick information om att det här var personer från Avpixlat? Det var då du tyckte att det var läge att bryta?
– Ja, det är klart att det var. Annars hade jag inte reagerat så där och velat försäkra mig om att det gick sjyst till. Det var uppenbart att det var en fälla som de försökte gillra. Det är så man måste göra som myndighetsperson. Vi har en svår utveckling i samhället med polarisering, auktoritära tendenser och nedbrytning av de institutioner som vi med viss varsamhet har byggt upp.

Det kommer nog att tvinga oss som myndighetschefer och myndighetspersoner att agera. Det jag gjorde var att gå dit för att säkra upp att shejken inte blev lurad. Jag agerade som god värd i relation till vår gäst. Jag var aldrig ute efter att stoppa intervjun utan att göra situationen klar för vår inbjudna gäst och för att värna öppenhetens spelregler.

Vad tänker du kring att han har polisanmält dig?
– Det får han väl göra, jag kan inte se att jag skulle ha agerat på ett annat sätt. Vi har den här typen av polarisering nu i samhället som vi måste hantera. Vi gjorde ett seminarium där vi försökte lyfta fram en känslig fråga, att det finns en mytbildning om islam, som bygger på rädsla och skapar polarisering i det svenska samhället. De här personerna ville använda tillfället för att stödja sin agenda. Det är klart att jag hade kunnat låta bli, och vara naiv. Det valde jag att inte göra. Det här är en del av problemen vi står inför. Vi måste föra den här diskussionen rakt upp och ned.”

 

Weiderud har ingen rätt att fråga mig eller någon annan journalist vem som är vår uppdragsgivare. I mitt fall var Avpixlat inte alls aktuellt eftersom jag slutat där, vilket Weiderud inte har med att göra  i vilket fall som helst. Jag var ackrediterad som frilans av Almedalens Presscenter och sände live från min egen Facebooksida.

Vidare kan inte Weiderud avbryta intervjuer för att han ogillar intervjuaren eller dess förmodade uppdragsgivare. Han agerade klumpigt som UD-chef genom att avbryta ett fritt åsiktsutbyte mellan mig, intervjuaren Bertil Malmberg och den intervjuade personen, en hög muslimsk ledare från Libanon.

Weidrud menade att jag står för ”polarisering och vill ”skapa rädsla”, att jag hade en ”agenda” i en ”känslig fråga” och valde därför att agera som hand gjorde. Han var till och med tvungen som ”myndighetschef och myndighetsperson att agera”.

Nej, han var inte alls tvungen men kände sig pressad och reagerade som ett skrämt djur, råkade i affekt och betedde sig inte som man förväntar sig av en chef vid Utrikesdepartementet. Istället påminde hans maktfullkomlighet om hur repressiva regimers företrädare agerar när de känner sig utmanade.

Fritt meningsutbyte och fri åsiktsbildning måste tillåtas oavsett vilka som inhämtar information och utbyter åsikter. Jag tror att Weiderud inte hade agerat mot mig och Bertil Malmberg som han gjorde om vi varit etablerade journalister istället för medborgarjournalister.

Däri ligger hela dilemmat och hela diskussionen som nu kom att handla om Weideruds tafflighet istället för en lärd muslimsk ledares syn på myten om islams hot som var rubriken för den lika taffliga paneldiskussionen. Men det var kanske meningen med hans agerande, det vill säga att avbryta och tillintetgöra all offentlig debatt  om islam genom stigmatisering och handgripligheter.

Klart är att Peter Weiderud inte skäms utan står för sitt odemokratiska och olämpliga handling att avbryta en pågående intervju för att han anser intervjuarna, jag och Bertil Malmberg, vara farliga, klandervärda och bidra till polarisering.

För mig är det Peter Weiderud som är farlig, klandervärd och har nu bidragit till än mer polarisering just genom att han så öppet försvarar sitt felaktiga beteende. Det är bara att läsa hans svar så inser man att han inte kan agera som han gjorde för att han ogillar mig.

I avvaktan på eventuellt åtal kan Weiderud läsa på om brott mot medborgerlig frihet:

Brott mot medborgerlig frihet är att genom andra brott försöka förhindra demokratiska fri- och rättigheter.

Det beskrivs i brottsbalken(BrB) 18:5 som:

5 § Den som övar olaga tvång eller olaga hot med uppsåt att påverka den allmänna åsiktsbildningen eller inkräkta på handlingsfriheten inom politisk organisation eller yrkes- eller näringssammanslutning och därigenom sätter yttrande-, församlings- eller föreningsfriheten i fara, dömes för brott mot medborgerlig frihet till fängelse i högst sex år.[1]

Brott mot medborgerlig frihet är även ett brott i tryckfrihetsförordningens brottskatalog. Det innebär att det även är ett tryckfrihetsbrott och ett yttrandefrihetsbrott.

Stigmatisering, Sjunne och den Sverigevänliga folkrörelsen

När jag rör mig ute bland folk som i Almedalen förra veckan på Gotland händer det tydligen att mina möten och samtal fotograferas för att kunna hänga ut mina samtalspartners.

Ledarsidornas Johan Westerholm och Ann Heberlein som också var i Visby i början av juli 2017 nämnde detta för mig personligen obehagliga polariseringsgrepp av åsiktspoliser vid två videosamtal i Ledarsidornas serie ”Almedalen – andra sidan”:

8.40 min in från  4 juli

4.45 min in från 6 juli

 

Ann Heberlein lade till att hon sett tidskriften Expos 10-sidiga reportage om mig  och kommenterar att jag är en märklig figur som funnits i offentligheten i decennier, men aldrig haft någon plattform eller inflytande. Men jag är inte en farlig människa på något sätt sa hon 🙂

Hon tyckte att det är skamligt av Expo att hänga ut en privatperson utan någon som helst reell makt. Det borde vara åtalbart avslutade Heberlein. Samma gäller Katerina Janouch

Expo nummer 2/2017  finns inte online men ni kan se av bilderna hur de lagt upp sitt reportage eller uthängning som Ann Heberlein kallar det:

Fotot är taget från 23 april 2016 då jag tillsammans med Tania Groth från danska For Frihed och Ingrid Carlqvist talade mot islamiseringen av Sverige i arrangemang av svenska För Frihet, en informell aktionsgrupp som levde under 2016. Så långt är allt gott och väl.

Men sedan våren 2016 har jag tagit avstånd från Ingrid Carlqvist, från högerradikala grupper, slutat skriva i alternativmedier,  vilket uppmärksammats av Aftonbladets kulturchef  Åsa Linderborg.

Expo vet detta mycket väl men väljer ändå sitt gamla verkningslösa upplägg att allt runt SD är högerextremt (Expo buntar ihop SD, Ingrid Carlqvist o NMR), även om man som jag offentligt tar avstånd från just dessa för mig främmande och fientliga radikala ideologier och grupper (googla mitt namn och Nordfront, Motgift, sionism, Pride Järva, så ser du hur de ser på mig).

Expo kanske hade skrivit klart sina tio sidor om mig när jag bloggade i april 2017 om att jag inte längre stödde Ingrid Carlqvist och tog avstånd från en antisemitisk krönika i Avpixlat. De hade kunnat fått en mer sanningsenlig historia om de tagit upp denna vändning, men synd att spräcka en bra story tänkte Expo:s Anders Dalsbro och Jonatan Leman och använde över ett år gamla inaktuella bilder.

Etablerade medier som Expo vill gärna bunta ihop oss kritiker av invandringspolitiken till en och samma åsiktsgemenskap, där inga nyanser finns. Det finns en agenda i att få oss samtliga att framstå som människofientliga, uppenbart konspiratoriska och antisemitiska.

Allt jag sysslat med sedan jag början av 2010-talet då jag skrev mina böcker, bloggade och debatterade först på Newsmill, sedan Samtiden och Avpixlat samt sände studiosamtal i Swebbtv har varit reformistiskt i SD:s mittfåra (där allt fler MSM samsas) och ganska pragmatiskt även sett från övriga partier.

Mina egna upptåg har mer varit för att dra igång en folkrörelse med humor och engagemang, aktioner och bildning.  Men även dessa vill Expo få till att jag lett något som binder samman hakors med blåsippor, NMR och SD, nazister och Sverigevänner.

Denna serie föredrag, av mig döpt till Fri Folkbildning, startade hösten 2013 (inte 2015 Expo) och blev ganska framgångsrik med många inspelade föredrag. Slutdebatten handlade om  huruvida invandringsdebatten hade vänt med två etablerade debattörer, Nima Dervish och Andreas Henriksson, som Expo nu vill brunkleta via Ingrid Carlqvist, som inte alls hade med denna debatt att göra.

Likadant försöker de göra med Onda Bordet, en pubgemenskap som jag och Salle startat men inte kontrollerar. Så är det med folkrörelser.

Att  Sverigevänner äter pizza i Kärrtorp är tydligen intressant för våldsvänsteraktivisten Mathias Wåg  och redaktör Håkan A Bengtsson vid vänstersocialdemokratiska tidskriften Arena.

 

Den medialt största framgången jag nått, Pride marsch från Tensta över Rinkeby och Kista till Husby på Järvafältet, fick en egen artikel i Expo, skriven av en bekant sedan Uppsala universitet som jag alltid sett som Lisbeth Salanders förebild.

I boken Homonationalism gavs en något mer nyanserad bild av mitt initiativ än det hat som Expo tryckte över ett uppslag.

Summan av kardemumman är att Expo framställt mig som en ”nyckelfigur i nätverket av grupper i SD:s kölvatten”.

Det är sant men bara till viss del eftersom ingen styrt mig. Andras aktioner jag ingått i har jag alltid försökt värja mot just högerextrema grupper och rasister. Jag har motat bort såväl Nordisk Ungdom som polska nationalister vid Folkets Demonstrationer.

Mina egna upptåg har varit ibland kritiserade av mina egna (Salle och Dagerlind) men även av DN, såklart.

Att bygga en ny folkrörelse tar tid och kraft. SD talar ofta om den Sverigevänliga folkrörelsen och jag ingår i den, givetvis som intellektuell kommentator och organisatör. Men att som Expo framställa mig och SD som några som tillåter högerextremism och rasism är bara trams. Det finns inga kopplingar mellan vad jag sysslat med och dessa antidemokratiska rörelser.

Men precis som när arbetarrörelsen formerades i början av förra sekelskiftet, så fanns i utkanten personer och grupper som var revolutionära. Förutom  den revolutionära och Stalintrogna 100-årsjubliaren SSV/SKP/VPK/V/regeringsunderlag, fanns unghinkarnas Hinke Bergegren som talade om småmord och   ungsocialisten Anton Nilsson (som jag faktiskt träffat) som sprängde båten Amalthea i Malmö 1908 då ett liv gick åt.

Den Sverigevänliga folkrörelsen har inget att skämmas för och jag är stolt över att ha bidragit på mitt lite egensinniga vis. Kanske är jag mer holländsk i min frispråkiga personlighet, mer lik Pim Fortuym och Theo van Gogh.

Kanske var det min fräckhet som fick UD-chefen och karriärsossen Peter Weiderud att attackera mig i förra veckan  i Almedalen. Helt säkert är att någon tjallat om att högerextremisten och rasisten Jan Sjunnesson filmar en muslimsk ledare vid SIDAs tält i Almedalen. Weiderud hade inte betett sig som  han gjorde mot en annan etablerad journalist, det är jag övertygad om. Maktens repression av dissidenter tar sig handgripliga uttryck. Dessutom förväntar man sig mer städat uppträdande av en chef vid UD än att råka i affekt. 

Då är vi tillbaka till stigmatiseringen som Expo m fl utsätter sådana som mig för.  Vad är de rädda för ? Jag har alltid kört med egen signatur, tom på Flashback och Twitter.

Är det kanske denna frimodighet som skrämmer dem? Att jag inte viker mig utan ständigt uppfinner nya angreppssätt, ibland allvarliga, ibland spex.  Expo hade kunnat göra ett mer intressant reportage om de faktiskt talat med mig och tagit mig på allvar. Eller var det kanske det de gjorde i sin uthängning?

I så fall är läget så illa som Johan Westerholm skrev på Ledarsidorna 10 juli 2017 efter en vecka i Almedalen:

”Almedalsveckan 2017 är nu över, en vecka som inte liknar något tidigare och där många tendenser inför 2018 års valrörelse nu börjar utkristalliseras. Polariseringen i svensk politik har med årets Almedalsvecka nu fått ett eget moment och har kopplat sig loss från migrationsdebatten./…/ 

Åsiktsregistreringen och nätverkskartläggningarna sker inte längre i det fördolda eller är ens nödtorftigt maskerade. Fotografer tar bilder av okända när de samtalar med mer kända opinionsbildare när de rört sig kring Hamnplan 5 (SDs läger) och Donners plats. Varningar har gått ut på Twitter att inte besöka vissa platser i Visby för att kända SD profiler uppehåller sig där/…/

Summeringen från Almedalen 2017, och det som jag personligen tror kommer prägla tiden fram till valdagen 2018, är en ökad polarisering. En polarisering med inslag av ytterligare stigmatisering, personkartläggningar, åsiktsregistreringar och annat, som kommer prägla valet 2018. /…/ En polarisering där en del av aktörerna besitter såväl motivbild som våldskapital av olika karaktär. Allt ifrån kompetenskapital att genomföra dataintrång till mer fysiska yttringar.”

Till de skyldiga för denna polarisering och stigmatisering hör Expo och etablerade medier, men även UD-chefen Peter Weiderud vars fysiska angrepp på mig nu är polisanmält och rapporterat till tidningen Journalisten, min fackföreningstidning.

Fortsättning följer från den nya folkrörelsen för Sveriges väl.

För den som vill veta mer om mig och tvivlar på Expo, se om min bildningsgång och om mitt internationella liv.

 

UD-chef attackerade mig vid intervju

Peter Weiderud efter att han tagit min mobil

Under Almedalsveckan arrangerade Svenska Institutet i Alexandria (Egypten) en paneldiskussion i SIDAs tält kallad ”The myth of the Muslim threat” torsdag 6 juli (program)

Diskussionen leddes av chefen vid institutet, Peter Weiderud, formellt anställd vid Utrikesdepartementet (tidigare ordförande i socialdemokratiska Tro & Solidaritet).

Efteråt gick jag med en islamkunnig bekant  som ville ställa frågor till Weiderud och några i panelen. Jag filmade med min mobil live till Facebook, vilket jag gjort under hela diskussionen.  Weiderud hänvisade oss till en libanesisk sheik som stod utanför lokalen efter att han deltagit i paneldiskussionen.

Vi gick dit med min kamera påslagen hela tiden. Sheiken var vänlig och sa att han kunde svara på alla frågor. Han såg mig filma och pratade på.

Efter några minuter kom Svenska Institutets chef Peter Weiderud fram till oss, slog mobilen ur min hand, utbrast ”Hoppsan!” och tog den ifrån mig.

Se de sista minuterna i detta klipp , när mobilen fortsatte att filma från marken innan den stängdes av.

Weiderud röt åt mig att sluta filma.  Han satte sitt ansikte tätt intill mitt och frågade argt om jag hade tillstånd att filma. Jag sa att det har inte han med att göra eftersom detta var ett offentligt arrangemang. Dessutom hade sheiken inte protesterat utan lovat svara på alla frågor inför min kamera.

Jag tog fram mitt pressleg och sa till Weiderud att han hindrade mig i min yrkesutövning. Han svarade att han också var journalist, vilket jag besvarade med att han då borde veta bättre än att handgripligen med våld avbryta en intervju.

Vi lämnade platsen skyndsamt medan Weiderud skällde.

Den första delen av diskussionen kan ses i detta klipp.

Det osammanhängande panelsamtalet rörde sig om vikten av saffran som mångkultur, vallonerna på 1600-talet, hälsningsceremonier, jihadism beror på västvärlden och ett gemensamt avvisande av MSB:s rapport om Muslimska Brödraskapet av Peter Weiderud och Anna Carlstedt, regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism.

Händelsen kommer polisanmälas som brott mot medborgerlig frihet.

Interview with Romanian Freedom Alternative

 

Lucian Valsan at the Romanian YouTube channel Freedom Alternative interviewed me in June 2017 about freedom of press and speech here in Sweden. In the interview I blame the Swedes themselves for causing the repression around immigration, not the immigrants.

I have written earlier  here about the situation for dissidents and alternative media and in the English section.

See also Freedom Alternative’s  interview with teacher Annelie Sjöberg, their comments on Swedish media (Aftonbladets Anders Lindberg and Göteborgs-Postens Alice Teodoresco) and visit to Rinkeby.

När pengarna tar slut

Igår 12 juni 2017 sände Aktuellt ett inslag om medborgarnas bristande förtroende för mediebevakningen av invandringen, 54 % misstror medierna.

För oss invandringskritiker är det inget nytt (se 1, 2, 3), men denna sändning måste ses som ett genombrott.

21 minuter in i SVT:s tyngsta nyhetsprogram fick en besviken pensionär, Maud Egeland,  komma till tals, en som dessutom demonstrerat i Folkets Demonstration. Dessutom berättade den liberala bloggaren Hans Li Engnell  om mediernas ovilja att skildra problem relaterade till invandringen. Hela inslaget avslutades med en debatt mellan SVTs programdirektör Jan Helin och Göteborgs-Postens politiska chefredaktör Alice Teodoresco, där hon fullkomligt gjorde ned hans undanflykter. Han pudlade men hon stod på sig.

Ingen tittare kan ha undgått att se att Aftonbladets fd publisher Jan Helin inte trodde på vad han skrev i DN samma dag under rubriken ”Vi har visst varit neutrala i vår bevakning av invandring”.

SVT gav i och med detta inslag de svenska dissidenterna rätt, de som jag skrivit om  och jämfört med de frihetskämparna i Östblocket.

 

DISSIDENTER

Är det då inte förmätet att hävda att Sverige har dissidenter? Här råder tryckfrihet sedan 1766 och allmän rösträtt sedan 1921, grundlagsfäst mötes- och yttrandefrihet och fria medier. SVT kan skärpa till sig som vi såg igår. Men ändå vill vissa kalla sig eller kallas för dissidenter.

En bekant till mig läste ryska i Moskva på 1980-talet och berättade att de svenska studenterna skojade om att de var avlyssnade på studentrummet. De förfasade sig över censur och repression och åkte hem till vårt öppna och fria land bortom Järnridån. Det var då svenskar fnissade åt KGB. Nu har vi egna mer informella underrättelsetjänster som bevakar åsiktsyttringar (1 och 2)

Idag säger ryska bekanta, ja även mina iranska kontakter, att livet är friare där än här. Ett förfluget ord hemma vid det svenska köksbordet  kan uppsnappas av ett skolbarn och som nämner till kompisarna vad mamma och pappa muttrande om hemma. Veckan efter vill inte ingen leka mer tillsammans med den förut så populäre killen, allt styrt från ett plötsligt ställningstagande från den ängsliga vuxenvärlden.

Det sovjetiska begreppet ”kökspolitik” råder numera här, ett fenomen som innebar att de ryska barnen visste att vad som sades vid köksbordet inte på något vis fick föras vidare för risker vida överstigande förlorade lekkamrater men ändå. Frimodiga svenska barn har ännu att inse denna boskillnad mellan hem och omvärld.

 

NEWSMILL FÖRST

Dissidenterna Jan Tullberg, Lars Vilks, Gunnar Sandelin och Karl Olov Arnstberg, Mats Dagerlind,  Marika Formgren, Ingrid Carlqvist, Roger Sahlström, Julia Caesar och några till har alla betalat pris för sin envetna kritik av invandringspolitiken, islam, etablissemang och politiker.

Sedan DN publicerade de erfarne journalisten Gunnar Sandelins debattinlägg 2008  har han inte fått in många texter med några få undantag i Dagens Samhälle. De övriga dissidenterna har gått över till bokproduktion, alternativmedier och bloggar. Själv har jag också befunnit mig där tills nyligen.

Allt började med Bonnierägda Newsmill där flera av oss skrev som till exempel den kunniga pensionerade åklagaren Rolf Hillegren, men även Tullberg, Sandelin, Lars Bern och jag.   Mellan 2008 och 2013 kunde vi publicera oss relativt fritt även om vänsterpartisten Ali Esbati kallade oss ”högljudda reaktionärer”. Redaktörerna Sakine Madon och PM Nilsson höll dock uppe nivån så Esbati gick mer politiska än publicistiska ärenden.

När Newsmill lades ned 2013 tog alternativmedierna över. Papperstidningen Dispatch International startade hösten 2012 där jag recenserade böcker och sedan växte de så kallade hatsajterna varav Avpixlat nog framstår som mest framgångsrik och välkänd trots all kritik.

Den högerradikala Fria Tider har större webbtrafik, men tillåts inte alls delta i debatten och nämns inte heller (sammanblandningen mellan Fria Tider, Nya Tider och Nyheteridag är vanlig medan Avpixlat står ut i mediebruset).

Med tiden publicerade tidskrifterna NEO och Axess inlägg som till innehåll kunde ha passat i alternativmedierna även om stilen inte hade passat där. Dock har de flesta alternativmedier haft resonerade och kunniga inlägg där ekonomidocenten Jan Tullberg nog framstått som den främste skribenten, väl skickad för en essä i Axess men där är vi inte ännu.

 

PIGGA PUBLIKATIONER

Var är vi då? Har den svenska Berlinmuren rämnat? Nej. Alltför många har investerat i vår trånga korridor för att den ska ge vika bara för att Katerina Janouch Ann Heberlein och Marcus Birro tillåts verka någorlunda öppet, liksom Jens Ganman.  Sedan är det stopp. Att sända ett par klipp från Swebbtv är ännu inte möjligt trots att ett par av de nästan 30 studiosamtalen 2016-17 håller väl så bra som SVT, Axess och TV4.

Ledarsidorna i SvD, GP, Expressen och ett par pigga publikationer som Iotakt, Det Goda Samhället och Ledarsidorna arbetar febrilt för ett öppnare debattklimat, men den förälder som inte har vett att tiga vid köksbordet inför barnen riskerar fortfarande att ungarna bannlyses i grannskapet och skolan.

Själv kan hennes lösmynte mamma bli bannlyst i släkten, på jobbet och kanske inom sin egen familj om barnet pratar bredvid mun. Alla par är inte överens och där gror missnöjet om den ene anser att SD är ren nazism medan den andre kan tänka sig att partiet inte bara består av just ideologiskt övertygade rasister.

Mina dissidentvänner har antingen marginaliserat sig själva ut i högerperiferin (som Ingrid Carlqvist) eller gett upp om hoppet att kunna återställa landet. Arnstberg och Sandelin skriver om irreversibla processer, det vill säga att de invandrare som vi redan tagit hit för en eller flera generationer sedan, innebär alltför stora påfrestningar socialt, kulturellt och ekonomiskt för att något gott ska kunna ske inom ett decennium eller två. De politiskt korrekta svenskarna protesterar inte ens när de byts ut (1 och 2).

Denna pessimism värjer jag mig inför men inser att en regering ledd av M, SD och KD  2018 inte skulle kunna förmå särskilt mycket och dessutom splittra valmanskåren som Trump gjort i USA.

I min roman Framtidsmannen skissar jag på en S + M + SD regering 2022, men det är nog osannolikt även om SD får över 30 % och de övriga under 20 %.  Att vänta till 2026 för att något i stil med detta kan vara för sent.

Kommunalekonomen Hans Jensevik berättade nyligen för Det Goda Samhällets Patrik Engellau att över 40 kommuner är redan idag i samma konkurstillstånd som Malmö.  År 2025 kan alla landets 290 kommuner vara där menade han med över 40 års ekonomisk erfarenhet (se hans videos).

 

ÅTTA SOCIALDEMOKRATISKA PARTIER

Mediernas eventuella omsvängning är knappast lösningen och inte heller enbart framgång för SD. Hela frågan om invandringspolitiken är enligt mitt sätt att se ett symptom på något djupare. En rädsla för att ifrågasätta den expansiva välfärdsstaten såsom den byggts upp sedan 1970 av aktivistiska tjänstemän och med stöd av samtliga partier, om än motvilligt av Moderaterna under Gösta Bohman.

Inte ens Maktutredningen 1990 och finanskrisen åren därefter förmådde svenskarna att efterfråga lägre skatter, individuellt ansvar och större frihet. Istället vann det parti 2006 – som tidigare utlovat just detta konservativa och borgerliga tankegods – med att älska LAS och som finansminister Anders Borg  2007 höja den dolda skatten ”allmän löneavgift”    arbetsgivaravgifterna och kalla försvaret för ett särintresse.

Därmed fick vi sju, ja nu åtta partier, som alla gillar en högskattestat och stor offentlig sektor. Sverige har gröna socialdemokrater, sverigedemokratiska socialdemokrater, liberala och kristna socialdemokrater och så de förut så framgångsrika moderata socialdemokraterna.

SD och invandringen är två symptom på detta ”välfärdsindustriella komplex” för att tala med Patrik Engellau. Med socialtjänstlagens paragraf 3 kan vilken individ som helst åberopa kommunens hjälp, oavsett medborgarskap, asylrätt eller dylikt:

”Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver”.

Har du hamnat in över kommungränsen är du säker. Det gäller i Trelleborg som i Malmö om inte den obefintliga gränskontrollen hindrar dig. Parkerar du dessutom din rumänskregistrerade husvagn med en barnvagn utanför på en privat parkering kan varken polis, kronofogde eller kommun köra bort dig (exemplet är från Uppsala).

Inget av detta har med invandring att göra utan med att det offentliga sedan slutet av 1960-talet berövat svenskarna makten och resurserna över sina liv. Möjligen värjde sig arbetskraftsinvandrarna mer mot detta och hade egna civilsamhälleliga strukturer, de som Olof Palme ville skydda i riksdagsbeslutet 1975 om ”etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv”. Men med tiden kom andra  utom-europeiska och muslimska invandrare som byggde upp egna klanvälden och parallella rättssystem. Kriminalitet och segregation utvecklades.

 

STATSINDIVIDUALISMEN

Om den misslyckade asylinvandringen och de folkliga och föraktade protester (SD och dess föregångare) som följt i dess spår sedan 1980-talet inte är mer än symptom på en alltför generös välfärdsstat som tagit för stort ansvar för alltför mycket, medan statens kärnuppgifter lämnats vind för våg, vad bör göras? Vad kan dissidenterna göra?

De islam- och invandringskritiska dissidenter  och alla som deltar i den allt öppnare politiska debatten i framför allt sociala medier  måste rådbråka sina hjärnor med att bredda kritiken. Några kan se i den riktning jag pekar ut, nämligen att återuppväcka den folkiga kritiken av statsmakten och byråkratin som lämnat de urbana svenskarna ensamma utan stöd i ett robust civilsamhälle och med folkrörelser utan vare sig folk eller rörelser.

Engellau ligger först genom sitt försprång med sin stiftelse Den Nya Välfärdens företagsvänliga och statskritiska engagemang. Några av dissidenterna och  vissa alliansväljare vill med honom se en återgång till en mindre välfärdsstat som under Tage Erlanders tid (25 % skattetryck 1960, fjärde plats i OECD:s välståndsliga, idag 44 % skattetryck och tionde plats), medan andra vill ha en relativt stor välfärdsstat.

Vi dissidenter är nog liksom de flesta svenskar att betrakta som sossar alltså, om än med avvikande åsikter om invandring och islam, politisk korrekthet och åsiktskontroll. Axess borgerliga redaktör PJ Anders Linder efterfrågar en ”vanmaktsutredning” för att staga upp den fallerande svenska staten, men det lär inte räcka och det är som sagt bråttom.

Att använda  Engellaus begrepp ”det välfärdsindustriella komplexet” är inte lätt för vanligt folk och får nog många svenskar att rynka på pannan, och muttra om nyliberaler (fast Engellau och jag med honom vill ha en välfärdsstat, dock mindre och effektivare med större personligt ansvar och lägre skatter, se skrifterna Skärp dig, Svensson  pdf och Den övermodige beskyddaren    pdf).

Bättre då att ta över historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdhs neologism ”statsindividualismen”. Visserligen försvarar de detta beroendeförhållande mellan staten (levererar välfärd) och individen (betalar skatt), men det är oväsentligt. Statsindividualismen är till sitt väsen totalitär, liksom alla ideologier som avkrävt obrottslig lojalitet mot staten, om än den kallas god och humanitär.

Vad som skett sedan folkhemmets sammanbrott  på 1980-talet och en illa skött avreglerad välfärd under 1990-talet är att staten sagt upp statsindividualistiska kontraktet med individerna. Vi är övergivna av staten som i sin tur nedmonterat de civila gemenskaper som skulle ha kunnat skydda oss. Vi är som tämjda djur som släpps fria från vårt zoo.

 

TÄMJDA SVENSKAR

Vi svenskar ser inte detta men den (väst)tyske författaren Hans Magnus Enzensberger noterade efter en höst i Sverige 1982 att de svenska socialdemokraternas nytotalitära (Roland Huntfords term 1971) och statsindividualistiska grepp var oöverträffat:

”Det ser ut som de eviga organisatörerna av denna svenska kultur, socialdemokraterna, har framgångsrikt och genomgripande genomfört ett projekt som alla tidigare regimer, från teokrater till bolsjeviker hade misslyckats med, nämligen att tämja människor.”

(ur Svensk höst, artikelserie i DN och publicerat som särtryck 1982)

Det var över 30 år sedan och i Östtyskland stod muren fast. Några svenska dissidenter hördes inte av medan tysklärarna for i skytteltrafik till Östtyskland under ledning av socialisten Stellan Arvidsson, rektor för Lärarhögskolan och den misslyckade grundskolans grundare.

 

VASSARE MENTALITET

Idag existerar inga dissidenter i Tyskland men här hemma. I takt med att välfärdsstaten minskar sin leverans till medborgarna minskar tilliten. Landet är allt mer splittrat mellan invandringskritiker och invandringsförsvarare, skattebasen sjunker, försörjningskvoten stiger och lånebubblan inom stat, hushåll och bostadsmarknad griper tag.

Kriminella gäng med utländsk bakgrund har tagit över ytan i en rad bostadsområden där blåljuspersonal inte kan utföra sina uppgifter friktionsfritt. Vi såg 7 april islamistisk terror breda ut sig i centrala Stockholm som skördade fem offer. Det kommer att hända igen och igen.

Det krävs en sanering av ekonomin, en organisatorisk samhällsförändring och en vassare mentalitet bland de folkvalda och tjänstemännen (som inte längre ska kunna bjuda mer för andras pengar). Förnekelse kommer inte att vara rätt huskur för den svenska statsindividualistiska sjukdomen och det är smärtsamt att kraftsamla för förändring.

Det var inte lätt för den republikanske borgmästaren Rudy Giuliani som storstädade New York på kriminalitet under 1990-talet med hjälp av en effektiv satsning på polisen. Det blir inte lätt för vårt styre heller. Element som hotar och förgör samhället inifrån måste fråntas problemformuleringsprivilegiet som de genom sitt underifrånperspektiv har tilldelats av medierna utan protest, på medborgarnas bekostnad.

 

SlUTORD

Mindre men vassare stat lovade Carl Bildt 1991, men hans invandringsminister Birgit Friggebo blåste upp volymerna och det resoluta asylstoppet ”Luciabeslutet” som Ingvar Carlsson införde 1990, upphävdes.  Den offentliga sektorn minskade något och hela landet gick back ett par år, men samtidigt ökade antalet farliga, invandrartäta och fattiga utanförskapsområden från tre 1990 upp till 200 stycken idag.

Landet är utdelat med en relativt väl fungerande exportindustri och fallerande centrala samhällsfunktioner, särskilt för invandrare och fattiga infödda i utsatta förorter.

Jag har arbetat i Gottsunda i Uppsala och i Stockholmsförorterna Rinkeby, Tensta, Akalla, Handen, Väsby  och sett förfallet öka. Som lärarvikarie 2016 blev jag attackerad med linjaler, pennor och vattenflaskor under lektionerna och när jag ringde hem sa några föräldrar att deras barn hade rätt att trakassera mig eftersom jag var ”rasist” eller som jag hellre vill bli kallad, dissident eller bara medveten kritisk medborgare.

Som biträdande rektor i Tensta blev jag bespottad och fick se min skola attackerad av ett 20-tal unga män från Rinkeby. Ingen greps efter att jag och andra sett dem svinga kedjor och krossa glasrutor, vandalisera och hota. Detta var 2005. Idag hindras brevbärare dela ut post där.

Min dåvarande hustru som flyttat hit till Sverige från Indien skakade på huvudet när hon hade avslutat sina engelsklektioner där för en grupp normalstökiga elever:

-We would not tolerate this nonsense, sa hon. No child in India behaves this bad.

 

Jag berättade om bidragen till familjerna där i Tensta och att skolan bjöd på frukost för att föräldrarna inte ansågs kunna gå upp på morgonen och ordna något att äta till sina barn trots att de var arbetslösa.

Detta var ytterst skolans uppgift enligt den svenska kommunallagen. Hon suckade och sa att fattigdom kanske inte bara är av ondo.

Kanske måste vårt välstånd sjunka ordentligt innan vi förmår att fatta rätt beslut. När pengarna är slut är de slut för alla oavsett härkomst.

 

 

 

Blue resources

When feeling blue, these songs and words may be comforting

 

Humphery Bogart, 1941

Frank Sinatra, 1945

Marlon Brando, 1951

James Dean, 1955

Allen Ginsberg, 1956

Richard Burton, 1966

Lenny Bruce, 1966

Dustin Hoffman, 1967

Jack Nicholson, 1970

Joe Cocker, 1970

Norman Mailer, 1971

Joni Mitchell, 1974

Joni Mitchell, 1974

Bob Dylan, 1975

Neil Young, 1976

The Band, 1976

Bob Dylan, 1976

Robert de Niro, 1978

Bruce Springsteen, 1980

Totta Näslund, 1985

Chet Baker, 1987

Sting, 1991

Al Pacino, 1992

Eric Clapton, 2002

Sophie Zelmani, 2003

Christopher Hitchens, 2000-

Martin Amis, 2012

—-

My live music and poetry resource

 

Bokrelease 20 juni: Pedagogik och polemik

 

Min sjunde bok är ett kompendium på drygt 40 texter jag skrivit om skola, barn och unga, pedagogik,  historia, utbildning i Indien, lärarutbildning, förskola med mera sedan 1983.

En del finns på denna blogg, eller på nätet här och här. Utkast till hela boken här. Beställ boken i tryck av mig direkt eller köp via Amazon, Adlibris eller Bokus.

Tisdagen den 20 juni kl 17 är alla välkomna till Pressklubbens sal en trappa ned i valvet för en release. Ni kan köpa något att dricka eller tugga på i baren.

Pressklubben finns på Vasagatan 50, 5 min promenad från Stockholms Centralstation, vägg i vägg med Duvels Café.

Ingen anmälan behövs men se på Facebook eventet om ni vill.