Kategoriarkiv: Personligt

Den Mångförslagne och Egensinnige

Jag har ofta kommit dragande med förslag till institutioner och folk som de artigt lyssnat på och sedan lagt undan. Patrik Engellau tillhör de tåligas skara i Stockholm sedan 2011 då jag först stövlade in på Danderydsgatan 10, 2 tr upp för att dryfta planer på min Sverigebok.

Nu ska jag berätta om en idé som jag försökte lansera 1986, långt innan jag ens jobbade med invandring och invandrare eller tänkte kritiskt om svensk invandringspolitik: Att snabbutbilda studenter/doktorander  till SFI lärare.

Jag arbetade extra 1977-87 på Akademiska Sjukhuset i Uppsala som sjukvårdsbiträde/extravak och stötte på många mer eller mindre välutbildade timanställda kollegor som pluggade eller forskade. Nån gång slog det mig att vi kunde användas till något annat än att dela ut mat, tömma kateterpåsar och hantera respiratorer.

Hur vore det om vi kunde snabbutbildas till lärare i svenska för invandrare tänkte jag vid något arbetspass? Sagt och gjort, så plitade jag ihop en skrivelse till Institutionen för Nordiska språk (där jag läste), AMU-gruppen (numera Lernia och min arbetsgivare hösten 1991) och Arbetsförmedlingen i Uppsala, Dragarbrunnsgatan.

Tanken var alltså att dessa tre skulle gå samman i ett projekt som skulle rekrytera hågade och kvalificerade studenter (t ex i antropologi, litt vet, historia, sociologi, ja samhälls- och humanistiska ämnen i stort) och ge dem en kort duvning i metodik och i SFI.

Jag visste redan då att undervisa i ämnet Svenska som Andra språk krävde några betyg universitetskurser, men tyckte redan då, liksom nu, att en kort-kort kurs räckte.

AMU-gruppen och AF svarade inte men min lärare i svensk språkhistoria skrev ett försiktigt positivt brev där han förklarade att hans institution nog kunde åta sig detta om någon betalade.

Jag var ju bara en anonym student och Uppsalabo med ringa respekt för universitetsvärlden  (vi Uppsalabor är inte så imponerade, särskilt villabarn från Norby) och tyckte alltså att jag kunde skicka runt mina infall, bara sådär.

Jag hade med mer framgång dragit igång en alternativ lokal kultur- och reportagetidskrift, UppsalaMagazinet några år tidigare och var lika styv i korken även om den gått omkull och vi ansvariga hamnat i tingsrätten för obetalda fakturor och skatt.

1992 drog jag igång ett öppet diskussionsforum på Uppsala Stadsbibliotek som ett examensarbete inom folkhögskollärarelinjen och 1996 planerade jag ett turkiskt bad, hamam, i Rinkeby. Och nu när jag tydligen blivit högertroll så har jag arrangerat föredrag i Stockholm sedan 2013 med visst motstånd från stadens kulturförvaltning och studieförbundet Medborgarskolan.

Detta slog mig när jag tänkte på mitt förra inlägg om varför jag lämnade SDs webbtidning Samtiden 2015. Antagligen krävs det rätt egensinniga personer att åta sig uppdrag som detta och jag var och är en sådan person, med eget driv och riskbenägenhet. Jag visste nog att jag skulle förlora personligen på att gå till DN, men det brydde jag mig inte om. Jag har egentligen aldrig brytt mig om försörjning och status.

Nu jobbar jag i hemtjänsten, ungefär samma arbetsuppgifter som jag hade på Akademiska för 40 år sedan.   Detta tillsynes enkla men viktiga jobb ger mig tillfredsställelse och frihet att tänka fritt. Snart kommer jag väl på något nytt förslag  eller tar itu med äldre uppslag.

En skriftställares dagbok: 14-11-2021

BORDE JAG HA STANNAT KVAR I SD:s WEBBTIDNING SAMTIDEN 2015?

Mina kloka erfarna dissidentkollegor Gunnar Sandelin och Jan Tullberg rådde mig i februari 2015 att inte gå till DN och avslöja distansupplägget med Erik Almqvist i Budapest, den  obefintliga redaktionella planeringen, redaktionsbråk och alla refuseringar av mina texter trots att jag var redaktör och ansvarig utgivare, men utan publiceringsmöjligheter.

I och med Samtiden hade SD  genom mig kommit in i SVT/SR  2014 och jag borde ha suttit still i båten. Men icke. Jag  kände mig förorättad och var nog fåfäng nog att tro mig om att kunna starta en begynnande Sverigevänlig rörelse genom föredragsföreningen Fri Folkbildning,  Avpixlat, Nya Tider, Swebbtv och de andra alternativmediernas pådrag vid arrangemang som Pride Järva med mera.

Det gick väl sådär. Jag blev arbetslös  i mars 2015 och utan inflytande i SD som i Stockholm senare förföll rejält med paret Wallmark. Några soffor och inslag i SVT blev det inte mer (utom i SVT Debatt i januari 2017), vilket var kanske ett resultat av att jag inte kunde kopplas till SD och var därmed ingen representant.  Att ha en påläst välutbildad oberoende Sverigevänlig kommentator var otänkbart då och likaså nu.

Jag tror dock att Sandelin och Tullberg hade rätt nu i efterhand, men att sitta still i båten är inte min mest framträdande egenskap. Jag har tidigare hängt ut inkompetenta arbetsgivare (Hjulstaskolans rektor 2005, Yrkesgymnasiets ledning 2011) och har svårt för att bli trampad på tårna. Men nog borde det ha gått vägen våren 2015 att förpassas till en redaktörsroll och sedan fortsätta på Samtiden och fortsätta kommentera i debatten. 

Problemet var dock att jag inte kunde skriva fritt utan hade fått drygt 60 texter refuserade och därmed byggt upp en frustration sedan Samtiden startade vid midsommar 2014.  Att då fortsätta tedde sig omöjligt, men som sagt det hade kanske varit bättre för SD och den folkrörelse som partiet har, som bl a Expressens Viktor Barth-Kron påpekat. 

Men jag får idag bita i det sura äpplet.  Samtiden har idag en bra om än marginell funktion  i den politiska  debatten och Dick Erixon gör bra ifrån sig liksom Riksstudios.  Den äventyrlige Sjunne blev ett irrbloss som åtog sig uppdraget i november 2013 av Mattias Karlsson och Martin Kinnunnen eftersom han var den ende som kunde hantera det publicisistiska arbetet någorlunda och hade lite att förlora.

Jag hade fått sluta vid årsskiftet  2012/13 från lärarutbildningen som lärare i pedagogik och barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet eftersom jag inte följt den politiskt korrekta linjen.  2013 stod jag utan arbete och hade just engagerat mig i SD Stockholm samt debatterat invandringsfrågor på Bonnierägda Newsmill och denna blogg.

Jag hade vidare  flyttat till Indien över sommaren för att starta ett utbildningskonsultbolag men återvänt i augusti pga min fars sjukdom och senare bortgång i november. Kort sagt en rörlig individ, politiskt (gått från V till SD) och geografiskt.

Så vad göra nu? Knappast att återinträda i den politiska debatten eller skapa nya mediehyss. Det gör #Hurkanvi,  #Densistamåltiden, #Godton, Wyndman och Heberlein, Chang, Bulletin m fl bra. Någon plats för  riktiga Sverigevänner  i medier ser jag dock inte utom möjligen för Riksstudios Rebecca Fallenqvist och Richard Sörman som ett bra radarpar. 

Mainstream media har tagit till sig en glättig SD-light  version och skytt för de mer allvarliga kritikerna av invandringspolitiken (se bloggen). SVT Forum filmade t ex Jan Tullberg i feb 2016 men klippte bort inslaget när de själva sände hela programmet (se YouTube). Att låta en disputerad företagsekonom diskutera invandring och ekonomi är fortfarande tabu i SVT och han lär inte synas i TV4 heller. Inte heller Patrik Engellau och Karl Olov Arnstberg.

Kanske gjorde jag ändå rätt med att hoppa av. Hur som helst var jag med om att skriva presshistoria under denna korta intensiva tid.  

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

Tjeckien – frihet och framtid

Vaclav Havel platsen, okt 2021

Ett par höstdagar i Prag gav mig intryck av en vacker europeisk huvudstad med ett fritt uteliv och en klok politisk ledning. Under fyra dagar såg jag t ex bara tre slöjor, kanske fem tiggare och inga hotfulla gatugäng.

Jag träffade en svensk som flyttat hit och en tjeck som flyttat tillbaka. Dessutom har jag skrivit en del om Tjeckien tidigare så vad som följer är dels turistbilder, dels lite nutidshistoria och referat av samtal.

Snabbrepetition: Landet Tjeckoslovakien bildades 1918 och togs över 1948 av Sovjettrogna kommunister vilka avsattes 1989. 1993 delades landet i två suveräna stater, Slovakien och Tjeckien.

Demonstration 18 dec 1989, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Sammetsrevolutionen

FRIHETENS HISTORIA

Efter Sovjetunionens invasion i augusti 1968 började en lång frihetskamp med flera tragiska öden.

Efter invasionen av Tjeckoslovakien den 20 augusti 1968 av 250 000 ryska soldater för att sätta stopp för de reformer som landets regering införde sedan sommaren befann sig många medborgare, aktivister och opolitiska, i chock. Studenter kastade molotovcocktails från barrikader liksom franska studenter gjort i Paris i maj samma år. Men förgäves.

Med 186 döda och 362 allvarligt skadade fann alla det bäst att inte agera. Alla utom en, Jan Palach.

Denne unge student vid Karlsuniversitetet bestämde att protestera den 16 januari 1969 genom att sätta eld på sig själv på Wenceslastorget i Prag, en symbolisk plats för en medeltida kung, Sankt Wenceslas, men framför allt för nationalhjälten och martyren Jan Hus. Båda dessa hade dött för sitt land och sin tro. Hus avrättades 1415 av den katolska kyrkan för sina kätterska idéer.

Hans krav innan han tände eld på sina kläder var att den statliga censuren skulle avskaffas och propagandatidningen Zprávy skulle läggas ned och att en generalstrejk skulle utlysas. Den läkare som tog emot honom på sjukhusets brännskadeavdelning berättade att Palachs mål inte var att protestera mot den sovjetryska ockupationen i första hand, utan mot den demoralisering och passivitet bland de tjeckoslovakiska medborgarna som följde på invasionen.

Hans dödsdag och begravningsplats blev till ett politiskt minne som den demokratiska oppositionen utnyttjade till dess att regimen bestämde sig i oktober 1973 för att ta bort hans urna från kyrkogården.

En start för frigörelseåret 1989 blev när Vaclav Havel arresterades i januari för att ha lagt ned en krans till hans minne under den så kallade ”Palach-veckan” . Havel fick sitta i fängelse fem månader för sitt tilltag men under den tiden växte oppositionen i landet.

Jan Palach fick ett torg i Prag uppkallat efter sig, som tidigare hette Röda arméns soldaters torg.

Den moraliska dimensionen i den tjeckoslovakiska oppositionen fördjupades i och med Palachs död. Flera tog livet av sig offentligt på samma sätt strax efter honom men sedan övergick protester till mer kulturella uttryck.

Husserl Page: Jan Patočka Bibliography
Jan Patočka 1907-1977

Den stillsamme universitetsprofessorn i filosofi, Jan Patočka, blev under några år indragen i det underjordiska universitet som samlades i privata hem under 1970-talet i Prag och andra städer. Patočkas filosofi handlade om hur människan upplever världen, dess livsvärld som var det begrepp han övertagit från sina lärare, fenomenologins grundare Edmund Husserl och hans efterträdare Martin Heidegger.

Patočka var bannlyst från att undervisa från 1972 men fortsatte att verka via det underjordiska universitetet, en idé som först tagit fart i Polen under samma tid. Men Patočka hade aldrig varit en kontroversiell och politiskt engagerad filosofiprofessor. Ändå uppfattades hans tankar, och kollegan Karel Kosíks, som samhällsfarliga trots att de kan räknas in i en humanistisk, ja även marxistisk tradition.

Patočka skrev även om antik grekisk filosofi och dess begrepp om ”omsorg om själen”, det vill säga att genom att ta hand om vår egen själ så når vi vårt mänskliga jag. Vi kan både nå vad som är evigt och vad som är förgängligt om vi står upp för vår själ och våra ideal. Patočka exemplifierade med den giftbägare som Sokrates frivilligt tömde som straff för att han sagt sanningar i Aten på 400-talet före Kristus.

Som en obändig nutida Sokrates valde den 70-årige professorn att skriva under manifestet Charta 77 samma år. Han dog den 13 mars 1977 efter att ha varit förhörd av poliser och åklagare nästan dagligen under två månader, ibland elva timmar i sträck. Hans död liksom Palachs blev än värre för myndigheterna än hans levnad. Begravningen blev till en manifestation mot den auktoritära kommunistregimen som bevakade tillställningen med massiv polisinsats. Poliserna filmade begravningsgäster, en militärhelikopter cirklade ovanför kyrkan men inget kunde stoppa sanningen.

Patočka visste att han vid något tillfälle i livet inte bara skulle undervisa om filosofi utan också praktisera vad han lärde och ta sina ideal på allvar.

Stray Satellite
Plastic People of the Universe, 70-tal

1976 arresterades 20 musiker, däribland The Plastics (som de kallades) och över 100 åskådare förhördes. Flera åtalades för narkotikainnehav, alkoholism, störande av allmän ordning, moraliskt upprörande och för att sjunga upproriska texter som konspirerade mot regimen.

I en berömd rättegång sa åklagaren att bandet ”inte hade visat respekt för samhället och inte heller för grundläggande moraliska lagar”. Straffen blev mellan åtta och 18 månaders fängelse. De struntade i att alla musikframträdanden måste vara sanktionerade av myndigheterna, även amatörspelningar. Deras psykedeliska musik ansågs omoralisk liksom deras långhåriga utseende.

Havel lyssnade på rättegången och skrev en essä som ingick i bandets första album, Egon Bondy’s Happy Hearts Club Banned. Havel såg även till att den tyske Nobelpristagaren i litteratur Heinrich Böll fick veta om åtalen och Böll ställde sig vid musikernas sida.

Men den stora effekten av att förfölja ett experimentellt band för den repressiva diktaturen var alltså att manifestet Charta 77 skapades. Att inte tillåta långhåriga hippies att spela som de ville hade en enorm verkan på samhället. Själva såg The Plastics sig inte som aktivister utan som fria musiker. Det räckte. Se mer på Avpixlat 2016.

 

VACLAV HAVEL

Att ljuga blev vardag för människorna som levde bakom järnridån och under kommunistiskt styre i Tjeckoslovakien. Att tala sanning blev rent av en revolutionär handling.

Ett liv i lögn kallade den tjeckiske dramatikern, dissidenten och sedermera presidenten Vaclav Havel (president 1989-2003, född 1936, död 2011) det liv som medborgarna levde under det kommunistiska förtrycket.

Han visade hur samhällsstrukturen byggde på att alla var överens om vad som var fel och vad som var rätt. Tyckte man fel så teg man. Den som tvekade gav åtminstone läpparnas bekännelse till regimens version av sanningen.

Man visade upp åsikterna som förväntades av lojala medborgare. Repressalier kunde i värsta fall bli fängelse. Havel satt själv av fyra år mellan 1979-83. Till de mjukare repressalierna hörde att förlora arbete, vänner och att få sitt rykte förstört genom att förtalas i offentligheten.

I ett öppet brev till landets diktator berättade Vaclav Havel om hur medborgarnas vardagsliv påverkades:

”Till Dr Gustáv Husák,
Generalsekreterare i Tjeckoslovakiska kommunistpartiets centralkommitté
9 april, 1975

Bäste Herr Doktor

Av rädsla för att mista sin anställning lär läraren i skolan ut saker han inte tror på; av rädsla för sin framtid upprepar eleven dem efter honom; av rädsla underkastar sig folk all möjlig förnedrande självkritik och av rädsla för sin existens, ställning och karriär går de på möten, röstar där precis som förväntas av dem eller tiger åtminstone; av rädsla för att bli angivna uttalar de aldrig offentligt och ofta inte ens privat sina verkliga åsikter.

Av rädsla deltar folk i officiella firanden, manifestationer och tåg. Av rädsla för att inte få fortsätta sitt arbete bekänner sig många vetenskapsmän och konstnärer till idéer som de i verkligheten inte tror på, skriver saker de inte tycker eller som de vet inte är sanna, går med i officiella organisationer”, skrev Havel.

Det var viktigt för Havel att inte beskriva Tjeckoslovakien i termer av en diktatur som med våld förtryckte sina medborgare. Visserligen hade kommunisterna kuppat sig till regeringsmakten 1948, men decennierna därefter var post-totalitära.

En mjuk övertalningsmakt som upprätthöll invånarnas lydnad, inte med batonger och knytnävar utan med statlig propaganda och medborgarnas självcensur. Själv märkte han att vänner och bekanta drog sig undan för honom på gatan. Havel förstod att hans närvaro var en olägenhet när folk började undvika hans sällskap och baktala honom i hans frånvaro.

Vad kan man då göra? Ja, innan politiska partier kan bildas och frihet uppnås måste de oppositionella först kritisera samhället moraliskt menade han.

Att ta på sig ett ansvar för högre ting än bara fylla magen, finna nya inre förhållanden till sina medmänniskor och att återupprätta sådana värden som förtroende, öppenhet, ansvar, solidaritet, kärlek. Inte kritik av maktens tekniker utan av dess mening och moral.

Havel och de andra dissidenterna bakom manifestet Charta 77 hade aldrig bestämt sig för att bli politiska dissidenter och oppositionella.

Regimens intolerans skapade den identiteten utan att dissidenterna själva hade några önskemål om bära den eller ta på sig nackdelarna den förde med sig. De gjorde helt enkelt vad de trodde på, och vad som verkade ärligt att göra i förhållande till den förljugna offentligheten.

Läs mer på denna blogg 2014 (inlägg som refuserades av SD ägda Samtiden där jag var redaktör och ansvarig utgivare).

Karlsbron från 1402 över floden Moldau i Prag.

CENTRALEUROPA

”Centraleuropa tillhör och vill tillhöra den västerländska kulturella sfären.” Det var den tjeckiske författaren Milan Kunderas huvudsakliga budskap när han 1983 skrev en essä om vad han kallade Centraleuropas tragedi, återutgiven 2019 på svenska av den borgerliga tankesmedjan Timbro.

Enligt Kundera var det han kallar Centraleuropa, nämligen Polen, Ungern och Tjeckoslovakien (och dessutom Österrike) visserligen politiskt dominerat av Sovjetunionen efter Andra världskriget, men kulturellt sett utgjorde det snarare än del av Västeuropa eller om man så vill det verkliga Europa. Anledningen är historisk. Centraleuropa härrör kulturellt ur romerska riket och katolska kyrkan medan Östeuropa stammar från det ortodoxa Bysans.

Efter 1945 flyttades gränserna för den ryska intressesfären västerut. Kundera skriver att några nationer som alltid hade betraktat sig själva som västerländska vaknade upp en vacker dag vid krigsslutet och fann att de befann sig i öst.

Hans tes är att Centraleuropa med de kulturella metropolerna Wien, Prag, Budapest och Warszawa har starkare kulturella band med Västeuropa än med Öst. Det var inte en tillfällighet att motståndet mot den ryska ockupationen var som starkast där: Polen 1956, 1968, 1970, 1980, Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968, och inte i Rumänien eller Bulgarien. Detta folkliga motstånd bars fram av stridbara representanter för varje lands kultur. Och Kundera uttrycker mycket höga tankar om den nationella kulturkampens betydelse:

Gatuvy i Prag

”Identiteten hos ett folk eller en civilisation avspeglas och sammanfattas i den helhet av andliga skapelser som brukar kallas ‘kultur’. Om denna identitet utsätts för ett dödligt hot intensifieras kulturlivet, det skärps, och kulturen blir det levande väsen som hela folket samlas kring. Det är därför som det kulturella medvetandet och det samtida andliga skapandet har spelat en större och mer avgörande roll i alla de centraleuropeiska revolterna än någon annanstans och i någon annan europeisk folklig revolt någonsin,” skrev Kundera.

Kunderas essä från 1983 är aktuell idag eftersom den lyfter fram den folkliga kulturkampen som en väg framåt mot en makt som ifrågasätter folkets identitet, men också för att den tar fasta på det Europa som idag är mer ifrågasatt än någonsin.

Läs mer på Det Goda Samhället 2019.

Gatuvy i Prag

SVENSK JOURNALIST I PRAG

Jag träffade en svensk väletablerad journalist som valt att flytta till Prag med hustru på äldre dagar.

Han prisar landet för dess kloka politik där ledarna valt att bara ta in arbetskraftsinvandrare. Totalt kom under 100 asylsökande förra året. Landet har snarare arbetskraftsbrist med 3 % arbetslöshet och engelsktalande skandinaver kan lätt få arbete.

IT-infrastruktur och digitalisering har nått längre än i Sverige anser han och många internationella tech företag har förlagt sina huvudkontor här, särskilt asiatiska.

Rökning tillåten

Han är kritisk till den svenska ängsligheten och inkompetensen som nu bragt landet på fall. I sak säger han samma sak som de två svenskar jag intervjuade 2019 för Katerina Magasin. Sverige har blivit farligt för de naiva svenskarna som inte kan värja sig mot våldsamma utländska gäng. Se även mitt inlägg där 2020 om att leva utomlands för svenskar och för invandare här.

Tjecken ligger mitt i Europa med ett par timmars bilresa till Adriatiska havet, Österrike, Ungern och Tyskland. För svenskar med rätt utbildning och erfarenhet som vill flytta är landet att rekommendera. Säker, välfungerande, stolt nation.

Jag själv kan tillägga att polisbilar syns överallt i Prag.

Otto Cernys blogg om Katerina Janouch 2017

EXILTJECK ÅTER

Sedan träffade jag Otto Černý, en tjeck som bloggar om Sverige på tjeckiska efter att han bott här med äkta asylskäl från 1979 till 1994.

Han var med i frihetskampen redan 1968 då han som oppositionell militär var med att sätta eld på en sovjetisk stridsvagn, dock inte ertappad.

Han kände Havel och var en av de första undertecknarna av Charta 77. Men hans syn på den förre presidenten och frihetskämpen är inte så ljus. Otto Černý menar att Havel varit för västvänlig och att medlemskap i EU och NATO var felsteg.

Idag är han aktiv i det lilla högerpartiet Trikolora, som fick 2, 5 % i senaste valet. Kommunister och Socialdemokrater röstades bort helt vilket svenska medier undvek att nämna. Den vänsterliberale svensk-tjecken Hynek Pallas på DN Kultur blev ursinnig (jag gick på honom 2017 i Avpixlat) efter ha förtalat Tjeckien i månader innan valet för dess konservatism och nationalism.

Den nationalkonservativa och libertarianska partiet Trikolora bildades 2019 av Václav Klaus Junior, son till den förre presidenten Václav Klaus. Fadern gav ut en stridsskrift mot EU och liberal migrationspolitik som jag recenserade i Nya Tider 2017:

”Den före detta presidentens korta bok heter Folkvandring: en kort vägledning till vår tids migrationskris (Rosa Alba förlag, 2016). Den knappt hundra sidor korta vägledningen översattes snabbt till engelska, franska och tyska och finns nu även att köpa på svenska via internetbokhandlar.

Tjeckiens tidigare president Václav Klaus bok Folkvandring. Den svenska upplagan innefattar ett förord av Gunnar Sandelin och Václav Klaus tacktal på European Freedom Awards 2016 i sin helhet.

I boken läggs ingen skuld på migranterna utan istället på de ansvariga politikerna i EU-toppen, som Angela Merkel och Jean-Claude Juncker, som direkt uppmanat migranter från Mellanöstern och Nordafrika att söka sig till Europa. För författarna är det lika olyckligt som när det antika Rom invaderades av folkvandringar för 1 500 år sedan.

‘Massimmigrationen utgör i sin omfattning, i sin struktur och i sin kvalitet ett helt nytt fenomen som vi helt enkelt vet att det är ansvarslöst att underskatta. Att ha tigit om faran är något som våra barn och barnbarn aldrig skulle förlåta oss för’.

Erfarenheten av den kommunistiska ockupationen av Öst- och Centraleuropa sedan 1946 och fram till 1989 gör dessa länder extra vaksamma på när makten vill föra sina befolkningar till tanklösa experiment för att skapa ‘nya människor’ istället för dem som existerar i Europa sedan tusentals år.”

PRAGBILDER

Sedan 2009 är personligt innehav av droger lagligt. 15 gram cannabis är gränsen.

Spritdrycken absint innehåller svaga doser av det nervgift som gjort originaldrycken förbjuden i Sverige.

Den tysktalande judiske författaren Franz Kafka levde 1883-1924 i Prag

Kafkas grav på den judiska begravningsplatsen.

Kafé Kavárna Obecní dům

 

Jag kan rekommendera ett besök i Prag som är andlöst vackert och ger frid för en sorgsen europé.

Heberlein, Heeg, Stegrud och Westerholm 2017

Igår gjorde Expos Jonathan Leman mig uppmärksam på att Ann Heberlein försvarat mig mot Expo 2017 i ett filmat samtal med Johan Westerholm, Erik van der Heeg och Jessica Stegrud i Almedalen.

Jag hade bloggat om det (se nedan) och mera om Expos uthängning av mig i sin statsstödda tidskrift, men glömt bort det. I klippet ovan säger Ann Heberlein att Expos uthängning av mig borde vara olaglig.

Vad som hänt sedan dess är att Expo fortsatt att registrera åsikter trots att jag begärt utdrag från deras register om mig flera gånger, att ledamöter i Expos styrelse kan knytas till AFA/Researchgruppen/Piscatus och Kulturhuset/Stadsteatern, att  Jessica Stegrud valts 2019 in i EU-parlamentet för SD och att Ann Heberlein dokumenterat den stigmatisering hon utsatts för genom att skriva mot den offentliga värdegrunden.

Jag har inte läst Heberleins bok Fallet men ska göra det. Hon gjorde en intervju med mig 2017 om mina skolerfarenheter för Westerholms webbkanal, men den sändes aldrig.

Lyssnar man vidare i klippet ovan från Almedalen 2017 så är det tydligt att Jessica Stegrud är otålig inför den tystnad som då rådde bland seminarier och deltagare i Visby då. Hon efterlyser mer öppenhet och samtal om de viktiga utmaningarna, integration och ekonomi, men tyvärr tror jag att för lite har hänt på fyra år.

Fortfarande tassar debattörer och medier runt i marker som SD och alternativmedier beträtt i decennier. Den folkliga vreden artikuleras sällan, utom i kommentarsfälten,  och de undantag som finns i etablerade medier, Bulletin, GP, SvD och Expressen ibland,  Kvartal, är fortfarande för svaga mot Public Service och de stora drakarna.

Att höra dessa fyra debattörer diskutera den ängslighet som de såg 2017 i Almedalen är än mer pinsamt eftersom de själva är ganska ängsliga. Ingen av dem nämner ordentligt och utförligt elefanten i rummet, den misslyckade invandringspolitiken.

Videon A Swedish Elephant är knappast heller fullgången. Men man märker att 2017-18 fanns tecken på en  marginell förändring i medier som nu inte tagit fart även om Riksvideos är det bästa som hänt sedan Swebbtv.

Tino Sanandaji talade på Westerholms arrangemang i Almedalen då 2017 och jag lyssnade. Bra men inte tillräckligt. Att igen fyra år senare inse att ängsligheten finns kvar i debatten är bedrövligt.

/JSj

***

Juli 2017:

När jag rör mig ute bland folk som i Almedalen förra veckan på Gotland händer det tydligen att mina möten och samtal fotograferas för att kunna hänga ut mina samtalspartners.

Ledarsidornas Johan Westerholm och Ann Heberlein som också var i Visby i början av juli 2017 nämnde detta för mig personligen obehagliga polariseringsgrepp av åsiktspoliser vid två videosamtal i Ledarsidornas serie ”Almedalen – andra sidan”:

8.40 min in från 4 juli

4.45 min in från 6 juli

Ann Heberlein lade till att hon sett tidskriften Expos 10-sidiga reportage om mig och kommenterar att jag är en märklig figur som funnits i offentligheten i decennier, men aldrig haft någon plattform eller inflytande. Men jag är inte en farlig människa på något sätt sa hon 🙂

Hon tyckte att det är skamligt av Expo att hänga ut en privatperson utan någon som helst reell makt. Det borde vara åtalbart avslutade Heberlein. Samma gäller Katerina Janouch

Expo nummer 2/2017 finns inte online men ni kan se av bilderna hur de lagt upp sitt reportage eller uthängning som Ann Heberlein kallar det:

Fotot är taget från 23 april 2016 då jag tillsammans med Tania Groth från danska For Frihed och Ingrid Carlqvist talade mot islamiseringen av Sverige i arrangemang av svenska För Frihet, en informell aktionsgrupp som levde under 2016. Så långt är allt gott och väl.

Men sedan våren 2017 har jag tagit avstånd från Ingrid Carlqvist, från högerradikala grupper, slutat skriva i alternativmedier, vilket uppmärksammats av Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg.

Expo vet detta mycket väl men väljer ändå sitt gamla verkningslösa upplägg att allt runt SD är högerextremt (Expo buntar ihop SD, Ingrid Carlqvist o NMR), även om man som jag offentligt tar avstånd från just dessa för mig främmande och fientliga radikala ideologier och grupper (googla mitt namn och Nordfront, Motgift, sionism, Pride Järva, så ser du hur de ser på mig).

Expo kanske hade skrivit klart sina tio sidor om mig när jag bloggade i april 2017 om att jag inte längre stödde Ingrid Carlqvist och tog avstånd från en antisemitisk krönika i Avpixlat. De hade kunnat fått en mer sanningsenlig historia om de tagit upp denna vändning, men synd att spräcka en bra story tänkte Expo:s Anders Dalsbro och Jonatan Leman och använde över ett år gamla inaktuella bilder.

Etablerade medier som Expo vill gärna bunta ihop oss kritiker av invandringspolitiken till en och samma åsiktsgemenskap, där inga nyanser finns. Det finns en agenda i att få oss samtliga att framstå som människofientliga, uppenbart konspiratoriska och antisemitiska.

Allt jag sysslat med sedan jag början av 2010-talet då jag skrev mina böcker, bloggade och debatterade först på Newsmill, sedan Samtiden och Avpixlat samt sände studiosamtal i Swebbtv har varit reformistiskt i SD:s mittfåra (där allt fler MSM samsas) och ganska pragmatiskt även sett från övriga partier.

Mina egna upptåg har mer varit för att dra igång en folkrörelse med humor och engagemang, aktioner och bildning. Men även dessa vill Expo få till att jag lett något som binder samman hakors med blåsippor, NMR och SD, nazister och Sverigevänner.

Denna serie föredrag, av mig döpt till Fri Folkbildning, startade hösten 2013 (inte 2015 Expo) och blev ganska framgångsrik med många inspelade föredrag. Slutdebatten handlade om huruvida invandringsdebatten hade vänt med två etablerade debattörer, Nima Dervish och Andreas Henriksson, som Expo nu vill brunkleta via Ingrid Carlqvist, som inte alls hade med denna debatt att göra.

Likadant försöker de göra med Onda Bordet, en pubgemenskap som jag och Salle startat men inte kontrollerar. Så är det med folkrörelser.

Att Sverigevänner äter pizza i Kärrtorp är tydligen intressant för våldsvänsteraktivisten Mathias Wåg och redaktör Håkan A Bengtsson vid vänstersocialdemokratiska tidskriften Arena.

Den medialt största framgången jag nått, Pride marsch från Tensta över Rinkeby och Kista till Husby på Järvafältet, fick en egen artikel i Expo, skriven av en bekant sedan Uppsala universitet som jag alltid sett som Lisbeth Salanders förebild.

I boken Homonationalism gavs en något mer nyanserad bild av mitt initiativ än det hat som Expo tryckte över ett uppslag.

Summan av kardemumman är att Expo framställt mig som en ”nyckelfigur i nätverket av grupper i SD:s kölvatten”.

Det är sant men bara till viss del eftersom ingen styrt mig. Andras aktioner jag ingått i har jag alltid försökt värja mot just högerextrema grupper och rasister. Jag har motat bort såväl Nordisk Ungdom som polska nationalister vid Folkets Demonstrationer.

Mina egna upptåg har varit ibland kritiserade av mina egna (Salle och Dagerlind) men även av DN, såklart.

Att bygga en ny folkrörelse tar tid och kraft. SD talar ofta om den Sverigevänliga folkrörelsen och jag ingår i den, givetvis som intellektuell kommentator och organisatör. Men att som Expo framställa mig och SD som några som tillåter högerextremism och rasism är bara trams. Det finns inga kopplingar mellan vad jag sysslat med och dessa antidemokratiska rörelser.

Men precis som när arbetarrörelsen formerades i början av förra sekelskiftet, så fanns i utkanten personer och grupper som var revolutionära. Förutom den revolutionära och Stalintrogna 100-årsjubliaren SSV/SKP/VPK/V/regeringsunderlag, fanns unghinkarnas Hinke Bergegren som talade om småmord och ungsocialisten Anton Nilsson (som jag faktiskt träffat) som sprängde båten Amalthea i Malmö 1908 då ett liv gick åt.

Den Sverigevänliga folkrörelsen har inget att skämmas för och jag är stolt över att ha bidragit på mitt lite egensinniga vis. Kanske är jag mer holländsk i min frispråkiga personlighet, mer lik Pim Fortuym och Theo van Gogh.

Kanske var det min fräckhet som fick UD-chefen och karriärsossen Peter Weiderud att attackera mig i förra veckan i Almedalen. Helt säkert är att någon tjallat om att högerextremisten och rasisten Jan Sjunnesson filmar en muslimsk ledare vid SIDAs tält i Almedalen. Weiderud hade inte betett sig som han gjorde mot en annan etablerad journalist, det är jag övertygad om. Maktens repression av dissidenter tar sig handgripliga uttryck. Dessutom förväntar man sig mer städat uppträdande av en chef vid UD än att råka i affekt.

Då är vi tillbaka till stigmatiseringen som Expo m fl utsätter sådana som mig för. Vad är de rädda för ? Jag har alltid kört med egen signatur, tom på Flashback och Twitter.

Är det kanske denna frimodighet som skrämmer dem? Att jag inte viker mig utan ständigt uppfinner nya angreppssätt, ibland allvarliga, ibland spex. Expo hade kunnat göra ett mer intressant reportage om de faktiskt talat med mig och tagit mig på allvar. Eller var det kanske det de gjorde i sin uthängning?

I så fall är läget så illa som Johan Westerholm skrev på Ledarsidorna 10 juli 2017 efter en vecka i Almedalen:

”Almedalsveckan 2017 är nu över, en vecka som inte liknar något tidigare och där många tendenser inför 2018 års valrörelse nu börjar utkristalliseras. Polariseringen i svensk politik har med årets Almedalsvecka nu fått ett eget moment och har kopplat sig loss från migrationsdebatten./…/

Åsiktsregistreringen och nätverkskartläggningarna sker inte längre i det fördolda eller är ens nödtorftigt maskerade. Fotografer tar bilder av okända när de samtalar med mer kända opinionsbildare när de rört sig kring Hamnplan 5 (SDs läger) och Donners plats. Varningar har gått ut på Twitter att inte besöka vissa platser i Visby för att kända SD profiler uppehåller sig där/…/

Summeringen från Almedalen 2017, och det som jag personligen tror kommer prägla tiden fram till valdagen 2018, är en ökad polarisering. En polarisering med inslag av ytterligare stigmatisering, personkartläggningar, åsiktsregistreringar och annat, som kommer prägla valet 2018. /…/ En polarisering där en del av aktörerna besitter såväl motivbild som våldskapital av olika karaktär. Allt ifrån kompetenskapital att genomföra dataintrång till mer fysiska yttringar.”

Till de skyldiga för denna polarisering och stigmatisering hör Expo och etablerade medier, men även UD-chefen Peter Weiderud vars fysiska angrepp på mig nu är polisanmält och rapporterat till tidningen Journalisten, min fackföreningstidning.

Fortsättning följer från den nya folkrörelsen för Sveriges väl.

För den som vill veta mer om mig och tvivlar på Expo, se om min bildningsgång och om mitt internationella liv.

En skriftställares dagbok: 24-09-2021

KAN JAG KRITISERA MODERNITETEN/POSTMODERNITETEN OCH SAMTIDIGT LEVA MODERNT/POSTMODERNT? Dvs kan jag å ena sidan fördjupa mig  i konservativ kritik som avskyr det moderna samhället samtidigt som jag själv inte bara trivs i det moderna utan även i det postmoderna?

Jag ögnar  t ex i boken Revolt against modernity, en studie av de konservativa tänkarna Leo Strauss och Eric Voegelin och läser samtidigt Platons Lagarna och Strauss beundran för det antika livet med dess reaktionära livsideal. 

Samtidigt byter jag liv genom att bryta upp, byta jobb, flytta, inte bara nu här i Halland denna sommar, utan har ständigt gjort det, ofta förhastat, och jag vill inte byta den möjligheten mot ett stillsamt omodernt liv.  

Jag är en svensk modern, ja postmodern, man som välkomnade postmodernismen när den kom på 1980-talet. Plötsligt var allt möjligt. Troligen var det samma känsla vi 50-talister fick som 40-talisterna hade på 60-talet, en befrielse. 70-talet var något annat, mer ångestfyllt och förvirrat.

Att jag sedan fortsätter att tvivla på det moderna, och det postmoderna, hör till just det moderna. Och det postmoderna. Krångligt ? Ja så inihelvete. Kommer nog sluta med att jag läser Bard och Söderqvists kommande bok som en instruktion för ett post- postmodernt liv och samhälle. 

För inte kan Leo Strauss ha rätt i att detta moderna samhälle är tomt och futtigt? Jag försöker förstå hans värld, en tysk-judisk kultur som präglades av första världskriget och som han aldrig kom över.  Att han vände sig till antiken, medeltiden och de tidigmoderna tänkarna var kanske naturligt eftersom 1900-talet knappast var begripligt för honom, liksom det inte heller var för de andra exiltyska tänkarna i USA, Th Adorno eller  Hannah Arendt. 

Jag ska fortsätta att studera Strauss och de filosofer han berör men jag går inte med på att kasta hela det moderna överända, vilket hur som helst är omöjligt.  Återstår att väga för och emot. 

Torbjörn Elenskys Absolut text är ett välkommet avbrott från dysterkvisten Strauss. Lärt och välskrivet samt lite optimistiskt. En kulturgärning. Lyssna på honom 5 oktober ni som är i Stockholm.

Den Åldrande Modernismen... | Bergmark, Torsten & Björ... | 70 SEK
En bok jag ägt men inte läst så noga. Dags att ta upp den igen.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

Miniminnen I

Miniminnen dyker upp vid tältande efter två månader. Frillesås, Halland.

Valsätraskolan, Uppsala 1971: Dricker tre mellanöl och uppträder berusad på skolbal. Min far ryter åt mig att jag är full. Dagen därpå får jag veta att jag inte alls har druckit mellanöl, dvs 4,2 % enl dagens alkoholhalter utan snarare något runt 3, 0 %, klass IIa, pilsner. Praktisk Placebo.

Uppsala, 1972: Jag sätter på mig ett FNL-märke och går in i Studentstadens Konsumbutik för att köpa mellanöl, 14 år. Fungerar ibland. Gör likadant 1974 på Systembolaget, 16 år.

Uppsala, 1973; Min storasysters pojkvän spelar Genesis Selling England by the pound och Yes Fragile. Jag häpnar över musikaliteten och finner få som uppskattar symfonirock. Bara när Samla Mammas Manna spelar på Folkfesten i Slottsbacken upplever jag något liknande.

Skrapan, Uppsala, 1974: Jag försöker snobba under en svensklektion genom att säga sostifikerad varpå läraren Curt Sandahl rättar mig, sofistikerad heter det. Min vän och klasskamrat Göran Carlén kallar mig hädanefter för Ormen, ett epitet jag dras med under hela första läsåret innan jag byter klass, men fortfarande N-linjen.

Mountain View, Arkanas, 1975: Utbytesstudent i High School med svenska vita träskor, retas därför för homosexualitet. Min flickvän Alice, 15 år, bryr sig inte och jag välkomnas i hennes stora men fattiga familj där föräldrarna är baha’ier. Modern dock fd beatnik och hippie som tog med Alice till Woodstock 1969, nio år. Alices favoritsångerska är Grace Slick och favoritalbum Blonde on Blonde. Vi går ut i skogen är vi vill vara ifred. Hon är en flitig gäst på den lokala poolhallen, den enda kvinnan och den yngsta.

Gottsunda, Uppsala 1976: Jobbar som hemsamarit och blir skickad till en handikappad man kl 7.30. Jag hissar upp honom ovanför badkaret då han ber mig ta på plasthandskar och gräva ur hans ändtarm, ”plocka” heter det. Efteråt får jag en whisky av hans fru vid frukostbordet, 18 år gammal.

Norby, Uppsala, 1977: Jag flyttar ut i juni till en delad lägenhet i Gränby. Jobbar på långvården, Kungsgärdets sjukhus och räknar med att bo kvar men inser att jag skulle behöver arbeta 3 helger av 4 för att klara mig detta sista år på gymnasiet i Skrapan. Flyttar hem igen i augusti till ett föräldrahem i nedgång. Bor mycket hos en flickvän på hösten och en annan på våren 1978.

Majorna, Göteborg. 1978: Bor hos Dagge W i en etta tillsammans med tre till. Vi ser Dylan på Scandinavium och jag är inte nöjd med musiken (Budokan Tour), men med umgänget.

Maine, USA, 1979: Bor i en hydda, ett sk yurt, tillsammans med några flummare och konstnärer från New York som jag mött. Far ned till Cambridge vid Boston och dräller runt vid Harvard. Äter lunch med Erik Åsard, föreståndare för Uppsala universitets avd för USA-studier. Han ogillar att jag tar upp hans tid. Jag är ju inte ens student utan bara en Uppsalagymnasist med hennafärgat långt hår, runda glasögon och ett flin som han inte kan göra nåt åt. Hittar Herbert Marcuses genombrottsbok på svenska.

East Lansing, Michigan, 1979; Spartakistgruppen diskuterar Iran. Min judiska trotskistväninna som dragit dit mig ser bekymrad ut. Vi far tillbaka till hennes studentlya, hånglar och läser Doonesbery.

Hawaii, 1979: Flyger till ön för att se om Alice vill ha mig men icke. Badar inte på Waikiki Beach utan dräller runt en vecka hos henne och hennes kille som inte verkar ha nåt emot att Alice fd pojkvän från Sverige dimper ned. Tänkte först åka vidare till Australien eller Japan men vänder åter till Kalifornien.

Castro Street Fair, San Francisco, 1979: När jag står i kön i en närbutiken medan gayfestivalen pågår utanför känner jag två händer på rumpan och någon som viskar i örat. Drar mig därifrån med ett urskuldande leende.

Telegraph Avenue, Berkeley, Kalifornien,1979: Två vita och en svart man delar lägenhet. Den svarte argumenterar för att svarta måste börja spela golf och när tillräckligt många svarta spelar och vinner är rasismen förbi. Alla tre tar kokain som rekreation.

Albany, Kalifornien, 1979: Jag flyttar in hos en smal vacker engelska som är gift och oskuld. My husband is gay, so we never made it säger hon.

Oakland, Kalifornien,1979: Jag trycker upp en tröja med texten ”Ifrågasätt auktoritet” på framsidan och ”Respektera människor” på baksidan på ett litet flummigt designtryckeri.

Telegraph Avenue, Berkeley, 1979: Ett gatukök söker diskare så jag tar jobbet under en dag men får inte betalt. Ägaren vill pröva mig men andra på gatan säger att han utnyttjar folk så hela tiden. Jag trycker upp ett A4 som skäller ut honom, delar ut pappren, polis tillkallas som tar mitt namn och ber mig dra åt helvete.

Ozarks, Arkansas, 1979: En präst som tjänstgör på NATOs militärförläggningar i Väst-Tyskland försvarar USAs krig i Vietnam. När jag säger emot kastar han ut mig i den nattsvarta Södern vid en landsväg.

New York, 1979: Ser nåt band på Max Kansas City och där ser musikskribenten Håkan Lahger mig. Han kommer fram i planet till Stockholm och undrar vem jag är. På mellanlandningen på Island bjuder jag honom på gräs men han avstår. Jag går genom tullen med tio gram.

Viks slott, Uppsala, 1980: Jag står naken krokimodell på Viks slott för folkhögskolans konstelever. 45 sekunder per position med fötterna utmärkta i pappret på golvet. Jag är inte blyg utan gör vad som krävs.

Gottsunda, Uppsala, 1980: När jag arbetat som vapenfri på förskolan i fyra månader berättar två kollegor att jag satts på deras syskonavdelning (3-6 år) för att dessa två inte kan samarbeta med en tredje, en hopplös manlig förskollärare som helst pratar om tåg och tidtabeller. Jag reder mig och en ung vacker latinamerikansk mor förbarmar sig över mig och vi far till livliga salsafester på Södermalm. Uruguays fd inrikesminister dansar med oss. Några veckor senare ockuperar vi Storkyrkan i Gamla stan för en hungerstrejk för de politiska fångarna i Uruguay. SVTs Rapport filmar. Sen äter vi och dricker. Och dansar igen.

Biskops-Arnö, 1981: Göran Tunström besöker folkhögskolans skrivarlinje och läser upp ett utkast till ny roman. En scen i Ransäter med Selma Lagerlöf på ryggen etsar sig fast. Tunström skakar av sig henne med att sätta upp Bachs Juloratoriet i Nepal i boken.

Köpenhamn, 1982: När jag berättar för poeten Mikael Strunge att min intervju med honom inte kan publiceras av avantgardetidskriften 2NioNo ser han oförstående ut. Vi pratar igen och han skakar på huvudet åt det svenska kulturlivet.

Uppsala, 1983: Ulla de Verdier deltar i ett planeringsmöte på våren för den lokala kultur- och reportagetidskriften UppsalaMagazinet som ska komma ut till hösten. Hon suckar över alla entusiasm och alla unga punkare och flummare som jag lyckats samla på Verkstan. Jag vill bara göra mindre och mindre säger hon, inte mer och mer.

Akademiska sjukhuset, Uppsala, 1984: Jag sitter vak på neurokirurgens intensivvårdsavdelning och trivs bra. Alla sliter hårt och skrattar åt eländet. En tredjedel av patienterna vaknar aldrig. Man sitter i rökrummet utanför hissarna på 85:an plan 2 eller på balkongen i markplan i sydväst. Syrrorna styr med duktiga läkare.

Tabriz, Iran 1984: Vid gränsgången fanns en lekplats med Disneyfigurer. Så stark är den Stora Satans makt att iranska barn får lov rida på Kalle Anka och Musse Pigg i plåt.

Zahedan, Iran 1984: På postkontoret kommer en man fram till oss svenska backpackers och erbjuder oss hans bostad. Han hatar fromma muslimer och särskilt mullor och är zoroastrier. Vi flyttar in några dagar och umgås med glada balucher بلوچ.

Uppsala, 1984: Satt en eftermiddag på Ofvandahls med Ella Lemhagen och planerade filmscener och synopsis. Hon menade allvar förstod jag långt senare.

Uppsala universitet, 1985: Landar på Arlanda från New Delhi via Aeroflot i Moskva den 10 januari, en sk bucket shop ticket. Släntrar upp till litteraturvetenskapen två dagar innan kursen ska börja och ansökningstiden har gått ut i november 1984, men studievägledare Eva Heggestad fixar in mig på Svenska, en kurs för blivande lärare. Jag går till en hörsal med 250 lärare, däribland Ulrika Knutsson. Hoppar av till Nordiska språk där fyra till studenter pluggar norska, grammatik, språkhistoria och stilistik.

Quimper, 1986: Besöker ett bretonskt calvadosbryggeri. Lambiq heter drycken här. Stora tunnor i lager. Äppelmustdoft.

Hyères, 1986: Denna Medelhavspärla är varm och ljuvlig. Franska vänner lånar ut strandhus till oss svenskar med två småbarn. Vi pratar franska, läser Libé och njuter av Rivièran.

Stockholm, 1986: Ingmar Lemhagen tar med mig till Klubb Baby och andra klubbar där hans döttrar Moa och Ella hänger. Samtidigt besöker vi kulturteoretiska NSU-kretsmöten där tidskriften Kris redaktörer deltar. Ingmar känner de flesta.

Uppsala, 1986: Sven- Olof Wallenstein med Erik van der Heeg i släptåg talar om fransk begärsfilosofi i en sal i Universitetshuset. Efteråt går vi på V-Dala och träffar Staffan Kling, Pierre Kullbom och Hjärnstormgänget. De två kraschar i vår kökssoffa efter att ha druckit upp vår morfinbemängda hostmedicin Mollipekt. Barnen, två och fyra år, väcker dem klockan sex men jag serverar dem frukost i vardagsrummet. Ett misstag tycker deras mor som gärna hade bussat två morgonpigga småbarn på de högflygande filosoferna.

Calcutta, 1987: Far in på Sudder Street i en rickshaw och ser mina reskamrater stå längs gatan. Vi gör några reportage om barnarbete , universitetsliv, politik och konst innan julafton infaller, som firas på ett tak tillsammans med andra västerlänningar. Stadens brittiska charm är intakt med viktoriansk arkitektur och utsökta kaféer. Vid utkanten av den enorma staden träffar jag några naxaliter, maoistiska rebeller, som Jan Myrdal hoppas på i sin bok Indien väntar. I deras lilla hemliga bokstånd ser jag Uppsalamarxisten Olle Törnqvists bok om den nedslagna upproret i Indonesien 1965.

Uppsalafilosofen, 1988: Efter två resultatlösa slutseminarier med min C-uppsats om Foucaults Les mots et les choses ger docenten och logikern Wlodek Rabinowitz upp och accepterar mig som doktorand på skottdagen 29 februari. Han examinerar mig sedan på Heideggers Sein und zeit som han inte läst. Och ärligt talat tog jag mig bara igenom del 1. Men han märkte ju inget.

Fribourg, Schweiz, 1989: Passar H som är ett halvår gammal medan hennes mor jobbar på sjukhuset. Jag är nog den enda hemmapappan i västra Schweiz. En dag far vi till IKEA i Zürich och köper kaviar, knäckebröd och brännvin. Den sista bjuder vi schweiziska filosofistudenter på som sveper intet ont anande. Sedan sjunger vi och skrattar på tyska, franska och engelska.

Schweiz, 1990: Filosoferna Donald Davidson och Willard van den Quine föreläser vid en konferens som jag tagit mig till från Provence dit vi flytt till ett litet sommarhus i bergen efter debacle på sjukhuset i Fribourg. Konferensen är stilfull och mycket välorganiserad. Jag och filosofen Claire Hill har roligt åt alla farbröder. Hon tycker de är överskattade och Richard Rorty i synnerhet.

Paris, 1990: Vid ett kafésamtal med filosofen Jagob Rogozinski undslipper han sig att han kan ordna ett möte med Gilles Deleuze, men jag avböjer. Börjar bli pinsamt att jag inte begriper honom, tills jag far ut till Université de Pariz VIII- Saint Denis där hans kollegor, bl a René Scherer, säger samma sak: Deleuze är obegriplig men briljant och underhållande. Jag andas ut. Mon Dieu!

Paris, 1990: Hi, I am Dick, Dick Rorty säger Richard Rorty vid en filosofikonferens med Putnam och Mouffe. Jag svarar att han är vänlig nog att låta mig skriva om hans etik och politik men att Uppsalafilosoferna inte kommer gilla mitt tilltag. Han ler och säger att han förstår dem.

Colchester, England, 1990: Jag dricker två starköl till lunch med filosofen Simon Critchley som fixat ett föredrag om Rortys etik åt mig som några studenter ska lyssna på vid Essexuniversitetet. Jag pladdrar men borde ha ätit nåt istället, hur klarar sig britterna på nötter och öl till middag ?

Uppsala, 1990: Min mor hittas död hemma. Hennes liv var tidvis misär de sista åren men också hoppfullt med textilkonstverk skapade vid Arbetsterapin på Ulleråkers mentalsjukhus. Jag avbryter mina filosofistudier eftersom ingen vill handleda mig eller ta del av vad jag vill och kan om kontinental filosofi och amerikansk pragmatism.

Ludvika, 1991: Brunnsviks folkhögskola föser samman 20 invandrare av alla slag i en betalkurs från AF. Jag har några kurser och umgås med latinamerikaner från El Salvador. En kille som bor hemma hos sin socialsekreterare blir min vän. Han gör konst med hjälp av hennes underliv som han trycker mot målarduken och sätter upp på väggen. En peshmerga från Kurdistan kallar mig mamuste och bjuder på kurdisk pizza, lahmajum som hans fru gjort särskilt till mig, hennes makes lärare, mamuste. Hans blick är stenhård. En frihetskrigare för sitt land.

Uppsala, 1991: I universitetsaulan debatterar filosofen Daniel Dennett med fysikern Roger Penrose om mänskligt medvetande och dess kvaliteter jämfört med maskiner och ren matematik. Jag inser att de är oerhört skickliga men förstår ingenting.

Linköping, 1992: Vid folkhögskollärarlinjen ska vi blivande folkhögskollärare få en feministisk heldag vid universitetet. Jag och en manlig kurskamrat tar demonstrativt med oss varsin dotter, min H är då tre år och hans likaså. Att bli utskälld som förtryckande man och far känns bra med våra döttrar i famnen men den sura feministiska föreläserskan är inte glad. Vi garvar och folk ler.

New York, 1993: Vid en introduktionpicknick i Central Park känns studentgänget vid New School for Social Research enkla att hänga med, och några blir mina bekanta. De tar mig till sin lya i Brooklyn där de har en källare fylld med marijuanaplantor och lysrör. De säljer inget utan har ett annat upplägg, Gud vet vad. Senare träffar jag den tyska RAF -terroristen Gudrun Ensslins son som ska doktorera på Martin Luther. Hans ansikte är skadat av uppväxten med en mor på flykt med Ulrike Meinhof.

New York, 1993: Eventkidsen Kajsa och Ernest (Boo.com) fixar en nordisk poesifestival som jag hakar på. Robert Bly uteblir men Tomas Tranströmer är där. Gratis sprit och mat till alla journalister. Jag minglar och skriver några texter till svensk press. Ett galet privat event som staten sen fick gå i borgen för under den borgerliga regeringen Bildt.

Mer minnen i min bok Ett förhastat liv.

En skriftställares dagbok: 26-07-2021

ATT AVSTÅ FRÅN SOCIALA MEDIER är svårare än jag trott. Jag har försökt låta bli Twitter och Facebook utan större framgång. Tror att jag behöver ett liv för att kunna avstå. Det har inte infunnit sig även om delar finns på plats här i norra Halland.

I avvaktan på att livet ska infinna sig i form av en sefardisk dam som ska ge efter för mina kärleksförklaringar och närmast provencalska trubadurkurtiser så har jag ägnat mig åt Bibelkritik, något jag aldrig testat tidigare. Jag har ju sysslat med filosofi sedan 20-årsåldern men aldrig teologi eller dylikt. Två inlägg  (och här) de senaste veckorna och fler på väg.

Vad som fick mig dit var först judiska avvisanden av de kristnas hänvisningar till deras skrifter, Torah (de Fem Moseböckerna) och hela Tanach, dvs Gamla Testamentet. Rabbinen Michael Skopacs föreläsningar på YouTube är övertygande liksom den agnostiske teologen Bart Ehrman, som avvisar allt tal om himmel och helvete i sin senaste bok Heaven and Hell.

Frilansteologen Robert Price som avvisar den historiske Jesus är också underhållande men jag stannar där. Vill inte dyka ned för djupt i kristendomens eventuella ogiltighet. Det räcker att jag upptäckt hur illa grunden är efter Jesus död och vad Paulus ställt till med. Nytt för mig alltså vid 63 års ålder.

Judendomen som levnadshållning har aldrig intresserat mig tidigare men jag kunde inte låta bli att även ta del av den vältalige rabbinens predikningar om varför Torah kan vara väsentlig idag.  Påminner lite om sekulär buddhism och antika levnadsregler såsom Pierre Hadot framställt dem.

En fördel med att jag hamnat i judiska trosläror är att Leo Strauss och den medeltida lärda juden Maimonides blir mer intressanta och att jag kan sätta igång med nästa års författande om Strauss med viss biblisk prägel, kristen och judisk. Jag hade redan bestämt att ägna ett avsnitt åt Hannah Arendts läsning av kyrkofadern Augustinus (via James K.A. Smith), men nu finns  alltså mer föda för tanken. 

Prästen Paul Vanderklays insikt om Jordan B. Petersons arv från Sören Kierkegaard är en annan relevant video som sammanfattar vad många haft på känn. Mycket intressant för oss Petersonfans.

Helt utanför dessa bibelspår, men via portugisiske författaren José Saramago kanske (vars bok om Jesus jag läst nyligen), har jag läst om begreppet saudade, den längtan som just finns i Portugal.

Den portugisiske författaren Eduardo Lourenço (1923-2020)

Maxim Grigorievs kortessä i Axess (4/2021) om begreppet ledde mig till den iberiska halvöns tvillinghälfter.  Saudade är känslan av förlust, en obestämd längtan, tom längtan efter att längta. Portugiser till havs kände den liksom kärlekskranka och fattiga i hemlandet.

Svenskans vemod fångar liknande bitterljuva känslor. Jag skrev i boken Sverige 2020 (2013) om vilka av våra artister som kan uttrycka denna ursvenska själ: CM Bellman, August Strindberg, Greta Garbo, Ingrid Bergman, Ingmar Bergman, Evert Taube, Monica
Zetterlund, Lars Gullin, Cornelius Vreeswijk, Blå Tåget, Ulf Lundell, Kebnekaise, Träd-Gräs-och-Stenar, Kent, Sofia Nordenstam, Gunnel Mauritzson, Tomas Tranströmer. 

Att vemodet inte övergått i uppror under det nuvarande förtrycket från etablissemanget utan i flykt och ångest är något jag och Richard Sörman beskriver och sörjer.

Horace Engdahls favoritförfattare portugisen Fernando Pessoa lär vara den som mest utförligt uttolkar deras nationella vemod. Han och Liv Strömquist strosade runt i Lissabon, i regi (nåja) av SVT och citerade den svårläste författaren.

Det slog mig att begreppet duende i Spanien har liknande nationella särdrag, om än inte lika sorgsna och dessutom via flamencon utländskt lierat med såväl  zigenare som morer (dvs de invaderande araberna, berberna som förutom inspirera till fantastisk musik även förde gitarren till Sydeuropa). 

Federico Garcia Lorca var den som moderniserade duende i sitt tal  ”Teoría y juego del duende” (engelsk översättning) i Buenos Aires 1933 . Lorca gav denna intensiva känsla som stor konst kan uttrycka en vitalistisk inramning via Nietzsches estetik om det tragiska. 

Företeelsen duende hade dock länge funnits med magi och konst i spansk folktro i form av troll, tomtar och älvor, på spanska; Anjanas, Busgosos, Diaños, Enanos, Elfos, Hadas, Nomos, Nuberus, Tentirujus, Trasgos/Trasgus, Trastolillus, Trentis, Tronantes, Ventolines… 

Wiki

Vår egen sagotant Selma Lagerlöf skrev om denna väsen som vi i Norden haft länge omkring våra gårdar. Hennes landskapsfrände, den värmländske författaren Lars Andersson tog upp förbindelsen i essäsamlingen Skuggbilderna 1995;

Men idag är duende den känsla av äkthet som flamenco och annan stor konst kan förmedla. Bach är full av duende ansåg Lorca.   

1975 var Bob Dylan på besök i Sydfrankrikes kultplats för zigenare och flamenco, byn Les Saintes Maries de la Mer. Han såg  flamencolegenden  Manitas de Plata spela och kanske även Juan Reyes, båda fäder till flera medlemmar i flamencopopgruppen Gipsy Kings. 

I Martin Scorseses dokumentärdrama  från konsertturnén Rolling Thunder Revue  (2019) finns ett avsnitt från den sydfranska byn och Dylan kommenterar besöket. Han skrev sedan One more cup of coffee som bär alla tecken på inspiration därifrån och dylansk duende.

Avslutar med en  analys av begreppen saudade/fado och duende/flamenco. Fado är den portugisiska sorgsna sången som ljuder där kärlek övergetts eller livet gått i stå.

Min tes lyder:  

Saudade förhåller sig till Fado som Duende till Flamenco

Om detta kan minst sju essäer skrivas och en  har redan skrivits.

Slutligen så har jag börjat läsa Isabel Alliendes fantastiska Andarnas hus (1982). Fortsätt läsa En skriftställares dagbok: 26-07-2021

Intervjuad om sexarbetarorganisation- Nu utgiven av Genusvetenskapen i Lund

2021:   Professor Jens Rydström har nu publicerat sitt material om sexarbetaraktivism i Sverige där jag ingick som en referens. Antologin ges ut av Genusvetenskapliga Institutionen vid Lunds universitet. Bakgrunden kan ni läsa om nedan.

Jag började som sexarbetaraktivist 1997 och tror att tiden nu hunnit i kapp oss som var med då.
/JSj

2017: Så då har mitt sexradikla förflutna på 1990-talet och ett par år in på 2000 blivit intressant för historiker i och med denna mailförfrågan häromdagen:

”Hej Jan,

Jag heter Jens Rydström och jag är professor i genusvetenskap vid Lunds universitet. Just nu håller jag på med ett projekt om de nordiska sexarbetarföreningarnas historia och jag har samarbetat en hel del med Petra Östergren. Hon säger också att jag bör intervjua dig, eftersom du var väldigt aktiv för att stödja sexarbetarna i att ordna en egen intresseförening.
Jag har intervjuat de kvinnor som drev Sexualpolitisk front på 1970-talet och jag har intervjuat andra som var aktiva senare. Jag har intervjuat danska sexarbetare från SIO och jag ska snart till Oslo för att möta dem som drog igång PION på 1990-talet Snart hoppas jag få tillfälle att intervjua Pye Jakobsen. Men du är en viktig aktör som jag också vill ska berätta om dina hågkomster från den tiden då du engagerade dig i detta.
Jag vill som sagt ha ett nordiskt perspektiv och en av mina huvudfrågor är den skiftande politiska kontexten i varje land. Frågor jag vill ställa handlar om organisationsformer och om det motstånd och det stöd de fick från personer utanför den egna organisationen. Vilka allianser eftersträvade de och vilka allianser lyckades de forma?
Minnen från den tiden och hur du upplevde arbetet med frågan, bemötandet från sexarbetarna och från andra människor som hade åsikter i frågan.
Om du vill ställa upp, och om du kan redan nu på torsdag den 19 januari vore det perfekt, eftersom jag är i Stockholm den dagen (för det är väl där du är baserad?). Annars kan vi komma överens om något annat tillfälle.
Hälsningar
Jens

—————————————————————————-
JENS RYDSTRÖM, Professor
Department of Gender Studies
Lund University, Box 117, S-221 00 LUND”
Igår kom Jens Rydström för att intervjua mig i det nordiska forskningsprojektet Propol. Hans beskrivning på Lunds universitet webb:
Prospol – Comparing European prostitution policies: Understanding scales and cultures of governance, med över 40 deltagande forskare från 24 länder. Projektet kommer att utmynna i en rad böcker och artiklar om europeisk prostitutionspolitik. Mitt bidrag till projektet är en historisk studie: Nordic sex workers’ organisations: Origins and contemporary challenges.
Vi pratade i en timme och jag fick tillfälle att leta fram gamla tidningsklipp och dokument från slutet av 1990-talet.
Här är mitt inlägg i Frihetlig tidskrift 1997 som förseddes med en varningstext (Sverige är nog den enda land där anarkister varnas av anarkistiska redaktörer för att läsa fritt efter eget omdöme):
ft-hess
ft1
ft2
ft3
Jag var ordförande i Vänsterpartiet Uppsala 1998-2000 och tog dit Petra Östergren, Alexander Bard m fl sexradikaler för en offentlig diskussion på vårt bokkafé, ett fullsatt arrangemang 🙂
Även i Vänsterpress stred jag för sexarbetarnas rättigheter
v1
v2
Debatt 2002 på Kägelbanan, Mosebacke, med Mattias Gardell som från SAC-syndikalisternas sida kunde tänka sig att öppna upp en sektion för sexarbetare. Arr av Shame.

www.qx.se 2002
www.qx.se 2002

En ideell förening, Rosea – Riksorganisationen för Sex- och ErotikArbetare, bildades med mig som kassör. Talesperson var Pye Jakobsen. Vi lade ned något år senare eftersom vi knappt fick några sexarbetare aktiva.

16111308

– – –

Länkar om min sexradikalism inklusive om sexualundervisning

https://www.qx.se/nyheter/2098/queer-festival-for-frihetliga-till-hoger-vanster/

http://www.flashback.se/artikel/1562/riksorganisationen-for-sex-och-erotikarbetare

http://www.flashback.se/artikel/1538/strippor-nekas-medlemskap-i-sac

http://pedagogiskamagasinet.se/queer-ar-straight/

http://www.rfsu.se/Bildbank/Dokument/Rapporter-studier/kartlaggning-samlevnad.pdf?epslanguage=sv

http://sourze.se/2003/08/20/sexdebatt-del-1__79427#.WH8q2vnhCM8

http://sourze.se/2003/07/29/prostitution-borde-vara-lagligt__79219#.WH8q-_nhCM8

http://sourze.se/2003/07/14/sexarbete-utan-forakt__79123#.WH8rHPnhCM8

http://sourze.se/2003/07/12/subjektivationen-foucaults-amne.-del-1__79118#.WH8rPfnhCM8

http://sourze.se/2003/07/28/moralstatens-rotter__79214#.WH8rXfnhCM8

https://sjunne.com/2015/07/21/pink-washing/

Idag 2017 fortsätter Rose Alliance och Fuckförbundet med att driva opinionsbildning för och av sexarbetare. Lycka till !

En skriftställares dagbok: 31-05-2021

ÅTER I HEMTJÄNSTEN.  Jag är tillbaka i vårdsvängen som jag en gång var i Uppsala, men nu är jag i hemtjänsten i norra Halland.

Efter nästan ett års arbetslöshet gör jag mitt för att dra in en lön och hjälpa till i välfärden på landsbygden.  Här kör jag runt på slätterna för att hjälpa gamla med sina dagliga behov. Ett härligt jobb.

I juni 1976 kom jag tillbaka från USA där jag var utbytesstudent. En väninna arbetade som hemsamarit på Gottsunda servicehus i Uppsala så jag drog dit på någon rast. Efter en stund i fikarummet kom frågan upp om jag ville arbeta där också.

Jodå sa jag. Alternativet var att stå med skyffel vid en grävare i vårt familjeföretag Markentreprenör H. Sjunnesson AB liksom jag gjort varje sommar sedan 1971 med blåsor i händerna till en början. 

Efter hemtjänsten gick jag vidare till långvård vid Kunggärdets sjukhus (utsikt över kyrkogården!) och Akademiska sjukhuset där jag stannade som sjukvårdsbiträde och patientövervakare tom 1987, deltid, timvik och ibland heltid, mest på neurologi/neurokirurgen.

Jag funderade på att söka till läkarlinjen och gjorde ett halvhjärtat försök utan framgång. Hade jag legat i kunde jag ha kommit in eftersom jag hade ganska bra avgångsbetyg från Skrapan. Men istället slösade jag bort min begåvning på humaniora, skola och journalistik.

Eftersom jag var organiserad i Vpk och rätt aktiv så såg jag sjukhusjobbet som ett sätt att proletarisera mig. Detta var inget Vpk påbjöd till skillnad från Kaf/Skp/Kfml(r), utan något jag själv funderade på där på avdelningarna (var på alla utom kvinnoklinik och BB).

Jag skrev tom om detta i landstingets personaltidning 1983

Upptinget 1983

 

Så att ta hand om gamla och sjuka har jag erfarenhet av men det blev aldrig till något mer än försörjning när jag inte studerade eller reste.

Här i Halland hann jag inte ordna bostad utan tältar.

 

Opinionsbildningen verkar gå åt rätt håll, dvs högerut även om Löfven & co (inkl C) får 4/10 röster.  Jag tar en paus  och drar nytta av att jag anses för fin för fulmedier och för ful för finmedier. Dags att göra nytta för de äldre som slitit för vårt land, på riktigt.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

Dylan 80 år

Sara och Bob Dylan 1975 vid Niagarafallen under Rolling Thunder Revue turnén

Bob Dylan föddes idag för 80 år sedan  som Robert Zimmerman i Minnesota. Hans far Abram, jude från Ukraina,  sålde hushållsapparater, troligen många av Electrolux och Husqvarna.

Sonen for till college i Minneapolis 19 år gammal, ljög för studentkompisarna där  att han hade ett skivkontrakt i New York, liftade dit och ordnade ett kontrakt, efter att ha ljugit om att han hade en fattig uppväxt i sydstaterna. Resten är historia och kommer uppmärksammas världen över idag.

I podden Vi snackar Dylan kommenterar jag hans Abandoned love från 1975, ett viktigt år för den pånyttfödde Dylan och det år jag upptäckte honom.

Jag bodde då i en familj i norra Arkansas pch gick i  high school. Pappan Barry hade äldre Dylanskivor och en yrkesmusiker från Chicago berättade om Dylans studiosessioner. När jag kom tillbaka till Uppsala hörde jag Before the flood och blev tagen av hans raspiga folkrock. Resten är min historia.

Mer om Dylan på min blogg.

 

En skriftställares dagbok: 26-04-2021

LÅT MIG SLIPPA SKRIVA OM ISLAM OCH INVANDRING. Jag hamnade i dessa kontroversiella områden av slump och av intresse för flyktingar, men har nu fått nog. För ett tag i alla fall.

Sedan 1991 när jag anställdes på en sk invandrarkurs vid socialdemokratiska Brunnsviks folkhögskola i Dalarna har jag haft att göra med invandrare.  Mina Uppsalabekanta arbetade på asylförläggningar när Balkan exploderade  på 1990-talet och startade konsultbolag i integrationsindustrin.

Vissa år var jag invandringstjänsteman på heltid som 1994 då jag var kursföreståndare för en latinamerikansk teaterskola i Järva, 2004-5 då jag var bitr rektor vid en grundskola i Tensta med 99 % invandrarbarn och 2007-9 då jag ledde Internationellt Kulturcentrum och delade ut miljoner i bidrag till invandrarföreningar i Stockholm, tidigare kallat Invandrarnas  Kulturcentrum. Samtidigt var jag då gift med en välutbildad socialkonservativ indiska och umgicks med hennes engelsktalande kollegor, expats vid Ericsson.  Non-Swedes everywhere.

Runt 2011 började min tid  efter ett år i New Delhi först som liberal invandringskritiker, sen allierad med SD/altmedia och offentlig islamkritiker. Sedan dess har jag skrivit och arrangerat föredrag, ordnat Pride marscher genom Rinkeby och varit i medier via redaktörsuppdraget för SDs Samtiden och sedan Avpixlat och andra alternativmedier.

Hur länge ska man orka diskutera invandring i Sverige? Jag är urless men inser att gemene man ligger tio år efter mig.  Ett ängsligt folk tvekar om att låta L ge sitt stöd till M/KD och SD, för det är nog om de sista folkpartiklarna vågmästarrollen handlar. Åker L ut men inte MP kan vi ha en usel invandringspolitik i fyra år till.  

Jag är nu 63 år och har alltså sysslat med invandring som arbete och intresse i 30 år. Kanske jag kunde syssla med exiltillvaron som invandrare känner här och som vi invandringskritiker känner ibland i vårt eget land tänkte jag och skrev på Katerina Magasin  i somras. Ett delat utanförskap, kryddat med tankar om allas existentiella exil.

Kanske finns ett liv för sådana alternativmediepersoner som mig där vi kan göra nytta utan att ständigt behöva ta upp ha invandring och islam. Jag skrev en studie om Sverige 2013 där invandring är en liten del och ett symptom på den korrupta välfärdsstaten med dess högt beskattade klienter.   Sådant vill jag hellre syssla med. Och svensk kulturhistoria, antik filosofi, Sidenvägen, medeltiden, Leo Strauss . . .

Samtidigt vet jag att varningarna för ett kommande inbördeskrig i Europa kom redan 2006 från Peder Fjordman Jensen, och Bruce Bawer och växte sedan  under 2010-talet i flera romaner, varav en min. Kan jag sluta nu och se tillbaka med blida ögon på 10 år av opinionsbildning som lett mig bort från släkt och vänner, arbeten och karriär?  Som Voltaire avslutade sin Candide 1759

Cela bien dit, mais il faut cultiver notre jardin.

 

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

En skriftställares dagbok: 13-04-2021

1968 SOM EN HÄMND FÖR 1945? Ju mer jag läst om första världskriget och nazismens och fascismens framväxt i Europa förstår jag vilka oerhörda krafter som sattes i rörelse under 1900-talet.

1919 skulle Tyskland tvingas till underkastelse och erkänna sig inte bara besegrade utan även att landet startade kriget 1914, betala ett enormt skadestånd och avträda stora landområden. Tyskland skulle aldrig mer kunna bli en stormakt i Europa.

Men som vi vet fick detta en motreaktion som blev långt större och våldsammare genom att den mentalt labile korpralen Adolf Hitler fick leda inte bara regeringen utan även militären. Han insisterade på att Tyskland skulle vinna eller gå under, kosta vad det vill!

Efter 1945 skulle således alla tecken på auktoritetstro tryckas ned för att en gång för alla utrota alla spår av nazism. Adornos ovetenskapliga undersökning av den auktoritära personligheten lade den värdegrund vi idag genomlider. Läs Marika Formgren:

”Många brukar peka ut vänstervågen 1968 som startpunkten, jag har själv gjort det, men idéerna fanns tidigare än så. Ett exempel är boken The Authoritarian Personality som Theodor W Adorno med flera gav ut 1950.

Efter andra världskrigets fasor ville Adorno och hans kolleger hitta en psykologisk metod för att diagnostisera potentiell fascism hos individer. Genom olika tester, enkäter och intervjuer, utarbetade författarna sin ”F-scale”, alltså fascism-skalan. Den består av en rad påståenden, och när respondenten instämmer i eller tar avstånd från dessa visar hon sin fascistpotential.” 

De som föddes på 1930-talet, som mina föräldrar, teg sig igenom 1940-talets krig då de var skrämda barn och sedan låg de lågt under 1950-talet.   Först på 1960-talet kom historien om de fasansfulla öden som nazism och fascism lett till (och kommunismens försvann mestadels).

De som föddes på 1940 -talet (John Lennon 40, Bob Dylan 41,  Paul McCartney 42, Roger Waters  och Mick Jagger 43, Ulf Lundell 1949) insåg att de inte behövde tiga utan kunde ta det antiauktoritära till sig och göra ungdomsuppror. Ned med allt.

Tyskan Ulrike Meinhof, född 1934, levde ut sin protest mot sin borgerliga uppväxt och de återinsatta nazisterna i Väst-Tyskland, med ett maskingevär i handen tillsammans med prästdottern Gudrun Ensslin, född 1940 i R.A.F – Baader-Meinhof ligan. 

Filmen Das Volk vs. Fritz Bauer (2016) är sevärd för att den beskriver hur Väst-Tyskland manövrerade med hjälp av fd nazister, med USAs goda minne.

Så min tes är att 1968 blev ett uppror som slutligen skulle göra uppror mot allt, vilket också skedde i vissa läger. Woodstock var en picknick jämfört med Charles Mansons massaker i Kalifornien 1969, tripper som slutade i kaos, våldsamma sekter.

I podden Hermitix finns ett bra avsnitt om The Dark Origins of Counterculture som beskriver baksidan av flower-power utifrån James Rileys bok The Bad Trip – Dark Omens, New Worlds and the End of the Sixties. 

Till dessa excesser ska vi lägga stadsgerillor i Latinamerika och Europa (Brigate Rossi, Autonomia (Italien), husockupanterna BZ i Tyskland, Holland, Danmark, autonom vänster fram till antiglobalistrevolterna i Göteborg 2000 och Social Forum över världen. 

Festen på Gärdet 1970 spårade ut först när kvarteret Mullvaden ockuperades 1977  (jo, jag var där) och sedan vidare med våldsamma miljöaktioner och hot  och terror mot bönder och pälshandlare.

Ett antiauktoritär uppror som övergick i terror mot vanligt folk. Hur kunde det komma sig? Den amerikanska statsvetaren Laurie M. Johnson försöker ta till CG Jungs teorier för att förstå dagens högerpopulism som hon som konventionell konservativ ogillar. 

Hennes Ideological possession and the rise of the New right (2019) är ett akademiskt försök att begripa hur personer som Donald Trump, Boris Johnson, Marine Le Pen, Viktor Orban och vår egen Jimmie Åkesson, har fått delar av västvärldens ungdom och besvikna äldre att stödja dem. Hon är en försiktigt konservativ  forskare som ogillar Trump och har utmärkta föredrag och analyser om konservatism på sin YouTube kanal.

Hennes analys bygger på psykoanalytikern CG Jungs (1875-1961) teorier om masspsykologi och vilja till samhörighet. Han menade att de båda världskrigen berodde på att många européer förlorat sin religiösa tro och därmed var vilsna. De blev lätt byten för totalitära ideologier som nazism, fascism och kommunism.

Johnson uppdaterar Jungs analys  och menar att den högerpopulistiska, men också den politiskt korrekta vänstervågen sedan 2000, SJWs och woke,  båda  har rötter i samma förvirring och längtan efter enkla budskap. En andlig tomhet har berett vägen för Trump och Åkesson.  

Jag är inte ense med henne om högerpopulismen men ser att hon har en poäng att det man bekämpar kan återvända i mörkare omedvetna former. Jordan B Peterson har talat om denna skugga som följer de alltför rättrådiga.  Att så totalt vilja göra sig av med auktoriteter fick 1968 generationen att kasta sig ut i ren anarki och ibland i totalitära system.

Så för att förstå krigsslutet 1945 och västvärldens självuppgörelse med alla tecken på rasism eller annat otrevligt från äldre tider, som i barnramsan Herr Gurka, städas allt undan. Men som Nietzsche, Freud och Jung lär oss så återvänder det undertryckta.  1968 var inledningen till dessa mörka vilda gestalter som fortfarande åtföljer de allvarsamma värdegrundsväktarna.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

Dansk exil

Indspilning-i-fuld-skærm-18-09-2015-170444

Danmark ter sig allt mer lockande för mig och kanske för mina läsare. En bekant svensk journalist som nyligen flyttat berättade i den danska bloggen Snaphanen som bevakar Sverige om den frihet han och hans familj har där. Att emigrera dit igen har slagit mig och många fler

Jag bodde i Köpenhamn ett tag på 1980-talet och har skrivit om den stridbara kulturkamp som dissidenter och islamkritiker fört där sedan årtionden, se min artikelserie i Katerina Magasin och min senaste bok Skandinavisk kulturkamp.  Mitt  halvdanska tal om Sveriges valresultat 2018  på skandinaviska är väl ok, men jag kan nog komma igång igen.  

Nedan är en recension av Lars Hedegaards bok om beskjutningen av honom 2013 vid hans lägenhet i Köpenhamn. Han är en stridbar redaktör som fyllde 70 år samma år och som har mycket att berätta om vad västvärlden behöver veta om islam och politisk korrekthet.

En hjälte av många i Europa som vägrar att ge upp. Går jag i landsflykt fortsätter jag naturligtvis att kämpa i medier och på torg, men det finns mer frihet och plats för sådana kritiker som mig där.

Hilsen/J

Attentatet av Lars Hedegaard (People’s Press, Köpenhamn, 2015) 

Den stridbare danske publicisten och historikern Lars Hedegaard berättar i sin bok om det misslyckade attentatet mot honom den 5 februari 2013.

En man utklädd till postbud ringde på och blev insläppt i trapphuset till hans lägenhet på Frederiksberg i Köpenhamn. Väl framme vid Hedegaards dörr visade han fram ett paket och drog samtidigt en revolver och sköt mot huvudet på några decimeters håll. Kulan svischade förbi örat och den 71 årige Lars Hedegaard tog till knytnävarna för att försvara sig.

Mannen dröp av och försvann sedermera till Turkiet där han fängslades ett tag men frisläpptes in en fångutväxling med ISIS. Se norska islamkritikern Hege Storhaugs intervju med Hedegaard som jag översatte för Katerina Magasin 2019.  

Denna våldsamma historia är ingången till boken Attentatet där Hedegaard berättar på ett muntert sätt om vad han varit med om alltsedan han började intressera sig för islams historia på allvar.

Han hade som historiebokförfattare inte sysslat alls med islam, men blev indragen i en informell studiegrupp i Köpenhamn runt millennieskiftet år 2000.

Den kallades ”Giordano Bruno” efter en italiensk oppositionell tänkare på 1500-talet, ett oskyldigt namn som samlade ett 20-tal nyfikna intellektuella, gammallutheranska präster och teologer runt den kristna konservativa tidskriften Tidehverv , forskare som i hemlighet diskuterade och läste kritiska studier om islam.

Först 2003 avslöjades gruppen som då kallades för nazistiska, främlingsfientliga, islamofobiska – ja, ni vet – och den danska kulturvänstern vädrade blod.

Samma år skrev Hedegaard den första kritiska uppgörelsen på danska med islam och dess historia, I krigens hus: islams kolonisering af Vesten tillsammans med Helle Merete Brix och Torben Hansen.

Därmed hamnade Hedegaard i hetluften igen efter debaclet om studiegruppen, men valde ändå att ansöka om medlemskap den danska avdelningen av författarföreningen PEN-klubben, denna ärorika internationella förening för publicister från 1921 i London som ska försvara tryck- och yttrandefrihet. 

Stor oro uppstod i leden av danska redaktörer och skribenter, inte olikt vad som sker angående svenska alternativmediers relation till den svenska Publicistklubben och svenska PEN, om huruvida man skulle acceptera Lars Hedegaard.

Efter att PEN-klubbens nyhetsbrev tryckte en artikel som menade att boken I krigens hus var att jämföra med den av tsar-Ryssland påhittade anti-semitiska boken Sion Vises Protokoll föll beslutet till Hedegaards nackdel. 

En intressant detalj var att den dansk-iranske komikern och författaren Farshad Kholghi som offentligt hade uttryck samma kritik av islam som Lars Hedegaard beviljades medlemskap. Som Kholghi själv noterade hade Hedegaard blont hår och blå ögon, medan han själv hade mörkt hår och bruna ögon, vilket avgjorde PEN:s beslut att ta in iraniern istället för dansken. Ridå.

Hedegaard och hans vänner beslöt därefter år 2004 att stifta det danska Trykkefrihedsselskabet, som fortsatt att försvara rätten att häda, att tala fritt utan att bli anklagad för rasism eller hets mot folkgrupp (vilket Lars Hedegaard blivit 2009 men frikändes i högsta rättsinstans 2012).

Se tidigare rapporter och recension en krönika om sällskapets första tio år, dessvärre avpublicerade av Avpixlat/Samnytt:

http://avpixlat.info/2015/09/27/tryckfrihetskonferens-i-danmark-10-ar-efter-muhammedteckningarna/ 

http://avpixlat.info/2015/06/15/avpixlat-var-pa-plats-nar-wilders-besokte-bornholm/ 

http://avpixlat.info/2015/04/07/recension-forst-med-det-vaerste-trykkefrihedsselskabet-gennem-10-ar/ 

http://avpixlat.info/2015/03/16/rapport-fran-danska-tryckfrihetssallskapets-konferens/ 

Boken Attentatet är underhållande och lärd, vitsig och aktuell i sin polemik mot den politiska korrektheten i Danmark och västvärlden. Inga fotnoter tynger texten men lite citat från Koranen dyker upp och sätts in i sammanhang av en nordisk historiker som har koll på det mesta. 

Av Hedegaard finns ännu bara Mohammeds flickor på svenska, gratis PDF men denna aktuella samtidshistoria är väl värd att översättas och läsas av alla vänner av öppen diskussion och frihet.

De personliga detaljerna kring livet efter beskjutningen i Köpenhamn 2013 är särskilt intressanta som relief till påståendena om islams fredlighet och påminner om vad Geert Wilders berättar i boken Marked for Death och Salman Rushdie i Joseph Anton.

Att sedan vänsterstollan Katarina Mazetti fick skriva i svenska Journalisten att Lars Hedegaard själv iscensatt dödsskjutningen i februari 2013 är beklämmande men värt att minnas . En svensk utgåva av boken Attentatet skulle korrigera det mesta som skrivs här om islam och tryckfrihet.

 

En skriftställares dagbok: 02-04-2021

VILSNA UNGA MÄN PÅ 1970-TALET lyssnade på sina egna funderingar när John Holm, Ulf Lundell, Pugh, Kjell Höglund och Ola Magnell satte musik till dem.

Vi ville inte göra karriär, fast vi nog kunde, och vi gick inte på disco eller i demonstrationståg. Vi fann varandra ibland på krogarna och i kvartar, men oftast var vi ensamma. Och vilsna. Politiken och etablissemanget kallade oss flummare, tidigare mods. 

Vi var utanför och John Holm sjöng om en sådan man som satt vid ett fönsterbord i parken (tack SVT):

”Vår stad är full av sådana som inte vill va med mer
Och såna som tog sin roll, gud vete om de ser mer/…/

Man önskar att man vore fri som fågeln under himlen
Som flyr sin kos när det blir kallt och grått och trist och rivet
Så binds man upp i vilsen ort långt bort från livets vindar
Och offret får sin terapi och blir än mer förblindad
Men vad spelar det för roll att man sitter här och gråter
Och tänker sig till gårdagen som aldrig kommer åter
Plötsligt är vi från varann nånstans i människovimlet
Och missar till och med den lilla bit vi ser av himlen”

Samma år, 1976, sjöng Ulf Lundell om oss artonåriga känsliga unga män som led av otillfredsställd Törst:

”Gatans asfalt kromar sej och frågar:
Vågar du dej på allt eller går du
Bara där och bågar?
Har du råd att va rädd,
Råd att va vilseledd?
Du ville va en fågel
Nu är du en vildkatt
Som fått pälsen svedd.
Det måste bli bra ensamt ibland/…/

En väg upp, en annan ner
Och det är så svårt att ta sej upp
Så lätt att ramla ner.
Serieblaskor och vin
Eviga samtal på ställen
Försöka fylla tiden mellan tabletten
På morgonen och den på kvällen.”

De här svenska rocktrubadurerna anknöt dels till svensk vistradition, dels till den franska chansongenren som Brel, Vian m fl utvecklat och som Lars Forssell tagit till Sverige. Cornelis skymtar och kanske Taube och Bellman.

Men än mer finns en amerikansk underground från beatgenerationen och Bob Dylan (som både Lundell och Magnell översatte då på 70-talet). En existentialistisk känsla av sårbarhet och stolthet där sångarna lade ut sitt inre för alla att se.  Som poeter bör.

En som glömdes bort var Curt Jalmo, född här i Bromma där jag sitter och skriver på långfredagen 2021. Hans  album Ängel med krossade höfter kom 1972 och var musikaliskt mer avancerade än de nämnda singer-songwriters. Texterna exploderade av intryck och förbindelser (om Jim Morrison), mer i stil med vad generationsdiktarna Bruno K. Öijer och Erik Fylkeson höll på med under samma år i början av 70-talet.  Jalmo var nog för utfreakad.

En annan musiktradition som de vilsna unga männen  drogs till var proggens bohemer och lyriker i Gunder Hägg/Blå tåget. Med På parkeringsdäcket, Det var en sådan dag, Tappa inte nya vantarna kunde vi förnimma hur dyrt det var att leva och sluta darra med händerna:

”Livet rinner mellan fingrarna
Ta vantarna på, det går så fort
De samvetslösa livsförskingrarna
Står och ruskar i din port

Och vad du gör, tappa inte nu besinningen
När det blåser kallt
Ta bort pistolen ifrån tinningen
Det är så dyrt, dyrt att leva”
Naturligtvis är det nostalgiskt att drömma sig tillbaka till sin ungdom på detta vis. Särskilt i ett havererat land vars befolkning bytts ut sedan 1970-talet. Men existensen finns kvar. Politiken klarade inte av att skydda oss som var vilsna unga män då.
 
Idag kan ingen sjunga som Tore Berger då landet och kulturen inte förmått att upprätthålla denna unika möjlighet att experimentera med sina liv i en på 70-talet relativt välmående nation. Vi som gjorde det minns. Vi var hudlösa. 
Ulf Lundell 1976, Törst

 

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/