Kategoriarkiv: Personligt

Den alternativa bokmässan 2020

Jag deltog i denna första officiella alternativa bokmässa i Stockholmstrakten i september 2020. Dels i panelen ovan, dels intervjuad om min senaste bok Skandinavisk kulturkamp.

För två år sedan, 2018, försökte jag, Nina Drakfors och Per Björklund med stöd av Nya Tider ordna en mässa i Göteborg, men det blev inte mycket av efter att hotell och polis dragit sig ur.

Mässan 2020 var välgjord och kommer ge avtryck i medier. Alla i alternativmedier var där utom några viktiga bokförlag och skribenter. Vi kan dock vänta oss att Chang Frick kommer att smutskasta mässan och tävla med SvD , Expressen och Expo.

All reklam är bra reklam. Tack alla som var där och kom fram och hälsade, köpte böcker och alla ni som tittar nu.

Nya tiders monter på Bokmässan.
SvDs chefredaktör Fredric Karén sågar Nya Tiders närvaro på Bokmässan i Gbg 2016. Jag fick då tillfälle att tala om mina böcker i montern.

Omsorgen om de allra minsta barnen

På förskolan Treklangen i Uppsala 1980

Förskolan kan vara usel eller bra, men det viktigaste är att de minsta barnen under tre år inte är där för länge och inte börjar för tidigt. Helst inte före två år säger flera barnläkare.

Jag arbetade 1979-80 på förskolan Treklangen i Gottsunda, ett fattigt område i Uppsala med många invandrare och vanliga arbetare. Redan då förstod jag vad förskolan kan göra och inte göra för de allra minsta.

2009 undervisade jag på lärarutbildningen och förskollärarprogrammet vid Stockholms universitet som lärare i pedagogik och barn- och ungdomsvetenskap. Jag läste på och upptäckte att forskare om barn och ansvariga ledare för förskolan i Sverige teg om de minsta barnens behov av omsorg, av anknytning för att de premierade pedagogik.

Hellre ”leka skola” än vara en trygg plats som inte ställde kognitiva krav. Omsorg var ute, pedagogik inne. Min fd kollega Mie Josefsons avhandling var ett undantag.

Jag skrev en lång forskningsöversikt 2012 som inte kunde publiceras pga dess kritik av att ingen förskoleforskare eller barnpsykolog vågat sig på att mäta hur de minsta barnen mådde sedan 1990-talet. Man hade istället stött utbyggnad, maxtaxa och tidig inskolning. Att påtala de minsta barnens behov var reaktionärt och kvinnofientligt, fast andra förskoleforskare gjort det länge i USA, Norge, England m fl länder.

Jag hade ett seminarium för mina kollegor vid www.buv.su.se, skrev mer texter om Reggio Emilia pedagogik, småbarnspsykologi, neurobiologi, affektreglering, familjepolitik:

1,

2,

3,

4,

5

6

höll föredrag för SD

och fick stöd av omvårdnadsprofessor Ulla Waldenström.

Allt detta verkar knappt ha nått ut alls. Jag är med Haro och gillar Hemmaföräldrars nätverk som båda förstår vad små barn behöver, ibland förskola, men inte för tidigt, för länge och ibland inte alls före skolstart. Jag är dessutom positiv till hemundervisning.

Synd om allt mitt arbete för insiktsfull omsorg i förskolan skulle vara förgäves. Glöm inte de som inte kan tala för sig själva och uttrycka sina behov. En metod är att mäta barnens kortisolhalt som visar stressnivåer vilket görs i USA. Se min forskningsöversikt ovan.

Läs, lyssna, sprid.

Efter liberalismen: Steve Bannon och tradtionalismen-del 11

EFTER LIBERALISMEN

Steve Bannon och Traditionalismen- Del 11

Steve Bannon är känd för att ha lett högersajten Breitbart från 2012 och varit kampanjledare och rådgivare till Donald Trump från 2015 till 2017. Han passar inte in som akademisk tänkare i min serie om kritiker av liberalismen, men har haft kanske större inflytande än någon av dem.

I år gav forskaren Benjamin Teitelbaum, expert på nordisk nationalism och vikingarock, ut den unika och läsvärda boken War for eternity. I den visar han att Bannons kritiska syn på liberalismen, förstådd som den liberala demokratin sedan 1700-talet (dvs samma analys som Leo Strauss gör), går mycket längre än någon av de tänkare och idéströmningar jag behandlat här. Martin Heidegger möjligen undantagen.

Traditionalism: Just a fancy name for oppression | by Christopher Laine |  Intelligence Challenged | Aug, 2020 | Medium
Bild från kritisk artikel i Medium

TRADITIONALISM

För Bannons del handlar kritiken av västerländsk liberal demokrati om att det moderna projektet i västvärlden gått i stå genom att det inte respekterat naturliga hierarkier, vårt behov av gemenskap och de eviga cykler av uppgång och förfall som alla civilisationer genomgår.

Vår undergång är nära medan asiatiska ekonomier med dess konservatism är på väg upp. Möjligen kan USA:s arbetarklass rädda västvärlden enligt Bannon själv.

Denna syn kallas Traditionalism och har knappast blivit känd om inte den inspirerat såväl Steve Bannon som Vladimir Putins rådgivare, den euroasiatiske tänkaren Alexander Dugin och den brasilianske presidenten Jair Bolsonaro via hans rådgivare, sufisten Olavo de Carlvalho.

Boken är full med kända och okända namn, men intressant nog har flera anknytning till Sverige: de högerradikala publicisterna Henrik Palmgren och Daniel Friberg, som arbetar nära altright och vitmakt-grupper i USA. Friberg ogillar fö mig starkt.

Traditionalism har haft några riktiga tänkare: Aldous Huxley, René Guénon, Julius Evola, George Gurdjieff, Frithjof Schuon, Alain de Benoist och svenskarna Kurt Almqvist och Tage Lindbom. Vissa menar att den går tillbaka till renässansen och antiken via philosophia perennis . Idag finns den iranske teoretikern Jason Reza Jorjani, som intervjuas i boken.

Traditionalism utgår ofta från österländska religioner som muslimsk sufism, zororastrism, hinduism och buddhism, men även vissa västerländska trossystem, ortodox kristendom, förkristna europeiska religioner, även ursprungsamerikansk naturreligion och synkretistiska varianter som teosofi.

Alla dessa trossystem har existerat i årtusenden och bygger på andliga gemenskaper och mysticism bortom tro på teknik och naturvetenskap.

Märkligt nog fascinerades en person som Steve Bannon av dessa esoteriska och icke världsliga idéer. De vänsterliberala västerlänningar som intresserat sig för österländsk filosofi och skapade new age, hade missat hur djupt konservativa dessa tankar är menar Bannon.

Han har själv examina i stadsplanering, säkerhetsarbete, företagsekonomi och arbetade som marinofficer vid hangarfartyg i Persiska viken. 1980 när Iran hade över 200 amerikaner i gisslan väcktes hans politiska intresse när han sett hur illa Jimmy Carter skötte saken.

Aleksandr Dugin - Wikipedia
Alexander Dugin

MÖTEN

Teitelbaum lyckas få över 20 timmars intervjuer med Steve Bannon. Ibland stängs mikrofonen av.

Mycket av samtalen rör Traditionalism men också geopolitik (hur bemöta hotet från Kina) och Bannons roll i dataföretaget Cambridge Analytica som hjälpte Trump till makten 2016 via bearbetning av Facebook data. Han var även involverad i Brexit kampanjen i Storbritannien där samma metoder användes av Nigel Farages Leave.EU.

Teitelbaums bok består dels av reportage från verkliga och föreställda möten, dels beskrivningar av Traditionalism och resonemang om politiska konsekvenser av detta djupt reaktionära tänkande.

Vid ett möte på Armémuséum på Östermalm i Stockholm 2012 under temat Identitär Idé satt Ben Teitelbaum i publiken när Daniel Friberg presenterade ryssen Alexander Dugin.

”I remember the occasion vividly. Daniel Friberg, the CEO of Arktos, introduced Dugin and me in the foyer of a lecture hall in Stockholm on July 28, 2012. Tall and goateed, Daniel did the honors in his exceptionally deep voice”.

Dugin talade inför 300 halvfulla svenska nationalister:

“All that is anti-liberal is good.”

Varför liberalism, inklusive upplysning, tekniska framsteg, rösträtt och allt vi förknippar med moderna samhällen är fel beror på dess fokus på individen förklarar Teitelbaum:

”This way of thinking about people, defining them as ideally disconnected (liberated) from religion, family, nation, even their own bodies is historically exotic and insidious, Dugin claimed. And as even a proponent of liberalism like Francis Fukuyama understood, it would leave us yearning for community. That problem, Dugin argued, birthed the two main challenges to liberalism in the twentieth century: communism and fascism. Both ideologies aspired to promote an alternative entity—not the individual, but two collectivities, class and race.”

AVSLUTNING

Bokens undertitel, Inside Bannon’s far-right circle of global power brokers, beskriver väl hur ett fullkomligt apart tankesystem, som verkar verklighetsfrämmande för de flesta västerlänningar och säkert de utanför också, fick inflytande in i Vita Huset I Washington och Downing Street no 10 i London.

Det svenska bokförlaget Arktos, ägt av Daniel Friberg, spelar en nyckelroll för Steve Bannons läsning av Traditionaliska böcker, som översättningar av de närmast fascistiska författarna Evola och Dugin.

Vill ni veta mer om War for eternity kan ni lyssna på min podd med Ronie Berggren och Alexanders Bards samtal med författaren Ben Teitelbaum och medpoddaren Andreas Sweeny.

I

Hamam i Rinkeby

Upptäck hammam i USA och utomlands

1996 försökte jag övertyga Rinkebyföreningar och aktiva att bygga ett hamam i Rinkeby. Ett turkiskt ångbad med hårdhänt msssage.

1995-96 arbetade jag som projektledare på ungdomsprojektet FYRVERKET som var ett slags projektcenter för arbetslösa mellan 20-25 år runt Järvafältet, de flesta från Rinkeby-Tensta. Några svenskar, men mest unga invandrare som skulle förverkliga sin projektidé.

Hela konceptet kom från Danmark där Kaospiloterna hade lyckades med just denna metodik. Jag hade besökt dem i Århus 1994 tillsammans med Studiefrämjandet Uppsala och fick jobb i Rinkeby 1995, samtidigt som Fryshuset körde en egen variant, Kosmopoliterna (och råddade Vattenfestivalen och RE:ORIENT).

Mot slutet av våren 1996 när alla unga hade slutfört sina projekt hade jag kommit på något eget som jag ville: Att etablera ett hamam i Rinkeby!

Jag hade badat i ett hammm i Istanbul 1984 och förstått vad denna urgamla badtradition innebar.

Hamam, som också är känt som turkiskt bad, kombinerar funktionalitet och fördelar från romerska och bysantinska baden med den ottomanska traditionen av att ta hand om kroppen.

I kontrast till norra Europas bastubad, vilken ger het och torr luft där temperaturen ligger mellan 70-90°C, så ger ett hammam en mild temperatur där 37-40°C dominerar, vilket gör att det förblir mer behagligt och försvagar inte kroppen på ett onödigt vis. Behaglig fukt och vattenånga genereras från flödet av hett vatten som dessutom bidrar till en avkopplande och bekväm atmosfär.”

För att finansiera detta behövdes flera miljoner och intresserade personer, företagare och föreningsfolk från Rinkeby.

Jag såg framför mig en orientalisk byggnad som skulle ligga mitt emot Rissne, där SEB då höll till. Det finns en outnyttjad plats vid E18 som med en bra skylt och uppseendeväckande arkitektur skulle ses av 100 000-tals bilister som passerade varje dygn .

Man skulle dels ha familjekort som tillät lokala besökare att gå dit under dagtid, kanske med en barnbassäng, dels företagspaket till bankfolk från SEB och datafolk från Kista tvärsöver. Dessa mer exklusiva beställningar kunde kombineras med magdans nere i en källare på helger. . .

Boka dansös — Maria Oriental

Jag kände ju en del lokala Rinkebyprofiler då och fick tag i en arkitekt som skissade fram några förslag som jag presenterade två gånger på Rinkeby Folkets Hus (som 2015 vägrade ta in mig och Mona Walter).

Men det blev inget av med detta förslag. Turkiska Riksförbundet, som då var mäktiga i Rinkeby, sa att de ville ta över projektet vilket jag gärna lät dem göra, men inget hände. Kanske var det fel, kanske var det att jag som svensk Uppsalabok inte skulle komma med nya idéer till dem, eller något annat.

Jag har alltid gillat bra mångkulturella projekt, RE:ORIENT t ex vars ledare Ozan Sunar kom till vårt projektcenter och talade. Hade Rinkeby klarat sig bättre idag om de haft ett hamam att erbjuda omvärlden och upprätthålla via egna besök? Kunde man utveckla badet till en restaurang, ett kulturcenter där Järvabor kunde flockas?

Järvaområdet har fått nytt

Idag finns ett utomhusbad på Järvafältet mellan Tensta och Akalla som är öppet på sommaren. Det fyller en annan funktion och har redan väckt rabalder genom att acceptera heltäckande baddräkter för kvinnor.

På ett haman har man herr och damavdelningar och skyler kroppen med handdukar. Men det finns även gemensamma bad för båda könen som den trånga ångbastun på Centralbadet i Stockholm, med handdukstvång.

Kanske hade ett hamam varken gjort till eller från i integrationen, men är säker på att fler svenskar skulle ha frivilligt besökt Rinkeby just därför.

Med i #twitterpodden

Två unga twittrare, Maria och Johan, hade mig som första gäst i den nya Twitterpodden, ett forum där man kan prata med folk man följer.

Jag babblade nog väl mycket men håll till godo. Bra initiativ.

Annars finns tweetups, dvs möten IRL med twittrare som jag deltagit i på Söder några gånger. Alltid kul att se och prata med folk som engagerar sig. Tack Maria @Level11001 och Johan @

Borgerliga bohemer eller fjantar

Bild
Aron Flam på väg in i Stockholms tingsrätt i målet om Detta är en svensk tiger. 24/09/2020

Hemkommen från Stockholms tingsrätt där jag kunde ha lyssnat till målet mot Aron Flam, men jag valde att ge min inträdesbiljett till hans grafiska formgivare Thomas Arfert, kreatören bakom bokomslaget.

Istället fikade jag med min favoritlektör som lyssnade och pratade lika mycket själv. Vi har alltid mycket att säga varandra.

Jag berättade för henne om en scen Ivar-Lo Johanssons bok Journalisten.  Den är en självbiografi kring hans bana som lokalreporter i Sörmland på 1920-talet och bör läsas av varje publicist.

I den frågar huvudpersonen, en högfärdig journalist, en bonddräng vilka klasser det finns i samhället.

-Herrar. Å så tjänare.

-Jaha, och vad kallas ni oss tidningsmän då?

-Er? Er kallar vi för fjantar!

 

Detta har inget med Aron Flam att göra utan med den grupp i samhället som varken vill vara, eller ses som, herrar eller tjänare och därför föraktas av dessa mer fasta grupper. De är vad ledarskribenten David Brooks kallade Bobos, Bourgeois Bohemians.

Detta på 1800-talet rätt tunna mellanskikt, som valt bort en stadgad borgerlig karriär för att slå sig fram med penna eller pensel, även om det kostade på, har idag fått en institutionaliserad plats i samhällshierarkin.

Vår August Strindberg hörde dit liksom Carl Larssons krets vid slutet av 1800-talet. I Oslo fanns Knut Hamsun som hellre svalt än gjorde nytta. I Köpenhamn hankade sig Kierkegaard sig fram på arv och skrev vad han ville, fast helst under pseudonym.

Under mellankrigstiden etablerades borgerliga bohemer genom Bloomsbury gruppen i England, aktualiserad genom Jan Guillous roman Dandy. Liknande grupper fanns förstås i Paris under modernismens genombrott där Baudelaire banat väg, dadaisterna i Wien, expressionister och allsköns kulturradikaler i Berlin under Weimarrepubliken.

 

Dessa ovilliga karriärister kan göra nu karriär genom att navigera rätt i kulturvärlden, vilket Pierre Bourdieu studerade i La Distinction 1979. De kan utnyttja sitt utanförskap genom att spegla och reta såväl borgare som arbetare i sina ibland provcerande konstverk. Épater la bourgeoisie blev en metod som alla från Carl Michael Bellman till Bob Dylan och Hasseochtage använt.

Se min Bourdieuinspirerade  analys

Kulturetablissemanget har sedan 1970-talet investerat i dessa fjantar och byggt upp muséer, konsthögskolor, kulturvetarlinjer och gallerier som hyllat dem trots att varken borgare eller arbetare besökt dem i någon utsträckning.  Moderna Muséet har aldrig varit publikdragande.

Idag reagerar konststudenter mot de etablerade kulturradikala ideal som tidigare väglett den sk provocerande konsten som inte accepterar figurativ konst.

Borgerliga bohemer kan vara på väg ut som parasitär klass när varken privata sponsorer eller skattemedel kan betala deras fjanteri. Eller så väntar en grupp av digitala fräna bobos som omvandlat sina hobbyprojekt till att profilera gamla sossedinosarier.

 

En värld utan regler?

Omsider såg jag The Dark Knight från 2008 med Heath Ledger som Jokern. Batman får veta från honom att den enda regel som existerar är att det inte finns några regler.

Under civilisationens yta skymtar bara brutalitet och överlevnadsinstinkt. Jokern mördar sina offer långsamt med kniv för att bevittna deras lidande, deras dödskamp. Därför känner han Batmans döda vänner bättre än han gör.

Some Men Just Want to Watch the World Burn | Know Your Meme

-Some people just wanna watch the world burn säger Batmans butler.

Är vi där nu? Inte i Sverige, men i USA ? Min gode vän Jonas WE Andersson skrev på Facebook igår:

”Det vi ser hända över hela västvärlden nu är historiskt – och det kommer med största sannolikhet att sluta i katastrof (inbördeskrig, folkmord, anarki och västvärldens kollaps). Sverige ligger i framkant, men även USA är illa ute. Man ska inte glömma att de skadliga och destruktiva ideologier som förstört det svenska universitetsväsendet (sedan 20 år), mestadels kommer från USA. En hel generation unga människor har förgiftats”

Med alla missnöjda amerikaner beredda på ett oklart valresultat i november som kan ge vardera sida anledning att gå ut på gatorna med vapen i hand är väst betydligt värre ute än 2015.

talade de kloka debattörerna Sam Harris och Douglas Murray om Västvärldens kris, just efter morden på 15 oskyldiga franska redaktörer och judar i Paris i januari. Igår fick en anställd på satirtidningen Charlie Hebdo lämna sitt hem omedelbart pga hot från islamistiska våldverkare.

Islamiseringen stoppas inte med mindre än att den möter reellt motstånd och inte understöds på något sätt. Men vad ska vi göra åt de unga som inte insett vad islam och massinvandring står för? De som går ut på gatan med #BLM och tidigare med #metoo #GretaThunberg ?

Batmanfilmen var en tankeställare för mig. Tolv år senare är Jokern bakom Joe Bidens perifera men ändå till hans Demokratiska parti knutna gatugäng, bakom dessa vänsteraktivister som stoppar forskare, föreläsare och universitetslärare, hela deras #cancelculture och frihetsinskränkningar som pågått sedan fatwan mot Salman Rushdie 1989.

I Sverige har vi haft ett terrordåd i Stockholm 2010 som delvis motiverades av Lars Vilks teckningar. Vår självcensur har pågått än längre och aktualiserades igen nu när böcker brändes i förorter.

There are no rules. Kanske är det sant. Men anarkin kan bemötas med gemensamma regler innan den förfaller till tyranni.

Som Platon analyserade för 2500 år sedan, och Patrik Engellau igår, riskerar varje demokrati att förfalla till tyranni. Det sker genom att den individuella friheten maximeras så till den milda grad att vanligt umgänge, diskussioner och trafikregler omöjliggörs. En stark ledare efterfrågas som kan styra upp kaos. En Leviatan, statens våldsmakt.

Vänsterterroristerna Antifa, postkoloniala akademiker och SJWs i USA vill ha kaos, liksom Jokern. De vill se den västerländska civilisationen gå under, som Johan Lundberg visat i sin bok om postmodernismen, som jag kommenterade här på bloggen. Som tur var nyktrade jag till runt 2000 och med bestämdhet 2010.

En värld i kaos vill inte jag lämna till barn och barnbarn. Det måste gå att få ordning på Västvärldens usla självförtroende. Vi har ändå lyckats med det mesta vi företagit oss, inklusive avskaffa slaveriet. Det har knappast resten av världen.

Den misslyckade postmodernisten Sjunne

File:Nobel2008Literature news conference1-1.jpg - Wikimedia Commons

”Det är lätt att man överskattar individens inverkan på samhällsutvecklingen. Effekten av min död skulle till exempel inte bli så positiv som många föreställer sig.”

Horace Engdahl, De obekymrade (2019)

Omsider har även jag läst Johan Lundbergs När postmodernismen kom till Sverige. Den berör förhållanden som jag känner till, om än perifert i vissa fall, direkt i andra som vid de arrangemang med Horace Engdahl, Jean-Claude Arnault m fl som nämns i boken.

Vad som följer är personliga reflexioner och erfarenheter som inte tillför hans bok något nytt belägg, men ger en inblick i vad som skedde inom humaniora, vänstern, kulturdebatt, och skvaller, från 1980.

Jag var vänsteraktivist från 1977 till 2000 (gick ur Vänsterpartiet) och bedrev studier i postmodern filosofi från 1985 till 2005 (magisteruppsats vid Södertörn).

En misslyckad figur som försökte följa med i svängarna, men som inte hade begåvning nog. Eller hade vett nog att inse den humbug som Johan Lundberg skrivit om. Jag är kluven. Man gillar inte att ha ägnat 25 år i onödan åt svammel. Dessutom pinsamt att ha gått på skiten, om det nu var skit med Kris.

Eftersom Mathias Wåg och Chang Frick diagnostiserat mig som lidande av narcissistisk personlighetsstörning ber jag dem att inte läsa dessa privata tankar. Till er övriga tar jag till Runebergs ord:

”Jo, därom kan jag ge besked, Om herrn så vill, ty jag var med.”

VILSEN VÄNSTER

Lundberg började liksom jag att läsa i Umeå: han idéhistoria 1980, jag litteraturvetenskap 1981.

Ganska snart blev jag indragen i KHF/VPK (Kommunistiska Högskoleföreningen/Vänsterpartiet Kommunisterna) och läste om nya teoretiska litteraturanalyser i böcker av marxisten Kurt Aspelin. Derrida flimrade förbi men Aspelin tyckte han och de andra semiotikerna led av luftig idealism snarare än robust historiematerialism á la Karl Marx själv.

Jag hade gått in i VPK i Uppsala 1978 precis när luften gått ut vänstern. Som de fd marxisterna Lennart Berntsson och Svante Nordin beskrivit i sin utmärkta analys Efter revolutionen: Vänstern i svensk kulturdebatt efter 1968 låg Sverige ungefär fem år efter Paris. Där hade man gett upp runt 1975, då de mer liberala och skeptiska nya filosoferna debuterade, Les nouveaux philosophes (som min favoritfilosof, den postmoderne Gilles Deleuze avfärdade bryskt 1977).

Studentupprorets bas i experimentuniversitetet Vincennes- Paris VIII, Centre Universitaire Expérimental de Vincennes , där Gilles Deleuze och JF Lyotard huserade och Michael Foucault fått en professur, revs 1980 av den konservative borgmästaren Jacques Chirac. Lokalerna hade demolerats av uteliggare, hippies, narkomaner, ”revolutionärer” och ingen kunde längre vistas där. Doktorsgrader delades ut på bussen. . .

Jag läste runt den tiden Dagens Nyheters kultursidor noga, särskilt Otto Mannheimers serie om vänsterns misslyckande. En samling, Den förlorade vissheten, kom sedan ut med hans texter och intervjuer med André Glucksmann, BHL, och Michel Foucault. Jag tillhörde alltså VPK men var vilsen ideologiskt. Postmarxiste avant le lettre,

Marxism-leninismen lockade inte och den frihetliga vänster jag hade tytt mig till sedan mitten av 1970-talet, och som fått mig nästan att gå med i ett jordbrukskollektiv i Värmland, verkade lika förvirrad. Kapsylen, anarkistiska bokkaféet Svarta månen, Kafé 44, Barsebäcksmarscher och fristaden Kristiania var avverkade.

Miljöpartiet hade en bas i min hemstad Uppsala genom Björn Gillbergs MIGRI, Miljöförbundet och alternativrörelsen runt allaktivitetshuset Verkstan (där jag startade en lokal alternativtidning, UppsalaMagazinet 1983). Men allt verkade ha varit bättre förr och mitt favorithak och fd arbetsplats Uppsala Musikforum hade försvunnit.

Nordens folkhögskola Biskops-Arnö våren 1982

BISKOPS-ARNÖ FOLKHÖGSKOLA

Efter Umeå for jag ned till Uppsalatrakten igen för ett år på den nya medielinjen vid Nordens folkhögskola Biskops-Arnö.

Denna vistelse skulle bli avgörande för mig eftersom jag då kom i kontakt med den nordiska kulturvänster som sedan ledde till postmodernismen via min lärare Ingmar Lemhagen, men i viss mån även Göte Ask, Bengt Åkerlund och Åke Leander (fd rektor och grundaren av folkhögskolan, legendarisk nordist och medlem i gruppen för Nordiska Rådets litteraturpris).

I Köpenhamn fanns vidare vyer förstod jag av Ingmar Lemhagen och danska elever (en kommunistisk lärarinna lockade dessutom), så jag packade och for dit för att försörja mig som frilansjournalist för svenska tidningar.

Det betalade givetvis inte så jag gick på danskt socialbidrag, men jag hann med att intervjua den danske punkpoeten Michael Strunge som stod för ett modernistiskt, ja kanske postmodernistiskt i och med hans Bowieinfluenser, brott mot den mer realistiska vänsterlitteratur som dominerat där som här och som Strunge och danska postmodernister ansåg förlegad.

Derridas dekonstruktionstudie De la grammatologie från 1967 översattes redan 1970 till danska, och först 1976 till engelska.

Punkestetik och husockupationer var vad de unga hippa danskarna gillade. ETCs Johan Jenny Ehrenberg lät sig fotograferas på hippa Köpenhamnshaket Cafe Sommersko i snygg läderkjol och makeup inför Könsbytesnumret. Jag blev faktiskt tänd på henom då.

Dansk vänster var mer teoritung än den svenska och jag bläddrade vid Københavns Bogkafé bland deras översättningar av tyska Frankfurterskolan, liksom deras egna kapitallogiker.

Myten om Kris – tidskriftens första år och vad som hände sedan — ORD&BILD
Ord & Bild, 2000, om Kris med Arne Melberg och Horace Engdahl

UPPGÖRELSE

Samtidigt med min danska sejour gjorde Horace Engdahl på sommaren 1982 upp med den svenska samtidslitteraturen genom en recension av författarantologin Självdeklaration, redigerad av Magnus Ringgren (som jag senare skulle intervjua i egenskap av lokal homosexuell kulturpersonlighet för min tidning UppsalaMagazinet).

Engdahls uppgörelse med Ringgren i DN gick mig helt förbi där i Danmark, men jag förstod att något hänt hemma när jag kom tillbaka och började läsa estetik vid Uppsala universitet (en plats jag hade undvikit såsom Uppsalabo och istället flytt till Umeå).

Masskultur var plötsligt viktigare än finkultur. Själv var jag redan då mer konservativ i min litteratursyn och kände mig utanför när folk analyserade reklam, Madonnaskivor och modetrender som något viktigt. I Danmark hade jag sett teoretiska musiktidskrifter som liknade vad som var på gång i Sverige i och med ETC, 2NioNio, Kannibal, RIP men knappast något i stil med Kris.

Mitt första möte med tidskriften Kris var nere i Hägersten hösten 1983 på det trotskistiska tryckeriet Prinkipo. Där skulle vi trycka UppsalaMagazinet. Inne bland alla tryckpressar och reprokameror låg färdiga tryckplåtar med suddiga bilder. Jag kunde inte se vad de föreställde och tryckartrotten flinade, -Nån obegriplig kulturtidskrift 🙂

Inte förrän hösten 1985 fick jag klart för mig vad som hade hänt: Brutus Östling hade startat förlaget Symposion och tidskriften Res Publica, Kris hade tagit ledningen i litteraturdebatten och både Östling och Kris-gänget hängde ihop via ett samnordiskt nätverk, Nordiska Sommaruniversitetet- NSU.

CURRICULUM VITAE. Innehåll: - PDF Gratis nedladdning
Jag skrev recensioner för NSU-bullentinen

NSU

Det går knappast att undvika att ta upp NSU:s inflytande i introduktionen av postmodernismen, vilket Johan Lundberg gör, men jag förstår att han vill sovra i materialet. Kanske en till studie behövs göras för att få med allt för det är verkligen mycket. Både Horace och Brutus var aktiva i NSU.

Hela Brutus Östlings bokutgivning är viktig eftersom den visserligen anknyter till postmodernismen men är mer kulturpolitiskt intressant och vänsterakademiskt hållen. Skåningarna Brutus Östling och Bo Cavefors hakar i varandra 1979 då Cavefors ger upp och Symposiom tar över stafettpinnen.

Min lärare från Biskops-Arnö, Ingmar Lemhagen, som jag stötte ihop med på Uppsala universitets nu nedlagda Humanistcentrum hösten 1985, visade mig in i NSU:s kontakter och studier. Han själv hade påbörjat forskarstudier i litteraturvetenskap under handledning av Bengt Landgren.

Lemhagen skulle jämföra några nordiska nyenkla poeter från 1960-talet med de nya postmoderna teorierna, en tanke som skymtar förbi i Lundbergs bok, men då är det poeten Erik Beckman som exemplifierar likheterna mellan nyenkelheten och postmodernismen. Hans döttrar förekommer också i boken, Åsa och Eva.

För Ingmar Lemhagen var poeterna Jan Erik Vold (Norge), Göran Palm (Sverige), Claes Andersson (Finland) och Inger Christensen (och två till i Danmark). Han fullföljde inte avhandlingen men var oerhört beläst och intresserad av litteratur, filosofi och nordisk kultur.

Genom honom kom jag snabbt in i en lokal NSU-krets som studiecirklarna kallades och som pågick parallellt i Norden under tre år med vintersymposier och sommarsessioner. Varje krets förnyades eller lades ned vartefter. På 1970-talet hade Horace Engdahl imponerat genom diktrecitationer ur minnet av svenska romantiska poeter.

I Uppsala samlades jag, Lemhagen, Märit Eijde (som var mest förankrad i NSU och dessutom väninna till Ulrika Knutsson, en bekant), John Swedenmark och Björn Hjalmarsson.

I periferin fanns Annika Lyth, Mats Persson, Gabor Bora, Inger Munkhammar, Jens Linder och Stockholmsgänget; Sven-Olof Wallenstein, Erik van der Heeg, Ulf Olsson, Anders Olsson, Horace Engdahl, Ebba Witt- Brattström, Ulrika Milles m fl. I Göteborg Anders Molander och Mikael Löfgren (som 1987 gav ut antologin Postmoderna tider? med layout av J. Ehrenberg), fenomenologen Jan Bengtsson.

Många många fler aktiva NSUare fanns i Danmark och Norge, de två länder som bibehållit ett klassiskt humanistiskt kulturarv oavsett politisk inriktning, något vi var avundsjuka på. I alla fall jag. Att syssla med kontinental filosofi innebar att relatera till filosofihistorien, dvs för att förstå Derridas och Deleuzes uppror mot logocentrism och platonism måste man först ha samma bildningsarv som dem. Helst.

Vi i Uppsala for ibland till Stockholm på träffar och föredrag, ofta hos Erik van der Heeg och Wallenstein som flyttade runt medan de översatte Kant, Lyotard, Levinas. Ett bohemiskt intellektuellt umgänge som kunde vara allvarligt och svårbegripligt, men även inkluderande för en mindre begåvad amatörpostmodernist som jag.

Min artikel i studenttidningen ERGO januari 1987

FOUCAULT I UPPSALA

Jag hade fortsatt att läsa litteraturvetenskap i Uppsala men filosofin var mer intressant. Litteraturhistoria var känd mark genom mina vänners föräldrar, Lars Furuland, Barbro Werkmäster, Staffan Bergsten och Sven Delblanc, vars barn jag gick i klass med och ibland umgicks med.

Vid mitt gymnasium, Lundellska Skolan (”Skrapan”), som låg nedanför universitetsbiblioteket Carolina Rediviva (där jag vevat mikrofilm inför mitt specialarbete), fick man besöka en universitetsinstitution på våren i tredje ring, 1978.

Jag valde litteraturvetenskapliga institutionen och mottogs en förmiddag av en något sur Manus Bergh, marxist och sedermera förläggare vid Bonniers och utgivare av Peter Weiss oläsbara volymer Motståndets estetik. Uppsala universitet lockade inte, denna korrektionsanstalt .

Men tidigare hade Uppsala hyst en vildsint fransman, Michael Foucault, 1955-58. En av hans kvinnliga studenter i franska kom att bo i samma hus på Linnégatan i Uppsalas centrum som jag och kunde berätta om hans komplicerade föreläsningar på akademisk men fräck franska.

Han tillägnade sin sista föreläsning som handlade om allt från den klassiska sadismens företrädare Marquis de Sade till den homosexuelle prostituerade och småkriminelle författaren Jean Genet, till ”Les garçons de Kungsträdgården”, dit han flydde för att träffa sexuella kontakter.

Myten om Foucault i Uppsala handlar om att idéhistoriska institutionen ratade hans avhandling som vansinnets historia, som han fått fram genom den Wallerska medicinhistoriska samlingen från medeltiden och framåt på Carolina biblioteket.

Men som Uppsalaprofessorn Gunnar Broberg visat langade Foucault fram en hög med 400 handskrivna gula pappersark till Sten Lindroth där osammanhängande teser travades på varandra tillsammans med drömsekvenser om skepp med galningar.

Genom NSU-gänget, och särskilt den begåvade John Swedenmark som höll hus vid språkvetenskapen i på Humanistcentrum tillsammans med bröderna Thosteman och professor Sven Öhman, fick jag idén att skriva om Foucaults verk Orden och tingen (Les mot et les choses).

Som Johan Lundberg beskriver så var de svenska filosoferna inte intresserade av kontinental filosofi, särskilt inte i Uppsala där Axel Hägerström, Adolf Phalén och Ingmar Hedenius verkat genom sin skolbildning ”Uppsalafilosofin”, en gren av logisk empirism, positivism och språkfilosofi med influenser från Storbritannien och USA. Men jag stod på mig och skrev en kandidatuppsats 1988 utan handledning men med hjälp av Ingmar Lemhagen, som hade läst för Hedenius på 1960-talet i samma hus för filosofer på Villavägen som jag.

Michel Foucault skulle jag skriva mer om i studenttidningen ERGO (på uppdrag av Stefan Jonsson), vid Södertörns filosofiinstitution för kurs med SO Wallenstein och översätta på uppdrag av litteraturprofessorn Ulf Olsson (en i kretsen runt Horace Engdahl vid Stockholms universitet).

Är global demokrati möjlig? | Ergo
Sal IX i Unversitetshuset där de flesta föredragen hölls

MODERNA FILOSOFIER I 80-TALETS EUROPA

Liksom i Umeå så var jag engagerad i studentvänstern även i Uppsala. 1986 gjorde vi i KHF/VPK upp med Moderaterna, bl a Hans Wallmark och Lars Niklasson, om att utmanövrera det menlösa mittenparti, UUS, som dominerat.

Jag fick ansvar för att skapa en föredragsserie om nya tankeriktningar i Europa tillsammans med den postkoloniale marxisten Stefan Jonsson, som då ledde det kulturradikala Uppsala Humanistforum tillsammans med sin dåvarande flickvän, Sara Danius.

Stefan Jonsson och jag skapade ett föreläsningsprogram för studenter, Moderna filosofier i 80-talets Europa, åren 1986-87 som Uppsala studentkår, NSU och Humanistforum stod bakom:

  • Donald Broady talade om Pierre Bourdieu
  • Staffan Carlshamre om Jacques Derrida
  • Ebba Witt-Brattström om Julia Kristeva
  • Sven Olof Wallenstein om Gilles Deleuze/Felix Guattari och JF Lyotard
  • Carl Henning Wijkmark om den gamle och nye Nietzsche
  • Horace Engdahl om ETA Hoffmanns dubbelgångarberättelse Der Sandman
  • Sven-Eric Liedman och Lars Bergström debatterade analytisk filosofi
  • Per Hellström om postmodern litteratur

Jag kan ha missat något men dessa tillställningar blev något av ett genombrott i Uppsala för postmodernismen genom mina kontakter via NSU och Ingmar Lemhagens stöd. I Stockholm låg man dock före.

1987 satt jag i publiken vid Stockholms universitet för att höra när litteraturvetaren Anders Cullhed småpratade med Horace Engdahl om hans bok Den romantiska texten som nu lagts fram som doktorsavhandling.

De var synnerligen överens, något som jag inte sett vid tidigare disputationer där detta lärda samtal avvek oerhört genom att essäboken först getts ut på Bonniers och sedan presenterats som akademisk forskning. Minns att Expressens legendariske litteraturkritiker Bengt Nilsson såG rejält sur ut. Johan Lundberg nämner honom efter Engdahls märkliga disputation men i muntrare ordalag.

Villa Lyckan i november 2007
Villavägen 5 där filosofiska institutionen höll till var trivsam och hade en fin trädgård där man anordnade sk Phalen-picknick

UPPSALAFILOSOFEN

Uppsalafilosofen var inte glad i mitt intresse för kontinental filosofi, där de postmoderna fransmännen förekom och just hade blivit smått berömda i Stockholm. Den ende som visade något intresse var Sören Stenlund, Wittgensteinkännare och mycket sympatisk tänkare som själv gett ut boken Det osägbara 1979 där han gjorde upp med sin läromästare logikern Stig Kanger och hela institutionen.

I denna självuppgörelse med den logiska analytiska filosofen skrev Stenlund att han var så trött på logik att han kunde spy. Han hade doktorerat 1972 på logik men sedan avlägsnat sig mot kontinental och klassisk filosofi. Se minnesord

Stenlund bad mig att kolla upp amerikanske pragmatiske Richard Rorty, en introduktör av postmodern filosofi i USA, som en möjlig kompromiss mellan vad jag ville skriva om, den svårbegriplige Gilles Deleuze, och institutionens analytiskt filosofiska regim.

Jag for 1989 till Schweiz med fru och tre barn för att på deltid läsa filosofi vid Fribourgs universitet och passa barnen. Där tog jag itu med Rorty och vi började korrespondera inför ett möjligt ämne om hans politiska och etiska filosofi.

I Schweiz läste jag kurser om Rousseau och Kant vilka renderade två texter som jag publicerade långt senare, 2014.

På vägen hem från Schweiz, med en månad i bergen norr om Provence och en disputation i Nice om Deleuze, så stannade jag i Paris där jag träffade Rorty (och vänsterschmittianen Chantal Mouffe) och besökte förorten St Denis dit Gilles Deleuzes radikala universitet flyttat.

Min tanke med dessa kontakter var att försöka finna en väg att studera fransk filosofi utomlands. Frankrike visade sig vara mycket byråkratiskt liksom England där jag besökte filosoferna Simon Critchley i Essex och Nick Land i Warwick utan större framgång. Sverige var inte med i EU så avgifterna för forskarstudier var höga.

Men den amerikanska pragmatismen intresserade mig eftersom jag började inse hur lite jag begrep av Deleuze. Min handledare i Uppsala hade sagt att ingen där kunde franska så att doktorera i fransk filosofi var uteslutet, förutom att dessa fransmän inte verkade kloka, inte lika klara som föregångaren Descartes i alla fall.

Jag försökte få Uppsalafilosofen att anta min kompromiss, Richard Rortys politiska och etiska tänkade som väckt stor uppståndelse genom hans bok Contingency, irony and solidarity 1990 men icke.

Boken färdigställdes 1993 när jag var vänster och gavs ut 2013 när jag var höger. Så det kan det gå. Samma relevanta innehåll då som nu.

KOMMUNITARISM

USA hade haft en politisk filosofisk diskussion om gemenskap och individualism som intresserade mig.

Jag skrev en artikel 1991 i den marxistiska tidskriften Zenit och föreslog vänsterförlaget Daidalos i Göteborg att ge ut en antologi om detta ämne, kommunitarism. Sagt och gjort så översatte jag åtta texter varav en av Richard Rorty och skickade över på en diskett. Detta var ju 1993.

Samtidigt hade jag fått ett stipendium till New School for Social Research i New York hösten 1993 och for över för att bedriva forskarstudier på Masters nivå. Där var nästan alla postmoderna eller kontinentalfilosofer, tvärtom mot Uppsala där jag var den ende.

Hela New School var ett vänsterintellektuellt och kontinentaleuropeiskt centrum, där även den konservative tysk-judiske tänkaren Leo Strauss hade verkat på 1940-talet.

Jag intervjuade den kanadensiske multikulturförespråkaren Charles Taylor, vars uppsats från 1979 ”Atomism” jag hade översatt, tog en kurs för pragmatikern Richard Bernstein, lyssnade på Jacques Derrida, Agnes Heller och Straussianen Seth Benardete.

Under sommaren 1993 hade Timbro gett ut antologin Gemenskaparna med tre av de texter jag hade översatt. Daidalos hade inte säkrat rättigheterna och drog tillbaka hela min antologi. I Timbros bok fanns en uppsats av den konservative sociologen Charles Murray vars bok om intelligensforskning och etnicitet The Bell Curve gjorde honom omöjlig att förknippas med för ett vänsterförlag som Daidalos. Väl i New York fick jag veta detta. Boken kom ut till sist 2013 och här är introduktionen.

I New York fanns Columbia universitet där många amerikanska postmoderna och postkoloniala tänkare höll till. Jag hade varit där redan 1979 och bl a lyssnat till beatpoeten Allen Ginsberg.

En dag när jag tagit tunnelbanan upp till Upper West Side på Manhattan för att bege mig till den afro-amerikanske pragmatiske filosofen Cornel Wests boklansering av Race matters stötte jag på Stefan Jonsson och Sara Danius. De såg besvärade ut, eftersom jag var så töntig och obegåvad, men stod ut med att följa med mig in till Wests auditorium.

Där introducerade Edward Said, författaren till den postkoloniala klassikern Orientalism föreläsaren Cornel West. Stämningen var extastiskt post-XYZ. Alla var där. Jonsson och Danius introducerade mig till Derridaexperten Gayatri Spivak som Johan Lundberg citerar ofta med hennes devis om att ”Vita män ska befria bruna kvinnor från bruna män”. Jag skrev fö om henne 2016.

Spinoza.jpg
1632-1677. Mest känd för sin Etiken som nyöversattes av Uppsalaforskaren Dagmar Lagerberg 1989, något Uppsalafilsofen Thorild Dahlkvist ofta påpekade.

INTE RORTY, INTE SPINOZA

Jag återvände till Uppsala vid julen 1993 och jobbade med arbetslösa latinamerikaner i en teaterskola åt Biskops-Arnö. Mina filosofistudier höll på att gå i stå så jag gjorde annat. Jag utnyttjade Biskops-Arnö för en filosofikonferens 1995 med och om G.H. von Wrights civilisationskritik som resulterade i en antologi.

Där på Wrightkonferensen deltog Maria Carlshamre (nu Robsahm) som jag tog till ett av det första programmen i Filosofiska Rummet i P1 tillsammans med filosofen Sharon Rider och PO Tidholm.

Kvinnorna grälade högljutt medan PO och jag teg. Radions programledare Olle Hägg och Sharon Jåma såg skräckslagna ut när Rider gick på Carlshamre ordentligt för att tänka illa och flummigt om postmodernism. Programmet gick inte i repris.

Jag skrev en recension om poststrukturalism, höll föredrag om Henri Bergson (den tredje av Deleuzes stora föregångare, förutom Spinoza och Nietzsche) och kom på ännu en kompromissämne, 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza, sedd genom de franska filosoferna Gilles Deleuze (vars andra doktorsavhandling 1968 hade handlat om honom), Pierre Macherey, Louis Althusser, Etienne Balibar. Alexandre Matheron, och den italienske autonome post-marxisten Antonio Negri (mer om honom nedan).

På centrala avdelningar inom Uppsala universitet hade man ledsnat på att filosofiska institutionen inte tog ansvar för de studenter som ville syssla på med filosofihistoria och kontinental filosofi (där postmoderna tänkare ingick). De hamnade hos litteraturvetarna, teologen, idéhistoria m fl fast de ville bedriva filosofi.

Därför anställde universitetet, med stöd av kvoteringsmedel från utbildningsminister Carl Tham (S, fd FP), professor Lilli Alanen i filosofihistoria som doktorerat i Sorbonne på Descartes, men som väl behärskade Spinoza (och Leibniz, en annan av Deleuzes favoritfilosofer).

Hon var givetvis rätt person för mig men jag var inte rätt person för henne. Jag kunde inte latin, inte tillräckligt bra franska och knappast inte filosofihistorien på mina fem fingrar. Min tanke var att charma henne med några drapor, 1, 2 , 3 , och 4 om Deleuze och andra franska Spinozaforskare, men hon genomskådade mitt epigoneri. Jag var en misslyckad poststrukturalist, postmarxist och postmodernist.

Våren 1998 slutade jag som oavlönad och misslyckad doktorand i Uppsala, med ett polemiskt inlägg i universitetets egen utvärderingsserie, ”Universitetet som kulturell mötesplats”. där jag berättade om den filosofiska institutionens låga tankehöjd. Samma år fick jag fast anställning vid institutionen för lärarutbildning som projektledare för uppdragsutbildning i pedagogik och på lärarutbildare. Så kan det gå.

Där hade Donald Broady just blivit professor, han som hade föreläst om Pierre Bourdieu i serien om Moderna filosofier i 80-talets Europa med Horace Engdahl, en vän till honom förstod jag senare. Broady, Mikael Palme och jag hade tillsammans suttit i bänkarna vid Collège de France i Paris 1986 och lyssnat på Pierre Bourdieu, den institution som Michael Foucault gick till precis när han fått en professur vid det radikala Vincennes universitetet med Lyotard och Deleuze 1969.

Broady ledde ett kultur- och utbildningssociologiskt seminarium och forskningcentrum SEC i Bourdieus anda vid Uppsala universitet, men inte som en okritisk epigon utan som en egen tänkare. Hans avhandling är bland det bästa jag läst.

Med hans sociologiska verktyg kunde jag senare analysera min misslyckade karriär.

Jag är övertygad om att Johan Lundberg läst Donald Broadys två översikter i DN 1984 där han skrev om hur man borde investera i postmodernism snarare än marxism, syrligt men skarpt mot Kris-gruppen, vilka han givetvis kände och förstod men höll på avstånd:

DN- 28 juni, 1984, ”Litteraturkritiken efter 70-talets undantagstillstånd. Modernismen blir
påbjuden ordning” och

DN – 29 juni, 1984, ”Litteraturkritik i Sverige del II. 1982 års män blev inga hjälpgummor”.

Lundbergs analys kunde ha byggts upp med stöd i Broadys kultursociologiska analyser som redan då visade vart Engdahl syftade.

SÖDERTÖRN

Trots att jag inte begrep Gilles Deleuze särskilt bra, så hade jag inte gett upp. Han var en konstruktiv tänkare som inte dekonstruerade så mycket utan som experimenterade fram nya begrepp, tillsammans med parhästen Félix Guattari, utifrån naturvetenskap och humaniora.

Denna konstruktiva anda var vad som fascinerade mig, där han tog äldre filosofers tänkande och lade till helt nya perspektiv, samtidigt som han och Guattari skrev en helt ny slags tvärtänkande, nu översatt till svenska i Anti-Oidipus och Tusen platåer.

Mitt första möte med dem var i tidskriften Montage 1985 med ett bidrag av en viss Sven-Olof Wallenstein, sedermera redaktör för Kris tillsammans med Hans Ruin, Magnus Florin, Aris Fioretos och Erik van der Heeg (som höll till runt NSU och Stockholmsfilosofen Alexander Orlovskis seminarier).

Deleuze var vad vissa vilsna vänsteraktivister fann efter revolten i Paris 1968, som han faktiskt deltog i något, men just dessa majdagar skulle han försvara sin doktorsavhandling vid Sorbonne. Hela disputationen fick flytta upp till allt högre våningsplan alltefter de lägre ockuperades av revolterande studenter. och ibland även universitetslärare.

Jag intervjuade Richard Rorty vid Stanford universitetet 2001 för Axess och hjälpte Hans Ruin att ta honom till Södertörns högskola 2004. För Söertörnsfilosoferna Hans Ruin, Fredrika Spindler, Wallenstein och Marcia Cavalcante var Rorty en lättviktig figur, men jag måste säga att han var och är betydligt mer intressant än vissa posttänkare.

Han står stadigt på jorden, en folkbildare liksom jag, socialdemokrat och realist ut i fingerspetsarna vilket inte Heidegger, Blanchot, de Man, Bataille m fl var vilket Johan Lundberg avslöjar tydligt i sin bok. Rorty var en lättsam person som liknade sig själv vid pragmatikern, psykologen och läkaren William James, den 1800-talstänkare som själv uppskattade Henri Bergson.

Hade jag kunnat hade jag gärna ägnat mig åt den amerikanska pragmatismen mer än jag gjorde. Till och med postkoloniale postmarxisten och antirasisten Cornel West hade gjort det 1989 i The American Evasion of philosophy.

2002 tog jag kontakt med Hans Ruin, Heideggerforskare vid Stockholms universitet och nu professor vid Södertörns högskola. Han fick alla mina texter och konstaterade att jag behövde gå två kurser och skriva en längre uppsats för att kunna ta en magisterexamen.

Jag läste en Foucaultkurs för Wallenstein och en Heideggerkurs för Marcia Cavalcante. Sedan översatte jag, med hjälp av Donald Broady, ett föredrag av Foucault för antologin Diskursernas kamp, red. Thomas Götselius och Ulf Olsson och återupptog skrivande av en längre uppsats om Gilles Deleuze tidsfilosofi utifrån Aristoteles, Kant och Bergson.

Min handledare var Fredrika Spindler som jag själv kontaktat i slutet av 1990-talet när hon doktorerade på Spinoza och Nietzsche i Montpellier i Sydfrankrike. Hon var nu lärare och hade bra koll på Deleuze (som hon träffat och pratat om deras andningssvårigheter!).

Min uppsats var inte särskilt originell konstaterade Walle som skulle opponera. Jag var dock nöjd med att ha avslutat vad jag påbörjat 1988 i Uppsala. Och jag var urless på fransk poststrukturalism, lika less som jag varit på marxism och vänstertänkande.

Frihetlig Press, 1998

AUTONOM MARXISM

Under 1990-talet hade jag som sista hopp engagerat mig i ett vad jag då såg som spännande marxistiskt projekt, den autonoma marxismen.

Mitt parti, Vänsterpartiet, var inte direkt avvisande men hade knappast förstått mycket av vad dessa vildsinta vänstertänkare på kontinenten och vid Austins universitet och vid New York tidskriften Semiotext(e) i USA höll på med.

Den ledande, statsvetarprofessorn i medeltidsstaden Padua, Antonio Negri, hade fängslats 1979 och fått en dom på 30 år för att ha vilselett den italienska ungdomen. Året innan hade Röda Brigaderna avrättat den kristdemokratiske politikern Aldo Moro och Negris rörelse, Autonomia, ansågs ligga bakom.

Negri frigavs 1983 när han valdes in till parlamentet av det Radikala partiet, som också hade porrstjärnan Cicciolina (Ilona Staller) som ledamot. Men polisen gav inte upp utan försökte igen att fängsla den marxistiske professorn som bland annat hade skrivit en Spinozastudie i fängelset 1979 till vars franska utgåva Gilles Deleuze skrev förord.

Negri seglade till Frankrike 1983 där han mottogs med öppna armar och flyttade in till Félix Guattari och höll seminarier i Paris utan att lämnas ut. På 1990-talet översattes mycket av hans texter och han kom att samarbeta med Michael Hardt, hans lärjunge och översättare i USA.

Jag skrev om autonom marxism och relaterade teorier i Vänsterpartiets Socialistisk Debatt, i Frihetlig Press, i Flamman , ett upprop för Negris frigivning i Arbetaren (undertecknad av Gudrun Schyman, CH Svenstedt, Nina Lekander, SE Liedman m fl) och höll föredrag i för Vänsterpartiet Uppsala och på anarkistkaféet Kafé 44 på Södermalm, där Mathias Wåg lyssnade noggrant.

2000 kom boksuccén Empire ut av Michael Hardt och Antonio Negri, en uppdaterad version av autonom marxism som byggde på Guattaris och Deleuzes postmoderna tvärtänkande och internet (Cyber-Marx). Till och med bankfolk reagerade på de precisa analyserna. Bard och Söderqvists Det globala imperiet var en självständig svensk motsvarighet.

Erik Wallrup på Axess bad mig att skriva en recension men jag klarade det inte, heller, se 1 och 2. Jag var en usel propagandist för postmodernismen.

Sambanden mellan Deleuze, Guattari, Negri och andra revolutionära tänkare finns knappast med i Johan Lundbergs bok. Han håller sig till det estetiska å ena sidan, och det intersektionella/genus å den andra. Över till hans bok, kort efter denna drapa som tom jag, i likhet med Wåg och Chang, måste anse väl narcissistisk.

NÄR PÅSKMODERNISMEN KOM

Jag sträckläste Johan Lundbergs omtalade bok i förrgår och lyssnade på hans samtal med Rasmus Dahlstedt, förlagets event online och nyss Studio Etts diskussion mellan Lundberg och Martin Aagård.

Jag har inte mer att tillföra än att jag uppskattar analysen och historiken Johan Lundberg har gjort, om än väl hårddragen. Som han själv säger och skriver står Horace Engdahl och han på samma sida i kulturkriget mot de puerila kulturvänsterlollorna, som intervjuade mig om nordisk kulturnationalism.

Men visst finns det ologiska felslut hos postmodernisterna och Kris-gänget, liksom ambitioner att ta sig till kulturens kommandohöjder.

Vad som gav mig mest i boken var analysen av genus- och intersektionalitetsindoktrinering i den svenska statsapparaten. Så försåtligt att dekorera detta svammel med tal om arbetsmiljö, jämställdhet och kommunal utveckling och så dumsvenskt. Engdahl har inget ansvar för detta, lika lite som Derrida har.

Hanteringen av terrordådet i Nice 2016 och av dådet i Stockholm 2017 var också mycket bra beskrivet där vi svenskar relativiserar och bortförklarar. Micke Willgert gjorde ett bra inslag i Swebbtv efter den makalösa ”Kärleksmanifestationen”, som understryker Lundbergs analys. Så förfärligt och bedrövligt.

Vad som är gemensamt för de konservativa revolutionärerna, marxismen, Freud, renässanshumanismen, posttänkandet i alla dess former och de svenska romantiska poeterna som Engdahl analyserade är civilisationskritiken. Även Richard Rorty passar in genom att han inser att folket nöjer sig med materiella värden medan han, liksom jag och de nämnda, inte gör det.

Vi vill något mer och är beredda att bli utskrattade, hånade och fattiga. Jag var fattig vänsteraktivist och fattig till höger. Alltid samma otillfredsställelse vid det banala. I can’t get no satisfaction sjöng Mick Jagger 1965:

When I’m driving in my car
And that man comes on the radio
And he’s telling me more and more
About some useless information
Supposed to fire my imagination

Det var vad postmodernismen handlade om och dess föregångare hos Walter Benjamin och våra egna 40-talister. Till och med arbetarförfattaren Vilhelm Moberg lider av sitt förstånds ofullbordade längtan i Soldat med brutet gevär när han brottas med Schopenhauer, Nietzsches nemesis och broder.

SLUTORD

1987 skjutsade jag Horace Engdahl efter föreläsningen vid universitetshuset. Han frågade om jag sett några professorer där, litteraturvetaren Bengt Landgren t ex, men det hade jag inte. Annars höll vi tyst till järnvägsstationen.

Forum gick jag till några gånger men fann hela tillställningen uppblåst och folk snorkiga. Skitnödigt. NSU hade nån gång liknande föredrag men då fick folk veta hur tråkiga de var. Nere på Sigtunagatan teg man, drack vin i plastmugg och gick i pausen.

En eftermiddag 2013 knackade jag på och klev nedför den branta trappan till vänster där Jean-Claude Arnault befann sig med några yngre kvinnor. Han är 12 år äldre än mig, fulare och har betydligt större snok.

Jag frågade om han ville sälja eller på något sätt uppmärksamma min svensk-indiska thriller Sara Sarasvati. Han fnös och betackade sig för alster på engelska. Viftade bort mig.

Hans liv som spelfilm.

Vad vill jag med detta? Ingenting. Men jag håller med Lena Andersson i DN att han är ett offer för #metoo drev och felaktig rättsprocess. En skitstövel, onekligen, men inte en seriell våldtäktsman.

Engdahl må ha varit väl esoterisk och undflyende, karriärist och smidig lebeman, men inte han heller är så skyldig som Johan Lundberg vill påskina.

Därmed inte sagt att boken har fel i alla stycken. Den är alldeles rättvis men det är inte ett brott att vara begåvad och framgångsrik. Möjligen att vara obegåvad och misslyckad. Eller så lyckades jag rätt bra.

Valet av 2016 års Nobelpristagare i litteratur, Bob Dylan, är värt allt Horace Engdahl eventuellt har misstagit sig om.

Jag pratar om nordisk kultur i ‎P3 Klubben

Programmet sändes 10 sept men ligger kvar som en podd

19. 30 min in börjar programledarna prata om Norden och jag kommer in 23 min. Ni får bedöma själva. Jag betecknade mig som högerpopulist vilket fick de unga  P3- anställda att gå igång.

https://podcasts.apple.com/se/podcast/yung-wallander-sagan-om-ringen-i-euphoriatappning/id1512981631?i=1000490708958?i=1000490708958

P3 länk

Är du smart?

Are you smart ? – sjöng Chet Baker i ”My funny Valentine”.

Vad menade han och vad menar vi med att vara smart? Okänslig? Jag har gjort några indelningar i denna begåvningsröra.

INTELLIGENS

Ett begrepp som ofta definieras stipulativt, dvs det som mäts i intelligenstest mäter intelligens. Ett sådant svar besvarar ju inte vad egenskapen att vara intelligent betyder, annat än att den som testas kan räkna och analysera så att ett högt IQ mått uppnås. Men vi vet ändå vad det är.

INTELLEKTUELL

Ett personlighetsdrag som utmärker personer som är rörliga, och ibland även röriga, i sitt tankeliv. De lever så att säga i huvudet och släpar runt på en kropp. Inte alltid intelligenta eller kloka. Platons fränder. Kan utgöra en egen samhällsklass enligt Gouldner via Söderqvist och Bourdieu.

LOGISK

Närmar sig intelligens men tyder bara på slutledningsförmåga utifrån premisser, rationalitet och analyskapacitet. Man kan vara logisk utan att vara intelligent men knappast utan intellektualitet.

BILDAD

Boklärd utifrån intresse och erfarenhet sedan barndom. Ej att förväxla med BORGERLIG eller MEDELKLASS. Kan vara insnöad och nördig, men också spirituell och extrovert. Autodidakt eller inte.

BORGERLIG

Uppvuxen i släkter och omgivningar där fäder antingen skött affärer eller studerat till präst, läkare, ingenjör, lärare, advokat eller dylikt. Kan vara såväl intelligent som intellektuell men är ofta mest nöjd. Kanske inte 2020 dock. Har bildning men inte alltid piano.

MEDELKLASS

Radhushögerns bastioner. Ofta framåtsträvande och framfusiga, ibland BORGERLIGA och BILDADE men inget krav. Har piano men inte alltid bildning, Smarta pragmatiker som tidigare röstade blått.

STREET SMARTNESS

Varenda hiphopares cred och vad som får framgångsrika klaner och gäng att fungera. Tyder på omedelbar praktisk intelligens, men är ofta oartikulerad.

FRONESIS

Praktisk visdom som Aristoteles satte högt och även Foucault, om än sent i livet, döende i aids. Latinets (och engelskans) prudentia, försiktighet, är exempel på den fronesis som innebär att kunna reda sig i det dagliga livet med en livshållning byggd på KLOKHET och gott OMDÖME

OMDÖME

Den intelligente logikern med borgerlig intellektuellt yrke som super sig berusad och lägger sig med fel partner är inte omdömesgill, Vi har många exempel omkring oss på vad ett dåligt omdöme kan ställa till med.

KLOKHET

Besläktat med INTELLIGENS, FRONESIS och OMDÖME och betyder just VISHET som förvärvats genom erfarenhet, förnuft och eftertänksamhet.

VISHET

Obefintligt karaktärsdrag numera. Möjligen var Lars Gustafsson vis. Men troligen inte. En som nog var både vis och intelligent, modig och klarsynt var Assar Lindbeck.

BEGÅVAD

Naturlig intelligens som kombinerar klokhet och intellektualitet. Min far Hans Sjunnesson, som fick A i alla ämnen i Nyvångs folkskola i nordvästra Skåne 1945, var begåvad men kom från fattigt hem. Han klarade sig via försvarets läroverk i Norrköping och Hermods korrespondenskurser och slutade som MEDELKLASS och i besittning av KLOKHET. Han fick varken gå i realskola eller läroverk men klarade sig tack vare höga ambitioner och begåvning, inte tack vare SSU.

Begåvad men fattig – back to 1948 | (S)örmlandsbänken

Sjunne kunde ha blivit en liten lort

St Eriksbron mellan Kungsholmen och Vasastan i Stockholm.

Jag cyklade förbi de kvarter i Stockholm jag bodde i till januari 2010 då jag flyttade till New Delhi, faktiskt för att emigrera men jag återvände i slutet av året.

Den lägenhet vi bodde i, min indiska fru och vår nyfödda dotter, var på 75 kvm med utsikt, om man lutade sig lite, mot Karlbergskanalen som ni ser ovanför.

En fantastisk idyll, lugn gata och ändå ett par hundra meter från Västermalmsgallerian och Fridhemsplan.Pendeltågsstationen Karlberg var då igång, tvärs över bron.

Jag hade lett mångkultursadministration 2007-2009 som verksamhetschef vid Studieförbundet Vuxenskolans avdelning Internationellt Kulturcentrum som låg vid SoFo, Södermalm. Hipstertätt.

Vårt upp drag var att fördela bidrag till invandrarföreningar och driva projekt.Bland annat sökte jag bidrag från Allmänna Arvsfonden tillsammans med Kitimbwa Sabuni, Afrosvenskarnas Förbund.

Inget jag är särskilt stolt över men hade vi fått anslag hade jag räddat den nedläggningshotade studieförbundsavdelningen.

Karlbergsjön med Bonnierhuset i fonden

Men 2009 var jag uppsagd och bloggade friskt på en oansenlig blogg. Inget utanför den borgerliga högerfåran men jag var på god väg att inse vad som stod på spel i Sverige och att det parti jag gått in i 2007, Folkpartiet, inte var berett att ta tag i invandringens problem, något jag känt väl till sedan arbete i invandrarförorter, senast i Tensta .

Jag var på väg att bli en förbannad medelklassare, men skulle jag ha kunnat bryta mig ut och göra vad jag gör idag? Skriva för alterrnativmedier, starta och framträda i Swebbtv, skriva,anordna Pride Järva och debattera i sociala medier?

Vår fina lägenhet kostade oss 3, 3 miljoner 2007 och belånades med 2,8 miljoner. Jag satt, givetvis, i bostadsrättsföreningsstyrelsen som ledamot. Amorteringar, räntor och avgifter uppgick till en halv månadslön.

Min fru jobbade på Ericsson i Kista och vi klarade oss men jag letade jobb hela våren.På hösten 2009 fått ett bra jobb som lärare vid fd Lärarhögskolan, då belägen på Kungsholmen men på väg ut till Frescati och Stockholms universitet.

Men vi hade bestämt oss för att ta ut föräldraledighet i Indien och det var nog min idé. Min fru for i november och jag kom efter i januari 2010 med sikte på att stanna.

Nu blev mitt liv annorlunda eftersom jag återvände i slutet av året och började skriva fritänkande inlägg på Newsmill och på denna blogg jag hade startat.

Inom något år hade jag sällat mig till dissidentgänget, druckit kaffe med Ingrid Carlqvist i Malmö, med Gunnar Sandelin i Stockholm (på Sturekatten) och med KO Arnstberg i Skärholmen. 2012 lunchade också jag och Jan Tullberg för första gången.

Karlbergs Slott vid Karlbergskanalen

Om jag inte valt denna upproriska besvärliga väg och inte flyttat till New Delhi utan blivit kvar vid Kungsholms Strand, stannat kvar i Folkpartiet och slitit kvar på Stockholms universitet, hade jag tagit ställning mot islamiseringen, massinvandringen, statsfeminismen, värdegrundspropagandan ?

Kort sagt, är min nuvarande situation beroende av att jag inte har tunga amorteringar och räntor att betala varje månad som hade fått mig att hålla tyst? Tyvärr ser jag Sjunne, boendes år 2020 på Kronobergsgatan vid Karlbergskanalen, som en sur och feg medelklassare.

En som hade dykt upp på tankesmedjan Timbro och muttrat med de grånade herrar som sympatiserat med SD eller öppet tillstått att de läser alternativmedia. Men som tigit.

En som hade läst Thomas Gür, Patrik Engellau, Ivar Arpi, Adam Cwejman, Alice Teodoresco och Anna Dahlberg men inte gått längre än att prenumerera på Axess och Fokus. Inga demonstrationer, inget Fri Folkbildning, Yttrandefrihetombudsmannen, För Frihet-mot islam, inga krönikor i Avpixlat – ve och fasa!

Jag hade blivit en stukad medelklassare som hade haft inkomst, bostad, mitt eget och min frus rykte, vår dotters kompisar och lärare, partimedlemskap, medlemskap i bostadsrättsföreningsstyrelse och alla vänner i Uppsala sen 50 år att ta hänsyn till.

Allt detta är nu borta och som Dylan sjöng i Like a Rolling Stone

”When ya aint got nuthin’ ya got nuthin’ to lose. You’re invisible, you got no secrets to conceal”.

Eller så hade jag pratat om vad jag tyckte med vänner och levt ett halvhemligt liv som gradvis hade blivit outhärdligt.

Arnstbergs senaste roman Uppbrott verkar handla om en sådan utveckling, något han beskriv i antologin Priset, där jag, Marika Formgren, Gunnar Sandelin, Mats Dagerlind m fl medverkar. Vi är alla öppna dissidenter.Hade mitt alter ego, den fege medelklassaren Sjunne, köpt Arnstbergs utmärkta böcker?

Knappast. Jag hade läst någon Timbrobok som tassar runt problemen eller en essä i Axess som knappt orkade lista hälften de utmaningar Sverige står inför. Jag hade resignerat och låtit andra kämpa.

Jag hade blivit en lort.