Kategoriarkiv: Ekonomi

Socialdemokratins uppgång och fall 19/9 1976 – mitt gymnasiearbete från 1978

Jag har inte läst denna text sedan jag skrev den våren 1978, 19 år gammal gymnasist vid Lundellska skolan (Skrapan), i Uppsala.  Det var ett specialarbete som enligt min handledare, adjunkt Bengt Henningsson, kunde kvalificeras som en B- uppsats i historia om jag fixade till referenserna och en del svammel. Jag kunde ha fortsatt inom historia, statsvetenskap, sociologi eller idéhistoria.

Inte gjorde jag det och inte heller visade jag den för några politiskt kunniga som kunde ha förstått vad jag åstadkommit. Jag blygs av att skriva in den idag, 40 år senare, av vissa pubertala formuleringar och en rätt tunn och okritisk marxistisk analys, men är samtidigt stolt, givetvis. Den hade platsat i en antologi om jag förstått att vända mig rätt eller om de jag vände mig till intresserade sig för den.

Jag klev in på Mats Dahlkvists rum i gårdshuset på Skytteanum i Uppsala, som då skrev på sin avhandling i statsvetenskap om Marx Kapitalet, lika frimodig då som idag när jag söker upp folk som jag läst om och vill träffa. Han, liksom den socialdemokratiske legenden Gunnar Gunnarsson som jag också träffade, var vänliga men något mer blev det inte. Kanske hade jag ändå inte blivit en bra partist, inte ens inom Vpk där jag var medlem när jag skrev detta.

Idag ser jag att mitt specialarbete innehåller tankar som jag skrivit utan att tänka på det i min bok The Swedish Story/ Sverige 2020. Det är roligt att se linjer i ens liv på detta konkreta sätt. Jag tänker på mina analyser av välfärdsstatens begynnelse, alienationsbegreppet, lojaliteten till den svenska staten, statsindividualismen och vår starkt korporativa tradition (som jag upptäckte då i Mats Dahlkvists utmärkta bok Staten, socialdemokratin och socialismen från 1975).

Min analys 1978 av att en folklig kritik av industrisamhället och byråkratin som kom både från vänstern, där jag fanns och högern/mitten, där framför allt Centern fanns, bidrog till  Socialdemokratins fall  står sig än idag (se Sveriges historia, band 8, 2013). Missnöjet artikulerades av civilisationskritiker från båda hållen, men Centern förstod att ta vara på den och fick faktiskt min röst 1976,

Håll till godo och ha överseende med en ung mans slängiga, vänsterromantiska stil, för han vill bara visa vad han kan och vill.

 

*  *  *

Socialdemokratins uppgång –

och fall 19 september 1976

 

Specialarbete vid Naturvetenskaplig linje, Lundellska skolan, Uppsala. 1978.

Förord

Detta arbete har tagit mig många timmar, långt utöver de föreskrivna 40. Men, och det är det viktigaste, jag har fått glädjen att få syssla med något jag själv vill. Jag har formligen dykt ner i gamla arkiv och sega böcker med förtjusning. Det har sannerligen varit skoj. Skolarbetet har ibland fått lida (t ex när jag läste Mats Dahlkvists analys av monopolkapitalismen under 30-talet på religionen och matten. Å andra sidan hade jag fått lida om jag hade lyssnat så det jämnar nog ut sig. . . ).

Materialet har ökat rätlinjigt i proportion till tiden (jag går ju N fortfarande, ack och ve). Ca 53 cm högt närmare bestämt med tidskrifter. Naturligtvis har det varit ett enormt problem, att ”huru få ihop det?”. 5 olika modeller har passerat. En mindre lyckad var att referera varje partis ståndpunkt för sig med en sammanfattning. En annan att utifrån Marx historiska materialism analysera överbyggnadens (politiken och ideologin) förhållande till basens förändringar, något pretentiöst kan det tyckas och det var det också.

Det som legat över mig mest är ”Huru få in historien?”. Med i alltet, för sig, inte alls, eller lite grann.  Men den har visat sig, som alltid, för påträngande och intressant för att slopas. Dessutom är den oumbärlig för att förstå det ursprungliga syftet som jag tappade bort någonstans i början, valet-76.  Så till sist har jag givit den en alldeles egen plats, med inbakad kritik och en liten dos marxism. Dock tillräckligt för att stjälpa diverse ytliga förklaringar överända av typen ”Det var Astrid Lindgren och Ingmar Bergman som gjord ét” eller ”Torbjörn Fälldin verkade sååååå trygg och jordnära med sin pipa mot den där arrogante Palme”.

Risken blir dock att man drar för stora växlar och ser för långt tillbaks (fast det är det som är roligast). Men jag avser med detta arbete dels visa på socialdemokratins historia (med tonvikt på det idémässiga), dels förklara valet 1976. Det skulle kännas så klumpigt att bara ta det ena och inte det andra nu när jag har materialet. Nåväl, tiden går och jag kan ju inte skolka hela dagen heller . . .

13/4/78

Jan Sjunnesson

PS- Siffrorna i parentes hänvisar till källförteckningen (bristfällig variant) och de andra nuffrorna som klättrar på bokstäverna går till fotnötterna. Håll till godo!

 

”Han kunde umgås med bönder på bönders vis och tala de lärde män på latin” (Erik Axel Karlfeldt)

”Det är få personer här i landet som jag sätter så stort värde på som denna ’socialistbuse’” (Gustaf Fröding)

 

Det kända fotografiet av Gustav V och Hjalmar Branting i samspråk vid en mottagning på Logården 1909 är taget av fotografen Axel Malmström. Kungen tyckte bra om Branting och medverkade till att den första rent socialdemokratiska regeringen inte föll 1920. Han hade fattat ett överraskande stort förtroende för honom (27).

(Denna inledande försköning som ett komplement till den nidbild (verklig bild?) som senare i texten kommer att förevisas läsaren. . . ).

 

 

Del 1. Socialdemokratins framväxt tom 1976

Jag skall försöka kortfattat att beskriva organiserandet av arbetarrörelsen i Sverige.

Det kom igång ganska sent pga. att industrialiseringen var sen. På 1870-talet levde hela 70 % av befolkningen på jordbruk (25). Det är dock vid denna tid som saker verkligen börjar hända. Bergshanteringen och sågverksindustrin tog fart och expanderade. Speciellt sågverksindustrin blev banbrytande för arbetarrörelsen. Där fanns dåliga förhållanden på alla sätt och denna tyd av industri bröt i mångt och mycket med den gamla patriarkaliska bergshanteringen. Här ibland barackerna fanns en grogrund för radikalism.

Men det fanns försök till arbetarorganisationer redan innan det gamla brukssamhället tog form. I städerna tog enskilda människor initiativ till olika filantropiska verksamheter. Det var mest ömkande liberaler och hantverksgesäller som gjorde detta (och en och annan borgare). Det var bildningsföreningar och s.k. arbetarsammanslutningar.

Den s.k. ringrörelsen är ett exempel på en sådan. Målen var att ordna arbetsförmedling, sparkasseverksamhet, studieverksamhet osv. Den leddes av ”brännvinskungen” L-O Smith. Hans egentliga skäl var dock mindre human. Han fick inte sälja sitt brännvin i Stockholm så i samarbete med ringrörelsen forslade han arbetare och annat folk till sina fabriker ute vid Reymersholm och sålde spriten där.

Men det fanns naturligtvis andra mer seriösa liberala sammanslutningar. Dock tenderade bildningsförbunden att fjärmas alltför mycket från arbetarnas kortsiktiga krav på mat, bostad och drägliga löner. En liberal fackföreningsrörelse försökte hinna före socialdemokraterna på 1880-talet. Dess mål var att ”ordna den industriella ekonomin, tillse såväl yrkets som arbetarnas och arbetsgivarnas intressen…förebygga, om möjligt genom sin mellankomst, arbetsbrist och strejker” (18). Det var program för den dåvarande arbetarrörelsen enligt Anton Nyström 1882.

Samma år formulerade August Palm det första socialistiska programmet för det första försöket till arbetarförbund på socialdemokratisk bas. Den första meningen löd:

”Arbetet är den egentliga källan till all rikedom och kultur, och bör därför hela vinsten därav tillfalla dem som arbetar”

Man kan naturligtvis undra vilket som inspirerade arbetarna mest. Men hur man än inspirerades och ville engagera sig, så var det svårt att organisera sig. Man kunde väldigt lätt få sparken och ibland fick hela folksamlingar (ca 40 familjer som mest) ge sig iväg pga. politisk/facklig aktivitet.

Om man ser till de direkta aktioner, strejker, upplopp och andra oroligheter, så finns det en lång tradition i Sverige. De var oorganiserade och lokala.

Om jag ska hålla mig till arbetarklassens kamp (som började först på 1830-talet, innan dess fanns knappt någon arbetarklass), så var de första tecknen på massoroligheter 1838 i några städer och i Stockholm. De var reaktioner dels på en ekonomisk kris, dels på den rättegång som hölls emot Crusenstolpe som åtalades för majestätsbrott (han hade nyligen gått över till de liberala och betraktades som samhällsfarlig).

Tio år senare, revolutionsåret 1848, var det dags igen. Man hade hört talas om oroligheterna i Frankrike och Tyskland. Det s.k. ”Revolutionsvännernas Sällskap” återuppväcktes (sedan dess dvala i 4 år) och höll ett möte vid Brunkebergs torg i Stockholm. Ledare var de demokratiskt sinnade borgarna med Lars Hierta i spetsen. De ville föra den borgerliga revolutionen vidare med krav på folkvald andra kammare.

Emellertid så samlades det en stor skara arbetare och gesäller utanför och när de inte fick plats drog de bort mot slottet där kung Oscar I läste upprorslagen för dem utan verkan. Man slog sönder kända politikers portar och fönster och militär inkallades. Utegångsförbud utfärdades och skott lossades (18).

Det var några av episoderna i arbetarrörelsens början. Medvetenheten var låg och det bidrog naturligtvis till sådana här besinningslösa aktioner som jag just visat. 1848 blev dock en skrift publicerad. Det var ”Kommunismens Röst” (dvs. Kommunistiska Manifestet av Marx och Engels), översatt av Per Götrek. Men den fick ingen större politisk betydelse.

Det fick däremot de hungerkravaller som kom på mitten av 1850-talet. På många platser anordnades demonstrationer och petitioner lämnades till den första socialistiska arbetartidningen ”Folkets Röst”.

I slutet av 1860-talet kom samma fråga upp, maten. Hungersnöd rådde och små strejker förekom framför allt i de stora städerna. Militär låg i beredskap och borgarklassen försökte lugna folket med olika filantropiska företag. Basarer, privat matutdelning osv. Detta bidrog nog till att 1850-talets uppror upprepades.

1870-talet bjöd på ett ekonomiskt uppsving de första åren. Mer arbete, ökade löner men än mer ökande priser. Vid mitten av årtiondet kom en ekonomisk kris som utlöste en rad strejker. Det var ofta pga. av att arbetsgivarna sänkte lönerna. Bl. a i Gävle med 10 %. Då organiserades en stor strejk och militär inkallades. Efter en massiv uppslutning på 1500 personer (vilket var mycket i dessa dagar av förföljelser och trakasserier av aktiv) gick arbetsgivarna med på att sänka lönerna med bara 5 %!

Kulmen på dessa oroligheter var förstås Sundsvallsstrejken 1879. Den fick en enorm betydelse för den svenska arbetarrörelsen. Man förstod att man måste organisera sig. Strejken misslyckades och resultatet blev höjda löner bara för de allra sämst betalda. Men den visade att över 4000 man kan göra något så att tom kungen får telegrafera till landshövdingen.

Från 1880-talet steg antalet strejker i en rasande takt, från 3 till 30 vid decenniets slut. Och aktiviteten växte. Organiserandet började. Kongresser hölls, socialdemokratiska partiet bildades, skandinaviska kongresser hälls (utvecklingen i Norden låg ibland före Sverige, speciellt i Danmark) och olika socialdemokratiska förbund bildades.

Men livet för den vanlige arbetaren, som inte for runt och agiterade, var miserablare än någonsin. Kristen fortsatte långt in i 1880-talet och jordbruket drabbades av konkurrens från importen. I detta läge ville storgodsägarna och industrikapitalet ha skyddstullar, men inte arbetarna och småbrukarna. Särskilt svår blev situationen i städerna när priset på importvaror hotades att höjas. ”Mot svälttullarna” var parollen för demonstrationerna i Stockholm och Malmö. I demonstrationen i huvudstaden gick August Palm i spetsen. Bakom honom mellan 10 och 15 tusen människor. Det var den första socialistiska manifestationen i Sverige. Statsmakten kände sig hotad. Tidningen Wäktaren skrev:

”Socialismen måste betraktas som en dödsfiende till kyrka, stat och varje enskild medborgare…Dess predikanter borde av staten behandlas som majestätsförbrytare eller mördare och rövare” (27).

1889 bildades det Socialdemokratiska ArbetarPartiet (SAP).  Initiativet var August Palms. Det bör tilläggas att det redan från början rådde splittring i leden. Axel Danielsson och tidningen Arbetet i Malmö ansåg att Stockholmsledningen skulle få för stort inflytande i rörelsen och riktade kritik mot dess ledare Hjalmar Branting, bl. a för hans snabba byte från liberalerna till socialdemokraterna. Arbetarna i Skåne var också i många frågor radikalare än Stockholmsledningen.

Först ville inte arbetarna i Skåne gå med på tidpunkten för mötet. Den var nämligen lagd på samma tid som liberalernas arbetarmöte (efter förslag från just Branting). Man fick snabbt kalla till ett konstituerande möte och förklara partiet grundat för att hinna före dem. Något program antog man inte utan man stödde sig på det Socialdemokratiska Förbundets principprogram. Det var i sin tur inspirerat dels av Kommunistiska Manifestet, dels av det s.k. ”Gothaprogrammet” (senare kritiserat av Karl Marx som för dogmatiskt och mekaniskt).

Snart fick man problem inom partiet, inte bara med Skånefraktionen utan framför allt med Hinke Bergegrens anarkister. De utgjorde en stor minoritet. På kongressen 1891 i Norrköping hölls den stora uppgörelsen med splittrarna. Axel Danielsson, som här var enig med Branting mot Bergegren, sa:

”Partiet genomgår för närvarande en slags barnsjukdom, som yttrar sig i hög feber och vilda åthävor. Under inflytande av denna mera besvärande än farliga sjukdom utstöter de därav angripna en hop osammanhängande ord, som kallas anarkism eller den politiska mässlingen” (18). Partiledningens linje segrade och de båda ledarna stod nu närmare varandra än någonsin.

Programfrågan började att kännas brännbar och man gav förtroendemännen i uppdrag att förbereda ett program. Man var nu eniga om att ”Gothaprogrammet” var otillfredsställande. Danielsson hade helt ändrat inställning. Han var på det klara med att kampen måste föras på parlamentarismens planhalva. Tom kompromisser med de liberala ansåg sig han villig att medverka till.

Det första programmet antogs 1897 och byggde liksom tidigare på Kommunistiska Manifestet, men också på det s.k. ”Erfurtprogrammet”. Det innebar en återgång till marxismen på revolutionär grund. Dock finns det ett typiskt svenskt avbrott mot den linjen. Marx hävdade i förordet till Kommunistiska Manifestet utgivet 1872 att arbetarklassen inte kan ta över den borgerliga statsapparaten och ändra kurs.

Det ansågs för enkelt och orealistiskt. Den svenska partiledningen behöll däremot i praktiken en positiv syn på den borgerliga staten som ett lämpligt redskap både för reformer och socialismens förverkligande. Det tycks gå en oavbruten linje från Gävletalet (ett tal där Branting talar om att gripa ”lagstiftningsmakten, dvs den politiska makten”, för att dels göra reformer, dels ”ordna övergången till det socialistiska samhället”, min anmärkning) till Erlanders och Palmes tal om ”det starka samhället” (1). Jag återkommer till denna tes senare.

1890-talet bjöd på många segrar för arbetarrörelsen. Medlemstalet inom partiet steg från 7000 till 44 000 och inom fackföreningsrörelsen till hela 66 000 (18). Alla dessa var nu inte arbetare utan de flesta var hantverkare (27). Strejker organiserades, bl. a den kända Norbergsstrejken som varade i över 7 månader på vintern, men slutade i nederlag. Dessutom anordnades flera lantarbetarstrejker av mestadels statare.

Det är under dessa stormiga år som LO konstitueras. På 1880-talet hade man bildat flera landsomfattande fackförbund, men de hade svaga kassor och dålig ledning. I stället fick partiet föra den ekonomiska kampen (18). Vid femte skandinaviska arbetarkongressen och den fjärde svenska partikongressen beslöt man att fackliga landsorganisationer skulle bildas. Vidare ville man ha ett bättre samarbete med partiet.

Efter ännu en konferens och ett interimistiskt landssekretariats arbete med stadgar samlades man 1898 i Stockholm för den första LO-kongressen. Frågan om kollektivanslutning var redan uppe. Man beslöt att de förbund som inte efter 3 år var anslutna till SAP skulle uteslutas. Branting sa att det var ett ”tvång till frihet”. 2 år senare hade man mottagit en våg av protester och beslutet revs upp. Men principen behölls och det skulle dröja till 1909 innan reservationsrätten var godkänd.

1906 slöts ett avtal mellan SAF och LO gällande föreningsrätten. Många politiskt och fackligt aktiva arbetare var fortfarande förföljda och svartlistade. En del hade tom blivit tvungna att bege sig till Amerika för att försörja sig och sin familj. Avtalet gällde alltså rätten till fri organisering, kollektivavtal och SAF:s rätt i arbetslivet, § 23, sedermera § 32. Det var ett viktigt avtal, dels för LO:s existens, dels för dess oinskränkta makt att sluta avtal. SAF fick ”rätten att fritt antaga och avskeda arbetare”. Så uppstod de två maktapparaterna på den svenska arbetsmarknaden.

Den politiska historien fram till 1920 handlar om kampen för allmän rösträtt. Dessförinnan hade man fört en mer ”praktiskt inriktad” kamp med strejker och andra utomparlamentariska aktioner. Nu skulle arbetarrörelsen bli rumsren och ta makten i riksdagen. Branting var redan invald 1896 på en liberal lista. Man han fick 12 kamrater redan 1905 och tillsammans med liberalerna fick man majoritet.

Från partiledningen försöket man tysta ned den allra värsta klasskampen. Man satt ju i regering och ville inte störa samarbetet med liberalerna.  I Norgefrågan 1905 syntes redan en splittring. Partiets mer radikala del stod för fred.

Men även andra frågor bidrog till att splittra partiet. Den s.k. särskillnadsfrågan drevs framför allt av vänsteroppositionen.  Man ville alltså avskaffa kollektivanslutningen och få en klarare linje mellan fackföreningsrörelsen och partiet.  Det fanns en rörelse i rörelsen kan man säga. Å ena sidan Branting som kritiserade Marx utifrån Bernsteins revisionism, å andra sidan främst ungdomsförbundet och de radikala arbetarna.

Till detta gällde det också att ta ställning till hur kampen skulle föras. Branting var negativ till de båda storstrejkerna trots att arbetarna själva efter enkätsvaren att döma var för storstrejker som medel i kampen mot arbetsgivare och reaktionen. Den första storstrejken 1902 gällde den allmänna rösträtten. Den blev en stor manifestation för kravet på rösträtt och man la fram flera olika förslag från riksdagen, bl. a ett från liberalen Karl Staaff 1905.

Det var ett förslag om allmän rösträtt enligt majoritetsprincipen. Branting godtog förslaget men kravet på en ny storstrejk växte. Partiledningen frånsade sig ansvar för en sådan aktion. Det skedde emellertid ingenting förrän 1909, den verkligt stora storstrejken.

Striden gällde avtalen för de cirka 2500 strejkande som inte var klara. Om man inte var överens före den 2: a augusti kommer vi lockouta först 80 000 arbetare, sedan alla som finns i våra företag sade SAF. LO sammanträdde och utfärdade en order om allmän strejk. Flottan och armén låg i beredskap. Den 4:e augusti lade 300 000 människor ned arbetet. Strejken misslyckades pga. starka kassor hos arbetsgivarna och tvärtom hos arbetarna. Branting utnyttjade denna situation till stöd för sin försiktiga linje.

En liten kommentar kanske behövs: Man skall naturligtvis inte utmåla Hjalmar Branting som en första rangens klassförrädare. Han betydde mycket för arbetarrörelsen i Sverige vid sekelskiftet och senare. Vad man kan säga om honom är att hans överdrivna tro på parlamentarismen som socialistiskt redskap har fastnat alltför länge bland ledningen för SAP. Hans linje med ständiga kompromisser har bidragit också till den pragmatiska politik som SAP fortfarande står för. Tillbaka till historien.

 

1910-talet var främst krigets årtionde. Både inom partiet och ute i Europa. Dessa två krig hade gemensamma nämnare som ni strax skall få se. I valet 1911, det första enligt den nya ordningen, fick SAP 29 nya mandat och var i minoritet med högern mot liberalerna 102 mandat (27). Men man höll tyst om de s.k. Staaff-lagarna som gav staten rätt att sätta in militär mot strejkande arbetare.

Kriget ute i Europa kom allt närmare. Högern stod mer eller mindre officiellt på Tysklands sida och ville ha en ”aktiv försvarspolitik”, liksom den s.k. ”aktiviströrelsen” som ville ha en ”modig uppslutning på Tysklands sida”. Staaffregeringen med Branting gav efter och skickade 1912 ned ett sändebud till Tyskland.

Men högern ansåg inte att detta var tillräckligt utan hämtade hjälp från kung Gustav V och konservativa bönder. Man anordnade ett bondetåg och kungen läste upp det beryktade borggårdstalet (givetvis var pansarbåtsaffären den springande punkten men jag hinner inte gå in på den nu). Staaff ansåg att han inte kunde regera med ett så svårt underlag och avgick. Partivänstern i Stockholm organiserade ett arbetartåg i protest mot den reaktionära offensiven.

Fredsfrågan ansågs viktig för arbetarna och drevs framför allt av partioppositionen och ungdomsförbundet. Branting höll mer eller mindre tyst om neutraliteten i riksdagen. Högerns aggressivitet kändes hotande för vänsteroppositionen och ungdomsförbundet anordnade 1916 en arbetsfredskonferens. Den fördömdes av Branting. Men jag tror inte att han tyckte så illa om den efter valet 1917 då den framkallat en entusiasm som ledde till stor socialdemokratisk seger, dock inte majoritet.

Till sist, revolutionsåret 1917, splittrades partiet. Vänstern uteslöts, trots sin vilja att stanna kvar. De bildade Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, SSV. Nu när SAP hade fått nästan dubbla siffror var det viktigt att utveckla samarbetet med liberalerna. Det var främst försvarsfrågan som sprängde partiet.

Men även inom partiet och utanför SSV höjdes revolutionära röster 1918. Det var under inflytande av Oktoberrevolutionen[1] som man kom att tänka på direkta aktioner i den livsmedelsbrist och hungersnöd som då rådde. Det är svårt att sia om hur stämningen var, men högern gick i alla fall med på fullt utsträckt rösträtt (27).

En radikal opposition fanns alltså även inom partiet. Man var optimistisk. Nu när man hade fått den politiska demokratin i sin hand gällde det att förverkliga de socialistiska idealen med folket bakom sig[2]. Alliansen med liberalerna bröts och man bildade den första socialdemokratiska regeringen (27).

Det skulle visa sig svårt att få till stånd ett stabilt parlamentariskt underlag för en ren socialdemokratisk regering. Man ingick i diverse liberala konstellationer, men perioden kan kännetecknas som vinglig. Dessutom ödelade en omfattande arbetslöshet efter kriget den fackliga kampen. Erlander kallar 20-talet det ”tomma decenniet”. Jag ser ingen anledning att kritisera honom.

Partiprogrammet var visserligen av radikalt slag (antaget 1920), men man visste inte hur man skulle genomföra det. Det fanns inget alternativ till borgarnas svältpolitik á la svångrem. SAP accepterade tom krav på sänkta löner för att häva krisen. Man krävde dock en humanare behandling av de arbetslösa.

Partiprogrammet var skrivet i tysken Karl Kautskys anda vilket var olyckligt. Han var en ortodox marxist och sträng determinist. Det blev en slags ”vänta-och-se-attityd” (1).  Detta har präglat SAP fram till våra dagar.

Men man skulle få chansen att visa på alternativ. Dock inte inom socialiseringssfären[3] utan i den praktiska konjunkturpolitiken. Det är alltså dags för SAP:s gamla käpphäst, Keynesianismen, Wigforss-Ohlin-Myrdal-Lundberg-Lindahl, Stockholmsskolan, vad ni vill. 30-talets guldålder närmar sig!

Depressionen kom för många som en överraskning. Inom arbetarrörelsen hade en del lutat åt att avskriva samhällsteorin med kriser och istället acceptera kapitalismen med vissa smärre modifieringar angående arbetslösheten mm. Nu ställdes man plötsligt inför ett val.

Antingen var detta den slutgiltiga krisen för kapitalismen (den verkade ju ödesdiger med Kreugerkrasch och USA:s börsfall, även om vi klarade oss lindrigt), eller så gick den att klara inom systemets ramar. Svaret vet vi. Men för att förstå det måste vi se tillbaka än en gång (historien förföljer ju oss människor genom sina lagar dikterade inte minst Marx och det är hans tankegång vi här ska följa).

Innan 30-talets depression existerade en annan form av kapitalism, den som vi vanligen kallar kapitalismen, marknadsekonomi eller fri konkurrens. Det var en konkurrenskapitalism. Man ville alltså hålla staten utanför näringslivet. Men i och med monopolställningen i många bolag och banker så inträffade en grundläggande förändring.

Vi fick ett monopolkapitalistiskt system med välfärdsstaten som överbyggnad.  Detta var en följd av kapitalets koncentration och sammanflätning mellan industri och bankkapital till det som vanligen kallas finanskapital. En stark centralisation alltså.

Denna makt gav möjligheter till hittills oanade vinster och man planerade produktionen därefter. Inte producera för mycket för då sjunker priser och en kris inställer sig. Siffror visar också att den amerikanska industrins kapacitetsutnyttjande sjönk vid tiden före kraschen. Det drabbade ju oss också eftersom kapitalet var internationaliserat. Det som inte fick hända hände 1930, en överproduktionskris (15).

Den gamla vanliga non-interventionspolitiken verkade inte fungera. Då kom just denna aktiva konjunkturpolitik med budgetunderbalansering, offentliga arbeten, höjd konsumtion och investeringar.

Det var ett behov hos monopolkapitalismen att statsingripanden måste ske. Annars hade hela systemet rasat. Detta skedde över hela världen; i USA med Roosevelts New Deal, i Frankrike med folkfrontspolitik och i Tyskland med nazismen. Överallt skedde dessa tills nu förbjudna statsingripanden. Varför?

Jo, redan 60 år tidigare hade Marx förutspått denna kapitalismens församhälleligande karaktär och han var fullt på det klara med överproduktionskriser och statsingripanden. De behövdes för att hjälpa upp kapitalet ur den grop den själv försatt sig i. Det förmådde inte borgerligheten förstå. De stod fast vid sin gamla politik.

Men vad man ska ha klart för sig är att dessa statsingripanden inte är socialistiska i sig utan är produkter av det ekonomiska systemet. Detta unika sammanfallande av arbetarklassens reformkrav och monopolkapitalismens behov var alltså själva kärnan i SAP:s politik. Det bör dock tilläggas att SAP inte på något sätt var medvetna om denna allians utan att detta skedde rent objektivt[4].

Man behöll alltså och befäste systemet eller som Herbert Tingsten sa:

”I stället för att begagna krisen till att söka krossa kapitalismen räddade partiet kapitalismen genom en för den tiden originell och lyckligt genomförd krispolitik” (6). Nu började konstiga tongångar höras. Ideologisk förvirring. En del trodde på allvar att det var ett ”djupgående socialistiskt reformarbete” (1) som hade påbörjats.

Andra, som Karl Fredriksson i Social-Demokraten, föll för tankar som fanns innan krisen på 20-talet. Man hade nu funnit ett system som behöll det goda i kapitalismen och samtidigt frigjorde produktivkrafterna. Borgarna visste varken ut eller in, men tvingades att acceptera statsinterventionerna.

Redan här märks ett avståndstagande från de borgerliga partierna mot monopolkapitalismen. De organiserade sig utanför parlamentet i intresseorganisationer. Saltsjöbadsavtalet 1938 var en sida, den andra sidan var samarbetskonferensen med näringslivet och SAF 1939. Dessa korporativa (en typisk svensk företeelse) hade dock funnits tidigare, redan 1916 inom LO. Men med 1928 års avtal om arbetsdomstol, fredsplikt och utbyggt kollektivavtal, så fick de båda intresseorganisationerna igenom sin vilja. Att sköta sitt.

Per Albin Hansson blev fadersfiguren för svenska socialdemokratin för en lång tid framöver. Hans tal om folkhemmet lockade både arbetare och tjänstemän. Nu var han inte den menlöse social-liberal som många vill utmåla honom som. Han hade tankar som inte kom fram i den godmodiga svenskheten han bar under andra världskriget.

Annars stod han för samförstånd och strävan efter breda lösningar inom politiken. Hans idé som en permanent samlingsregering efter kriget var nog så radikal om man ser till hans motiv. För det första så trodde han att de borgerliga lättare skulle förstå en socialisering om man satt tillsammans. För det andra så trodde han att man på så sätt skulle få fram all opposition inom partierna och slippa känna påtvingade gränser. Målet var alltså för P A Hansson ett socialistiskt samhälle (28).

Men det fanns andra inom partiet som nu helt klev över till suddiga marker. Karl Fredriksson igen:

”Den vidsträckta makt över det ekonomiska livet, som den nuvarande krigshushållningen lägger i statens och de politiska organens händer även i de demokratiska länderna, finns goda skäl att överväga om det inte just ur den demokratiska maktbalansens synpunkt kan vara förmånligt att dela med sig av makten till den styrelse och förvaltningsduglighet som uppammas och underhålles av den privata företagsamheten” (9).

Han tyckte också att politikerna skulle vara glada över att få lasta över en del av bördan på företagen efter kriget för att det skulle bli så mycket att göra.

Andra tongångar fanns dock även om de inte var speciellt officiella. På partikongressen 1940 motionerades det om SAP:s socialistiska trovärdighet. Motionären frågade partiordföranden vad det var som skilde SAP från att bli ett ”radikalt borgerligt parti á la folkpartiet” (1). PA svarade med att tala om samverkan utan att i sak bemöta kritiken (1). Dessutom växte kravet på en programrevision som bättre stämde överens med dagens samförståndspolitik, Det blev nu inte ett sådant.

En sammanfattning och över till Herbert Tingsten igen:

”I den ideologiska debatten har socialiseringen ersatts av den allmänna välfärden, klasskampen av folkhemmet, demokratin som taktiskt medel av demokratin som högsta princip, det totala maktövertagandet av kompromissen, internationalismen av nationalismen” (6).

Han hävdade sin berömda tes om ideologiernas död. Detta påverkade många socialdemokrater.

”Den marxistiska läran ersattes med en ny åskådning, vars centrala innehåll var idén om planhushållning. Utjämning och ökat välstånd skulle åstadkommas med social- och skattepolitiska medel och genom att statsmakterna bedrev en aktiv konjunkturpolitik…” (6) Socialiseringar och statsingripanden skulle bara få ske där näringslivet visat sig ineffektivt (27).

Lite analys. Från början var SAP ett parti som ville omvandla det kapitalistiska samhället till ett socialistiskt. Det har, som vi ser[5], utvecklats till ett social-liberalt reformparti. Hur kan detta ha skett? Ja, med en levande marxistisk debatt tror jag att man hade varit mer vaksam på en sådan utveckling även om politiken kanske hade varit densamma. Marx hävdade att de härskande idéerna i ett samhälle alltid är de härskande klassernas.

Vid maktövertagandet 1932 så inlemmades SAP bland maktens taburetter och man anpassade sin politik till kapitalets behov (nu var ju inte det en medveten process utan rent objektivt sett som jag sa tidigare. Med lite analys kanske man hade upptäckt detta fenomen).

Om man hade propsat på att föra den undertryckta klassens intressen hade man fått ”proletariatets diktatur”, den enda gång då en undertryckt klass regerar. Kort sagt: SAP har kommit att anamma de härskande klassernas idéer därför att de inte nått makten genom att i grunden förändra det ekonomiska systemet.

Jan Lindhagen, sociolog och trogen socialdemokrat, och Macke Nilsson, skribent på Aftonbladet, ser saken på ett i någon mån marxistiskt sätt. De menar att partiets klassbas försvann på 30-talet och ersattes med ett mer heterogent skikt:

”Därmed rättfärdigades den sedan länge pågående förvandlingen av det som vi kan kalla ’distributiv etik’. Partiet och arbetarrörelsen syftade inte längre till att genom och inom sitt handlande omvandla samhället. Det uttalade målet blev istället att åstadkomma den rättvisa fördelningen av det nuvarande samhällets ökande värden” (10)

Jämför detta med 1970 års valslogan ”Ökad jämlikhet”. ”Om någon för över 80 år sedan skulle ha föreslagit en slogan som denna och inte ”Jämlikhet”- är jag övertygad om att han skulle ha mötts av vrede från de andra pionjärerna” (2), sa arbetaren Raimond Bengtsson iför valet 1973.

1944 års partiprogram var till stor del Ernest Wigforss förtjänst. Han utövade även ett stort inflytande tillsammans med Gunnar Myrdal på Arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Därav dess radikalism. Förvånande kan det tyckas men förklaringar finns. Sovjetunionens stora framgångar och de svenska kommunisternas valseger 1945 väntades vinna många röster till SKP och man behövde ett visionärt alternativ.

Vidare pekade man på kapitalismens ändrade utveckling sedan 30-talet och dess behov av statlig styrning, men också på erfarenheterna från första världskrigets slut då en depression följde. Det ville man förhindra med statsingripanden. Planhushållning blev lösenordet då och för en lång tid framöver. LO som minst av allt ville ha arbetslöshet stödde programmet helhjärtat. Men depressionen uteblev och Sovjets illgärningar kom upp i dagen[6].

Tiden var inne för det kalla kriget. USA blev idealet för den ”fria” världen. Tingstens tes om ”ideologiernas död” anammades inte bara av borgerligheten utan även av delar av SAP. Man utnyttjade konjunkturuppsvinget till att genomföra flera reformer: barnbidrag, ökad folkpension, beslut om allmän sjukförsäkring, arbetarskyddslag och förlängd semester.   Utbildningen reformerades och fångväsendet humaniserades (27).

”Det rådde en ogrumlad tro på den trygga välfärden i socialdemokratisk regi med reformverksamhet på den kapitalistiska produktionens aktningsvärda grundval. Ändå var det just inom produktionslivet som en ny och djup störning av välfärdens idyll gav sig till känna. Denna störning var så pass oväntad och obehaglig att den möttes med en irriterad och moraliserande nedlåtenhet” skrev man i boken Från Palm till Palme 1972 (1).

Produktionslivet hade förändrats och tog sig nu nya uttryck. Marxismen var visserligen glömd inom de ledande socialdemokraterna och bland arbetarna. Men dess giltighet ändrades inte för arbetaren. Han upplevde i allra högsta grad de nya förhållandena som de ekonomiska förändringarna givit upphov till.

Han förmådde inte uttrycka det i marxistiska termer men känslan fanns där. Andra beskrev den åt honom. Författaren Folke Fridells ”Rivar-Bohm” var mannen som fick ett stort gensvar ibland arbetarleden. Hans vilja att ”vara med och bestämma” kände många igen. De kände sig ofta utanför och rotlösa.

”För det aktiva partifolket som var i ständig konfrontation med medlemskåren – dvs. huvudsakligen arbetarna – och som vartannat år fick möta väljarna, kändes både det gryende missnöjet på verkstadsgolvet och de utsuddade gränserna gentemot de borgerliga besvärande. Ernst Wigforss idéer och hans äkta socialistiska patos attraherade dessutom fortfarande delar av partiets aktiva kader. Utifrån olika utgångspunkter reagerade man emot partiets faktiska identifiering med det bestående samhället”, ur Från Palm till Palme igen (1).

”En borgerlig regering vore ingen katastrof. Den skulle radikalisera socialdemokratin” skrev socialdemokraten Dieter Strand 1976 (16)

En sak kom att prägla 50-talets arbetsmarknadspolitik, den sk ”Hopp-Jerkan”. Hatad av både fack och näringsliv. Han som bodde tillfälligt lite varstans och var mer än förut borta från jobbet. Detta var en följd av det hårdare utnyttjandet av arbetskraften. I och med AMS tillkomst så påskyndades strukturrationaliseringen. Både Bertil Ohlin och Gunnar Myrdal var ense om att den höga arbetslösheten på 10 % var en strukturell depression och inte en allmän. Därför skulle man underlätta kraven på arbetskraftens rörlighet och anpassningsförmåga (15)[7].

Men även andra orosmoment fanns. Dessa lades fram i, av alla organ, Arbetarrörelsens Kulturkommitté redan 1952. Där fanns de senaste psykologiska och sociologiska rönen, som visade att något var galet. Med hjälp av statistik visade man att något grundläggande förändring inte hade skett för arbetarklassens under SAP:s regeringstid[8]. Tvärtom pekade man på de risker som uppkommit; nya farliga arbetsmetoder, mänsklig rotlöshet, en prisgivenhet i storstaden mm.

Till gagn, konstigt nog (eller rättare sagt inte så konstigt med tanke på SAP:s opportunism, så saknade betänkandet en marxistisk kritik. I så fall hade den ju blivit avfärdad av partiledningen som ”föråldrat tankegods” eller liknande. Nu utgick man ifrån verkligheten precis som SAP alltid sa att man gjorde när man praktiserade sin politik. Men denna frånvaro av levande marxistisk kritik kom att bli förödande för partiet.

Det uppfanns alla möjliga slags ”symtomlösningar”; socialpolitik, kulturpolitik, företagsdemokrati, utbildningsverksamhet osv. Man insåg inte att kapitalets förtryck och herravälde präglar hela produktionens inriktning och bestämmer andan i människors samhälleliga levnad och mentala liv. Man sköt alltså in sig på ”överbyggnaden” enligt traditionell liberal teori. Det går inte att ostraffat förvandla marxismen till gammalt kulturarv eller vackra paroller. Man måste använda den som ett redskap för att se det sociala livet.

Som läsaren säkert kan lista ut så blev reaktionen på Kulturkommitténs betänkande magert. Man lade det åt sidan. Man hade helt fångats i det rådande systemets tänkesätt och kunde inte se utöver detta.

LO:s roll blev att avblåsa klasskampen och inrikta sig på den s.k. solidariska lönepolitiken. Man gick tom så långt att man i skriften Fackföreningsrörelsen och näringslivet ursäktade sitt behov av att trygga en rättvisare fördelning av välståndet, vilket tyvärr kunde skada andra gruppers intressen (läs SAF:s) (1).

En annan väckarklocka för partiledningen kunde den häftiga reaktionen på finansminister PE Skölds förslag om tvångssparande ha varit. Men regeringen retirerade inför kollisionen utan eftertanke. Ytterligare en chans för att trygga näringslivets kapitalbildningsbehov gavs. Nu i en annan form. ATP var lösenordet.

Kring denna princip stod striden 1958. Dessutom ville man häva den reformpaus som hade inträtt efter decenniets mitt. En tillfällig ”recession” i konjunkturen störde också välfärdsidyllen och man behövde en ansamling av väljarstöd. Sist men inte minst behövde landet en vettig folkpension och det hade SAP förslag på.

Partiet hade ett ganska starkt parlamentariskt underlag för sin politik. Och SAP vann folkomröstningen, dock inte det extra val till andra kammaren 1958 som dominerades av ATP-frågan. En radikal borgerlig väljare gick över till SAP:s linje och säkrade segern.

Nu stod 1960-talet inför dörren. BNP ökade ända fram till 1965. Men redan innan dess hade strukturrationaliseringens avigsidor visat sina smutsiga ytor. Det viktigaste av allt var att keynesianismens framgångsrika politik inte verkade fungera. Och det gör den inte heller idag 1978.

Den koppling som en gång, helt omedvetet objektivt, funnits mellan monopolkapitalisternas behov av statsingripanden och förnyad konsumtion å ena sidan, och arbetarrörelsens behov av reformer och statlig styrning å den andra, hade brustit.  Man stod inför en djupgående förändring inom det kapitalistiska systemet, och därtill försvarslösa.

Gunnar Gunnarsson, socialdemokratisk författare och tillika marxist, skriver:

”Marx och Engels reste inte några maktanspråk mot arbetarrörelsens partier och ville inte påtvinga den historiska rörelsen i någon bestämd riktning. Avigsidan av denna brist på dogmatism är att rörelsen i sin skepticism i metodfrågor hamnat i en slags räddhågad improvisation då det gällt taktiken för socialismens genomförande. Då vi nu befinner oss i ett läge då det verkligen krävs socialistiska lösningar saknar socialdemokratin ett genomtänkt program för den socialistiska omdaningen” (5).

Reformutrymmet minskade och det blev allt svårare att genomföra en aktiv konjunkturpolitik.  Den geografiska koncentrationen till Syd- och Mellansveriges större städer har inte precis gynnat SAP. Tryggheten försvann på vägen till välfärdssamhället. Narkomani, våld, organiserad brottslighet och en konkurrensens djungelvärld blev delar av det samhälle som skapades av Den Lovordade Produktionsutvecklingen. Men i mitten av 60-talet så stagnerade produktionen.

Man stod än en gång inför ett val. Det första stora valet var 1932 då man skulle välja mellan socialisering eller en lösning inom systemets ram. Nu gällde det att välja. Men inget har hänt! Man har i praktiken inte valt. Men har kört i samma gamla spår från Keynes och Stockholmsskolan. I stället framstod borgarnas förslag som progressiva (inom kapitalismens ram givetvis) jämför med SAP:s

Bakgrunden till denna handlingsförlamning är förstås djupgående. Man kan naturligtvis peka på SAP/LO som klassförrädare eller som politiker som har försökt göra det bästa de förmått. Jag förordar en syntes. För det första så har SAP bedrivit en politik utifrån praktiken. Det har medfört att sociala reformer och taktiska förslag har fått stå i förgrunden. Det har varit bra, inte minst för arbetarklassen.  Men denna opportunism och ovilja att tillgodose dels arbetarnas krav, dels att se framåt, har lett till situationen idag när vi verkligen behöver ett radikalt socialistiskt alternativ.

Wigforss 1971:

”Sedan jag lämnade regeringen har jag skrivit mycket. Men ingen människa bryr sig om vad jag skriver. De är alla så högaktningsfulla mot mig men de diskuterar inte. Under de senaste 20 åren har det inte varit någon diskussion om den socialdemokratiska politiken i Sverige. Man intresserar sig bara för taktiken. Det finns en slags taktikens ideologi. På så sätt har vi kommit fram till dagens pragmatiska politik som innebär att vi tar sakerna som de kommer och handlar i ljuset av våra principer beroende på läget för ögonblicket” (4).

Han uttryckte samma tanke inför valet 1970 då han ansåg SAP:s valtalare alldeles för ”vankelmodiga” över om de skall förverkliga sitt program eller ej (2).

Denna opportunism är djupt rotad inom SAP men den framträder så bra i ljuset (eller mörkret) av 60-talets härjningar. Strejker blev vanliga och inte bara studenter radikaliserades utan även andra folkgrupper. Det utmärkande för hela 1950- och 60-talens missförhållanden artikulerades särskilt inom den nymarxistiska litteraturen om begreppet alienation.

Framför allt tappade SAP mark i städerna. Där fann inte den naturliga kopplingen mellan vardagen och politiken som fanns i det röda bruket. Fienden blev maskerad bakom varuhusets mur och en slags servicedemokrati utvecklades. Den ersatte den gamla arbetarsolidariteten. Experter från alla håll och funktionärsväldet inom facket bredde ut sig.

Detta var dock nödvändigt hävdar Arne Gadd, socialdemokratisk riksdagsman i min intervju.  Pga. av de alltmer komplicerade arbetsuppgifterna för facket så tvingas man att anställa folk menar han. En arbetare med sexårig folkskola kan inte kämpa mot arbetsgivarnas angrepp. Jag anser att priset tycks mig alltför högt. Dessutom beskar LO de lokala facken avtals- och strejkrätt redan 1941.

I städernas myllrande folkvimmel fanns en ny slags ”frihet”. Ingen ställde några slags krav på just mig, ingen visste ju vem jag var. I affären blev alla behandlade lika. Klassmedvetandet ersattes av ett kamratförhållande till arbetsledaren och ingenjören. Man fick ju tom säga ”du”! Lönesystemen blev allt krångligare och speciella avtalstekniker tog över. Även inom partiet ökade avstånden. Politik blev något tråkigt för finrummet teveapparat. Elitens kunnande blev något oumbärligt och därmed splittrades arbetarklassen.

En viktig sak att ej förglömma det allmänna råskället på SAP (det är dock nödvändigt för att jag ska ju inrikta mig på partiets brister lite senare och det är lika bra att ha dem klara för sig nu) är dess nyfunna (nja, inte precis men officiella uttalande bl. a på LO:s paroller 1968) roll som ”löntagarparti”. Myten om tjänstemannen alltså.

Han är alltså den typiske marginalväljaren som skulle övertygas om små reformer och annat vad-som-helst tryggt. Just detta, att övertyga väljaren om något för att han ska ta ställning och välja är liberalismens klassiska väljarbegrepp (och numera SAP:s). Man ser väljaren som en individ som först inhämtar alla fakta för att sedan besluta sig för det bästa på ett kunnigt, sakligt och genomtänkt sätt. Men det är inte den vanliga väljaren och i synnerhet inte marginalväljaren (10)!

Då ligger det nära till hands att locka med diverse spekulativa och irrationella jippon (tänk på Fälldins trygga hemvävda stil t ex, föreslagen av en reklambyrå). Denna liberalismens väljarteori har tyvärr anammats av SAP. I stället för att som tidigare se väljaren som en individ och kreativ människa som ska omforma sin och andra människors värld, har man fått ett skikt av elit och massa. Den opportunism som jag tidigare har talat så mycket om förstärks av denna effekt. För hur skall en väljare kunna se mera än 3 år framåt i denna komplicerade värld?

Till myten om tjänstemannen (varför inte tjänstekvinnor? Det vore mer rationellt, se forts.): det sägs ha skett en stor ökning av denna kategori. Och därför har SAP och de andra partierna slagits om just dessa ”tungan-på-vågen”- väljare. Det finns kritik mot detta synsätt.

För det första är det en fråga om språk. Arbetare som tidigare kallades arbetare klassas ibland upp till tjänstemän och tekniker. För det andra är ökningen väldigt heterogen. Det finns delar som klart är för en radikal arbetarpolitik. Vad säger att just denna del ska minska i antal? För det tredje så är majoriteten av tjänstemanna (!)ökningen gifta kvinnor vars politiska inställning inte befaras ändras för att de får ett nytt jobb. Det är alltså ett klart överdrivet intresse för tjänstemannen eller manschettproletärerna som man sa förr (10).

Det unika med arbetarrörelsen hålla alltså på att suddas ut, klassmedvetenheten, kopplingen vardag-politik, solidariteten och likheten mellan rörelsens mål och medel. Detta är en följd av dels SAP:s hårt drivna produktionsökning (som visserligen alla partier är överens om, men som SAP har fått ta ansvar för), dels i av kapitalismens härjningar som SAP i viss mån har försökt stoppa men lika ofta påskyndat.

I denna mix av ingredienser vet man inte vem som är den verklige förrädaren, dvs. kapitalet, och man skyller det mesta på staten, etablissemanget, regeringen och till sist partiet. Till detta kommer också SAP:s handlingsförlamning och motvilja till stora förändringar. Reformutrymmet har minskat, monopolkapitalismen har ändrat karaktär och tom borgarnas tafatta stimulanspolitik framstår som produktionsbefrämjande. Men det går naturligtvis ut över arbetarklassen.

Vid mitten av 60-talet inträffade något i Sveriges ekonomiska struktur. BNP sjönk, arbetslösheten minskade, investeringskvoten sjönk, profitkvoten minskade, självfinansieringsgraden av främst exportindustrin minskade, kapitalexporten ökade och en stor koncentration av kapital ackumulerades. Detta bidrog till omfattande stödåtgärder från staten. Men de räckte inte till.

Lönerna steg med allt mindre procenttal och arbetsintensiteten ökade (med det försämrades arbetsmiljön, ackorden ökade, antalet skift ökade och antalet rörliga semestrar). För att kunna finansiera dessa ingripanden, så krävdes ett ännu högre skattetryck. Främst är det de indirekta skatterna och kommunalskatten som ökat sedan 60-talet. Slutsatsen för arbetarklassens del får läsaren dra själv.

Antalet företagsnedläggelser (beroende dels på kapitalkoncentrationen, dels på krisen) och de nu uppkomna vilda strejkerna gjorde att läget förvärrades ytterligare. ”Avståndet i produktionstillväxt mellan tillväxtindustrier och stagnerande branscher har ökat under 60-talet” (29)[9].

Anledningarna är svåra att hitta bland statistiken. Orsakerna till att det gick så bra innan är lättare. Vi hade en intakt produktionsapparat efter krigets härjningar ute i världen. 30-talets depression hade inte påverkat oss nämnvärt (dock tillräckligt för att de av kapitalismen betingade statsingripandena fick ske, här som överallt annars). Vidare hade vi en stark och samarbetsinriktad arbetarrörelse och en köpkraftig hemmamarknad.

Den var dock inte tillräckligt stor utan man gav sig ut på den internationella marknaden. Där möttes svenska varor av skärpt konkurrens och höga EG-murar och sedan var krisen här. SAP hade inget annat redskap än den gamla statsinterventionspolitiken och den tycktes inte fungera. Grundläggande objektiva förändringar som jag inte kan gå in på här hade alltså skett i den svenska och internationella monopolkapitalismen (15, 29).

Då måste andra frågor komma i blickpunkten. I valrörelsen 1968 kom näringspolitiken[10] fram med satsningar på arbetsmiljö och företagsdemokrati. Dessutom mobiliserades ett stort antal S-väljare (som hade legat på sofflocket i de 2 tidigare valen enligt statistik man hade uppe på arbetarkommunerna. Dessa sökte man upp och övertalade) och det blev ett riktigt klasskampsval. Sovjets invasion bidrog till att ta röster från Vpk.

Efter segervalet 1968 kulminerade hela den jämlikhetsdebatt som hade förts tidigare. Den var ett resultat bl. a av LO:s intresse (framfört redan 1964 av Arne Geijer i ljuset av de oförändrade inkomstklyftorna), radikala ”vänstervindar” (enligt SMHI, vits…) och av partiledningens febrila letande efter frågor som kunde vitalisera debatten och få tillbaka de röster som hade flytt i valen innan.

Ett arbetsutskott med Alva Myrdal tillsattes och dess arbete föredrogs på partikongressen 1969. Under tryck av ett tillfälligt ekonomiskt uppsving perioden 1969 – 70 blev ”Ökad jämlikhet” huvudfrågan för valet 1970. Olof Palme hade nu valts till partiledare.

Men framtiden bjöd på dystra tider. Borgerligheten vann faktiskt valet, men Palme satt kvar pga. majoritet i första kammaren. Och konjunkturen sjönk igen. Det var det sämsta året Sverige haft sedan andra världskrigets slut.

En förändring måste ske och de förut så radikala rösterna tystas ned. Man lanserade ”Solidaritet för trygghet” inför partikongressen 1972. Dessutom måste man ta hänsyn till att regeringen nu kunde fall. Första kammaren var ju borta! Valrörelsen fick ett defensivt uttryck i parollen ”Rösta inte bort tryggheten den 16/9”. Aldrig någonsin har väl SAP så identifierat sig med det bestående som då.

Detta visar med klar tydlighet den opportunism som har präglat SAP:s agerande sedan lång tid tillbaka. I goda tider kan man kosta på sig att vara radikal. Men om det slår om (som det alltid gör i ett kapitalistiskt samhälle) till dåliga tider, så dras kraven ned, besinning och ”realism” råder[11]

Hur det valet gick vet vi. Lotten segrade och socialdemokratin regerade. Tiden efter har präglats av kris både i ekonomin och inom regerandet. En handlingsförlamning har ytterligare förstärkts. Skandaler har avslöjats (men de är inte så mycket att orda om. De flesta var nog uppfunna på Expressen till omfånget i alla fall), men framför allt har statens makt utsträckts till att gälla mer godtyckligt än tidigare. LTO-lagen, LSPV, terroristlagarna, åsiktsregistreringen, samkörning av olika datasystem, inskränkningar i den grundlagsfästa tryckfriheten och en svällande alltför självständig byråkrati. Det är mot bakgrund av detta och konjunkturutvecklingen och en hel del annat som man måste se 1976 års valförlust för SAP. Det var ju dit jag skulle komma till sist.

Alltså, en liten redogörelse för orsakerna till valnederlaget/segern. Det är alltid intressant i vilken form folk talar om det, seger eller förlust.

 

Del 2. Valet i ord och bilder

Det som alltså inte fick hända, eller verkade kunna hända efter alla försök, hade hänt. Socialdemokratin föll. För första gången på riktigt (andrakammarvalen och koalitionsregeringarna oräknade) fick Sverige en borgerlig regering. Hur kunde detta vara möjligt?

Innan jag går in på analysen vill jag först visa på några bilder från valrörelsen för att visa på den febrila kamp som rådde innan, om snart sagt varje väljargrupp

Bild på annons riktad till motorcyklister om att socialdemokraterna inte tänker begränsa tunga motorcyklar. Annonsen införd av SSU.

Bild på annons om att inte slänga bort röster på Kristen Demokratisk Samling. Från Kommittén Rösta Borgerligt.

Bild på annons riktad till företagare som vill säkra elförsörjningen från kärnkraften. Betald av socialdemokratiska företagare.

Bild på Centerledaren Torbjörn Fälldin med rubriken I ett folkhem står inte klass mot klass!

Alf Enerström kommenterade: ”Centern hade plötsligt i sin övriga politik också blivit i realiteten mer socialdemokratiskt än socialdemokratin med sin omtanke om småföretagarna (landets näringspolitiska ryggrad), med decentraliseringstanken och med skattesänkningar för de flesta inkomstlägena” (31).

SAP agiterade snällt ibland utan profil. Den defensiva parollen från 1973, ”Rösta in bort tryggheten” kom fram igen. Många väljare tyckte inte att SAP hade redovisat sin politik tillräckligt. Löntagarfonderna var bästa exemplet. LO:s ledare Gunnar Nilsson fick inte heller vara med Palme i den sista teve-debatten som hans företrädare Arne Geijer alltid fått.

Bild på artikel om Sven-Bertil Taube som ska fly Sverige pga. skatter och byråkrater publicerades i Expressen på valdagen.

Bild på artikel med rubriken ”Ge Bohman pension”.

Men efter valet kunde den borgerliga Expressen kosta på sig att bråka lite med de nya borgerliga makthavarna. Tidningen hade fått en ny chefredaktör som lovade att vara minst lika hårdhänt mot de nya som mot de gamla.

 Valrörelsen och de olika partierna

Valrörelsen kan allmänt betecknas som hård (se bilderna i föregående avsnitt). Det var det tredje ”socialiseringsvalet” för socialdemokratin (1928 års ”Kosackval” med ganska radikala krav på arvskatt och 1948 års planhushållningsval med ett starkt motstånd, se fotnot 6). Det förlorades likaledes.

Frågan är om detta är en tillfällighet eller en entydig linje. Man kan dock vara ense om att SAP:s socialism (konkretiserad i de s.k. löntagarfonderna eller från borgerligt håll, ”Meidnerfonderna”) var en av de avgörande frågorna.

Som läsaren själv har uppmärksammat så förefaller SAP:s misslyckande i just denna fråga inte var så förvånande. Opportunism och principlöshet aldrig varit särskilt bra i vägskiljande frågor. Denna svaghet utnyttjades utomordentligt av oppositionen och de varnade för korporativism, öststatssocialism, statsbyråkrati och hot mot individens frihet.

Olof Palmes kommentar till detta efter valet var ”om motståndarna lyckas att utmåla socialism som ett fult ord så är även den mest reformistiska socialdemokrati chanslös” (11). Detta bekräftas av aktiva partimedlemmar som tyckte att de stod försvarslösa utan stöd från ledningen i denna fråga[12].

Kulmen, eller kanske starten, på (hets) kampanjen mot SAP/LO var när Torbjörn Fälldin höll ett tal i Ystad den 4 juni 1976, och där utmålade SAP som ett icke trovärdigt demokratiskt parti. Det är vad jag kallar primitiv attack. Man utnyttjar i så fall väljarnas historiska okunnighet om hur det hela började med demokratin och med rösträttsrörelsen. Inte var det Bondeförbundet som drev frågan.

Framför allt inte dess nuvarande koalitionsbroder högern. Nej, det var, som du har läst, arbetarrörelsen i samarbete med liberalerna. Detta som ett litet försvar av SAP, det kan behövas i denna vettlösa beskyllning. Men att se till SAP:s reaktioner istället så blir man kanske lika förvånad över deras historiska kunnande. Här var man tafatt och oförberedd.

Det gick tom så långt att SAP dementerade med stor indignation att partiet var LO:s förlängda arm som man i alla andra sammanhang ville bekräfta. Detta blev svårt för partimedlemmarna att föra ut och sammelsuriet stärkte väljarnas misstro.

Den allt övergripande frågan gällde byråkratin. Här kommer kärnkraften också in med expertvälde och teknokrati: två begrepp som hanterades med utsökt taktik av de borgerliga.

Om vi först tar i ”pampväldet”, ”maktfullkomligheten”, ”förmyndarsamhället” osv. Med lyster från de s.k. ”affärerna (Lindgren, Bergman och den av Arne Gadd enda affären av betydelse, Transportarbetarfackets Hans Eriksson). Blev debatten lätt att föra. Folk kände igen sig. Visst finns det all anledning att attackera SAP på dessa punkter.

Rörelsen har centraliserats och avdemokratiserats så till den milda grad att vem som helst, utom möjligen Hans Eriksson, skulle kunna rösta på det parti som vill angripa byråkratiseringen. I denna fråga finns det oändligt med material att ösa ur. Från borgerliga analyser till rena arbetarskildringar av facklig kamp (som saboterades av LO).

En 50-årig murare vittnar om den fackliga byråkratin och dess ”överklass” och ”underklass” så att man häpnar. Avtalen är praktiskt taget avgjorda innan de når arbetsgivarna och LO går med på rena lönesänkningar. Facket hindrar all kritisk debatt (med välvilligt stöd av hela A-pressen).  Denna intressegemenskap med arbetsgivarna är påtaglig.

Boken Jag, en jobbare av Raimond Bengtson, blev mer eller mindre censurerad av A-pressen och författarens egen fackklubb. Arbetarpressens följsamhet var otrolig. Nu kanske man kan tro att detta är ett enskilt fenomen, men Gio Petré fick känna på samma smutskastning och vägrades genmälen i A-pressen.  Hennes man, företagsläkare på en KF-ägd fabrik, vägrades att besöka arbetarna på verkstadsgolvet i ett halvår av företagsledningen och fackklubben.

Detta trots att arbetarna samlat ihop en lista och stödde honom. Men han avsattes tillsammans med den gamle företagsledaren (som stödde läkaren) och ersattes av en mer partivänlig variant. Inte ett ljud i A-pressen.  Detta som en parentes för att visa att maktfullkomligheten gror inom rörelsen och det inte bara är tillfälligheter som spelar in. En ”moralisk korruption” alltså. I ett trängt läge mobiliserar ledningen alla tänkbara medel (detta skedde strax innan valet) (31).

Annat mygel som väljarna reagerade på var den favorisering av ”folkrörelserna” som skett under senare år. Hela ”rörelseapparaten” verkade vara opåverkbar menade många. Det av LO ägda byggbolaget BPA får t ex förtur till vissa arbeten av de kommunalägda bostadsföretagen (ofta S-dominerande).

Dessa slipper i sin tur hyresregleringar, konkurrens, skatter. Inom alla dessa ”folkrörelser” finns otaliga personalunioner. Makten centraliseras alltså (26). Detta gör att man känner sig maktlös och värjer sig både inför den ”gamla” byråkratin och den ”nya” dvs löntagarfonderna (som utmålades som ännu ett steg mot byråkratisering).

Kärnkraften var ett dilemma både för SAP och de borgerliga. Här lades taktiken upp hårfint. Dock finast av de borgerliga som lyckades få in alla de röster som behövdes för att få majoritet. Centerpartiet med Torbjörn Fälldin blev symbolen för trygghet (jämfört med SAP:s gamla ”monopol” på trygghet) mot Palmes farliga experiment.

Folk värjde sig inför maktkoncentrationen och ett fåtals kunnande. Detta var något ingen begrep och dessutom var det varligt. Även inom SAP så fanns det tveksamma (hela 63 % enligt en enkät innan valet) och här skedde en övergång som annars skulle ha fällt Fälldin (Centerpartiet befann sig på tillbakagång, förlorade 1 %). Mer om denna fråga senare.

Läget var alltså mycket gynnsamt för de borgerliga partierna. Det fanns en gemensam fråga som förenade dem, ett, för första gången, regeringsdugligt alternativ och olika valfrågor som de olika partierna kunde profilera sig i. På så sätt kunde man få in ett maximalt antal väljare.

 

M: ”HAR DU FÅTT NOG AV SKATTEHÖJNINGAR?”

Moderaterna drev marginalskattefrågan med frenesi. Det gällde om det skulle löna att arbeta överhuvudtaget. Annars kunde man gå på socialhjälp, sjukförsäkring eller annat ”bidragsraseri” som SAP höll på med.  Den ”nya individualismen” framfördes också av Gösta Bohman. Kärnkraften höll han dock ganska tyst om. Det gällde ”klemandet med brottslingarna, förmyndarsamhället och vänstervridningen i skolorna” istället.

Dessa frågor har sitt starkaste ideologiska (?) fäste här i M även om många andra borgerliga väljare sympatiserar med dem. Dessutom lovade M att foga sig i regeringen och regera på ”mittenpolitikens grund”. Gösta Bohman förde livliga debatter med bl. a Sträng och Palme som kan sägas stod ställda i vissa frågor. Bohmans debatteknik och personliga framträdanden gjorde nog intryck på en del väljare. Partiet gick också framåt med 4 mandat.

 

FP: ”SOCIALA REFORMER UTAN SOCIALISM”

Folkpartiet stod för den radikala varianten. Det gällde att få in dem som befann i valet mellan SAP och Folkpartiet. Man profilerade sig starkt med framför allt Per Ahlmarks benägna bistånd. Här fanns en debattör fullt i klass med Palme (han var alltså värre än Bohman).

Han var som klippt och skuren dels för partiets intellektuella framtoning, dels för att knäppa själva Olof Palme på fingrarna i debattens hårda duster.  Det gick att vara tom radikalare än SAP i vissa frågor, könsrollsfrågan t ex. Partiet sade sig vara emot all maktkoncentration i näringslivet, såväl statlig som privat. Det liberala i vårt allra liberalaste parti framträdde starkare nu än någonsin och optimismen frodades. Det fick fog för sig när väljarna gav Folkpartiet hela 4 nya mandat, en uppgång utan dess like.

 

C: ”NEJ TILL KÄRNKRAFTEN!”

Centerpartiet kräver lite mer utrymme då detta parti mer än något annat har hotat SAP:s ställning. Det har ju framför allt övertagit delar av arbetarväljarna. Med en uppgång på över 10 % de senaste 15 åren räcker inte Hedlunds eller Fälldins eventuella framtoning som förklaring. Det måste, som alltid, sökas i de sociala och ekonomiska förhållandena. Vad har spelat Bondeförbundet/Centern i händerna? Varför röstar framför allt de unga på Centerpartiet?

Innan Centerpartiets genombrott på SAP:s revir skedde hade dessa två klassbaserade partier gemensamma intressen i vissa frågor. SAP ville inskränka kapitalets makt och Centern industrins makt över jordbruket. Det gjorde att partierna samarbetade ibland och även bildade regering (1951 – 1957). Men i och med att bondekapitalets skiljelinje mot industrikapitalets suddades ut kom andra saker i sikte.

Rationaliseringen av jordbruket, som inte minst stöddes av böndernas egna organisationer som också gått över till industrialiserad stordrift av jordbruk och skogsbruk med de stora livsmedelskooperationerna, strukturrationaliseringen av industrin och storstädernas koncentration, främlingskap mm[13].

Allt detta missnöje fick sitt utlopp i Centerns ”småfolklighet” och gröna dröm om ett eget litet torp. Industrisamhällets avigsidor gynnade Centerpartiet som inte (öppet i alla fall) stödde kapitalet vilket Folkpartiet och Moderaterna tycktes göra. Därför kunde många arbetare gå över till just Centern, det var ju inte direkt borgerligt. Mera ett folkhemskt parti i stil med SAP fast inte så betagna av produktionstillväxten. Centerpartiet blev den naturliga opponenten med sin agrara bakgrund mot industriell exploatering.

Ett missnöje gynnade alltså partiet. 60-talets radikala samhällskritik fick sitt utlopp åt höger bland de unga. De var inte lika traditionsbundna och var negativt inställda till SAP:s ohämmade positiva syn på BNP-tillväxt som gick ut över miljön och människorna (22, 21, 12).

Ett viktigt påpekande är att de röster som försvann i jordbruksrationaliseringen försvann oftast inte alls. De bönder som hade röstat på Centern i hela sitt liv ändra sig inte bara för att de gick in i produktionen, vilket var vanligast, och blev arbetare. De s.k. tröghetsfaktorn är här viktig (12).

Centern var alltså det ”trygga” (jämför med SAP:s gamla monopol på denna paroll och den tidigare nämnda valaffischen från SAP) alternativet för väljarna. Detta i motsats till SAP:s socialistiska och farliga (kärnkrafts) experiment. Torbjörn Fälldin hade den ”folklighet” som saknades hos Olof Palme.

Detta erkänns även av aktiva socialdemokrater[14]. ”Folklighet”, ”trygghet” m fl. känsloargument dominerade debatten i just kärnkraftsfrågan. Sakdiskussioner gick överhuvudtaget ganska dåligt. A-pressens underlägsenhet bidrog också till att SAP inte fick just ”sin” inriktning företrädd i vissa frågor.

Ett litet citat från berömda debatten i Scandinavium kan visa hur en A-press journalist (Dieter Strand, Aftonbladet) kan beskriva Fälldins debatteknik:

”I kärnkraftsfrågan blir Fälldin en stor evangelist. Det känns, långt ned i ryggmärgen, som om han talar om den breda vägen till helvetet…’Hur tänker Fälldin lägga om sin politik så att den passas Bohman?’, sa Palme gång på gång. Fälldin svarade ju aldrig…han lutade sig fram i talarstolen, knep ihop ögonen och sänkte rösten och fortsatte att tala om sin enda stora fråga: Nej till kärnkraft. Detta är något mycket märkligt, kanske historiskt i svensk politik” (10).

Teknokrati och expertvälde var de fula bovarna i Centeragitationen. Kärnkraften skrämde många som stod och valde mellan blocken. Andra saker som kan ha spelat in var t ex SAP:s sena start i valet. Tecken tyder på att partiet gick framåt de två sista veckorna. Deras (sak) frågors bortkollring bekräftas bl. a av Expressen. Läger var alltså illa för SAP på många fronter.

 

Vpk: FÖR ARBETARPOLITIK OCH SOCIALISM!!!

Vpk fungerade (som alltid) som SAP:s vänsterlegitimation.  Här fanns chansen att rösta radikalt men ändå socialdemokratiskt för Vpk har alltid stött SAP, inte varit ett alternativ. Man kan tycka att ett så pass stort missnöje med makthavarna och samhället som frodades i valrörelsen (och innan också) borde ha resulterat i en vänsterströmning, en radikal förändring av det system man ogillade. Det blev dock inte fallet.

Vpk gick tom tillbaka. Här fanns ändå anti-kärnkraftsfrågan, vilken borde ha lockat med fler (med tanke på det stora intresset och Centerns framgång just där). Ändå förlorade man. Svaret måste sökas i att inget verkligt vänster- eller antikärnkraft alternativ fanns. I och med att Vpk dels stödde SAP, dels därmed stödde deras kärnkraftspolitik (i och med själva stödet!), så framstod partiet inte som trovärdigt.

Dessutom stärktes inte trovärdigheten av den splittring (APK) som partiet genomgick. Det var svårt att föra en utåtriktad verksamhet säger aktiva Vpk:are. Till sist var väljarna emot den bild av löntagarfonderna som dominerade, dvs den öststatssocialismens statsbyråkrati och då röstade man nog inte mera socialistiskt.

Förändringarna i Vpk:s röstunderlag är intressanta. De visar att partiet gått tillbaka i de traditionella arbetarfästerna (Norrbotten, Gävleborgs län, Västernorrland mm), men framåt i storstäderna., Västerbotten, Stockholms län mm och starkt framåt i Uppsala, Lund och Umeå.

En klar klassförskjutning alltså från arbetare till intellektuella och andra tjänstemannakategorier, då speciellt i vårdsektorn, där Vpk får ett allt starkare stöd. Detta bekräftas både av aktiva och av partiets politik som blivit mer inriktad på just dessa väljargrupper. Stödet till SAP har också givit negativt resultat ibland visar statistik.

I och med Vpk:s suddiga profil har en del väljare funnit det onödigt att gå över till Vpk för att rösta på SAP och gör istället det direkt (i Norrbotten t ex där Vpk gått bakåt har SAP istället vunnit röster) (23).

Ett handlingskraftigt vänsteralternativ saknades alltså. Därmed kanaliserades missnöjet högerut även om förutsättningar fanns för en vänsteropposition (kris i ekonomin, bristande solidaritet i samhället, byråkrati mm). Men kanske människorna värnar om det lilla de har i dåliga tider och vill försvara detta. Om det är det svårt att sia, båda förklaringarna finns.

 

S: ”Folk har fått det för bra – då blir man borgare”

Socialdemokraternas politik anser jag vara redovisad utförligt i de andra partiernas agerande, deras väsentliga drag i alla fall, negativa alltså, så en upprepning ter sig onödig. Istället går jag in på en del förklaringar man kan hitta bland aktiva socialdemokrater. Olof Palme, från vilken rubriken är tagen, anger detta förborgerligande som en av tre tänkbara förklaringar.

Jag tycker själv att den vittnar om en självgodhet och ovilja till intern kritik, men eftersom den är ganska vanlig (även hos de kommunalråd och aktiva partimedlemmar jag mött), så måste den redovisas.

De menar naturligtvis inte att man skulle ha skurit ned på standarden eller tryggheten utan att partiet borde ha varit mer på det klara med utvecklingen. Kort sagt, man säger att under 50-talet och i början av 60-talet (dvs under själva uppbyggnadsfasen av den svenska välfärden) var SAP den självklara garanten för trygghet.

Men när människorna kände att de hade uppnått ett visst mått av standard ansåg de sig villiga att experimentera och pröva något nytt.  Det hade man ju råd med. Tidigare hade de borgerliga varit lite avogt inställda till den socialdemokratiska välfärdspolitiken (med tal om ”smygsocialisering”, ATP och sjukförsäkring). Nu verkade de alla vara överens om de grundläggande trygghetsfrågorna och skillnaden var kanske inte så stor (11). Detta som en typ av förklaring.

En annan av liknande typ är teorin om välfärdens förborgerligande. Här menar man att de saker som folket hade uppnått under välfärdspolitiken (villa, bil, mer fritid mm) ville det värna om. Att dela med sig blev svårare. Om man lägger till massmediernas enorma fixering vid statusprylar och det sociala trycket att skaffa dem, så framträder egoismen tydligare menar vissa.

En liten parentes till den förra teorin om intressegemenskapen i valrörelsen kan vara nog så intressant. Olof Palme anklagade det borgerliga regeringsalternativet för att hota pensionerna. Då fick Fälldin gå ut och försvara hela trygghetssystemet och sa då (lägg märke till känsloargumentet!):

”Inte skulle jag ta ifrån min mor hennes pengar!”

Det var ett av de fulare angreppen från SAP fullt i klass med Fälldins Ystadstal (4 juni 1976). Det påhejades av bl. a PRO (S-dominerade pensionärsorganisation med förre LO-chefen Arne Geijer i spetsen) och tidningen Metallarbetaren, som skrev att en borgerlig regering skulle innebära; höjda hyror, brist på energi vilket orsakar färre jobb, sabotage av MBL och försämrad anställningstrygghet (33).

Andra socialdemokrater ser välfärdens problem på ett annat sätt. Jag tänker då på Jan Lindhagen och Macke Nilsson. De skriver:

”Till en del är livet i det nya slaget av miljö förborgerligande. Vi tänker då inte på den ökade standarden, teven, bilden, de nya möblerna, de bättre kostvanorna, fritidshuset. De gör ingen borgerlig. Men utsattheten för den ekonomiska konjunkturen (särskilt under 1970talet, min anm.), känsligheten för dess svängningar, tillsammans med kommersialismens symboliska störtflod i den nya miljön är en chans för borgerligheten.

Familjens politiska roll präglas av egenintresset. Borgerlighetens ideologi och dess tro på den egendomsägande demokratin står konsumtionstryggheten (jämför med talet om s.k. ”servicedemokrati”, min anm.) närmare än arbetarrörelsens gamla ideal om den solidariska kollektivismen” (10).

De avvisar alltså Palmes tes om välfärdens förborgerligande egoism. Osäkerheten i det kapitalistiska systemet gör att man röstar mer borgerligt (dvs. kapitalistiskt). Ett svar på den tidigare nämnda frågan om reaktioner i kriser.

Sänkt åldersgräns förs också fram som en alternativ förklaring.  1976 röstade cirka 400 000 förstagångsväljare. Skolvalen bekräftar också den borgerliga övervikten. Här kommer den gamla marxistiska tesen om klassamhällets indoktrinering in.

Skolan är förborgerligande, dels genom dess propaganda, dels genom dess isolering från produktionslivet (och därmed, enligt socialdemokratisk logik, isolering från dess negativa effekter som skulle få folk att rösta mer socialistiskt). Den sänkta åldersgränsen måste naturligtvis sättas i samband med den längre tid som människor vistas i skolan. Nu rör sig det om cirka 80 % som fortsätter in i gymnasiet.

Nu är inte alla socialdemokratiska valförlustteorier så här enkla. Även om jag inte har visat på den värsta buskagitationen med tal om att ”väljarna lurades med kärnkraften” osv., så är de här teorierna ändå ganska simpla och enkla. Det finns tal om allehanda höger- och vänstervindar och schablonmässiga generaliseringar.

Nej, en kritisk analys måste grunda sig på praktiken, produktionen, de ekonomiska förhållandena. Till de m hör befolkningsmässiga förändringar. En som blev arg på SAP:s eftervalsdebatt med dess fixering vid valets avgörande frågor och andra på ytan liggande företeelser var – som jag så ofta citerat och studerat – Jan Lindhagen.

Det föranleder mig att byta rubrik och mobilisera all tillgänglig statistik över befolkning, produktion och ekonomiska rationalisering, jämte en dos marxistisk analys, för att reda ut begreppen och orsakerna kring valförlusten 1976. Allt detta finns att läsa mer utförligt i tidskrifterna Zenit 5/1971 och 5/1976 och Tiden 10/1976[15]. Detta som ett försök att förklara valet på ”riktigt”.

 

Kapitalismens utveckling i Sverige fram till 1970-talet och dess inverkan på politiken

Sverige är en kapitalistisk stat. Utvecklingen drivs framåt av de produktivkrafter som kapitalet frigör. Det är därför intressant att studera hur den ekonomiska utvecklingen ter sig då den har ett avgörande inflytande på den övriga mänskliga verksamheten.

Detta är kärnan i den historiska materialismen. Jag anser att ingen annan teori kan förklara historiens gång och människornas handlande på ett tillfredsställande sätt. Därför använder jag denna modell som orsaksförklaring.

Hur kapitalet reorganiserades på 30-talet har jag redogjort för tidigare. Kort kan jag bara nämna att det är under denna tid vi får de typiskt västerländska dragen, dels av ekonomiskt i form av statsingripande i näringslivet, dels politiskt i form av välfärdsstaten.

Konkurrenskapitalismen övergick till monopolkapitalism i och med ett nära samarbete mellan kapitalet, olika intresseorganisationer och statsmakterna. Monopolkapitalets behov av ökad konsumtion och produktion fick sin verkan med ”keynesianismen”.

Budgetbalansering, aktiv konjunkturpolitik, offentliga arbeten och sociala reformer. Här fanns alltså ett unikt sammanfallande av dels monopolkapitalets specifika objektiva intressen, dels arbetsklassens krav på sociala reformer. Jämsides med denna, subjektivt sett, paradoxala allians, skedde ett annat typiskt svenskt fenomen (som nämnts tidigare), nämligen ”representationsprincipen” eller om man så vill, korporativismen.

Borgarklassens monopolitiska fraktion kunde inte driva sina krav, även om de hade insett dem, genom de borgerliga partierna vars ideologiska anakronism steg för varje förbättring av krisen medelst statsinterventioner.  SAP var inte behäftade med denna skygglapp utan kunde genomföra deras krav som naturligtvis fanns rent objektivt sett.

Det skulle dröja länge innan den borgerliga monopolitiska fraktionen insåg vitsen med detta. Dessutom stöddes de borgerliga partierna ofta av småföretagare och andra kategorier, vilka snarare skulle förlora på satsningar på storkapitalet. Ett fjärmade skedde alltså mellan monopolkapitalet och de borgerliga partierna, och ett närmande till näringslivets intresseorganisationer (liksom till SAP/LO vid arbetsmarknadsavtalen 1938 och 1939).

Det upprättades en princip om intressebalans eller lag om motvägande krafter. ”Denna princip grundar sig på förhållanden i ekonomin där kapitalismen och arbetarna enligt den borgerliga nationalekonomin och den rättsliga ideologin, är jämbördiga parter” skrev Mats Dahlkvist 1975 (15).

Lägg märke till begreppen om ekonomi och juridik. Dessa fanns manifesterade i statens domstolar och i de industriella organen, dvs. statens mest centrala delar vilka syftar till att hålla samman de antagonistiska klasserna med enligt härskande borgerlig ideologi, ”neutrala” medel.

En liten sammanfattning: Den borgerliga monopolistiska fraktionens rent objektiva intressen har förts fram och burits dels av ”statens funktion att organisera den härskande klassens politiska makt genom sammanhållningsfunktionen, dels genom SAP:s roll som bärare av specifika intressen, dels av monopolkapitalet självt som verkar öppet på den politiska arenan med olika organ som SAF, SI, Exportföreningen (15).

Ett klart gynnsamt läge alltså. På denna framgångsrika bas har SAP kunnat bedriva en fast trygghetspolitik som fick väljarna att rösta på dem. Vi hade också den högsta produktionstillväxten av något kapitalistiskt land under mellankrigstiden (29).

Tiden efter andra världskrigen bjöd på stora sociala reformer, men också på kris. Sverige hade efter andra världskrigen nästan den lägsta tillväxten av något kapitalistiskt land (procentuell BNP-förändring;

1950-60 3, 4 %,

1960-1965 4 %,

1965-1970 3, 9 %

1970-1975 3, 8& (29).

Om man ser till olika branschers utveckling framträder en intressant struktur. Produktionstillväxtens differens för perioderna 1960 – 1965 och 1965 – 1970 fördelar sig enligt nedanstående:

Kraftproduktion, industri, byggnadsverk., varuhandel             – 2, 3 %

Samfärdsel, offentliga tjänster, skogsbruk                                          + 1, 3 %

Totalt sett sjönk BNP 1970 med 1, 5 % jämfört med 1960-talets första år. Detta kan anses vara en följd bl. a av ökad utländsk konkurrens (genom EG-tullar och multinationella företags monopol). Men det räcker inte som en fullständig förklaring då denna kris är världsomfattande.

Om man ser till siffrorna ännu mer detaljerat finner man att de branscher som stagnerade under 50-talet uppvisar en ännu större stagnation under 1960-talet. Tvärtom för tillväxtbranscherna som ökade än mer. Internationellt sett ligger våra stagnationsbranscher sämst till bland andra avancerade kapitalistiska länders krisbranscher (29).

Det har skett en ansamling av produktion och kapital. Denna koncentration har sitt ansikte utåt i form av finanskapital. Detta har genomgått en rent ut sagt otrolig centralisering.

Lite siffror kan belysa utvecklingen. Dessa utgör ändå en bråkdel av det material som finns om detta, t ex Koncentrationsutredningen.

De 50 största företagen i Sverige behärskar cirka 50 % av produktionen. Av dessa 50 kontrolleras 41 av 15 ägarfamiljer (38 stycken direkt och 3 indirekt). Vidare har 0, 2 % av befolkningen 273 av aktievärdet enligt statistik från 1950.

De stora affärsbankernas utveckling är liknande. Efter den sista stora fusionen mellan Skandinaviska Banken och Enskilda Banken hade S-E-Banken och Svenska Handelsbanken hela 66 % av de egna affärsfonderna och 61 % av samtliga affärsbankers balansomslutning (13, 15).

Detta tema går igen i andra sammanhang. I antalet fusioner t ex som ökade från 635 stycken på 50-talet till 2543 stycken under 60-talet (15)[16]. Detta kanske inte ser så farligt ut, att olika företag går ihop kan bara vara bra. Jovisst, men om det finns en risk att det inte rör sig om sammanslagningar utan uppköp så kan man börja att oroa sig för småindustrin.

Det är just vad som hänt. I 80 % av fusionerna var köparföretaget minst dubbelt så stort som det köpta (15). Detta medför ett regelrätt upphävande av konkurrensen. Koncentrationsutredningen skrev:

”…en mycket stor del (troligen mer än hälften) av den svenska marknaden för industriprodukter utmärks av en monopolitisk eller starkt oligopolitisk marknadsstruktur.”

Även internationellt sett ligger Sverige över genomsnittet i produktionskoncentration.

Om man ser till andra delar framträder liknande saker. Den rent mänskliga delen t ex. Sysselsättningen som ökade med 1 % under 50-talet sjönk sedan till 0, 2 % ökning under 60-talet och minskade inom jordbruket, skogsbruket (trots ökad tillväxt), gruvdrift, sågverk, pappersindustri dvs. de typiskt norrländska näringarna (29). En omflyttning av arbetskraft skedde. Över 100 000 människor flyttade söderut under 60-talet. Det är detta man kan se som en orsak till arbetarrörelsens uttunnande och med dess fall.

Om man ser till Sverige som delat i två delar, ett rött och ett vitt, med gräns vid Östergötland (undantaget storstäderna som är vita dvs. borgerliga) och analyserar valresultatet i dessa olika delar får man fram att det röda (dvs. socialdemokratiska och kommunistiska delarna) har förlorat på strukturomvandlingen.

Folk har flyttat ner till det vita landet utan att ha fört med sin ”rödhet” (21). De socialdemokratiska väljarna som varit inrotade i byn med bruket och rörelsen skingrades nu till storstädernas isolering och individualism.

Antalet arbetslösa har ökat från 75 000 år 1961 till 172 500 år 1971 (inkl. beredskapsarbeten, omskolning mm), men det finns ännu fler. Långvarigt arbetslösa slutar att registrera sig, hemmafruar kan inte få arbete pga. dålig barntillsyn, antalet som skulle jobba istället för att gå i skola osv.

Jag redovisade tidigare att industritillväxten minskat. I absoluta tal har även arbetarklassen minskat. Detta som en följd av rationaliseringar och uppflyttningar uppåt i hierarkin. Det underskott som blivit i arbetarklassen i och med avancemang och produktionsökning (som ändock fanns på 60-talet) har ersatts dels av bönder som mist arbetstillfällen genom strukturrationaliseringar, dels av icke röstberättigade invandrare (12).

De f.d. bönderna och lantarbetarna röstar som de alltid har gjort även fast de nu råkar tillhöra arbetarklassen. Detta medför en klar minskning av SAP:s traditionella väljare, arbetarna.

Även om sysselsättningen minskade för första gången på 60-talet i absoluta tal med 32 000 personer så minskade inte produktionsvolymen (som dock var mindre än tidigare) (29). Nej, sysselsättningsstagnationen kan förklaras med bl. a ökad kapitalintensitet som leder till större automatisering och färre manuella arbeten.

Kapitalintensiteten var 4, 8 % i perioden 1950–1960 och 7, 2 % under 1965 till 1979 (29). Samtidigt rådde regional omfördelning och kris inom vissa branscher.

Det trängda läge som företagen befann sig i tvingade fram krav på ökade prestationer av arbetskraften. En ökad arbetsintensitet kan avläsas i antalet skift, ackord och rörliga semestrar:

Ackord i industrin

1956     61, 2 %

1964     64, 4 %

Skift i industrin

1965    8 % tvåskift och 5 % treskift

1969     13 % tvåskift och 9 % treskift

 

Idag är antalet skiftarbetare inom LO cirka 15 % (29).

Antalet sjukskrivningar ökar med arbetets intensitetsgrad. Cirka 100 000 människor remitteras varje år till arbetsvården och liknande. Här finns klara besked på att en klar förslitning fysiskt och psykiskt existerar i alla högsta grad bland arbetarna och den bara ökar.

 

SLUTSATS

En avgörande objektiv förändring har skett i det monopolkapitalistiska systemet. Den allians som fanns mellan borgarklassens monopolitiska fraktion och arbetarklassen har brustit.

Själva grunden för SAP:s politik, att bygga reformer på den kapitalistiska grundvalen, fungerar inte. Interventionspolitiken mar mist sin verkan, vilket även erkänns av en av dess innovatörer, f.d. Folkpartiledaren och nationalekonomen Bertil Ohlin. Det utrymme som fanns tidigare för sociala reformer har krympt till nästan ingenting trots att flera dyra reformer väntar, som allmän arbetslöshetsförsäkring, utbyggd barntillsyn, sjukvården, arbetsmiljön mm.

I detta handlingsförlamade läge har de borgerligas förslag i traditionell liberal tappning, med ett avstånd till den keynesianism de stött sedan 50-talet, med krav på minskade löneökningar, stöd till exportindustrin, mindre offentlig konsumtion mm framstått som mer trovärdiga och produktionsbefrämjande än SAP:s lösa förslag om löntagarfonder och samma gamla politik.

Visst är de borgerligas produktionsbefrämjande men på vems bekostnad? Och hittills har båda blocken presenterat lösningar inom systemets ram.

Socialdemokratin står igen vid vägskälet socialism eller kapitalism ännu en gång. Sist var 1932. I detta krisartade läge lyckades de borgerliga ta över makten. Grunden för SAP:s politik har raserats. Det går inte att mjölka fram mera mjölk ur den heliga statsmonopolistiska kon.

PS- Kommer de borgerliga kunna få fram någon mjölk? Eller måste de kanske byta ko? Det skulle kunna vara en fortsättning på detta arbete. 3 maj 1978

 

 

Litteraturlista

 

  • Från Palm till Palme. Föreningen Socialistisk Debatt. Rabén & Sjögren 1972
  • Jag, en jobbare. Raimond Bengtsson, Zindermans 1971
  • Marx i ett band. Red. Gunnar Gunnarsson. Storprisma 1976
  • Inför 70-talet – Jämlikhet och rättvisa. Föreningen Socialistisk Debatt Rabén & Sjögren 1970
  • Socialdemokratiskt idéarv. Gunnar Gunnarsson. Tiden 1971
  • Den svenska socialdemokratins idéutveckling. Herbert Tingsten. Tiden 1941
  • Sverige och sossarna. Bo Björkman. Askild & Kärnekull 1971
  • Program för SAP. Antaget 21: a partikongressen. 1960
  • Medelvägens ekonomi. Karl Fredriksson. Tiden 1942
  • Hotet mot arbetarrörelsen. Jan Lindhagen och Macke Nilsson. Tiden 1970
  • Vi kommer tillbaka. Berit Rollén m fl. Pogo Press 1977
  • Zenit nr 5/1976
  • För socialismen. CH Hermansson. Arbetarkultur 1974
  • Planhushållningsdebatten. Leif Lewin 1968
  • Staten, socialdemokratin och socialismen. Mats Dahlkvist. Verdandi Debatt/Prisma 1975
  • Palme mot Fälldin. Dieter Strand. Rabén & Sjögren 1977
  • Med egna ord. Olof Palme. Brombergs 1977
  • Arbetarrörelsen i Sverige. Del I och II. Knut Bäckström. Rabén & Sjögren 1971
  • Åt alla lycka bär? Raimond Bengtsson. Zindermans 1972
  • Socialdemokratin och näringslivet. Olle Svenning. Tiden 1972
  • Tiden nr 10/1976
  • Tiden nr 1/1978
  • Klasskampen (Kfml (r)) nr 5/1976
  • Marxistiskt Forum (Skp) nr 6/1976
  • Den svenska arbetarrörelsens historia (FK). Barrikaden 1977
  • Den socialdemokratiska maktapparaten. Erik Anners. Askild & Kärnekull 1975
  • Den svenska historien. Del IX och C. Bonniers 1968
  • Per Albin – linjen. Fredriksson, Strand och Södersten. PAN-serien 1970
  • Zenit nr 5/1971
  • Frihetlig Socialistisk Tidskrift nr 3/1974
  • Vi fällde regeringen. Gio Petré och Alf Enerström. Flora Film Förlag 1977
  • De förrådda idealen. Peter Bratt. Almqvist och Wiksell 1969
  • Kommunist nr 24/1976
  • Demokrati och socialism. Red. Nils Elvander. Rabén & Sjögren

 

 Muntliga källor

Intervjuer med aktiva socialdemokrater, aktiva Vpk:are, riksdagsman Arne Gadd, kommunalråd Bo Jonsson, kommunalråd Roland Agius, ombudsmän för moderaterna och folkpartiet samt folk på stadens torg.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

[1] Även i Tyskland skedde oroligheter. Man slet av officerarnas epåletter och bildade soldatråd. I själva det Vilheminska Tyskland (27).

[2] Friedrich Engels uttryckte saken så här 1891: ”Man kan tänka sig att det nya samhället fredligt skulle kunna växa in i det gamla i länder där folkrepresentationen koncentrerar all makt till sig, så att man författningsmässigt kan göra det man vill så snart man har en folkmajoritet bakom sig” (3)

[3] SAP tillsatte visserligen en ”socialiseringskommission” 1920, men den fick ingen större betydelse. Utom som en ursäkt när frågan om socialisering kom upp. Då hänvisade man till kommissionens arbete. I dess arbete ingick också, på förslag av Wigforss (vem annars?), att utarbeta förslag på hur den industriella demokratin skulle förverkligas, med bl. a arbetarråd. Facket ställde sig dock tveksamma till en sådan utveckling. Man ville helst bara syssla med lönekampen. Enligt Gustaf Möller berodde handlingsförlamningen på att arbetarklassen inte var tillräckligt stor och på att produktivkrafterna inte var tillräckligt utnyttjade. ”Man skulle därmed riskera att socialisera i ett bristtillstånd och därmed tvingas bära alla de ekonomiska svårigheterna” (20). Kommissionens arbete lades fram 1936 utan större buller och bång.

[4] Enligt vissa forskare var det inte denna aktiva konjunkturpolitik som övervann krisen utan den inför andra världskriget stora upprustningen.

[5] En del socialdemokrater, bl. a Olle Svenning i Socialdemokratin och näringslivet, menar att denna idé om samverkan var helt medveten socialistisk politik. I ett samhälle med nästan uteslutande privat näringsliv försätts vissa kontakter. Och dessa kontakter behöver inte ske på kapitalets villkor. Företagen skall ”självmant medverka i en slags planeringsprocess som syftar till att optimalt tillvarata samhällsekonomins möjligheter”. Makten över dessa resurser skall sedan staten och löntagarna bestämma över. Risken ligger i att man gör sig beroende av kapitalets teknik och produktionsledning. Min invändning är att tekniken ingalunda är neutral utan styr profitbehovet likväl som allt annat i ett kapitalistiskt samhälle.

[6] Naturligtvis var Planhushållningsmotståndet (PHM) en stor orsak till SAP:s förlust 1948. Det var organiserat av de borgerliga partierna och syftade till att avslöja socialdemokratins ”smygsocialisering” likväl som den öppna. Tack vare valsystemet med socialdemokratisk majoritet i första kammaren satt SAP kvar liksom tidigare hänt och skulle hända många gånger till.

[7] Jämför detta med ett uttalande av Bert Lindström, vid i Göteborgsbanken 1968 i Kostnader och konkurrens, utgivet av SAF: ”I vårt land är vi gynnade av att fackföreningsrörelsen visar stark förståelse för strukturanpassningen och den rörlighet som en sådan kräver både av näringslivet och samhället” (32).

[8] 10 senare, alltså efter ännu mer av S regeringsinnehav, skrev Per Holmberg, låginkomstutredningens huvudsekreterare, i sin bok Välståndsklyftor och standardhöjningar 1967:

”Det är närmast förbryllande att i Sverige med en S-regering sedan 35 år och med mäktiga inflytelserika folkrörelseorganisationer sedan dubbelt så lång tid, att arbetsmarknadens position- och rekryteringssystem alltjämt är konstruerade på samma sätt som i det svenska samhället före demokratins genombrott” (32). Dessutom påpekar han att ingen inkomstutjämning har skett sedan 1948, snarare tvärtom. Samma sak kommer både CH Hermansson (13) och arbetarförfattaren Raimond Bengtsson (2, 19) fram till.

[9] Även avståndet mellan industrierna ökade. Vi fick en regional obalans (29, 15).

[10] ”Vid den socialdemokratiska partikongressen 1967 lanserades den omskrivna näringspolitiken. Staten skulle påstods det gå in i branscher där det privata kapitalet inte hade råd eller ensamt kunde bära riskerna med nya investeringar. På så vis skulle en växande statlig företagssektor, i koppling med den nya investeringsbanken, trygga sysselsättningen i branscher och regioner där det privata kapitalet stod oförmöget. Verkligheten har blivit en helt annan” (29)

[11] Några socialiseringsmotioner lades fram på kongressen. Företrädare för partiledningen manade till besinning med tanke på det förestående valet (DN 5.10.72 (30)

[12] ”Inför de primitiva borgerliga attackerna stammades bara fram något om att socialism är lite mer pensioner och arbete åt alla eller någon slags allmän trivselideologi” skrev Olle Svenning i LO-tidningen efteråt (11).

[13] När jag åtalar om de socio-ekonomiska förhållandena och deras inverkan på politiken (och allt annat) så måste det bli kortfattat. Varför då uppmärksamma dem överhuvudtaget? Ja, det kan tyckas. Men lite har jag i alla fall observerat dem, bl. a sid 18–19. Här vill jag bara än en gång poängtera deras grundläggande betydelse för en vettig analys. Mats Dahlkvist har beskrivit monopolkapitalismens utveckling fram till 70-talet och i Zenit redovisas statistik över kapitalismens utveckling, sid. 45–71 (15, 29). Vad jag kan göra är bara att hänvisa dels till de nämnda sidorna, till källorna, dels till en liten sammanfattning i den sista delen av analysen.

[14] ”Hans trygghet var oändligt mycket större” än Palmes, skrev Gio Petré, socialdemokrat som hoppade av SAP och propagerade för Centern (31).

[15] Lindhagen inleder sin analys med att använda en gammal socialdemokrats ord mot sina egna. Denne, Hjalmar Branting,  polemiserade 1886 (det tar alltså 90 år innan någonting fastnat i SAP:s tröga maskineri, om ens då) mot de ”som bedömer ett folks utvecklingsgång blott efter den politiska historiens mera på ytan liggande företeelser, utan att tillika ha blick för och söka tränga ned i de långsamt, men oemotståndligt verkande socialekonomiska omvälvningar, vilka i sista hand bestämma över idéernas framträdande och utbildning, ej mindre än över de politiska partierna segrar och nederlag.”

”Nå, den insikten har inte nått ut, inte ens i Brantings eget parti, av årets valkommentarer att döma”, skriver Lindhagen skarpt. Jag kan inte annat än instämma beklagande men inte förvånad, med tanke på SAP:s antimarxism. Synd att de bästa marxistiska analyserna ska finns i vänsterpressen, inte i A-pressen (förutom Lindhagens artikel i Tiden).

[16] ”1960–67 lades cirka 9 % av alla fabriker med fler än 10 anställda ned. Många fanns i läder-, textil- och konfektionsindustrin. 1959–1968 berördes cirka 120 000 arbetare av uppköp av företag eller sammanslutningar”. Dagens Nyheter 3 mars 1978.

 

Annonser

Vad Rebecca Weidmo Uvell håller på med

Den flitiga borgerliga bloggaren Rebecca Weidmo Uvell har samlat ihop sina bästa texter i boken Vad håller ni på med? (Vulkan, 2016), självutgiven med stöd av nästan 400 givare på Kickstarter.

Bokens genomgående tema är slöseri med skattemedel, ett ämne som hon fick utveckla till fullo 2014 då hon blev Slöseriombudsman (Slöso) hos Skattebetalarna.

De mest spridda inläggen handlar om fd statsrådets Mehmet Kaplans resor till Turkiet, samröre med turkiska fascister och islamister, den obefintliga bostadspolitiken  och  Miljöpartiets taffligheter.

Uvell är inte bara bloggare utan även civilekonom, inriktning företagsekonomi. I sin research går hon in på LOs opinionsbildning (uppdatering 2017),  men driver också hejdlöst med okunniga socialister, extremvänstern och bidragsentreprenörer som tidningskoncernen ETC.

Att läsa hennes kloka och humoristiska inlägg är ofta väldigt underhållande.  Men också dystert eftersom de ofta vittnar om maktfullkomlighet, arrogans och slöseri med allmänna medel. Många arga medborgare har tipsat henne och Slöso om kommunalt slarv och slöseri.

Hon ogillar genusindustrin, skattefinansierad och sossestödd radikal islam, Fair Trade,  fackliga maffiametoder, IOGT/Systembolaget . sosselotterier, sosseadeln och slöseri med skattemedel.

Rebecca Weidmo Uvell slog igenom 2015 som  opinionsbildare och skriver också i vanlig press samt poddar med Jenny Sonesson.

Boken Vad håller ni på med? är utmärkt för alla politiskt intresserade och förbannade. Man klarar inte av att sträckläsa den på grund av alla stolligheter, men jag rekommenderar den liksom ett gäng andra böcker för Sverigevänner och andra nyfikna och orädda.

 

 

Andel muslimer i Sverige

pew_antal_muslimer

 

Denna text på Avpixlat

Hur många muslimer som bor i Sverige och flyttar hit de närmaste åren är viktigt att beräkna, liksom deras födelsetal och de svenskar som dör bort.  Innan jul skrev Claes Lönegård i SvD (18/12, 2016) att svenskarna överskattar andelen muslimer i Sverige.  Tillfrågade svenskar av undersökningsföretaget PEW uppgav att 17 % är muslimer, trots att de egentligen är 4, 6 % menade SvDs journalist Clas Lönegård segervisst.

Men den flitige bloggaren Project Morpeus  upptäckte felet och skrev i fredags (vilket Snaphanen noterade. Se även Invandring och mörkläggning   utifrån Affes statistikblogg).

”Det SvD inte redovisar är att siffran 4, 6% är från 2010, det vill säga att den är drygt sex år gammal, långt innan asylkrisen 2015SvD uppgav artikeln i december 2016 att 4, 6% var muslimer i Sverige. I verkligheten ligger siffran alltså mellan 7, 1% – 8, 2% beroende på vilka man inkluderar i kalkylen. Det är en felberäkning på 2, 5 – 3, 4 procentenheter”.

 

En ekonom och affärsman, Pekka Rousu har hört av sig till mig och gjort egna beräkningar som redovisas nedan. Jag som reporter har inte dragit fram siffrorna och jag välkomnar andra ekonomer att kontrollera dem, liksom ”Affe Karlsson”, Jan Tullberg och Gunnar Sandelin.

Min källa Pekka Rousu börjar med liksom Morpeus att avfärda SvDs beräkningar, men han hittade fel även i den gode Project Morpeus blogg:

Felen är dessa grupper inte inkluderats:

  • födda barn
  • döda äldre
  • sk ”arbetskraftsinvandring”
  • anhöriga övriga

 

Därför är SvD:s siffra på 7 % redan den för låg enligt min källa. Hur hög är den egentligen då undrar ni?

Vi går först bakåt till år 2010 och utgår från PEWs statistik som då var korrekt.

 

TIO MILJONER 2017

Om vi börjar 2010 och antar att PEW Research hade rätt om antalet muslimer i Sverige. Vi var i Sverige då 9 miljoner och här fanns en halv miljon muslimer. Alltså en av 20 var muslim och 8, 5 miljoner var icke-muslimer. Dvs ca 5 % muslimer.

Kollar vi sedan på befolkningsökningen fram till 2017 så har vi blivit 10 miljoner. Det föddes 840 000 barn och det dog 630 000 under dessa 7 år. Det förklarar 210 000 personer av miljonen vi ökade med nyligen. Varifrån kommer de övriga 790 000 människorna?

Svaret är förstås invandring, vilket medges till och med officiellt och som något positivt. Det är enkelt att se i en tabell hur många som invandrat till Sverige varje år och från vilka länder.  Mycket riktigt var det ca 800 000 som kom under dessa 7 år och grovt räknat var 80 % av dessa muslimer, dvs 640 000 personer

Om vi antar att de muslimer vi hade 2010 ännu lever (500 000) och så lägger vi vill 640 000 muslimer så blir det 1, 14 miljoner. Det blir 11 %.  Redan där hamnar PEW och SvD fel.

Barnen som föddes var också delvis muslimer vilket är en felkälla som inte tas med fullt ut, så 11 % är lågt räknat. Inklusive total invandring dess, även om det är ett felaktigt antagande med 80 % muslimer, så är det dagens Sverige snarare 9 – 13 % som är muslimer än knappt 5 % som SvD skrev innan jul.

 

År 2000 var andelen muslimer 1 %, dvs 1 av 100

År 2010 var det 5 %, dvs 1 av 20

År 2017 var det 11 %, dvs 1 av 9

År 2020 blir det 17 %, dvs 1 av 6, utifrån känd information

År 2025 blir det 25 %, dvs 1 av 4, beroende på vald politik

 

Den muslimska befolkningen idag och invandrande muslimsk befolkning är ung och barnafödande. Av 9 miljoner icke-muslimer idag är det minst 5 miljoner för gamla för att få barn, men inte bland muslimska familjer.

Muslimska kvinnors nativitet är högre än etniska svenskor. Försiktigt räknat så föder en muslimsk kvinna 2, 5 jämfört med svenskornas 1, 5 barn (en siffra som kan sjunka vid social oro).

Muslimska kvinnor föder barn tidigt i livet (18 – 30 år) och svenskor sent (30 – 34 år). På ett sekel föds fyra generationer muslimer och tre generationer svenskar.

Hur stor invandring blir i framtiden från muslimska länder är omöjligt att veta, men gissningsvis önskar befintliga muslimer få hit fler muslimer till Sverige och absolut inte kristna invandrare.

 

DETALJERADE BERÄKNINGAR

Här finns mer belägg för siffrorna där nativitet och mortalitet tas. Kort sammanfattning:

äldre icke-muslimska etniska svenskar dör undan och ersätts av yngre muslimer med högt barnafödande.

 

Asylinvandring 2010 – 2017

Enligt Migrationsverket fick 215 000 fick uppehållstillstånd mellan dessa år. Räkna med att 80 % är muslimer.

172 000 muslimer

 

Anhöriginvandring 2010 – 2017

69 000 (32 % av asylsökare samma period) och 80 % muslimer.

55 000 muslimer

 

Barn födda till föräldrar med PUT 2010 – 2017

Migrationsverket uppger bara 35 000 föräldrar och om 80 % är muslimer och om alla deras barn antas ha samma religion som sina föräldrar blir det

28 000 muslimer

 

Anhöriga övriga 2010 – 2017

Detta är sk kärleksinvandring. Den var under dessa år 134 000 personer, så det är ett betydande antal men inkluderar även att muslimer i Sverige tar in muslimska makar utifrån. Går man igenom nationaliteter bland dessa återfinns inte bara från typiska muslimska länder utan från Thailand och Ryssland. En uppskattning att 50 % av dem är muslimer, alltså

67 000 muslimer

 

Arbetstagare och anhöriga till dessa 2010 – 2017

Dessa var 101 000 arbetare och 61 000 anhöriga. Det har alltid funnits ett antal experter och udda omständigheter som gjort att vissa flyttat till Sverige. Men de tal vi haft efter att Alliansen tog makten 2006 är exceptionella. En muslimsk invandrare som äger en pizzeria kan anställa två personer från hans hemland genom att ansöka om arbetskraftsinvandring. I princip är alla arbetskraftsinvandrare lågkvalificerad arbetskraft. I snitt är det 15 000 arbetare per år. Det finns några tusen riktiga arbetskraftsinvandrare som är i Sverige i några år för att det är nödvändigt och sedan åker hem, men för det stora flertalet så gäller inte detta. 67 % av dessa söker asyl i Sverige inom några år så vad det handlar om är förtäckt asylinvandring. Det finns massor av arbetsgivare som säljer sådana intyg så människor får komma till Sverige. De söker de asyl och stannar i Sverige. 67 % av 162 000 är 109 000. Andelen muslimer är ju 80 % av desssa så det blir

87 000 muslimer

 

Inne i asylprocessen 2017

Dessa finns inte som invandrare i Sverige utan de är på väg in i systemet. De är 122 000.

Beviljandegraden för asyl har tidigare varit ca 35 – 45 %, men sedan Sverige skärpte  gränskontrollen hösten 2015, så har procenten nu gått upp mot 75 % och bland muslimer upp mot 85%. Vi antar att 90 % av dem är muslimer och att 85 % får stanna så det blir

93 000 muslimer

 

Andel som stannar illegalt när de fått avslag eller hoppar av asylprocessen kan vara minst 100 000 inklusive de som stannat sedan år 2000. Om 75 % av dem är muslimer

75 000 muslimer

 

Födda barn i Sverige 2010 – 2017

Antalet födda barn är inte svårt att få fram, men andel muslimska barn är värre. Det föddes  120 000 barn per år dessa sju år och det blir 840 000 barn. Sedan tidigare vet vi att barn födda av invandrade föräldrar med PUT var 28 000. Muslimer är ca 10 % av befolkningen men de är i barnafödande ålder.

Gällande svenskar så är sex av de nio miljonerna inte i barnafödande ålder då de flesta är för gamla. Muslimska kvinnor föder barn 18 – 34 år och föder minst 2,2 barn per kvinna. Det innebär att det blir fyra generationer muslimer per sekel. Svenska kvinnor föder mellan 28 – 39 år ca 1,5 barn. Det innebär tre generationer per sekel. Så per sekel blir det väldigt många fler muslimer än svenskar.

I barnafödande åldrar så är andelen muslimer 20 %. Det innebär med mitt nativitetsantagande att muslimer föder 27% av barnen. Alltså kan det bli 227 000 muslimer till (andelen muslimska barn kan vara både högre och lägre, alla barn följer inte föräldrareligionen och vad som dessutom trasslar till beräkningar är att det finns blandäktenskap etc.)

227 000

 

SUMMERING

 

Antal muslimer i Sverige 2017:

 

Inflyttade sedan 2010         515 000

Asylinvandring                   172 000

Anhöriga asylinvandring    55 000

Födda PUT-barn                 28 000

Kärleksinvandring              67 000

Arbetskraftsinvandring      87 000

Bifall inom asylprocessen  93 000

Födda muslimska barn       227 000

Illegala i landet                   75 000

 

Totalt blir det 1 255 000 muslimer.

 

Enligt folkräkningen är vi 10 miljoner så det blir 12,5 % muslimer. Alltså 8,8 miljoner icke-muslimer och 1, 25 miljoner muslimer.

 

FRAMTIDEN 2017 – 2020

Antal döda är i huvudsak etniska svenskar över 75 år och blir ca 270 000 fram till 2020.

270 000 färre svenskar

 

Anhöriga till människor som redan kommit till hit måste läggas till fram till år 2020. Migrationsverket har sagt en siffra på ca 350 000 just nu. Den beräkningen beror på politiska beslut den kommande tiden och hur man tillämpar lagen och hur praxis är i verkligheten. Av dessa 350 000 är minst 80 % muslimer så ytterligare

280 000 muslimer.

 

Asylsökare

Myndigheterna talar om allt från 50 000 – 100 000 per år. Under 2016 sökte 35 000 asyl. Antar att det blir 35 000 per år fram till 2020 och att de är till 80 % muslimer och att 80 % får stanna. Det blir

67 000 muslimer

 

Anhöriga till de nya asylsökarna

Vi säger 25% anhöriga så det blir

17 000 muslimer

 

Kärleksinvandring

Den kan antas ligga kvar på samma nivå (runt 18 000/år) och att de är 50 % muslimer. Det blir

27 000 muslimer

 

Sk arbetskraftsinvandring med anhöriga

Antar samma nivå som tidigare 7 år bakåt. 23 000/år och att 2/3 söker asyl och att 80% är muslimer. Det blir

37 000 muslimer.

 

Födda barn

Antal att det fortsätter på 120 000/år och att det är 27 % muslimska barn.

97 000 muslimer

 

Befolkning år 2020

Antal muslimer från 2017, 1 255 000 personer redan här

 

Anhöriginvandring till befintliga invandrare 280 000

Asylsökare 67 000

Anhöriga nya asylsökare 17 000

Kärleksinvandring 27 000

Arbetskraftsinvandring och anhöriga 37 000

Födda muslimska barn 97 000

Totalt antal muslimer 1 800 000

 

Antal icke-muslimer

Sedan 2017, 8 800 000 personer

Döda 270 000 –

Födda barn 263 000 +

Anhöriginvandring till befintliga invandrare 70 000

Asylsökare 17 000

Anhöriga till nya asylsökare 4 000

Kärleksinvandring 27 000

Arbetskraftsinvandring 9 000

Summa icke-muslimer: 8 920 000

Totalt i Sverige 8 920 000 + 1 800 000 = 10 720 000 och 16,8 % muslimer

 

Andel muslimer i Sverige till 2050:

År 2000 1 %, dvs 1 av 100

År 2010 5 %, 1 av 20

År 2017 12 %, 1 av 8

År 2020 16 %, 1 av 6

År 2030 31 %, 1 av 3

År 2040 50 %, 1 av 2

År 2050 70 %, 2 av 3

 

ANDEL MUSLIMER I ÅLDERSINTERVALL

Det säger något om ett samhälle hur det ser ut och fungerar. Antaganden nedan för 2017 och 2020 för dessa åldersintervall bör göras, men har inte fullföljts av Pekka Rousu:

0- 6 år, förskola, fritids, barn

7 – 18 år, skola

18 – 30 år, ålder muslimska kvinnor föder och börjar rösta

31 – 39 år, ålder svenska kvinnor föder

40 – 63 år, slutet av arbetstiden

63 – 75 år, pensionärer som inte behöver så mycket sjukvård

75 – 95 år, åldringar som behöver mycket hjälp

 

Tiden efter 2020 går tillväxten muslimer snabbare. Muslimska kvinnor föder barn i yngre ålder. Muslimska kvinnor föder fler barn/kvinna. Den muslimska befolkningen i barnafödande ålder är mycket hög andel.

Om vi tänker oss tiden från 2020 till 2040. Vilka kommer då att dö? Jo, mestadels de som då är 70 – 95 år. Dessa är idag 67 – 92 år. I den åldern finns i princip 0 muslimer. Om vi säger att det är 90 000/år så kommer det att dö 1,8 miljoner svenskar som är icke-muslimer. I denna ålderskategori har vi i princip enbart etniska svenskar (och en och annan från Finland, Grekland och Turkiet).

Pensionärer år 2040 kommer att vara nästan enbart etniska svenskar födda innan 1980 och nästan inga muslimer. Hur kommer betalningsviljan i Sverige se ut då för pensionärer? Hur mycket pension vill framtidens muslimer ge gamla svenskar? Hur mycket sjukvård tycker de dessa gamla svenskar är värda? Eftersom det kommer att råda klara motsättningar i samhället mellan muslimer och icke-muslimer så är frågan relevant.

 

Eller är det möjligt att barn till muslimska föräldrar inte blir muslimer? Är det dessutom så att majoriteten av de muslimer som flyr hit vill inte återupprätta sina dysfunktionella muslimska samhällen? En del tyder på att detta gällt tidigare, dvs att sekulära muslimer och religiöst ointresserade barn varit de flesta av muslimerna i Sverige. Men sedan 1990 har muslimer ersatt arbetare som socialdemokratisk väljarbas (Kenan Maliks bok Från fatwa till jihad, DN 2009 ), högljudda muslimska grupper tagit plats i debatten (Ivar Arpi,  Timbro 2014 ) och förorter islamiserats (Nalin Pekgul, Fokus 2017).

De muslimska generationer som kom till Europa efter 1945 var sekulära, men deras barn och barnbarn, liksom de senaste decenniernas muslimska invandrare, är inte det. Dessutom är de väldig, väldigt många fler.

Jan Sjunnesson och Pekka Rousu

Mina texter och tal om islam sedan 2011

 

Tullbergs gör upp med den skadliga altruismen

Tulbergs

Birgitta Tullberg, professor i zoologisk ekologi och Jan Tullberg, docent i företagsekonomi, skrev 1994 en bok tillsammans, Naturlig etik- en uppgörelse med altruismen.

Den 25 november 2015 höll de ett föredrag tillsammans för att visa hur en alltför långt gången altruism, dvs. oegennytta, inte är hållbar, vare sig för djur eller människor.

En videoinspelning av föredraget finns nu på YouTube inkl frågestunden efteråt.

Boken Naturlig etik går fortfarande att beställa via www.tullberg.org och är fortfarande aktuell och läsvärd.
etik

Det extrema Sverige, statsindividualismen och den Sverigevänliga folkrörelsen

Foto: Sven Pernils
Foto: Sven Pernils

Stockholm

Midsommarafton, 19 juni, 2015

Denna text utgår några föredrag, inspelning, jag höll i juni 2015, dels på Hartwickska Huset i regi av Fri Folkbildning och på YouTube (kommenterat från Mathias Wåg vänstertidskriften Dagens Arena), dels för medlemmar i och sympatisörer till SD Vallentuna och besökare från SD Huddinge. Se även min krönika i Avpixlat och dessa texter.

Alla fina bilder i denna text har tagits av den eminente Sven Pernils.

Jag beskrev det extrema Sverige i min Sverigebok runt 2012-13, men sedan dess har SD vuxit i takt med att en Sverigevänlig folkrörelse vuxit fram, delvis i motsats till just det extrema Sverige.

För att rätt analysera såväl det extrema Sverige som den nya folkrörelsen och SD, behöver man dock lägga till begreppet ”statsindividualism”, ett ord som få känner till men som är ett slags social, kulturell och politisk överideologi som alla svenska partier omfattar och majoriteten av befolkningen, oavsett om de känner till dess existens. Den finns i en vänster och en högervariant, men först ska vi ta itu med det extrema Sverige.

Denna bloggpost är mycket lång och spretig så om du inte orkar läsa klart så kan hela mitt budskap kan sammanfattas i en mening: Att vara normal i världen är att vara extrem i Sverige och att vara normal i Sverige är att vara extrem i världen. Den Sverigevänliga rörelsen vill göra landet normalt.

1.
I den internationella undersökningen World Values Survey befinner sig Sverige längst uppe i det högra hörnet.

Bizarroplaneten Sverige

Vi är i denna position världens mest sekulära- rationella och samtidigt mest tillåtande land vad gäller för individer att uttrycka sig, ”self-expressive values”.

Allt nedåt och till vänster blir mer traditionellt och lojalt i förhållande till gruppen. En individ överlever inte utan gruppen i det allra nedersta vänstra hörnet, där klansamhällen råder som i delar av Asien, Mellanöstern, Afrika.

Jag har tidigare skrivit om denna mätning i förhållande till invandrare som kan beskrivas som mer normala än svenskar , vår kultur , i boken The Swedish Story, svenskhet, i några tidiga utkast 1 och 2 .

Sverige är alltså det land där man kan få var som man vill utan att känna oro för sin överlevnad. Denna tolerans brukar beskrivas i estetiska och sexuella termer där alla slags hårfrisyrer, kroppsutsmyckningar och sexuella läggningar godtas inom såväl näringslivet som i den offentliga sektorn. Få länder har så många tatuerade socialsekreterare och läkare som vi tror jag utan att ha gjort någon empirisk undersökning.

Man dock notera att frågorna i World Values Survey handlar om ställningstagande som anses kontroversiella i många länder och där Sverige framstår som särskilt tolerant. Enligt undersökningen är det ”self-expressive” att vara just HBTQ- vänlig, för fri abort, jämställdhet och så vidare. Typiskt progressiva svenska positioner alltså.

Men vänd på frågeställningarna och fråga om svensken vågar vara kritisk till HBTQ-vurmen, multikulturalism, alla småbarn i förskola eller mot abort – då riskerar vi att bli mobbade av medier och kanske kan ha svårt att hävda oss på arbetsmarknaden. Riktiga fritänkare och dissidenter tolereras inte i det progressiva toleranta Sverige.

Statsvetaren Gina Gustavsson har disputerat just på WVS och problematiserat dess frågeformulär, se ”Falskt om individualism” in Axess nr 3/ 2009, hennes avhandling 2011 Treacherous Liberties: Isaiah Berlin’s Theory of Positive and Negative Freedom in Contemporary Political Culture. Diss. Uppsala, och Axess nr 3/2012, “Romantiska irrgångar i integrationsdebatten”.

Detta intoleranta förhållande uppmärksammas sällan utan den enklare tolkningen av oss som oerhört toleranta dominerar.

2.
En annan extrem aspekt på Sverige är dess stora offentliga sektor och höga skatter. Vi har gått från en rätt hyfsad nivå efter andra världskriget till en högskattenivå som är allt annat än normal:

Sveriges skattetryck s 102

Visserligen lyckades den socialdemokratiske statsministern Göran Persson och den moderate riksbankchef en Urban Bäckström stabilisera vår ekonomi när vi hamnat i en självförvållad finanskris på 1990-talet.

skattetryck

Vi har en bra bit ned till OECD snittet på 35 % och lär inom överskådlig tid inte sänka skatterna. I Sverige råder ett paradoxalt förhållande att de partier som lovar att öka skatten vinner. Vi tror att höga skatter betyder hög välfärd vilket inte alls är sant . Dessutom är höga skatter ett problem för tillväxten.

Men det är inte så enkelt att lägre skatter leder till bättre välfärd eller mer frihet. De länder som befinner längre upp till höger nära Sverige i World Values Survey är rikare än de som befinner sig i den motsatta polen. Pakistan är kollektivistiskt och fattigt.

Därmed kommer man till den svåra frågan om länder som rör sig i motsatt riktning eller befinner sig längre ned blir fattigare. Skulle Sverige bli mer normalt, det vill säga likna mer andra västerländska länder närmare mitten i diagrammet vilket jag envist hävdar är både önskvärt och möjligt, kan vi då förlora något i hög levnadsstandard? Detta motbevisas av rikare länder än Sverige som befinner sig i andra mer normala platser i diagrammet som USA, Schweiz, Australien, Holland och Norge. Några av dessa i värderingshänseende mer normala länder har dessutom mindre omfattande välfärdsstater och lägre skatter men högre levnadsstandard. Det går alltså men vill vi det?

World Values skriver tvärtom att världen går i en ”svensk” inriktning, ”Swedenization”. Jag citerar lite ur Gina Gustafssons avhandling.

I två längre citat analyserar hon den svenska hållningen i värdefrågor med hänvisning till Isaiah Berlins två frihetsbegrepp och Berggren och Trägårdhs statsindividualism. Hon refererar även två motsatta ställningstaganden angående samhälleliga värdeförluster:

”However, Swedes are often portrayed as the epitome of freedom-oriented people (Berggren and Trägårdh, 2006; Schwartz, 2006). Inglehart and his associates even speak of a ‘Swedenization’, as opposed to an Americanization, of the world (Inglehart and Welzel, 2005: 65, 87). The Swedish data may thus also tell us something of a more general interest.

They suggest that valuing freedom need not, as previous research often assumes, be incompatible with strongly condemning certain choices, or even favouring their restriction by law. In fact, it is not entirely unlikely that the positive Swedish attitudes towards prohibitions are to some extent an effect of valuing freedom; not in the sense of doing what one pleases unhindered by others, but in the sense of realising one’s authentic self (Berggren and Trägårdh, 2006: cf. 213; Gustavsson, 2010).

Yet, existing research tends to assume that the ethos of valuing individual freedom /. . . / is by its very nature devoid of moral fervour for or against any one way of life. Some empirical scholars lament what they see as a weakened commitment to following any moral constraints and clear moral guidelines in life (Flanagan and Lee, 2003), while others welcome what they see as the natural decline in moral absolutism and closed-mindedness (Inglehart and Welzel, 2005). Both sides essentially agree, however, that valuing freedom brings along a general permissiveness towards different behaviours, for better or for worse.”

Notera begreppet Swedenization som skaparna av World Values Survey menar kännetecknar den riktning som världens länder verkar röra sig mot. Dock är den svenska positionen inte enkel att förstå. Den svenska typen av individualism verkar inte stödja avvikare utan snarare låter folk vara i fred och respekterar deras val ifråga i viktiga frågor (familjer, relationer, livsstilar), medan man ändå har starka värderingar om hur folk brukar sin individuella frihet.

Man kan till och med vilja begränsa vissa friheter för att därmed ge folk tillgång till andra friheter. Denna auktoritära syn på frihet är vanlig bland svenskar och försvaras genom att folk inte antas kunna ta ansvar utan staten måste reglera vissa friheter för att ge dem verklig och god frihet. Det breda stödet för Systembolaget är det bästa exemplet. Detta och liknande stöd för frihetsinskränkningar behöver inte argumenteras för i Sverige eller reflekteras över, utan stödet tas för givet och ger ytterligare stöd till en tystnadsspiral och politisk konformism. Auktoritära frihetsexempel kan förutom alkohol handla om hemundervisning, hemmaföräldrar, sexarbete och droganvändning.

1,5

Vi lämnar värderingsförskjutningarna för denna gång även om de är oerhört viktiga för att rätt förstå den Sverigevänliga positionen som alltså enligt detta synsätt kan tolkas som att vi vill gå emot inte bara det extrema Sverige utan även västvärldens rörelse mot oss. Vi ÄR ett föredöme, en moralisk stormakt, vare sig vi vill det eller inte.

3.
Vår beundransvärda position beror på att vi i internationella index utmärker oss särdeles vad gäller demokrati, innovation, kunskap enligt de mätningar som Svenska Institutet stolt visar upp:

index 1

index 1

I några artiklar i ansedda liberal The Economist 2011-06-09, ”North star” , 2012-10-13. ”Sweden: The New Model”, och i OECDs beröm av Anders Borgs lyckokast med den svenska ”Pippi Longstockning economy” 2011

Dessa ekonomiska framgångar ska givetvis hedras och vidareutvecklas, även om vi kan vilja ha en något mindre extrem värderingsposition.

Över till en annan aspekt av vår extrema position, vår avsaknad av ett civilsamhälle

4.
Jag skrev lite om vad ett civilsamhälle innebär på Avpixlat utifrån sociologen Hans Zetterbergs http://www.zetterberg.org/ analys och Marika Formgrens försvar av denna något sköra informella samhällssfär.

civ sm

Civilsamhället är i dess bästa bemärkelse ett skydd mot statens övermakt och marknadens risker. Blir man arbetslös i länder som inte är välfärdsstater finns familjen, grannarna, klanen och kulturella och religiösa stödfunktioner.

Nackdelar är givetvis att man måste hålla sig väl med alla dessa. Att stå ut från gemenskapen genom att göra individuella val kan stå en dyrt. En avskedad öppet lesbisk kvinna i Pakistan kan inte räkna med samma skydd, som hon skulle ha fått av den svenska socialtjänsten, arbetslöshetskassan eller Arbetsförmedlingen.

Civilsamhälle är naturligt i alla samhällen, men har nästan utraderats av den starka staten, främst av socialdemokratin men med gott stöd av borgerligheten

Det svenska civilsamhälle som rådde på 1800-talet var inte alltid så roligt att leva under. Länsman, godsägare, sockenstämman, prosten och läraren kunde alla hålla vara nog så hårda och inskränkta. 1, 5 miljoner svenskar fann för gott att lämna landet för Nordamerika fram till 1950-talet. Min mor for som exempel över Atlanten 1949 och stannade ett par år.

2,5

Välfärdsstaten blev ett svar på denna utmaning att göra landet mer beboeligt, tolerant och drägligt även för vanligt folk, dvs. arbetare och lägre medelklass. Borgarna klarade sig bättre i 1800-talets civilsamhälle även om de nog kunde känna av den trånga kostymen (se Ingmar Bergmans filmer, främst Fanny och Alexander).

Men det är inte så att välfärdsstaten uppstod ur tomma intet. Just den socialdemokrati som raserade civilsamhälle var från början aktiva i att bygga upp nya folkrörelser och initiativ inom civilsamhället. De hade inget annat val eftersom staten och myndigheterna dominerades av borgerligheten och ämbetsmän som de knappast kunde räkna med att få stöd från i sin strävan för förbättringar för folkflertalet.

Vissa medkännande borgare kunde engagera sig i att starta sjukkassor, folkbildningsgrupper och kooperationsbutiker men det var arbetarrörelsen som själva byggde upp det nya civila samhället med Folkets Hus, Folkets Park, Konsum och allt med sina bara händer. De reste majstänger av björkar de fällt själva, byggde egnahem och dansbanor, och sålde knullgummin vid Ottars föredrag om barnbegränsningsmetoder.

Alva och Gunnar Myrdals sociala ingenjörskonst fick fullt utlopp efter andra världskriget men de hade redan planen klar 1934, att socialisera familjerna och dess konsumtionsmönster

myrdal

Socialdemokratin och kommunisternas gemensamma förlustval 1928, ”Kosackvalet”, ledde till att S lämnade den marxistiska övertygelsen att staten skulle ta över produktionsmedeln (även om S fick smärtsamma återfall i Efterkrigstidsprogrammet 1948 och löntagarfonderna 1976)

Med tiden togs arbetarrörelsens första nydanande och hederliga folkliga initiativ över av stora fackförbundsavdelningar, kommunala inrättningar, statliga myndigheter, landsting och den starka stat som främst Erlander och Palme reste efter 1945. Efter nederlaget i ATP- omröstningen 1959 anslöt sig de borgerliga partierna, se statsvetarna Emil Uddhammar och Stig-Björn Ljunggrens avhandlingar.
stat.

Genom att rasera vårt civilsamhälleliga ursprung i vår lokala historia och kultur har varje svensk idag ingen annan egentlig tillhörighet än att ha ett personnummer (inrättat 1947). Vi existerar bara som skattebetalare, förmånstagare och välfärdstatsmedlem, inte medborgare. En medborgare är fri, rik och stark – ett hot. En välfärdsstat vill ha hos svaga och fattiga, så att staten kan vara vår Övermodige Beskyddare. Vi har blivit vad staten vill.

iden

5.
Den utveckling vid 1970-talets början som kan sägas vara början till det extrema Sverige vi känner idag var nationalekonomiskt katastrofal. Vi föll från att ha varit världens fjärde rikaste land 1970 föll vi under såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar till en 14e plats 1997.

oecd

Vad som skedde detta avgörande decennium, 1970-talet, är fortfarande outforskat och vi uppfattar allt som skett senare som en normal konsekvens av 1970-talets excesser. Det är sant att Sverige 2015 är frukten av 1970-talet men 1970-talet i sig var ett extremt experiment, ekonomiskt såväl som socialt och kulturellt.

Nationalekonomen och Olof Palmes medhjälpare under dessa år, Assar Lindbeck, skrev en analys, The Swedish Expermiment, 1997 om detta experiment som skedde i full skala med en befolkning som försökskaniner.

aSSA
Hans bok Ekonomi är att välja rekommenderas för alla som vill veta mer om denna tid, se recension av Klas Eklund och Claes Arvidssons I ett annat land.

6.
Nu är vi strax framme vi begreppet statsindividualism. Först en bild av hur välfärdsstater organiserar sig i väst. Den centerpartiske ekonomen och debattören Dick Erixon har beskrivit detta i en bild han lånat från Lars Trägårdh, en av skaparna av statsindivudualismen som ett analytiskt begrepp. Erixon har för övrigt välvilligt recenserat min Sverigebok .

SFÄR

Jag citerar utförligt från Erixons blogg som i sin tur citerar Trägårdh:

”I USA finns en grundmurad antipati mot statlig inblandning. Individen ska stå på egna ben men kan förlita sig på familjens eller civilsamhällets (inte minst kyrkliga församlingar) hjälper när något går snett.

I Tyskland utgår välfärdspolitiken från familjen och civilsamhället som samarbetspartner med staten. Staten understödjer familjen och andra institutioner i civilsamhället snarare än att rikta sig direkt till enskilda.

Sverige liknar Tyskland när det gäller ambitionerna för välfärdsstaten. Men synen på vad som utgör den grundläggande enheten i samhället skiljer sig åt. I Sverige riktas åtgärder mot individen, inte till familj eller civilsamhället. Det leder till att den emanciperade medborgaren blir lättare att styra genom politiska åtgärder eftersom bidragssystemen skapar ett direkt beroende av staten.

Vad beror dessa skillnader på? Särskilt som länderna i början av 1900-talet liknade varandra, men kom att utveckla helt olika. Trägårdh beskriver först det svenska civilsamhällets tidiga historia, som naturligtvis är mycket bredare än den arbetarrörelse som alltid lyfts fram (av någon anledning):

‘Det var en stundtals förvirrande mångfald av organisationer och föreningar som utgjorde dåtidens svenska civilsamhälle. Här fanns det utrymme för aktiebolag och arbetarföreningar, nationellt sinnad idrott och gymnastik, religiös väckelse och skarpskytteföreningar, sjukkassor och producentkooperation, bildningscirklar och fruntimmerssällskap, de nödlidandes vänner och reformvännernas sällskap och mycket annat … Historiskt sett spelade den religiösa frikyrkorörelsen och böndernas självorganisering en lika stor och avgörande roll [som] nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen’.

Med demokratins genombrott kom civilsamhället från 1920-talet att spela en delvis annan roll, skriver Trägårdh. Vad som fick stå tillbaka var den äldre tidens självhjälpsgrupper, kooperationsföreningar, välgörenhetsverksamhet. Istället flyttades fokus till staten – från självhjälp till sociala rättigheter.

‘Den borgerliga välgörenheten och filantropin kom i denna process att hamna i historiens skugga i Sverige, detta i motsats till omvärlden där filantropi, välgörenhet och civilsamhällesbaserad välfärd kom att utvecklas, antingen som ett alternativ till offentlig omsorg (USA) eller i nära samspel med staten (Tyskland). I denna utveckling kan man säga att … en del av civilsamhället (folkrörelserna kopplade till Socialdemokratin) de facto har försökt eliminera den andra delen (den borgerliga välförenheten) … Den politiska kampen för generell statlig välfärd var inte bara riktad mot de sociala klyftor och den ekonomiska ojämlikhet som var förnknippad med den fattigdom som välgörenheten försökte lindra … Det statsindividualistiska samhällskontrakt som växte fram kom att utmana alla [organiserade] gemenskapsformer som stod mellan staten och individen’.

Därmed ansågs det för individen vara viktigare att vara fri från beroende av medmänniskor än att värna frihet från statlig makt. Min [Dick Erixons som jag delar] reflektion är att denna märkliga brygd har skapats av vår svenska historiska gemenskapsarv förvanskad under 1900-talet av socialistisk ideologi.”

Vad är då denna besynnerliga tanke, statsindividualismen? Lättast är att tänka den som en slags överideologi

2

Historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh uppfann begreppet i sin bok Är svensken människa? 2006. Det fångar förhållandet mellan stat och individ som enligt dem befriar individerna från att tvingas ta hänsyn till civilsamhället. Vi blir friare om staten kan garantera våra fri- och rättigheter, inte några lokala grupper som vi måste hålla oss väl med. Gott och väl men det är också ett högt pris vi betalar i skatt och i lojalitet mot vad staten påbjuder, till exempel politisk korrekthet i dess sfär (skolor, bibliotek, simhallar, socialkontor, polis mm där varken anställda eller brukare kan diskutera vad som sker utan att ta hänsyn till ett PK-etablissemang).

Statsindividualismen har effektivt raserat familjernas skyddsnät i civilsamhället och beskattat deras resurser. Diskussioner om föräldraledighet och andra lagar som ger arbetande föräldrar visst stöd blir därför besvärliga eftersom få familjer kan stå på egna ben. De är helt i händerna på Försäkringskassan vars beslut och bidragsnivåer får avgöra eventuell förskolestart och yrkesarbete. Försäkringskassan är för övrigt den mest använda välfärdstjänsten och bland det första viktiga begrepp nyanlända invandrare får lära sig.

I Sverige främjades tidigt ett band mellan stat och individ där gamla traditioner, släktskap och civilsamhälle kunde överges till förmån för höga skatter och rationell välfärdsproduktion. Något att ta efter ansåg Henrik Berggren som presenterade sin analys för världens makthavare vid World Economic Forum i Davos 2011 tillsammans med regeringen Reinfeldt och den ljust rödgröna tankesmedjan Global Utmaning, se The Nordic Way

Henric Berggren i Davos 2011:

“While much has been written about the institutionalized aspects of the Nordic welfare state, few have paid much attention to its underlying moral logic. Though the path hasn’t always been straight, one can discern over the course of the twentieth century an overarching ambition in the Nordic countries not to socialize the economy but to liberate the individual citizen from all forms of subordination and dependency within the family and in civil society: the poor from charity, the workers from their employers, wives from their husbands, children from parents – and vice versa when the parents become elderly / . . . /

The Nordic countries [are] the least family-dependent and most individualized societies on the face of the earth. To be sure, the family remains a central social institution in the Nordic countries, but it too is infused with the same moral logic stressing autonomy and equality. The ideal family is made up of adults who work and are not financially dependent on the other, and children who are encouraged to be as independent as early as possible. / . . . /

Less tied down by legal and moral obligations within the family, yet still protected from extreme risk by a universal safety net, they become more flexible on the labour market, while as individual consumers they have developed far-reaching needs of products and services that previously were satisfied within the traditional family /. . .

Economic policies that cater both to our desire for individual autonomy and our need of community and security can be remarkably successful” (mina kursiveringar/JS)

Statsindividualismen befriar medborgarna. Banden mellan makar och barn ersätts av konsumtion och välfärdstjänster för de från unga år oberoende medborgarna. Befrielse genom statsberoende. Citaten ovan ger ett starkt budskap om hur man kombinerar individuell autonomi och trygghetsbehov som de utländska mäktiga åhörarna i Davos nog lyssnade på med förvåning men kanske också med viss skepsis.

Sverige hade alltså funnit den perfekta samhällsformationen? Eller fanns det nackdelar? Lät inte ”Befrielse genom statsberoende” lite som Storebrors slogan ”Frihet är slaveri” i Orwells 1984? Svenskarna hade hyllats för sin Sweden, The Middle Way redan på 1930-talet och fått nu stora A i nästan alla ämnen i EU klassen. Något måste fattas där uppe i snön tänkte kanske Davos folket bistert.

Själv blir jag mest beklämd av att Henrik Berggren skryter om vårt för alla icke-svenskar nere i Schweiz uppenbara slaveri som om det vore eftersträvansvärt. Att han var där med Fredrik Reinfeldt bekräftar att denna svenska sekulära statsreligion är något politiskt överskridande.

Nymoderaternas omfamning av begreppet är intressant. De tolkar in en stark individualism i begreppet som bara kan garanteras av en stark stat. I Fokus nr 10/ 2011 redogjorde Claes Lönegård för hur moderaternas spin doktor, kommunikationsexperten Per Schlingmann för in Lars Trägårdh in i moderaternas innersta och om presentationen i Davos

Lönegårds beskrivning av boken Är svensken människa? som grundlade hela det statsindividualistiska synsättet är intressant och kan citeras utförligt:

”Vad kännetecknar en svensk? Den frågan har Lars Trägårdh på olika sätt försökt förklara rätt länge. Han är alltså historiker, men försörjde sig ett tag som entreprenör i datagrafikbranschen. Han doktorerade 1993 vid Berkeley i USA.

I grunden handlar hans forskning om hur människor fungerar tillsammans, och särskilt då svenskar. Allemansrätten och jantelagen – vad säger de om det svenska samhället? År 2006, samtidigt som nya moderaterna vann sitt första val, reviderade han historien om det svenska samhällskontraktet tillsammans med journalisten och historikern Henrik Berggren i boken »Är svensken människa?«. Enligt dem har Sverige historiskt aldrig tagit en tredje väg mellan kapitalism och socialism, utan tvärtom utvecklat en väldigt ¬effektiv marknadsekonomi. Visst har staten varit viktig, men grunden för det svenska samhällsbygget har trots den social-demokratiska retoriken om kollektivet hela tiden varit en extrem individualism. Menade Trägårdh och Berggren.

Just tack vare en stark stat och ett utvecklat välfärdssamhälle har individerna befriats från gamla patriarkala strukturer. Genom särbeskattning, allmän barnomsorg, studielån och annan lagstiftning har kvinnorna frigjorts från sina män och barnen från sina föräldrar. Svensken har blivit solitär. Oberoende. Fri att konsumera och producera på en öppen marknad.

Den höga svenska tilliten beror, enligt bokens nydanande analys, just på den här unika alliansen mellan individer och stat. Vi tror att staten vill vårt bästa och litar på den och därmed på varandra. När tilliten är stor blir korruptionen begränsad och transaktionskostnaderna låga. Vilket den relativt fredliga arbetsmarknaden är ett talande uttryck för.

Med Trägårdhs resonemang är den svenska modellen i själva verket en mer framgångsrik form av kapitalism. Vilket passar moderaterna som hand i handske, konstaterade Expressens kulturchef Karin Olsson i P1 efter att ha bevittnat seminariet på Engelsbergs bruk våren 2011:

– Med den här socialliberala tolkningen av det socialdemokratiska arvet i bagaget behöver borgerligheten inte ens skämmas för att den inte genomdrivit något stort systemskifte.
Nya moderaterna kan i lugn och ro fortsätta krama välfärden. Och de kan göra det samtidigt som de inför etableringsfrihet och det ena valfrihetssystemet i vård, skola och omsorg efter det andra – för i denna berättelse har ju individens frihet alltid varit målet för svensk politik.

Slutsatsen är schlingmannsk: regeringen följer den svenska vägen. Socialdemokraterna kunde bara ta det till en viss gräns, nu är det alliansen under moderaternas ledning som måste bära uppgiften på sina axlar. »I dag har ledarskapet tagits över av partier som formellt är mer skeptiska vad det gäller statens roll men som visat prov på stor lyhördhet vad det gäller välfärdsstatens diskreta charm – och popularitet bland väljarna«, skrev Lars Trägårdh i majnumret 2011 av tidskriften Axess”.

Statsindividualismen står i motsats till begreppet kommunitarism, som jag skrivit utförligt om här och givit ut en samling översatta texter om, Kommunitarism, se recension.

6.
Det extrema Sverige är alltså inte bara ett högskatteland med en väldigt stor offentlig sektor, ett moraliskt extremt indidualistiskt och rationellt- sekulärt land, utan också ett statsdyrkande land med invånare som lojalt lyder staten för att de vill det men också för att de inte har några alternativ. Hade vi fler småföretagare skulle vi som danskar och holländare vara mer oberoende av vad staten eller storindustrin vill göra med våra liv.

Det socialistiska Sovjetunionen och dess Östblock bestod visserligen av länder med en extremt stor offentlig sektor men befolkningen och de styrande var aldrig extrema i sina värderingar. Tvärtom var och är de socialkonservativa, på riktigt. En SDare är radikal vänsterliberal jämfört med en normal östeuropé och ryss.

Ett i så många avseenden extremt land som Sverige är enligt mig och personer som David Eberhard, Carl-Johan Ljungberg, Hans Zetterberg, Mikael Hagenbo, Marika Formgren m fl ohållbart i längden.

ext

Denna bild visar upp några bråkdelar av vad som varje vaken svensk medborgare känner på sig men inte alltid kan eller hinner formulera. Ett vemod från svunna ensamma tider i skogen dröjer sig kvar i svenskens bröst.

Vemod är det pris svensken betalar för sin känslobehärskning. Förnekandet av att fritt uttrycka sitt inre känsloliv leder, tillsammans med andra mentala problem för den extrema patienten Sverige som vi strax ska se, att svenskarna lider tillsammans utan att de inser vad deras extrema kultur gör med dem. Vemod, nationellt paniksyndrom, självcensur, infantilisering och en tystnadsspiral föder frustration, depression, ängslan, känsloutbrott och en oförmåga att leva normala vuxna liv för svenskarna. En nationell schizofreni lurar under de tydliga mönstren av vardagsneuroser och mild hysteri.

Att uppträda normalt på svenska villkor om man vet att dessa villkor är extrema leder till parallella värden, åsikter och sätt att leva och ljuga. Att vara normal i Sverige kräver att man blir extrem.
Svenskar fördrar sitt rationella och något inbundna känsloliv med ett särskilt slags naturromantisk melankoli som omvärderas positivt som vemod. Att tyst behärska sina känslor kan verka som att svensken har tråkigt eller är ledsen men han kan bara vara nöjd, vilande i ett bitterljuv och romantisk känsla av att vara vilse i stadsliv och objekt i andras planer. Vemod påminner om ytlig sentimentalitet men det svenska vemodet värderas för sina djupa rötter.

Trubadurer, författare, filmare, musiker och skådespelare har berört dessa nationella känslor som svenskar än idag uppskattar i ständigt nya tolkningar och kulturella uttryck sedan generationer:
Carl Mikael Bellman, August Strindberg, Greta Garbo, Ingrid Bergman, Ingmar Bergman, Evert Taube, Monica Zetterlund, Lars Gullin, Cornelius Vreeswijk, Blå Tåget, Ulf Lundell, Bo Kaspers, Kebnekaise, Träd-Gräs-och-Stenar, Kent, Sofia Nordenstam, Gunnel Mauritzson, Tomas Tranströmer och de som jag inte känner till men som de bloggläsare som hållit till hit bör ha egen koll på.

7.
Då har vi bara den Sverigevänliga folkrörelsen kvar. Som sagt så är den något nytt som jag inte hade koll på när jag skrev min Sverigebok 2011-2013, bland annat för att jag befann mig tidvis i New Delhi men också för att jag under denna tid runt 2011 var en ganska aktiv medlem i Folkpartiet som året därpå hade tappat tilltron till världens mesigaste land.

Denna nya folkliga rörelse runt SD kan organiseras som de tidigare folkrörelserna

folk

Denna icke officiella folkrörelse finns på internet men annars runt SD. Däremot finns stöd för Sverigevänliga åsikter, vilket SvD:s Ivar Arpi beskrev 2014 och nyligen även Tino Sanandaji angående nylig mätning av hållningar till ökad eller minskad invandring.

folk 2

Hur den Sverigevänliga rörelsen utvecklas beror på hur den tas emot. Den kan bli något annat som vi ännu inte i vilken form den tar sig.

folk 3

De sista som lyckade skapa helt nya folkrörelseinstitutioner var muslimerna som fick ett eget studieförbud 2008, Ibn Rushd och folkhögskola, Kista folkhögskola.

Den Sverigevänliga folkrörelsen existerar i det extrema Sverige. Även om nationens mest extrema drag som att bränna och förbjuda sin egen flagga på nationaldagen finns det mycket som det extrema Sverige har bidragit med som vi vill bevara. Den mjuka uppsluppna attityd som Povel Ramel och HasseochTage hjälpte oss att frigöra, för att inte tala om Cornelis, är otänkbart att leva utan .

Men kan vi ha ett Sverige som i andra avseenden är mindre extremt? Det är en allvarlig fråga som jag ännu inte har några bra svar men det står alltmer klart att den Sverigevänliga rörelsen också är öppen för det bästa i det extrema Sverige. Den pågående kulturrevolutionen måste avbrytas, i detta är jag enig med Mattias Karlsson som jag hörde i Visby sommaren 2014. Men det är en komplicerad process att minska radikaliseringen utan att hamna i diskussioner om att vilja gå tillbaka till ett fiktivt idealtillstånd.

bevaras

Vi bevarar något oavsett vad vi gör. Själv är jag ett barn av det fria 1970-talet med artister som Pugh Rogerfeldt, Magnus Uggla och Monica Törnell – personer som inte kan kallas vänster men som var fria och okonventionella. För mig står de för vad som jag vill bevara från detta extrema årtionde.

Anhängarna av det extrema Sverige, sjuklövern och etablissemanget, vill bevara dagens ohållbara situation – en konservativ postion, medan den Sverigevänliga rörelsen vill förändra. Inte gå tillbaka men i en annan riktning. Makthavarna idag drivs av en lealös ödestro som är just konserverande och fatalistisk inför förändringar på riktigt.

8.
Det sista som återstår att begripa är hur det extrema Sverige uppfattas utomlands och hur Svenska Institutet vill att detta ska ske. I detta sammanhang är den Sverigevänliga rörelsen ett problem, eller snarare har gjorts till ett problem av just de som marknadsför oss utomlands.
Låt mig förklara: I SvD den 31 maj 2015 skriver journalisten Lars Berge om Sverigebilden under rubriken ”Sverige – ett sämre Schweiz?”

Han hade upptäckt vad jag skrev om i min Sverigebok 2013 att SI komprimerat vår självbild och omgivningens uppfattning om oss i ett enda ord, ”progressiv”.

11148318_10153324148243847_4359293479981410834_o

Svenska Institutet har undersökt Sverigebilden utomlands, vilket Lars Berge nu rapporterar, och kommit fram till att kärnan i uppfattningarna kan reduceras till ”modern progressive nation”. För många stolta svenskar är denna beskrivning mitt i prick och något som de inte vill överge. Dessutom verkar som visats tidigare många världens länder sträva mot att bli mer lika Sverige i en global Swedenization som ersatt tidigare amerikanisering enligt skaparna av World Values Survey.

För svenskarna blir det därför följdriktigt att behålla denna moderna progressiva position längst upp till höger i diagrammet dit alla ändå vill nå och några kanske kommer nå. Övriga Skandinavien ligger ju nära till hands. Ett annat argument för att behålla positionen är att det verkar finnas relativt klara samband mellan rörelsen upp mot Sverige, Swedenization, och välstånd. Många svenskar tror landet skulle förlora materiellt på att bli mer normalt, fast de skulle inte använda denna boks terminologi. Dock finns det ett 10-tal andra OECD länder som finns på andra platser i diagrammet men är rikare så den frågan är inte så lätt.

Inte heller frågan om Sverige verkligen är en modern progressiv nation.
Med nedtryckande av avvikande åsikter och inbetalda höga skatter till en ineffektiv välfärdsstat med hjälplösa medborgare verkar Sverige snarare ett extremt land. Är det progressivt av Statens Medieråd att beskriva våldsamma vänsteraktivister som demokrater? Kanske men i så fall extremt progressivt. Vad skulle hända om Sverige släppte sin position och blev mer normalt, det vill säga sjönk något nedåt i World Values Survey diagrammet och liknande mer Norge och Danmark? Vore det så farligt? Danskarna är för övrigt lyckligare än svenskarna.

Kan svenskarna föreställa sig en mindre modern men mer mänsklig tolkning av att vara progressiv eller är det svenskarnas lott att vara extremt progressiva? Att vara progressiv betyder att ha stora förhoppningar, optimistisk människosyn och våga experimentera med samtid och framtid. Men om verkligheten är svårare än de muntra moderna progressiva statsplanerarna trodde och projekten går snett när människor beter sig inte som förväntat, vad göra då? Kan man föreställa sig en försiktig modern progressivism i stil med Per Albin Hanssons, Bertil Ohlins och Tage Erlanders?

De övriga länderna som rör sig i riktning mot Sverige kanske kan finna andra mindre extrema men ändå moderna progressiva vägar. De bär inte på sekler av medeltida centraladministration, socialdemokratisk hegemoni, nytotalitära tendenser, konformism, statsindividualism och en förkrossande seger för och intåg i statsapparaten av 1968 års rebeller.

Sverige bör inte försöka behålla de mest extrema dragen hävdar jag envist i denna bok. 1970- och 1980-talens kulturella, sociala och ekonomiska utsvävningar ledde till nemesis, en nedgång i tillväxt och medborgarnas förtroende för varandra och för staten. Snarare än experiment och extremer bör Sverige utvecklas till en normal nation bland övriga normala västländer. Inte alltid söka bli bäst i FN och EU klassen.

Att vara normal behöver inte betyda att gå bakåt även om statens välfärdsåtaganden behöver minska liksom skatterna. Välfungerande normala länder har ofta fria och rika civilsamhällen som tar hand om sina medlemmar även inom de områden där välfärdsstater gärna organiserar och regerar med sina byråkrater. I dessa länder kan medborgare berätta vad de sett och hört, vad de känner och tänker utan att bli utfrysta på arbetsplatsen, uteslutna ur fackföreningen, slagna och bespottade om de går ut på torget med ett plakat. En normal stat skyddar sina medborgares friheter och ursäktar inte andras hot. En normal stat skyddar till och med medborgarna mot statens egna kränkningar av medborgarnas fri- och rättigheter med ett oberoende rättsväsen och författningsdomstol.

Dessa förändringar skulle göra Sverige mindre änglalikt men mer mänskligt. Den fråga som statsindividualismens företrädare Henrik Berggren och Lars Trägårdh satte som sin boktitel, Är svensken människa? skulle därmed besvaras jakande. Ja, svenskar är felbara och därmed människor.
Hur skulle ett normalt Sverige se ut? Hinder för att göra Sverige mer normalt är fyra, minst:

Hög beskattning och omfattande välfärdsstat
Extremt sekulär rationalism och individualism
Tyst konformism och öppet åsiktsförtryck
Vänsterpolitik

Det första hindret är nog bara ett hinder för en minoritet. Svenskarna är ganska nöjda med att betala höga skatter och avgifter som de inte ser så mycket av eller ens känner till. De kan möjligen reta sig på bidragsfuskare, långa vårdköer och byråkrati men den höga skattekvoten sägs garantera jämlikhet och tillgång till god välfärdsservice. Därför godtar svenskarna att lämna ifrån sig över 65 % av sin inkomst till staten.

Att en omfattande välfärdsstat med höga skatter leder till låg tillväxt, trög arbetsmarknad, ineffektivt resursutnyttjande, oförmåga att koncentrera sig på statens kärnuppgifter och många fripassagerare är inte alltid känt hos befolkningen men upplyses de om bristerna anser de förvånansvärt ofta att det får väl gå i alla fall. Sveriges position i välståndsligan från nummer 4 år 1970 bekymrar dem föga. Snarare oroar de sig för växande löneskillnader och låga kvinnolöner vilka i ingendera är särskilt anmärkningsvärt i världens mest jämlika och jämställda land.

Att ett bättre företagsklimat skulle leda till större totala inkomster för hela samhället är inte särskilt viktigt för de flesta svenskar. Även om alla svenskar totalt sett skulle få något bättre genom större beskattning av de i så fall växande företagen skulle de oroa sig för att några berikades även om alla fick det bättre. Jämlikhetsandan regerar.

Det andra hindret, sekulär rationalism och individualism, är som visats väsentliga delar av den svenska självbilden och Sverigebilden utomlands. Svenskarna skulle för allt i världen inte vilja gå tillbaka till ett vad de anser konservativt traditionellt samhälle. Men pekar man på bristerna i landets extrema sekulära rationalism och individualism så skulle varken vanliga medborgare eller experter kunna finna alternativa sätt att vara modern och progressiv utan att vara som Sverige vilket naturligtvis är sant för landet Sverige. Därmed sagt är inte ett extremt Sverige önskvärt. Hur ett normalt Sverige ser ut vet vi inte förrän vi börjar samtala fritt och öppet. Över till det tredje och lättaste hindret att övervinna på vägen till ett normalare land.

Det tredje hindret är tyst konformism och öppet åsiktsförtryck. Genom historien har svenskar böjt sina nackar för herrar, skattmasar, fogdar, kungar och byråkrater. I senaste decennierna har medier, kulturlivet, kyrkor, skolor, akademin och den offentliga sektorns företrädare inklusive politiker ökat konformismen och förstärkt repressionen av avvikande åsikter. Man behöver inte vara särskilt utanför den svenska mittenfåran för att bli föremål för illasinnade gliringar och rykten. När sedan organiserade våldsgrupper står vid entrédörren har man definitivt sagt för mycket.

Vanliga svenskar gillar naturligtvis inte extrema politiska ståndpunkter, våldsamheter och bråk men inte heller åsiktsförtrycks bland bekanta, på jobbet, i träningslokalen, i medier, på teatern och i den offentliga politiska debatten. De vill kunna bilda sig en egen uppfattning i sakfrågor och kanske även ideologiskt. Att sitta på en pub och fundera högt om något man varit med om eller kunna berätta samma sak för grannen vid grillen eller husvagnen. Det är normalt. Om svenskar tar sig an detta tredje hinder för utvecklingen mot ett normalt land kan därefter de två andra hindren följa. Ett hinder i taget. Det är inte farligt att tala och tänka fritt, läsa och skriva fritt. Det är normalt.

Det fjärde hindret, vänsterpolitik, har övergetts som ideologi och ersatts av en pragmatisk socialliberalism vars fundament bygger på höga skatter med stor offentlig sektor, hårt reglerad arbetsmarknad och kärvt företagsklimat. Ett normalt Sverige kräver att den självgoda feta katten behöver banta och röra på sig. Ekonomiskt reformarbete får inte stanna vid de nya moderaternas förnöjsamhet. Lägre skatter är normalt.

Dock återstår ett hinder för den progressiva självbilden – den Sverigevänliga folkrörelsen. Svenska Institutet, Team Sweden, fd Exportrådet – numera Business Sweden , Svenskt Näringsliv m fl har alla utpekat SD med dess stödtrupper i den folkrörelse som nu växer fram som bakåtsträvare, konservativa, rasistiska, främlingsfientliga och i motsats till den officiella ljusröda progressiva Sverigebilden som man velat framhålla, se till exempel min gamla kompis och fd statsrådet Lena Sommestads blogg .

Om SD växer vilket verkar vara fallet kommer dessa politiskt korrekta makthavare behöva byta fot och det snabbt.

Exportindustrin har hittills hävdat att SD inte ingår i bilden av det progressiva Sverige. Därmed blir den Sverigevänliga folkrörelsen inte bara ett hot mot sjuklövern utan också mot bilden av oss som ett tolerant land. Antingen håller de fast vid denna felaktiga bild eller så inser de att SD har pekat på vissa patologiska drag i den svenska identiteten, bland annat som världssamvete och mest moraliska nation.

Julia Caesars söndagskrönikor håller koll på våra missgrepp så pass att varje ansvarfull svensk borde skämmas, liksom Ingrid Carlqvist på Dispatch och Gatestone och Gunnar Sandelin och Karl-Olof Arnstberg och Jan Tullberg med boken Låsningen och andra texter.

Vi kan visst vara framåt om det är att vara progressiv utan att gå in i de mest extrema varianterna. SD är inget hot mot den svenska exporten, tvärtom. Jimmie Åkesson och Oscar Sjöstedt skrev ett debattinlägg 4 maj 2015 i SvD till försvar för den svenska industrin , vilket jag följde upp i mitt andra föredrag om den Sverigevänliga folkrörelsen.

9.
Att vara Sverigevän är inte att hata Sverige. Vi gillar det mesta med landet och kan tänka oss att reformera det varsamt. Till skillnad från hur förespråkarna för det extrema Sverige har hanterat oss. I takt med att SD och den Sverigevänliga folkrörelsen växer måste vi lyssna på Pippis och Bamses motto, Den som är stark måste också vara snäll.

Det betyder att vi inte kommer att behandla våra meningsmotståndare som de behandlat oss. Däremot kommer vi inte glömma vad de åsamkat oss med sitt fina goda hat.

För mitt personliga vidkommande kommer jag inte glömma hur Dagens Arenas chefredaktör Håkan A. Bengtsson jämfört mig med nazisten Nils Flyg. Bengtsson om någon borde veta att om det är någon Nils jag ska liknas vid är det socialdemokraten Nils Karleby. Men det gläder mig lite att jag har bättre reda på arbetarrörelsens historia än han har.

bästa

Sverige har världens högsta skatt på koldoxidutsläpp.

koldioed

Jacob Lundberg, doktorand i nationalekonomi vid Uppsala universitet, presenterade sin rapport om den svenska kolioxidskatten

– Skatten på koldioxid bör vara högst 300–400 kronor per ton. Men svensk beskattning ligger på över 1000 kronor per ton. Vi överbeskattar koldioxid, vilket ger oss en ineffektiv klimatpolitik, sa nationalekonomen Jacob Lundberg vid lanseringen av en rapport i november på Timbro.

-Det kan vara värt att beskatta svenska koldioxidutsläpp utifrån globala hänsyn, till exempel om bönder i Bangladesh drabbas på grund av klimatförändringar. Men skatten ska lika stor som kostnaderna, inte mer.

Johan Hultberg, riksdagsledamot (M) och klimatpolitisk talesperson, höll inte med. Att sänka skatten vore att tillåta mer utsläpp och varifrån skulle bortfallet på 25 miljarder i intäkter från koldioxidskatten då komma?
-Sverige bör hålla kvar den höga skatten så länge som det inte finns ett överenskommet globalt pris. Andra länder kan ta efter oss när de ser att vi både har en stark ekonomi och kan bedriva en bra miljöpolitik. Vi ska visa världen våra framgångar, sa Hultberg.

Moderaten Johan Hultbergs uttalande påminde om Fredrik Reinfeldts tal i valrörelsen om att ”vi har världens högsta koldioxidskatt, vilket är bra.” I regeringen sitter nu Miljöpartiet med planer på få igenom ytterligare en höjning av skatten. ”Vi har redan världens högsta koldioxidskatt, men vi är också ett av jordens rikaste folk, så den kan höjas ytterligare som ett styrmedel”, sa miljöminister Åsa Romson 2013 till Västerbottens-Kuriren. De största partierna i båda blocken tycks därmed vara ense om att behålla den höga skatten.

Vid seminariediskussionen vid presentationen rapporten fanns ingen naturvetare representerad som kunde belägga om koldioxidutsläpp var så allvarligt som man påstod. Samtiden ringde därför upp Wibjörn Karlén, professor emeritus i naturgeografi och ledamot i Vetenskapsakademin, en forskare som sysslat med klimatforskning sedan 1959 och debatterat klimatfrågan, senast i Samtiden.

– Det finns kanske ett obetydligt samband mellan koldioxidutsläpp och klimatpåverkan. Men det är så mycket fusk och felaktiga data som man matas med.
-Solens rörelser och havsströmmar har större påverkan i så fall. Vi betalar en hög koldioxidskatt i onödan. Visst kan vi betala mer skatt men inte på grund av koldioxid.
-På 1940-talet spekulerade nystartade naturskyddsgrupper om koldioxidens inverkan och om man kunde damma av Ahrrenius gamla papper.

Den svenska kemisten Gustaf Arrenhius (1859-1927) anses ha föregått dagens teorier om global uppvärming och växthuseffekt med sin analys 1896, ”Über den Einfluss des atmosfärischen Kohlensäuregehalts auf die Temperatur der Erdoberfläche”, en uppfattning som Wibjörn Karlén finner besynnerlig.
-Det blev en sorts troslära. Jag kan inte se hur de kunde komma fram till det. Koldioxidens effekt på klimatet är hur som helst starkt överdriven.

Två franska studenter som älskar den svenska välfärdsstaten

Två franska studenter skrev 2009 en längre uppsats (200 sidor) om den svenska modellen, dess historia, vår ekonomi och utmaningar, Le malentandu Suèdois, ”Den missförstådda svensken”. De går tillbaka till rötterna för denna framgångsrika modell, kallad ”La notion de Folkhem”. De finner att idag framhålls Sverige som ett föredöme, särskilt av franska socialistiska politiker.

Vad som förvånade dem var att det svenska samhället tycks fungera utan den typ av kontroll som de sett i sitt hemland Frankrike. Svenskarna litar på varandra och de litar på myndigheterna. Politikernas pragmatiska och samförståndsinriktade inriktning är ett föredöme, liksom det svenska arbetslivets jämlika strukturer där en mellanchef deltar mer och styr mindre. Sverige är ett horisontellt samhälle skriver de berömmande och nämner vår allemansrätt som ett exempel. Men de noterar också att jämlikhetssträvan kan vara problematisk, som när begåvade och snabba elever får stå tillbaka och invänta hela gruppen.

Generositeten i socialförsäkringarna relaterar de till det etniskt homogena svenska samhället. De visar att länder med mer blandad befolkning tenderar att inte vara lika generösa. De verkar inte ha insett att Sveriges befolkning nu är på väg att bytas ut