Kategoriarkiv: Politik

Om valet i Sverige- debatt hos danska Trykkefrihedsselskabet

Med Mikael Jalving, Gunnar Sandelin och Aia Fog, sällskapets ordförande

http://snaphanen.dk/2018/09/18/sverige-i-trykkefrihedsselskabet-loerdag/

https://denkorteavis.dk/2018/sveriges-debat-i-trykkefrihedsselskabet-loebet-er-ved-at-vaere-koert

Annonser

Folket röstade rätt

 

När besvikelsen lagt sig på valnatten över att SD inte kom över 20 %, och definitivt inte runt 25 % vilket jag hade hoppats, så lät jag tankarna gå i en mer försonlig riktning. Tänk om folket visste bättre än oss SDare om vad som var bäst och görligt för landet? Tänk om SDs knappa 18 % var precis vad som behövs för att få S och M att ta ansvar.

 

PEKFINGER I ÖGAT

Man bör alltså inte underkänna folkets förnuft och påstå att valet var fel, riggat, folket förledda av SVT eller något annat dumt. Bättre då att gilla läget och se att Jimmie Åkesson har med sitt partis ganska stora ökning satt ett pekfinger i ögonen på Stefan Löfven och Ulf Kristersson – Nu får ni se till att leverera och reda upp migrationseländet! Annars kommer vi tillbaka 2022 med över 30 %.

Detta pekfinger ska alltså få S och M att verkligen stifta de lagar som krävs, ge Migrationsverket nya direktiv så att den halva miljon migranter som Gunnar Sandelin beräknat ska komma till och med 2021 inte kommer.  Min förhoppning är alltså att S och M kommer tvingas ta beslut som SD givetvis godtar och alla andra förnuftiga partier (ej MP, C och V). Folket har aldrig stött en stor invandring, tvärtom.

Men att baxa in en stram asylpolitik, helst utan anhöriginvandring alls, kommer bli svårt eftersom alla partier utom SD hittills aldrig klarat av att formulera en sådan politik, än mindre genomföra den. Som Thomas Gür visat blir sådana reformer svåra men är icke desto mindre nödvändiga.

 

1990-TALETS FINANSKRIS

Man kan jämföra S och M år 2018 med hur dessa maktbärande partier tog sig an finanskrisen på 1990-talet.

Carl Bildt hade ett ekonomiskt reformprogram som han ville genomföra men inte kunde. Att ge Ny Demokrati makt i det läget var otänkbart. Istället tog först Ingvar Carlsson vid 1994 och sedan , med den kraft bara en äkta sossepamp har, Göran Persson. Han genomförde vad Assar Lindbeck hade föreslagit, men utan större proklamationer om systemskifte. Bara en socialdemokratisk regering tillåts skära i de offentliga utgifterna och stå upp mot LO.  Det gjorde GP med den äran.

Dessutom lät han Urban Bäckström, moderat chefsekonom och tillsatt som Riksbankschef av Carl Bildt, att sitta kvar i banken i ett decennium tills det mesta skitjobbet var gjort och 750 000 industrijobb försvunnit. Men den svenska kronan hade återfått sitt värde och moderaterna Bildt och Bäckström  kunde skåla i smyg med sossarna Lindbeck (jodå, han är en ursosse) och Persson, över ha räddat landet. Att dessa fyra män tog ansvar tillsammans är något enastående och en inspiration.

Carl Bildts linje innebar mycket skrik och lite verkstad, medan Göran Persson teg men lade om transfereringar under största möjliga tystnad (se Anders Lindbom 2011 och Annika Ström-Mellin 2010) .  Lite skrik, mycket verkstad.

LO surade rejält och övervägde att dra in partibidraget till sossarna, men besinnade sig. 2009 gick Metalls ordförande Stefan Löfven med på sänkta löner så denna pragmatism och realism har funnits och finns inom svensk arbetarrörelse, ljusår från Olof Palmes naivitet.

BÖRJA LEVERERA, S OCH M

SD är på ett sätt bra lottat med denna beskedliga ökning som ger partiet tillräckligt med kraft att pressa S och M att börja leverera, vilket Wall Street Journal  och statsvetaren  Jan Kallberg också noterat efter valet. Så jag är i gott sällskap om att tro att S och M även denna gång kan ta sitt ansvar, men de har bara knappt fyra år på sig och gränsen måste helst stängas innan jul.

En aspekt på SDs framgångar i ljuset av att S och M möjligen kan komma till sans är att ett SD på 25 % i år hade kanske splittrat landet och utsatt befolkningen för stora spänningar. Jag kan ha fel men SD har tyvärr fått den rollen som polariserande parti, starkt för eller emot.  Genom att växa långsammare kommer SD bli det stora breda konservativa parti man vill uppfattas som. Partiet kommer definitivt att växa mer 2022 och tills dess måste S och M ha lagt om framför allt migrationspolitiken. Rejält.

 

MED och AfS

Två tankar om MED och AfS. Att bygga upp nya partier tar tid och är kanske inte det rätta sättet att få till stånd förändringar i ett digitalt och rörligt medielandskap där medborgare deltar alltmer utanför partipolitiken och i sociala medier. Jag har två förslag till dessa nya uppstickare som tröskar landet runt med att skapa lokalföreningar och återskapa SDs framgångar som tog 22 år innan de nådde riksdagen.

Till MED: Lägg ned alla idéer om partibygge och skapa en ny vital borgerlig tankesmedja. Vassare än Timbro/DNV/Ratio/IFN/SNS och mer i linje med SDs politik som alla vet är en framgångssaga, men som inte bärs upp av en egen tankeproduktion. Samtiden blev ju inte riktigt vad man tänkte sig. Även om jag gillar webbtidningen så behövs en tankesmedja också som kan föra ut budskap till ledarskribenter och partier som gör jobbet med att ändra opinionen.

Till AfS: Lägg ned alla idéer om partibygge och skapa en ny vital nationell aktionsrörelse i stil med identitärerna på kontinenten, fast mer svenskt och utan överdrifter. Nyckeln är att ta fasta på de metoder vänstern använt alltsedan Gramscis dagar och ge dem ett annat, kulturkonservativt, innehåll.  Fast idag skulle en sådan hållning vara kulturradikal eftersom den står upp mot den kulturkonservativa vänstern.  Det finns ideologiska problem med AfS och identitärer precis som det fanns med den utomparlamentariska vänstern (särskilt i Väst-Tyskland med Benno Ohnesorges död och RAFs framväxt), men samtidigt har dåtidens situationister mycket gemensamt med dagens jippon i Wien.  Så länge man använder sig av ickevåld är aktioner för nationellt självbestämmande och utan hat mot minoriteter viktiga protester.

 

SLUTORD

Slutordet blir att jag tror det svenska folket om gott och att de närmaste åren blir förjäkliga, ja nästan outhärdliga. Men jag är beredd och vet att på sikt kan och måste landet räddas. Arbetarklassen har insett läget och snart kommer även medelklassen att inse sitt klassmedvetande.  Hela folket är snart höger, bara eliten är vänster.

 

 

Den kommande auktoritära regimen

 

Pendeln som svängt till vänster sedan 1968 är på full fart ut till höger, snabbare än folk och politiker uppfattar. Denna pendels hastighet ökar högerut och  kan sluta med ett auktoritärt maktövertagande inom 8 år, låt vara demokratiskt valt 2026.

Tills dess måste de större partierna, SD, S och M, förmås att tala med varandra som Widar Andersson skrev nyligen i Folkbladet (S)  :

”S stora möjlighet att hålla sig kvar som ett relevant parti är att ärligt och kunskapsunderbyggt bjuda in andra partier – framförallt M och SD – till överläggningar om tunga problem som skolresultaten, tryggheten i socialförsäkringar/pensioner, bostadsfinansieringen, gängkriminaliteten och sjukvårdsbristerna.”

Dock tror jag att han är för optimistisk om socialdemokratins möjligheter att stanna kvar som ett relevant parti. S kommer få under 25 % i år och SD långt över.  Därmed har isen brutits och möjligheter uppstått att reda upp inte bara i migrations- och integrationspolitiken utan i den hotande statsfinansiella krisen, kommunernas skulder, vårdens köer, försvaret, skolan, se Widar Anderssons lista.

Ansvaret vilar tungt på M och S, och i någon mån på de partier som blir kvar i riksdagen efter 9 september,  C och L. V går inte att ta på allvar i detta prekära läge som kommer innebära att lotsa så mycket av SD:s politik igenom riksdagen utan att någon märker det.  S och M har redan till hälften accepterat SD:s program och verklighetsbeskrivning.  Men de kommer inte ge SD det reella inflytande som partiet förtjänar.

Tiden till 2022 är avgörande. Antingen får SD igenom det mest nödvändiga och landet kan andas ut eller så vågar de andra partierna inte göra så mycket utan mest förvalta, som Löfven gjort i fyra år. Då har vi kommit ur askan i elden.

2022 måste i så fall Medborgerlig Samling och Alternativ För Sverige röstas in. De kan båda förmå borgerligheten respektive SD att driva rätt frågor med kraft. Men det finns stor risk att även dessa tre partier inte klarar av att utvisa, straffa, tillrättalägga, ordna, dra in bidrag och med fast hand styra landet bort från vänstertänkandet i medier, offentlig sektor, rätts- och utbildningsväsende.

2023–24 kan landet ha hamnat i sådant läge med lokala konflikter, uppror från besvikna bidragstagare, organiserade grupper mot svensk polis och annat vi inte kan föreställa oss idag, att folk inte nöjer sig med SD, MED och AFS.

De blir urförbannade och ser sig om efter ett auktoritärt högeralternativ bortom AFS. Ett parti som vill ha svensk välfärd bara för svenskar, en nationell socialism, långt från den välfärdspopulism SD anklagades för 2010 av Markus Uvell.

Detta parti kan få stöd från alla de som ser mörkhyade som problem, något varken SD, MED eller AFS gör. Tvärtom har SD en öppen svenskhet som möjlighet för de som inte fötts här eller har utlandsfödda föräldrar och vill bygga bilar snarare än att bränna dem.

Men om landets styrande inte ordnar upp det elände, som till stor till orsakats av okontrollerad invandring och påbjuden mångkultur under ett politiskt korrekt åsiktsförtryck från förskola till ålderdomshem, kan en äkta rasism utvecklas.

Denna rasism som den rödgröna vänstern och Alliansen varnat för kan bli resultatet av deras oförmåga att lösa de problem som SD varnat för sedan dess bildande 1988. Vänstern och den ängsliga borgerligheten får den rasism de önskat skulle existera så att de själva kunde berättiga sin existens som antirasister och goda.

Jag blir då i framtiden tvungen att varna mina vänner och kollegor med utländskt påbrå att landet inte är säkert för dem. Inte heller min mörkhyade dotter, som visserligen är svensk medborgare  och bor utomlands, skulle kanske inte vara välkommen år 2026.

Alla invandrare som betalt skatt och skött sig skulle känna sig som andra klassens medborgare om en auktoritär regim blir resultatet av sjuklöverns och de nya partiernas misslyckande.

Denna auktoritära regim skulle vara populär om Sverige hamnar på randen till inbördeskrig, raskonflikter och systemkollaps. Det finns tecken redan nu men ansvaret åvilar i första hand de sju partier som ställt till röran.

Hoppet står till SD och den demokratiska reformistiska Sverigevänliga folkrörelsen.

 

 

Pride Järva 2018?

I tisdags 22 maj intervjuade Maria Sveland mig angående mina marscher från Tensta till Husby 2015 och 2016. Hon är utbildad radiojournalist och spelade in vårt samtal för RFSU Dokumentär.

Givetvis är hon kritisk till en Sverigevän som mig men hon var ändå intresserad, tror jag. Sommaren 2012 fick hon, uppmärksammad feministisk författare till Bitterfittan och Happy, Happy!, ett uppslag i DN Kultur där hon ondgjorde sig över SD och kulturvänsterns sjunkande dominans. Ett halvår senare fick hennes gelikar på tafsen just i DN av Bengt Ohlsson som undrande varför kulturen måste vara röd .

Nåväl. Hon frågade mig om bakgrunden till Pride Järva, varpå jag berättade om min sexradikalism och skriverier om gayrörelsen sedan 1980-talet och hur det lett fram till mig som en svensk företrädare för det förklenande begreppet från vänstern om oss, homonationalism.

Jag och Douglas Murray, en äkta homosexuell britt som bland annat skrivit om Oscar Wildes älskare Bosie, intervjuas i Anna-Maria Sörbergs bok Homonationalism, en utgångspunkt i Maria Svebergs intervju med mig.

20180524_0739261988081590872812388.jpg
Rättelser: till vänster går Johan Widén, arrangör av Folkets Demonstration 2015. Boken Homonationalism skrevs av Anna-Maria Sörberg.

Vad som återkom i hennes kritik av mig, och som Sörberg, Stockholm Pride, RFSL, RSFU och alla arga HBTQ-vänsteraktivister, är att våra marscher inte var förankrade i de förorter vi gick igenom. Jag förklarade som jag gjort tidigare att tiden var knapp, vi hade inte de lokala kontakterna och att vi ville göra en provokation mot den rådande ängsligheten bland Stockholm Pride och RFSL inför homofobisk islam, reaktionära utländska kulturtraditioner, hedersförtyck av bögar och flator.

Men invändningen kvarstår och var kanske en anledning till att jag avböjde att arrangera ett pridetåg 2017. Dock ser jag fördelen med att få lokalt stöd i en ny marsch denna sommar, så om några på Järvafältet vill göra något liknande uppmanar jag dem att inte tveka. Även en provokation på Rinkeby Torg vore välkommen och då har jag ett tips:

Hyr in bra högtalarsystem och en scen till torget. Håll ett tal om svensk diskrimineringslagstiftning och vår världsberömda tolerans inför alla sexuella uttryck. Säg till de som sitter på kaféerna att de kommit till ett av världens mest gayvänliga länder och att deras döttrar får kyssa flickor och söner andra unga män. Tolka talet simultant till arabiska och somaliska. Mona Walter ställer nog gärna upp, men kolla med polisen först.

När jag höll tal på torget 2016 såg polisen till att inga motdemonstranter kom in och störde oss. Därför är det fullt möjligt att hålla liknande informationstal i år, men det kommer inte mottas nådigt, varken av gayvänstern eller de överraskade åhörarna som omedelbart kommer förstå vad som sägs på somaliska (Mona Walters föredrag 2015).

Andra invandrartäta förorter i landet där svenska lagar inte gäller fullt ut kan behöva liknande pridetåg: Angered, Hjällbo, Skäggetorp, Tjärna Ängar, Rosengård, Gottsunda, Araby, Kungsmarken…

Det krävs mod att upprätthålla svenska lagar och vår tolerans inför sexualitetens uttryck när det politiskt korrekta etablissemanget sviker. Folk i förorter eller utomstående sympatisörer och opinionsbildare som jag har en uppgift.

Därför uppmanar jag alla som vill och kan att anordna Pride Järva 2018 och tåg för HBTQ-personers rättigheter i alla våra utanförskapsområden. 2015 lovade Moderaterna att hissa regnbågsflaggan på Järvafältet. Kör samtidigt som Stockholm Pride
Lycka till ! Hör av er till mig för tips.