Kategoriarkiv: Politik

Karl Marx och BLM

Karl Marxs klasskampsbegrepp och Black Lives Matter

När Karl Marx tog sig an socialistiska och kommunistiska idéer på 1840-talet så var hans uppgift att polemisera med de romantiska sentimentala borgerliga pseudo-socialisterna. Dessa borgerliga drömmare tyckte synd om de fattiga arbetarna och hade därför en nedlåtande men ack så känslosam attityd till dessa hjälpbehövande.

Marx ville bort från dessa idealistiska tankar som enligt honom inte byggde på ekonomisk vetenskap och materiella förhållanden i produktionen, utan en känsla av skuld hos de bättre bemedlade.

Med den historiematerialistiska analys som Marx utvecklade tillsammans med sin vapenbroder Friedrich Engels så sågs tankar och föreställningar som konsekvenser av vissa materiella produktionsförhållanden.

De mest fattiga, trasproletariatet av arbetslösa, missbrukare och kriminella, såg han aldrig som en del av en revolution, tvärtom:

“Trasproletariatet, denna passiva förruttnelse av de understa lagren i det gamla samhället, blir genom en proletär revolution här och där indraget i rörelsen, men enligt hela sin levnadsställning kommer det dock att vara bredvilligare att låta köpa sig för reaktionära syften.” (Kommunistiska manifestet, 1848)

Dagens rörelser i västvärlden som organiserats till stöd för Black Lives Matter består till viss del av dessa trasproletärer. Ingen marxist kan undgå att se hur dessa kan rekryteras för syften som går stick i stäv mot arbetarklassen och de segrar arbetarna vunnit i välfärd och trygghet. BLMs fronttrupper är inte socialister utan huliganer och revolutionsromantiker.  

Karl Marx var inte främmande för att våld kunde vara nödvändigt men såg taktiskt på klasstrider. Övergripande var klassintresset, inte minoriteternas egenintressen. Alliansen mellan sentimental medelklass och trasproletärer i BLM är inte vägen framåt, tvärtom. Att tycka synd om sig själv eller bli ett offer i de välbeställdas ögon är reaktionärt.

Rasism är inget marxistiskt begrepp som går att bygga nya samhällen utifrån. Tvärtom ställer det vita arbetare mot ickevita.  Till sist överges de vita eftersom hudfärg prioriteras före klass.

Jag  intervjuade den socialistiske filosofen Richard Rorty 2001 för tidskriften Axess, där han bland annat sa vid vårt samtal i Stanford:

“– Dagens amerikanska vänster känner inte till de slag som arbetarna vunnit och de spottar på den gamla progressiva reformismen och fackföreningsrörelsen.”

“Den kulturella vänstern har gjort en del gott och vidgat toleransen för avvikande, men den måste börja ägna sig åt de arbetslösa och utarbetade vita arbetarna också. Annars talar bara högern för dem och blir den tillräckligt stark försvinner kulturvänsterns alla framsteg i ett nafs tillsammans med sociala rättigheter.

Genom att vänstern mest bryr sig om minoritets- och kulturfrågor lämnar den hela fältet fritt för högern att, tillsammans med nya konservativa frikyrkor, härja med reaktionära utspel. Vänstern gör precis det högern vill, ägnar sig åt luftslott och dystopier.”  

För mer om marxismen, se mitt föredrag om Kommunistiska manifestets 150 årsjubileum, Uppsala stadsbibliotek 1999, i regi av Vänsterpartiet Uppsala.

Palmemördarens nätverk i ny dokumentärroman

2020-04-17-Bok

I veckan kommer Palmeutredningen presentera sitt slutbesked. Jag  läste ut Den sakkunnige av pseudonymen Carl Berg förra veckan, en tunn sak jämfört med utredningens enorma material.

Boken bygger på källor från en eller flera inom svensk säkerhetstjänst. Mordet på Olof Palme 1986 är inte huvudtemat men förekommer.  Dådet är ett av flera utomrättsliga avrättningar som Sverige varit ansvariga för alltsedan andra världskriget. Allt för att skydda landets suveränitet och vår vapenexport.

Mord har begåtts på politiskt aktiva och våldsamma utlänningar i Sverige, som organiserat motstånd mot sina regimer, t ex kroatiska fascister vid flygkapningen 1973 i Malmö och Sadaam Husseins knektar som verkat bland irakiska flyktingar här.

Den sakkunnige höga tjänstemannen (ibland vid UD, ibland vid hemliga företag, men mest vid IB/KSI) har verkat under Mäster Olof (Palme), Carl Bildt, Tage Erlander, Torbjörn Fälldin – alltid korrekt men med svensk underrättelsetjänst och vår säkerhet som prioritet.

Spår till Sydafrika, till högerextrema polisgrupper och fascistlutande militärer och företagsledare leder fram till det olösta mordet den 28 februari, 1986. Ingen gärningsman pekas ut. Så fungerar inte de mord som görs i den djupa statens namn.

Istället ges otydliga order från ledande i dessa dolda nätverk om att Palme måste elimineras, men ingen säger hur. Han mördades professionellt, lika yrkesmässigt som de övriga. Den sakkunnige verkar ha känt till att något skulle ske men ville inte veta mer. Bara verkställa.

Boken finns som ljudbok, ebok och i tryck. Recension i Nyhetsbyrån.

 

 

 

 

Ny bok – Skandinavisk kulturkamp – ute och på turné i landet i vår

Min senaste bok, Skandinavisk kulturkamp, finns nu att köpa på Vulkan och på Adlibris/Bokus. Även i Norge och Finland på Adlibris.

Från förlagspresentationen:

”I Danmark, Norge, Sverige och Finland pågår en kamp för ländernas frihet och oberoende och ett ihärdigt folkligt försvar för dess kultur och medborgarna, mot islamisering, mångfaldsvurm, massinvandring och politisk korrekthet.

Skribenten Jan Sjunnesson vill med denna bok visa vad som sker i Sveriges grannländer där befolkningarna nu insett att de måste stå upp för sin kultur, sin historia och sina värderingar. Denna kulturkamp försiggår på internet och i alternativmedier, men också bland föreningar, partier och bokförlag. Skandinavisk kulturkamp ger inblick i de senaste 50 årens strider i Norden för självständighet, frihet och nationell kultur”

BOKTURNÉ I VÅR FRÅN SKÅNE TILL NORRLAND

Jag ska resa runt i vår och tala om boken och yttrandefrihet i flera städer i regi av Yttrandefrihetsombudsmannen:

Uppsala 23 maj, kl 14, Mallas sal, Stadsbiblioteket

Stockholm 10 juni, kl 18, Pressklubben, Vasagatan 50

Ni kan då köpa boken och samtidigt kanske några av mina andra böcker. Välkomna !

/Sjunne

Res statyer på Brunkebergstorg för de fem män som räddade Sverige på 1990-talet

Sveriges finanskris, bostadskris, valutakris och självförvållade strukturella  massarbetslöshet på 1990-talet hade kunnat sluta mycket värre än att 10 privatbanker fick låna miljarder av skattebetalarna och över 10 % arbetslöshet.

Tack vare fem resoluta män räddades landet. De hade varit politiska fiender men satte landets överlevnad före egna intressen:

Carl Bildt, moderat statsminister 1991-1994

Assar Lindbeck, moderat socialdemokrat, ledare av Lindbeckskommissionen som Bildt tillsatte 1992

Urban Bäckström, moderat chefsekonom och riksbankschef 1994-2002

Ingvar Carlsson, socialdemokratisk statsminister 1994-1996

Göran Persson, socialdemokratisk statsminister 1996-2006

 

Några kommentarer: Carlsson och Persson lät Bäckström sitta kvar trots att han var moderat. Lindbecks 117 punkter genomfördes av  Carlsson och Persson.

Historien kommer att tacka dem och vi som var med minns vad som stod på spel den 19 november 1992 när försvaret av den svenska kronan inte kunde fortsätta och valutan fick flyta fritt.

Dessa resoluta män förtjänar en statygrupp på Brunkebergstorg där Riksbankshuset ligger.

Dessa fem män är föredömen för nationell samling  i svåra tider.

Leve regeringen Löfven II

Fil:Regeringen Löfven II på Lejonbacken i januari 2019.jpg

Nej, jag har inte blivit vänsterbliven eller lagt ned min ovilja mot att parhästerna Löfven och Löwin styr med stöd av Lööf och Sabuni. De är bedrövligt dåliga i nästan allt och det är faktiskt inte så illa. En svag dålig regering är bättre än en stark dålig regering.

Låt mig förklara: S/MP sitter med stöd av C och L enligt Januariöverenskommelsens 73 punkter. Den tillkom av samma anledning som Decemberöverenskommelsen 2014, dvs. för att hålla SD borta från inflytande. Men liksom efter sexpartiöverenskommelsen den 27 december 2014 så har SD tvärtom vuxit, säkert på grund av detta i grunden odemokratiska avtal som heller inte höll särskilt länge.

Med Januariöverenskommelsen knyts oklart och slarvigt de delar av de gamla blocken närmare vilket har lett till otydlighet inför väljarna. Oppositionspartiernas ledare får allt högre förtroende och SD går alltmer framåt.

Detta är som det parlamentariska läget ser ut relativt sett ganska önskvärt. En svag regering som Löfven II kan inte uträtta mycket. Alternativen hade kunnat vara en rödgrön regering som kunnat ställa till med än mer avgifter, försämra skolan, försvaret och industrin, höja skatterna osv. Eller en vänsterliberal regering under Centerpartiet där den migrationsliberala politik som Reinfeldt ansvarade för hade kunnat fortsätta parat med (än mer) ogenomtänkta avregleringar.

Så en svag regering med usla ministrar är det minst dåliga. Den kommer inte göra mycket mer än den expeditionsministär Löfven ledde fram till JÖK i januari 2019. Och sanning att säga så var Löfven I mer av symbolpolitik än reell handlingskraft.

På pluskontot finns avskaffandet av värnskatten, måttligt höjda försvarsanslag, en vilja att reformera AF som dock inte lyckades, införande av blåljussabotage, avskaffande av EBO, samhällskurser för nyanlända, bättre kameraövervakning.

Johan Hakelius konstaterade i dec 2019 att Januariavtalet är fortsättningen på decemberöverenskommelsen. Förr eller senare slutar det på samma sätt. SvDs Göran Eriksson har funnit en politisk schizofreni i maktpartiet S som helt öppet visar sin oförmåga att agera. Och det är bra det.

Visst hade jag och många med mig sett en bestämd regering som tog itu med gängkriminaliteten, våldtäkterna, polisen, försvaret, skatterna, tonade ned klimatalarmismen, stängde gränsen, rensade ut kulturlivet från bidragshoreriet, drev Ringhals 2 vidare och så mycket annat som landet så väl behöver.

Men svenskarnas ledare är inte mogna för detta ännu. De har begärt först 4 år utan SD:s inflytande och sedan 4 år till att smälta att en fjärdedel av befolkningen inte ser SD som det värsta problemet och det enda att samsas kring för att bilda en regering. Att bara enas mot något kan aldrig löna sig. Och Löfven II har så lite att enas för att det blir pinsamt och uppenbart för väljarna.

Utmärkt, låt Löfven, Lööf, Löwin och (än så länge) Sabuni koka i sin egen sky.

***

Mats Knutsson vid SVT gör liknande analys

Två finska bloggare- oklippt version

Här är sex oklippta minuter 😁 med dåligt ljud från helgen i Helsingfors där jag träffade de frimodiga nationella bloggarna Kenneth Sikorski och Vasahammaren. En längre version med bättre ljud kommer på Swebbtv snart, där jag tidigare visat liknande intervjuer från Norge.

Allt material ska publiceras i bokform som Skandinavisk kulturkamp.

Nationell libertarianism

Yoram Hazony talar i videon om sin nya läsvärda bok The virtue of nationalism där han pläderar för en klassisk liberal hållning, långt från den världsomfattande progressiva socialliberalismen och vänsterliberalismen som utmärker västvärldens demokratier med några undantag i Östeuropa.

MER NATION

Den välfärdstatliga utopism, som en klassisk liberal som Hazony vill hindra, är så vanlig i Sverige att den knappast noteras. Vi svenskar är så vana vid att bli uppfostrade av en moraliserande DDR-liknande stat att vi inte reagerar. Att gå på Nationalmuséum blir en övning i infantilitet.

Hazony argumenterar vidare för att det bara är inom nationalstaten som mänskliga rättigheter och annat önskvärt kan realiseras. Bara suveräna stater kan garantera frihet om de besinnar sig och inte hänfaller åt världsherravälde som kommunismen, islam och liberalismen i Tony Blairs, Bill Clintons och, dessvärre, GW Bushs republikanska liberalism efter 2001. Demokrati kan inte exporteras och västvärldens demokratisyn är inte alltid svaret på de utmaningar resten av världen har. Se migrationsexperten Björn Östbrings recension

Jag skrev 2017 om hur vår västerländska syn på globala mänskliga rättigheter och kosmopolitiska värden växt fram ur just nationalstater. Yoram Hazony säger det mer övertygande så lyssna på videon som lär svenska liberalkonservativa, konservativa, klassiskt liberala och libertarianer ett och annat att ta till i debatten. Peter J Olsson är den ende vad jag känner till som studerat Hazony och fört fram hans nationella konservativa tankar i Svensk Tidskrift i år.

Men det räcker inte med en diskussion om nationell liberalism och konservatism utan vi måste gå vidare till att diskutera nationell libertarianism. Två omöjliga positioner i dagens svenska debatt men icke desto mindre nödvändiga att ta upp så ofta det går.

MINDRE STAT

En annan hållning som svenska borgerliga tänkare och väljare bör överväga, förutom att erkänna nationalism som en respektabel tanke, är den frihetliga libertarianska kritiken av välfärdsstatens makt över våra liv.

Ord som nyliberalism, nattväktarstat och systemskifte har använts sedan 1980-talet medan välfärdsstaten växte. Först 1990 började skattetrycket vända, men vi ligger fortfarande 10 procent över OECDs genomsnitt.

Vi skulle behöva ha en ordentlig debatt om hur stor andel staten ska ha av våra inkomster och vad vi får för pengarna, igen. En principiell debatt om just frihetsgrader och ansvar.

Skatten är som den marknadsliberale debattören Johnny Munkhammar sa i riksdagen 2011 en stor men osynlig del av vi inte kan bestämma över. Sedan hans tidiga bortgång 2012 har vi inte haft någon som envetet tar upp just skattetrycket, även om Skattebetalarnas vd Christian Ekström gör ett bra jobb, liksom Minnesfonden för Johnny Munkhammars gärning.

En libertariansk kritik av ett land som i allt gått den motsatta vägen över folkuppfostran, myndighetsvälde, skattemedel och bidrag till företag, lågt skydd för privategendom och medborgerliga rättigheter i grundlagen, behövs igen. Bloggpost om libertarianism.

1980 skrev författaren Lars Gustafsson stridsskriften För liberalismen där han formulerade vad många kände då, både till höger och vänster. Hans liberalism var Adam Smiths, F. Hayeks och Milton Friedmans klassiska liberalism. Han var frihetlig i själ och hjärta och det var inte svårt att kritisera den socialdemokratiska makten då, trots att landet leddes av en borgerlig statsminister.

Samma syn på medborgarna som förtappade oansvariga barn fanns hos Fälldins Centerparti och Ullstens Folkparti. Kritiken av makten fortsatte sedan från 1980-talet till dagens SD, där en frihetlig analys av välfärdsstaten och skattenivåer skymtar ibland.

Annars är det runt Frihetsfronten, Nyheteridag, Medborgerlig Samling och Mises Institute som libertarianska tankar frodas. Alla dessa finns utanför riksdagen vilket visar hur ett socialliberalt /socialdemokratiskt tänkande dominerar fortfarande.

Libertarianer ifrågasätter allt som det moderna Sverige står för. Man kan vara nationell och konservativ libertarian, dvs försvara sitt lands gränser men samtidigt inte vilja ha en stat som lägger sig i allt och som inte ges skattemedel att få makt att göra det.

Därför är uppmaning till skattesänkningar den politiskt mest viktiga frågan idag. Utan höga skatter hade inte den svenska staten kunnat bedriva normkritik i förskolor, rusta ned gränspolisen och försvaret, och ge SVT/SR makt att indoktrinera oss var morgon och kväll.

2012 skrev Patrik Engellau och Thomas Gür en analys i libertariansk/klassiskt liberal anda (läs Gösta Bohmans gammelmoderater), Den övermodige beskyddaren, som går att ladda ned gratis här.

”Den svenska välfärdsstaten har successivt övertagit alltfler omhändertagande funktioner från det civila samhället, alltså de frivilliga gemenskaperna, däribland familjen.

I boken hävdar Patrik Engellau och Thomas Gür att undanträngningen av det civila samhället medför avsevärda nackdelar

Tanken att medborgarna skulle befrias från de nära gemenskaperna kulminerade i 1974 års regeringsform.

Välfärdsstaten var en succé, svenskarna var tredje rikast på jorden och nationen väckte beundran i en hel värld.
Politikerna greps av övermod och deklarerade att deras huvuduppgift var att ”trygga rätten till arbete, bostad och utbildning”, vilket betyder att politikerna, inte den enskilde,” (ur presentationen).

MINDRE SKATT

Munkhammar är inte med oss längre men Gür och Engellau bedriver saklig opinion för en mindre stat. Svenska Dagbladet gör ibland sitt till men det krävs mer för att blottlägga de problem som den utopiska liberalismen och socialdemokratin ställt till med. Marika Formgren är oändligt saknad och behövd.

Till att börja med bör varje skattebetalare räkna på hur mycket de egentligen betalar in till staten i form av inkomstskatter, moms, arbetsgivaravgifter, punktskatter med mera. 2015 gjorde jag en uppställning . Timbro har en bra pedagogisk film som visar att vi betalar betydligt mer än 30 % skatt.

Sänk skatten. Minska staten. Tänk själv.

Stram Sabuni nu som strama sossar då

Wikipedia Commons

Den som drar in förmåner och lägger om till stram politik måste ha förtroende från de som berörs. Den måste därmed vara av samma sort och uppfattas ha samma identitet.

En arbetarrörelseledd regering som ska skära ned ska då ledas av en ur arbetarklassen och en tuff politiker med ansvar för invandringen ska tydligt uppfattas som invandrad (som liberalen Nyamko Sabuni, men knappast socialdemokraten Ibraham Baylan).

Det stod klart under finanskrisen på 1990-talet.

Carl Bildts regering hamnade mitt i den kris som socialdemokratin hade orsakat  , men den moderate statsministern kunde inte ta till de hårda nypor som behövdes. Sveriges BNP hade fallit 5 % från 1990, ett läge som Grekland befann sig ett drygt årtionde senare.

1993 hade Bildt fått ett program på 117 punkter från nationalekonomen Assar Lindbeck med nödvändiga men politiskt kontroversiella förslag, ”Nya villkor för ekonomi och politik”, SOU 1993:16. Men en moderat från överklassen som Carl Bildt kunde inte gå emot LO, socialdemokratins känsligaste debattörer och det välfärdsindustriella komplexet i den utsträckning som behövdes. 1994 fick arbetarsonen Ingvar Carlsson ta över det besvärliga uppdraget.

Men även Ingvar Carlsson befanns för lättviktig och 1996 fick ännu en arbetarson, Göran Persson, ta över (han som sedan läxade upp just Carl Bildt i valrörelsen 1998 för att inte begripa sig på klassamhället ).

När han satte igång att dra ned på socialförsäkringsförmåner och sanera de offentliga finanserna bet socialdemokratin ihop. Det var nästan tyst i de led som tidigare protesterat. Persson såg till att införa de hårda åtgärderna smidigt och under så lite uppmärksamhet som möjligt.

Carl Bildts regering var mycket snack (minns det omstridda ”systemskiftet”) och lite verkstad, Göran Persson lite snack och mycket verkstad. Statsvetaren Anders Lindbom beskrev senare i boken Systemskifte? (2011) hur Göran Perssons regering gick tillväga för att minimera de synliga effekterna av nedskärningarna.

LO muttrade om att dra in bidraget till det socialdemokratiska partiet men det blev inget av det hotet. Den moderata riksbankschfen Urban Bäckström, som Carl Bildt hade tillsatt, fick även sitta kvar till 2002. Då var statsfinanserna mer i balans. Dessa fem ansvarsfulla män, Bildt, Bäckström, Carlsson, Lindbeck och Persson, räddade landet.

Lärdomen av att bara socialdemokrater kan skära ned på offentliga utgifter kan överföras till det uppmärksammade valet av ny partiledare för Liberalerna. Bara en politiker med invandrarbakgrund kan skärpa invandringspolitiken.

De nödvändiga besluten om en minskad invandring har varit önskade av en stor majoritet av befolkningen, vilket Den Nya Välfärden och Demoskop visade 2016 . Men både Alliansregeringen och Löfven I och II har länge tvekat.

Nyamko Sabuni har redan kritiserats för att inte vara trogen de migrationsliberala krafterna i sitt parti och utanför, men det bekommer henne inte alls. Hon är som de invandringsskeptiska invandrare jag uppmärksammade i maj på Det Goda Samhället.

Hennes hudfärg är en fördel som hennes motståndare till vänster som har svårt för i och med deras identitetspolitiska åsikter om att mörkhyade människor automatiskt måste välkomna fler mörkhyade.

Därmed besannas min tes om att bara de som kan sägas ingå i ett kollektiv kan införa negativa åtgärder för den gruppen. Därmed inte sagt att alla invandrare välkomnar fler invandrade.

Sabuni är ett gott tecken på att denna närmast rasistiska kollektivism inte hör hemma i västerländsk politik, men dessvärre kan inte någon annan ledande politiker tillåtas införa en stram migrationspolitik i Sverige. I Danmark har den konservative politikern Naser Khader samma position och det finns gott om liknande bruna och svarta invandringsskeptiker i och utanför Europa.

2014 skrev jag en politisk roman, Framtidsmannen, som förutsåg att SD skulle få en kvinnlig invandrare i ledningen 2018 som skulle bli statsminister 2022 (i en regering med S och M). Mohamed Omar skrev om boken på Det Goda Samhället 2017.

Samma analys om att bara en invandrare kan ta tuffa invandringspolitiska beslut präglade bokens upplägg.

Jag hade fel om vilket parti som skulle få en kvinnlig mörkhyad invandringsskeptisk partiledare men annars rätt. I en M/L/KD regering 2022 med SD stöd kan hon bli migrationsminister eller mer. Sedan kan hennes önskan om att bli statsminister infrias och jag få nästan rätt.

(skrevs i slutet av juni 2019)

Review of my thriller Sara Sarasvati

A kind reader (but not informed that I do not consider myself as ”altright”) at Amazon has reviewed my Indo-Swedish thriller Sara Sarasvati:

”Jan Sjunnesson is one of Sweden’s bravest journalists and commentators. He’s a public intellectual of the Swedish alt-right, and freedom of speech – or the lack of it – is one of his key themes.

But he is anything if not open-minded: the thriller clearly draws on the author’s experiences of international personal relationships, and his evocatively described Stockholm is a delight to savour. He is clearly an expert on the twists and turns of Swedish politics, connected as he is – in real life – to the very latest developments in Rosenbad and the riksdag (Swedish parliament).

He has made sure to write the book in such a way that not too much foreknowledge of Swedish conditions is required. Instead, what unfurls is an exciting story, featuring intrigue and drama centred on a fully-textured young Indo-Swedish heroine.”

The book is available as Kindle, in print and ebook/Epub.

Hur kom det sig att vänstern . . .?

Hur kom det sig att dagens vänster kom att godta framväxten av ett utländskt trasproletariat som försörjer sig på brott, tiggeri, svartarbete och prostitution?

Hur kom det sig att dagens vänster gått från att kritisera S för vara maktfullkomliga till att göra vad som helst för att gynna S, inkl godta nyliberal (C, L) arbetsrätt

Hur kom det sig att dagens vänster inte förstår att miljarder i Afrika, Kina och Indien överlevde absolut fattigdom sedan 1990 tack vare avregleringar och marknadsekonomi?

Hur kom det sig att dagens vänster tror att alla till höger om dem inte kan läsa, tänka, tala, räkna och skriva ?

Hur kom det sig att dagens vänster blivit det som Jan Myrdal varnade för på 1960-talet, en egen radikal medelklass/medievänster som bara bryr sig om sina privilegier ?

Hur kom det sig att dagens vänster inte har humor och inte kan skratta åt sig själva ?

Hur kom det sig att dagens vänster är så lik den skitnödiga snarstuckna medelklass deras föräldrar gjorde upp med på 1960-70 talen?

Hur kom det sig att dagens vänster inte uppskattar språkkunskaper bortom svenska och engelska?

Hur kom det sig att dagens vänster hatar svensk kultur och föraktar de som försvarar den?

Hur kom det sig att dagens vänster är så verklighetsfrånvänd och så obsolet att den inte ens inser hur borta den är ?

Hur kom det sig att dagens vänster hellre utkämpar språkliga krig om ordval än tar strid mot reella maktsystem?

Hur kom det sig att dagens vänster vänt upp och ned på Marx bas/överbyggnadsteori och tror att teoretisk kamp är det väsentliga och ekonomin betydelselös?

Hur kom det sig att dagens vänster inte kan debattera utan att hänfalla till hätska utfall och känsloutbrott?

Hur kom det sig att dagens vänster tolererar stök på bibliotek, offentliga utrymmen, gator ?

Hur kom det sig att dagens vänster är reaktionär och försvarar etablissemanget ?

Hur kom det sig att dagens vänster hellre bryr sig om klimat, genus, HBTQ, rasism, kultur än vanliga villkor för vanliga arbetare ?

Hur kom det sig att dagens vänster hellre bedriver symbolpolitik än att bedriva praktisk lösningsinriktad politik?

Hur kom det sig att dagens vänster kom att hylla kapitalets globalisering och förakta patriotisk arbetarklass?

Hur kom det sig att dagens vänster försvarar patriarkal religiös fundamentalism om den är muslimsk och ifrågasätter de kvinnor som förtrycks av den ?

Hur kom det sig att dagens vänster föraktar arbetare?

Hur kom det sig att dagens vänster hyllar plankare i kollektivtrafiken?

Hur kom det sig att dagens vänster kom att lita på statsägda och Bonnierägda medier och ifrågasätta folkliga fattiga ideella medieprojekt som ifrågasätter makten?

Hur kom det sig att dagens vänster försvarar kriminalisering av hädelse och kritisk av religionen islam?

***

Jag twittrade ut dessa ikväll mån 3 juni, se reaktionerna.