Kategoriarkiv: Politik

Diskussion med Vänsterpartist på Facebook hamnar i Expressen

 

Jag har ett par socialdemokrater och vänsterfolk som Facebook-vänner. I en tråd 14 augusti där SD diskuterades- vad annars? – angrep Per Sundgren (V) mig rejält.

Han utvecklade resonemanget i ett långt inlägg i Facebook-tråden med citat från SD:s principprogram och fick svar på tal av mig i denna anteckning. Han avslutade med att tolka mitt inlägg som bevis på att han hade rätt.

Till min förvåning ser jag idag den 5 september att Per Sundgrens inlägg mot mig blivit en debattartikel i Expressen.

Så kan det bli när man läser en meningsmotståndare ordentligt och försöker svara efter förmåga. Tack Per Sundgren och Expressen. Dock har han inte rätt i sak. SD har inte rasismen nedskriven i sitt program alls. Läs min anteckning så ser ni det.

Däremot passar hans minimala definition på medborgarskap det globala kapitalet:

” Den avgörande gränsen går vid medborgarskap. Som medborgare ska du lyda lagarna, men du få ha vilken lojalitet eller identitet som helst och tillhöra vilken religion som helst, alltså svensk medborgarskap”

Med den blir alla arbetstagare utbytbara och flyttbara dit företagen behagar. Vi blir robotar. Det förstår den borgerliga ledarskribenten Ivar Arpi i SvD 18 feb 2017, men inte Per Sundgren.

Annonser

Rysk propaganda och krigföring kartlagd

Vilseledning: Kriget i Ukraina i svenska medier av Stefan Olsson (Timbro förlag, 2016. 240 s.). Video på boklanseringen i sept 2016.

Det är sällan en svensk statsvetare och säkerhetsexpert  nagelfar hur svenska journalister rapporterar från krigshärdar ned till minsta kommatecken. Men det har  Stefan Olsson gjort i sin senaste bok där han tagit sig före att analysera den ryska ”hybridkrigföring” som enligt många har ersatt mer reguljär krigföring, om än dold och via ombud under kalla kriget.

Bokens tyngd vetter åt det analyserande hållet med relativt få empiriska belägg, men är intressant genom sin  skarpa analys av ordval hos de mest erfarna svenska korrespondenterna inne i Ryssland och Ukraina. Inte ens de förmår att kalla de soldater som brutit loss regioner i östra Ukraina för vad de uppenbarligen är, ryska soldater. Istället kallas de ”pro-ryska rebeller”, ”ryskstödda separatister” och dylikt.

Enligt författaren är detta ordval ett tydligt exempel på framgång av den slags lögn som vill framstå som en sanning trots att alla insatta inser att den är en lögn, men inte kan skriva det rent ut. En medveten vilseledning, ”maskirovka” på ryska.

Felet ligger i det journalistiska uppdraget som innebär att man rapporterar båda sidors syn på en konflikt fast man vet att den ena är falsk. Sanningen är upp till läsaren att finna själv eftersom lögnen lätt kan inses som uppenbar, men enligt Stefan Olsson blir resultatet en ”falsk balans”. Båda sidor är inte lika; den ena ljuger medvetet (och i fallet östra Ukraina finns gott om bevis på att ryska soldater befinner sig på ukrainskt territorium). Ändå tvingas journalister att behandla dem likvärdigt om än med kommentarer som ska påpeka att Vladimir Putin i detta fall (troligen) ljuger.

 

GERASIVMOVDOKTRINEN

Men vi tar historien från början. Strategin att använda maskerade militära operationer, ”maskirovka” uppstod inte 2013 på Majdan-torget i Kiev, utan fanns med redan under kalla kriget. KGB infiltrerade de nordiska fredsrörelsern under 1970- och 80-talen.

Men dagens ryska vilseledning är sedan Sovjetunionens fall 1991 det sätt det stympade Ryssland (290 miljoner sovjetmedborgare mot 140 miljoner ryssar) agerar för att motverka sin underlägsenhet. Konventionella styrkor räcker inte mot Nato, EU och USA, och kärnvapenhotet är en sista desperat åtgärd ingen vill ha. Alltså återstår mjukare metoder som att påverka opinionsbildning och medier direkt och indirekt och annat.

Chefen för den rysk generalstaben Valerij Gerasimov har öppet beskrivit dessa metoder i åtta faser i vad som kallas ”Gerasivmovdoktrinen”:

  1. Icke-asymmetrisk krigföring – information, diplomati, opinionsbildning.
  2. Särskilda operationer för att vilseleda.
  3. Infiltration, mutor och hotelser i motståndarlandet (Georgien, Ukraina, Krim) för att undergräva statens funktion.
  4. Destabilisering av folket med hjälp av militanta grupperingar.
  5. Flygförbudszon över motståndarlandet, blockader och samarbete med militära företag inne i motståndarlandet.
  6. Militär invasion.
  7. Eskalering av den militära insatsen.
  8. Avslutande fas där kvarvarande motståndsfickor bekämpas. ”Fredsbevarande operation” inleds (Gerasimovs terminologi).

För Ryssland är det självklart att även västmakter använder sig av samma taktik i de sk ”färgrevolutionerna” i Ukraina, Georgien, Moldavien under 2000-talet, men även i den sk arabiska våren från 2011 och tidigare i Kosovo och Afghanistan.

I Ukrainas huvudstad Kiev  2014 hann fas 4 uppnås innan den nya mindre pro-ryska regerinen stoppa utvecklingen, medan Krim hann med alla faser på 20 dagar. I östra Ukraina pågår enligt Stefan Olsson fas 5 som kan övergå i regelrätt inbördeskrig med ryska trypper, dvs fas 6.

 

DESINFORMATION

De västerländska demokratierna styrs av val där politiker väljs av väljare som i sin tur får information via massmedia. Rysslands nya strategi sedan 1990-talet är att påverka medborgarna med desinformation så att de förvirras. Men även diplomater och organisationer kan förvirras om plötsliga händelser leder till en kaotisk situation där ingen vet vad som är sant. På så sätt vinner man tid vilket Ryssland skötte utomordentligt på Krim och sedan vid gränsen till Ukraina.

I augusti 2014 körde en rysk lastbilskonvoj fram till den ukrainska gränsen med vad man påstod vara hjälpförnödenheter till nödställda i östra Ukraina. Internationella Röda Korset sades av Ryssland ha godkänt lastbilskonvojen vilket visade sig vara en lögn. Likaså att Ukrainas regering godtagit insatsen. I detta förvirrade tillstånd körde lastbilarna rätt in i Ukraina utan tillstånd och under protester men de stoppades inte.

Till juni har 2016 har 53 lastbilskonvojer kört in utan att kontrollerats.  Förmodligen har mat och medicin delats ut till civila, men mest troligen har målet  för förnödenheterna varit de rebellstyrkor och ryska soldater som just i augusti 2014 behövde förstärkning under en framgångsrik offensiv från Kiev.

Internationella protester från Nato och västländer hördes. Men genom att ryssarna insisterade på att använda ordet ”hjälpsändningar”, trots att ingen kunde verifiera vad som fanns i lastbilarna, vilket förmedlades av ansedda västerländska nyhetsbyråer som Reuters, vann Putin propagandakriget och stärkte sin sida i det egentliga kriget på marken i Donetsk och Luhansk.

Den diplomatiska röra som föregick lastbilskonvojen vilseledde erfarna journalister och därmed medborgare och politiker i väst. Handlingsförlamningen som råder  runt Ukraina är direkt beroende av vad USA, Nato och EU kallar vad som sker där.

Om det är så att det finns reguljära ryska styrkor i östra Ukraina och om lastbilarna kör in vapen och soldater från Ryssland, så måste västmakterna agera. De måste ta upp situationen i FN:s Säkerhetsråd eftersom ett lands suveränitet har kränkts, men där kommer Ryssland att lägga in sitt veto. Att dra upp saken i Generalförsamlingen är möjligt men ger bara symboliskt värde.

Väst är egentligen motvilligt nöjda med att inte veta mer för att därmed slå ifrån sig krav på insatser. Tyskland är den svagaste länken i Nato och har öppet kritiserat Natos militära befälhavare Philip Breedlove för hans öppna kritik av Ryssland. I mars 2015 sa han till Ukraine Today:

”Trupper åker fram och tillbaka som de vill över gränsen. Förnödenheter, ammunition, män, pengar. Allt far snabbt fram och tillbaka över denna gräns för att stödja och stärka de ryska trupper som är inne i Ukraina” (s. 187, JS översättning).

 

”TROLLFABRIKER”

Enligt Stefan Olsson har en viss förbättring i den svenska och internationella rapporteringen från Ukraina  genom att artiklar förlängs med faktarutor och kommentarer till nyheter. Men han menar att grundproblemet ligger i att västerländsk journalistik är oförberedda på den vilseledande information som kommer från teve-kanaler som RT, Sputnik News och via den ryska statens mindre officiella informationskanaler såsom de sk ”trollfabriker”.

Dessa består av personer som ”trålar” (trolling på engelska) på internet efter ämnen att gå in i för att antingen inta en prorysk position, eller en helt uppdiktad antirysk position för att därmed framkalla förvirring och eventuellt stöd, eller åtminstone förståelse, för Ryssland.  Den undersökande reportern Jessikka Aro från statliga finska YLE har visar hur detta sker, vilket kunde ha framgått av boken.

Boken är intressant men författaren upprepar sig ofta likt en akademiker som vill slå fast sina teser igen och igen till oförstående studenter. Den bör läsas av journalister och opinionsbildare i första hand,  men även av vanliga nyhetskonsumenter och Rysslandsintresserade. Avsnitten om ”gröna små män” på Krim 2014 och Högra Sektorns inblandning på Majdan-torget är viktiga händelser som än idag påverkar oss.  Författaren är noga med att redovisa vilka felsteg som västerländska medier begick mitt under ett nästintill inbördeskrig men visar även förståelse för deras komplicerade uppdrag.

Att just Martin Aagård på Aftonbladets kulturredaktion framstår som den mest trovärdige får man förlåta den moderate kommunpolitikern Stefan Olsson , Uppsalaakademikern och författaren till boken Handbok i konservatism, tillika säkerhetspolitisk analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut.

 

 

 

 

Inlägg i Folkbladet (S) om SD engagemang som värn mot inkompetens

Widar Andersson, chefredaktör på Folkbladet (S), tog 13 aug 2017 in mitt debattinlägg om värdet av fri opinionsbildning för att bekämpa inkompetens.  2015 tog Folkbladet  också in ett inlägg , då   om hur invandringsproblemen är svenskarnas ansvar, inte invandrarnas.

Flyktingkrisen har lett till ett större politiskt engagemang. Kanske kan detta i slutändan istället minska politikens makt resonerar Jan Sjunnesson, oberoende Sverigedemokratisk debattör

Denna paradox ska förstås utifrån det faktum att de flesta människor är politiskt ointresserade och överlåter viktiga samhällsangelägenheter till folkvalda. Men om politikerna inte håller måttet och deras inkompetens leder till att vardagen påverkas för vanligt folk kan de känna sig tvingade att engagera sig trots ointresse.

Det är vad som skett efter flyktingkrisen 2015. Med asylbaracker på skolgårdar, överrepresentation av pojkar i skolor, hela byar med flerdubblad befolkning, långa köer till tand- och sjukvård pga riksdagsbeslut 2013 om vård till sk ”papperslösa” jämsides med stort offentligt och ideellt ansvar för att ta emot migranter, har det dagliga livet förändrats i alla delar av landet och särskilt på vissa landsorter. En polarisering har uppstått som vi inte kan blunda för och som ställer krav på ställningstaganden för eller emot den förda politiken.

Många som är missnöjda med den förda invandringspolitiken har röstat på SD. Fler har också engagerat sig som medlemmar och medlemstalet har stigit från 3 000 till 26 000 medlemmar mellan 2007 och idag. Många av SD:s medlemmar är tidigare politiskt oerfarna, men ändå kunniga och erfarna och ser ingen annan utväg än att gå med i ett politiskt parti. Detta nya politiska engagemang mot förd invandringspolitik inkluderar såväl vissa medlemmar i allianspartierna som det nya partiet Medborgerlig Samling som vill se en mer restriktiv hållning. Ett fåtal socialdemokrater har också insett det allvarliga läget och tagit strid mot regeringen.

Om ansvariga politiker fattar felaktiga beslut som inte är bra för medborgarnas vardagsliv har väljarna i slutändan inget annat sätt att påverka än att rösta vart fjärde år. Legala och illegala migranters påverkan på snart sagt alla svenska samhällssektorer under de senare åren har lett till ett aktivt, men också polariserat ställningstagande. En minoritet stödjer dagens politik och en majoritet vänder sig mot den. I många fall vänder de sig därför till just SD, för att stävja en politik som släppt in ett stort antal asylsökande på oklara premisser.

Man kan likna detta nya och tidsbundna engagemang vid värnplikten. Alla män genomgår en kort utbildning för att vid krigsfara kallas in vid sidan av den stående yrkesmilitären. Alla kan rösta, men i kristider uppfattar de att röstande i val inte räcker till. Då går de in i partier för att påverka för att sedan dra sig tillbaka precis som när fred råder igen.

Få vill vara soldater eller politiskt aktiva, men som tur är finns tider när ansvarsfulla medborgare inser vad som krävs av dem själva. Då drar man ut i strid i fält och i folkvalda församlingar. Ett tillfälligt politiskt engagemang för att stoppa felaktiga beslut och minska politikens makt över medborgarnas vardagsvillkor. Ett politiskt engagemang mot politiken.

Inlägg i SVT Opinion till SD:s försvar

Jag bemötte på SVT Opinion den 26 juli 2017 liberalen Ulf Öfverberg som kritiserat SD för att vara alltför kollektivistiska.

Mitt försvar , som skrevs om som replik men var ett eget inlägg i samma diskussion, gck ut på att stå upp för en liberal dygd, den individuella rätten att få uttrycka sig fritt, något som liberalen JS Mill värnade om.

Lär av liberalen JS Mill för att kunna åtgärda fel

Liberalen Ulf Öfverberg anklagar Sverigedemokraterna för att vilja förändra landet genom att befästa ett ”’svenskt’ kollektivt kulturarv”.  Vidare ska SD enligt honom vilja befrämja ”den svenska nationen”, ett begrepp som Öfverberg anser att SD tolkar som att det betyder ”folk” med ”nedärvd essens”.

SD får svara honom angående partiprogrammets formuleringar. Jag yttrar mig här bara som SD-vänlig opinionsbildare.

Öfverbergs ärende är att upprepa tidigare verkningslös smutskastning av invandringskritiker inom och utanför SD, och bortse från alla de väljare som oroar sig för de misstag och felaktiga beslut som gjorts i svensk invandringspolitik, SD:s profilfråga där partiet länge haft monopol på skeptisk inställning men nu gått vidare till fler politikområden vilket ogillas av Öfverberg.

Här ska bara en fråga ställas, den om invandringens negativa konsekvenser, men som blir omöjlig att besvara om den intolerante liberalen Ulf Öfverberg får råda:

Hur kan Sveriges makthavare kunna åtgärda misstag i invandringspolitiken om de inte får reda på dem på grund av beskyllningar för rasism?

Liberalismens anfader J.S. Mill  https://en.wikipedia.org/wiki/John_Stuart_Mill#Freedom_of_speech listade på 1800-talet tre argument för tryck- och yttrandefrihet som är aktuella för Sverige idag.

Meningsmotståndare bör enligt Mill få yttra sig för att

1) De kan ha rätt och då tjänar vi alla på att få mer kunskap
2) Även om de har fel kanske det finns någonting i deras idéer och kritik som ger oss mer kunskap
3) Även om de inte skulle ha rätt i någonting eller inte har någonting att lära oss, så gör deras uppträdande i debatten att vi bemöter dem och tänker över våra egna åsikter. Vi blir mer säkra på våra åsikter genom att våga låta andra kritisera oss.

Nummer 1 är viktigt idag eftersom det innebär att brister kan korrigeras om man får reda på dem, vilket inte alltid är fallet.

Från hemtjänstpersonalens felmedicinering av äldre som orsakas av språkförbistring, till polisens handfallenhet inför hedersförtryck, finns det en ovilja att tala öppet om vad berörda personer och institutioner vet. Det gäller både utsatta och ansvariga.

Från 1985 tillät Sovjetunionen under Michail Gorbatjovs ledning en viss öppenhet, ”glasnost”. Den sovjetryska staten fungerade så illa just för att information inte tilläts flöda fritt, vare sig via marknadsmekanismer eller genom en fri diskussion om vad som borde göras åt det alltmer katastrofala läget som sedermera orsakade kollapsen 1991.

Det är ingen slump att västvärlden ligger före andra civilisationer. Vi har tidigt tillåtit fri åsiktsbildning; först i Grekland på 400-talet f. Kr, sedan i den romerska senaten och särskilt tydligt i vårt universitetsväsende från 1000-talet. I och med renässansen tog väst ledningen i välstånd och tankefrihet. Självkritik har ingått i vår civilisation på ett unikt sätt.

Att kunna tala, tänka och yttra sig fritt leder till välstånd givet att makten tillåter kritik. De så kallade alternativa medierna har inneburit en stor förändring i rapporteringen om invandringens problem. Dock kommer de sociala medierna, särskilt Facebook, bli avgörande under valrörelsen 2018, förutspår jag efter att ha sett en större öppenhet i flödet efter att Peter Springare, Katerina Janouch och andra visselblåsare, däribland många liberaler av Mauricio Rojas slag, har tagit bladet från munnen.

Facebookbekanta berättar allt mer öppet om vad de sett och hört. Berättelser från landsbygden blandas med förortsrapporter. Socialsekreterare, lärare, poliser, advokater, vårdpersonal – många röster vågar nu tala om vad som inte fungerar.

Det är självklart att saklig information måste tillåtas nå ansvariga. Först då kan problemen åtgärdas, vilket #transportgate lärt regeringen i dagarna.

2018 kommer allt fram i ljuset för det kokar ute i landet. Det bästa som makten kan göra är att lyssna och lära av Mill och Gorbatjov.

Jag är övertygad om att JS Mill hade låtit SD delta i debatten om han levat idag. Sanna liberaler räds inte åsiktsfrihet.

Jan Sjunnesson, före detta skribent på Avpixlat, oberoende Sverigedemokratisk opinionsbildare”

 

SD:s vitbok också svart

Under Sverigedemokraternas dag 7 juli 2017 i Almedalsveckan meddelade såväl Jimmie Åkesson som Mattias Karlsson   att partiet välkomnar en vitbok om partiets omstridda historia.

Det är ett utmärkt förslag eftersom de 20-tal böcker som skrivits om SD knappast varit objektiva, se t ex Mats Wingborg . Men det räcker inte att berätta om ”de vilsna åren” (partiets egen beteckning i en skrift till partiets 25-årsjubileum , sid 18 ) i början av 1990-talet.

Vad som bör läggas till en vitbok är en historik över de övergrepp partimedlemmar utsatts för genom åren fram till idag.

De mest kända exemplen uppsägningen av läraren Richard Jomshof 2005 och när Utrikesdepartementet sparkade praktikanten Kent Ekeroth  från svenska ambassaden i Israel 2006.  Massor av medlemmar har blivit misshandlade, som Martin Kinnunen  och Mattias Karlssons tal   (i videon berättar han sin version av SD:s historia och överfallet i Lund som gjorde honom medvetslös).

Men ändå saknas dokument och rättsfall om alla de tusentals okända partimedlemmar som fått sina bildäck sönderskurna, bromsar manipulerade, fönster krossade, oönskade varubeställningar, trakasserier och hot mot sig själva och sin familj samt ren misshandel.

De som varit med sedan 1988 börjar bli till åren komna och bör intervjuas innan de glömmer, insjuknar eller dör undan. Anmälningar måste letas fram ur arkiv. Sverigedemokratiska riksdagsledamöter löper störst risk för att utsättas för våld och hot än idag så ämnet är tyvärr aktuellt fortfarande.

Möjligen finns det ingen forskare i Sverige som skulle kunna åta sig uppdraget utan att misstänkas för att gå SD:s ärenden. Helene Lööw, Anna-Lena Lodenius  och de som hittills försökt skriva om SD är inte aktuella. Antingen måste forskaren vara under 30 år för att inte ha alltför många förutfattade meningar eller så får man gå utomlands. 

I Norden finns många duktiga akademiker som kan ämnet och behärskar svenska, som Ann-Christine Jungar  , en klok statsvetare som möjligen kan ingå i en forskargrupp, men inte leda själva historieforskningen. Men kanske är det till andra sidan Atlanten man måste gå.

I USA finns Ben Teitelbaum som doktorerat på nordisk nationalistisk rockmusik , sk ”vikingarock”,  och skrivit om neutralt om SD i New York Times 

Han är en av flera tänkabara som skulle kunna bidra till att skriva en vitbok om svärtan i SD i en forskargrupp. Möjligen skulle Jonathan Friedman, som forskade om nationalister och invandringskritiker redan på 1990-talet, också kunna delta i en sådan grupp.

Jag har några namn på personer som gärna vill berätta om vad de och andra utsatts för sedan 1988. Det är viktigt att denna sida också dokumenteras i en vitbok om SD utan några förbehåll.  Men det är bråttom.

 

Stigmatisering, Sjunne och den Sverigevänliga folkrörelsen

När jag rör mig ute bland folk som i Almedalen förra veckan på Gotland händer det tydligen att mina möten och samtal fotograferas för att kunna hänga ut mina samtalspartners.

Ledarsidornas Johan Westerholm och Ann Heberlein som också var i Visby i början av juli 2017 nämnde detta för mig personligen obehagliga polariseringsgrepp av åsiktspoliser vid två videosamtal i Ledarsidornas serie ”Almedalen – andra sidan”:

8.40 min in från  4 juli

4.45 min in från 6 juli

 

Ann Heberlein lade till att hon sett tidskriften Expos 10-sidiga reportage om mig  och kommenterar att jag är en märklig figur som funnits i offentligheten i decennier, men aldrig haft någon plattform eller inflytande. Men jag är inte en farlig människa på något sätt sa hon 🙂

Hon tyckte att det är skamligt av Expo att hänga ut en privatperson utan någon som helst reell makt. Det borde vara åtalbart avslutade Heberlein. Samma gäller Katerina Janouch

Expo nummer 2/2017  finns inte online men ni kan se av bilderna hur de lagt upp sitt reportage eller uthängning som Ann Heberlein kallar det:

Fotot är taget från 23 april 2016 då jag tillsammans med Tania Groth från danska For Frihed och Ingrid Carlqvist talade mot islamiseringen av Sverige i arrangemang av svenska För Frihet, en informell aktionsgrupp som levde under 2016. Så långt är allt gott och väl.

Men sedan våren 2016 har jag tagit avstånd från Ingrid Carlqvist, från högerradikala grupper, slutat skriva i alternativmedier,  vilket uppmärksammats av Aftonbladets kulturchef  Åsa Linderborg.

Expo vet detta mycket väl men väljer ändå sitt gamla verkningslösa upplägg att allt runt SD är högerextremt (Expo buntar ihop SD, Ingrid Carlqvist o NMR), även om man som jag offentligt tar avstånd från just dessa för mig främmande och fientliga radikala ideologier och grupper (googla mitt namn och Nordfront, Motgift, sionism, Pride Järva, så ser du hur de ser på mig).

Expo kanske hade skrivit klart sina tio sidor om mig när jag bloggade i april 2017 om att jag inte längre stödde Ingrid Carlqvist och tog avstånd från en antisemitisk krönika i Avpixlat. De hade kunnat fått en mer sanningsenlig historia om de tagit upp denna vändning, men synd att spräcka en bra story tänkte Expo:s Anders Dalsbro och Jonatan Leman och använde över ett år gamla inaktuella bilder.

Etablerade medier som Expo vill gärna bunta ihop oss kritiker av invandringspolitiken till en och samma åsiktsgemenskap, där inga nyanser finns. Det finns en agenda i att få oss samtliga att framstå som människofientliga, uppenbart konspiratoriska och antisemitiska.

Allt jag sysslat med sedan jag början av 2010-talet då jag skrev mina böcker, bloggade och debatterade först på Newsmill, sedan Samtiden och Avpixlat samt sände studiosamtal i Swebbtv har varit reformistiskt i SD:s mittfåra (där allt fler MSM samsas) och ganska pragmatiskt även sett från övriga partier.

Mina egna upptåg har mer varit för att dra igång en folkrörelse med humor och engagemang, aktioner och bildning.  Men även dessa vill Expo få till att jag lett något som binder samman hakors med blåsippor, NMR och SD, nazister och Sverigevänner.

Denna serie föredrag, av mig döpt till Fri Folkbildning, startade hösten 2013 (inte 2015 Expo) och blev ganska framgångsrik med många inspelade föredrag. Slutdebatten handlade om  huruvida invandringsdebatten hade vänt med två etablerade debattörer, Nima Dervish och Andreas Henriksson, som Expo nu vill brunkleta via Ingrid Carlqvist, som inte alls hade med denna debatt att göra.

Likadant försöker de göra med Onda Bordet, en pubgemenskap som jag och Salle startat men inte kontrollerar. Så är det med folkrörelser.

Att  Sverigevänner äter pizza i Kärrtorp är tydligen intressant för våldsvänsteraktivisten Mathias Wåg  och redaktör Håkan A Bengtsson vid vänstersocialdemokratiska tidskriften Arena.

 

Den medialt största framgången jag nått, Pride marsch från Tensta över Rinkeby och Kista till Husby på Järvafältet, fick en egen artikel i Expo, skriven av en bekant sedan Uppsala universitet som jag alltid sett som Lisbeth Salanders förebild.

I boken Homonationalism gavs en något mer nyanserad bild av mitt initiativ än det hat som Expo tryckte över ett uppslag.

Summan av kardemumman är att Expo framställt mig som en ”nyckelfigur i nätverket av grupper i SD:s kölvatten”.

Det är sant men bara till viss del eftersom ingen styrt mig. Andras aktioner jag ingått i har jag alltid försökt värja mot just högerextrema grupper och rasister. Jag har motat bort såväl Nordisk Ungdom som polska nationalister vid Folkets Demonstrationer.

Mina egna upptåg har varit ibland kritiserade av mina egna (Salle och Dagerlind) men även av DN, såklart.

Att bygga en ny folkrörelse tar tid och kraft. SD talar ofta om den Sverigevänliga folkrörelsen och jag ingår i den, givetvis som intellektuell kommentator och organisatör. Men att som Expo framställa mig och SD som några som tillåter högerextremism och rasism är bara trams. Det finns inga kopplingar mellan vad jag sysslat med och dessa antidemokratiska rörelser.

Men precis som när arbetarrörelsen formerades i början av förra sekelskiftet, så fanns i utkanten personer och grupper som var revolutionära. Förutom  den revolutionära och Stalintrogna 100-årsjubliaren SSV/SKP/VPK/V/regeringsunderlag, fanns unghinkarnas Hinke Bergegren som talade om småmord och   ungsocialisten Anton Nilsson (som jag faktiskt träffat) som sprängde båten Amalthea i Malmö 1908 då ett liv gick åt.

Den Sverigevänliga folkrörelsen har inget att skämmas för och jag är stolt över att ha bidragit på mitt lite egensinniga vis. Kanske är jag mer holländsk i min frispråkiga personlighet, mer lik Pim Fortuym och Theo van Gogh.

Kanske var det min fräckhet som fick UD-chefen och karriärsossen Peter Weiderud att attackera mig i förra veckan  i Almedalen. Helt säkert är att någon tjallat om att högerextremisten och rasisten Jan Sjunnesson filmar en muslimsk ledare vid SIDAs tält i Almedalen. Weiderud hade inte betett sig som  han gjorde mot en annan etablerad journalist, det är jag övertygad om. Maktens repression av dissidenter tar sig handgripliga uttryck. Dessutom förväntar man sig mer städat uppträdande av en chef vid UD än att råka i affekt. 

Då är vi tillbaka till stigmatiseringen som Expo m fl utsätter sådana som mig för.  Vad är de rädda för ? Jag har alltid kört med egen signatur, tom på Flashback och Twitter.

Är det kanske denna frimodighet som skrämmer dem? Att jag inte viker mig utan ständigt uppfinner nya angreppssätt, ibland allvarliga, ibland spex.  Expo hade kunnat göra ett mer intressant reportage om de faktiskt talat med mig och tagit mig på allvar. Eller var det kanske det de gjorde i sin uthängning?

I så fall är läget så illa som Johan Westerholm skrev på Ledarsidorna 10 juli 2017 efter en vecka i Almedalen:

”Almedalsveckan 2017 är nu över, en vecka som inte liknar något tidigare och där många tendenser inför 2018 års valrörelse nu börjar utkristalliseras. Polariseringen i svensk politik har med årets Almedalsvecka nu fått ett eget moment och har kopplat sig loss från migrationsdebatten./…/ 

Åsiktsregistreringen och nätverkskartläggningarna sker inte längre i det fördolda eller är ens nödtorftigt maskerade. Fotografer tar bilder av okända när de samtalar med mer kända opinionsbildare när de rört sig kring Hamnplan 5 (SDs läger) och Donners plats. Varningar har gått ut på Twitter att inte besöka vissa platser i Visby för att kända SD profiler uppehåller sig där/…/

Summeringen från Almedalen 2017, och det som jag personligen tror kommer prägla tiden fram till valdagen 2018, är en ökad polarisering. En polarisering med inslag av ytterligare stigmatisering, personkartläggningar, åsiktsregistreringar och annat, som kommer prägla valet 2018. /…/ En polarisering där en del av aktörerna besitter såväl motivbild som våldskapital av olika karaktär. Allt ifrån kompetenskapital att genomföra dataintrång till mer fysiska yttringar.”

Till de skyldiga för denna polarisering och stigmatisering hör Expo och etablerade medier, men även UD-chefen Peter Weiderud vars fysiska angrepp på mig nu är polisanmält och rapporterat till tidningen Journalisten, min fackföreningstidning.

Fortsättning följer från den nya folkrörelsen för Sveriges väl.

För den som vill veta mer om mig och tvivlar på Expo, se om min bildningsgång och om mitt internationella liv.

 

Tre samtal i Almedalen 2017; Gür, Sanandaji, Nilsson

Almedalen 3 juli överraskade med intressanta samtal som ni kan lyssna på via länkar nedan.

Foto från Jessica Stegruds Facebook

Uppdatering 16 juli: talet i GP

Thomas Gür talade i ett improviserat föredrag vid Visby Domkyrka om ”invandrarpolitiken” (inte integration, assimilation, invandring eller migration) de närmaste åren. Han var försiktigt optimistisk och trodde att en insikt om verklighetens tillstånd nått långt in i den moderata partiledningen som han känner väl och in i regeringskansliet. SD kommer pressa M och S att stänga gränsen för mycket värre än läget är nu i utsatta förorter, skolresultat, poliskår mm trodde han det inte kunde bli.

Lyssna på inledningen via min Facebook och resten via Anna Jungs Facebook.  Kort referat i Smålandsposten och Hela Gotland.  
 

Foto: SvD

Tino Sanandaji intervjuades av Per Gudmundson vid SvDs ledarredaktion. De talade om ökad kriminalitet, invandring och hur politiker och kriminologer slingrar sig.

Lyssna på intervjun här .

Expressens politiske reporter Torbjörn Nilsson   deltog i DNs Efter Talet mingel och diskussion med Katrin Marcal, Viktor Barth-Kron och Amanda Sokolnicki. Fyra minuter in beskriver han SD som en återkomst av en hundraåring, den Svenska Folkrörelsen, lyssna här även om ljudet är svagt.