Kategoriarkiv: Politik

Pride Järva ämne i vetenskaplig tidskrift

De två Pridemarscher som jag ledde runt Järvafältet från Tensta till Husby 2015 och 2016 har nu blivit ämne för en akademisk studie vid Göteborgs universitet av doktoranden Katharina Kehl (abstract och pdf), publicerad i tidskriften Sexualities nr 0/2018.

Hennes presentation (vilken låter mer som av en aktivist än en forskarstudent):

”Katharina Kehl is a doctoral student at the School of Global Studies at the University of Gothenburg, Sweden. Her research focuses on the ways in which gender and sexuality are being used in European migration debates to selectively include and exclude minorities, and the implication this has for LGBTQIA* people, those who are racialised and queer-feminist movements. Her interests are in queer theory and methodology, sexualities, subjectivities, borders and the inclusion and exclusion of bodies.”

Av hennes artikel framgår att jag skulle vara en halvfascistisk islamofobisk homonationalistisk Sverigedemokrat som utnyttjar HBTQ-frågan för skumma syften. Läs och bedöm själv.

I boken Homonationalism av Anna -Maria Sörberg får jag en något bättre behandling men illasinnade vinkeln är densamma. Och ingen av dem lär anordna något liknande, än mindre RFSL, RFSU eller Stockholm Pride.

Mitt sexualpolitiska engagemang går långt tillbaka som ni kan se av dessa bloggposter.

Annonser

Intervju med Richard Rorty 2001

Rorty11

Den amerikanske pragmatiske filosofen Richard Rorty (1931- 2007) ställde upp för en intervju i Stanford  i Kalifornien 2001. Jag hade sysslat främst med hans politiska och moraliska filosofi  men även en del metafysik sedan början av 1990-talet och träffat honom som hastigast i Paris 1990. Vi återsågs en gång till på Södertörns Högskola  2004 dit Hans Ruin bjudit in honom med hjälp av mig.

Mina texter och presentationer av hans idéer: 1, 2, 3 och 4 . Värt att notera att jag hade lämnat Vänsterpartiet 2000 och anammat Rortys förnuftiga kritik av den postmoderna vänstern.

Intervjun publicerades i Axess i maj nr 3/2002.

Filosofernas antifilosof vill återupprätta den amerikanska vänstern

 

– Marxismen gav intellektuella den befängda idén att filosofi nödvändigtvis hänger ihop med politik. Vänstern hade varit mycket bättre lottad om Marx inte varit just filosof.

Richard Rorty ler lite i mjugg, lutar sig tillbaka i arbetsrummet och ser ut över vad som nog är världens vackraste och största campus – Stanford söder om San Francisco. Våren är på väg till Kalifornien, men ännu är det kallt bland de sandfärgade husen. Wallenberg Hall strax bredvid ekar fortfarande ihåligt, men efter sommaren ska detta svenska bomärke vara färdigt och synas ordentligt här på denna världsberömda plantskola för hittills 26 Nobelpris.

Rorty var tidigare filosofiprofessor vid Princeton- och Virginiauniversiteten, men är numera professor emeritus i litteratur och filosofi med ett år kvar till pension. Han kan se tillbaka på en karriär som livat upp och retat många amerikanska analytiska filosofer, politiker i alla läger och postmoderna litteraturkritiker.

På 1970-talet lämnade han den analytiska logiskt orienterade filosofin och på 1980-talet vände han sig bort från de opolitiska postmodernisterna.  Sedan 1990 bedriver han en enmanskampanj för att återupprätta den amerikanska demokratiska vänstern. Han skriver utpräglat polemiskt och tar gärna ställning i aktuella frågor om utbildningspolitik, kultur och moral, men vill alltså inte att filosofin ska ligga tillgrund för dessa ställningstaganden. För honom är ledstjärnan den amerikanska pragmatiska filosofin – en experimentell hållning där principer och ideal underordnas resultat -som John Dewey, William James och Charles S. Pierce utvecklade under 1800-talets sista årtionden.

Det enda riktigt genomarbetade verk Rorty skrivit kom ut 1979, Philosophy and the mirror of nature, en uppgörelse med rationalism, platonism och analytisk filosofi som fortfarande väcker intresse- och förargelse. Med den osannolika kombinationen av tankar från John Dewey, Ludwig Wittgenstein och Martin Heidegger går Rorty till angrepp mot föreställningen att det finns något skilt från hur vi uppfattar det, en inneboende verklighet eller ett bakomliggande väsen. Vad som finns är våra historiska, sociala och kulturella inordningar av verkligheten (ett begrepp som Rorty vill avskaffa). Han har anklagats för relativism, vilket Rorty anser bero på en felaktig uppfattning av begreppet relativism.

Trots sin kritik av den analytiska filosofi som domininerar i USA, England och Norden använder han dess verktyg, vilket gör honom till en närmast ”post-analytisk” filosof. Mycket av hans kritik av den analytiska skolan bygger i själva verket på idéer som formulerats av dess egna företrädare, främst Donald Davidson och William Quine. Rorty ses numera som en avfälling som dragit förhastade slutsatser av den analytiska interkritiken och förirrat sig ut i politik och debatt på ett alltför vildsint sätt.

År 1982 tilldelades Rorty det prestigefyllda MacArthurpriset, vilket gav honom möjlighet att under sex år helt fritt välja sina teman. Det var under denna period han etablera sig som en irriterande kommentator av för allmänheten mer angelägna frågor än de han tidigare sysslat med som fackfilosof. Den enda till svenska översatta boken, Kontingens, ironi och solidaritet (1997), tillkom under dessa år. Merparten av denna essäsamling utgörs typiskt nog av artiklar från London Review of Books. Där framstår Rortys pragmatiska liberalism som en aptitlig men lite märklig blandning av postmodernism, socialdemokrati och försvar av västvärldens livsstil och värden med stöd av den socialliberale politiske filosofen John Rawls.

Hans formulering att fattiga svarta i USA ska behandlas väl just ”för att de är amerikaner och vi kan inte låta amerikaner leva utan hopp” grundar sig på tanken att människor i första hand känner solidaritet med sina närmaste, sedan med sitt lands medborgare och slutligen, men det gäller bara några få, med mänskligheten. Uttalandet fick många vänsteranhängare i USA att sky Rorty, som ansågs ytlig, etnocentrisk och elitär. Kritiken smärtat fortfarande denna vänsterliberal som vuxit upp med amerikansk kommunism, anarkism och tilltro till en (vänster) progressiv utveckling. På senare år har han frispråkigt kommenterat hur sårad han blivit av att inte bli tagen på allvar av sina egna, de socialt engagerade och vänsterinriktade intellektuella i USA.  Men många har förvisso tagit hans polemik på allvar. Flera verk har kommit ut där hans kritiker, däribland den tyske vänsterfilosofen Jürgen Habermas och pragmatikern Richard Bernstein, har lagt fram sina synpunkter, som Rorty artigt besvarat. Denne filosofikritiske filosof har blivit filosofernas egen antifilosof som alla måste angripa för att försvara sin verksamhet. Rorty har kastat handsken och många har plockat upp den.

 

Vi inleder med att samtala om Richard Rortys påstående att flertalet filosofer inte går att använda för samhälleliga frågor. I boken Achieving our country (1998) skriver han om Fredric Jameson, en av den postmoderna vänsterns mest framträdande namn. ”After reading Jameson, you have views on pratically everything except what needs to be done””. Bakom de tjocka glasögonen spelar ett par vakna ögon men munnen är som ett streck.

– Visst har några intelligenta och fantasirika filosofer bidragit med nya perspektiv på vissa sociala praktiker, exempelvis Foucault, men politiskt har han mest bara spritt en atmosfär av allmän misstänksamhet. John Rawls och Jürgen Habermas är mer användbara däremot.  De beskrev var för sig efterkrigstidens tänkande med begrepp som inte försökte systematisera en världsbild eller filosofi; Rawls differensprincip och Habermas kolonisering av livsvärlden är begrepp som med Hegels ord innehåller vår tids tänkande. Andra sådana exempel på nydanande begrepp är Marx beskrivning av kapitalismens reservarmé av arbetslösa och Max Webers begrepp om rationalismens järnbur.

Intellektuella och konstnärer förmår ibland ge upphov till sådana nya sätt att beskriva världen och det räcker långt i sig, menar pragmatikern Richard Rorty. När däremot Marx sade att kapitalismen som system var förruttnat försvagade detta 1800-talets arbetarrörelse i Europa. Lika illa är Foucaults uppfattning att alla förändringar inom systemet enbart är ett lappande och lagande, som har gjort dagens vänster oförmågan till handling.

– Teoretiker ska göra vad de alltid har gjort: odla sina intressen, arbeta och reagera som vanliga människor på sociala problem. Men jag förväntar mig inte att nya politiska rörelser ska komma från intellektuella. . .

Rorty växte upp under 1930- och 40-talen i en miljö som närde drömmar om ett rättvist och jämlikt land. Föräldrarna var vänsteranhängare, läste Partisan Review och var antistalinister, sedermera även antikommunister. Men de var aldrig antiamerikaner, tvärtom.

– Dagens amerikanska vänster känner inte till de slag som arbetarna vunnit och de spottar på den gamla progressiva reformismen och fackföreningsrörelsen.

Rorty önskar mer av traditionell klasskamp från vänstern i USA. Men han medger att det i dag är svårt att få välbeställda akademiker som han själv att intressera sig för sådant som minimilöner och fackliga krav. De påverkas, liksom andra människor, oftast av att någon karismatisk person beskriver problemet på ett nyskapande sätt. Bästa exemplet är Martin Luther King Jr. med hans tal ”I have a dream”.

– Medborgarrättsrörelsen på 1960-talet hade slagits för antirasistiska lagar med stöd av Lyndon Johnson, men det var inte förrän detta tal spreds som något började hända. Då fanns det tillräckligt med idealism för förändring. Romantiker som King fångar ibland något som alla känt och tänkt men inte formulerat. Man kan aldrig veta när poetiska uttryck blir kraftfulla och de rätta för stora grupper. De amerikanska 1800-talsförfattarna Walt Whitman och Ralph Waldo Emerson gjorde likadant när de drömde om landet som i sig var en dikt. ”The United States themselves are essentially the greatest poem” skrev till exempel Whitman.

Rorty vill inte på något sätt avskaffa de intellektuellas verksamhet, bara dess politiska räckvidd. Tron att intellektuellt uttänkta system ska ligga till grund för våra moraliska och politiska åsikter och handlingar är en åkomma som fackfilosofer tyvärr drabbas av. Från Nietzsche och Heidegger kan man dra vilka politiska slutsatser som helst menar Rorty. Likadant är det med de flesta andra filosofer, möjligen med undantag för John Dewey. Fast Dewey hade inte alls behövt bygga upp en egen metafysik för sitt sociala engagemang, vilket han trots allt gjorde i det närmast oläsliga och högst tungfotade verket Experience and Nature (1925).  Bättre att dela upp sina antaganden i en privat och en offentlig del, något Rorty gjorde i Kontingens, ironi och solidaritet. Reaktionen från kollegorna blev en förödande kritik.  Men han fortsätter på sin linje.

– Intellektuella har idiosynkratiska idéer om världen och livet. Heidegger var en utmärkt filosofihistoriker till exempel, men hans idéers sociala användbarhet var och är noll. Man kan beskriva sitt intresse för filosofi som någon annans intresse för poesi eller fånga vilka orkidéer, som var min hobby som tonåring, inte mer.

Vänstern som brände flaggor på 1960-talet gjorde dock en del nytta menar Rorty. Vid Stanforduniversitetet intill Silicon Valley utvecklades sinnrika apparater som förvandlat och underlättat livet för miljontals människor. Dessa Stanfordstudenter och andra unga i 1970-talets Kalifornien tänkte annorlunda än deras föräldrar gjorde om solidaritet och minoriteter.

– I Kalifornien finns ett stöd för kulturfrågor och minoriteter i fackföreningarna som man inte ser i övriga USA. Homosexuella skulle antagligen försvaras hårdare av sina fackliga representanter här. Men hela Kaliforniens ekonomi bygger på att utnyttja latinos och asiater som jobbar svart och under minimilöner. Skulle man stänga gränsen till Mexico och ta hit arbetslösa vita från Mellanvästern skulle allt bli mycket dyrare.

Alliansen mellan kulturvänstern och fackföreningsrörelsen är viktig. Den bildar länken mellan den äldre amerikanska vänsterns reformism och den yngre som faktiskt fick slut på ett vidrigt krig i Vietnam och som ökat respekten för minoriteter men inte gjort mer sedan 1975.

– Judith Butler har sagt att vänstern i USA överlevde i gay/lesbian/queer/feminist och black/hispanics studies och jag tror hon hade rätt. Den kulturella vänstern har gjort en del gott och vidgat toleransen för avvikande, men den måste börja ägna sig åt de arbetslösa och utarbetade vita arbetarna också. Annars talar bara högern för dem och blir den tillräckligt stark försvinner kulturvänsterns alla framsteg i ett nafs tillsammans med sociala rättigheter.

Genom att vänstern mest bryr sig om minoritets- och kulturfrågor lämnar den hela fältet fritt för högern att, tillsammans med nya konservativa frikyrkor, härja med reaktionära utspel. Vänstern gör precis det högern vill, ägnar sig åt luftslott och dystopier, till exempel i romaner som Neil Stephensons Snow crash och Leslie M. Silokos Almanac of the Dead. Vid Stanford är Rorty i första hand professor i litteraturvetenskap och har ägnat flera essäer åt skönlitteratur, även om hans huvudsakliga produktion kan rubriceras som idéhistoria, vetenskaps- och kulturteori. Därmed befinner han sig i samma intellektuella rum som de marxistiska litteraturvetarna Gayatri Spivak, Terry Eagleton och Fredric Jameson. Rortys position är dock annorlunda. Han vill inte vara en tungviktare utan en nykter, sympatiserande kommentator.

Richard Rorty gör inte anspråk på att likt dem behärska cultural studies, marxism eller ens litteraturvetenskap; hans gebit är att diskutera dessa radikala akademikers politiska relevans. Han är särskilt kritisk till den utbredda, politiskt ogenomtänkta postmodernism som dominerar dessa ämnen i västvärlden, även om han själv betecknar sig som postmodernist (för övrigt ett annat begrepp han vill avskaffa). Kulturkritiken befinner sig för långt från folket. Klyftorna i USA har ökat sedan mitten av 1970-talet, men det är högerpopulister som fångar upp de vita arbetarnas frustration hävdar Rorty.

– Vänstern lämnar de arbetslösa i Ohio och Virginias gruvor utan hopp och bryr sig mest om tredje världens fattiga. Själv kan jag inte formulera ett hållbart ekonomiskt program för de sociala problem som globaliseringen medför, jag är inte ekonom utan filosof i första hand. Det finns ekonomer, bland annat runt tidskriften Dissent, som gör ett bra jobb för att få jobben att stanna både i Väst och i tredje världen, men som filosof kan jag inte bestämma mig för vilken nationalekonomisk lösning som är bäst. Förvänta er inga visa politiska kommentarer från mig, säger han, bekymrad över hur lite han kan bidra till diskussionen.

Han berättar om hur de populära och radikala författarna Upton Sinclair och Jack London vid 1900-talets början beskrev dels misären och förtvivlan hos de hungrande massorna, dels hur så kallade starka män vann tilltro för sina enkla men brutala lösningar. Rorty håller en sådan utveckling i USA för möjlig, kanske även trolig.

– Blotta omöjligheten för de fattiga att nå upp till medelklassen trots två vuxnas heltidsarbeten och mer, är överväldigande. Jag förstår inte varför det är så få uppror i landet.

Men södra Los Angeles brann för tio år sedan, invänder jag. Rorty medger det, men det var inte en organiserad politisk protest menar han. I Europa har vi haft demonstrationer och arbetarrörelser som fått regeringar att avgå, ändra politik och ta social hänsyn. I USA raderades egentligen vänstern på 1930-talet. Hans egen familjehistoria är fylld av strejker, arbetarpartier och vänsteraktivism under de mest ärofyllda åren.

Vi avslutar samtalet med att diskutera Stanfordstudenternas kampanj för att deras universitetssjukhus inte ska avskeda anställda och ta in lågbetalda underentreprenörer. Det var en kampanj som lyckades. Men kan det verkligen komma någon ny protest- och solidaritetsrörelse från dagens studenter och akademiker? I Rortys senare böcker försvar han de radikala initiativ som tagits av välutbildade eliter snarare än folkmassor, liksom William James gjorde en gång för 100 år sedan.

Några dagar senare mejlar han mig en opublicerad text. I den föreslår han att studenter och universitetsanställda ska solidarisera sig med universitetens sämst avlönade, ofta mörkhyade och kvinnliga. Innan pengar tilldelas dem ska ingen annan få löneökning. Studenterna ska förbinda sig att godta höjningar av terminsavgifter om de går till detta ändamål. De studenter som i dag organiserar sådana kampanjer är väl ägnade för rollen som bärare av nationens samvete anser han och skriver:

”These students are among the few Americans who retain the vision of an America in which our institutions glow with justice and our customs shine with beauty. They are among the few whose faith in the religion of democracy seems to be still alive”

 

 

Rorty 1

Rorty 2

 

Rorty 3

Rorty 4

 

 

 

Göran Greider och jag 1998

Göran Greider och jag hade en del med varandra att göra på 1990-talet. Han var mer konservativ vänstersosse, jag frihetlig vänster. Då.  Idag är det tvärtom, jag är konservativ (dock fortfarande frihetlig) och Greider framstår som den surrige av oss.

Här är min recension av hans bok Arbetsklassens återkomst (Bonniers, 1998) i Vänsterpress nr 14/1998

 

Jag gjorde ett debattinlägg i Arbetaren samma höst, nr 41/1998

 

Greider svarade i nr 43/1998 att hos ”Sjunnesson finns metod i galenskapen” på en ”sorts halvgalen anarkistisk vänster”

 

 

Idag ger jag honom helt rätt medan han framstår nu som en försvarade av en mångkulturell dumvänster och jag som SD:are för det realistiska alternativet. Vi har helt enkelt bytt plats.

Inrätta ett IT-råd i Uppsala UNT 1995

 

(se även min uppsats om digitala pedagogiska portfolios, om metadata i undervisningen och recension av tre datakulturböcker)

Inrätta ett IT-råd i Uppsala

Den nya informationsteknologin (IT, dvs. förutom administrativ databehandling även data- och telekommunikation) är på modet. I det nyvaknade intresset för att uppgradera de gamla vanliga data- och telenäten till ”elektronisk motorvägsstandard” finns många aktörer. Många vill vara med i leken, inte minst lokala initiativtagare. Men det är ganska rörigt.

I Uppsala finns för närvarande flera initiativ och jag ska kort redogöra för dem, för att sedan lägga fram ett eget förslag som går ut på att inrätta ett särskilt kommunalt IT-råd.

Min vision är att kommunen skapar ett datanät som kopplar samman grund- och gymnasieskolor, bibliotek och kommuninformation så att alla kan kommunicera med alla: elever hitta rätt böcker och artiklar, och kanske skriva ett grupparbete ihop från Storvreta till Gottsunda, intresserade medborgare läsa politiska beslut och diskutera med politiker, tjänstemän och varandra i en s.k. BBS (”elektronisk anslagstavla”) och att det finns billiga förbindelser till andra databaser i Sverige och världen. Men det måste till politiska beslut – och pengar.

I en motion till kommunfullmäktige i höstat föreslog Lennart Sjöberg (s) att kommunens egen information om beslut, service etc. som idag handhas av personal vid kommuninfo i Stadshuset skulle läggas i en databas. På så vis skulle intresserade medborgare t ex kunna gå in i fullmäktigeprotokoll och leta fram de uppgifter de önskar.

Kommunstyrelsens dataintresserade ordförande LO Lindell stödde i sitt svar motionen och meddelade att informationsenheten vid Stadshuset redan hade påbörjat planer på att datorisera informationen. Detta arbete är nu i gång enligt de anställda.

I en senare, kortfattad fullmäktigemotion i november av Lars-Gunnar Eriksson (c) föreslås en informationsteknologisk strategi för Uppsala. Den skulle bl. a gå ut på att utse Gottsunda och Hagunda till ”IT-kommundelar”, att särskilda insatser görs för flickor, att folkbildningen får hand om vuxenutbildningsinsatser m fl. förslag. Motionen har ännu inte behandlats.

Det finns också en tanke hos den nya majoriteten i kulturnämnden att bibliotekens informationsförsörjning behöver särskild uppmärksamhet. Denna kan tillgodoses genom ett särskilt utskott menar man.

Det finns dock riktiga IT-projekt på gång i Uppsala, särskilt inom skolans område: samhällsplaneringsavdelningen på  kommunstyrelsens kontor har utrett ett förslag om att datorisera information för skolledares och skoladministrationens behovs, vidare undersöker en utredare gymnasiernas behovs av datastöd i undervisningen och flera enskilda skolor, t ex Stordammen, Branting och Fyris, har tagit IT-revolutionen i egna händer och påbörjat egna nätverk, bl. a anslutning till det omtalade Internet eller byggt egna interna nätverk som på Fyrisskolan.

På länsnivå finns IT-frågorna hos Stuns, Udac, länsstyrelsen m fl. samlade i ett s.k. IT-forum, där kommunen finns representerad och viss mån anslutna till ett länsnät, ”C-nätet”, som i sin tur finns i Internet. Kommunens Servicekontor har lagt ned fiberoptiska kablar mellan Stadshuset, skolförvaltningen (inrymd i Folkets Hus) och sitt kontor och väntar på nya uppdrag, mot betalning givetvis.

Där finns samordningsvinster att göra med gatukontorets grävarbete om de sker i rätt riktning. Att lägga ned en kabel om man samtidigt lägger ned rör blir rationellt än att gräva själva för Servicekontoret.

Överallt pågår projekt och gott och väl är det. Motionerna ifråga är intressanta men för begränsade. IT-frågorna måste lyftas fram och upp till kommunstyrelsenivå. Det är i första hand tjänstemän, gärna teknikintresserade män, som tagit ledningen och den demokratiska styrningen ligger ett par år efter. Med dagens datatekniska utveckling är datorerna år 2000 sexton gånger snabbare än idag!

Uppsala har ingen IT-strategi, även om det finns embryo till sådana försök i kommunstyrelsens uppdrag i dagarna till samhällsplaneringsavdelningen. Det arbetet behöver påskyndas och ges ordentliga resurser för inventering. Det finns en teknisk standard för system, ATAK (Alla Till Alla Kommunikation) som kan utvecklas till ett lokalt nät, men det behöver även planeras övergripande för att integrera gamla och nya system rent tekniskt.

Det finns inga principiella riktlinjer beslutade i fullmäktige om hur denna framtida tekniska standard ska komma medborgare, skolelever och lärare, biblioteksbesökare och andra informationshanterare till godo. Dessutom saknas en budget för att ta fram denna strategi.

I Enköping, Sandviken och Örebro har de lokala politikerna enats om ett IT-strategiskt program och anslagit medel för att framför allt förbättra skolornas IT-verksamhet. För Sandvikens program ”Kunskapsstöd i undervisningen – datorn som pedagogiskt hjälpmedel” har politikerna anslagit åtta miljoner, hälften till utrustning, hälften till fortbildning av lärare.

I Uppsala kommuns budget för arbetsmarknadsåtgärder finns det omkring 17 miljoner kvar från Länsarbetsnämnden till att vidareutbilda övertalig personal som bör utnyttjas före årsskiftet. Förslag på datakurser har avvisats, tyvärr. Och tiden rinner iväg.

Min vision utgår från användare av datanätverk, liksom regeringens nu omdöpta kommitté, den f.d. IT-kommissionen, numera Kommissionen för att främja en bred användning av informationsteknik (regeringen har även inrättat ett Ungdomens IT-råd med bl. a särskilt ansvar för flickors intresse för IT).

Ta min roll som förtroendevald t ex: Jag får hem kanske ett halvt till ett kilo beslutsunderlag i papper varje månad och ändå tillhör jag bara en nämnd, kulturnämnden. Andra politiker kan få hem både två och tre kilo i månaden. Porto. Hantering och kopiering på tre år torde inte understiga kostnaden av en dator och ett modem uppkopplat till stadshusets diarium och förvaltning.

Jag hoppas innerligen att kommuninfo snabbt kan göra den redan datoriserade informationen tillgänglig via modem, även på nät. Brevlådan bågnar redan.

Till sist mitt förslag som går ut på att kommunstyrelsen inrättat ett IT-råd med uppgift att ge råd och bereda IT-frågor av strategisk betydelse och lägga fram ett IT-strategiskt program för fullmäktige under hösten. Vem ska ha tillgång till vad och varför? är utgångspunkterna, inte vilken teknik som kan förmedla informationen. IT-rådet kan bestå av tjänstemän och tekniska experter, men bör även innefatta ledamöter från kulturnämnden, nämnden för frivillig utbildning, någon från kommundelsnämndernas grundskolor och kanske någon nämnd till.

Jag varken kan eller vill diktera något, bara föreslå att rådet försöker bilda en klok balans mellan teknikfiender och teknikfanatiker. Men det politiska ansvaret bör ligga så högt som möjligt, gärna hos någon från kommunstyrelsen. IT-rådet kan rent praktiskt verka från kommunstyrelsens samhällsplaneringsavdelning eller vid ett nytt utskott.

I Örebro finns både IT-råd, IT-enhet vid kommunledningen samt ett fullmäktige med intresse för de demokratiska aspekterna på IT-frågorna. Här ingetdera.

Jag är medveten om den kärva ekonomin, men menar att tills skuldbördan lättar bör kommunens politiker låta inventera behov och initiativ och framför allt tänka och besluta långsiktigt. Enda sättet att förutsäga framtiden är att skapa den.

 

UNT 28 mars 1995

Förslag på ny radikal högskola 1996

Se även mitt folkbildningsinitiativ i Uppsala 1992

Radikal högskola

Högerns ideologiska erövring av universiteten måste stoppas. Näringslivet får aldrig ha monopol på utbildning. Därför måste vänstern starta egna högskolor till motvärn.

Det gäller alltså att starta en ny mindre högskola. Antingen i folkrörelse- eller i fristående regi. Idéen om en ny radikal högskola kan ges ett brett stöd från folkrörelser.  Denna variant kallar jag Folkrörelsernas institut för högre kultur- och samhällsstudier.

Men jag har även renodlat en mer marknadsorienterad och akademisk högskola, Fria högskoleinstitutet för högre kultur- och samhällsstudier. Förebilder på radikala högskolor utan partiband finns i Frankrike (École des hautes études) och USA. Den radikala och fristående New School for Social Research i New York är min förebild.

Näringslivet har under 1970- och 80-talen lagt ned hundratals miljoner på ideologispridning för ungdomar, massmedia, forskare m fl. Tio bokförlag, medieinstitut, analysgrupper o dyl. finns idag knuta till SAF med kända följder för samhällsdebatten, vänsterns handfallenhet, regerings- och systemskifte i Sverige.

Universiteten upplevs av kritiska studenter och forskare som kolosser med uppdrag att neutral värdera politiska och andra ståndpunkter. Med statliga projektpengar där resultat måste definieras som nyttigt och möjligt att s.k. resultat inom tre år hämmas mycken frihet och kritik. Den positivistiska och naturvetenskapliga vetenskapstraditionen i Sverige med anglo-saxisk förebild inverkar också menligt.

Folkbildningen i studieförbund och på folkhögskolor sysslar inte primärt med debatt och utbildning på högskolenivå. Med dagens utbildningsnivå där 90 % av ungdomarna går ut ett minst 2-årigt gymnasieprogram finns det allt mindre behov av traditionell folkbildning inriktad på att ge just denna behörighet. Dagens folkhögskolor och studieförbund borde kunna utnyttjas till något mer kreativt. De visar också på ett kulturarv att förvalta, unikt för Norden, liksom de visar på vår höga fackliga organisering.

Informationsflödet sköljer över oss i tusentals fragment varje dag. Att erbjuda användbara och kritiska tolkningar av vår sociala och kulturella omvärld erbjuds sällan vid universiteten. Folkbildningen gör det men ofta naivt för dagens unga och de som vill fördjupa sig i samhälls- och kulturlivet.

Avregleringen av de statliga universiteten för dock med sig nya möjligheter. Propositionen ”Universitet och högskolor – frihet för kvalitet (1992) bådar gott för finansieringen även av vänsterradikala högskolor. From 1993 kan stiftelser och andra friare organisationsformer lättare få stöd.

SAF-förlagets Timbros Cityuniversitet tenterar sedan 10 år sina studenters 5 och 10 poängskurser via Stockholms universitet. Ett liknande arrangemang gör vänsterpartiets folkhögskola Bona med sin kurs i marxism med Göteborgs universitet. Men bara Cityuniversitetet utvidgas.

För att möta näringslivets offensiv behövs en facklig, politisk och kulturell strategi där samtidsanalyser, kritisk forskning och utbildning samverkar.  Mitt förslag koncentreras på utbildning men inget hindrar att den nya kritiska högskolan även producerar forskningsrapporter och samtidsanalyser. En radikal och fri ”think-tank”.

Nedan beskrivs alltså två varianter på hur en ny kritisk högskola skulle kunna organiseras; den ena folkrörelsebaserad, den andra fristående.

Folkrörelsernas institut för högre kultur- och samhällsstudier:

Syfte:  Att i samarbete med fackliga, politiska och folkbildande organisationer bedriva undervisning på högskolenivå. Gemensam grundsyn utgår från värn mot rovdrift på människor och miljö, de demokratiska fri- och rättigheterna, solidaritet med förtryckta inom och utanför Sverige och en radikal demokrati- och kultursyn.  Kombinerar folkbildning, högskolestudier och kritisk inriktning.

Målgrupp: Studenter, fackligt, politiskt och kulturellt aktiva medborgare, massmedia.

Organisation: Stiftelsen med organisationer i majoritet, t ex från ABF, TBV, LO, TCO, KF, folkhögskolor.

Finansiering: Bidrag från organisationer och statsbidrag till kurser via folkhögskolor och studieförbund. Donationer mottages, men inte primärt. Måttliga kursavgifter. Startbidrag från Folkbildningsrådet.

Studieekonomi: Studie på kvällstid. Uppmuntringsstipendier från organisationer för längre studier på dagtid samt studiemedel och andra studiestöd.

Lärare: Intresserade kompetenta folkhögskollärare, cirkelledare och kursledare vid organisationerna samt universitetslärare.

Omfattning: Främst ”aftonskola” men även längre dagskurser över terminerna. Öppna seminarier för allmänhet och media. 5-poängskurser utbyggda till 20 poäng över ett år. Brett kursutbud.

Behörighet: Högskolepoäng på sikt. Alla välkomnas till kurser, de som vill tenteras. Komplement till universitetens grundexamen.

Fria högskolesinstitutet för högre kultur- och samhällsstudier:

Syfte: Att erbjuda kvalitativt högtstående undervisning och forskning där varken stat, organisationsintressen eller kapital lägger sig i.

Grundsyn; Oberoende radikal.

Målgrupp: Studenter, forskare, debattörer, politiskt, fackligt och kulturellt aktiva.

Organisation: Stiftelse där oberoende och självständigt tänkande lärare och ”privata” stiftare är i majoritet

Finansiering: Bidrag från organisationer, donationer m fl. genom intensiv fund-rasing.  Statsbidrag från utbildningsdepartementet. Relativt höga kursavgifter. Startbidrag modell ”grundplåt” från folkrörelser mot t ex styrelseposter (som Handelshögskolan idag).

Studiefinansiering: Studiemedel, eget kapital eller stipendier.

Lärare: Universitetslärare med gott renommé och kritiskt omdöme.

Omfattning: Dagtid, heltid, 20 poäng/termin. Enstaka kurser. Krävande kursutbud. 2–3 lärare per ämne (förslag: statskunskap, sociologi, ekonomi, filosofi, historia, ”kulturstudier”).

Behörighet: Högskolepoäng. Egen antagning. Diplom efter 23 år (fil kand., fil lic.). Komplement till grundexamen och forskarutbildning.

Ett personligt urval kursförslag:

  1. Kontinental filosofi. Kant, Hegel, Husserl, Heidegger, Bergson, Sartre, Nietzsche, althusser, Foucault, Levi-Strauss, Deleuze/Guattari, Derrida, Lacan, Lyotard, Baudrillard.
  2. Arbetets värde och meningsfull sysselsättning. Kreativa lösningar vid arbetslöshet utifrån A Gorz m fl.
  3. Kurs för kvinnor och män om könens roll, makt och framtid. Blandar traditionell feminism, kvinnohistoria och kvinnoforskning med alternativ till patriarkatet för männen
  4. Den offentliga sektorns framtid, den svenska modellen och välfärdsstaten
  5. Klassisk politisk filosofi. Aristoteles, Platon, Machiavelli, Rousseau, Arendt, Rawls
  6. Sveriges internationella beroende
  7. Frankfurterskolan/ Kritisk teori. Från Adorno/ Horkheimer till M Frank och O Marguard
  8. Psykoanalytiska perspektiv på kultur- och samhällsliv. Lacan, Guattari, J Reeder, Per-Olof Olofsson
  9. Civilisationskritik från Rousseau till GH v Wright
  10. Post-marxism. Laclau/Mouffe, C West, Jameson, S Arnonowitz
  11. Minoriteters kultur – och samhällssyn
  12. Cyberkultur, globalisering och personlig befrielse

Replik oberoende socialistisk studenttidning 1996

 

 

Kriser slår ut ideologierna SvD 1998

 

Sommaren 1998 intervjuade jag på frilans för SvD Per Löwdin, legendarisk doktorandombudsman och dubbeldoktor i Uppsala. Han hade en doktorsgrad i socialantropologi och ville under 1990-talet skaffa sig en till FD i statsvetenskap.

En nyckelmening är särskilt relevant för dagens politiska debatt:

”Kriser förändrar ideologierna. De är idéutvecklingens motor snarare än politiska tänkare eller partikongresser. Kriser motiverar och legitimerar politiken mer än partiprogram.”

Per Löwdin var en sprituell och trevlig samtalspartner som jag slog mig i slang med i universitetslivet i Uppsala. Tyvärr gick han bort alltför tidigt. En enastående doktor.

Kriser slår ut ideologierna

 

Krispolitik i sig har blivit ideologi. Partier går till val på särskilda krisprogram. I opposition talar man om att rätta till krisen, i maktställning att man klarat av krisen. Det skriver Per Löwdin i sin avhandling Det dukade bordet.

Hur kommer det sig att alla regeringar sedan 1976 sagt en sak i valtider och partiprogram, och sedan gjort något annat? Borgerliga regeringar höjde skatter och förstatligade industrier 1976–82, socialdemokraterna skar ned offentlig sektor efter 1982. Hur försvarar man detta inför sig själv och andra?

Per Löwdin, snart doktor i statsvetenskap, sökte svaren i avhandlingen Det dukade bordet: Om partierna och de ekonomiska kriserna, som han försvarade igår vid Uppsala universitet.

– Kort kan man säga att partierna inte haft kontroll över dagordningen.

 

UTAN ILLUSIONER

Han har inga politiska illusioner. Riksdagsprotokollen från 1973 till 1991 visar en klar bild av hur partierna av ekonomiska kriser tvingats att överge den politik de avsett att föra. Kortsiktigt spelar partiernas position en stor roll för hur de ser på ekonomin. Oppositionen är oavsett politisk kulör pessimistisk, regeringar optimistiska, särskilt i valtider.

– Långsiktigt är skillnaderna dock små. Det politiska fältet har flyttat till höger. Alla partier var keynesianer på 1960- och 70-talen men svängde till en marknadsliberal och icke-interventionistisk hållning på 1980- och 90talen.

Kriser förändrar ideologierna. De är idéutvecklingens motor snarare än politiska tänkare eller partikongresser. Kriser motiverar och legitimerar politiken mer än partiprogram.

– Bara vänsterpartiet tror oreserverat på riksdagens makt, säger Löwdin.

Kärnan i socialdemokraternas Den tredje vägens politik 1982 skilde sig egentligen inte från Gösta Bohmans finansplan 1981. Till och med socialdemokraternas uttryck att ”arbeta och spara sig ur krisen” lånades därifrån.

– Idag hör vi Persson hänvisa till den övervunna krisen snarare än till ideologin. Det finns ett utbrett tal om före och efter kristänkandet som slår ut politiken.

 

EXPANSIV BORGERLIGHET

Vad som förvånat honom är de borgerliga partiernas expansionistiska politik på 1970-talet. Efter oljeprischocken drev borgerligheten socialdemokraterna till en dyrköpt överbryggningspolitik under jämviktsriksdagen 1973–76.

– Socialdemokraterna ville strama åt med Sträng i spetsen och slå vakt om penningvärdet men alarmistiska rop på stimulanspaket från borgarna tvang (s) till expansion. Hade Sträng fått strama åt hade vi antagligen inte fått så djupa kriser senare.

Ledande skikt inom socialdemokratin har alltid lyssnat mer på nationalekonomer än statsvetare och ideologer, menar Löwdin. Denna ekonomistiska tradition från 1920-talet med Knut Wicksell, Ernst Wigforss och Gunnar Myrdal fortsatte sedan på 1960-talet med Gunnar Sträng som får höga poäng av Per Löwdin och Assar Lindbeck nu in på 1990-talet.

– Socialdemokraterna har varit bra på att skära ned, ofta utifrån tidigare borgerliga förslag. Men i debatten har de inte velat framställa läget så.

1979 uppfattade Olof Palme moderaternas förslag på ett marginalskattetak på 85 procent som att egoismen fått överhanden och samhällssolidariteten tagit slut. Men några år senare var alla utom vänstern överens om en skattesänkning.

-Partierna väljer ur sin idétradition vad som passar bäst för stunden för att motivera och legitimera den politik man vill föra, avslutar Per Löwdin.

SvD 12 juni 1998

 

Brittisk utvecklingsekonom om invandringens följder

Migration o mångfald, Paul Collier förf Exodus

I några nedslag i studier och debattböcker om migration och mångkultur tar jag upp vad invandringen i Europa egentligen betyder för samhällsutvecklingen. Först ut är den i Norge avgörande boken Jeg er ikke rasist men . . . från 1991 och sist berättar det svensk-amerikanska forskarparet Friedman i Lund vad de kommit fram till:

Vad betyder invandring från ett land för ursprungsbefolkningen, de invandrade och mottagarlandets befolkning? Utvecklingsekonomen Paul Collier med lång erfarenhet från Afrika fokuserar på alla dessa tre grupper i diskussioner och forskning om migration från fattiga länder till västvärlden i sin uppmärksammade studie Exodus: How migration is changing our world (Oxford University Press, 2013).

Av dessa tre grupper kan just invandrarna vara de som mest tjänar på att flytta medan de som lämnats kvar och de som tar emot dem förlorar. Ekonomiskt men även socialt finns faktorer som gör att invandrargruppen inte till tillför mottagarlandet särskilt mycket. En poäng i boken är hans fokus på vad själva exilen, status som diaspora i ett främmande land, betyder. Collier visar att ju större avstånd mellan de inflyttade, till exempel mellan östafrikaner och skandinaver, ju större blir exilgruppen östafrikaner vilket leder till att allt fler från Östafrika söker sig dit. Själva diasporaguppen drar alltså till sig allt fler genom att de inte integreras i det nya landet.

Collier jämför invandringen av polacker och bangladeshier till England på senare decennier. Den förra gruppen ökar inte lika snabbt som den senare på grund av att polacker inte bildar en särskild diaspora, polacker i England i samma utsträckning som bangladeshier i England.

”The sustained migration rate will be greater the more culturally distant is the country of origin from the host country”.

Collier menar att detta samband inte tidigare har uppmärksammats i tidigare migrationsforskning.

En anledning till att mer avlägsna kulturer tar in fler av sina landsmän kan vara att de bildar en egen separat grupp i mottagarlandet och därmed skyddar sina nya landsmän när de anlänt. Som en nyanländ irakiska sa om Rosengård, -Här är precis som hemma i Bagdad! Liknande kommentarer finns att läsa om nyanlända till Södertäljes lokala irakiska och syrianska diasporasamhällen liksom i Folkpartiets utanförskapsrapporter.

En annan migrationshistorisk skiljelinje som beskrivs i boken är den mellan nybyggare (settlers) och invandrare (emigrants). Nybyggare behåller sina seder och bruk dit de flyttar medan invandrare går upp i den stora nya nationen, USA varande det bästa exemplet. Den multikulturella hållningen leder till motsatsen, separata parallella nybyggargrupper som kan konkurrera inbördes. Forskning av amerikanen Robert Putnam som refereras i boken visar att tilliten mellan dessa nybyggargrupper minskar om de hålls separata liksom även tilliten inom ursprungsbefolkningen. Det vill säga att de ursprungliga svenska Södertäljeborna tenderar till att lita mindre på Södertäljesvenskar ju fler icke svenskar som flyttar in till staden.

För att avsluta sin något dystra bok om migration till västvärlden, och den närmast obefintliga debatt som denna folkvandring renderat på grund av rädsla för rasism (se BBC:s kritik av brittiska debatt), ger Paul Collier några råd till medborgare och politiker:

Kontrollera invandringen med tydliga och fasta regler.

För ursprungsbefolkningens skulle, låt de unga och ambitiösa studera utomlands men se till att de återvänder i tillräcklig utsträckning.

För att upprätthålla en social balans mellan ursprungsbefolkningens villkor och de inflyttade, se till att inte anstränga systemet genom en alltför massiv okontrollerad invandring.

De som blir kvar i de fattiga länderna är de stora förlorarna. Deras mest begåvade och resursstarka medborgare flyttar till rikare och mer stabila länder i väst. För deras skull vore en annan mer restriktiv men också välinformerad migrationspolicy önskvärd, om inte för oss mottagare. Som Tomas Gür skrev i Axess (nr 2/2014) är Colliers Exodus bland det mest pregnanta och eftertänksamma böckerna i genren. Gür tillade att översatt till svenska skulle den tillföra mycket till den världsfrånvända svenska diskussionen. Instämmer.