Kategoriarkiv: Politik

Surra Elisabeth Svantesson vid budgetmasten

 

När den antike hjälten  och skepparen Odysseus närmade sig de farliga klippor där de bedårande sirenerna höll till bad han att bli surrad vid masten för att inte dras med dem i djupet. Hans mannar fick vax i öronen av samma skäl.

Den svenska ekonomin kan stå inför ett liknande vägval om M och KD kan bilda regering efter valet 2022. Troligen blir Elisabeth Svantesson då finansminister.

Hon bör bereda sig redan nu på att bli surrad vid budgetmasten för att inte dras med i de finansisella bråddjup som tidigare borgerliga finansministrar dykt ned i 1976-82, 1991-93 och 2006-2014. Lockelsen att få lands halva ekonomi att styra över och med har förfört alla hennes föregångare, dessvärre.

Att samtliga Sveriges politiker låter runt hälften av vår BNP gå genom offentlig sektor står klart för alla som ögnat i ekonomi- och ledarsidor sedan 1980-talet. Jag dristade att kalla alla partier från V till SD för ”nationalsocialistiska” i ett tidigare inlägg. Infamt men icke desto mindre sant eftersom alla åtta gärna fortsätter att disponera dessa oerhörda nationalekonomiska maktmedel.

Liksom att dessa borgare inte bryr sig särskilt om att medborgarna bara kan förfoga över mindre än hälften av sin inkomst efter att alla skatter och avgifter är inbetalda, några öppet, andra osynligt.

För att nu den kompetenta Svantesson ska kunna ändra på vad borgerligheten sedan 1960-talet (Partierna och den stora staten, 1993, Emil Uddhammar och Folkhemskapitalismen 1994, Stikkan Ljunggren) inte förmått, nämligen att ta strid för medborgarnas rätt att bestämma över sina egna intjänade pengar och att staten inte ska ha så stor makt över landets ekonomi, så måste en förändring till.

Svantesson kan ta råd av  Magnus Henrekson vid IFN,  Nils Karlson vid Ratio och Jacob Lundberg vid Timbro  och deras medarbetare för att formulera tydliga fasta repknutar som binder en borgerlig budget vid den sunda marknadsekonomiska mast som utgör ryggraden i vårt lands ekonomi.

Där ska inte finnas 455 myndigheter,  oreformerad arbetsmarknad, ökade offentliga transfereringar till hushållen, stillastående BNP/capita, utan  lägre skatter , ansvarstagande medborgare och fler entreprenörer.

Med dessa rådgivare kan Moderaterna bli det parti som förverkligar riksdagsmannen Johnny Munkhammars vision om ett anständigt land där skatt betraktas som förtryck, utom i de få fall den inte går till rätt ändamål, beslutat gemensamt och synligt för alla.

Moderaterna bör särskilt uppmärksamma  att den allmänna löneavgiften på 9 % är ren skatt men kallas just social avgift. Detta erkänner till och med Skatteverket.

Svantesson, du har en unik chans att förändra en dålig borgerlig tradition genom att avstå från att förvalta vårt högskattesamhälle med dessa ofantliga offentliga sektor.

Bind fast dig redan ut – lova att dra ned på de offentliga bidragen och myndigheterna, styr om ekonomin så att Sverige närmar sig genomsnittet för västekonomier inom OECD. Att få Sverige till att bli mer som ett normalt västerländskt land är ett bra mål för landets största borgerliga parti, eller hur?

Elisabeth, du fick min Sverigebok när vi sågs på Timbro så börja med den! Lycka till.

 

Konstituerande makt från franska revolutionen till Kapitoliumkravallerna

 

Konstituerande makt från franska revolutionen till Kapitoliumkravallerna

I gårdagens Understreckare (SvD 20 jan, 2021) redogör statsvetaren Ludvig Beckman för begreppet ”konstituerande makt” med anledning av kravallerna i USAs huvudstad den 6 januari. 

Begreppet har av helt andra anledningar sysselsatt mig sedan i julas då två böcker utgivna 2020 under titeln titeln ”Constituent power” anlände till mitt postkontor. Den ena  en omarbetad doktorsavhandling skriven av en italiensk idéhistoriker i Cambridge  och den andra en antologi utgiven av två svenska jurister och en finsk. 

Jag ska kort redogöra för böckerna men först lite om Beckmans mer aktuella text om folksuveränitet, det begrepp som ibland satts i motsats till just konstituerande (och konstituerad) makt.

Folksuveräniteten  olöst fråga

Professor Beckman går grundligt tillväga. Han är en både trevlig och kvalificerad statsvetare som jag mött ute på Frescati (bl a fick han min antologi Kommunitarism om politisk teori).

Ämnet om folkets möjlighet att störta tyranner har Beckman belyst tidigare i en artikel 2019.  Amerikanska medborgare har av den orsaken rätt att bära vapen enligt det andra tillägget till konstitutionen 1791. Tyranner ska frukta folket, vilket blev uppenbart i år men inte på det sätt som Georg Washington  och grundlagsfäderna nog tänkt sig. Folket och fäderna har aldrig riktigt varit desamma , vilket dessutom ärkeliberalen Mauricio Rojas beskrev i gårdagens Bulletin.

Beckman tar upp den olösta motsättning som finns i konstitutionella formuleringar och som kan, under vissa förutsättningar, aktualiseras i folkliga uppror som är uttryck för just dessa formuleringar:

Dvs ”We, the people” och ”All offentlig makt utgår från folket”. I båda dessa författningar beskrivs ”folket” som bärare av landet konstitution. Men om detta folk vill kasta omkull konstitutionen så kan motsättning uppstå.  Detta skedde när USA gjorde sig fritt från Storbritannien 1776, vid franska revolutionen 1789, i Ryssland 1917 och vid 1989-1991 i forna Sovjetblocket.

Folket är under stabila tider en osynlig garant för konstitutionen genom att delta i val och rösta fram sina företrädare som i sin tur ska föra fram folkets röst.

1971 hade Stockholms stads fullmäktige röstat fram byggandet av en ny tunnelbanestation i Kungsträdgården.  I bred parlamentarisk majoritet gavs uppdrag till byggnadsarbetare att fälla några almar vid ett tehus.

Kungsträdgården, maj 1971. Demonstrationer mot fällningen av almarna -  Stockholmskällan 

Protesterna samlade alltifrån damer från Östermalm till långhåriga hippies som bosatte sig i träden. Politikerna hänvisade till demokratiskt fattade beslut, men fick till sist ge sig och flytta tunnelbaneuppgången till Blasieholmen och Gallerian. Almstriden var således uttryck för folket. Säkert hade kravaller utomlands under 1968 och gruvarbetarstrejken 1969 påverkat den utomparlamentariska opinionen som snabbt vann stöd mot det kommunala sakligt sett korrekt fattade beslutet.

Ludvig Beckman skissar historik från störtandet av Louis XVI i Paris 1789 utifrån begrepp tagna från den revolutionäre prästen abbé Sieyès (1748-1836) vars distinktion mellan pouvoir constitué och pouvoir constituant är i centrum för denna diskussion. Men Beckman för in ytterligare ett begrepp, suveränitet, något som Sieyès ville undvika.

Den italienska idéhistoriken Lucia Rubinelli går igenom dessa alla begrepps förändring i fyra historiska perioder i sin bok Constituent power. A history, till vilken vi nu vänder oss.

 

Teckning av Siyès över ett konstitutionellt schema. Archive Nationales, Paris. Omslag till Rubinellis bok

Franska revolutionen: Abbé Sieyès

Thomas Hobbes  (1588-1679) är den politiska tänkare som starkast fört fram begreppet suveränitet, en statsmakt som kan bäras av en furste, en grupp aristokrater eller en vald folkförsamling. I klassikern Leviathan (1651) skrev han:

”Eftersom  majoriteten med sina röster utsett en suverän, måste den som haft en avvikande mening nu godta de övrigas beslut, det vill säga gå med på att stå för alla de handlingar suveränen kommer att utföra eller annars med rätta förgöras av de andra” (s 163, sv över)

Men fransmannen Sieyès ville till varje pris undvika att suveränitetsbegreppet, som kom från absolutism med totalitära anspråk, skulle fyllas med demokratiskt valda suveräner. Hobbes, som knappast var någon demokrat, hade formulerat statens grund som vilande på våldsmakt. 

En vald församling i Frankrike kunde med hänvisning till suveränitet hänfalla åt okotrollerad våldsutveckling menade Sieyès, särskilt som revolutionären Rousseau propagerat för en volonté generale ovanför folket och staten.  Sieyès skrev till den nya folkvalda församlingen i Paris 1789:

”This word [sovereignty] now sounds so colosssal to our imagnination because the French spirit, still filled with royal superstitions, has equipped it with the heritage of the pompous attributes and absolute powers which used to shineon usurped sovereignities: We have even seen the public spririt, in its immense generosity, getting nervous about not having received more; we said, with patriotic pride, that if the sovreignity of the great kings was so powerful and terrible, the sovereignity of a great people should be even more so” (s. 55-56, eng över Rubinelli) 

Sieyés förutsåg därmed Le Terreur och Robiespierres diktatur, en ”folklig despoti”. Själv flydde han redan 1789 för att undgå avrättning även om han fortsatte med att utveckla sina teorier om en ny konstitution utifrån begreppet pouvoir constituante som skulle garantera folkets frihet snarare än folkets övermakt. Hans pamflett om det tredje ståndet, borgarna,  som kom redan vid årsskiftet 1788/89, var väsentlig för att starta den franska revolutionen. 

Rubinellis bok om den språkliga användningen av begreppet konstiuerande makt, som bygger på nya arkivstudier,  banar ny väg för att förstå Sieyès roll. I denna podd berättar hon om hans betydelse och om sin forskning om hur begreppet konstituerande makt används från sent franskt 1700-tal till Hannah Arendt under efterkrigstiden.

Nu över andra avsnittet i hennes bok, om konstitutionella diskussioner i  Frankrike under 1800-talet.

Konstitutionell makt under franskt 1800-tal

Under denna period användes begreppet pouvoir constituante inte i motsats till suveränitet utan i olika kombinationer. Lucia Rubinelli går i en tidigare artikel igenom dessa vilka hon utvecklar i  kapitel 2 sin bok.

Frankrike genomgick sex författningar mellan 1799 och 1847.  Flera av dem var oklara angående vilken instans som upprätthöll den absoluta makten, statens suveränitet.   Flera lärda jurister (les doctrinares Guizot, de Maistre och Constant) fruktade att ett skräckvälde kunder återuppstå och försökte författa konstitutionella alternativ som skulle förhindra denna utveckling.

Rubinelli behandlar tre perioder från 1814-1852, den Bourbonska Restaurationen, Julimonarkin och den Andra republiken.  Jag ska inte gå in i dem i detalj men nämna några infallsvinklar:

Kritik mot kungligt envälde, dolt under suveränitet från folket, formulerades utifrån aktivt bruk av begreppet konstituerande makt. Folket fick en sanktionerande roll som kunde villkora makt till en suverän vars makt alltid kunde dras tillbaka.  Suveränitet och konstituerande makt sammanföll alltmer men aldrig fullständigt. 

Rubinellis tes är att Sieyès tankar som föll bort efter 1795 återkom allt starkare under början av det franska 1800-talet för att till sist återkomma, inte minst som ett eget akademisk ämne vid de juridiska fakulterna efter 1850.

Över till den omtumlande och fallerande tyska Weimarrepubliken 1919-1933 då rättfilosofen Carl Schmitt (1888-1985) återuppväckte  akuta konstitutionella diskussioner.

 

Carl Schmitt. Foto av Ellen Kennedy till sin bok Constitutional failure

Weimarrepubliken: Carl Schmitt

I en föreläsning från 2019 beskriver Lucia Rubinelli det tyska tillståndet på 1920- och -30talen där den med Hitlers regim förbundne juristen Carl Schmitt föreslog olika konstitutionella lösningar i ett ny nation som ständigt höll på att falla isär efter krigsslutet 1918. Hon är inte särskilt förtjust i hans tillämpning av begreppet konstituerande makt utan är trogen Sieyès.

Schmitt framförde sin tolkning av folkets makt i termer av dess konstituerande makt, precis som fransmän gjort sedan Sieyès.  Men Schmitt gick längre och jämställde konstituerande makt med folklig suveränitet till en enda politisk auktoritet som bör representeras av  en enda ledare. 

Schmitt ville dels undvika direkt demokrati, dels parlamentarism. För detta syfte lanserade han möjligheten att en ledare inför en folksamling på gatan eller i en stor hall frågade de närvarande vad de ansåg om förslag. Folket skulle besvara ledaren med ett rungande Ja eller Nej, dvs acklamation. Mussolini och Hitler använde liknande metoder men inte fullt ut.

För Schmitt var det vidare väsentligt att folket och dess ledare var så identiska som möjligt. Heterogenitet ledde bort från demokrati menade han, medan homogenitet var garanti för demokrati och stabilitet (frånvaro av inbördeskrig och splittring). Han tillämpade begreppet konstituerande makt för att införa en auktoritär presidentmakt stödd på demokratiska val och folklig suveränitet. 

 Carl Schmitt formulerande sina tankar om suveränitet  redan 1922 i Politische Theologie :

”Suverän är den som beslutar om undantagstillståndet. Enbart denna definition kan göra rättvisa åt begreppet suveränitet som gränsbegrepp. Ett gränsbegrepp innebär nämligen inte, som i populärlitteraturens slarviga terminologi, ett oklart begrepp utan ett begrepp som hänför sig till en yttersta sfären. Definitionen knyter följaktligen inte an till normalfallet utan till ett gränsfall” (svensk översättning i Res Publica, 1993).

Schmitt drev tesen att rätten vilar inte på normer utan på beslutsförhet och på ett rättsligt utrymme (se Leila Brännströms analys 2016) som måste tänkas och förberedas.  ”Det politiska” som begrepp för en stats existens och försvar är också en del av suveräniteten.  Schmitt utvecklade detta i en skrift med samma namn, översatt till svenska 2010.

En suverän måste kunna fatta beslut snabbt vilket var svårt i en parlamentarisk demokrati  utan klara mål, som dessutom byggde på kompromisser mellan skilda särintressen, ofta representerade i politiska partier. 

Schmitt gick också tillbaka till den franska revolutionens veteran abbé Sieyès och beskrev i boken Verfassungslehre (1928):

”According to this new theory [Sieyès’ theory of constituent power], the nation is the subject of the constitution-making authority [and this] word denotes, specifically, the people as a unity capable of political action with the consciousness of tis political distinctiveness and with the will to political existence” (Rubinelli, s. 115, eng övers) 

Det franska folkets beslut att författa en ny konstitution och folkets nationella enhet imponerade på den nationalistiske konservative Schmitt, som i maj 1933 trädde in i Hitlers parti NSDAP.  Det godtyckliga beslutet att skapa en ny nation visade vidare att något rationellt beslut inte låg till grund för fransmännen (vare sig kvinnor, fattiga eller färgade hade rösträtt, i Frankrike som i USA 1776).

Schmitt diskuterade begreppet konstituerande makt först i boken Die Diktatur från 1921.  Redan där avvisade han demokrati som folkrepresentation till fördel för ett diktatoriskt system utifrån romersk rätt.  En diktator som får bifall av folket, öppet och högt, är mer demokratisk än ett system med hemliga val ansåg han. 

Begreppet konstituerande makt får hos Schmitt en tolkning vars användning i undantagstillstånd aktualiseras genom folkets direkt inflytande såsom Sieyès hade beskrivit 150 år tidigare.

Men Schmitt valde ut från Sieyès tankar vad som passade honom. Rubinelli menar att Sieyès vantolkades så pass att han kom att stå för det motsatta, ett absolut och auktoritärt suveränitetsbegrepp som kunde utnyttjas av en president som fått diktatoriska befogenheter (liksom Roms diktatorer vilka kunde få  total befogenhet 6 månader i taget för att reda upp kriser).  

Schmitts tveksamma hänvisningar tillbaka till Sieyès är enligt Rubinelli något som fortfarande existerar i analyser av suveränitet och konstituerande makt i Europa.

 

Thinking Without Banisters” • Featured Stories • Freie Universität Berlin
Hannah Arendt

Efterkrigstiden och Hannah Arendt

Tre jurister står i fokus i kapitel 4 i Rubinellis studie Constituent power: italienaren Costantino Mortati, tysken Ernst-Wolfgang Böckenförde och fransmannen Georges Vedel. Till dem kan läggas den tysk-amerikanska filosofen Hannah Arendt.

De tre juristerna var, liksom Carl Schmitt, kritiska till rättspositivism, särskilt i tysken Hans Kelsens 30-talsversion.  Kelsens definition av rättsnormer är symptomatisk:

”A norm is valid qua legal norm only because it was arrived at in a certain way- created according to a certain rule, issued or set accordning to a specific method” (s. 145, Rubinelli, eng övers).

Men som Ludvig Beckman påpekade idag i sin Understreckare i SvD så är det självmotsägande att fatta ett beslut utan att fatta beslut om hur beslutet ska fattas. Dvs Kelsens formalism förutsätter ett beslut om formalism.  Beckman skriver:

”Föreställningen om ett folk som bokstavligen står oberoende av politiska procedurer och institutioner tycks rentav omöjlig att föreställa sig. Ett folk är alltid redan skapat av gränser, traditioner, lagar och gemensamma normer. Det finns inget folk som helt och fullt föregår den ordning som folket påstår sig ha rätten att skapa.

Problemet får särskild konkretion när det påstås att folket med ett beslut skapat sina egna politiska institutioner. Ingen kan besluta utan att först ha beslutat om hur de ska besluta. Ett beslut om hur folket ska ta beslut måste därför redan vara taget för att folket alls ska kunna besluta. Folket kan inte självt vara den yttersta skapande makten.” 

Vi kommer inte undan beslutsmässigheten i skapandet av ny konstitution. En oändlig regress öppnar sig eftersom beslutet om vilka beslutsmetoder som ska användas i sin tur förutsätter beslut om beslutsmetoder för beslut om . . . .

Vi återgår till de tre europeiska juristerna som efter 1945 återuppväckte begreppet konstituerande makt som en faktisk empirisk verklighet. De ville använda det för att påvisa statens ursprung i ett folkligt beslut, dess tillämpning i kriser och dess förankring i existerande sociala strukturer. 

Folkets spontana stöd för sitt land är vad som utgör den konstituerande makten, inte en juridisk teori. Folksuveränitet kan dock användas mot folket vilket har visat sig genom historien, nu senast i Östeuropa men även i Sverige enligt juristen Krister Thelin.

Hannah Arendt (1906-75) blev den tänkare som återupptog kritiken mot suveräniteten som Sieyès hade fört fram när han istället ville använda begreppet konstituerande makt. För Arendt hade suveränitet lett till fascism och diktatur under 1900-talet.  Dessutom ville hon bort från nationsbegreppet och införa ett federalt eller regionalt system. Tom som sionist och judinna under 1930-talet var hon skeptisk till staten Israel.

I hennes verk om totalitarismens ursprung så såg hon avskaffandet av kungadömet och kyrkans makt i Frankrike leda till en hemlöshet som genast fylldes med nationalism. Denna tro på en folkets egen nation hade inga gränser och bar ett frö till totalitarism.  Varken Gud eller konung kunde stoppa folket. 

Rubinelli anser dock att Arendt feltolkade Sieyès uppfattning om suveränitet och läste honom med Schmitts ögon.

 

Scholar Pics on Twitter: "Michael Hardt and Antonio Negri  http://t.co/3qo1hD6LXg"
Antonio Negri och Michael Hardt som tillsammans skrev boken Empire 2000

Negris revolutionära hot mot konstitutionen

Slutkapitlet i Rubinellis bok tar upp aktuella konstitutionella debatter.

Som italienare är hon väl bekant med den marxistiske revolutionäre statsvetaren Antonio Negri (som jag berört här på bloggen och i några tidskriftsartiklar på 1990-talet).  Han gav ut boken Insurgencies. Constituent power and the modern state 1992  och blev berömd med boken Empire 2000 som han skrev med amerikanen Michael Hardt.

För Rubinelli är Negri i första hand en vänsterkritiker av globalisering, en position som idag har övergetts av vänstern men tagits upp av högern.

Negri vill dock se en global ordning utan nationer, en global demokrati utan suveräna nationer.  En världskommunism. För denne romantiker är folket alltid berett att skapa motmakter till kapitalet, ja till och med att starta revolutionära inbördeskrig vilket de nästan lyckades med under anni di piomo i Italien under 70-80-talen.

A Brief History of Italian Autonomia from Sylvère Lotringer | post.thing.net
Bakgrund till Autonomia i Italien

Negri var aktiv på 1970-talet i den utomparlamentariska vänstergruppen Autonomia och förespråkade en autonom marxism. Han fängslades 1979, flydde till Paris men återvände 1997. Det underliggande revolutionära hotet mot den italienska staten pågick mellan 1969 till 1979 då Röda Brigaderna och liknande grupper utmanade Italiens suveränitet med vad Negri och Hardt kallade folkets konstituerande makt, romantiserat i uppföljaren Multitude 2003.

Tänk er  stormningar av parlament och polisstationer varje vecka och kidnappningar, bomber, husockupationer, droger, jippon.  Folkets konstituerande makt mot den konstituerade makten i denna vänsterrevolutionära analys, inte helt olika Trumpanhängarna 6 januari 2021.

Negri skrev 1992 om USA:

”Having gone through such a long history and such enormous perversions, having maintained the capability of new nourishing its desire, American constituent power is still alive. Probably the next American revolution will not stop halfway through” (s. 190, Insurgencies

 

Aktuell antologi från svenska jurister

Med samma titel och under samma år som Lucia Rubinelli gav ut sin Constituent power så gav de två svenska juristerna Matilda Arvidsson (Göteborg) och Leila Brännström (Lund) ut antologin Constituent power: Law, popular rule and politics tillsammans med finländaren Panu Minkkinen (Helsingfors). 

Den innehåller rättsfilosofiska tillämpningar och diskussioner av begreppet konstituerande makt i skilda sammanhang. Benjamin Arditi inleder tröttsamt med en sur Trumpkritik , vilken följs av en lika sur analys av SD, identitärer och den franska Nouvelle Droite författad av Leila Brännström, som inte kan låta bli att dra in de mörkhyade svenska fotbollsspelarna Zlatan och Henrik Larsson angående begreppet svenskhet.  Dessa två bottennapp förtar inte behållningen av alla 11 bidrag.

Övriga bidrag är mer teoretiska och historiskt relaterade. Många går tillbaka på Carl Schmitt då de tre redaktörerna gett ut antologin The Contemporary Relevance of Carl Schmitt 2016.

Några skriver om  myndighetsaktivism, Hannah Arendt, Claude Lefort, konstitution vs suveränitet, ockupationen av ett naturreservat i Oregon 2016, mänskliga rättigheter och några mer teologiska resonemang av svenskarna Jon Wittrock och Hjalmar Falk (som doktorerat på Carl Schmitt i Göteborg).

Avslutning

Vad stormningen av Washington visade är att det finns alltid en möjlighet för missnöjda medborgare att protestera mot vad de anser vara fel och att då tro sig, rätt eller fel, representera det folk i vars namn landets konstitution vilar.

Denna makt att visa vad en nedskriven text hänvisar till har sällan kommit till uttryck men är vilande. Våren 1917 hade Sverige hungerstrejker och kravaller i flera städer och upplopp vid Riksdagshuset. Samma vår bröt sig vänstersocialister ut från det stora Socialdemokratiska partiet.  En polischef stoppade vad som kunde ha blivit ett blodbad, ett upplopp, en revolution 5 månader före den i Ryssland. 

Sverige hade då den gamla konstitutionen från 1809, vars efterföljare  Ludvig Beckman skrev om i SvD:

” I Sverige är folksuveräniteten en relativ nymodighet, den skrevs in i grundlagarna först i samband med införandet av 1974 års regeringsform: ‘all offentlig makt utgår från folket’. På svenskt manér var händelsen ett resultat av mångårigt utredningsarbete snarare än av våldsam samhällsomvandling. Men beslutet ansågs av många i sin samtid som revolutionerande för det svenska styrelseskicket. Borta var den gamla tanken om maktdelning mellan folk och konung. För första gången i vår historia stadfästes folkets överhöghet. Ingen annan än folket har rätt att utöva offentlig makt vilket återspeglades i att Carl XVI Gustaf, som tillträdde samma år beslutet togs, blev den förste att avstå från ‘Av Guds nåde’ i både titel och valspråk.” 

 Kravallerna i USA är en påminnelse om hur bräcklig statsskicket egentligen är. Beckman igen:

”Hur ett styrelseskick bör utformas för att säkerställa allas bästa är folksuveränitetens fråga och en fråga som vi ännu inte fullt känner svaret på. Sedan det kungliga enväldets tid har vi kommit en bra bit på väg. Men det finns ingen anledning att tro att vi är framme än.

I ljuset av en sådan förståelse av folksuveränitet framträder stormningen av Kapitolium i ett annat ljus. Det var givetvis inte folket som reste sig mot en förtryckande suverän. Tvärtom kräver folksuveräniteten att valets rättmätiga vinnare respekteras och att lögnen som vapen motarbetas. Men det betyder inte heller att folksuveräniteten fullt ut förverkligats när Biden tillträder som president.”

 

Jan Sjunnesson

 

 

 

 

 

 

Föreställningar om Bulletin redan 2015

Bulletin

Det slog mig igår att jag vid två tillfällen hörde om något som liknar Bulletin redan 2015.

Den första gången var när den utmärkta men bortfösta borgerliga fd ledarskribenten Marika Formgren höll ett föredrag om värdegrundsdemokrati i min förening Fri Folkbildning 2015. Hon nämnde då att förnuftig och frimodig åsiktsbildning inte räcker utan att korrekt nyhetsförmedling är avgörande för att vinna mot det politiskt korrekta etablissemanget.

Hon sa detta apropå mordet på två svenskar på IKEA i Västerås hösten 2015. En släkting till henne kommenterade att mördaren sökt asyl i Sverige och borde behandlas därefter, vilket Formgren korrigerade med att afrikanen redan besökt Italien i samma ärende, något hon läst i utländsk press. Att han inte utvisades dit var bedrövligt men det är en annan fråga.

Det andra tillfället var samma höst vid några bättre middagar i Vasastan i centrala Stockholm. J

ag ledde då planeringsmöten i stan för att skapa något Sverigevänligt medieprojekt. Micke Willgert och jag bjöds in av två herrar till höger för att presentera våra tankar, däribland Swebbtv.

De erfarna herrarna föreslog istället att vi tillsammans skulle ordna fram ett par hundra miljoner och köpa SvD som sedan skulle göras om till något i stil med vad Werner von Heidenstam ville med tidningen. Bulletins Per Gudmundson är medveten om vad traditionen förpliktar.

Willgert och jag tackade för förslaget men några miljoner hade vi inte, tvärtom. Vi startade ändå 30 dec 2015 med ett reportage gjort med en mobilkamera i Ånge där asylsökande vällt in.

Bulletin räcker ju inte långt men kan säkert inspirera andra  till exempel att starta en högervinklad tevekanal för marknätet. Se Bulletin om mig och Swebbtv.

2004 kunde två riksdagsledamöter, Ohly och Schyman, påverka TV8 att sluta sända Fox News. 

Idag finns marknaden men finns medieentreprenörerna?  2020-talets Jan Steckbeck, vem är du?

Den geniale galningen | Kingmagazine
https://www.kingmagazine.se/den-geniale-galningen/

Samtal om liberalism del 2: Om Leo Strauss med Mattias Betts

I del 2 av mina samtal om liberalism talar jag med Mattias Betts som skrivit om och översatt den tysk-amerikanske politiske filosofen Leo Strauss, en viktig kritiker av liberalism. Detta samtal blev uppdelat i två klipp, det ovan och denna fortsättning.

Det första samtalet med Daniel Svensson finns här.

Min artikelserie om kritik under 1900-talet av liberalismen:

Del 1-Introduktion

Del 2-Peter Thiel och The Straussian moment

Del 3- Carl Schmitt

Del 4-Leo Strauss

Del 5- Neokonservatismen

Del 6-Kommunitarism

Del 7-Judith Shklar

Del 8- Statsliberalismen

Del 9- Edward Luces The Retreat of Western liberalism

Del 10- Patrick Deneens Why liberalism failed

Del 11- Steve Bannon och Traditionalismen

Osammanhängande politisk konformism

2

Inom några områden finns en konformism som gör att fullkomligt orelaterade politiska ställningstaganden antas hänga ihop.

Jag syftar givetvis på klimatfrågan, invandringen, feminismen och islam.

Vad som är en konventionell ståndpunkt i ena frågan, t ex att klimathotet är verkligt, sägs hänga ihop med en annan konvention, t ex att patriarkatet styr svenska kvinnor.

Så lätt är det inte. Vad som är höger i en fråga i ett land kan vara vänster i ett land.

DANSKA FRISKOLOR

Det erfor jag i den danska friskoledebatten på 1970- och 80-talen. Den danska högern var mot friskolor och vänstern för. Här hemma rasade Olof Palme mot Kentucky Fried Children.

I Danmark finns sedan 1970-talet en frimodig initiativrik alternativvänster som fick fäste i fristaden Christiania. Dessa hippiefamiljer ville inte att den danska staten skulle styra över deras barn och har sedan 1949 en lag som gav skolpeng till ”lilleskoler”,   små ofta alternativpedagogiska experiment med Waldorfinriktning eller bara allmän alternativ inriktning mot konsumtionssamhället. Frihetliga och anti-etablissemang. Ungefär som Miljöpartiet 1980 som då var för friskolor.

ITALIENSKA KOMMUNISTISKA HEMMAFRUAR

I Italien fanns under samma tid radikala kommunistiska feminster som krävde vårdnadsbidrag. En ”social lön” för deras ”reproduktionsarbete” i hemmet. De var stolta autonoma marxister som ville ta hand om sina barn och låta mannen och hans arbetsgivare betala för deras försörjning. Maria Dalla Costa ledde striden.

Ett vänsterförslag som högerns  KD införde 1992 och som vänstern här ratat. Samma sak med klimatet och invandringen. I Schweiz finns ett miljöparti som är emot invandring till landet eftersom det skulle tära mer på naturresurserna.

NY VÄNSTER

Men man kan bara se till invandringen och upptäcka nya perspektiv utanför Sverige. I Tyskland finns ett vänsterparti som vill stoppa invandringen med klassisk vänsterpolitik som ser till arbetarnas intressen. Här finns Marcus Allard, Nils Littorin m fl med liknande inställning.

Feminister kan med samma utgångspunkter inta en kritisk hållning till invandringen som ofta bestått av friska unga män med kvinnoförtryckande värderingar.

Samma inställning kan appliceras på islamiseringen av västvärlden där naiva feminister gått hand i hand med misogyna muslimer.

Få intar den feministiska publicisten Oriana Fallacis tidiga och modiga inställning mot islam i The Rage and the Pride 2004.

LÄTT ATT PLOCKA ISÄR

Vad som med stor möda  slås samman av etablissemanget i dessa fyra områden (klimat, migration, feminism, islam) är lätt att plocka isär. Det enda som håller dem samman är en föregiven officiell ståndpunkt och en pressad retorik.

Att FIs obegripliga slogan ”Ut med rasisterna- in med feministerna!” inte ifrågasatts mer beror givetvis på att partiet haft stöd i etablissemanget.

Klimatdebatten är lika fördummande liksom invandringen och feminismen (där en liberal feminism inte förmått göra sig hörd  medan radikalfeminism och genusvetenskap brett ut sig).

I fråga efter fråga finns alltså ett officiellt svar som alltid kan ifrågasättas, antingen i dess relation till en annan fråga eller i sig. Vänster och höger, politisk korrekt eller inte – ståndpunkter kan alltid formuleras ånyo från nytt håll.

Att bejaka avkriminalisering av droger kan göras med såväl frihetliga vänsterargument som från frihetlig höger. Samma sak med sexarbete. En feminist kan anse att kvinnor är ansvariga individer med rätt att bestämma över sin kropp.

HBTQ har samma vidd men antas vara ett vänsterliberalt projekt. Läs Douglas Murray.

FRAMTIDEN ÄR ÖPPEN

Thomas Gür hade rätt i sin avskedskrönika i SvD igår:

”Framtiden är öppen och det är vi som formerar den, med det vi gör och det vi väljer att inte göra. Och det finns åtskilligt som man kan göra både själv och tillsammans med andra. Ibland kan ett fåtal beslutsamma, hängivna och passionerade individer åstadkomma väldigt mycket. Bara ett par hundra nya personer som engagerar sig samhällspolitiskt för det de tror på, gemensamt och i nya former, skulle ge en oerhörd verkansgrad.”

Med medieprojektet Bullentin kommer utrikesbevakningen här hemma utmanas har jag förstått. Det finns otroligt mer att förstå om hur andra länder löser och analyserar de problemområden vi har. Hur många vet att Bill Clinton skärpte socialbidragen på 90-talet och att Barack Obama senare stramade åt invandringen?

Jag har tidigare analyserat den svenska (och märkligt nog extrema) konformismen i föredrag, inlägg och i min bok Sverige 2020. Den är nu uppenbar och behöver utmanas.

Möjligen har pandemin gjort att vår politiskt perifera nationella inställning uppmärksammats mer.

En skriftställares dagbok: 28-11-2020

POPULISTISKA MANIFESTET AV GÖRAN GREIDER OCH ÅSA LINDERBORG väckte uppmärksamhet när detta vänsterpopulistiska manifest kom ut i januari 2018.

Deras 151 korta och längre teser har idag mer relevans än tidigare för att första den högerpopulism som segrar och den vänsterpopulism som förlorar. Greider och Linderborg erkänner att SD, Trump, Brexit pekar på riktiga problem, men de vill se traditionella vänsterlösningar och hänvisar till grekiska Syritza, spanska Podemos, brittiska Labour under (den antisemitiske) Corbyn och amerikanska Demokraterna under Sanders.

De har givetvis fel i att välfärdsstaten ska för evigt kunna växa sig över de värden deras medlemmar skapar. 1980 var det år då Sverige var som mest jämlikt skriver de nostalgiskt, ett år då inflation, strukturkriser, högre arbetsgivaravgifter och skatter,  under en borgerlig regering, fick den svenska industrin på knä. Dessutom hotades näringslivet av socialisering via löntagarfonder.

Varken Greider eller Linderborg begriper sig på elementär nationalekonomi så att läsa Assar Lindbecks krönika om 1970-talet är klargörande om man vill rensa bort deras fantasier.

Vad som däremot är läsvärt och än mer intressant idag är att de fångar den vanmakt många arbetare och tjänstemän känner inför globaliseringen och inför de mittenpolitiker som svikit dem. De instämmer därmed med de liberala politiska kommentatorerna Thomas Frank och Edward Luce .

Greider och Linderborgs kritik av ett sönderslitet USA skulle dock ha vunnit på av att ta upp allt av Tomas Sowell och  Charles Murrays Coming Apart . Angående deras syn på white trash så är The Redneck Manifesto av Jim Goad, en bok som är både rolig och hemsk i sitt försvar för de fattiga vita som Greider och Linderborg vill förstå och försvara.  

Dock står Greider fast i sin neokeynesianska analys från 1990, något han, Johan Ehrenberg, Tomas Lappalainen och stollekonomen Sven Grassman då agiterade för. Greider lägger till finanskrisen 2008, EUs utvidgning, handelsavtal, men i sak har han kvar samma vänsterpopulistiska analys- beskatta de rika, öka offentlig sektor, omfördela mer osv.

Deras analys av medelklassliberalers klassförakt mot högerpopulister (SD) är mer givande. De kommer båda ur arbetarklassen även om de idag tillhör kultureliten, vilket de medger.  

Linderborg berättade  nyligen mer för Rasmus Dahlstedt om sin uppväxt apropå hennes senaste bok. Jag uppskattade mycket hennes debut Mig äger ingen. Vi delar samma intresse för socialdemokratins historia och hon har följt min utveckling från V till SD (och nu MED). 2000 talade hon fö om sin forskning för Vänsterpartiet Uppsala på min inbjudan.

Greider debatterade jag med på 1990-talet i Arbetaren då jag såg honom som en statssocialist och mig själv som en frihetlig socialist. Idag är jag frihetlig men inte socialist.

Vidare har jag lyssnat på   libertarianen  Jason Brennan (liksom Chantal Mouffe och Eric Hobsbawn) och kan förstå hans kritik av allmän rösträtt utan att fullt ut acceptera den. Demokratin är i kris och det hjälper inte att inte tala om de problem som den medför. Brennan är för viktig för att viftas bort som intelligensaristokrat.

Greider och Linderborg gör allt till en fråga om klass. Det är inte fel men det är inte allt och de som försvar de breda folklagren är inte vänstern, utan högern. Populistiska manifestet är tyvärr inte användbart eftersom det först kritiserar alla maktfullkomliga folkföraktande vänsterliberaler (hela Januariöverenskommelsens partier inkl V) och därefter begär att man ska sätta sin till tro till just dessa partier och de politiker som svikit folket.

Boken är stundtals intressant och känns mer aktuell idag, men slutsatsen  att socialismen/vänsterpopulismen är fortfarande gångbara är otidsenlig, En plakatpolitik som misslyckades 1919 i Tyskland med Rosa Luxemburg och Karl Liebnecht, men som hyllas i boken och i en biografi av den socialistiska och feministiska drömmaren Nina Björk. 

Jag skulle gärna se en diskussion med den unge konservative arbetarrebellen Petrit Latifi och någon av författarna. Greider kanske. Visserligen tillhör Swebbtv enligt honom avgrundshögern, men han kan liksom Åsa principiellt stå upp för yttrandefrihet. Hon kom förbi Nya Tiders stånd på Bokmässan 2016 och var enligt mina kollegor där artig och nyfiken. Så bjud in alla tre, Micke Willgert! 

***

Resten av gårdagen gick åt till att lyssna på tre poddar. Först när Lena Andersson berättade om varför hon gått från DN till SvD, sedan fick Erik Helmerson en åthutning av Hanif Bali och till sist surrade SDs Samtidigt om assimilering.

Poddpromenad till Ålsten och café Gateau

Ålsten, ett par kvarter från Abrahamsberg. Fin-Bromma och Ful-Bromma.

 

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

En skriftställares dagbok: 19-11-2020

ATT TERRORISTER OCKSÅ ÄR MÄNNISKOR behöver jag inte Aftonbladets Anders Lindbergs kommentar 2015 för att instämma i.

1982 träffade jag Anton ”Amaltheamannen” Nilsson i Köpenhamn under en presentation av en film om hans liv. Jag skrev ett opublicerat och revolutionsromantiskt referat av hans anförande och bytte några ord med denna svenske terrorist under denna min föga framgångsrika tid som svensk oavlönad (oftast refuserad) frilansande kulturjournalist i Köpenhamn 1982. 

1908 hade han  lagt en bomb i skeppet Amaltea som var fullt med strejkbrytare i Malmö hamn. En man dog och 23 skadades, många allvarligt med brännskador och några invalidiserades. Anton Nilsson blev dömd till döden, men frigavs och kunde i Danmark vid 95 år berätta om sitt dåd, som han inte ångrade vad jag minns.

Det vänsterradikala skivbolaget Amaltea, startat bland andra av Dan Hylander (Raj Montana Band),  tog för övrigt sitt namn 1977 efter terrordådet. Lägligt nog låg skivbolaget vid Möllevången i Malmö, ett känt vänsternäste, idag mer mångkulturellt dvs monokulturellt (MENA, islam).

Att skildra strejkbrytares liv har knappast legat före svenska författare innan Bengt Ohlsson  tog sig an två strejkbrytare som for till Ådalen 1931 i De dubbelt så goda 2018. De var dessutom homosexuella, ett fiffigt grepp. Benke nådde nästan upp till mästerverket Gregorius från 2004 som har ett liknande grepp genom att ta ställning för den mördade och utfulade pastorn Gregorius  i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas.

Vänster- och högerterrorism är givetvis lika illa. Dessvärre finns samband mellan dem genom att vissa våldsverkare på båda sidor vill mana fram ett sammanbrott i samhället. Under 1970-talet fanns de västtyska terroristerna i RAF (Baader-Meinhofligan). Under senare år säger sig  flera högerterrorister ha fått inspiration av teorier om ”accelerationism”, en tanke som har sina rötter i Marx och Nietzsche. Detta avvisas av tänkarna bakom denna ”neoreaktionära”/ alt right inriktning.

Jag gjorde ett försök att reda ut dessa tanketrådar och dess våldsamma konsekvenser på bloggen Medium.com nyligen. En fri intellektuell (fd brittisk filosof) inom accelerationismen som jag nämner finns dessutom med i Försvarshögskolans färska rapport om högerextremism, Nick Land (s. 32).

En inspiratör till vänsterterrorism som dömts just för att ha skrivit och deltagit som intellektuell, men inte hållit i vapen, i Italien under 1970-talet är den autonome marxisten Toni Negri. Jag nämner en del om honom i mitt bidrag i Medium.

Han är inte känd i Sverige utanför de som läser vänsteraktivisten Mattias Wåg  eller  högerradikalen Joakim Andersen eller läser filosofi vid Södertörn, vilket jag gjort. De vänsterintellektuella akademikerna Stefan Jonsson och Fredrika Spindler (vilka annars?) tog honom till Södra teatern (var annars?) i början av 2000-talet när han frigivits efter att ha gått i fängelse efter ett drygt decennium i Frankrike. 

Då fick jag se min andra levande terrorist, dock en inspiratör som jag dessutom samlat ihop namnunderskrifter till för en petition i Arbetaren 1998 för hans amnesti. SE Liedman, Gudrun Schyman, Nina Lekander, Inga Brandell, CH Svenstedt m fl skrev under.

Jag bad Anders Ehnmark när vi sågs 1998 i Uppsala på Verdandi om hans namn, han hade ändå varit utrikeskorrespondent i Italien. Men han avböjde vänligt och sa att han visste för mycket om vad ”de sociala striderna i Italien” som petitionen nämnde för att skriva under.

Jag skickade ett ex av Arbetaren till Rebbibia Penale, det fängelse i Rom där Toni Negri hade frivilligt låtit sig låsas in. Han skickade detta tackkort till mig i Uppsala. 

Tackkort från Toni Negri 1999 för den petition jag översatte och publicerade.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

Ny statistik om den demografiska förändringen – uppdaterat inlägg på Katerina Magasin

Jag skrev igår på Katerina Janouch Magasin om  socionomen och journalisten Gunnar Sandelins föredrag i Köpenhamn i september i samband med att han mottog Tryckfrihetssällskapets pris.

Gunnar Sandelin och statistikern Affe Karlsson kommenterar mitt inlägg och förtydligar en missuppfattning i min text: 

Affe: Föredraget handlade om den demografiska sammansättningen ser ut i invandrarpopulationen 1970-1999. Från 2000 och framåt finns info på SCB, men innan dess finns det bara i inskannade publikationer.

Gunnar: Det handlar inte om hur många personer från respektive ursprungsland som är brottsmisstänkta utan om hur många personer totalt som kom från respektive land, i det rörliga diagrammet 1970-2019.

Se föredraget själv.

Fem böcker om SD, nätkrig och högerpopulism- Del 2

Vad beror den högerpopulistiska framgången i västvärlden på? Några svar ges i de akademiska analyser och reportageböcker som getts ut de senaste åren. Jag har läst fem aktuella studier om Sverige, Europa och USA.  I denna andra del behandlas USA och Europa. Den första om Sverige finns här.

Nedan  behandlas tre amerikanska studier som försöker förstå varför så kallad högerpopulism vuxit i västvärlden och varför tilltron till den liberala demokratin har sjunkit.

 

Ideological Possession and the Rise of the New Right: The Political Thought of Carl Jung: Johnson, Laurie M.: 9781138082120: Amazon.com: Books

MASSPSYKOLOGI

Statsvetarprofessorn Laurie Johnsons bok Ideological possession and the rise of the New right (2019) är ett akademiskt försök att begripa hur personer som Donald Trump, Boris Johnson, Marine Le Pen, Viktor Orban och vår egen Jimmie Åkesson, har fått delar av västvärldens ungdom och besvikna äldre att stödja dem. Hon är en försiktigt konservativ  forskare som ogillar Trump och har utmärkta föredrag och analyser om konservatism på sin YouTube kanal.

Hennes analys bygger på psykoanalytikern CG Jungs (1875-1961) teorier om masspsykologi och vilja till samhörighet. Han menade att de båda världskrigen berodde på att många européer förlorat sin religiösa tro och därmed var vilsna. De blev lätt byten för totalitära ideologier som nazism, fascism och kommunism.

Johnson uppdaterar Jungs analys  och menar att den högerpopulistiska, men också den politiskt korrekta vänstervågen sedan 2000, SJWs och woke,  båda  har rötter i samma förvirring och längtan efter enkla budskap. En andlig tomhet har berett vägen för Trump och Åkesson.  

Möjligen finns det några andligt intresserade individer i rörelsen altright, som jag pratat om med krönikören och exmulismen Eddie Omar,  men grundorsakerna är globalism, naiv liberalism, påtvingad mångkulturalism, islamisering och massmigration. Johnson berör bara globaliseringen och har inget till övers för saklig kritik av oreglerad invandring. 

Men boken är intressant ändå eftersom den visar det ideologiska och andliga tomrum som den islamistiska attacken den 11 september 2001 visade för västvärldens mäktigaste men också mest materialistiska land. Den konservative finansmannen och IT-gurun Peter Thiel förstod detta och har talat ofta om detta hemska tillfälle 2001 som ett uppvaknande för amerikanerna om att pengar inte är allt. Muslimerna drevs av något större, en tro värd att dö för.

bokomslag The Retreat of Western Liberalism

KORT  SIKT

Två andra analyser av högerpopulismens framgång och liberalismens nederlag är Edward Luces  kortsiktiga analys, The Retreat of Western liberalism (2018) och Patrick Deneens mer långsiktiga analys Why liberalism failed (2019).

Luce är kolumnist på brittiska Financial Times och övertygad liberal, men ser ändå att hans läger begått flera misstag. Felet var att höger och vänster gick samman på 1990-talet och hyllade båda globaliseringen. Det blev ingen skillnad mellan Tony Blair och Bill Clinton å ena sidan, och deras motståndare å den andra. Till sist blev även det konservativa partiet  i Storbritannien ett läger för “red tories”, ungefär som  Reinfeldts moderater. 

Han skriver i denna  pessimistiska bok efter Trumps seger 2016:

“Western liberal democracy is not yet dead, but it is far closer to collapse than we may wish to believe. It is facing its gravest challenge since the Second World War.”

Han uppehåller sig mycket vid den optimism som rådde efter Järnridåns fall 1989 i Öst- och Centraleuropa (inte samma sak!), men som inte infriades. Tvärtom anser han att utvecklingen gått åt fel mer auktoritärt håll i Turkiet, Filippinerna, Ryssland, Polen och Ungern.

På 1990-talet arbetade Luce i Bill Clintons administration, men 20 år senare har han lite till övers för hustrun Hillary. ”Her tone-deafness towards the middle class was almost serene”.

Vad han kallar ”identity liberalism”, som Hillary Clinton gärna använde, fick vita medelklassamerikaner att ty sig till Trump.

Ett annat och grundläggande misstag är att inte rätt analysera ekonomiska skillnader och hur de påverkar en sjunkande medelklass tilltro till liberala lösningar, istället för mer populistiska som Trumps.

Västvärldens medelklass utsätts för konkurrens från Kina, Indien m fl länder men också från automatisering. Samtidigt hade eliter distansierat sig mer från massorna. Skillnaden mellan Demokrater och Republikaner, mellan Labour och Tories i Luces hemland Storbritannien, minskade.  Att välja blev som att välja mellan Pepsi och Coca-Cola.

Trump insåg den fruktan som medelklass och arbetare började känna av i och med deras relativa standardsänkningar sedan 1990, medan Hillary Clinton moraliserade över vanligt folks oro.    Hon tillhör eliten och Luce är klarsynt nog att inse det.

”The left-behinds looked rather more numerous than the cosmopolitans had supposed. The difference was that they had no party to speak for them. It was not just the economy that had left them stranded- the Clintons and the Blairs had moved along too. Having built their political careers on the aspirational vote, the Third Way leaders were unable to find the vocabulary to engage the losers. The new left had long since become fluent in McKinsey-speak, the lingua franca of Davos”.

Mer om Edward Luces bok The Retreat of Wester liberalism på min blogg.

Why Liberalism Failed (Politics and Culture): Deneen, Patrick J.: 9780300223446: Amazon.com: Books

LÅNG SIKT

Statsvetarprofessor Patrick Deneens diagnos rör sig mer i termer av misstag och framsteg under årtusenden i Europa. Enligt honom gjorde Europa och sedan USA fel redan under 1600- och 1700-talen när man övergav konservativa ideal om dygdemönster och gemensamma värderingar om vad ett gott liv innebär.  Liberala ideal om individuell frihet trängde ut traditionella ideal som fungerat i årtusenden.

Sådana tysta överenskommelser hade funnits i antika Grekland och Rom, under judisk och kristen tid i Mellanöstern,  men  stegvis försvunnit  i västvärlden i och med industrialisering, urbanisering, individualisering och sekularisering. Materiell standardökning har prioriterats framför klassiska ideal om bildning och självdisciplin.

Den liberala demokratin undergräver sig själv genom att göra alla till nytto- och begärsmaximerande individualister som struntar i det gemensamma. Denna instabila demokrati kan leda till pöbelvälde och kaos, som sedan måste ersättas av ett tyranni.

Något som de antika filosoferna Platon och Aristoteles  år 300 f. Kr. förutsåg i sina analyser av hur demokrati kan förfalla genom alltför stor individuell frihet, se Patrik Engellus inlägg. Vad grekerna kallade demokrati är vad Patrick Deneen kallar liberalism eller liberal demokrati. 

Deneen visar vidare hur staten ökar sin  kontroll över medborgarna ju mindre självstyrande och dygdiga de är. Det stämmer. Om inte individerna kan sköta sig måste fler kameror sättas upp, fler vakter, fler algoritmer som automatiskt övervakar oss.

I ett mindre modernt samhälle har medborgarna dessutom band till bestämda platser, till bestämda årstider och till tidigare och kommande generationer.  Naturen var inte en källa att exploatera med teknik utan en plats att vårda. 

Vår västerländska system var alltså dömt att gå under redan för flera hundra år sedan. Den så kallade högerpopulismen är den sista reaktionen på förfallet. Deneen fruktar att diktatorer kan komma att ta över i västvärlden. Alternativet är alltmer kontroll, nu via Artificiell Intelligens och internet, eftersom folk inte kan bete sig. 

Mer om Patrick Deneens Why liberalism failed på min blogg.

SLUTORD

Högerpopulism är ett svårt begrepp men som alla dessa böcker visar har något väsentlig hänt. Personligen lutar jag åt Edward Luces analys av att eliterna till vänster och höger gick samman på 1990-talet och övergav folket till förmån för globalisering och avreglering. Men den andliga dimensionen är också intressant och frånvarande i samhällsdebatten.

Fem böcker om SD, nätkrig och högerpopulism- Del 1

Vad beror den högerpopulistiska framgången i västvärlden på? Några svar ges i de akademiska analyser och reportageböcker som getts ut de senaste åren.

Jag har läst fem aktuella studier om Sverige, Europa och USA. I denna första del behandlas Sverige.

För SDs del men även om M och KD, kom två böcker som följt den så kallade Sverigevänliga eller högerpopulistiska rörelsen nära, Jonathan Lundbergs Sverigevänner. En bok om det svenska nätkriget (2019) och Pontus Mattssons In klampar Jimmie. Sverigedemokraternas entré i politiken (2020).

SVERIGEVÄNNER

Lundberg var anställd på Aftonbladet under valrörelsen 2018 för att bevaka sociala medier.

Han upptäckte då att SD hade sju gånger fler gillanden, delningar och kommentarer på sin Facebook sida än de sju andra svenska partierna tillsammans. Även i nätforum i USA drevs kampanjer för SD. Märkligt men spännande att utforska.
Han gjorde en grundlig research tillbaka till internetkulturens barndom, 2003, då han själv var sju år.

Då skapade en 15 årig programmerare ett regellöst diskussionsforum, 4chan, som kom att bilda modellen för senare mer eller mindre pubertala upproriska nätsidor som kom att förknippas med SD, kritik av feminism, islamkritik, libertarianism. Allt utom barnpornografi var tillåtet.

Ensamma mobbade tonårskillar, några av dem skulle senare skjuta ihjäl skolkamrater och sig själva, fann varandra och utmanade alla normer och vuxenvärlden. Svenska nätaktivister deltog och några startade webbtidningarna Politiskt Inkorrekt, Exponerat med flera runt 2010. SDaren Eric Almqvist var engagerad men realiserade inte sitt projekt förrän 2014 med webbtidningen Samtiden, där jag var redaktör.

“I Sverige har den konservativa nätrörelsen vuxit fram med SD. Det beror på att SD under många år varit det parti som haft lägst tilltro till medier och etablerade forskare. Därför har det legat i partiets intresse att uppmuntra nya kanaler på internet” skriver Lundberg.

Han går igenom resan från Politiskt Inkorrekt 2010 över till Avpixlat 2012 till Samnytt 2016, intervjuar Chang Frick och Kent Ekeroth som startade NyheterIdag. Några nyhetsflöden specialstuderas: Järnrörsskandalen, IKEA morden, sommarfestivalen WEARESTHLM, en höbal i Sundsvall uppställd som svenska flaggan, fotbolls VM då spelaren Durmaz klantade sig och webbsidor som Skurtposting.

Boken är förvånansvärt saklig och man får inblick i en okänd ungdomskultur som med ursprung i USA har format ett nätkrig här i Sverige med memes, Facebook grupper som “Stå upp för Sverige” (vars administratör fälldes för hets mot folkgrupp i kommentarsfält) och “Sverige tillsammans”, där SD möjligen kan ligga bakom.

SDs kommunikationschef Joakim Wallerstein intervjuas och berättar om fräcka strategier för att väcka opinion.
Summering blir att det svenska nätkriget framför allt handlat om bilden av Sverige som ett lyckat progressivt land eller som en misslyckad naiv utopi. Den unge författaren Jonathan Lundberg ser sig själv som expert på det svenska nätkriget genom att erbjuda föreläsningar via sin hemsida https://www.lundbergjd.se

Möjligen var han expert 2019 men på nätet rinner tiden iväg. Nyhetsbyrån som stigit fram under 2020 finns till exempel inte med.

in_klampar_jimmie

IN KLAMPAR JIMMIE

En annan journalist är Pontus Mattsson, politikreporter på SVT som redan 2009 skrev en bok om SD. Uppföljaren In klampar Jimmie handlar dels om SD, dels om övriga partiers syn på SD.

Boken är mer analytisk och bygger på reportage och samtal under de senaste åren med partiföreträdare från V, S, L, M, KD och SD. Den färska acceptans SD fått av M och KD sedan 2019 kommer fram genom resan från Göran Hägglunds och Fredrik Reinfeldts avfärdanden runt 2009 av vad de ansåg vara ett rasistiskt parti.

Varför steg SD mer än något annat parti i Europa någonsin från 2,9 procent år 2006 till 17,5 procent år 2018? Mattsson får fram att utmobbningen av partiet i medier och etablissemang var kontraproduktivt, vilket erkänns av företrädare från S som Ardalan Shekarabi, Lars Stjernkvist och Mona Sahlin, och Liberalen Torkild Strandberg i Landskrona.

SD hanterade offerrollen framgångsrikt och fick uppmärksamhet genom fulspel från andra partier. Bara Rossanna Dinamarca (V) och Magnus Manhammar (S) står kvar idag vid sitt resoluta motstånd.

Den sakfråga som SD drivit, invandringen, har varit basen, men andra missnöjesfrågor har kommit att bli del av SD:s politik: välfärdsfrågor, kultur, trafik, försvar, polis. Det blev enkelt för SD att göra sig till tals för folket mot eliten:

“Man har tagit företagare från M och arbetare från S, företrädesvis de som jobbar inom industrin, byggbranschen eller med transporter. Man har utmanat de två stora partierna bland deras traditionella kärnväljare, säger statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson” och fortsätter

“Sverige har länge varit en etniskt och kulturellt homogen enhetsstat. Den här utvecklingen kom sent till oss och den har gått fort. Hade inte SD funnits är det troligt att något annat parti hade tagit hand om den kulturella dimensionen i politiken”.

En slutsats är att de siffror över befolkningsutbytet som Gunnar Sandelin presenterat på Det Goda Samhället är den viktigaste orsaken till SD:s och andra högerpopulistiska partiers framväxt. För många kom för fort och från avlägsna länder.

Pontus Mattsson skriver engagerat från Sölvesborg, Norrköping, Landskrona och Stockholm. Hans invändningar är ungefär de som en SVT anställd förväntas ställa om ett parti som SD, det mest hatade partiet i Sveriges riksdag.

Partisekreteraren Richard Jomshof beklagar pariastämplen och menar att den har skrämt bort de medelklassväljare partiet så väl behöver.

Så kan det vara men SD har samtidigt fått just många besvikna före detta borgerliga väljare.

I nästa del recenseras tre amerikanska studier om högerpopulism och liberalism.

(Refuserad artikel av Nyhetsbyrån)

Samtal om liberalism- Del 1

Samtal med Daniel Svensson om liberalism utifrån mina texter nedan. Det andra samtalet är med Strausskännaren Mattias Betts.

***

Min artikelserie om kritik under 1900-talet av liberalismen:

Del 1-Introduktion

Del 2-Peter Thiel och The Straussian moment

Del 3- Carl Schmitt

Del 4-Leo Strauss

Del 5- Neokonservatismen

Del 6-Kommunitarism

Del 7-Judith Shklar

Del 8- Statsliberalismen

Del 9- Edward Luces The Retreat of Western liberalism

Del 10- Patrick Deneens Why liberalism failed

Del 11- Steve Bannon och Traditionalismen

Möjligen samlar jag dessa texter, redigerar dem och kompletterar med studier av liberalerna Per Svensson, Lena Andersson, Svante Nycander och Johan Norberg, till en skrift. Ni får gärna kommentera om ni skulle se en sådan bok utgiven.

Den auktoritära (S)taten

Mikael Damberg – så säkrade han makten åt Stefan Löfven

Från center-vänsterhåll har hotet från en auktoritär höger ekat under 2010-talet. Januariavtalet 2019 är ett resultat av att de fyra partierna befarat att M/KD/SD skulle driva landet in i en högerdiktatur. Den goda staten till vänster stod mot den onda till höger.

Samtidigt har folket ropat efter lösningar på eskalerande brottslighet, i gäng och i välfärdssystem. Stefan Löfven har länge tvekat men ser nu ut att ha skapat en effektiv triangulering. Statsministern har tillsammans med statsråden Damberg, Andersson, Johansson och Sherkarabi nu lanserat ett batteri med åtgärder:

fotboja på kriminella 15-åringar, starkare gränsskydd, längre häktningstider, tullen får kontrollera post, utökad avlyssning, kronvittnen och avskaffande av omedelbarhetsprincipen vid rättegångar.

Greppet är snarlikt vad Bill Clinton och Tony Blair lanserade på 1990-talet; inga bidrag utan motprestation, lagar mot anti-socialt beteende (hänga i gathörn och trakassera, urinera och spotta etc). Blair sa att Margaret Thatcher hade ställt de rätta frågorna, men inte haft de rätta svaren.

Labour skulle vara hårda mot brottslingar och hårda mot brottslighetens orsaker tillade han. Gråsosseredaktörerna Widar Andersson och Lotta Gröning instämmer och ger partikamraterna vettiga förslag nästan dagligen.

Dock återstår migrationen och är viktigast så denna nya sida hos S kan spricka innan 2022. Men håller S fast vid de hårda nyporna även där så är Alliansen och ett konservativt block bortspelade av den sluge fackledaren Löfven.

I det liberala lägret runt Timbro har man anat vartåt debatten gått även om man ogillat att väljare övergett individuell frihet för ökad statlig säkerhet. Den nyliberale skribenten Mattias Svenssons skrift Den stora statens återkomst 2017 varnade för utvecklingen, samtidigt som borgerligheten ropade efter större och bättre stat. I USA har renodlade libertarianer börjat tala om ”state capacity liberalism” (”statsliberalism” hos Timbro).

Vem ska leda borgerligheten i striden om hårdaste tag? Den sista batongliberalen major Björklund for Rom. Inom Liberalerna finns ingen med hårda nypor. Centern och MP får lyda Löfvens nya hårda giv. M och KD har ännu inte visat sina bästa kort. SD är pariaparti.

Inriktningen är klar: Löfven kommer ta över den auktoritära rollen. Högern kan känna sig omkörd i vänsterfilen. Socialdemokraterna må vara maktfullkomliga, men de vet hur statsmaskineriet fungerar när de väl bestämt sig. Den goda staten kan vara hård och effektiv, men är ändå alltid god.

Effektiv och god. Win-Win för S.

(Artikeln refuserad av Det Goda Samhället)

 

Forska om Dispatch International

Nu är det dags att på allvar korrekt beskriva och sakligt studera den alternativa Dispatch International . Den kom ut från 2012 och lades ned i tryck 2013, men fortsatte något år eller två till på nätet.

För hågade studenter och forskare i medievetenskap,  journalistik och andra ämnen finns  en viktig och obelyst uppgift att beskriva vad som hände med denna unika pressatsning. Wikipedia har inte mycket att gå på utan här gäller att bege sig till läggen i Lunds universitetsbibliotek, intervjua redaktörerna Ingrid Carlqvist och Lars Hedegaard.

Det hastar angående dansken Hedegaard som fyllde 70 år 2013 och drabbats av cancer.  Andra att intervjua är Micke Carlsson, Roger Salle Sahlström och Maria Celander. Åk till Malmö.

Att undersöka alternativmedier är en angelägen uppgift som få tagit på allvar. Statsvetaren Kristoffer Holt skrev  några studier 2016 och journalisten Jonathan Lundberg  har en del i sin ganska färska bok Sverigevänner. Reportrarna Pontus Mattsson och Björn Häger har också skrivit om SD där alternativmedier nämns men inte Dispatch.

Som internationell mediesatsning med svenska, danska och engelska tryckta utgåvor, och med finansiering från den amerikanska counter-jihad rörelsen (vilket måste bekräftas), var Dispatch unik med högre kvalitet än vad som tidigare publicerats i alternativmedier (som Blågula Frågor sedan 1990-talet).

Den etablerade engelske debattören Douglas Murray skrev till exempel där  2013 om engelsk soldat huggits ihjäl på en Londongata av en uppretad muslim från Afrika. Murray menade att brittiska medier var mer intresserade av att skriva om en sk anti-muslimska backlash än av det faktum att en oskyldig person huggits ned på gatan.

Ytterligare en sak att reda ut är de hot som drabbade tidningen på nätet, sk DOS-attacker. Några av den lär komma från landsortspress i Sydsverige och SVT/SR.

De ämnen och perspektiv som Dispatch tog upp för åtta år sedan banade väg för andra alternativmedier och öppnade upp debatten. Vad som då skälldes ut som rasism och islamofobi sägs idag från riksdagens talarstol och inte bara av SD (som skickade ut premiärnumret till alla medlemmar 2012 men sedan tog avstånd).

Själv bidrog jag med några bokrecensioner men de ni forskare och uppsatsskrivande studenter ska tala med finns nämnda ovan. Skynda er.