Kategoriarkiv: Politik

SLUTDISKUTERAT: Kyrkomötet i Nicaea år 325 och de svenska 1970-talsreformerna

 

Vissa saker är utagerade. Slutdiskuterade. Och man går vidare trots att dessa ting bör återigen undersökas.

Så var det i nordvästra Turkiet år 325, dåtidens utpost för det Romerska riket, där kyrkoledare hade samlats för att reda ut huruvida Jesus var gudomlig, förhållandet till Gud och den Helige Ande.

Det fanns flera tolkningar sedan den judiske karismatiske predikanten יהושע (Yehoshua) hade korsfästs runt år 33. Vissa menade att han inte alls var gudomlig, som hans bror Jakob, andra att han var Messias men inte en inkarnation av יהוה (Jahve) med flera tolkningar. Till mötet kom arianer, trinitarianer,  modalister, tidiga unitarier, gnostiker och  kyrkoledaren Athanasios den Store, biskop i det mäktiga Alexandra och den romerske kejsaren Konstantins förtrogne.

Athanasios  lanserade den eleganta lösningen att Fadern, hans son Jesus och deras Helige Ande är av samma slag, ὁμοούσιος homoousios.  I den trosbekännelse som felaktigt kallas den Athanasianska trosbekännelsen, proklameras mot alla avfällingar och kättare med logiska insikter att alla tre är varandra men åtskilda och samtidigt en:

”En är nämligen Faderns person, en annan Sonens och åter en annan den Helige Andes. Men Faderns och Sonens och den Helige Andes gudom är en enda, lika i ära och lika i evigt majestät. Sådan Fadern är, sådan är Sonen och sådan även den Helige Ande. Oskapad är Fadern, oskapad Sonen och oskapad den Helige Ande. Omätlig är Fadern, omätlig Sonen och omätlig den Helige Ande. Evig är Fadern, evig Sonen och evig den Helige Ande, och likväl icke tre eviga, utan en enda evig, såsom icke heller tre oskapade eller tre omätliga, utan en enda oskapad och en enda omätlig. Sammalunda är Fadern allsmäktig, Sonen allsmäktig och den Helige Ande allsmäktig, och likväl icke tre allsmäktiga, utan en enda allsmäktig. Så är Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud, och likväl icke tre Gudar, utan en enda Gud. Så är Fadern Herre, Sonen Herre och den Helige Ande Herre, och likväl icke tre Herrar, utan en enda Herre.”

Slutdiskuterat.

Kejsare Konstantin hade lovat att exkommunicera och utvisa alla som inte höll med vilket skedde med kyrkoledarna Arius, Theonas, och Secundus. En ny mer hierarkisk kyrka organiserades och Rom fick övertaget från Jerusalem.  Ni kan läsa mer i böckerna Christian beginnings av Geza Vermes och How Jesus became God av Bert Ehrman, se bloggpost.

Den obegripliga Treenigheten har åtlytts sedan år 325 med några undantag. Den är ett mysterium är det svar kristna ger om man ställer den inför logiska utmaningar och påpekar dess polyteism, den obefintliga inkarnationstanken i Gamla Testamentet och annat sedan korsfästelsen, som bara den är ett bevis på att Jesus inte var den Messias judarna beskrivit i GT och inte heller möjlig om Gud kunde förhindra det.

Något tal om ett nytt förbund finns fö inte heller i GT. Läs bloggpost.

DET SVENSKA 1970-TALET

I Norstedts  Sveriges historia (band 8, 2013, s. 218) skriver samtidshistorikerna  Kjell Östberg och Jenny Andersson det extrema 1970-talets avgörande plats i svensk efterkrigstid:

”De reformer som genomfördes under denna tid saknar motstycke i svensk historia. Med viss tillspetsning skulle det kunna hävdas att aldrig har så omfattande reformer genomförts någonstans, någonsin som i Sverige under 1970-talet. För en nutida läsare bör man påpeka att reformer vid denna tid innebar förbättringar och utvidgningar av välfärdsstaten. Ett sätt att mäta det är att statsbudgetens andel av BNP under 1970-talet ökade från 26 % till 38 procent. I själva verket är en lång rad fenomen vi förknippar med den svenska välfärdsstaten tillkomna eller väsentligt reformerade under dessa korta år.” (min fetning)

Ett urval av dessa  betydelsefulla reformer var:

1970 Lag om hets mot folkgrupp utvidgas till att gälla  ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse

1971 Femdagars- och 40 timmars arbetsvecka
1971 Särbeskattning mellan makar införs
1974 Grundlagsändringar. Enkammarriksdag. Talman ersätter kungen
1974 Lagen om anställningsskydd
1974 Lag om fackliga representanter i bolagsstyrelser
1974 Lag om rätt till studieledighet
1975 Krav på kommuner att anordna barnomsorg
1975 Lag om företagares anmälningsplikt av lediga platser till Arbetsförmedlingen1975 Lag om rätt till abort
1975 Lag om rätt till abort

1975 Avskaffande av individuellt ansvar för myndighetsanställda
1977 Lag om medbestämmande i arbetslivet
1977 Lag om fem veckors semester
1977 Lag om arbetsmiljö
1977 Högskolereform som ger icke-akademiker majoritet i universitetsstyrelser
1979 Avskaffande av husaga
1979 Lag mot könsdiskriminering i arbetslivet
1980 Folkomröstning om kärnkraftens nedläggning

1970-talets reformer fullbordade högskattestaten och välfärdsstaten som båda ersatte folkhemmet där skatterna var betydligt lägre och det personliga ansvaret större, inte minst genom kooperativa inslag och folkrörelser

Sveriges skattetryck s 102

Se bloggpost och  denna bloggpost. 

Vi ser idag många spelfilmer från 1970-talet, som Call Girl, Tillsammans, som gör detta decennium till en nostalgiskt skafferi. Men det var knappast  så vi upplevde det.

Snarare var 1970-talet en tid av kris och omstöpning av alla områden i en fart som bara Olof Palme kunde hänga med i. Assar Lindbeck, nationalekonom och Palmes hand, beskrev i skriften The Swedish Experiment 1997 att Sveriges under 1970-talet utsattes för ett ”fullskaligt experiment”.

Den mer borgerligt sinnade skribenten Claes Arvidssons Ett annat land – Sverige och det långa 70-talet tog liknande grepp 1999 om denna tid vars skugga sträcker sig långt in  efter millenieskiftet.

Liksom vid kyrkomötet år 325 har 1970-talets reformer fått status som slutdiskuterade, utagerade.

Den brittiske utrikeskorrespondenten Roland Huntford beskrev vårt lands prekära läge 1971 i The New Totalitarians . ”Engineered consensus” var hans beteckning på vårt lands konformism, något som inte ändrades av den borgerliga regeringens tillträde 1976.

Från förordet till den nya upplagan;

"The collective still rules. Despite the gleam of hope 
in the Moderate revival and the change of government, Sweden remains a predominantly corporate state. Forty years of Socialist  rule have affected the national mentality. It is those decades  which have molded the Sweden of today. This book, warts and  all, is how I saw that process. 

Cambridge, England 
December, 1979" 


1970-talet är över men inte slutdiskuterat. Det är dags att börja diskutera alla reformer inkl abort, hets mot folkgrupp, förskola, arbetsmarknadslagar och skatter.   Låt inte Sverige ta efter den kristna kyrkans despotiska tankeförbud.

En skriftställares dagbok: 14-11-2021

BORDE JAG HA STANNAT KVAR I SD:s WEBBTIDNING SAMTIDEN 2015?

Mina kloka erfarna dissidentkollegor Gunnar Sandelin och Jan Tullberg rådde mig i februari 2015 att inte gå till DN och avslöja distansupplägget med Erik Almqvist i Budapest, den  obefintliga redaktionella planeringen, redaktionsbråk och alla refuseringar av mina texter trots att jag var redaktör och ansvarig utgivare, men utan publiceringsmöjligheter.

I och med Samtiden hade SD  genom mig kommit in i SVT/SR  2014 och jag borde ha suttit still i båten. Men icke. Jag  kände mig förorättad och var nog fåfäng nog att tro mig om att kunna starta en begynnande Sverigevänlig rörelse genom föredragsföreningen Fri Folkbildning,  Avpixlat, Nya Tider, Swebbtv och de andra alternativmediernas pådrag vid arrangemang som Pride Järva med mera.

Det gick väl sådär. Jag blev arbetslös  i mars 2015 och utan inflytande i SD som i Stockholm senare förföll rejält med paret Wallmark. Några soffor och inslag i SVT blev det inte mer (utom i SVT Debatt i januari 2017), vilket var kanske ett resultat av att jag inte kunde kopplas till SD och var därmed ingen representant.  Att ha en påläst välutbildad oberoende Sverigevänlig kommentator var otänkbart då och likaså nu.

Jag tror dock att Sandelin och Tullberg hade rätt nu i efterhand, men att sitta still i båten är inte min mest framträdande egenskap. Jag har tidigare hängt ut inkompetenta arbetsgivare (Hjulstaskolans rektor 2005, Yrkesgymnasiets ledning 2011) och har svårt för att bli trampad på tårna. Men nog borde det ha gått vägen våren 2015 att förpassas till en redaktörsroll och sedan fortsätta på Samtiden och fortsätta kommentera i debatten. 

Problemet var dock att jag inte kunde skriva fritt utan hade fått drygt 60 texter refuserade och därmed byggt upp en frustration sedan Samtiden startade vid midsommar 2014.  Att då fortsätta tedde sig omöjligt, men som sagt det hade kanske varit bättre för SD och den folkrörelse som partiet har, som bl a Expressens Viktor Barth-Kron påpekat. 

Men jag får idag bita i det sura äpplet.  Samtiden har idag en bra om än marginell funktion  i den politiska  debatten och Dick Erixon gör bra ifrån sig liksom Riksstudios.  Den äventyrlige Sjunne blev ett irrbloss som åtog sig uppdraget i november 2013 av Mattias Karlsson och Martin Kinnunnen eftersom han var den ende som kunde hantera det publicisistiska arbetet någorlunda och hade lite att förlora.

Jag hade fått sluta vid årsskiftet  2012/13 från lärarutbildningen som lärare i pedagogik och barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet eftersom jag inte följt den politiskt korrekta linjen.  2013 stod jag utan arbete och hade just engagerat mig i SD Stockholm samt debatterat invandringsfrågor på Bonnierägda Newsmill och denna blogg.

Jag hade vidare  flyttat till Indien över sommaren för att starta ett utbildningskonsultbolag men återvänt i augusti pga min fars sjukdom och senare bortgång i november. Kort sagt en rörlig individ, politiskt (gått från V till SD) och geografiskt.

Så vad göra nu? Knappast att återinträda i den politiska debatten eller skapa nya mediehyss. Det gör #Hurkanvi,  #Densistamåltiden, #Godton, Wyndman och Heberlein, Chang, Bulletin m fl bra. Någon plats för  riktiga Sverigevänner  i medier ser jag dock inte utom möjligen för Riksstudios Rebecca Fallenqvist och Richard Sörman som ett bra radarpar. 

Mainstream media har tagit till sig en glättig SD-light  version och skytt för de mer allvarliga kritikerna av invandringspolitiken (se bloggen). SVT Forum filmade t ex Jan Tullberg i feb 2016 men klippte bort inslaget när de själva sände hela programmet (se YouTube). Att låta en disputerad företagsekonom diskutera invandring och ekonomi är fortfarande tabu i SVT och han lär inte synas i TV4 heller. Inte heller Patrik Engellau och Karl Olov Arnstberg.

Kanske gjorde jag ändå rätt med att hoppa av. Hur som helst var jag med om att skriva presshistoria under denna korta intensiva tid.  

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

Invandringskritikernas sociala och kulturella ställning

”Sverigedemokratin är tafflig, jag ser människor i foppatofflor framför mig, såna som gillar att grilla flintastek”, Ann Heberlein, intervjuad av Jens Liljestrand i Expressen, 1 sept 2021.

Denna text behandlar de personer och de politiska rörelser som levererat kritik av invandringen till Sverige sedan 1980-talet.

Den bärande tesen är att de folkliga kritikernas låga sociala ursprung har dragit ned tilltron till deras budskap och lett till omfattande förakt. De kvalificerade kritiker som har och har haft positioner inom kultur, medier och akademi har varit få och isolerade. Sammantaget har de svaga sociala och kulturella banden till etablissemanget varit avgörande för om deras argument ska bemötas sakligt eller ej.

SVERIGEDEMOKRATERNAS BRÖTIGA BÖRJAN

Att jämföra hur S och SD behandlades när deras rörelse och idéer var i sin linda är viktigt för att förstå varför den enda upptogs snabbt i etablissemanget, medan den andra hånades. En nyckel till förståelse är att analysera de personer som kritiskt debatterat den förda invandringspolitiken med eller utan koppling till SD.Medan socialdemokratin organiserades utifrån fackföreningsrörelsen i slutet av 1800-talet med stöd från det unga radikala avantgardet (Strindberg) och högreståndspersoner (Branting, som hade gått i småskola med blivande kungen Gustav V) har Sverigedemokraterna, och vissa av dem som fört fram kritik av invandringen, vandrat en helt betydligt besvärligare väg. Att ha nått 20 % i väljarkåren är därför en unik bragd som bör leda till omfattande forskning och debatt.Att Vitt Ariskt Motstånd, Bevara Sverige Svenskt och andra småpartier, däribland SD, fötts ur arbetarklassen är vida känt. Få medelklassungdomar ville förknippas med bomberjackor och stålhättade kängor.Dessa frustrerade arbetarkillar hade tidigt känt av de problem som invandringen skapat vilket hade förtigits i medierna. Anders Klarström, SD förste ordförande, har berättat om de första åren från 1988-93 med SD i sin bok. Det hat och hot som SD mötte bör snarast dokumenteras. Jag lämnar frågan om äkta rasism här men visst fanns och finns rasism inom de invandringskritiska leden, liksom i samhället i övrigt.Vad jag vill göra här är att lista några av de intellektuella och aktivister som utanför och i SD tagit upp liknande kritik.En tidig sådan kritiker som själv upplevt missförhållanden på och med flyktingförläggningar på 1980-talet var den moderata läkaren Eva Bergqvist. Hon stoppades inte av Carl Bildt, som tvärtom försvarade henne mot två SVT-reportrar 1990, däribland Lars Adaktusson.Till de tidiga kritikerna får man räkna Thomas Gür som i borgerliga sammanhang publicerat rapporter och debatterat sedan 1980-talet i pressen. Han ifrågasatte den ljusa bild som gärna uppmålades, från vänster till höger, över lycklig integration. Landsmannen Magnus Karaveli publicerade 1997 en bok om en god nationalism där invandring diskuteras mer realistiskt. Möjligen kan folkpartisten Ana Maria Narti räknas till de etablerade politiker som kunde se brister i integrationen, men hon var aldrig uttalad kritiker av invandringspolitiken.Dock är det långt från ledarsidor och borgerliga blad som de första analysera kommer underifrån. Den lilla stenciltidningen Blågula Frågor stod nog främst under 1990-talet under ledning av Jan Milld och Anders Sundholm, dit senare debattören och socialsekreteraren Birgitta Sparf sökte sig.

PASSIVISERANDE INTEGRATIONSPOLITIK

Faktum är att många i etablissemanget vågade diskutera den passiviserande integrationspolitiken som behandlade dessa, ofta kompetenta, utlänningar som barn. Liberalen och fd RFSU-ordföranden Hans Nestius satte ihop en antologi 1995 med Mauricio Rojas bl a. Inom S skulle Leif Blomman Blomberg hinna öppna upp några debatter innan leden slöts efter millenieskiftet av Mona Sahlins fraktion.1997 skedde ett medialt genombrott då Kajsa Ekholm Friedman, biträdande professor i socialantropologi i Lund, talade inför en publik, organiserad av den löst sammansatta gruppen Folkviljan och massinvandringen. Hon hade fått frågan om mångfald var ett bra sätt att organisera samhällen vilket hon besvarade negativt med exempel och erfarenheten från Afrika, Latinamerika och Polynesien.Underlaget blev till två inlägg i DN som väckte stort rabalder, inte minst inom de svenska socialantropologernas läger. Maken Jonathan Friedman, professor i socialantropologi i Lund även han, skrev ett satiriskt inlägg i Current Anthropology 1999 och gav sedermera ut en studie av svensk politisk korrekthet, PC Worlds, se länkar med gratis pdf av boken.Jonathan Friedman samlade fler forskare och debattörer. däribland Åke Wedin, fd chef vid Arbetarrörelsens arkiv, kring sig till en antologi, Exit Folkhemssverige som utkom 2006. Den analyserar 1990-talets invandring från Balkan och begreppet ”mångkulturalism” i internationell forskning och jämförande studier.Vid denna tid började utlänningar i och utanför Sverige formulera kritik.2000-talet första år var det dags för fyra Lundastudenter och SD-are, Åkesson, Söder, Jomshof och Karlsson, att formera sitt ledarskap över det lilla men växande partiet. Söder är civilingenjör och officer, Jomshof gymnasielärare, medan Karlsson och Åkesson har oavslutade universitetsstudier. De är sk organiska intellektuella i Gramscis mening.Ingen av dem har på djupet analyserat migrationsfrågor utan de har varit upptagna med att organisera SD. De har skrivit debattinlägg och hållit anföranden men kan inte sägas vara intellektuella invandringskritiker.Det är först meGunnar Sandelins inlägg i DN 2008 och KO Arnstbergs bok Sverige och invandringen samma år som några kvalificerade författare tar sig an det kontroversiella ämnet. De två samarbetar sedan 2013 med bloggen Invandring och mörkläggning och har gett ut tre böcker tillsammans.Annars har två anonyma opinionsbildare verkat vid samma tid, och ofta i förbindelse med Arnstberg och Sandelin, nämligen journalisten Julia Caesar och statistikern Affe Karlsson. Julia bloggade länge på den svensk-danska webbsidan Snaphanen varifrån hennes krönikor hämtades och trycktes i tre volymer 2010. Hon har numera en egen blogg och har avslöjats av Expressens kultursida.Affe Karlsson är ännu anonym och har en fullmatad statistikblogg med en del satir. Jag gav de båda medaljer 2023 i min framtidsskildring.Sedan 2015 har fler vågat framträda, däribland den fd borgerliga ledarskribenten Marika Formgren men alla har fått betala ett högt pris. De debattörer som tillkommit sedan dess är mer mediala men fortfarande saknas ordentlig forskning och djupa diskussioner om invandringens konsekvenser.Jag skrev två översikter 2019 i Katerina Magasin av den svenska invandringsdebatten, här och här.

INTERNATIONELLT

Utanför Sverige har länge invandring debatterats och beforskats. Danskarna var tidiga, se här, här och här, liksom norrmännen, här, här, här och här. Finland är ett särfall.Till betydelsefulla invandringskritiska debattörer och forskare i Norge kan räknas Hans Rustad, Hege Storhaug, Asle Toje, Halvor Fosli Peder Fjordman Jensen, och i Danmark, Lars Hedgaard, Mikael Jalving, Kasper Støvring och hela Trykkefrihedsselskabet.Se min bok Skandiavisk kulturkamp för bakgrunder.I USA skrev kulturskribenten Bruce Bawer debattböckerna While Europe slept 2006 och Surrender 2009, vilka båda hyllades, liksom den ekonomiske journalisten Christopher Caldwells Reflections on the revolution in Europe 2009. New York Times skrev om Caldwells bok:

”When an insecure, malleable, relativistic culture [Europe’s] meets a culture that is anchored, confident, and strengthened by common doctrines [Islam’s], it is generally the former that changes to suit the latter”.

I Storbritannien har Douglas Murray hållit fanan högt och medverkat i etablerade medier, men förpassats till svenska alternativmedier (Dispatch International och Swebbtv) fram till 2019 då SRs Studio Ett lät honom säga något kortfattat med oförstående kommentator från vänster och presenterade honom som kontroversiell.Hans bok The Strange Death of Europe (2017) är mycket läsvärd men är inget eget forskningsarbete. Oxfordprofessorn Paul Colliers Exodus (2013) är nog det senaste jag läst som bara fokuserar på migration. Debattböcker är annars vanligt inom denne genre, som t ex den tyske politikern Thilo Sarrazins bok från 2010 om hur Tyskland avskaffar sig självt och som fick pris i Danmark 2013.Till dessa kan läggas Jonathan Haidt, Melanie Philipps, David Goodheart, Matthew Goodwin och säkert andra namn ni kan tipsa mig om. Nu tillbaka till den svenska ankdammen.

HÄXBLANDNING

Lägger man ihop politisk korrekthet, svensk konflikträdsla, välfärdsstatens klientilisering med invandring/integration/migration får man en häxblandning som tar kål på vilken debatt som helst. Jag vet inte hur många skämskuddar jag har avverkat genom att genomlida tevesända debatter om just invandringen.Det spelar ingen roll om SD eller någon vettig invandringskritiker, som Gunnar Sandelin, är med. Resultatet blir alltid pinsamt och svennigt. Kan hålla med Heberlein men foppatofflorna sitter oftast på personer som SVTS:s Camilla Kvartoft och Belinda Ohlsson.Idag har vi ett tiotal personer som skrivit kvalificerat om invandring: Karl Olof Arnstberg, Patrik Engellau, Jan Tullberg, Gunnar Sandelin, Jan Ekberg, Johan Westerholm, Andreas Johansson Heinö, Joakim Ruist, Thomas Gür, Jesper Strömbäck, Magnus Henrekson, Emma Neuman och Tino Sanandaji.Arpi, Cwejman, Neuding och Bulletin-gänget står i farstun liksom ledarskribenter på GP, SvD, Expressen, DI, Kvartal, Barometern, NWT, Dagen.Ni kan säkert fler namn och lägg till dem i kommentarsfältet. Av dessa skulle en klok mediekanal kunna beta av 3-4 i taget med en gemensam neutral utfrågare (Anders Holmberg?).Fokus ska inte vara stök på bibliotek och simhallar eller usla skolor, eller akutmottagningars säkerhet eller religion eller kulturarv eller kriminalitet eller jude-, homo – och kvinnohat eller bidragsnivåer eller politisk korrekthet eller Det Välfärdsstatliga Komplexet eller fega medier eller Sveriges totala kostnader (1,5 % av BNP enligt Jan Ekberg 2009, 7 % enligt Jan Tullberg 2020).Fokus ska vara invandringen. Av dessa tror jag att fyra skulle kunna bjuda på en intressant debatt: Arnstberg, Engellau, Ruist och Heinö.

SLUTORD

En fråga kvarstår dock: Vad med den låga sociala bakgrunden hos SD och de ilskna svenskar som skriver arga kommentarer på nätet om utlänningar och jagas av Näthatsgranskaren, Researchgruppen och Aschberg/Boisen? Kan några mer framstående företrädare för en saklig kritik få etablissemanget att acceptera mer av SD och den folkliga vreden?Tyvärr tror jag inte att något kommer ske på kort sikt. Det parti jag gått med i, Medborgerlig Samling, har ett migrationspolitiskt program av det slag jag efterlyser och partiet har samlat sansade fd Alliansväljare i en ambitiös ny medborgarrörelse, dock inte en folkrörelse som SD stampat upp ur den svenska landsbygdsmyllan.Varken SD eller MED kommer behandlas utifrån sakliga resonemang av medier och politiker på länge än. De två partiobundna personer som nu står i främsta ledet och levererar insiktsfull kritik av invandringen praktiskt taget dagligen, Arnstberg och Engellau, är 70-årsåldern. Därmed är läget prekärt.Utan påfyllning av nya kvalificerade debattörer och forskare så ser läget allt annat än ljust ut. Möjligen finns fler kloka yngre personer inom alternativmedier som Palestra, Motpol, Swebbtv, Nya Tider men de kommer aldrig accepteras.Kanske Oikos, Konservativa Förbundet, Heimdahl kan göra något mer acceptabelt men jag har inte sett mycket som har invandringsfokus utan även där tassar man runt, liksom på Westerholms Ledarsidorna. Just invandringen är den fråga alla skyr och som leder till låsningar för att tala med Jan Tullbergs utmärkta bok Låsningen (2014).Att konstatera att klassföraktet (mot SDs väljare) från de besuttna fortfarande råder är beklagligt men sant. Kanske måste medelklassen drabbas själva och formulera frågor som de värjt sig för.Kommentera gärna!Tillägnar denna drapa de två smartaste arbetarkillarna jag någonsin träffat, Roger Sahlström och Mats Dagerlind.Sjunne, 11 oktober 2021 i Frillesås, norra Halland

Heberlein, Heeg, Stegrud och Westerholm 2017

Igår gjorde Expos Jonathan Leman mig uppmärksam på att Ann Heberlein försvarat mig mot Expo 2017 i ett filmat samtal med Johan Westerholm, Erik van der Heeg och Jessica Stegrud i Almedalen.

Jag hade bloggat om det (se nedan) och mera om Expos uthängning av mig i sin statsstödda tidskrift, men glömt bort det. I klippet ovan säger Ann Heberlein att Expos uthängning av mig borde vara olaglig.

Vad som hänt sedan dess är att Expo fortsatt att registrera åsikter trots att jag begärt utdrag från deras register om mig flera gånger, att ledamöter i Expos styrelse kan knytas till AFA/Researchgruppen/Piscatus och Kulturhuset/Stadsteatern, att  Jessica Stegrud valts 2019 in i EU-parlamentet för SD och att Ann Heberlein dokumenterat den stigmatisering hon utsatts för genom att skriva mot den offentliga värdegrunden.

Jag har inte läst Heberleins bok Fallet men ska göra det. Hon gjorde en intervju med mig 2017 om mina skolerfarenheter för Westerholms webbkanal, men den sändes aldrig.

Lyssnar man vidare i klippet ovan från Almedalen 2017 så är det tydligt att Jessica Stegrud är otålig inför den tystnad som då rådde bland seminarier och deltagare i Visby då. Hon efterlyser mer öppenhet och samtal om de viktiga utmaningarna, integration och ekonomi, men tyvärr tror jag att för lite har hänt på fyra år.

Fortfarande tassar debattörer och medier runt i marker som SD och alternativmedier beträtt i decennier. Den folkliga vreden artikuleras sällan, utom i kommentarsfälten,  och de undantag som finns i etablerade medier, Bulletin, GP, SvD och Expressen ibland,  Kvartal, är fortfarande för svaga mot Public Service och de stora drakarna.

Att höra dessa fyra debattörer diskutera den ängslighet som de såg 2017 i Almedalen är än mer pinsamt eftersom de själva är ganska ängsliga. Ingen av dem nämner ordentligt och utförligt elefanten i rummet, den misslyckade invandringspolitiken.

Videon A Swedish Elephant är knappast heller fullgången. Men man märker att 2017-18 fanns tecken på en  marginell förändring i medier som nu inte tagit fart även om Riksvideos är det bästa som hänt sedan Swebbtv.

Tino Sanandaji talade på Westerholms arrangemang i Almedalen då 2017 och jag lyssnade. Bra men inte tillräckligt. Att igen fyra år senare inse att ängsligheten finns kvar i debatten är bedrövligt.

/JSj

***

Juli 2017:

När jag rör mig ute bland folk som i Almedalen förra veckan på Gotland händer det tydligen att mina möten och samtal fotograferas för att kunna hänga ut mina samtalspartners.

Ledarsidornas Johan Westerholm och Ann Heberlein som också var i Visby i början av juli 2017 nämnde detta för mig personligen obehagliga polariseringsgrepp av åsiktspoliser vid två videosamtal i Ledarsidornas serie ”Almedalen – andra sidan”:

8.40 min in från 4 juli

4.45 min in från 6 juli

Ann Heberlein lade till att hon sett tidskriften Expos 10-sidiga reportage om mig och kommenterar att jag är en märklig figur som funnits i offentligheten i decennier, men aldrig haft någon plattform eller inflytande. Men jag är inte en farlig människa på något sätt sa hon 🙂

Hon tyckte att det är skamligt av Expo att hänga ut en privatperson utan någon som helst reell makt. Det borde vara åtalbart avslutade Heberlein. Samma gäller Katerina Janouch

Expo nummer 2/2017 finns inte online men ni kan se av bilderna hur de lagt upp sitt reportage eller uthängning som Ann Heberlein kallar det:

Fotot är taget från 23 april 2016 då jag tillsammans med Tania Groth från danska For Frihed och Ingrid Carlqvist talade mot islamiseringen av Sverige i arrangemang av svenska För Frihet, en informell aktionsgrupp som levde under 2016. Så långt är allt gott och väl.

Men sedan våren 2017 har jag tagit avstånd från Ingrid Carlqvist, från högerradikala grupper, slutat skriva i alternativmedier, vilket uppmärksammats av Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg.

Expo vet detta mycket väl men väljer ändå sitt gamla verkningslösa upplägg att allt runt SD är högerextremt (Expo buntar ihop SD, Ingrid Carlqvist o NMR), även om man som jag offentligt tar avstånd från just dessa för mig främmande och fientliga radikala ideologier och grupper (googla mitt namn och Nordfront, Motgift, sionism, Pride Järva, så ser du hur de ser på mig).

Expo kanske hade skrivit klart sina tio sidor om mig när jag bloggade i april 2017 om att jag inte längre stödde Ingrid Carlqvist och tog avstånd från en antisemitisk krönika i Avpixlat. De hade kunnat fått en mer sanningsenlig historia om de tagit upp denna vändning, men synd att spräcka en bra story tänkte Expo:s Anders Dalsbro och Jonatan Leman och använde över ett år gamla inaktuella bilder.

Etablerade medier som Expo vill gärna bunta ihop oss kritiker av invandringspolitiken till en och samma åsiktsgemenskap, där inga nyanser finns. Det finns en agenda i att få oss samtliga att framstå som människofientliga, uppenbart konspiratoriska och antisemitiska.

Allt jag sysslat med sedan jag början av 2010-talet då jag skrev mina böcker, bloggade och debatterade först på Newsmill, sedan Samtiden och Avpixlat samt sände studiosamtal i Swebbtv har varit reformistiskt i SD:s mittfåra (där allt fler MSM samsas) och ganska pragmatiskt även sett från övriga partier.

Mina egna upptåg har mer varit för att dra igång en folkrörelse med humor och engagemang, aktioner och bildning. Men även dessa vill Expo få till att jag lett något som binder samman hakors med blåsippor, NMR och SD, nazister och Sverigevänner.

Denna serie föredrag, av mig döpt till Fri Folkbildning, startade hösten 2013 (inte 2015 Expo) och blev ganska framgångsrik med många inspelade föredrag. Slutdebatten handlade om huruvida invandringsdebatten hade vänt med två etablerade debattörer, Nima Dervish och Andreas Henriksson, som Expo nu vill brunkleta via Ingrid Carlqvist, som inte alls hade med denna debatt att göra.

Likadant försöker de göra med Onda Bordet, en pubgemenskap som jag och Salle startat men inte kontrollerar. Så är det med folkrörelser.

Att Sverigevänner äter pizza i Kärrtorp är tydligen intressant för våldsvänsteraktivisten Mathias Wåg och redaktör Håkan A Bengtsson vid vänstersocialdemokratiska tidskriften Arena.

Den medialt största framgången jag nått, Pride marsch från Tensta över Rinkeby och Kista till Husby på Järvafältet, fick en egen artikel i Expo, skriven av en bekant sedan Uppsala universitet som jag alltid sett som Lisbeth Salanders förebild.

I boken Homonationalism gavs en något mer nyanserad bild av mitt initiativ än det hat som Expo tryckte över ett uppslag.

Summan av kardemumman är att Expo framställt mig som en ”nyckelfigur i nätverket av grupper i SD:s kölvatten”.

Det är sant men bara till viss del eftersom ingen styrt mig. Andras aktioner jag ingått i har jag alltid försökt värja mot just högerextrema grupper och rasister. Jag har motat bort såväl Nordisk Ungdom som polska nationalister vid Folkets Demonstrationer.

Mina egna upptåg har varit ibland kritiserade av mina egna (Salle och Dagerlind) men även av DN, såklart.

Att bygga en ny folkrörelse tar tid och kraft. SD talar ofta om den Sverigevänliga folkrörelsen och jag ingår i den, givetvis som intellektuell kommentator och organisatör. Men att som Expo framställa mig och SD som några som tillåter högerextremism och rasism är bara trams. Det finns inga kopplingar mellan vad jag sysslat med och dessa antidemokratiska rörelser.

Men precis som när arbetarrörelsen formerades i början av förra sekelskiftet, så fanns i utkanten personer och grupper som var revolutionära. Förutom den revolutionära och Stalintrogna 100-årsjubliaren SSV/SKP/VPK/V/regeringsunderlag, fanns unghinkarnas Hinke Bergegren som talade om småmord och ungsocialisten Anton Nilsson (som jag faktiskt träffat) som sprängde båten Amalthea i Malmö 1908 då ett liv gick åt.

Den Sverigevänliga folkrörelsen har inget att skämmas för och jag är stolt över att ha bidragit på mitt lite egensinniga vis. Kanske är jag mer holländsk i min frispråkiga personlighet, mer lik Pim Fortuym och Theo van Gogh.

Kanske var det min fräckhet som fick UD-chefen och karriärsossen Peter Weiderud att attackera mig i förra veckan i Almedalen. Helt säkert är att någon tjallat om att högerextremisten och rasisten Jan Sjunnesson filmar en muslimsk ledare vid SIDAs tält i Almedalen. Weiderud hade inte betett sig som han gjorde mot en annan etablerad journalist, det är jag övertygad om. Maktens repression av dissidenter tar sig handgripliga uttryck. Dessutom förväntar man sig mer städat uppträdande av en chef vid UD än att råka i affekt.

Då är vi tillbaka till stigmatiseringen som Expo m fl utsätter sådana som mig för. Vad är de rädda för ? Jag har alltid kört med egen signatur, tom på Flashback och Twitter.

Är det kanske denna frimodighet som skrämmer dem? Att jag inte viker mig utan ständigt uppfinner nya angreppssätt, ibland allvarliga, ibland spex. Expo hade kunnat göra ett mer intressant reportage om de faktiskt talat med mig och tagit mig på allvar. Eller var det kanske det de gjorde i sin uthängning?

I så fall är läget så illa som Johan Westerholm skrev på Ledarsidorna 10 juli 2017 efter en vecka i Almedalen:

”Almedalsveckan 2017 är nu över, en vecka som inte liknar något tidigare och där många tendenser inför 2018 års valrörelse nu börjar utkristalliseras. Polariseringen i svensk politik har med årets Almedalsvecka nu fått ett eget moment och har kopplat sig loss från migrationsdebatten./…/

Åsiktsregistreringen och nätverkskartläggningarna sker inte längre i det fördolda eller är ens nödtorftigt maskerade. Fotografer tar bilder av okända när de samtalar med mer kända opinionsbildare när de rört sig kring Hamnplan 5 (SDs läger) och Donners plats. Varningar har gått ut på Twitter att inte besöka vissa platser i Visby för att kända SD profiler uppehåller sig där/…/

Summeringen från Almedalen 2017, och det som jag personligen tror kommer prägla tiden fram till valdagen 2018, är en ökad polarisering. En polarisering med inslag av ytterligare stigmatisering, personkartläggningar, åsiktsregistreringar och annat, som kommer prägla valet 2018. /…/ En polarisering där en del av aktörerna besitter såväl motivbild som våldskapital av olika karaktär. Allt ifrån kompetenskapital att genomföra dataintrång till mer fysiska yttringar.”

Till de skyldiga för denna polarisering och stigmatisering hör Expo och etablerade medier, men även UD-chefen Peter Weiderud vars fysiska angrepp på mig nu är polisanmält och rapporterat till tidningen Journalisten, min fackföreningstidning.

Fortsättning följer från den nya folkrörelsen för Sveriges väl.

För den som vill veta mer om mig och tvivlar på Expo, se om min bildningsgång och om mitt internationella liv.

Den mörka friheten 1967-1971

Behind the Image: Protesting the Vietnam War with a Flower • Marc Riboud •Magnum Photos

Andra hälften av 1960-talet spårade några frihetsrörelser och individer ut i våld och missbruk, förvirring och mentalsjukdom. För mig som växte upp under 1970-talet, född 1958, är dessa händelser fortfarande viktiga att förstå.

Hur kunde den fridsamma proteströrelsen mot vuxenvärldens konventioner och Vietnamkrig med blommor i gevärspipor i Berkeley 1964 urarta så pass? Det verkar som att så mycket ont och märkligt hände åren från 1967 till 1971 att vi idag knappt kan förstå alla orsaker och händelser.

Slouching Towards Bethlehem: Essays

Joan Didion, San Francisco 1967:

“The center was not holding. It was a country of bankruptcy notices and public-auction announcements and commonplace reports of casual killings and misplaced children and abandoned homes and vandals who misplaced even the four-letter words they scrawled. It was a country in which families routinely disappeared, trailing bad checks and repossession papers.

Adolescents drifted from city to torn city, sloughing off both the past and the future as snakes shed their skins, children who were never taught and would never now learn the games that had held the society together. People were missing. Children were missing. Parents were missing. Those left behind filed desultory missing- persons reports, then moved on themselves.”

Skribenten Joan Didion försökte få grepp om vad som skedde där i Golden Gate Park denna efteråt så berömda sommar, The Summer of Love. Var det en politisk rörelse, skapande av nya alternativa gemenskaper utifrån religion och ekologisk odling, eller var alla bara ute efter att testa nya droger och hålla sig undan jobb, familj och myndigheter?

Trasiga barn skymtar i hennes hemska berättelsen om hur en femåring ges LSD och peyote. Barnet är med i ”High Kindergarten” berättar hon lite stolt för Joan Didion. Föräldrarna ler. Läs mer.

The Sgt. Pepper's Project: the significance of the album cover — PVCC FINE ARTS

Aleister Crowley, Sgt.Pepper’s Lonely Heart Club Band, 1967

Han är andre man överst till vänster. Denna engelske ockultist (1875-1947) influerade flera stora rockband och artister som Bowie, Led Zeppelin, Iron Maiden. Varför ville de släppa loss ren ondska och svart magi ?

Benno Ohnesorg – Wikipedia

Mordet på den tyske studenten Benno Ohnesorg, Berlin 1967

Vid ett besök av den iranske shahen i Väst-Berlin sköts studenten Benno Ohnesorg till döds under en demonstration. Mordet kan ha utförts av östtyska Stasi som en provokation och utlöste radikaliseringen av den utomparlamentariska vänstern senare till terrorgruppen Rote Armée Fraktion/Baader-Meinhof ligan (som också var knuten till Stasi).

Hollywood Reaction to Martin Luther King's Assassination Unprecedented - Variety

Mordet på Martin Luther King, 1968

Den svarte medborgarrättsledaren sköts på en balkong i Memphis av en vit krypskytt. Mordet ledde till protester och dagen blev en minnesdag i USA.

1968 Kaufhaus-Brandstiftungen | Zeitstrahl | Zeitklicks

Varuhusbränder i Väst-Tyskland, 1968

Terrorgruppen Rote Arme Fraktions första attentat. Försvarat av den vänsterextrema journalisten Ulrike Meinhof 1969 i essän Att sätta eld på varuhus, översatt till svenska 1976.

Bobby Hutton.jpg

Black Panther ledare dödad av polis, 1968

Bobby Hutton, som var i ledningen för terrorgruppen Black Panther Party hade tidigare anfallit poliser, och dödades själv i Oakland, Kalifornien, där gruppen hade ett starkt fäste.

May 1968: A Month of Revolution Pushed France Into the Modern World - The New York Times

Gatuprotester och strejker i Frankrike, 1968

Majrevolten där tiotusentals studenter gick ut på gatorna i Paris och miljontals arbetare strejkade. President de Gaulle flydde till Väst-Tyskland och regeringen kollapsade.

Rfk assassination.jpg

Mordet på Robert Kennedy, 1968

Demokraternas presidentkandidat och bror till den mördade presidenten John F. Kennedy mördades av en palestinsk arab i Los Angelis för sina åsikter om Israel.

Protester vid Demokraternas konvent i Chicago, 1968

Hippies och studentradikaler protesterade vid Demokraternas presidentnominering. De ockuperade parker, ordnade musik, visade upp sin egen kandidat (en gris), och slogs med poliser varav en ung man skadades efter att ha dragit pistol mot en polis.

Beatles Helter Skelter, 1968

Sången, som var världens första hårdrocklåt, sades inspirera Charles Manson till att skapa kaos och beordra mord på sju personer helt utan begriplig anledning även om det finns många konspirationsteorier där sången spelar roll.

Den liberala Pragvåren 1968 ledde till att Sovjetunionens trupper invaderade Tjeckoslovakien – Arkivet – svenska.yle.fi

Invasionen av Tjeckoslovakien, 1968

Sovjetunionen och dess lydstater invaderade Prag där en reformrörelse öppnat upp den kommunistiska diktaturen. Därmed blev den ryska kommunismen och liknande system inget alternativ för ungdomsprotester världen över. Tredje världen och Kina tog vid.

Ockupation av Cornell universitetet, New York state, 1969

Radikala svarta studenter med stöd av vita vänsteraktivister ockuperade Cornell university i delstaten New York. De krävde förändringar av kurser och attackerade svarta studenter och lärare (Thomas Sowell t ex) som inte delade deras uppfattning.

79703

Marxistisk tysk professor attackerad av nakna studentskor, Berlin 1969

Theodor Adorno, grundare av den kulturmarxistiska Frankfurterskolan, attackerades vid en föreläsning av tre studentskor i Berlin som under läderkappor visade sina nakna bröst och försökte kyssa honom. De var missnöjda med hans ställningstaganden till den radikala utomparlamentariska oppositionen i Väst-Tyskland.

Ockultism och Charles Manson morden, 1969

Poddavsnittet ”The Dark Origins of the Counterculture” och boken The Bad trip berättar om bakgrunden till Mansons dödliga sekt som mördade nio personer och om ockultism i populärkulturen. Läs mer

The Rolling Stones Disaster at Altamont: What Happened? - Rolling Stone

Mordet under Rolling Stones konsert i Altamont, 1969

En påtänd och beväpnad åskådare knivhöggs till döds av en vakt från Hells Angels under framförande av Sympathy for the Devil. Filmen och sången Gimmie Shelter handlar om den stökiga konserten och mordet.

Piazza Fontana bombing | Italy On This Day

Bombning av Piazza Fontana i Milano, 1969

17 dog i detta terroristdåd som ännu är ouppklarat men dådet inledde 10 år av uppror mot den italienska staten och näringslivet, tidvis lett av Röda Brigaderna och med provokationer från högerterrorister.

The Weathermens bomber i New York, 1970

Vänsterterroristgruppen The Weathermen organiserade våldsamma protester först i Chicago 1969, sedan tre bombexplosioner i New York och en oavsiktlig explosion vid bombtillverkning i New York 1970 då tre av dem dog.

Opinion | Four Students Were Killed in Ohio. America Was Never the Same. - The New York Times

Fyra döda studenter vid Kent State universitet, 1970

Polis öppnade eld mot protesterande obeväpnade studenter i Ohio som kastade sten och skrek slagord mot kriget i Vietnamn. Flera studenter skadades för livet.

Japansk författare begår offentligt självmord, 1970

Yukio Mishima var framstående författare med nationalistiska och antidemokratiska sympatier som organiserade en egen militia. Han och en till medlem begick offentligt självmord i protest mot den japanska regeringen i en misslyckad statskupp och högerkonservativ rituell protest.

Hendrix, Joplin, Morrison döda, 1970-71

Dessa självförbrännande artisters död ses ofta som slutet på den hippieromantiska eran. Musikalen Hair beskriver liknande utveckling från fredsprotester till psykedeliskt kaos.

Slutord

Vänsterterrorismen fortsatte i Latinamerika, Väst-Tyskland och Italien under hela 1970-talet parallellt med högerterrorism. Sociala protester mot kärnkraft och kärnvapen var huvudsakligen fredliga, i alla fall de tre Barsebäcksmarscher jag deltog i.

Dock hade Sverige sina terrordåd, t ex sprängningen av Väst-tyska ambassaden 1975, utförd av RAF/Baader Meinhof-ligan och den planerade kidnappningen av fd minister Anna-Greta Leijon 1977 som skildras sakligt i boken Operation Leo och mer fantasifullt i GW Perssons En annan tid, ett annat liv.

Vi har ännu inte gjort oss fria från dessa fasansfulla och förvirrande år i slutet av 1960-talet. Spelfilmer om Jim Morrison, Chicago 7 m fl har gjort nostalgi av tragiska livsöden och reell politik.

Litteraturkritikern Karl Vennberg skrev några ord 1972 som sammanfattade efterdyningarna från det hårda åren i slutet av 1960-talet som nog gäller ännu:

”70-talets utfall kan bero av hur vänstern förmår att hantera sin besvikelse” .

Vad kan vi lära oss nu när friheten hotas från islam och värdegrundskontrollanter? Vad som hände på 1960-talet bör leda till besinnelse över de sociala och kulturella friheter vi erövrade men också över hur bräckliga de är. Dessutom att alla goda rörelser och idéer kan tas över och förvridas av grupper eller individer.

Friheten är aldrig bara ljus utan även mörk. Jung och Jordan Peterson påminner oss om vi glömmer, liksom all stor litteratur.

Atenarna

Aten: Akropolis och Agora halvdagsutflykt

Dessa antika stadsbor var besvärliga. Under deras storhetstid på 400-talet f. Kr infördes demokrati men de fann till sist bäst att avskaffa det korrupta och ineffektiva systemet (något statsvetaren Jason Brennan påpekade i Efter demokratin 2017).

Författaren Lena Andersson skrev vidare  2019 i DN om Platons kritik av den atenska demokratin som ett system där

”läraren är rädd för eleverna och fjäskar för dem, och eleverna struntar i både lärare och ledsagare”, och ”gubbarna anpassar sig till de unga, är fulla av skoj och inställsam trevlighet och härmar de unga för att inte verka obehagliga och despotiska” (citerat från Sofia Näsströms Demokrati).

YouTube

SEVÄRD KRITISK FÖRELÄSNING OM ATENS DEMOKRATI

Professor Loren J Samons 2016, författare till What’s wrong with democracy?, häcklar i en dryg timme (”Pericles of Athens and the dangers of democracy”) atenaren Perikles vådliga experiment som sades fylla 2500 år 1993, något som Samons finner löjeväckande.

Han listar de brister i den atenska demokratin som inte uppmärksammas tillräckligt:

* Den överlevde inte 200 år och hade flera oligarkier som avbrott
* Atens imperialism startade under demokratin och tvingade med andra stadsstater, tog deras skepp och invaderade dessa stadsstater och öriken och vägrade dem frihet (Naxos 470 f.Kr)
* Aten tvingade dessa stadsstater att svära att de ”älskar Aten”, publicerade namnlistor på vilka som var Atens vänner (kolloboratörer) och att införa demokrati
* Aten hade samlat pengar på ön Delos som de tagit från andra stadsstater och spenderade dessa pengar bl a på Parthenon (guld, elfenben) där atenska medborgare föreställdes (inte bara gudar)
* Atenarna röstade för Perikles förslag att få betalt för att döma och rösta. Den atenare som sade emot förvisades på 10 år.
* Perikles lånade pengar från templen för krig och betalade inte tillbaka
* Atenarna röstade för att kunna gå gratis på teater
* Aten vägrade att ta hot från Makedonien på allvar och att överföra pengar från utsmyckning till krigsmaterial
* Kleon, en atensk general, varnade för att alla behandlade val som sport och att det demokratiska Aten blivit för hastigt rikt, fångat av nymodigheter och för slappt.


Samons sade att Aten aldrig skröt om sin demokrati utan skrattade åt den och ingen fram till 1800-talet skrev positivt om demokrati.

Dessutom sa Perikles, den atenska demokratins ledare, att Atens styresskick byggde på att dess ledare åtlydde de givna osynliga dygder som alla greker tog hänsyn till. För att komma ifråga som medlem av de 500 fria män som kunde väljas genom lotteri till stadens styrelse måste de försvara sig inför ett råd och besvara frågor om sin karaktär; hur hade de tagit hand om sina föräldrar? hade de gjort militärtjänst? hade de skulder?

Avgörande för en nation är inte dess styrelseskick utan dess medborgarskap, dvs dess medborgares karaktär, något som Leo Strauss skulle hålla med om. Formell utbildning är irrelevant. Samons ser hellre att en grupp amerikaner utan collegeexamen får all makt och rösta än att en grupp amerikaner med PhDs.

Hans föredrag skedde i november 2016 då Trump hade valts så det finns referenser till demagogi och de rikas makt inom demokratier, men där är Hillary Clinton inte bättre än Donald Trump. Se hans föredrag, det är både lärorikt och underhållande.

Xenofon – Wikipedia
Xenofon, 430-355 f.Kr.

ATENS SKILDRARE

Den atenske historikern Xenofons bild av Sokrates har uppvärderats på sistone. Sture Linnér sammanfattade forskningsläget 2003 i en understreckare.

Leo Strauss tillhörde denna skara och noterade på 1930-talet att Xenofon inte var den enkle skribent man hittills hade trott utan dolde sina verkliga avsikter i en esoterisk text under den exoteriska. vilket Strauss visade i två till studier av Xenofon i början av 1970-talet.

En poäng i den atenska demokratin som Michael Foucault noterade i sina sista föreläsningar vintern 1984  (med hänvisning till pseudo-Xenofons Politeia Athénaion) är att i en demokrati kan alla höras oavsett. Goda och dåliga argument blandas med sanningar och lögner, onyttigheter med nyttigheter till dess att allt blir en enda sörja.  De många fattiga vill bara slippa att lyda, inte göra vad som är bra för staden.

I en demokrati är det omöjligt att särskilja massan  från eliten menade grekerna, särskilt Platon som skrev i Staten att ”de bäste filosoferna äro onyttiga för mängden”.

En annan poäng som Aristoteles hade angående Atens demokrati var att de rika skulle vinna inflytande genom att de fattiga såg upp till dem, de kunde köpa röster och hade mer tid att ägna sig åt politik. Detta stämmer än idag vilket Samons föredrag ovan bekräftar.

Å andra sidan deklarerade Aristoteles att demokrati innebär att de fattigas makt eftersom de är fler. Om de sedan ger den till de rika så är det de fattigas problem.

Den siste atenaren - del... | Viktor Rydberg | 75 SEK

DEN SISTE ATENAREN

Den siste atenaren av Viktor Rydberg utkom 1859. Han var då 31 år och journalist på GHT i Göteborg. Boken hade gått som följetong, ett grepp för att pressa sig med deadlines. Balzac och Dickens hade varit framgångsrika så varför inte tänkte Rydberg och lade ut sin lärdomsfyllda text varje vecka för läsekretsen som knappast hängde med i hans filologiska bryderier.

Boken blev en flopp. Dess långa repliker där kristianer (dvs kristna) lägger ut sina tolkningar och filosofer sina blev för träliga trots kärleksintriger. Att skildra den siste företrädaren för antik förnuftsfilosofi , ärkehedningen Krysanteus i det då kristnade Aten,  en man som förde fram tankar som Platon och Aristoteles lagt fram i Aten 600 år tidigare, kunde kanske ha lyckats om han gestaltat personerna bättre. Ungdomsboken Sofies värld av  hobbyfilosofen Jostein Gaardner (1991) lider av samma uppräkningar.

Jag som länge har studerat filosofi log under läsningen. Rydberg vill foga samman kristen teologi och antik filosofi genom att hans romangestalter blir omvända, mer fasta i sina övertygelser eller bara resonerar utifrån sina klara tankeinriktningar. Plotinus, som faktiskt existerat och just gjort sig känd som en nyplatonsk kristen tänkare, nämns.

Dock fann Strindberg boken intressant för dess upproriska innehåll mot de kristna som dessutom slogs inbördes (på 1800-talet fanns frikyrkliga kontrahenter och statskyrkan som inte kunde enas). Rydberg hade i sin bok om Aten på 300-talet e.Kr. hittat på två större kristna grupper i Aten, Homousianer och Homoiusianer. Dessutom  fanns Arianer.

Rydberg slog igenom med sin kritiska uppgörelse  Bibelns lära om Kristus 1862. Jag kommer nog inte att läsa den men har förstått att den var viktig på sin tid.

Verklighetsbakgrunden är korrekt. Vid denna tid, runt 300 e.Kr, så stred flera kristna grupper, ibland med våld, mot varandra, utifrån deras skilda tolkningar av Treenigheten (Fader, Sonen, Helige Ande). Vissa menade att Gud fanns i alla tre delarna, vissa att Jesus både var Gud, Guds son och människa. Andra att han var en gudomlig profet men inte Gud själv. Et ce tera.

Först vid kyrkokonciliet i Nicaea år 325 slog kyrkliga ledare fast vad som gällde, att Fadern och Sonen var av samma natur. Mötet nämns i boken. Personligen anser jag att just Treenigheten är bland det mest ologiska som kristendomen består av.  Arianismen, ja tom Islam, är mer tilltalande om man vill undvika inre teologiska motsägelser (från min blogg oktober 2020).

En lång dag i Athen

EN LÅNG DAG I ATHEN

Bonniers presenterar Theodor Kallifatides mustiga skrönor från en dag runt 2010 i den grekiska huvudstaden:

”I En lång dag i Athen gör Theodor Kallifatides strandhugg i sitt grekiska jag. Det ständigt både undflyende och genomsyrande.   En lång dag under Atens sol ger öppningar för filosofiska och grovkorniga betraktelser, doftrika djupdykningar i barndomen, tankar om främlingskap och oslitliga band till föräldrar. Livet, kärleken och döden. Den snäva möjligheten och den stora stillheten.   En oemotståndlig berättelse präglad av ett leende allvar.”

Själv minns jag från boken hur Theo satt i passagerarsätet i sin brors bil med en urna i knät, där deras fars aska förvarades. Brodern körde som en grekisk man, άντρας,  dvs fort och utan bälte medan han sicksackande mellan bilarna i Aten. Theodor försökte få honom att skydda sig och berättade om fördelarna med bilbälte varpå brorsan röt: -Fan vad svensk du har blivit!

Bonniers gav ut Kallifatides Utlänningar 1970, en fantastisk samling historier och skrönor om mötet med den karga Sverige. Sedan fick han jobb på Bonniers Litterära Magasin och gjorde karriär som invandrarförfattare, men av det bättre slaget.

Kvartsgreken Alexandra Pascalidou skrev också en bok men om sig själv på fullt allvar och som 33 åring. Hon lärde sig slåss från sin far Jannis, städaren som kunde boxas och tala fem språk. Man ska gå till attack direkt menade pappan, inte invänta motståndaren och är han större desto bättre.

Hon har antiperistatis vilket betyder att hon fungerar bäst i motståndsläge. Boken visar hur hon lyckats i ett nytt land med tur men även begåvning och skicklighet. Hon hade inte haft samma tur i Grekland.

SLUTORD

Mitt enda intryck av staden Aten var 2001 då jag blev strandsatt där av ett konkursande grekiskt flygbolag, Akropolis Air tror jag det hette. Bolaget hann gå omkull under de tre veckor jag och dottern kryssade runt mellan öarna i Kykladerna och återvände till Pireus hamn.

Vi passade på att se Akropolis (se ovan) och hann faktiskt med att ta ett dyrt nattflyg (KLM) till Skåne. Ägaren fick en grupptalan från oss hundratals blåsta passagerare men någon ersättning kom aldrig.

Med det sagt så minns jag Aten med vissa bistra minnen.

Afghanistans självbestämmande leder talibanerna

Att inse att ett folk vill bestämma i sitt eget land är nyckeln till Afghanistans senaste händelseutveckling.

2014 skrev Thomas Friedman en uppmärksammad krönika i New York Times om hur USA, som först opponerat sig mot Frankrikes kolonialvälde i Vietnam på 1940-talet, kom att bli en ny kolonialmakt. De som motsatt sig de gamla och nya kolonialherrarna var kommunisterna och de vann därför alltmer stöd, inte för att vietnamesiska bönder var övertygade marxist-leninister:

The North Vietnamese managed to win (with the help of brutal coercion) more Vietnamese support not because most Vietnamese bought into Marx and Lenin, but because Ho Chi Minh and his communist comrades were perceived to be the more authentic nationalists.

Friedman såg samma sak hända med stödet för Islamska Staten i Irak och Syrien sommaren 2014. ISIS stöddes av sunnimuslimska irakier och syrier, ”because they see ISIS as a vehicle to revive Sunni nationalism and end Shiite oppression.”

HAMSUN

1943 reste den norske Nobelpristagaren och nazisten Knut Hamsun till Adolf Hitlers Örnnäste i Tyskland. Den högreste blonde norrmannen fick audiens hos den kortvuxne österrikaren. Efter inledande fraser tog Hamsun till orda och gav Hitler en uppsträckning för hur den tyska ockupationen sköttes i Norge.

Hamsun var visserligen sympatiskt inställd till nationalsocialismen men han var främst norrman. Att låta en klantig tyskvänlig marionett styra var fel väg menade han. Hitler som inte var van att bli motsagd avbröt diskussionen i vredesmod.

Vi kan gå tillbaka till Westfaliska Freden 1648 då Europas makter enades om att inte blanda sig i varandras inre religionspolitiska angelägenheter. Katoliker i Tyskland och protestanter i Frankrike skulle lämnas i fred och inte dras i krig.

THE GREAT GAME

I Afghanistan har väst intervenerat sedan 1800-talet, då engelsmännen fick ge upp Afghanistan i The Great Game . Nu är det dags igen.

USAs vilja att skydda sitt land mot nya terrorangrepp från Al-Qaida efter 11 sept 2001 måste ske med andra medel än ockupation och att inse vår skyddslösa sekulära position.

För det är som ockupation USA och västländer som Sverige måste förstås. Alla afghaner vill knappast ha sina ogifta döttrar bortrövade av skäggiga mullor med k-pistar eller få sina söner slagna om de inte odlar skägg. Men de vill bestämma själva och ta itu med islamismen när och där de anser rätt.

Säkert kommer landet återgå till medeltida vanor, opiumodling och balansera sin geopolitiska situation gentemot Kina, Ryssland, Pakistan (allierat med USA), Iran och Indien. Det kommer bli ett maktvakuum som återigen fylls av spioner och infiltratörer, men talibanerna kommer hålla dem kort. En teokrati mot anarki och ockupation är inte det sämsta.

Stöd Svenska AfghanistanKommittéen, det gör jag sedan 1981.

Amerikaniseringen av den svenska arbetarrörelsen

Kortegen följdes av en liten folkskara i Åmåls centrum.
1 maj 2021 i Åmål

Fram till 1930-talet var svensk arbetarrörelsen del av den europeiska, i synnerhet den tyska. Revisionisterna Karl Kautsky och Eduard Bernstein hade stort inflytande på den reformistiska svenska socialdemokratin.

Men på 1930-talet började svenska socialdemokrater vända sig till USAs Demokrater och vänsterfolk för inspiration. I Tyskland stred ju socialdemokrater och kommunister mot varandra medan nazisterna leende såg på.

Dessutom hade det svenska folkhemsbygget intresserat amerikanska reformvänner. 1936 utkom Sweden: The Middle Way av den amerikanske journalisten Marquis Childs och boken kommenterades positivt av ingen mindre än Franklin D Roosevelt, USA Demokratiske president.

 

Alva Myrdals idealism kom från pappa | Slakthistoria.se
Gunnar och Alva Myrdal med barn på väg till USA

MAKARNA MYRDAL

Nyckelpersoner i den svensk-amerikanska vändningen inom SAP var Alva och Gunnar Myrdal som tillbringade flera år i USA.  Redan 1929–1930 var Gunnar Rockefeller stipendiat

Under andra världskriget bodde familjen mestadels i USA där de båda skrev boken Contact  with America 1941 /Amerika mitt i världen 1943 . Gunnar Myrdal studerade sedan rasfrågan i An American Dilemma: The Negro Problem and Modern Democracy 1944.

Alva Myrdals pedagogiska gärning  i Sverige var att införa daghem/förskolor och grundskola. Båda var inspirerade av den amerikanska progressive pedagogen John Dewey som stod nära Demokraterna och ville utveckla en ny socialdemokratisk reformism, närmast socialliberal av den vetenskapliga sorten och mycket sömngivande.

Deweys inflytande i svensk skola och samhällsdebatt är mycket stort och kan säga ligga till grund för den ickemarxistiska vänster som tog fart efter 1945 i Sverige inom och runt socialdemokratin. Här finns inte plats att dra alla trådar men klart är att John Dewey och andra sk progressiva tänkare i USA till stor del står bakom den samhällsomvandling vi haft under 1900-talet i välfärdsstatlig och socialpedagogisk inriktning.

MODERNITET

Deras vetenskapssyn och framåtanda passade de svenska socialingenjörerna i folkhemmet. Den svenska rättspositivismen som stod mot europeisk naturrätt var också lämplig för att understödja modernitetens obönhörliga framväxt. Där som här skulle allt gammalt raseras.

I folkparkerna på 1950-talet kunde man dansa till boogiewoogie, rock n roll och twista loss, liksom man tidigare diggat jazz inne i städerna. Den amerikanska populärkulturen med dess bilar och fräcka konsumtionsvaror för folket passade det nya Sverige och socialdemokratin.

USA stod för modernitet och lilla Sverige vill hänga på så gott vi kunde med våra band till Tyskland och Europa. Dessa blev allt mindre viktiga och många ungdomar reste till USA som utbytesstudenter, däribland jag (Arkansas 1975-76).

Att vända åter till Europa som Ingvar Carlsson gjorde 1990 i en ansökan om medlemskap i EU blev därmed obegripligt.

I och med Sveriges allt starkare vändning mot USA efter andra världskriget och landets strävan efter modernitet framstår Europa som alltså något gammalt och konservativt för många svenskar.

Avståndstagandet från nazismen innebar också ett avståndstagande från tysk kultur, som dominerat svenskt kulturliv sedan medeltiden.

Maciej Zaremba noterade i ett tal år 2003  (tryckt i skriften Vad har Sverige i Europa att göra?) att Europa representerade fyra K:n som Sverige inte vill befatta sig med: Katolicism, Konservatism, Kolonialism, Kapitalism.

Sveriges placering och ställning som inte riktigt en del av det kontinentala Europa eller av de brittiska öarna ledde under 1800- och 1900-talen till än mer kulturella och politiska uppbrott från Europa.

Europeiska språk förutom den i USA talade engelskan har fått minskat utrymme och färre elever (utom den i Latinamerika talade spanskan).  Den svenska euroskepticismen går djupt menade Zaremba och frågade sig vad Sverige gör i EU om landets medborgare och press inte ens kan väckas av att eventuellt bli medlemmar i en federal europeisk union.

 

Olof Palmes jultal 1972 – Wikipedia
Bitr utrikesminister Olof Palme går med Nordvietnamns Moskvaambassdör i Stockholm 1968

AMERIKANSK SJÄLVKRITIK

Olof Palme läste vid Kenyon College i Ohio 1948 och reste runt i Södern där rasmotsättningarna uppenbarades för den unge socialdemokraten. Han stod vid den amerikanska vänsterdemonstranternas sida under protester mot Vietnamkriget.

Kritiken mot USA under 1960-talet kom alltså från USA självt i och med ungdomsuppror och hippies. Socialdemokratin var nog rätt avvaktande till en början men fann att vissa drag kunde approprieras.

Socialdemokratin hade stagnerat på 1970-talet till att försvara sin korporativa makt, inte olikt vad Demokraterna gjort i USA med sina organisationer,  särskilt fackföreningar.

Den amerikanska nyvänstern (Partisan Review, C W. Mills),  fann sig lätt in i de nya svenska kommunistiska grupperna och debatten. SAP höll avstånd med lät sig influeras när den värsta radikalismen vattnas ut, särskilt genom att ta i identitetspolitiska och postmoderna synsätt från USA (via Paris) till den breda svenska vänstern.

Där befinner vi oss idag på 2020-talet: fransk postmodernism importerades till USA på 1970- och 80-talen, paketerades om i diverse Cultural Studies, Women Studies, Fat Studies, Black Studies och importerades bl a som antirasistisk intersektionalism till Sverige via  besuttna vänsterfolk runt SAP, rätts-och utbildningsväsen och våra statsmedier och myndigheter.

Samtidigt har en folklig amerikansk kultur levt vidare i raggargäng, bilträffar och dansbandsmusik.  SD vinner allt fler i dessa arbetarkonservativa grupper medan SAP förlorar. För 60 år sedan var just folkparker med lättcountry ett arbetarnäste där SAP kunde frodas. Idag ser den nya socialdemokratiska medelklassen ned på dessa företeelser.

RADIKAL MEDELKLASS

Vad som skett är att den mjuka amerikanska vänster som gradvis ersatt marxism och arbetarklass i Sverige nu har nått sin kulmen. Det tänkande som går under beteckningen politisk korrekt har sitt ursprung där och ett starkt fäste i den nya medelklassen, de progressiva.

Jan Myrdal, son till Alva och Gunnar, såg detta tidigt och har aldrig missat ett tillfälle att klå dessa förståsigpåare, ofta inom Vpk och SAP men även utanför. Han hade sett hur föräldrarnas folkförakt tedde sig och själv fostrats av en kylig beräknande progressiv pedagog, mor Alva.

1980 skrev han, Lars Gustafsson, Sven Fagerberg och Sven Delblanc om den nya medieklassen som skällde tillbaka utan reson. 10 år senare vann de nya herrarna med vänsterfolk först. Blair, Clinton/Obama/Biden, Schröder och här Carlsson/Persson  stod för Den Tredje Vägen, en politik som låtsades vara folklig men i realiteten befäste en nytt globaliserat och avreglerat klassamhälle.  Liberala Demokratiska kritiker  i USA som David Brooks och  Thomas Frank har insett vartåt det barkar. Trump var sista chansen på länge.

Tillbaka till Sverige som blev ett bättre land för denna nya radikala medelklass än USA. De utgör inte inte en borgerlig grupp utan är ett sk mellanskikt utan band till bildningstraditioner. Idealiska nyttiga idioter som kan fås att göra vad som helst i progressivismens och det rätta politiskt korrekta tänkandets namn.

Här finns system med personnummer och källskatt sedan 1948 som gör alla medborgare nåbara och övervakade. Genom sekler av centralisering har den svenska staten lagt under sig enorma tillgångar som denna tjänstemanna- och politikerklass nu kan styra över och slösa med utifrån sina progressiva och förment goda ideal. En elit som uppfostrar sina räddhågsna medborgare.

Irritationen över dagens censurerande PK-tänkande och misskött invandringspolitik kan alltså spåras tillbaka till en klassomvandling som skett med vänsterideologi från USA. En mjuktotalitär utveckling som nått längst i Sverige med en skattegödd hegemonisk nomenklatura.

Makarna Myrdal skulle inte förstå vilket monster de skapat.

 

Inga goda råd om hotad demokrati

Den hotade demokratin : så kan den räddas i populismens tid - Olle Wästberg - danskt band (9789189323100) | Adlibris Bokhandel

Om en ärkeliberal som den flitige Olle Wästberg tar sig an att rädda demokratin från (höger) populismen finns förhoppningar om att något angeläget och aktuellt skulle komma ur en bok som hans nyutgivna Den hotade demokratin. Så kan den räddas i populismens tid (Ekerlids 2021).  Men icke.

Jag hade själv valt boken inför ett kommande föredrag för en SD avdelning och trodde att de skulle lära sig något nytt, och kanske jag. Istället fick jag läsa sedvanligt gnäll om SD och ett präktigt konstitutionellt självmål, så vi börjar med det, det sista kapitlet ”Trösklar mot en autokratisering av Sverige”.

Där redogör Wästberg för den fatala oskyddade demokratin som efter 1974 års grundlagsreform kan ändras  på 14 månader. Varför detta är ett självmål är två:

  1. 1974 års författningsreform stöddes av alla riksdagspartier trots att den innebar maktkoncentration genom att riksdagen, dvs folkmajoriteten, och regeringen, skulle med två riksdagsbeslut med val emellan kunna köra över vilka rättigheter som helst. Denna konstitution, som vi fortfarande har, delar inte makten såsom antiken (perserriket, Sparta, Roms republik) och senare maktdelningssträvanden (Montesquieu, USA 1776)  förordat. Folkpartiets ledning, som Olle Wästberg ingått i sedan 1960-talet, har väl aldrig klagat på detta utan det var Medborgarrättsrörelsen på 1970-talet som fick väcka det partiet.
  2. 2010 beslöt riksdagen efter ett beslut på våren och ett på hösten att Sveriges grundlag skulle befästa ett mångkulturellt land, dvs exakt det som  Olle Wästberg varnar för nu, röstade Fp för, två gånger. Ingen var emot utom SD och ingen debatt fördes konstaterade SVT.

Ett av Wästbergs käpphästar är att bromsa det demokratiska inflytandet som fått löpa fritt sedan 1974, särskilt i kommunerna vilket Inga-Britt Ahlenius konstaterade nyligen. Hon har dessutom kritiserat 1974 års grundlagsreform utifrån samma utgångspunkter som Krister Thelin.

Han listade några förslag i Svensk Tidskrift 2011, i en recension av den Moderata riksdagsledamoten AM Pålssons bok Knapptryckarkompaniet,  som Wästberg också har och som handlar om

”olika reformförslag för att stärka de enskilda ledamöternas inflytande, åstadkomma en starkare konstitutionell maktdelning och förskjuta makten från partieliterna till väljarna. Förslagen, bl a om tvåkammarsystem och medborgarinitiativ genom folkomröstningar, är ett smörgåsbord från det komparativa materialet och i enskildheter utan invändningar. Och majoritetsval i enmansvalkretsar skulle onekligen stärka banden mellan vald och väljare. ”

Till saken hör att inget av detta är något som sk högerpopulister skulle invända, tvärtom. En författningsdomstol skulle få stöd av samtliga partier L/M/KD/SD och utanför riksdagen MED, medan S skulle spjärna emot och kanske deras lydpartier V/MP/C.  S har byggt hela sin maktbas sedan 1974 just på att kunna trumfa igenom förslag i riksdagen utan att ta hänsyn till det svaga Lagrådet, nu senaste i migrationspolitiken.

Wästbergs förslag för att stärka demokratin är visserligen goda men alldeles för begränsade.  Svenskans politiska chefredaktör Tove Lifvendahl ägnade dock gårdagens söndagsledare till hans bok, vilket nog var för snällt. Om man säger sig vilja ”rädda den hotade demokratin” i en boktitel bör mer resoluta förslag komma fram än hans tankar om skilda valdagar och personval (som Chris Forsne talat om i Swebbtv). Mer eld måste till. Patrik Engellau ser den framväxande politikerklassen som lever av skattemedel och partibidrag som ett hot mot demokratin.

Olle Wästberg nämner i en debattinlägg i DN idag  17 maj 2021 att ”när partierna nu ska fastställa vilka som ska stå på valsedlarna och alltså kunna bli valda som väljarnas representanter är det angeläget att de försöker skapa en bättre väljarrepresentativitet”. Gott så.

Men problemet är att de folkvalda i hans upplägg ändå inte skulle representera vad folk tycker utanför hans storstadsliberala ankdamm. Jag har varit med på Folkpartiets möten 2007-13 på Kungholmen och Bromma och besökt Landsmötet i Karlstad 2011. Folkpartiet var de besserwissrar jag trodde, nedlåtande mot vanligt folk.  Snorkig medelklass.

Precis som Ivar Arpi konstaterade 2014 finns det ett gap mellan vad elitpolitiker (oavsett parti,  tom SDs ledning är mer liberal än deras väljare skulle jag tro,) anser och vad väljarna anser.

De utbredda konservativa värderingar som nästan aldrig fått komma till tals offentligt har inte representerats, om man undantar NyD och SD, som varken var och är särskilt teoretiskt grundade i konservatism eller sågs och ses som pariapartier.

Oavsett parti så har partiledningar alltid legat till vänster om sina medlemmar och väljare. I familjepolitiken har Alva Myrdals ”storbarnkammare”, senare förskola, varit idealet trots att föräldrar velat annorlunda:

7 av 10 mödrar vill kunna stanna hemma längre
8 av 10 vill ha ett nationellt vårdnadsbidrag
7 av 10 vill kunna besluta själva om delad föräldraledighet

Vidare så uppgav nästan 60 % av tillfrågade i Demoskop i maj 2015 att de sympatiserar med SD om minskad invandring och tiggeriförbud, abort, homoadoption m fl. sakfrågor (se Ivar Arpis inlägg 2014).

Wästberg har som demokratiräddare  två problem: Dels att respektera de väljare som valt sina företrädare i fria och hemliga val, dels att respektera deras åsikter.

Han har stora problem med Donald Trump, Boris Johnson/Brexit, Jimmie Åkesson,  Ungerns Viktor Orban och den polska premiärministern Mateusz Morawiecki, liksom Turkiets Erdogan och Rysslands Putin. Och Österrikes ledning, Marine le Pen, Dansk Folkeparti osv. Alla har förlett folket genom propaganda.

Problemet blir då att förstå hur illa folket röstar pga sin dumhet. Och att kalla väljare för dumma är inget elitliberalen Olle Wästberg gör. Han passar sig men hans elitism skiner igenom. Bokens behållning är inte hans analys eller praktiska förslag utan hans politiska biografi.

Faktiskt så kan man läsa hans bok som en personlig rapsodisk resa genom det moderna Sverige under 1900-talet. Hans skvaller är träffande och underhållande. Dock håller sig han ifrån att berätta om fd partikollegan Per Gahrtons kåthet, men har tydligen skrivit ett par anekdoter som Sveriges Radios Kalle Lind och Jonatan Unge snappat upp. 9.10 min in.

Per Gahrton och Olle Wästberg är ute och går på en strand, 1960-tal. De diskuterar om  FPUs inriktning, kultur- eller socialliberal.

En kvinna går förbi varpå Gahrton vänder sig om och säger, ”Knulla?”

Wästberg noterar men fortsätter samtalet om FPU och mönstret med Gahrtons libido upprepar sig vid varje kvinnomöte.

Wästberg medger att de etablerade partierna drivs av elitpolitiker.

”Om de traditionella partierna ska kunna bemöta den växande kraften i den populistiska rörelsen måste de genomgå en kulturrevolution” skriver han. Men inget av vad han föreslagit når tillnärmelsevis upp till någon sådana omvälvning.

Låt mig lägga till tre förslag:

  1. Beslutande folkomröstningar, lokala och nationella
  2. Val av lokala polischefer
  3. Införa en första kammare i riksdagen

Medborgerlig Samling har ännu mer

https://www.medborgerligsamling.se/app/uploads/2020/01/Demokratipolitiskt-program.pdf

 

Det bidde en vante, Wästberg. Synd för att du har både bildning och insikter om att läget för demokratin i Sverige är allvarligt, men SD är inte problemet utan de partier som inte respekterat dess väljare och deras gelikar i andra partier. Några lästips som kan vidga dina vyer:

Konstituerande makt från franska revolutionen till Kapitoliumkravallerna

Liberalismens kritiker – artikelserie och samtal

Ny höger i USA

Haveriet Sverige – särskilt Claes Ryns inlägg

Fem böcker om högerpopulism – del 1 och  del 2

Håll till godo!

 

Moralstatens rötter – inlägg från 2003

Återpublicerar en text från det fria bloggarkivet Sourze från 2003.

Moralstatens rötter

Från stelbent maoism till regeringsunderlag.

Den moraliska statens uppgång och fall

Från 70-talets radikala aktionsgrupper till 90-talets regeringskansli löper en kärv kampvilja för folklig kultur, bestämd uppfostran, moral och sunt bondförnuft. Ofarliga som plakatbärare, livsfarliga i regeringsställning tillrättavisar forna vänsteraktivisterna medborgarna med indragna bidrag och moralism. I frågor om sexualitet, drogbekämpning och arbetsliv syns deras auktoritära synsätt tydligt och börjar tom ifrågasättas, men först en samtidshistoria och tillbakablick.


Lenin poppis på 70-talet

Dagens socialdemokratiska ministrar och deras rådgivare i synnerhet har formats av den, ofta maoistiska men alltid leninistiska, nyvänster som ville vara det stora partiets bättre samvete. Kfml/Skp tröttnade aldrig på att tala om hur såväl SAP och Vpk sålt ut sig till liberala krafter och mesat till sig. Själva stod de för naturlig sexualitet, kollektiv gemenskap, solidaritet med fattiga och så vidare.

Många sossar influerades av deras entusiasm i hyresgäströrelser, fack, anti-porraktioner, Riksförbundet narkotikafritt samhälle, Folket i Bild/Kulturfront och andra rättrådiga korrekta organisationer på 70-talet.

Ganska snart försvann Skp som rörelse varför har ingen utrett klart, men de mest aktiva anhängarna flyttade snabbt in i SAP och välkomnades för sin visserligen ungdomligt naiva men samtidig avundsvärda strid för förnuft, arbete och moral.

Samma fyrkantiga ledarstil och bakåtsträvande ideologi som tidigare, samma motsättning mellan å ena sidan individualism och frihet, å andra sidan byråkrati och traditionalism. Dessa moraliska värden fanns redan i en auktoritär arbetarrörelsetradition där svenskhet och framstegsoptimism blandades i en mörk mylla. I socialpolitiken trivdes de hårda grabbarna med batongmoderaterna.

Hassela- kollektivets Widar Andersson är bästa exemplet, numera riksdagsmans, regeringens så kallade rådgivare i drogfrågor och tidigt uppburen inom Skp-sfären.

Post-fordism

En djupare analys av orsakerna till denna moralism går utanför detta inlägg. Men klart är att industrins omvandling under de senaste decennierna till japaniserad ”just-in-time”, ”lean production” kräver andra mentala kvalifikationer. En ny produktionsstruktur växer fram, den utspridda fabriken. Det nya produktionssättet kallas ofta post-fordism.

Ett exempel är när datorer ersätter den tidigare fordismens löpande band. Datorer effektiviserar särskilt i processindustrin manuellt arbete. Arbetare frigörs från den auktoritära vänsterns kollektiva lösningar se Michael Allwins Det individualiserade arbetet 1997.

Den auktoritära nyleninistiska 70-talsvänsterns ideologi, liksom fordism och taylorism byggde på enkel massproduktion, utan särskilt stora intellektuella insatser, för enkel masskonsumtion, inte heller den särskilt djuplodande. Idag är företagare och förvaltning beroende av de anställdas subjektivitet och gör allt för att fånga, normalisera och uttrycka den. Alla måste uttrycka sig, tala, kommunicera, samverka och så vidare i en ständigt formbar lojal subjektivitet.

Om fordismen integrerade konsumtionen i kapitalets reproduktionscykel, så integrerar post-fordismen kommunikationen. Den politiska frågan blir vems styr kommunikation, och utifrån vilka värden? Jag hävdar att de forna radikalerna från 70-talet, som ofta även dominerar media, trycker ned alternativa verklighetsbeskrivningar. Istället för att öppna debatten har de fullföljt ett auktoritärt arv från tidigare generationer inom arbetarrörelsen. Men inom tre områden råder sedan en tid förvirring; sexdebatten, drogbekämpningen, arbetslivet. De politiskt korrekta kanslirävarna håller inte koll. Som tur är.


Tre öppnare debatter

Sexet först. Förra sommaren skrev jag en artikel om några kvinnoforskare i USA som var för pornografi och prostitution under vissa villkor. I den tog jag upp deras intervjuer med hundratals sexarbetare i porrbranschen, på gatan och i de prostituerades egna organisationer. De största problemen var inte våldsamma sexistiska män menade de, utan polisens och myndigheternas ständiga kontroll.

Värst var samhällets, och inte minst andra kvinnors, nedsättande syn på yrket. Elva refuseringar bland annat av Expressen. Men ett halvår senare ändrade Expressens kultursida sig och Petra Östergren, Nina Lekander och Channa Bankier fick in några sköna publicistiska motjuck. Arbetaren hängde seden på i våras och till sist blev även riksfeministerna i tidskriften Bang tvungna att agera, om än motvilligt. Regeringen fortsatte dock med vårens meningslösa men moraliska kriminalisering av könshandel i sin Operation Kvinnofrid utan att höra de prostituerade, deras egna organisationer eller forskare med andra åsikter.

Drogerna sedan. Narkotikabekämpningens ineffektivitet hade svenska forskare skrivit om länge i tysthet. Stack de fram hakan för mycket fick de veta av konstapel Gormander, känd från Skp-tiden, att de var piss-liberaler. Allt diskussion om den svenska drogpolitiken handlade om två alternativ -fullständig mobilisering för målet ett narkotikafritt samhälle eller en total kapitulation för liberaliseringsvågen i Europa. Ett krig mot narkotikan proklamerades där alla medel var tillåtna, och offren höll käft för de var döda i vätan på metadon. Sanningen, krigets andra offer, höll medier och etablissemang tyst om.

Men så lessnade Henrik Tham, Jerzy Sarnecki med flera erkända forskare och skrev under en hovsam öppning till en dialog om narkotikabekämpningen i ett omstritt brev till FN i sommar.

Visserligen gick socialminister Wallström upp i falsett och anklagade dem för drogliberalism i DN 21/6, men alla som kunde läsa brevet först publicerat idag i DN 29/6 ! visste att det inte stod en rad om legala droger där. Bara att en öppen dialog om droganvändning byggd på fakta bör uppmuntras.

Socialministern och medierna visade en pinsam oförmåga att gå bortom förenkling av narkotikafrågan i ett antingen/eller-tänkande som kan visa sig ge motsatt effekt. Antingen/eller-tänkande kan ha bidragit till legaliseringstankens frammarsch på kontinenten.

När alltfler människor nu upplever att den förda politiken misslyckats – samtidigt som de har bringats tro att det enda alternativet till en är legalisering – återstår bara att vara för legalisering”, skriver Ted Goldberg, professor i kriminologi och undertecknare. Goldberg är inte för en legalisering och redovisar sitt alternativ i boken Narkotikan avmystifierad 1993.

Kriget i medierna kulminerade under George Soros besök vid det svenska fredsforskningsinstitutet SIPRI. RNS fick då fredsforskarna med SIPRIs prydlige Daniel Tarchys i spetsen att framstå som en langare i politiskt korrekta Rapport. FN-uppropet stöddes av organisationen Lindesmith Center bakom vilken Soros finns, men hade ingenting med Soros föredrag om Östeuropas ekonomi att göra vilket alla visste men man hängde på i krigsrapporteringen ändå.

Ett annat exempel. Ett inslag i TV-programmet Sefyr SVT i våras har blivit anmälda av Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle RNS till Granskningsnämnden. Anledningen var enligt RNS att Sefyr hade varit för partiska i ett inslag om droger. De hade i inslaget talat om droger på ett allt för liberalt sätt. Sefyr-redaktionen hade ställt öppna frågor till svenska forskare, bland andra Henrik Tham, och det danska regeringsrådets läkare.

Stämmer det att mer straff leder till färre narkomaner? Stämmer det att informationskampanjer lyckas bland ungdomar? Framkallar cannabis hjärnskador? Blir alla som prövar knark automatiskt missbrukare? Svaren var sakliga och kunde bemötts i en öppen debatt istället för anmälas för granskning.

Det är typiskt för Wallströms självgoda världsförbättrargeneration att de reagerar tjurigt och säger att alla som ifrågasätter deras goda uppsåt är dumma och elaka.

Den tredje öppningen är nog den viktigaste men samtidigt mest svårbearbetade för dessa de mest ordentliga av alla svenskar – lönearbete som livsmål och plikt, som grund för inkomst och som alla partiers självklara valfläsk: att ordna full sysselsättning. Men både höger och vänster miste på krisen. De tror det är en konjunkturkris när det är en strukturkris. Jobben kommer aldrig tillbaka den gamla vägen.

Rikedomen växer och jobben försvinner. Frågan är hur vi ska fördela pengar och arbete är politisk, men socialdemokratin orkar inte se möjligheterna i en radikal arbetstidsförkortning, medborgarlön och ett annat sätt att arbeta.

Göran Rosenberg, Anders Ehnmark och Anna Christensen har nyligen diskuterat medborgarlön utan att helt avföras av problemformuleringspetimäterna i regeringskansliet, som de gjort i decennier med Gunnar Adler-Karlsson. Även Olle Sahlström på LO-idédebatt kunde tänka sig en framtid utan lönearbete, uttryckte han visionärt nyss i Sommarrummet i P1 fredagen 26 juni.

Även välmenande humanism kan leda till oönskade resultat i verkligheten, som Foucaults analyser av fängelsevård och sexualitet visat. Men säger han:

”Min poäng är inte att allting är dåligt, men att allt är farligt, vilket inte är detsamma som dåligt. Om allting är farligt har vi alltid något att göra. Så min position leder inte till apati utan till en hyper – och pessimistisk aktivism”.

All aktivism är farlig, särskilt i svenska regeringar.

Sosseskandaler – hela listan uppdaterad

Corn

Avslöjandena 2016 om Kommunalarbetarförbundets skandaler  ingår i en facklig- och socialdemokratisk tradition med sex, sprit, fastighetsfiffel, kriminalitet och slarv.

Här finns de flesta skandaler listade:

Från 1921 till 2021

SKANDALER PÅ 1970-TALET (ur min bok Sverige 2020)

  1. Hösten 1972. Kroatiska flygplanskapare kapade ett plan på Bulltofta flygplats i Malmö. De begärde pengar, fri lejd och frigivning av sina fängslade kamrater som ockuperade den jugoslaviska ambassaden i Stockholm och hade mördat dess ambassadör. Justitieminister Lennart Geijer kunde inte förhandla utan gick med på kaparnas krav.
  2. Våren 1973. LO:s eget byggföretag BPA som hade dålig ekonomi räddades av regeringen Palme med ett uppdrag i Algeriet, ett korrupt mönster som skulle upprepas.
  3. Sommaren 1973. Vid ett misslyckat bankrån vid Norrmalmstorg i centrala Stockholm togs gisslan under fem dygn. Sympati utvecklades mellan gisslan och rånarna i det så kallade Stockholm syndromet. Olof Palme anlände till banken för att förhandla men framstod som undfallande inför brottslingarna. Av Palmes 45 minuters samtal med rånarna försvann 20 minuter av den bandinspelning polisen gjorde . Palme utnyttjade situationen när väl tårgasen knockat rånare och gisslan, till att framstå som en politiker inför det stundande valet istället för en bekymrad neutral statsman.
  4. Våren 1975. Västtyska ambassaden i Stockholm ockuperades av sympatisörer till den västtyska terroristgruppen Baader-Meinhof ligan (också kallad RAF). Fyra personer dog och flera terrorister skadades men förts till Västtyskland utan förhandlingar med dess regering och mot läkares order. Ansvarigt statsråd Anna-Greta Leijon blev senare utsatt för en komplott för hennes roll i ambassaddramat.
  5. Oktober 1975. En spion vid Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg avslöjades för att ha följt efter och spionerat på vänsteraktivister bland de anställda. Två inflytelserika socialdemokrater, polischef Hans Holmér och journalisten Ebbe Carlsson, var bevisligen inblandade men åtalades inte. De skulle dock återkomma i liknande olagliga spionsammanhang för socialdemokratisk räkning.
  6. Oktober 1975. Pentti Ketola, en finsk socialdemokrat, stoppades på Arlanda flygplats med pengar från Västtyskland för vidare befordran via svenska socialdemokrater till finska fackföreningar som bekämpade kommunistiska infiltratörer
  7. Januari 1976. Transportarbetareförbundets ordförande Hans Eriksson semestrade i det fascistiska Spanien på arbetsgivarnas bekostnad och i strid mot förbundets blockad av Spanien. Hans Eriksson skulle senare avgå på grund av misskötsel av fackliga finanser.
  8. Januari 1976. Filmregissören Ingmar Bergman avbröts under pågående teaterrepetition på Dramaten i Stockholm då två kronofogdar klev in för att reda ut hans privatekonomi och eventuell skatteproblem. Han flyttade till Västtyskland på sex år.
  9. Mars 1976. Astrid Lindgren som taxerats för 102 % i sin deklaration skrev i Expressen en satirisk berättelse om häxan Pomperipossa i Monismanien. Finansminister Gunnar Sträng misslyckades i riksdagen att bemöta hennes argument och Lindgren, trogen socialdemokrat, blev en ännu större folkhjältinna, nu mot regeringen Palme.
  10. Maj 1976. Bordellhärvan där höga politiker, ämbetsmän, poliser och smygande socialdemokratiska ministrar ertappades att besöka dels vuxna svenska prostituerade och minderåriga flickor, dels polska kvinnor som hade kontakter med officerare vid polska ambassaden. Polisutredningen försvårades av mörkläggning av ledande socialdemokrater (Ebbe Carlsson igen) och alla handlingar är ännu år 2013 inte offentliga.
  11. Augusti 1976. En kvinnlig kanslist i regeringskansliet som fört anteckningar vid samtal mellan bland andra statsminister Olof Palme och andra ministrar bodde ihop med en känd narkotikalangare. Denne åtalades men friades av justitieminister Lennart Geijer och kvinnan erbjöds nytt arbete inom arbetarrörelsen.
  12. November 1977. Justitieminister Lennart Geijer nämndes i pressen tillsammans med andra ledande politiker (Palme, Fälldin, Johansson) som prostitutionskunder. Olof Palme nekade till allt och ljög inför riksdagen och svenska folket. 

Den politiskt mest betydelsefulla skandalen var IB- affären år 1973 där en okänd och oregistrerad hemlig spionbyrå arbetat utanför säkerhetstjänstens, polisledningens, riksdagens och regeringens lagar och rutiner. Men den mest upprörande skandalen för folket var Astrid Lindgrens upptaxering till 102 % marginalskatt och behandlingen av Ingmar Bergman. Båda två ansåg sig vara goda socialdemokrater som svikits av partiets makthungriga och giriga representanter.

EBBE CARLSSON AFFÄREN 1988 (ur min bok Sverige 2020)

När Hans Holmér avfördes från Palmeutredningen 1987 fortsatte Ebbe Carlsson att spana i hemlighet utan officiellt godkännande men däremot informellt. När han ville ha vissa tjänster, varor och uppgifter från åklagarna som nu ledde utredningen men nekades eftersom han var en privatperson vände sig Ebbe Carlsson till sin väna justitieminister Sten Wickbom.

Denne körde över juristerna och gav Ebbe Carlsson vad han ville. I länder som Frankrike hade ett sådant intrång i polisarbete inte varit möjligt då justitiedepartement och poliskår lytt under skilda jurisdiktioner.  Men Ebbe Carlsson hade fler vänner bland ministrarna. När Wickbom avgått vände han sig till hans efterträdare Anna – Greta Leijon för att bistå honom med att importera hemlig spaningsutrustning

Leijon gav privatspanaren Carlsson ett brev från det svenska justitiedepartementet där Ebbe Carlsson uppgavs spana med regeringens tillåtelse och bör därför ges all hjälp han kan behöva. Spaningsutrustningen upptäcktes år 1988 av tullen i Malmö. Justitieminister Anna-Greta Leijon, SÄPO chefen Sune Sandström och rikspolischefen Nils Erik Åhmansson avgick.

Med eller utan kännedom hade de tillåtit Ebbe Carlsson att bedriva sin privatspaning efter Palmes mördare, ibland med utnyttjande av deras tjänster. Ebbe Carlssons kontakter högt uppe i det socialdemokratiska etablissemanget hjälpte honom att röra sig i hemliga korridorer och läsa dokument utan att någon hade godkänt hans inblandning. 

Han var heltidsanställd på ett privat bokförlag men sysslade dag och natt med spaning i flera centrala lägenheter i Stockholm. Statsminister Ingvar Carlsson förnekade all kännedom om Ebbe Carlssons olagliga härjningar i Palmeutredningens periferi men de flesta svenskar tror nog att statsminister Ingvar Carlsson hade kännedom om privatpersonen Ebbe Carlsson. Kontakter mellan socialdemokratiska ministrar och hemliga privatspanare utanför de lagliga polis- och säkerhetstjänsterna fortsatte alltså långt efter IB- affären briserat år 1973.

DDR-skolan

 

SKANDALER PÅ 1990-TAL OCH EFTER 2O00 (ur min bok Sverige 2020)

  1. Sommaren 1994. Näringsminister och TCO ledaren Björn Rosengren gick på porrklubben Tabu i Stockholm där han på en natt spenderade 50 000 kr av sin fackförenings pengar. Efteråt beklagade han besöket men mindes inte hur han kom dit och att han inte visste vad Tabu var för slags klubb. Bevis på att han samtidigt besökte prostituerade på sexklubben cirkulerar fortfarande men kan inte verifieras.
  2. Sommaren 1995. Finansminister Göran Persson sade i riksdagen att han med kraft ska brännmärka alla som talar illa om Sverige utomlands.
  3. Hösten 1995. Mona Sahlin, vice statsminister och arbetsmarknadsminister, avgick då en riksdagsutredning upptäckt att hon använt sitt kontokort från riksdagen till privata inköp av varor och tjänster, vidare att hon betalt barnflickor svart, inte betalt daghemsavgifter eller deklarerat, ådragit sig 98 parkeringsböter samt inte betalat in teve- och radio licenser.  Hennes misskötta privatekonomi ledde till att Kronofogden förberedde åtgärder. Hon hade just accepterat att efterträda Ingvar Carlsson som partiledare men lämnade alla uppdrag år 1996, dock efter att ha tagit en semester på Mauritius tillsammans med tre kollegor på regeringens bekostnad.
  4. 1996. Tidigare ordförande i Kommunalarbetarförbundet och numera landshövdingen i Örebro län Sigward Marjasin upptäcktes klippa kvitton för sina utlägg på märkligt sätt. Han åtalades för att missköta offentliga medel och slarva med sin privatekonomi men friades. Ledande socialdemokrater kritiserade honom offentligt.
  5. Vintern 1998. Pressen avslöjade att Stockholms stads socialdemokratiska borgarråd Mats Hulth hade sedan länge köpt öl och sprit för skattebetalarnas pengar. Regler för stadens internrepresentation och alkoholkonsumtion hade inte respekterats av Hulth. Han försvarades av lokala socialdemokratiska föreningar men avgick
  6. 2000. Familjeband mellan socialdemokratiska ledare uppdagas när före detta utrikesminister Lennart Bodströms son Tomas Bodström gavs ministeruppdrag samtidigt som före detta justitieminister Anna-Greta Leijons dotter Brita Leijon blev minister. Nepotism kartlades inom de socialdemokratiska familjerna Nuder, Larsson, Toreson, Carlsson, Palme, Holmqvist, Damberg, Marén, Lindh och Holmberg.
  7. Hösten 2000. Utrikesminister Laila Freivalds köpte sin hyresrätt när den omvandlades till bostadsrätt vilket stred mot socialdemokratisk policy. Hon efterträddes av Bo Ringholm (se nr 12).
  8. Vintern 2001. I samband med attentaten i New York 11 september tilläts CIA föra bort två egyptiska medborgare utan att Sverige fick garantier om att inte tortyr skulle användas mot dem i Egypten. FN, riksdagen och Human Rights Watch kritiserade bortforslandet men ansvarig minister var den mördade utrikesministern Anna Lindh vilken alla sedan efteråt skyllde på utan hennes möjlighet att försvara sig.
  9. Vintern 2002. Statsminister Göran Perssons hustru Anitra Steen, generaldirektör vid Systembolaget, fick besvara kritik angående hennes anställdas kontakter och eventuella korruption från leverantörer. Hon bedyrade sin okunskap om vad som försiggått under hennes ledning.
  10. Vintern 2002. Migrationsminister Jan O. Karlsson uppbar samtidigt lön från Sverige och från EU uppdrag vilket gjorde hans tidigare uppmärksammade kräftskiva på skattebetalarnas bekostnad än mer besvärlig att förklara för media och svenska folket
  11. Våren 2004. Statsminister Göran Persson köpte en herrgård på 250 hektar i sörmländska Torp för 15 miljoner kr. Många svenska arbetare och socialdemokrater förlät inte detta trots att köpet var lagligt.
  12. Sommaren 2004. Finansminister och vice statsminister Bo Ringholm ansågs ha brustit i sitt ledarskap i idrottsklubben Enskede IF där han varit ordförande i tio år. Hans bristande kännedom om anställdas svarta löner ledde till polisutredning som dock lades ned eftersom brottet ansågs preskriberat.
  13. Hösten 2004. Fackligt anställda och aktiva vid Metallindustriarbetarförbundets avdelning i Trollhättan for till Bryssel där de gick på porrklubb, köpte sprit och sexleksaker för medlemmarnas pengar. En blöt natt spenderade dessa tre herrar 50 000 kr på sprit och prostituerade. Väl hemma i Trollhättan delade de ut dildos till de mest lojala kvinnliga medarbetarna.
  14. Vintern 2004. Göran Persson utsågs till hedersdoktor vid Örebro universitet i medicin, naturvetenskap och teknik, ämnen som Persson aldrig studerat. Utnämningen sågs istället som ett tack till Persson från Örebro universitet som uppgraderats till universitet med stöd av statsministern. Tidigare ansökningar hade refuserats av ansvariga akademiska myndigheter.
  15. 2005. LO sade upp ekonomerna Jan Edling och Olle Sahlström för att de hade påvisat dels att den verkliga arbetslösheten var 20 % snarare än den officiella 5 %, dels för att de avslöjat att stiftelseägda bostäder för mindre bemedlade änkor gått till fackföreningsanställda.
  16. 2005. Gunilla Ekberg, expert på sexualpolitik vid regeringskansliet under Mona Sahlin hotade journalisten Evin Rubar, utan att Mona Sahlin berörde händelsen. SVT:s Uppdrag Granskning sänder programmet där Rubar hotas.
  17. 2005. Riksdagsledamot Ola Rask fick lämna sitt uppdrag vid ABF då han avslöjades få löner från två arbetsgivare, dessutom pension och använda ABF bidrag för familjeändamål.
  18. 2005. Arbetsförmedlingen i Nyköping hotade med att dra in arbetslöshetsunderstöd för de byggnadsarbetare som inte tänkte delta i en protest i Stockholm mot sänkta arbetskassebidrag. Arbetsförmedlaren skrev under brevet till de arbetslösa tillsammans med representanter från Byggnadsarbetarförbundet. Det framgick att protesten var obligatorisk.
  19. 2005. Centrum Mot Rasism som leddes av socialdemokraterna Jens Orback och Mona Sahlin avslöjades missköta sina statsbidrag genom att ha för få aktiviteter men många representationsbesök på restauranter och hotellnätter. Bidragen förnyades årligen utan uppföljning.
  20. Hösten 2005. Polisen använde ombudsmän från Transportarbetarförbundet för att kontrollera utländska chaufförer i södra Sverige efter en storm. Medan polisen kontrollerade säkerhetsrutiner förhörde sig facket om de utländska företagen hade kollektivavtal, något som är frivilligt att teckna i Sverige.  Transportarbetarförbundet använde polisens närvaro för att få företagsintern information från de utländska chaufförerna som de inte hade anledning att berätta om.
  21. 2005. Zakarias Winberg sades upp från sin tillfälliga anställning vid en lokal facklig organisation efter att han berättar i pressen att han tänkte rösta på kristdemokraterna.
  22. 2005. Skolminister Ibrahim Baylan stoppade en rapport från Skolverket som visade att friskolor hade bättre resultat och att lärares utbildning inte betydde något för elevernas studieprestationer. Baylan fick Skolverket att ta bort rapporten från verkets hemsida men anmäldes till konstitutionsutskottet där han fick besvara kritiska frågor om ministerstyre.
  23. 2006. Herrgårdsägare Göran Persson anmäldes och dömdes för brott mot arbetsmiljölagen och plan- och bygglagen men tilldömdes inget straff. Hans herrgård sköttes av Perssons bror. Ingen av dem förstod att ombyggnader och byggnadsarbete måste anmälas till kommunala myndigheter trots att statsministern och före detta kommunalrådet Göran Persson medverkat till denna byråkratiska lagstiftning.
  24. 2006. Göran Persson hotade med att dra in det statliga ägandet i Ericsson när dess verkställande direktör Carl-Henrik Svanberg sade i en intervju att ett regeringsskifte vore uppfriskande.
  25. 2006. Stockholms stads ledande socialdemokrat Annika Billström som förlorat sin borgarrådspost använde sin av stadens skattebetalare betalda men arbetsbefriade ersättning till att starta ett eget företag. Lagligt men omoraliskt ansåg många stockholmare.
  26. Våren 2009. LO:s ordförande Vanja Lundby- Wedin reagerade inte när hon som styrelseledamot i pensionsfonden AMF deltog i beslutet att ge en avsatt verkställande direktör 60 miljoner kr utöver den avgångspension på 40 miljoner han redan fått.
  27. Hösten 2010. Två lokala fackombud reste upp till Stockholm, drack sprit och bjöd in prostituerade till de fackliga lokalerna.
  28. 2010-2013.  Medlemmar uteslöts ur Transportarbetarförbundet för sitt medlemskap i Sverigedemokraterna.
  29. Sommaren 2011. Partiordförande Håkan Juholt avslöjades få betalt för sin hyresbostad av riksdagen trots att han delade den med sin sambo. Han misskötte också bruket av hyrbilar och sin resa till Vitryssland som riksdagen betalat.
  30. 2008 till 2012. Partiledarna Mona Sahlin och Håkan Juholt, riksdagsledamot Tomas Eneroth, Stockholms borgarråd Karin Wanngård och SSU ordföranden Anna Sjödin uttalade sig nedvärderande om jobb i servicesektorn. De hävdade att ingen ska behöva ta sådana jobb utifrån anvisningar från arbetsmarknadsinsatser eller ens ta enkla servicejobb överhuvudtaget.

SSU SVINAR NER 2007

 

Mer länkar till Socialdemokratins samarbete med vänsterdiktaturer och kopplingar till Sovjetunionen/Östblocket

Några exempel på sexualbrott begångna av sossar på senare tid:

S

Boktips för vidare läsning

Statlig opinionbildning måste upphöra

Vid Medieinstitutet Fojo i Kalmar bedrivs tveksam fortbildning för journalister inom ramen för  det statliga Linnéuniversitetet i Växjö. Fojo bör läggas ned liksom Statens Medieråd eftersom båda inte klarar av att ta ställning i politiska ämnen. Statlig opinionsbildning är överhuvudtaget något som politiker och myndigheter bör hålla så kort som möjligt.

***

Via SVTs Kunskapskanalen sändes 1 ma 2021j en kort föreläsning av Annelie Frank, projektledare på Faktakollen, ett projekt vid Medieinstitutet Fojo, en avdelning Linnéuniversitet. Ämnet var “Vad är skillnaden mellan missinformation och desinformation och vad är en konspirationsteori?”. Jag surnade till och skrev  sedan detta inlägg.

Frank framställde sin analys som en objektiv metodik för att tittare skulle kunna avslöja lögner och konspirationer.

Men där fanns värderingar och åsikter om att illvilliga nätaktivister skulle vilja splittra och skapa misstro mot myndigheter och medier, att de påverkar vad vi pratar om vid middagsbordet och, kanske värst, att Sverigebilden svärtas ned av “hat”. En sista konsekvens av debatter på nätet kan bli fysiskt våld.

Varenda av Annelie Franks påståenden går att diskutera och kanske belägga. Men är det ett statligt universitets uppgift att föra dessa mediekritiska diskussioner? Vi har tre journalisthögskolor och flera universitetsinstitutioner inom medier- och kommunikation. Men Fojo, grundat 1972, lever vidare som ett femte hjul, och har funnit sig väl tillrätta genom att leverera mediekritik som journalister och konsumenter kan ha nytta av.

Ser man närmare på Fojo så finns exempel på deras vinklingar mot GAL- skalan snarare än TAN, en vänsterliberal position som är självklar i medier och högre utbildning: “Hat mot Sverige”  “Sverige behöver ett fact-checkning nätverk”  och boktipset Sverigevänner av Jonathan Lundberg, fd vid Aftonbladets sociala medier och nu kursledare vid Fojo i Kalmar. Boken handlar enligt egen utsago om hur Sverigedemokraterna erövrade internet. 

Att Fojo skulle uppskatta medieprojektet Project Veritas eller ens Bulletin ter sig orimligt. Eller ta in journalisten Ola Sandstig för att problematisera rapportering om våldsvänstern och s.k. apatiska barn.

Tyvärr räcker det inte med att lägga ned Fojo eller ens få dem att sköta sitt uppdrag mer balanserat genom att väga upp vänsterlutningen. Den statliga opinionsbildningen går igenom överallt. 

Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap har liknande vinklat upplägg som Fojo i sin rapport om konspirationsteorier, men möjligen kan denna myndighet tilltag försvaras. Om vi nu har MSB så ska den väl försöka förebygga kriser med korrekt information, men det kan inte vara Fojos uppdrag.

Inte heller ska Statens Medieråd få fortsätta sin opinionsbildning på skattemedel. 2013 avslöjade journalisten Magnus Sandelin att myndigheten godtagit våldsvänsterns olagligheter eftersom de stod på rätt sida.

Sandelin skrev: “Att misshandla, hota och trakassera meningsmotståndare ska endast ses som medel som den autonoma vänstern använder sig av i den politiska kampen, och inte en ideologisk ståndpunkt, hävdar den statliga myndigheten”. 2017 följde Timbros Fredrik Segerfeldt upp ämnet med rapporten “Det fina våldet.

Rebecca Weidmo Uvells blogg är en outsinlig källa till pikanta avslöjanden av statlig myndighetsaktivism och opinionsbildning, särskilt inom klimat och grön korruption. Att Fojo skulle våga undersöka klimatfrågan utifrån ett lika mediekritiskt perspektiv ter sig omöjligt, särskilt som det svenska statliga institutet är med i Covering Climate Now och Global Forum for Media Development (stöds av FN och George Soros)  

Sammanfattningsvis måste frågor ställas: Varför existerar statlig opinionsbildning alls? Hur uppfyller de vi har sina uppdrag? Hur ser de kollegiala och ekonomiska nätverken ut mellan den offentliga opinionsbildningen och våra medier, statliga och privata? 

Mitt slumpvisa tittande på Kunskapskanalen 1 maj gav mig en snabb inblick i något skumt och propagandistiskt, som tydligen pågått länge och finansierats av våra skattemedel. Tänk vad en grundlig analys av den statliga opinionsbildningen skulle ge.

Jan Sjunnesson, journalist och författare

Sverige var klart 1970

En text för 1 maj

Per Albin Hansson, Tage Erlander, Olof Palme

När Olof Palme valdes till socialdemokraternas partiledare och därmed landets statsminister 1969 var folkhemmet i stort sett färdigbyggt. Visserligen pekar Långtidsutredningarna på vissa grundläggande materiella nödlägen och bostadsutbyggnaden som inleddes 1965, Miljonprogrammet, var efterfrågat. Per Albin Hansson hade förstått det, men inte vad som följde. Den socialdemokratiske författaren Göran Häggs bok Rekordåren slutar inte av en slump 1967.

I stort sett så fanns en tillfredsställelse hos arbetarna och medelklassen om att de var nöjda. Mina föräldrar hade flyttat från hyresrätt, till kedjehus och villa. De röstade nog inte på Erlander men ansåg att sossarna hade gjort ett gott jobb. Folk hade fått det bättre och allt fler hade därför börjat att värdesätta frihet och oberoende. Kanske några arbetare rentav röstade borgerligt.

ÅT ALLA LYCKA BÄR | Raimond Bengtsson | 35 SEK
Raymond Bengtssons debattbok 1972 om en missnöjd arbetares kritik av socialdemokratin.

Om allt fler arbetare lämnade socialdemokratin fanns risk att partiet skulle förlora sitt maktinnehav resonerade Tage Erlander. Han var lärarbarn, hade tagit studenten och läst i Lund.

Hans företrädare Per Albin Hansson kom direkt från fattig bakgrund med jobb som springpojke och bodknodd i Malmö. Erlander blev en övergångsfigur mellan arbetarklassen och medelklassen, företrädd av den högborgerlige Olof Palme.

För att locka nya väljare till behövde medelklassen engageras, de som hade fått det ganska bra under 1950-och 60-talen, jämsides med arbetarna som flyttade in i villorna intill. Hur skulle de väckas? Jo, genom att de skulle fås att inse hur illa ställt de hade med relationer, kulturlivet, fritiden, socialfallens upprättelse/välgörenhet, rasism, kvinnokamp och solidaritet med de sämre ställda ute i världen, u-länder. Lösningen hette ”De stigande förväntningars missnöje”.

Detta begrepp innebär att när folk får det bättre kan de inte vara nöjda utan kan fås att ständigt efterfråga nya behov att tillfredsställa. Är de materiella behoven ordnade finns alltid icke-materiella behov, ideella värden. Dessa bryr sig arbetarklassen mindre om men medelklassen känner ett behov av att göra sig märkvärdig (om man vill vara cynisk) eller göra skillnad i sina egna liv genom att ta moral och livsval på allvar.

Ernst Josephsson och Liv Ullman i Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap, SVT 1972.

Olof Palme blev den partiledare som formulerade dessa ideella medelklassbehov som kom att ersätta förlorade arbetarröster som nöjt sig med standarden 1970. Men han förlorade 1976.

In kom hela den statliga myndighetsaktivismen som vi idag känner in på benen varje dag. Värdegrundsterror, anarkotyranniet, beskäftigheten.

Allt började i slutet av 1960-talet med att sossarna lyckats. Resten är vår samtids olycka.

Addendum: Torbjörn Nilsson får se till att avsluta sin Erlanderbiografi snart.

En skriftställares dagbok: 26-04-2021

LÅT MIG SLIPPA SKRIVA OM ISLAM OCH INVANDRING. Jag hamnade i dessa kontroversiella områden av slump och av intresse för flyktingar, men har nu fått nog. För ett tag i alla fall.

Sedan 1991 när jag anställdes på en sk invandrarkurs vid socialdemokratiska Brunnsviks folkhögskola i Dalarna har jag haft att göra med invandrare.  Mina Uppsalabekanta arbetade på asylförläggningar när Balkan exploderade  på 1990-talet och startade konsultbolag i integrationsindustrin.

Vissa år var jag invandringstjänsteman på heltid som 1994 då jag var kursföreståndare för en latinamerikansk teaterskola i Järva, 2004-5 då jag var bitr rektor vid en grundskola i Tensta med 99 % invandrarbarn och 2007-9 då jag ledde Internationellt Kulturcentrum och delade ut miljoner i bidrag till invandrarföreningar i Stockholm, tidigare kallat Invandrarnas  Kulturcentrum. Samtidigt var jag då gift med en välutbildad socialkonservativ indiska och umgicks med hennes engelsktalande kollegor, expats vid Ericsson.  Non-Swedes everywhere.

Runt 2011 började min tid  efter ett år i New Delhi först som liberal invandringskritiker, sen allierad med SD/altmedia och offentlig islamkritiker. Sedan dess har jag skrivit och arrangerat föredrag, ordnat Pride marscher genom Rinkeby och varit i medier via redaktörsuppdraget för SDs Samtiden och sedan Avpixlat och andra alternativmedier.

Hur länge ska man orka diskutera invandring i Sverige? Jag är urless men inser att gemene man ligger tio år efter mig.  Ett ängsligt folk tvekar om att låta L ge sitt stöd till M/KD och SD, för det är nog om de sista folkpartiklarna vågmästarrollen handlar. Åker L ut men inte MP kan vi ha en usel invandringspolitik i fyra år till.  

Jag är nu 63 år och har alltså sysslat med invandring som arbete och intresse i 30 år. Kanske jag kunde syssla med exiltillvaron som invandrare känner här och som vi invandringskritiker känner ibland i vårt eget land tänkte jag och skrev på Katerina Magasin  i somras. Ett delat utanförskap, kryddat med tankar om allas existentiella exil.

Kanske finns ett liv för sådana alternativmediepersoner som mig där vi kan göra nytta utan att ständigt behöva ta upp ha invandring och islam. Jag skrev en studie om Sverige 2013 där invandring är en liten del och ett symptom på den korrupta välfärdsstaten med dess högt beskattade klienter.   Sådant vill jag hellre syssla med. Och svensk kulturhistoria, antik filosofi, Sidenvägen, medeltiden, Leo Strauss . . .

Samtidigt vet jag att varningarna för ett kommande inbördeskrig i Europa kom redan 2006 från Peder Fjordman Jensen, och Bruce Bawer och växte sedan  under 2010-talet i flera romaner, varav en min. Kan jag sluta nu och se tillbaka med blida ögon på 10 år av opinionsbildning som lett mig bort från släkt och vänner, arbeten och karriär?  Som Voltaire avslutade sin Candide 1759

Cela bien dit, mais il faut cultiver notre jardin.

 

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/