Kategoriarkiv: Politik

Inga goda råd om hotad demokrati

Den hotade demokratin : så kan den räddas i populismens tid - Olle Wästberg - danskt band (9789189323100) | Adlibris Bokhandel

Om en ärkeliberal som den flitige Olle Wästberg tar sig an att rädda demokratin från (höger) populismen finns förhoppningar om att något angeläget och aktuellt skulle komma ur en bok som hans nyutgivna Den hotade demokratin. Så kan den räddas i populismens tid (Ekerlids 2021).  Men icke.

Jag hade själv valt boken inför ett kommande föredrag för en SD avdelning och trodde att de skulle lära sig något nytt, och kanske jag. Istället fick jag läsa sedvanligt gnäll om SD och ett präktigt konstitutionellt självmål, så vi börjar med det, det sista kapitlet ”Trösklar mot en autokratisering av Sverige”.

Där redogör Wästberg för den fatala oskyddade demokratin som efter 1974 års grundlagsreform kan ändras  på 14 månader. Varför detta är ett självmål är två:

  1. 1974 års författningsreform stöddes av alla riksdagspartier trots att den innebar maktkoncentration genom att riksdagen, dvs folkmajoriteten, och regeringen, skulle med två riksdagsbeslut med val emellan kunna köra över vilka rättigheter som helst. Denna konstitution, som vi fortfarande har, delar inte makten såsom antiken (perserriket, Sparta, Roms republik) och senare maktdelningssträvanden (Montesquieu, USA 1776)  förordat. Folkpartiets ledning, som Olle Wästberg ingått i sedan 1960-talet, har väl aldrig klagat på detta utan det var Medborgarrättsrörelsen på 1970-talet som fick väcka det partiet.
  2. 2010 beslöt riksdagen efter ett beslut på våren och ett på hösten att Sveriges grundlag skulle befästa ett mångkulturellt land, dvs exakt det som  Olle Wästberg varnar för nu, röstade Fp för, två gånger. Ingen var emot utom SD och ingen debatt fördes konstaterade SVT.

Ett av Wästbergs käpphästar är att bromsa det demokratiska inflytandet som fått löpa fritt sedan 1974, särskilt i kommunerna vilket Inga-Britt Ahlenius konstaterade nyligen. Hon har dessutom kritiserat 1974 års grundlagsreform utifrån samma utgångspunkter som Krister Thelin.

Han listade några förslag i Svensk Tidskrift 2011, i en recension av den Moderata riksdagsledamoten AM Pålssons bok Knapptryckarkompaniet,  som Wästberg också har och som handlar om

”olika reformförslag för att stärka de enskilda ledamöternas inflytande, åstadkomma en starkare konstitutionell maktdelning och förskjuta makten från partieliterna till väljarna. Förslagen, bl a om tvåkammarsystem och medborgarinitiativ genom folkomröstningar, är ett smörgåsbord från det komparativa materialet och i enskildheter utan invändningar. Och majoritetsval i enmansvalkretsar skulle onekligen stärka banden mellan vald och väljare. ”

Till saken hör att inget av detta är något som sk högerpopulister skulle invända, tvärtom. En författningsdomstol skulle få stöd av samtliga partier L/M/KD/SD och utanför riksdagen MED, medan S skulle spjärna emot och kanske deras lydpartier V/MP/C.  S har byggt hela sin maktbas sedan 1974 just på att kunna trumfa igenom förslag i riksdagen utan att ta hänsyn till det svaga Lagrådet, nu senaste i migrationspolitiken.

Wästbergs förslag för att stärka demokratin är visserligen goda men alldeles för begränsade.  Svenskans politiska chefredaktör Tove Lifvendahl ägnade dock gårdagens söndagsledare till hans bok, vilket nog var för snällt. Om man säger sig vilja ”rädda den hotade demokratin” i en boktitel bör mer resoluta förslag komma fram än hans tankar om skilda valdagar och personval (som Chris Forsne talat om i Swebbtv). Mer eld måste till. Patrik Engellau ser den framväxande politikerklassen som lever av skattemedel och partibidrag som ett hot mot demokratin.

Olle Wästberg nämner i en debattinlägg i DN idag  17 maj 2021 att ”när partierna nu ska fastställa vilka som ska stå på valsedlarna och alltså kunna bli valda som väljarnas representanter är det angeläget att de försöker skapa en bättre väljarrepresentativitet”. Gott så.

Men problemet är att de folkvalda i hans upplägg ändå inte skulle representera vad folk tycker utanför hans storstadsliberala ankdamm. Jag har varit med på Folkpartiets möten 2007-13 på Kungholmen och Bromma och besökt Landsmötet i Karlstad 2011. Folkpartiet var de besserwissrar jag trodde, nedlåtande mot vanligt folk.  Snorkig medelklass.

Precis som Ivar Arpi konstaterade 2014 finns det ett gap mellan vad elitpolitiker (oavsett parti,  tom SDs ledning är mer liberal än deras väljare skulle jag tro,) anser och vad väljarna anser.

De utbredda konservativa värderingar som nästan aldrig fått komma till tals offentligt har inte representerats, om man undantar NyD och SD, som varken var och är särskilt teoretiskt grundade i konservatism eller sågs och ses som pariapartier.

Oavsett parti så har partiledningar alltid legat till vänster om sina medlemmar och väljare. I familjepolitiken har Alva Myrdals ”storbarnkammare”, senare förskola, varit idealet trots att föräldrar velat annorlunda:

7 av 10 mödrar vill kunna stanna hemma längre
8 av 10 vill ha ett nationellt vårdnadsbidrag
7 av 10 vill kunna besluta själva om delad föräldraledighet

Vidare så uppgav nästan 60 % av tillfrågade i Demoskop i maj 2015 att de sympatiserar med SD om minskad invandring och tiggeriförbud, abort, homoadoption m fl. sakfrågor (se Ivar Arpis inlägg 2014).

Wästberg har som demokratiräddare  två problem: Dels att respektera de väljare som valt sina företrädare i fria och hemliga val, dels att respektera deras åsikter.

Han har stora problem med Donald Trump, Boris Johnson/Brexit, Jimmie Åkesson,  Ungerns Viktor Orban och den polska premiärministern Mateusz Morawiecki, liksom Turkiets Erdogan och Rysslands Putin. Och Österrikes ledning, Marine le Pen, Dansk Folkeparti osv. Alla har förlett folket genom propaganda.

Problemet blir då att förstå hur illa folket röstar pga sin dumhet. Och att kalla väljare för dumma är inget elitliberalen Olle Wästberg gör. Han passar sig men hans elitism skiner igenom. Bokens behållning är inte hans analys eller praktiska förslag utan hans politiska biografi.

Faktiskt så kan man läsa hans bok som en personlig rapsodisk resa genom det moderna Sverige under 1900-talet. Hans skvaller är träffande och underhållande. Dock håller sig han ifrån att berätta om fd partikollegan Per Gahrtons kåthet, men har tydligen skrivit ett par anekdoter som Sveriges Radios Kalle Lind och Jonatan Unge snappat upp. 9.10 min in.

Per Gahrton och Olle Wästberg är ute och går på en strand, 1960-tal. De diskuterar om  FPUs inriktning, kultur- eller socialliberal.

En kvinna går förbi varpå Gahrton vänder sig om och säger, ”Knulla?”

Wästberg noterar men fortsätter samtalet om FPU och mönstret med Gahrtons libido upprepar sig vid varje kvinnomöte.

Wästberg medger att de etablerade partierna drivs av elitpolitiker.

”Om de traditionella partierna ska kunna bemöta den växande kraften i den populistiska rörelsen måste de genomgå en kulturrevolution” skriver han. Men inget av vad han föreslagit når tillnärmelsevis upp till någon sådana omvälvning.

Låt mig lägga till tre förslag:

  1. Beslutande folkomröstningar, lokala och nationella
  2. Val av lokala polischefer
  3. Införa en första kammare i riksdagen

Medborgerlig Samling har ännu mer

https://www.medborgerligsamling.se/app/uploads/2020/01/Demokratipolitiskt-program.pdf

 

Det bidde en vante, Wästberg. Synd för att du har både bildning och insikter om att läget för demokratin i Sverige är allvarligt, men SD är inte problemet utan de partier som inte respekterat dess väljare och deras gelikar i andra partier. Några lästips som kan vidga dina vyer:

Konstituerande makt från franska revolutionen till Kapitoliumkravallerna

Liberalismens kritiker – artikelserie och samtal

Ny höger i USA

Haveriet Sverige – särskilt Claes Ryns inlägg

Fem böcker om högerpopulism – del 1 och  del 2

Håll till godo!

 

Moralstatens rötter – inlägg från 2003

Återpublicerar en text från det fria bloggarkivet Sourze från 2003.

Moralstatens rötter

Från stelbent maoism till regeringsunderlag.

Den moraliska statens uppgång och fall

Från 70-talets radikala aktionsgrupper till 90-talets regeringskansli löper en kärv kampvilja för folklig kultur, bestämd uppfostran, moral och sunt bondförnuft. Ofarliga som plakatbärare, livsfarliga i regeringsställning tillrättavisar forna vänsteraktivisterna medborgarna med indragna bidrag och moralism. I frågor om sexualitet, drogbekämpning och arbetsliv syns deras auktoritära synsätt tydligt och börjar tom ifrågasättas, men först en samtidshistoria och tillbakablick.


Lenin poppis på 70-talet

Dagens socialdemokratiska ministrar och deras rådgivare i synnerhet har formats av den, ofta maoistiska men alltid leninistiska, nyvänster som ville vara det stora partiets bättre samvete. Kfml/Skp tröttnade aldrig på att tala om hur såväl SAP och Vpk sålt ut sig till liberala krafter och mesat till sig. Själva stod de för naturlig sexualitet, kollektiv gemenskap, solidaritet med fattiga och så vidare.

Många sossar influerades av deras entusiasm i hyresgäströrelser, fack, anti-porraktioner, Riksförbundet narkotikafritt samhälle, Folket i Bild/Kulturfront och andra rättrådiga korrekta organisationer på 70-talet.

Ganska snart försvann Skp som rörelse varför har ingen utrett klart, men de mest aktiva anhängarna flyttade snabbt in i SAP och välkomnades för sin visserligen ungdomligt naiva men samtidig avundsvärda strid för förnuft, arbete och moral.

Samma fyrkantiga ledarstil och bakåtsträvande ideologi som tidigare, samma motsättning mellan å ena sidan individualism och frihet, å andra sidan byråkrati och traditionalism. Dessa moraliska värden fanns redan i en auktoritär arbetarrörelsetradition där svenskhet och framstegsoptimism blandades i en mörk mylla. I socialpolitiken trivdes de hårda grabbarna med batongmoderaterna.

Hassela- kollektivets Widar Andersson är bästa exemplet, numera riksdagsmans, regeringens så kallade rådgivare i drogfrågor och tidigt uppburen inom Skp-sfären.

Post-fordism

En djupare analys av orsakerna till denna moralism går utanför detta inlägg. Men klart är att industrins omvandling under de senaste decennierna till japaniserad ”just-in-time”, ”lean production” kräver andra mentala kvalifikationer. En ny produktionsstruktur växer fram, den utspridda fabriken. Det nya produktionssättet kallas ofta post-fordism.

Ett exempel är när datorer ersätter den tidigare fordismens löpande band. Datorer effektiviserar särskilt i processindustrin manuellt arbete. Arbetare frigörs från den auktoritära vänsterns kollektiva lösningar se Michael Allwins Det individualiserade arbetet 1997.

Den auktoritära nyleninistiska 70-talsvänsterns ideologi, liksom fordism och taylorism byggde på enkel massproduktion, utan särskilt stora intellektuella insatser, för enkel masskonsumtion, inte heller den särskilt djuplodande. Idag är företagare och förvaltning beroende av de anställdas subjektivitet och gör allt för att fånga, normalisera och uttrycka den. Alla måste uttrycka sig, tala, kommunicera, samverka och så vidare i en ständigt formbar lojal subjektivitet.

Om fordismen integrerade konsumtionen i kapitalets reproduktionscykel, så integrerar post-fordismen kommunikationen. Den politiska frågan blir vems styr kommunikation, och utifrån vilka värden? Jag hävdar att de forna radikalerna från 70-talet, som ofta även dominerar media, trycker ned alternativa verklighetsbeskrivningar. Istället för att öppna debatten har de fullföljt ett auktoritärt arv från tidigare generationer inom arbetarrörelsen. Men inom tre områden råder sedan en tid förvirring; sexdebatten, drogbekämpningen, arbetslivet. De politiskt korrekta kanslirävarna håller inte koll. Som tur är.


Tre öppnare debatter

Sexet först. Förra sommaren skrev jag en artikel om några kvinnoforskare i USA som var för pornografi och prostitution under vissa villkor. I den tog jag upp deras intervjuer med hundratals sexarbetare i porrbranschen, på gatan och i de prostituerades egna organisationer. De största problemen var inte våldsamma sexistiska män menade de, utan polisens och myndigheternas ständiga kontroll.

Värst var samhällets, och inte minst andra kvinnors, nedsättande syn på yrket. Elva refuseringar bland annat av Expressen. Men ett halvår senare ändrade Expressens kultursida sig och Petra Östergren, Nina Lekander och Channa Bankier fick in några sköna publicistiska motjuck. Arbetaren hängde seden på i våras och till sist blev även riksfeministerna i tidskriften Bang tvungna att agera, om än motvilligt. Regeringen fortsatte dock med vårens meningslösa men moraliska kriminalisering av könshandel i sin Operation Kvinnofrid utan att höra de prostituerade, deras egna organisationer eller forskare med andra åsikter.

Drogerna sedan. Narkotikabekämpningens ineffektivitet hade svenska forskare skrivit om länge i tysthet. Stack de fram hakan för mycket fick de veta av konstapel Gormander, känd från Skp-tiden, att de var piss-liberaler. Allt diskussion om den svenska drogpolitiken handlade om två alternativ -fullständig mobilisering för målet ett narkotikafritt samhälle eller en total kapitulation för liberaliseringsvågen i Europa. Ett krig mot narkotikan proklamerades där alla medel var tillåtna, och offren höll käft för de var döda i vätan på metadon. Sanningen, krigets andra offer, höll medier och etablissemang tyst om.

Men så lessnade Henrik Tham, Jerzy Sarnecki med flera erkända forskare och skrev under en hovsam öppning till en dialog om narkotikabekämpningen i ett omstritt brev till FN i sommar.

Visserligen gick socialminister Wallström upp i falsett och anklagade dem för drogliberalism i DN 21/6, men alla som kunde läsa brevet först publicerat idag i DN 29/6 ! visste att det inte stod en rad om legala droger där. Bara att en öppen dialog om droganvändning byggd på fakta bör uppmuntras.

Socialministern och medierna visade en pinsam oförmåga att gå bortom förenkling av narkotikafrågan i ett antingen/eller-tänkande som kan visa sig ge motsatt effekt. Antingen/eller-tänkande kan ha bidragit till legaliseringstankens frammarsch på kontinenten.

När alltfler människor nu upplever att den förda politiken misslyckats – samtidigt som de har bringats tro att det enda alternativet till en är legalisering – återstår bara att vara för legalisering”, skriver Ted Goldberg, professor i kriminologi och undertecknare. Goldberg är inte för en legalisering och redovisar sitt alternativ i boken Narkotikan avmystifierad 1993.

Kriget i medierna kulminerade under George Soros besök vid det svenska fredsforskningsinstitutet SIPRI. RNS fick då fredsforskarna med SIPRIs prydlige Daniel Tarchys i spetsen att framstå som en langare i politiskt korrekta Rapport. FN-uppropet stöddes av organisationen Lindesmith Center bakom vilken Soros finns, men hade ingenting med Soros föredrag om Östeuropas ekonomi att göra vilket alla visste men man hängde på i krigsrapporteringen ändå.

Ett annat exempel. Ett inslag i TV-programmet Sefyr SVT i våras har blivit anmälda av Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle RNS till Granskningsnämnden. Anledningen var enligt RNS att Sefyr hade varit för partiska i ett inslag om droger. De hade i inslaget talat om droger på ett allt för liberalt sätt. Sefyr-redaktionen hade ställt öppna frågor till svenska forskare, bland andra Henrik Tham, och det danska regeringsrådets läkare.

Stämmer det att mer straff leder till färre narkomaner? Stämmer det att informationskampanjer lyckas bland ungdomar? Framkallar cannabis hjärnskador? Blir alla som prövar knark automatiskt missbrukare? Svaren var sakliga och kunde bemötts i en öppen debatt istället för anmälas för granskning.

Det är typiskt för Wallströms självgoda världsförbättrargeneration att de reagerar tjurigt och säger att alla som ifrågasätter deras goda uppsåt är dumma och elaka.

Den tredje öppningen är nog den viktigaste men samtidigt mest svårbearbetade för dessa de mest ordentliga av alla svenskar – lönearbete som livsmål och plikt, som grund för inkomst och som alla partiers självklara valfläsk: att ordna full sysselsättning. Men både höger och vänster miste på krisen. De tror det är en konjunkturkris när det är en strukturkris. Jobben kommer aldrig tillbaka den gamla vägen.

Rikedomen växer och jobben försvinner. Frågan är hur vi ska fördela pengar och arbete är politisk, men socialdemokratin orkar inte se möjligheterna i en radikal arbetstidsförkortning, medborgarlön och ett annat sätt att arbeta.

Göran Rosenberg, Anders Ehnmark och Anna Christensen har nyligen diskuterat medborgarlön utan att helt avföras av problemformuleringspetimäterna i regeringskansliet, som de gjort i decennier med Gunnar Adler-Karlsson. Även Olle Sahlström på LO-idédebatt kunde tänka sig en framtid utan lönearbete, uttryckte han visionärt nyss i Sommarrummet i P1 fredagen 26 juni.

Även välmenande humanism kan leda till oönskade resultat i verkligheten, som Foucaults analyser av fängelsevård och sexualitet visat. Men säger han:

”Min poäng är inte att allting är dåligt, men att allt är farligt, vilket inte är detsamma som dåligt. Om allting är farligt har vi alltid något att göra. Så min position leder inte till apati utan till en hyper – och pessimistisk aktivism”.

All aktivism är farlig, särskilt i svenska regeringar.

Sosseskandaler – hela listan uppdaterad

Corn

Avslöjandena 2016 om Kommunalarbetarförbundets skandaler  ingår i en facklig- och socialdemokratisk tradition med sex, sprit, fastighetsfiffel, kriminalitet och slarv.

Här finns de flesta skandaler listade:

Från 1921 till 2021

SKANDALER PÅ 1970-TALET (ur min bok Sverige 2020)

  1. Hösten 1972. Kroatiska flygplanskapare kapade ett plan på Bulltofta flygplats i Malmö. De begärde pengar, fri lejd och frigivning av sina fängslade kamrater som ockuperade den jugoslaviska ambassaden i Stockholm och hade mördat dess ambassadör. Justitieminister Lennart Geijer kunde inte förhandla utan gick med på kaparnas krav.
  2. Våren 1973. LO:s eget byggföretag BPA som hade dålig ekonomi räddades av regeringen Palme med ett uppdrag i Algeriet, ett korrupt mönster som skulle upprepas.
  3. Sommaren 1973. Vid ett misslyckat bankrån vid Norrmalmstorg i centrala Stockholm togs gisslan under fem dygn. Sympati utvecklades mellan gisslan och rånarna i det så kallade Stockholm syndromet. Olof Palme anlände till banken för att förhandla men framstod som undfallande inför brottslingarna. Av Palmes 45 minuters samtal med rånarna försvann 20 minuter av den bandinspelning polisen gjorde . Palme utnyttjade situationen när väl tårgasen knockat rånare och gisslan, till att framstå som en politiker inför det stundande valet istället för en bekymrad neutral statsman.
  4. Våren 1975. Västtyska ambassaden i Stockholm ockuperades av sympatisörer till den västtyska terroristgruppen Baader-Meinhof ligan (också kallad RAF). Fyra personer dog och flera terrorister skadades men förts till Västtyskland utan förhandlingar med dess regering och mot läkares order. Ansvarigt statsråd Anna-Greta Leijon blev senare utsatt för en komplott för hennes roll i ambassaddramat.
  5. Oktober 1975. En spion vid Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg avslöjades för att ha följt efter och spionerat på vänsteraktivister bland de anställda. Två inflytelserika socialdemokrater, polischef Hans Holmér och journalisten Ebbe Carlsson, var bevisligen inblandade men åtalades inte. De skulle dock återkomma i liknande olagliga spionsammanhang för socialdemokratisk räkning.
  6. Oktober 1975. Pentti Ketola, en finsk socialdemokrat, stoppades på Arlanda flygplats med pengar från Västtyskland för vidare befordran via svenska socialdemokrater till finska fackföreningar som bekämpade kommunistiska infiltratörer
  7. Januari 1976. Transportarbetareförbundets ordförande Hans Eriksson semestrade i det fascistiska Spanien på arbetsgivarnas bekostnad och i strid mot förbundets blockad av Spanien. Hans Eriksson skulle senare avgå på grund av misskötsel av fackliga finanser.
  8. Januari 1976. Filmregissören Ingmar Bergman avbröts under pågående teaterrepetition på Dramaten i Stockholm då två kronofogdar klev in för att reda ut hans privatekonomi och eventuell skatteproblem. Han flyttade till Västtyskland på sex år.
  9. Mars 1976. Astrid Lindgren som taxerats för 102 % i sin deklaration skrev i Expressen en satirisk berättelse om häxan Pomperipossa i Monismanien. Finansminister Gunnar Sträng misslyckades i riksdagen att bemöta hennes argument och Lindgren, trogen socialdemokrat, blev en ännu större folkhjältinna, nu mot regeringen Palme.
  10. Maj 1976. Bordellhärvan där höga politiker, ämbetsmän, poliser och smygande socialdemokratiska ministrar ertappades att besöka dels vuxna svenska prostituerade och minderåriga flickor, dels polska kvinnor som hade kontakter med officerare vid polska ambassaden. Polisutredningen försvårades av mörkläggning av ledande socialdemokrater (Ebbe Carlsson igen) och alla handlingar är ännu år 2013 inte offentliga.
  11. Augusti 1976. En kvinnlig kanslist i regeringskansliet som fört anteckningar vid samtal mellan bland andra statsminister Olof Palme och andra ministrar bodde ihop med en känd narkotikalangare. Denne åtalades men friades av justitieminister Lennart Geijer och kvinnan erbjöds nytt arbete inom arbetarrörelsen.
  12. November 1977. Justitieminister Lennart Geijer nämndes i pressen tillsammans med andra ledande politiker (Palme, Fälldin, Johansson) som prostitutionskunder. Olof Palme nekade till allt och ljög inför riksdagen och svenska folket. 

Den politiskt mest betydelsefulla skandalen var IB- affären år 1973 där en okänd och oregistrerad hemlig spionbyrå arbetat utanför säkerhetstjänstens, polisledningens, riksdagens och regeringens lagar och rutiner. Men den mest upprörande skandalen för folket var Astrid Lindgrens upptaxering till 102 % marginalskatt och behandlingen av Ingmar Bergman. Båda två ansåg sig vara goda socialdemokrater som svikits av partiets makthungriga och giriga representanter.

EBBE CARLSSON AFFÄREN 1988 (ur min bok Sverige 2020)

När Hans Holmér avfördes från Palmeutredningen 1987 fortsatte Ebbe Carlsson att spana i hemlighet utan officiellt godkännande men däremot informellt. När han ville ha vissa tjänster, varor och uppgifter från åklagarna som nu ledde utredningen men nekades eftersom han var en privatperson vände sig Ebbe Carlsson till sin väna justitieminister Sten Wickbom.

Denne körde över juristerna och gav Ebbe Carlsson vad han ville. I länder som Frankrike hade ett sådant intrång i polisarbete inte varit möjligt då justitiedepartement och poliskår lytt under skilda jurisdiktioner.  Men Ebbe Carlsson hade fler vänner bland ministrarna. När Wickbom avgått vände han sig till hans efterträdare Anna – Greta Leijon för att bistå honom med att importera hemlig spaningsutrustning

Leijon gav privatspanaren Carlsson ett brev från det svenska justitiedepartementet där Ebbe Carlsson uppgavs spana med regeringens tillåtelse och bör därför ges all hjälp han kan behöva. Spaningsutrustningen upptäcktes år 1988 av tullen i Malmö. Justitieminister Anna-Greta Leijon, SÄPO chefen Sune Sandström och rikspolischefen Nils Erik Åhmansson avgick.

Med eller utan kännedom hade de tillåtit Ebbe Carlsson att bedriva sin privatspaning efter Palmes mördare, ibland med utnyttjande av deras tjänster. Ebbe Carlssons kontakter högt uppe i det socialdemokratiska etablissemanget hjälpte honom att röra sig i hemliga korridorer och läsa dokument utan att någon hade godkänt hans inblandning. 

Han var heltidsanställd på ett privat bokförlag men sysslade dag och natt med spaning i flera centrala lägenheter i Stockholm. Statsminister Ingvar Carlsson förnekade all kännedom om Ebbe Carlssons olagliga härjningar i Palmeutredningens periferi men de flesta svenskar tror nog att statsminister Ingvar Carlsson hade kännedom om privatpersonen Ebbe Carlsson. Kontakter mellan socialdemokratiska ministrar och hemliga privatspanare utanför de lagliga polis- och säkerhetstjänsterna fortsatte alltså långt efter IB- affären briserat år 1973.

DDR-skolan

 

SKANDALER PÅ 1990-TAL OCH EFTER 2O00 (ur min bok Sverige 2020)

  1. Sommaren 1994. Näringsminister och TCO ledaren Björn Rosengren gick på porrklubben Tabu i Stockholm där han på en natt spenderade 50 000 kr av sin fackförenings pengar. Efteråt beklagade han besöket men mindes inte hur han kom dit och att han inte visste vad Tabu var för slags klubb. Bevis på att han samtidigt besökte prostituerade på sexklubben cirkulerar fortfarande men kan inte verifieras.
  2. Sommaren 1995. Finansminister Göran Persson sade i riksdagen att han med kraft ska brännmärka alla som talar illa om Sverige utomlands.
  3. Hösten 1995. Mona Sahlin, vice statsminister och arbetsmarknadsminister, avgick då en riksdagsutredning upptäckt att hon använt sitt kontokort från riksdagen till privata inköp av varor och tjänster, vidare att hon betalt barnflickor svart, inte betalt daghemsavgifter eller deklarerat, ådragit sig 98 parkeringsböter samt inte betalat in teve- och radio licenser.  Hennes misskötta privatekonomi ledde till att Kronofogden förberedde åtgärder. Hon hade just accepterat att efterträda Ingvar Carlsson som partiledare men lämnade alla uppdrag år 1996, dock efter att ha tagit en semester på Mauritius tillsammans med tre kollegor på regeringens bekostnad.
  4. 1996. Tidigare ordförande i Kommunalarbetarförbundet och numera landshövdingen i Örebro län Sigward Marjasin upptäcktes klippa kvitton för sina utlägg på märkligt sätt. Han åtalades för att missköta offentliga medel och slarva med sin privatekonomi men friades. Ledande socialdemokrater kritiserade honom offentligt.
  5. Vintern 1998. Pressen avslöjade att Stockholms stads socialdemokratiska borgarråd Mats Hulth hade sedan länge köpt öl och sprit för skattebetalarnas pengar. Regler för stadens internrepresentation och alkoholkonsumtion hade inte respekterats av Hulth. Han försvarades av lokala socialdemokratiska föreningar men avgick
  6. 2000. Familjeband mellan socialdemokratiska ledare uppdagas när före detta utrikesminister Lennart Bodströms son Tomas Bodström gavs ministeruppdrag samtidigt som före detta justitieminister Anna-Greta Leijons dotter Brita Leijon blev minister. Nepotism kartlades inom de socialdemokratiska familjerna Nuder, Larsson, Toreson, Carlsson, Palme, Holmqvist, Damberg, Marén, Lindh och Holmberg.
  7. Hösten 2000. Utrikesminister Laila Freivalds köpte sin hyresrätt när den omvandlades till bostadsrätt vilket stred mot socialdemokratisk policy. Hon efterträddes av Bo Ringholm (se nr 12).
  8. Vintern 2001. I samband med attentaten i New York 11 september tilläts CIA föra bort två egyptiska medborgare utan att Sverige fick garantier om att inte tortyr skulle användas mot dem i Egypten. FN, riksdagen och Human Rights Watch kritiserade bortforslandet men ansvarig minister var den mördade utrikesministern Anna Lindh vilken alla sedan efteråt skyllde på utan hennes möjlighet att försvara sig.
  9. Vintern 2002. Statsminister Göran Perssons hustru Anitra Steen, generaldirektör vid Systembolaget, fick besvara kritik angående hennes anställdas kontakter och eventuella korruption från leverantörer. Hon bedyrade sin okunskap om vad som försiggått under hennes ledning.
  10. Vintern 2002. Migrationsminister Jan O. Karlsson uppbar samtidigt lön från Sverige och från EU uppdrag vilket gjorde hans tidigare uppmärksammade kräftskiva på skattebetalarnas bekostnad än mer besvärlig att förklara för media och svenska folket
  11. Våren 2004. Statsminister Göran Persson köpte en herrgård på 250 hektar i sörmländska Torp för 15 miljoner kr. Många svenska arbetare och socialdemokrater förlät inte detta trots att köpet var lagligt.
  12. Sommaren 2004. Finansminister och vice statsminister Bo Ringholm ansågs ha brustit i sitt ledarskap i idrottsklubben Enskede IF där han varit ordförande i tio år. Hans bristande kännedom om anställdas svarta löner ledde till polisutredning som dock lades ned eftersom brottet ansågs preskriberat.
  13. Hösten 2004. Fackligt anställda och aktiva vid Metallindustriarbetarförbundets avdelning i Trollhättan for till Bryssel där de gick på porrklubb, köpte sprit och sexleksaker för medlemmarnas pengar. En blöt natt spenderade dessa tre herrar 50 000 kr på sprit och prostituerade. Väl hemma i Trollhättan delade de ut dildos till de mest lojala kvinnliga medarbetarna.
  14. Vintern 2004. Göran Persson utsågs till hedersdoktor vid Örebro universitet i medicin, naturvetenskap och teknik, ämnen som Persson aldrig studerat. Utnämningen sågs istället som ett tack till Persson från Örebro universitet som uppgraderats till universitet med stöd av statsministern. Tidigare ansökningar hade refuserats av ansvariga akademiska myndigheter.
  15. 2005. LO sade upp ekonomerna Jan Edling och Olle Sahlström för att de hade påvisat dels att den verkliga arbetslösheten var 20 % snarare än den officiella 5 %, dels för att de avslöjat att stiftelseägda bostäder för mindre bemedlade änkor gått till fackföreningsanställda.
  16. 2005. Gunilla Ekberg, expert på sexualpolitik vid regeringskansliet under Mona Sahlin hotade journalisten Evin Rubar, utan att Mona Sahlin berörde händelsen. SVT:s Uppdrag Granskning sänder programmet där Rubar hotas.
  17. 2005. Riksdagsledamot Ola Rask fick lämna sitt uppdrag vid ABF då han avslöjades få löner från två arbetsgivare, dessutom pension och använda ABF bidrag för familjeändamål.
  18. 2005. Arbetsförmedlingen i Nyköping hotade med att dra in arbetslöshetsunderstöd för de byggnadsarbetare som inte tänkte delta i en protest i Stockholm mot sänkta arbetskassebidrag. Arbetsförmedlaren skrev under brevet till de arbetslösa tillsammans med representanter från Byggnadsarbetarförbundet. Det framgick att protesten var obligatorisk.
  19. 2005. Centrum Mot Rasism som leddes av socialdemokraterna Jens Orback och Mona Sahlin avslöjades missköta sina statsbidrag genom att ha för få aktiviteter men många representationsbesök på restauranter och hotellnätter. Bidragen förnyades årligen utan uppföljning.
  20. Hösten 2005. Polisen använde ombudsmän från Transportarbetarförbundet för att kontrollera utländska chaufförer i södra Sverige efter en storm. Medan polisen kontrollerade säkerhetsrutiner förhörde sig facket om de utländska företagen hade kollektivavtal, något som är frivilligt att teckna i Sverige.  Transportarbetarförbundet använde polisens närvaro för att få företagsintern information från de utländska chaufförerna som de inte hade anledning att berätta om.
  21. 2005. Zakarias Winberg sades upp från sin tillfälliga anställning vid en lokal facklig organisation efter att han berättar i pressen att han tänkte rösta på kristdemokraterna.
  22. 2005. Skolminister Ibrahim Baylan stoppade en rapport från Skolverket som visade att friskolor hade bättre resultat och att lärares utbildning inte betydde något för elevernas studieprestationer. Baylan fick Skolverket att ta bort rapporten från verkets hemsida men anmäldes till konstitutionsutskottet där han fick besvara kritiska frågor om ministerstyre.
  23. 2006. Herrgårdsägare Göran Persson anmäldes och dömdes för brott mot arbetsmiljölagen och plan- och bygglagen men tilldömdes inget straff. Hans herrgård sköttes av Perssons bror. Ingen av dem förstod att ombyggnader och byggnadsarbete måste anmälas till kommunala myndigheter trots att statsministern och före detta kommunalrådet Göran Persson medverkat till denna byråkratiska lagstiftning.
  24. 2006. Göran Persson hotade med att dra in det statliga ägandet i Ericsson när dess verkställande direktör Carl-Henrik Svanberg sade i en intervju att ett regeringsskifte vore uppfriskande.
  25. 2006. Stockholms stads ledande socialdemokrat Annika Billström som förlorat sin borgarrådspost använde sin av stadens skattebetalare betalda men arbetsbefriade ersättning till att starta ett eget företag. Lagligt men omoraliskt ansåg många stockholmare.
  26. Våren 2009. LO:s ordförande Vanja Lundby- Wedin reagerade inte när hon som styrelseledamot i pensionsfonden AMF deltog i beslutet att ge en avsatt verkställande direktör 60 miljoner kr utöver den avgångspension på 40 miljoner han redan fått.
  27. Hösten 2010. Två lokala fackombud reste upp till Stockholm, drack sprit och bjöd in prostituerade till de fackliga lokalerna.
  28. 2010-2013.  Medlemmar uteslöts ur Transportarbetarförbundet för sitt medlemskap i Sverigedemokraterna.
  29. Sommaren 2011. Partiordförande Håkan Juholt avslöjades få betalt för sin hyresbostad av riksdagen trots att han delade den med sin sambo. Han misskötte också bruket av hyrbilar och sin resa till Vitryssland som riksdagen betalat.
  30. 2008 till 2012. Partiledarna Mona Sahlin och Håkan Juholt, riksdagsledamot Tomas Eneroth, Stockholms borgarråd Karin Wanngård och SSU ordföranden Anna Sjödin uttalade sig nedvärderande om jobb i servicesektorn. De hävdade att ingen ska behöva ta sådana jobb utifrån anvisningar från arbetsmarknadsinsatser eller ens ta enkla servicejobb överhuvudtaget.

SSU SVINAR NER 2007

 

Mer länkar till Socialdemokratins samarbete med vänsterdiktaturer och kopplingar till Sovjetunionen/Östblocket

Några exempel på sexualbrott begångna av sossar på senare tid:

S

Boktips för vidare läsning

Statlig opinionbildning måste upphöra

Vid Medieinstitutet Fojo i Kalmar bedrivs tveksam fortbildning för journalister inom ramen för  det statliga Linnéuniversitetet i Växjö. Fojo bör läggas ned liksom Statens Medieråd eftersom båda inte klarar av att ta ställning i politiska ämnen. Statlig opinionsbildning är överhuvudtaget något som politiker och myndigheter bör hålla så kort som möjligt.

***

Via SVTs Kunskapskanalen sändes 1 ma 2021j en kort föreläsning av Annelie Frank, projektledare på Faktakollen, ett projekt vid Medieinstitutet Fojo, en avdelning Linnéuniversitet. Ämnet var “Vad är skillnaden mellan missinformation och desinformation och vad är en konspirationsteori?”. Jag surnade till och skrev  sedan detta inlägg.

Frank framställde sin analys som en objektiv metodik för att tittare skulle kunna avslöja lögner och konspirationer.

Men där fanns värderingar och åsikter om att illvilliga nätaktivister skulle vilja splittra och skapa misstro mot myndigheter och medier, att de påverkar vad vi pratar om vid middagsbordet och, kanske värst, att Sverigebilden svärtas ned av “hat”. En sista konsekvens av debatter på nätet kan bli fysiskt våld.

Varenda av Annelie Franks påståenden går att diskutera och kanske belägga. Men är det ett statligt universitets uppgift att föra dessa mediekritiska diskussioner? Vi har tre journalisthögskolor och flera universitetsinstitutioner inom medier- och kommunikation. Men Fojo, grundat 1972, lever vidare som ett femte hjul, och har funnit sig väl tillrätta genom att leverera mediekritik som journalister och konsumenter kan ha nytta av.

Ser man närmare på Fojo så finns exempel på deras vinklingar mot GAL- skalan snarare än TAN, en vänsterliberal position som är självklar i medier och högre utbildning: “Hat mot Sverige”  “Sverige behöver ett fact-checkning nätverk”  och boktipset Sverigevänner av Jonathan Lundberg, fd vid Aftonbladets sociala medier och nu kursledare vid Fojo i Kalmar. Boken handlar enligt egen utsago om hur Sverigedemokraterna erövrade internet. 

Att Fojo skulle uppskatta medieprojektet Project Veritas eller ens Bulletin ter sig orimligt. Eller ta in journalisten Ola Sandstig för att problematisera rapportering om våldsvänstern och s.k. apatiska barn.

Tyvärr räcker det inte med att lägga ned Fojo eller ens få dem att sköta sitt uppdrag mer balanserat genom att väga upp vänsterlutningen. Den statliga opinionsbildningen går igenom överallt. 

Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap har liknande vinklat upplägg som Fojo i sin rapport om konspirationsteorier, men möjligen kan denna myndighet tilltag försvaras. Om vi nu har MSB så ska den väl försöka förebygga kriser med korrekt information, men det kan inte vara Fojos uppdrag.

Inte heller ska Statens Medieråd få fortsätta sin opinionsbildning på skattemedel. 2013 avslöjade journalisten Magnus Sandelin att myndigheten godtagit våldsvänsterns olagligheter eftersom de stod på rätt sida.

Sandelin skrev: “Att misshandla, hota och trakassera meningsmotståndare ska endast ses som medel som den autonoma vänstern använder sig av i den politiska kampen, och inte en ideologisk ståndpunkt, hävdar den statliga myndigheten”. 2017 följde Timbros Fredrik Segerfeldt upp ämnet med rapporten “Det fina våldet.

Rebecca Weidmo Uvells blogg är en outsinlig källa till pikanta avslöjanden av statlig myndighetsaktivism och opinionsbildning, särskilt inom klimat och grön korruption. Att Fojo skulle våga undersöka klimatfrågan utifrån ett lika mediekritiskt perspektiv ter sig omöjligt, särskilt som det svenska statliga institutet är med i Covering Climate Now och Global Forum for Media Development (stöds av FN och George Soros)  

Sammanfattningsvis måste frågor ställas: Varför existerar statlig opinionsbildning alls? Hur uppfyller de vi har sina uppdrag? Hur ser de kollegiala och ekonomiska nätverken ut mellan den offentliga opinionsbildningen och våra medier, statliga och privata? 

Mitt slumpvisa tittande på Kunskapskanalen 1 maj gav mig en snabb inblick i något skumt och propagandistiskt, som tydligen pågått länge och finansierats av våra skattemedel. Tänk vad en grundlig analys av den statliga opinionsbildningen skulle ge.

Jan Sjunnesson, journalist och författare

Sverige var klart 1970

En text för 1 maj

Per Albin Hansson, Tage Erlander, Olof Palme

När Olof Palme valdes till socialdemokraternas partiledare och därmed landets statsminister 1969 var folkhemmet i stort sett färdigbyggt. Visserligen pekar Långtidsutredningarna på vissa grundläggande materiella nödlägen och bostadsutbyggnaden som inleddes 1965, Miljonprogrammet, var efterfrågat. Per Albin Hansson hade förstått det, men inte vad som följde. Den socialdemokratiske författaren Göran Häggs bok Rekordåren slutar inte av en slump 1967.

I stort sett så fanns en tillfredsställelse hos arbetarna och medelklassen om att de var nöjda. Mina föräldrar hade flyttat från hyresrätt, till kedjehus och villa. De röstade nog inte på Erlander men ansåg att sossarna hade gjort ett gott jobb. Folk hade fått det bättre och allt fler hade därför börjat att värdesätta frihet och oberoende. Kanske några arbetare rentav röstade borgerligt.

ÅT ALLA LYCKA BÄR | Raimond Bengtsson | 35 SEK
Raymond Bengtssons debattbok 1972 om en missnöjd arbetares kritik av socialdemokratin.

Om allt fler arbetare lämnade socialdemokratin fanns risk att partiet skulle förlora sitt maktinnehav resonerade Tage Erlander. Han var lärarbarn, hade tagit studenten och läst i Lund.

Hans företrädare Per Albin Hansson kom direkt från fattig bakgrund med jobb som springpojke och bodknodd i Malmö. Erlander blev en övergångsfigur mellan arbetarklassen och medelklassen, företrädd av den högborgerlige Olof Palme.

För att locka nya väljare till behövde medelklassen engageras, de som hade fått det ganska bra under 1950-och 60-talen, jämsides med arbetarna som flyttade in i villorna intill. Hur skulle de väckas? Jo, genom att de skulle fås att inse hur illa ställt de hade med relationer, kulturlivet, fritiden, socialfallens upprättelse/välgörenhet, rasism, kvinnokamp och solidaritet med de sämre ställda ute i världen, u-länder. Lösningen hette ”De stigande förväntningars missnöje”.

Detta begrepp innebär att när folk får det bättre kan de inte vara nöjda utan kan fås att ständigt efterfråga nya behov att tillfredsställa. Är de materiella behoven ordnade finns alltid icke-materiella behov, ideella värden. Dessa bryr sig arbetarklassen mindre om men medelklassen känner ett behov av att göra sig märkvärdig (om man vill vara cynisk) eller göra skillnad i sina egna liv genom att ta moral och livsval på allvar.

Ernst Josephsson och Liv Ullman i Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap, SVT 1972.

Olof Palme blev den partiledare som formulerade dessa ideella medelklassbehov som kom att ersätta förlorade arbetarröster som nöjt sig med standarden 1970. Men han förlorade 1976.

In kom hela den statliga myndighetsaktivismen som vi idag känner in på benen varje dag. Värdegrundsterror, anarkotyranniet, beskäftigheten.

Allt började i slutet av 1960-talet med att sossarna lyckats. Resten är vår samtids olycka.

Addendum: Torbjörn Nilsson får se till att avsluta sin Erlanderbiografi snart.

En skriftställares dagbok: 26-04-2021

LÅT MIG SLIPPA SKRIVA OM ISLAM OCH INVANDRING. Jag hamnade i dessa kontroversiella områden av slump och av intresse för flyktingar, men har nu fått nog. För ett tag i alla fall.

Sedan 1991 när jag anställdes på en sk invandrarkurs vid socialdemokratiska Brunnsviks folkhögskola i Dalarna har jag haft att göra med invandrare.  Mina Uppsalabekanta arbetade på asylförläggningar när Balkan exploderade  på 1990-talet och startade konsultbolag i integrationsindustrin.

Vissa år var jag invandringstjänsteman på heltid som 1994 då jag var kursföreståndare för en latinamerikansk teaterskola i Järva, 2004-5 då jag var bitr rektor vid en grundskola i Tensta med 99 % invandrarbarn och 2007-9 då jag ledde Internationellt Kulturcentrum och delade ut miljoner i bidrag till invandrarföreningar i Stockholm, tidigare kallat Invandrarnas  Kulturcentrum. Samtidigt var jag då gift med en välutbildad socialkonservativ indiska och umgicks med hennes engelsktalande kollegor, expats vid Ericsson.  Non-Swedes everywhere.

Runt 2011 började min tid  efter ett år i New Delhi först som liberal invandringskritiker, sen allierad med SD/altmedia och offentlig islamkritiker. Sedan dess har jag skrivit och arrangerat föredrag, ordnat Pride marscher genom Rinkeby och varit i medier via redaktörsuppdraget för SDs Samtiden och sedan Avpixlat och andra alternativmedier.

Hur länge ska man orka diskutera invandring i Sverige? Jag är urless men inser att gemene man ligger tio år efter mig.  Ett ängsligt folk tvekar om att låta L ge sitt stöd till M/KD och SD, för det är nog om de sista folkpartiklarna vågmästarrollen handlar. Åker L ut men inte MP kan vi ha en usel invandringspolitik i fyra år till.  

Jag är nu 63 år och har alltså sysslat med invandring som arbete och intresse i 30 år. Kanske jag kunde syssla med exiltillvaron som invandrare känner här och som vi invandringskritiker känner ibland i vårt eget land tänkte jag och skrev på Katerina Magasin  i somras. Ett delat utanförskap, kryddat med tankar om allas existentiella exil.

Kanske finns ett liv för sådana alternativmediepersoner som mig där vi kan göra nytta utan att ständigt behöva ta upp ha invandring och islam. Jag skrev en studie om Sverige 2013 där invandring är en liten del och ett symptom på den korrupta välfärdsstaten med dess högt beskattade klienter.   Sådant vill jag hellre syssla med. Och svensk kulturhistoria, antik filosofi, Sidenvägen, medeltiden, Leo Strauss . . .

Samtidigt vet jag att varningarna för ett kommande inbördeskrig i Europa kom redan 2006 från Peder Fjordman Jensen, och Bruce Bawer och växte sedan  under 2010-talet i flera romaner, varav en min. Kan jag sluta nu och se tillbaka med blida ögon på 10 år av opinionsbildning som lett mig bort från släkt och vänner, arbeten och karriär?  Som Voltaire avslutade sin Candide 1759

Cela bien dit, mais il faut cultiver notre jardin.

 

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

Arvid Falks ambivalenta anarkism i August Strindbergs Röda rummet

Redan på tredje sidan lyfter huvudpersonen Arvid Falk sin knutna näve och skakar den mot Saltsjön och staden Stockholm nedanför restaurant Mosebacke på Katarinaberget på Södermalm. I ursprungsmanuskriptet stod att Falk ville ”krossa” staden men Strindberg ändrade det till att ”hota” den.  Tvivel redan från start således.

På sista sidan  i denna första  svenska (generations)roman får vi veta från vännen doktor Borg efter Falks genomvandringar i ett Stockholmsinferno av lögner och falskhet att han  är en politisk fanatiker:

”Falk är en politisk fanatiker, som vet att han skulle brinna upp, om han gav luft åt lågan, och därför släcker han den med stränga, torra studier; men jag tror icke det lyckas honom, ty hur han än lägger band på sig så fruktar jag en gång en explosion; för övrigt – oss emellan – tror jag han tillhör något av de hemliga sällskap som reaktionen och järnväldet har framalstrat på kontinenten”.

Det radikala samhällsomstörtande anslaget finns alltså med från början till slut,  men dessemellan vacklar Arvid Falk  i sin anarkistiska hållning.  Om han till sist resignerar eller bara ser ut göra det är fortfarande oklart.

När boken sägs utspela sig, på 1860- och 70-talen, efter representationsreformen i riksdagen 1865, Pariskommunen 1871 och troligen Sundsvallsstrejken 1879, hade Strindberg redan  intellektuellt delvis lierat sig med revolutionärer, utomlands och inrikes.

Sven-Gustav Edqvist visade i sin avhandling i Uppsala 1961, Samhällets fiende. En studie i Strindbergs anarkism till och med Tjänstekvinnans son,  att den ryska nihilismen som inte tvekade att använda våld mot tsarens styresmän låg Strindberg och hans krets nära.  Edqvist klassar romanen ”ur anarkistisk-ideologisk synvinkel halvgången” vilket tyder på att ambivalens utmärker dess tendens.

SAMHÄLLETS FIENDE. En studie i Strindbergs anarkism till och med Tjänstekvinnans son.
Bokens motto är från Strindberg själv i ett brev: ”Jag törs väl inte skrifva ner det farliga ordet som börjar med α och slutar, på grekiska, med α och som är skapelsens hemlighet”

Ryssen Bakunin var den våldsamme anarkisten  och Karl Marx värsta kritiker i Första Internationalen, som inte väjde för vapen i terrorattentat medan hans landsman och frände furst Krapotkin var den mer stillsamme anarkistiske samhällsutopisten liksom fransmannen  Proudhon. Idag liksom på Strindberg tid fanns en förvirring i begreppet anarki, en stat utan styre. Denna ideologi kan dels betyda ett kaos, dels en frivillig samhällsform som olika tänkare skisserat i årtusenden. Destruktion och konstruktion således.

I Röda rummet finns mer av förstörelselusta än uppbyggnad. Romangestalterna Olle Montanus, Falander, Struve, Borg och till viss del Falk talar ofta i termer av att rasa ned.  Möjligen har den proletäre målaren Olle Montanus mer positiv samhällssyn och hopp om ett nytt mer naturligt och hederligt jämlikt samhälle efter en period av nödvändig nedbrytande tid av anarki. Falk själv är, liksom Strindberg, en drömsk, och därför djupt tvivlande, revolutionsromantiker, ja en salongskommunist rentav. Han kallar sig för ”katederanarkist” senare under 1880-talet.

”Hvad jag vill är ej att sätta nya lappar på det gamla samhället utan- anarki” ska han yttrat hösten 1879.  Vidare eldade han på i ett brev från 1882  till Helena Ryblom :

”Hela denna falska byggnad kan icke försigtigt tagas ner utan måste en gång, när man rör vid grunden, ramla och jag ogillar icke dynamit i politiken”.

I andra brev kallar han sig pessimist, nihilist, socialist, kommunard (efter Pariskommunens revolt 1871), republikan och ofta med referens till den franske fritänkaren och 1700-talsrevolutionären Jean-Jacques Rousseau.

Men i  debutromanen Röda rummet tvekar hans alter ego Arvid Falk om nyttan med teorierna. Han går in i statlig tjänst och förlovar sig till sist, samlar på mynt och blir cynisk. Hans gode vän doktor Borg är förvånad över den snabba förvandlingen. ”Jag har aldrig annars än i dåliga pjäser sett en så hastig karaktärsutveckling som jag såg hos Falk den gången” skriver han.

1882

Falk och Strindberg är inte desamma men delar vissa dystra drag. I brev till vännen Eugène Fahlstedt 1872 beskriver Strindberg sig som refuserad misslyckad författare, besegrad och med intet hopp om sina höga ideal:

”Jag är tom: jag har förlorat tron på mig sjelf” och han är ”andligt död”. Varför ska man ”slita ondt till själ och kropp for några idéers skull som kanske aldrig äro några idéer, eller för en sanning som kanske är en lögn! Jag vill spara mig, jag vill inte kasta mig in i frågorna, jag upphörde att läsa tidningarna för att få lugn”.

Strindbergsbiografen  Carl Reinhold Smedmark kallar Strindberg såväl som Falk för  ”fanatiska skeptiker” i sin avhandling från 1952 som ägnar 200 sidor åt just Röda rummet. De två tvivlar på sina ideal men kan inte släppa dem. Fanatiskt återvänder de till drömmen om en samhällsexplosion för att åter med malande skepsis släppa den.

Falk: ”Han befann sig emellertid nu i ett tillstånd av svävande mellan fanatism och absolut indifferentism”.

Hans redaktionskollega Struve råder honom att anlägga ett fågelperspektiv till tillvaron:

”Om du vill förekomma den självförbränning, du som fanatiker går till mötes, så anlägg med det snaraste en ny synpunkt över saker och ting; öva dig att se världen i ett fågelperspektiv och du ska ll se huru smått och betydelselöst allt förefaller. Utgå ifrån, att det hela är en sophög, att människorna äro avskräden, äggskal, morotstjäkar, kålblad, traslappar så bli du aldrig överrumplad mer, förlorar aldrig mer någon illusion /…/ anlägg med ett ord ett lugnt och stilla världsförakt -du behöver icke befara bli hjärtlös för det”.

På detta  uppmaning till cynism svarar den vankelmodige Arvid Falk:

”- Synpunkten har jag icke ännu, det är sant, men världsföraktet har jag delvis. Men det är också min olycka, ty när jag ser något enda bevis på godhet eller ädelmod, älskar jag återigen människorna, och överskattar dem och blir lurad på nytt!

-Bliv egoist! Ge människorna fan!

-Jag fruktar, jag inte kan det !” avslutar Falk ordväxlingen med den mer erfarne litteratören Struve.

August Strindberg: Röda rummet
Förlaget Bakhålls utgåva

Han anmärker att för Strindberg liksom för Falk skänker spriten en viss lindring. I boken tar Falk in ”stora qvantiteter starka saker som om han ville släcka en eld eller brinna upp”.

I kapitlet Absint serverar en kypare vid namn Gustav den trötte skådespelaren Falander ett glas och en karaff vatten varpå denne svarar:

” – Varför ställer du alltid fram vatten, Gustav?

– Därför att herr Falander inte ska brinna opp.

– Vad rör det dig om jag brinner upp! Kan jag inte få det, om jag vill!?

– Herr Falander ska inte vara nihilist idag!”

Röda rummet : skildringar ur artist- och författarlivet / August Strindberg - Stockholmskällan
Berns veranda

1875 sprider Strindberg olust och depression omkring sig, bland annat till hans chef vid Dagens Nyheter Rudolf Wall. Strindberg förklarar sig efteråt till Wall att han drivs  ett ”oöfverfinnerligt svårmod som verkligen är hotande för tillvaron och som alstrar en förfärlig overksamhetslusta med åtföljande ändlösa mången gång rätt träffande reäsonnementer öfver det hela intighet”.

Falk liksom Strindberg är en känslig själ som drivs än till desperation, än till flykt, till anfall och leda.  Men Falk är inte Strindberg som efter 1875 gifter sig med Siri von Essen och arbetar som extra ordinarie amanuens vid Kungliga Biblioteket i Humlegården.

A.S. visitkort från KB

Av SVTs utmärkta filmatisering från 1970 slogs först jag av Per Ragnars veka rolltolkning av Arvid Falk. Han är inte alls en vulkanisk diktare utan en tyst ängslig lillebror och kamrat som inom sig må ha radikala böjelser men inte visar något utåt.

Falk är ”kemiskt fri från humor” skriver Smedmark och fortsätter med att denne har ”övertagit en begränsad del av sin upphovsmans karaktär och hans personlighet är på en gång blekare och mer enkelspårig än originalet. Det kan inte förnekas att han på sätt och vis gör ett mer sympatiskt intryck än Strindberg själv”.

 

Strindberg kommenterade sin förstlingsroman  långt senare i Götiska rummen (1904), också en nyckelroman. Där för Arvid Falks vän doktor Borg ordet igen med förstående värme om sin tidvis vilde vän från förr:

” – Ja svarade doktorn, det var Arvid Falks mening en gång , när han gick på muren ännu och profeterade för döva öron.

– En konstig kropp den där Falk som slutligen råkade i strid mot sig själv. . . .invände Isak.

-Nej det kan jag inte finna, klippte doktorn. Han experimenterade med ståndpunkter, och som en samvetsgrann laborator anställde han kontrollexperiment, ställde sig försöksvis på motståndarens sida, läste mot i korrekturet, prövade talet nerifrån, och när motexperimentet utföll negativt, återvände han till den beprövade ståndpunkten. Det där begriper ni inte. Men Falk hade klargjort sig om han använt Kierkegaards metod /. . . / Falk var en vivisektör, som experimenterade med sin egen själ, gick alltid med öppna sår, tills han gav sitt liv för vetandet, jag vill inte begagna det missbrukade ordet sanningen”.

David Gedin gör en liknande analys utifrån Pierre Bourdieus kultursociologi (främst tydlig i hans Flaubertanalys Les Règles de l’art, se mitt inlägg), men där är det den illojala författaren Strindbergs väg i ett nytt fält som står i centrum.  Han skapar en ny karriärväg genom att slå åt alla håll, inte minst sin egen uppåtstigande borgarklass men även akademin, tidningarna, ämbetsverken, teatrarna – en sann anarkist och rabulist.

Samtidigt var Strindberg en ung lovande dramatiker vars pjäser  Den Fredlöse, I Rom,  Fritänkaren, Mäster Olof höll sig tätt till de konventioner som Dramatiska Teatern krävde. Han stryker för råa scener, skriver om på nytt versmått och skickar nya versioner till teatern. ”Han lever i en brytningstid och vill både fånga upp de nya rörelserna och hålla sig väl med de nuvarande makthavarna” noterar Gedin. Hans novellsamling från Uppsalatiden som ges ut på Bonniers 1877 lovordas om än med vissa reservationer.

Likheten mellan Arvid Falk i Röda rummet  (1879) och Frédéric Moreau i Gustave Flauberts L’ Éducation sentimentale (1869) är  många, även om svensken är mer av en revolutionsromantiker. Flaubert hade själv upplevt 1848 års uppror i Europa och var inte imponerad. I Gedins sociologiska fältanalys  av böckerna finns vissa makt- och symboliska poler som bara till viss del motsvaras i verken.

”Kalfstek och rosor. En studie i August Strindbergs strategier under 1870-talet och självanalysen i Röda Rummet i Broady red 1998

Strindbergs författarskap och andra litteratörer finns ännu inte inom ett autonomt kulturellt fält men Röda rummet är den bok som visar vägen dit och som också själv skildrar och samtidigt skapar detta fält. Inom ett par decennier skulle en köpstark publik bära fram författare som då inte avkrävdes lojalitet med akademier, kungahus, sällskap och konsekrationsinstanser.

Själv ser jag Strindbergs ambivalens och därmed Falks som just denna positionering av en ung begåvade författare i vardande som lider av ett inre utanförskap, med tvivel på den samhällsmoral han uppfostrats med inom borgarskapet. Anarkism inombords, acceptans utombords.

Strindberg kan inte gå för långt men vill kittla sina likar med rå satir och häckla dem han stött på i Uppsala och i Stockholms ämbetsverk.  Épater la bourgeoisie – reta borgarna  och göra skandal, bli känd och sälja många böcker. Allt detta lyckades han med.

Slutord

När jag nyligen talade om  mina funderingar om Röda rummet med en sonson till  August Strindbergs husläkare  Axel Munthe (1857-1949)  berättade denne att farfar Axel hatade Strindberg, en ”fascist och antisemit”.  De grälade i pressen och antagligen på läkarmottagningen. Så nära  är Strindberg.

Källor:

Edqvist, Samhällets fiende (1961)

Lagerroth (red), Perspektiv på Strindberg (1971)

Gedin i Broady (red), Kulturens fält (1998)

Strindbergiana (2006)

#wokehögern

Finns det en wokehöger? Ja om man ska tro Ashkan Fardost och Navid Modiri som dryftade saken i podden #hurkanvi i oktober 2020, cirka 40 min in.

Denna höger utmärker sig av att i likhet med vänstern vilja införa en samhällsutopi som en gång för alla ska ställa allt tillrätta. Totalitarism alltså.

Dessutom vill wokehögern i likhet med wokevänstern göra sig till offer. De gnäller om MSM och att ingen lyssnar på dem. Alla medier och alla myndigheter drivs av PK-maffia. De tenderar till att bli rättshaverister.

Vänsterns NPC:er – TLarsson64SE Privatspaning
NPC nämns som en offerroll hos wokehögern

En tredje egenskap som de båda woke fenomenen delar är att de har sett ljuset, blivit uppväckta – woke. De vill i alla sammanhang visa på hur vänsterliberaler styr och ställer med svenskarna (och i USA hur Dems styr Hollywood, Reps, medierna, Washington och amerikanska trupper utomlands).

En avart som jag stött på ibland är den högerwoke som lägger konspiration vid konspiration tills hela världen kan ses som ett schackspel med Soros och Rothschild, något jag såg på en tavla vid den Alternativa Bokmässan utanför Stockholm i höstas. Till detta kan läggas NWO, Apollo 11, Nineeleven, CIA, FN, EU, CNN, Reinfeldt, Löfven, Lööf, Palme, Bilderberg . . . Högertidningen Nya Tider och vänstertidningen FiB/K är förvånansvärt ofta överens t ex om Ryssland, Syrien.

Wokehögern existerar men är inte alls lika framgångsrik som wokevänstern. Priset att gå emot högern är noll medan vänstern har fortfarande ett tolkningsföreträde.

Hur ta sig hur wokehögern? Genom att hålla huvudet kallt när konspirationerna haglar. Garva åt båda sidor som Hanif Bali och Per Lindgren gör i GodTon och Martin Eriksson och Boris Benulic i Radio.Bubb.la.

Huruvida omstartade Bulletin kommer hamna i en wokehöger låter jag vara osagt. Tino Sanandaji har vissa drag åt det hållet, men Per Gudmundson håller emot. Att prata bilar som Hanif Bali och Jan Emanuel ska göra är genialt. Alexander Bard ska visst podda i Radio Bulletin med Dan Korn och deras första ämne bör vara wokeism av båda slag.

Lycka till! Och tack Ashkan och Navid för att ni drog fram wokehögern.

Den dåliga demokratin

Tillståndet för den svenska demokratin är inte bra. Trots allmänna och hemliga val till folkförsamlingar, fri opinionsbildning och ansvarsutkrävande inför folket var fjärde år så tycks dagens system inte fungera som förväntat. Se MEDs förslag

SVTs tidigare korrespondent i Frankrike, Chris Forsne, skräder inte orden i en aktuell intervju för Swebbtv.

FORSNE

Hon anser inte att vi har en demokrati i Sverige längre utan använder liksom Jan Tullberg del 1 och del 2, benämningen ”demokratur”, ett begrepp som Vilhelm Moberg myntade redan 1965. I denna slags stat har medier, maktcentra och myndigheter växt samman mot medborgarna.

Sverige har en kartellpolitik menar både Forsne och Tullberg med partier som inte behöver ta hänsyn till väljarnas åsikter, särskilt inte i brännbara ämnen. Medierna är mer intresserade av spelet kring politiken än de politiska ämnena och deras konsekvenser, vilket visade sig under de fyra månader landet inte hade en vald regering från september 2018 till januari 2019, liksom det tidigare spelet sedan Decemberöverenskommelsen 2014. Demokratur och karteller hör intimt samman.

Chris Forsne menar att de personer som engagerar sig lokalt i politiken är föreningsmänniskor som inte vill ha några förändringar. I kommunval så garanterar många kryss inte att just den personen ska få uppdrag, utan det avgörs internt av partierna där inte meriter premieras utan lojalitet och anonymitet.

Samma mekanismer finns på riksdagsnivån. Fd riksdagsledamot (M) Ann-Mari Pålsson påpekade detta i Knapptryckarkompaniet 2011 och jag tror att Per Gahrton gjorde detsamma i sin avhandling från riksdagen 1980.

Personval skulle vitalisera demokratin, till exempel att välja borgmästare i en stad eller kommun, som i Frankrike. Forsne pekar på hur mycket kommuner styr av väljarnas vardag utan att man känner till vilka som beslutar i kommunfullmäktige eller ens vem som är högsta ansvarig, kommunstyrelsens ordförande. En borgmästare skulle bli mycket mer synlig och ansvarig inför sina väljare. Lägg till lokala polischefer säger jag.

Jag är beredd att hålla med efter att ha varit del av framför allt Folkpartiet Stockholm 2007-2013 där allt handlade om att klättra uppåt genom att visa lojalitet uppåt. Finns ord för sånt.

ENGELLAU

Patrik Engellau är möjligen mer cynisk i sin lika aktuella analys, men också mer förlåtande mot det mycket unga demokratiska systemet som funnits som längst i 150 år, förutom i USA.

För honom handlar alla regimer om en elit och ett folk. Dagens elit är en vald politikerklass som nu funnit sig tillrätta som alla härskare. Han skriver:

”Med demokratin kom en helt ny typ av härskande skikt vilket det stolta demokratiska västerlandet i sin självsäkerhet inte begripit. Eller rättare sagt: de folk som ansett sig i demokratins namn har fått makten har inte fattat att kontrollen över deras liv i ökande utsträckning utövas av ett nytt härskarsläkte, nämligen politikerväldet.

Alla härskarskikt behöver en legitimerande ideologi som förklarar för deras folk att härskarna är till överlägsen nytta för de underlydande folken.”

Dagens legitimerande ideologi kallar han PK-ismen och systemet det legitimerar för Det Välfärdsindustriella Komplexet där medborgare ska hålla svaga och beroende.

Detta system betecknades 2012 av Patrik Engellau och Thomas Gür som Den Övermodige Beskyddaren som ansåg sig kunna ta hand om allt och allt.

1980

Begreppet ”demokratur” har valsat runt sedan Vilhelm Moberg kvickt formulerade det 1965 i Dagens Nyheter, den Malliga Morgontidningen som Jan Guillou brukade kalla den.

Få väljare som i likhet med mig röstade på Thorbjörn Fälldin 1976 och därmed fällde Olof Palme kände till ordet. Jag stötte inte på det i min gymnasieuppsats om valnederlaget från 1978.

Men demokraturen stöddes av en byråkrati där medier och maktcentra fogats samman. 1980 skulle fyra intellektuella från vänster (Jan Myrdal) till höger (Sven Fagerberg) beskriva denna djupa stat i en kulturdebatt om hur en opersonlig maktapparat tagit över genom att kontrollera och reglera tankar och känslor.

Författarna Sven Delblanc, Lars Gustafsson, Jan Myrdal och Sven Fagerberg utmanade den medievänster som de ansåg dominerade över medborgarnas huvuden. De tre första hade stått till vänster och stod kvar i Myrdals fall.

De kom att kallas ”De Fyras Gäng” i kulturdebatt fördes om just hur en opersonlig maktapparat tagit över genom att kontrollera och reglera tankar och känslor. Författarna utmanade den medievänster som de ansåg dominerade över medborgarnas huvuden. De tre första hade stått till vänster och stod kvar i Myrdals fall. Vänstermännen Gösta Hultén och Jan Samuelsson instämde i boken Medievänstern 1983.

Johan Norberg beskrev debattläget initierat i ett bidrag i festskriften till PJ Anders Linder, Den borgerlige optimisten (2013), se även Anders Frenanders avhandling Debattens vågor. Om politisk-ideologiska frågor i efterkrigstidens svenska kulturdebatt (1999).

De svenska författarna var inte ensamma om att diagnosticera landet som halvtotalitärt och godmodigt paternalistiskt. 1971 hade den brittiske utrikeskorrespondenten Roland Huntford gett ut vidräkningen med Sverige, The New Totalitarians och tio år senare var det dags igen då tysken Hans Magnus Enzensberger fick fem helsidesuppslag i Dagens Nyheter i serien ”Svensk höst” 1982. Han skrev:

”Det ser ut som de eviga organisatörerna av denna svenska kultur, socialdemokraterna, har framgångsrikt och genomgripande genomfört ett projekt som alla tidigare regimer, från teokrater till bolsjeviker hade misslyckats med, nämligen att tämja människor”.

Palme tog till sig av kritiken när han vann valet 1982 och tillsatte vännen Ingvar Carlsson att leda förnyelsearbetet med den offentliga sektorn tillsammans med civilminister Bo Holmberg.

FOLKET

Jag beskrev 2015 hur folket protesterat mot maktfullkomliga byråkrater och politiker från 1960-talet fram till dagens högerpopulism.

Einar Askestad gör en liknade analys av den självtillräckliga antologin Demokratins framtid, utgiven av den i sammanhanget pompösa Sveriges Riksdag. Han skriver:

”Hotet mot demokratin sägs nämligen vara – demokratin.

Den ledande tankefiguren i såväl boken som i den politiska samtida diskursen måste först tecknas. Man laborerar med två begrepp som menas stå i motsättning till varandra. Rättsstaten och folkviljan. Den förstnämnda sägs vara hotad av den senare, och staten måste därför ‘skydda styret – ytterst folket – från sig självt’.

Samtidigt menar man att det är ”nödvändigt med inslag av folkstyre för att tala om demokrati”, men att folket är ett problem som måste *hanteras”’: Man specificerar några områden som hotar demokratin, bland annat medborgarnas inkompetens (‘Väljarna är mycket okunniga’ [”Arbetarklassen sviker och röstar fel” som Kjell Höglund sjöng 1979] ), mediers oförmåga att hålla folket välinformerade (främst sociala medier, som ”enligt forskningen snarare är en del av problemet än en del av lösningen”) samt medborgarnas krav på folkstyre. Detta sista hot benämns populism.”

STRINDBERG

Jag skulle kunna hålla på med dessa resonemang och upprepa mina texter och citera andras (se min serie om den liberala demokratin), men väljer istället att ni som läst så här långt tar er tid att se SVTs filmatisering från 1970 av August Strindbergs Röda rummet.

Boken utkom 1879 och väckte stort rabalder och munterhet, inte minst genom skildringar av de lata ämbetsmännen och riksdagsledamöterna. Satiren i bokens ”Kollegiet för Utbetalning av Ämbetsmännens löner” går igen idag, liksom kotteriernas intriger och folkets falska förhoppningar om mer demokrati, som under den unge Strindbergs uppväxt avskaffandet av ståndsriksdagen 1866.

Dessutom är skådespeleriet utsökt och Stockholm aldrig vackrare.

Röda rummet (TV Mini-Series 1970) - IMDb

En skriftställares dagbok: 13-04-2021

1968 SOM EN HÄMND FÖR 1945? Ju mer jag läst om första världskriget och nazismens och fascismens framväxt i Europa förstår jag vilka oerhörda krafter som sattes i rörelse under 1900-talet.

1919 skulle Tyskland tvingas till underkastelse och erkänna sig inte bara besegrade utan även att landet startade kriget 1914, betala ett enormt skadestånd och avträda stora landområden. Tyskland skulle aldrig mer kunna bli en stormakt i Europa.

Men som vi vet fick detta en motreaktion som blev långt större och våldsammare genom att den mentalt labile korpralen Adolf Hitler fick leda inte bara regeringen utan även militären. Han insisterade på att Tyskland skulle vinna eller gå under, kosta vad det vill!

Efter 1945 skulle således alla tecken på auktoritetstro tryckas ned för att en gång för alla utrota alla spår av nazism. Adornos ovetenskapliga undersökning av den auktoritära personligheten lade den värdegrund vi idag genomlider. Läs Marika Formgren:

”Många brukar peka ut vänstervågen 1968 som startpunkten, jag har själv gjort det, men idéerna fanns tidigare än så. Ett exempel är boken The Authoritarian Personality som Theodor W Adorno med flera gav ut 1950.

Efter andra världskrigets fasor ville Adorno och hans kolleger hitta en psykologisk metod för att diagnostisera potentiell fascism hos individer. Genom olika tester, enkäter och intervjuer, utarbetade författarna sin ”F-scale”, alltså fascism-skalan. Den består av en rad påståenden, och när respondenten instämmer i eller tar avstånd från dessa visar hon sin fascistpotential.” 

De som föddes på 1930-talet, som mina föräldrar, teg sig igenom 1940-talets krig då de var skrämda barn och sedan låg de lågt under 1950-talet.   Först på 1960-talet kom historien om de fasansfulla öden som nazism och fascism lett till (och kommunismens försvann mestadels).

De som föddes på 1940 -talet (John Lennon 40, Bob Dylan 41,  Paul McCartney 42, Roger Waters  och Mick Jagger 43, Ulf Lundell 1949) insåg att de inte behövde tiga utan kunde ta det antiauktoritära till sig och göra ungdomsuppror. Ned med allt.

Tyskan Ulrike Meinhof, född 1934, levde ut sin protest mot sin borgerliga uppväxt och de återinsatta nazisterna i Väst-Tyskland, med ett maskingevär i handen tillsammans med prästdottern Gudrun Ensslin, född 1940 i R.A.F – Baader-Meinhof ligan. 

Filmen Das Volk vs. Fritz Bauer (2016) är sevärd för att den beskriver hur Väst-Tyskland manövrerade med hjälp av fd nazister, med USAs goda minne.

Så min tes är att 1968 blev ett uppror som slutligen skulle göra uppror mot allt, vilket också skedde i vissa läger. Woodstock var en picknick jämfört med Charles Mansons massaker i Kalifornien 1969, tripper som slutade i kaos, våldsamma sekter.

I podden Hermitix finns ett bra avsnitt om The Dark Origins of Counterculture som beskriver baksidan av flower-power utifrån James Rileys bok The Bad Trip – Dark Omens, New Worlds and the End of the Sixties. 

Till dessa excesser ska vi lägga stadsgerillor i Latinamerika och Europa (Brigate Rossi, Autonomia (Italien), husockupanterna BZ i Tyskland, Holland, Danmark, autonom vänster fram till antiglobalistrevolterna i Göteborg 2000 och Social Forum över världen. 

Festen på Gärdet 1970 spårade ut först när kvarteret Mullvaden ockuperades 1977  (jo, jag var där) och sedan vidare med våldsamma miljöaktioner och hot  och terror mot bönder och pälshandlare.

Ett antiauktoritär uppror som övergick i terror mot vanligt folk. Hur kunde det komma sig? Den amerikanska statsvetaren Laurie M. Johnson försöker ta till CG Jungs teorier för att förstå dagens högerpopulism som hon som konventionell konservativ ogillar. 

Hennes Ideological possession and the rise of the New right (2019) är ett akademiskt försök att begripa hur personer som Donald Trump, Boris Johnson, Marine Le Pen, Viktor Orban och vår egen Jimmie Åkesson, har fått delar av västvärldens ungdom och besvikna äldre att stödja dem. Hon är en försiktigt konservativ  forskare som ogillar Trump och har utmärkta föredrag och analyser om konservatism på sin YouTube kanal.

Hennes analys bygger på psykoanalytikern CG Jungs (1875-1961) teorier om masspsykologi och vilja till samhörighet. Han menade att de båda världskrigen berodde på att många européer förlorat sin religiösa tro och därmed var vilsna. De blev lätt byten för totalitära ideologier som nazism, fascism och kommunism.

Johnson uppdaterar Jungs analys  och menar att den högerpopulistiska, men också den politiskt korrekta vänstervågen sedan 2000, SJWs och woke,  båda  har rötter i samma förvirring och längtan efter enkla budskap. En andlig tomhet har berett vägen för Trump och Åkesson.  

Jag är inte ense med henne om högerpopulismen men ser att hon har en poäng att det man bekämpar kan återvända i mörkare omedvetna former. Jordan B Peterson har talat om denna skugga som följer de alltför rättrådiga.  Att så totalt vilja göra sig av med auktoriteter fick 1968 generationen att kasta sig ut i ren anarki och ibland i totalitära system.

Så för att förstå krigsslutet 1945 och västvärldens självuppgörelse med alla tecken på rasism eller annat otrevligt från äldre tider, som i barnramsan Herr Gurka, städas allt undan. Men som Nietzsche, Freud och Jung lär oss så återvänder det undertryckta.  1968 var inledningen till dessa mörka vilda gestalter som fortfarande åtföljer de allvarsamma värdegrundsväktarna.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

Bulletinliberalism

Igår kväll släppte Bulletin en podd om den auktoritära liberalismen som vill tvinga alla att bli förståndiga socialliberaler/liberala socialdemokrater, en svensk specialitet.

Dan Korn och Per Gudmundson dryftade den förändring som liberalismen genomgått i progressiva läger i USA och Sverige (världens mest liberala land enligt Per G, troligen sant eftersom ingen avviker utan är lojala mot statsliberalismen).

Deras samtal berörde inledningsvis den paradox som jag slet med för drygt tio år sedan, nämligen om en verkligt liberal inställning bör tillåta illiberala uppfattningar eller i vart fall inte trycka ned dem.

Jag skrev ett långt inlägg 2008 med titeln ”Ett liberalt försvar för hederskulturen” och ett kortare ”Att tvingas till liberalism” och en rätt besynnerlig text om att SD skulle kunna dra nytta av denna importerade värdekonservatism.

Sedan fullföljde jag mitt försvar för konservatism inom en liberal ram i stil med Per Brinkemo i Bulletin med detta avsnitt från min bok Sverige 2020:

”Sexdebut bland svenska tonåringar sker runt 17 år. Preventivmedel ges gratis av skolsköterskor och sexualundervisningen är inriktad på att få unga att acceptera idén om ömsesidigt överenskommen sex med vem de så önskar.
Tonåringar som inte vill ha sex är inte särskilt uppbackade av skolor, Utbildningsradion, RFSU/RFSL och Folkhälsoinstitutet. Skulle sedan deras föräldrar blanda sig igenom att ringa klassföreståndare eller rektor så växer misstankarna snabbt om hedersvåld och konservativa patriarkala värderingar. Är sedan familjen frikyrklig eller muslimsk eller bara invandrare förvärras situationen för den sexovilliga ungdomen.
En far och mor från Sülemaniyah, Addis Abeba, Lima, Njutånger eller till och med från Stockholm kan vilja få hem sina tonåringar klockan 23 från skoldansen och inte låta dem fara på skolresa med två vuxna på 28 ungdomar. Eller kanske flickor inte vill ha sex men känner så pass mycket stark press från skola, killar, vuxenvärlden och den statliga sexpropagandan att de har sex i alla fall mot sin vilja. Dessa påtryckningar och krav är större för vissa arbetartjejer än de är för killar och medelklassflickor.
Om Sverige är ett så tolerant och frigjort samhälle som tillmäter värderingar så liten betydelse hur kommer det sig att värdekonservativa familjer och personer porträtteras som potentiella barnamördare och sexualförtryckare?
Det finns legala hinder mot att låsa in barn i sina rum eller att förfölja dem utomhus. Men det finns inga begränsningar i vad en förälder kan säga till sina barn och be dem att följa utan tvång. I de flesta kulturer och samhällen genom historien och idag för 6 miljarder människor är det normalt för äldre familjemedlemmar att tala utifrån erfarenhet och omdöme till de yngre i släkten. Vad som uppfattas som konservativt är normalt i resten av världen. Svenskar kan förfasas men inte göra hela världen svensk och extrem.
Hedersvåld och hederskulturer existerar i varierande grad. Alla som är skeptiska till svenska sexualvanor är inte automatiskt vidriga kvinnoförtryckare. Men det är en oerhört svår fråga som kräver mer än dessa reflexioner för att inte förenklas och ursäkta våld och förtryck, medges.
Om man blir tvungen att resa till ett nytt land ska man anpassa sig och försöka förstå det nya samhällets värderingar, men om dessa är de rakt motsatta mot ens egna finns det situationer då föräldrar vill ta ett allvarligt samtal med sina barn och unga. Fördelar och nackdelar med vissa handlingar och attityder kan behöva diskuteras inom familjen och om inte det görs, då är det också en hållning som de flesta svenska föräldrar väljer att inta. Andra familjer gör annorlunda och intar andra hållningar.
Svenska diskussioner om flickors och pojkars oskuld, heder, skam och sexuell frihet är vanligtvis öppna men sluter sig när värdekonservativa eller traditionella värderingar företräds, särskilt av invandrare. Men om Sverige ska vara tolerant skulle det också vara tolerant inför värderingar som ifrågasätter tolerans inom alla områden inklusive familjens privatliv. Vissa invandrade familjer hävdar att familjeangelägenheter är privata och varken förstår eller accepterar svenskars attityder om sex. De är inte upplysta om de djupa historiska rötterna till den svenska synden.
I Bergslagen och delar av Norrlands inland har unga män sedan sekler åkt tillsammans för att hälsa på unga kvinnor nattetid. De unga männen anlände till en by och besökte var och en en utvald flicka för att prata och kanske kramas eller pussas för att se om de skulle kunna bli ett par.
Samlag var inte alltid resultatet av flera besök och ömsesidig lust, men blev kvinnan gravid så ordnades saken ofta smidigt utan abort och barnen blev för det mesta väl omhändertagna. Denna glesbygdstradition fortsatte till 1900-talets början då den mötte makarna Myrdals idéer om statlig sexualreglering och eugenik.
Vana vid att byta om bakom en handduk, bada ute, basta och blanda sig med det motsatta könet blev svenskar inte särskilt upprörda när skådespelerskan Ulla Jacobsson nakna byst skymtade på filmduken år 1951 i den fräcke regissören Arne Mattsons Hon dansade en sommar.
Den följdes av betydligt sämre filmvisningar på 1970-talet under den svenska porrvågen. Kvinnorörelsens bejakande av fri och foträt sex, homosexuella kändisar döende i aids och ökad tolerans av alla sexuella läggningar efter millennieskiftet, har lett till en avslappnad attityd till sex som är svår att få grepp om för en pakistansk far eller somalisk mor som hamnat i Hammarkullen eller Fisksätra.
Att tro att de ska göra en mental och värderingsmässig resa efter de landat och fått uppehållstillstånd är omänskligt och opraktiskt. Därifrån de reste är staten farlig och värdelös, om den ens existerar. Den är inte god och användbar.
Svenskar kan ha dra nytta av att lyssna på hur dess familjer resonerar om unga och sex eftersom många svenskar tror att deras, för resten av världen, extrema attityd är självklar och utan bekymmer. Men istället för denna lyhörda hållning verkar såväl svenskar som svenska myndigheter som Sida och organisationer som RSFU veta vad som är bäst för alla människor överallt och hur man ska förhålla sig vad gäller relationer och sexualitet i hela världen. Megalomanis sueca omnipotensis extremis.”

Sedan dess har jag förstått vidden av den islamisering och det hedersförtryck som följt i dess spår, men vidhåller ändå i stort i mitt försvar för konservativa värden, som en verklig liberal måste göra (om man inte är folkpartist som jag var 2007-2013).

Dansk exil

Indspilning-i-fuld-skærm-18-09-2015-170444

Danmark ter sig allt mer lockande för mig och kanske för mina läsare. En bekant svensk journalist som nyligen flyttat berättade i den danska bloggen Snaphanen som bevakar Sverige om den frihet han och hans familj har där. Att emigrera dit igen har slagit mig och många fler

Jag bodde i Köpenhamn ett tag på 1980-talet och har skrivit om den stridbara kulturkamp som dissidenter och islamkritiker fört där sedan årtionden, se min artikelserie i Katerina Magasin och min senaste bok Skandinavisk kulturkamp.  Mitt  halvdanska tal om Sveriges valresultat 2018  på skandinaviska är väl ok, men jag kan nog komma igång igen.  

Nedan är en recension av Lars Hedegaards bok om beskjutningen av honom 2013 vid hans lägenhet i Köpenhamn. Han är en stridbar redaktör som fyllde 70 år samma år och som har mycket att berätta om vad västvärlden behöver veta om islam och politisk korrekthet.

En hjälte av många i Europa som vägrar att ge upp. Går jag i landsflykt fortsätter jag naturligtvis att kämpa i medier och på torg, men det finns mer frihet och plats för sådana kritiker som mig där.

Hilsen/J

Attentatet av Lars Hedegaard (People’s Press, Köpenhamn, 2015) 

Den stridbare danske publicisten och historikern Lars Hedegaard berättar i sin bok om det misslyckade attentatet mot honom den 5 februari 2013.

En man utklädd till postbud ringde på och blev insläppt i trapphuset till hans lägenhet på Frederiksberg i Köpenhamn. Väl framme vid Hedegaards dörr visade han fram ett paket och drog samtidigt en revolver och sköt mot huvudet på några decimeters håll. Kulan svischade förbi örat och den 71 årige Lars Hedegaard tog till knytnävarna för att försvara sig.

Mannen dröp av och försvann sedermera till Turkiet där han fängslades ett tag men frisläpptes in en fångutväxling med ISIS. Se norska islamkritikern Hege Storhaugs intervju med Hedegaard som jag översatte för Katerina Magasin 2019.  

Denna våldsamma historia är ingången till boken Attentatet där Hedegaard berättar på ett muntert sätt om vad han varit med om alltsedan han började intressera sig för islams historia på allvar.

Han hade som historiebokförfattare inte sysslat alls med islam, men blev indragen i en informell studiegrupp i Köpenhamn runt millennieskiftet år 2000.

Den kallades ”Giordano Bruno” efter en italiensk oppositionell tänkare på 1500-talet, ett oskyldigt namn som samlade ett 20-tal nyfikna intellektuella, gammallutheranska präster och teologer runt den kristna konservativa tidskriften Tidehverv , forskare som i hemlighet diskuterade och läste kritiska studier om islam.

Först 2003 avslöjades gruppen som då kallades för nazistiska, främlingsfientliga, islamofobiska – ja, ni vet – och den danska kulturvänstern vädrade blod.

Samma år skrev Hedegaard den första kritiska uppgörelsen på danska med islam och dess historia, I krigens hus: islams kolonisering af Vesten tillsammans med Helle Merete Brix och Torben Hansen.

Därmed hamnade Hedegaard i hetluften igen efter debaclet om studiegruppen, men valde ändå att ansöka om medlemskap den danska avdelningen av författarföreningen PEN-klubben, denna ärorika internationella förening för publicister från 1921 i London som ska försvara tryck- och yttrandefrihet. 

Stor oro uppstod i leden av danska redaktörer och skribenter, inte olikt vad som sker angående svenska alternativmediers relation till den svenska Publicistklubben och svenska PEN, om huruvida man skulle acceptera Lars Hedegaard.

Efter att PEN-klubbens nyhetsbrev tryckte en artikel som menade att boken I krigens hus var att jämföra med den av tsar-Ryssland påhittade anti-semitiska boken Sion Vises Protokoll föll beslutet till Hedegaards nackdel. 

En intressant detalj var att den dansk-iranske komikern och författaren Farshad Kholghi som offentligt hade uttryck samma kritik av islam som Lars Hedegaard beviljades medlemskap. Som Kholghi själv noterade hade Hedegaard blont hår och blå ögon, medan han själv hade mörkt hår och bruna ögon, vilket avgjorde PEN:s beslut att ta in iraniern istället för dansken. Ridå.

Hedegaard och hans vänner beslöt därefter år 2004 att stifta det danska Trykkefrihedsselskabet, som fortsatt att försvara rätten att häda, att tala fritt utan att bli anklagad för rasism eller hets mot folkgrupp (vilket Lars Hedegaard blivit 2009 men frikändes i högsta rättsinstans 2012).

Se tidigare rapporter och recension en krönika om sällskapets första tio år, dessvärre avpublicerade av Avpixlat/Samnytt:

http://avpixlat.info/2015/09/27/tryckfrihetskonferens-i-danmark-10-ar-efter-muhammedteckningarna/ 

http://avpixlat.info/2015/06/15/avpixlat-var-pa-plats-nar-wilders-besokte-bornholm/ 

http://avpixlat.info/2015/04/07/recension-forst-med-det-vaerste-trykkefrihedsselskabet-gennem-10-ar/ 

http://avpixlat.info/2015/03/16/rapport-fran-danska-tryckfrihetssallskapets-konferens/ 

Boken Attentatet är underhållande och lärd, vitsig och aktuell i sin polemik mot den politiska korrektheten i Danmark och västvärlden. Inga fotnoter tynger texten men lite citat från Koranen dyker upp och sätts in i sammanhang av en nordisk historiker som har koll på det mesta. 

Av Hedegaard finns ännu bara Mohammeds flickor på svenska, gratis PDF men denna aktuella samtidshistoria är väl värd att översättas och läsas av alla vänner av öppen diskussion och frihet.

De personliga detaljerna kring livet efter beskjutningen i Köpenhamn 2013 är särskilt intressanta som relief till påståendena om islams fredlighet och påminner om vad Geert Wilders berättar i boken Marked for Death och Salman Rushdie i Joseph Anton.

Att sedan vänsterstollan Katarina Mazetti fick skriva i svenska Journalisten att Lars Hedegaard själv iscensatt dödsskjutningen i februari 2013 är beklämmande men värt att minnas . En svensk utgåva av boken Attentatet skulle korrigera det mesta som skrivs här om islam och tryckfrihet.

 

Haveriet Sverige – ny debatt och äldre antologi

Begreppet haveri har använts i dagarna om vårt land av min gode vän Jonas WE Andersson. Hans utmärkta men sorgliga Facebookinlägg fick spridning till Danmark, Norge och av Julia Caesar.

Jonas gjorde en uppräkning av dysfunktionella företeelser i Sverige. Bloggaren Hans Li Egnell likaså i samma ärende.

För fem år sedan gav det konservativa förlaget Realia ut  antologin Haveriet: Den humanitära stormaktens fall. Den är nu slutsåld men finns som ebok på Amazon. Jag skrev en lång recension av Avpixlat som förlaget lade upp på sin webb. 

Där medverkar några av mina vänner som Gunnar Sandelin, Jan Tullberg, KO Arnstberg – ofta med i Swebbtv – liksom bekanta som Stikkan Ljunggren, Marika Formgren, Claes Ryn, Henrik Barvå, Mons Krabbe, Anders Edwardsson, Inger Enkvist, Henrik Alexandersson m fl,

Intressant idag att se bredden på dess skribenter anno 2016; från moderata ledarskribenter till  MED, frihetliga piratpartister och resoluta borgerliga opinionsbildare och rabulisten Stikkan såklart. Några skriver fortfarande på borgerliga ledarsidor. De hade alla platsat på Bulletin för övrigt.

Som slumpen kan föra tankar och folk samman så bestämde vår bokcirkel i kulturföreningen Gimle Stockholm att läsa denna antologi med början om ca en månad.  Vi ses onsdagar på kafé Ritorno vid Vasaparken. Hör av dig om du vill delta.

Varken sakpolitik eller visioner

Böcker : Det konkretas dialektik

Det slog mig att dagens västerländska demokratier, där det politiskt korrekta Sverige leder, utmärker sig av misslyckanden på flera plan samtidigt.

Å ena sidan levererar inte staten grundläggande funktioner som skola, infrastruktur, elförsörjning, trygghet osv. Å andra sidan existerar ingen samhällsdebatt om vart allt syftar, något gemensamt mål.

Istället finns en sörja av målkonflikter, värdegrundspåbud, inkompetens, poserande politiker och tjänstemän som hellre sysslar med symboler än effektiva åtgärder.  Lars Åbergs analys i av integrationsprojekt är talande, liksom myndigheter som  det föreslagna Institutet för mänskliga rättigheter, Delegationen mot segregation (DELMOS) och allsköns genusinstitutioner.

Kanske var det samtalet med Einar Askestad i helgen som fick mig att tänka i dessa banor. Han talade om filosofiskt grundade livsval som också kan översättas till samhällsvisioner.

Liknande humanistiska och civilisationskritiska politiskt nydanande tankar stötte  jag på i början av 1980-talet då marxismen gått i stå. Där fanns dels de östeuropeiska dissidenterna Havel, Kosik, Konrad som slogs för en humanistisk- existentialistisk socialism, dels den frambrytande postmodernismen (Kosiks bok Det konkretas dialektik översattes till svenska 1978  av Horace Engdahl).

Johan Lundbergs bok reder ut den postmoderna samtidshistorien men det finns nog mer att säga om frånvaron av kompentens och eftertanke på båda dessa plan, de konkreta vardagsbesvären som inneburit att familjer tvingas planera med hänsyn till ungdomsrånare och övergrepp som aldrig tidigare, och de trubbiga värdegrundskorrekta visionerna som levereras från våra medier och  som styr kulturlivet in i tjat om ras och kön och klimat. Där har tyvärr bokstavsvänstern återvänt från 1970-talet efter en paus under 1980-90-talen.

Jag har ägnat större delen av mitt intellektuella liv till att förstå de större estetiska och existentiella frågorna än de rent sakpolitiska. Även när jag var organiserad Vänsterpartist höll jag med de borgerliga i sakfrågor. Men jag ville vidare och såg tidigt i Danmark hur futtigt vänstern hanterade bohemiska neo-romantiker, depprockare och utlevande poeter som Michael Strunge. 

De två nivåer jag talar om, den praktiska vardagen som kräver sakkunskap och kompetens, ingenjörstänkade och sunt förnuft, står inte i motsättning till större frågor om livet och konsten. De kan befrukta varandra.

Men dagens samhälls- och kulturdebatt klarar inte av att artikulera någondera nivå. Istället rör man till allt och allt blir politik och moralism. En i sanning märklig tid då tågen inte kan stanna i Kumla och ingen vågar fråga om värdegrundens värdegrund.

Kvinnor som kämpar: Katerina och alla andra krigare

När jag lyssnade igår på Jörgen Huitfeldts intervju med Katerina Janouch i Kvartal slog det mig hur många modiga kämpande kvinnor jag mött de senaste åren. Katerina har många krigande medsystrar.

Jag skrev på hennes magasin 2018 och  2016 på Avpixlat om alla dessa modiga kvinnor här i Sverige och utomlands. Några verkar ha försvunnit, som den tyska islamkritikern Tatjana Festerling (omnämnd i min bloggpost nyligen) som jag intervjuade i Danmark 2016 för Swebbtv (nu borttaget av Youtube) men andra har tillkommit som Teresia Tess Anicic.

Min danska stridssyster Tania Groth finns kvar, nu i styrelsen för Trykkefrihedsselskabet som leds av den stridbare juristen Aia Fog (intervjuad av mig på tryckfrihetskonferensen Dangerous Words 250 i Stockholm 2016 för Swebbtv). I MSM har ledarskribenterna Anna Dahlberg  och Sanna Rayman länge kämpat ensamma, men även där verkar kvinnor ha vaknat (Cecilia Blomberg, Carolin Dahlman, AC Marteus). Merit Wager och Paulina Neuding tillhör samma klarsynta kvinnogäng inom de etablerade medierna.

Man kan fortsätta att lista alla modiga unga och gamla kvinnor, Helene Bergman, Mona Lagerström. Ulla Gustavsson, Jellybean Gen (Geneviève Bask).  Sofia Reideborn, Fiat Lux (Maria Holen), och kämparna Ingrid Björkman,   Julia CaesarIngrid Carlqvist och Maria Celander, Madeleine Lilja Rönnqvist, Ulrika Stigson, Isabelle Eriksson, Emmie Mikaelsson och Rebecka Fallenkvist. Jessica Stegrud

Katerina Janouch blir inte till ett offer i Jörgen Huitfeldts intervju, även om han försöker. Han är en bra intervjuare som jag mött i SVT Debatt 2017 och Katerina vet exakt hur han tänker. En intressant intervju som visar vad som står på spel: problemformuleringsprivilegiet, lanserat 1980 av författaren Lars Gustafsson.

Detta vänsterliberala tolkningsföreträde uppmärksammas i dagarna av den fd östtyska journalisten Judka Strittmatter som skriver i senaste Axess: ”Jag själv har tystnat. Vag jag skriver i denna tidning skulle jag inte våga skriva i mitt eget land” (dvs det fria Tyskland år 2021 som hon anser liknar mer DDR före 1989).

Kvinnor som kämpar mot massinvandring, urspårad feminism, politisk korrekthet, vänsterblivenhet,  nationell suveränitet, hedersvåld och islamisering, är värda att lyssna på. Börja med Katerinas dräpande svada som friskar upp på Alla Hjärtans Dag.