Ryssland, Sovjetunionens fall och kriget i Ukraina
Den f.d. kommunisten Magnus Utviks nyutgivna bok Stoppa Sovjet-imperialismen. Hur borgerliga aktivister utmanade världens mäktigaste totalitära stat, Timbro 2026, fick mig att läsa vidare om rysk historia och om kriget mot Ukraina.
Utviks bok är en dokumentation av Östeuropeiska Solidaritetskommittén (ÖESK) och dess modiga aktivisters slit för frihet för folken i Sovjetunionen och dess lydstater i Öst- och Centraleuropa. Per Ahlmarks skrifter Vänstern och tyranniet 1994 och Det öppna såret 1997 kompletterar med uppgifter om de svenska mediernas och politikernas medlöperi hans nutidshistoria där framför allt folkpartister engagerade sig.
Intressant att notera är ÖESK-aktivisten Håkan Holmberg i egenskap av ledarskribent på Uppsala Nya Tidning 2015 ville hindra mig att tala på stadsbiblioteket. Nåväl.
Utvik gör en ordentlig genomgång av ÖESK:s föreningsaktiviteter och har intervjuat medlemmar runtom i landet. En pionjärinsats där inte bara socialdemokrater och Vpk:are får skämmas för att ha motarbetat frihetssträvanden i Sovjet och Östeuropa utan även centerpartister och rentav dansorkestern Sven-Ingvars 1981!
Min första lärare i filosofi i Uppsala, professor Lars Bergström, reste till Prag 1984 för att tala inför det ”flygande universitetet” som skapats av regimkritiska dissidenter där och i Polen, liksom Roger Scruton gjorde och skrev om i en roman. Jag inspirerades 2016.
I Uppsala fanns på 1970-talet frihetligt socialistiska tankar runt studentföreningen Laboremus, Uppsala Bokgille och Verkstan, där vänsterfolk som jag kunde finna skrifter som var lojala mot anarkism, syndikalismen men kritiska mot Marx-Engels och Lenin- Stalin. Runt maoistiska SKP fanns andra kritiker av Sovjetunionen men de var fortfarande marxist-leninister (Utvik tar upp detta flyktigt i sin studie).
Idag finns all anledning att ta upp studier av vad som sker i Moskva och runt Ryssland. Utvik ägnar det sista kapitlet till Måndagsrörelsen, den förnyade folkrörelse som samlas måndagar runt om i landet till stöd för Ukraina, liksom man gjorde 1990–91 till stöd för Baltikums frigörelse från det fallna Sovjetimperiet och det nya Ryssland.
Ett fint föredöme är min vän Tage Perntz som nyligen fick priset Ryggraden av Fredrik Anderssons Minnesfond för sina insatser under resor till Ukraina med andra goda vänner som Roger Sahlström och Björn Elfvin.
Statsminister Ulf Kristersson med flera kollegor stöder öppet Måndagsrörelsen vilket är rakt motsatt strategi mot den undfallenhet som Olof Palme, Sten Andersson och andra ledande socialdemokrater visade under 1970-och 80-talen. Per Ahlmarks beska skrifter från 1990-talet är fortfarande instruktiv läsning för de socialdemokrater som i likhet med Stefan Löven och Magdalena Andersson undviker att ta ställning tom efter Ryssland angrepp på Ukraina i februari 2022.
Martin Kragh är den självklare svenske Rysslandsexpert att gå till för att förstå varför Putin valde att gå till anfall men även de pålästa kollegorna Gudrun Persson och Per-Arne Bodin. Liksom Kragh går de tillbaka i den ryska historien för att finna förklaringslinjer som går att dra från tsarrikets eviga krig.
”Gudrun Persson citerar en äldre rysk källa” skriver Martin Kragh i sin recension av hennes Russian military thought (2015)”, som visar att Ryssland fram till 1898 sammantaget befunnit sig i krig i 353 år, omkring två tredjedelar av landets 500-åriga existens. Och offensiva krig, genom hela tidsperioden, hade enligt samma källa upprätthållits som normativt ideal. Den enda respektabla formen av krigföring”.
Hon konstaterar att vid Sovjetunionens upplösning 1991 hade det självständiga Rysslands storlek kraftigt decimerats. Omkring 44 % av de sovjetiska styrkorna befann sig plötsligt utanför dess gränser, liksom 43 % av alla stridsvagnar och 28 % av alla interkontinentala ballistiska robotar. För de militära eliterna var detta en tragedi och ett självförvållat nederlag.
Den amerikanske statsvetaren John Mearsheimer är den expert i Väst som tydligast försvarat den ryska positionen utifrån en ”realistisk” statsvetenskaplig analys. Han hörs ofta på Youtube, Substack, Piers Morgan, Tucker Carlson, och uppskattas både långt till höger (Samnytt) och vänster (Flamman, Proletären) för sin kritik av NATO och anti-amerikanism.
Martin Kragh är dock inte imponerad av honom och ägnade en understreckare 2025 till att gå igenom hans motstridiga uppfattningar om till exempel ”Majdan-revolutionen” i Kiev 2014. Kragh skriver att Mearsheimer anammar ”Kremls narrativ om att det rörde sig om en ’statskupp’, oaktat den omständighet att Janukovitj genom sin våldsanvändning mot tusentals demonstranter förlorat sin legitimitet, och att det var hans eget parlament – och egna parti – som lät avsätta honom.”
Putin motiverade sin hållning som uppmuntrade till våld mot demonstranter genom efterkonstruktioner som ukrainska fascister, NATO-expansion (trots att Väst skapade G8 klubben med Ryssland och utvidgade handeln) osv. Putin var tvingad att invadera menar Mearsheimer, något Kragh förnekar.
För ett år sedan analyserade Kragh vad Ukraina stod inför utifrån ryskt perspektiv, säkerhet eller frihet:
”Rysslands mål är att förhindra ett Ukraina som är simultant såväl självständigt som säkert – och att landet ska behöva välja mellan de två alternativen. Ytterst syftar annekteringarna av territorium till detta, en permanent källa till instabilitet som kan exploateras för att destabilisera ukrainska försök att hävda sin suveränitet.”
Satirisk karta över Europa och Ryssland från år 1900.
Slavisten Per-Arne Bodin, som liksom jag skriver i Axess nr 2/2026, har i flera böcker beskrivit det land han verkar tokälska. Uppsalaprofessorn Stig Strömholm redogör för hans senaste bok, en uppdaterad utgåva av den idéhistoriska Ryssland och Europa
Bodin visar på hur Ryssland verkar ha en särskild egen mission i världssamhället. Den kan bestå i att som det heliga Rus visa en djup och äkta fromhet som skiljer landet från det ytliga, flärdfulla och materialistiska Västerlandet, vilket är vad både Alexander Solzjenitsyn och Alexander Dugin verkar hysa.
Men den kan också komma till uttryck i febriga våldsbejakande imperiedrömmar och strävanden vilket tiden efter 1990 visar på (expansion och krig i Kaukasus, Georgien, Moldavien, Syrien, Krim, Ukraina).
Själv mellanlandade jag i Moskva hösten 1987 på väg som frilansjournalist till Indien och tog mig via de enorma och vackra tunnelbanorna in till centrum där jag flanerade och drack från samovar på kafé bland ryska ungdomar. En turist i en tolerant diktatur, för övrigt den andra jag besökt (se om Iran 1984).
“Sovjetunionens sönderfall är 1900-talets största geopolitiska katastrof” sade Vladimir Putin 2005. Och i München 2007 upprepade han att Ryssland i likhet med Kina och Indien har legitima intressen som inte kan negligeras. Putin sökte inte, skriver Kragh i Det fallna imperiet, Västvärldens godkännande utan dess respekt och erkännande av Rysslands särart.
Putin menar att Västvärlden tar sig friheter på Balkan, i Mellanöstern, Nordafrika och överallt där USA och dess allierade i Europa men även Japan ser sina intressen hotade, oavsett avtal om mänskliga rättigheter, demokrati och FN. Väst hycklar så varför ska Ryssland bry sig om kritik därifrån? Dessutom har Västvärlden degenererat genom sexuell frihet, urspårad liberalism och ateism. Putin lägger ibland till den sjunkande nativiteten här men den är än värre i Ryssland.
Anfallet på Ukraina i feb 2022 ter sig logiskt när man läser den ryska historien före och efter 1991. Kriser måste undvikas till varje pris och all misstänkt inblandning från USA och västmakter minimeras.
2008 var jag i Belarus huvudstad Minsk som ledare för Studieförbundet Vuxenskolans Internationella Centrum i Stockholm. Vi hade ett hantverksprojekt som dokumenterade textiltekniker och annat. Ett möte på ett bibliotek fick avbokas och flyttas till säkrare plats pga. infiltration och hot från mäktiga lokala kulturpolitruker.
Att angreppet kunde ske trots att västmakternas satelliter kunde se trupprörelser före 24 feb 2022 är intressant. Väst varnade Ryssland och införde sanktioner och stöd till Ukraina men gick inte in med egna vapen eller soldater. Osäkerhet rådde tills invasionen var ett faktum.
Boktiteln Historiens återkomst refererar till Francis Fukuyamas bok The End of History från 1992 berättade Martin Kragh för förläggaren Christer Sturmark och historiekollegan Kristian Gerner, se YouTube. Fukuyama var för optimistisk menade Kragh, något jag instämmer i angående hans senaste bok om liberalismen.
Putin försvarade angreppet mot Ukraina i ett förinspelat tal som sändes ut 24 feb 2022 medan ryska trupper rörde sig mot städerna Kiev, Charkiv, Mariupol och ukrainska gränsområden:
”Vi har inga planer på att ockupera ukrainska territorier, Vi kommer inte påtvinga någon våld” sa den ryske presidenten. Tvärtom var den “särskilda militära operationen” (ryska: spetsialnaja voennaja operatsija) ett försvar mot USA och Väst som enligt Putin stött aggressioner mot Ryssland, öppet och fördolt. Den ryska civilisationen var en odelbar enhet, menade Putin, dit Ukraina hörde oavsett dess nationella suveränitet som varierat de senaste tusen åren. Hybridkrigföring var tidigt igång.
Krigslyckan vände direkt för rysk del och har sedan 2022 varierat. Tillgång till vapen och manskap verkar vara avgörande i detta utnötningskrig som påminner om skyttegravarna i Flandern 1915–17.
Framtiden ser inte ljus ut för Ryssland. AI robotarna Grok och ChatGPT lägger båda Ryssland på sista plats år 2030 utom militärt. Om mäktiga ryssar fortfarande känner sig kränkta finns anledning att vara försiktig.
Amerikanen Steve Bannon (född 1953) är känd som den tidigare ledaren för högersajten Breitbart News och som kampanjchef för Donald Trump under presidentvalet 2016, följt av en kort period som strateg i Vita huset. Bannon är ingen akademisk tänkare, men få samtida idéer har fått större politiskt genomslag än hans. Hans betydelse ligger mindre i originalitet än i hans förmåga att fungera som spridningspunkt för ett äldre, esoteriskt tankegods med oväntade globala förgreningar.
Detta visas i den amerikanske religionsvetaren och etnomusikologen Benjamin R. Teitelbaums bok War for Eternity: Inside Bannon’s Far-Right Circle of Global Power Brokers (2020). Teitelbaum, som disputerat på nordisk nationalism och musikmiljöer kring bland annat Ultima Thule, bygger boken på mer än tjugo timmar inspelade samtal med Bannon. Där framträder en sammanhängande världsbild som förenar politisk aktivism med en djupt civilisationskritisk filosofi.
Bannons kritik av den västerländska liberala demokratin bottnar i föreställningen att det moderna projektet har stagnerat. Enligt honom har Västvärlden förlorat respekten för naturliga hierarkier, gemenskapens betydelse och de cykliska mönster av uppgång och förfall som enligt äldre traditioner präglar alla civilisationer.
Medan Väst befinner sig i dekadensens slutskede, menar Bannon, är asiatiska samhällen – mer konservativa och kollektivistiska – på väg upp. Endast den amerikanska arbetarklassen kan möjligen bromsa förfallet.
Denna hållning är inte unik för Bannon. Den tillhör en idéströmning som ofta kallas Traditionalism, eller philosophia perennis, och som annars förknippas med tänkare som Alexander Dugin, tidigare rådgivare till Vladimir Putin, och den brasilianske idédebattören Olavo de Carvalho, vars inflytande sträckte sig in i den förre presidenten Jair Bolsonaros kretsar. Traditionalismen hade förblivit en marginell esoterisk lära om den inte funnit politiska entreprenörer som Bannon.
I en senare artikel, författad tillsammans med religionsforskaren Gulnaz Sibgatullina vid Amsterdams universitet och publicerad i Journal of Religion in Europe (2025), drar Teitelbaum trådarna vidare – denna gång till Sverige.
Lindbom genomgick under efterkrigstiden en ideologisk förvandling från socialdemokratisk ideolog till en av Sveriges viktigaste introduktörer av traditionalistiskt tänkande. Han inspirerades av den svenske konstnären och sufiske mystikern Ivan Aguéli och av Kurt Almqvist, docent i romanska språk. Tillsammans bidrog de till att föra in kontinental Traditionalism i svensk idédebatt.
Denna tradition kan spåras till tänkare som René Guénon och Frithjof Schuon, vilka förespråkade en tidlös visdom bortom modern vetenskap och teknik. En mer populariserad variant lanserades redan 1945 i Aldous Huxleys The Perennial Philosophy.
Traditionalismen hämtar näring ur österländska religioner som hinduism, buddhism och särskilt islamsk sufism, men även ur västerländska former som ortodox kristendom och förkristna europeiska religioner. Gemensamt är betoningen på mystik, hierarki och andlig gemenskap, snarare än framstegstro.
Det paradoxala är att denna antimoderna och esoteriska idévärld attraherade en praktiskt orienterad maktspelare som Steve Bannon. Enligt honom missförstod efterkrigstidens vänsterliberala västerlänningar, som drogs till österländsk filosofi och new age-rörelser, dvs ”boomers”, hur djupt konservativa dessa traditioner i själva verket är.
Bannon har själv en brokig bakgrund: examen i stadsplanering, säkerhetsstudier och företagsekonomi, tjänstgöring som marinofficer ombord på hangarfartyg i Persiska viken samt en karriär inom finansvärlden. Hans politiska engagemang väcktes enligt egen utsago under Iran-krisen 1980, då han upplevde hur den demokratiske presidenten Jimmy Carter misslyckades med att hantera gisslantagningen vid USA:s ambassad i Teheran.
Teitelbaum dokumenterar även hur dessa idéer fått fäste i svenska högerradikala miljöer. Vid ett möte på Armémuseum i Stockholm 2012, arrangerat under rubriken ”Identitär idé”, presenterade den högerradikale förläggaren Daniel Friberg den ryske ideologen Alexander Dugin inför en publik på flera hundra halvfulla nationalister. I den senare artikeln intervjuas även svenska högeraktörer som Jonas de Geer, Patrik Forsén och den tidigare islamisten Mohammed Omar som jag träffat och gjort en podd med. Omar har skrivit om Tage Lindbom som han träffade som 17-åring. Se även Mats Andrén och JO Bengtsson.
Flera av dessa aktörer drogs, liksom Lindbom själv, till islam – särskilt till sufismen. Lindbom antog också namnet Sidi Zayd.
Även om högernationalism och islam i dag oftast uppfattas som oförenliga, förenades de här av en gemensam kritik av moderniteten och den västerländska upplysningstraditionen. Flera av dessa röster publicerades dessutom i den kulturkonservativa tidskriften Salt kring millennieskiftet.
Teitelbaum och Sibgatullina sammanfattar Lindboms betydelse som ett exempel på en bredare europeisk trend: konvertiter till islam som under senare delen av 1900-talet blev inflytelserika förmedlare av en konservativ kritik av moderniteten. Detta missnöje riktade sig inte bara mot efterkrigstidens liberala väst, utan också mot postkoloniala samhällen där liberalismen uppfattades som ett påtvingat projekt.
Forskningen som förbinder Steve Bannon med svensk idéhistoria och muslimsk traditionalism utgör en ovanlig men klargörande resa. Den visar hur till synes marginella religiösa och filosofiska strömningar kan få politisk betydelse – och hur samtida konflikter ofta har djupare rötter än vad den dagliga debatten avslöjar.
”Liberalismen är ett instabilt samhällssystem som alltid riskerar att implodera. Inget är heligt och allt har ett pris:
”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras och människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon”, skrev Karl Marx och Friedrich Engels i Kommunistiska manifestet 1848.
Liberalismen leder till ett mått av frihet som aldrig tidigare realiserats i mänsklighetens historia. Fördelar finns men även nackdelar. Den ångest denna nya totala frihet ställer individer inför kan leda till existentiella grubblerier, som engagerat moderna tänkare från den dystre dansken Sören Kierkegaard till den glade norske pessimisten Peter Wessel Zapffe.
Hans avhandling Om det tragiske (1941) kan ses som en konsekvens av människans allt ensammare livsföring i Europa, en ”atomism” som kanadensaren Charles Taylor senare beskrev fenomenet i en berömd uppsats 1979. Jag samtalade med honom 1993 i New York.
Liberalismen behöver den stadga traditioner och konservativa idéer ger det labila samhällsbygget och klarar sig inte utan konservatismen. Utan vanligt folks sunda förnuft, som ofta är konservativt och vettigt, fungerar ingenting. Ingen litar på varandra, inga familjeband håller och ingen riktning finns för människor, enskilda och i gemenskap.
Vad denna bok har försökt visa är liberalismens ihåliga samhälle där människor byts ut som schackpjäser och som sällan kan enas kring något väsentligt. Möjligen är Sveriges medlemskap i Nato ett undantag för de nordiska liberala demokratierna. Annars är alla medborgare lämnade ensamma och ve dem som vågar bygga upp icke-liberala alternativ.
Men det är dags nu att ta steget bort från den individualism som präglat de liberala demokratierna och erkänna att vi har mer gemensamt än vad den liberala individualismen vill få oss att tro. Över hela världen sker uppgörelser med denna under 1900-talet dominerande ideologi.
I de länder som främst proklamerat liberala globala progressiva ideal – Kanada, Nederländerna, Norge, Sverige, Danmark – kommer striden bli hätsk men den går att vinna med kloka argument.
Min förhoppning är att denna skriftsamling bidrar till en sådan angelägen diskussion.
Tack till de som läst så här långt och tack Maria som stått vid min sida och gjort den fina vinjetten.
Hela serien om liberalismens kritiker finns som wordfil här. Vill någon kopiera från den eller ge ut allt i någon form, varsågod, jag är liberal.”
Paneldiskussion, Fadimedagen i Göteborg 21 jan, 2026. Arr: GAPF
Lagar är det enda Sverige kan ta till mot hedersförtryck och därför måste strängare straff i form av utvisningar tillämpas i högre grad. Utvisa hedersförtryckare är därför den bästa lösningen.
I veckan uppmärksammades hedersmorden på Pela och Fadime för över 20 år sedan vid Fadimedagen i Göteborg, arrangerad av föreningen GAPF (Glöm Aldrig Pela och Fadime). Det stod då klart att Sverige knappast gått framåt i frågan. Vi stampar på samma fläck.
Lagarna har skärpts men tillämpas inte tillräckligt menade Lise Tamm, generaldirektör vid Jämställdhetsmyndigheten och före detta åklagare, under paneldiskussionen i Göteborg 21 januari, 2026.
Där deltog även GP-krönikören och Socialdemokraten Ann-Sofie Hermansson och Doku-journalisten Sofie Löwenmark liksom Soleyman Ghasemiani från GAPF och Rassol Awla, doktorand,
För att förstå problemet kan man använda sig av två särskilda egenskaper hos Sverige. Det ena är vad professor Lars Trägårdh och historikern Henrik Berggren döpt till ”statsindividualism”. Det är en samhällsmodell där staten, genom generella rättigheter, höga skatter och omfattande välfärdssystem, stärker individens självständighet på bekostnad av familje- och gruppberoenden.
Detta leder till den andra egenskapen, nämligen att vara världens mest sekulära, rationella och individualistiska land enligt den internationella värderingsundersökningen World Values Survey (se video från Institutet för Framtidsstudier) och mina inlägg.
I ett koordinatsystem med en lodrät axel från traditionella till sekulära-rationella värderingar och en vågrät axel från kollektiva överlevandsvärderingar till individuella expressiva. I det övre högra hörnet finns vi, det mest extrema landet i världen, en plats vi intog runt 1990.
De som kommer hit vare sig de är västerlänningar eller från fattigare länder möter en svensk kultur i ett samhälle som för alla inflyttade ter sig extremt individfokuserat och kallt, där folk har liten tilltro till religion, gemenskaper och traditioner. Särskilt i städer.
Hedersförtryck upprätthålls genom det rakt motsatta, lojalitet mot släkten (inklusive kusingiften) och underkastelse under religioner (islam men även konservativ kristendom) och äldre män men även matriarker som båda vill undertrycka unga kvinnor och flickor.
Sverige har som kultur och samhälle ingen motsvarande stark sammanhållning och tradition att sätta emot. Här får alla göra som de vill, så länge man inte bryter mot lagen. Därför måste mer till än att hänvisa till en icke befintlig svensk samhällsgemenskap.
Då kommer vi till kärndilemmat: Det svenska samhället har ingen möjlighet att reglera vardagslivet för familjer där hedersförtryck förekommer.
Om föräldrar förbjuder sina döttrar att gå till skolan i sällskap med pojkar är det inget som kan förhindras. Samma sak om barnen sätts i koranskolor med tygskynken mellan pojkar och flickor. Obligatorisk simundervisning i skolan är dock möjlig att reglera, om inte döttrarna hålls hemma just då.
Vi har bara att ta till lagen. Tjat, lärarmöten och socialtjänst biter knappast. Vad grannar och svenskar i allmämhet anser är inte tillräckligt.
Vad som krävs är att domstolar alltid dömer till utvisning utifrån utlänningslagen och brottsbalken för att statuera exempel. Idag leder hedersmotiv vid brott inte automatiskt till utvisning. Men hedersrelaterade hot, tvång och våld som bedöms som särskilt allvarliga och systematiska, långvariga och riktade mot närstående kan uppfylla kraven för utvisning på grund av brott enligt utlänningslagen.
Detta är för svagt och exempel på svensk undfallenhet
Alltför få utvisas, vilket är det enda som kan göra skillnad. Varken böter och fängelse har samma effekt som en utvisning och förbud från att återvända, liksom fråntagande av svenskt medborgarskap om dubbla finns.
Svenskarna får ta till det enda vi respekterar, lagen, och göra det med än mer skärpa och full kraft. GAPF har inte med utvisning bland sina 112 förslag vilket är synd.
Utvisning kan tillämpas enligt Migrationsöverdomstolen vid olaga hot och olaga tvång i hederskontext, hoten syftar till att krossa offrets självbestämmande och tvång att bryta relationer. Även om varje enskild gärning inte når hög straffnivå, utgör helheten ett allvarligt angrepp.
Sammanfattning av skäl för utvisning:
Hedersmotiv förvärrar alltid
Olaga hot/tvång kan räcka ensamt
Systematik slår hårdare än våldsnivå
Kulturella förklaringar ökar återfallsrisk i praxis
Den socialdemokratiske veteranen Widar Andersson pratar öppet om sådant som många partigängare till höger och vänster tiger om. Utom ex-moderaten Hanif Bali som var inne på liknande spår i sin spaning i statsradion om hur SD ersatt M (Bulletin 13/1).
Widar talade i två samtal som att svensk politik kommit att bestå av tre ungefär lika stora partier, varav två går ihop mot det tredje, något som inte skett på 100 år. Han pratade med Lotta Gröning och Jan Blomgren för Epoch Times i maj förra året och i VärldenIdag innan jul.
Widar lider inte av hat mot SD, tvärtom anser han att SD har förnyat det politiska samtalet och fått in ett folkligt perspektiv. De som ogillar massinvandring, islamisering, tokfeminism och klimathysteri har äntligen blivit hörda menar han.
SD har nu lierat sig med M i Tidö-avtalet. Men M kan komma att liera sig med S spekulerar Widar Andersson.
Han har varit i Tyskland och sett hur statsminister Friedrich Merz kristdemokrater samsats med socialdemokrater i en samlingsregering med ett halvår på nacken. Kristdemokraten Angela Merkel startade de blocköverskridande regeringarna 2005 med varierande framgång och sammansättningar.
I Danmark styr socialdemokraten Mette Frederiksen sedan 2022 med liberaler och moderater. Kan M och S göra upp i grannlandet Sverige?
Widar Andersson tror det är fullt möjligt men kan knappast ske i höst om ingen stor kris inträffar.
Den borgerligt lutande tidskriften Fokus har i två stora artiklar under 2025 av kvicke kommentatorn Johan Hakelius kartlagt möjligt regeringssamarbete (19 mars) och praktiskt samarbete ute i kommuner och regioner (13 nov).
Hakelius: ”Tanken, i sin enklaste form, är lätt att hänga med i. Mamma Socialdemokraterna och pappa Moderaterna – den som vill kan fördela föräldrarollerna tvärtom, det spelar ingen roll – sitter i framsätet och tålamodet börjar tryta.”
Han hittar S+M koalitioner i Katrineholm, Eskilstuna, Linköping, Nyköping, Hässleholm, Halmstad, Lund, Södertälje och Örebro. I regionerna Kronoberg och Gotland likaså.
Även Hakelius talar med Widar Andersson:
”Widar Andersson, självständig socialdemokratisk nestor, brukar skilja på politik och partipolitik, när han ska förklara Socialdemokraternas särställning.
– Socialdemokraterna har genom sin klassiska regeringsdominans lagt beslag på politiken medan de borgerliga och andra partier fått hålla till godo med partipolitiken. Politiken kan man kanske definiera som det nationella folkliga intresset. Partipolitiken, däremot, står mer för käbbel, klagan och felsökeri.”
Men den stora koalitionen vore S+M+SD. Widar nämner den drömmande, tänk att ha 75 % i riksdagen! Det krävs dock en djup nationell kris, kanske krigshot eller systemhotande våldsamheter.
Jag skissade på en sådan samlingsregering 2014 i min roman Framtidsmannen. Där ersätts Jimmie Åkesson 2017 av en kvinna, född i irakiska Kurdistan inom den politiska dynastin Barzani, men uppväxt i Småland och jurist på Migrationsverket i Malmö.
Hon gifter sig med SD:s ekonomisk-politiska talesperson Paul-Krister Matthiasson som mördas 2020 av jihadister vilket utlöser en kris. 2022 blir SD största parti och går ihop med S och M.
I Fokus på julafton 2025 spekulerade den erfarne journalisten Jonas Gummesson i liknande banor om år 2030 då SD kan bli största parti med 30 % i en ny Tidö-regering och Jimmie Åkesson som statsminister:
”Med statsministerposten bekvämt inom räckhåll serverar Jimmie Åkesson köttbullar hemma i köket i Sölvesborg under glada tillrop från övriga deltagare. Runt bordet sitter även KD:s Ebba Busch och M:s Gunnar Strömmer som tog över efter Kristersson”.
Våra spaningar skiljer sig men de är båda tänkbara.
”Hur ska ett land gå vidare från en korrupt elits vanstyre, utan att de fallna makthavarna hänger sig kvar? Ska de förbjudas att ha makt överhuvudtaget och rensas ut, eller finns det metoder för att rättsligt hantera dem?
Den inte särskilt kända termen lustration är här relevant.
Begreppet har antika anor och innebar att man renade sig eller sin avkomma i processioner med djuroffer. Därefter kunde en ny tid ta vid, utan gamla synder. Romaren Pontius Pilatus tvådde sina händer, en handling som kan betecknas just som lustratio.
I vår tid refererar begreppet till en politiskt administrativ reningsprocess, efter att ett osunt maktinnehav fallit. Jag är övertygad om att den politiskt korrekta klassen i Sverige snart kommer att falla, vilket gör frågan aktuell.”
Få minns idag den Sverigeovänlige författaren och kulturpolitruken Ola Larsmo. Men han har försörjt sig på att förfölja Sverigevänner, invandringskritiker och politiskt inkorrekta debattörer, ofta i podd med drummeln Henrik Arnstad. Lika fysiskt frånstötande.
Ni förstår att denne rättrådige herre styrt och ställt i medier och kulturliv länge, bland annat som redaktör vid Bonniers Litterära Magasin på 1980-talet och utgiven på Bonniers.
Nedanstående infama personangrepp skrev 2017 när medier och kulturfolk fortfarande lyssnade på och publicerade honom. Idag är han passé för att svenskarna har blivit nazister enligt Larsmos definition, inte Jörgen Huitfeldt i Kvartal på Nyårsdagen 2026. Men glöm inte Larsmo. Han var en av de största landsförrädarna.
—
Det tog ett par år inpå 1980-talet innan Ola Larsmo hittade ett engagemang som passade honom och var respektabelt i alla politiska läger. Han var inte med i vänstern och inte heller högerut. En vänlig själ i mitten, socialliberal och historieintresserad debutant på Bonniers.
Han valde då att inta en antirasistisk ståndpunkt i samtiden och historien. Att kritisera rasister var lätt då som nu och denna aktivism har gett honom en plats i medierna, författarskrået och debatten om den Sverigevänliga rörelsens framgångar.
Samtidigt har tiden sprungit ifrån honom. Historien kommer döma honom som en behjärtansvärd kämpe mot mellankrigstidens rasism och mot de rasistiska grupper som under 1980- och 90-talen slogs på gator och torg mot vänstern, men som blev förbisprungen av det breda folkliga missnöjet i många läger med massinvandringen och mångkulturalismen sedan millennieskiftet.
En politisk kommissarie och kulturpamp som brännmärker och förtalar de som inte godtar maktens beskrivningar av verkligheten och dess lösningar. Ola Larsmos kulturella gelikar heter György Lukács och Artur Lindkvist som båda ursäktade Sovjetunionens diktatur. Larsmo skonar alla regeringar som lett till Sveriges misär på grund av de ansvarigas migrationspolitiska haveri.
Hans politiskt korrekta värderingar om nationalism och invandring som grundlades på 1980-talet har inte ändrats sedan dess. Larsmo lever som om Eden i Bollhuset 1939 gäller än idag (mer om den nedan): en litterär arkivknodd som inte lämnat forskarsalarna på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Uppsala. Dagens Nyheter och Bonniers älsklingsförfattare som ingen läser. Att han nått så långt beror just på hans roll som demagogisk debattör och publicist, inte som sanningssägare eller framgångsrik romanförfattare.
Larsmo har allt att vinna på att skriva oläsbara antirasistiska böcker på historiska teman och sedan marknadsföra dem och sig själv som stridbar debattör för humanism, tolerans och mångkulturalism. En taktik som gett honom en plats i parnassen, men som nu ter sig obsolet och ointressant.
ROMANERNA INGEN LÄSER
Den produktive Ola Larsmo ger sedan ut en mängd böcker på historiska teman de följande decennierna, slutar som redaktör för BLM 1990, leder Svenska Pen, väljs in i Författarförbundets styrelse och får motta en mängd priser. Svenska Akademin är nästa naturliga steg. Men han är inte mer läsbar för det och inte folkkär direkt trots sin vänliga uppsyn.
Jag har själv arrangerat föredrag med honom och han är genuint trevlig mot sina meningsfränder och allmänheten, men avog och sur mot de som kritiserar hans stundtals befängda ståndpunkter.
Några fler titlar på temat invandring och svenskhet, radikalism och folkrörelser ska noteras innan vi går in på hans förnumstiga kulturjournalistik:
1982 deltog han i Bonniers Litterära Magasins kortromantävling med Vindmakaren, en litterär saga om en sällsam pojke i en kvarn. En trälig historia som inleds med pretentiösa citat från Moseboken och TS Eliot.
Den utsågs märkligt nog bland de bästa bidragen och publicerades 1983 tillsammans med tre övriga av Thorbjörn Lindhe, Stefan Skogelin och Marianne Sällström. Ingen av dem har gjort sig något namn utom Ola Larsmo. Året därpå fick han anställning som redaktör för BLM.
1985 kom den första romanen, Fågelvägen, om ett sjödrama i Skottland. Stilen är lika trög som i debutanttexten, en knagglig modernistisk prosa med kursiveringar och versaler som stilgrepp i den långsamt malande berättelsen med dokumentära inslag.
Larsmo har ett gott öga till Wales, Skottland och Irland med dess barder och nutida författare. Därvidlag har han gjort en stor bedrift med att översätta och introducera några av de Brittiska Öarnas mest intressanta men okända författare. Men själv stod han och stampade i en medioker prosa som förgäves sökte efterlikna Lars Gustafsson och Eyvind Johnsons briljans. Hans texter om IT, science fiction och litteraturkritik är alltid bättre än hans skönlitteratur.
Först 1988 hade Larsmo med Uppsalaskildringen Engelska parken hittat det spår som han skulle följa fram till Swede Hollow från 2016; antirasism, främlingsfientlighet, mångkulturalism, antisemitism, då och nu.
Alltid på de rättrådigas sida. Aldrig tappa bort sig angående nationalismen utan ständigt kritisk mot svensk kultur såsom svenskarna uppfattar den. Vi är lika usla nu som vi var under andra världskriget och bara massinvandring kan betala av vårt rasistiska arv.
Som Uppsalabo försökte jag läsa Engelska parken, då den kom ut men gav upp trots att jag själv både haft att göra med iranska flyktingar sedan 1970-talet då min familj tog emot ett par som flytt från shahen, på genomresa i Iran 1984 under krig med Irak och vid 1990 då jag och min dåvarande hustru var aktiva flyktingvänner.
Handlingen: Iraniern Rostam Bahrami bor i studentområdet Flogsta, intill Hamberg i västra Uppsala där Larsmo själv residerar.
Rasister sprayar “GASA SVARTSK” innan de blir avbrutna. Rostam göms i en studentkorridor av svenska kamrater eftersom han slängt sitt pass, vilket tydligen inte var fördelaktigt då. Han flyttas till en lägenhet där han sitter vid matbordet och röker, talar flytande franska och har läst klassisk grekiska i Teheran.
Tjafs uppstår och Rostam kastar en tändare mot sin husvärd som inte försvarar sig utan bjuder på en öl i stället. En historia berättas om hur Rostam flyr från universitetet i Teheran för att han har en amerikansk lärare, fixar falskt pass och reser till Turkiet med hjälp av en vänlig chaufför.
Han tas om hand av polisen, släpas bort av dem, “en sorts jävla scouter på patrulluppdrag” tänker den svenska studenten Jonas. Rostam Bahrami ska överklaga utvisningsbeslut och så slutar den alltför tjocka boken med sina oändliga beskrivningar och inflikade stilgrepp i växlande typsnitt. Lite händer men Larsmo stretar på som en traktor på Uppsalaslätten, framåt, framåt i serier av tankar, intryck, dialoger, brottstycken.
Parken bakom Universitetshuset som heter Engelska parken och givit boken dess titel är inte med i berättelsen. Annars hade just denna spontant ordnade park kunnat vara en metafor för hur ett organiskt samhälle kan fungera till skillnad från strikta franska slottsparker, som Botaniska Trädgården intill nedanför Uppsala Slott.
Himmel och jord må brinna från 1993 utspelar sig i Larsmos hemstad Västervik under svält- och revolutionsåret 1917 med utvikningar till 1800-talet och nutid. De svenska folkrörelsernas storhetstid skildras varsamt och via ett 20-tal personers vardagsslit och svält.
Lenin ses passera Stockholm 13 april 1917 på väg till St. Petersburg, “Västerviksresolutionen” 16 april om distribution av mat till hungrande annars väntas storstrejk, poliskommissarie Kempe förhindrar blodbad framför riksdagshuset genom att bryta ned sin chef Hugo Tamm 21 april (enligt många bedömare räddade Kempe oss från inbördeskrig och eventuellt Sovjetvälde då) och många fler detaljer ur den rika och stolta svenska arbetarrörelsens och demokratins historia med ett avslut i Indien (varifrån undertecknad rapporterade 1987 till LO-TCO biståndstidskrift om deras fackliga motsvarigheter).
Om inte boken var upphackad kronologiskt och stilmässigt skulle den kunna bli intressant för fler än oss som intresserar sig för svensk arbetarhistoria.
I Maroonberget från 1996 figurerar en mörkhyad, ensam fader, Jimmy, i dagens Sverige och en färgad hovpage, morianen Badin hos Gustav III i slutet av 1700-talet. De är båda exempel på De Andra och Larsmo visar upp deras rotlöshet i det karga Sverige. Nutidens Jimmy läser om sin frände Badin i gamla dokument och ser ett porträtt av honom. De möts i drömmen och Jimmy följer upp hans anor i Stockholm. Han söker upp hans nutida ättling, en äldre dam som kunde vara släkt med hans hustru.
Vid Kungsträdgården slåss rasister och motdemonstranter som Jimmy fotograferar. En rakad skinnskalle hamnar på bild medan Jimmy skadas. Fotografier av en staty av Badin förväxlas med skinnskallen för att bekräfta uppfattningen att Sverige alltid haft svarta. Den socialdemokratiskt inriktade tidskriften Vi gav honom ett pris för boken.
En glänta i skogen kom 2004 och är i samma linje som de förra men än mer av beredskapslitteratur för antirasister och antinazister. Sverige som ett land att fly till från Norge, en glänta, likställs med hur asylsökande bör ges fristad i dagens Sverige. En kvinna kallas turkhora, en asylförläggning kallad Mecka sätts i brand, bybor kastar sten på några de tror är zigenare och ett erbjudande att ställa upp i lokalval för ett rasistiskt småparti avvisas.
De utländska männen i byn är artiga, välklädda, välutbildade, lågmälda iranier. Dagens svenskar är lumpna lantisar utom historiestudenten Johan som är där för att ta reda på vad traktens starka män gjorde 1941 – 42 för att hjälpa den norska motståndsrörelsen. Då var vi svenskar goda. Nu är vi onda om vi inte förstått lära av historien att försvar av den egna nationen alltid är kontroversiellt och potentiellt nazistiskt.
I Jag vill inte tjäna från 2009 återkommer Larsmo till de skändliga Uppsalastudenterna och deras lärare. Handlingen utspelar sig bland medicinare och prostituerade där syftet är att visa att åtminstone en person kan stå upp mot smussel och ondska, en ung läkare. De övriga bildade i staden är inte att lita på. Underklassen svälter och bjuder ut sig. Sverige var ett uselt land med fattigdom och hyckleri.
Larsmo skildrar eländet väl för att visa hur illa vi betett oss och sedermera skulle göra under andra världskriget. Ett visst hopp står till de lärda men de sviker. Denna roman är för övrigt den enda som berättar en historia i kronologisk ordning, vilket gör den lättläst i jämförelse med Larsmos andra uppstyckade dokumentärromaner.
Förrädare från 2012 handlar om finska inbördeskriget 1917–18, norskt motstånd från 1940 och flykt till Sverige, svenskt inre spionage och utlänningskontroll samt en kärlekshistoria under beredskapsåren. Den är mer en reportagebok än en roman.
Huvudpersonen Westerholm irrar runt bland engelska sabotörer, svenska kommunister, tyska judar och norska gränsgångare. 1939 är han i Bollhuset i Uppsala där studentkåren ska rösta om att ta emot tyska judiska läkare, denna händelse Uppsalabon Larsmo ständigt återkommer till.
Där håller huvudpersonen ett vackert och medmänskligt tal som Larsmo själv skrivit:
“I en tid då rashat och intolerans, som frukter av en fanatisk nationalism, hotar att breda ut sig över världen är det Sveriges uppgift att visa att frihet, humanitet och tolerans ännu är levande begrepp”.
Mer uppmärksamhet fick nästa bok, Swede Hollow 2016 som kunde visa att svenskar minsann setts som smutsiga och laglösa sluminvånare.
Boken har samma uppbrutna tidsintervall som vanligt, men visar på ett ovant perspektiv på oss svenskar, de utstötta invandrarna som slåss, super och horar. Succén i detta självplågeri i att visa upp svenskar som misslyckade immigranter var given.
Larsmo njöt av att berätta om vårt elände för sina egna på DN (15/8/2013):
“Svenskar är korkade, luktar illa och går inte att prata med. De bor i slummen i Swede Hollow och står längst ner på den amerikanska samhällsstegen. Ola Larsmo har besökt en plats som bär på en annan historia än Karl Oskars och Kristinas”.
DEBATT OCH KULTURJOURNALISTIK
Den historiekunnige Larsmo som specialiserat sig på antinazism och antisemitism under andra världskriget gav 2007 studien Djävulssonaten: Ur det svenska hatets historia. Den handlar om när svenska läkarstudenter i Uppsala samlades 1939 för att rösta emot att ta emot ett tiotal judiska läkare från Tyskland, Eden i Bollhuset som nämndes inledningsvis.
Boken beskriver dels de studenter som vill ha en kompromiss, en mildare avvisning av läkarna, dels de hårdföra som helt vill stänga gränsen. Studentkårens interna manövrar skildras ingående och spännande. Ett argument som sällan hörs idag är att inflöde av invandrare, särskilt judiska, skulle frammana en rasism och antisemitism, vilket man inte ville uppväcka. “Släpp inte in dem, för då blir vi monster” skriver Larsmo.
Andra världskriget och dess inverkan på Sverige är Larsmos hemtama ämnen som i denna historiebok tar sig intressanta uttryck, särskilt den sanna berättelsen om den judiske flyktingen och violinisten Leiba Wolfberg.
Dock var vi knappast så undfallande inför nazismen som Klas Åmark, Maria-Pia Boëthius med flera velat göra gällande (se tidskriften Respons nr 1-2/2014 angående moraliserande efterkloka historiker, amatörer såväl som akademiker).
Larsmos gör grundlösa jämförelser i boken utifrån Hitler-Tyskland med 1990-talets Ny Demokrati, ett debattinlägg från Invandrarverket och AMS:s socialdemokratiska generaldirektörer om en restriktiv invandringspolitik (DN 4/11/1992, för att bara ta emot de som har en “rimlig chans att inlemmas i det svenska samhället”) och brinnande flyktingförläggningar.
Allt är enkelt igen, inget har hänt sedan 1939 och Larsmo pekar finger åt dem som tvivlar. Han skriver:
“Alla talarna vid Bollhusmötet är idag döda. Orden lever kvar, De tycks leva sitt eget liv. Vi ingår alla i berättelsen”.
Lika skyldiga idag som då. Alla. Utom möjligen Ola men han skäms nog också för att vara uppburen om än inte populär svensk vit manlig författare.
Vid Dagens Nyheters kulturredaktion har kulturpolitruken Ola Larsmo fått en maktposition som han utnyttjat under åren för att driva sin tes om att allt tal om nation och invandring ofelbart leder till nazism, en ståndpunkt som hans kollega Henrik Arnstad också förfäktar.
De har en radiopodd ihop och skriver i programförklaringen: “En svensk tiger: En podcast om historia, modernitet och sådant som stör din världsbild”.
Vi som störs av dem tolererar inte deras ideologiska fascismbegrepp (se sågningarna av Arnstad i Respons 3/2013, 2, 4–5/2015), men annars är de totalt utanför debatten och ingen störs av dem, än mindre lyssnar.
Larsmo har använt etiketter på SD, Sverigevänner och kritiker av invandring och mångkultur som ska förknippa oss med bruna mörka årtionden.
Några exempel:
Kritik av de etablerade medierna idag är som hämtade ur “Den Svenske Folksocialisten, det svenska nazistpartiets SSS tidning” och från nazisternas tillmälen av ”Lügenpresse” och ”Judenpresse” (DN 10/10/2016).
Några borgerliga ledarskribenters försiktiga erkännande av problem med invandring efter 2014 förknippas med ”1930-talets Unghöger” och “renodlat fascistiska rörelser” (DN 18/08/2015). Den utpekade Tove Lifvendahl, politisk chefredaktör på SvD, tog inte åt sig utan kallade Larsmo för självgod och skrev att det är föga hedervärt att nöja sig med att fördöma mordbränder på asylboenden, men inte försöka hitta orsakerna som gör att de kan förhindras (DN 19/08/2015).
Larsmo driver tesen att den moderna Sveriges extrema position som världens mest individualistiska och rationellt/sekulära land är den enda försvarbara nationalismen. En ahistorisk och kulturlös plats längst upp i World Values Surveys högra hörn där inget annat land befinner sig, vilket enligt honom tyder på en upphöjd moralisk stormaktsposition gentemot världen i övrigt. En fin nationalistisk chauvinism som låtsats vara anti-nationalistisk.
Det är modernt att vara svensk och det är svenskt att vara modern blir resultatet vilket är en nationell hybris och chauvinism som började tappa mark under 1970-talet, men fick nytt liv via den nymoderata omfamningen av den bakomliggande totalitära ideologin, statsindividualismen (Fokus 42/2011).
Enligt detta begrepp såsom historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh fört det i Är svensken människa? (2006) så karakteriseras länder som Sverige av att det civila samhället försvunnit. Kvar finns staten (inklusive myndigheter, kommun och landsting) och individerna. Svenskarna blir helt beroende av statens gåvor som i sin tur kommer från inbetalda skatter. Vi litar inte på släkt och grannar, vänner och föreningsliv är inte tillräckligt pålitliga.
Bara staten räddar oss om vi är lydiga skattebetalare och inte vill anlita personer vi litar på, en mjuktotalitär ideologi som Hans Magnus Enzensberger fann omänsklig i sin Sverige-serie i DN 1982, utgiven som Svensk höst.
“Det ser ut som de eviga organisatörerna av denna svenska kultur, socialdemokraterna, har framgångsrikt och genomgripande genomfört ett projekt som alla tidigare regimer, från teokrater till bolsjeviker hade misslyckats med, nämligen att tämja människor.”
Larsmo däremot försvarar denna totalitarism mot en äldre uppfattning om att ett land inte kan byta ut sin befolkning eller frånsäga sig sina traditioner hursomhelst. Att inte bejaka moderniteten i alla dess delar och inte acceptera att Sverige uppfattas som världens mest extrema land är att gå tillbaka till 1910-talet:
“…De som mest aggressivt hävdar att de står för svenska värderingar är de som är mest fientligt inställda till dem. Att fiendebilden hos SD är just den sortens modernitet som dessa värderingar representerar är inget de hymlar med. ‘Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade, segregerade – själlösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss’, skriver Jimmie Åkesson i sina politiska memoarer. Och låter som en röst ur 1910-talet. (DN 23/07/2017).
Nationalitet kan enligt Larsmo bara bygga på medborgarskap som inte kan kvalificeras genom test på språk eller kunskaper, och definitivt inte genom uppväxt eller familjeband till landet ifråga. Att byta ut en befolkning betyder ingenting för Larsmo, eftersom ingen har mer rätt till Sverige än någon annan.
De 70 själar som bodde i byn Viskan när undertecknad hälsade på dem 2015 utanför Ånge för Swebbtv har inte mer rätt till sin by än de 350 asylsökande som Migrationsverket inkvarterat där. Inte heller har tibetaner mer rätt till Tibet än den kinesiska majoritet som Kina skickat dit enligt detta kulturradikala resonemang.
För Larsmo är det osvenskt att vara nationalist resonerar han under rubriken “Därför borde det anses som ‘osvenskt’ att vara nationalist” (DN 28/1/2016).
Det är slutsatsen av att vi har en strikt juridisk definition av medborgarskap som inte kräver något alls förutom vistelse i landet, ett mycket ovanligt och generöst medborgarbegrepp.
Han har inte förstått vad etnologen Åke Daun (och Daun igen) slog fast på 1980-talet nämligen att svenskar är ett kulturförnekande folk, vars etniska egenskaper är att de tror att de inte har några. Larsmo tycker det är fenomenalt men förstår inte vad det innebär. Svenskar existerar inte för honom.
Larsmo är oerhört stolt över att Sverige bara är en plats, inte ett land med en historia och ett folkslag där utlänningar har ingått i mindre och större delar men aldrig dominerat som idag.
I proklamationen “Rätten till platsen Sverige” (DN 28/5/2014) skrev han apropå sångaren Timbuktus passviftande i riksdagen:
“I Sverige har vi inte diskuterat medborgarskapsbegreppet ordentligt på många år. Inte offentligt. Men om vi på ett egendomligt vis skulle röra oss tvärs emot andra länder och politiska riktningar i Europa är det, som jag ser det, en stor fördel. Man kan förstås avfärda sådana tankar om en svensk ‘otakt’ som chauvinism. Men så mycket pekar mot att Sverige, i just detta avseende, i allt högre grad är ett land präglat av en föreställd gemenskap byggd på en politisk idé. Och jag tvekar inte att säga att denna idé är jämlikhetens idé.”
Men denna jämlikhet bygger på våra fria självägande bönder sedan 1200-talet med dess landskapslagar, ting och sedermera bondestånd. Det har inte uppstått ur intet.
Amatörhistorikern Larsmo gör sig dummare än vad han är med detta. Svenskar har en exceptionellt hög tillit, som nu lakas ur av massinvandringen, vilket Nima Sanandaji visat i flera rapporter. Den är lätt att rasera ett samhälles tillit men tar sekler att bygga upp den. Larsmo prioriterar nedbrytningen och är stolt över denna politiskt korrekta chauvinism till vilket pris som helst.
Man kan dock inte klandra honom för allt som skett inom invandringspolitiken och integrationen. Vi var många under 1990-talet som trodde att bara illasinnade rasister och Ny Demokrati kritiserade invandringen. Inga förnuftiga människor kunde liera sig med dem.
Få uppmärksammade liberalen, ekonomen och f.d. marxisten Mauricio Rojas framsynta debattinlägg “‘Invandrarpolitikens sammanbrott’. Vi har skapat en marginaliserad underklass som snabbt ökar” (DN 11/11/1992).
Vid samma tid försökte den amerikanske antropologiprofessorn Jonathan Friedman, marxist och av judisk härkomst, få anslag för att undersöka meningsmotsättningar på den svenska landsbygden mellan invandrare och lokalbefolkning, men förgäves. Han fick pengar från USA men ingen i Sverige ville veta något om vad som låg bakom tidens fåtaliga upprörda protester, anlagda bränder och gatuvåld.
I antologin “Och vi som ville så väl…röster om det mångkulturella Sverige”samlade radikalen Hans Nestius 1995 in bidrag från såväl forskare som invandrade debattörer. Men för Ola Larsmo stod saken klar: kritik av 1990-talets invandringspolitik var rasism och dolde nazistiska drag. Tänk igen på Bollhuset i Uppsala 1939!
En annan invandrad debattör, Thomas Gür, har analyserat vad han kallar Sveriges “invandringspotential” och hävdar att den nåddes vid mitten av 1980-talet (GP 16/7/2017). Därefter har vi inte förmått att integrera och ta hand om de inflyttade, framförallt få dem i produktivt arbete.
För en skönande som Ola Larsmo är alla dessa fakta oviktiga. Hans sakkunskap kommer från att avkoda klotter på toaletterna på f.d. Humanistcentrum, numera Ekonomikum i Uppsala.
Själv har jag verkat i Uppsala och i invandrartäta förorter med undervisning och kulturprojekt för invandrare sedan 1990-talet. För mig stod allt klart då men det tog tid och mod att dra den obekväma slutsatsen om vårt invandringspolitiska haveri, inte minst för att sådana som Ola Larsmo skällt och brunsmetat alla kritiker.
Historien är obönhörlig och internet glömmer aldrig. Ola Larsmos Sverigeovänliga författarskap kommer jämställas sådana som Stalins favorit, Michail Sjolochov och Hitlers norske favoritförfattare Knut Hamsun.
Litteraturkritik om Orwell och Martinsson som finns publicerad i min skriftsamling Livsvatten2017 och tidigare på Samtiden 2015
Språk och makt hos George Orwell och Harry Martinsson
Ord kan hjälpa oss att tänka, men också stjälpa våra tankar. Författare som avslöjar hur ord kan bedra eller som uppfinner nya ord och språk är särskilt intressanta ta sig an.
Två författare som visat oss hur propaganda och frigörelse, makt och fantasi, gestaltas i sina romaner är Georg Orwell och Harry Martinsson.
Georg Orwell (1903-1950), bångstyrig britt, född i Burma, socialist som ogillade Sovjet och blev berömd för sina politiska satirer Djurfarmen och 1984 – båda två läsvärda exempel på hur nya språkbruk kan styra människor och medvetanden.
Innan Orwell skrev sina romaner i slutet av 1940-talet hade han retat sig på nyhetsutsändningar från BBC, politikers svulstiga tal och dagstidningarnas krigspropaganda. Han fann att vaghet och falskhet hellre användes än konkretion och sanning. Några exempel:
1947 delades den brittiska indiska kolonin upp i Pakistan och Indien, med världens hittills största folkfördrivning, 14 miljoner. Dessa hemlösa människor flydde med bara det allra nödvändigaste på ryggen, under omänskligt lidande och stora umbäranden. Orwell läste att dessa fruktansvärda öden kallades ”folkomflyttningar” – ett oprecist ord som inte vittnade om eländet.
Samma sak med sovjettrogna britter och ryska kommunister som kallade avrättningar och kommenderingar till sibiriska fångläger, Gulag säger vi idag, för ”eliminering av opålitliga element”.
Överallt fann Orwell exempel på dåligt språk som i sin tur ledde till dåligt tänkande. Han jämförde den dystra utvecklingen av det officiella engelska språket i medier och debatter med hur en drinkare tar en drink för att han känner sig misslyckad och därför blir än mer misslyckad.
På samma sätt sjunker varje person som talar och skriver illa genom att denne inte kan tänka klart om han eller hon inte skriver och talar klart. Att använda dåligt språk gör de som vill slippa tänka, vilket gynnar de mäktiga.
I essän Politics and the English Language från 1946 analyserade han hur det engelska språket förflackats av dagspress, radio och politiker. Hans bot var att undvik långa och många ord, inte använda passivum och klichéer eller onödiga låneord när egna finns. Kort sagt – sluta babbla.
1948 skrev han den bok han blev mest känd för, framtidsromanen Nineteen-Eighty Four, där han använde sina tankar om ett maktspråk, ”newspeak” (”nyspråk” på svenska, men då går dubbeltydigheten bort i sammansättningen ”news speak” – nyhetsspråk, vilket var nyhetsjournalisternas kortfattade fördummande språk).
Detta nya språk skulle i boken komma att ersätta ”Old English”, vilket tolererades vid bokens tidpunkt, det vill säga år 1984, men skulle försvinna 2050 i och med att generationer som talat det då hade dött ut. Därefter skulle alla tala newspeak.
Dessa språksvaga undersåtar bor i landet Oceania, en totalitär supermakt bestående av Europa och de forna brittiska kolonierna. Landet Storbritannien är reducerad till en landningsbana, Airstrip One. I detta samhälle styr Big Brother genom sin ideologi English Socialism, förkortat IngSoc enligt nyspråket.
Denna slags förkortning användes under Orwells tid av Stalins Sovjetunion, när de kallade den Kommunistiska Internationalen för Komintern, dialektisk materialism (marxism) för diamat, proletärkultur för proletkult och så vidare. Kort och kärnfullt så man slapp tänka.
Newspeak är uppbyggt för att utesluta oppositionella tankar. Det finns till och med ett begrepp för att tänka fel, crimethink. Den som tänker så har inte förstått att ord bara kan ha en bestämd betydelse, eftersom det värsta newspeak vet är ord som kan vara mångtydiga.
Dock är så kallat double think uppmuntrat. Att kunna hålla två motsatta saker samtidigt i medborgarnas tankar kan vara bra för makten, till exempel om man sett eller hört något som verkar fel men som enligt makten är rätt. Då ska den lydige medborgaren intala sig själv att vad han sett måste vara en lögn och sedan kunna berätta denna lögn så sanningsenligt som möjligt.
Genom att vardagliga händelser och erfarenheter förnekas och blir till lögner som sedan blir sanningar kan Big Brother ha full kontroll. Han har sina övervakningssystem, inte olikt våra skärmar men dessa kan i romanen 1984 se tillbaka in i rummen och aldrig stängas av. Men mer effektiv hjärntvätt och lydnad uppnås genom att alla självmant lyder genom att lära sig tala newspeak.
De mest kända parollerna är ”Frihet är slaveri”, ”Krig är fred” och ”Okunnighet är styrka”, som ständigt prackas på medborgarna tills de intalat sig att dessa paradoxer är sanna. Om någon skulle börja tänka självständigt, vilket är alltså farligt och kontroversiellt, kan tankarna stoppas tvärt så att inget tankebrott begås. Metoden kallas crimestop och kan fostras fram genom självdisciplin: Sluta tänk, bara. Gör. Tala lite. Få ord. Var tyst.
Det totalitära språket newspeaks principer förklaras i ett appendix till boken. Orwell tänkte sig att newspeak bestod av tre skilda ordförråd, vokabulärer:
A – vardagliga ord som är nödvändiga för att sköta sina dagliga göromål och arbete. A – orden är få och mycket entydiga, omöjliga att missförstå och inte användbara för politiska ändamål. Ord som hund, springa, hus och så vidare.
B – politiska ord som skapats för att kontrollera tankar. Ofta består de av längre meningar eller begrepp, som dragits ihop och förkortats. Crimethink, oldthink (gamla tankesätt som byggde på förnuft och objektivitet), prolefeed (lättsam undermålig underhållning som trycks ut till arbetarnas, proletärerna, som något makten föder dem med).
C- tekniska och vetenskapliga ord som bara kan användas av specialister. Vetenskap i vår mening existerar inte utan de som använder ord från C kan bara tala med varandra inom sitt eget tekniska och vetenskapliga område.
Det är inte svårt att finna exempel idag på hur begrepp kan användas för att omtolka verkligheten. Se bara på begreppet invandrarminister, en titel som dubblerades 2006 till migrationsminister och integrationsminister, för att 2014 helt försvinna liksom dess politikområden. Nuvarande regering (2014-2018) har därmed avskaffat en mängd politiska problem genom att helt enkelt avföra några begrepp.
Ekonomen Jan Tullberg hänvisar till George Orwell i sin bok Låsningen – en analys av svensk invandringspolitik (sid. 252- 253), gratis pdf:
”Hur ska undersåten agera när hon är på väg att inta en av statsmakten oönskad åsikt? Hur kan hon undvika att slutföra en naturlig, ja närmast oundviklig, strävan efter att foga samman sina idéer till något sammanhållet och konsekvent? Med ett tillräckligt stort mottryck stannar tanken upp, en inkonsekvens ses inte och den naturliga slutsatsen blir osedd.
Denna intellektuellt hämmande motkraft beskrivs väl i Orwells bok 1984 med termen crimestop. Man drar inte slutsatser för att sedan värdera dem. Istället vet man vilka slutsatser som är önskvärda och speciellt vilka som är oönskade. Upptäcker man att man är på väg att landa i en oönskad slutsats så gäller det att stoppa tanken samt även förtränga sina observationer.”
—
Harry Martinssons rymdepos Aniara – en förutsägelse och dystopi
Till de stora verken i svensk skönlitteratur under 1900-talet hör Harry Martinssons rymdepos Aniara från 1956. Martinsson hade till dess skrivit naturlyrik och självbiografiska romaner, men aldrig något som liknande science fiction, en genre som knappast ansågs respektabel av det litterära etablissemanget och dåtidens bildade läsekrets.
Men för denne författare var hans ingång vetenskaplig och civilisationskritisk. Martinsson hade tidigt intresserat sig för naturvetenskap och besökte 1940 atomfysikern Niels Bohr i Köpenhamn, den ende skandinaviske forskare som kunde mäta sig med tidens store vetenskaplige hjälte, Albert Einstein.
Händelseutvecklingen inom teknik och naturvetenskap gick enligt Martinsson och många med honom i fel riktning efter att USA fällt atombomber över Hiroshima och Nagasaki 1945. Åtta år senare, 1953, sprängde Sovjetunionen en vätebomb och därmed vidtog en militariserad forskningstävlan på allvar.
Berättelser från Stalins läger, kapprustningen och det kalla kriget påverkade den svenske diktaren till att skriva Aniara, som en varning om vad som kunde ske om människan inte besinnade sin krigslust och inte hade kontroll över forskning och teknik. Harry Martinsson föreställde sig att jorden skulle gå under i kärnvapenkrig och miljöförstörning, ett okänt begrepp på 1950-talet.
Boken skrevs alltså innan den första satelliten sköts upp 1957 av Sovjetunionen, som var den första farkosten att lämna jordens atmosfär tillsammans med en hund. Den första människan i rymden var ryssen Gagarin 1961, men Martinsson såg betydlig längre konsekvenser av teknik och mänsklig förstörelselusta.
I Martinssons långa diktverk har människorna emigrerat ut i rymden till Mars och Venus med hjälp av enorma rymdskepp. Ett av dem heter Aniara, ett grekiskt ord (ἀνιαρός) som betyder tristess och uppgivenhet. Med en last på 8 000 före detta jordbor kommer dock rymdskeppet Aniara ur kurs när det möter ett meteroitregn och fortsätter fara rakt ut ur vårt solsystem utan möjlighet att lägga om riktningen.
Aniara är en samling berättelser om hur människorna kommer till insikt om vad som håller på att ske, vad de sysslar med under tiden och om deras eget ansvar. Rymden är en fond för människans existentiella övergivenhet, vår ensamhet, på jorden likväl som utanför. Vad vi gör av vårt öde är vårt eget ansvar.
För humanisten Harry Martinsson är människan människans värsta fiende, inte vetenskap och teknik i sig. vilket visas i dessa citat:
Ty rymdens grymhet övergår ej människans. Nej människans hårdhet tävlar mer än väl
Det finns skydd mot nästan allt som är, mot eld och skador genom storm och köld, ja, räkna upp vad slag som tänkas kan, men det finns inget skydd mot människan
Med jämna mellanrum blev människans godhet förflyttad till ett hålkortsrum för grymhet
Innan mikrodatorer uppfanns på 1970-talet skedde all databearbetning med hålkort, pappersremsor med stansade hål i matematisk ordning i stora hallar med magnetband och hålkortsregister. Harry Martinsson nämner hålkorten, men har även egna beteckningar på rena fantasiapparater.
Att naturdiktaren Harry Martinsson, författare till 1910-talets lantliga Blekingeskildringen Nässlorna blomma som ofta varit obligatorisk i skolans svenska litteraturkanon, skulle finna på nya ord för avancerad teknik som ännu inte existerade, var en stor litterär händelse och dessutom skriva denna dystra dystopi på vers, 103 dikter kallade ”En revy om människan i tid och rum”. Aniara blev också en modern opera 1959.
Som den snart ständige akademisekreteraren Sara Danius träffande skrev i DN 2006 till Aniaras 50-årsfirande var Martinssons oväntade verk som om den antike greken Homeros mött rymdserien Star Trek och samtidigt en relativt modern vision för nutida cyborger och uppkopplade hybrider mellan människa och maskin, dagens snubblande mobilindivider.
Högkulturella anspråk från lyrik möter i Aniara den lågkulturella genren science fiction, vilket gör att språket blir viktigt. Lyrik och teknik har sällan varit tillsammans i litteraturen men på vissa läsare gjorde boken intryck.
För författaren och sångaren Ulf Lundell, sju år när Aniara kom ut men säkert tvungen att läsa den i skolan ute på Värmdö under tonåren i början av 1960-talet, etsade sig ett ord kvar ända in i hans ”Stockholm City” på debutplattan Vargmåne 1975, ”vlamm”, i betydelsen upprymd och full av liv:
Ja, har du nånsin vart i Stockholms City
Slickat skiten Från pressvecksben. Då har du vart där i alla fall
Skrattat och lidit Och känt dig vlamm
I Aniara sjunger den förföriska Daisy Doodi medan hon dansar sin ”yurg”:
Här slummar ingen chadvick, putar Daisi. Jag rörs i gejdern, jag är vlamm och gondel, Min gejd är gander, och min fejd är rondel Och vept i taris, gland och deld och yondel.
Rymdpassageraren Daisi (kanske en alludering på de amerikanska sexikonerna Doris Day och Marilyn Monroe) fördriver tiden på rymdskeppet med sex, dans och schlagersång. Hon är obekymrad till skillnad från bokens berättare, Mimaroben.
Hans uppgift är att sköta en slags superdator, Miman, som kan återskapa minnen från tiden på jorden, som kallas Doris och den jordiska staden Dorisburg. Miman påminner om 1950-talets stora tekniska uppfinning, televisionen, som blev allmänt spridd först samma år då Aniara kom ut, 1956, men är mycket mer avancerad än den tidens svartvita analoga träklädda lådor.
Mimaroben fixar med ”väljarceller”, ”elektrolinser”, ”fokusverk” och ”indifferenta tredje vebens tacis”. Han är en lojal tekniker som avgudar Miman där den, eller snarare Hon för Miman har kvinnliga drag, visar upp det jordiska liv de lämnat på väg ut i ingenting, kanske mot stjärnbilden Lyran dit ingen når levande.
Mimaroben säger:
Jag sköter miman, lugnar emigranter och liver dem med bilder långt ur fjärran av tusen ting som inget mänskligt öga har kunnat drömma om att se, men miman ljuger inte De vet att mimans intellektuella och väljartekniska förmedlingsskärpa tretusenåtti gånger överstiger vad människan kunde om hon vore en Mima
Maskinen återberättar jordelivet men också annat som underhåller och ger mening till människorna. Miman är det bästa av vad människan lyckats skapa av fantasi, konst och sinnlighet, eller snarare lyckats programmera in i en maskin. I Aniara är maskinen god och människan ond, inte olikt de perfekta terminatorerna i James Camerons filmtrilogi.
Tyvärr räcker inte ens maskingudinnan Mimans godhet hela berättelsen ut. Den utplånar sig själv när den får reda på att den jordiska staden Dorisburg gått under på grund av mänskligt framkallade radioaktiva nedfall och förstörelse.
Mimaroben säger sorgset om sin maskin:
Förtvivlad sökte jag reparera vår helga Mimas verk för konst och tröst
och att med tensoriden operera miraklets centrum i gudinnans bröst.
Men fonologens stämma var förstummad och sensostaten mottog endast bud från en beotisk anda så förstummad att den låg nedom människa och gud.
Den pessimism som Harry Martinsson beskrev i Aniara blev han aldrig av med. Han fortsatte att kritisera industrisamhället, bilismen, miljöförstöringen och kom vid sitt mottagande av Nobelpriset i litteratur av Svenska Akademien 1974 att hånas som en otidsenlig diktare. Vid utdelningen av priset intervjuades Harry Martinsson, själv akademiledamot, av SVT om vilket verk han värdesatte mest.
”Aniara sätter jag högst, därför att jag anser att det verket har största djupverkan också inom mig själv. Jag kommer nämligen aldrig ur det. Jag kommer leva och dö med den” .
Dystopier kan ge nytt liv till litteraturens betydelse, hur konstigt det än låter att upplivas av pessimism.
Litteraturvetaren Claes Ahlund skrev en understreckare i SvD (31/1, 2015) att ”litteraturens omstörtande potential framträder sällan med sådan tydlighet som i den dystopiska romantraditionen. Böcker som Du sköna nya värld, 1984 och Fahrenheit 451 påminner oss om litteraturens makt – som frälsning, hot och propagandamedel”.
Det svenska diktverket Aniara nämndes inte men förtjänar sin plats.
Begreppet ”kulturkrig” har tyvärr kommit att betyda att högern strider för vissa konservativa och rätt vanliga värden och vänstern svarar. Men det är fel.
Vänstern började kulturkriget mot de traditionella livsidealen och livsvägarna på 1970-talet och nådde hegemoni på 1990-talet. Sedan dess har vänstern stått för det normala och högern för undantaget. Därför skyller vänstern på att högern ”bråkar” och vill ha kulturkrig om allt som ”alla” (dvs medier, etablissemang, ”klägget”) var överens om.
Högerns svar på vänstern har varit vekt och inte förmått att analysera hur vänstern (från socialister till liberaler och den sk ”lätthögern”) kunna dominera så fullständigt.
En analys som utgår från vad vanligt folk ansåg och hur de levde fram till, säg 1980, behövs. Därmed inte sagt att allt var bättre förr och att allt ska gå tillbaka till 1980. Men takten och omfattningen av omvandlingen bör analyseras. Helst bör begreppet kulturkrig undvikas.
Teckning från 1911 som i stort sett håller med nya beteckningar
Nedanstående är hållpunkter till en analys av den nya klass av radikala medelklassintellektuella som växte fram under 1970-talet och såg sig som progressiva företrädare men lämnade folket, ja särskilt arbetarklassen. De senaste 20 åren har populismen växt mest till höger men även till vänster.
Mina punkter kan användas av vem som vill försöka sig på en essä om vad som skett från 1970-talet till idag:
Denne historiker startade som vänster men gick sedan till höger i sin kritik av hur samhället blivit mer narcicisstiskt med en terapeutisk medelklass som propagerar för individualism. Han skrev i The True and only Heaven (1991): ”The tradition I am talking about … tends to be skeptical of programs for the wholesale redemption of society … It is very radically democratic and in that sense it clearly belongs on the Left. But on the other hand it has a good deal more respect for tradition than is common on the Left, and for religion too.”
Juristen Jakob Heidbrink har nyligen skrivit på Facebook om Lasch
2. György Konrad, Alvin Goulder, Tomas Söderkvist
1983 hörde jag ett föredrag av vetenskapsteoretikern och marxisten Tomas Söderkvist om de intellektuella som en ny styrande klass. Han refererade till den ungerske dissidenten och författaren György Konrad och Alvin Goulder (vars bok The Future of Intellectuals and the Rise of the New Class 1979 förutspådde vad som sedan skett).
Söderkvist hade mängder av referenser och kan säkert hjälpa till om någon vill gräva i vad han sysslade med på 1970-80 talen om de intellektuella som egen ny klass.
3. Svenska kritiker 1980: De Fyras Gäng
Jan Myrdal, Sven Fagerberg, Lars Gustafsson och Sven Delblanc (av medierna ihopfösta till De Fyras Gäng) kritiserade 1980 de nya radikalliberala tongångarna som skulle skriva vanligt folk på näsan om vad som var rätt. Mina texter har mer: Problemsformuleringsprivilegiet,Maktkritik och Från Konsum
4.Richard Rorty
Denne klarsynte filosof intervjuade jag vid Stanford 2001 för Axess då han bland annat sa:
”Den kulturella vänstern har gjort en del gott och vidgat toleransen för avvikande, men den måste börja ägna sig åt de arbetslösa och utarbetade vita arbetarna också. Annars talar bara högern för dem och blir den tillräckligt stark försvinner kulturvänsterns alla framsteg i ett nafs tillsammans med sociala rättigheter. Genom att vänstern mest bryr sig om minoritets- och kulturfrågor lämnar den hela fältet fritt för högern att, tillsammans med nya konservativa frikyrkor, härja med reaktionära utspel. Vänstern gör precis det högern vill, ägnar sig åt luftslott och dystopier”
5. Broady och Bourdieu
Den franske sociologen Pierre Borudieu stod liksom hans svenske instruktör Donald Broady till vänster men lanserade begrepp om kulturellt kapital och kulturell reproduktion som skulle kunna användas för att analysera de nya maktstrukturerna som woke-liberaler har lärt sig att navigera.
6. Rika städer röstar rött
I senste Fokus skriver Lars Åberg om att rika städer domineras av vänsterväljare som ogillar högerpopulism.
”Valforskaren Rune Stubager vid Århus universitet pekar på några av de faktorer som driver vänstervågen:
– Köpenhamn är en ungdomlig stad som drar till sig många studerande. Utbildningsnivån är stigande och längre utbildning disponerar folk för att ha mer vänsterorienterade uppfattningar inom det vi i Danmark kallar värderingspolitiken. Ju längre utbildning desto längre till vänster står man, man vill ha en öppnare invandringspolitik och större insatser för att bromsa klimatförändringar.”
7. Högerpopulism
Jag skrev en text om högerradikalism och högerpopulism som kan vara relevant i sammanhanget. Möjligen har dagens vänsterelit mer gemensamt med de högerradikala som föraktar vanliga arbetare, liksom woke-liberalerna.
8. Charles Murray och liberalismens kritiker
Denne konservative tänkares bok Coming apart handlar just om vänsterelitens svek mot arbetarklassen. Murray delar många insikter hos de kritiker av liberalismen som hörs alltmer, se min bok och bloggserie.
8. Chang Frick 2024
”Klassföraktet kan vara den enskilt största politiska frågan som inte får medieutrymme. Folk i USA röstar på Trump för att han inte tillhör klägget. Det handlar egentligen inte om pengar, utbildning eller socioekonomisk bakgrund. Eller hudfärg, kön eller nationalitet. Det handlar om förakt. Den ena gruppen människor vill styra andra. De vill tala om vad vi ska tänka, känna och göra med våra liv. Det handlar om värdegrund, klimat, social rättvisa och fan vet vad. De vill ha makt över andras liv, sätta reglerna. Och bestraffa dem som faller utanför normerna. Den andra gruppen vill vara ifred, förvekliga sina egna drömmar och leva sina liv efter eget tycke och smak. ”
Denne kloke populist, entreprenör och humorist skrev denna på X (fd Twitter) 2024 .
Nu är det upp till dig läsare att sätta samman ett försök, en essai, om de nya klasstrukturerna som vi fått alltmer klara för oss.
1980 skrev författaren Lars Gustafsson en essä om det privilegium konforma medier och offentlighet har genom att beskriva vissa saker som problem medan andra tigs ihjäl.
Begreppet problemformuleringsprivilegiet är rätten att definiera vad som är ett problem. Genom rätten att definiera kommer också rätten att peka på hur problemet ska lösas. Om man vill besöka en populär grekisk restaurang men finner att det inte finns plats kan man å ena sidan hävda att restaurangen har för många gäster.
Ett annat sätt att formulera problemet är dock att hävda att restaurangen har för få bord. Det som har problemformuleringsprivilegiet kan hävda att Sverige har för många arbetslösa men ett alternativ är att istället hävda att Sverige har för få arbetsplatser.
I essän från 1980 ställer Gustafsson upp hypotesen att om det offentliga ger ekonomiskt stöd till medier och kulturella aktiviteter kommer det att skapa institutioner som endast kan överleva med offentligt ekonomiskt stöd. Gustafsson ställer frågan om det inte är så att den press och det kulturliv som inte skulle klara sig på en öppen marknad inte genom själva det offentliga stödet förändras”.
På engelska kallas begreppet ”framing”, dvs inramningen av vad som ska sändas, visas eller sägas till exempel i SVT/SR. Den italienske marxisten Antonio Gramscis begrepp om ”kulturell hegemoni” är ett besläktat begrepp som SVT/SR och andra konforma medier verkar ha tagit till sig utan att förstå vad de gör eller ens inse det, vilket SVT:s vd Anne Lagercrantz visade i intervjuer i den gånga veckan.
1980 var också det år då fyra svenska författare, av medierna i hopbuntade till ”De Fyra Gäng”, kritiserade medier och kulturliv i Sverige som alltför lojala mot makten, ofta Socialdemokratin men även de borgerliga regeringarna (1976–1982). Sven Fagerberg, Jan Myrdal, Lars Gustafsson och Sven Delblanc utmanade den medievänster som de ansåg dominerade över medborgarnas huvuden. De tre första hade stått till vänster och stod kvar i Myrdals fall.
Lars Gustafsson önskade sig hellre en auktoritär stat av 1800-talsmodell med begränsad rösträtt och kungligt styre än 1970-talets mjuktotalitära socialstatsbyråkrati som log medan den utövade samma repression då som nu.
Begreppet ”hönster” lanserades av Jan Myrdal för motståndarna som vurmade för förnybar energi och känslosam socialporr, dvs mediefolk som var lojala mot makten oavsett om den var höger eller vänster. Begreppet ”hönster” kan återanvändas idag utifrån det ”socialmoderata” konsensus som råder inom SVT/SR/DN/TV4 och etablissemangsmedier i deras motstånd mot SD sedan pariapartiet kom in i riksdagen 2010, där Moderaterna Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt lett striden.
Myrdal gjorde sig lustig 1980 över feminism och miljötänkande:
”För den som vill förklara att genmanipulation är av djävulen eller att livmodern får halva mänskligheten att tänka på ett alldeles intuitivt och speciellt sätt eller att sol och vind och biodynamisk odling löser alla problem eller att det gäller att förverkliga sig själv och känna samhörighet eller man måste lära sig behärska peristaltiken och förmå dricka mjölk med ändtarmen finns alltid plats inom vad som nu kallas vänster”.
Johan Norberg beskrev debattläget från Delblanc/Fagerberg/Gustafsson/Myrdal initierat i ett bidrag i festskriften till PJ Anders Linder, Den borgerlige optimisten (2013), se även Anders Frenanders avhandling Debattens vågor. Om politisk-ideologiska frågor i efterkrigstidens svenska kulturdebatt (1999).
De svenska författarna var inte ensamma om att diagnosticera landet som halvtotalitärt och godmodigt paternalistiskt. 1971 hade den brittiske utrikeskorrespondenten Roland Huntford gett ut vidräkningen med Sverige, The New Totalitarians.
Tio år senare var det dags igen då tysken Hans Magnus Enzensberger fick fem helsidesuppslag i Dagens Nyheter i serien ”Svensk höst” 1982. Han skrev:
”Det ser ut som de eviga organisatörerna av denna svenska kultur, Socialdemokraterna, har framgångsrikt och genomgripande genomfört ett projekt som alla tidigare regimer, från teokrater till bolsjeviker hade misslyckats med, nämligen att tämja människor”. Läs mer här
Det verk som sammanfattar den svenska vänsterns omprövning efter 1970-talet, marxisterna Håkan Arvidssons och Lennart Berntssons Makten, socialismen och demokratin. Om det förstatligade samhället, gavs ut 1980 på marxistiska Zenits förlag i Lund och var en bok Olof Palme fann tänkvärd.
Där riktas en teoretisk kritik inte bara av marxismens grundförutsättningar i planekonomi och socialisering utan även av de socialdemokratiska anspråken på att styra medborgarna i en avancerad byråkratisk välfärdsstat, den vision som röstades bort 1976 och 1979. Författarna ville minska statens maktutövning. Arvidsson och Berntsson skrev:
”Vad vi här har i åtanke är förvisso inte besparingar på den offentliga budgeten. Det är inte anslagen till skolmåltider och åldringsvård, utbildning och forskning, som måste minskas, utan statens makt och befogenheter över den civila sfären, och dess tilltagande dirigering och reglering av människors liv och arbete i vardagen”
Palme tog till sig av kritiken när han vann valet 1982 och tillsatte vännen Ingvar Carlsson att leda förnyelsearbetet med den offentliga sektorn tillsammans med civilminister Bo Holmberg.
Han var inte ensam i att teoretisera om den sfär som inte är marknad eller offentlig sektor utan mellanmänsklig och medborgerlig. Den moderate ideologen Hans Zetterberg och före detta maoisten Göran Rosenberg, då chefredaktör för den liberala tidskriften Moderna Tider, var lika ivriga tillskyndare av det civila samhället vid denna tidpunkt runt 1990.
Under 1980-talet hade tänkare både till höger och vänster debatterat om hur statens makt kunde stävjas och en civil humanism uppmuntras. Samtidigt pågick inom den unga socialdemokratin en motsatt debatt om ”egenmakt”, ledd av Karl-Petter Thorvaldsson, före detta LO- bas och näringsminister 2021 och Tomas Eneroth, riksdagsman (S), där folkets missnöje med stora anonyma system togs på allvar. De flesta politiker och debattörer till vänster insåg detta efter Maktutredningen 1990 där en av slutsatserna löd,
”För många framstår den offentliga sektorn idag inte som lösningen utan som problemet”.
Dagens ifrågasättande av Public Service problemformuleringsprivilegium har djupare rötter än vad som hittills framkommit. Dags att läsa om den tidigare kritiken.
Liberaler är naiva och okunniga. De ser inte verkligheten som den är utan som de vill den ska vara. Därför är den ohållbar och därför är majoriteten av jordens befolkning inte liberaler.
Men liberaler lyckades övertyga västerlänningar under 1900-talet om att liberal ideologi faktiskt fungerade och det gjorde den under några decennier innan den brakade ihop runt millennieskiftet.
Sedan dess har vi levt i en post-liberal era med politiska idéer och rörelser som öppet tar avstånd från den härskande liberala klassen. Det har inte hänt på 100 år. Därför startar denna bok runt 1920.
Boken består av beskrivningar av ett 20-tal tänkare från den tyske juristen Carl Schmitt till britten Douglas Murray och idéströmningar som alla är kritiska till liberalismen. Vissa är konservativa, andra skeptiska liberaler. Här är de och deras idéer:
Carl Schmitt, Leo Strauss, Neokonservatismen, James Burnham, Kommunitarism, Paul Gottfried, Peter Thiel, James Kalb, Judith Shklar, Ryszard Legutko, Edward Luce, Thomas Frank, James Traub Patrick Deneen, Tyler Cowen, Steve Bannon, John Gray, Francis Fukuyama, Douglas Murray
Jag har träffat och lyssnat på några av dem, artiga och intelligenta män och en kvinna som förtjänar att bli lästa och diskuterade även i Sverige.
Nu finns den möjligheten. Ladda ned eboken på Adlibris eller Bokus. Tryckt upplaga klar i jan/feb 2026
Den högerradikale juristen Carl Schmitt (1888-1985). Foto av Ellen Kennedy till sin bok Constitutional failure
Högerpopulism och högerradikalism
Uppmärksamheten på SD:s historia och framgång på senare tid förvirrar de som inte kan hålla isär högerpopulism och högerradikalism.
DN:s ledarskribent Lisa Magnusson gav tydligt exempel på detta 21/11 då hon skrev om att Jimmie Åkesson är en husse med två hundar, varav en inte är rumsren:
”Å ena sidan den breda massa som välkomnar invandrare om de anpassar sig och gör rätt för sig. Å andra sidan de radikaler som hör hundvisslan, ser svansen och förstår vad Sverigedemokraterna egentligen vill, och att det är samma sak som när partiet grundades: Invandrare ska inte integreras, egentligen inte ens assimileras. De ska ut”
Ständigt görs denna märkliga jämförelse som bygger på att SD styrs av ett gäng dolda högerradikaler, förklädda till populister. Inget kunde vara mer fel.
SD är ett högerpopulistiskt parti som bildades ur några liknande högerpopulistiska marginaliserade grupper på 1980-talet, däribland det rasistiska BSS.
Men ingen med inflytande i SD kan betecknas som högerradikal i den meningen att de vill välta demokratins statsskick över ända och har tankar som vilar på den högerintellektuella kritik som under 1900-talets första decennier främst i Tyskland och Italien runt antisemitiska och rasistiska tänkare som Ernst Jünger, Martin Heidegger, Julius Evola m fl.
Sverige har idag få öppna högerradikaler och högerextrema tänkare men några finns. Daniel Friberg och Joakim Andersen med förlaget Arktos och webbsajten Motpol är två. Idéhistorikern Jan-Olof Bengtsson med sin egen blogg en annan liksom Henrik Palmgren. De vill stå över SD:s väljare och ledning som de ofta ser som förrädare.
För att finna svenska högerradikaler måste man gräva i två källor, dels kretsen kring de modernitetskritiska mystikerna Tage Lindbom (före detta fackföreningsman och senare muslim) och Kurt Almqvist under mitten av 1900-talet. Den som rett ut sambanden mellan dem och dagens högerradikaler är den svensk-amerikanske forskaren Benjamin Teitelbaum, expert på nordisk nationalism och vikingarock, i den unika och läsvärda boken War for eternity från 2020 med fokus på Steve Bannon.
Den andra källan är märkligt nog den svenska vänsterintellektuella tidskriften Res Publica vars nummer 23 1993 under temat Konservativ revolution presenterade klassisk tysk högerradikalism med koppling till nazismen, Carl Schmitt och Ernst Jünger. Lundaakademikerna Göran Dahl och Carl-Göran Heidegren stod för innehållet.
Att klandra SD för att känna till dessa tänkare är att tro dem om för mycket. Det räcker med en fallerande välfärdsstat där i första hand vanliga svenska arbetare får ta smällarna för verklighetsfrämmande påfund från DN:s prussiluskor för att begripa den högerpopulistiska framgången.
Ingen i SD med inflytande vet var Julius Evola hörde hemma (Italien och han ansåg att Mussolini var för vek). Lisa Magnusson får läsa på.
Hon och SD:s belackare bör dess utom läsa på om dagens högerradikalism. Läs deras böcker och lyssna på deras föredrag (om inte annat för att öva på er tyska och franska): Eric Zemmour, Alain de Benoist, Renard Camus, Martin Sellner, Michael O’Meara och svenskarna nämnda ovan.
Att rekommendera kritisk läsning av högerradikala tänkare som gör mig inte till en högerradikal. I så fall skulle Heléne Lööw, Expo, Henrik Arnstad, Anna-Lena Lodenius också inordnas.
Lisa Magnusson har en del litteratur att plöja och förfasas över men framför allt förstå.
I en krönika i Bulletin i förrgår (19/10/25) pläderade Yair Elsner för att inte leta efter en konspiration, en ”djup stat”, bakom de samhällsförändringar som nu äntligen kan kritiseras.
Han skriver: ”Vissa grupper betraktas som utsatta och förtjänar skydd, andra inte. Det är denna samverkan mellan institutionell och kulturell makt som ofta avses när man talar om den så kallade ‘djupa staten’. Begreppet den ‘djupa staten’ låter emellertid smått konspiratoriskt.”
Se hela hans krönika nederst i detta blogginlägg.
Jag tog mig friheten att skriva en kommentar till Elsners krönika, inte en replik men en beskrivning av vad etablerade svenska liberaler (i partier från V till M), kan antas antingen konspirera om eller förfäkta öppet.
”Yair Elsner uppmanade i sin krönika 19 okt 2025 till motstånd:
‘Vi kan tala om den vänsterhegemoniska diskursiva ordningen, om den institutionella hegemonin, eller helt enkelt om vänsterhegemonin. Men tala om den bör vi. Tala om den, belysa den, ifrågasätta den och, med tiden, ersätta den.’
Jag instämmer i hans kritik av konspirationer om ”Den djupa staten” och vill komplettera den på några punkter. En enkel utgångspunkt är att ta liberaler på orden och be dem hålla fast vid sina liberala principer om ett öppet sinnelag.
Liberalen och statsvetaren Gina Gustavsson är ett bra exempel på liberal ambivalens i sin utmärkta bok Det öppna sinnelaget och dess kritiker (Fri tanke, 2023). Hon ägnar hela boken till att försvara ett öppet sinnelag mot ett slutet, men faller in i rådande konsensus om migration och klimat på de sista sidorna.
Fram till hon föll tillbaka i den etablerade åsiktskorridoren spaltade hon upp tre frågeställningar:
Relaterar man till de etablerade auktoriteterna med frimodig självtillit eller undergivenhet?
Förhåller man sig nyfiket engagerat eller aggressivt gentemot de som avviker från normen?
Välkomnar man motsättningar mellan olika värden och individer eller vill man helst att människor håller sig till de rådande konventionerna?
Gustavsson vill vara en politisk räv med mångskiftande sidor och respektfull nyfikenhet på meningsmotståndare, men är en politisk igelkott som ser allt i ett enda prisma, den svenska värdegrunden som sju av riksdagens partier bekänner sig till i varierande grad och samtliga etablerade medier, särskilt de statliga.
Hon ondgjorde sig vidare i DN (9/10/25) över vad konservativa runt SD kan tänkas ställa till med.
Djurmetaforerna räv-igelkott får hon från sin intellektuella förebild Isaiah Berlin, rysk-brittisk idéhistoriker (1907–1997). Vad denne judiske emigrant från Leningrad 1920 hade sagt om den svenska migrationspolitiken vore intressant att ta reda på.
Jag tror inte att han hade stöttat den ohållbara migrationspolicy Thomas Gür beskriver i Migrationspolitik utan gräns – Axess nr 6/25. Dessvärre verkar hans lärjunge, nu docent vid Uppsala universitet, göra det.
Hon nämner Cecilia Garmes och Katarina Barrlings bok Saknad (2022), men verkar inte dra deras sunda slutsatser.
Jan Sjunnesson, fil mag och medlem i Folkpartiet/Liberalerna 2007- 2012″
”Makt tar sig många former. Den mest uppenbara är den formella, explicita makt som utövas av statliga organ genom lagar och regler, och som ytterst vilar på polisens våldsmonopol. Det är denna makt vi möter i förbudet mot att köra mot rött eller i plikten att betala skatt.
En annan form av makt är den ekonomiska. Den verkar genom materiella villkor som sätter gränser för vad som i praktiken är möjligt, oavsett vilka beslut som fattas på papperet. Vissa bostadsområden är endast tillgängliga för höginkomsttagare. Marknadskrafterna kan tvinga regeringar till reträtt genom räntor och valutaflöden.
Ytterligare en form av makt kan kallas kulturell makt. Den verkar genom sociala normer som sätter gränser för vilka beteenden och idéer som uppfattas som acceptabla, och vilka som tvärtom riskerar konsekvenser för relationer och karriär. Normerna formas och upprätthålls genom utbildningsväsendet, den intellektuella och kulturella eliten samt medierna. Det sociala ”bestraffningssystemet” utövas av kollektivet självt, av alla som socialiserats in i den rådande kulturella ordningen.
Slutligen finns institutionell makt. Den verkar genom etablerade organisationer som har tolkningsföreträde inom sina respektive områden: myndigheter, domstolar, universitet och mediehus. Tjänstemän på Migrationsverket avgör vem som beviljas uppehållstillstånd. Redaktörer på stora tidningar bestämmer vilka åsikter som får utrymme, och på vilket sätt.
Dessa former av makt samverkar och påverkar varandra. Den institutionella makten tenderar att verka i samklang med den kulturella. När så inte är fallet uppstår spänningar: en institution vars maktutövning uppfattas som otidsenligt eller moraliskt tvivelaktigt utsätts för tryck. En tjänsteman ifrågasätts. Kanske räcker en reprimand. Kanske får hon lämna sin tjänst. Övriga förstår vartåt vinden blåser och anpassar sig.
När den institutionella makten däremot är i takt med den kulturella, vilket är dess ”naturliga” tillstånd, det den i längden tenderar att återgå till, blir den särskilt stark. Tänk på hur vissa fall leder till åtal och fällande domar, medan andra, trots likartade omständigheter, avskrivs.
Man kan alltid förklara detta neutralt, rent tekniskt, quasi-juridiskt. Men en enklare förklaring är att det hänger samman med den kulturella makten: vissa grupper betraktas som utsatta och förtjänar skydd, andra inte. Det är denna samverkan mellan institutionell och kulturell makt som ofta avses när man talar om den så kallade ”djupa staten”.
Begreppet den ”djupa staten” låter emellertid smått konspiratoriskt.
Det för tankarna till en avgränsad krets av individer som medvetet arbetar mot gemensamma mål. Förmodligen är det också så de som använder begreppet föreställer sig att det ligger till: att det rör sig om människor som själva upplever sig tillhöra en och samma grupp, med ett tydligt ”vi”, där man planerar och agerar tillsammans för att utöva makt över dem som står utanför detta ”vi”.
Som alla konspirationsteorier lider denna föreställning av två avgörande svagheter. För det första är den inte trovärdig. Där människor organiserar sig uppstår alltid meningsskiljaktigheter, maktkamp och småaktiga konflikter.
Det slarvas och begås misstag. I öppna och offentliga miljöer blir det därför i praktiken omöjligt att hemlighålla en samordnad verksamhet så snart antalet inblandade överstiger några få personer. För att kontrollera regeringsdepartement, domstolar och mediehus skulle det krävas långt fler, och ett sådant nätverk skulle snabbt avslöjas.
Den andra svagheten är att teorin är onödig. Det är fullt möjligt för verksamheter som i allt väsentligt ter sig som organiserade att äga rum utan att någon faktiskt organisation existerar. Människor kan agera mot samma mål, i enlighet med vad som verkar vara en plan, utan att någon planerare någonsin formulerat den.
Detta sker genom en informell social reglering som kännetecknar alla mänskliga sammanhang. Tidigare nämnde jag tjänstemannen som ser en kollega bli tillrättavisad efter att ha brutit mot en oskriven regel. Ingen ny lag har stiftats, inga direktiv har utfärdats. Men signalen är tydlig. Att utmana normer kan få konsekvenser för anställningstrygghet och karriär.
Tjänstemannen anpassar sig och undviker liknande övertramp. När det sedan är hennes tur att anställa väljer hon en kandidat som hon tror kommer att ”passa in”.
Inte så att kandidaten uttryckligen ombeds skriva under på ”värdegrunden”, men en sådan screening sker ändå, subtilt och ofta omedvetet från båda håll. Skulle den nyanställde inte ha normerna helt klara för sig sker ändå en socialisering: i samtalen på lunchen, genom blickar och kroppsspråk, genom återkoppling på arbetet. En kultur etableras och förstärks, och blir till en självklar ordning, inpräglad i människors föreställningar om vad som är rimligt, moraliskt och professionellt.
Detta sker på ett regeringsdepartement, och sedan på ytterligare ett, i mediehus, i akademin och i rättsväsendet. Det sprids och arbetas in över tid, ibland under flera decennier. Och det sker i enlighet med en gemensam diskursiv hegemoni: samma värdegrund, samma grundantaganden om vad som är rimligt och orimligt, professionellt och oprofessionellt, och om vilka auktoriteterna är.
Då börjar institutionerna, som en del av sitt ordinarie uppdrag, att agera på liknande sätt. Man reagerar på samma händelser från olika håll: i tidningarna skriver man alarmistiskt om ”högerextrema” och ”rasister”, polisen agerar och rättsväsendet följer upp.
Men gentemot andra strömningar, sådana som upplevs ligga i linje med värdegrunden, som ”goda”, skrivs inga artiklar med uppskruvad ton. Polisen bemöter dem ”mjukt”, med ”dialog”. Eventuella anmälningar läggs ned. De juridiska argumenten är aldrig svåra att hitta.
Hela samhällsapparaten, varje organisation och institution, tycks agera i tandem, enligt vad som förefaller vara en gemensam agenda. Men det sker utan hemliga möten i rökiga rum, utan krypterade meddelanden med instruktioner om att sätta planer i verket. Det sker utan att någon någonsin tecknat ned en ”masterplan”. Inget av detta behövs. Det fungerar utmärkt ändå.
Detta är den ”djupa staten”. Men begreppet är problematiskt. ”Den” i bestämd form antyder ett avgränsat subjekt, ”djupa” antyder något hemligt, och ”staten” antyder organisation. Det låter alltså som en dold struktur med enhetlig vilja och gemensam plan. Begreppet inbjuder därmed till alla de uppenbara motargumenten om hur orimliga den typen av sammansvärjningar verkligen är.
Dessutom finns det många människor som arbetar i dessa organisationer, och ännu fler som känner någon som arbetar där, och de vet ju att de själva eller deras vänner inte är några lömska mörkermän som arbetar för dolda agendor. Och de har rätt.
Men det är viktigt för dem som politiskt motsätter sig den hegemoniska ordningen att kunna tala om fenomenet – att sätta fingret på det och namnge det.
Att göra det är ett första steg i att störa och utmana hegemonin. Men då krävs ett annat språk. Vi behöver inte, och bör inte, tala om den ”djupa staten”. Vi kan tala om den såsom den är: organisationer och institutioner som agerar i enlighet med gemensamma värderingar och mål, därför att de socialiserats till att göra just det.
Det jag beskrivit här är knappast nytt. Det är väl etablerad politisk teori. Marx beskrev en besläktad mekanism i sitt Förord till Kritik av den politiska ekonomin (1859): ”Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara, utan deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.” Det är alltså en ordning utan planerare, där summan av individuella handlingar skapar en systemisk logik.
Foucault formulerade något liknande i Sexualitetens historia (1980, på franska 1976):
”De många maktrelationer som tar form och verkar i produktionsapparaterna, i familjerna, i mindre grupper och institutioner fungerar som stöd för vida effekter av skiljelinjer som löper genom hela samhällskroppen.”
Maktutövningen är alltså inte centrerad till formella maktcentra som regeringar eller parlament. Foucault förklarar också att denna makt, som genomsyrar hela samhället, inte är själalös utan har ett slags framträdande telos, även om de individer som deltar i maktutövningen kan vara omedvetna om den implicita strategin:
”Det finns ingen makt som utövas utan en serie syften och mål, men det betyder inte att den härrör från någon enskild individs val eller beslut… Maktens logik är fullständigt tydlig, dess syften avläsbara, och ändå händer det ofta att ingen har tänkt ut dem och få har formulerat dem.”
Dock är det så att denna typ av kritik framför allt har framförts från progressivt håll. Man har talat om kapitalismen och patriarkatet som politiska subjekt vilkas syfte är att bevara och stärka den rådande samhällsordningen.
Utstuderade och fyndiga planer har tillskrivits dessa system. Som hur kapitalismen, genom varufetischismen, döljer de sociala maktrelationer den vilar på och därigenom neutraliserar arbetarklassens opposition. Eller hur patriarkatet verkar genom språket och kulturella representationer för att upprätthålla kvinnors underordnade ställning.
Ett klassiskt exempel är Lenins teori om arbetararistokratin, enligt vilken ett skikt av arbetare i de rika industriländerna inkorporerades i kapitalismen genom högre löner, förbättrade villkor och delaktighet i konsumtionskulturen. På så sätt förlorade de sin revolutionära potential och kom i stället att fungera som systemets stabiliserande kraft.
Men enligt den marxistiska analysen är detta inte följden av någon medveten plan, utan av kapitalismens egen strukturella logik: systemet fungerar som om det hade en strategi för självbevarelse och reproduktion, utan någon planerare.
Det som skiljer samtalet om den så kallade ”djupa staten” är, förutom den olyckligt konspiratoriska terminologin, att det riktar blicken mot de progressiva krafternas egen maktutövning. Det är naturligtvis provocerande. Inte minst därför att det placerar de progressiva i en ovan roll: som elit, som etablissemang, som de som i sin självbild länge stått utanför systemet och kämpat mot det.
Just detta narrativ, där man ser sig själv som ständig opposition, har sannolikt bidragit till att osynliggöra hur djupt den progressiva agendan trängt in i samhällets institutioner och blivit till etablissemanget självt.
Ur ett högerperspektiv är det därför av yttersta vikt att detta lyfts fram och utmanas. Men det måste göras med intellektuell skärpa, inte med konspiratoriskt språk som direkt sätter ett retoriskt underläge. Vi kan tala om den vänsterhegemoniska diskursiva ordningen, om den institutionella hegemonin, eller helt enkelt om vänsterhegemonin. Men tala om den bör vi. Tala om den, belysa den, ifrågasätta den och, med tiden, ersätta den.
![Sjunne [ dot ] com](https://sjunne.com/wp-content/uploads/2014/11/unnamed-kopia.jpg)
Sjunne [ dot ] com 
