Kategoriarkiv: Politik

En skriftställares dagbok: 19-11-2020

ATT TERRORISTER OCKSÅ ÄR MÄNNISKOR behöver jag inte Aftonbladets Anders Lindbergs kommentar 2015 för att instämma i.

1982 träffade jag Anton ”Amaltheamannen” Nilsson i Köpenhamn under en presentation av en film om hans liv. Jag skrev ett opublicerat och revolutionsromantiskt referat av hans anförande och bytte några ord med denna svenske terrorist under denna min föga framgångsrika tid som svensk oavlönad (oftast refuserad) frilansande kulturjournalist i Köpenhamn 1982. 

1908 hade han  lagt en bomb i skeppet Amaltea som var fullt med strejkbrytare i Malmö hamn. En man dog och 23 skadades, många allvarligt med brännskador och några invalidiserades. Anton Nilsson blev dömd till döden, men frigavs och kunde i Danmark vid 95 år berätta om sitt dåd, som han inte ångrade vad jag minns.

Det vänsterradikala skivbolaget Amaltea, startat bland andra av Dan Hylander (Raj Montana Band),  tog för övrigt sitt namn 1977 efter terrordådet. Lägligt nog låg skivbolaget vid Möllevången i Malmö, ett känt vänsternäste, idag mer mångkulturellt dvs monokulturellt (MENA, islam).

Att skildra strejkbrytares liv har knappast legat före svenska författare innan Bengt Ohlsson  tog sig an två strejkbrytare som for till Ådalen 1931 i De dubbelt så goda 2018. De var dessutom homosexuella, ett fiffigt grepp. Benke nådde nästan upp till mästerverket Gregorius från 2004 som har ett liknande grepp genom att ta ställning för den mördade och utfulade pastorn Gregorius  i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas.

Vänster- och högerterrorism är givetvis lika illa. Dessvärre finns samband mellan dem genom att vissa våldsverkare på båda sidor vill mana fram ett sammanbrott i samhället. Under 1970-talet fanns de västtyska terroristerna i RAF (Baader-Meinhofligan). Under senare år säger sig  flera högerterrorister ha fått inspiration av teorier om ”accelerationism”, en tanke som har sina rötter i Marx och Nietzsche. Detta avvisas av tänkarna bakom denna ”neoreaktionära”/ alt right inriktning.

Jag gjorde ett försök att reda ut dessa tanketrådar och dess våldsamma konsekvenser på bloggen Medium.com nyligen. En fri intellektuell (fd brittisk filosof) inom accelerationismen som jag nämner finns dessutom med i Försvarshögskolans färska rapport om högerextremism, Nick Land (s. 32).

En inspiratör till vänsterterrorism som dömts just för att ha skrivit och deltagit som intellektuell, men inte hållit i vapen, i Italien under 1970-talet är den autonome marxisten Toni Negri. Jag nämner en del om honom i mitt bidrag i Medium.

Han är inte känd i Sverige utanför de som läser vänsteraktivisten Mattias Wåg  eller  högerradikalen Joakim Andersen eller läser filosofi vid Södertörn, vilket jag gjort. De vänsterintellektuella akademikerna Stefan Jonsson och Fredrika Spindler (vilka annars?) tog honom till Södra teatern (var annars?) i början av 2000-talet när han frigivits efter att ha gått i fängelse efter ett drygt decennium i Frankrike. 

Då fick jag se min andra levande terrorist, dock en inspiratör som jag dessutom samlat ihop namnunderskrifter till för en petition i Arbetaren 1998 för hans amnesti. SE Liedman, Gudrun Schyman, Nina Lekander, Inga Brandell, CH Svenstedt m fl skrev under.

Jag bad Anders Ehnmark när vi sågs 1998 i Uppsala på Verdandi om hans namn, han hade ändå varit utrikeskorrespondent i Italien. Men han avböjde vänligt och sa att han visste för mycket om vad ”de sociala striderna i Italien” som petitionen nämnde för att skriva under.

Jag skickade ett ex av Arbetaren till Rebbibia Penale, det fängelse i Rom där Toni Negri hade frivilligt låtit sig låsas in. Han skickade detta tackkort till mig i Uppsala. 

Tackkort från Toni Negri 1999 för den petition jag översatte och publicerade.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

Patchworks, Protopias, Politics

 

 

My analysis of political violence stemming from post-structuralist radical thought in 1970s and its updated version accelerationism/NRx in 2000s is now published on Medium.com

I write about Deleuze/Guattari, Toni Negri, Nick Land, Curtis Yarvin, Alexander Bard, Kevin Kelly and anarchism as well as autonomist marxism.

Ny statistik om den demografiska förändringen – uppdaterat inlägg på Katerina Magasin

Jag skrev igår på Katerina Janouch Magasin om  socionomen och journalisten Gunnar Sandelins föredrag i Köpenhamn i september i samband med att han mottog Tryckfrihetssällskapets pris.

Gunnar Sandelin och statistikern Affe Karlsson kommenterar mitt inlägg och förtydligar en missuppfattning i min text: 

Affe: Föredraget handlade om den demografiska sammansättningen ser ut i invandrarpopulationen 1970-1999. Från 2000 och framåt finns info på SCB, men innan dess finns det bara i inskannade publikationer.

Gunnar: Det handlar inte om hur många personer från respektive ursprungsland som är brottsmisstänkta utan om hur många personer totalt som kom från respektive land, i det rörliga diagrammet 1970-2019.

Se föredraget själv.

Fem böcker om SD, nätkrig och högerpopulism- Del 2

Vad beror den högerpopulistiska framgången i västvärlden på? Några svar ges i de akademiska analyser och reportageböcker som getts ut de senaste åren. Jag har läst fem aktuella studier om Sverige, Europa och USA.  I denna andra del behandlas USA och Europa. Den första om Sverige finns här.

Nedan  behandlas tre amerikanska studier som försöker förstå varför så kallad högerpopulism vuxit i västvärlden och varför tilltron till den liberala demokratin har sjunkit.

 

Ideological Possession and the Rise of the New Right: The Political Thought of Carl Jung: Johnson, Laurie M.: 9781138082120: Amazon.com: Books

MASSPSYKOLOGI

Statsvetarprofessorn Laurie Johnsons bok Ideological possession and the rise of the New right (2019) är ett akademiskt försök att begripa hur personer som Donald Trump, Boris Johnson, Marine Le Pen, Viktor Orban och vår egen Jimmie Åkesson, har fått delar av västvärldens ungdom och besvikna äldre att stödja dem. Hon är en försiktigt konservativ  forskare som ogillar Trump och har utmärkta föredrag och analyser om konservatism på sin YouTube kanal.

Hennes analys bygger på psykoanalytikern CG Jungs (1875-1961) teorier om masspsykologi och vilja till samhörighet. Han menade att de båda världskrigen berodde på att många européer förlorat sin religiösa tro och därmed var vilsna. De blev lätt byten för totalitära ideologier som nazism, fascism och kommunism.

Johnson uppdaterar Jungs analys  och menar att den högerpopulistiska, men också den politiskt korrekta vänstervågen sedan 2000, SJWs och woke,  båda  har rötter i samma förvirring och längtan efter enkla budskap. En andlig tomhet har berett vägen för Trump och Åkesson.  

Möjligen finns det några andligt intresserade individer i rörelsen altright, som jag pratat om med krönikören och exmulismen Eddie Omar,  men grundorsakerna är globalism, naiv liberalism, påtvingad mångkulturalism, islamisering och massmigration. Johnson berör bara globaliseringen och har inget till övers för saklig kritik av oreglerad invandring. 

Men boken är intressant ändå eftersom den visar det ideologiska och andliga tomrum som den islamistiska attacken den 11 september 2001 visade för västvärldens mäktigaste men också mest materialistiska land. Den konservative finansmannen och IT-gurun Peter Thiel förstod detta och har talat ofta om detta hemska tillfälle 2001 som ett uppvaknande för amerikanerna om att pengar inte är allt. Muslimerna drevs av något större, en tro värd att dö för.

bokomslag The Retreat of Western Liberalism

KORT  SIKT

Två andra analyser av högerpopulismens framgång och liberalismens nederlag är Edward Luces  kortsiktiga analys, The Retreat of Western liberalism (2018) och Patrick Deneens mer långsiktiga analys Why liberalism failed (2019).

Luce är kolumnist på brittiska Financial Times och övertygad liberal, men ser ändå att hans läger begått flera misstag. Felet var att höger och vänster gick samman på 1990-talet och hyllade båda globaliseringen. Det blev ingen skillnad mellan Tony Blair och Bill Clinton å ena sidan, och deras motståndare å den andra. Till sist blev även det konservativa partiet  i Storbritannien ett läger för “red tories”, ungefär som  Reinfeldts moderater. 

Han skriver i denna  pessimistiska bok efter Trumps seger 2016:

“Western liberal democracy is not yet dead, but it is far closer to collapse than we may wish to believe. It is facing its gravest challenge since the Second World War.”

Han uppehåller sig mycket vid den optimism som rådde efter Järnridåns fall 1989 i Öst- och Centraleuropa (inte samma sak!), men som inte infriades. Tvärtom anser han att utvecklingen gått åt fel mer auktoritärt håll i Turkiet, Filippinerna, Ryssland, Polen och Ungern.

På 1990-talet arbetade Luce i Bill Clintons administration, men 20 år senare har han lite till övers för hustrun Hillary. ”Her tone-deafness towards the middle class was almost serene”.

Vad han kallar ”identity liberalism”, som Hillary Clinton gärna använde, fick vita medelklassamerikaner att ty sig till Trump.

Ett annat och grundläggande misstag är att inte rätt analysera ekonomiska skillnader och hur de påverkar en sjunkande medelklass tilltro till liberala lösningar, istället för mer populistiska som Trumps.

Västvärldens medelklass utsätts för konkurrens från Kina, Indien m fl länder men också från automatisering. Samtidigt hade eliter distansierat sig mer från massorna. Skillnaden mellan Demokrater och Republikaner, mellan Labour och Tories i Luces hemland Storbritannien, minskade.  Att välja blev som att välja mellan Pepsi och Coca-Cola.

Trump insåg den fruktan som medelklass och arbetare började känna av i och med deras relativa standardsänkningar sedan 1990, medan Hillary Clinton moraliserade över vanligt folks oro.    Hon tillhör eliten och Luce är klarsynt nog att inse det.

”The left-behinds looked rather more numerous than the cosmopolitans had supposed. The difference was that they had no party to speak for them. It was not just the economy that had left them stranded- the Clintons and the Blairs had moved along too. Having built their political careers on the aspirational vote, the Third Way leaders were unable to find the vocabulary to engage the losers. The new left had long since become fluent in McKinsey-speak, the lingua franca of Davos”.

Mer om Edward Luces bok The Retreat of Wester liberalism på min blogg.

Why Liberalism Failed (Politics and Culture): Deneen, Patrick J.: 9780300223446: Amazon.com: Books

LÅNG SIKT

Statsvetarprofessor Patrick Deneens diagnos rör sig mer i termer av misstag och framsteg under årtusenden i Europa. Enligt honom gjorde Europa och sedan USA fel redan under 1600- och 1700-talen när man övergav konservativa ideal om dygdemönster och gemensamma värderingar om vad ett gott liv innebär.  Liberala ideal om individuell frihet trängde ut traditionella ideal som fungerat i årtusenden.

Sådana tysta överenskommelser hade funnits i antika Grekland och Rom, under judisk och kristen tid i Mellanöstern,  men  stegvis försvunnit  i västvärlden i och med industrialisering, urbanisering, individualisering och sekularisering. Materiell standardökning har prioriterats framför klassiska ideal om bildning och självdisciplin.

Den liberala demokratin undergräver sig själv genom att göra alla till nytto- och begärsmaximerande individualister som struntar i det gemensamma. Denna instabila demokrati kan leda till pöbelvälde och kaos, som sedan måste ersättas av ett tyranni.

Något som de antika filosoferna Platon och Aristoteles  år 300 f. Kr. förutsåg i sina analyser av hur demokrati kan förfalla genom alltför stor individuell frihet, se Patrik Engellus inlägg. Vad grekerna kallade demokrati är vad Patrick Deneen kallar liberalism eller liberal demokrati. 

Deneen visar vidare hur staten ökar sin  kontroll över medborgarna ju mindre självstyrande och dygdiga de är. Det stämmer. Om inte individerna kan sköta sig måste fler kameror sättas upp, fler vakter, fler algoritmer som automatiskt övervakar oss.

I ett mindre modernt samhälle har medborgarna dessutom band till bestämda platser, till bestämda årstider och till tidigare och kommande generationer.  Naturen var inte en källa att exploatera med teknik utan en plats att vårda. 

Vår västerländska system var alltså dömt att gå under redan för flera hundra år sedan. Den så kallade högerpopulismen är den sista reaktionen på förfallet. Deneen fruktar att diktatorer kan komma att ta över i västvärlden. Alternativet är alltmer kontroll, nu via Artificiell Intelligens och internet, eftersom folk inte kan bete sig. 

Mer om Patrick Deneens Why liberalism failed på min blogg.

SLUTORD

Högerpopulism är ett svårt begrepp men som alla dessa böcker visar har något väsentlig hänt. Personligen lutar jag åt Edward Luces analys av att eliterna till vänster och höger gick samman på 1990-talet och övergav folket till förmån för globalisering och avreglering. Men den andliga dimensionen är också intressant och frånvarande i samhällsdebatten.

Fem böcker om SD, nätkrig och högerpopulism- Del 1

Vad beror den högerpopulistiska framgången i västvärlden på? Några svar ges i de akademiska analyser och reportageböcker som getts ut de senaste åren.

Jag har läst fem aktuella studier om Sverige, Europa och USA. I denna första del behandlas Sverige.

För SDs del men även om M och KD, kom två böcker som följt den så kallade Sverigevänliga eller högerpopulistiska rörelsen nära, Jonathan Lundbergs Sverigevänner. En bok om det svenska nätkriget (2019) och Pontus Mattssons In klampar Jimmie. Sverigedemokraternas entré i politiken (2020).

SVERIGEVÄNNER

Lundberg var anställd på Aftonbladet under valrörelsen 2018 för att bevaka sociala medier.

Han upptäckte då att SD hade sju gånger fler gillanden, delningar och kommentarer på sin Facebook sida än de sju andra svenska partierna tillsammans. Även i nätforum i USA drevs kampanjer för SD. Märkligt men spännande att utforska.
Han gjorde en grundlig research tillbaka till internetkulturens barndom, 2003, då han själv var sju år.

Då skapade en 15 årig programmerare ett regellöst diskussionsforum, 4chan, som kom att bilda modellen för senare mer eller mindre pubertala upproriska nätsidor som kom att förknippas med SD, kritik av feminism, islamkritik, libertarianism. Allt utom barnpornografi var tillåtet.

Ensamma mobbade tonårskillar, några av dem skulle senare skjuta ihjäl skolkamrater och sig själva, fann varandra och utmanade alla normer och vuxenvärlden. Svenska nätaktivister deltog och några startade webbtidningarna Politiskt Inkorrekt, Exponerat med flera runt 2010. SDaren Eric Almqvist var engagerad men realiserade inte sitt projekt förrän 2014 med webbtidningen Samtiden, där jag var redaktör.

“I Sverige har den konservativa nätrörelsen vuxit fram med SD. Det beror på att SD under många år varit det parti som haft lägst tilltro till medier och etablerade forskare. Därför har det legat i partiets intresse att uppmuntra nya kanaler på internet” skriver Lundberg.

Han går igenom resan från Politiskt Inkorrekt 2010 över till Avpixlat 2012 till Samnytt 2016, intervjuar Chang Frick och Kent Ekeroth som startade NyheterIdag. Några nyhetsflöden specialstuderas: Järnrörsskandalen, IKEA morden, sommarfestivalen WEARESTHLM, en höbal i Sundsvall uppställd som svenska flaggan, fotbolls VM då spelaren Durmaz klantade sig och webbsidor som Skurtposting.

Boken är förvånansvärt saklig och man får inblick i en okänd ungdomskultur som med ursprung i USA har format ett nätkrig här i Sverige med memes, Facebook grupper som “Stå upp för Sverige” (vars administratör fälldes för hets mot folkgrupp i kommentarsfält) och “Sverige tillsammans”, där SD möjligen kan ligga bakom.

SDs kommunikationschef Joakim Wallerstein intervjuas och berättar om fräcka strategier för att väcka opinion.
Summering blir att det svenska nätkriget framför allt handlat om bilden av Sverige som ett lyckat progressivt land eller som en misslyckad naiv utopi. Den unge författaren Jonathan Lundberg ser sig själv som expert på det svenska nätkriget genom att erbjuda föreläsningar via sin hemsida https://www.lundbergjd.se

Möjligen var han expert 2019 men på nätet rinner tiden iväg. Nyhetsbyrån som stigit fram under 2020 finns till exempel inte med.

in_klampar_jimmie

IN KLAMPAR JIMMIE

En annan journalist är Pontus Mattsson, politikreporter på SVT som redan 2009 skrev en bok om SD. Uppföljaren In klampar Jimmie handlar dels om SD, dels om övriga partiers syn på SD.

Boken är mer analytisk och bygger på reportage och samtal under de senaste åren med partiföreträdare från V, S, L, M, KD och SD. Den färska acceptans SD fått av M och KD sedan 2019 kommer fram genom resan från Göran Hägglunds och Fredrik Reinfeldts avfärdanden runt 2009 av vad de ansåg vara ett rasistiskt parti.

Varför steg SD mer än något annat parti i Europa någonsin från 2,9 procent år 2006 till 17,5 procent år 2018? Mattsson får fram att utmobbningen av partiet i medier och etablissemang var kontraproduktivt, vilket erkänns av företrädare från S som Ardalan Shekarabi, Lars Stjernkvist och Mona Sahlin, och Liberalen Torkild Strandberg i Landskrona.

SD hanterade offerrollen framgångsrikt och fick uppmärksamhet genom fulspel från andra partier. Bara Rossanna Dinamarca (V) och Magnus Manhammar (S) står kvar idag vid sitt resoluta motstånd.

Den sakfråga som SD drivit, invandringen, har varit basen, men andra missnöjesfrågor har kommit att bli del av SD:s politik: välfärdsfrågor, kultur, trafik, försvar, polis. Det blev enkelt för SD att göra sig till tals för folket mot eliten:

“Man har tagit företagare från M och arbetare från S, företrädesvis de som jobbar inom industrin, byggbranschen eller med transporter. Man har utmanat de två stora partierna bland deras traditionella kärnväljare, säger statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson” och fortsätter

“Sverige har länge varit en etniskt och kulturellt homogen enhetsstat. Den här utvecklingen kom sent till oss och den har gått fort. Hade inte SD funnits är det troligt att något annat parti hade tagit hand om den kulturella dimensionen i politiken”.

En slutsats är att de siffror över befolkningsutbytet som Gunnar Sandelin presenterat på Det Goda Samhället är den viktigaste orsaken till SD:s och andra högerpopulistiska partiers framväxt. För många kom för fort och från avlägsna länder.

Pontus Mattsson skriver engagerat från Sölvesborg, Norrköping, Landskrona och Stockholm. Hans invändningar är ungefär de som en SVT anställd förväntas ställa om ett parti som SD, det mest hatade partiet i Sveriges riksdag.

Partisekreteraren Richard Jomshof beklagar pariastämplen och menar att den har skrämt bort de medelklassväljare partiet så väl behöver.

Så kan det vara men SD har samtidigt fått just många besvikna före detta borgerliga väljare.

I nästa del recenseras tre amerikanska studier om högerpopulism och liberalism.

(Refuserad artikel av Nyhetsbyrån)

Samtal om liberalism- Del 1

Samtal med Daniel Svensson om liberalism utifrån mina texter nedan. Det andra kommande samtalet är med Strausskännaren Mattias Betts.

***

Min artikelserie om kritik under 1900-talet av liberalismen:

Del 1-Introduktion

Del 2-Peter Thiel och The Straussian moment

Del 3- Carl Schmitt

Del 4-Leo Strauss

Del 5- Neokonservatismen

Del 6-Kommunitarism

Del 7-Judith Shklar

Del 8- Statsliberalismen

Del 9- Edward Luces The Retreat of Western liberalism

Del 10- Patrick Deneens Why liberalism failed

Del 11- Steve Bannon och Traditionalismen

Möjligen samlar jag dessa texter, redigerar dem och kompletterar med studier av liberalerna Per Svensson, Lena Andersson, Svante Nycander och Johan Norberg, till en skrift. Ni får gärna kommentera om ni skulle se en sådan bok utgiven.

Den auktoritära (S)taten

Mikael Damberg – så säkrade han makten åt Stefan Löfven

Från center-vänsterhåll har hotet från en auktoritär höger ekat under 2010-talet. Januariavtalet 2019 är ett resultat av att de fyra partierna befarat att M/KD/SD skulle driva landet in i en högerdiktatur. Den goda staten till vänster stod mot den onda till höger.

Samtidigt har folket ropat efter lösningar på eskalerande brottslighet, i gäng och i välfärdssystem. Stefan Löfven har länge tvekat men ser nu ut att ha skapat en effektiv triangulering. Statsministern har tillsammans med statsråden Damberg, Andersson, Johansson och Sherkarabi nu lanserat ett batteri med åtgärder:

fotboja på kriminella 15-åringar, starkare gränsskydd, längre häktningstider, tullen får kontrollera post, utökad avlyssning, kronvittnen och avskaffande av omedelbarhetsprincipen vid rättegångar.

Greppet är snarlikt vad Bill Clinton och Tony Blair lanserade på 1990-talet; inga bidrag utan motprestation, lagar mot anti-socialt beteende (hänga i gathörn och trakassera, urinera och spotta etc). Blair sa att Margaret Thatcher hade ställt de rätta frågorna, men inte haft de rätta svaren.

Labour skulle vara hårda mot brottslingar och hårda mot brottslighetens orsaker tillade han. Gråsosseredaktörerna Widar Andersson och Lotta Gröning instämmer och ger partikamraterna vettiga förslag nästan dagligen.

Dock återstår migrationen och är viktigast så denna nya sida hos S kan spricka innan 2022. Men håller S fast vid de hårda nyporna även där så är Alliansen och ett konservativt block bortspelade av den sluge fackledaren Löfven.

I det liberala lägret runt Timbro har man anat vartåt debatten gått även om man ogillat att väljare övergett individuell frihet för ökad statlig säkerhet. Den nyliberale skribenten Mattias Svenssons skrift Den stora statens återkomst 2017 varnade för utvecklingen, samtidigt som borgerligheten ropade efter större och bättre stat. I USA har renodlade libertarianer börjat tala om ”state capacity liberalism” (”statsliberalism” hos Timbro).

Vem ska leda borgerligheten i striden om hårdaste tag? Den sista batongliberalen major Björklund for Rom. Inom Liberalerna finns ingen med hårda nypor. Centern och MP får lyda Löfvens nya hårda giv. M och KD har ännu inte visat sina bästa kort. SD är pariaparti.

Inriktningen är klar: Löfven kommer ta över den auktoritära rollen. Högern kan känna sig omkörd i vänsterfilen. Socialdemokraterna må vara maktfullkomliga, men de vet hur statsmaskineriet fungerar när de väl bestämt sig. Den goda staten kan vara hård och effektiv, men är ändå alltid god.

Effektiv och god. Win-Win för S.

(Artikeln refuserad av Det Goda Samhället)

 

Forska om Dispatch International

Nu är det dags att på allvar korrekt beskriva och sakligt studera den alternativa Dispatch International . Den kom ut från 2012 och lades ned i tryck 2013, men fortsatte något år eller två till på nätet.

För hågade studenter och forskare i medievetenskap,  journalistik och andra ämnen finns  en viktig och obelyst uppgift att beskriva vad som hände med denna unika pressatsning. Wikipedia har inte mycket att gå på utan här gäller att bege sig till läggen i Lunds universitetsbibliotek, intervjua redaktörerna Ingrid Carlqvist och Lars Hedegaard.

Det hastar angående dansken Hedegaard som fyllde 70 år 2013 och drabbats av cancer.  Andra att intervjua är Micke Carlsson, Roger Salle Sahlström och Maria Celander. Åk till Malmö.

Att undersöka alternativmedier är en angelägen uppgift som få tagit på allvar. Statsvetaren Kristoffer Holt skrev  några studier 2016 och journalisten Jonathan Lundberg  har en del i sin ganska färska bok Sverigevänner. Reportrarna Pontus Mattsson och Björn Häger har också skrivit om SD där alternativmedier nämns men inte Dispatch.

Som internationell mediesatsning med svenska, danska och engelska tryckta utgåvor, och med finansiering från den amerikanska counter-jihad rörelsen (vilket måste bekräftas), var Dispatch unik med högre kvalitet än vad som tidigare publicerats i alternativmedier (som Blågula Frågor sedan 1990-talet).

Den etablerade engelske debattören Douglas Murray skrev till exempel där  2013 om engelsk soldat huggits ihjäl på en Londongata av en uppretad muslim från Afrika. Murray menade att brittiska medier var mer intresserade av att skriva om en sk anti-muslimska backlash än av det faktum att en oskyldig person huggits ned på gatan.

Ytterligare en sak att reda ut är de hot som drabbade tidningen på nätet, sk DOS-attacker. Några av den lär komma från landsortspress i Sydsverige och SVT/SR.

De ämnen och perspektiv som Dispatch tog upp för åtta år sedan banade väg för andra alternativmedier och öppnade upp debatten. Vad som då skälldes ut som rasism och islamofobi sägs idag från riksdagens talarstol och inte bara av SD (som skickade ut premiärnumret till alla medlemmar 2012 men sedan tog avstånd).

Själv bidrog jag med några bokrecensioner men de ni forskare och uppsatsskrivande studenter ska tala med finns nämnda ovan. Skynda er.

Löfven 2022 = Reinfeldt 2014

Fil:Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt efter slutdebatten i SVT.jpg – Wikipedia

Varför fattar vissa ledare  kontraproduktiva beslut som de förlorar på? För att intentionen räknas, inte resultatet.

REKAPITULATION

2010 valdes SD in i riksdagen med drygt 5 % trots massivt medie- och etablissemangsmotstånd. Även inom borgerligheten.

2011 valde Alliansen under Fredrik Reinfeldts ledning att göra upp med Miljöpartiet. I utbyte mot majoritet i riksdagen fick MP lättnader i migrationspolitiken, dvs tvärt emot SD.

2014 fick SD 13 %. Reinfeldt avgick i affekt och lämnade makten till Stefan Löfvéns regering med MP.

I en sexpartiöverenskommelse den 27 december 2014 enades partierna om att inte opponera sig mot sittande regeringsunderlag. Detta för att inte ge SD en vågmästarroll, vilket partiet utnyttjat genom att tidigare ha röstat för Moderaternas budgetmotion.

2018 fick SD knappt 18 %. Den 13 januari 2019 enades fyra partier om att stödja Stefan Löfvens regering för att inte ge SD inflytande.

Den 7 oktober 2020 enades regeringspartierna S och MP om lättnader i migrationspolitiken vilket stöds av 8 % i opinionsundersökningar (andel som vill öka invandringen).

I september 2022 är det val, oavsett om nyval utlyses innan.

 

INGET  ANSVAR

Frågan är varför Stefan Löfven gick med på MPs krav när han vet att varken det svenska folket, LO eller många socialdemokrater vill ha denna politik. Dessutom när han vet att SD kommer vinna på detta, kanske bli landets största parti 2022, orsakat av Stefan Löfvens undfallenhet inför MP.

Möjligen finns en taktisk utväg som Fredrik Reinfeldt använde valnatten 2014 när han avgick. Han visste mycket väl att landets ekonomi och sammanhållning körts i botten med massinvandring (som då låg lägre än de 163 000 migranter som kom 2015).

Reinfeldt lämnade över ett sjunkande skepp till Stefan Löfven som fick ta itu med att styra upp. Detta har Löfven ofta sagt och något ligger det i hans beskrivning, men Löfven själv har knappast skärpt invandringen. Det är en annan fråga dock.

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg (som fnissande erkände 2013 att Sverige tog emot för många) visste vad de lämnade efter sig, men kunde då som nu peka på att de ville väl. Goda intentioner är guld i svensk politik, inte resultat.

LÖFVEN GÖR EN REINFELDT

I och med förra veckans avtal mellan S och MP, som kommer leda till att SD vinner flera hundra tusen fler väljare, så tar Stefan Löfven upp Fredrik Reinfeldts stafettpinne. Han rusar vidare in i en valförlust 2022 som kan bli den lägsta Socialdemokratin fått sedan 1911.

Är det cyniskt att tänka så? Kanske. Men vilken annan rimlig förklaring finns på att en rationell person skjuter sig i foten, linkar iväg till den sure grannen som får sy ihop den så gott det går.

På frågan varför den rationelle grannen skjutit sig själv svarar han att han trodde det var bra för fotens framtid. Han ville väl men det blev fel. Den sure grannen skakar på huvudet men gör likadant åtta år senare.

Möjligen är den rationelle grannen inte rationell. Hur som haver är både fot och grannar rejält sura nu. De ser till resultat, inte goda intentioner.

Tiden när ledare kunde säga att de ville väl men att det blev fel är slut.  Att säga att man var naiv är att vara naiv. Ett land kan inte ha naiva ledare.

När företagarrörelsen räddade Sverige- 4 oktober 1983

Löntagarfonder gjorde Sverige mer borgerligt - Respons

Ur min bok Sverige 2020

”Två beslutsamma män framstår som de enda verkliga förkämparna för fri marknadsekonomi och individuell frihet under 1970- och 1980-talen; industrikoncernen ASEA:s verkställande direktör och SAF:s ordförande Curt Nicolin, och det moderata samlingspartiets ledare Gösta Bohman.

De bemötte initiativ från socialdemokrater, fackföreningar och borgerliga politiker med erfarenhet, resurser och strategier de samlat på sig från åratal i näringslivet för att försvara Sverige mot löntagarfonderna och för näringsfrihet.

De borgerliga regeringarna hade fortsatt den socialdemokratiska stödpolitiken till ineffektiva statsföretag, bland annat genom att låta staten ta över ännu fler krisande företag än vad socialdemokraterna hade lyckats med på så kort tid. 

Nicolin argumenterade mot de företagarkollegor som försvarade statliga subventioner till privata företag utan egen bärkraft. Att ta emot dessa bidrag är som att ta droger sade Nicolin till sina förvånade kollegor. 

Först känns det bra, men sedan blir man beroende och ägnar mindre tid att utveckla nya affärsidéer och vinna nya marknadsandelar än man ägnar åt att söka och administrera bidrag. Nicolin var stenhård i sin kamp mot löntagarfonderna till skillnad mot vissa högt uppsatta företagsledare som själva trixade med andelar, aktier och medbestämmanderåd i sina företag medan de förberedde sig inför det värsta, en socialisering av deras och sina aktieägares privategendom. 

Curt Nicolin själv menade att SAF som arbetsgivarorganisation inte skulle ha något alternativ till fondförslagen från LO och andra förslagsställare. Det finns inget att förhandla om var hans kärva budskap.  Att planera för ett eget förslag vore att erkänna att det fanns ett sådant behov, vilket enligt Nicolin var att anträda en farlig väg som man inte kunde veta vart den skulle leda.

Volvos Pehr Gyllenhammar och Handelsbankens Tore Browaldh var några som inte höll med och ogillade den nya aggressiva tonen från arbetsgivarledaren Nicolin. Denne menade tvärtom att det var LO och regeringen Palme som startat en strid från vilken SAF och svenska företagare inte kunde backa från.

Många företagsledare som Gyllenhammar och Browaldh var vana vid förhandlingar med socialdemokratiska ministrar och fackföreningsledare ute på Harpsunds slott eller vid Hotell Saltsjöbaden.

Med Nicolin förändrades relationerna mellan arbetsmarknadens parter. Undfallenhet, tyst samförstånd och rädsla hos näringslivets företrädare inför det mäktiga socialdemokratiska etablissemanget byttes mot stolthet och frimodighet. Nicolin insåg att han inte kunde få särskilt mycket stöd i kampen mot löntagarfonderna från de högsta företagsledarna.

Flera av dem började tala om att flytta huvudkontor och sina familjer utomlands (IKEA, Ericsson, Tetrapak). Hårt arbetande småföretagare som dignade under skatter och lagar som regeringen Palme och LO infört var bättre talesmän än storföretagens direktörer.

Nicolin var inte bara VD för ASEA utan hade lite affärer även i mindre städer som Enköping. Han hade inga problem att tala med alla sorters företagare men insåg att om han skulle vinna över medierna på sin sida lät en trött verkstadsägare bättre i radio än en VD i Volvo som nyss spelat tennis med polaren Palme. 

Nicolin var övertygad om att frågan om löntagarfonder var helt avgörande för sin generation företagare och svenskar. Om inte fonderna stoppades i tid skulle företagare förvandlas på några decennier kanske till chefer för sina företag men inte vara längre ägare. Folkpartisten och ekonomen Bengt Westerberg kallade fonderna ”de små stegens tyranni”.

Nicolin kunde inte vara mer enig med Westerberg, då ekonom vid Marknadsekonomiskt Alternativ för Sverige, en viktig lobbygrupp inför löntagarfondsstriden.  De små stegen tagna var och en för sig i flera oöverskådliga reformer för att ta över företagen successivt var på sitt sätt värre än de kommunistiska statskupperna på 1940-talen i Östeuropa som skedde plötsligt men alla fick kunskap om omedelbart.

Palme vann valet år 1982 mycket genom sin skickliga hantering av löntagarfondernas stegvisa tyranni så de inte skrämde väljarna men också för att det borgerliga alternativet hade rasat samman.

Så i juli år 1983 två veckor efter midsommar och mitt i industrisemestern beslöt riksdagens socialdemokratiska och kommunistiska majoritet att lägga fram ett reellt förslag på löntagarfonder finansierade med högre arbetsgivaravgifter och högre vinstbeskattning.

Från Smålands hårt arbetande småföretagare kom ett vrål som hördes hela vägen till Stockholm. Den småländske företagaren Gunnar Randholm som tidigare hade anordnat lokala protester blev en drivande kraft bakom näringslivets första och Sveriges största gatudemonstration någonsin, den 4 oktober år 1983.

Curt Nicolin hade äntligen fått med SAF och några andra näringslivsföreträdare men också massor av arga medborgare och företagare att göra som vänstern, gå ut på gatan med plakat och skrika slagord. Minst 75 000 människor samlades i demonstrationståget och över 500 000 namnunderskrifter överlämnades till regeringen Palme vid Sergels Torg.

Palme själv ville inte synas ta emot underskrifterna men de tre borgerliga partiledarna tog tillfället i akt att närvara vid överlämnandet.  Dock hade centerpartiets och folkpartiets ledare spelat ett högt spel genom att inte tydligt markera mot löntagarfonderna under sin regeringstid. 

Moderatledaren Gösta Bohman var den ende som stod rakryggad i striden tillsammans med Curt Nicolin. De båda hade haft lika mycket besvär med näringslivets och borgerlighetens kompromissinriktade representanter. Utan dessa två hårda män hade Sverige anträtt en bana mot socialisering vid slutet av 1980-talet samtidigt som Sovjetblocket föll samman år 1989.

Deras mod och förutseende räddade Sverige men få vill hedra dem idag eller inse deras centrala roll i kampen mot att införa en reellt existerande svensk socialism. Ett fåtal personer idag inser hur nära landet stod inför en facklig kollektivisering och nationalisering av näringslivet.

Olof Palme hade riksdagsmajoriteten bakom sig när hans regeringsförslag bifölls i december år 1983. Ett urvattnat förslag ansåg vissa vänster- och fackliga företrädare, men vägen var anträdd och skulle inte stoppas förrän efter den andra borgerliga valsegern år 1991.

Den andre hårda mannen, moderatledaren Gösta Bohman, var en entreprenör som med kvicka men kärva budskap bekämpade höga skatter, konformism och den växande statsapparaten. Hans bistra uttalanden gjordes ofta från hans skärgårdsö där han gärna levde sommartid och där fick det svenska folket att se en politiker ro, fiska och tälja med kniv utan större åthävor. 

Som finansminister i den första borgerliga regeringen år 1976 hade han god insyn i rikets usla finanser. Vad gäller löntagarfonderna så hade Bohman själv sökt stöd hos arbetsgivarna sommaren år 1976 men blivit avvisad. Inte förrän SAF bytte ordförande till Curt Nicolin fick Gösta Bohman en stridskamrat mot socialiseringen.

Själv var Bohman intresserad av politisk ideologi även om hans främsta erfarenheter kom från att leda Stockholms Handelskammare och andra mer handfasta sysslor inom förvaltning och ekonomi. Bohman lanserade under sent 1970-tal två begrepp; den nya otryggheten och den nya individualismen.

Han menade att en ny slags otrygghet kunde märkas i befolkningen, en oro för att inte kunna lita på de byråkratiska offentliga systemen där enskilda ofta kände sig maktlösa. En sund reaktion enligt Bohman var att lita på sig själva och sina närmaste, en ny slags individualism.

Frihet var viktigare än trygghet resonerade Bohman om de två idealen skulle ställas mot varandra. I detta stod han på klassiskt liberal grund men i motsats till sovjetrysk och socialdemokratisk tolkning av mänskliga rättigheter där trygghet sågs som det primära. 

För den inflytelserika socialdemokratiska legenden och välfärdsstatspionjären Alva Myrdal utgjorde frihet inget självändamål, utan ett medel att nå kollektiv trygghet. I en statlig rapport om barnomsorg ifrågasatte hon rätten för föräldrar att hålla sina barn hemma från daghem och förskola.

Samma tongångar hördes från ledningen av Arbetsmarknadsstyrelsen som ansåg hemmafruar vara samhällsfiender som inte skulle räkna med privilegiet att stanna hemma. Bohman hävdade tvärtom att barnen var familjens ensak och valfrihet skulle gälla angående barnomsorg och pedagogik.

Han föreslog att föräldrarnas rättigheter att bestämma över sina barn skulle garanteras i grundlagen, vilket gick emot den rådande socialdemokratiskt inriktade och kommunalt utförda familjepolitiken.

Idag bemöts liknade förslag om valfrihet för föräldralediga lika kritiskt av etablissemang inom offentlig sektor och politiskt styre trots att medborgarna anser sig kunna bestämma själva. Bohman skulle inte brytt sig

Nicolin och Bohman var inte skrämda av den starka socialdemokratiska motståndaren men växlade ibland taktik när nöden krävde. Beteckningen moderat lät bättre än höger och konservativ så vid Bohmans tillträde år 1971 ändrades även partiets namn till Moderata Samlingspartiet.

Men Bohman gick längre och moderniserade partiets ideologi från traditionell konservatism till en ny mer liberal konservatism. Han ville förändra bilden av partiet som omodernt och bakåtsträvande till att bli mer liberalt och individualistiskt i den klassiskt liberala traditionen.

Väljare och övriga politiker förstod först inte vad denna nya liberal-konservatism betydde när liknande strömningar nådde Sverige från Reagans USA och Thatchers Storbritannien men folkpartiet reagerade starkt. 

För att markera mot Bohmans liberal-konservatism och den internationella nyliberalismen lade folkpartiet till Liberalerna efter sin partibeteckning.  Att skilja liberaler från moderater var livsviktigt för folkpartiet och även för centerpartiet. Båda ville distansera sin egen socialliberalism från vad som kunde uppfattas som höger, konservativt, borgerligt och traditionellt.

Även inom den första koalitionen stred folkpartiledaren Per Ahlmark mot Gösta Bohman för att markera folkpartiets avstånd, något som partiet fortsatte med under Bengt Westerbergs och Lars Leijonborgs ledarskap.

Allt för nära kontakter med det gamla högerpartiet var och är känsligt för aktiva i svensk inrikespolitik och medier som sedan många decennier fostrats att tro högern om allt ont, socialdemokratin och dess allierade om allt gott. Den omfattande svenska välfärdsstaten är den svenska politikens heliga ko som inget parti kan ifrågasätta utan att förlora stöd och röster.

Men Bohman tvekade inte att torgföra sin liberalism, en ideologi han menade delades av flera borgerliga partier och hade folkligt stöd. Sverige behövde en liberal revolution som skulle anpassas till den konservativa idén om små och långsamt införda samhällsförändringar allteftersom de visar sig dugliga.

Bohmans liberalism handlade mer om hur förändringar skulle ske än deras innehåll. Liksom många andra svenskar ogillade han statskyrkan, kungahuset och militären. De lantliga rötterna och jämlikhetsideal sedan tidig medeltid skymtar i hans politiskt liberala men försiktiga vision. 

Konservatism byggde på försiktighet och ansvar för andra och en själv som individ, inte bara som skattebetalare i en välfärdsstat. Den svenska liberal-konservatismen har sin egen logik.

Bohman var mindre optimistisk än upplysningsliberaler som ofta hyste en naiv övertro på förnuft och vetenskap i likhet med socialliberala och socialdemokratiska välfärdsarkitekter. Framtiden är mer gåtfull än politiker och medborgare må tro, vilket gör att förändringar bör ske stegvis och införas långsamt menade den moderata partiledaren.

Hans tankar låg rätt i tiden och han läste Fredrick von Hayeks klassiskt liberala försvar av frihet och marknadsekonomi Vägen till träldom.  Hayek själv fick Nobelpriset i ekonomi år 1974 och två år senare år 1976 fick hans efterträdare Milton Friedman samma pris.

Men när Friedman skulle ta sig till Stockholms Stadshus behövde han polisbevakning för att klara sträckan till fots på grund av protesterande vänsterdemonstranter. Ceremonin blev störd men kunde fullföljas.

Med Thatcher och Reagan utomlands och Bohman i Sverige nådde politiska tankar om individuell frihet och marknader som inte hörts på decennier i västvärlden. Bohman fostrade en ny generation moderata politiker, däribland hans (dåvarande) svärson Carl Bildt. Väljarna stödde honom rejält i valet år 1979 när moderaterna gick om centerpartiet som största borgerliga parti och har sedan dess behållit förstaplatsen.

Gösta Bohman var den första partiledaren för det nya högerpartiet, Moderata Samlingspartiet, men hans position i den svenska offentligheten och i pressen var fortfarande oftast marginaliserad och bespottad. Att vara till höger politiskt i Sverige på 1970-talet eller ens opolitisk medelklass var som att vara till vänster i USA på senator McCarthys 1950-tal.”

 

Lästips om löntagarfonder:

Danne Nordling 1 och 2

Janerik Larsson

Tove Lifvendahl

Blance Sande

Efter liberalismen: Steve Bannon och tradtionalismen-del 11

EFTER LIBERALISMEN

Steve Bannon och Traditionalismen- Del 11

Steve Bannon är känd för att ha lett högersajten Breitbart från 2012 och varit kampanjledare och rådgivare till Donald Trump från 2015 till 2017. Han passar inte in som akademisk tänkare i min serie om kritiker av liberalismen, men har haft kanske större inflytande än någon av dem.

I år gav forskaren Benjamin Teitelbaum, expert på nordisk nationalism och vikingarock, ut den unika och läsvärda boken War for eternity. I den visar han att Bannons kritiska syn på liberalismen, förstådd som den liberala demokratin sedan 1700-talet (dvs samma analys som Leo Strauss gör), går mycket längre än någon av de tänkare och idéströmningar jag behandlat här. Martin Heidegger möjligen undantagen.

Traditionalism: Just a fancy name for oppression | by Christopher Laine |  Intelligence Challenged | Aug, 2020 | Medium
Bild från kritisk artikel i Medium

TRADITIONALISM

För Bannons del handlar kritiken av västerländsk liberal demokrati om att det moderna projektet i västvärlden gått i stå genom att det inte respekterat naturliga hierarkier, vårt behov av gemenskap och de eviga cykler av uppgång och förfall som alla civilisationer genomgår.

Vår undergång är nära medan asiatiska ekonomier med dess konservatism är på väg upp. Möjligen kan USA:s arbetarklass rädda västvärlden enligt Bannon själv.

Denna syn kallas Traditionalism och har knappast blivit känd om inte den inspirerat såväl Steve Bannon som Vladimir Putins rådgivare, den euroasiatiske tänkaren Alexander Dugin och den brasilianske presidenten Jair Bolsonaro via hans rådgivare, sufisten Olavo de Carlvalho.

Boken är full med kända och okända namn, men intressant nog har flera anknytning till Sverige: de högerradikala publicisterna Henrik Palmgren och Daniel Friberg, som arbetar nära altright och vitmakt-grupper i USA. Friberg ogillar fö mig starkt.

Traditionalism har haft några riktiga tänkare: Aldous Huxley, René Guénon, Julius Evola, George Gurdjieff, Frithjof Schuon, Alain de Benoist och svenskarna Kurt Almqvist och Tage Lindbom. Vissa menar att den går tillbaka till renässansen och antiken via philosophia perennis . Idag finns den iranske teoretikern Jason Reza Jorjani, som intervjuas i boken.

Traditionalism utgår ofta från österländska religioner som muslimsk sufism, zororastrism, hinduism och buddhism, men även vissa västerländska trossystem, ortodox kristendom, förkristna europeiska religioner, även ursprungsamerikansk naturreligion och synkretistiska varianter som teosofi.

Alla dessa trossystem har existerat i årtusenden och bygger på andliga gemenskaper och mysticism bortom tro på teknik och naturvetenskap.

Märkligt nog fascinerades en person som Steve Bannon av dessa esoteriska och icke världsliga idéer. De vänsterliberala västerlänningar som intresserat sig för österländsk filosofi och skapade new age, hade missat hur djupt konservativa dessa tankar är menar Bannon.

Han har själv examina i stadsplanering, säkerhetsarbete, företagsekonomi och arbetade som marinofficer vid hangarfartyg i Persiska viken. 1980 när Iran hade över 200 amerikaner i gisslan väcktes hans politiska intresse när han sett hur illa Jimmy Carter skötte saken.

Aleksandr Dugin - Wikipedia
Alexander Dugin

MÖTEN

Teitelbaum lyckas få över 20 timmars intervjuer med Steve Bannon. Ibland stängs mikrofonen av.

Mycket av samtalen rör Traditionalism men också geopolitik (hur bemöta hotet från Kina) och Bannons roll i dataföretaget Cambridge Analytica som hjälpte Trump till makten 2016 via bearbetning av Facebook data. Han var även involverad i Brexit kampanjen i Storbritannien där samma metoder användes av Nigel Farages Leave.EU.

Teitelbaums bok består dels av reportage från verkliga och föreställda möten, dels beskrivningar av Traditionalism och resonemang om politiska konsekvenser av detta djupt reaktionära tänkande.

Vid ett möte på Armémuséum på Östermalm i Stockholm 2012 under temat Identitär Idé satt Ben Teitelbaum i publiken när Daniel Friberg presenterade ryssen Alexander Dugin.

”I remember the occasion vividly. Daniel Friberg, the CEO of Arktos, introduced Dugin and me in the foyer of a lecture hall in Stockholm on July 28, 2012. Tall and goateed, Daniel did the honors in his exceptionally deep voice”.

Dugin talade inför 300 halvfulla svenska nationalister:

“All that is anti-liberal is good.”

Varför liberalism, inklusive upplysning, tekniska framsteg, rösträtt och allt vi förknippar med moderna samhällen är fel beror på dess fokus på individen förklarar Teitelbaum:

”This way of thinking about people, defining them as ideally disconnected (liberated) from religion, family, nation, even their own bodies is historically exotic and insidious, Dugin claimed. And as even a proponent of liberalism like Francis Fukuyama understood, it would leave us yearning for community. That problem, Dugin argued, birthed the two main challenges to liberalism in the twentieth century: communism and fascism. Both ideologies aspired to promote an alternative entity—not the individual, but two collectivities, class and race.”

AVSLUTNING

Bokens undertitel, Inside Bannon’s far-right circle of global power brokers, beskriver väl hur ett fullkomligt apart tankesystem, som verkar verklighetsfrämmande för de flesta västerlänningar och säkert de utanför också, fick inflytande in i Vita Huset I Washington och Downing Street no 10 i London.

Det svenska bokförlaget Arktos, ägt av Daniel Friberg, spelar en nyckelroll för Steve Bannons läsning av Traditionaliska böcker, som översättningar av de närmast fascistiska författarna Evola och Dugin.

Vill ni veta mer om War for eternity kan ni lyssna på min podd med Ronie Berggren och Alexanders Bards samtal med författaren Ben Teitelbaum och medpoddaren Andreas Sweeny.

I

Efter liberalismen: The Retreat of Western Liberalism av Edward Luce- Del 9

The Retreat of Western Liberalism: Luce, Edward: 9780802127396: Amazon.com: Books

EFTER LIBERALISMEN- Del 9

The Retreat of Western Liberalism av Edward Luce

 

I min serie om kritiker av liberalismen under 1900-talet har vi kommit till USA efter Trumps seger 2016.

En klarsynt liberal debattör, Thomas Frank, analyserade de misstag liberaler gjort i boken Listen liberal samma år, en bok som jag och USA-kännaren Ronie Berggren samtalade om. Året därpå gav en annan besviken liberal, journalisten och författaren Edward Luce, ut denna bok som också är en självkritisk uppgörelse som vi ska se närmare på här.

Luce är en flitig kolumnist vid Financial Times som tidigare gett ut In spite of the Gods 2007, en initierad bok om indisk ekonomi som jag läste inför min flytt dit.

OPTIMISM

Han skriver i denna mer pessimistiska bok efter Trumps seger:

“Western liberal democracy is not yet dead, but it is far closer to collapse than we may wish to believe. It is facing its gravest challenge since the Second World War.”

Han uppehåller sig mycket vid den optimism som rådde efter Järnridåns fall 1989 i Öst- och Centraleuropa (inte samma sak!), men som inte infriades. Tvärtom anser han att utvecklingen gått åt fel håll i Turkiet, Filippinierna, Ryssland, Polen och Ungern.

På 1990-talet arbetade Luce i Bill Clintons administration, men 20 år senare har han lite till övers för hustrun Hillary. ”Her tone-deafness towards the middle class was almost serene”.

MISSTAG

Vad han kallar ”identity liberalism”, som Hillary Clinton gärna använde, fick vita medelklassamerikaner att ty sig till Trump.

Ett annat och grundläggande misstag är att inte rätt analysera ekonomiska skillnader och hur de påverkar en sjunkande medelklass tilltro till liberala lösningar, istället för mer populistiska som Trumps.

Västvärldens medelklass utsätts för konkurrens från Kina, Indien m fl länder men också från automatisering. Samtidigt hade eliter distansierat sig mer från massorna. Skillnaden mellan Demokrater och Republikaner, mellan Labour och Tories i Luces hemland Storbritannien, minskade.  Att välja blev som att välja mellan Pepsi och Coca-Cola.

Trump insåg den fruktan som medelklass och arbetare började känna av i och med deras relativa standardsänkningar sedan 1990, medan Hillary moraliserade över vanligt folks oro.    Hon tillhör eliten och Luce är klarsynt nog att inse det.

”The left-behinds looked rather more numerous than the cosmopolitans had supposed. The difference was that they had no party to speak for them. It was not just the economy that had left them stranded- the Clintons and the Blairs had moved along too. Having built their political careers on the aspirational vote, the Third Way leaders were unable to find the vocabulary to engage the losers. The new left had long since become fluent in McKinsey-speak, the lingua franca of Davos”.

Thomas Frank, som jag nämnde inledningsvis, skrev boken What’s the matter with Kansas? 2004 om  den liberala elitens folkförakt (för mer pang på rödbetan och mer rent hat mot vita rika liberaler, se The Redneck Manifesto:  How Hillbillies, Hicks, and White Trash Became America’s Scapegoats 1997).

De framgångsrika motståndarna till den liberala eliten har tagit över motståndet mot avregleringar som vänstern brukade stå för. De vill öka offentlig sektor, men för de egna medborgarna, inte hela världen, vilket den liberala eliten gärna vill (dock utan att bo intill de nya bidragsberoende invandrarna).

HYCKLERI

Obama stödde inte samkönade äktenskap förrän 2011. Hillary Clinton väntade till 2013. Ändå beskyller de  och deras supporters Trumps läger för fördomar och homofobi.  Folk blir förbannade över sådant hyckleri och att eliten så snabbt vände. Den brittiske homosexuelle debattören Douglas Murray noterar samma fenomen i sin Madness of crowds 2019.

Att dessutom se ned på Trumpväljarna och kalla den ”deplorables” som Hillary Clinton gjorde är oförlåtligt och nedlåtande:

”Millions who backed Trump in 2016 had voted for Barack Obama in 2008. Did they suddenly become deplorable? A better explanation is that many Americans have long felt alienated from an establishment that has routinely sidelined their economic complaints.”

Dessutom: Demokraterna togs över av unga upproriska medelklassradikaler på 1970-talet, en generation uppväxta med Woodstock och fri sex, medan Republikanerna behöll de värderingar som arbetare och medelklass stått för. Dessa  republikanska ”Reagan Democrats” var nyckeln till Trumps framgångar 30 år senare.

SLUTORD

“The West’s crisis is real, structural and likely to persist” /…/ ”liberal elites will have to resist the temptatioin to carry on with their comfortable lives and imagine they are doing their part by signing up to the occasional Facebook protest”

Edward Luce har inga goda råd till västerländska liberaler som ogillar sk högerpopulism. Han diagnostiserar problemen väl och det räcker för att förstå utmaningarna.

I nästa del 10 tar jag mig an den lika aktuella Why liberalism failed av Patrick Deneen, som är ett konservativt angrepp på liberalismen.

 

Arbetarrörelsens självbild och Sovjetunionens

Socialdemokratins århundrade

UNDERSÖK ARBETARRÖRELSENS SJÄLVBILD OCH SOVJETUNIONENS

 

  1. Jag tror att Sveriges problem bara kan lösas genom att rätt analysera det stora stöd som S (och V) fortfarande har, trots sina misstag. Nyckeln är Rörelsen, arbetarrörelsen, dess realitet men kanske i högre grad dess idealitet och talet om den.
  2. Sedan jag för 40 år sedan skrev  en gymnasieuppsats om S valförlust 1976   har jag följt dess gradvisa förfall
  3. Vad jag far efter är inte ideologin eller partiet utan denna samhörighet med en folkrörelse som trots allt lyckas attrahera drygt 35 %, inkl V.
  4. Denna märkliga lojalitet kan bara förstås som ett sentimentalt men tidvis sant hopp till en samhällsgemenskap, folkhemmet, Rörelsen, socialismen.
  5. S har haft samma gynnsamma position som bolsjevikerna, att själva ta ledningen och vinna folkets förtroende, om än sviktande
  6. Äldre sossar talar drömskt om Rörelsen på ett sätt som minner om Stalins proletära massor, analyserade  i Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs intervjuer med ”sovjetmänniskor”.
  7. Dessa sovjetmänniskor motsvaras av våra Folkets Hus entusiaster, HSB, Folksam, ABF etc. De förmår än idag locka fram nostalgiska väljare att rösta S/V.
  8. 2000 bjöd jag in Åsa Linderborg till Vänsterpartiet Uppsala, som jag då ledde, för att tala om sin avhandling om S historieskrivning 
  9. Idag bör den följas upp med historiska, etnografiska och statsvetenskapliga analyser av gemensamma drag i Sovjet och Sverige 1920-1980 i socialistisk retorik, kultur, organisation där arbetare, Rörelsen, Folket hyllas. En gemensam vänstersemiotik utvecklas på båda sidor av Östersjön.
  10. Man kommer nog finna att  DDR-skolan inte var ett undantag utan regel.

Efter liberalismen: Statsliberalismen – Del 8

Poddsamtal på tankesmedjan Timbro om statsliberalismen 22 jan, 2020

EFTER LIBERALISMEN

Statsliberalismen – Del 8

I min serie om kritiker av liberalismen under 1900-talet har turen kommit till ett nytt perspektiv på klassisk liberalism/ libertarianism/ nattväktarstatsförespråkare.

Den amerikanske ekonomen Tylen Cowen, som visserligen sympatiserar med libertarianismen, har dock i ett debattinlägg vid nyåret 2019 förespråkat en mer kraftfull liberatarianism, kallad ”State Capacity Libertarianism”, omdöpt till statsliberalism av den svenska liberala tankesmedjan Timbro.

I USA uppstod under 1950- och 60-talen en liknande statsvänlig liberalism inom den neokonservativa rörelsen. Denna blev senare utmanad av frihetliga tänkare som Robert Nozick, Milton Friedman och senare politikerna Ron och Rand Paul från 1970-talet, delvis med stöd i en livsstilorienterad vänstervåg som ogillade repressiva narkotika- och sexualpolitiska lagar. Hippies reading Rand.

Tankesmedjorna Cato, Reason, Mises institute m fl stöder den libertarianska idédebatten som kan vara väl så humanitär och medmänsklig. Själv arbetade jag i New Delhi på en indisk motsvarighet, CCS.

SVENSK STATSLIBERALISM

Timbro tog upp Tyler Cowens debattinlägg i tre inlägg och i en podd i vintras.

Timbros och tidskriften NEOs fd medarbetare och nu ledarskribenten vid DN, Mattias Svensson, som skrivit den intressanta boken Den stora maktens återkomst, kommenterade först.

Sedan Timbros ansvarige för projektet Frihetlig konservatism, Fredrik Hultman och sist Maria Eriksson, frilansskribent som ofta medverkat i Timbro.

I en podd i januari 2020 pratade Mattias Svensson och Maria Eriksson med Timbros vd Karin Svanborg Sjöborg om vad denna statsliberalism kan innebära. Hon skrev själv en pigg essä 2017 Hur borgerligheten slutade ängslas och lärde sig älska staten.

Svensson, som är den mest kunniga i sakfrågorna om vad en statsfientlig liberalism missar, är försiktigt positiv till Cowens kritik.

Svensson liksom andra vid Timbro värdesätter en fungerande stat som i första hand ägnar sig åt kärnuppdraget- säkerhet, infrastruktur, sjukvård, utbildning- så att det ”fläbbiga” i staten nedprioriteras, Svanborg Sjövalls pregnanta uttryck för den svenska staten som gör allt den inte borde och inte vad den borde.

Just detta fokus på statens kärnuppdrag har för övrigt den nya liberalkonservativa partiet Medborgerlig Samling som en huvudfråga.

BORGERLIG VÄNDNING

Under våren har gängkriminaliteten eskalerat och allt fler borgerliga debattörer vill se en kraftfullare stat som tar tillbaka våldsmonopolet. Öka friheten för de skötsamma genom att minska den för de kriminella skrev Alice Teodoresco Måwe nyligen i GP.

Man kan se Timbros försiktiga diskussion om statsliberalismen som en korrigering av tidigare liberala ståndpunkter. Debattörer som Ivar Arpi, Paulina Neuding, Håkan Boström, och tidigare Marika Formgren, har efterlyst just en mer effektiv stat, inte bara en mindre stat, även om det är ett mål i sig. Carl Bildt lovade redan 1991 en smalare men vassare stat.

Klart är att statskritiska borgerliga väljare är mindre intresserade av att avskaffa Systembolaget än att välja rätt bostadsområden för sin familj pga otrygghet för barn, unga, kvinnor och oskyldiga som hamnat mitt i gängstrider. Timbros Catarina Kärkkäinen, Expressens Linda Jerneck och Svenskans Ivar Arpi skrev i samma vecka utifrån mer statsvänliga, konservativa ståndpunkter som knappast liberaler tidigare vågat inta.

Tvärtom hade den borgerliga webbmagasinet Kvartal så sent som 2018 haft en intervju med journalisten Andreas Henriksson som tog upp människors oro som ett problem och deras önskan att fly våld som något märkligt. Ann Heberlein och Erik van der Heeg tog i samband med detta avstånd från Ledarsidornas publicering av Henriksson.

Men nu är borgerligheten där, vid grinden till svenska gated communities. Välkomna, ni har bäddat för det under Reinfeldt och tidigare.

Del 9 handlar om The Retreat of Western Liberalism av Edward Luce