Kategoriarkiv: Politik

Åsa Linderborg om mitt avhopp

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg kommenterade mitt inlägg igår.

Hennes kommentarer var i stort sett sakliga, men det är ändå intressant för mig att nyansera dem.

Orsaken till att jag hoppar av de alternativa medierna är inte enbart den försåtligt antisemitiska krönika som Avpixlat publicerat (och sedan avpublicerat efter att Mats Dagerlind försvarat den i många ordalag), även om den var starkt bidragande till mitt beslut.

Anledningen att kliva av Avpixlat m fl alternativmedier är att deras funktion fylls alltmer av vanliga medier som faktiskt gör sitt jobb, om än inte fullt ut.  Man kan säga att de alternativa medierna har blivit omkörda av de traditionella. Optimistiskt javisst, men allt mer rätt alltefter som flera fakta och nyheter kommer fram och folk i vården, på skolor, poliser och bibliotekarier börjar berätta.

Men sen skriver Åsa Linderborg något märkligt med tanke på hennes status som arbetarrörelsehistoriker:

”I slutet framgår att hans tack och hejdå i grunden handlar om att han inte är gångbar på arbetsmarknaden med det belastningsregister som ett liv i SD-kretsarna innebär”.

För de socialistiska agitatorer som cyklade  och gick runt på den svenska landsbygden för 100 år sedan gällde det att klara försörjningen. De blev ofta svartlistade hos arbetsgivarna och fick svälta sig fram.

Så har inte jag det men samma villkor existerar idag. Googlar man mitt namn kommer rasismbeskyllningar upp och mina texter på Avpixlat, Nya Tider osv. Jag har därför inte blivit kallad till de jobb jag sökt, från rektorsuppdrag (vilka jag haft tidigare) till boendestödjare och personlig assistent.

En annan parallell till förra sekelskiftets stridbara arbetare är att de inte fick låna möteslokaler av de borgerliga logerna och sällskapen. Istället hölls fackföreningsmöten och politiska möten utomhus i backar och i vägkorsningar. Förra året anordnade jag ett sådant möte i Rålambshovsparken i april då vädret faktiskt var rätt hyggligt.

Denna lista på vad jag och mina gelikar blivit utsatta för kan jämföras med de agitatorer blev utsatta för, de frimodiga män och kvinnor såg till att vi fick en stark reformistisk arbetarrörelse och ett omsidor ett fungerande folkhem.

Att jag vill kunna försörja mig själv, och den dotter jag har försörjningsplikt inför, ska inte spottas på. Jag ska dessutom inte behöva ta avstånd från mina politiska intressen för att kunna ta anställning, vilket Linderborg antyder vore lämpligt:

”Att Sjunnesson drar sig betyder inte att han gör upp med sina åsikter. Han kommer säkert tillbaka i något offentligt sammanhang, förmodligen i ungefär samma ärende”

Nej, jag ska inte behöva ta avstånd alls egentligen, men som läget är vill jag gå vidare utan det bagage som mina skriverier åsamkat mig. Jag ångrar inte vad jag skrivit eller står för, men väljer andra arenor. Inte märkligt men synd att detta beslut inte kan tas på allvar.

Vidare från Linderborgs penna:

”Sjunnesson är en notorisk avhoppare; han har fler kasserade partiböcker än de flesta”

Säkert har jag varit medlem i fler partier än de flesta vilket tyder på ett starkt intresse av att hitta rätt under nya villkor. Mina medlemskap kanske inte intresserar men så här ser de ut:

 

1977-1986, VPK. Gick ur pga ovilja att göra upp med Sovjet

1991-2000, V. Gick ur pga kommunismens återkomst (se intervju)

2001-2007, S. Passiv medlem i högersosseföreningen Nya Allmänna.

2007-2012, FP. Trodde på batongliberalerna Rojas/Sabuni/Björklund, men socialliberalerna vann

2013, SD.

 

Samtidigt verkar Åsa Linderborg inte helt oförstående inför att en fritänkare som jag väljer att nyorientera mig. Hennes och min bakgrund sammanfaller i viss mån, och vi har mötts vid ett par tillfällen t ex  då jag arrangerade ett föredrag vid Vänsterpartiet Uppsala runt 2000 om hennes avhandling om socialdemokratins självbild.

Under gymnasiet valde jag som specialarbete att skriva om socialdemokratinsidéhistoria och varför partiet föll 1976. Jag satt på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva för att läsa mikrofilmade tidningslägg och fick  ihop drygt 40 sidor. En B-uppsats ansåg min handledare att den nog kunde duga som, vilket jag inte alls förstod vidden av som gymnasist.

Jag träffade många äldre kämpar från arbetarrörelsen då, Anton Nilsson, Gunnar Gunnarsson, Lars Furuland  m fl som gjorde att saker och ting i historien föll på plats, liksom att jag undervisade ett tag på Brunnsviks folkhögskola och ledde marxistiska studiecirklar hos ABF och runt studentvänstern.

Åsa Linderborgs ingång i arbetarrörelsen är annorlunda med hennes familjs ryska kopplingar och hennes egna ideologiska fränder, de tyska vänstersocialisterna Karl Liebnecht och Rosa Luxemburg.

Mina hjältar var 1800-talsanarkisterna Bakunin och Krapotkin, de upproriska Kronstadsmatroserna  och Machno i Ukraina 1921, över till FAI-CNT i Spanien 1936, de ungerska arbetarråden 1956 och de utopiska upproren världen över och som tydligast i Paris 1968.

Denna frihetligt socialistiska tradition är lika oppositionell mot staten som mot kapitalet. En verklig maktkritik kan komma från vänster javisst, men även från höger och rentav från mitten. Att jag hållit fast vid denna frihetliga och folkliga tradition gör mitt val av SD enkelt.

Stryk alltså socialismen men behåll friheten och folket, Åsa.  Där hittar du mig.

 

Två blödande libertarianska hjärtan

http://bleedingheartlibertarians.com/

Två intressanta politiska tänkare från USA har gästat Timbro i Stockholm för  att lansera sina böcker.

Jag har lyssnat på dem och omsider bläddrat i deras böcker.  De politiska filosoferna John Tomasi och Jason Brennan är båda en slags libertarianer med ett hjärta för social rättvisa (eller möjligen klassiska liberaler i det 2000:e årtusendet) och bloggar på Bleeding Heart Libertarians.

Tanken att just frihetliga tankar och marknadsekonomi kan skapa mer rättvisa än kollektiva offentliga system är lockande.

Jag noterade samma iver för att hjälpa fattiga indier vid min tid på Centre for Civil Society i New Delhi. En slags ”capitalism for the poor” tillämpades mot storföretag och offentlig byråkrati, för entreprenörskap och egenmakt. Kampanjen Jeevika om gatuförsäljares rättigheter och  School Choice Campaign för enkla privatskolor i slummen handlar om att engagera fattiga men maktlösa föräldrar till amibitiösa skolbarn, försäljare och medborgare.

Över till den förste blödiga libertarianen.

 

JOHN TOMASI

I oktober 2012 talade John Tomasi om sin Free market fairness på Timbro, vilket jag gjorde en kort bloggpost om då.

I sin analys beskriver Tomasi hur skydd för privategendom hjälper vad han kallar ”market democracy”. Det är den  metod vanliga konsumenter använder för att utöva viss frihet men även företagare och privata aktieägare.

För Tomasi är emellertid denna form av makt lika viktig som politiska fri- och rättigheter. I den omåttligt hyllade och populäre socialliberalen John Rawls modell ingår inte den ekonomiska friheten att starta företag i de grundläggande politiska rättigheterna. Rawls godtar bara rätten till personlig  icke kommersiell egendom och rätten att välja yrke,

För detta misstag har i synnerhet libertarianer kritiserat Rawls och hans socialliberala/socialdemokratiska efterföljare, vilka utgör flerparten av västvärldens dominerande politiska filosofer sedan 1960-talet.

Libertarianen Nozick är ett undantag som med viss rätt inte tas på allvar  enligt Tomasi som vill få in mer socialt ansvarstagande bland de självmaximerande libertarianerna. Därav det blödande hjärtat för ett samhälle där alla medmänniskor förtjänar respekt och inte lämnas utanför.

 

Boken Free Market Fairness är dock inte en renodlad libertariansk plädering utan försöker finna en väg mellan socialliberalism/ socialdemokrati, som här kallas ”high liberalism” å ena sidan och klassisk liberalism inklusive liberatarianism å den andra.

 

Hur detta kan struktureras visas i  denna tabell:

Från Mattias Svenssons intervju med John Tomasi i NEO 6/2012

För John Tomasi är den obefintliga dialogen mellan liberatarianer/klassiska liberaler och socialliberaler/ socialdemokrater en utmaning till att starta ett forskningsprogram om just ”market democracy”.

Att sätta upp social rättvisa som ett politiskt mål är en styggelse för liberatarianer/klassiska liberaler medan att sätta upp ekonomisk frihet är lika illa för socialliberaler/socialdemokrater/”high liberals”

Hans eget bidrag är att finna på brottsstycken hos den hyllade socialliberalen John Rawls där marknadsekonomiskt tänkande kan inrymmas. Men innan vi går in på det måste vi gå till JS Mill, JM Keynes och de andra high liberals som (Sverigebeundraren) Nussbaum och Dworkin och fundera varför de inte vill inkludera rätten att starta och äga företag i grundläggande politiska rättigheter.

Tomasi visar tydligt att 1800-talliberalen  Mill som aristokratisk gentleman och Keynes som finstämd ekonom  ett halvsekel senare, inte alls förmådde uppskatta värdet av att arbeta och särskilt arbeta för att tjäna pengar genom eget företagande. De ansåg att samhällsdrivna företag  (system av ”liberal (demokratisk) socialism” eller ”demokratiska egendomar” enligt Rawls) var att föredra så att människor kunde koncentrera sig på viktigare saker än att tjäna pengar, såsom konst och filosofi. Keynes kallar de som hellre vill tjäna pengar  för ”strenous purposeful money makers”.

De förstod inte heller att värdet av egna intjänade pengar, oavsett via eget företagande eller hårt arbete, ger självförtroende och egenmakt till skillnad från bidragsberoende. Charles Murrays barska syn citeras i boken som ett moraliskt fördömande av europeiska välfärdsstater som Sverige. Dessa välmenande paternalistiska (eller som i Sverige, maternalistiska) stater tar bort ”the trouble out of life”, vilket kan låta bra, men gör enligt Murray att  det själva levande tas bort från livet (”drains too much of the life from life”).

En som tidigt förstod detta var givetvis John Locke, en urfader till de klassiska liberalerna Hume, Smith, Hayek, Friedman.

Locke skrev  i sin Two Treatises of Government 1689:

”The great and chief end, therefore, of Men’s uniting into commonwealths, and putting themselves under government, is the Preservation of their Property”

För Adam Smith var ren ekonomisk produktivitet något gott för hela samhället, inte bara för den idoge företagaren och den anställde. Den andre amerikanske presidenten och grundlagsfadern John Adams sa 1770 att ”property must be secured or liberty cannot exist”.

Om vi går till socialliberalen John Rawls huvudverk A Theory of Justice från 1971 så finner vi i hans modell en princip för att välja det ekonomiska system som bäst tillgodoser de mest fattiga. Den kallas ”the difference principle” och är en del av Rawls två grundläggande principer:

  1. Each citizen is guaranteed a fully adequate scheme of basic liberties, which is compatible with the same scheme of liberties for all others;
  2. Social and economic inequalities must satisfy two conditions:
    • to the greatest benefit of the least advantaged (the difference principle);
    • attached to positions and offices open to all

John Tomasi menar att (”socialdemokratisk”) omfördelning via skatter och offentlig välfärd är ett för direkt system för att hjälpa de fattigaste. Ett marknadsekonomiskt system som ger de fattigaste mer ekonomisk frihet och val  är mer indirekt och mer värdigt för utsatta individerna.  Handlingsutrymme premieras mer än de fattigas status som fattiga.

Ett återkommande exempel på Tomasis begrepp ”free market fairness” är systemet med skolpeng, vilket jag nämnde inledningsvis drivs av Indiens främsta liberala tankesmedja, CCS’ kampanj School Choice Campaign.

Över till den  andre och mer aktuelle blödande libertarianen som kom till Timbro och Stockholm nu i vår.

 

JASON BRENNAN

Jason Brennan på Timbro i april 2017. Videoupptagning.

Han är medlem av skribentkollektivet Bleeding Heart Libertarians till skillnad från gästbloggaren John Tomasi.

Med boken Against democracy, utgiven som Efter demokratin av Timbro nyligen, attackerar Brennan de flesta fördelar som allmän rösträtt i demokratier förväntas kunna uppvisa.

Här är några dystra citat från boken:

Brennan delar in väljarna i igonoranta ”hobbitar”,  partiska ”huliganer” och de fåtaliga rationella ”vulcans” (efter Star Trek). De flesta är antingen hobbitar eller huliganer. Huliganer  är politiskt intresserade och engagerade men är enligt Brennan mer farliga än de ignoranta hobbitarna.

Han visar empiriska försök med grupper som får lyssna på fakta och vantolkar allt till sitt politiska partis fördel och motståndarens nackdel. Politiskt intresserade är ungefär lika inkompetenta som politiker, en annan grupp Brennan misstror.

Väljarkåren är till och med systematiskt inkompetent under ett val och fattar beslut som grundar sig på okunskap och irrationalitet. Dessutom gör politik medborgare, familjemedlemmar och vänner till varandras fiender i mer eller mindre grad. I Sverige är det påtagligt om man öppet medger sympatier för SD.

Brennan tar ned idealistiska föreställningar om demokratin på jorden. Att en enskilds röst inte spelar någon roll för ett helt lands valresultat är matematiskt korrekt, men Brennan menar att själva rösträtten till gemene man är diskutabel. Och inte heller tror han att folk kan utbildas genom valdeltagande, eller träffa deliberativa val (deliberativ demokrati är än värre) eller känna sig moraliskt bättre (i kapitlet ”Politik är inte en dikt”).

Slide från Brennans presentation

Demokratin kan ersättas med olika former av  expertvälden, epistokratier, vilka bör testas i mindre skala föreslår Jason Brennan.

Väljare kan få genomgå ett kunskapstest för att få rösträtt är en variant, säkert ogenomförbar även om de som klarar testet får 1000 dollar. En annan är att en expertgrupp ska få inlägga veto mot demokratiska förslag, men inte själva lägga egna förslag. Utlottning av röster är ett annat förslag, säkert omöjligt men vi hade faktiskt lotteri i riksdagen 1973-1976.

Jason Brennan hänfaller till slutet till Churchills motto som givetvis inleder boken, det att demokratin är det sämsta styrelseform som prövats, förutom alla de andra.

Brennan hävdar att test med epistemokrati kanske inte är så bra ändå och kallar sin slutsats  för ”burkeansk konservatism”, nämligen att

”Demokratin är inte ett fullkomligt rättvist samhälleligt system, men det är alltför riskfyllt och farligt att försöka ersätta det med något annat. Budskapet den burkeanska konservatismen ger oss är att vara försiktiga, men vi måste också vara försiktiga med den burkeanska konservatismen. Den varnar oss om att försöken att göra saker och ting bättre kan leda till att de istället blir sämre”.

Som Samuel Johnson sa  så är vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. Det gäller Jason Brennans epistokratier, men även demokratin.

 

Vad Rebecca Weidmo Uvell håller på med

Den flitiga borgerliga bloggaren Rebecca Weidmo Uvell har samlat ihop sina bästa texter i boken Vad håller ni på med? (Vulkan, 2016), självutgiven med stöd av nästan 400 givare på Kickstarter.

Bokens genomgående tema är slöseri med skattemedel, ett ämne som hon fick utveckla till fullo 2014 då hon blev Slöseriombudsman (Slöso) hos Skattebetalarna.

De mest spridda inläggen handlar om fd statsrådets Mehmet Kaplans resor till Turkiet, samröre med turkiska fascister och islamister, den obefintliga bostadspolitiken  och  Miljöpartiets taffligheter.

Uvell är inte bara bloggare utan även civilekonom, inriktning företagsekonomi. I sin research går hon in på LOs opinionsbildning (uppdatering 2017),  men driver också hejdlöst med okunniga socialister, extremvänstern och bidragsentreprenörer som tidningskoncernen ETC.

Att läsa hennes kloka och humoristiska inlägg är ofta väldigt underhållande.  Men också dystert eftersom de ofta vittnar om maktfullkomlighet, arrogans och slöseri med allmänna medel. Många arga medborgare har tipsat henne och Slöso om kommunalt slarv och slöseri.

Hon ogillar genusindustrin, skattefinansierad och sossestödd radikal islam, Fair Trade,  fackliga maffiametoder, IOGT/Systembolaget . sosselotterier, sosseadeln och slöseri med skattemedel.

Rebecca Weidmo Uvell slog igenom 2015 som  opinionsbildare och skriver också i vanlig press samt poddar med Jenny Sonesson.

Boken Vad håller ni på med? är utmärkt för alla politiskt intresserade och förbannade. Man klarar inte av att sträckläsa den på grund av alla stolligheter, men jag rekommenderar den liksom ett gäng andra böcker för Sverigevänner och andra nyfikna och orädda.

 

 

Två texter om litteratur

Samtal mot makten

När människor inte kan tala öppet, men ändå vill träffa andra kan de samlas hemma hos varandra, tillfälligt eller regelbundet.Det finns i den svenska litteraturen två sådana sällskap, Krilon-gruppen i Eyvind Johnsons trilogi och kvinnogruppen i Kerstin Ekmans Gör mig levande igen.

Idag finns liknande behov av att samlas och jag ska ge några egna erfarenheter.

Eyvind Johnson, 1940-tal. Wiki

EYVIND JOHNSON

Till den svenske Nobelpristagaren, den norrländske autodidakten Eyvind Johnsons Krilontrilogi, som utkom mitt under brinnande världskrig mellan 1941 och 1943. För de som vill allmänt orientera sig i böckerna finns essäer av Jens Liljestrand (samtal om texten) och Torbjörn Elensky samt min bloggpost om den tidens och dagens åsiktsregistrering.

Här tänker jag ta upp samtalsgruppen hemma hos den fiktive, något fete fastighetsmäklaren Johannes Krilon i hans Brommavilla. Där samlas ett manligt och borgerligt sinnat sällskap återkommande på söndagseftermiddagarna för allvarliga samtal om tidens ämnen i kultur- och samhällsdebatten; möbelfabrikörerna Emil Hovall och Karl Gustav Minning, byggmästaren Jonas Frid, tygförsäljaren Johan Henrik Arpius, läkaren Per Segel och radioingenjören Gabriel Odenarp. De uppför sig sanningsenligt mot varandra, det enda kravet på att få delta.

Vid det sista samtalet är Per Segel beredd att ta livet av sig, vilket han gör direkt efter han träffat gruppen som han skäller ut efter noter, men huvudpersonen Krilon försvarar samtalsgruppens metod, att tala öppet och sant med varandra:

“– Jag har inget intresse av att sitta och höra på en massa strunt om söndagarna, sade Segel rått. (…)

– Du deltar i ett stort verk, sade Krilon. Vi bekämpar det onda genom att försöka sprida och utöva hygglighet och röra oss så fritt vi kan. Genom erfarenhet har jag kommit till den slutsatsen att min metod att stå det onda emot är god.

– Jag har aldrig hört att någon våldsmakt i nutiden böjt sig för prat, sade Segel. Har du?

Krilon svarade inte på detta; men han sade:

– Vi måste vara rakryggade och fasta. Jag hade tänkt mig att vi skulle avlägga löften till varandra att vara modiga – män och kvinnor i allt större och större kretsar skulle lova varandra att vara modiga, att inte brytas ner inför hotet och faran, att inte böja sig eller krypa. Om vi söker ära så har vi ett tillfälle nu. Det kommer att bli en ovansklig ära i framtiden för oss att ha varit fasta, att ha stått raka, att ha trott att alla viktiga samhällsfrågor, som kommer opp när det gäller att gestalta samhällets liv, stifta lagar, utöva myndighet och så vidare kan och måste avgöras genom kloka, erfarna, fria, oförtryckta och oförtryckande mänskors samtal. Det fria samtalet är den stora metod mänskligheten funnit och som jag tror på. Det gäller att försvara det fria samtalet.

– Jag orkar inte höra på dig, sade Segel. (…) Tyst med dig! Håll käften.”

Detta sällskap går från förvirring inför Hitler och Stalins angrepp till att sluta upp bakom Churchill och försvara demokratin, med våld om så krävs. Men de är vardagsmänniskor och inga hjältar. De uträttar inga stordåd förutom att samlas och tala om vad som trycker dem, kanske få medhåll eller mothugg. Men alltid samtala om allt väsentligt i tiden.

Krilontrilogin är enastående i den svenska litteraturen med sin blandning av modernism och beredskapslitteratur.

 

Kerstin Ekman, 2011

Wiki

KERSTIN EKMAN

Samma litterära metod använde nästa stora svenska författare, Kerstin Ekman i sin Gör mig levande igen. Den utkom 1996 och anspelar direkt på Eyvind Johnsons Krilonböcker.

En kvinna i den kvinnogrupp som Ekman skapat efter sin förebild Eyvind Johnson säger rakt ut:

”Hon sa att det stod i Krilon. Är det sant? Vad står de i de där böckerna egentligen? En hel mängd med samtal. Och att det är så viktigt med samtal.”

Kvinnorna har ett annat uppdrag än att förstå nazism och stalinism. Under 1990-talet rasade inbördeskrig i fd Jugoslavien och många flydde hit. Kvinnogruppen i Enskede vill stödja flyktingarna: Kajan står med en insamlingsbössa för Bosniens kvinnor och barn, Ulla samlar in glasögon att skicka till Rumänien och så vidare.

Alla träffas de hos Oda Arpman, som samlar dem för att samtala om söndagarna. Samma vilja till gemenskap finns och samma individualism, samma strid mot vad de uppfattar som främlingsfientlighet (där nog både SD, VAM, BSS m fl ska inräknas). Men det är inte lika lätt att känna igen ondskan under denna tid som mellan 1939 – 1945. Flyktingar inpå skinnet är inte lika lätta att alltid sympatisera med som stridande engelsmän och amerikaner vid fronten nere på kontinenten.

Gruppen anfäktas av samma yttre tryck som Krilongruppen där en pronazistisk medlem avföll från den demokratiska och humanistiska hållningen. Även i Ekmans bok finns en avfälling, Ruth Anser, chef för socialkontoret i Dalen i Enskede, som gått över till den sk invandrarfientliga sidan. Ledargestalten Oda vacklar och känner ibland i hemlighet att vill ge upp kampen. Ruth Anser lämnar samtalsgruppen och får flera av de övriga medlemmarna med sig, så att Oda Arpman blir ensam – innan gruppen till sist återförenas i slutet av romanen. Precis som i Krilons grupp som också splittras av yttre krafter (allegorier till Hitlers och Stalins hemliga polis) och återförenas.

 

www.facebook.com/Framtidsmannen

FRAMTIDSMANNEN

I min roman Framtidsmannen har jag inspirerats av samtalsgrupperna hos de båda svenska författarna. Några namn återanvänds till och med bara för skojs skull. Men jag kan givetvis inte mäta min skönlitterära debut med dem, bara visa på några likheter.

Denna samtalsgrupp samlas vid närförorten Alvik, ett par kilometer från min bostad i Bromma, under ledning av en medieprofil, Jack Råstedt och ekonomiprofessorn Astrid Karlsson. Gruppen startar med utgångspunkt i den invandringskritiske statistikern Paul-Krister Matthiasson, men Astrid Karlsson är den som drar igång gruppen hemma hos Jack i Alvik:

“Astrid bad också alla om att inte onödigtvis sprida information om gruppen utom till de närmaste inom familj och vänkrets. Huvudpunkterna skulle vara de frågeställningar som rests av Paul-Krister Matthiasson i samband med hans framträdanden och den webbsida han la upp. Vi klargjorde att vår lilla diskussionsklubb inte alls var något seriöst halvhemligt statligt forskningsinstitut, men en lättsam informell förening av likasinnade och nyfikna, svenskar som invandrade, män som kvinnor och så vidare. En studiecirkel kort och gott men utan stöd från något officiellt studieförbund. Jack hade dryftat, möjligheten att söka bidrag för mat och kanske lite pappersvaror från ABF och de andra, men både Erik och Astrid avrådde, där vi satt i deras stora femrumsvåning bakom KTH.

Astrid sa att kommer inte vilja veta av oss och snarare motarbeta oss. Vi kommer diskutera framtida etniska motsättningar och sociala problem som de inte vill någon alls ska syssla med.”

Vid första träffen presenteras upplägget av Jack Råstedt och Astrid Karlsson:

“-Hej allesammans, så roligt att ni kunde komma. Detta är ingen hemlig klubb för att störta samhället utan en möjlighet att få tala med andra lika intresserade av landets framtid. Ni har alla bjudits in som vi sa till er i telefon, jag och Astrid och Erik Karlsson här. Ni verkar alla ha lyssnat på vår vän Paul-Krister Matthiasson här på teve och kanske läst lite om hans framtidstankar. Ni får själva presentera er kort, sedan kommer Astrid Karlsson, professor vid Institutet för Internationell Ekonomi vid Stockholms universitet, hålla i diskussionen. Paul-Krister eller P-K som vi kallar honom, fast han inte är särskilt P-K, kommer förstås prata och presentera vad han sagt i media i ett litet PM han gjort till oss.

Därmed gick mötet igång. Folk fick några minuter att berätta hur de kommit i kontakt med Paul-Krister och varandra. Många hundraser nämndes och man log när det gick upp för alla att ett hunddagis var centralpunkten för de flesta. Den svensk-kinesiske forskaren Sichen sa att det hade varit en perfekt täckmantel för anti-kommunistisk verk- samhet i Kina. Alla skrattade men skruvade lite på sig. Trots allt hade Paul-Krister blivit anklagad för rasism och hans framtidsrön hade knappast varit politiskt korrekta, om än välunderbyggda. Därav den lite pinsamma stämningen, upptäckte jag genast, som om alla bjudits in till en swingersafton med gruppsex eller en nyandlig mässa med tarotkort.

-Välkomna igen säger jag, Astrid Karlsson. Jag tog initiativ till detta efter att ha hört Paul-Krister Matthiasson, som sitter där till höger. Ja, ni känner alla till honom. I alla fall så tog jag med honom ut till universitetet på gästföredrag och seminarier i våras. Jag märkte att många var intresserade av vad han hade att säga”.

Resten får ni läsa själva i boken som går att beställa direkt av mig.

 

ONDA BORDET

Mitt och Roger Salle Sahlströms påhitt för drygt ett år sedan att regelbundet samla Sverigevänner över en öl och en bit mat, kallat Onda Bordet, är inte samma sak som i böckernas värld. Men det är ett embryo som redan retat upp vänstern och pågår i flera städer, större och mindre. Ett liknande samtalsprojekt kallat Goda semestersamtal har inte lyft ännu, men det kan nog ordnas med.

Man behöver inte kalla träffar med likasinnade, Sverigevänner, sympatisörer och nyfikna, för något särskilt. Jag har haft större “dissidentträffar” med upp till 40 personer på 56 kvm, men ni som läser detta kan dra ihop folk som ni vill.
Ofta har jag ordnat en mer informella träffar där folk som velat möta andra Sverigevänner för att de känt sig isolerade i sin familj, på jobbet och bland vännerna. Ibland har folk gråtit av känslor av sorg och glädje över sin situation som ensam SD-sympatisör eller bara som skeptisk till makthavarna. De har bett om att få träda fram inför varandra och vittna om vad de sett, hört, känt och tänkt. Vi andra har lyssnat tysta och applåderat dem.

Det har varit rent fantastiskt. Som vid ett frikyrkomöte kanske om man ska raljera men det ska man inte. De som kommit och velat berätta är starka men nedtystade svenskar (ja vi har utlandsfödda med om någon undrar).

Krilongruppens samtal är ett inte ett ouppnåeligt ideal utan en metod. Att tala fritt med andra. Torbjörn Elensky skrev 2014 i NEO om samtalsformen i Krilontrilogien (men utelämnar Sverigedemokrater, om de inte ska räknas in bland de konservativa?):

“Samtalsidealet är inte heller någon utopi, utan en metod, och en vars betydelse är lika stor i dag, då rasism, fanatism, religiös och annan intolerans kräver respekt, och intoleransen utnyttjar vår tolerans mot våra egna ideal. Det gör det viktigare än någonsin att vitalisera och vidga samtalet, tills det omfattar så många som möjligt. Höger eller vänster, liberaler, socialdemokrater eller konservativa, det viktigaste är att vi förenas av vår tro på det öppna samhället, det öppna samtalet och vår förmåga att förstå varandra och baxa världen vidare, mot något förhoppningsvis bättre, ett litet steg i taget.”

Låt er inte nedslås av etablissemanget utan samlas och prata fritt. Det är det enda vi kan göra och som hotar makten; sanna människor tillsammans som vågar tala öppet.


Bokrecension: Om våren av Karl Ove Knausgård

KULTURDen i Sverige bosatte norske författaren Karl Ove Knausgård reagerade tidigt och nästan helt ensam i det svenska kulturlivet mot den politiska korrektheten och ängsligheten i den första delen av Min kamp från 2009. I en bred attack mot de fega svenska kulturutövarna våren 2016 fortsatte han kritiken av det enögda grannlandet (se min kulturartikel i Avpixlat januari 2017).

Det är vår i cyklopernas land, inledde han då sin uppgörelse, kallad “Knausgård i cyklopernas land” (DN 20/5, 2015), och undrade där varför det är så mycket hat i Sverige, det land han bott i 13 år och som hyllat hans självbiografier.

I detta land av enögda finns ett parti som statsministern kallar fascistiskt noterade han. Knausgård beskrev läget rätt väl våren 2015, innan Löfven fick äta upp sina ord under anstormningen samma höst:

Cyklopernas statsminister kallade för inte länge sedan ett legitimt parti, invalt i riksdagen, för ett nyfascistiskt parti. Alla vet att det inte stämmer, men det spelar ingen roll för om de har en annan åsikt i en känslig fråga, så är de fascister. I vilket annat land som helst hade det ansetts vara en skandal. Men inte hos cykloperna, där det är ett rimligt påstående. Det märkligaste är att de tror att det är likadant på alla andra platser, i alla andra länder, och ingenting kan övertyga dem om att så inte är fallet. Cykloperna tror att deras bild av verkligheten gäller för alla, och när det någonstans inte stämmer, som till exempel i grannlandet Danmark, så blir de arga på danskarna.

Om våren av Karl Ove Knausgård (Norstedts, 2017, 188 sidor med bilder av Anna Bjerger)

I den nyutkomna självbiografiska tredje delen av årstidsböcker, Om våren,  om hans liv på Österlen med fyra barn och en författarhustru märks inget av denna vrede och sorg över svenskarna, däremot en stolthet över skåningarna runt Ystad, Trelleborg och Malmö. Boken är märklig så till vida att den är skriven till hans yngsta dotter som tilltalas “du” redan i fosterstadiet 2015. När boken slutar är hon två år. Pappa Karl Ove kommunicerar med henne från det hon föds och beskriver hur hon svarar med gny och blickar redan som spädbarn på hans utläggningar.

Knausgård tar hand om de övriga tre barnen medan hans gravida hustru ligger deprimerad på övervåningen. Hon förmår inte göra någonting, vilket maken till sist skriker till henne och skäms för. Han beskriver ingående hur han tar hand om mat, tvätt, disk och skriver lite på den bok som till sist blir just Om våren.

Karl Ove Knausgård, 2011. Wiki

 

Vardagsliv med badutflykter, fika hos grannar och en cigg på verandan blandas med hans egna författarfunderingar och tankar som nästan vilken skandinavisk hemmaman som helst bär på. För de män som varit hemma med barn är boken faktiskt rätt läsvärd, men det är en hel del vardagsgöra och bilkörning, bankbesök och bensintankningar, blandat med nappar och blöjbyten. Knausgård förmår ibland göra litteratur av färgen på plastbackar till smutstvätten, men bäst är han i skildringarna av den skånska östkustens centrum, Ystad:

Jag tyckte om den här staden som fredligt hade legat här vid Östersjön i många hundra år, oberörd av alla krig som hade rasat på andra sidan. Som alla landsortsstäder var den sig själv nog och som alla städer i jordbruksområden uppskattade den inte nyheter, allt var bra som det var här; det som inte var bra kom utifrån. /…/ Den viktigaste anledningen till att jag tyckte så mycket om att bo här gick inte upp för mig förrän efter flera år efter att vi flyttat hit. Men det hade med barndomen att göra. Jag växte upp en mil utanför en regionhuvudstad (Arendal) med runt femton tusen invånare i ett område i södra Norge som var fullt med turister på somrarna, mer eller mindre folktomt på vintrarna.

Strukturen här var identisk och att jag inte kände igen det med en gång hade att göra med att landskapet var så annorlunda, strukturen var liksom osynlig. Men Ystad var som Arendal, och nu som då tyckte jag om att åka in till stan på lördagsförmiddagarna, titta lite i affärer, äta en bulle på ett konditori och tjuvlyssna på de lokala samtalen om lokala ting, se grannar träffas och hälsa på gågatan, kanske byta några ord och skratt lite innan de fortsätter åt varsitt håll. Det är bara att lägga till en hatt som lyfts, kindskägg, en rock och galoscher om det regnar, och man är i artonhundratalet.

Om våren ska man läsa lite då och då, inte för mycket småbarnsliv på en gång. Gör man det är den rätt unik med ett tilltalat spädbarn i centrum och ger intressant inblick i en vaken nordisk mans liv.

 

Recension av pamfletten Folkvandring av Václav Klaus

Jag har tidigare recenserat den förre tjeckiske presidentens pamflett, skriven tillsammans med Jiři Weigl för Avpixlat (6/11, 2016), i samband med hans omtalade besök vid Grand Hotell på inbjudan av SD. Se även Gunnar Sandelins recension i bloggen Mörkläggning.

Nu har Nya Tider äntligen publicerat en längre version (nr 12/2017) som jag också scannat in nedan. Boken kan beställas på Adlibris

Debatt om invandringsdebatten den 25 april

Har debatten om invandring verkligen vänt eller är det bara små krusningar på ytan vi sett sedan hösten 2015? Det ska fyra debattörer reda ut den 25 april på kvällen i Stockholm:

Gunnar Sandelin, socionom och journalist, medförfattare till böckerna Invandring och mörkläggning 1-2 och Nötskalet

Andreas Henriksson, debattör och redaktör

Nima Dervish, krönikör vid Dagens Samhälle och författare till boken Ordbrand

Jan Tullberg, civilekonom och författare till boken Låsningen

Insläpp från kl 18. Start 18.15.

Klara Konferens, Vattugatan 6, vid Centralen i Stockholm.

Inträde 100 kr i kontanter

Mer om arrangemanget av Fri Folkbildning