Kategoriarkiv: Politik

Brummelisa + Vargen = Sant? – i Bulletin

Brummelisa styrde sista året men har nu fått lämna borgen Rosenbadet för Krösus Sork, Bamses ärkefiende som bara tänker på pengar. Tidigare var alla sorkar ganska överens med alla björnar om att Bamsefamiljen styrde bra, även om Krösus rika släktingar fick ta över ibland, som piprökande Fåret Torbjörn, smarta Calle och fiffiga Fredde.

 

Men nu har det ofattbara hänt! Krösus har tagit hjälp av Vargen och fått stöd av alla vargkusiner och killarna i Tuffa Tuffingars Klubb för att ta över Rosenbadpalatset – och de har kastat ut Brummelisa och hennes kompisar Lille Skutt, Farmor och Katten Janzon. Alla Bamses röda och gröna vänner blev jätteledsna.

https://bulletin.nu/sjunnesson-brummelisa-vargen-sant

Kommer invandringskritiker ges upprättelse? Debattinlägg i Bulletin

 

https://bulletin.nu/debatt-kommer-invandringkritiker-nu-ges-upprattelse

2012 gjordes utredningen Främlingsfienden inom oss (SOU 2012:74) under ledning av före detta socialministern Bengt Westerberg (Fp), på uppdrag av integrationsminister Erik Ullenhag (Fp). I den kartlades åsikter, personer och organisationer som inte instämde i den förda invandringspolitikens inriktning, särskilt SD som nyss tagit sig in i riksdagen.

Utredningsdirektiven var tydliga: ”Den första uppgiften är att undersöka varför främlingsfientliga attityder uppstår och faktorer som kan vara gynnsamma för dessas framväxt.” Rationella skäl till kritik av stor och generös invandring avvisades.

Den moraliska stormaktens haveri

Begreppet haveri har använts i dagarna om vårt land av min gode vän Jonas WE Andersson. Hans utmärkta men sorgliga Facebookinlägg fick spridning till Danmark, Norge och av Julia Caesar.

Jonas gjorde en uppräkning av dysfunktionella företeelser i Sverige. Bloggaren Hans Li Egnell likaså i samma ärende.

För fem år sedan gav det konservativa förlaget Realia ut antologin Haveriet: Den humanitära stormaktens fall. Den är nu slutsåld men finns som ebok på Amazon. Jag skrev en lång recension av Avpixlat som förlaget lade upp på sin webb och intervjuade redaktören Andreas Swedberg för Swebbtv.

Där medverkar några av mina vänner som Gunnar Sandelin, Jan Tullberg, KO Arnstberg – ofta med i Swebbtv – liksom bekanta som Stikkan Ljunggren, Marika Formgren, Claes Ryn, Henrik Barvå, Mons Krabbe, Anders Edwardsson, Inger Enkvist, Henrik Alexandersson m fl,

Intressant idag att se bredden på dess skribenter anno 2016; från moderata ledarskribenter till MED, frihetliga piratpartister och resoluta borgerliga opinionsbildare och rabulisten Stikkan såklart. Några skriver fortfarande på borgerliga ledarsidor. De hade alla platsat på Bulletin för övrigt.

Invandrarföräldrar, Nyans och svensk barnuppfostran

All uppfostran är inte hedersförtryck, Fokus 23/9/2002

Missuppfattningar om den fria svenska barnuppfostran och tvångsomhändertagande har i år lett till att islamistpartiet Nyans kommit in i flera kommuner och kan möjligen komma in i riksdagen 2026 via Malmö, Göteborg eller Stockholm, vilket Allah förbjude.

Nalin Pekul, tidigare ordf för S-kvinnor och stridbar Tenstabo, skrev i veckan i Fokus om ämnet svensk barnuppfostran och de missuppfattningar som råder bland ointegrerade invandrarfamiljer, något Nyans utnyttjat.

Under rubriken ”All barnuppfostran är inte hedersförtryck” förklarade hon att svenska föräldrar visserligen inte får slå sina barn, men att de visst kan hålla sina tonåringar inne om skäl finns. Krönikan tar upp hennes försök i Tensta att, förgäves, få till ett öppet möte mellan polis, socialtjänst och föräldrar om gränssättning och ansvar.

Svenska föräldrar uppfattas säkert som mesiga och utländska betraktare kan lätt tro att inga gränser finns. Illvilliga barn och unga som behärskar svenska och tolkar åt sina föräldrar överdriver och ljuger om att de kan hämtas av polis om pappa lyfter handen. Nyans förstod detta lika bra som de Tenstaglin jag träffade som bitr rektor på en högstadieskola där 2004-5 där jag hade mitt Jimmie-moment.

Svenska utredningar och socialrapporter skrev om problemen med föräldrar som inte kan svenska redan på 1980-talet, vilket jag visade i en text i Bulletin apropå Nyans och tvångsomhändertagande.

Jag hade redan 2008 skrivit om barnuppfostran  i den kristna dagstidningen Dagen, se nedan och vidareutvecklade analysen av det extrema Sverige i min bok Sverige 2020/ The Swedish Story.

Vår moderna barnuppfostran kan misstolkas, vilket vänstern och liberaler bidragit till, men även de flesta mesiga svenska föräldrar i stil med Sunes pappa Rudolf (spelad av Peter Haber). Att komma från Mellanöstern och möta Pippi Långstrump göra kaoz i klassrummet kan inte vara enkelt.

Invandrarföräldrar är mer konservativa och vill ha mer kontroll över sina barn och unga liksom trygghet och säkerhet i sina bostadsområden.  Att lägga skuld på SD som Nalin Pekgul gör är fel. Många invandare röstade på SD pga dess kritik av slapp kriminalpolitik vilket drabbar de förortsboende. 

Nalin Pekgul borde besinna sitt hat av SD och inse att hon har rätt i sak men skuldbelägger fel part. Hennes parti S är skyldigt till att ha förvärrat integrationsproblemen och låtit Nyans växa.

”Hur ska invandrare ta seden dit de kommer?” – inlägg i den kristna dagstidningen Dagen

Publicerad: 2008-08-21

”Jan Sjunnesson Rao, chef för Internationellt kulturcentrum vid Studie­förbundet Vuxenskolan, skriver att den invandrande familjen sällan får reda på att även svenska familjer sätter gränser när de uppfostrar sina barn.

Den dialog som hade kunnat uppstå mellan svenska och utländska hem förbyts i två extrempositioner; olagligt hedersvåld hos invandrare och tygellös hedonism hos svenskar. Den utländska familjen får sällan reda på att även svenska familjer sätter gränser, tar fighter och har koll.

Den moderna sekulära välfärdsstaten bygger på individuella fri- och rättigheter där kollektiva värderingar och moralsystem öppet kritiseras. En grund behövs för tillit och gemensamma åtaganden. Avvägningen mellan individens frihet och kollektivets krav ser helt annorlunda ut i väst än i öst.

Ett försvar för tolerans måste samtidigt respektera och tolerera åsikter som är konservativa, hävdar jag i fyra teser:

1) Majoriteten av världens befolkning lever mer traditionella liv utifrån etniska, kulturella eller geografiska gemenskaper snarare än individers rättigheter i en sekulär välfärdsstat.

2) Invandrare i Sverige kategoriseras ibland som fördomsfulla när de bemöter svensk mentalitet vad gäller barnuppfostran, ungdomar, klädstil, sexuella val, familjebildning, arbete och äldreomsorg.

3) Vad som bör ingå i mångfaldsbegreppet är en dialog och respekt. Denna dialog ska bygga på FN:s deklaration för mänskliga rättigheter, barnkonventionen och svensk lag – principer som så gott som alla som befinner sig i Sverige kan enas om.

4) Om svenska myndigheter någonsin ska kunna integrera invandrare måste de inse att man inte kan uppfostra vuxna människor som valt att komma hit men lyssna på dem och respektera deras åsikter så länge inga lagbrott begås.

Vad som gör diskussionen svår är att svenska välmenande myndigheter och individer riskerar att marginalisera de invandrare som har traditionella konservativa värderingar från majoriteten svenskar. Farligast blir detta i diskussioner om hedersvåld och hederskulturer.

En irakisk far som bestämmer att dottern inte alltid får gå vart som helst på kvällarna eller klä sig som svenska tonåringar och som inte respekteras i sin föräldraroll kan tvingas in i ett hörn. Där kan han med familjens och släktens hjälp låsa in, misshandla och i värsta fall även ta till vapen för att skydda sin heder.

Även svenska fäder och familjer kan komma fram till samma slutsats, men de misstänkliggörs inte. Den isolerade invandrarfamiljen har alltför svaga kontakter med stabila svenska hem.

Vad invandrarfamiljen ser är unga på glid på stan, reklam med mycket naken hud, och kopulerande dokusåpastjärnor. De drar slutsatsen att all svensk uppfostran är tygellös och därför behövs egna starka kulturella gränser.

Den dialog som hade kunnat uppstå mellan svenska och utländska hem förbyts i två extrempositioner; olagligt hedersvåld hos invandrarna och tygellös hedonism hos svenskarna. Den utländska familjen får sällan reda på att även svenska familjer sätter gränser, tar fighter och har koll.

Vi misstänker alltför snabbt hedersvåld när moral hos familjefäder från Mellanöstern förs på tal. I enlighet med Barnkonventionens artiklar 5 och 12 har föräldrar rätt att fostra sina barn liksom barnen också har rätt att uttrycka ”åsikter /?/ i förhållande till barnets ålder och mognad”.

Det finns alltså inget svart eller vitt utan en bedömning måste göras utifrån klokskap, kultur och erfarenhet.

Hur enkelt vore det inte att säga att man ska ta seden dit man kommer? Men om seden är att vi svenskar inte bryr oss om hur grannen uppfostrar sina barn eller hur våra tonåringar klär sig och hur de låter på natten i tunnelbanan, när alla får göra ungefär som de vill, kan ju den nyanlända invandrarfamiljen göra som den vill.

Den första generationen väljer då en konservativ försiktig linje i det nya landet innan man vet mer om vilka konsekvenser de nya livsstilarna leder till. Det gör de rätt i, för det är ett märkligt land de kommit till.

I den globala undersökningen World Values Survey finns en karta med två axlar; en som mäter traditionella visavi sekulära värden, en som mäter överlevnadsvärden visavi emancipatoriska frihetsvärden. Längst upp i det övre högra hörnet finns Sverige som det mest sekulära och frihetliga landet i världen. Vår position är extrem, inte moralen hos merparten av utlandsfödda.

Jan Sjunnesson Rao, chef för Internationellt kulturcentrum vid Studieförbundet Vuxenskolan

Fotnot: Åsikterna i artikeln är personliga och representerar inte Internationellt kulturcentrum vid SV.”

 

Fler inlägg 2008-2011:

Ett försvar för hederskulturen, 2008

Multikulturalism och liberalism

Det extrema Sverige kan lära av normala invandrarkulturer – Newsmill

Liberalismens brister och kritiker

Historikern Francis Fukuyama går till försvar för liberalismen i sin Liberalism and its discontents (2022).

Hans optimism från The end of history and the last man (1992) där liberalismen sades ha segrat öster och väster om den nedbrutna Berlinmuren är borta till förmån för en mer nyanserad, mer moderat liberalism.

 

Historiens slut hade inträffat hösten 1989 vid Berlinmuren menade han då och skrev att det innebar ”the end-point of mankind’s ideological evolution and the universalization of Western liberal democracy as the final form of human government.”

Hegels och Marx’ historieschema var över såsom de tolkats av den franske marxisten Alexandre Kojève, känd för sin brevväxling med Leo Strauss och sina kontakter med Carl Schmitt.

Fukuyama kan för övrigt räknas som en andra generations-Straussian, som student i politisk filosofi under den neokonservative Strauss-lärjungen Allan Bloom vid Cornelluniversitetet på 1970-talet. På 1980-talet var han, liksom många andra neo-konservativa i Washington, en av Ronald Reagans rådgivare.

I den nyutkomna  Liberalism and its discontents medger Fukuyama att liberalismen blivit för kall, kalkylerande och ekonomistisk. Något som vänster och höger kritiserat sedan kapitalismen bröt fram för två hundra år sedan.

Den liberalism han vill bevara är inte den vänsterliberalism som existerar i USA, inte heller libertarianism utan den klassiska liberalismen som bygger på lagstyre, maktdelning, individuell frihet och marknadsekonomi.

Vidare gör han en distinktion mellan liberalism och demokrati där det förra kännetecknas av vad som står ovan, och det senare av regelbundna allmänna och hemliga val. Liberalismen har ifrågasatts på senare år medger Fukuyama och det utifrån konservativa och högerpopulistiska valsegrar i liberala demokratier.

Liberalismen bygger på en pragmatisk hållning som reglerar våldsanvändning i intressekonflikter alltsedan westfaliska freden på 1600-talet, respekt för individuell frihet, tilltro till vetenskap och marknadsekonomi. För Fukuyama är liberalismen det bästa och enda sättet att upprätthålla mångfald i heterogena samhällen.

Men vänsterliberalismen kan urarta till identitetspolitik. För honom är det en onödig utveckling av liberalismen medan konservativa kritiker menar att detta fenomen är oskiljaktigt från en mäktig och etablerad liberalism.

Han försvarar till och med Critical Race Theory (CRT) som något i grunden gott men som urartat i hat mot vita och splittring.  Den amerikanska konstitutionens credo, ”All Men are created equal” från 1776, användes både av Lincoln mot slaveriet och Martin Luther King ett sekel senare för att tillgodose den svarta befolkningens rättigheter.

CRT och liknande identitetspolitik innebär bara onödiga överloppsgärningar menar Fukuyama, född av japanska föräldrar i USA 1952, som försvarade sin liberala mångkulturella position i Identity: contemporary identity politics and the struggle for recognition (2018).

Rasism och fördomar var liberalismens fiender från början och det har inte förändrats menar han. Identitetspolitiska metoder kan bidra om de inte innebär att liberalismen och marknadsekonomin ska avskaffas, vilket många inom CRT och dess våldsamma föregångare på 1960-talet, The Black Panters, förespråkar

Fukuyama menar alltså att det finns en äkta klassisk liberalism som inte leder till avvikelser till vänster, hatisk identitetspolitik, och till höger, nyliberalism. Den senares framgångar har lett till att fler amerikanska vita arbetare blivit arbetslösa pga globalisering och att ekonomiska klyftor ökat, vilket vänsterliberalen Thomas Frank (Rendezvous with Oblivion, 2018) och den konservative Charles Murray (Coming apart, 2013) visat.

Huvudinvändningen mot Fukuyamas försvar är att han ser liberalismen som en idealistisk doktrin värd att försvara utifrån dess ideal, inte dess verklighet. De brister han erkänner, till exempel frånvaro av gemenskap och övertro på expertis och stat, är knappast möjliga att åtgärda inom liberalismen. Den svenska statsindividualismen där individer görs beroende enbart av staten är tyvärr en sådan socialliberal ohållbar konstruktion.

Fukuyama efterfrågar en mer dygdebaserad politik och avslutar boken med att hålla fram det antika begreppet sophrosyne, besinning, som något för en moderat liberalism som varken går till höger eller vänster. Inget i övermått, (μηδὲν ἄγαν), Den Gyllene Medelvägen.

Men han övertygar inte om att dagens liberalism i västvärlden skulle kunna bli mer moderat. Snarare visar han dels på dess grundläggande brister, dels dess abstrakta individualism.

Länkar om boken från Timbros Smedjan och Patrick Deneen

***

Ovanstående text om liberalismen från kommande bok, se plan.

Se även avsnitt om Ryszard Legukto  och James Burnham

 

 

 

 

 

 

 

 

När sociala problem förvärras av sociala insatser

Det sociala bostadsprojektet Pruitt Igore sprängdes 1972

Två exempel felslagna sociala åtgärder i USA

Mycket tal om sociala insatser i valrörelsen utifrån förorter och kriminalitet medan hela Sverige är en social insats enligt Lars Åberg. Danmarks rivningar av problemområden har spätt på debatten.

USA har haft liknande sociala problem tidigare vilket vi behöver minnas, liksom lösningarna.

The Negro Family: The Case For National Action

Den demokratiske presidenten Lyndon B. Johnsons program för att hjälpa svarta i USA på 1960-talet, The Great Society och de nya medborgarrättslagarna som underlättade röstning, gick ibland fel,

Projekt som skulle avskaffa fattigdomen förvärrade den genom att stärka de ledare för de fattiga som utnyttjade de statliga programmen till sin egen fördel. På 1990-talet arbetade jag i Rinkeby och Akalla med dessa integrationsprogram som byggde på att segregationen fortsatte och gav sådana som mig fortsatt sysselsättning.

Rapporten The Negro Family: The Case For National Action av sociologen Daniel Moynihan i 1965, ibland betecknad som neokonservativ, beskrev hur svarta kvinnor övergavs av sina män och försörjdes av socialbidrag, ett ständigt återkommande problem som varken lösts i USA eller i Sverige sedan 1960-talets välfärdsprogram.

Incitatmenten att separera och gå på bidrag är starkare än äktenskap. En ghettokultur och arv från slaveriet bidrog till misären. Liknande studier av Charles Murray och Thomas Sowell bekräftade hans teser om de självförstärkande mekanismerna bakom de svartas fattigdom.

Idag sitter var åttonde svart ung man i fängelse och andelen ensamhushåll, där svarta kvinnor fostrar barn utan en man, är långt högre än för andra grupper

Rivningen av bostadsområdet Pruitt–Igoe

1972 revs ett socialt bostadsprojekt i Missouri därför att sociala myndigheter inte längre kunde försvara det. Se video från sprängningen.

Det hade byggts 1954 för att husera skilda grupper men enbart svarta flyttade in i vad som då var USAs största bostadsområde med funktionalistisk arkitektur. Kriminalitet, dåligt underhåll, skadegörelse och tomma lägenheter ledde till förslumning redan efter fyra år.

Statliga pengar sköts till men förgäves. Rivningen anses vara slutet för modernistiska höghusprojekt som bostäder. Arkitekten ångrade att han ritat de anonyma elva våningar höga husen.

Motsvarande byggprojekt gjordes i Sverige 1965-75, ”Miljonprogrammet”, där många av dagens 200 utanförskapsområden återfinns.

Mina minnen från Rinkeby 1996 och Tensta 2005.

Förstörde SD invandringsdebatten? – i Bulletin

I dessa dagar debatteras den vitbok om SD vars första del idéhistorikern Tony Gustafsson nyligen blivit klar med. Där slås fast att majoriteten av stiftarna av partiet Sverigedemokraterna 1988 kom från ”nazistiska, rasistiska och odemokratiska sammanhang”, skriver Jan Sjunnesson.

Om detta ska denna artikel inte handla, men om grupper som SD, Bevara Sverige Svenskt (BSS, vars program kopierades av tidiga SD till stor del), Vitt Ariskt Motstånd med flera gjorde det omöjligt att kritiskt diskutera svensk invandringspolitik på 1980-talet.

Min tes är att dessa grupper omöjliggjorde saklig debatt, eftersom de kritiker som fanns tegs ihjäl eller teg själva och de extrema grupperna tog det lilla utrymme som fanns.

https://bulletin.nu/sjunnesson-forstorde-sd-invandringsdebatten

Vänsteranarki leder till högertyranni

Visa källbilden
Mussolini 1922

De gamla grekerna var skeptiska till demokratin eftersom den kunde leda till tyranni om den spårade ur. Platon och hans lärofader Sokrates upplevde detta framför sina ögon i slutet av 400-talet f.Kr när Atens demokrater ersattes av tyranner.

Idag har vi liknande erfarenheter från omvälvningar under 1900-talet.

Italien 1922: Mussolinis fascister griper makten efter att revolutionära kommunister, anarkister och socialister tagit över fabriker och landområden.

Tyskland 1933: Hitlers nazister segrar i val och utropar en ny författning efter 14 år av gatustrider mellan vänster och högermiliser, hyperinflation, parlamentariskt kaos, ockupation av Västmakter och tillfälliga ”kommunistiska” stadsrepubliker.

Spanien 1939: General Francos högerfalangister tar makten efter tre års inbördeskrig och kaos mellan anarkister, kommunister (trotskister och stalinister stred inbördes, se Orwell) och höger.

Chile 1973: Pinochets militärdiktatur tar över ett land i kaos med hög inflation, strejker, fabriksockupationer och vänstervåld med socialistregeringens godkännande.

De enda hårdföra regeringar som tillkom utan att demokrati och vänsterpolitik spårat ur var Lenins bolsjeviker som avsatte valda liberaler och socialdemokrater hösten 1917 och liknande vänsterdiktaturer i Venezuela, Nicaragua och Kuba. Ni får gärna kommentera fler.

Detta mönster är alltså etablerat men sällan uppmärksammat, dvs att vänsterns egna misslyckanden och oordning lett till att högern tagit över.

Den konservative tänkaren Paul Gottfrieds föredrag fick mig att tänka på detta, se Ett, Två och Tre.

1960-talet kunde ha slutat värre

Tvåtredjedelssamhället är här men inte som vänstern tänkte på 1990-talet

Journalisten och vänsterdebattören Björn Elmbrants bok utkom 1997, ny upplaga 2000

Sossar och vänstern varnade ofta på 1990-talet om att globalisering och automatisering skulle skapa ett samhälle där 2/3 skulle ha fasta tjänster och ett gott liv,  och 1/3 fastna i tillfälliga anställningar och utanförskap. Ett ”prekariat” var i antågande mässade de. Några talade om en etnisk underklass och beskyllde då rasister och borgare för den misslyckade integrationen med några undantag, t ex liberalen Hans Nestius.

Nu 25 år senare ser två tredjedelssamhället ut att vara här men inte som vänstern föreställde sig. Majoriteten sväljer vad mainstream media skriver och sänder, medan en minoritet går till alternativmedier. SD är fortfarande paria och att köpa en sommarstuga där folk röstar fel är otänkbart skrev Anna-Karin Wyndhamn i GP i går.

Boken Saknad presenterar att många inom de 2/3 inte ens kan erkänna att de kan sakna det Sverige som nu försvunnit och bannar de som berättar om det forna fosterlandet. Erik Hörstadius bok Vårt nya land tar upp samma saknad och hans drapa i Fokus är tydlig.

Vad som skedde på 1990-talet var att Sverige genomgick den största ekonomiska kris sedan 1930-talet samtidigt som vi tog emot över 80 000 fd jugoslaver, och många andra nationaliteter.  Över en halv miljon arbetstillfällen försvann på 1990-talet i ett land med 9 miljoner invånare.

https://detgodasamhallet.com/2022/05/05/gunnar-sandelin-om-demografin-del-2/

 

1997 blev det första året som Sveriges BNP började visa plustecken igen. Landet började i någon grad likna övriga länder även om högre skatter och fler offentliganställda skiljde ut Sverige. De borgerliga partierna berömde omstruktureringen medan den socialdemokratiska regeringen iscensatte förändringar som deras motståndare aldrig skulle kunna ha fått igenom.

I Sverige kunde bara en socialdemokratisk regering dra ned på offentliga utgifter eftersom folk litar på att det blir rätt. Talet om nyliberalism och systemskifte från regeringen Bildt åren 1991–1994 skrämde väljarna men i sak skilde sig inte partiblocken sig mycket åt. En av de som utförde alla neddragningar vid Statsrådsberedningen och Finansdepartementet var Magdalena Andersson.

Skolminister Göran Persson, 1989-1991, sedan finansminister 1994-1996 och statsminister 1996-2006, kom att genomföra de största budgetsaneringarna under finanskrisen på 1990-talet förberedda av Carl Bildt och Assar Lindbeck, och tillsammans med Ingvar Carlsson och Urban Bäckström. Fem hjältar.

Persson kom att uppfattas som hård och pragmatisk men lojal mot arbetarklassen. Han verkade i det tysta och Magdalena Andersson gick i lära hos honom.

Under 1990-talets migrationsvåg till mindre orter fanns möjligheter att forska på hur främst de unga män som fanns där bemötte de nya unga männen. Antropologiprofessor Jonathan Friedman i Lund sökte forskningsmedel för att undersöka de sydsvenska orterna, som Sölvesborg där tonåringen Jimmie Åkesson då bodde, klarade invandringen men fick nej.

Han och hustru Kajsa var något på spåren och 2006 utom antologin  Exit FolkhemsSverige om just 1990-talet migration med bidrag bl a från socialdemokraten Åke Wedin. Se min blogg och dessa referenser.

Visa källbilden

Jonathan tipsade mig om Jim Goads bok The Redneck manifesto (1997) som är en historia om de allra fattigaste vita  i USA, från vilka gruppen trailer park/white trash/rednecks härstammar. Boken förebådar den sk högerpopulism som växte både i USA och i Europa efter 2000.  Demokraten Tomas Franks What’s The Matter With Kansas? How Conservatives Won The Heart Of America (2005) var en annan. Och den svenska förbisedda studien Exit FolkhemsSverige, skriven av forskare och etablerade författare.

Vart jag vill komma till är att hela den Sverigevänliga folkrörelse som växt upp runt SD och invandringskritiker utgör denna 1/3 tillsammans med den utländska underklass, synliggjord av de drygt 600 000 som inte försörjer sig själva. Etablissemanget vill varken veta av kritik av rådande invandring eller höra talas  om gängbråk och bidragsberoende utlänningar.

Den 2/3 som råder över medier och makt utgår både från socialdemokratin (särskilt för de offentliganställda) och borgerligheten med undantag för den moderata läkaren Eva Bergqvist i slutet av 1980-talet.

Vänsterdebattören Rasmus Fleischer skrev 2012 om just denna analys av högerpopulismens framväxt ur den marginaliserade 1/3, men att även det motsatta kan gälla: fascism kan komma från de etablerade 2/3:

”Teorin om tvåtredjedelssamhället har ofta använts “för att förklara högerextremismen och framväxten av främlingsfientliga partier med en väljarbas rekryterad från den förfördelade tredjedelen”, skriver Jonas Thente.

Men när Gáspár Miklós Tamás intervjuas om Europas extremhöger ger han ett helt annat svar: fascismen kommer från de två tredjedelarna, som söker sätt att avgränsa och bestraffa den fattiga tredjedelen.

Visserligen behöver dessa två teorier inte utesluta varandra. Fascism bottnar ofta i en rädsla för deklassering just hos de grupper som hör till de två tredjedelar som är relativt välmående, men som fruktar att falla ner i den fattiga tredjedelen.”

Ett tips till hågade ledarskribenter och undersökande journalister är att kolla upp Elmbrants bok och andra debatter  om 2/3-delssamhälle på 1990-talet och applicera dem på framväxten av SD och den allt starkare kritiken av det politiskt ängsliga åsiktsklimatet i Sverige.

Vänstern och migrationsvurmade borgare  bör smaka på sin egen sura brygd för det är socialdemokratin med stöd av V och MP och sedan M med stöd av Alliansen som har skapat det polariserade samhälle allt fler talar om idag.

Tänk att varna för ett tvåtredjedelssamhälle och sedan skapa just det samtidigt som man tiger om det och förtalar de som påtalar ett splittrat och kluvet land. Den ingången bör få igång varje driven och sanningssökande skribent.

 

Suicide of the West (1964) av James Burnham

James Burnham (left) with Arthur Koestler at the Congress for Cultural Freedom in West Berlin, 1950. Photo: Sueddeutsche Zeitung Photo.

Den amerikanske filosofen och politiske tänkaren James Burnham började sin politiska karriär som kommunist och brevväxlade med Leo Trotskij, men blev ganska snabbt en konservativ debattör i början av 1940-talet och arbetade senare för CIA.

Hans bok The Managerial Revolution (1941) analyserade den nya klass av byråkrater och företagsledare som oavsett politiskt system – nazism, stalinism, New Dealism- kontrollerar samhällsutvecklingen och ekonomin sedan 1930-talet: staten går före individen, planekonomi före marknadsekonomi, (subventionerade) arbeten ställs mot möjligheter, trygghet före initiativ, mänskliga rättigheter framför äganderätt. New Deal var ”fascism utan skjortor” sa Burnham.

Om Roosevelts New Deal i 1940-talets USA:

”There can be no doubt that the psychological effect of New Dealism has been what the capitalists say it has been: to undermine public confidence in capitalist ideas and rights and institutions. Its most distinctive features help to prepare the minds of the masses for the acceptance of the managerial social structure”.

Den brittiske författaren George Orwell använde hans analys i boken 1984 där tre geopolitiska sfärer bygger på dessa principer; Oceania (USA), Eurasia (Europa) och Eastasia (Sovjet). Burnhams bok används rentav av Orwell i 1984 som den fiktiva studien ”The Theory and Practice of Oligarchic Collectivism”, en delvis trotskistisk analys av Stalins Sovjet.

Burnham fortsatte sina hårdkokta realistiska analyser av politik, särskilt i The Machiavellians (1943), där han kritiserade politiskt önsketänkande sedan renässansdiktaren Dante på 1300-talet. 1964 skrev han den banbrytande Suicide of the West: An essay on the meaning and destiny of liberalism vilken står i fokus i detta avsnitt.

Den liberalism han avser är den sentimentala självkritiska och andefattiga socialliberalism som då dominerade i USA, och gör fortfarande i många avseenden.  Civilisationer dör oftare på grund av intern kollaps, självmord, än attacker utifrån.

Att ens vilja försvara sin civilisation med dess moraliska värden och historia har underminerats av liberaler som dömt ut dem som vidskepliga, reaktionära och irrationella menade Burnham:

”In their place liberalism proposes a set of pale and bloodless abstractions – pale and bloodless for the very reason that they have no roots in the past, in deep feeling and in suffering. Except for mercenaries, saints and neurotics, no one is willing to sacrifice and die for progressive education, Medicare, humanity in the abstract, the UN and a ten percent rise in social security payments”.

Liberalismen utgår från en formbar mänsklig natur som antas kunna förändras till det bättre. Vi är okunniga men inte onda. Burnhams definition:

”Modern liberalism, contrary to the traditional doctrine, holds that there is nothing intrinsic to the nature of man that makes it impossible for human society to achieve the goals of peace, freedom, justice and well-being that liberalism assumes to be desirable and to define ’the good society’”.

En liberal är förnuftig och skeptisk gentemot vanor, traditioner och auktoriteter, men optimistisk i förhållande till sitt förnufts överläge. En sådan person kan ha svårt att ens beteckna sina åsikter som liberala eftersom de är självklara och rationella för alla oavsett politiska åsikter.  Alla problem har en lösning, ofta i form av en social reform eller utbildningsinsats, för liberalen, särskilt för amerikanska liberaler under efterkrigstiden.

Burnham sätter upp två listor som definierar liberaler: en med  39 påståenden som liberaler bejakar (nr 1- alla former av rasåtskillnad är fel, nr 36 – alla medborgare har rätt till social trygghet) och en lista på 19 definitioner av liberalism (2- den liberala ideologin är rationell, n2 18-liberaler tenderar att vara emot krig och krigare).

Liberalism har inte orsakat västvärldens nedgång men är den verbala benämning som beskriver och godtar den globala nedgång som pågått sedan 1914. I början av boken berättar Burnham om en kartbok han hittade från 1920-talet som visade människans civilisationer från härskaren Sargon II i Assyrien 720 f.Kr till det Brittiska Imperiet fram till 1929.

Därefter har västvärlden förlorat hälften av sina kolonier och sin intressesfär. Varför?

Suicide of the West kom ut 1964 och är ett polemiskt inlägg i det kalla kriget men samtidigt ett känslomässigt angrepp på liberaler som inte förstått att försvara de världen som väst stått för. Knappt 60 år senare upprepar Douglas Murray kritiken i sin The War on the West (2022). Se inlägg 2019 om hans bok The Strange Death of Europe.

James Burnham raljerar över naiva vita liberaler som tror att de nya länderna i Afrika, Asien och Latinamerika – ”half-formed pseudo nations” – ska kunna klara sig. Han vill dock hålla en gräns mot reaktionärer och rasister men är den politiska inkorrektheten personifierad:

”Why in the world should anybody sensible person give a damm what some spokesman for cannibalistic tribes or slave-holding nomads think about nuclear tests?”

Burnham begick dessutom misstaget att, mer eller mindre, ställa sig på antikommunisten Joseph McCarthys sida under 1950-talet.  En kommentator i vänstertidskriften Partisan Review skrev:

”The Liberals now dominate all the cultural channels in this country. If you break completely with this dominant atmosphere, you’re a dead duck, James Burnham had commited suicide”.

Burnham upprepar den konservativa och realistiska kritiken av liberalismen för dess missuppfattning av människan och samhället. Där är han inte originell men genom att placera in kritiken i det kalla kriget och avkoloniseringen är hans bok läsvärd. Liberalismen är inte beredd att bemöta världskommunismen och de problem som avkoloniseringen och ambitiöst välfärdsbygge, inklusive raskonflikter och ungdomsbråk, innebär. Den är helt enkelt inte verklighetsnära och till hjälp, tvärtom.

Han godtar att liberala reformer behövdes en gång, t. ex inom brottsbekämpning fram till 1800-talet då en småtjuv kunde hängas. Liberaler behövs, ibland, för att initiera sociala reformer, men konservativa behövs för att få dem att fungera är en hållning han sympatiserar med.

1964 ser han den västerländska civilisationen stå inför ett vägval, bestämma sig för att överleva eller gå under. Modern liberalism, inte dess klassiska 1800-talsvariant, är inte duglig för att ta itu med västs överlevnad. Att omedelbart överge kolonier skapar maktvakuum där kaos och kommunism frodas.

Befolkningsökningen och den politiska aktivismen i de fattiga länderna och Sovjetunionens inflytande oroar honom lika mycket som den ökande brottsligheten i de större amerikanska städerna. Liberalernas ursäktande av brott utifrån socio-ekonomiska orsaker gör honom urförbannad. Tillstånd av anarkotyranni rådde i New York redan på 1960-talet enligt de tidningsartiklar han citerar.

Liberaler är skyldiga och vet om att de är det menar Burnham.  De delar dessutom ideal och principer med kommunister. Men dessa är hårdföra och mer klarsynta. Mer i stil med Burnhams förebild Machiavelli som liksom tidigare politisk teori hade en pessimistisk syn på människan, eller i vart fall inte optimistisk.

Burnham föredrar termen tragisk människosyn. Liberalismen innebär dock något annat, nämligen att vara västerlandets självmordsideologi. Den omdefinierar nederlag som segrar och är en slags svanesång över svunna, bättre tider. Rasupplopp ses som hälsosamma tecken på känslor av liberala psykiatriker, ryska raketer på Kuba 1963 är inte så illa och så vidare.

***

Ovanstående text kommer i en bok i höst, se plan.   Podd om boken

Se även avsnitt om Ryszard Legukto

Visa källbilden

 

 

Saknad – en bok som behövs

Visa källbilden

Sommaren 2012 drack jag ett glas med Cecilia Garme, bekant från Uppsala, i Gamla Stan för att få tips till min Sverigebok, The Swedish Story. Hon nämnde två franska Sverigevänner som formligen avgudade vårt land.

Garme och Katarina Barrling har sedan dess gått i liknande fotspår som jag och många andra, t ex KO Arnstberg och Åke Daun och utländska Sverigekritiker,  dvs vi som ser den svenska kulturens osynlighet, ja rentav akulturella kultur. Ett ingenjörsdrag som Garme och Barrling repeterar enträget i sin efterlängtade Sverigestudie Saknad. På spaning efter landet inom oss.

Denna bok kom i rättan tid och skulle knappt ha mottagits välvilligt för ett par år sedan. Allt vad vi invandringkritiker pekat på finns där men  i en framställning som går hem i salonger och seminarier.

DN. 9.5.2022

Statsvetaren Gina Gustafsson, som refereras flitigt i boken, är dock inte enig med dem i att saknaden efter det förlorade Sverige är värd erkänsla, thymos. Det är bara att bita ihop till nästa Jimmie-moment.

Och vi som tidigt kritiserade den misslyckade invandringspolitiken, som jag 2011 i Newsmill, får veta:

”De som tidigare skyllts för rasister för att de vill begränsa invandringen får inte någon upprättelse bara för att de som anklagat dem själva med tiden intar samma position.”

DN 10.5. 2022

DNs Nadia Jebril skriver naivt och okritiskt om att komma hem till Lund, en stad jag ofta besöker och inte känner igen. Hon bör läsa Garme och Barrling för att förstå vad skåningar går igenom.

I boken Saknad kommer tilltufsade SDare till tals och samtal med andra som går i tankar om att fly sitt eget land skymtar förbi.

2019 intervjuade jag ett par från Tyresö som valt att flytta till Spanien pga oro och missnöje med den politiska ledningen i Sverige. Jag  undersökte också hur just tanken  på och att verkligen gå i landsflykt förenar svenskar och invandrare, ett projekt jag kallade Exil.

Garme och Barrlings resonemang om känslopolitik och betydelsen av nationalism för en välfärdsstat är något som vi borde ha talat om tidigare, men nu tycks debatten vara mogen efter många decenniers nedtystande.

Jag var tidigt ute men nu tycks inflytelserika debattörer som Jörgen Huitfeldt, Janne Josefsson och Johan Hakelius ha röjt vägen. Saknad  håller hög klass och bör översättas till engelska, franska och tyska. Vår ingenjörsmentalitet parad med en känslostyrd migration är väl värd att studera internationellt.

Som son till en ingenjör i Uppsala blir jag smärtsamt påmind om hur känslor berör oss. Min far hade till sist förstått mig men 2013 var han upprörd när jag inte baktalade SD. Han hade förstått boken som kom till sist, skriven av två uppriktiga Uppsalabor. Tack.