Kategoriarkiv: Politik

Om Vänsterpartiet i tysk och engelsk vänsterpress 1996 och 1998

Framgångarna för ett delvis förnyat Vänsterparti intresserade likasinnade ute i Europa. Jag skrev först för tyska Sozialismus 1996 och sedan engelska Renewal 1999 efter att V nådde 12, 4 % i riksdagsvalet 1998. Partisekreterare Lars Ohly kallade sig kommunist på den tiden och Gudrun Schyman var partiledare.

 

 

 

 

Annonser

Uppsagd igen som lärarvikarie pga åsikter

Boris Benulic på Facebook

Nyligen fick jag återigen avsluta ett 3 veckorsvikariat vid en kommunal skola i norr om Stockholm pga att elever protesterat mot mig efter att ha googlat mig och funnit kritik av invandringspolitik,  sympatier för SD mm.

Samma mönster som tidigare i år, bloggpost 19 sept 2017 . Innan jul hände samma sak vid en privat skola norröver, men då stod rektorn på sig. 1/3 rektorer har pallat trycket från elever och föräldrar.

Vid ingen skola har lärare eller ledning uttryckt missnöje med min undervisning eller mig.

Kommentar:

Högstadieelever tar varje chans att mobba varandra och vuxna med om de kan. Långa, korta, tjocka, gay, rödhåriga, judar, svennar, afrikaner osv – alla kan hånas och flinas åt bara man finner en anledning.

Vuxna ska då gå in och stävja tjafset och mobbningen vilket sker hoppas jag. Men SD sympatiserande vuxna är fria villebråd. Vi tas inte i försvar. Vi mobbas medan andra ansvariga vuxna tiger eller ger upp inför glinen.

Allt som behövs är att vuxna går in och styr upp när tonåringar mobbar. Oavsett.

Föredrag igen om det extrema Sverige

Jag har hållit föredrag igen om det extrema Sverige. Denna gång den 1 oktober i Lidköping för SD avdelningen där, se video på Facebook. 2015 höll jag samma föredrag för SD avdelningar i Vallentuna, Norrtälje och Borås.

Allt började med att jag skrev ett längre inlägg 2008 och sedan boken Sverige 2020/The Swedish Story. Därpå anordnade jag ett föredrag i föreningen Fri Folkbildnings regi på Södermalm i juni 2015, se video.  Det uppmärksammades till vänster av Mathias Wåg och höger av Dick Erixon.

Det extrema Sverige börjar uppmärksammas internationellt och här hemma. Jag vill tro att jag bidragit till diskussionen inom och utanför SD.  Att komma hem till Sverige från USA  är som att resa till en annorlunda, avlägsen bizarr planet sa Roland Poirier Martinsson.  Att bo här innebär att försöka vara normal i ett onormalt land. Håll ut vänner, 2020 vänder det!

Diskussion med Vänsterpartist på Facebook hamnar i Expressen

 

Jag har ett par socialdemokrater och vänsterfolk som Facebook-vänner. I en tråd 14 augusti där SD diskuterades- vad annars? – angrep Per Sundgren (V) mig rejält.

Han utvecklade resonemanget i ett långt inlägg i Facebook-tråden med citat från SD:s principprogram och fick svar på tal av mig i denna anteckning. Han avslutade med att tolka mitt inlägg som bevis på att han hade rätt.

Till min förvåning ser jag idag den 5 september att Per Sundgrens inlägg mot mig blivit en debattartikel i Expressen.

Så kan det bli när man läser en meningsmotståndare ordentligt och försöker svara efter förmåga. Tack Per Sundgren och Expressen. Dock har han inte rätt i sak. SD har inte rasismen nedskriven i sitt program alls. Läs min anteckning så ser ni det.

Däremot passar hans minimala definition på medborgarskap det globala kapitalet:

” Den avgörande gränsen går vid medborgarskap. Som medborgare ska du lyda lagarna, men du få ha vilken lojalitet eller identitet som helst och tillhöra vilken religion som helst, alltså svensk medborgarskap”

Med den blir alla arbetstagare utbytbara och flyttbara dit företagen behagar. Vi blir robotar. Det förstår den borgerliga ledarskribenten Ivar Arpi i SvD 18 feb 2017, men inte Per Sundgren.

Rysk propaganda och krigföring kartlagd

Vilseledning: Kriget i Ukraina i svenska medier av Stefan Olsson (Timbro förlag, 2016. 240 s.). Video på boklanseringen i sept 2016.

Det är sällan en svensk statsvetare och säkerhetsexpert  nagelfar hur svenska journalister rapporterar från krigshärdar ned till minsta kommatecken. Men det har  Stefan Olsson gjort i sin senaste bok där han tagit sig före att analysera den ryska ”hybridkrigföring” som enligt många har ersatt mer reguljär krigföring, om än dold och via ombud under kalla kriget.

Bokens tyngd vetter åt det analyserande hållet med relativt få empiriska belägg, men är intressant genom sin  skarpa analys av ordval hos de mest erfarna svenska korrespondenterna inne i Ryssland och Ukraina. Inte ens de förmår att kalla de soldater som brutit loss regioner i östra Ukraina för vad de uppenbarligen är, ryska soldater. Istället kallas de ”pro-ryska rebeller”, ”ryskstödda separatister” och dylikt.

Enligt författaren är detta ordval ett tydligt exempel på framgång av den slags lögn som vill framstå som en sanning trots att alla insatta inser att den är en lögn, men inte kan skriva det rent ut. En medveten vilseledning, ”maskirovka” på ryska.

Felet ligger i det journalistiska uppdraget som innebär att man rapporterar båda sidors syn på en konflikt fast man vet att den ena är falsk. Sanningen är upp till läsaren att finna själv eftersom lögnen lätt kan inses som uppenbar, men enligt Stefan Olsson blir resultatet en ”falsk balans”. Båda sidor är inte lika; den ena ljuger medvetet (och i fallet östra Ukraina finns gott om bevis på att ryska soldater befinner sig på ukrainskt territorium). Ändå tvingas journalister att behandla dem likvärdigt om än med kommentarer som ska påpeka att Vladimir Putin i detta fall (troligen) ljuger.

 

GERASIVMOVDOKTRINEN

Men vi tar historien från början. Strategin att använda maskerade militära operationer, ”maskirovka” uppstod inte 2013 på Majdan-torget i Kiev, utan fanns med redan under kalla kriget. KGB infiltrerade de nordiska fredsrörelsern under 1970- och 80-talen.

Men dagens ryska vilseledning är sedan Sovjetunionens fall 1991 det sätt det stympade Ryssland (290 miljoner sovjetmedborgare mot 140 miljoner ryssar) agerar för att motverka sin underlägsenhet. Konventionella styrkor räcker inte mot Nato, EU och USA, och kärnvapenhotet är en sista desperat åtgärd ingen vill ha. Alltså återstår mjukare metoder som att påverka opinionsbildning och medier direkt och indirekt och annat.

Chefen för den rysk generalstaben Valerij Gerasimov har öppet beskrivit dessa metoder i åtta faser i vad som kallas ”Gerasivmovdoktrinen”:

  1. Icke-asymmetrisk krigföring – information, diplomati, opinionsbildning.
  2. Särskilda operationer för att vilseleda.
  3. Infiltration, mutor och hotelser i motståndarlandet (Georgien, Ukraina, Krim) för att undergräva statens funktion.
  4. Destabilisering av folket med hjälp av militanta grupperingar.
  5. Flygförbudszon över motståndarlandet, blockader och samarbete med militära företag inne i motståndarlandet.
  6. Militär invasion.
  7. Eskalering av den militära insatsen.
  8. Avslutande fas där kvarvarande motståndsfickor bekämpas. ”Fredsbevarande operation” inleds (Gerasimovs terminologi).

För Ryssland är det självklart att även västmakter använder sig av samma taktik i de sk ”färgrevolutionerna” i Ukraina, Georgien, Moldavien under 2000-talet, men även i den sk arabiska våren från 2011 och tidigare i Kosovo och Afghanistan.

I Ukrainas huvudstad Kiev  2014 hann fas 4 uppnås innan den nya mindre pro-ryska regerinen stoppa utvecklingen, medan Krim hann med alla faser på 20 dagar. I östra Ukraina pågår enligt Stefan Olsson fas 5 som kan övergå i regelrätt inbördeskrig med ryska trypper, dvs fas 6.

 

DESINFORMATION

De västerländska demokratierna styrs av val där politiker väljs av väljare som i sin tur får information via massmedia. Rysslands nya strategi sedan 1990-talet är att påverka medborgarna med desinformation så att de förvirras. Men även diplomater och organisationer kan förvirras om plötsliga händelser leder till en kaotisk situation där ingen vet vad som är sant. På så sätt vinner man tid vilket Ryssland skötte utomordentligt på Krim och sedan vid gränsen till Ukraina.

I augusti 2014 körde en rysk lastbilskonvoj fram till den ukrainska gränsen med vad man påstod vara hjälpförnödenheter till nödställda i östra Ukraina. Internationella Röda Korset sades av Ryssland ha godkänt lastbilskonvojen vilket visade sig vara en lögn. Likaså att Ukrainas regering godtagit insatsen. I detta förvirrade tillstånd körde lastbilarna rätt in i Ukraina utan tillstånd och under protester men de stoppades inte.

Till juni har 2016 har 53 lastbilskonvojer kört in utan att kontrollerats.  Förmodligen har mat och medicin delats ut till civila, men mest troligen har målet  för förnödenheterna varit de rebellstyrkor och ryska soldater som just i augusti 2014 behövde förstärkning under en framgångsrik offensiv från Kiev.

Internationella protester från Nato och västländer hördes. Men genom att ryssarna insisterade på att använda ordet ”hjälpsändningar”, trots att ingen kunde verifiera vad som fanns i lastbilarna, vilket förmedlades av ansedda västerländska nyhetsbyråer som Reuters, vann Putin propagandakriget och stärkte sin sida i det egentliga kriget på marken i Donetsk och Luhansk.

Den diplomatiska röra som föregick lastbilskonvojen vilseledde erfarna journalister och därmed medborgare och politiker i väst. Handlingsförlamningen som råder  runt Ukraina är direkt beroende av vad USA, Nato och EU kallar vad som sker där.

Om det är så att det finns reguljära ryska styrkor i östra Ukraina och om lastbilarna kör in vapen och soldater från Ryssland, så måste västmakterna agera. De måste ta upp situationen i FN:s Säkerhetsråd eftersom ett lands suveränitet har kränkts, men där kommer Ryssland att lägga in sitt veto. Att dra upp saken i Generalförsamlingen är möjligt men ger bara symboliskt värde.

Väst är egentligen motvilligt nöjda med att inte veta mer för att därmed slå ifrån sig krav på insatser. Tyskland är den svagaste länken i Nato och har öppet kritiserat Natos militära befälhavare Philip Breedlove för hans öppna kritik av Ryssland. I mars 2015 sa han till Ukraine Today:

”Trupper åker fram och tillbaka som de vill över gränsen. Förnödenheter, ammunition, män, pengar. Allt far snabbt fram och tillbaka över denna gräns för att stödja och stärka de ryska trupper som är inne i Ukraina” (s. 187, JS översättning).

 

”TROLLFABRIKER”

Enligt Stefan Olsson har en viss förbättring i den svenska och internationella rapporteringen från Ukraina  genom att artiklar förlängs med faktarutor och kommentarer till nyheter. Men han menar att grundproblemet ligger i att västerländsk journalistik är oförberedda på den vilseledande information som kommer från teve-kanaler som RT, Sputnik News och via den ryska statens mindre officiella informationskanaler såsom de sk ”trollfabriker”.

Dessa består av personer som ”trålar” (trolling på engelska) på internet efter ämnen att gå in i för att antingen inta en prorysk position, eller en helt uppdiktad antirysk position för att därmed framkalla förvirring och eventuellt stöd, eller åtminstone förståelse, för Ryssland.  Den undersökande reportern Jessikka Aro från statliga finska YLE har visar hur detta sker, vilket kunde ha framgått av boken.

Boken är intressant men författaren upprepar sig ofta likt en akademiker som vill slå fast sina teser igen och igen till oförstående studenter. Den bör läsas av journalister och opinionsbildare i första hand,  men även av vanliga nyhetskonsumenter och Rysslandsintresserade. Avsnitten om ”gröna små män” på Krim 2014 och Högra Sektorns inblandning på Majdan-torget är viktiga händelser som än idag påverkar oss.  Författaren är noga med att redovisa vilka felsteg som västerländska medier begick mitt under ett nästintill inbördeskrig men visar även förståelse för deras komplicerade uppdrag.

Att just Martin Aagård på Aftonbladets kulturredaktion framstår som den mest trovärdige får man förlåta den moderate kommunpolitikern Stefan Olsson , Uppsalaakademikern och författaren till boken Handbok i konservatism, tillika säkerhetspolitisk analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut.

 

 

 

 

Inlägg i Folkbladet (S) om SD engagemang som värn mot inkompetens

Widar Andersson, chefredaktör på Folkbladet (S), tog 13 aug 2017 in mitt debattinlägg om värdet av fri opinionsbildning för att bekämpa inkompetens.  2015 tog Folkbladet  också in ett inlägg , då   om hur invandringsproblemen är svenskarnas ansvar, inte invandrarnas.

Flyktingkrisen har lett till ett större politiskt engagemang. Kanske kan detta i slutändan istället minska politikens makt resonerar Jan Sjunnesson, oberoende Sverigedemokratisk debattör

Denna paradox ska förstås utifrån det faktum att de flesta människor är politiskt ointresserade och överlåter viktiga samhällsangelägenheter till folkvalda. Men om politikerna inte håller måttet och deras inkompetens leder till att vardagen påverkas för vanligt folk kan de känna sig tvingade att engagera sig trots ointresse.

Det är vad som skett efter flyktingkrisen 2015. Med asylbaracker på skolgårdar, överrepresentation av pojkar i skolor, hela byar med flerdubblad befolkning, långa köer till tand- och sjukvård pga riksdagsbeslut 2013 om vård till sk ”papperslösa” jämsides med stort offentligt och ideellt ansvar för att ta emot migranter, har det dagliga livet förändrats i alla delar av landet och särskilt på vissa landsorter. En polarisering har uppstått som vi inte kan blunda för och som ställer krav på ställningstaganden för eller emot den förda politiken.

Många som är missnöjda med den förda invandringspolitiken har röstat på SD. Fler har också engagerat sig som medlemmar och medlemstalet har stigit från 3 000 till 26 000 medlemmar mellan 2007 och idag. Många av SD:s medlemmar är tidigare politiskt oerfarna, men ändå kunniga och erfarna och ser ingen annan utväg än att gå med i ett politiskt parti. Detta nya politiska engagemang mot förd invandringspolitik inkluderar såväl vissa medlemmar i allianspartierna som det nya partiet Medborgerlig Samling som vill se en mer restriktiv hållning. Ett fåtal socialdemokrater har också insett det allvarliga läget och tagit strid mot regeringen.

Om ansvariga politiker fattar felaktiga beslut som inte är bra för medborgarnas vardagsliv har väljarna i slutändan inget annat sätt att påverka än att rösta vart fjärde år. Legala och illegala migranters påverkan på snart sagt alla svenska samhällssektorer under de senare åren har lett till ett aktivt, men också polariserat ställningstagande. En minoritet stödjer dagens politik och en majoritet vänder sig mot den. I många fall vänder de sig därför till just SD, för att stävja en politik som släppt in ett stort antal asylsökande på oklara premisser.

Man kan likna detta nya och tidsbundna engagemang vid värnplikten. Alla män genomgår en kort utbildning för att vid krigsfara kallas in vid sidan av den stående yrkesmilitären. Alla kan rösta, men i kristider uppfattar de att röstande i val inte räcker till. Då går de in i partier för att påverka för att sedan dra sig tillbaka precis som när fred råder igen.

Få vill vara soldater eller politiskt aktiva, men som tur är finns tider när ansvarsfulla medborgare inser vad som krävs av dem själva. Då drar man ut i strid i fält och i folkvalda församlingar. Ett tillfälligt politiskt engagemang för att stoppa felaktiga beslut och minska politikens makt över medborgarnas vardagsvillkor. Ett politiskt engagemang mot politiken.

Inlägg i SVT Opinion till SD:s försvar

Jag bemötte på SVT Opinion den 26 juli 2017 liberalen Ulf Öfverberg som kritiserat SD för att vara alltför kollektivistiska.

Mitt försvar , som skrevs om som replik men var ett eget inlägg i samma diskussion, gck ut på att stå upp för en liberal dygd, den individuella rätten att få uttrycka sig fritt, något som liberalen JS Mill värnade om.

Lär av liberalen JS Mill för att kunna åtgärda fel

Liberalen Ulf Öfverberg anklagar Sverigedemokraterna för att vilja förändra landet genom att befästa ett ”’svenskt’ kollektivt kulturarv”.  Vidare ska SD enligt honom vilja befrämja ”den svenska nationen”, ett begrepp som Öfverberg anser att SD tolkar som att det betyder ”folk” med ”nedärvd essens”.

SD får svara honom angående partiprogrammets formuleringar. Jag yttrar mig här bara som SD-vänlig opinionsbildare.

Öfverbergs ärende är att upprepa tidigare verkningslös smutskastning av invandringskritiker inom och utanför SD, och bortse från alla de väljare som oroar sig för de misstag och felaktiga beslut som gjorts i svensk invandringspolitik, SD:s profilfråga där partiet länge haft monopol på skeptisk inställning men nu gått vidare till fler politikområden vilket ogillas av Öfverberg.

Här ska bara en fråga ställas, den om invandringens negativa konsekvenser, men som blir omöjlig att besvara om den intolerante liberalen Ulf Öfverberg får råda:

Hur kan Sveriges makthavare kunna åtgärda misstag i invandringspolitiken om de inte får reda på dem på grund av beskyllningar för rasism?

Liberalismens anfader J.S. Mill  https://en.wikipedia.org/wiki/John_Stuart_Mill#Freedom_of_speech listade på 1800-talet tre argument för tryck- och yttrandefrihet som är aktuella för Sverige idag.

Meningsmotståndare bör enligt Mill få yttra sig för att

1) De kan ha rätt och då tjänar vi alla på att få mer kunskap
2) Även om de har fel kanske det finns någonting i deras idéer och kritik som ger oss mer kunskap
3) Även om de inte skulle ha rätt i någonting eller inte har någonting att lära oss, så gör deras uppträdande i debatten att vi bemöter dem och tänker över våra egna åsikter. Vi blir mer säkra på våra åsikter genom att våga låta andra kritisera oss.

Nummer 1 är viktigt idag eftersom det innebär att brister kan korrigeras om man får reda på dem, vilket inte alltid är fallet.

Från hemtjänstpersonalens felmedicinering av äldre som orsakas av språkförbistring, till polisens handfallenhet inför hedersförtryck, finns det en ovilja att tala öppet om vad berörda personer och institutioner vet. Det gäller både utsatta och ansvariga.

Från 1985 tillät Sovjetunionen under Michail Gorbatjovs ledning en viss öppenhet, ”glasnost”. Den sovjetryska staten fungerade så illa just för att information inte tilläts flöda fritt, vare sig via marknadsmekanismer eller genom en fri diskussion om vad som borde göras åt det alltmer katastrofala läget som sedermera orsakade kollapsen 1991.

Det är ingen slump att västvärlden ligger före andra civilisationer. Vi har tidigt tillåtit fri åsiktsbildning; först i Grekland på 400-talet f. Kr, sedan i den romerska senaten och särskilt tydligt i vårt universitetsväsende från 1000-talet. I och med renässansen tog väst ledningen i välstånd och tankefrihet. Självkritik har ingått i vår civilisation på ett unikt sätt.

Att kunna tala, tänka och yttra sig fritt leder till välstånd givet att makten tillåter kritik. De så kallade alternativa medierna har inneburit en stor förändring i rapporteringen om invandringens problem. Dock kommer de sociala medierna, särskilt Facebook, bli avgörande under valrörelsen 2018, förutspår jag efter att ha sett en större öppenhet i flödet efter att Peter Springare, Katerina Janouch och andra visselblåsare, däribland många liberaler av Mauricio Rojas slag, har tagit bladet från munnen.

Facebookbekanta berättar allt mer öppet om vad de sett och hört. Berättelser från landsbygden blandas med förortsrapporter. Socialsekreterare, lärare, poliser, advokater, vårdpersonal – många röster vågar nu tala om vad som inte fungerar.

Det är självklart att saklig information måste tillåtas nå ansvariga. Först då kan problemen åtgärdas, vilket #transportgate lärt regeringen i dagarna.

2018 kommer allt fram i ljuset för det kokar ute i landet. Det bästa som makten kan göra är att lyssna och lära av Mill och Gorbatjov.

Jag är övertygad om att JS Mill hade låtit SD delta i debatten om han levat idag. Sanna liberaler räds inte åsiktsfrihet.

Jan Sjunnesson, före detta skribent på Avpixlat, oberoende Sverigedemokratisk opinionsbildare”