Kategoriarkiv: Politik

Efter liberalismen: The Retreat of Western Liberalism av Edward Luce- Del 9

The Retreat of Western Liberalism: Luce, Edward: 9780802127396: Amazon.com: Books

EFTER LIBERALISMEN- Del 9

The Retreat of Western Liberalism av Edward Luce

 

I min serie om kritiker av liberalismen under 1900-talet har vi kommit till USA efter Trumps seger 2016.

En klarsynt liberal debattör, Thomas Frank, analyserade de misstag liberaler gjort i boken Listen liberal samma år, en bok som jag och USA-kännaren Ronie Berggren samtalade om. Året därpå gav en annan besviken liberal, journalisten och författaren Edward Luce, ut denna bok som också är en självkritisk uppgörelse som vi ska se närmare på här.

Luce är en flitig kolumnist vid Financial Times som tidigare gett ut In spite of the Gods 2007, en initierad bok om indisk ekonomi som jag läste inför min flytt dit.

OPTIMISM

Han skriver i denna mer pessimistiska bok efter Trumps seger:

“Western liberal democracy is not yet dead, but it is far closer to collapse than we may wish to believe. It is facing its gravest challenge since the Second World War.”

Han uppehåller sig mycket vid den optimism som rådde efter Järnridåns fall 1989 i Öst- och Centraleuropa (inte samma sak!), men som inte infriades. Tvärtom anser han att utvecklingen gått åt fel håll i Turkiet, Filippinierna, Ryssland, Polen och Ungern.

På 1990-talet arbetade Luce i Bill Clintons administration, men 20 år senare har han lite till övers för hustrun Hillary. ”Her tone-deafness towards the middle class was almost serene”.

MISSTAG

Vad han kallar ”identity liberalism”, som Hillary Clinton gärna använde, fick vita medelklassamerikaner att ty sig till Trump.

Ett annat och grundläggande misstag är att inte rätt analysera ekonomiska skillnader och hur de påverkar en sjunkande medelklass tilltro till liberala lösningar, istället för mer populistiska som Trumps.

Västvärldens medelklass utsätts för konkurrens från Kina, Indien m fl länder men också från automatisering. Samtidigt hade eliter distansierat sig mer från massorna. Skillnaden mellan Demokrater och Republikaner, mellan Labour och Tories i Luces hemland Storbritannien, minskade.  Att välja blev som att välja mellan Pepsi och Coca-Cola.

Trump insåg den fruktan som medelklass och arbetare började känna av i och med deras relativa standardsänkningar sedan 1990, medan Hillary moraliserade över vanligt folks oro.    Hon tillhör eliten och Luce är klarsynt nog att inse det.

”The left-behinds looked rather more numerous than the cosmopolitans had supposed. The difference was that they had no party to speak for them. It was not just the economy that had left them stranded- the Clintons and the Blairs had moved along too. Having built their political careers on the aspirational vote, the Third Way leaders were unable to find the vocabulary to engage the losers. The new left had long since become fluent in McKinsey-speak, the lingua franca of Davos”.

Thomas Frank, som jag nämnde inledningsvis, skrev boken What’s the matter with Kansas? 2004 om  den liberala elitens folkförakt (för mer pang på rödbetan och mer rent hat mot vita rika liberaler, se The Redneck Manifesto:  How Hillbillies, Hicks, and White Trash Became America’s Scapegoats 1997).

De framgångsrika motståndarna till den liberala eliten har tagit över motståndet mot avregleringar som vänstern brukade stå för. De vill öka offentlig sektor, men för de egna medborgarna, inte hela världen, vilket den liberala eliten gärna vill (dock utan att bo intill de nya bidragsberoende invandrarna).

HYCKLERI

Obama stödde inte samkönade äktenskap förrän 2011. Hillary Clinton väntade till 2013. Ändå beskyller de  och deras supporters Trumps läger för fördomar och homofobi.  Folk blir förbannade över sådant hyckleri och att eliten så snabbt vände. Den brittiske homosexuelle debattören Douglas Murray noterar samma fenomen i sin Madness of crowds 2019.

Att dessutom se ned på Trumpväljarna och kalla den ”deplorables” som Hillary Clinton gjorde är oförlåtligt och nedlåtande:

”Millions who backed Trump in 2016 had voted for Barack Obama in 2008. Did they suddenly become deplorable? A better explanation is that many Americans have long felt alienated from an establishment that has routinely sidelined their economic complaints.”

Dessutom: Demokraterna togs över av unga upproriska medelklassradikaler på 1970-talet, en generation uppväxta med Woodstock och fri sex, medan Republikanerna behöll de värderingar som arbetare och medelklass stått för. Dessa  republikanska ”Reagan Democrats” var nyckeln till Trumps framgångar 30 år senare.

SLUTORD

“The West’s crisis is real, structural and likely to persist” /…/ ”liberal elites will have to resist the temptatioin to carry on with their comfortable lives and imagine they are doing their part by signing up to the occasional Facebook protest”

Edward Luce har inga goda råd till västerländska liberaler som ogillar sk högerpopulism. Han diagnostiserar problemen väl och det räcker för att förstå utmaningarna.

I nästa del 10 tar jag mig an den lika aktuella Why liberalism failed av Patrick Deneen, som är ett konservativt angrepp på liberalismen.

 

Arbetarrörelsens självbild och Sovjetunionens

Socialdemokratins århundrade

UNDERSÖK ARBETARRÖRELSENS SJÄLVBILD OCH SOVJETUNIONENS

 

  1. Jag tror att Sveriges problem bara kan lösas genom att rätt analysera det stora stöd som S (och V) fortfarande har, trots sina misstag. Nyckeln är Rörelsen, arbetarrörelsen, dess realitet men kanske i högre grad dess idealitet och talet om den.
  2. Sedan jag för 40 år sedan skrev  en gymnasieuppsats om S valförlust 1976   har jag följt dess gradvisa förfall
  3. Vad jag far efter är inte ideologin eller partiet utan denna samhörighet med en folkrörelse som trots allt lyckas attrahera drygt 35 %, inkl V.
  4. Denna märkliga lojalitet kan bara förstås som ett sentimentalt men tidvis sant hopp till en samhällsgemenskap, folkhemmet, Rörelsen, socialismen.
  5. S har haft samma gynnsamma position som bolsjevikerna, att själva ta ledningen och vinna folkets förtroende, om än sviktande
  6. Äldre sossar talar drömskt om Rörelsen på ett sätt som minner om Stalins proletära massor, analyserade  i Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs intervjuer med ”sovjetmänniskor”.
  7. Dessa sovjetmänniskor motsvaras av våra Folkets Hus entusiaster, HSB, Folksam, ABF etc. De förmår än idag locka fram nostalgiska väljare att rösta S/V.
  8. 2000 bjöd jag in Åsa Linderborg till Vänsterpartiet Uppsala, som jag då ledde, för att tala om sin avhandling om S historieskrivning 
  9. Idag bör den följas upp med historiska, etnografiska och statsvetenskapliga analyser av gemensamma drag i Sovjet och Sverige 1920-1980 i socialistisk retorik, kultur, organisation där arbetare, Rörelsen, Folket hyllas. En gemensam vänstersemiotik utvecklas på båda sidor av Östersjön.
  10. Man kommer nog finna att  DDR-skolan inte var ett undantag utan regel.

Efter liberalismen: Statsliberalismen – Del 8

Poddsamtal på tankesmedjan Timbro om statsliberalismen 22 jan, 2020

EFTER LIBERALISMEN

Statsliberalismen – Del 8

I min serie om kritiker av liberalismen under 1900-talet har turen kommit till ett nytt perspektiv på klassisk liberalism/ libertarianism/ nattväktarstatsförespråkare.

Den amerikanske ekonomen Tylen Cowen, som visserligen sympatiserar med libertarianismen, har dock i ett debattinlägg vid nyåret 2019 förespråkat en mer kraftfull liberatarianism, kallad ”State Capacity Libertarianism”, omdöpt till statsliberalism av den svenska liberala tankesmedjan Timbro.

I USA uppstod under 1950- och 60-talen en liknande statsvänlig liberalism inom den neokonservativa rörelsen. Denna blev senare utmanad av frihetliga tänkare som Robert Nozick, Milton Friedman och senare politikerna Ron och Rand Paul från 1970-talet, delvis med stöd i en livsstilorienterad vänstervåg som ogillade repressiva narkotika- och sexualpolitiska lagar. Hippies reading Rand.

Tankesmedjorna Cato, Reason, Mises institute m fl stöder den libertarianska idédebatten som kan vara väl så humanitär och medmänsklig. Själv arbetade jag i New Delhi på en indisk motsvarighet, CCS.

SVENSK STATSLIBERALISM

Timbro tog upp Tyler Cowens debattinlägg i tre inlägg och i en podd i vintras.

Timbros och tidskriften NEOs fd medarbetare och nu ledarskribenten vid DN, Mattias Svensson, som skrivit den intressanta boken Den stora maktens återkomst, kommenterade först.

Sedan Timbros ansvarige för projektet Frihetlig konservatism, Fredrik Hultman och sist Maria Eriksson, frilansskribent som ofta medverkat i Timbro.

I en podd i januari 2020 pratade Mattias Svensson och Maria Eriksson med Timbros vd Karin Svanborg Sjöborg om vad denna statsliberalism kan innebära. Hon skrev själv en pigg essä 2017 Hur borgerligheten slutade ängslas och lärde sig älska staten.

Svensson, som är den mest kunniga i sakfrågorna om vad en statsfientlig liberalism missar, är försiktigt positiv till Cowens kritik.

Svensson liksom andra vid Timbro värdesätter en fungerande stat som i första hand ägnar sig åt kärnuppdraget- säkerhet, infrastruktur, sjukvård, utbildning- så att det ”fläbbiga” i staten nedprioriteras, Svanborg Sjövalls pregnanta uttryck för den svenska staten som gör allt den inte borde och inte vad den borde.

Just detta fokus på statens kärnuppdrag har för övrigt den nya liberalkonservativa partiet Medborgerlig Samling som en huvudfråga.

BORGERLIG VÄNDNING

Under våren har gängkriminaliteten eskalerat och allt fler borgerliga debattörer vill se en kraftfullare stat som tar tillbaka våldsmonopolet. Öka friheten för de skötsamma genom att minska den för de kriminella skrev Alice Teodoresco Måwe nyligen i GP.

Man kan se Timbros försiktiga diskussion om statsliberalismen som en korrigering av tidigare liberala ståndpunkter. Debattörer som Ivar Arpi, Paulina Neuding, Håkan Boström, och tidigare Marika Formgren, har efterlyst just en mer effektiv stat, inte bara en mindre stat, även om det är ett mål i sig. Carl Bildt lovade redan 1991 en smalare men vassare stat.

Klart är att statskritiska borgerliga väljare är mindre intresserade av att avskaffa Systembolaget än att välja rätt bostadsområden för sin familj pga otrygghet för barn, unga, kvinnor och oskyldiga som hamnat mitt i gängstrider. Timbros Catarina Kärkkäinen, Expressens Linda Jerneck och Svenskans Ivar Arpi skrev i samma vecka utifrån mer statsvänliga, konservativa ståndpunkter som knappast liberaler tidigare vågat inta.

Tvärtom hade den borgerliga webbmagasinet Kvartal så sent som 2018 haft en intervju med journalisten Andreas Henriksson som tog upp människors oro som ett problem och deras önskan att fly våld som något märkligt. Ann Heberlein och Erik van der Heeg tog i samband med detta avstånd från Ledarsidornas publicering av Henriksson.

Men nu är borgerligheten där, vid grinden till svenska gated communities. Välkomna, ni har bäddat för det under Reinfeldt och tidigare.

Del 9 handlar om The Retreat of Western Liberalism av Edward Luce

De åtta nationalsocialistiska partierna i Sverige

Vi brukar betrakta nationalsocialism som den ideologi vilken bars upp av Hitlers Tyskland 1933 -1945. En nationell socialism där den nazistiska staten dirigerade industrin och fördelade välfärdstjänster utifrån nationella, ja nazistiska mål.

Men om vi betecknar ett högskattesamhälle där större delen av löntagarnas värdeskapande går till skatter, sociala avgifter och moms – som minst 55 % men i realiteten över 65 %- så kan man kalla det socialistiskt, särskilt som den allmänna löneavgiften på 9 % är ren skatt men kallas just social avgift. Detta erkänner till och med Skatteverket.

Om dessa enorma offentliga inkomster går till avgiftsfria välfärdstjänster i vård, omsorg, skola med mera, så kan en välfärdsstat som den svenska kallas socialistisk. Sverige kallas ofta just socialistiskt av utländska betraktare i länder med lägre skatter och mindre välfärdsåtaganden, som USA, Australien med flera länder.

HÄLFTEN AV BNP OFFENTLIG SEKTOR

Den svenska offentliga sektorns andel av BNP är 50 % . Därmed kvalar vi in bland de sex länder i EU som har stor andel offentlig sektor.

Våra åtta riksdagspartier kivas om hur stor denna andel skall vara, hur högt skattetrycket skall vara (fn 43 % men då är inte punktskatter, moms och sociala avgifter inräknade) och detaljer, men inget av dem vill sänka skatten rejält och minska den offentliga sektorn.

Istället har vi en nationell socialism i skilda kulörer; grön, kristen, röd, blå, blågul. Mellan dessa färger fördelar sig riksdagspartierna från V till SD. Inget parti vill röra det utstuderat infernaliska system som ger dem alla makt över medborgarnas plånböcker.

V är något mer internationella i sin nationalsocialism medan SD är mer nationella. Men båda försvarar den stora staten med dess många oklara myndigheter och våra kommuner och regioner/landsting. En nationell socialism för de som bor här, oavsett medborgarskap.

KORPORATIVISM

Det svenska folkhemmet, alltmer omfamnat av borgerligheten, kom att bygga på samarbete mellan arbete och kapital genom att deras organisationer, främst LO och SAF (senare Svenskt Näringsliv), kom överens i kollektivavtal och i icke offentliga sammanslutningar.

Det mest kända samarbetet är Saltsjöbadsavtalet 1938 mellan LO och SAF. En tydlig och dråplig senare illustration till samförståndet mellan fack och arbetsgivare var Transportarbetarförbundets ordförande Hans Erikssons semesterbild från Kanarieöarna nyåret 1975, där han vistades på arbetsgivarnas anläggning. Fotografiet bidrog till regeringen Palmes fall i september 1976.

Men även andra organisationer än arbetsmarknadens företrädare har makt i Sverige genom att de bjuds in att svara på statliga remisser (reglerat i grundlagen) eller att sitta i olika myndigheters ledningar och samarbetsgrupper.

Vi har under 100 år byggt upp korporativa principer där intresseorganisationer deltar i mäktiga sammanslutningar som inte har demokratisk insyn, även om politiker och byråkrater ofta deltar, uppmuntrar och organiserar samarbetet.

Denna form av organiserat samarbete kallas korporativism. Korporation är en juridisk person (förening, företag,organisation) och känd för de flesta svenskar i sportsammanhang, “Korpen”. Själv stötte jag på en studie (statsvetaren Matts Dahlqvists Staten, socialdemokratin och socialismen) av den svenska korporativismen när jag skrev på en gymnasieuppsats om socialdemokratins valförlust 1976.

Korporativism är en grundbult i såväl fascism som nazism. Detta system garanterar stabila inrikespolitiska maktstrukturer utanför riksdagen. En nationell socialism av modernt snitt låter sig inte fångas lika lätt som under folkhemsepoken men så fort någon nämner lägre skatter kommer de korporativa intressena fram. Den dyra nationella socialismen måste ju finansieras.

Det intressanta i denna utläggning om korporativism är att arbetarrörelsen byggt upp företagskluster runt sina egna organisationer som i sin tur sitter nära makten. Att en socialdemokratiskt styrd kommun gav bygguppdrag till LO-ägda byggbolaget BPA som sedan byggde åt HSB var normalt över hela landet med Örebros sossepamp Harald Aronsson som särskilt tydligt exempel, se Olle Sahlströms biografi Den röde patriarken och Bosse Rothsteins böcker Den korporativa staten och Korporatismens fall .

Förutom arbetarrörelsens korporationer finns böndernas organ (Lantmännen, Studieförbundet Vuxenskolan, Swedbank, Centerpartiet m fl) och företagarna (Svenskt Näringsliv, Moderaterna, Företagarna, Wallenbergsfären, SEB, Handelsbanken). Runt dessa tre maktkluster har makt och inflytande cirklat i ett sekel med staten som välvillig organisatör. Så att vi har flera nationalsocialistiska och korporativistiska partier än S står klart.

Korporativism kallas ”crony capitalism” på engelska och är idag vad framför allt Demokraterna står för. Att pungslå skattebetalare via företag som lever på skattemedel är ett otyg i dyra välfärdsstater, men tyvärr särskilt vanligt i Sverige.

I många inlägg har Patrik Engellau lanserat begreppet ”Det välfärdsindustriella komplexet” som just betyder  just att en ny samhällklass och ny grupp smarta företagare insett att de kan skicka fakturor till offentliga myndigheter som betalar dem med skattemedel. En ny välfärdsindustri skär pipor i vassen.

AVSLUTNING

Det parti som vill kraftigt sänka skatten har ett unikt varumärke eftersom alla partier försvarar högskattestaten.

Deras ovilja att sänka skatten ska man bemöta med argument, inte genom att kalla dem nazister eller nationalsocialister, men genom att formulera vad dessa partier i realiteten står för: en högskattestat som tar ifrån löntagarna en allt för stor del av deras lön för att finansiera en ineffektiv och alltför stor offentlig sektor.

Den tidigt bortgångne moderate riksdagsmannen och borgerliga ideologen Johnny Munkhammar talade i riksdagen 2012 om att skatten (inklusive de avgifter arbetsgivaren tvingas betala in, 32 % på lönen,  moms och punktskatter) dels är den största delen av vår inkomst, dels drivs in av tvång och är praktiskt taget omöjlig att påverka.

Utan detta skattetvång kan inte den nationella socialismen fortleva. Sänk skatten!

Efter liberalismen: Judith Shklar- Del 7

EFTER LIBERALISMEN – DEL  7

Judith Shklar

 

Moral Cruelty and the Left - Tablet Magazine

I min serie om liberalismens kritiker under 1900-talet har den politiska filosofen Judith Shklar  (född 1928 i Lettland, död 1992 i USA) en intressant position.

RÄDSLANS LIBERALISM

Hon är en skeptisk liberal som myntat begreppet ”liberalism of fear” (översatt som ”Rädslans liberalism” i Timbros utgåva 2016 och i Isobel  Hadley-Kamptz studie Frihet & fruktan 2011, dock där kallad ”skräckens liberalism”).

Om John Rawls var en glättig socialliberal, en folkpartist i USA, 1971, så är Judith Shklar den tvära högerliberal som knappast tror att folk kan beteendeformas in i välfärdssystem via social ingenjörskonst.

För Shklar, liksom för de konservativa tänkarna  Carl Schmitt och Leo Strauss, bygger 1900-talets västeuropeiska liberalism på en alltför naiv människosyn. Alla tre lutar mer åt de realistiska maktanalytikerna Machiavelli och Hobbes under 1600-talet än Locke och Mill under senare sekler.

Shklar var pessimist om att något system annat än materiellt inriktad välfärdsliberalism kunde vinna gehör, men hon ville ändå bidra med sin skepsis, lite som Leo Strauss, en konservativ liberal som inte kunde låta bli att kritisera liberalismen utan att erbjuda mycket annat än de otidsenliga föredömena Platon och Aristoteles.

GRYMHET FÖRST

Hennes filosofiska grund bygger inte på rättvisa eller samhällskontrakt utan grymhet, dess frånvaro och existens. Hon hämtade inspiration från 1600-talsessäisten Montaigne, vars essä om just grymhet slog henne som ett oerhört faktum att bemästra för varje politisk filosofi.

Liberalismen försvaras bäst genom att sätta grymheten först, ett fundamentalt ont, summum malum. ”The fear of fear does not require any futher justification, because it is irreducible” skrev hon vilket stämmer. Alla vet vad smärta och ondska innebär.

I och med denna gemensamma grund behöver inte liberalismen utgå från en gemensam filosofisk eller religiös ideologi.  Liberaler behöver bara ta avstånd från sådana politisk doktriner som inte gör skillnad mellan det privata och det offentliga, t ex islamism, socialism, antikens stadsstater.

Men hon är även skeptisk till sin egen skeptiska variant av liberalismen:

”However, it is fair to say that what I have called ‘putting cruelty first’ is not a sufficient basis for political liberalism. It is simply a first principle, an act of moral intuition based on ample observation, on which liberalism kan be built, especially at present. Because of fear or systematic cruelty is so universal, moral claims based on its prohibition have an immediate appeal and can gain recognition without much argument,

But one cannot rest on this or any other naturalistic fallacy. Liberals can begin with  cruelty as the primacy of evil only if they go beyond their well-grounded assumption that alsmost all people fear it and would evade it if they could. If the prohibition of cruely can be universialized and recognized as a necessary condition of the dignity of persons, then it can become a principle of political morality/…/What liberalism requires is the possibility of making the evil of cruelty and fear the basic norm of its political practices and prescriptions. The only exception to the rule is the prevention of greater cruelties”

Att alltid undvika grymhet kan leda till en utbredd misstänksamhet mellan samhällsvarelser där alla är beväpnade, som i delar av USA.  Demokratin tillåter missnöjda, ja kränkta och förnedrade medborgare att vittna om vad de utsatts för, vilket fått tragikomiska proportioner idag men troligen var korrekt när Judith Shklar undervisade vid Harvard på östkusten fram till 1980-talet.  Hon förstod dock att offrens ressentiment kunde slå över i oproportionell hämnd mot eventuella förövare.

Isobel Hadley-Kamptz skriver i förordet till antologin av Shklar, Rädslans liberalism, att man kan vara liberal av det skäl att

”människan är grym, i bästa fall ofullkomlig. Så fort hon får makt över andra finns risken att hon missbrukar den, för att berika sig själv på den andres bekostnad, för att hon njuter av den andres underordning, för att hon inbillar sig att det är det rätta. Vi är bara så goda som normer och lagar tvingar oss, fröet till ondska finns inom alla.”

STATENS MAKT

Människor ska enligt Shklar utsättas för så lite makt från staten som möjligt eftersom statens representanter, som är ofullkomliga människor, kan missbrukas och leda till grymma konsekvenser.

Hennes vision ligger nära Isaiah Berlins begrepp om negativ frihet och det tidiga USA. Men hon är inte helt enig med honom om att frånvaro av negativ ofrihet är tillräcklig.

En stat som har missbrukat sin makt, som den svenska socialdemokratiska  välfärdsstaten med sina tvångssteriliseringar, folkomflyttningar pga vattenkraft, socialtjänstens barnomhändertaganden med mera, behöver bemötas med argument från en klassisk liberal position, delvis utifrån Judith Shklar men även von Hayek som hon dessvärre ogillar.

”Ingenting kan rättfärdiga en grym stat, ingenting är viktigare än att skydda oss från statens övermakt och övergrepp. Statens viktigaste uppgift är att skydda oss från andra, och från varandra, men vi får inte glömma hur lätt  [Hobbes monsterstat] Leviathans gap slukar oss alla”

avslutar Hadley-Kamptz i förordet.

AVSLUTNING

Shklar är medvetet anti-utopisk och skeptisk i sin liberalism. Men hon vill inte helt avfärda den strävan efter förbättring för vanligt folk som drivit politiska reformer alltsedan franska revolutionen.  Hon skriver att hon inte vill ansluta sig till den omfattande kör av jämmerdal och veklagan som ser giljotiner och jakobiner bakom varje optimistisk tanke.  Defaitism leder bara till förutsägelser om förfall.

”Vi kan mycket väl klara oss utan utopier, men inte utan den politiska energi som krävs för att tänka både kritiskt och positivt om det tillstånd i vilket vi befinner oss och hur det kan förbättras.”

Nästa del 8 kommer ta upp den skeptiska  ”State capacity libertarianism/Statsliberalism” .

 

 

 

Efter liberalismen: Neokonservatism- Del 5

Efter liberalismen- Del 5

Neokonservatismen

I min serie av kritiska perspektiv på liberalismen är neokonservatismen en logisk följd av filosofen Leo Strauss.
Strauss koppling till denna grupp och hans roll i invasionen av Irak, 30 år efter sin död, har fått orimliga proportioner.

En labil forskare, Shadia Druy, har envetet tolkat Strauss som en slags judisk halvnazist. Den en gång hederlige journalisten Seymour Hersh har gjort liknande långsökta och lögnaktiga beskrivningar av Strauss och de neokonservativa efter Bushs debacle i Irak 2003. I den prisbelönte dramatikern Tim Robbins pjäs Embedded 2004 ropar skådespelare “Hail to Leo Strauss!” och samma år producerade engelska BBC en obegriplig dokumentär, “The power of nightmares”, med konspirationer byggda utifrån uppenbara missförstånd av såväl Leo Strauss som de neokonservativa.

Två böcker reder ut detta trams, den redan anförda av Steven B. Smith och Douglas Murrays mycket läsvärda Neoconservatism: why we need it (2006). Enough said.

HISTORIA

Eftersom denna essä handlar om kritik av liberalism under 1900-talet ska de neokonservativas kritik behandlas och inte hela deras historia. Vad som skilde dem från tänkarna Leo Strauss och Carl Schmitt var att deras kritik byggde i första hand på empiri, även om vissa teoretiska resonemang underbyggde de empiriska påståendena.

Irving Kristol (1920-2009) var den, vid sidan av Norman Podhoretz), som ledde den neokonservativa generationen efter andra världskriget. Under 1960-talet bevittnade han hur marken skakade under honom allteftersom de unga radikalerna intog alltmer extrema ståndpunkter och levde allt friare.

Äldre liberaler såg på men gjorde inget. President Lyndon B Johnsons välfärdsreformer underblåste liberaliseringarna och de ungas uppror. En vänster växte fram som inte tog ställning i kapprustningen mellan Sovjet och USA. Denna förmenta neutralitet inför världskommunismen kallades den “tredje ståndpunkten” i Sverige.

Sovjetunionens kommunistiska diktatur likställdes med det demokratiska USA i västvärldens press, av de radikala studenterna och av många liberaler. I Sverige hukade den socialdemokratiske utrikesministern Östen Undén under det ryska hotet och 31 svenska författare hade hyllat Stalins diktatur på 30 årsdagen, 7 november 1947.

IRVING KRISTOL

Irving Kristol — Charlie Rose
Irving Kristol 1920-2009

För Kristol var liberalismen inte bara roten till nihilism och relativism utan även till kollektivism, maskerad som jämlikhetssträvanden. De neokonservativa riktade stark kritik mot president Johnsons välfärdsbygge, “Great Society” (Erlanders “starka samhälle” i Sverige).

Projekt som skulle avskaffa fattigdomen förvärrade den genom att stärka de ledare för de fattiga som utnyttjade de statliga programmen till sin egen fördel. På 1990-talet arbetade jag i Rinkeby och Akalla med dessa integrationsprogram som byggde på att segregationen fortsatte och gav sådana som mig fortsatt sysselsättning.

Rapporten The Negro Family: The Case For National Action av sociologen Daniel Moynihan i 1965, ibland betecknad som neokonservativ, beskrev hur svarta kvinnor övergavs av sina män och försörjdes av socialbidrag, ett ständigt återkommande problem som varken lösts i USA eller i Sverige sedan 1960-talets välfärdsprogram.

Incitatmenten att separera och gå på bidrag är starkare än äktenskap. En ghettokultur och arv från slaveriet bidrog till misären. Liknande studier av Charles Murray och Thomas Sowell bekräftade hans teser om de självförstärkande mekanismerna bakom de svartas fattigdom.

VÄLFÄRDSSTATENS VÄL

Vad som skilde de neokonservativa från de konservativa var att de förra kunde se fördelarna med en begränsad välfärdsstat som byggde på individuellt ansvar och gemensamma konservativa värderingar, en socialkonservativ modell. Medan traditionellt konservativa inte ville ha särskilt mycket stat alls, bara låga skatter.

Irving Kristol visade i en artikel 1971 hur andelen bidragstagare hade ökat sedan 1964 medan arbetslösheten hade sjunkit under samma tid. De fattiga var försörjda ändå och nya definitioner av existensminimum skapar nya bidragstagare.

Hur statliga pengar skulle lösa fattigdomen i innerstäder studeras i efterhand av två välvilliga forskare i boken Implementation 1973 med förödande resultat men som neokonservativa välfärdsskeptiker kunde dra nytta av. Jag skissade ett forskningsupplägg om implementering av lärarfortbildning i Indien 2009 utifrån deras hållning.

De neokonservativa stod mot liberaler angående dessa statliga reformprogram. För liberaler fanns bara fel som byggde på metodmisstag och för lite pengar, medan för neokonservativa byggde reformerna på felaktiga, alltför optimistiska analyser om mänsklig natur. Programmet Aid to Families with Dependent Children ledde till fler fattiga barn i singelhushåll.

Closing of the American Mind: How Higher Education Has Failed ...

ALLAN BLOOM

“There is one thing a professor can be absolutely certain of: almost every student entering the university believes, or says he believes, that truth is relative” skrev Leo Strauss student Allan Bloom i den mest lästa av alla neokonservativa böcker, bestsellern The Closing of the American mind (1987).

Bokens arbetstitel var “American Nihilism” vilket blev namnet på mellankaptilet, “Nihilism, American style”.

Relativism och nihilism var vad Strauss hade identifierat som Västerlandets två värsta inre problem. Bloom fortsatte i sin bok i samma anda genom att kritisera den masskultur och frigörelse som marknadsekonomin och liberaliseringar i livsstilar hade släppt lösa under 1960-talet, särskilt i USA. Dessa studenter hade blivit så “öppna” att de inte kunde försvara sig, än mindre se andra fiender än de som inte “öppna för allt” som Allan Bloom uttryckte det.

AVSLUTNING

Neokonservatismen hade sin stora stund på 1960- 70 och 80-talen. Många policyrådgivare till både Nixon, Carter men framför allt med Reagan och Bush, far och son, i Vita Huset kom från dessa läger.
Särskilt stark har kritik kommit mot neokonservativa argument för USA:s ingripande på Balkan, i Afghanistan och Irak, något som vänsterdebattören Christopher Hitchens avvisade:

”The neo-cons also took the view, early onå, that coexistence with Saddam Hussein was impossible as well as undesirable. They were dead light about that, They had futhermore been thinking about the menace of jihadism when most people were half-asleep.” (Christopher Hitchens and his critics. Terror, Iraq and the left (2008), s. 207)

I en uppgörelse från en tidigare neokonservativ tänkare, C. Bradley Thompsons Neoconservatism: An obituary for an idea (2010), listas paradoxer och ologiska resonemang som rörelsen gjort sig skyldiga till. Thompson går så långt att han anklagar dem för att inte vara lojala amerikaner:

”Leo Strauss and the neoconservative intellectuals who follow him question and denigrate America’s basic philosophical foundations, and they are at odds with the essential character of its culture, institutions and individualistic people. The neoconservative intellectual movement has demonstrated repeatedly its unwillingness and inability to defend political principles of a free society./…/ the neoconservatives are the false prophets of Americanism and neoconservatism is America’ Trojan horse” (s. 251)

Sedan två decennier har paleo-conservatism, libertarianism, högerpopulism och alt right-tänkande kommit att ta strid mot liberalismen utifrån andra grunder är Kristol och Bloom. De ses som just konservativa liberaler vars enda effekt är att de fördröjer vägen till det liberala paradiset, en analys Leo Strauss gjorde och som alt-right filosofen Nick Land nu förfäktar.

Nästa del 6 handlar om kommunitarism, ett vänsterkritiskt alternativ till liberal individualism, utifrån min antologi.
.

Att skola välfärdsbarn

Här är grundskolan | Arkivet | svenska.yle.fi

Att skola välfärdsbarn –

Från min bok Sverige 2020, utgiven 2013

Socialdemokrater hade tidigare betraktat skolreformer som vägar att bereda plats för så många som möjligt i de skilda skolformerna. Att se till att de mest meriterade och flitiga från arbetarklassen fick börja i skolor som dominerats av medel- och överklass var målet. Men när kriget var slut år 1945 hade socialdemokratin bytt ståndpunkt; skolorna själva måste förändras. Den höga utbildningsnivån för de bättre bemedlade eleverna måste föras ned till vad arbetsklassens barn förmådde uppnå menade man, men svek därmed sina egna i de lågt ställda förväntningarna.

KRITIK AV BORGERLIGHET

Först riktades kritik mot vad som ansågs borgerligt och bygga på traditionella värden och kunskaper. Det nya moderna välfärdslandet behövde nya relevanta kunskaper, inte förlegade fakta och dammiga värderingar menade skolreformatörerna inom arbetarrörelsen och i en del borgerliga läger.
Skolfolk och lärare hade tidigare betraktat kunskaper som objektiva och eviga, vilket nu skulle ersättas med samhällsrelevanta och relativa kunskaper. Senare skulle postmoderna lärarutbildare, pedagoger och utbildningsföreträdare i samtliga skolsektorer och statliga organ även anse att begreppet kunskap som förlegat.
Alva Myrdal som ville planera utbildningsväsendet i lika hög grad som familjepolitiken var fascinerad av amerikansk progressiv pedagogik och europeisk reformpedagogik men även av industriella tidsmätningsstudier i skolan.
Den amerikanske utbildningsfilosofen John Deweys progressiva skolsyn genomsyrade hennes och socialdemokratins uppfattningar om skolans sociala och individuellt frigörande uppgifter. Skolan som ett samhällscentrum där så många delar som möjligt samverkade passade väl in i folkhemsmytologin och välfärdsbyggets utnyttjande av teknik och vetenskap. Utbildning och kunskaper för dess egen skull betraktades som borgerligt, tråkigt och meningslös. Skolan skulle vara nyttig och ett medel för samhällsomvandlingen.
Socialdemokrater och liberaler hade länge försökt finna en gemensam skolform för de fyra parallella skolformerna under första halvan av svenskt 1900-tal; folkskola, realskola, flickskola, läroverk. År 1948 presenterade riksdagens Skolkommission ett förslag om sammanhållna klasser årskurs 1-6, viss uppdelning efter förmåga årskurs 7-8 och skilda klasser i årskurs 9. En försöksperiod på 10 år startade med enhetsskoleförsök i landsbygd och städer, men redan år 1957 ändrades direktiven. Att skiljas åt efter årskurs 6 ansågs ojämlikt och orimligt medan årskurs 8 nu ansågs bättre. Under det sista nionde året fick eleverna delas upp i olika linjer efter förmåga, begåvning och intresse.

ENHETSSKOLEFÖRSÖK

Resultaten från de enhetsskoleförsök som leddes av de pedagogiska experterna Torsten Husén och Kjell Härnqvist under de sista åren av 1950-talet misstolkades emellertid till fördel för sammanhållna klasser och till nackdel för de som delats upp under de sista 2-3 årskurserna. Misstolkningen innebar att man inte fann att de högpresterande eleverna missgynnades av att vara i sammanhållna klasser med låg- eller medelpresterande.
I verkligheten gick resultaten i flera riktningar; uppdelade klasser var bättre för högpresterande och sammanhållna klasser var inte bättre för lågpresterande. Sammantaget visade enhetsskoleförsöken att sammanhållna klasser ledde till lägre förväntningar på kunskaper men högre förväntningar på gemenskap. Av dessa mål valde socialdemokratiska skolfolk det senare. Hellre att alla lär känna varandra men inte lära sig så mycket, än att några skiljer ut sig från flocken.
Enhetsskoleförsökens missuppfattade resultat passade de ledande socialdemokratiska skolreformatörerna väl eftersom de inte ville dela upp klassen tidigt och helst inte överhuvudtaget, eftersom elever då lär sig att man presterar olika och dessutom inte umgås med andra socialgrupper.
Enklast och mest jämlikt att alla sitter i samma klass i 9 år oavsett intresse, läggning, begåvning och flit. Misstolkningen av resultaten redovisades inte i tid till riksdagens omröstning våren år 1962 och den nya grundskolan var därmed född. Ett system med 8 sammanhållna år och ett 9:e uppdelat år infördes med studieförberedande och yrkesförberedande linjer.
Radikala socialdemokratiska skolreformatörer som Stellan Arvidsson och Alva Myrdal var fientligt inställda till traditionell skolgång med skilda nivåer och grupper utifrån intresse och prestationer. Uppdelning fick ske inom klassens ram där 30 elever skulle tillfredsställas av en och samma lärare, samtidigt som denna lärare enligt John Deweys ideal skulle individualisera undervisningen. Arvidsson trodde på fullt allvar att skoltrötta elever skulle stimuleras av att vara i samma klass som de mest studieintresserade plugghästarna. De skoltrötta var i behov av mer intellektuell stimulans menade han.
Hur en lärare skulle klara av att organisera flera parallella nivåer i samma klassrum och individualisera undervisningen kunde inte skolradikalen Stellan Arvidsson förklara för skeptiska bondeförbundare och kloka socialdemokrater. Han ville redan år 1962 ha 9 år i sammanhållna klasser men fick 8 år. I och med utbildningsminister Olof Palmes reformer infördes 9 års gemensam undervisning i samma klass år 1969, då tiden var mogen.

GRUNDSKOLAN 1962

År 1962 inleddes den svenska grundskolan som snabbt blev ett internationellt föredöme för vad som ansågs vara dess framsynta organisation, moderna pedagogiska upplägg och sociala ambitioner. För att klara av alla många nya elever sänktes nivån i det nya högstadiets årskurs 8 till vad som förväntades av elever i den tidigare realskolans årskurs 7 och ibland årskurs 6. Därmed tappade Sverige 1-2 år i generell kunskapsnivå men eftersom gemenskap och sociala färdigheter stod i centrum var det få som brydde sig utom realskollärarna och vissa folkpartister. Vidare förändringar i och med grundskolans införande år 1962 var minskade undervisningstimmar i teoretiska och yrkesinriktade ämnen, införande av relativt betygssystem och mer tid till slöjd, hemkunskap och idrott.
Målet enligt den nya läroplanen LGr62 var att stödja elevernas allsidiga utveckling för att därigenom ge dem kunskaper och färdigheter. Notera ordningen i läroplanen; först utveckling, sedan kunskaper och färdigheter som ses som effekter av elevernas utveckling. Denna rangordning återfinns i alla senare läroplaner fram till LGr11; först normer och värden, sedan kunskaper. Det överordnade målet för den svenska skolan är social anpassning och individuell utveckling, inte kunskaper och färdigheter.
Rädsla för att en meritokrati skulle uppstå vid nivåuppdelade grupper ledde till att studiemotiverade elever inte uppmuntrades i den nya grundskolan utan istället fick färre lektioner i teoretiska ämnen och lämnades åt sig själva. Alla elever flyttades automatiskt upp varje år oavsett prestationer året före och få elever tilläts gå om en klass.
Den brittiska sociologen Michel Youngs bok The Rise of the Meritocracy översattes till svenska när den kom ut år 1960 och fick stort inflytande på svenska skolreformatörer. Boken beskrev hur illa det kunde gå om flitiga och begåvade elever tilläts avancera snabbare och skapa en ny meritokrati. Tio år tidigare hade arbetarrörelsen välkomnat sina mest meriterade medlemmar och önskat dem lycka till i högre studier.
Denna så kallade begåvningsreserven var just de unga begåvade män och kvinnor som hölls tillbaka på grund av sociala skäl. Devisen i den socialdemokratiska valaffischen ”Begåvad men fattig – Ge honom lika chans” från 1948 betydde dock att begåvade arbetarbarn inte fick utvecklas högre än sina jämnåriga i den nya grundskolan från 1962. Eftersom kunskapsnivån sänktes 1-2 år i den nya grundskolan hade den begåvade arbetarpojken vunnit på att bli kvar i det gamla systemet med realskolan och läroverk.
År 1960 var alltså arbetarrörelsens egna företrädare i skolpolitiken beredda att fösa in alla i samma flock inklusive de mest begåvade arbetarbarnen. Dock fanns undantag, idrott. Svenska skolor har alltid tillåtet extra idrottstimmar, idrottsklasser och resor till idrottsläger för de mest framgångsrika idrottsungdomarna. Men i naturvetenskap och andra teoretiska ämnen har inte extra timmar, egna klasser eller resor tillåtits i samma grad. Under 1960- och 1970-talen var sådant otänkbart och ansågs elitistiskt, borgerligt och intelligenssnobberi. Var man teoretiskt begåvad fick man klara sig själv.

OLOF PALME 1967

När Olof Palme utnämndes år 1967 till utbildningsminister lanserade han flera skolreformer. Först avskaffades det sista uppdelade nionde skolåret så att alla elever följdes åt i 9 år. Nivågruppering tilläts bara i matematik, språk och engelska på högstadiet, något som sedan skulle avskaffas.
Vidare infördes ett helt nytt ämne, Fritt valt arbete. Denna fria veckotimme fick inte användas till läxor, extra undervisning eller att ta igen missade lektioner. Hela högstadiet förändrades till en alltmer konform ämnesmassa där varken de yrkesintresserade eller de studieintresserade fick tillräcklig stimulans. Det är intressant att arbetarrörelsens egna utbildningsföreträdare minskade den yrkesundervisning som kanske hade gjort att skoltrötta elever gått till skolan något mer villigt. För att påskynda den svenska skolans utveckling i socialistisk riktning anordnade den radikala skolexperten, Stockholms Lärarhögskolas rektor och tillika ordföranden i Vänskapsförbundet Sverige- DDR, Stellan Arvidsson, resor till Östtyskland för att närmare studera ett verkligt existerande socialistiskt skolsystem.
Olof Palme sade i ett samtal med några elever vid slutet av 1960-talet att man inte går till skolan för att uppnå något för sig själv utan för att vara med andra. Hans efterträdare som utbildningsminister Ingvar Carlsson menade på samma vis att skolans uppgift var att fostra välanpassade och goda medborgare, inte att avvika med egna åsikter utan att vara som andra. Biträdande skolminister Sven Moberg fortsatte på samma tråd och sade att skolans uppgift är att ”skapa den korrekta personen för det nya samhället. Den nya skolan förkastar individualitet och lär elever att samarbeta med andra /…/ Vi vill producera individer som är integrerade i samhället” .
Vid grundskolans start år 1962 fanns tillräckligt med tid för studieförberedande ämnen i de högre årskurserna för att övergång till gymnasiestudier skulle fungera någorlunda. År 1968 minskade Olof Palme undervisningstiden för de teoretiska ämnena på högstadiet med totalt 10 timmar mot vad som gavs före grundskolans införande år 1962.

FÄRRE TIMMAR TEORI

Främmande språk, svenska, kemi, fysik, biologi och matematik fick färre timmar. Vid antagning till gymnasiet skulle alla betyg räknas i lika hög grad. Matematik och fysik jämställdes med hemkunskap och teckning i antagning till naturvetenskaplig linje. Med denna urvalsmetod kunde meritokratiska farhågor stäckas.
Utbildningsminister Palme sade i en riksdagsdebatt att utbildning har fyra övergripande syften.

1) god samhällsinvestering

2) personlig utveckling

3) skapa oberoende värderingar och åsikter

4) skapa högre jämlikhet i samhället
I inget av dessa mål ingår att de studerande skaffar sig kunskaper och färdigheter vilka kan ses som mål i sig men sågs här av Palme enbart som medel. Två decennier tidigare hävdade en annan socialdemokratisk utbildningsminister att målen för svensk skola var att skaffa sig kunskaper i främmande språk, matematik och praktiska färdigheter.
Under 1960-talet försvann kunskapsmål till förmån för gemenskap. Senare decennier skulle begreppen utbildning och undervisning även ifrågasättas och förelås ersättas med begreppet skolarbete för såväl lärare som elever. Den svenska skolan hade med detta uppnått sitt syfte att vara en relevant och integrerad samhällsinstitution och inte skiljas från andra arbetsplatser. Att gå i skolan ska vara som att gå till jobbet, för vuxna som barn och unga.
Men allt gick inte som planerat för den nya grundskolan. Efter knappt ett decennium av införande av gemensam undervisning i sammanhållna klasser växte behovet av specialundervisning. Från att ha hanterat 2-3 % av elever med särskilda behov på grund av handikapp eller låg intellektuell nivå växte de specialpedagogiska grupperna och insatserna till ofattbara 40 % av hela elevantalet år 1974. Av dessa elever hade majoriteten problem att uppföra sig och var skoltrötta.
Särskilda OBS-kliniker upprättades för att klara av de mest våldsamma och skolkande eleverna men dessa kliniker kunde sällan klara av alla problem. De ideal om sammanhållna klasser som fostrade alla elever i en gemenskap som hade inpräntats i föräldrar, lärare och skolfolk det senaste decenniet motsades när allt fler elever togs ut från klassen. En statlig utredning från år 1976 om specialundervisning fann att vissa elever skulle klara sig bättre i mindre grupper, men denna slutsats avvisades då den stred mot idealet om sammanhållna klasser. Slutsatsen blev att alla skulle tillbaka in i klassen trots att fördelar med motsatsen dokumenterats i utredningen.

SIA-UTREDNINGEN

Ett annat sätt att bemöta problemen med elever som inte klarade av klassrumsvistelse var att utsträcka skolans dag med en timme och tillåta viss oordning. Utredningen Skolans Inre Arbete vid mitten av 1970-talet föreslog mer kontakter med omgivande samhällsinstitutioner, grannskap, företag (helst inte), kooperativ (gärna), fria studier osv. Denna extra oplanerade icke betygssatta timme godkändes av samtliga partier utom moderaterna. Föräldrarnas rätt att ta hem sina barn när skolan var slut minskade med en inte liten del, omkring 20 %.
Denna oklara socialpedagogiska lösning på ett ordnings- och skolproblem skulle återkomma i slutet av 1990-talet när den socialdemokratiska skolministern Ingegärd Wärnersson införde möjligheten att anordna lektioner i livskunskap på högstadiet. Detta ämne om livsstilsfrågor och värderingar har ingen kursplan och ger inget betyg men är obligatoriskt för alla berörda elever.
Genom att schemalägga livskunskapslektionerna mellan två obligatoriska timmar föses eleverna in och föräldrar förväntas godta arrangemanget med obligatorisk fri tid liksom man gjort med obligatoriskt fritt valt arbete 1968. Få noterade paradoxen att tvinga individer till att bruka skoltid fritt. ”Frihet är slaveri” säger Storebror i Orwells 1984. I Skolsverige från slutet av 1900-talet är friheten skolpliktig.
Trots att ingen kunde visa att Stellan Arvidssons förhoppning om att de minst studiemotiverade skulle dra nytta av att dela klassrum med de mest studiemotiverade ignorerade man verkligheten och införde än mer självvald studietid för alla elever i en allt mindre styrd och sämre fungerande skolorganisation. I läroplanen LGr80 som infördes av den borgerliga regeringen satte skolplanerarna stora förhoppningar till temastudier, problembaserat lärande, projekt och elevstyrt lärande, ja till och med egen forskning för elever på lägre stadier introducerades.

LÄGRE KRAV

Antagningskrav till gymnasiet sänktes genom att inga särskilda kurser i matematik och engelska krävdes för att börja ett studieförberedande program, betyg gavs inte förrän i årskurs 8 och utvecklingssamtal ersatte betyg i tidigare årskurser. Betygsliknande skriftliga omdömen förbjöds och föräldrar kunde förbli ovetandes om sina barns skolgång i sju år. Nationella prov infördes visserligen i årskurs 5 och 8 men de var frivilliga i årskurs 5. För övrigt rättar svenska lärare själva sina egna elevers prov så någon objektiv och kalibrerad kunskapsmätning existerar inte. Inte förrän år 2011 infördes betyg från årskurs 6.
Huruvida betyg ska sättas har varit ett stridsämne i svensk skola sedan 1970-talet. Skolöverstyrelsen, pedagogiska forskare, lärarutbildare, riksdagspartier till vänster inklusive folkpartiet och elevorganisationer har hävdat att betygssättning är odemokratiskt, ineffektivt och leder till att ytliga kunskaper och uppförande bedöms.
Före detta socialdemokratiske skolministern Ingvar Carlsson sade år 1977 att betygens roll som urvalsinstrument till högre stadier kan få till följd att skolan inriktas mot att delge kunskaper och färdigheter, ett märkligt argument men sant enligt socialdemokraternas kunskapssyn. Carlsson menade att betygens roll som kunskapsmätare inför urval kan alltså riskera att dominera över skolans sociala uppgifter. Att lära sig något var alltså fortfarande en risk i skolan under 1970-talet, en oavsiktlig bieffekt som bör åtgärdas.

MINDRE PRAKTIK

Men det fanns fler märkliga socialdemokratiska egenheter i skolpolitiken. Inte nog med att skoltrötta arbetarpojkar skulle lära sig sitta tysta och inspireras av plugghästar och att de inte skulle få börja med verkstadspraktik förrän vid 16 års ålder, utan nu fick de och alla andra elever lära sig såväl i skola som i statsmedier att teknik, naturvetenskap och matematik tjänade kapitalismens onda giriga fabrikörer och ledde till miljöförstöring. Dessutom var matte för svårt för vanliga ungar även om nivån hade sänkts, läroboken Hej Matematik införts och timantalet minskat. Fick någon ungdom jobb i industrin blev denne ovillkorligen utsugen och förtryckt lärde sig man redan från teves barnprogram.
Naturvetenskap var fel och borgerligt, samhällsvetenskap bra och socialistiskt. Humaniora var totalt bortglömt som mossig kvarleva från 1800-talet. Industriproduktion var smutsig, profitdriven och farlig. Därmed förbisågs teknik och naturvetenskap av skolans lärare och ideologer, som sällan själva satt sin fot i fabriker. Resultatet blev att färre elever sökte till tekniska, naturvetenskapliga och yrkestekniska gymnasielinjer och högre utbildningsprogram.
Sedan 1980-talet har inte tillräckligt många ungdomar valt att bli ingenjörer, tekniker, läkare och naturvetare. De få studenter som startar på dessa krävande program får ofta gå ett basår eller läsa ikapp. Utländska studenter klarar sig betydligt bättre, särskilt östeuropéer och asiater. Svenska studenter börjar sina studier senare i livet och tar längre tid på sig för att bli klara jämfört med andra västländers studenter. Men det fattas inte bara välutbildade ungdomar i Sverige.
Traditionella yrkesmän saknas inom svetsning, rörmokeri, elinstallationer med flera traditionellt manliga yrkeskarriärer. Polacker och balter tar de jobb som finns och något fungerande lärlingssystem har inte funnits på årtionden eftersom fackliga studierepresentanter har ansett lärlingskap stå för nära företagen. Fackliga organisationer inom traditionellt manliga kroppsarbetaryrken har också stött den teoretisering som skett inom gymnasieskolans yrkesförberedande program, en utveckling som socialdemokraterna har drivit på.
Ibland har tungan sluntit på socialdemokratiska partiledare som Mona Sahlin och Håkan Juholt när de öppet visat sitt förakt för okvalificerade arbetare. Därmed har de visat sig inte bara förakta utbildade yrkesmän utan även outbildade arbetare. I socialdemokratins efterkrigsdröm skulle alla bli radikal medelklass som familjerna Myrdal, Palme och de offentliganställda löntagarna som ska jobba på kontor och inte i skitiga fabriker.

SAMMANFATTNING

Sammantaget har fokus i skolan flyttat från att förmedla ämneskunskaper till att fördriva tid i nya vagt definierade ämnen/teman/grupparbeten eller ren fritid (dock organiserad och obligatorisk). Det bör då inte komma som någon överraskning att inte tillräckligt många elever och studenter väljer svåra ämnen och att de inte studerar tillräckligt hårt. De är inte vana vid det och har blivit befriande från skolans krav av samhället.
Det mest tragiska i arbetarrörelsens utbildningspolitik efter år 1945 är att den bygger på ett förakt för arbetare av alla slag och dess yrkestraditioner, särskilt manliga. Hur ett arbetarparti och arbetarnas egna fackföreningar kan få ihop detta förakt med yrkesheder och arbetarklasstolthet är en gåta. Gudmund Larsson vid LO:s skolsektion var en av de få som insåg denna paradox.

Referenser:
Enkvist, Inger. 2013. God utbildning och dålig. Stockholm: Gidlunds förlag
Fölster, Stefan et al. 2011. Konsten att strula till ett liv. Stockholm: Svenskt Näringsliv
Hadenius, Karin. 1990. Frihet och jämlikhet. Politiska mål för den svenska grundskolan. Diss. Uppsala: Uppsala universitet, Statsvetenskapliga institutionen.
Huntford, Roland. 1971. The new totalitarians. London: Allen Lane. [Det blinda Sverige 1972]
Larsson, Gudmund. (red) 2001. Resa i första klass. Stockholm: LO
Larsson, Hans-Albin. 2011. Mot bättre vetande. En svensk skolhistoria. Stockholm: SNS
LÄRA Stockholm nr 4 2013
McKinsey. 2010 Tillväxt och förnyelse i den svenska ekonomin.*
Oftedal Telhaug, Alfred, Asbjørn Mediås, Odd och Aasen, Petter. 2006. Scandinavian Journal of Educational Research. Vol. 50: 3.”The Nordic Model in Education: Education as part of the political system in the last 50 years”.
Ohrlander, Gunnar. 2009. Den gudarna älskar. Konsten att överleva som lärare. Sundbyberg: Optimal förlag.
Sahlgren, Gabriel. 2010. Schooling for money: Swedish Education Reform and the Role of the Profit Motive. IEA Discussion paper no 33. London: Institute for Economic Affairs.*
Skolvärlden 10-12-2010. Om DDR och svenska lärares utbyte
Steinberg, Laurence. 2011. Adolescence. New York: McGraw-Hill

Om förskola och familjepolitik, se här

Om skolans negativa kunskapssyn, se här

Om hemundervisning, se här.

Mina inlägg, tagg ”Utbildning”

Mina samlade skoltexter här

Efter liberalismen: Leo Strauss – Del 4

Leo Strauss: Escaping the Stifling Clutches of Historicism ~ The ...
https://theimaginativeconservative.org/2016/04/leo-strauss-escaping-the-stifling-clutches-of-historicism.html

Del 4 i min serie Efter liberalismen

Denne filosofihistoriker från strikt judisk familj föddes 1899 i Preussen och dog 1973 i USA. Han är en indirekt länk mellan Carl Schmitt och den neokonservativa rörelsen som tog fart under 1960-och 70-talen. Här ska vi bara ta upp Strauss kritiska syn på liberalismen som hans lärjungar förde vidare, särskilt Allan Bloom.

HISTORICISM

Strauss var kritisk till det moderna projektet i form av dess historicism och relativism som bara kunde sluta i nihilism. Att vetenskapsmän och filosofer hade övergett tron på eviga sanningar till förmån för relativa till varje tid och kultur var för Strauss en styggelse som bara kunde sluta i omöjligheten att uttala kritik över kannibalism eller andra vidriga kulturella  och historiska företeelser.

Som filosofihistoriker, bildad tysk humanist kunnig i grekiska såväl som latin och hebreiska, var Strauss beredd att mäta antika filosofer som Platon och Aristoteles mot 1600-talets Hobbes och Locke och 1900-talets Max Weber och Martin Heidegger.

Hans närläsning av de antika texterna övertygade honom om att deras analys av samhället och människan stod på fastare grund än de nämnda europeiska tänkarna. Han relativiserade inte antiken utan såg tvärtom att de antika tänkarna och några medeltida som Maimonides och Ibn Rushd, hade rätt i en absolut mening. 

STRAUSSIAN STRAUSS

Vad Peter Thiel kallade “The Straussian moment” kan också förstås just som att Thiel insåg utifrån Strauss analys av 1900-talets liberala kapitalistiska demokrati med dess nyttomaximerande individer att detta samhällsbygge var grundläggande fel.

Det jihadistiska hotet och attackerna sedan 2001 har ställt Väst inför oväntade militära och ideologiska angrepp som liberalismen knappt tagit hänsyn till sedan Machiavelli och Westfaliska Freden 1648. Strauss förutsåg det bräckliga bygge som Al-Qaida anföll 2001, som Iran inspirerat till sedan 1979 och det Muslimska Brödraskapet planerat i snart 100 år ända in till den svenska socialdemokratin.

I studien On Tyranny 1940 av den antike författaren Xenofons kommentar (runt 474 f.Kr) om tyrannen Hiero beskrev Leo Strauss tydligt hur Xenofon kunde bättre förstå tyranniet än de samtida tyska tänkarna under Weimarrepublikens fall fram till Hitlers maktövertagande 1933 (samma år som juden Strauss lämnade Tyskland för England och senare USA, bl a med hjälp av vännen, antisemiten och nazisten, Carl Schmitt).

För Leo Strauss var vi 1900-talsmänniskor inte bättre i något avseende än de antika medborgarna och tänkarna. Materiellt har vi bättre villkor, men knappast andligt och moraliskt vilket var viktigast för honom. Han såg inte historien som en serie evolutionära steg mot allt bättre tillstånd, vilket upplysningsfilosofer och liberaler gärna gör, särskilt de som vill ha ordet “progressiva” framför sina idéer. Framstegsoptimism och förnuft är ständigt överskattade menade han i mer konservativ och tragisk anda. 

NATURRÄTT

Naturrätt intresserade Leo Strauss i så måtto att han satte antikens dygdemönster och naturliga livsmönster före individuella naturliga rättigheter förstådda i 1600-talsliberalen Lockes anda.

Där antiken satte det gemensamma framför individerna medan naturrätt sedan Upplysningen och den liberala demokratins genombrott gjorde tvärtom.  Under antiken rådde gemensamma plikter inom naturrätten, medan den moderna  varianten betonar individuella rättigheter. Varken demokrati eller tyranni når upp till det samhällsideal som fostrar de mest själsligen fulländade människorna. Professor Laurie M Johnson förklarar Strauss ideal här.

För Strauss var tanken att moral och sanning var relativa totalt väsensfrämmande. I Sverige har Uppsalaskolan inom filosofin stått för just denna emotiva inriktning där värdepåståenden sägs bara uttrycka känslor. Denna hållning har dominerat såväl socialdemokratiska som liberala ideologier under 1900-talet.  Värdenihilism kom den att kallas och just nihilism var förutom relativism en av Strauss filosofiska fiender. 

Socialdemokratiska regeringar har särskilt byggt sin argumentation på rättspositivism vilket är det motsatta mot naturrätt. För Strauss ledde rättspositiva  tankar till relativism och i slutet till nihilism.  Den polske författaren Maciej Zarembas möte med långvården i Stockholm i början av 1970-talet visade hur långt instrumentella och värdenihilistiska handlingar kommit.  Han skrev sedan flera böcker om tvångssteriliseringar där människovärdet ansågs oväsentligt för en stark socialdemokratiskt rationellt styrd stat.

Strauss skrev i sin uppgörelse med liberala synsätt på naturrätt, Natural right and history (1953):

“There is a tension between the respect for diversity or individuality and the recognition of natural right. When liberals become impatiens of the absolute limits to diversity or individuality that are imposed even by the most liberal version of natural right, they had to make a choice between natural right and the uninhibited cultivation of individuality. They chose the latter. Once this step was taken, tolerance appeared as one value or ideal among many, and not intrinsically superior to its opposite.

In other words, intolerance appeared as a value equal in dignity to tolerance/…/ generous liberals view the abandonment of natural right not only with placidity but with relief. They appear to believe that our inability to acquire any genuine knowledge of what is intrinsically good or right compels us to be tolerant of every opinion about good or right or to recognize all preferences or all ‘civilisations’ as equally respectable ” (s. 5, nyutgåva 1970).

ANTIKEN

Strauss försvarade demokratin genom att kritisera dess brister, inte genom att berömma varje aspekt av den. Han skrev,  “We are not permitted to be flatters of democracy precisely because we are friends and allies of democracy” (Liberalism ancient and modern, s 24, 1968).

Likt Platon och Sokrates ansåg han att demokratin var den bästa av de dysfunktionella styrelseskicken. Att massans makt kunde leda till avrättningar av sanningssägare som Sokrates hade gjort Platon och med honom Strauss försiktiga i absolut tilltro till folket. Dessutom varnade väljarstödet för Mussolini och Hitler  Strauss.

Statsvetaren William Galston summerade i The Cambridge Companion to Leo Strauss  Leo Strauss kritik  och försvar av den västerländska demokratin, vilket han gjorde även utifrån antika  utgångspunkter: “Liberal or constitutional democracy comes closer to what the classics demanded than any alternative that is viable in our age” (On tyranny).

Däremot ansåg Strauss att de filosofiska försvaren av rationell liberal demokrati från Locke och Spinoza till Kant var undermåliga och ledde till den relativism och nihilism som under 1900-talet kulminerade i en  särskild tysk nihilism, nazismen.

DEMOKRATI 

Man ska alltså se Strauss som en försvarare av det västerländska arvet inklusive den liberala demokratin och som en ansåg att vår civilisation har förlorat tron på sig självt genom att relativisera alla civilisationer som likvärdiga.

Det “Straussian Moment” Peter Thiel talade om  var just denna insikt efter angreppet 11 september 2001. Steven B. Smith nämner islams angrepp i sin Reading Strauss (2006) och naiv multikulturalism som en konsekvens av vår självdestruktiva kulturrelativism.

Strauss skilde noga mellan politisk praktik och politisk teori, dvs filosofi. Att liberal demokrati I USA klarade sig bättre än den europeiska liberala filosofi från vilken den amerikanska konstitutionen sprang ur berodde på att det amerikanska folket trodde och upprätthöll en tro på verklig naturrätt, gemensamma plikter och individuella rättigheter.

Dessutom vilar kloka politiska beslut inte på teorier utan på praktisk visdom, phronesis, det begrepp Aristoteles förordade och också Strauss (trots sin förkärlek för Sokrates-Platons ideala statsteori i Staten). 

20 Brilliant Winston Churchill Citat

Han såg upp till Winston Churchill som verkligen inte byggde sitt handlande på esoterisk filosofihistoria utan slughet och erfarenhet.  Nobelpristagaren i litteratur Winston Churchills bok om sin adlige förfader  Life of Marlborough (1933-38) var enligt Strauss “the greatest historical work written in our century, en inexhaustible mine of political wisdom and understanding which should be required reading for every student of political science” (citerad i Smith, s 197).

Nästa avsnitt, Del 5. handlar just om de politiska rådgivare, författare, debattörer, akademiker och diplomater som delvis axlade Leo Strauss arv, den neo-konservativa gruppen och “The Straussians”.

Dessutom kommer jag och en författare till en studie av Leo Strauss tala i höst om hans tankar vid Stockholms Högskola.

 

Från Konsum till ETC – från arbetarrörelse till medelklassvänster

Om 100 års utveckling från socialdemokratisk korporativism till vänsterkommersiellt entreprenörskap

För att förstå den medelklass som idag sympatiserar med vänstern kan man följa arbetarrörelsens historia och företagande.

I denna artikel kommer jag driva en tes om att socialdemokratins egna organisationer har delvis övertagits av radikal medelklass. Man kan läsa mitt inlägg som en uppmaning till studenter, forskare och journalister att ta sig an denna förvandling av svensk offentlighet under 1980-och 90-talen, då vänsterkommersiella företagare debuterade. Sist kommer jag ta upp några invändningar mot min analys. Har du egna får du gärna kommentera här på bloggen.

Men först tillbaka till kooperationen, en gång en socialdemokratisk framgångssaga.

Tidiga förespråkare för kooperation » KF

FOLKHEMSHISTORIA

A.B. Arbetarnes konsumtionsförening bildades 1895 och blev grunden till Kooperativa Förbundet 1889. Livsmedelsbutikskedjan Konsum, idag Coop, och varuhusen Domus och OBS! startades över landet med socialdemokrater i ledningen. Därefter följde resebyrån Reso, begravningsbyrån Fonus, försäkringsbolaget Folksam, förlaget Rabén&Sjögren, korven Goman, bryggeriet Wårby, veckotidningen Vi, blåvita varor och andra produkter och tjänster som ingick i ett arbetarrörelsesammanhang. Socialdemokrater säger hellre “folkrörelser” än “arbetarrörelser”, vilka båda påminner om Östblocket och Sovjet. Brr.

Aktiva medlemmar S och i fackföreningar, ledare i studieförbundet ABF, scoutklubben Unga Örnar och Hyresgäströrelsen inkl HSB, Folkets Hus och Parker, A-lotterier och A-pressen fanns runt dessa företag, antingen som ordförande eller i ledningen. Dessa uppdrag fungerar än idag som reträttplats eller karriärväg för fd fackliga ledare och socialdemokrater.

I början var inriktningen att stå fri från staten och Sovjet sågs som ett hot, inte en förebild. En ledande pionjär var den frihetlige socialdemokraten Anders Örne som var tydlig motståndare mot att staten skulle lägga sig i allt och förespråkade därför egna organisationer som kooperationer. Efter andra världskriget fanns sympatier inom socialdemokratin för socialisering, kallad “planhushållning”.

Anders Örne, 1881-1956

År 1946 skrev Örne pamfletten Ekonomisk demokrati om betydelsen av en fri marknad där mest effektiva företag sålde till lägsta möjliga priser för arbetarna och medlemmarna. Sund konkurrens från privata eller kooperativa företag var för konsumenternas bästa. Han varnade för vad som kunde ske om socialdemokratins planhushållningsförslag skulle vinna:

“Demokrati kan inte förenas med en statsmakt som kan disponera och råda över samhällets produktionsmedel/ . . ./ en sådan stat blir av sin natur totalitär, det vill säga, herre över alla människor och dess regering i praktiken en diktatur”

Begreppet folkhemmet sammanfattar hela utbyggnaden av bostäder, bidrag till barnfamiljer, allmän tjänstepension men också denna nya typ av folkrörelsedrivna företag på en kommersiell marknad. Den antistatliga hållning Anders Örne stod för skulle ersättas med ett organiserat samarbete, korporativism och långt senare med vänsterpolitiska företagare från medelklassen.

Socialdemokratin insåg tidigt att de skulle kunna få makt inte bara genom att väljas in i kommuner och riksdag utan att finna metoder att tillfredsställa vanligt folks behov av livsmedel, försäkringar, semestrar och så vidare. En idé som inte lyckades från 1970-talet pga konkurrens, ekonomisk inkompetens och allt svagare lojalitet mot arbetarrörelsen. Vid 2017 var förlusterna stora och ICA hade dominerat länge över Coop.

KORPORATIVISM

Folkhemmet byggde alltså dels på arbetsrörelsedrivna företag, dels en utbyggd välfärdsstat finansiserad av höga skatter och (ofta dolda) avgifter, ledd av socialdemokratin under 44 år (1932-1976) med allt större stöd av Folkpartiet (senare Liberalerna) och Bondeförbundet (senare Centerpartiet) och kommunisterna (SKP/VPK/V).

Det svenska folkhemmet kom att bygga på samarbete mellan arbete och kapital genom att deras organisationer, främst LO och SAF (senare Svenskt Näringsliv), kom överens i kollektivavtal och i icke offentliga sammanslutningar.

Det mest kända samarbetet är Saltsjöbadsavtalet 1938 mellan LO och SAF. En tydlig och dråplig senare illustration till samförståndet mellan fack och arbetsgivare var Transportarbetarförbundets ordförande Hans Erikssons semesterbild från Kanarieöarna nyåret 1975, där han vistades på arbetsgivarnas anläggning. Fotografiet bidrog till regeringen Palmes fall i september 1976.

Olle Qvennerstedts Diversehandel - Olle´s General store: Sveriges ...

Men även andra organisationer än arbetsmarknadens företrädare har makt i Sverige genom att de bjuds in att svara på statliga remisser (reglerat i grundlagen) eller att sitta i olika myndigheters ledningar och samarbetsgrupper. Vi har under 100 år byggt upp korporativa principer där intresseorganisationer deltar i mäktiga sammanslutningar som inte har demokratisk insyn, även om politiker och byråkrater ofta deltar, uppmuntrar och organiserar samarbetet.

Denna form av organiserat samarbete kallas korporativism. Korporation är en juridisk person (förening, företag,organisation) och känd för de flesta svenskar i sportsammanhang, “Korpen”. Själv stötte jag på en studie (statsvetaren Matts Dahlqvists Staten, socialdemokratin och socialismen) av den svenska korporativismen när jag skrev på en gymnasieuppsats om socialdemokratins valförlust 1976.

Det intressanta i denna utläggning är att arbetarrörelsen byggt upp företagskluster runt sina egna organisationer som i sin tur sitter nära makten. Att en socialdemokratiskt styrd kommun gav bygguppdrag till LO-ägda byggbolaget BPA som sedan byggde åt HSB var normalt över hela landet med Örebros sossepamp Harald Aronsson som särskilt tydligt exempel, se Olle Sahlströms biografi.

Den röde patriarken

Jag ska inte fördjupa mig mer i korporativism utan hänvisar till Bosse Rothsteins böcker Den korporativa staten (1992) och Korporatismens fall (1999).

Förutom arbetarrörelsens korporationer finns böndernas organ (Lantmännen, Studieförbundet Vuxenskolan, Swedbank, Centerpartiet m fl) och företagarna (Svenskt Näringsliv, Moderaterna, Företagarna, Wallenbergsfären, SEB, Handelsbanken). Runt dessa tre maktkluster har makt och inflytande cirklat i ett sekel med staten som välvillig organisatör.

FOLKHEMMETS DÖD

Socialdemokratin förlorade två val på 1970-talet och kom tillbaka rejält stukade. Arbetarkonservatismen började med en besviken jobbares uppgörelse. Väljarna ville inte ha löntagarfonder, inte heller Feldt och Palme. Den starka välfärdsstat socialdemokraterna hade lett sedan 1930-talet lockade inte heller och 1980-talet blev en omprövning under galgen med Maktutredningen 1990 som en spik i folkhemsbygget.

Den slog fast att medborgarna inte såg mer makt till myndigheterna som något önskvärt utan ville ha mer frihet. Liberaliseringar, avreglering, offentliga tjänster på entreprenad, skolpeng mm blev 1990-talets stålbad för svenska socialdemokrater samtidigt som ekonomin gick back. Fem män, varav två socialdemokrater, räddade landet med marknadsekonomiska metoder.

De gamla folkrörelseägda företagen, keynesianismen och samförståndspolitiken var inte verkningsfulla längre. En vildvuxen vänster hade dykt upp 1968 och sossar förknippades med grå administration, inte engagemang och effektivitet. Framför allt inte fräck stil, erotik, humor och tekniska innovationer.

I Stockholm 1976 startade nittonåringen Johan Ehrenberg och tre till vänsteraktivister runt trotskistiska partiet KAF/SP kulturtidskriften Partisano. Den bytte namn till ETC 1980. 1983 slog Johan Ehrenberg igenom som transan Jenny i numret “Könsbytet”.

Könsbytet mörka berättelser från en annan värld : och vad hände ...

RADIKAL MEDELKLASSVÄNSTER

Under 1980-talet byggde de små vänsterförlagen och tidningarna, smarta solidaritets- och miljögrupper och trendkänsliga vänsterakademiker upp egna strukturer. Deras kunnande om ordbehandling, formgivning, mode och nya politiska idéer blev alltmer efterfrågade av en trött socialdemokrati som ville visa sig ungdomlig och nytänkande.

1980 kunde fyra svenska författare, Sven Fagerberg, Sven Delblanc, Lars Gustafsson och Jan Myrdal, skönja en ny ”medievänster” som i samarbete med myndigheter hade uppstått.

De kom att kallas ”De Fyras Gäng” i kulturdebatt fördes om just hur en opersonlig maktapparat tagit över genom att kontrollera och reglera tankar och känslor. Författarna utmanade den medievänster som de ansåg dominerade över medborgarnas huvuden. De tre första hade stått till vänster och stod kvar i Myrdals fall. Vänstermännen Gösta Hultén och Jan Samuelsson instämde i boken Medievänstern 1983.

Johan Norberg beskrev debattläget initierat i ett bidrag i festskriften till PJ Anders Linder, Den borgerlige optimisten (2013), se även Anders Frenanders avhandling Debattens vågor. Om politisk-ideologiska frågor i efterkrigstidens svenska kulturdebatt (1999).

De svenska författarna var inte ensamma om att diagnosticera landet som halvtotalitärt och godmodigt paternalistiskt. 1971 hade den brittiske utrikeskorrespondenten Roland Huntford gett ut vidräkningen med Sverige, The New Totalitarians och tio år senare var det dags igen då tysken Hans Magnus Enzensberger fick fem helsidesuppslag i Dagens Nyheter i serien ”Svensk höst” 1982.

Men denna paternalism hade blivit föråldrad och nya smarta småpåvar till vänster tog vid för att tala nu till medelklassen eftersom arbetarna hade röstat borgerligt, dvs röstat fel som Kjell Höglund raljerade 1979.

Själv förstod jag redan 1983 att ETC hade en kompetens som skulle konkurrera med etablerade reklambyråer när jag anlitade Magasin AB, startat av ETC-anställda, för att formge den alternativa kultur- och reportagetidskrift jag hade dragit igång,UppsalaMagazinet.

Tio år senare var jag i Rättvik på uppdrag av Nordens folkhögskola Biskops-Arnö för att bevittna starten av Demokratiakademin. Fredrik Kron och Leif Ericsson från vänsterförlaget Ordfront presenterade visionen om “ett samarbete mellan folkrörelser/…/ organisationer och studieförbund, folkhögskolor och universitetsinstitutioner”.

Om Johan Ehrenberg är en trickster i denna förvandling är Göran Greider och Anders Carlberg övergångsfigurer mellan de döende folkrörelserna och den symbolpolitiska medelklassvänstern (lägg till miljö, feminism, HBTQ mm). Jag debatterade för övrigt med Greider 1998 och arbetade med Carlberg på Fryshusets gymnasium. En annan bekant, Boris Benulic, stod mitt i omvandlingen av vänsterförlaget Ordfront till en marknadskonomisk aktör, se hans utmärkta självbiografi Inte mitt krig.

Idag finns förutom ETCs statligt stödda 18 bolag som inte kan kallas en folkrörelse utan med Knut Lindelöfs ord, en “affärsidé”, en uppsjö av kultur- och medieföretag/organisationer som alla parasiterar antingen på offentlig sektor eller på arbetarrörelsedrivna företag och organisationer. LO har självt förvandlats från en facklig organisation för medlemmar till en koncern för investeringar i fastigheter och kapital. SACO och TCO har vuxit medan LO stått still i medlemsantal.

GRÅT INTE - FORSKA! Kvinnovetenskapliga studier samlade av Karin ...

GRÅT INTE, FORSKA!

Den som påbörjat en kartläggning av den socialdemokratiska maktsfären är Rebecca Weidmo Uvell, bloggare och företagsekonom. Hon är även uppmärksammat socialdemokratiska organisationers samarbete med vänsteraktivister som Matthias Wåg och regeringen Löfvens uppdrag till FairTrade.

1976 gav juristprofessorna Erik Anners ut Den socialdemokratiska maktapparaten, en katalog över vad som då verkade stabila socialdemokratiska strukturer, en bok som bör följas upp. Idag har många av dessa dinosaurier förvandlats intill oigenkännlighet.

LO ger gärna uppdrag till Expo för att utbilda fackfolk om rasism, något som knappast kan vara i medlemmarnas intresse; men som göder en av dessa medelklassradikala initiativ som växte fram på 1990-talet. Här är ett urval:

Expo, Fairtrade, ETC, ETC El, Fryshuset, Demokratiakademin, förlagen Atlas, Leopard, Ordfront, seriemagasinet Galago, radikala kyrkliga initiativ, Arenagruppen, Katalys (med viss reservation för idealisten Daniel Suhonen) och många fler.

Kvinnoforskningens nestor Karin Westman-Berg uppmanade sina medsystrar i Uppsala, där jag skymtade henne, att inte tjata om usla män och gråta över sina öden, utan forska om kvinnornas liv- sitt eget och andras.

Det måste också vi som sett hur socialdemokratin likt Sovjetunionen byggt upp egna organisationer för indoktrinering i samarbete med staten. De senaste 30 årens förvandling av den sega socialdemokratins korporativism till ett vänsterkommersiellt entreprenörskap är enastående men helt osynligt. Nästan ingen har, förutom Rebecca Uvell, har satt sig före att ta reda på vad som skedde från 1990 ur detta perspektiv.

Här finns ett outforskat område inom marknadsföring, företagsekonomi, medie- och kommunikationsvetenskap, statsvetenskap och sociologi för hågade studenter, journalister och forskare som vill inmuta ett nytt område. En bra början är Uvells diagram.

INVÄNDNINGAR

Mot ovanstående kan anföras:

  1. Än sen? Alla rörelser dör ut eller förvandlas. Arbetarrörelsen likaså. Att gnälla på ETC etc är som att gnälla på de tidiga konumentkooperationerna. Dessa företag må vara vänster men de är framtiden.
  2. Dessa företag spelar mycket liten roll. LO och alla sosseorganisationer är intakta och lika mäktiga som tidigare. Visserligen sköter kulturvänsterns smarta företagare PR bättre och kan nå ut till nya grupper, men de betyder lite i jämförelse med AMF Pensions 30 miljarder.
  3. Att vänstern blivit duktiga företagare bevisar inget. Bara att företag som HM, Google, Starbucks m fl hänger på dem, inte tvärtom. Kulturvänstern pressar storföretagen till att ta ställning för jämställdhet, klimat, antirasism. Arbetarrörelsen kan bara hänga med, denna gång på näringslivet via medievänstern. Nytt grepp, men effektivt som fan.
  4. Sjunne är avundsjuk och gnällig.
  5. Denna analys brister i klassanalys. Medievänstern tjänar även arbetarna genom föra fram reella krav på rättigheter på arbetsplatsen och på samhället som även tillgodoser arbetarklassen.
  6. Analysen blandar ihop arbetarrörelsen, korporativism, medelklassvänster och företagande på ett oklart sätt.  Surrigt.

Efter liberalismen. Carl Schmitt. Del 3

Carl Schmitt - Wikipedia

Efter liberalismen. Carl Schmitt- Del 3

av Jan Sjunnesson

I samtalet med Peter Thiel och Peter Robinson som jag tog upp i Del 2 av denna serie om den liberala demokratins brister nämndes en tysk teoretiker, ”with a chequered past” (Robinsons ord). Thiel log och svarade att Carl Schmitt (1888-1985) hade sina poänger trots sin kontroversiella samarbete med Adolf Hitlers regim 1933-1945.

Schmitt tog aldrig avstånd från eller bestraffades för samarbetet, annat än genom att bli av med akademiska uppdrag, men Tyskland gav honom en statlig pension 1952. Dock förblev Schmitt verksam utan anställning i 30 år till i Tyskland från sitt hem.

Det är häpnadsväckande att en person som Peter Thiel diskuterar Carl Schmitts tankar utan att gå in på hans bakgrund. Thiel, som själv ursprungligen är tysk, startade PayPayl med Elon Musk på 1990-talet, investerade tidigt i Facebook (sitter i styrelsen än idag) och är en fritänkande konservativ libertariansk miljardär som perifert tillhör nätverket IDW runt hans kollega Eric Weinstein, hyperintelligent matematiker och chef över miljardbolaget Thiel Capital.

Thiels position är unik som rik intellektuell med stort inflytande och han tvekar inte att välvilligt diskutera en fd medlem i det tyska nazistpartiet för hans tankar om västvärlden och demokrati. I det är han inte ensam just för att Schmitt må vara politiskt omöjlig, men hans analyser var, och är fortfarande anser vissa från höger till vänster, briljanta.

Briljant eller icke, vår egen Herbert Tingsten som var i Tyskland i mitten av 1930-talet skrev om de naiva svenskar som i nazismen såg en folklig väckelserörelse, en nationell återupprättelse och om dess krav på sociala reformer:

”De onda drag hos nazismen som från början var så tydliga, förnekades eller förbisågs från detta håll” (i förordet till sin rapport om den nationella diktaturen i Tyskland och Italien 1936).

Det finns ingen anledning att vidare kommentera Tingsten eftersom han kom att få rätt. Schmitt deltog i Hitlers regim på ett ansvarslöst och avskyvärt sätt. Men ändå tycks han ha haft fruktbara insikter som överlevt till idag, särskilt om inneboende motsättningar i liberalismen.

Att den nazistiske medlöparen, den katolska och djupt konservative rättsfilosofen Carl Schmitt också tas seriöst av den amerikanska postmoderna och franska postmarxistiska vänstern uppmärksammade jag redan 1991 i en fotnot i den marxistiska tidskriften Zenit och hans inflytande har bara ökat sedan dess, särskilt i vänsterkretsar och bland ryska nationalister.

NAZISMEN

Innan vi går in på Schmitts kritik av liberalismen måste Schmitts förhållande till nazismen preciseras. Före januari 1933 då Adolf Hitler fick uppdraget som rikskansler, så deltog Schmitt tillsammans med andra politiker och jurister i försök att dels införa presidentstyre, dels förbjuda extrema partier som ville avskaffa parlamentarismen, som NSDAP och de tyska kommunistpartiet KPD, vilka båda slogs på gator och förstörde varandras möten.

En stark president som upplöste riksdagen och ställde in val var att föredra framför det opålitliga nazistpartiet som hade röstat med kommunisterna för att blockera den tyska riksdagen. Se Benderskys bidrag i From Weimar to Hitler och Ellen Kennedys studie från 2004.

När Hitler väl installerat sig och ställde in öppna val så tog Carl Schmitt parti för honom i maj 1933, en opportunism som stod honom dyrt. Dessutom ogillade SS honom och efter 1936 var han alltmer isoleras, anklagad för ”hegelianism” och ”katolicism” och hade för många judiska vänner.

”Schmitts relation till nazismen är alltså överlagrad med absurda och tragikomiska ironier: en öppet auktoritär och anti-parlamentarisk tänkare som in i det sista kämpar för att rädda Weimarrepubliken, ansluter sig efter dennas fall till dess dödgrävare, bara för att därefter bemötas med misstänksamhet från deras sida, för att slutligen efter att nazisterna slutgiltigt besegrats i andra världskriget för alltid förknippas med dem”

skriver antologiredaktörerna Jon Wittrock och Hjalmar Falk i Vän eller fiende? (2012).

Bilden är alltså mer nyanserad än att Schmitt enbart var en nazistisk kronjurist vilket hävdades i en understreckare 2015. Antisemit, auktoritär, radikalkonservativ ja- men inte engagerad i nazismen förrän 1933, tvärtom alltså negativ till partiet (vilket han delade med flera samtida konservativa som Ernst Jünger).

En annan samtida tänkare, den judiske marxistiske kulturteoretikern Walter Benjamin (1892-1940), talade till exempel gott om Schmitt även efter hans engagemang för Hitler. Vissa teman hos den konservative auktoritäre Schmitt togs över av vänsterintellektuella runt Frankfurterskolan/kritisk teori, dit Benjamin hörde, något som Ellen Kennedy påpekade i vänstertidskriften Telos efter Schmitts död 1985.

SCHMITT I SVERIGE

I det svenska universitetsvärlden har Schmitt aktualiserats sedan 2010: vid Uppsala universitet av statsvetaren Johan Tralaus antologi om Schmitts Hobbesbok, i Lund genom juristerna Matilda Arvidsson och Leila Brännström (och tidigare av sociologen Carl-Göran Heidegren), i Göteborg i och med Hjalmar Falks avhandling i idéhistoria och i Malmö och Södertörn av Jon Wittrock. Såväl svenska vänsterförlag (Tankekraft, Daidalos, Symposion och Atlas) som högerförlag (Augusti) har gett ut böcker av och om Carl Schmitt.

Johan Tralau skriver i inledningen till antologin om den engelska 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes och Carl Schmitt:

”Thomas Hobbes, the English 17th century philosopher, and Carl Schmitt, Hitler’s ‘crown jurist’, a political thinker and author of an enigmatic book on Hobbes, are increasingly relevant today for two reasons. First, they address the problem of political order, so important when we witness failed states, the privatisation of war, and the rise of political violence that does not derive from the state. Secondly, they are both crucial sources for the use of mythology in politics; moreover, they address the key issue of our time, namely, the relation between politics and religion.”

Om politisk teori sedan välfärdsstatsliberaler som John Rawls 1971 handlat om fördelning så menar Tralau att lag och ordning kommit att ersätta fördelningsdiskussioner. Finns ingen ordning finns inget att fördela. Hobbes insåg detta i vårt tidigmoderna Europa och Schmitt likaså under Weimarrepublikens gradvisa förfall från 1919 till 1933.

Liberaler har inte alltid velat diskutera ordning som ett angeläget politiskt teoretiskt område. De har förutsatt att medborgare uppför sig som upplyst medelklass, ett misstag som stått många naiva liberaler dyrt. Varken liberalerna Svante Nycander, Johan Norberg eller Per Svensson verkar till exempel ha ägnat just ordning eller samhällsgemenskap något större intresse.

Avgående Timbro chefen Karin Svanborg- Sjövall skrev 2017 surt om vad som krävs av medborgare är ”laglydnad och egen ansträngning” snarare än ”esoteriska värden kopplade till kultur eller etnicitet”. Men i raden innan deklarerade hon att ingen stat är värdeneutral och att lagar avspeglar majoritetssamhällets lagar.

Exakt hur nyanlända ska förstå hur Sverige fungerar utan någon form av gemensam kultur byggd utifrån den etniska grupp som bott här i minst 1000 år, dvs svenskarna, vägrar hon som god svensk liberal att ta i. Jag ska återkomma till henne och Timbro i Del 6 om ”State Capacity Liberalism”.

Vad otydliga liberaler som Timbroanställda inte alltså vill ta i är att stater knappast kan fungera utan någon form av samhörighet. Peter Thiel tog upp detta i sin analys av västvärlden efter 2001, nämligen att våra politiska och religiösa system inte uppvisa samma hopp och mod som islam kan, både i militant och i fredlig version.

Vår materiella livsstil är inte tillräcklig för att skapa en offervilja, en stridsvilja att slåss för våra nationer och våra nedärvda levnadssätt. Vi har satt materiell standard före idealism.

Den brittiska debattören Douglas Murray beskrev detta i sin nya bok Kollektiv galenskap och på fem minuter sammanfattar han vår västerländska brist på gemenskap och idealitet. Detsamma skrev Carl Schmitt om i sina analyser av liberalismen under det tyska 1920-talet.

KRITIK AV LIBERALISMEN

Schmitts invändningar mot liberalismen utgick dels från hans rättsfilosofiska konservativa tänkande, dels från hur den liberala demokratin kom att (inte) fungera i Tyskland 1919-1933.

En kritisk uppfattning var att liberalismen inte erbjuder meningsfullhet, vilket jag noterade ovan. Men dessutom har liberaler (och socialister, kommunister) alltsedan franska revolutionen hållit fram en utopisk bild av samhället där politiska lösningar har löst alla mänskliga problem. Himmelriket på jorden är möjligt vilket inspirerade Rousseau, Marx men även Lenin och västvärldens välfärdsbyggare som Per Albin Hansson och Olof Palme.

Den franska postmarxisten Chantal Mouffe (som jag mötte i Paris 1990 tillsammans med Richard Rorty) fann i Schmitts kritik något som dogmatiska marxister och liberaler har gemensamt, nämligen en vision av ett samhälle utan motsättningar, utan politik, utan strid.

Båda vill bara omfördela ett välstånd, socialister och kommunister med tvång, socialliberaler (och Demokrater i USA) med höga skatter. Medborgarna ska därmed vara tillfredsställda och lyckliga, hålla tyst och inte strida med varandra om väsentliga ideologiska eller religiösa värden.

Den utomordentliga politiska filosofen Laurie M . Johnson har formulerat Mouffes bruk av Schmitt i denna video, men hon har många andra intressanta idéhistoriska och samtidspolitiska fördrag på sin YouTube kanal (som jag kommer referera till eftersom hon kommenterar nästan alla teman och tänkare som jag valt att ta upp i denna serie – Leo Strauss, Patrick Deneen, kommunitarism, neokonservatism, Zizek).

Mouffe försvarar Schmitts välkända men omstridda begrepp ”det politiska” som han först talade om i ett föredrag 1927. Andra vänstertänkare som använt Schmitt är Jacques Derrida och Georgio Agamben, men de berörs inte här.

DET POLITISKA

För att förstå och försvara sin stat måste man förstå vem som är dess fiende, ideologiskt och existentiellt menade Schmitt i sin Der Begriff des Politischen (1932, engelsk översättning och introduktioner till Schmitts kritik av liberalismen av Tracy Strong och George Schwab (judisk översättare och forskare om Schmitt) och med Leo Strauss (samtida tysk-judisk filosof) utförliga kommentarer. För analyser av deras relation, se Chen och Meier).

Denna agonistik, för att tala med Chantal Mouffe, är tydligt förklarad i Schmitts polemiska och lärda skrift som något ska refereras här för att förstå hans kritik av liberala demokratin.

Var det något Schmitt föraktade, så var det prat utan handling och ständiga intellektuella diskussioner mellan liberaler. Det politiska kräver strid, även inpå livet, inte prat. Att skjuta upp alla beslut till kommittéer är att missförstå det politiska allvaret.

Genom att inse vem som är fiende blir man varse vilka ens grupp är och dess handlingsalternativ. Fienden är aldrig en individs fiende utan gruppens. Fiendskap i denna mening är politiskt och existentiellt. Fienden vill utplåna den grupp och den livsstil man tillhör och vice versa.

Den liberalism Schmitt kritiserar är inte den liberala politiska inriktningen vi haft sedan 1800-talets slut och i USA som Ronie Berggren beskriver. Schmitt (och Leo Strauss) vill ifrågasätta hela det moderna Upplysningsprojektet sedan 1600-talet: den liberala västerländska individualismen och de universella mänskliga rättigheterna.

Den tolerans av skilda ideologiska uppfattningar som liberalismen utlovade var för Schmitt en utopi. Att kunna på allvar och med övertygelse gräla hett om politik (tidigare om religion) för att sedan respektera sin meningsmotståndare och gå till puben tillsammans är otänkbart. Denna toleranta relativism bevisar liberalismens ytlighet, där en tycker si, en annan så. Tracy Strong beskriver dilemmat i förordet till den engelska översättningen av skriften om begreppet om det politiska:

”If a liberal is a person who cannot take his own side in an argument, a liberal is also a person who, as Schmitt notes, thereby raising the stakes, if asked ”‘Christ or Barabbas?’ [responds] with a proposal to adjourn or appoint a committee of investigation”

Denna liberala fantasi, där extrema åsikter kan samexistera, är farlig. Den döljer de fundamentala skillnader som olika grupper har till dess några extrema muslimer kapar några plan och kör in i skyskrapor eller några identitetspolitiska extremister startar gatustrider, välter statyer, plundrar och slåss med oskyldiga förbipasserande.

Patrik Engellau skriver om Hobbes statsteori och myten om Leviatan på Det Goda Samhället

En återgång till den engelska 1600-talstänkaren Thomas Hobbes analys av vad en stat måste bestå av för att undvika ett allas krig mot alla, en suverän, kan ge några ledtrådar till vad Schmitt är ute efter.

Hobbes var klarsynt nog att förstå behovet av en suverän- stat, kung, president, regering- som i exceptionella sammanhang kan handla utan hänsyn till normer, lagar, konstitutioner.

Men senare tiders liberala tänkare har velat göra sig av med en suverän med oinskränkt makt. Några kriser ska aldrig rubba respekten för mänskliga rättigheter och grundlagar. Schmitt såg detta som naivt, särskilt i den fallerande Weimarrepubliken där han befann sig .

Leo Strauss skrev till Schmitt:

”[B]ecause man is by nature evil, he therefore needs dominion. But dominion can be established, that is, men can be unified only in a unity against—against other men. Every association of men is necessarily a separation from other men … the political thus understood is not the constitutive principle of the state, of order, but a condition of the state.” Brevväxling

Carl Schmitt menade att liberaler undvek inte bara att ta strid och utse fiender till sin ideologi utan undvek politik överhuvudtaget genom att ständigt diskutera och tro på rationella övertygelser genom att vädja till en gemensam mänsklighet med likadant förnuft och till en övertro på teknik och vetenskap, en kritik som Schmitt delade inte bara med Martin Heidegger och Nietzsche utan även med vänsterradikalen, den litteräre marxistiske ungraren György Lukács.

Deras kritik av teknifiering inspirerades av deras lärare, sociologen Max Weber, vid vars seminarier och kurser de båda deltog på 1910- och 20-talet.

Schmitt attackerade inte bara teknikoptimistiska liberaler utan även liknande drag i marxismen. Han skrev 1923, citerad från McCormicks bok Carl Schmitt’s critique of liberalism, vars undertitel ”Against Politics as Technology” beskriver just Schmitts (och Lukács) kritik av modernitet och teknologi:

”The world-view of the modern capitalist is the same as that of the industrialist proletarian, as if one were the twin brother of the other. Thus they are of one accord when they struggle side by side for economic thinking. Insofar as socialism has become the religion of the industrial proletariat of big cities it contraposes a fabulous mechanism to that of the capitalist world….The big industrialist has no other ideal than that of Lenin – an ‘electrified earth’. They disagree essentially on the correct method of electrification. Amerikan financiers and Russian Bolsheviks find themselves in common struggle for economic thinking.”

Hur mycket Schmitts och Lukács aversion mot teknifiering och alienation var värda när den ene lät sig dras med i den nationalsocialistiska statskapitalistiska hyllningen till just teknik, särskilt militär, och den andre till sovjetrysk avhumanisering och dyrkande av samma teknik, särskilt industriell.

Båda av de totalitära systemen hyllade manlighet, rationalitet och teknik. Auschwitz och Gulag. Båda systemen satte massor framför individer och humanism och båda avskydde den konstnärliga modernismen, som marxisterna Brecht och Benjamin konstaterade sorgset, se kap 3 i Karlsson och Ruth.

Schmittkännaren Ellen Kennedy skrev 1988 (citerad i svenska Res Publica, 1993) att

”Schmitts ‘Der Begriff des Politischen’ är i sista hand ett rungande ‘Nej!’ till den liberala världens anda, till den kapitalistiska tidsålderns anda, till maskinen, massmänniskan och konsumtionsmentaliteten – till hela den politik som sätter sin lit till en neutralisering av anden genom dess reducering till materialism”.

Med detta är vi över på den text som Schmitt lade till 1932 där han tog upp liberalismens vilja att avföra allvarliga politiska tvisteämnen till frågor om teknik och neutrala beslut.

Tidskriften Res Publicas temanummer Konservativ revolution från 1993

NEUTRALISERING OCH AVPOLITISERING

Avpolitisering och att se samhällsfrågor som tekniska (svensk social ingenjörskonst under 1900-talet t ex) är farligt ansåg Schmitt. Idag existerar vissa politiska frågor inte alls i den offentliga debatten utan de hänförs till experter och forskare inom juridik, ekonomi och förvaltning eller medicin som i pandemin.

Migrationsfrågan är det tydligaste exemplet men även frågor om abort, feminism, kulturella gemenskaper. Svenska politiker kan hänvisa till EU eller FN om de vill. Ett expertvälde gynnas av att liberaler vill avpolitisera samhällsdebatter så att de inte handlar om något väsentligt. I USA som i Sverige och Europa finns (med undantag för Polen och Ungern) i praktiken inga etablissemangskritiska alternativ till välfärdsstatlig liberalism, bara skilda grader.

Statsvetaren Jon Wittrock skriver bra om detta i sin rapport och om demoniseringen av SD som ett exempel på fiendskap som etablissemanget gärna upprätthåller.

Schmitt själv lade till en analys 1932 när han återutgav ut skriften om det politiska som begrepp, där han tog upp just ”Neutraliseringens och avpolitiseringens tidsålder” (finns med i svenska utgåvan).

Nietzsches diktum “Gud är död” 50 år tidigare visade för tyska konservativa som Carl Schmitt att det vakuum som uppstått när kristendomen försvunnit i och med Upplysningen och naturvetenskapen kunde inte ersättas av krass materialism och ovilja att engagera sig i samhället.

Behovet av ett moraliskt mål försvann inte även om den sekulära liberala kapitalistiska demokratin utlovade det. Att förneka kulturell identitet, religion, tro på högre mål är att förneka människor vad som gör dem till människor.

Liberaler vill gärna bortse från dessa mänskliga sidor eftersom de har bland annat lett till blodiga religionsstrider i Europa. Därmed har allt tal om nation, folk, etnicitet och historiskt-kulturella gemenskaper och symboler ifrågasatta av liberaler som hellre tyr sig till en teknisk avancerad förment värdeneutral stat.

Jag ska återkomma till detta tema i Del 6 i denna serie, då jag berör kommunitarism, särskilt den katolske marxistiske filosofen Alasdair MacIntyres analys av nihilistiskt Europa sedan 1600-talet i hans After virtue, 1981.

Schmitt har i sin kronologi liknande analyser som Max Weber och senare Macintyre, men han utgår från att varje sekel har försökt etablera ett neutralt område, fritt från strider:

1500-talet, teologi

1600-talet, metafysik

1700-talet, moral

1800-talet, ekonomi

1900-talet, teknik

”Att dagens utbredda tro på tekniken är så påtaglig beror enbart på att man en gång för alla trodde sig ha funnit det absolut neutrala området i tekniken. Ingenting framstår som mer neutralt än tekniken, den gagnar alla. Radiomedlet kan användas för alla slags nyheter och postväsendet levererar försändelser oavsett innehåll eftersom dess teknik inte kan tillhandahålla några kriterier för hur försändelserna ska värderas. Till skillnad från teologiska, metafysiska, moraliska och till och med ekonomiska frågor som kan debatteras i all evighet, vilar det något välgörande sakligt över tekniska problem” (svenska utgåvan, s. 107)

Sedan 1971 har västvärldens politiska tänkare brottats med den amerikanske socialliberalen John Rawls som förespråkar en individualistiskt grundad välfärdsstat. Medborgarna förväntades inte ha några särskilda preferenser andra än att de sämsta skulle tjäna på det system som valdes.

Med tiden fick Rawls kritik från bland andra kommunitarister som Michael Sandel och han ändrade sin teori till att inkludera vissa fundamentala demokratiska värden. Men hans utgångspunkt var att alla inte skulle vara oense om ideologi, religion, transcendenta värderingar.

Jag skrev om Rawls förflyttning mot mer ”tjocka” värderingar från ”tunna” i min text i Zenit 1991 (länk ovan). Ellen Kennedy nämner samma utveckling från avpolitisering till politisering i introduktionen till sin Schmittbok, 2004 Även Richard Rorty noterade Rawls positionsförändring, se hans text i Res Publica 1996 (min översättning, omtryckt i min antologi Kommunitarism, 2013)

ISLAM

För Carl Schmitt producerade liberalism svaga samhällen utan identitet med apatiska medborgare och därför utan motståndskraft mot starkare angripare. Detta går igen i Västvärldens nutida vekhet inför islam, dess islamofili och underkastelse. Idag står inte Väst för något alls som Douglas Murray kommenterade ovan.

Schmitt nämner muslimer apropå Biblens uppmaning i Matteus 5:44 att den kristne ska älska sina fiender (diligite inimicos vestros, inte diligate hostes vesteros) att det inte var fråga om fiender (hostes) utan ovänner (inimicos). Riktiga fiender, politiska fiender som vill döda en, går inte att älska:

“Inte en enda gång under den tusenåriga kampen mellan kristendom och islam har en kristen kommit på tanken att av kärlek till saracenerna eller turkarna utlämna Europa åt islam istället för att försvara det. Man måste inte hata den politiska fienden personligen och det bara i den privata sfären som det är meningsfullt att älska sin ‘fiende’, dvs. sin motståndare.

Detta bibelställe handlar lika lite om den politiska motsättningen som det försöker upphäva motsättningen mellan exempelvis gott och ont, eller vackert och fult. Framför allt innebär det inte att man ska älska och hjälpa sitt eget folks fiender” (s. 49 i svensk översättning).

Han skrev i liknande termer om religiösa krigsförare som dagens islamister:

“Ett religiöst samfund som för krig mot medlemmar av andra religiösa samfund eller deltar i andra krig är förutom ett religiöst samfund också en politisk enhet” (s. 56).

Västvärldens inre fiender i form av radikala muslimer kan samla sig och attackera sina motståndare, vilket några dystopiska framtidsromaner skildrat nyligen.

Dock kan en beredd stat med beredda medborgare försvara sig, om den vill och kan handla i akuta lägen.

”Ett folk med en politisk existens kan alltså inte undandra sig ansvaret att i förekommande fall själv skilja på vän och fiende/…/ Det vore enfaldigt att tro att ett värnlöst folk bara har vänner och rena galenskapen att räkna med att fienden ska låta sig bevekas av avsaknaden av motstånd./…/När ett folk förlorar kraften eller viljan att hålla sig kvar i den politiska sfären försvinner inte det politiska från världen. Det enda som försvinner är ett svagt folk” (s. 68, 71)

Osama bin Ladin skulle förstå Carl Schmitt och förakta liberalerna. Båda skulle förakta liberalismens ovilja att ta ansvar på liv och död och tillåta medborgare att inte engagera sig politiskt. Konsumtion och underhållning är två fiender till att ta politiskt ansvar på allvar. Liberalismens fokus på individuell tillfredsställelse leder till dess undergång.

UNDANTAGSTILLSTÅNDET

Ett annat begrepp som Schmitt använde mot liberaler var undantagstillståndet som ett politiskt redskap att ta till i situationer som rådde under Weimarrepublikens tidvisa kaos.

Minns att Tyskland hade inte bara världsdepressionen 1929 utan en egen 1923 med inflation av Zimbwaves kaliber då folk betalade brödlimpor med miljoner. Samtidigt invaderade Frankrike och Belgien Ruhrområdet eftersom den tyska valutan inte kunde betala krigsskadeståndet man lovat i Versailles 1919.

Weimarrepubliken i sammandrag 1919-1933: 15 partier i Reichstag, 14 statsministrar, 4 presidenter, flertal kuppförsök, socialistiska maktövertagaden i städer och landsdelar – inte konstigt att Carl Schmitt formulerande sig i Politische Theologie 1922:

”Suverän är den som beslutar om undantagstillståndet. Enbart denna definition kan göra rättvisa åt begreppet suveränitet som gränsbegrepp. Ett gränsbegrepp innebär nämligen inte, som i populärlitteraturens slarviga terminologi, ett oklart begrepp utan ett begrepp som hänför sig till en yttersta sfären. Definitionen knyter följaktligen inte an till normalfallet utan till ett gränsfall” (svensk översättning i Res Publica, 1993).

Schmitt driver tesen att rätten vilar inte på normer utan på beslutförhet och på ett rättsligt utrymme som måste tänkas och förberedas, se Böckenfördes efterord till den svenska upplagan av Det politiska som begrepp.

Den som kan besluta och med makt genomföra beslutet vinner, oavsett. Hobbes och Machiavelli förstod detta. Under Weimarrepublikens kaos diskuterade riksdagsmännen och ministrarna mer än de handlade. Något Ausnahmezustand infördes inte.

I Sverige fick regeringen en migrationskris på halsen 2015 och ingrep när samhällskollapsen var nära. Samma sak under pandemin 2020, vilket de politiska kommentatorerna Per Gudmudson och Göran Eriksson noterade nyligen. Eriksson skrev: ” Pandemin har tvingat politiken att använda sin fulla maktpotential – och visar att nästan ingenting är omöjligt.” Juristen Richard Sannerholms kritik av hur svenska regeringar hanterat kriser visar dock på betydande handfallenhet.

Hobbes analys av Leviathan som den starka statsmakt som kan hålla folk  (som våra förortsklaner) från att slå ihjäl varandra är en teori om suveränen, en kung, en despot, en kardinal, en regering, en furste, en klanhövding. Suveränen är den instans eller person som inkarnerar ett folks eller ett lands överlevnadsförmåga. Behövs ett undantagstillstånd är det suveränen som ska besluta om det.

Dagens politiker skäms för att beröra statens våldsmonopol och makt att ingripa noterade Gudmundson ovan. Istället för att upprätthålla statens kärnuppgifter, nattväktarstaten, ägnar de sig åt de minst relevanta uppgifterna. Dvs den svenska ofantliga offentliga sektorn gör allt den inte ska (lägger sig i barnpassning och restaurangrökning) och inte det den måste klara av (upprätthålla lag och ordning i alla delar av landet).

Liberaler tenderar till att ignorera undantag till förmån för det normala. Men för Schmitt (utifrån 1800-talsdansken Sören Kierkegaard) så avslöjar undantaget till normala, en syn han delade med marxisten Benjamin i hans Kritik av våldet 1921. I slutet av proklamationen om undantagstillståndet citerar Schmitt Kierkegaard:

”Och vill man studera det allmänna på ett riktigt vis, så behöver man bara se sig om efter ett verkligt undantag. Det avslöjar allting långt tydligare än det allmänna självt. I längden leds man vid allt prat om det allmänna: det finns undantag. Kan man inte förklara dem kan man inte heller förklara det allmänna” ( Res Publica, 1993).

Undantagstillstånd kan införas av en suverän, en tillfällig diktator enligt mönster från den romerska senaten som satt högst sex månader. Schmitt påpekade detta i sin bok Die Diktatur 1921, utifrån Machiavelli. En diktatorisk ”kommisarie” i antikens Rom var inte samma sak som en kommunistisk permanent diktator (Lenin, Trotskij, Stalin, Mao, Kim il Sung) under 1900-talet, vars motiv var att införa ett nytt statsskick, medan det romerska var att återupprätta ett statsskick genom tillfällig diktatur (något som Julius Caesar inte brydde sig om dock).

Men genom att inte förutse behovet av den tillfällig diktator stod den liberala demokratin, som i Weimar, öppen för kupper från vänster och höger, vilket skedde 1918-1923 (sovjetrepublik i Bayern 1918, det kommunistiska Spartakist-upproret då Rosa Luxemburg och Karl Liebnecht mördades i Berlin 1919, högerns Kappkupp i Berlin 1920 och Hitlers ölhallskupp i München 1923). Schmitt hann dock utveckla sin syn på diktatur från en välvilja mot tillfällig diktatur i antik stil 1921 till en mer positiv syn på auktoritärt presidentstyre redan 1922.

HOMOGENITET OCH DEMOKRATI

När Schmitt under 1920-talet kritiserar den parlamentariska demokratin, diskuterar han demokratin i termer av en identitet mellan styrande och styrda, en förståelse som öppnar för många möjligheter bortom parlamentarismen.

Hans tanke var att val inte alltid kan skapa en bestämd folkvilja, dels om en knapp majoritet på 51 % ska styra över 49 %, dels om beslut kompromissas bort genom byråkratiska mekanismer och dolda diskussioner bortom folkets insyn. Vissa av Schmitts insikter om den liberala demokratins brister har återkommit på senare år, till exempel i libertarianen Jason Brennans skepsis.

Men även själva systemet med liberalism som ett valt parlament var inte alltid demokratiskt menade Schmitt. Han såg en motsättning mellan just liberalism och demokrati. För att verklig demokrati ska råda måste ett folkstyre och folket vara homogena, av samma slag.

De särintressen som politiska partier representerar och vars önskningar ska generera beslut kan gå folket emot. Splittring, individualism, grupplojaliteter – allt detta kan gå emot den identitet som Schmitt anser måste finnas mellan de styrande och de styrda. Hur mycket mångfald tål demokratin undrade statsvetaren och Timbroförläggaren Andreas Johansson Heinö i sin avhandling i Göteborg 2009.

Jon Wittrock tar upp Schmitts begrepp i samband med aktuella diskussioner om migration, bristande tilltro till demokratin och teknokrati.

Carl Schmitt har fler kritiska synpunkter på den liberala demokratin än vad detta utrymme medger. För en sammanfattning om varför Schmitts tankar är relevanta idag är introduktionen till Arvidsson et al och Martin Loughlins översikt användbar, särskilt för juridiska perspektiv.

Carl Schmitt and Leo Strauss - Heinrich Meier - häftad ...
Heinrich Meiers bok om Schmitt och Strauss

AVSLUTNING

Denna del kom att mindre handla om Carl Schmitts kritik av liberalismen än om hans liv och hans samtid. Men Schmitts öde är så paradoxalt. Den person Del 4 ska ta upp, den tysk-judiske filosofen Leo Strauss, nämns ofta i samma andetag som just Carl Schmitt, vilket samtalet ”The Straussian Moment” med Peter Thiel visade.

Paradoxalt nog så skrev den antisemitiske högerradikale tyske juristen Carl Schmitt ett rekommendationsbrev för juden Leo Strauss, samma vår som Schmitt övervägde att gå in i nazistpartiet. Inte nog med att Strauss var ortodox jude och övertygad sionist, han arbetade för flera judiska institutioner i Tyskland.

Vidare, det stipendium som Schmitt rekommenderade Strauss till kom från Rockefeller Foundation, vilken är en marknadsliberal och prokapitalistisk representant från det USA som Schmitt bekämpade.

Schmitt skrev aldrig något negativt om Strauss utan använde tvärtom hans kommenterar till sin skrift om det politiska i senare upplagor, dock utan att nämna hans namn.

Meiers bok går in i detalj på dessa kommenterar där Strauss visar att Schmitt inte tillräckligt tagit avstånd från liberalismen. Den tysk-judiske konservative filosofen Strauss rättar den tyske konservative rättsfilosofen Schmitts kritik av deras gemensamma fiende, den naiva oreflekterade liberalismen.

KÄLLOR

Arvidsson, Brännström och Minkkinen (red), The Contemporary Relevance of Carl Schmitt, 2016

Beck och Jones (red), From Weimar to Hitler, 2019

Hjalmar Falk, Det politiskt-teologiska komplexet. Fyra kapitel om Carl Schmitts sekularitet. Doktorsavhandling, Göteborgs universitet 2014

Carl-Göran Heidegren, Preussiska anarkister, 2016

Ingmar Karlsson och Arne Ruth, Samhället som teater, 1983
Ellen Kennedy, Constitutional failure: Carl Schmitt in Weimar (2004)
John McCormick, Carl Schmitt’s critique of liberalism, 1997

Heinrich Meier, Carl Schmitt and Leo Strauss (2006)

Chantal Mouffe (red), The challenge of Carl Schmitt, 1999

Chantal Mouffe, Om det politiska (2008)

Chantal Mouffe, Agonistik (2016)

Jan-Werner Müller, A Dangeous mind: Carl Schmitt in post-war thought (2004)

Res Publica, nr 23 (1993). Konservativ revolution med bl a första kapitlet i Schmitts Politische Theologie med flera texter av Schmitt och en essä av Ellen Kennedy om Schmitt.

Carl Schmitt, The Concept of the Political (1932). Svensk utgåva 2010, Det politiska som begrepp

Herbert Tingsten, Nazismens och fascismens idéer, 1936

Johan Tralau (red), Thomas Hobbes and Carl Schmitt, 2012

Wittrock och Falk (red), Vän eller fiende? En antologi om Carl Schmitts politiska tänkande (2012)

Jon Wittrock, ”Politiska begrepp: Carl Schmitt som samtida politisk tänkare. Mångkultur, migration, ordning och undantag.” Malmö University: Current Themes in Imer Research 19:1, 2019.

Del 4- Leo Strauss

Slöjbråk på twitter

I Sverige kan moderaterna inte inse att bära slöja är ett kontroversiellt ämne som knappast handlar om vad en enskild individ beslutar sig för att ta på sig, ett ultraliberalt synsätt som jag trodde bara Annie Lööfs extrema parti stod för. Men icke.Jag lade ut en bild i förrgår från MUF Skaraborg på twitter som visar deras styrelseledamot Zeinab Hussaini i slöja.

Min kommentar löd,”Styrelseledamot MUF i Skaraborg”.Inget mer.

Fotot hade någon lagt ut på Facebook med en ifrågasättande kommentar som jag tog bort, nyfiken på vad detta konstaterande av beslöjad ungmoderat kunde leda till.Var och en som följt debatten om slöjor i skolor och på unga kvinnor vet att det finns många vinklar på det, men att slöjan inte är ett personligt plagg som kan betyda vad som helst för bäraren. Man uttrycker religiös tillhörighet men också annat, t ex att man är under beskydd av andra muslimer och att man inte är sexuellt tillgänglig.

President Gamal Abdel Nasser träffade det egyptiska Muslimska Brödraskapet 1953 för att förhandla med dem. Deras första krav var slöjtvång på alla egyptiskor. Nasser förklarade, skrattandes i videon ovan från ett tal 1958, att det inte var acceptabelt. Han förstod vad slöjor innebar, ett ställningstagande för att begränsa kvinnor.

Detsamma förstod det Muslimska Brödraskapet och därför valde de slöjtvång som första förhandlingspunkt; inte bidrag, inte fler moskéer, inte religionsundervisning, inte vapen, inte något annat än just det som begränsar kvinnors frihet, sexualitet och visar att de är ärbara.

MUFs ledare Benjamin Dousa skrev till mig på twitter att jag ”borde skämmas som hänger ut en ung MUF-medlem på det här sättet utan att känna henne lr veta vad hon tkr.”

Mitt svar: ”Jag förstår din och andras invändning men anser att slöja på politiska företrädare innebär ett godtagande av uppdelning i ärbara dvs beslöjade kvinnor och icke, de utan. MUF bör ta avstånd från sådan uppdelning och kollektivism.”

Mitt inlägg på twitter handlade inte om personen med slöja som flera manliga moderater verkade vilja beskydda trots att hon tagit ställning mot hedersförtryck i en poster, skrivit två debattartiklar om feminism och bortgifta flickor under sommaren.

Jag har förstått att hon fått otrevliga påhopp efter min tweet och skrev, via ordföranden för MUF Skaraborg, ett mail där jag beklagade de idioter och muslimhatare som tyvärr finns i mitt flöde.

Men jag tog inte tillbaka min tweet för den handlade inte om henne utan om hur slöjor ska behandlar i offentliga rum och i politiska partier i Sverige.

Att slöjan inte är vilket plagg som helst förstod både Nasser och Muslimska Brödraskapet tidigt, liksom Ayatollah Khomeinis regim i Iran 1979, Frankrikes skollagstiftare 2004 och Carolin Dahlman, ledarskribent i liberala Kristianstadsbladet 2018.

Att ifrågasätta om en styrelsemedlem i ett politiskt ungdomsförbund ska visa sig i slöja är inte att påstå att ingen får ha slöja eller att den med slöja är medlem i Muslimska Brödraskapet eller dylikt.

Det är att vilja diskutera kontexten kring detta omstridda plagg som idag kan bäras av en miljöpartistisk riksdagsledamot från Göteborg, en centerpartistisk nämndeman i Solna (och flera nämndemän i Stockholms tingsrätt har bekant berättat), på vårdcentralen, folktandvården, skolor, förskolor, apotek, förvaltningar m fl offentliga platser. För att inte tala personal vid alla utförare av offentliga tjänster som betalas med skattmedel. En metod vore att konkurrera ut de religiösa företagen med sekulära alternativ.

Jag vet att klädseln för styrelseledamot i ett ungdomsförbund knappast kan eller bör lyda under offentliga lagar och regler. Men var går gränsen? Om den uppenbarligen kompetenta ungmoderaten väljs in i Falköpings kommunfullmäktige 2022, ska hon då tala för M iförd en slöja? Om hon blir kommunordförande, låt oss säga 2030 ? Eller domare eller riksdagsledamot?

Våra ministrar i den feministiska regeringen satte på sig slöjor vid statsbesök i Iran, ett diplomatiskt val sägs det (och som jämfördes av finansministern med damhatt). Men Melanie Trump gjorde det inte i Saudiarabien.

Slöja på företrädare i valda församlingar och personal vid offentliga förvaltningar i stat, landsting och kommun är enligt mig inte acceptabelt. Vissa inom M anser det fel av mig att lägga ut bilden på ungmoderaten, men skulle de acceptera en beslöjad partiledare, en kommunordförande, en minister?

I höst ska Benjamin Dousa ta över tankesmedjan Timbro, gratulerar. Där kommer han få pröva sina individualliberala åsikter och troligen få stöd av förlagschefen Andreas Johansson Heinö och islamologen Eli Gönder. Dousas resa från Husby till Handelshögskolan är givetvis en fördel, men den räcker inte i den kulturstrid som den svenska borgerligheten duckat för i decennier. Han kan lära av Danmark och Norge som inte väjt i samma utsträckning.

Utanför Timbro kommer Dousa få stöd av Hanif Bali som kritiserade mig igår på twitter, Mustafa Panshiri och Hamid Safar, tre borgerliga debattörer jag uppskattar men som är oeniga med mig om slöjor.De och ni som följde debatten igår på twitter har en del att ta tag i.

Förutom att se den leende Nasser raljera om slöjtvång 1958 i videon ovan kan följande böcker och texter rekommenderas:Hege Storhaugs Landsplågan IslamSameh Egyptsons Holy White LiesJohan Westerholms Islamismen i SverigeMona Lagerströms Muslimska Brödraskapets förtrupp i SverigePer Gudmundsons ledare om Muslimska Brödraskapets infiltration i S.

Alla dessa texter utom Hege Storhaugs bok (bl a om Malmö) handlar om Muslimska Brödraskapet. Jag påstår inte att Zeinab Hussaini eller MUF Skaraborg är kopplade till dessa islamister. Men jag är övertygad om att de gläder sig åt att hon står på sig i sitt val av huvudbonad, hur mycket smink hon än använder.

Att inse det är att förstå vad M och de svenska partierna vägrat undersöka: vilken grad av islamisering är acceptabel för Sverige. De rödgröna och C verkar inte ha några gränser (utom Amineh Kahkabaveh, Nalin Pekul och Zeliha Dagli).

Vilka konsekvenser får det på sikt?Min avslutande tweet igår:
”Då står Nasser 1958, Frankrikes skollag 2004 och alla iranska modiga slöjbrännare och jag på samma sida. Var @BenjaminDousa och @mufswe står verkar oklart. Anser ni att slöja är ett individuellt val utan relation till kultur, grupper, religion är ni lika tokliberala som förr.”

Inget svar från Dousa eller Bali.Men från Aftonbladet

Rätt man på fel plats: SD, Sjunne & medier

(Denna text på min Facebook sida)
När jag gick till DN i februari 2015 och berättade att den SD ägda webbtidningen Samtiden som jag var ansvarig utgivare och redaktör för styrdes av den avhoppade riksdagsledamoten Erik Almqvist via hans hem i Budapest blev många Sverigevänner förbannade. Jag förklarade att jag inte hade något emot SD, det parti jag gått in i 2013 med liv och lust, men att partiets ansvar för Samtiden var under all kritik.
Det finns mer att berätta om runt Samtiden, Avpixlat och andra alternativmedier som jag tänkte ägna denna drapa åt. Juli i Sverige är torrlagt på nyheter och skvaller vet jag sedan de somrar jag vikarierat på redaktioner i Uppland, Värmland och Gästrikland så här kommer något att spinna vidare på: varje detalj kan kommenteras och kritiseras av de som var med och ni som följde från den Sverigevänliga rörelsen och dess kritiker (Expressens David Baas kan dock sluta upp med att ringa mig, utan läsa direkt här).
Jag fick uppdraget som ansvarig utgivare och redaktör för Samtiden i december 2013 efter möten med SD:s riksdagsmän Martin Kinnunen och Mattias Karlsson med Erik Almqvist på länk från Ungern. Jag, Eric Almqvist och den erfarna kristna journalisten Annica Skenberg skulle planera tidningen på våren 2014 för utgivning senast midsommar.
Vi skulle träffas IRL varje månad och ha planeringsmöten över videolänkar, då Annica Skenberg bodde i Malmö och Erik Almqvist i Budapest. Av detta blev endast ett möte av i Malmö i april under hela produktionen av Samtiden från dess utgivning i juni 2014 tills jag gick i februari 2015.
Vi hade kontakt via en chatt men inga redaktionsmöten eller utvärderingar. Allt skedde hipp som happ och varken jag eller Annica kunde publicera våra egna eller andras texter. I efterhand ljög Martin Kinnunen, Samtidens ägare, i Expressen 16 feb 2015: “Samtidens ansvariga utgivare har givetvis kunnat fungera som ansvarig utgivare såväl i praktiken som juridiskt. Den ansvariga utgivaren har haft fullständiga användarrättigheter att lägga upp och radera texter “.
Nu spelar det mindre roll och jag hade kunnat arbeta under en redaktör som ansvarade för publicering men hela systemet var amatörmässigt. Vi hade ingen backup om Erik Almqvist skulle bli sjuk, eller inte kunna publicera där han satt i Budapest och fick wordfiler mailade till sig som han sedan lade in i en wordpressläsare.
Jag hade blivit lovad att få kontroll över utgivningen, dvs att publicera, men det blev aldrig av. Detta är inget nytt men annat tillkom som förvärrade det redan planlösa redaktionsarbetet.
Annica Skenberg var erfaren skånsk lokalreporter och skribent i kristen press, Världenidag i synnerhet, men hon var dessutom en sällsynt svår person. Hon ogillade mig tidigt och intrigerade med Martin och Erik mot mig. Jag visste aldrig var jag hade henne och hon baktalade mig i den chatt vi hade fick jag reda på senare. Att hon var ogift, barnlös 65 årig kvinna och bitter vid det tillfälle vi kom att samarbeta kan ha bidragit eftersom hon fräste om mina barn och mina förhållanden. Hon skulle bara sköta utrikesbevakningen och gjorde det med den äran, men hennes utfall mot mig och Eriks bortförklaringar var påfrestande.
Martin Kinnunen och Paula Bieler var i styrelsen av bolaget Samtid och Framtid AB som formellt styrde Samtiden, medan Erik Almqvist var ensam om att sköta allt. De hade aldrig några idéer om vad vi skulle skriva om, bara det inte var sk “Avpixlat-nivå” och svarade nästan aldrig på mail eller telefon.
Erik hade fått medieuppdraget av SD 2013 som plåster på såren efter att han blivit av med riksdagsplatsen den 30 december 2012 till följd av den sk järnrörsskandalen. Fyra miljoner beräknades hans riksdagslön ha kunnat inbringa under de år han hade kvar inklusive pengar som SD ville lägga på en ny mediesatsning. De tidigare hade inte gått bra. Erik Almqvist fick alltså fyra miljoner att leka med, något som retade upp SDare ute i landet. Men han hade ledningens öra och fick göra vad han ville. Men inte med mig.
Han hade alltså full kontroll över allt som kunde publiceras i Samtiden. Jag var en van skribent som hade fått artiklar publicerade 1981, ett år innan Erik föddes. Han hade inte arbetat på tidningsredaktioner alls vilket jag hade och dessutom varit redaktör och ansvarig utgivare 1983 i Uppsala innan jag började skriva frilans och vikariera i landsortspressen, bland annat som kulturredaktör vid Arbetarbladet i Gävle 1989.
Almqvist hade redan i mars 2014, tre månader före utgivningen av Samtiden, fått in texter av mig, bland annat en recension av utvecklingsekononomen Paul Colliers bok Exodus. Den och cirka 60 till texter blev dock refuserade. Varför vet jag inte, men på omvägar fick jag höra att jag skrev illa. Må så vara men jag var beredd att låta mina texter redigeras vilket skedde först efter nyår 2015 då en till redaktionsmedlem, C, anställdes.
Hon var kompetent och insåg efter en vecka vad som pågick med den bittra Annica Skenbergs ränker och förtal. Hon och jag kom att samarbeta bra de månader jag var kvar, men det räckte inte med en enda vettig person på redaktionen: Annica och Erik måste sluta, i den ordningen.
Jag presenterade ett förslag för Martin Kinnunen tisdagen den 10 februari då han för första gången kom till vår lokal i Årsta för att tala med oss, dvs jag, C och den nya ledarskribenten Markus Jonsson som skulle ta över ansvarig utgivarskapet från mig (vilket Kinnunen sagt direkt till mig i december 2014 och som jag godtog). Erik och Annica var inte på plats utan i Budapest och Malmö som vanligt. Jag hade inte sett någon av dem sedan våren 2014.
Mitt förslag gick ut på att Annica Skenberg måste sluta omedelbart och Erik Almqvist något senare. Eriks arbete med vårt webbsystem kunde med fördel skötas av Roger Salle Sahlström ansåg jag, en skicklig fotograf, vass bloggare och modig alternativmedieföreträdare som arbetat med Dispatch International sedan 2012 och attackerats av vänsterextremister. Dessutom var han rolig, lättsam och en bra resurs på alla sätt för den Sverigevänliga rörelsen. Men icke.
Kinnunen sade nej till att jag, C och Salle skulle kunna driva tidningen. Den moderata ledarskribenten Markus Jonsson kunde gärna vara kvar som ansvarig utgivare ansåg jag eftersom han inte gjorde någon skada. Han skrev lite sura ledare en gång i veckan och fick bra betalt där han satt på vårt redaktionsrum och smorde in sina dyra läderskor, några han gärna berättade om liksom sina tweedkostymer.
Han ville bli en knökkonservativ kuf men var för töntig tom för Heimdal i Uppsala. Oduglig för Sverigevänner ute i landet och knappast originell som då högermoderat ledarskribent av vilka fler började synas då. Men han var ofarlig och hade platsat i ett omorganiserat Samtiden som jag såg det. Idag skriver han för Nya Tider och jobbar för Exakt24. En till högerradikal fostrad av SD.
Jag är övertygad om att mitt förslag hade gjort succé för SDs mediestrategi men Kinnunen vek sig inte. Han litade bara på Erik Almqvist, en högerradikal som introducerat mig till Jan Olof Bengtsson, Gustaf Kasselstrand, Anton Stigermark, trevliga killar men klart höger om SDs mittfåra vilket skulle visa sig under våren 2015 då de försökte ta över SD Stockholm (där jag var medlem) och sedan uteslöts. Att reda ut att SDs ledning hellre litade på dessa personer än på mig och Salle är för mig en gåta. Ironiskt nog kom Salle senare att arbeta som fotograf för SDs kommunikationsavdelning.
Samma eftermiddag, tisdag 10 februari 2015, gick jag till polishuset på Kungsholmen där Dan Eliasson hade samlat redaktionsfolk med anledning av attacken mot Charlie Hebdo i Paris då jihadister mördat 14 redaktionsmedlemmar och 4 judar. Jag var inbjuden av polischefen Eliasson eftersom han fått mitt visitkort vid en debatt på Publicistklubben i Stockholm då han sagt att alla var välkomna denna eftermiddag.

Eftersom Samtiden var islamkritisk liksom Charlie Hebdo var vi givetvis ett mål för terrorister, liksom Avpixlat.

Mats Dagerlind, chefredaktör vid Avpixlat, var också där på polishuset med ett 50-tal journalister inklusive den SD-hatiska Lisa Bjurwald. Hon upptäckte oss och varnade Eliasson för att befatta sig med oss, liksom Tidningsutgivarnas ordförande Jeanette Gustafsson gjorde.
En mer professionell hållning till terrorhot hade David Flam som ägde det kontorshotell i Årsta Park där Samtidens redaktion fanns (dock nästan alltid tom). Flam förstod vad som kunde ske och vår lokal anonymiserades.
När Martin Kinnunen så tydligt visat att han inte ville bli av med varken Annica Skenberg eller Erik Almqvist så beslöt jag mig för att läcka hela upplägget till DN. Min gamle vän Anders Forsström på DN hade en kollega, Ewa Stenberg, som jag träffat kort där. Jag ringde henne, bokade in intervju på torsdag med henne och Karin Eriksson, båda bra politikreportrar. Innan dess åkte jag till Stocksund för att träffa Gunnar Sandelin, Jan Tullberg och Lars Stockis Liljeryd för att höra vad de tyckte.
De blev inte alls glada. Jag försatt en chans att äntligen få in SD och vettiga åsikter i medierna sa de. Jag hade skött mig utomordentligt i tevesofforna, i valvakan september 2014 och i radiodebatter så varför inte bita ihop med Samtidens strul? Jag stod på mig och att sa att jag fått över 60 artiklar refuserade, blev baktalad var dag av en vresig kärring och var alltid ifrågasatt av SD ledningen. De ville inte ha mig och jag inte dem. Dessutom hade de utnyttjat mig i över ett år som bulvan, en ansvarig utgivare som inte hade ansvar för utgivningen av den tidning jag ansvarade för, juridiskt. De bad mig dra tillbaka DN -intervjun men jag stod på mig.
Sagt och gjort. 14 februari 2015 kom hela historien ut. Kinnunen och Bieler försökte beskylla mig för att inte godta Markus Jonsson som ny utgivare vilket var en lögn. De lade till en lögnaktig artikel av Expo som publicerats 10 februari, samma dag som jag talade med Kinnunen. Enligt dem skulle Expo ha fått mig att bli så rädd att jag gått till DN. Pyttsan!
Daniel Vergara som skrivit den tramsiga texten om att jag spred rasism på twitter är en lurig fan som jag och Salle stötte på vid Jimmie Åkessons Vårtal på Långholmen 2014. Vi två fikade i det lilla båtklubbshuset när en av oss plötsligt noterade Expo: Daniel Vergara och Anna-Sofia Quensel. Salle gick fram och presenterade sig som högerextremist, leendes. Han bjöd över dem till vårt bord och där snackade vi ett tag. Vergara är liksom Baas en trevlig typ när man träffar honom men som ljuger ihop något vid skrivbordet senare. Att jag skulle sluta på Samtiden pga hans text om mitt twittrande är uteslutet.
Men mina kloka vänner Tullberg, Sandelin och Liljeryd hade givetvis en poäng och jag funderar ibland på vad jag skulle ha gjort. Sitta tyst och godta att bli behandlad som skit av SDs ledning var aldrig ett alternativ, men jag kunde ha slutat och hållit käft. Å andra sidan hade Erik Almqvist då fortsatt styra med allt vad det innebar. Att han inom ett år skulle förespråka att starta ett nytt högerradikalt parti och numera skriva för Nya Tider och Exakt24 var ett vågspel som Kinnunen och Bieler får svara för att de medverkade till. För de gjorde de. Erik Almqvist blev länken mellan SD och blivande AFS som de inte ville släppa. Varför de gjorde så vet jag inte. Allt jag vet är att de vanskötte Samtiden och lät Erik Almqvist hållas.
När jag slutade på Samtiden stod jag utan försörjning och arbetade en månad som grovdiskare på Södersjukhuset. Tungt jobb från 7 till 16.30. Sedan blev det lättare som vikarierande lärare i en tvåa i Trollbodaskolan i Hässelby nordväst om Stockholm. Samtidigt ville jag inte sluta som skribent utan tog kontakt med Mats Dagerlind vid Avpixlat redan under våren 2015. Jag fick skriva krönikor, kulturartiklar, intervjuer och reportage- precis som jag hade önskat vid Samtiden. Dock utan betalning förutom två gånger på två år då jag fick 14 000 kr.
Jag reste runt i Danmark, i Bergslagen, Västergötland och jobbade nog halvtid i två år för 28 ooo kr. Det kom in pengar till Avpixlat via Kent Ekeroths förening så jag hade kunnat få mer men Kent satte stopp. Han är god vän med Erik Almqvist och har aldrig gillat mig, så jag slet vidare utan betalning men med ett allt sämre rykte. Om Samtiden var illa så var Avpixlat definitivt rasistiskt/högerextremt/fascistiskt i mångas ögon. Mina vänner i Uppsala försvann för alltid och jag bjöds inte in mer till SVTs Gomorron Sverige eller nyhetsprogram.
Avpixlat som nu heter Samhällsnytt hade kunnat få en annan profil. 2016 kontaktades jag av en företagare som var villig att gå in med drygt 500 000 kr för att göra den utskällda webbtidningen lönsam. Med den webbtrafik som Avpixlat hade fanns annonseringsutrymme för flera miljoner trodde han. Vi planerade tillsammans med Mats Dagerlind ett upplägg som hette “Nya Avpixlat” och ett riktigt aktiebolag där man kunde anställda folk och göra pengar på annonser istället för gåvor via Kent Ekeroth och fakturor från Mats Dagerlinds lilla bolag till Ekeroth.
Kent Ekeroth motsatte sig upplägget men insåg att det var bättre än nuvarande röriga upplägg med ideell förening, bolag, donationer. Han skulle ha 51 % av aktierna medan företagaren som skulle satsa en halv miljon skulle ha mindre. Det blev inget av med denna möjlighet för ett Nya Avpixlat dessvärre och Kent Ekeroth lär sitta kvar i samma förening med liknande upplägg. Jag skriver inte för Samnytt och har ingen insyn. Mats Dagerlind är dock den bästa redaktör jag stött på i alternativmedier, en kunnig självlärd publicist som någon bör hylla innan han går bort. Hans berättelse finns som tur är i antologin Priset, red Arnstberg 2017.
Avpixlats krönikör Rolf Malm och Ingrid Carlqvist gick för långt i sin antisemitism ansåg jag våren 2017 och skrev en inlaga som hamnade på bloggen men avsedd som debattinlägg i DN. Jag skrev den efter att ha hört henne tala i januari 2017 om svenska judars konspiration mot den svenska befolkningen.
Hon hade tidigare sommaren 2016 talat om rasideologi tillsammans med pseudonymen Conrad i deras podd och retat upp både danskar och norrmän genom att jämföra deras motståndsallianser med kommunister mot den nazistiska ockupationen 1940-45 med en möjlig allians med nazister mot islamister idag. Danska Trykkefrihedsselskabet och norska Document.no avsade sig allt samarbete med henne.
Jag hade satt igång planeringen av en alternativ tryckfrihetskonferens 2016 med henne som kunde genomföras bara utan hennes närvaro. Danskarna och norrmännen vägrade delta om Ingrid Carlqvist stod på programmet och var arrangör. Hon hade gett mig mail till Douglas Murray (som skrivit i Dispatch International 2013-4), Daniel Pipes och Anne Marie Waters, men kunde alltså inte komma till Stockholm 1 oktober 2016 då konferensen Dangerous Words 250 genomfördes med anledningen av den svenska Tryckfrihetsförordningenens 250-årsjubilieum, ett hyckleri om vår åsiktsrepression.
Daniel Pipes från Middle East Forum, Abdel Hamed Samad (förföljd tysk-arabisk islamkritiker), Aia Fog (då vice ordf i Trykkefrihedsselskabet), Douglas Murray (författare och debattör) och Anne Marie Waters (islamkritisk aktivist i UK) talade. Men Ingrid Carlqvist som hjälpt mig med det mest väsentliga kunde inte delta. Vi behöll trots allt kontakt men i januari 2017 var hon som sagt bortom räddning.
Idag hälsar hon inte på mig. Jag såg henne på Swebbtv:s kryssning hösten 2019 och sa hej men hon fräste tillbaka att mig hälsar hon inte på. Chang Frick svarar inte ens om jag säger hej till honom. Vi ses i olika sammanhang och han tittar vid sidan av mig och tiger om jag säger något.
Vi sågs första gången 2013 i Gamla Stan då han satte upp Nyheteridag med Kent Ekeroth. Något år senare var han hos mig på kalas och sen hos Per Gudmundson där alla opinionsbildare med vett samlades hösten 2014. Chang är framgångsrik och jag önskar honom lycka till som den ende av alternativmedieföretagare som lyckats. Dock verkar han rejält sur på mig och tål inte att SVT bjöd in mig till SVT Debatt som journalist. Att han samarbetat med Researchgruppen och snott 10 000-tals mail från Avpixlats föregångare Politiskt Inkorrekt är betydligt värre i mina ögon än hans beskyllningar av mig.
Alternativmediernas företrädare är osams: Dagerlind och Frick ogillar varandra. Carlqvist och jag ogillar varandra liksom Ekeroth och jag. Ingen gillar Vavra Suk. Jag skrev för hans Nya Tider 2015, blev erbjuden jobb-tackade nej, men stod i deras bås vid Bokmässan 2016. Sedan dess har jag inte haft med dem att göra . Fria Tider känner jag ingen som gillar men många läste den när den ansågs ny och fräck. Läget i alternativmedier är bedrövligt. Men andra har förstått att det finns bra historier och analyser som bör publiceras, om än i annat skick.
Idag har Kvartal och Det Goda Samhället tagit den plats som finns mellan alternativmedier och mainstreammedier. De är duktiga, professionella men har knappast samma folkliga bas som de ursprungliga alternativmedierna. Tänk att en databas, GangrapeSweden, med filer från domar i mål med gruppvåldtäkter i Sverige kunde leta sig fram till Donald Trump februari 2017.
Sådant hade alternativmedier skrivit om flera år tidigare utan någon reagerat, Samma med kvinnor som tagit in unga ensamkommande män och haft sex med dem, vilket Salle skrivit om i Avpixlat flera år innan övriga medier vågade ta upp storyn.
Det finns mer att berätta men jag stannar här. Ni får gärna kommentera men håll god ton.
Jan Sjunnesson 21 juli 2020

Karl Marx och BLM

Karl Marxs klasskampsbegrepp och Black Lives Matter

När Karl Marx tog sig an socialistiska och kommunistiska idéer på 1840-talet så var hans uppgift att polemisera med de romantiska sentimentala borgerliga pseudo-socialisterna. Dessa borgerliga drömmare tyckte synd om de fattiga arbetarna och hade därför en nedlåtande men ack så känslosam attityd till dessa hjälpbehövande.

Marx ville bort från dessa idealistiska tankar som enligt honom inte byggde på ekonomisk vetenskap och materiella förhållanden i produktionen, utan en känsla av skuld hos de bättre bemedlade.

Med den historiematerialistiska analys som Marx utvecklade tillsammans med sin vapenbroder Friedrich Engels så sågs tankar och föreställningar som konsekvenser av vissa materiella produktionsförhållanden.

De mest fattiga, trasproletariatet av arbetslösa, missbrukare och kriminella, såg han aldrig som en del av en revolution, tvärtom:

“Trasproletariatet, denna passiva förruttnelse av de understa lagren i det gamla samhället, blir genom en proletär revolution här och där indraget i rörelsen, men enligt hela sin levnadsställning kommer det dock att vara bredvilligare att låta köpa sig för reaktionära syften.” (Kommunistiska manifestet, 1848)

Dagens rörelser i västvärlden som organiserats till stöd för Black Lives Matter består till viss del av dessa trasproletärer. Ingen marxist kan undgå att se hur dessa kan rekryteras för syften som går stick i stäv mot arbetarklassen och de segrar arbetarna vunnit i välfärd och trygghet. BLMs fronttrupper är inte socialister utan huliganer och revolutionsromantiker.  

Karl Marx var inte främmande för att våld kunde vara nödvändigt men såg taktiskt på klasstrider. Övergripande var klassintresset, inte minoriteternas egenintressen. Alliansen mellan sentimental medelklass och trasproletärer i BLM är inte vägen framåt, tvärtom. Att tycka synd om sig själv eller bli ett offer i de välbeställdas ögon är reaktionärt.

Rasism är inget marxistiskt begrepp som går att bygga nya samhällen utifrån. Tvärtom ställer det vita arbetare mot ickevita.  Till sist överges de vita eftersom hudfärg prioriteras före klass.

Jag  intervjuade den socialistiske filosofen Richard Rorty 2001 för tidskriften Axess, där han bland annat sa vid vårt samtal i Stanford:

“– Dagens amerikanska vänster känner inte till de slag som arbetarna vunnit och de spottar på den gamla progressiva reformismen och fackföreningsrörelsen.”

“Den kulturella vänstern har gjort en del gott och vidgat toleransen för avvikande, men den måste börja ägna sig åt de arbetslösa och utarbetade vita arbetarna också. Annars talar bara högern för dem och blir den tillräckligt stark försvinner kulturvänsterns alla framsteg i ett nafs tillsammans med sociala rättigheter.

Genom att vänstern mest bryr sig om minoritets- och kulturfrågor lämnar den hela fältet fritt för högern att, tillsammans med nya konservativa frikyrkor, härja med reaktionära utspel. Vänstern gör precis det högern vill, ägnar sig åt luftslott och dystopier.”  

För mer om marxismen, se mitt föredrag om Kommunistiska manifestets 150 årsjubileum, Uppsala stadsbibliotek 1999, i regi av Vänsterpartiet Uppsala.

Palmemördarens nätverk i ny dokumentärroman

2020-04-17-Bok

I veckan kommer Palmeutredningen presentera sitt slutbesked. Jag  läste ut Den sakkunnige av pseudonymen Carl Berg förra veckan, en tunn sak jämfört med utredningens enorma material.

Boken bygger på källor från en eller flera inom svensk säkerhetstjänst. Mordet på Olof Palme 1986 är inte huvudtemat men förekommer.  Dådet är ett av flera utomrättsliga avrättningar som Sverige varit ansvariga för alltsedan andra världskriget. Allt för att skydda landets suveränitet och vår vapenexport.

Mord har begåtts på politiskt aktiva och våldsamma utlänningar i Sverige, som organiserat motstånd mot sina regimer, t ex kroatiska fascister vid flygkapningen 1973 i Malmö och Sadaam Husseins knektar som verkat bland irakiska flyktingar här.

Den sakkunnige höga tjänstemannen (ibland vid UD, ibland vid hemliga företag, men mest vid IB/KSI) har verkat under Mäster Olof (Palme), Carl Bildt, Tage Erlander, Torbjörn Fälldin – alltid korrekt men med svensk underrättelsetjänst och vår säkerhet som prioritet.

Spår till Sydafrika, till högerextrema polisgrupper och fascistlutande militärer och företagsledare leder fram till det olösta mordet den 28 februari, 1986. Ingen gärningsman pekas ut. Så fungerar inte de mord som görs i den djupa statens namn.

Istället ges otydliga order från ledande i dessa dolda nätverk om att Palme måste elimineras, men ingen säger hur. Han mördades professionellt, lika yrkesmässigt som de övriga. Den sakkunnige verkar ha känt till att något skulle ske men ville inte veta mer. Bara verkställa.

Boken finns som ljudbok, ebok och i tryck. Recension i Nyhetsbyrån.