Kategoriarkiv: Politik

Bulletinliberalism

Igår kväll släppte Bulletin en podd om den auktoritära liberalismen som vill tvinga alla att bli förståndiga socialliberaler/liberala socialdemokrater, en svensk specialitet.

Dan Korn och Per Gudmundson dryftade den förändring som liberalismen genomgått i progressiva läger i USA och Sverige (världens mest liberala land enligt Per G, troligen sant eftersom ingen avviker utan är lojala mot statsliberalismen).

Deras samtal berörde inledningsvis den paradox som jag slet med för drygt tio år sedan, nämligen om en verkligt liberal inställning bör tillåta illiberala uppfattningar eller i vart fall inte trycka ned dem.

Jag skrev ett långt inlägg 2008 med titeln ”Ett liberalt försvar för hederskulturen” och ett kortare ”Att tvingas till liberalism” och en rätt besynnerlig text om att SD skulle kunna dra nytta av denna importerade värdekonservatism.

Sedan fullföljde jag mitt försvar för konservatism inom en liberal ram med detta avsnitt från min bok Sverige 2020:
”Sexdebut bland svenska tonåringar sker runt 17 år. Preventivmedel ges gratis av skolsköterskor och sexualundervisningen är inriktad på att få unga att acceptera idén om ömsesidigt överenskommen sex med vem de så önskar.
Tonåringar som inte vill ha sex är inte särskilt uppbackade av skolor, Utbildningsradion, RFSU/RFSL och Folkhälsoinstitutet. Skulle sedan deras föräldrar blanda sig igenom att ringa klassföreståndare eller rektor så växer misstankarna snabbt om hedersvåld och konservativa patriarkala värderingar. Är sedan familjen frikyrklig eller muslimsk eller bara invandrare förvärras situationen för den sexovilliga ungdomen.
En far och mor från Sülemaniyah, Addis Abeba, Lima, Njutånger eller till och med från Stockholm kan vilja få hem sina tonåringar klockan 23 från skoldansen och inte låta dem fara på skolresa med två vuxna på 28 ungdomar. Eller kanske flickor inte vill ha sex men känner så pass mycket stark press från skola, killar, vuxenvärlden och den statliga sexpropagandan att de har sex i alla fall mot sin vilja. Dessa påtryckningar och krav är större för vissa arbetartjejer än de är för killar och medelklassflickor.
Om Sverige är ett så tolerant och frigjort samhälle som tillmäter värderingar så liten betydelse hur kommer det sig att värdekonservativa familjer och personer porträtteras som potentiella barnamördare och sexualförtryckare?
Det finns legala hinder mot att låsa in barn i sina rum eller att förfölja dem utomhus. Men det finns inga begränsningar i vad en förälder kan säga till sina barn och be dem att följa utan tvång. I de flesta kulturer och samhällen genom historien och idag för 6 miljarder människor är det normalt för äldre familjemedlemmar att tala utifrån erfarenhet och omdöme till de yngre i släkten. Vad som uppfattas som konservativt är normalt i resten av världen. Svenskar kan förfasas men inte göra hela världen svensk och extrem.
Hedersvåld och hederskulturer existerar i varierande grad. Alla som är skeptiska till svenska sexualvanor är inte automatiskt vidriga kvinnoförtryckare. Men det är en oerhört svår fråga som kräver mer än dessa reflexioner för att inte förenklas och ursäkta våld och förtryck, medges.
Om man blir tvungen att resa till ett nytt land ska man anpassa sig och försöka förstå det nya samhällets värderingar, men om dessa är de rakt motsatta mot ens egna finns det situationer då föräldrar vill ta ett allvarligt samtal med sina barn och unga. Fördelar och nackdelar med vissa handlingar och attityder kan behöva diskuteras inom familjen och om inte det görs, då är det också en hållning som de flesta svenska föräldrar väljer att inta. Andra familjer gör annorlunda och intar andra hållningar.
Svenska diskussioner om flickors och pojkars oskuld, heder, skam och sexuell frihet är vanligtvis öppna men sluter sig när värdekonservativa eller traditionella värderingar företräds, särskilt av invandrare. Men om Sverige ska vara tolerant skulle det också vara tolerant inför värderingar som ifrågasätter tolerans inom alla områden inklusive familjens privatliv. Vissa invandrade familjer hävdar att familjeangelägenheter är privata och varken förstår eller accepterar svenskars attityder om sex. De är inte upplysta om de djupa historiska rötterna till den svenska synden.
I Bergslagen och delar av Norrlands inland har unga män sedan sekler åkt tillsammans för att hälsa på unga kvinnor nattetid. De unga männen anlände till en by och besökte var och en en utvald flicka för att prata och kanske kramas eller pussas för att se om de skulle kunna bli ett par.
Samlag var inte alltid resultatet av flera besök och ömsesidig lust, men blev kvinnan gravid så ordnades saken ofta smidigt utan abort och barnen blev för det mesta väl omhändertagna. Denna glesbygdstradition fortsatte till 1900-talets början då den mötte makarna Myrdals idéer om statlig sexualreglering och eugenik.
Vana vid att byta om bakom en handduk, bada ute, basta och blanda sig med det motsatta könet blev svenskar inte särskilt upprörda när skådespelerskan Ulla Jacobsson nakna byst skymtade på filmduken år 1951 i den fräcke regissören Arne Mattsons Hon dansade en sommar.
Den följdes av betydligt sämre filmvisningar på 1970-talet under den svenska porrvågen. Kvinnorörelsens bejakande av fri och foträt sex, homosexuella kändisar döende i aids och ökad tolerans av alla sexuella läggningar efter millennieskiftet, har lett till en avslappnad attityd till sex som är svår att få grepp om för en pakistansk far eller somalisk mor som hamnat i Hammarkullen eller Fisksätra.
Att tro att de ska göra en mental och värderingsmässig resa efter de landat och fått uppehållstillstånd är omänskligt och opraktiskt. Därifrån de reste är staten farlig och värdelös, om den ens existerar. Den är inte god och användbar.
Svenskar kan ha dra nytta av att lyssna på hur dess familjer resonerar om unga och sex eftersom många svenskar tror att deras, för resten av världen, extrema attityd är självklar och utan bekymmer. Men istället för denna lyhörda hållning verkar såväl svenskar som svenska myndigheter som Sida och organisationer som RSFU veta vad som är bäst för alla människor överallt och hur man ska förhålla sig vad gäller relationer och sexualitet i hela världen. Megalomanis sueca omnipotensis extremis.”

Sedan dess har jag förstått vidden av den islamisering och det hedersförtryck som följt i dess spår, men vidhåller ändå i stort i mitt försvar för konservativa värden, som en verklig liberal måste göra (om man inte är folkpartist som jag var 2007-2013).

Dansk exil

Indspilning-i-fuld-skærm-18-09-2015-170444

Danmark ter sig allt mer lockande för mig och kanske för mina läsare. En bekant svensk journalist som nyligen flyttat berättade i den danska bloggen Snaphanen som bevakar Sverige om den frihet han och hans familj har där. Att emigrera dit igen har slagit mig och många fler

Jag bodde i Köpenhamn ett tag på 1980-talet och har skrivit om den stridbara kulturkamp som dissidenter och islamkritiker fört där sedan årtionden, se min artikelserie i Katerina Magasin och min senaste bok Skandinavisk kulturkamp.  Mitt  halvdanska tal om Sveriges valresultat 2018  på skandinaviska är väl ok, men jag kan nog komma igång igen.  

Nedan är en recension av Lars Hedegaards bok om beskjutningen av honom 2013 vid hans lägenhet i Köpenhamn. Han är en stridbar redaktör som fyllde 70 år samma år och som har mycket att berätta om vad västvärlden behöver veta om islam och politisk korrekthet.

En hjälte av många i Europa som vägrar att ge upp. Går jag i landsflykt fortsätter jag naturligtvis att kämpa i medier och på torg, men det finns mer frihet och plats för sådana kritiker som mig där.

Hilsen/J

Attentatet av Lars Hedegaard (People’s Press, Köpenhamn, 2015) 

Den stridbare danske publicisten och historikern Lars Hedegaard berättar i sin bok om det misslyckade attentatet mot honom den 5 februari 2013.

En man utklädd till postbud ringde på och blev insläppt i trapphuset till hans lägenhet på Frederiksberg i Köpenhamn. Väl framme vid Hedegaards dörr visade han fram ett paket och drog samtidigt en revolver och sköt mot huvudet på några decimeters håll. Kulan svischade förbi örat och den 71 årige Lars Hedegaard tog till knytnävarna för att försvara sig.

Mannen dröp av och försvann sedermera till Turkiet där han fängslades ett tag men frisläpptes in en fångutväxling med ISIS. Se norska islamkritikern Hege Storhaugs intervju med Hedegaard som jag översatte för Katerina Magasin 2019.  

Denna våldsamma historia är ingången till boken Attentatet där Hedegaard berättar på ett muntert sätt om vad han varit med om alltsedan han började intressera sig för islams historia på allvar.

Han hade som historiebokförfattare inte sysslat alls med islam, men blev indragen i en informell studiegrupp i Köpenhamn runt millennieskiftet år 2000.

Den kallades ”Giordano Bruno” efter en italiensk oppositionell tänkare på 1500-talet, ett oskyldigt namn som samlade ett 20-tal nyfikna intellektuella, gammallutheranska präster och teologer runt den kristna konservativa tidskriften Tidehverv , forskare som i hemlighet diskuterade och läste kritiska studier om islam.

Först 2003 avslöjades gruppen som då kallades för nazistiska, främlingsfientliga, islamofobiska – ja, ni vet – och den danska kulturvänstern vädrade blod.

Samma år skrev Hedegaard den första kritiska uppgörelsen på danska med islam och dess historia, I krigens hus: islams kolonisering af Vesten tillsammans med Helle Merete Brix och Torben Hansen.

Därmed hamnade Hedegaard i hetluften igen efter debaclet om studiegruppen, men valde ändå att ansöka om medlemskap den danska avdelningen av författarföreningen PEN-klubben, denna ärorika internationella förening för publicister från 1921 i London som ska försvara tryck- och yttrandefrihet. 

Stor oro uppstod i leden av danska redaktörer och skribenter, inte olikt vad som sker angående svenska alternativmediers relation till den svenska Publicistklubben och svenska PEN, om huruvida man skulle acceptera Lars Hedegaard.

Efter att PEN-klubbens nyhetsbrev tryckte en artikel som menade att boken I krigens hus var att jämföra med den av tsar-Ryssland påhittade anti-semitiska boken Sion Vises Protokoll föll beslutet till Hedegaards nackdel. 

En intressant detalj var att den dansk-iranske komikern och författaren Farshad Kholghi som offentligt hade uttryck samma kritik av islam som Lars Hedegaard beviljades medlemskap. Som Kholghi själv noterade hade Hedegaard blont hår och blå ögon, medan han själv hade mörkt hår och bruna ögon, vilket avgjorde PEN:s beslut att ta in iraniern istället för dansken. Ridå.

Hedegaard och hans vänner beslöt därefter år 2004 att stifta det danska Trykkefrihedsselskabet, som fortsatt att försvara rätten att häda, att tala fritt utan att bli anklagad för rasism eller hets mot folkgrupp (vilket Lars Hedegaard blivit 2009 men frikändes i högsta rättsinstans 2012).

Se tidigare rapporter och recension en krönika om sällskapets första tio år, dessvärre avpublicerade av Avpixlat/Samnytt:

http://avpixlat.info/2015/09/27/tryckfrihetskonferens-i-danmark-10-ar-efter-muhammedteckningarna/ 

http://avpixlat.info/2015/06/15/avpixlat-var-pa-plats-nar-wilders-besokte-bornholm/ 

http://avpixlat.info/2015/04/07/recension-forst-med-det-vaerste-trykkefrihedsselskabet-gennem-10-ar/ 

http://avpixlat.info/2015/03/16/rapport-fran-danska-tryckfrihetssallskapets-konferens/ 

Boken Attentatet är underhållande och lärd, vitsig och aktuell i sin polemik mot den politiska korrektheten i Danmark och västvärlden. Inga fotnoter tynger texten men lite citat från Koranen dyker upp och sätts in i sammanhang av en nordisk historiker som har koll på det mesta. 

Av Hedegaard finns ännu bara Mohammeds flickor på svenska, gratis PDF men denna aktuella samtidshistoria är väl värd att översättas och läsas av alla vänner av öppen diskussion och frihet.

De personliga detaljerna kring livet efter beskjutningen i Köpenhamn 2013 är särskilt intressanta som relief till påståendena om islams fredlighet och påminner om vad Geert Wilders berättar i boken Marked for Death och Salman Rushdie i Joseph Anton.

Att sedan vänsterstollan Katarina Mazetti fick skriva i svenska Journalisten att Lars Hedegaard själv iscensatt dödsskjutningen i februari 2013 är beklämmande men värt att minnas . En svensk utgåva av boken Attentatet skulle korrigera det mesta som skrivs här om islam och tryckfrihet.

 

Haveriet Sverige – ny debatt och äldre antologi

Begreppet haveri har använts i dagarna om vårt land av min gode vän Jonas WE Andersson. Hans utmärkta men sorgliga Facebookinlägg fick spridning till Danmark, Norge och av Julia Caesar.

Jonas gjorde en uppräkning av dysfunktionella företeelser i Sverige. Bloggaren Hans Li Egnell likaså i samma ärende.

För fem år sedan gav det konservativa förlaget Realia ut  antologin Haveriet: Den humanitära stormaktens fall. Den är nu slutsåld men finns som ebok på Amazon. Jag skrev en lång recension av Avpixlat som förlaget lade upp på sin webb. 

Där medverkar några av mina vänner som Gunnar Sandelin, Jan Tullberg, KO Arnstberg – ofta med i Swebbtv – liksom bekanta som Stikkan Ljunggren, Marika Formgren, Claes Ryn, Henrik Barvå, Mons Krabbe, Anders Edwardsson, Inger Enkvist, Henrik Alexandersson m fl,

Intressant idag att se bredden på dess skribenter anno 2016; från moderata ledarskribenter till  MED, frihetliga piratpartister och resoluta borgerliga opinionsbildare och rabulisten Stikkan såklart. Några skriver fortfarande på borgerliga ledarsidor. De hade alla platsat på Bulletin för övrigt.

Som slumpen kan föra tankar och folk samman så bestämde vår bokcirkel i kulturföreningen Gimle Stockholm att läsa denna antologi med början om ca en månad.  Vi ses onsdagar på kafé Ritorno vid Vasaparken. Hör av dig om du vill delta.

Varken sakpolitik eller visioner

Böcker : Det konkretas dialektik

Det slog mig att dagens västerländska demokratier, där det politiskt korrekta Sverige leder, utmärker sig av misslyckanden på flera plan samtidigt.

Å ena sidan levererar inte staten grundläggande funktioner som skola, infrastruktur, elförsörjning, trygghet osv. Å andra sidan existerar ingen samhällsdebatt om vart allt syftar, något gemensamt mål.

Istället finns en sörja av målkonflikter, värdegrundspåbud, inkompetens, poserande politiker och tjänstemän som hellre sysslar med symboler än effektiva åtgärder.  Lars Åbergs analys i av integrationsprojekt är talande, liksom myndigheter som  det föreslagna Institutet för mänskliga rättigheter, Delegationen mot segregation (DELMOS) och allsköns genusinstitutioner.

Kanske var det samtalet med Einar Askestad i helgen som fick mig att tänka i dessa banor. Han talade om filosofiskt grundade livsval som också kan översättas till samhällsvisioner.

Liknande humanistiska och civilisationskritiska politiskt nydanande tankar stötte  jag på i början av 1980-talet då marxismen gått i stå. Där fanns dels de östeuropeiska dissidenterna Havel, Kosik, Konrad som slogs för en humanistisk- existentialistisk socialism, dels den frambrytande postmodernismen (Kosiks bok Det konkretas dialektik översattes till svenska 1978  av Horace Engdahl).

Johan Lundbergs bok reder ut den postmoderna samtidshistorien men det finns nog mer att säga om frånvaron av kompentens och eftertanke på båda dessa plan, de konkreta vardagsbesvären som inneburit att familjer tvingas planera med hänsyn till ungdomsrånare och övergrepp som aldrig tidigare, och de trubbiga värdegrundskorrekta visionerna som levereras från våra medier och  som styr kulturlivet in i tjat om ras och kön och klimat. Där har tyvärr bokstavsvänstern återvänt från 1970-talet efter en paus under 1980-90-talen.

Jag har ägnat större delen av mitt intellektuella liv till att förstå de större estetiska och existentiella frågorna än de rent sakpolitiska. Även när jag var organiserad Vänsterpartist höll jag med de borgerliga i sakfrågor. Men jag ville vidare och såg tidigt i Danmark hur futtigt vänstern hanterade bohemiska neo-romantiker, depprockare och utlevande poeter som Michael Strunge. 

De två nivåer jag talar om, den praktiska vardagen som kräver sakkunskap och kompetens, ingenjörstänkade och sunt förnuft, står inte i motsättning till större frågor om livet och konsten. De kan befrukta varandra.

Men dagens samhälls- och kulturdebatt klarar inte av att artikulera någondera nivå. Istället rör man till allt och allt blir politik och moralism. En i sanning märklig tid då tågen inte kan stanna i Kumla och ingen vågar fråga om värdegrundens värdegrund.

Kvinnor som kämpar: Katerina och alla andra krigare

När jag lyssnade igår på Jörgen Huitfeldts intervju med Katerina Janouch i Kvartal slog det mig hur många modiga kämpande kvinnor jag mött de senaste åren. Katerina har många krigande medsystrar.

Jag skrev på hennes magasin 2018 och  2016 på Avpixlat om alla dessa modiga kvinnor här i Sverige och utomlands. Några verkar ha försvunnit, som den tyska islamkritikern Tatjana Festerling (omnämnd i min bloggpost nyligen) som jag intervjuade i Danmark 2016 för Swebbtv (nu borttaget av Youtube) men andra har tillkommit som Teresia Tess Anicic.

Min danska stridssyster Tania Groth finns kvar, nu i styrelsen för Trykkefrihedsselskabet som leds av den stridbare juristen Aia Fog (intervjuad av mig på tryckfrihetskonferensen Dangerous Words 250 i Stockholm 2016 för Swebbtv). I MSM har ledarskribenterna Anna Dahlberg  och Sanna Rayman länge kämpat ensamma, men även där verkar kvinnor ha vaknat (Cecilia Blomberg, Carolin Dahlman, AC Marteus). Merit Wager och Paulina Neuding tillhör samma klarsynta kvinnogäng inom de etablerade medierna.

Man kan fortsätta att lista alla modiga unga och gamla kvinnor, Helene Bergman, Mona Lagerström. Ulla Gustavsson, Jellybean Gen (Geneviève Bask).  Sofia Reideborn, Fiat Lux (Maria Holen), och kämparna Ingrid Björkman,   Julia CaesarIngrid Carlqvist och Maria Celander, Madeleine Lilja Rönnqvist, Ulrika Stigson, Isabelle Eriksson, Emmie Mikaelsson och Rebecka Fallenkvist. Jessica Stegrud

Katerina Janouch blir inte till ett offer i Jörgen Huitfeldts intervju, även om han försöker. Han är en bra intervjuare som jag mött i SVT Debatt 2017 och Katerina vet exakt hur han tänker. En intressant intervju som visar vad som står på spel: problemformuleringsprivilegiet, lanserat 1980 av författaren Lars Gustafsson.

Detta vänsterliberala tolkningsföreträde uppmärksammas i dagarna av den fd östtyska journalisten Judka Strittmatter som skriver i senaste Axess: ”Jag själv har tystnat. Vag jag skriver i denna tidning skulle jag inte våga skriva i mitt eget land” (dvs det fria Tyskland år 2021 som hon anser liknar mer DDR före 1989).

Kvinnor som kämpar mot massinvandring, urspårad feminism, politisk korrekthet, vänsterblivenhet,  nationell suveränitet, hedersvåld och islamisering, är värda att lyssna på. Börja med Katerinas dräpande svada som friskar upp på Alla Hjärtans Dag.

 

 

Liberalismens föregångare och kritiker. Texter i Leo Strauss anda

Omslag från antologin The rebirth of political rationalism

 

Under 2021 kommer jag förhoppningsvis bli klar med en samling texter om politisk teori, filosofihistoria och kulturanalys, varav hälften redan är färdigt. Den är inte en introduktion till Leo Strauss utan mina egna nedslag i hans tankar. Preliminär titel:

Liberalismens föregångare och kritiker. Texter i Leo Strauss anda

 

Innehållsförteckning

Förord

Kort biografi av Leo Strauss

 

Del 1- Liberala föregångare

Platons Staten  och Lagarna  (Bloom, Strauss)

Maimonides (Strauss)

Demokraten Machiavelli (John McCormick)

Thomas Hobbes (Strauss, Schmitt)

Tre Spinozastudier

  1. The political ontology of Spinoza (publicerad i min filosofiantologi)
  2. Tre radikala spinozister (publicerad i Res Publica)
  3. Strauss Spinozastudier
Del 2- Liberalismens kritiker

Den konstitutionella liberalismens kris (på bloggen)

Den illiberala högern i USA (på bloggen)

Liberalismens kritiker från Carl Schmitt till John Gray (11 av 14 delar publicerade på bloggen)

Del 3 . Varia

Hannah Arendts augustinska existentialism (James K Smith)

Based Deleuze (på bloggen)

Två misslyckade människostudier av Erich Neumann (1949) och Norman Brown (1959)

Är Dan Korn en svensk Leo Strauss? (Som om Gud fanns)

 

Denna bok kommer bli min tolfte på åtta år.  Ser fram emot boksläpp på Pressklubben i höst.

 

 

 

Sveriges Radio missar huvudnyhet i sändning

Igår sände Sveriges Radio ett reportage i magasinet Konflikt som under 55 minuter skulle skildra högerextrema grupper inom polis och militär i USA, Sverige och Tyskland, men där man lyckades missa huvudnyheten: Att en vit tysk man utan kunskaper i arabiska blev identifierad som arabisk asylsökande mitt i asylkrisen 2015.

Anledningen till att denna uppseendeväckande nyhet nämndes men inte uppmärksammades var att mannen själv var sk högerextrem militär som just utgett sig för att vara asylsökande från Syrien för att testa hur tysk asylmottagning fungerar under stor press. En miljon beräknas ha kommit till Tyskland under 2015 när Angela Merkel utropat ”Wir schaffen das!”. Dessa migranter var 1,2 % av 80 miljoner tyskar mot de 163 000 migranter som år 2015 kom till Sverige , 1,6 %. En tredjedel fler till oss alltså.

Om alternativmedier, nån vaken gonzojournalist eller Uppdrag Granskning hade skickat en svensk man till Travemünde hösten 2015 och som ställt sig i kön bland alla migranter på färjan till Trelleborg och där i hamnen blivit identifierad som syrier utan att förhöras på arabiska av Migrationsverket hade det varit en sensation.

Men för Konflikt var huvudnyheten att en högersinnad militär, ”Franco A”, infiltrerat inte bara flyktingströmmar utan även varit anställd inom det tyska försvaret.

2013 gjorde Dispatch International ett liknande test på beslutet att ge sk papperslösa fri sjukvård och tandvård, om ”vård inte kan anstå”. En svensk man med ursprung från Balkan men uppfödd i Malmö tågade in på en vårdcentral, sade på skånska att han var papperslös från fd Jugoslavien och behövde vård.

I den förvirring som rådde om riksdagsbeslutet 2013 valde vårdcentralen att låta honom bara betala 50 kr trots att han talade svenska och betedde sig som vilken Malmöbo som helst. När jag frågade Dispatch redaktör Ingrid Carlqvist om artikeln intygade hon att den var sann. Den som vill skriva presshistoria kan gå till läggen och kontrollera med henne då jag minns svagt att någon följde med in på vårdcentralen.

Vad Konflikt gjorde istället för att ta upp denna anmärkningsvärda dock lite gamla nyhet om tysk asylmottagning är att kartlägga högerextrema grupper genom att intervjua en reporter från den tyska vänstertidningen TAZ (utan att nämna att dess politiska vinkel) och en chef vid stiftelsen Amadeo Antonio (Tysklands Expo), klippa in sina egna tramsiga ljudtester, larviga intervjuer med varandra i studion, ett reportage av radions Tysklandskorre Katja Magnusson om en högerradikal mans hus (inklusive dess gammelrosa tapeter och bräkande får utanför), oväsentliga ljudupptagningar från polisutbildningar vid Södertörn, korta möten med entrépersonal vid Försvarsmakten och ofokuserade intervjuer med inrikesminister Mikael Damberg och statsvetaren Jenny Madestam m fl. Ett radiodrama som mynnade ut i intet.

A still image taken from a video provided by Franco A. shows him disguised as a refugee.
A still image taken from a video provided by Franco A. shows him disguised as a refugee. Credit…Franco A. https://www.nytimes.com/2020/12/29/world/europe/germany-far-right-terrorism-refugee.html

Om vi återgår till reportaget om den tyske mannen som 2015 fick två identiteter, en som löjtnant Franco A och en som den syriska flyktingen David Benjamin, så nämner Konflikts redaktör Robin Olin 8 min in att denna historia blev ”verkligt konstig”. Denne fiktive flykting hade en plats på en flyktingförläggning och fick bidrag från den tyska staten under sin asylprocess, vilket alltså bara var ett påhitt för att avslöja det dysfunktionella tyska mottagandet hösten 2015.

För Konflikt är huvudhistorien att Franco A varit militär och ingått i grupper som ifrågasatt den tyska asylpolitiken. Partiet Alternative für Deutschland nämns också hela tiden i inslaget som något som hotar den tyska demokratin. Kopplingar görs hela tiden av radions medarbetare mellan konservativa, nazism och högerextrema. Men det stannar inte vid unken brunsmetning som inte står Annie Lööf efter.

Konflikt har talat med Tysklands ETC, tidningen TAZ i Berlin, grundad vid samma tid som ETC, 1978. Dess grävreporter Sebastian Erb beklagar sig över att de tyska åklagarna inte vill åtala de misstänkta runt Franco A för sammansvärjning, något som stiftelsen Amadeo Antonio håller med om med eftertryck.

De tyska korrekta juristerna har hållit sig till enskilda händelser, inte till att alla har samarbetat i en konspiration mot den tyska demokratin. Sveriges Radios presentatör håller med Tysklands motsvarighet till ETC och Expo om att det är illa att ingen högerextrem konspiration avslöjats.

Det är ”skrattretande” säger chefen för stiftelsen Amadeo Antonio till svenska statsradion att Tyskland förnekar att det finns massor med nazister och personer i polis och miltärkretsar med ”högerextrem världsbild” (22 min in), ett begrepp som inte preciseras men återkommer när svenska polischefer talar om anställdas ”värdegrund” och medlemskap i ”vitmaktgrupper på Facebook”.

Dramaturgiskt har Konflikt ägnat massor med tid och skattemedel till att bygga upp en vidlyftig historia om högerextremism, vilket kan vara intressant men radions redaktion har missat att ta upp det verkligt intressanta: Att man kan ljuga sig in i Europa.

Källor om Franco As avslöjande av det tyska asylsystemet.

New York Times

Tatjana Festerling tysk aktivist mot massinvandringen

Därför är jag rasist

Tal på Rinkeby torg 2016 för Pride Järva

Enligt mina meningsmotståndare är jag rasist vilket jag hittills tillbakavisat utan framgång. Anledningen är att de har rätt.

Jag är alltså rasist. En ny sorts rasist så kalla mig gärna nyrasist.  Jag har t ex tagit initiativ till en Pridemarsch från Tensta till Husby 2015 och 2016 för att jag och vi som gick stödde tanken på att svensk lag ska även gälla i dessa förorter samt att diskriminering pga sexuell läggning är fel och bör även uppmärksammas där.

I år vill jag gärna göra om marschen under namnet Rassepride. Med den parollen så visar vi var vi står. Vi är rasisterna som står bakom dessa paroller som kallades rasistiska då. I år kan vi stolt säga att vi kör en rassepride utan några tvivel.

Andra ställningstaganden som gör mig till rasist är att jag, liksom vänsterns Åsa Linderborg och Daniel Färm i dagens SvD,  anser att Sverige bör begränsa invandringen och bekämpa brottsligheten (även bland inflyttade) även från vänster.

Vidare så hävdar jag att uppfinningar sedan upplysningen och industrialiseringen som vita män tagit fram – vaccin, järnvägar, dynamit, spinnmaskiner, flyg och atomkraft – har mer värde för mänskligheten än vad andra folk funnit på.

En rasist är stolt över vad hans gelikar har åstadkommit och det är jag, en vit västeuropeisk man liksom  historikern Niall Ferguson (dessutom gift med en svart kvinna, Ayaan Hirsi Ali som stöder honom vilket gör också henne till rasist).

Ayaan Hirsi Ali Ferguson and Professor Niall Ferguson - high voltage, high wattage couple | Niall ferguson, Somali, Couples

Dessutom så tar jag ställning för påståendet att det finns svenskar i Sverige och att de har funnits här länge, ja rentav först. Deras språk och kultur har därför företräde och deras vanor är att föredra här framför andra folks.  Jag tycker också att det är bra om läkaren på vårdcentralen förstår svenska och att hemtjänstpersonal gör det.

Det finns yttre kännetecken på svenskar och inflyttade såsom hud och hårfärg, kulturella uttryck och prestationer. Det gör mig till rasist att dela in människor i dessa grupper. Vissa afrikaner springer snabbare än nordeuropéer och det är rasism att påpeka.

Några skulle kalla mig kulturrasist vilket är det begrepp antirasister använt mot sådana som mig. Det vänder jag mig emot eftersom jag inte bara anser att olika folkslag har olika kulturer utan även att de ser annorlunda ut.

Disney har nyligen begränsat tillgången till filmen Aristocats för barn under 7 år pga att några tecknade katter anser beskriva asiatiska utseenden.

Disney+ strengthens anti-Asian racism disclaimer for 'Lady and the Tramp' and 'The Aristocats'

Det är fel anser jag eftersom vissa asiater har just dessa utseenden som framställs komiskt i filmen. Det  gör mig till rasist.

Rasister kan se ut hur som helst. Vi kan vara emot hedersförtryck och antisemitism, för jämställdhet och kunskapsfokus i skolan.  Vi finns i alla partier, ja även till vänster i Danmark och Sverige.

Det är dags att erövra rasismen från motståndarna.

SvD kallar denne skidåkande utlänning för ”stockholmare”, vilket leder tanken fel. Stockholmsbo är tydligare.

 

Surra Elisabeth Svantesson vid budgetmasten

 

När den antike hjälten  och skepparen Odysseus närmade sig de farliga klippor där de bedårande sirenerna höll till bad han att bli surrad vid masten för att inte dras med dem i djupet. Hans mannar fick vax i öronen av samma skäl.

Den svenska ekonomin kan stå inför ett liknande vägval om M och KD kan bilda regering efter valet 2022. Troligen blir Elisabeth Svantesson då finansminister.

Hon bör bereda sig redan nu på att bli surrad vid budgetmasten för att inte dras med i de finansisella bråddjup som tidigare borgerliga finansministrar dykt ned i 1976-82, 1991-93 och 2006-2014. Lockelsen att få lands halva ekonomi att styra över och med har förfört alla hennes föregångare, dessvärre.

Att samtliga Sveriges politiker låter runt hälften av vår BNP gå genom offentlig sektor står klart för alla som ögnat i ekonomi- och ledarsidor sedan 1980-talet. Jag dristade att kalla alla partier från V till SD för ”nationalsocialistiska” i ett tidigare inlägg. Infamt men icke desto mindre sant eftersom alla åtta gärna fortsätter att disponera dessa oerhörda nationalekonomiska maktmedel.

Liksom att dessa borgare inte bryr sig särskilt om att medborgarna bara kan förfoga över mindre än hälften av sin inkomst efter att alla skatter och avgifter är inbetalda, några öppet, andra osynligt.

För att nu den kompetenta Svantesson ska kunna ändra på vad borgerligheten sedan 1960-talet (Partierna och den stora staten, 1993, Emil Uddhammar och Folkhemskapitalismen 1994, Stikkan Ljunggren) inte förmått, nämligen att ta strid för medborgarnas rätt att bestämma över sina egna intjänade pengar och att staten inte ska ha så stor makt över landets ekonomi, så måste en förändring till.

Svantesson kan ta råd av  Magnus Henrekson vid IFN,  Nils Karlson vid Ratio och Jacob Lundberg vid Timbro  och deras medarbetare för att formulera tydliga fasta repknutar som binder en borgerlig budget vid den sunda marknadsekonomiska mast som utgör ryggraden i vårt lands ekonomi.

Där ska inte finnas 455 myndigheter,  oreformerad arbetsmarknad, ökade offentliga transfereringar till hushållen, stillastående BNP/capita, utan  lägre skatter , ansvarstagande medborgare och fler entreprenörer.

Med dessa rådgivare kan Moderaterna bli det parti som förverkligar riksdagsmannen Johnny Munkhammars vision om ett anständigt land där skatt betraktas som förtryck, utom i de få fall den inte går till rätt ändamål, beslutat gemensamt och synligt för alla.

Moderaterna bör särskilt uppmärksamma  att den allmänna löneavgiften på 9 % är ren skatt men kallas just social avgift. Detta erkänner till och med Skatteverket.

Svantesson, du har en unik chans att förändra en dålig borgerlig tradition genom att avstå från att förvalta vårt högskattesamhälle med dessa ofantliga offentliga sektor.

Bind fast dig redan ut – lova att dra ned på de offentliga bidragen och myndigheterna, styr om ekonomin så att Sverige närmar sig genomsnittet för västekonomier inom OECD. Att få Sverige till att bli mer som ett normalt västerländskt land är ett bra mål för landets största borgerliga parti, eller hur?

Elisabeth, du fick min Sverigebok när vi sågs på Timbro så börja med den! Lycka till.

 

Konstituerande makt från franska revolutionen till Kapitoliumkravallerna

 

Konstituerande makt från franska revolutionen till Kapitoliumkravallerna

I gårdagens Understreckare (SvD 20 jan, 2021) redogör statsvetaren Ludvig Beckman för begreppet ”konstituerande makt” med anledning av kravallerna i USAs huvudstad den 6 januari. 

Begreppet har av helt andra anledningar sysselsatt mig sedan i julas då två böcker utgivna 2020 under titeln titeln ”Constituent power” anlände till mitt postkontor. Den ena  en omarbetad doktorsavhandling skriven av en italiensk idéhistoriker i Cambridge  och den andra en antologi utgiven av två svenska jurister och en finsk. 

Jag ska kort redogöra för böckerna men först lite om Beckmans mer aktuella text om folksuveränitet, det begrepp som ibland satts i motsats till just konstituerande (och konstituerad) makt.

Folksuveräniteten  olöst fråga

Professor Beckman går grundligt tillväga. Han är en både trevlig och kvalificerad statsvetare som jag mött ute på Frescati (bl a fick han min antologi Kommunitarism om politisk teori).

Ämnet om folkets möjlighet att störta tyranner har Beckman belyst tidigare i en artikel 2019.  Amerikanska medborgare har av den orsaken rätt att bära vapen enligt det andra tillägget till konstitutionen 1791. Tyranner ska frukta folket, vilket blev uppenbart i år men inte på det sätt som Georg Washington  och grundlagsfäderna nog tänkt sig. Folket och fäderna har aldrig riktigt varit desamma , vilket dessutom ärkeliberalen Mauricio Rojas beskrev i gårdagens Bulletin.

Beckman tar upp den olösta motsättning som finns i konstitutionella formuleringar och som kan, under vissa förutsättningar, aktualiseras i folkliga uppror som är uttryck för just dessa formuleringar:

Dvs ”We, the people” och ”All offentlig makt utgår från folket”. I båda dessa författningar beskrivs ”folket” som bärare av landet konstitution. Men om detta folk vill kasta omkull konstitutionen så kan motsättning uppstå.  Detta skedde när USA gjorde sig fritt från Storbritannien 1776, vid franska revolutionen 1789, i Ryssland 1917 och vid 1989-1991 i forna Sovjetblocket.

Folket är under stabila tider en osynlig garant för konstitutionen genom att delta i val och rösta fram sina företrädare som i sin tur ska föra fram folkets röst.

1971 hade Stockholms stads fullmäktige röstat fram byggandet av en ny tunnelbanestation i Kungsträdgården.  I bred parlamentarisk majoritet gavs uppdrag till byggnadsarbetare att fälla några almar vid ett tehus.

Kungsträdgården, maj 1971. Demonstrationer mot fällningen av almarna -  Stockholmskällan 

Protesterna samlade alltifrån damer från Östermalm till långhåriga hippies som bosatte sig i träden. Politikerna hänvisade till demokratiskt fattade beslut, men fick till sist ge sig och flytta tunnelbaneuppgången till Blasieholmen och Gallerian. Almstriden var således uttryck för folket. Säkert hade kravaller utomlands under 1968 och gruvarbetarstrejken 1969 påverkat den utomparlamentariska opinionen som snabbt vann stöd mot det kommunala sakligt sett korrekt fattade beslutet.

Ludvig Beckman skissar historik från störtandet av Louis XVI i Paris 1789 utifrån begrepp tagna från den revolutionäre prästen abbé Sieyès (1748-1836) vars distinktion mellan pouvoir constitué och pouvoir constituant är i centrum för denna diskussion. Men Beckman för in ytterligare ett begrepp, suveränitet, något som Sieyès ville undvika.

Den italienska idéhistoriken Lucia Rubinelli går igenom dessa alla begrepps förändring i fyra historiska perioder i sin bok Constituent power. A history, till vilken vi nu vänder oss.

 

Teckning av Siyès över ett konstitutionellt schema. Archive Nationales, Paris. Omslag till Rubinellis bok

Franska revolutionen: Abbé Sieyès

Thomas Hobbes  (1588-1679) är den politiska tänkare som starkast fört fram begreppet suveränitet, en statsmakt som kan bäras av en furste, en grupp aristokrater eller en vald folkförsamling. I klassikern Leviathan (1651) skrev han:

”Eftersom  majoriteten med sina röster utsett en suverän, måste den som haft en avvikande mening nu godta de övrigas beslut, det vill säga gå med på att stå för alla de handlingar suveränen kommer att utföra eller annars med rätta förgöras av de andra” (s 163, sv över)

Men fransmannen Sieyès ville till varje pris undvika att suveränitetsbegreppet, som kom från absolutism med totalitära anspråk, skulle fyllas med demokratiskt valda suveräner. Hobbes, som knappast var någon demokrat, hade formulerat statens grund som vilande på våldsmakt. 

En vald församling i Frankrike kunde med hänvisning till suveränitet hänfalla åt okotrollerad våldsutveckling menade Sieyès, särskilt som revolutionären Rousseau propagerat för en volonté generale ovanför folket och staten.  Sieyès skrev till den nya folkvalda församlingen i Paris 1789:

”This word [sovereignty] now sounds so colosssal to our imagnination because the French spirit, still filled with royal superstitions, has equipped it with the heritage of the pompous attributes and absolute powers which used to shineon usurped sovereignities: We have even seen the public spririt, in its immense generosity, getting nervous about not having received more; we said, with patriotic pride, that if the sovreignity of the great kings was so powerful and terrible, the sovereignity of a great people should be even more so” (s. 55-56, eng över Rubinelli) 

Sieyés förutsåg därmed Le Terreur och Robiespierres diktatur, en ”folklig despoti”. Själv flydde han redan 1789 för att undgå avrättning även om han fortsatte med att utveckla sina teorier om en ny konstitution utifrån begreppet pouvoir constituante som skulle garantera folkets frihet snarare än folkets övermakt. Hans pamflett om det tredje ståndet, borgarna,  som kom redan vid årsskiftet 1788/89, var väsentlig för att starta den franska revolutionen. 

Rubinellis bok om den språkliga användningen av begreppet konstiuerande makt, som bygger på nya arkivstudier,  banar ny väg för att förstå Sieyès roll. I denna podd berättar hon om hans betydelse och om sin forskning om hur begreppet konstituerande makt används från sent franskt 1700-tal till Hannah Arendt under efterkrigstiden.

Nu över andra avsnittet i hennes bok, om konstitutionella diskussioner i  Frankrike under 1800-talet.

Konstitutionell makt under franskt 1800-tal

Under denna period användes begreppet pouvoir constituante inte i motsats till suveränitet utan i olika kombinationer. Lucia Rubinelli går i en tidigare artikel igenom dessa vilka hon utvecklar i  kapitel 2 sin bok.

Frankrike genomgick sex författningar mellan 1799 och 1847.  Flera av dem var oklara angående vilken instans som upprätthöll den absoluta makten, statens suveränitet.   Flera lärda jurister (les doctrinares Guizot, de Maistre och Constant) fruktade att ett skräckvälde kunder återuppstå och försökte författa konstitutionella alternativ som skulle förhindra denna utveckling.

Rubinelli behandlar tre perioder från 1814-1852, den Bourbonska Restaurationen, Julimonarkin och den Andra republiken.  Jag ska inte gå in i dem i detalj men nämna några infallsvinklar:

Kritik mot kungligt envälde, dolt under suveränitet från folket, formulerades utifrån aktivt bruk av begreppet konstituerande makt. Folket fick en sanktionerande roll som kunde villkora makt till en suverän vars makt alltid kunde dras tillbaka.  Suveränitet och konstituerande makt sammanföll alltmer men aldrig fullständigt. 

Rubinellis tes är att Sieyès tankar som föll bort efter 1795 återkom allt starkare under början av det franska 1800-talet för att till sist återkomma, inte minst som ett eget akademisk ämne vid de juridiska fakulterna efter 1850.

Över till den omtumlande och fallerande tyska Weimarrepubliken 1919-1933 då rättfilosofen Carl Schmitt (1888-1985) återuppväckte  akuta konstitutionella diskussioner.

 

Carl Schmitt. Foto av Ellen Kennedy till sin bok Constitutional failure

Weimarrepubliken: Carl Schmitt

I en föreläsning från 2019 beskriver Lucia Rubinelli det tyska tillståndet på 1920- och -30talen där den med Hitlers regim förbundne juristen Carl Schmitt föreslog olika konstitutionella lösningar i ett ny nation som ständigt höll på att falla isär efter krigsslutet 1918. Hon är inte särskilt förtjust i hans tillämpning av begreppet konstituerande makt utan är trogen Sieyès.

Schmitt framförde sin tolkning av folkets makt i termer av dess konstituerande makt, precis som fransmän gjort sedan Sieyès.  Men Schmitt gick längre och jämställde konstituerande makt med folklig suveränitet till en enda politisk auktoritet som bör representeras av  en enda ledare. 

Schmitt ville dels undvika direkt demokrati, dels parlamentarism. För detta syfte lanserade han möjligheten att en ledare inför en folksamling på gatan eller i en stor hall frågade de närvarande vad de ansåg om förslag. Folket skulle besvara ledaren med ett rungande Ja eller Nej, dvs acklamation. Mussolini och Hitler använde liknande metoder men inte fullt ut.

För Schmitt var det vidare väsentligt att folket och dess ledare var så identiska som möjligt. Heterogenitet ledde bort från demokrati menade han, medan homogenitet var garanti för demokrati och stabilitet (frånvaro av inbördeskrig och splittring). Han tillämpade begreppet konstituerande makt för att införa en auktoritär presidentmakt stödd på demokratiska val och folklig suveränitet. 

 Carl Schmitt formulerande sina tankar om suveränitet  redan 1922 i Politische Theologie :

”Suverän är den som beslutar om undantagstillståndet. Enbart denna definition kan göra rättvisa åt begreppet suveränitet som gränsbegrepp. Ett gränsbegrepp innebär nämligen inte, som i populärlitteraturens slarviga terminologi, ett oklart begrepp utan ett begrepp som hänför sig till en yttersta sfären. Definitionen knyter följaktligen inte an till normalfallet utan till ett gränsfall” (svensk översättning i Res Publica, 1993).

Schmitt drev tesen att rätten vilar inte på normer utan på beslutsförhet och på ett rättsligt utrymme (se Leila Brännströms analys 2016) som måste tänkas och förberedas.  ”Det politiska” som begrepp för en stats existens och försvar är också en del av suveräniteten.  Schmitt utvecklade detta i en skrift med samma namn, översatt till svenska 2010.

En suverän måste kunna fatta beslut snabbt vilket var svårt i en parlamentarisk demokrati  utan klara mål, som dessutom byggde på kompromisser mellan skilda särintressen, ofta representerade i politiska partier. 

Schmitt gick också tillbaka till den franska revolutionens veteran abbé Sieyès och beskrev i boken Verfassungslehre (1928):

”According to this new theory [Sieyès’ theory of constituent power], the nation is the subject of the constitution-making authority [and this] word denotes, specifically, the people as a unity capable of political action with the consciousness of tis political distinctiveness and with the will to political existence” (Rubinelli, s. 115, eng övers) 

Det franska folkets beslut att författa en ny konstitution och folkets nationella enhet imponerade på den nationalistiske konservative Schmitt, som i maj 1933 trädde in i Hitlers parti NSDAP.  Det godtyckliga beslutet att skapa en ny nation visade vidare att något rationellt beslut inte låg till grund för fransmännen (vare sig kvinnor, fattiga eller färgade hade rösträtt, i Frankrike som i USA 1776).

Schmitt diskuterade begreppet konstituerande makt först i boken Die Diktatur från 1921.  Redan där avvisade han demokrati som folkrepresentation till fördel för ett diktatoriskt system utifrån romersk rätt.  En diktator som får bifall av folket, öppet och högt, är mer demokratisk än ett system med hemliga val ansåg han. 

Begreppet konstituerande makt får hos Schmitt en tolkning vars användning i undantagstillstånd aktualiseras genom folkets direkt inflytande såsom Sieyès hade beskrivit 150 år tidigare.

Men Schmitt valde ut från Sieyès tankar vad som passade honom. Rubinelli menar att Sieyès vantolkades så pass att han kom att stå för det motsatta, ett absolut och auktoritärt suveränitetsbegrepp som kunde utnyttjas av en president som fått diktatoriska befogenheter (liksom Roms diktatorer vilka kunde få  total befogenhet 6 månader i taget för att reda upp kriser).  

Schmitts tveksamma hänvisningar tillbaka till Sieyès är enligt Rubinelli något som fortfarande existerar i analyser av suveränitet och konstituerande makt i Europa.

 

Thinking Without Banisters” • Featured Stories • Freie Universität Berlin
Hannah Arendt

Efterkrigstiden och Hannah Arendt

Tre jurister står i fokus i kapitel 4 i Rubinellis studie Constituent power: italienaren Costantino Mortati, tysken Ernst-Wolfgang Böckenförde och fransmannen Georges Vedel. Till dem kan läggas den tysk-amerikanska filosofen Hannah Arendt.

De tre juristerna var, liksom Carl Schmitt, kritiska till rättspositivism, särskilt i tysken Hans Kelsens 30-talsversion.  Kelsens definition av rättsnormer är symptomatisk:

”A norm is valid qua legal norm only because it was arrived at in a certain way- created according to a certain rule, issued or set accordning to a specific method” (s. 145, Rubinelli, eng övers).

Men som Ludvig Beckman påpekade idag i sin Understreckare i SvD så är det självmotsägande att fatta ett beslut utan att fatta beslut om hur beslutet ska fattas. Dvs Kelsens formalism förutsätter ett beslut om formalism.  Beckman skriver:

”Föreställningen om ett folk som bokstavligen står oberoende av politiska procedurer och institutioner tycks rentav omöjlig att föreställa sig. Ett folk är alltid redan skapat av gränser, traditioner, lagar och gemensamma normer. Det finns inget folk som helt och fullt föregår den ordning som folket påstår sig ha rätten att skapa.

Problemet får särskild konkretion när det påstås att folket med ett beslut skapat sina egna politiska institutioner. Ingen kan besluta utan att först ha beslutat om hur de ska besluta. Ett beslut om hur folket ska ta beslut måste därför redan vara taget för att folket alls ska kunna besluta. Folket kan inte självt vara den yttersta skapande makten.” 

Vi kommer inte undan beslutsmässigheten i skapandet av ny konstitution. En oändlig regress öppnar sig eftersom beslutet om vilka beslutsmetoder som ska användas i sin tur förutsätter beslut om beslutsmetoder för beslut om . . . .

Vi återgår till de tre europeiska juristerna som efter 1945 återuppväckte begreppet konstituerande makt som en faktisk empirisk verklighet. De ville använda det för att påvisa statens ursprung i ett folkligt beslut, dess tillämpning i kriser och dess förankring i existerande sociala strukturer. 

Folkets spontana stöd för sitt land är vad som utgör den konstituerande makten, inte en juridisk teori. Folksuveränitet kan dock användas mot folket vilket har visat sig genom historien, nu senast i Östeuropa men även i Sverige enligt juristen Krister Thelin.

Hannah Arendt (1906-75) blev den tänkare som återupptog kritiken mot suveräniteten som Sieyès hade fört fram när han istället ville använda begreppet konstituerande makt. För Arendt hade suveränitet lett till fascism och diktatur under 1900-talet.  Dessutom ville hon bort från nationsbegreppet och införa ett federalt eller regionalt system. Tom som sionist och judinna under 1930-talet var hon skeptisk till staten Israel.

I hennes verk om totalitarismens ursprung så såg hon avskaffandet av kungadömet och kyrkans makt i Frankrike leda till en hemlöshet som genast fylldes med nationalism. Denna tro på en folkets egen nation hade inga gränser och bar ett frö till totalitarism.  Varken Gud eller konung kunde stoppa folket. 

Rubinelli anser dock att Arendt feltolkade Sieyès uppfattning om suveränitet och läste honom med Schmitts ögon.

 

Scholar Pics on Twitter: "Michael Hardt and Antonio Negri  http://t.co/3qo1hD6LXg"
Antonio Negri och Michael Hardt som tillsammans skrev boken Empire 2000

Negris revolutionära hot mot konstitutionen

Slutkapitlet i Rubinellis bok tar upp aktuella konstitutionella debatter.

Som italienare är hon väl bekant med den marxistiske revolutionäre statsvetaren Antonio Negri (som jag berört här på bloggen och i några tidskriftsartiklar på 1990-talet).  Han gav ut boken Insurgencies. Constituent power and the modern state 1992  och blev berömd med boken Empire 2000 som han skrev med amerikanen Michael Hardt.

För Rubinelli är Negri i första hand en vänsterkritiker av globalisering, en position som idag har övergetts av vänstern men tagits upp av högern.

Negri vill dock se en global ordning utan nationer, en global demokrati utan suveräna nationer.  En världskommunism. För denne romantiker är folket alltid berett att skapa motmakter till kapitalet, ja till och med att starta revolutionära inbördeskrig vilket de nästan lyckades med under anni di piomo i Italien under 70-80-talen.

A Brief History of Italian Autonomia from Sylvère Lotringer | post.thing.net
Bakgrund till Autonomia i Italien

Negri var aktiv på 1970-talet i den utomparlamentariska vänstergruppen Autonomia och förespråkade en autonom marxism. Han fängslades 1979, flydde till Paris men återvände 1997. Det underliggande revolutionära hotet mot den italienska staten pågick mellan 1969 till 1979 då Röda Brigaderna och liknande grupper utmanade Italiens suveränitet med vad Negri och Hardt kallade folkets konstituerande makt, romantiserat i uppföljaren Multitude 2003.

Tänk er  stormningar av parlament och polisstationer varje vecka och kidnappningar, bomber, husockupationer, droger, jippon.  Folkets konstituerande makt mot den konstituerade makten i denna vänsterrevolutionära analys, inte helt olika Trumpanhängarna 6 januari 2021.

Negri skrev 1992 om USA:

”Having gone through such a long history and such enormous perversions, having maintained the capability of new nourishing its desire, American constituent power is still alive. Probably the next American revolution will not stop halfway through” (s. 190, Insurgencies

 

Aktuell antologi från svenska jurister

Med samma titel och under samma år som Lucia Rubinelli gav ut sin Constituent power så gav de två svenska juristerna Matilda Arvidsson (Göteborg) och Leila Brännström (Lund) ut antologin Constituent power: Law, popular rule and politics tillsammans med finländaren Panu Minkkinen (Helsingfors). 

Den innehåller rättsfilosofiska tillämpningar och diskussioner av begreppet konstituerande makt i skilda sammanhang. Benjamin Arditi inleder tröttsamt med en sur Trumpkritik , vilken följs av en lika sur analys av SD, identitärer och den franska Nouvelle Droite författad av Leila Brännström, som inte kan låta bli att dra in de mörkhyade svenska fotbollsspelarna Zlatan och Henrik Larsson angående begreppet svenskhet.  Dessa två bottennapp förtar inte behållningen av alla 11 bidrag.

Övriga bidrag är mer teoretiska och historiskt relaterade. Många går tillbaka på Carl Schmitt då de tre redaktörerna gett ut antologin The Contemporary Relevance of Carl Schmitt 2016.

Några skriver om  myndighetsaktivism, Hannah Arendt, Claude Lefort, konstitution vs suveränitet, ockupationen av ett naturreservat i Oregon 2016, mänskliga rättigheter och några mer teologiska resonemang av svenskarna Jon Wittrock och Hjalmar Falk (som doktorerat på Carl Schmitt i Göteborg).

Avslutning

Vad stormningen av Washington visade är att det finns alltid en möjlighet för missnöjda medborgare att protestera mot vad de anser vara fel och att då tro sig, rätt eller fel, representera det folk i vars namn landets konstitution vilar.

Denna makt att visa vad en nedskriven text hänvisar till har sällan kommit till uttryck men är vilande. Våren 1917 hade Sverige hungerstrejker och kravaller i flera städer och upplopp vid Riksdagshuset. Samma vår bröt sig vänstersocialister ut från det stora Socialdemokratiska partiet.  En polischef stoppade vad som kunde ha blivit ett blodbad, ett upplopp, en revolution 5 månader före den i Ryssland. 

Sverige hade då den gamla konstitutionen från 1809, vars efterföljare  Ludvig Beckman skrev om i SvD:

” I Sverige är folksuveräniteten en relativ nymodighet, den skrevs in i grundlagarna först i samband med införandet av 1974 års regeringsform: ‘all offentlig makt utgår från folket’. På svenskt manér var händelsen ett resultat av mångårigt utredningsarbete snarare än av våldsam samhällsomvandling. Men beslutet ansågs av många i sin samtid som revolutionerande för det svenska styrelseskicket. Borta var den gamla tanken om maktdelning mellan folk och konung. För första gången i vår historia stadfästes folkets överhöghet. Ingen annan än folket har rätt att utöva offentlig makt vilket återspeglades i att Carl XVI Gustaf, som tillträdde samma år beslutet togs, blev den förste att avstå från ‘Av Guds nåde’ i både titel och valspråk.” 

 Kravallerna i USA är en påminnelse om hur bräcklig statsskicket egentligen är. Beckman igen:

”Hur ett styrelseskick bör utformas för att säkerställa allas bästa är folksuveränitetens fråga och en fråga som vi ännu inte fullt känner svaret på. Sedan det kungliga enväldets tid har vi kommit en bra bit på väg. Men det finns ingen anledning att tro att vi är framme än.

I ljuset av en sådan förståelse av folksuveränitet framträder stormningen av Kapitolium i ett annat ljus. Det var givetvis inte folket som reste sig mot en förtryckande suverän. Tvärtom kräver folksuveräniteten att valets rättmätiga vinnare respekteras och att lögnen som vapen motarbetas. Men det betyder inte heller att folksuveräniteten fullt ut förverkligats när Biden tillträder som president.”

 

Jan Sjunnesson

 

 

 

 

 

 

Föreställningar om Bulletin redan 2015

Bulletin

Det slog mig igår att jag vid två tillfällen hörde om något som liknar Bulletin redan 2015.

Den första gången var när den utmärkta men bortfösta borgerliga fd ledarskribenten Marika Formgren höll ett föredrag om värdegrundsdemokrati i min förening Fri Folkbildning 2015. Hon nämnde då att förnuftig och frimodig åsiktsbildning inte räcker utan att korrekt nyhetsförmedling är avgörande för att vinna mot det politiskt korrekta etablissemanget.

Hon sa detta apropå mordet på två svenskar på IKEA i Västerås hösten 2015. En släkting till henne kommenterade att mördaren sökt asyl i Sverige och borde behandlas därefter, vilket Formgren korrigerade med att afrikanen redan besökt Italien i samma ärende, något hon läst i utländsk press. Att han inte utvisades dit var bedrövligt men det är en annan fråga.

Det andra tillfället var samma höst vid några bättre middagar i Vasastan i centrala Stockholm. J

ag ledde då planeringsmöten i stan för att skapa något Sverigevänligt medieprojekt. Micke Willgert och jag bjöds in av två herrar till höger för att presentera våra tankar, däribland Swebbtv.

De erfarna herrarna föreslog istället att vi tillsammans skulle ordna fram ett par hundra miljoner och köpa SvD som sedan skulle göras om till något i stil med vad Werner von Heidenstam ville med tidningen. Bulletins Per Gudmundson är medveten om vad traditionen förpliktar.

Willgert och jag tackade för förslaget men några miljoner hade vi inte, tvärtom. Vi startade ändå 30 dec 2015 med ett reportage gjort med en mobilkamera i Ånge där asylsökande vällt in.

Bulletin räcker ju inte långt men kan säkert inspirera andra  till exempel att starta en högervinklad tevekanal för marknätet. Se Bulletin om mig och Swebbtv.

2004 kunde två riksdagsledamöter, Ohly och Schyman, påverka TV8 att sluta sända Fox News. 

Idag finns marknaden men finns medieentreprenörerna?  2020-talets Jan Steckbeck, vem är du?

Den geniale galningen | Kingmagazine
https://www.kingmagazine.se/den-geniale-galningen/

Samtal om liberalism del 2: Om Leo Strauss med Mattias Betts

I del 2 av mina samtal om liberalism talar jag med Mattias Betts som skrivit om och översatt den tysk-amerikanske politiske filosofen Leo Strauss, en viktig kritiker av liberalism. Detta samtal blev uppdelat i två klipp, det ovan och denna fortsättning.

Det första samtalet med Daniel Svensson finns här.

Min artikelserie om kritik under 1900-talet av liberalismen:

Del 1-Introduktion

Del 2-Peter Thiel och The Straussian moment

Del 3- Carl Schmitt

Del 4-Leo Strauss

Del 5- Neokonservatismen

Del 6-Kommunitarism

Del 7-Judith Shklar

Del 8- Statsliberalismen

Del 9- Edward Luces The Retreat of Western liberalism

Del 10- Patrick Deneens Why liberalism failed

Del 11- Steve Bannon och Traditionalismen

Osammanhängande politisk konformism

2

Inom några områden finns en konformism som gör att fullkomligt orelaterade politiska ställningstaganden antas hänga ihop.

Jag syftar givetvis på klimatfrågan, invandringen, feminismen och islam.

Vad som är en konventionell ståndpunkt i ena frågan, t ex att klimathotet är verkligt, sägs hänga ihop med en annan konvention, t ex att patriarkatet styr svenska kvinnor.

Så lätt är det inte. Vad som är höger i en fråga i ett land kan vara vänster i ett land.

DANSKA FRISKOLOR

Det erfor jag i den danska friskoledebatten på 1970- och 80-talen. Den danska högern var mot friskolor och vänstern för. Här hemma rasade Olof Palme mot Kentucky Fried Children.

I Danmark finns sedan 1970-talet en frimodig initiativrik alternativvänster som fick fäste i fristaden Christiania. Dessa hippiefamiljer ville inte att den danska staten skulle styra över deras barn och har sedan 1949 en lag som gav skolpeng till ”lilleskoler”,   små ofta alternativpedagogiska experiment med Waldorfinriktning eller bara allmän alternativ inriktning mot konsumtionssamhället. Frihetliga och anti-etablissemang. Ungefär som Miljöpartiet 1980 som då var för friskolor.

ITALIENSKA KOMMUNISTISKA HEMMAFRUAR

I Italien fanns under samma tid radikala kommunistiska feminster som krävde vårdnadsbidrag. En ”social lön” för deras ”reproduktionsarbete” i hemmet. De var stolta autonoma marxister som ville ta hand om sina barn och låta mannen och hans arbetsgivare betala för deras försörjning. Maria Dalla Costa ledde striden.

Ett vänsterförslag som högerns  KD införde 1992 och som vänstern här ratat. Samma sak med klimatet och invandringen. I Schweiz finns ett miljöparti som är emot invandring till landet eftersom det skulle tära mer på naturresurserna.

NY VÄNSTER

Men man kan bara se till invandringen och upptäcka nya perspektiv utanför Sverige. I Tyskland finns ett vänsterparti som vill stoppa invandringen med klassisk vänsterpolitik som ser till arbetarnas intressen. Här finns Marcus Allard, Nils Littorin m fl med liknande inställning.

Feminister kan med samma utgångspunkter inta en kritisk hållning till invandringen som ofta bestått av friska unga män med kvinnoförtryckande värderingar.

Samma inställning kan appliceras på islamiseringen av västvärlden där naiva feminister gått hand i hand med misogyna muslimer.

Få intar den feministiska publicisten Oriana Fallacis tidiga och modiga inställning mot islam i The Rage and the Pride 2004.

LÄTT ATT PLOCKA ISÄR

Vad som med stor möda  slås samman av etablissemanget i dessa fyra områden (klimat, migration, feminism, islam) är lätt att plocka isär. Det enda som håller dem samman är en föregiven officiell ståndpunkt och en pressad retorik.

Att FIs obegripliga slogan ”Ut med rasisterna- in med feministerna!” inte ifrågasatts mer beror givetvis på att partiet haft stöd i etablissemanget.

Klimatdebatten är lika fördummande liksom invandringen och feminismen (där en liberal feminism inte förmått göra sig hörd  medan radikalfeminism och genusvetenskap brett ut sig).

I fråga efter fråga finns alltså ett officiellt svar som alltid kan ifrågasättas, antingen i dess relation till en annan fråga eller i sig. Vänster och höger, politisk korrekt eller inte – ståndpunkter kan alltid formuleras ånyo från nytt håll.

Att bejaka avkriminalisering av droger kan göras med såväl frihetliga vänsterargument som från frihetlig höger. Samma sak med sexarbete. En feminist kan anse att kvinnor är ansvariga individer med rätt att bestämma över sin kropp.

HBTQ har samma vidd men antas vara ett vänsterliberalt projekt. Läs Douglas Murray.

FRAMTIDEN ÄR ÖPPEN

Thomas Gür hade rätt i sin avskedskrönika i SvD igår:

”Framtiden är öppen och det är vi som formerar den, med det vi gör och det vi väljer att inte göra. Och det finns åtskilligt som man kan göra både själv och tillsammans med andra. Ibland kan ett fåtal beslutsamma, hängivna och passionerade individer åstadkomma väldigt mycket. Bara ett par hundra nya personer som engagerar sig samhällspolitiskt för det de tror på, gemensamt och i nya former, skulle ge en oerhörd verkansgrad.”

Med medieprojektet Bullentin kommer utrikesbevakningen här hemma utmanas har jag förstått. Det finns otroligt mer att förstå om hur andra länder löser och analyserar de problemområden vi har. Hur många vet att Bill Clinton skärpte socialbidragen på 90-talet och att Barack Obama senare stramade åt invandringen?

Jag har tidigare analyserat den svenska (och märkligt nog extrema) konformismen i föredrag, inlägg och i min bok Sverige 2020. Den är nu uppenbar och behöver utmanas.

Möjligen har pandemin gjort att vår politiskt perifera nationella inställning uppmärksammats mer.