Vetande, makt och subjektivation hos Foucault

PM till filosofikurs vid Södertörns högskola 2003, lärare SO Wallenstein:

Se även denna kandidatuppsats 1988

Det finns en indelning i Foucaults undersökningar som avspeglas redan i kursens rubriker:

Vetande, Makt, Subjektivation

eller mer metodologiskt

Arkeologi, Genealogi, (studier av) Självtekniker/Subjektivation

Den härstammar bland annat från Deleuzes Foucaultbok och är en praktisk pedagogisk ram som inrangerar Foucault i en tredelning som inte gör hel rättvisa till hans projekt.

Jag vill ersätta denna tredelning med
Subjektivation som Vetande, Makt, Etik.

I denna tredelning löper subjektets status som en röd tråd i alla hans undersökningar . Etik blir inte särskilt som något som sysslar med subjektet utan även hans 1960-talsverk som Naissance de la clinique, Les mots et les choses etc blir i hög grad tolkade som hur subjekt konstitueras i vetenskapliga diskurser.

I detta Pm blir dock den första perioden Vetandes subjektivation inte behandlad i någon hög grad, utan tonvikten ligger på de två senare perioderna. I en bilaga finns en kronologisk översikt av Foucaults alla undersökningar som inte direkt berör subjektet men placerar in begreppen under varann.

Vetandets subjekt och arkeologi

Människan såsom ”un étrange doublet empirico –transcendental” är både objekt och subjekt i Les mots et les choses och L’Archeologie du savoir. Hennes inre visas upp som en rymd, en plats för diskursens utsagor, där ett mummel hörs, som av ett ”Det ges språk”. Är detta en kritik av subjektet i strukturalistisk sedvana eller är det en vetenskapsteoretisk hållning ?

Foucaults kritik av humanismen och den antropologiska slummern var inriktad förstås på människan som diskursivt objekt, men fokus i de tre dubbleringarna (förutom den ovannämnda le cogito- le impensé, le recul – le retour de l’origine) är inte epistemologiskt utan subjektcenterat.

Hans projekt var att visa hur ”människan” kan komma bort från ”Människan” till skillnad från Kants, vars tematik hans visserligen övertar ,men visar att begreppet Människa en gång för alla är givet i och med att förnuftets gränser stakats ut i Kritiken av förnuftet självt.

Frågan om subjektets status är inte bara en arkeologisk fråga utan även politisk. För Kant var den intellektuella hedern parad med ett moraliskt krav på lydnad inför (den preussiska) lagen, något som Foucault kritiserar som ett ”kontrakt mellan rationell despotism och fritt förnuft” .

Hans kritiska analys av moderniteten handlar om vilka gränser humanismen sätter för Människan och vilket pris människor får betala för det. Enligt honom har vi ännu inte nått den myndighet Kant talade om just pga att sådana som Kant redan stakat ut gränserna för rationella upplysta medborgare. En konsekvens av upplysningen och Kant var att man ställde frågan om Människan och den bör ej ställas alls menar Foucault. Moderniteten ska istället granskas utan att man utgår från några antropocentriska begrepp eller lagar. Detta leder till den andra perioden om makten.

Subjekt, genealogi och makt

Makten som utspridd effekt utan center är en analys som Foucault lanserar under 1970-talet fram för allt i Surveiller et punir från 1975. Flera praktiker i arkitektur, fängelsevård, moralfilosofi, straffrätt och institutionalisering under 1800-talet blir i Foucaults ögon sammanförda men oberoende av varandra till ett slags dispositif, begreppsram, som han kallar disciplinering. Denna makt formar subjekt på ett annat sätt än tidigare.

Under medeltiden och den politiskt moderna tiden from Machiavelli, Hobbes och framåt var undersåtar underställda en suverän vars makt inte skilde sig från de metoder han utövade i sitt hem, sitt gods osv. Samma praktiker kunde appliceras överallt och Familjen och Hushållet, oikos, bildar modell för styrandet men är inte dess objekt .

Men med en ny humanistisk diskurs och med vetenskapliggörandet av maktutövning och ekonomi (i form av de nya vetenskaperna politisk ekonomi, statistik, populationsstudier) fördelas makten ut i statens i form av polisväsende, styrmekanismer specialdesignade för vissa ändamål (barnafödande etc) och staten blir ”övervakande” (”governmentalized”) snarare än enväldig i sin absoluta transcendentala suveränitet. Se min översättning av hans föreläsning 1978 om ”regementalitet”, ”gouvernmentalité” (tryckt i Diskursernas kamp, 2008)

Konsekvenserna för individer är att det upprättas ett nytt band mellan en övervakande instans som styr befolkningar (skola, vårdinrättningar, fängelser, industrier, förvaltningar) och en specifik individ. Fortplantning för staten och sex i äktenskapsbädden är ett exempel från Hegel. En slags triangulering skapas av de institutioner som har befolkningen som ett nytt politiskt objekt, säkerhetsapparaten som instrument och politisk ekonomi som vetande.

Ett vetande samlas om befolkningens beteenden samlas för att bättre styra dem samtidigt som subjektivationen, dvs hur man blir ett subjekt, formas av en övervakande strategi som har normalisering i fokus. Att vara en individ är att att vara normal. Normal är man som förnuftsstyrd upplyst människa utan andra auktoriteter än de man själv kan erkänna. Förnuftet blir därför det som skiljer ut de normala för att med förnuftet visar man sig herre över sig själv. Dårar och passionslystna t ex döms ut som patologiska för att låter sig behärskas av utomstående krafter. Ett inre konstitueras där individen upprättar ett fritt rike utan Gud och utan honom blir normaliseringen än viktigare. Till den hör disciplinens olika metoder att forma betingelser, rumsliga och kroppsliga:

”Disciplinen frambringar sålunda kroppar som är undergivna och övade, ’fogliga kroppar ” / …/ Disciplinen börjar med att fördela individerna i rummet /. . . / Disciplinen ’ framställer’ individer; den är den specifika tekniken för en maktutövning där individerna på samma gång är föremål och verktyg”

Det är visserligen i Surveiller et punir man hittar de extrema formerna av denna normalisering, som t ex Panoptikon – modellen, tidscheman från klostren, den oavbrutna disciplinerings-arbetet osv men än mer penetrerande analyser finns Volonté de savoir och i andra texter som mer koncenterar sig på liberalismen som individualismens överideologi.

”Human sciences and modern government mutually constitute each other in nexuses of power/knowledge, which Foucault labels variously discipline, normalization, bio-politics, governement, police and pastorialism ” skriver Jon Simmons . Det viktiga är att få fatt i den självbild av Människan som Foucault vill problematisera. Denna Människa med stort M är alltså Rousseaus ädle vilde, Kants samvete, rationelle Åklagare, Hegels absoluta Ande som ren subjektivitet, en själ, ett inre skapat av lika delar tysk romantik, fransk innerlighet och brittisk moralfilosofi- fast som under 1900talet analyserat utifrån krav från en industriell ekonomi, en dominant amerikansk livsstil som förutsätter normalisering, gärna uppstagad av ego-psykologin i USA och England som det psykiska stöd avvikare kunde få för att hitta sig själva.

Att vägra de former för subjekt som makten erbjuder är för Foucault att inse att normaliseringen bland annat innebär att subjekten formas av de subjektivationspraktiker institutioner och diskurser utgör. T ex förutsätter patologi det friska, straff de lydiga osv. Därmed drabbar normaliseringen alla, inte bara de marginaliserade.

Men liksom vetandets diskurser har utsägelseobjekt och funktioner i en närmast automatisk subjektnetural logik har makten en produktion av ting, rymd, verklighet, sanningsmönster etc. Man skulle kunna säga att subjekt produceras alltså av makten och vetandet om det inte vore förenklat och vilseledande.

Hos Foucault finns alltid spänningar, non- essentiella relationer , som inte låser subjekt vid att enbart vara något slags makt- och diskurseffekter som flugor i spindelnät. Snarare är subjekt singulariteter av maktdiagram som under vissa bestämda perioder relaterar vissa yttre krafter till människan. Att vara människa är att ingå i ett kraftfält, ett fält av förmåga att affektera och bli affekterad. Ju mer förmåga att existera, desto mer människa. Dessutom är det yttre lierat med det motstånd som makten uppammar. Dessa motståndssingulariteter kommer först ”i den meningen att maktrelationerna helt och fullt håller sig inom diagrammet, under det att motstånden med nödvändighet står i ett direkt förhållande till det yttre från vilket diagrammet tillhör ” hävdar Deleuze . Detta motstånd blir idag förstått som utgående från ett liv snarare än en människa. Kampen står om biomakten, rätten till liv snarare än rätten hos ett juridiskt subjekt. ”När makten blir biomakt blir motståndet livets makt…” i en slags post-human/trans-human (min term) ”vitalism” (Deleuzes term) lierad med livet självt i dess nya former och yttre krafter .

Att bli ”subjektiverad” , dvs underställd som undersåte (subject, sujét) och samtidigt bestämd som subjekt utifrån subjektivationspraktiker, är också att ingå en relation med makten, där din kropp, ditt sinne, ditt själv, bildar kontaktpunkten mellan dominanstekniker och själv-skapande tekniker. Begreppet ”government” är denna lokala punkt där ditt jag och makten förenas, där du produceras i en subjektgenealogi där makt, vetande och subjekttekniker samspelar för att skapa en självreglering av beteenden, ”a conduct of conduct”. Enligt Graham Burcell innebär detta begrepp och synsätt en uppluckring av banden mellan ”subjektivering” och ”underställande ”(subjectivation och subjection på engelska) .

Sexualivet är särskilt intressant som arena för självkontroll. Borgarklassen kunde särskilja sig från massan under 1800talet genom sin planerade barnalstring som i sin tur passade bra in i den nya befolkningsstatistiken och sexualhygienen. Hos Foucault blir sexualiteten också intressant genom att den mycket tidigt ansågs vara där subjektets ”sanning” fanns och därmed är vi över till den tredje perioden, etiken.

Subjekt, sanning och etik

Då tesen i detta pm är att subjektivitetens roll hos Foucault har varit med från början blir uppgiften här snarare att beskriva att etik snarare än subjektformer är centralt i den tredje fasen.
Defineras etik som ett sökande efter en sanning om moral oavsett dess konsekvenser har Foucault i denna sista fas en etiskt uppgift: att undslippa den 1800tals mässiga, borgerliga och freudianska uppfattningen att vårt beteende är färgat av (undertryckt) sex vars sanning är uppenbar, analyserbar och essentiell.
John Rajchman förtydligar,
”The Freudian ’revolution in ethics’ had placed us under a basic, even overriding, sort of obligation: to be true or faithful to our desire, concerning our desire we muist never deceive ourselves, we must always be honest with ourselves” .

Detta ”Var sann mot sitt begär!” var något annat än antikens maning att ”känn dig själv!”. Hur kunde det komma sig att just sex, erotik och själslig åtrå av alla mänskliga uttryck fick denna metafysiska betydelse att vara bärare av sanning ? För antikens aristokratiska män var sex problem om det innebar att deras uppförande som make, hushållsägare, älskare till unga pojkar etc ifrågasattes. Penetrationen var problematisk om den innebar någon form av passivitet som åtföljde en ung man när han skulle bli fullvärdig man.

Hos Augustinus ett halvt millenium senare är erektionen problemet, Varför ? Jo för att den visar att mannen inte kontrollerar sin kropp som revolterar mot Gud. ”Le sexe en érection est l’image de l’homme révolté contre dieu/…/une rebelle” hävdar Foucault i sin läsning av Gudsstaten . Om den grekiske virile mannen inte kunde kontrollera sig var det visserligen skamligt, för han måste kunna regera över andra och därmed kunna regera över sina passioner. Men det var inte ett metafysiskt brott, en konsekvens av ett syndafall, ett normbrott utan ett personlig nederlag att inte uppnå värdighet, areté.

Etiken valdes utifrån den civila ställning man hade vid tiden för Sokrates, Epikuros och de tidiga stoikerna. Êthikos, som betyder karaktär, var inte universell utan partikulär, även om diskussioner fanns hos Platon, Aristoteles m fl om dess räckvidd i kosmos . Det fanns inget normsystem utan vanor, praktiker, beteenden, osv som kunde vara bra eller dåliga men inte goda och onda som kristendomen senare ville se dem, t ex homosexualitet. Denna sexuella praktik ställer idag frågan ”What relations, through homosexuality, can be established, invented, multiplied and modulated ?” snarare än vem det är som gör dessa handlingar. Identitetspolitiken som en konform strategi att finna (nya) namn för (gamla) identiteter intresserade inte Foucault varför queer teoretiker som inriktar sig på vissa grupperingars identitet misstolkar honom. Att finna nya praktiker, och därmed en ny etik, är viktigare än dessa relationer till sanning och identitet (”är jag bög innerst inne?” etc) .

Att etik och subjektivitet intresserar Foucault syns i hans elaboration av liv som konstverk, une art d’éxistence, une transgression. ”From the idea that the self is not given to us, I think there is only one practical consequence: we have to create ourselves as a work of art” Vår tids post-normativa etik kan hämta inspiration i antiken, renässansen, dandyismen och 1960-70talens frigörelser för att en etik som inte bygger på universella, och fram för allt, inte på vetenskaplig kunskap om oss själva . Denna förvandling av oss själva utanför humanismen lyder under ett nytt credo; Själen är kroppens fängelse!

Det är för mycket själfullhet i den franska filosofitradition Foucault växte upp under och i den sista fasen av hans liv lyckades han undslippa den. Eller ? Deleuze tycks mena att han fann en metod hos grekerna som han varit på väg till hela tiden, men som där lyckades undslippa vetande och makt genom en ”en dubbel avhakning”, un double décrochage. Detta märkliga begrepp syftar på hur ett yttre (förstått som krafter) holkar ur ett inre, ett veck, med stöd av en självrelation. Det Foucault visade enligt Deleuze var att grekerna förmådde böja av yttre krafter mot sig själva och bilda en ”affektion av självet genom självet ” . Ett subjekt uppstod ur själva subjektivationsprocessen. Detta är viktigt för om vi bara ser till subjektprocesser som etiska överväganden blir grekerna inte så nydanande som när vi ser att de skapade ett subjekt genom att självrelationen (rapport á soi) utövas, praktiseras, böjs mot krafter i en agonistik. Kanske kan man säga att Foucaults betoning på njutning snarare än begär, och där han var oense med Deleuze, handlar om dessa yttre a-subjektiva krafter. Njutning som ett yttre veck hos en utspridd kropp, inte begär som inre rymd knutet till en identitet. Där de är överens är rätten till metamorfos i en tid där de gamla sederna ”fortsätter framställa oss som subjekt på ålderdomliga sätt som inte längre svarar mot våra problem ” .

En etik grundad på vetenskap och universell rationalitet ersatte under den sena stoikernas tid den självskapande frie grekens praktiker. Sexualitetens ömtåliga sidor uppmärksammades och ”man betonar nödvändigheten att infoga denna i en bestämd form som är bindande och som gäller för alla människor, därför den är grundad i både naturen och förnuftet” .

Foucault värdesätter inte självformering, vare sig i Grekland eller i Kalifornien, som inte innebär en öppen social och kulturell relation, ett band till andra genom ständig variation snarare än plikt och konforma livsstilar De grekiska männens elitära övningar som uteslöt kvinnor, slavar, andra män, såg han lika lite som förebilder som den new age – individualism han stött på i Kalifornien. Istället för ensamma övningar refererar han till hela kulturmönster som stödjer synen på liv som konstverk, t ex renässansens hjältedyrkan och Baudelaires bohême . I likhet med Nietzsche ser han stil och form som det viktiga. Vilka stilformande tekniker som domineras av makten (som vetande och som marknad) är inte fastslaget en gång för alla.

Noter (syns inte i html):
Denna tredelning är även hans egen beskrivning: ”…three domains are possible for genealogy, truth, power, ethics ”, The final Foucault (Cambride, 1988), s. 351
”Qu’est -ce que le Lumières” i Dits et écrits, del IV, (Paris 1988) s. 567. Att Foucault visste priset för och besväret med att tala om människans död, varje mänskas historiskt bestämda karaktär, visar han i artikeln Politics and the study of discourse , s. 71 i kompendiet :”I can well understand those who feel this distress/…/when even the fables told them i childhood obey rules…”
S. 90- 94 i uppsatsen Governmentality i kompendiet.
Övervakning och straff. (Lund 1987), s. 162, 166, 199.
”Ett förhör utan slut, en oändlig undersökning som ständigt utökas med nya minutiösa och ständigt mera analytiska iakttagelser, ett dömande som innebär att man upprättar en aldrig avslutad dossier samtidigt som man utmäter milda straff parade med examineringens envetna nyfikenhet, ett rättsförfarande som ständigt skulle mäta avvikelsen från en ouppnåelig norm och samtidigt utgöra en asymptotisk rörelse i riktning mot det oändliga ”(op cit s 265-6)
S. 2 i Foucault and the political (London 1995). Denna bok gav mig uppslaget att jämföra subjektivering som genomgående problematik snarare än som sista fas hos Foucault.
Övervakning och straff, s 227
Foucault, s. 133 ( sv övers). . I Deleuzes recension av Les mots et les choses 1966 hänvisar han till liknande yttre krafter: ”du dehors à l’impensable ou au non-pensé/…/une pensée qui serait par elle-même en rapport avec l’obscur”, s. 128 i L’île déserte et autres textes (Paris 2002). Nutida naturvetenskapliga exempel på dessa yttre krafter, och med explicit hänvisning till Deleuze/Guattari, finns i Keith Ansell Pearson, Viroid life: perspectives on Nietzsche and the transhuman condition (London 1997)
Op cit., s. 136. Även Viljan att veta (Stockholm 1980), s. 181- 82.
Uppsatsen Liberal government and the techniques of the self i kompendiet, s. 20
Truth and eros: Foucault, Lacan and the question of ethics (London, 1991), s. 88.
Dits et écrits, del IV, s- 176
Se Grekiska filosofer, W.K.C. Guthrie (Nora, 1999) och Stoics, Epicureans and Sceptics. R.W. Sharples (London 1996), särskilt i den senare där en åtskillnad i antik och kantiansk etik syns i den antika frågan ”Why should I do what is right?” i kontrast till pliktetikens retoriska fråga som inte kunde besvaras med annat än jakande, i stil med ”Why should I believe what is true?”, s. 83.
Rajchman, op cit, s. 96
”Nous ne devons pas exclure l’identité si c’est par le biasis de dette identité que les gens trouvent leur plaisir, mais nous ne devons pas considérer dette identité comme une règle étique universelle”, Dits et écrits, IV, s. 739. Se även David Halperin Saint Foucault (New York 1995), för Focaults anti-essentialistiska gaybegrepp,s. 79 : ”Our task is therefore ’to become homosexuals, not to persist in acknowledging that we are’[Foucaults ord]. What Foucault meant is that our task is to become queer”.
”On the genealogy of ethics”, s. 237 i kompendiet.
Ibid, s. 231. Därmed är Foucault tillbaka till Les mot et les choses, där han redan kritiserar humanvetenskaperna för att inte veta vad man sysslar med för slags vetenskapligt objekt, Människan, som först var ett objekt för vetande om liv, arbete och språk, och sedan subjektivitetens (inkoherenta) plats.
Op cit, s. 145.
Ibid., s. 152
Omsorgen om sig (Lund 1987), s. 214.
Njutningarnas bruk (Lund, 1986), s. 223, not 2. Se även Simmons op cit, s . 76: ”It is an irony of self-fashioning that despite its resonance to autonomy, it includes being moulded by outside forces and attempting to fashion others”. Deleuze begrepp om det yttre som subjektivationskraft kanske är tillämpbart, även om det inte kan sägas representera ett så stort brott med vetande och makt som han vill hävda enligt Simmons, ibid.s 133, not 7.