Kategoriarkiv: Praktiska förslag

Kort-kort lärarutbildning

Äntligen börjar lärarutbildningen ifrågasättas på allvar vilket jag gjort tidigare i Pedagogisk Forskning , Lärarnas Tidning och på andra håll.

Maria Ludvigsson i SvD och Benjamin Dousa in DN har idag båda ett förslag som jag själv lagt ned lite tid på för ett par år sedan:

En mycket kort lärarutbildning för intresserade med ämneskompetens.

Idag tar det tre terminer i en sk PPU (Praktisk-Pedagogisk Utbildning) men i USA och Kanada kan denna omskolning ske på mindre än halva tiden.

Detta förslag lanserades för det privata lärarutbildningsinitiativet Veraciter AB 2012 när jag fortfarande var lärarutbildare vid Stockholms universitet och ingår i min bok Pedagogik och polemik:

Kort-kort lärarutbildning 

Lärarutbildning är traditionellt en lång yrkesutbildning bestående av ett ämnesinnehåll/yrkeserfarenhet och en pedagogisk del. I Sverige tar pedagogik och ämnesdidaktik ungefär tre terminer.

Lärarstudenter kan antingen gå ett lärarprogram med alla delar eller läsa pedagogiken senare om de har en relevant ämnesexamen/yrkeserfarenhet.

Men det finns ett tredje sätt:

Mycket korta pedagogiska program (3 till 12 månader), en omskolning av yrkesarbetande med relevant bakgrund eller examina.

Jag kallar den ”kort-kort lärarutbildning” för att skilja den från den separata pedagogiska utbildningen.  I någon mån har jag själv haft mycket korta kurser i Heby och Ljusdal för blivande lärarvikarier (1 – 4 veckor) som uppdragsutbildning från Uppsala universitet.

Men i USA och Kanada finns etablerade kort-korta lärarutbildningar sedan ett par decennier som också har utvärderats av forskare. Här är några resultat:

  • Kanadensiska lärarstudenter inom kort-kort program minst lika bra på att undervisa och hålla ordning i klassen än de i långt program [1]
  • Amerikanska kort-korta påbyggnadskurser på 3 – 12 mån är tillräckligt bra
  • Kurserna inte avgörande för framgång men beror på skolpraktik och de medelålders omskolade lärarstudenternas bakgrund
  • ”The most poignant implication of the importance of [different teacher education] paths stems from the fact that some beginning teachers are effective teachers on their first day on the job. This existence proof runs counter to the widely held assumption that all new teachers must struggle through their first year”. [2]

 

Det sista citatet visar att äldre erfarna ämneskunniga väl klarar av att undervisa direkt från början, vilket min far gjorde i väg- och vattenbyggnad vid Fyrisskolans gymnasium ett par terminer när han pensionerat sig på 1990-talet.

Inom OECD drog man liknande slutsatser 2010 [3]:

  • Finns ingen ideal policy för lärarutbildningar
  • Alternativa och snabbare ingångar i lärarutbildning rekommenderas
  • Alternativa studiegångar lika framgångsrika som traditionella men billigare
  • Kort lärarutbildning leder till mer flexibel start och bra beredskap inför arbetslivsförändringar
  • Kort lärarutbildning nödvändig för djupare ämneskunskaper
  • Negativa aspekter av kort program: svagare pedagogiska kunskaper, mindre sammanhang och mer ämnesprofilerad än mot undervisning
  • Alternativa ingångar bra för säkra tillgång till lärare med varierande bakgrund
  • Långt program avskräckande för potentiella lärarstudenter

 

Även i den svenska Teknikdelegationen fanns samma förslag 2010 [4]:

”8.3.4 Förkortad lärarutbildning för ämnessakkunniga

Allvaret i problematiken med bristande ämneskompetens bland  lärare inom de ämnen som delegationen bevakar är mycket stort. Samtidigt finns det ett behov av att höja elevernas kunskapsresultat snarast möjligt. Därför finns skäl att göra särskilda insatser som kan ge relativt snabba resultat. Med detta i åtanke föreslår Teknikdelegationen att en satsning görs på en förkortad lärarutbildning för ämnessakkunniga inom matematik, naturvetenskap, teknik och IKT.

En sådan satsning på förkortad lärarutbildning bör rikta sig specifikt till personer med mycket hög ämneskompetens. En intressant målgrupp utgör disputerade naturvetare, vars förmåga att kunna tillgodogöra sig ny kunskap torde ligga på en så avancerad nivå att studietiden kan kortas betydligt i jämförelse med den reguljära kompletterande lärarutbildningen”.

Återstår att se om de lågpresterande svenska lärarutbildningarna kan anordna detta själva eller om privata alternativ kommer göra det först.

 

[1] Preparedness to teach: A comparison between consecutive and concurrent education students. X. Li. Alberta Journal of Educational Research. Vol XLV: 2, 1999.

[2] Fighting the wrong battle in the teacher-preparation wars, D.C. Humphrey & M.W. Wechler, Education Week, Vol 26:01. 2006

[3] Intitial Teacher education and continuing training policies in a comparative perspective. P. Musset, OECD Working Paper no. 48, 2010

[4] Vändpunkt Sverige – ett ökat intresse för matematik, naturvetenskap, teknik och IKT. Betänkande av Teknikdelegationen. SOU 2010:28

 

 

Annonser

SD:s vitbok också svart

Under Sverigedemokraternas dag 7 juli 2017 i Almedalsveckan meddelade såväl Jimmie Åkesson som Mattias Karlsson   att partiet välkomnar en vitbok om partiets omstridda historia.

Det är ett utmärkt förslag eftersom de 20-tal böcker som skrivits om SD knappast varit objektiva, se t ex Mats Wingborg . Men det räcker inte att berätta om ”de vilsna åren” (partiets egen beteckning i en skrift till partiets 25-årsjubileum , sid 18 ) i början av 1990-talet.

Vad som bör läggas till en vitbok är en historik över de övergrepp partimedlemmar utsatts för genom åren fram till idag.

De mest kända exemplen uppsägningen av läraren Richard Jomshof 2005 och när Utrikesdepartementet sparkade praktikanten Kent Ekeroth  från svenska ambassaden i Israel 2006.  Massor av medlemmar har blivit misshandlade, som Martin Kinnunen  och Mattias Karlssons tal   (i videon berättar han sin version av SD:s historia och överfallet i Lund som gjorde honom medvetslös).

Men ändå saknas dokument och rättsfall om alla de tusentals okända partimedlemmar som fått sina bildäck sönderskurna, bromsar manipulerade, fönster krossade, oönskade varubeställningar, trakasserier och hot mot sig själva och sin familj samt ren misshandel.

De som varit med sedan 1988 börjar bli till åren komna och bör intervjuas innan de glömmer, insjuknar eller dör undan. Anmälningar måste letas fram ur arkiv. Sverigedemokratiska riksdagsledamöter löper störst risk för att utsättas för våld och hot än idag så ämnet är tyvärr aktuellt fortfarande.

Möjligen finns det ingen forskare i Sverige som skulle kunna åta sig uppdraget utan att misstänkas för att gå SD:s ärenden. Helene Lööw, Anna-Lena Lodenius  och de som hittills försökt skriva om SD är inte aktuella. Antingen måste forskaren vara under 30 år för att inte ha alltför många förutfattade meningar eller så får man gå utomlands. 

I Norden finns många duktiga akademiker som kan ämnet och behärskar svenska, som Ann-Christine Jungar  , en klok statsvetare som möjligen kan ingå i en forskargrupp, men inte leda själva historieforskningen. Men kanske är det till andra sidan Atlanten man måste gå.

I USA finns Ben Teitelbaum som doktorerat på nordisk nationalistisk rockmusik , sk ”vikingarock”,  och skrivit om neutralt om SD i New York Times 

Han är en av flera tänkabara som skulle kunna bidra till att skriva en vitbok om svärtan i SD i en forskargrupp. Möjligen skulle Jonathan Friedman, som forskade om nationalister och invandringskritiker redan på 1990-talet, också kunna delta i en sådan grupp.

Jag har några namn på personer som gärna vill berätta om vad de och andra utsatts för sedan 1988. Det är viktigt att denna sida också dokumenteras i en vitbok om SD utan några förbehåll.  Men det är bråttom.

 

Stigmatisering, Sjunne och den Sverigevänliga folkrörelsen

När jag rör mig ute bland folk som i Almedalen förra veckan på Gotland händer det tydligen att mina möten och samtal fotograferas för att kunna hänga ut mina samtalspartners.

Ledarsidornas Johan Westerholm och Ann Heberlein som också var i Visby i början av juli 2017 nämnde detta för mig personligen obehagliga polariseringsgrepp av åsiktspoliser vid två videosamtal i Ledarsidornas serie ”Almedalen – andra sidan”:

8.40 min in från  4 juli

4.45 min in från 6 juli

 

Ann Heberlein lade till att hon sett tidskriften Expos 10-sidiga reportage om mig  och kommenterar att jag är en märklig figur som funnits i offentligheten i decennier, men aldrig haft någon plattform eller inflytande. Men jag är inte en farlig människa på något sätt sa hon 🙂

Hon tyckte att det är skamligt av Expo att hänga ut en privatperson utan någon som helst reell makt. Det borde vara åtalbart avslutade Heberlein. Samma gäller Katerina Janouch

Expo nummer 2/2017  finns inte online men ni kan se av bilderna hur de lagt upp sitt reportage eller uthängning som Ann Heberlein kallar det:

Fotot är taget från 23 april 2016 då jag tillsammans med Tania Groth från danska For Frihed och Ingrid Carlqvist talade mot islamiseringen av Sverige i arrangemang av svenska För Frihet, en informell aktionsgrupp som levde under 2016. Så långt är allt gott och väl.

Men sedan våren 2016 har jag tagit avstånd från Ingrid Carlqvist, från högerradikala grupper, slutat skriva i alternativmedier,  vilket uppmärksammats av Aftonbladets kulturchef  Åsa Linderborg.

Expo vet detta mycket väl men väljer ändå sitt gamla verkningslösa upplägg att allt runt SD är högerextremt (Expo buntar ihop SD, Ingrid Carlqvist o NMR), även om man som jag offentligt tar avstånd från just dessa för mig främmande och fientliga radikala ideologier och grupper (googla mitt namn och Nordfront, Motgift, sionism, Pride Järva, så ser du hur de ser på mig).

Expo kanske hade skrivit klart sina tio sidor om mig när jag bloggade i april 2017 om att jag inte längre stödde Ingrid Carlqvist och tog avstånd från en antisemitisk krönika i Avpixlat. De hade kunnat fått en mer sanningsenlig historia om de tagit upp denna vändning, men synd att spräcka en bra story tänkte Expo:s Anders Dalsbro och Jonatan Leman och använde över ett år gamla inaktuella bilder.

Etablerade medier som Expo vill gärna bunta ihop oss kritiker av invandringspolitiken till en och samma åsiktsgemenskap, där inga nyanser finns. Det finns en agenda i att få oss samtliga att framstå som människofientliga, uppenbart konspiratoriska och antisemitiska.

Allt jag sysslat med sedan jag början av 2010-talet då jag skrev mina böcker, bloggade och debatterade först på Newsmill, sedan Samtiden och Avpixlat samt sände studiosamtal i Swebbtv har varit reformistiskt i SD:s mittfåra (där allt fler MSM samsas) och ganska pragmatiskt även sett från övriga partier.

Mina egna upptåg har mer varit för att dra igång en folkrörelse med humor och engagemang, aktioner och bildning.  Men även dessa vill Expo få till att jag lett något som binder samman hakors med blåsippor, NMR och SD, nazister och Sverigevänner.

Denna serie föredrag, av mig döpt till Fri Folkbildning, startade hösten 2013 (inte 2015 Expo) och blev ganska framgångsrik med många inspelade föredrag. Slutdebatten handlade om  huruvida invandringsdebatten hade vänt med två etablerade debattörer, Nima Dervish och Andreas Henriksson, som Expo nu vill brunkleta via Ingrid Carlqvist, som inte alls hade med denna debatt att göra.

Likadant försöker de göra med Onda Bordet, en pubgemenskap som jag och Salle startat men inte kontrollerar. Så är det med folkrörelser.

Att  Sverigevänner äter pizza i Kärrtorp är tydligen intressant för våldsvänsteraktivisten Mathias Wåg  och redaktör Håkan A Bengtsson vid vänstersocialdemokratiska tidskriften Arena.

 

Den medialt största framgången jag nått, Pride marsch från Tensta över Rinkeby och Kista till Husby på Järvafältet, fick en egen artikel i Expo, skriven av en bekant sedan Uppsala universitet som jag alltid sett som Lisbeth Salanders förebild.

I boken Homonationalism gavs en något mer nyanserad bild av mitt initiativ än det hat som Expo tryckte över ett uppslag.

Summan av kardemumman är att Expo framställt mig som en ”nyckelfigur i nätverket av grupper i SD:s kölvatten”.

Det är sant men bara till viss del eftersom ingen styrt mig. Andras aktioner jag ingått i har jag alltid försökt värja mot just högerextrema grupper och rasister. Jag har motat bort såväl Nordisk Ungdom som polska nationalister vid Folkets Demonstrationer.

Mina egna upptåg har varit ibland kritiserade av mina egna (Salle och Dagerlind) men även av DN, såklart.

Att bygga en ny folkrörelse tar tid och kraft. SD talar ofta om den Sverigevänliga folkrörelsen och jag ingår i den, givetvis som intellektuell kommentator och organisatör. Men att som Expo framställa mig och SD som några som tillåter högerextremism och rasism är bara trams. Det finns inga kopplingar mellan vad jag sysslat med och dessa antidemokratiska rörelser.

Men precis som när arbetarrörelsen formerades i början av förra sekelskiftet, så fanns i utkanten personer och grupper som var revolutionära. Förutom  den revolutionära och Stalintrogna 100-årsjubliaren SSV/SKP/VPK/V/regeringsunderlag, fanns unghinkarnas Hinke Bergegren som talade om småmord och   ungsocialisten Anton Nilsson (som jag faktiskt träffat) som sprängde båten Amalthea i Malmö 1908 då ett liv gick åt.

Den Sverigevänliga folkrörelsen har inget att skämmas för och jag är stolt över att ha bidragit på mitt lite egensinniga vis. Kanske är jag mer holländsk i min frispråkiga personlighet, mer lik Pim Fortuym och Theo van Gogh.

Kanske var det min fräckhet som fick UD-chefen och karriärsossen Peter Weiderud att attackera mig i förra veckan  i Almedalen. Helt säkert är att någon tjallat om att högerextremisten och rasisten Jan Sjunnesson filmar en muslimsk ledare vid SIDAs tält i Almedalen. Weiderud hade inte betett sig som  han gjorde mot en annan etablerad journalist, det är jag övertygad om. Maktens repression av dissidenter tar sig handgripliga uttryck. Dessutom förväntar man sig mer städat uppträdande av en chef vid UD än att råka i affekt. 

Då är vi tillbaka till stigmatiseringen som Expo m fl utsätter sådana som mig för.  Vad är de rädda för ? Jag har alltid kört med egen signatur, tom på Flashback och Twitter.

Är det kanske denna frimodighet som skrämmer dem? Att jag inte viker mig utan ständigt uppfinner nya angreppssätt, ibland allvarliga, ibland spex.  Expo hade kunnat göra ett mer intressant reportage om de faktiskt talat med mig och tagit mig på allvar. Eller var det kanske det de gjorde i sin uthängning?

I så fall är läget så illa som Johan Westerholm skrev på Ledarsidorna 10 juli 2017 efter en vecka i Almedalen:

”Almedalsveckan 2017 är nu över, en vecka som inte liknar något tidigare och där många tendenser inför 2018 års valrörelse nu börjar utkristalliseras. Polariseringen i svensk politik har med årets Almedalsvecka nu fått ett eget moment och har kopplat sig loss från migrationsdebatten./…/ 

Åsiktsregistreringen och nätverkskartläggningarna sker inte längre i det fördolda eller är ens nödtorftigt maskerade. Fotografer tar bilder av okända när de samtalar med mer kända opinionsbildare när de rört sig kring Hamnplan 5 (SDs läger) och Donners plats. Varningar har gått ut på Twitter att inte besöka vissa platser i Visby för att kända SD profiler uppehåller sig där/…/

Summeringen från Almedalen 2017, och det som jag personligen tror kommer prägla tiden fram till valdagen 2018, är en ökad polarisering. En polarisering med inslag av ytterligare stigmatisering, personkartläggningar, åsiktsregistreringar och annat, som kommer prägla valet 2018. /…/ En polarisering där en del av aktörerna besitter såväl motivbild som våldskapital av olika karaktär. Allt ifrån kompetenskapital att genomföra dataintrång till mer fysiska yttringar.”

Till de skyldiga för denna polarisering och stigmatisering hör Expo och etablerade medier, men även UD-chefen Peter Weiderud vars fysiska angrepp på mig nu är polisanmält och rapporterat till tidningen Journalisten, min fackföreningstidning.

Fortsättning följer från den nya folkrörelsen för Sveriges väl.

För den som vill veta mer om mig och tvivlar på Expo, se om min bildningsgång och om mitt internationella liv.

 

UD-chef attackerade mig vid intervju

Peter Weiderud efter att han tagit min mobil

Under Almedalsveckan arrangerade Svenska Institutet i Alexandria (Egypten) en paneldiskussion i SIDAs tält kallad ”The myth of the Muslim threat” torsdag 6 juli (program)

Diskussionen leddes av chefen vid institutet, Peter Weiderud, formellt anställd vid Utrikesdepartementet (tidigare ordförande i socialdemokratiska Tro & Solidaritet).

Efteråt gick jag med en islamkunnig bekant  som ville ställa frågor till Weiderud och några i panelen. Jag filmade med min mobil live till Facebook, vilket jag gjort under hela diskussionen.  Weiderud hänvisade oss till en libanesisk sheik som stod utanför lokalen efter att han deltagit i paneldiskussionen.

Vi gick dit med min kamera påslagen hela tiden. Sheiken var vänlig och sa att han kunde svara på alla frågor. Han såg mig filma och pratade på.

Efter några minuter kom Svenska Institutets chef Peter Weiderud fram till oss, slog mobilen ur min hand, utbrast ”Hoppsan!” och tog den ifrån mig.

Se de sista minuterna i detta klipp , när mobilen fortsatte att filma från marken innan den stängdes av.

Weiderud röt åt mig att sluta filma.  Han satte sitt ansikte tätt intill mitt och frågade argt om jag hade tillstånd att filma. Jag sa att det har inte han med att göra eftersom detta var ett offentligt arrangemang. Dessutom hade sheiken inte protesterat utan lovat svara på alla frågor inför min kamera.

Jag tog fram mitt pressleg och sa till Weiderud att han hindrade mig i min yrkesutövning. Han svarade att han också var journalist, vilket jag besvarade med att han då borde veta bättre än att handgripligen med våld avbryta en intervju.

Vi lämnade platsen skyndsamt medan Weiderud skällde.

Den första delen av diskussionen kan ses i detta klipp.

Det osammanhängande panelsamtalet rörde sig om vikten av saffran som mångkultur, vallonerna på 1600-talet, hälsningsceremonier, jihadism beror på västvärlden och ett gemensamt avvisande av MSB:s rapport om Muslimska Brödraskapet av Peter Weiderud och Anna Carlstedt, regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism.

Händelsen kommer polisanmälas som brott mot medborgerlig frihet.

Beställ boken Landsplågan ISLAM

Den norska författaren Hege Storhaugs studie av modern islam i Europa, Landsplågan ISLAM, är en bok vars svenska översättning jag varit initiativtagare till. Den är otroligt intressant och betydelsefull för alla som vill förstå vad som sker i Europa. Storhaug är verksam vid tankesmedjan Human Rights Service i Norge.

 

Min recension hösten 2015

Gunnar Sandelins recension 2016

Min intervju med Hege Storhaug 2016

Förlagspresentation

Mina texter och tal om islam

Nu har jag fått en låda med böcker. Ni som är intresserade kan beställa den direkt av mig för 200 kr. Lägg på 50 kr för porto om vi inte kan ses i Sthlm. Betala via Swish 0769000900 eller bankkonto. Mail, se kontakt ovan.

Blue resources

When feeling blue, these songs and words may be comforting

 

Humphery Bogart, 1941

Frank Sinatra, 1945

Marlon Brando, 1951

James Dean, 1955

Allen Ginsberg, 1956

Richard Burton, 1966

Lenny Bruce, 1966

Dustin Hoffman, 1967

Jack Nicholson, 1970

Joe Cocker, 1970

Norman Mailer, 1971

Joni Mitchell, 1974

Joni Mitchell, 1974

Bob Dylan, 1975

Neil Young, 1976

The Band, 1976

Bob Dylan, 1976

Robert de Niro, 1978

Bruce Springsteen, 1980

Totta Näslund, 1985

Chet Baker, 1987

Sting, 1991

Al Pacino, 1992

Eric Clapton, 2002

Sophie Zelmani, 2003

Christopher Hitchens, 2000-

Martin Amis, 2012

—-

My live music and poetry resource

 

Bokrelease 20 juni: Pedagogik och polemik

 

Min sjunde bok är ett kompendium på drygt 40 texter jag skrivit om skola, barn och unga, pedagogik,  historia, utbildning i Indien, lärarutbildning, förskola med mera sedan 1983.

En del finns på denna blogg, i utdrag eller på nätet här och här. Utkast till hela boken här. Beställ boken i tryck av mig direkt eller köp via Amazon, Adlibris eller Bokus.

Tisdagen den 20 juni kl 17 är alla välkomna till Pressklubbens sal en trappa ned i valvet för en release. Ni kan köpa något att dricka eller tugga på i baren.

Pressklubben finns på Vasagatan 50, 5 min promenad från Stockholms Centralstation, vägg i vägg med Duvels Café.

Ingen anmälan behövs men se på Facebook eventet om ni vill.