Kategoriarkiv: Praktiska förslag

Forska om Dispatch International

Nu är det dags att på allvar korrekt beskriva och sakligt studera den alternativa Dispatch International . Den kom ut från 2012 och lades ned i tryck 2013, men fortsatte något år eller två till på nätet.

För hågade studenter och forskare i medievetenskap,  journalistik och andra ämnen finns  en viktig och obelyst uppgift att beskriva vad som hände med denna unika pressatsning. Wikipedia har inte mycket att gå på utan här gäller att bege sig till läggen i Lunds universitetsbibliotek, intervjua redaktörerna Ingrid Carlqvist och Lars Hedegaard.

Det hastar angående dansken Hedegaard som fyllde 70 år 2013 och drabbats av cancer.  Andra att intervjua är Micke Carlsson, Roger Salle Sahlström och Maria Celander. Åk till Malmö.

Att undersöka alternativmedier är en angelägen uppgift som få tagit på allvar. Statsvetaren Kristoffer Holt skrev  några studier 2016 och journalisten Jonathan Lundberg  har en del i sin ganska färska bok Sverigevänner. Reportrarna Pontus Mattsson och Björn Häger har också skrivit om SD där alternativmedier nämns men inte Dispatch.

Som internationell mediesatsning med svenska, danska och engelska tryckta utgåvor, och med finansiering från den amerikanska counter-jihad rörelsen (vilket måste bekräftas), var Dispatch unik med högre kvalitet än vad som tidigare publicerats i alternativmedier (som Blågula Frågor sedan 1990-talet).

Den etablerade engelske debattören Douglas Murray skrev till exempel där  2013 om engelsk soldat huggits ihjäl på en Londongata av en uppretad muslim från Afrika. Murray menade att brittiska medier var mer intresserade av att skriva om en sk anti-muslimska backlash än av det faktum att en oskyldig person huggits ned på gatan.

Ytterligare en sak att reda ut är de hot som drabbade tidningen på nätet, sk DOS-attacker. Några av den lär komma från landsortspress i Sydsverige och SVT/SR.

De ämnen och perspektiv som Dispatch tog upp för åtta år sedan banade väg för andra alternativmedier och öppnade upp debatten. Vad som då skälldes ut som rasism och islamofobi sägs idag från riksdagens talarstol och inte bara av SD (som skickade ut premiärnumret till alla medlemmar 2012 men sedan tog avstånd).

Själv bidrog jag med några bokrecensioner men de ni forskare och uppsatsskrivande studenter ska tala med finns nämnda ovan. Skynda er.

Den alternativa bokmässan 2020

Jag deltog i denna första officiella alternativa bokmässa i Stockholmstrakten i september 2020. Dels i panelen ovan, dels intervjuad om min senaste bok Skandinavisk kulturkamp.

För två år sedan, 2018, försökte jag, Nina Drakfors och Per Björklund med stöd av Nya Tider ordna en mässa i Göteborg, men det blev inte mycket av efter att hotell och polis dragit sig ur.

Mässan 2020 var välgjord och kommer ge avtryck i medier. Alla i alternativmedier var där utom några viktiga bokförlag och skribenter. Vi kan dock vänta oss att Chang Frick kommer att smutskasta mässan och tävla med SvD , Expressen och Expo.

All reklam är bra reklam. Tack alla som var där och kom fram och hälsade, köpte böcker och alla ni som tittar nu.

Nya tiders monter på Bokmässan.
SvDs chefredaktör Fredric Karén sågar Nya Tiders närvaro på Bokmässan i Gbg 2016. Jag fick då tillfälle att tala om mina böcker i montern.

Regeringens utredare vill begränsa yttrandefriheten skriver jag på YOs webb

Såväl det demokratiska samtalet och den fria forskningen hotas att detta betänkande skriver jag idag:

”Idag den 30 september 2020 överlämnar Carl Heath, särskild utredare i kommittén Nationell satsning för medie- och informationskunnighet och det demokratiska samtalet, betänkandet ”Det demokratiska samtalet- Så stärker vi motståndskraften mot desinformation, propaganda och näthat” (SOU 2020: 56).

Heath intervjuas i Sveriges Radio och skriver i SvD samma dag.

Förslagen på att stärka demokratin verkar dock vara att begränsa tryck- och yttrandefriheten för regimkritiker, fria medier, självständiga forskare och opinionsbildare, att skydda statsmedier och politiker från kritik och att skrämma de som tvivlar på att staten alltid vill dess medborgare väl.

Dessutom vill utredaren att de stora internetjättarna, Google, Facebook, Twitter m fl, tydligare ska begränsa svenskarnas möjligheter att använda deras plattformar för att kritisera makten, vilket borde en del av det demokratiska samtal man efterlyser. Justitieminister Morgan Johansson träffade dem 2018 och nu vill denna utredning ha än fler regeringsuppdrag och kontakter.

YO överväger att skicka in ett remissvar på detta undermåliga, grundlagsstridiga och repressiva betänkande som inte bara hotar det demokratiska samtalet utan även den akademiska friheten.”

Läs mer på Yttrandefrihetsombudsmannen

Hamam i Rinkeby

Upptäck hammam i USA och utomlands

1996 försökte jag övertyga Rinkebyföreningar och aktiva att bygga ett hamam i Rinkeby. Ett turkiskt ångbad med hårdhänt msssage.

1995-96 arbetade jag som projektledare på ungdomsprojektet FYRVERKET som var ett slags projektcenter för arbetslösa mellan 20-25 år runt Järvafältet, de flesta från Rinkeby-Tensta. Några svenskar, men mest unga invandrare som skulle förverkliga sin projektidé.

Hela konceptet kom från Danmark där Kaospiloterna hade lyckades med just denna metodik. Jag hade besökt dem i Århus 1994 tillsammans med Studiefrämjandet Uppsala och fick jobb i Rinkeby 1995, samtidigt som Fryshuset körde en egen variant, Kosmopoliterna (och råddade Vattenfestivalen och RE:ORIENT).

Mot slutet av våren 1996 när alla unga hade slutfört sina projekt hade jag kommit på något eget som jag ville: Att etablera ett hamam i Rinkeby!

Jag hade badat i ett hammm i Istanbul 1984 och förstått vad denna urgamla badtradition innebar.

Hamam, som också är känt som turkiskt bad, kombinerar funktionalitet och fördelar från romerska och bysantinska baden med den ottomanska traditionen av att ta hand om kroppen.

I kontrast till norra Europas bastubad, vilken ger het och torr luft där temperaturen ligger mellan 70-90°C, så ger ett hammam en mild temperatur där 37-40°C dominerar, vilket gör att det förblir mer behagligt och försvagar inte kroppen på ett onödigt vis. Behaglig fukt och vattenånga genereras från flödet av hett vatten som dessutom bidrar till en avkopplande och bekväm atmosfär.”

För att finansiera detta behövdes flera miljoner och intresserade personer, företagare och föreningsfolk från Rinkeby.

Jag såg framför mig en orientalisk byggnad som skulle ligga mitt emot Rissne, där SEB då höll till. Det finns en outnyttjad plats vid E18 som med en bra skylt och uppseendeväckande arkitektur skulle ses av 100 000-tals bilister som passerade varje dygn .

Man skulle dels ha familjekort som tillät lokala besökare att gå dit under dagtid, kanske med en barnbassäng, dels företagspaket till bankfolk från SEB och datafolk från Kista tvärsöver. Dessa mer exklusiva beställningar kunde kombineras med magdans nere i en källare på helger. . .

Boka dansös — Maria Oriental

Jag kände ju en del lokala Rinkebyprofiler då och fick tag i en arkitekt som skissade fram några förslag som jag presenterade två gånger på Rinkeby Folkets Hus (som 2015 vägrade ta in mig och Mona Walter).

Men det blev inget av med detta förslag. Turkiska Riksförbundet, som då var mäktiga i Rinkeby, sa att de ville ta över projektet vilket jag gärna lät dem göra, men inget hände. Kanske var det fel, kanske var det att jag som svensk Uppsalabok inte skulle komma med nya idéer till dem, eller något annat.

Jag har alltid gillat bra mångkulturella projekt, RE:ORIENT t ex vars ledare Ozan Sunar kom till vårt projektcenter och talade. Hade Rinkeby klarat sig bättre idag om de haft ett hamam att erbjuda omvärlden och upprätthålla via egna besök? Kunde man utveckla badet till en restaurang, ett kulturcenter där Järvabor kunde flockas?

Järvaområdet har fått nytt

Idag finns ett utomhusbad på Järvafältet mellan Tensta och Akalla som är öppet på sommaren. Det fyller en annan funktion och har redan väckt rabalder genom att acceptera heltäckande baddräkter för kvinnor.

På ett haman har man herr och damavdelningar och skyler kroppen med handdukar. Men det finns även gemensamma bad för båda könen som den trånga ångbastun på Centralbadet i Stockholm, med handdukstvång.

Kanske hade ett hamam varken gjort till eller från i integrationen, men är säker på att fler svenskar skulle ha frivilligt besökt Rinkeby just därför.

Med i #twitterpodden

Två unga twittrare, Maria och Johan, hade mig som första gäst i den nya Twitterpodden, ett forum där man kan prata med folk man följer.

Jag babblade nog väl mycket men håll till godo. Bra initiativ.

Annars finns tweetups, dvs möten IRL med twittrare som jag deltagit i på Söder några gånger. Alltid kul att se och prata med folk som engagerar sig. Tack Maria @Level11001 och Johan @

My speech on islam and free speech, Stockholm Sept 2020

Last week I did a public speech in front of a mosque in the suburb Kista, Stockholm, close to the suburb Rinkeby (see when Australian tv team went there with me in 2016), where Danish counter-jihadists earlier had burned The Quran.

From Malmö to Stockholm riots had occurred since late August 2020 by angry local Muslims, some led by devotees, some just by criminal youth. Myself, I had an abridged version of the hateful book in Swedish that I spontaneously lit on my balcony just after the Danes went to immigrant suburb Rosengård in Malmö.

My public speech last week, which was heavily protected by the police, was a test to see if it was possible to criticize Islamic limitations on free speech, In this sense, the event was fruitfult but there is a resistance even to talk critically about Islam. The government funded ”anti-racist” bureau Expo agrees.

During my speech, Muslim women were asked about what to do with people who burn the Quran:

-Burn them, they said!

VladTepesBlog

From the Danish Free Speech Society https://www.trykkefrihed.dk/home.htm

Arbetarrörelsens självbild och Sovjetunionens

Socialdemokratins århundrade

UNDERSÖK ARBETARRÖRELSENS SJÄLVBILD OCH SOVJETUNIONENS

 

  1. Jag tror att Sveriges problem bara kan lösas genom att rätt analysera det stora stöd som S (och V) fortfarande har, trots sina misstag. Nyckeln är Rörelsen, arbetarrörelsen, dess realitet men kanske i högre grad dess idealitet och talet om den.
  2. Sedan jag för 40 år sedan skrev  en gymnasieuppsats om S valförlust 1976   har jag följt dess gradvisa förfall
  3. Vad jag far efter är inte ideologin eller partiet utan denna samhörighet med en folkrörelse som trots allt lyckas attrahera drygt 35 %, inkl V.
  4. Denna märkliga lojalitet kan bara förstås som ett sentimentalt men tidvis sant hopp till en samhällsgemenskap, folkhemmet, Rörelsen, socialismen.
  5. S har haft samma gynnsamma position som bolsjevikerna, att själva ta ledningen och vinna folkets förtroende, om än sviktande
  6. Äldre sossar talar drömskt om Rörelsen på ett sätt som minner om Stalins proletära massor, analyserade  i Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs intervjuer med ”sovjetmänniskor”.
  7. Dessa sovjetmänniskor motsvaras av våra Folkets Hus entusiaster, HSB, Folksam, ABF etc. De förmår än idag locka fram nostalgiska väljare att rösta S/V.
  8. 2000 bjöd jag in Åsa Linderborg till Vänsterpartiet Uppsala, som jag då ledde, för att tala om sin avhandling om S historieskrivning 
  9. Idag bör den följas upp med historiska, etnografiska och statsvetenskapliga analyser av gemensamma drag i Sovjet och Sverige 1920-1980 i socialistisk retorik, kultur, organisation där arbetare, Rörelsen, Folket hyllas. En gemensam vänstersemiotik utvecklas på båda sidor av Östersjön.
  10. Man kommer nog finna att  DDR-skolan inte var ett undantag utan regel.

Efter liberalismen: Leo Strauss – Del 4

Leo Strauss: Escaping the Stifling Clutches of Historicism ~ The ...
https://theimaginativeconservative.org/2016/04/leo-strauss-escaping-the-stifling-clutches-of-historicism.html

Del 4 i min serie Efter liberalismen

Denne filosofihistoriker från strikt judisk familj föddes 1899 i Preussen och dog 1973 i USA. Han är en indirekt länk mellan Carl Schmitt och den neokonservativa rörelsen som tog fart under 1960-och 70-talen. Här ska vi bara ta upp Strauss kritiska syn på liberalismen som hans lärjungar förde vidare, särskilt Allan Bloom.

HISTORICISM

Strauss var kritisk till det moderna projektet i form av dess historicism och relativism som bara kunde sluta i nihilism. Att vetenskapsmän och filosofer hade övergett tron på eviga sanningar till förmån för relativa till varje tid och kultur var för Strauss en styggelse som bara kunde sluta i omöjligheten att uttala kritik över kannibalism eller andra vidriga kulturella  och historiska företeelser.

Som filosofihistoriker, bildad tysk humanist kunnig i grekiska såväl som latin och hebreiska, var Strauss beredd att mäta antika filosofer som Platon och Aristoteles mot 1600-talets Hobbes och Locke och 1900-talets Max Weber och Martin Heidegger.

Hans närläsning av de antika texterna övertygade honom om att deras analys av samhället och människan stod på fastare grund än de nämnda europeiska tänkarna. Han relativiserade inte antiken utan såg tvärtom att de antika tänkarna och några medeltida som Maimonides och Ibn Rushd, hade rätt i en absolut mening. 

STRAUSSIAN STRAUSS

Vad Peter Thiel kallade “The Straussian moment” kan också förstås just som att Thiel insåg utifrån Strauss analys av 1900-talets liberala kapitalistiska demokrati med dess nyttomaximerande individer att detta samhällsbygge var grundläggande fel.

Det jihadistiska hotet och attackerna sedan 2001 har ställt Väst inför oväntade militära och ideologiska angrepp som liberalismen knappt tagit hänsyn till sedan Machiavelli och Westfaliska Freden 1648. Strauss förutsåg det bräckliga bygge som Al-Qaida anföll 2001, som Iran inspirerat till sedan 1979 och det Muslimska Brödraskapet planerat i snart 100 år ända in till den svenska socialdemokratin.

I studien On Tyranny 1940 av den antike författaren Xenofons kommentar (runt 474 f.Kr) om tyrannen Hiero beskrev Leo Strauss tydligt hur Xenofon kunde bättre förstå tyranniet än de samtida tyska tänkarna under Weimarrepublikens fall fram till Hitlers maktövertagande 1933 (samma år som juden Strauss lämnade Tyskland för England och senare USA, bl a med hjälp av vännen, antisemiten och nazisten, Carl Schmitt).

För Leo Strauss var vi 1900-talsmänniskor inte bättre i något avseende än de antika medborgarna och tänkarna. Materiellt har vi bättre villkor, men knappast andligt och moraliskt vilket var viktigast för honom. Han såg inte historien som en serie evolutionära steg mot allt bättre tillstånd, vilket upplysningsfilosofer och liberaler gärna gör, särskilt de som vill ha ordet “progressiva” framför sina idéer. Framstegsoptimism och förnuft är ständigt överskattade menade han i mer konservativ och tragisk anda. 

NATURRÄTT

Naturrätt intresserade Leo Strauss i så måtto att han satte antikens dygdemönster och naturliga livsmönster före individuella naturliga rättigheter förstådda i 1600-talsliberalen Lockes anda.

Där antiken satte det gemensamma framför individerna medan naturrätt sedan Upplysningen och den liberala demokratins genombrott gjorde tvärtom.  Under antiken rådde gemensamma plikter inom naturrätten, medan den moderna  varianten betonar individuella rättigheter. Varken demokrati eller tyranni når upp till det samhällsideal som fostrar de mest själsligen fulländade människorna. Professor Laurie M Johnson förklarar Strauss ideal här.

För Strauss var tanken att moral och sanning var relativa totalt väsensfrämmande. I Sverige har Uppsalaskolan inom filosofin stått för just denna emotiva inriktning där värdepåståenden sägs bara uttrycka känslor. Denna hållning har dominerat såväl socialdemokratiska som liberala ideologier under 1900-talet.  Värdenihilism kom den att kallas och just nihilism var förutom relativism en av Strauss filosofiska fiender. 

Socialdemokratiska regeringar har särskilt byggt sin argumentation på rättspositivism vilket är det motsatta mot naturrätt. För Strauss ledde rättspositiva  tankar till relativism och i slutet till nihilism.  Den polske författaren Maciej Zarembas möte med långvården i Stockholm i början av 1970-talet visade hur långt instrumentella och värdenihilistiska handlingar kommit.  Han skrev sedan flera böcker om tvångssteriliseringar där människovärdet ansågs oväsentligt för en stark socialdemokratiskt rationellt styrd stat.

Strauss skrev i sin uppgörelse med liberala synsätt på naturrätt, Natural right and history (1953):

“There is a tension between the respect for diversity or individuality and the recognition of natural right. When liberals become impatiens of the absolute limits to diversity or individuality that are imposed even by the most liberal version of natural right, they had to make a choice between natural right and the uninhibited cultivation of individuality. They chose the latter. Once this step was taken, tolerance appeared as one value or ideal among many, and not intrinsically superior to its opposite.

In other words, intolerance appeared as a value equal in dignity to tolerance/…/ generous liberals view the abandonment of natural right not only with placidity but with relief. They appear to believe that our inability to acquire any genuine knowledge of what is intrinsically good or right compels us to be tolerant of every opinion about good or right or to recognize all preferences or all ‘civilisations’ as equally respectable ” (s. 5, nyutgåva 1970).

ANTIKEN

Strauss försvarade demokratin genom att kritisera dess brister, inte genom att berömma varje aspekt av den. Han skrev,  “We are not permitted to be flatters of democracy precisely because we are friends and allies of democracy” (Liberalism ancient and modern, s 24, 1968).

Likt Platon och Sokrates ansåg han att demokratin var den bästa av de dysfunktionella styrelseskicken. Att massans makt kunde leda till avrättningar av sanningssägare som Sokrates hade gjort Platon och med honom Strauss försiktiga i absolut tilltro till folket. Dessutom varnade väljarstödet för Mussolini och Hitler  Strauss.

Statsvetaren William Galston summerade i The Cambridge Companion to Leo Strauss  Leo Strauss kritik  och försvar av den västerländska demokratin, vilket han gjorde även utifrån antika  utgångspunkter: “Liberal or constitutional democracy comes closer to what the classics demanded than any alternative that is viable in our age” (On tyranny).

Däremot ansåg Strauss att de filosofiska försvaren av rationell liberal demokrati från Locke och Spinoza till Kant var undermåliga och ledde till den relativism och nihilism som under 1900-talet kulminerade i en  särskild tysk nihilism, nazismen.

DEMOKRATI 

Man ska alltså se Strauss som en försvarare av det västerländska arvet inklusive den liberala demokratin och som en ansåg att vår civilisation har förlorat tron på sig självt genom att relativisera alla civilisationer som likvärdiga.

Det “Straussian Moment” Peter Thiel talade om  var just denna insikt efter angreppet 11 september 2001. Steven B. Smith nämner islams angrepp i sin Reading Strauss (2006) och naiv multikulturalism som en konsekvens av vår självdestruktiva kulturrelativism.

Strauss skilde noga mellan politisk praktik och politisk teori, dvs filosofi. Att liberal demokrati I USA klarade sig bättre än den europeiska liberala filosofi från vilken den amerikanska konstitutionen sprang ur berodde på att det amerikanska folket trodde och upprätthöll en tro på verklig naturrätt, gemensamma plikter och individuella rättigheter.

Dessutom vilar kloka politiska beslut inte på teorier utan på praktisk visdom, phronesis, det begrepp Aristoteles förordade och också Strauss (trots sin förkärlek för Sokrates-Platons ideala statsteori i Staten). 

20 Brilliant Winston Churchill Citat

Han såg upp till Winston Churchill som verkligen inte byggde sitt handlande på esoterisk filosofihistoria utan slughet och erfarenhet.  Nobelpristagaren i litteratur Winston Churchills bok om sin adlige förfader  Life of Marlborough (1933-38) var enligt Strauss “the greatest historical work written in our century, en inexhaustible mine of political wisdom and understanding which should be required reading for every student of political science” (citerad i Smith, s 197).

Nästa avsnitt, Del 5. handlar just om de politiska rådgivare, författare, debattörer, akademiker och diplomater som delvis axlade Leo Strauss arv, den neo-konservativa gruppen och “The Straussians”.

Dessutom kommer jag och en författare till en studie av Leo Strauss tala i höst om hans tankar vid Stockholms Högskola.

 

Från Konsum till ETC – från arbetarrörelse till medelklassvänster

Om 100 års utveckling från socialdemokratisk korporativism till vänsterkommersiellt entreprenörskap

För att förstå den medelklass som idag sympatiserar med vänstern kan man följa arbetarrörelsens historia och företagande.

I denna artikel kommer jag driva en tes om att socialdemokratins egna organisationer har delvis övertagits av radikal medelklass. Man kan läsa mitt inlägg som en uppmaning till studenter, forskare och journalister att ta sig an denna förvandling av svensk offentlighet under 1980-och 90-talen, då vänsterkommersiella företagare debuterade. Sist kommer jag ta upp några invändningar mot min analys. Har du egna får du gärna kommentera här på bloggen.

Men först tillbaka till kooperationen, en gång en socialdemokratisk framgångssaga.

Tidiga förespråkare för kooperation » KF

FOLKHEMSHISTORIA

A.B. Arbetarnes konsumtionsförening bildades 1895 och blev grunden till Kooperativa Förbundet 1889. Livsmedelsbutikskedjan Konsum, idag Coop, och varuhusen Domus och OBS! startades över landet med socialdemokrater i ledningen. Därefter följde resebyrån Reso, begravningsbyrån Fonus, försäkringsbolaget Folksam, förlaget Rabén&Sjögren, korven Goman, bryggeriet Wårby, veckotidningen Vi, blåvita varor och andra produkter och tjänster som ingick i ett arbetarrörelsesammanhang. Socialdemokrater säger hellre “folkrörelser” än “arbetarrörelser”, vilka båda påminner om Östblocket och Sovjet. Brr.

Aktiva medlemmar S och i fackföreningar, ledare i studieförbundet ABF, scoutklubben Unga Örnar och Hyresgäströrelsen inkl HSB, Folkets Hus och Parker, A-lotterier och A-pressen fanns runt dessa företag, antingen som ordförande eller i ledningen. Dessa uppdrag fungerar än idag som reträttplats eller karriärväg för fd fackliga ledare och socialdemokrater.

I början var inriktningen att stå fri från staten och Sovjet sågs som ett hot, inte en förebild. En ledande pionjär var den frihetlige socialdemokraten Anders Örne som var tydlig motståndare mot att staten skulle lägga sig i allt och förespråkade därför egna organisationer som kooperationer. Efter andra världskriget fanns sympatier inom socialdemokratin för socialisering, kallad “planhushållning”.

Anders Örne, 1881-1956

År 1946 skrev Örne pamfletten Ekonomisk demokrati om betydelsen av en fri marknad där mest effektiva företag sålde till lägsta möjliga priser för arbetarna och medlemmarna. Sund konkurrens från privata eller kooperativa företag var för konsumenternas bästa. Han varnade för vad som kunde ske om socialdemokratins planhushållningsförslag skulle vinna:

“Demokrati kan inte förenas med en statsmakt som kan disponera och råda över samhällets produktionsmedel/ . . ./ en sådan stat blir av sin natur totalitär, det vill säga, herre över alla människor och dess regering i praktiken en diktatur”

Begreppet folkhemmet sammanfattar hela utbyggnaden av bostäder, bidrag till barnfamiljer, allmän tjänstepension men också denna nya typ av folkrörelsedrivna företag på en kommersiell marknad. Den antistatliga hållning Anders Örne stod för skulle ersättas med ett organiserat samarbete, korporativism och långt senare med vänsterpolitiska företagare från medelklassen.

Socialdemokratin insåg tidigt att de skulle kunna få makt inte bara genom att väljas in i kommuner och riksdag utan att finna metoder att tillfredsställa vanligt folks behov av livsmedel, försäkringar, semestrar och så vidare. En idé som inte lyckades från 1970-talet pga konkurrens, ekonomisk inkompetens och allt svagare lojalitet mot arbetarrörelsen. Vid 2017 var förlusterna stora och ICA hade dominerat länge över Coop.

KORPORATIVISM

Folkhemmet byggde alltså dels på arbetsrörelsedrivna företag, dels en utbyggd välfärdsstat finansiserad av höga skatter och (ofta dolda) avgifter, ledd av socialdemokratin under 44 år (1932-1976) med allt större stöd av Folkpartiet (senare Liberalerna) och Bondeförbundet (senare Centerpartiet) och kommunisterna (SKP/VPK/V).

Det svenska folkhemmet kom att bygga på samarbete mellan arbete och kapital genom att deras organisationer, främst LO och SAF (senare Svenskt Näringsliv), kom överens i kollektivavtal och i icke offentliga sammanslutningar.

Det mest kända samarbetet är Saltsjöbadsavtalet 1938 mellan LO och SAF. En tydlig och dråplig senare illustration till samförståndet mellan fack och arbetsgivare var Transportarbetarförbundets ordförande Hans Erikssons semesterbild från Kanarieöarna nyåret 1975, där han vistades på arbetsgivarnas anläggning. Fotografiet bidrog till regeringen Palmes fall i september 1976.

Olle Qvennerstedts Diversehandel - Olle´s General store: Sveriges ...

Men även andra organisationer än arbetsmarknadens företrädare har makt i Sverige genom att de bjuds in att svara på statliga remisser (reglerat i grundlagen) eller att sitta i olika myndigheters ledningar och samarbetsgrupper. Vi har under 100 år byggt upp korporativa principer där intresseorganisationer deltar i mäktiga sammanslutningar som inte har demokratisk insyn, även om politiker och byråkrater ofta deltar, uppmuntrar och organiserar samarbetet.

Denna form av organiserat samarbete kallas korporativism. Korporation är en juridisk person (förening, företag,organisation) och känd för de flesta svenskar i sportsammanhang, “Korpen”. Själv stötte jag på en studie (statsvetaren Matts Dahlqvists Staten, socialdemokratin och socialismen) av den svenska korporativismen när jag skrev på en gymnasieuppsats om socialdemokratins valförlust 1976.

Det intressanta i denna utläggning är att arbetarrörelsen byggt upp företagskluster runt sina egna organisationer som i sin tur sitter nära makten. Att en socialdemokratiskt styrd kommun gav bygguppdrag till LO-ägda byggbolaget BPA som sedan byggde åt HSB var normalt över hela landet med Örebros sossepamp Harald Aronsson som särskilt tydligt exempel, se Olle Sahlströms biografi.

Den röde patriarken

Jag ska inte fördjupa mig mer i korporativism utan hänvisar till Bosse Rothsteins böcker Den korporativa staten (1992) och Korporatismens fall (1999).

Förutom arbetarrörelsens korporationer finns böndernas organ (Lantmännen, Studieförbundet Vuxenskolan, Swedbank, Centerpartiet m fl) och företagarna (Svenskt Näringsliv, Moderaterna, Företagarna, Wallenbergsfären, SEB, Handelsbanken). Runt dessa tre maktkluster har makt och inflytande cirklat i ett sekel med staten som välvillig organisatör.

FOLKHEMMETS DÖD

Socialdemokratin förlorade två val på 1970-talet och kom tillbaka rejält stukade. Arbetarkonservatismen började med en besviken jobbares uppgörelse. Väljarna ville inte ha löntagarfonder, inte heller Feldt och Palme. Den starka välfärdsstat socialdemokraterna hade lett sedan 1930-talet lockade inte heller och 1980-talet blev en omprövning under galgen med Maktutredningen 1990 som en spik i folkhemsbygget.

Den slog fast att medborgarna inte såg mer makt till myndigheterna som något önskvärt utan ville ha mer frihet. Liberaliseringar, avreglering, offentliga tjänster på entreprenad, skolpeng mm blev 1990-talets stålbad för svenska socialdemokrater samtidigt som ekonomin gick back. Fem män, varav två socialdemokrater, räddade landet med marknadsekonomiska metoder.

De gamla folkrörelseägda företagen, keynesianismen och samförståndspolitiken var inte verkningsfulla längre. En vildvuxen vänster hade dykt upp 1968 och sossar förknippades med grå administration, inte engagemang och effektivitet. Framför allt inte fräck stil, erotik, humor och tekniska innovationer.

I Stockholm 1976 startade nittonåringen Johan Ehrenberg och tre till vänsteraktivister runt trotskistiska partiet KAF/SP kulturtidskriften Partisano. Den bytte namn till ETC 1980. 1983 slog Johan Ehrenberg igenom som transan Jenny i numret “Könsbytet”.

Könsbytet mörka berättelser från en annan värld : och vad hände ...

RADIKAL MEDELKLASSVÄNSTER

Under 1980-talet byggde de små vänsterförlagen och tidningarna, smarta solidaritets- och miljögrupper och trendkänsliga vänsterakademiker upp egna strukturer. Deras kunnande om ordbehandling, formgivning, mode och nya politiska idéer blev alltmer efterfrågade av en trött socialdemokrati som ville visa sig ungdomlig och nytänkande.

1980 kunde fyra svenska författare, Sven Fagerberg, Sven Delblanc, Lars Gustafsson och Jan Myrdal, skönja en ny ”medievänster” som i samarbete med myndigheter hade uppstått.

De kom att kallas ”De Fyras Gäng” i kulturdebatt fördes om just hur en opersonlig maktapparat tagit över genom att kontrollera och reglera tankar och känslor. Författarna utmanade den medievänster som de ansåg dominerade över medborgarnas huvuden. De tre första hade stått till vänster och stod kvar i Myrdals fall. Vänstermännen Gösta Hultén och Jan Samuelsson instämde i boken Medievänstern 1983.

Johan Norberg beskrev debattläget initierat i ett bidrag i festskriften till PJ Anders Linder, Den borgerlige optimisten (2013), se även Anders Frenanders avhandling Debattens vågor. Om politisk-ideologiska frågor i efterkrigstidens svenska kulturdebatt (1999).

De svenska författarna var inte ensamma om att diagnosticera landet som halvtotalitärt och godmodigt paternalistiskt. 1971 hade den brittiske utrikeskorrespondenten Roland Huntford gett ut vidräkningen med Sverige, The New Totalitarians och tio år senare var det dags igen då tysken Hans Magnus Enzensberger fick fem helsidesuppslag i Dagens Nyheter i serien ”Svensk höst” 1982.

Men denna paternalism hade blivit föråldrad och nya smarta småpåvar till vänster tog vid för att tala nu till medelklassen eftersom arbetarna hade röstat borgerligt, dvs röstat fel som Kjell Höglund raljerade 1979.

Själv förstod jag redan 1983 att ETC hade en kompetens som skulle konkurrera med etablerade reklambyråer när jag anlitade Magasin AB, startat av ETC-anställda, för att formge den alternativa kultur- och reportagetidskrift jag hade dragit igång,UppsalaMagazinet.

Tio år senare var jag i Rättvik på uppdrag av Nordens folkhögskola Biskops-Arnö för att bevittna starten av Demokratiakademin. Fredrik Kron och Leif Ericsson från vänsterförlaget Ordfront presenterade visionen om “ett samarbete mellan folkrörelser/…/ organisationer och studieförbund, folkhögskolor och universitetsinstitutioner”.

Om Johan Ehrenberg är en trickster i denna förvandling är Göran Greider och Anders Carlberg övergångsfigurer mellan de döende folkrörelserna och den symbolpolitiska medelklassvänstern (lägg till miljö, feminism, HBTQ mm). Jag debatterade för övrigt med Greider 1998 och arbetade med Carlberg på Fryshusets gymnasium. En annan bekant, Boris Benulic, stod mitt i omvandlingen av vänsterförlaget Ordfront till en marknadskonomisk aktör, se hans utmärkta självbiografi Inte mitt krig.

Idag finns förutom ETCs statligt stödda 18 bolag som inte kan kallas en folkrörelse utan med Knut Lindelöfs ord, en “affärsidé”, en uppsjö av kultur- och medieföretag/organisationer som alla parasiterar antingen på offentlig sektor eller på arbetarrörelsedrivna företag och organisationer. LO har självt förvandlats från en facklig organisation för medlemmar till en koncern för investeringar i fastigheter och kapital. SACO och TCO har vuxit medan LO stått still i medlemsantal.

GRÅT INTE - FORSKA! Kvinnovetenskapliga studier samlade av Karin ...

GRÅT INTE, FORSKA!

Den som påbörjat en kartläggning av den socialdemokratiska maktsfären är Rebecca Weidmo Uvell, bloggare och företagsekonom. Hon är även uppmärksammat socialdemokratiska organisationers samarbete med vänsteraktivister som Matthias Wåg och regeringen Löfvens uppdrag till FairTrade.

1976 gav juristprofessorna Erik Anners ut Den socialdemokratiska maktapparaten, en katalog över vad som då verkade stabila socialdemokratiska strukturer, en bok som bör följas upp. Idag har många av dessa dinosaurier förvandlats intill oigenkännlighet.

LO ger gärna uppdrag till Expo för att utbilda fackfolk om rasism, något som knappast kan vara i medlemmarnas intresse; men som göder en av dessa medelklassradikala initiativ som växte fram på 1990-talet. Här är ett urval:

Expo, Fairtrade, ETC, ETC El, Fryshuset, Demokratiakademin, förlagen Atlas, Leopard, Ordfront, seriemagasinet Galago, radikala kyrkliga initiativ, Arenagruppen, Katalys (med viss reservation för idealisten Daniel Suhonen) och många fler.

Kvinnoforskningens nestor Karin Westman-Berg uppmanade sina medsystrar i Uppsala, där jag skymtade henne, att inte tjata om usla män och gråta över sina öden, utan forska om kvinnornas liv- sitt eget och andras.

Det måste också vi som sett hur socialdemokratin likt Sovjetunionen byggt upp egna organisationer för indoktrinering i samarbete med staten. De senaste 30 årens förvandling av den sega socialdemokratins korporativism till ett vänsterkommersiellt entreprenörskap är enastående men helt osynligt. Nästan ingen har, förutom Rebecca Uvell, har satt sig före att ta reda på vad som skedde från 1990 ur detta perspektiv.

Här finns ett outforskat område inom marknadsföring, företagsekonomi, medie- och kommunikationsvetenskap, statsvetenskap och sociologi för hågade studenter, journalister och forskare som vill inmuta ett nytt område. En bra början är Uvells diagram.

INVÄNDNINGAR

Mot ovanstående kan anföras:

  1. Än sen? Alla rörelser dör ut eller förvandlas. Arbetarrörelsen likaså. Att gnälla på ETC etc är som att gnälla på de tidiga konumentkooperationerna. Dessa företag må vara vänster men de är framtiden.
  2. Dessa företag spelar mycket liten roll. LO och alla sosseorganisationer är intakta och lika mäktiga som tidigare. Visserligen sköter kulturvänsterns smarta företagare PR bättre och kan nå ut till nya grupper, men de betyder lite i jämförelse med AMF Pensions 30 miljarder.
  3. Att vänstern blivit duktiga företagare bevisar inget. Bara att företag som HM, Google, Starbucks m fl hänger på dem, inte tvärtom. Kulturvänstern pressar storföretagen till att ta ställning för jämställdhet, klimat, antirasism. Arbetarrörelsen kan bara hänga med, denna gång på näringslivet via medievänstern. Nytt grepp, men effektivt som fan.
  4. Sjunne är avundsjuk och gnällig.
  5. Denna analys brister i klassanalys. Medievänstern tjänar även arbetarna genom föra fram reella krav på rättigheter på arbetsplatsen och på samhället som även tillgodoser arbetarklassen.
  6. Analysen blandar ihop arbetarrörelsen, korporativism, medelklassvänster och företagande på ett oklart sätt.  Surrigt.

Rätt man på fel plats: SD, Sjunne & medier

(Denna text på min Facebook sida)
När jag gick till DN i februari 2015 och berättade att den SD ägda webbtidningen Samtiden som jag var ansvarig utgivare och redaktör för styrdes av den avhoppade riksdagsledamoten Erik Almqvist via hans hem i Budapest blev många Sverigevänner förbannade. Jag förklarade att jag inte hade något emot SD, det parti jag gått in i 2013 med liv och lust, men att partiets ansvar för Samtiden var under all kritik.
Det finns mer att berätta om runt Samtiden, Avpixlat och andra alternativmedier som jag tänkte ägna denna drapa åt. Juli i Sverige är torrlagt på nyheter och skvaller vet jag sedan de somrar jag vikarierat på redaktioner i Uppland, Värmland och Gästrikland så här kommer något att spinna vidare på: varje detalj kan kommenteras och kritiseras av de som var med och ni som följde från den Sverigevänliga rörelsen och dess kritiker (Expressens David Baas kan dock sluta upp med att ringa mig, utan läsa direkt här).
Jag fick uppdraget som ansvarig utgivare och redaktör för Samtiden i december 2013 efter möten med SD:s riksdagsmän Martin Kinnunen och Mattias Karlsson med Erik Almqvist på länk från Ungern. Jag, Eric Almqvist och den erfarna kristna journalisten Annica Skenberg skulle planera tidningen på våren 2014 för utgivning senast midsommar.
Vi skulle träffas IRL varje månad och ha planeringsmöten över videolänkar, då Annica Skenberg bodde i Malmö och Erik Almqvist i Budapest. Av detta blev endast ett möte av i Malmö i april under hela produktionen av Samtiden från dess utgivning i juni 2014 tills jag gick i februari 2015.
Vi hade kontakt via en chatt men inga redaktionsmöten eller utvärderingar. Allt skedde hipp som happ och varken jag eller Annica kunde publicera våra egna eller andras texter. I efterhand ljög Martin Kinnunen, Samtidens ägare, i Expressen 16 feb 2015: “Samtidens ansvariga utgivare har givetvis kunnat fungera som ansvarig utgivare såväl i praktiken som juridiskt. Den ansvariga utgivaren har haft fullständiga användarrättigheter att lägga upp och radera texter “.
Nu spelar det mindre roll och jag hade kunnat arbeta under en redaktör som ansvarade för publicering men hela systemet var amatörmässigt. Vi hade ingen backup om Erik Almqvist skulle bli sjuk, eller inte kunna publicera där han satt i Budapest och fick wordfiler mailade till sig som han sedan lade in i en wordpressläsare.
Jag hade blivit lovad att få kontroll över utgivningen, dvs att publicera, men det blev aldrig av. Detta är inget nytt men annat tillkom som förvärrade det redan planlösa redaktionsarbetet.
Annica Skenberg var erfaren skånsk lokalreporter och skribent i kristen press, Världenidag i synnerhet, men hon var dessutom en sällsynt svår person. Hon ogillade mig tidigt och intrigerade med Martin och Erik mot mig. Jag visste aldrig var jag hade henne och hon baktalade mig i den chatt vi hade fick jag reda på senare. Att hon var ogift, barnlös 65 årig kvinna och bitter vid det tillfälle vi kom att samarbeta kan ha bidragit eftersom hon fräste om mina barn och mina förhållanden. Hon skulle bara sköta utrikesbevakningen och gjorde det med den äran, men hennes utfall mot mig och Eriks bortförklaringar var påfrestande.
Martin Kinnunen och Paula Bieler var i styrelsen av bolaget Samtid och Framtid AB som formellt styrde Samtiden, medan Erik Almqvist var ensam om att sköta allt. De hade aldrig några idéer om vad vi skulle skriva om, bara det inte var sk “Avpixlat-nivå” och svarade nästan aldrig på mail eller telefon.
Erik hade fått medieuppdraget av SD 2013 som plåster på såren efter att han blivit av med riksdagsplatsen den 30 december 2012 till följd av den sk järnrörsskandalen. Fyra miljoner beräknades hans riksdagslön ha kunnat inbringa under de år han hade kvar inklusive pengar som SD ville lägga på en ny mediesatsning. De tidigare hade inte gått bra. Erik Almqvist fick alltså fyra miljoner att leka med, något som retade upp SDare ute i landet. Men han hade ledningens öra och fick göra vad han ville. Men inte med mig.
Han hade alltså full kontroll över allt som kunde publiceras i Samtiden. Jag var en van skribent som hade fått artiklar publicerade 1981, ett år innan Erik föddes. Han hade inte arbetat på tidningsredaktioner alls vilket jag hade och dessutom varit redaktör och ansvarig utgivare 1983 i Uppsala innan jag började skriva frilans och vikariera i landsortspressen, bland annat som kulturredaktör vid Arbetarbladet i Gävle 1989.
Almqvist hade redan i mars 2014, tre månader före utgivningen av Samtiden, fått in texter av mig, bland annat en recension av utvecklingsekononomen Paul Colliers bok Exodus. Den och cirka 60 till texter blev dock refuserade. Varför vet jag inte, men på omvägar fick jag höra att jag skrev illa. Må så vara men jag var beredd att låta mina texter redigeras vilket skedde först efter nyår 2015 då en till redaktionsmedlem, C, anställdes.
Hon var kompetent och insåg efter en vecka vad som pågick med den bittra Annica Skenbergs ränker och förtal. Hon och jag kom att samarbeta bra de månader jag var kvar, men det räckte inte med en enda vettig person på redaktionen: Annica och Erik måste sluta, i den ordningen.
Jag presenterade ett förslag för Martin Kinnunen tisdagen den 10 februari då han för första gången kom till vår lokal i Årsta för att tala med oss, dvs jag, C och den nya ledarskribenten Markus Jonsson som skulle ta över ansvarig utgivarskapet från mig (vilket Kinnunen sagt direkt till mig i december 2014 och som jag godtog). Erik och Annica var inte på plats utan i Budapest och Malmö som vanligt. Jag hade inte sett någon av dem sedan våren 2014.
Mitt förslag gick ut på att Annica Skenberg måste sluta omedelbart och Erik Almqvist något senare. Eriks arbete med vårt webbsystem kunde med fördel skötas av Roger Salle Sahlström ansåg jag, en skicklig fotograf, vass bloggare och modig alternativmedieföreträdare som arbetat med Dispatch International sedan 2012 och attackerats av vänsterextremister. Dessutom var han rolig, lättsam och en bra resurs på alla sätt för den Sverigevänliga rörelsen. Men icke.
Kinnunen sade nej till att jag, C och Salle skulle kunna driva tidningen. Den moderata ledarskribenten Markus Jonsson kunde gärna vara kvar som ansvarig utgivare ansåg jag eftersom han inte gjorde någon skada. Han skrev lite sura ledare en gång i veckan och fick bra betalt där han satt på vårt redaktionsrum och smorde in sina dyra läderskor, några han gärna berättade om liksom sina tweedkostymer.
Han ville bli en knökkonservativ kuf men var för töntig tom för Heimdal i Uppsala. Oduglig för Sverigevänner ute i landet och knappast originell som då högermoderat ledarskribent av vilka fler började synas då. Men han var ofarlig och hade platsat i ett omorganiserat Samtiden som jag såg det. Idag skriver han för Nya Tider och jobbar för Exakt24. En till högerradikal fostrad av SD.
Jag är övertygad om att mitt förslag hade gjort succé för SDs mediestrategi men Kinnunen vek sig inte. Han litade bara på Erik Almqvist, en högerradikal som introducerat mig till Jan Olof Bengtsson, Gustaf Kasselstrand, Anton Stigermark, trevliga killar men klart höger om SDs mittfåra vilket skulle visa sig under våren 2015 då de försökte ta över SD Stockholm (där jag var medlem) och sedan uteslöts. Att reda ut att SDs ledning hellre litade på dessa personer än på mig och Salle är för mig en gåta. Ironiskt nog kom Salle senare att arbeta som fotograf för SDs kommunikationsavdelning.
Samma eftermiddag, tisdag 10 februari 2015, gick jag till polishuset på Kungsholmen där Dan Eliasson hade samlat redaktionsfolk med anledning av attacken mot Charlie Hebdo i Paris då jihadister mördat 14 redaktionsmedlemmar och 4 judar. Jag var inbjuden av polischefen Eliasson eftersom han fått mitt visitkort vid en debatt på Publicistklubben i Stockholm då han sagt att alla var välkomna denna eftermiddag.

Eftersom Samtiden var islamkritisk liksom Charlie Hebdo var vi givetvis ett mål för terrorister, liksom Avpixlat.

Mats Dagerlind, chefredaktör vid Avpixlat, var också där på polishuset med ett 50-tal journalister inklusive den SD-hatiska Lisa Bjurwald. Hon upptäckte oss och varnade Eliasson för att befatta sig med oss, liksom Tidningsutgivarnas ordförande Jeanette Gustafsson gjorde.
En mer professionell hållning till terrorhot hade David Flam som ägde det kontorshotell i Årsta Park där Samtidens redaktion fanns (dock nästan alltid tom). Flam förstod vad som kunde ske och vår lokal anonymiserades.
När Martin Kinnunen så tydligt visat att han inte ville bli av med varken Annica Skenberg eller Erik Almqvist så beslöt jag mig för att läcka hela upplägget till DN. Min gamle vän Anders Forsström på DN hade en kollega, Ewa Stenberg, som jag träffat kort där. Jag ringde henne, bokade in intervju på torsdag med henne och Karin Eriksson, båda bra politikreportrar. Innan dess åkte jag till Stocksund för att träffa Gunnar Sandelin, Jan Tullberg och Lars Stockis Liljeryd för att höra vad de tyckte.
De blev inte alls glada. Jag försatt en chans att äntligen få in SD och vettiga åsikter i medierna sa de. Jag hade skött mig utomordentligt i tevesofforna, i valvakan september 2014 och i radiodebatter så varför inte bita ihop med Samtidens strul? Jag stod på mig och att sa att jag fått över 60 artiklar refuserade, blev baktalad var dag av en vresig kärring och var alltid ifrågasatt av SD ledningen. De ville inte ha mig och jag inte dem. Dessutom hade de utnyttjat mig i över ett år som bulvan, en ansvarig utgivare som inte hade ansvar för utgivningen av den tidning jag ansvarade för, juridiskt. De bad mig dra tillbaka DN -intervjun men jag stod på mig.
Sagt och gjort. 14 februari 2015 kom hela historien ut. Kinnunen och Bieler försökte beskylla mig för att inte godta Markus Jonsson som ny utgivare vilket var en lögn. De lade till en lögnaktig artikel av Expo som publicerats 10 februari, samma dag som jag talade med Kinnunen. Enligt dem skulle Expo ha fått mig att bli så rädd att jag gått till DN. Pyttsan!
Daniel Vergara som skrivit den tramsiga texten om att jag spred rasism på twitter är en lurig fan som jag och Salle stötte på vid Jimmie Åkessons Vårtal på Långholmen 2014. Vi två fikade i det lilla båtklubbshuset när en av oss plötsligt noterade Expo: Daniel Vergara och Anna-Sofia Quensel. Salle gick fram och presenterade sig som högerextremist, leendes. Han bjöd över dem till vårt bord och där snackade vi ett tag. Vergara är liksom Baas en trevlig typ när man träffar honom men som ljuger ihop något vid skrivbordet senare. Att jag skulle sluta på Samtiden pga hans text om mitt twittrande är uteslutet.
Men mina kloka vänner Tullberg, Sandelin och Liljeryd hade givetvis en poäng och jag funderar ibland på vad jag skulle ha gjort. Sitta tyst och godta att bli behandlad som skit av SDs ledning var aldrig ett alternativ, men jag kunde ha slutat och hållit käft. Å andra sidan hade Erik Almqvist då fortsatt styra med allt vad det innebar. Att han inom ett år skulle förespråka att starta ett nytt högerradikalt parti och numera skriva för Nya Tider och Exakt24 var ett vågspel som Kinnunen och Bieler får svara för att de medverkade till. För de gjorde de. Erik Almqvist blev länken mellan SD och blivande AFS som de inte ville släppa. Varför de gjorde så vet jag inte. Allt jag vet är att de vanskötte Samtiden och lät Erik Almqvist hållas.
När jag slutade på Samtiden stod jag utan försörjning och arbetade en månad som grovdiskare på Södersjukhuset. Tungt jobb från 7 till 16.30. Sedan blev det lättare som vikarierande lärare i en tvåa i Trollbodaskolan i Hässelby nordväst om Stockholm. Samtidigt ville jag inte sluta som skribent utan tog kontakt med Mats Dagerlind vid Avpixlat redan under våren 2015. Jag fick skriva krönikor, kulturartiklar, intervjuer och reportage- precis som jag hade önskat vid Samtiden. Dock utan betalning förutom två gånger på två år då jag fick 14 000 kr.
Jag reste runt i Danmark, i Bergslagen, Västergötland och jobbade nog halvtid i två år för 28 ooo kr. Det kom in pengar till Avpixlat via Kent Ekeroths förening så jag hade kunnat få mer men Kent satte stopp. Han är god vän med Erik Almqvist och har aldrig gillat mig, så jag slet vidare utan betalning men med ett allt sämre rykte. Om Samtiden var illa så var Avpixlat definitivt rasistiskt/högerextremt/fascistiskt i mångas ögon. Mina vänner i Uppsala försvann för alltid och jag bjöds inte in mer till SVTs Gomorron Sverige eller nyhetsprogram.
Avpixlat som nu heter Samhällsnytt hade kunnat få en annan profil. 2016 kontaktades jag av en företagare som var villig att gå in med drygt 500 000 kr för att göra den utskällda webbtidningen lönsam. Med den webbtrafik som Avpixlat hade fanns annonseringsutrymme för flera miljoner trodde han. Vi planerade tillsammans med Mats Dagerlind ett upplägg som hette “Nya Avpixlat” och ett riktigt aktiebolag där man kunde anställda folk och göra pengar på annonser istället för gåvor via Kent Ekeroth och fakturor från Mats Dagerlinds lilla bolag till Ekeroth.
Kent Ekeroth motsatte sig upplägget men insåg att det var bättre än nuvarande röriga upplägg med ideell förening, bolag, donationer. Han skulle ha 51 % av aktierna medan företagaren som skulle satsa en halv miljon skulle ha mindre. Det blev inget av med denna möjlighet för ett Nya Avpixlat dessvärre och Kent Ekeroth lär sitta kvar i samma förening med liknande upplägg. Jag skriver inte för Samnytt och har ingen insyn. Mats Dagerlind är dock den bästa redaktör jag stött på i alternativmedier, en kunnig självlärd publicist som någon bör hylla innan han går bort. Hans berättelse finns som tur är i antologin Priset, red Arnstberg 2017.
Avpixlats krönikör Rolf Malm och Ingrid Carlqvist gick för långt i sin antisemitism ansåg jag våren 2017 och skrev en inlaga som hamnade på bloggen men avsedd som debattinlägg i DN. Jag skrev den efter att ha hört henne tala i januari 2017 om svenska judars konspiration mot den svenska befolkningen.
Hon hade tidigare sommaren 2016 talat om rasideologi tillsammans med pseudonymen Conrad i deras podd och retat upp både danskar och norrmän genom att jämföra deras motståndsallianser med kommunister mot den nazistiska ockupationen 1940-45 med en möjlig allians med nazister mot islamister idag. Danska Trykkefrihedsselskabet och norska Document.no avsade sig allt samarbete med henne.
Jag hade satt igång planeringen av en alternativ tryckfrihetskonferens 2016 med henne som kunde genomföras bara utan hennes närvaro. Danskarna och norrmännen vägrade delta om Ingrid Carlqvist stod på programmet och var arrangör. Hon hade gett mig mail till Douglas Murray (som skrivit i Dispatch International 2013-4), Daniel Pipes och Anne Marie Waters, men kunde alltså inte komma till Stockholm 1 oktober 2016 då konferensen Dangerous Words 250 genomfördes med anledningen av den svenska Tryckfrihetsförordningenens 250-årsjubilieum, ett hyckleri om vår åsiktsrepression.
Daniel Pipes från Middle East Forum, Abdel Hamed Samad (förföljd tysk-arabisk islamkritiker), Aia Fog (då vice ordf i Trykkefrihedsselskabet), Douglas Murray (författare och debattör) och Anne Marie Waters (islamkritisk aktivist i UK) talade. Men Ingrid Carlqvist som hjälpt mig med det mest väsentliga kunde inte delta. Vi behöll trots allt kontakt men i januari 2017 var hon som sagt bortom räddning.
Idag hälsar hon inte på mig. Jag såg henne på Swebbtv:s kryssning hösten 2019 och sa hej men hon fräste tillbaka att mig hälsar hon inte på. Chang Frick svarar inte ens om jag säger hej till honom. Vi ses i olika sammanhang och han tittar vid sidan av mig och tiger om jag säger något.
Vi sågs första gången 2013 i Gamla Stan då han satte upp Nyheteridag med Kent Ekeroth. Något år senare var han hos mig på kalas och sen hos Per Gudmundson där alla opinionsbildare med vett samlades hösten 2014. Chang är framgångsrik och jag önskar honom lycka till som den ende av alternativmedieföretagare som lyckats. Dock verkar han rejält sur på mig och tål inte att SVT bjöd in mig till SVT Debatt som journalist. Att han samarbetat med Researchgruppen och snott 10 000-tals mail från Avpixlats föregångare Politiskt Inkorrekt är betydligt värre i mina ögon än hans beskyllningar av mig.
Alternativmediernas företrädare är osams: Dagerlind och Frick ogillar varandra. Carlqvist och jag ogillar varandra liksom Ekeroth och jag. Ingen gillar Vavra Suk. Jag skrev för hans Nya Tider 2015, blev erbjuden jobb-tackade nej, men stod i deras bås vid Bokmässan 2016. Sedan dess har jag inte haft med dem att göra . Fria Tider känner jag ingen som gillar men många läste den när den ansågs ny och fräck. Läget i alternativmedier är bedrövligt. Men andra har förstått att det finns bra historier och analyser som bör publiceras, om än i annat skick.
Idag har Kvartal och Det Goda Samhället tagit den plats som finns mellan alternativmedier och mainstreammedier. De är duktiga, professionella men har knappast samma folkliga bas som de ursprungliga alternativmedierna. Tänk att en databas, GangrapeSweden, med filer från domar i mål med gruppvåldtäkter i Sverige kunde leta sig fram till Donald Trump februari 2017.
Sådant hade alternativmedier skrivit om flera år tidigare utan någon reagerat, Samma med kvinnor som tagit in unga ensamkommande män och haft sex med dem, vilket Salle skrivit om i Avpixlat flera år innan övriga medier vågade ta upp storyn.
Det finns mer att berätta men jag stannar här. Ni får gärna kommentera men håll god ton.
Jan Sjunnesson 21 juli 2020

Skolans bestraffningssystem och nya fantasifulla konservativa friskolor

Hets, 1944. Manus: Ingmar Bergman

Den svenska skolan har mycket lite att ta till för att bestraffa elever, eller, utdela sanktioner som det heter med ett vänligare tilltal. Vi kan egentligen inte göra annat än att kalla till elevvårdssamtal med föräldrar, tjata på eleven och i övrigt pressa den på alla sätt utom så att det märks.

Jag har skrivit i Skolledaren tidigare att de enda metoderna vi har är just föräldrakontakt och tjat. I princip håller jag med min tidigare ståndpunkt men den är problematisk av flera skäl.

  1. Genom att kalla in föräldrar avsäger sig skolan möjligheten att utdela sanktioner. Skolan underkänner därmed sin egen makt över elevens skolgång.
  2. Föräldrar kan vara oberäkneliga och för hårda mot eleverna, inte minst utlandsfödda föräldrar.
  3. Föräldrar kan ta ställning för eleven mot skolan. Det drabbade mig i en högstadieskola då jag ringde hem för att berätta att eleven kallat mig rasist. Det tyckte några föräldrar var rätt och en hel del lärare, läs inlägg på Facebook efter min artikel i Skolvärlden.

Föräldrar kan ge upp och låta eleven flina i tingsrätten efter att ha spottat på en skolledare, vilket drabbade mig 2005

Att återta makten till skolans ledare och lärare från elever och föräldrar är svårt och kräver att skollagen skrivs om. Dessutom krävs att skolor etableras som klarar av uppgiften.

Det Goda Samhällets kulturredaktör Richard Sörman har nyligen skissat på vad som behövs göras i Skolsverige, något jag skrivit om i ett friskoleförslag och i en analys.

Jag har 40 års erfarenhet av skola och har bloggat mycket i ämnet och skrivit i många skilda publikationer, även utomlands. Först nu ser jag skymten av ett bättre alternativ än dagens lapptäcke för en skola i förfall där inte minst borgerligheten har kapitulerat och står utan reella alternativ.

Sörmans uppmaning att starta nya konservativa och nationalistiska skolor skulle innebära att sanktioner återigen kan ges av lärare, inte kroppsbestraffning utan andra kännbara metoder. En sådan stramare skola behöver inte stå i motsättning till fria arbetssätt. Själv är jag förtjust i utbildningsfilosofen Kieran Egans Learning in Depth och Imaginative Education.

Sanktioner behövs för att hålla ordning och upprätthålla idén som skolan som annat än en förvaringsplats. En fantasifullare skola kan då ägna sig åt andra saker än tjat och elevvårdssamtal med uttråkade/förbannade/ ängsliga föräldrar.

En litteraturkanon som Danmark införde 2004 vore för övrigt utmärkt. Läs om dansk skol- och kulturdebatt i min bok Skandinavisk kulturkamp.

En fd rektor skriver till mig:

”Jag använde trappan. Den fanns anslagen i varje klassrum.
1. Vi regelbrott första gången: muntlig tillsägelse av berörd personal.
2. Upprepat regelbrott: föräldrar kallad till skolan på stört. Eleven får be föräldrarna om ursäkt för att de skämt ut familjen. Rektor håller förmaningstal o eleven måste be djupt om ursäkt. Eleven påminns om vad som händer om denne likväl skulle brista.
3. Vid fortsatt regelbrott så får eleven en skriftlig varning skriven på ett stort papper med stämplar o rektors underskrift. Förälder kallas för att ta emot varningen. Eleven stängs av tre dagar för att utredas av elevhälsoteamet.
4. Eleven placeras i liten undervisningsgrupp i en månad med en särskild undervisningsplan med fokus på av/en/ma. Får ej umgås med andra elever under denna månad. Äter måltider med personal o har rast när övriga har undervisning.
5. Sista trappsteget är att eleven anmäls till polisen, soc, BUP o till arbetsmiljöverket alt så kan familjen flytta till en annan skola på stört vilket alla väljer för att slippa fler möten med myndigheter.
Den senare delen under trappa 5 var en smidig lösning som inte stod på regelverket men som rektor erbjöd Of the record.
Minsta lilla leder till åtgärd. Inga undantag. All personal var tvungna
att genomföra stegen alt söka nytt jobb.”

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.

%d bloggare gillar detta: