Kategoriarkiv: Praktiska förslag

Filmatisering av Kulturprofilen

Filmatisering av Kulturprofilen med vissa utvikningar i svenskt bohemiskt kulturliv

Paris 1950-tal. Den svenske officeren och fotografen Christer Strömholm tar intima porträtt av transvestiter och transsexuella. Särskilt Jackie och Nana tyr sig till den stilige svensken. Bilderna ”Les amies de Place Blanche” (”Vännerna från Place Blanche”) skulle under 1980-talet publiceras av den androgyne redaktören Johan Ehrenberg vid ETC.

Stockholm 1950-tal. Den svenske poeten Paul Andersson drar fram med halsbrytande poesi runt gruppen Metamorfos och ett utsvävande liv med droger. Han medverkade i filmen Marianne (1953) som en del av nattlivet på en jazzkällare i Gamla stan. Paul Andersson var en av huvudkaraktärerna i Marcel Carnés film Les Tricheurs [”Bedragarna”], eller Storstadsungdom som den hette när den gick upp på biograferna i Sverige 1958. Birgitta Stenberg skulle 1983 skildra sin vän Paul Andersson i boken Apelsinmannen och då i relation till Kejneaffären, en till stora delar uppdiktad historia om homosexuella relationer i Stockholms kungliga och högre kretsar.

Stockholm 1960-tal. Christer Strömholm gestaltar huvudrollen i den mycket uppmärksammade TV-filmen Myglaren med regi av Rune Hassner och manus av Jan Myrdal. Jean -Claude Arnault börjar på Christer Strömholms fotoskola 1968 och umgås i kretsarna runt Fred Åkerström och Olle Bonniér, som introducerade Arnault i det svenska kulturetablissemanget.

Stockholm 1970-tal. Ulf Lundell hyr Christer Strömholms stuga i Vita Bergen och umgås med Joakim Strömholm. Lundell och Maria-Pia Boetius är ihop. Pappa Christer dyker upp i Lundells debutroman Jack 1975, liksom Maria- Pia. Omslagsfotografiet av Ulf Lundell till boken tas av Joakim Strömholm. 1978 startar Jean-Claude Arnault Stockholms Musikdramatiska Ensamble.

Stockholm 1980-tal. Horace Engdahl recenserar dans i DN och disputerar 1987 på en avhandling som redan givits ut av Bonniers som en litteraturstudie av svensk romantik. Engdahl, Stig Larsson, Hans Ruin, Erik van der Heeg, Aris Fioretos, Sven- Olof Wallenstein, Anders Olsson m fl gör tidskriften Kris som får ett enormt inflytande på kulturdebatt och estetik, bland annat genom att introducera fransk poststrukturalism. 1989 startar Jean-Claude Arnault Forum-Nutidsplats för kultur med sin fru Katarina Frostensson.

Stockholm 1990-tal. 1997 skriver Expressen ett reportage om Arnault med anledning av att en ung kvinna hade skickat ett brev till Svenska Akademiens dåvarande ständige sekreterare Sture Allén med upplysningar om Arnault. I reportaget talade flera kvinnor om trakasserier. Arnault blev också omskriven i Maja Lundgrens roman Myggor och tigrar från 2007, där han kallas för ”Jean-Claude utan Nåd”.

Paris och Stockholm 2000-tal. Forum blir en inofficiell del av Svenska Akademien. Paret Arnault/ Frostensson använder akademins hus i Paris som sin egen lägenhet. Arnault inleder flera sexuella relationer i lokalen. Unga kvinnor i litterära kretsar utnyttjas.

Stockholm 2010-tal. Jean-Claude Arnault utses 2015 till Riddare av Nordstjärneorden i strid med Kungahusets maningar. Han mottar priset ur kulturminister Alice Bah Kuhnkes hand. Som livstilsförebild framhåller Horace Engdahl i DN 2016 sin franske vän Jean Claude Arnault. Arnault, berättar Engdahl, har tumme med sommelieren på krogen Wasahof. 2017 skriver kulturskribenten Matilda Gustafsson i DN utifrån intervjuer med 18 kvinnor om Jean-Claude Arnaults sexuella trakasserier. Tre och sedan två till akademiledamöter avgår, däribland ständige sekreteraren Sara Danius och Jean-Claude Arnaults fru Katarina Frostensson.

Annonser

Pride Järva ämne i vetenskaplig tidskrift

De två Pridemarscher som jag ledde runt Järvafältet från Tensta till Husby 2015 och 2016 har nu blivit ämne för en akademisk studie vid Göteborgs universitet av doktoranden Katharina Kehl (abstract och pdf), publicerad i tidskriften Sexualities nr 0/2018.

Hennes presentation (vilken låter mer som av en aktivist än en forskarstudent):

”Katharina Kehl is a doctoral student at the School of Global Studies at the University of Gothenburg, Sweden. Her research focuses on the ways in which gender and sexuality are being used in European migration debates to selectively include and exclude minorities, and the implication this has for LGBTQIA* people, those who are racialised and queer-feminist movements. Her interests are in queer theory and methodology, sexualities, subjectivities, borders and the inclusion and exclusion of bodies.”

Av hennes artikel framgår att jag skulle vara en halvfascistisk islamofobisk homonationalistisk Sverigedemokrat som utnyttjar HBTQ-frågan för skumma syften. Läs och bedöm själv.

I boken Homonationalism av Anna -Maria Sörberg får jag en något bättre behandling men illasinnade vinkeln är densamma. Och ingen av dem lär anordna något liknande, än mindre RFSL, RFSU eller Stockholm Pride.

Mitt sexualpolitiska engagemang går långt tillbaka som ni kan se av dessa bloggposter.

Inrätta ett IT-råd i Uppsala UNT 1995

 

(se även min uppsats om digitala pedagogiska portfolios, om metadata i undervisningen och recension av tre datakulturböcker)

Inrätta ett IT-råd i Uppsala

Den nya informationsteknologin (IT, dvs. förutom administrativ databehandling även data- och telekommunikation) är på modet. I det nyvaknade intresset för att uppgradera de gamla vanliga data- och telenäten till ”elektronisk motorvägsstandard” finns många aktörer. Många vill vara med i leken, inte minst lokala initiativtagare. Men det är ganska rörigt.

I Uppsala finns för närvarande flera initiativ och jag ska kort redogöra för dem, för att sedan lägga fram ett eget förslag som går ut på att inrätta ett särskilt kommunalt IT-råd.

Min vision är att kommunen skapar ett datanät som kopplar samman grund- och gymnasieskolor, bibliotek och kommuninformation så att alla kan kommunicera med alla: elever hitta rätt böcker och artiklar, och kanske skriva ett grupparbete ihop från Storvreta till Gottsunda, intresserade medborgare läsa politiska beslut och diskutera med politiker, tjänstemän och varandra i en s.k. BBS (”elektronisk anslagstavla”) och att det finns billiga förbindelser till andra databaser i Sverige och världen. Men det måste till politiska beslut – och pengar.

I en motion till kommunfullmäktige i höstat föreslog Lennart Sjöberg (s) att kommunens egen information om beslut, service etc. som idag handhas av personal vid kommuninfo i Stadshuset skulle läggas i en databas. På så vis skulle intresserade medborgare t ex kunna gå in i fullmäktigeprotokoll och leta fram de uppgifter de önskar.

Kommunstyrelsens dataintresserade ordförande LO Lindell stödde i sitt svar motionen och meddelade att informationsenheten vid Stadshuset redan hade påbörjat planer på att datorisera informationen. Detta arbete är nu i gång enligt de anställda.

I en senare, kortfattad fullmäktigemotion i november av Lars-Gunnar Eriksson (c) föreslås en informationsteknologisk strategi för Uppsala. Den skulle bl. a gå ut på att utse Gottsunda och Hagunda till ”IT-kommundelar”, att särskilda insatser görs för flickor, att folkbildningen får hand om vuxenutbildningsinsatser m fl. förslag. Motionen har ännu inte behandlats.

Det finns också en tanke hos den nya majoriteten i kulturnämnden att bibliotekens informationsförsörjning behöver särskild uppmärksamhet. Denna kan tillgodoses genom ett särskilt utskott menar man.

Det finns dock riktiga IT-projekt på gång i Uppsala, särskilt inom skolans område: samhällsplaneringsavdelningen på  kommunstyrelsens kontor har utrett ett förslag om att datorisera information för skolledares och skoladministrationens behovs, vidare undersöker en utredare gymnasiernas behovs av datastöd i undervisningen och flera enskilda skolor, t ex Stordammen, Branting och Fyris, har tagit IT-revolutionen i egna händer och påbörjat egna nätverk, bl. a anslutning till det omtalade Internet eller byggt egna interna nätverk som på Fyrisskolan.

På länsnivå finns IT-frågorna hos Stuns, Udac, länsstyrelsen m fl. samlade i ett s.k. IT-forum, där kommunen finns representerad och viss mån anslutna till ett länsnät, ”C-nätet”, som i sin tur finns i Internet. Kommunens Servicekontor har lagt ned fiberoptiska kablar mellan Stadshuset, skolförvaltningen (inrymd i Folkets Hus) och sitt kontor och väntar på nya uppdrag, mot betalning givetvis.

Där finns samordningsvinster att göra med gatukontorets grävarbete om de sker i rätt riktning. Att lägga ned en kabel om man samtidigt lägger ned rör blir rationellt än att gräva själva för Servicekontoret.

Överallt pågår projekt och gott och väl är det. Motionerna ifråga är intressanta men för begränsade. IT-frågorna måste lyftas fram och upp till kommunstyrelsenivå. Det är i första hand tjänstemän, gärna teknikintresserade män, som tagit ledningen och den demokratiska styrningen ligger ett par år efter. Med dagens datatekniska utveckling är datorerna år 2000 sexton gånger snabbare än idag!

Uppsala har ingen IT-strategi, även om det finns embryo till sådana försök i kommunstyrelsens uppdrag i dagarna till samhällsplaneringsavdelningen. Det arbetet behöver påskyndas och ges ordentliga resurser för inventering. Det finns en teknisk standard för system, ATAK (Alla Till Alla Kommunikation) som kan utvecklas till ett lokalt nät, men det behöver även planeras övergripande för att integrera gamla och nya system rent tekniskt.

Det finns inga principiella riktlinjer beslutade i fullmäktige om hur denna framtida tekniska standard ska komma medborgare, skolelever och lärare, biblioteksbesökare och andra informationshanterare till godo. Dessutom saknas en budget för att ta fram denna strategi.

I Enköping, Sandviken och Örebro har de lokala politikerna enats om ett IT-strategiskt program och anslagit medel för att framför allt förbättra skolornas IT-verksamhet. För Sandvikens program ”Kunskapsstöd i undervisningen – datorn som pedagogiskt hjälpmedel” har politikerna anslagit åtta miljoner, hälften till utrustning, hälften till fortbildning av lärare.

I Uppsala kommuns budget för arbetsmarknadsåtgärder finns det omkring 17 miljoner kvar från Länsarbetsnämnden till att vidareutbilda övertalig personal som bör utnyttjas före årsskiftet. Förslag på datakurser har avvisats, tyvärr. Och tiden rinner iväg.

Min vision utgår från användare av datanätverk, liksom regeringens nu omdöpta kommitté, den f.d. IT-kommissionen, numera Kommissionen för att främja en bred användning av informationsteknik (regeringen har även inrättat ett Ungdomens IT-råd med bl. a särskilt ansvar för flickors intresse för IT).

Ta min roll som förtroendevald t ex: Jag får hem kanske ett halvt till ett kilo beslutsunderlag i papper varje månad och ändå tillhör jag bara en nämnd, kulturnämnden. Andra politiker kan få hem både två och tre kilo i månaden. Porto. Hantering och kopiering på tre år torde inte understiga kostnaden av en dator och ett modem uppkopplat till stadshusets diarium och förvaltning.

Jag hoppas innerligen att kommuninfo snabbt kan göra den redan datoriserade informationen tillgänglig via modem, även på nät. Brevlådan bågnar redan.

Till sist mitt förslag som går ut på att kommunstyrelsen inrättat ett IT-råd med uppgift att ge råd och bereda IT-frågor av strategisk betydelse och lägga fram ett IT-strategiskt program för fullmäktige under hösten. Vem ska ha tillgång till vad och varför? är utgångspunkterna, inte vilken teknik som kan förmedla informationen. IT-rådet kan bestå av tjänstemän och tekniska experter, men bör även innefatta ledamöter från kulturnämnden, nämnden för frivillig utbildning, någon från kommundelsnämndernas grundskolor och kanske någon nämnd till.

Jag varken kan eller vill diktera något, bara föreslå att rådet försöker bilda en klok balans mellan teknikfiender och teknikfanatiker. Men det politiska ansvaret bör ligga så högt som möjligt, gärna hos någon från kommunstyrelsen. IT-rådet kan rent praktiskt verka från kommunstyrelsens samhällsplaneringsavdelning eller vid ett nytt utskott.

I Örebro finns både IT-råd, IT-enhet vid kommunledningen samt ett fullmäktige med intresse för de demokratiska aspekterna på IT-frågorna. Här ingetdera.

Jag är medveten om den kärva ekonomin, men menar att tills skuldbördan lättar bör kommunens politiker låta inventera behov och initiativ och framför allt tänka och besluta långsiktigt. Enda sättet att förutsäga framtiden är att skapa den.

 

UNT 28 mars 1995

Förslag på ny radikal högskola 1996

Se även mitt folkbildningsinitiativ i Uppsala 1992

Radikal högskola

Högerns ideologiska erövring av universiteten måste stoppas. Näringslivet får aldrig ha monopol på utbildning. Därför måste vänstern starta egna högskolor till motvärn.

Det gäller alltså att starta en ny mindre högskola. Antingen i folkrörelse- eller i fristående regi. Idéen om en ny radikal högskola kan ges ett brett stöd från folkrörelser.  Denna variant kallar jag Folkrörelsernas institut för högre kultur- och samhällsstudier.

Men jag har även renodlat en mer marknadsorienterad och akademisk högskola, Fria högskoleinstitutet för högre kultur- och samhällsstudier. Förebilder på radikala högskolor utan partiband finns i Frankrike (École des hautes études) och USA. Den radikala och fristående New School for Social Research i New York är min förebild.

Näringslivet har under 1970- och 80-talen lagt ned hundratals miljoner på ideologispridning för ungdomar, massmedia, forskare m fl. Tio bokförlag, medieinstitut, analysgrupper o dyl. finns idag knuta till SAF med kända följder för samhällsdebatten, vänsterns handfallenhet, regerings- och systemskifte i Sverige.

Universiteten upplevs av kritiska studenter och forskare som kolosser med uppdrag att neutral värdera politiska och andra ståndpunkter. Med statliga projektpengar där resultat måste definieras som nyttigt och möjligt att s.k. resultat inom tre år hämmas mycken frihet och kritik. Den positivistiska och naturvetenskapliga vetenskapstraditionen i Sverige med anglo-saxisk förebild inverkar också menligt.

Folkbildningen i studieförbund och på folkhögskolor sysslar inte primärt med debatt och utbildning på högskolenivå. Med dagens utbildningsnivå där 90 % av ungdomarna går ut ett minst 2-årigt gymnasieprogram finns det allt mindre behov av traditionell folkbildning inriktad på att ge just denna behörighet. Dagens folkhögskolor och studieförbund borde kunna utnyttjas till något mer kreativt. De visar också på ett kulturarv att förvalta, unikt för Norden, liksom de visar på vår höga fackliga organisering.

Informationsflödet sköljer över oss i tusentals fragment varje dag. Att erbjuda användbara och kritiska tolkningar av vår sociala och kulturella omvärld erbjuds sällan vid universiteten. Folkbildningen gör det men ofta naivt för dagens unga och de som vill fördjupa sig i samhälls- och kulturlivet.

Avregleringen av de statliga universiteten för dock med sig nya möjligheter. Propositionen ”Universitet och högskolor – frihet för kvalitet (1992) bådar gott för finansieringen även av vänsterradikala högskolor. From 1993 kan stiftelser och andra friare organisationsformer lättare få stöd.

SAF-förlagets Timbros Cityuniversitet tenterar sedan 10 år sina studenters 5 och 10 poängskurser via Stockholms universitet. Ett liknande arrangemang gör vänsterpartiets folkhögskola Bona med sin kurs i marxism med Göteborgs universitet. Men bara Cityuniversitetet utvidgas.

För att möta näringslivets offensiv behövs en facklig, politisk och kulturell strategi där samtidsanalyser, kritisk forskning och utbildning samverkar.  Mitt förslag koncentreras på utbildning men inget hindrar att den nya kritiska högskolan även producerar forskningsrapporter och samtidsanalyser. En radikal och fri ”think-tank”.

Nedan beskrivs alltså två varianter på hur en ny kritisk högskola skulle kunna organiseras; den ena folkrörelsebaserad, den andra fristående.

Folkrörelsernas institut för högre kultur- och samhällsstudier:

Syfte:  Att i samarbete med fackliga, politiska och folkbildande organisationer bedriva undervisning på högskolenivå. Gemensam grundsyn utgår från värn mot rovdrift på människor och miljö, de demokratiska fri- och rättigheterna, solidaritet med förtryckta inom och utanför Sverige och en radikal demokrati- och kultursyn.  Kombinerar folkbildning, högskolestudier och kritisk inriktning.

Målgrupp: Studenter, fackligt, politiskt och kulturellt aktiva medborgare, massmedia.

Organisation: Stiftelsen med organisationer i majoritet, t ex från ABF, TBV, LO, TCO, KF, folkhögskolor.

Finansiering: Bidrag från organisationer och statsbidrag till kurser via folkhögskolor och studieförbund. Donationer mottages, men inte primärt. Måttliga kursavgifter. Startbidrag från Folkbildningsrådet.

Studieekonomi: Studie på kvällstid. Uppmuntringsstipendier från organisationer för längre studier på dagtid samt studiemedel och andra studiestöd.

Lärare: Intresserade kompetenta folkhögskollärare, cirkelledare och kursledare vid organisationerna samt universitetslärare.

Omfattning: Främst ”aftonskola” men även längre dagskurser över terminerna. Öppna seminarier för allmänhet och media. 5-poängskurser utbyggda till 20 poäng över ett år. Brett kursutbud.

Behörighet: Högskolepoäng på sikt. Alla välkomnas till kurser, de som vill tenteras. Komplement till universitetens grundexamen.

Fria högskolesinstitutet för högre kultur- och samhällsstudier:

Syfte: Att erbjuda kvalitativt högtstående undervisning och forskning där varken stat, organisationsintressen eller kapital lägger sig i.

Grundsyn; Oberoende radikal.

Målgrupp: Studenter, forskare, debattörer, politiskt, fackligt och kulturellt aktiva.

Organisation: Stiftelse där oberoende och självständigt tänkande lärare och ”privata” stiftare är i majoritet

Finansiering: Bidrag från organisationer, donationer m fl. genom intensiv fund-rasing.  Statsbidrag från utbildningsdepartementet. Relativt höga kursavgifter. Startbidrag modell ”grundplåt” från folkrörelser mot t ex styrelseposter (som Handelshögskolan idag).

Studiefinansiering: Studiemedel, eget kapital eller stipendier.

Lärare: Universitetslärare med gott renommé och kritiskt omdöme.

Omfattning: Dagtid, heltid, 20 poäng/termin. Enstaka kurser. Krävande kursutbud. 2–3 lärare per ämne (förslag: statskunskap, sociologi, ekonomi, filosofi, historia, ”kulturstudier”).

Behörighet: Högskolepoäng. Egen antagning. Diplom efter 23 år (fil kand., fil lic.). Komplement till grundexamen och forskarutbildning.

Ett personligt urval kursförslag:

  1. Kontinental filosofi. Kant, Hegel, Husserl, Heidegger, Bergson, Sartre, Nietzsche, althusser, Foucault, Levi-Strauss, Deleuze/Guattari, Derrida, Lacan, Lyotard, Baudrillard.
  2. Arbetets värde och meningsfull sysselsättning. Kreativa lösningar vid arbetslöshet utifrån A Gorz m fl.
  3. Kurs för kvinnor och män om könens roll, makt och framtid. Blandar traditionell feminism, kvinnohistoria och kvinnoforskning med alternativ till patriarkatet för männen
  4. Den offentliga sektorns framtid, den svenska modellen och välfärdsstaten
  5. Klassisk politisk filosofi. Aristoteles, Platon, Machiavelli, Rousseau, Arendt, Rawls
  6. Sveriges internationella beroende
  7. Frankfurterskolan/ Kritisk teori. Från Adorno/ Horkheimer till M Frank och O Marguard
  8. Psykoanalytiska perspektiv på kultur- och samhällsliv. Lacan, Guattari, J Reeder, Per-Olof Olofsson
  9. Civilisationskritik från Rousseau till GH v Wright
  10. Post-marxism. Laclau/Mouffe, C West, Jameson, S Arnonowitz
  11. Minoriteters kultur – och samhällssyn
  12. Cyberkultur, globalisering och personlig befrielse

Replik oberoende socialistisk studenttidning 1996

 

 

Legal narkotika stoppar terrorfinansiering – i Arbetaren 2001

 

 

”Dags att diskutera legalt heroin” inlägg i Arbetaren 2001. Se även debattinlägg i UNT 1998

Två tredjedelar av all opiumvallmo för herointillverkning beräknas komma från Afghanistan. Usama bin Ladin har själv gott om pengar, men hans nätverk och andra terrorgrupper förser sig med inkomster som narkotikahandeln ger.

En pakistansk eller afghansk bonde opiumknopparna för 1000 kr per kilo medan en terrororganisation med kurirer i väst, inte sällan landsmän, säljer vidare för tre miljoner kilot (”A survey of illegal drugs”, The Economist, juli 2001).

Helt klart är att USA:s militära aktivitet i Afghanistan kommer få konsekvenser för den svenska heroinmarknaden. För att bättre förstå denna bakgrund krävs en historisk bakgrund, här tecknad av narkotikaforskarna Leif Lenke och Börje Ohlsson (RFHL:s tidskrift Oberoende nr 1/2000).

En omorganisation kom till stånd under 1980-talet. Den europeiska heroinmarknaden hade under 1970-talet varit kontrollerad av kriminella organisationer, som den italienska och turkiska maffian tillsammans med organisationer från Fjärran Östern. Under 1980-talet kom emellertid andra aktörer in på marknaden, nu i form av politiska organisationer.

Dessa gjorde helt andra prioriteringar än de kriminella organisationerna. I stället för att systematiskt bygga upp distributionssystem med inriktning på långsiktiga vinster, gick man över till att dumpa priserna och försöka dra in största möjliga vinster på kortast möjliga tid.

SNABBA PENGAR

Motivet bakom denna strategi var naturligtvis att dessa organisationer befann sig i krigstillstånd (eller förberedde sådant). De var i akut behov av pengar till vapen och medicin och kunde inte räkna med att hålla ut länge i sina konflikter om inte resurser tillfördes omedelbart.

Följden blev att priserna rasade på heroinmarknaderna i nästan hela Europa. Dock går det återigen att följa utvecklingen så att de länder som befolkningsmässigt hade nära kontakt med produktions- och distributionsländer drabbades först.

Detta gällde exempelvis Västtyskland, som hade direkta kontakter med Turkiet och den kurdiska konflikten som övergick i direkt krig i mitten av 1980-talet. För Storbritanniens del såg man samma mönster i samband med den iranska shahens fall 1979 då ett antal flyktingar hade lyckats omsätta sina egendomar i Iran till bland annat heroin. Även kriget i Afghanistan visar ett likartat mönster och innebär att en flod av heroin skickades mot Europa när inbördeskriget eskalerade. Samma sak kommer att ske nu med ännu större kraft och den senaste nyhetsrapporteringen visar att det redan har börjat hända.

”HARM REDUCTION”

Det paradoxala inslaget kommer när man studerar effekterna av det radikala prisfallet. Priserna föll t ex i Schweiz och Tyskland med 70–80 %. Detta medförde en snabbt ökande konsumtion, som bl. a tog sig i uttryck i dramatiskt stigande dödstal.

Ökningen i så gott som samtliga länder stannade emellertid upp efter ca 3–5 år.  På denna nivå stabiliserades sedan problemet och på vissa håll kunde man tom se notera nedgångar i dödstalen.

I Hamburg finns det tom indikationer på att nyrekryteringen minskade. Detta trots att man givit upp den hårda restriktiva modellen som tillämpats tidigare och gått över till en mer tolerant ”harm reduction”- modell med sprututbytesprogram och metadonförskrivning. Något som också finns i Sverige, men under ständig diskussion därför att det ses som att samhället därmed ger fel signaler.

 

Vilka blir då de kontrollpolitiska implikationerna av den ovanstående analysen av heroinmarknadernas förändringar? – frågar sig Lenke och Ohlsson. Det är en paradox, hävdar de, att Schweiz som under 1980-talet hade en politik som skapade Europas högsta priser på heroin fick Europas största heroinproblem. Schweiz fick ungefär dubbelt så omfattande problem som Holland, landet med Europas lägsta heroinpriser och som drabbats mycket lite av den andra vågens politiskt drivna heroinvåg.

Det är emot denna bakgrund man ska se motiven till de försök som pågår bl. a i Schweiz med omfattande metadonförskrivningsprogram.  Av bilagan i The Economist framgår att legalförskrivningen sedan 1994 varit framgångsrik med datt motivera två av tre heroinister att gå från heroin till metadon och en lika stor andel från arbetslöshet till arbete. I Mersey utanför Liverpool finns över 15 års erfarenheter av legalförskrivning med stöd av såväl sjukvård som polis.

 

ÖPPEN DISKUSSION KRÄVS

För Sveriges del gäller det att vara observant och följa de nya mönster som kan förväntas uppträda när förutsättningarna för narkotikamarknaderna skiftar. En slutsats måste vara att analysen påvisar behovet av en fungerande narkomanvård och ger stöd till ett generöst svenskt metadonprogram.

De senaste veckornas diskussioner om effekten av behandlingsmetoder gav för handen att metadon ses med ogillande från kommunala socialnämnder som står i begrepp att skicka sina invånare till sjukhusens metadonprogram.

Ja, platser står tomma pga. detta och för att tröskeln är för hög för att komma ifråga. Heroinisterna måste bli än sjukare och misslyckas med all avvänjning för att få en chans. I andra länder är tröskeln betydligt lägre och fler behandlas.

 

För att bemöta den väntade dumpningen av heroinpriser krävs många slags åtgärder och inte minst en fri och öppen diskussion. Efter jul ska en narkotikapolitisk proposition läggas, vilken kanslirådet Ralf Löfstedt f.n. skriver åt socialminister Lars Enqvist. Ett råd:

Tänk tanken att legalförskrivning av heroin skulle dra undan marken för terroristernas inkomster och samtidigt satsa på en human vård för missbrukare. Andra EU-länder kommer säkert att prioritera frågan när de ser hur terroristernas pengar används.

Våga tänk i alla fall!

Arbetaren nr 42/2001

 

Min slutreplik i nr 45, Arbetaren 2001

 

Legalförskrivning har rönt framgångar

 

Mitt inlägg om heroinmarknaden väckte en del starka reaktioner, varav några lite märkliga. Klas Rönnbäck från RNS menar att jag lägger skulden för svenska missbrukare på invandrare med mitt resonemang om vilka som tagit över droghandeln efter kriminella kretsar. Idéhistoriken Edda Manga gör liknande tankefel när hon tillmäter mig en närmast kolonial syn på drogbruk.

Jag vill inte klumpas samman med rasister som ser mörkhyade knarkförsäljare bakom varje ej infödd svensk eller utlandsfödd boende i Sverige. Men faktum är att just droghandeln vuxit sig stark på grund av att det funnits stort behov av snabba pengar i olika terror/ gerilla-grupper, vilket underlättas av språklig och etnisk tillhörighet.

Vad som är mer intressant är de starka invändningarna mot alla harm reduction strategier. Narkotikapropositionens pennförare Ralf Löfstedt bortser från vad den artikel jag refererar till egentligen hävdar, nämligen att Hamburgförsöket med och fria sprutor ledde till färre döda och nya missbrukare under den tid då heroinpriserna föll med 70–80 procent. Klas Rönnbäck är lika felinformerad i sitt tal om att ”ytterst få slutar missbrukar om de ingår i legalförskrivningsprogram” och att dessa försök vittnar om att inte bry sig om missbrukarna.

Tvärtom. Att bura in dem och tvinga in dem i program är inte att bry sig om, att inte ge dem plats på metadonprogram förrän man misslyckats på minst tre behandlingshem är att inte bry sig om, liksom att inte se personen där den befinner sig utan önska en total drogfrihet till vilket pris som helst (mänskligt, socialt, juridiskt).  Det är effekten av den svenska narkotikapolitik Klas fortfarande (dock tveksamt) försvarar, den politik som inte hindrat antalet 16-åringar som testat droger att öka från 4 till 13 procent sedan 1990-talets början. Den fungerar ju inte, ser ni inte det?

 

INTRESSANTA ALTERANATIV

Edda Manga är mer försiktig i sin kritik av harm reduction men väljer ändå att inte tro den om något gott utan at vi inte ska ”anpassa oss till en europeisk narkotikapolitik som lyckas sämre än vi”. Hon känner till exempel inte till att Hollands drogpoliti kletet till färre heroinister än i Tyskland under den tid då tyskarna fortfarande trodde på den ”svenska” restriktiva linjen.

Det finns klara belägg för att olika försök med legalförskrivning, metadonprogram, bussar med mat, kondomer och sprutor, hälso- och sjukvård i utsatta områden, även parker med injektionsrum, har rönt framgångar. En vetenskaplig presentation av dessa i Sverige okända och sällan seriöst diskuterade försök finns i boken Harm reduction, red J. Inciardi och L. Harrison (Sage 2000).

Jag förespråkar ingen total legalisering som Portugal gjort, men anser att det finns en mängd intressanta alternativ mellan kriminalisering och legalisering. I samtliga EU-länder utom Finland och Sverige pågår olika alternativ där missbrukare inte ses som kriminella kemiskt styrda, irrationella varelser. Deras rationalitet har tagits fram i avhandlingen Pundare, jonkare och andra av Bengt Svensson (1996).

Flera andra punkter tål att diskuteras och jag välkomnar att jag trots smånyp tagits på allvar i denna kontroversiella fråga. Att blanda ihop säkerhetspolitik och droghandel på det sätt jag gjorde kan diskuteras, men det är otvetydigt en del av hela komplexets såväl etiska, sociala, medicinska som kulturella aspekter.

 

Föredrag om boendesegregation för Vänsterpartiet i Göteborg 1996

Platsen för Vänsterpartiets storstadskonferens 1996; Masthugget i Göteborg

Boendesegregation:

är städerna byggda för segregation?

 

Föredrag vid Vänsterpartiets storstadskonferens i Göteborg,  den 16 feb 1996

Är städerna byggda för segregation? Svaret är naturligtvis jakande. I alla klassamhället påverkas alla områden av sociala hierarkier och maktsystem. Boende under industrialism och kapitalism är synnerligen uppdelat efter inkomst och status på senare är, efter etnisk tillhörighet och graden av invandrarskap.

Går vi tillbaka ett sekel till våra två största städer, Stockholm och Göteborg, så ser vi att de fattiga arbetarna och tjänarna bodde i små gårdshus medan borgarna bodde i gathusen, gärna högt upp. Ju högre desto finare. Uppdelningen var strikt, men man bodde faktiskt i samma kvarter, kanske på självaste Östermalm.  Folk ur skilda samhällsklasser kunde råkas på gatan och i vardagen, även om direkt umgänge kanske inte var så vanligt.

Det vi ska tala om idag är an ett helt annat slag; segregation av hela bostadsområden med tusentals invånare på flera kvadratmils yta i de stora miljonprogramsområdena. 1996 råkar sällan överklass från Lidingö och underklass från Tensta på varandra. Inte heller folk från Johanneberg och Hjällbo här i Göteborg. Stora skillnader i utbildningsnivå, inkomster, makt och status mellan folk från skilda bostadsområden gör att det kitt som ska hålla samman ett samhälle, en stad, en stadsdel osv. blir mindre och mindre. Klassklyftorna ökar, det vet vi redan och utvecklingen går snarare i fel än i rätt riktning.

Den svenska modellen sedan 1930-talet, och särskilt från den bostadspolitiska utredningen från 1947, bestod i att bygga upp ett boende för alla, inklusive medelklassen, eller snarare i synnerhet för att få med medelklassen. Bostäder skulle vara så bra att alla skulle vilja bo där, även de ganska välbärgade, pensionärer, barnfamiljer, ensamboende, arbetare och, tja invandrare, som nog var välkomna på pappret men under 1940- och 50-talen hade zigenare ett helvete att accepteras så jag vet inte…

I alla fall byggdes ganska lyckade områden av oftast allmännyttiga bostadsföretag i Skärmarbrink, Enskede, Aspudden söder om Stockholms innerstad, och områdena Tuna Backar och Sala Backar utanför centrala Uppsala, min hemstad.

 

Folkhemmets svanesång började med miljonprogrammet när bostäder byggdes för att ge folk bostäder snabbt och billigt. Idag är den generella bostadsbristen borta. Det finns 4, 2 miljoner permanenta bostäder, en halv bostad per invånare. ¾ av dem är byggda efter 1945 och andelen omoderna bostäder är under 1 %.  Varje person disponerar cirka 42 kvm bostadsyta vilket är bland det högsta i världen. Om inte den högsta.

Ändå har vi samlats här idag för att dryfta bostadsproblem med ett allvar som om det igen gällde rätten till sovrum, matplats och andra fysiska krav på bostäder. Men det handlar om rätten till mer än bara en bostad; respekt, inflytande, valfrihet, resurser.

Jag arbetar vid en projektkurs vid Rinkeby folkhögskola, FYRVERKET, i stadsdelen Rinkeby, nordväst från Stockholm, nyligen utsedd som huvudstadens allra fattigaste stadsdel med 76 000 kr/år i medelinkomst per invånare. 17 arbetslösa ungdomar går under 8 månader på FYRKVERKET för att med kraft och kunskaper dra igång projekt inom sociala, kulturella eller andra sammanhang.

T ex nya föreningar, olika medieproduktioner, nätverk, kampanjer och arrangemang/festivaler. Jag bor dock inte där, utan reser var dag från ett närmast högborgerligt bostadsrättshus från 1886 i centrala Uppsala.

Under min pendling rör jag mig dagligen upp och nedför klasstrappan, ser tjänstemän och akademiker på Uppsalapendeln på mornarna på väg in till sina poster i stat och näringsliv, för att under dagen möta dessa fattiga ungdomar, deras vänner, familjer och Rinkebys invånare.

Det går dagar utan att jag ser ljushyade svenskar i Rinkeby, förutom min kollega Ingrid och några deltagare (4 av 17 är svenskar). Samma frivilliga resa från integration till segregation upprepas varje dag och jag funderar mycket på dessa växlingar och vad som sker. Inte minst mitt eget privilegium att kunna välja.

En sak är dock klar: För mina deltagare är invandrarskap något de ibland vill kasta av sig eller ta på sig efter behov. Många är födda i Sverige och är som vanliga svenska ungdomar, har liknande intressen av musik, sport, fester, kompisar osv. De vill kunna komma in på vilka discon de vill utan att bli bortfösta i någon kö och är beredda att slåss för det.

Jag var själv vakt en gång vid en fest i Rinkeby och vet hur nära kravet på respekt ligger i den knutna näven eller i k-pisten . . .

De betecknar sig alltså som svenskar i någon mån, men även som invandrare. De hänger ihop med sina landsmän, men även med andra invandrarungdomar, där även svenskar kan ingå. Så hela frågan tillbaka till starten igen, är de invandrare eller svenskar? Eller finns det något tredje?

Jag tror det. Denna andra/tredje generation invandrare vill ofta gå bortom de gränser som svenska myndigheter sätter, men även deras föräldrar som ofta vill sätta. Båda vill definiera – med påföljd att den definierade inte låter det ske. I hiphop, race/techno och annan ”multimusik” föds nya ungdomskulturer med experiment med nya identiteter, där särskilt invandrarungdomar söker ett eget språk och en egen identitet. MTV är inte allt, inte fel, utan ett medel på vägen. Ett av flera.

Vart vill jag komma med detta då? Jo, det sker hela tiden en dynamisk utveckling i de utsatta och segregerade områdena bland ungdomar som kanske kan vara en möjlighet för engagerade i invandrarpolitik och berörda myndigheter att följa mer uppmärksamt. Eller lika uppmärksamt som man har gjort med vissa invandrargruppers hushållsarbeten, yrkeskarriärer, boendeförflyttningar osv.

Segregation som vi uppfattar det kan vara något passerat inom en viss tid i ett område därför att de gränser, villkor och resurser vi trodde existerade inte längre gör det på samma sätt.

Till exempel kan ett tidigare nedvärderat område, ett riktigt ghetto, bli tilldragande som jazzens Harlem blev under 1920 – och 30-talen i New York, och som andra nedgångna områden i New York försökt efterlikna. Bronx t ex. Ett s.k. segregerat område kan vara ganska häftigt att bo i både för svenskar och invandrare. De tröga människorna försvinner.

Om vi nu lämnar mina personliga förhoppningar om vad som kan ske och istället ger oss in på den bistra kalla verkligheten är segregationsproblemet oerhört stort och komplicerat att beskriva.

Bryter man dock ned det till tre behändiga aspekter på bostadsområden generellt får vi

1) fysiskt utseende, 2) läge och 3) befolkning.  

Dessa tre aspekter utgår arkitekter och planerare från när de ska söka förhindra segregation. Den första är den lättaste, att byta utseende på husen, invändigt och utomhus. Flera gröna parker och pastellfärgade fasader är lätta att ordna, även om det kostar (se BFR rapport). Det andra är värre. Man kan inte flytta en stadsdel (byta namn går dock bra och det har gjorts i vissa fall). Men service och kommunikationer kan byggas ut så att det blir mer attraktivt.  Det sista faktorn är dock svårast, att byta ut invånarna.

Förbättrar ett bostadsföretag/kommun ett visst område så att fler resursstarka hushåll dras dit försvinner det värsta klientelet till ett annat. Därför är upprustningsprojekt bara lönsamma för ett område, medan ett annat nu får sitta med ”Svarte Petter” i form av utslagna och fattiga hushåll.

En vettig bostadspolitik måste därför bygga på strukturella förbättringar överlag och inte på lokala, i och för sig hedervärda, initiativ. Kanske jag själv arbetar på ett sådant välmenande men i längden tveksamt projekt i Rinkeby. Ibland sker inget allt efter renovering.

En forskare skriver om ett upprustningsarbete i bl. a Rinkeby:

”ombyggnadsåtgärderna har sällan lett till en så förhöjd attraktivitet att uthyrningsproblem upphört. Servicenivån i förvaltningen av dessa områden har emellertid blivit mycket hög. Det är oklanderligt helt, rent och snyggt”                                                         (Miljonprogramområden i Stockholms län, Maud Enkvist, Kommunförbundet Stockholms län, okt 1995)

Två problem inställer sig: hur ska man göra det drägligt för de fattiga och utsatta i en viss stadsdel, oftast invandrare men även svenskar med bidrag/låga löner?  Och hur ska vi långsiktigt hålla ihop vårt samhälle?

Samma fråga som i inledningen om det kitt som binder oss samman nu när vi inte ens vet om hur andra svenskar existerar på sitt existensminimum i form av socialbidragsnormen (3500 kr/mån, snart visst hälften). Den välutbildade medelklassen blir också allt mindre intresserade av att betala skatt för dessa massors uppehälle.

Medelklassen blir också allt mindre bundna till nationen Sverige utan rör sig kosmopolitiskt/digitalt i sitt arbete och karriär. Från vår utsiktspunkt i Rinkeby ser vi datorbyn Kista glöda över Järvafältet med sina jätteparaboler och computerkroppar i fjärran.

Men samtidigt ser vi Rinkebybornas paraboler blicka ut från sina balkonger mot Istanbul, Mexico City, Addis Abeba och Teheran. Kulturer krockar men möts på marknaden. Vill invandare träffa svenskar? Varför då? Vill svenskar träffa invandrare? Varför? För att tala om vad? 

Kravlista, åtgärder:

Tillbaka till tanken på generella förbättringar, Arbeten med riktiga löner bör vara det första kravet på en vettig (bostads)politik. Inga mer Api/Alu/Ba/praktik nys.

Bygg särskilda bostäder för de mest utslagna missbrukarna. Låt dem inte ta ned ett område där invandrare är i majoritet och låt invandrare få träffa andra svenskar än fyllon.

SABO:s rapport om segregation

Sänkning av generella räntebidrag och från bidrag till hushåll ger miljarder till riktade upprustningar, lokaliseringsstöd för företag och riskkapitalbolag.

Sociala upprustningar, områdesspecifika, bättre offentlig service

Från Uppsalas horisont finns förslag från bl. a Vänsterpartiet som idag lagts i malpåse pga. vårt avbrutna samarbete med S och MP att

  • Skapa flera hyresrätter. Uppsala har högst antal bostadsrätter av våra tio största städer, 38 % och lägst antal hyresrätter, 32 %.
  • Sprida genomflyttningsbostäder över kommunen och inte bara till vissa stadsdelar
  • Återinföra bostadsförmedlingen
  • Inte sälja ut Uppsalahem

Mina egna funderingar har lett mig till den icke ovanliga strategin att vi måste verka på både kort och lång sikt. Måla fasader och samtidigt fixa jobb.

Var tycker ni vi ska börja? Städer är byggda för segregation. Segregationen kommer dock att förändras liksom vi. Om 20 år när vi träffas igen kanske vi vill försvara segregationen med nostalgi, precis som Göran Greider nu gör med miljonprogramsområdena och folkhemmets kvävande 1950- och – 60-tal. Betong var fult på 1970-talet men många invandrare tycks trivas ändå.

 

Jan Sjunnesson, medlem i Vänsterpartiet Uppsala och folkhögskollärare