Kategoriarkiv: Praktiska förslag

SD:s vitbok också svart

Under Sverigedemokraternas dag 7 juli 2017 i Almedalsveckan meddelade såväl Jimmie Åkesson som Mattias Karlsson   att partiet välkomnar en vitbok om partiets omstridda historia.

Det är ett utmärkt förslag eftersom de 20-tal böcker som skrivits om SD knappast varit objektiva, se t ex Mats Wingborg . Men det räcker inte att berätta om ”de vilsna åren” (partiets egen beteckning i en skrift till partiets 25-årsjubileum , sid 18 ) i början av 1990-talet.

Vad som bör läggas till en vitbok är en historik över de övergrepp partimedlemmar utsatts för genom åren fram till idag.

De mest kända exemplen uppsägningen av läraren Richard Jomshof 2005 och när Utrikesdepartementet sparkade praktikanten Kent Ekeroth  från svenska ambassaden i Israel 2006.  Massor av medlemmar har blivit misshandlade, som Martin Kinnunen  och Mattias Karlssons tal   (i videon berättar han sin version av SD:s historia och överfallet i Lund som gjorde honom medvetslös).

Men ändå saknas dokument och rättsfall om alla de tusentals okända partimedlemmar som fått sina bildäck sönderskurna, bromsar manipulerade, fönster krossade, oönskade varubeställningar, trakasserier och hot mot sig själva och sin familj samt ren misshandel.

De som varit med sedan 1988 börjar bli till åren komna och bör intervjuas innan de glömmer, insjuknar eller dör undan. Anmälningar måste letas fram ur arkiv. Sverigedemokratiska riksdagsledamöter löper störst risk för att utsättas för våld och hot än idag så ämnet är tyvärr aktuellt fortfarande.

Möjligen finns det ingen forskare i Sverige som skulle kunna åta sig uppdraget utan att misstänkas för att gå SD:s ärenden. Helene Lööw, Anna-Lena Lodenius  och de som hittills försökt skriva om SD är inte aktuella. Antingen måste forskaren vara under 30 år för att inte ha alltför många förutfattade meningar eller så får man gå utomlands. 

I Norden finns många duktiga akademiker som kan ämnet och behärskar svenska, som Ann-Christine Jungar  , en klok statsvetare som möjligen kan ingå i en forskargrupp, men inte leda själva historieforskningen. Men kanske är det till andra sidan Atlanten man måste gå.

I USA finns Ben Teitelbaum som doktorerat på nordisk nationalistisk rockmusik , sk ”vikingarock”,  och skrivit om neutralt om SD i New York Times 

Han är en av flera tänkabara som skulle kunna bidra till att skriva en vitbok om svärtan i SD i en forskargrupp. Möjligen skulle Jonathan Friedman, som forskade om nationalister och invandringskritiker redan på 1990-talet, också kunna delta i en sådan grupp.

Jag har några namn på personer som gärna vill berätta om vad de och andra utsatts för sedan 1988. Det är viktigt att denna sida också dokumenteras i en vitbok om SD utan några förbehåll.  Men det är bråttom.

 

Stigmatisering, Sjunne och den Sverigevänliga folkrörelsen

När jag rör mig ute bland folk som i Almedalen förra veckan på Gotland händer det tydligen att mina möten och samtal fotograferas för att kunna hänga ut mina samtalspartners.

Ledarsidornas Johan Westerholm och Ann Heberlein som också var i Visby i början av juli 2017 nämnde detta för mig personligen obehagliga polariseringsgrepp av åsiktspoliser vid två videosamtal i Ledarsidornas serie ”Almedalen – andra sidan”:

8.40 min in från  4 juli

4.45 min in från 6 juli

 

Ann Heberlein lade till att hon sett tidskriften Expos 10-sidiga reportage om mig  och kommenterar att jag är en märklig figur som funnits i offentligheten i decennier, men aldrig haft någon plattform eller inflytande. Men jag är inte en farlig människa på något sätt sa hon 🙂

Hon tyckte att det är skamligt av Expo att hänga ut en privatperson utan någon som helst reell makt. Det borde vara åtalbart avslutade Heberlein. Samma gäller Katerina Janouch

Expo nummer 2/2017  finns inte online men ni kan se av bilderna hur de lagt upp sitt reportage eller uthängning som Ann Heberlein kallar det:

Fotot är taget från 23 april 2016 då jag tillsammans med Tania Groth från danska For Frihed och Ingrid Carlqvist talade mot islamiseringen av Sverige i arrangemang av svenska För Frihet, en informell aktionsgrupp som levde under 2016. Så långt är allt gott och väl.

Men sedan våren 2016 har jag tagit avstånd från Ingrid Carlqvist, från högerradikala grupper, slutat skriva i alternativmedier,  vilket uppmärksammats av Aftonbladets kulturchef  Åsa Linderborg.

Expo vet detta mycket väl men väljer ändå sitt gamla verkningslösa upplägg att allt runt SD är högerextremt (Expo buntar ihop SD, Ingrid Carlqvist o NMR), även om man som jag offentligt tar avstånd från just dessa för mig främmande och fientliga radikala ideologier och grupper (googla mitt namn och Nordfront, Motgift, sionism, Pride Järva, så ser du hur de ser på mig).

Expo kanske hade skrivit klart sina tio sidor om mig när jag bloggade i april 2017 om att jag inte längre stödde Ingrid Carlqvist och tog avstånd från en antisemitisk krönika i Avpixlat. De hade kunnat fått en mer sanningsenlig historia om de tagit upp denna vändning, men synd att spräcka en bra story tänkte Expo:s Anders Dalsbro och Jonatan Leman och använde över ett år gamla inaktuella bilder.

Etablerade medier som Expo vill gärna bunta ihop oss kritiker av invandringspolitiken till en och samma åsiktsgemenskap, där inga nyanser finns. Det finns en agenda i att få oss samtliga att framstå som människofientliga, uppenbart konspiratoriska och antisemitiska.

Allt jag sysslat med sedan jag början av 2010-talet då jag skrev mina böcker, bloggade och debatterade först på Newsmill, sedan Samtiden och Avpixlat samt sände studiosamtal i Swebbtv har varit reformistiskt i SD:s mittfåra (där allt fler MSM samsas) och ganska pragmatiskt även sett från övriga partier.

Mina egna upptåg har mer varit för att dra igång en folkrörelse med humor och engagemang, aktioner och bildning.  Men även dessa vill Expo få till att jag lett något som binder samman hakors med blåsippor, NMR och SD, nazister och Sverigevänner.

Denna serie föredrag, av mig döpt till Fri Folkbildning, startade hösten 2013 (inte 2015 Expo) och blev ganska framgångsrik med många inspelade föredrag. Slutdebatten handlade om  huruvida invandringsdebatten hade vänt med två etablerade debattörer, Nima Dervish och Andreas Henriksson, som Expo nu vill brunkleta via Ingrid Carlqvist, som inte alls hade med denna debatt att göra.

Likadant försöker de göra med Onda Bordet, en pubgemenskap som jag och Salle startat men inte kontrollerar. Så är det med folkrörelser.

Att  Sverigevänner äter pizza i Kärrtorp är tydligen intressant för våldsvänsteraktivisten Mathias Wåg  och redaktör Håkan A Bengtsson vid vänstersocialdemokratiska tidskriften Arena.

 

Den medialt största framgången jag nått, Pride marsch från Tensta över Rinkeby och Kista till Husby på Järvafältet, fick en egen artikel i Expo, skriven av en bekant sedan Uppsala universitet som jag alltid sett som Lisbeth Salanders förebild.

I boken Homonationalism gavs en något mer nyanserad bild av mitt initiativ än det hat som Expo tryckte över ett uppslag.

Summan av kardemumman är att Expo framställt mig som en ”nyckelfigur i nätverket av grupper i SD:s kölvatten”.

Det är sant men bara till viss del eftersom ingen styrt mig. Andras aktioner jag ingått i har jag alltid försökt värja mot just högerextrema grupper och rasister. Jag har motat bort såväl Nordisk Ungdom som polska nationalister vid Folkets Demonstrationer.

Mina egna upptåg har varit ibland kritiserade av mina egna (Salle och Dagerlind) men även av DN, såklart.

Att bygga en ny folkrörelse tar tid och kraft. SD talar ofta om den Sverigevänliga folkrörelsen och jag ingår i den, givetvis som intellektuell kommentator och organisatör. Men att som Expo framställa mig och SD som några som tillåter högerextremism och rasism är bara trams. Det finns inga kopplingar mellan vad jag sysslat med och dessa antidemokratiska rörelser.

Men precis som när arbetarrörelsen formerades i början av förra sekelskiftet, så fanns i utkanten personer och grupper som var revolutionära. Förutom  den revolutionära och Stalintrogna 100-årsjubliaren SSV/SKP/VPK/V/regeringsunderlag, fanns unghinkarnas Hinke Bergegren som talade om småmord och   ungsocialisten Anton Nilsson (som jag faktiskt träffat) som sprängde båten Amalthea i Malmö 1908 då ett liv gick åt.

Den Sverigevänliga folkrörelsen har inget att skämmas för och jag är stolt över att ha bidragit på mitt lite egensinniga vis. Kanske är jag mer holländsk i min frispråkiga personlighet, mer lik Pim Fortuym och Theo van Gogh.

Kanske var det min fräckhet som fick UD-chefen och karriärsossen Peter Weiderud att attackera mig i förra veckan  i Almedalen. Helt säkert är att någon tjallat om att högerextremisten och rasisten Jan Sjunnesson filmar en muslimsk ledare vid SIDAs tält i Almedalen. Weiderud hade inte betett sig som  han gjorde mot en annan etablerad journalist, det är jag övertygad om. Maktens repression av dissidenter tar sig handgripliga uttryck. Dessutom förväntar man sig mer städat uppträdande av en chef vid UD än att råka i affekt. 

Då är vi tillbaka till stigmatiseringen som Expo m fl utsätter sådana som mig för.  Vad är de rädda för ? Jag har alltid kört med egen signatur, tom på Flashback och Twitter.

Är det kanske denna frimodighet som skrämmer dem? Att jag inte viker mig utan ständigt uppfinner nya angreppssätt, ibland allvarliga, ibland spex.  Expo hade kunnat göra ett mer intressant reportage om de faktiskt talat med mig och tagit mig på allvar. Eller var det kanske det de gjorde i sin uthängning?

I så fall är läget så illa som Johan Westerholm skrev på Ledarsidorna 10 juli 2017 efter en vecka i Almedalen:

”Almedalsveckan 2017 är nu över, en vecka som inte liknar något tidigare och där många tendenser inför 2018 års valrörelse nu börjar utkristalliseras. Polariseringen i svensk politik har med årets Almedalsvecka nu fått ett eget moment och har kopplat sig loss från migrationsdebatten./…/ 

Åsiktsregistreringen och nätverkskartläggningarna sker inte längre i det fördolda eller är ens nödtorftigt maskerade. Fotografer tar bilder av okända när de samtalar med mer kända opinionsbildare när de rört sig kring Hamnplan 5 (SDs läger) och Donners plats. Varningar har gått ut på Twitter att inte besöka vissa platser i Visby för att kända SD profiler uppehåller sig där/…/

Summeringen från Almedalen 2017, och det som jag personligen tror kommer prägla tiden fram till valdagen 2018, är en ökad polarisering. En polarisering med inslag av ytterligare stigmatisering, personkartläggningar, åsiktsregistreringar och annat, som kommer prägla valet 2018. /…/ En polarisering där en del av aktörerna besitter såväl motivbild som våldskapital av olika karaktär. Allt ifrån kompetenskapital att genomföra dataintrång till mer fysiska yttringar.”

Till de skyldiga för denna polarisering och stigmatisering hör Expo och etablerade medier, men även UD-chefen Peter Weiderud vars fysiska angrepp på mig nu är polisanmält och rapporterat till tidningen Journalisten, min fackföreningstidning.

Fortsättning följer från den nya folkrörelsen för Sveriges väl.

För den som vill veta mer om mig och tvivlar på Expo, se om min bildningsgång och om mitt internationella liv.

 

UD-chef attackerade mig vid intervju

Peter Weiderud efter att han tagit min mobil

Under Almedalsveckan arrangerade Svenska Institutet i Alexandria (Egypten) en paneldiskussion i SIDAs tält kallad ”The myth of the Muslim threat” torsdag 6 juli (program)

Diskussionen leddes av chefen vid institutet, Peter Weiderud, formellt anställd vid Utrikesdepartementet (tidigare ordförande i socialdemokratiska Tro & Solidaritet).

Efteråt gick jag med en islamkunnig bekant  som ville ställa frågor till Weiderud och några i panelen. Jag filmade med min mobil live till Facebook, vilket jag gjort under hela diskussionen.  Weiderud hänvisade oss till en libanesisk sheik som stod utanför lokalen efter att han deltagit i paneldiskussionen.

Vi gick dit med min kamera påslagen hela tiden. Sheiken var vänlig och sa att han kunde svara på alla frågor. Han såg mig filma och pratade på.

Efter några minuter kom Svenska Institutets chef Peter Weiderud fram till oss, slog mobilen ur min hand, utbrast ”Hoppsan!” och tog den ifrån mig.

Se de sista minuterna i detta klipp , när mobilen fortsatte att filma från marken innan den stängdes av.

Weiderud röt åt mig att sluta filma.  Han satte sitt ansikte tätt intill mitt och frågade argt om jag hade tillstånd att filma. Jag sa att det har inte han med att göra eftersom detta var ett offentligt arrangemang. Dessutom hade sheiken inte protesterat utan lovat svara på alla frågor inför min kamera.

Jag tog fram mitt pressleg och sa till Weiderud att han hindrade mig i min yrkesutövning. Han svarade att han också var journalist, vilket jag besvarade med att han då borde veta bättre än att handgripligen med våld avbryta en intervju.

Vi lämnade platsen skyndsamt medan Weiderud skällde.

Den första delen av diskussionen kan ses i detta klipp.

Det osammanhängande panelsamtalet rörde sig om vikten av saffran som mångkultur, vallonerna på 1600-talet, hälsningsceremonier, jihadism beror på västvärlden och ett gemensamt avvisande av MSB:s rapport om Muslimska Brödraskapet av Peter Weiderud och Anna Carlstedt, regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism.

Händelsen kommer polisanmälas som brott mot medborgerlig frihet.

Beställ boken Landsplågan ISLAM

Den norska författaren Hege Storhaugs studie av modern islam i Europa, Landsplågan ISLAM, är en bok vars svenska översättning jag varit initiativtagare till. Den är otroligt intressant och betydelsefull för alla som vill förstå vad som sker i Europa. Storhaug är verksam vid tankesmedjan Human Rights Service i Norge.

 

Min recension hösten 2015

Gunnar Sandelins recension 2016

Min intervju med Hege Storhaug 2016

Förlagspresentation

Mina texter och tal om islam

Nu har jag fått en låda med böcker. Ni som är intresserade kan beställa den direkt av mig för 200 kr. Lägg på 50 kr för porto om vi inte kan ses i Sthlm. Betala via Swish 0769000900 eller bankkonto. Mail, se kontakt ovan.

Blue resources

When feeling blue, these songs and words may be comforting

 

Humphery Bogart, 1941

Frank Sinatra, 1945

Marlon Brando, 1951

James Dean, 1955

Allen Ginsberg, 1956

Richard Burton, 1966

Lenny Bruce, 1966

Dustin Hoffman, 1967

Jack Nicholson, 1970

Joe Cocker, 1970

Norman Mailer, 1971

Joni Mitchell, 1974

Joni Mitchell, 1974

Bob Dylan, 1975

Neil Young, 1976

The Band, 1976

Bob Dylan, 1976

Robert de Niro, 1978

Bruce Springsteen, 1980

Totta Näslund, 1985

Chet Baker, 1987

Sting, 1991

Al Pacino, 1992

Eric Clapton, 2002

Sophie Zelmani, 2003

Christopher Hitchens, 2000-

Martin Amis, 2012

—-

My live music and poetry resource

 

Bokrelease 20 juni: Pedagogik och polemik

 

Min sjunde bok är ett kompendium på drygt 40 texter jag skrivit om skola, barn och unga, pedagogik,  historia, utbildning i Indien, lärarutbildning, förskola med mera sedan 1983.

En del finns på denna blogg, eller på nätet här och här. Utkast till hela boken här. Beställ boken i tryck av mig direkt eller köp via Amazon, Adlibris eller Bokus.

Tisdagen den 20 juni kl 17 är alla välkomna till Pressklubbens sal en trappa ned i valvet för en release. Ni kan köpa något att dricka eller tugga på i baren.

Pressklubben finns på Vasagatan 50, 5 min promenad från Stockholms Centralstation, vägg i vägg med Duvels Café.

Ingen anmälan behövs men se på Facebook eventet om ni vill.

Två texter om litteratur

Samtal mot makten

När människor inte kan tala öppet, men ändå vill träffa andra kan de samlas hemma hos varandra, tillfälligt eller regelbundet.Det finns i den svenska litteraturen två sådana sällskap, Krilon-gruppen i Eyvind Johnsons trilogi och kvinnogruppen i Kerstin Ekmans Gör mig levande igen.

Idag finns liknande behov av att samlas och jag ska ge några egna erfarenheter.

Eyvind Johnson, 1940-tal. Wiki

EYVIND JOHNSON

Till den svenske Nobelpristagaren, den norrländske autodidakten Eyvind Johnsons Krilontrilogi, som utkom mitt under brinnande världskrig mellan 1941 och 1943. För de som vill allmänt orientera sig i böckerna finns essäer av Jens Liljestrand (samtal om texten) och Torbjörn Elensky samt min bloggpost om den tidens och dagens åsiktsregistrering.

Här tänker jag ta upp samtalsgruppen hemma hos den fiktive, något fete fastighetsmäklaren Johannes Krilon i hans Brommavilla. Där samlas ett manligt och borgerligt sinnat sällskap återkommande på söndagseftermiddagarna för allvarliga samtal om tidens ämnen i kultur- och samhällsdebatten; möbelfabrikörerna Emil Hovall och Karl Gustav Minning, byggmästaren Jonas Frid, tygförsäljaren Johan Henrik Arpius, läkaren Per Segel och radioingenjören Gabriel Odenarp. De uppför sig sanningsenligt mot varandra, det enda kravet på att få delta.

Vid det sista samtalet är Per Segel beredd att ta livet av sig, vilket han gör direkt efter han träffat gruppen som han skäller ut efter noter, men huvudpersonen Krilon försvarar samtalsgruppens metod, att tala öppet och sant med varandra:

“– Jag har inget intresse av att sitta och höra på en massa strunt om söndagarna, sade Segel rått. (…)

– Du deltar i ett stort verk, sade Krilon. Vi bekämpar det onda genom att försöka sprida och utöva hygglighet och röra oss så fritt vi kan. Genom erfarenhet har jag kommit till den slutsatsen att min metod att stå det onda emot är god.

– Jag har aldrig hört att någon våldsmakt i nutiden böjt sig för prat, sade Segel. Har du?

Krilon svarade inte på detta; men han sade:

– Vi måste vara rakryggade och fasta. Jag hade tänkt mig att vi skulle avlägga löften till varandra att vara modiga – män och kvinnor i allt större och större kretsar skulle lova varandra att vara modiga, att inte brytas ner inför hotet och faran, att inte böja sig eller krypa. Om vi söker ära så har vi ett tillfälle nu. Det kommer att bli en ovansklig ära i framtiden för oss att ha varit fasta, att ha stått raka, att ha trott att alla viktiga samhällsfrågor, som kommer opp när det gäller att gestalta samhällets liv, stifta lagar, utöva myndighet och så vidare kan och måste avgöras genom kloka, erfarna, fria, oförtryckta och oförtryckande mänskors samtal. Det fria samtalet är den stora metod mänskligheten funnit och som jag tror på. Det gäller att försvara det fria samtalet.

– Jag orkar inte höra på dig, sade Segel. (…) Tyst med dig! Håll käften.”

Detta sällskap går från förvirring inför Hitler och Stalins angrepp till att sluta upp bakom Churchill och försvara demokratin, med våld om så krävs. Men de är vardagsmänniskor och inga hjältar. De uträttar inga stordåd förutom att samlas och tala om vad som trycker dem, kanske få medhåll eller mothugg. Men alltid samtala om allt väsentligt i tiden.

Krilontrilogin är enastående i den svenska litteraturen med sin blandning av modernism och beredskapslitteratur.

 

Kerstin Ekman, 2011

Wiki

KERSTIN EKMAN

Samma litterära metod använde nästa stora svenska författare, Kerstin Ekman i sin Gör mig levande igen. Den utkom 1996 och anspelar direkt på Eyvind Johnsons Krilonböcker.

En kvinna i den kvinnogrupp som Ekman skapat efter sin förebild Eyvind Johnson säger rakt ut:

”Hon sa att det stod i Krilon. Är det sant? Vad står de i de där böckerna egentligen? En hel mängd med samtal. Och att det är så viktigt med samtal.”

Kvinnorna har ett annat uppdrag än att förstå nazism och stalinism. Under 1990-talet rasade inbördeskrig i fd Jugoslavien och många flydde hit. Kvinnogruppen i Enskede vill stödja flyktingarna: Kajan står med en insamlingsbössa för Bosniens kvinnor och barn, Ulla samlar in glasögon att skicka till Rumänien och så vidare.

Alla träffas de hos Oda Arpman, som samlar dem för att samtala om söndagarna. Samma vilja till gemenskap finns och samma individualism, samma strid mot vad de uppfattar som främlingsfientlighet (där nog både SD, VAM, BSS m fl ska inräknas). Men det är inte lika lätt att känna igen ondskan under denna tid som mellan 1939 – 1945. Flyktingar inpå skinnet är inte lika lätta att alltid sympatisera med som stridande engelsmän och amerikaner vid fronten nere på kontinenten.

Gruppen anfäktas av samma yttre tryck som Krilongruppen där en pronazistisk medlem avföll från den demokratiska och humanistiska hållningen. Även i Ekmans bok finns en avfälling, Ruth Anser, chef för socialkontoret i Dalen i Enskede, som gått över till den sk invandrarfientliga sidan. Ledargestalten Oda vacklar och känner ibland i hemlighet att vill ge upp kampen. Ruth Anser lämnar samtalsgruppen och får flera av de övriga medlemmarna med sig, så att Oda Arpman blir ensam – innan gruppen till sist återförenas i slutet av romanen. Precis som i Krilons grupp som också splittras av yttre krafter (allegorier till Hitlers och Stalins hemliga polis) och återförenas.

 

www.facebook.com/Framtidsmannen

FRAMTIDSMANNEN

I min roman Framtidsmannen har jag inspirerats av samtalsgrupperna hos de båda svenska författarna. Några namn återanvänds till och med bara för skojs skull. Men jag kan givetvis inte mäta min skönlitterära debut med dem, bara visa på några likheter.

Denna samtalsgrupp samlas vid närförorten Alvik, ett par kilometer från min bostad i Bromma, under ledning av en medieprofil, Jack Råstedt och ekonomiprofessorn Astrid Karlsson. Gruppen startar med utgångspunkt i den invandringskritiske statistikern Paul-Krister Matthiasson, men Astrid Karlsson är den som drar igång gruppen hemma hos Jack i Alvik:

“Astrid bad också alla om att inte onödigtvis sprida information om gruppen utom till de närmaste inom familj och vänkrets. Huvudpunkterna skulle vara de frågeställningar som rests av Paul-Krister Matthiasson i samband med hans framträdanden och den webbsida han la upp. Vi klargjorde att vår lilla diskussionsklubb inte alls var något seriöst halvhemligt statligt forskningsinstitut, men en lättsam informell förening av likasinnade och nyfikna, svenskar som invandrade, män som kvinnor och så vidare. En studiecirkel kort och gott men utan stöd från något officiellt studieförbund. Jack hade dryftat, möjligheten att söka bidrag för mat och kanske lite pappersvaror från ABF och de andra, men både Erik och Astrid avrådde, där vi satt i deras stora femrumsvåning bakom KTH.

Astrid sa att kommer inte vilja veta av oss och snarare motarbeta oss. Vi kommer diskutera framtida etniska motsättningar och sociala problem som de inte vill någon alls ska syssla med.”

Vid första träffen presenteras upplägget av Jack Råstedt och Astrid Karlsson:

“-Hej allesammans, så roligt att ni kunde komma. Detta är ingen hemlig klubb för att störta samhället utan en möjlighet att få tala med andra lika intresserade av landets framtid. Ni har alla bjudits in som vi sa till er i telefon, jag och Astrid och Erik Karlsson här. Ni verkar alla ha lyssnat på vår vän Paul-Krister Matthiasson här på teve och kanske läst lite om hans framtidstankar. Ni får själva presentera er kort, sedan kommer Astrid Karlsson, professor vid Institutet för Internationell Ekonomi vid Stockholms universitet, hålla i diskussionen. Paul-Krister eller P-K som vi kallar honom, fast han inte är särskilt P-K, kommer förstås prata och presentera vad han sagt i media i ett litet PM han gjort till oss.

Därmed gick mötet igång. Folk fick några minuter att berätta hur de kommit i kontakt med Paul-Krister och varandra. Många hundraser nämndes och man log när det gick upp för alla att ett hunddagis var centralpunkten för de flesta. Den svensk-kinesiske forskaren Sichen sa att det hade varit en perfekt täckmantel för anti-kommunistisk verk- samhet i Kina. Alla skrattade men skruvade lite på sig. Trots allt hade Paul-Krister blivit anklagad för rasism och hans framtidsrön hade knappast varit politiskt korrekta, om än välunderbyggda. Därav den lite pinsamma stämningen, upptäckte jag genast, som om alla bjudits in till en swingersafton med gruppsex eller en nyandlig mässa med tarotkort.

-Välkomna igen säger jag, Astrid Karlsson. Jag tog initiativ till detta efter att ha hört Paul-Krister Matthiasson, som sitter där till höger. Ja, ni känner alla till honom. I alla fall så tog jag med honom ut till universitetet på gästföredrag och seminarier i våras. Jag märkte att många var intresserade av vad han hade att säga”.

Resten får ni läsa själva i boken som går att beställa direkt av mig.

 

ONDA BORDET

Mitt och Roger Salle Sahlströms påhitt för drygt ett år sedan att regelbundet samla Sverigevänner över en öl och en bit mat, kallat Onda Bordet, är inte samma sak som i böckernas värld. Men det är ett embryo som redan retat upp vänstern och pågår i flera städer, större och mindre. Ett liknande samtalsprojekt kallat Goda semestersamtal har inte lyft ännu, men det kan nog ordnas med.

Man behöver inte kalla träffar med likasinnade, Sverigevänner, sympatisörer och nyfikna, för något särskilt. Jag har haft större “dissidentträffar” med upp till 40 personer på 56 kvm, men ni som läser detta kan dra ihop folk som ni vill.
Ofta har jag ordnat en mer informella träffar där folk som velat möta andra Sverigevänner för att de känt sig isolerade i sin familj, på jobbet och bland vännerna. Ibland har folk gråtit av känslor av sorg och glädje över sin situation som ensam SD-sympatisör eller bara som skeptisk till makthavarna. De har bett om att få träda fram inför varandra och vittna om vad de sett, hört, känt och tänkt. Vi andra har lyssnat tysta och applåderat dem.

Det har varit rent fantastiskt. Som vid ett frikyrkomöte kanske om man ska raljera men det ska man inte. De som kommit och velat berätta är starka men nedtystade svenskar (ja vi har utlandsfödda med om någon undrar).

Krilongruppens samtal är ett inte ett ouppnåeligt ideal utan en metod. Att tala fritt med andra. Torbjörn Elensky skrev 2014 i NEO om samtalsformen i Krilontrilogien (men utelämnar Sverigedemokrater, om de inte ska räknas in bland de konservativa?):

“Samtalsidealet är inte heller någon utopi, utan en metod, och en vars betydelse är lika stor i dag, då rasism, fanatism, religiös och annan intolerans kräver respekt, och intoleransen utnyttjar vår tolerans mot våra egna ideal. Det gör det viktigare än någonsin att vitalisera och vidga samtalet, tills det omfattar så många som möjligt. Höger eller vänster, liberaler, socialdemokrater eller konservativa, det viktigaste är att vi förenas av vår tro på det öppna samhället, det öppna samtalet och vår förmåga att förstå varandra och baxa världen vidare, mot något förhoppningsvis bättre, ett litet steg i taget.”

Låt er inte nedslås av etablissemanget utan samlas och prata fritt. Det är det enda vi kan göra och som hotar makten; sanna människor tillsammans som vågar tala öppet.


Bokrecension: Om våren av Karl Ove Knausgård

KULTURDen i Sverige bosatte norske författaren Karl Ove Knausgård reagerade tidigt och nästan helt ensam i det svenska kulturlivet mot den politiska korrektheten och ängsligheten i den första delen av Min kamp från 2009. I en bred attack mot de fega svenska kulturutövarna våren 2016 fortsatte han kritiken av det enögda grannlandet (se min kulturartikel i Avpixlat januari 2017).

Det är vår i cyklopernas land, inledde han då sin uppgörelse, kallad “Knausgård i cyklopernas land” (DN 20/5, 2015), och undrade där varför det är så mycket hat i Sverige, det land han bott i 13 år och som hyllat hans självbiografier.

I detta land av enögda finns ett parti som statsministern kallar fascistiskt noterade han. Knausgård beskrev läget rätt väl våren 2015, innan Löfven fick äta upp sina ord under anstormningen samma höst:

Cyklopernas statsminister kallade för inte länge sedan ett legitimt parti, invalt i riksdagen, för ett nyfascistiskt parti. Alla vet att det inte stämmer, men det spelar ingen roll för om de har en annan åsikt i en känslig fråga, så är de fascister. I vilket annat land som helst hade det ansetts vara en skandal. Men inte hos cykloperna, där det är ett rimligt påstående. Det märkligaste är att de tror att det är likadant på alla andra platser, i alla andra länder, och ingenting kan övertyga dem om att så inte är fallet. Cykloperna tror att deras bild av verkligheten gäller för alla, och när det någonstans inte stämmer, som till exempel i grannlandet Danmark, så blir de arga på danskarna.

Om våren av Karl Ove Knausgård (Norstedts, 2017, 188 sidor med bilder av Anna Bjerger)

I den nyutkomna självbiografiska tredje delen av årstidsböcker, Om våren,  om hans liv på Österlen med fyra barn och en författarhustru märks inget av denna vrede och sorg över svenskarna, däremot en stolthet över skåningarna runt Ystad, Trelleborg och Malmö. Boken är märklig så till vida att den är skriven till hans yngsta dotter som tilltalas “du” redan i fosterstadiet 2015. När boken slutar är hon två år. Pappa Karl Ove kommunicerar med henne från det hon föds och beskriver hur hon svarar med gny och blickar redan som spädbarn på hans utläggningar.

Knausgård tar hand om de övriga tre barnen medan hans gravida hustru ligger deprimerad på övervåningen. Hon förmår inte göra någonting, vilket maken till sist skriker till henne och skäms för. Han beskriver ingående hur han tar hand om mat, tvätt, disk och skriver lite på den bok som till sist blir just Om våren.

Karl Ove Knausgård, 2011. Wiki

 

Vardagsliv med badutflykter, fika hos grannar och en cigg på verandan blandas med hans egna författarfunderingar och tankar som nästan vilken skandinavisk hemmaman som helst bär på. För de män som varit hemma med barn är boken faktiskt rätt läsvärd, men det är en hel del vardagsgöra och bilkörning, bankbesök och bensintankningar, blandat med nappar och blöjbyten. Knausgård förmår ibland göra litteratur av färgen på plastbackar till smutstvätten, men bäst är han i skildringarna av den skånska östkustens centrum, Ystad:

Jag tyckte om den här staden som fredligt hade legat här vid Östersjön i många hundra år, oberörd av alla krig som hade rasat på andra sidan. Som alla landsortsstäder var den sig själv nog och som alla städer i jordbruksområden uppskattade den inte nyheter, allt var bra som det var här; det som inte var bra kom utifrån. /…/ Den viktigaste anledningen till att jag tyckte så mycket om att bo här gick inte upp för mig förrän efter flera år efter att vi flyttat hit. Men det hade med barndomen att göra. Jag växte upp en mil utanför en regionhuvudstad (Arendal) med runt femton tusen invånare i ett område i södra Norge som var fullt med turister på somrarna, mer eller mindre folktomt på vintrarna.

Strukturen här var identisk och att jag inte kände igen det med en gång hade att göra med att landskapet var så annorlunda, strukturen var liksom osynlig. Men Ystad var som Arendal, och nu som då tyckte jag om att åka in till stan på lördagsförmiddagarna, titta lite i affärer, äta en bulle på ett konditori och tjuvlyssna på de lokala samtalen om lokala ting, se grannar träffas och hälsa på gågatan, kanske byta några ord och skratt lite innan de fortsätter åt varsitt håll. Det är bara att lägga till en hatt som lyfts, kindskägg, en rock och galoscher om det regnar, och man är i artonhundratalet.

Om våren ska man läsa lite då och då, inte för mycket småbarnsliv på en gång. Gör man det är den rätt unik med ett tilltalat spädbarn i centrum och ger intressant inblick i en vaken nordisk mans liv.