Kategoriarkiv: Praktiska förslag

Heberlein, Heeg, Stegrud och Westerholm 2017

Igår gjorde Expos Jonathan Leman mig uppmärksam på att Ann Heberlein försvarat mig mot Expo 2017 i ett filmat samtal med Johan Westerholm, Erik van der Heeg och Jessica Stegrud i Almedalen.

Jag hade bloggat om det (se nedan) och mera om Expos uthängning av mig i sin statsstödda tidskrift, men glömt bort det. I klippet ovan säger Ann Heberlein att Expos uthängning av mig borde vara olaglig.

Vad som hänt sedan dess är att Expo fortsatt att registrera åsikter trots att jag begärt utdrag från deras register om mig flera gånger, att ledamöter i Expos styrelse kan knytas till AFA/Researchgruppen/Piscatus och Kulturhuset/Stadsteatern, att  Jessica Stegrud valts 2019 in i EU-parlamentet för SD och att Ann Heberlein dokumenterat den stigmatisering hon utsatts för genom att skriva mot den offentliga värdegrunden.

Jag har inte läst Heberleins bok Fallet men ska göra det. Hon gjorde en intervju med mig 2017 om mina skolerfarenheter för Westerholms webbkanal, men den sändes aldrig.

Lyssnar man vidare i klippet ovan från Almedalen 2017 så är det tydligt att Jessica Stegrud är otålig inför den tystnad som då rådde bland seminarier och deltagare i Visby då. Hon efterlyser mer öppenhet och samtal om de viktiga utmaningarna, integration och ekonomi, men tyvärr tror jag att för lite har hänt på fyra år.

Fortfarande tassar debattörer och medier runt i marker som SD och alternativmedier beträtt i decennier. Den folkliga vreden artikuleras sällan, utom i kommentarsfälten,  och de undantag som finns i etablerade medier, Bulletin, GP, SvD och Expressen ibland,  Kvartal, är fortfarande för svaga mot Public Service och de stora drakarna.

Att höra dessa fyra debattörer diskutera den ängslighet som de såg 2017 i Almedalen är än mer pinsamt eftersom de själva är ganska ängsliga. Ingen av dem nämner ordentligt och utförligt elefanten i rummet, den misslyckade invandringspolitiken.

Videon A Swedish Elephant är knappast heller fullgången. Men man märker att 2017-18 fanns tecken på en  marginell förändring i medier som nu inte tagit fart även om Riksvideos är det bästa som hänt sedan Swebbtv.

Tino Sanandaji talade på Westerholms arrangemang i Almedalen då 2017 och jag lyssnade. Bra men inte tillräckligt. Att igen fyra år senare inse att ängsligheten finns kvar i debatten är bedrövligt.

/JSj

***

Juli 2017:

När jag rör mig ute bland folk som i Almedalen förra veckan på Gotland händer det tydligen att mina möten och samtal fotograferas för att kunna hänga ut mina samtalspartners.

Ledarsidornas Johan Westerholm och Ann Heberlein som också var i Visby i början av juli 2017 nämnde detta för mig personligen obehagliga polariseringsgrepp av åsiktspoliser vid två videosamtal i Ledarsidornas serie ”Almedalen – andra sidan”:

8.40 min in från 4 juli

4.45 min in från 6 juli

Ann Heberlein lade till att hon sett tidskriften Expos 10-sidiga reportage om mig och kommenterar att jag är en märklig figur som funnits i offentligheten i decennier, men aldrig haft någon plattform eller inflytande. Men jag är inte en farlig människa på något sätt sa hon 🙂

Hon tyckte att det är skamligt av Expo att hänga ut en privatperson utan någon som helst reell makt. Det borde vara åtalbart avslutade Heberlein. Samma gäller Katerina Janouch

Expo nummer 2/2017 finns inte online men ni kan se av bilderna hur de lagt upp sitt reportage eller uthängning som Ann Heberlein kallar det:

Fotot är taget från 23 april 2016 då jag tillsammans med Tania Groth från danska For Frihed och Ingrid Carlqvist talade mot islamiseringen av Sverige i arrangemang av svenska För Frihet, en informell aktionsgrupp som levde under 2016. Så långt är allt gott och väl.

Men sedan våren 2017 har jag tagit avstånd från Ingrid Carlqvist, från högerradikala grupper, slutat skriva i alternativmedier, vilket uppmärksammats av Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg.

Expo vet detta mycket väl men väljer ändå sitt gamla verkningslösa upplägg att allt runt SD är högerextremt (Expo buntar ihop SD, Ingrid Carlqvist o NMR), även om man som jag offentligt tar avstånd från just dessa för mig främmande och fientliga radikala ideologier och grupper (googla mitt namn och Nordfront, Motgift, sionism, Pride Järva, så ser du hur de ser på mig).

Expo kanske hade skrivit klart sina tio sidor om mig när jag bloggade i april 2017 om att jag inte längre stödde Ingrid Carlqvist och tog avstånd från en antisemitisk krönika i Avpixlat. De hade kunnat fått en mer sanningsenlig historia om de tagit upp denna vändning, men synd att spräcka en bra story tänkte Expo:s Anders Dalsbro och Jonatan Leman och använde över ett år gamla inaktuella bilder.

Etablerade medier som Expo vill gärna bunta ihop oss kritiker av invandringspolitiken till en och samma åsiktsgemenskap, där inga nyanser finns. Det finns en agenda i att få oss samtliga att framstå som människofientliga, uppenbart konspiratoriska och antisemitiska.

Allt jag sysslat med sedan jag början av 2010-talet då jag skrev mina böcker, bloggade och debatterade först på Newsmill, sedan Samtiden och Avpixlat samt sände studiosamtal i Swebbtv har varit reformistiskt i SD:s mittfåra (där allt fler MSM samsas) och ganska pragmatiskt även sett från övriga partier.

Mina egna upptåg har mer varit för att dra igång en folkrörelse med humor och engagemang, aktioner och bildning. Men även dessa vill Expo få till att jag lett något som binder samman hakors med blåsippor, NMR och SD, nazister och Sverigevänner.

Denna serie föredrag, av mig döpt till Fri Folkbildning, startade hösten 2013 (inte 2015 Expo) och blev ganska framgångsrik med många inspelade föredrag. Slutdebatten handlade om huruvida invandringsdebatten hade vänt med två etablerade debattörer, Nima Dervish och Andreas Henriksson, som Expo nu vill brunkleta via Ingrid Carlqvist, som inte alls hade med denna debatt att göra.

Likadant försöker de göra med Onda Bordet, en pubgemenskap som jag och Salle startat men inte kontrollerar. Så är det med folkrörelser.

Att Sverigevänner äter pizza i Kärrtorp är tydligen intressant för våldsvänsteraktivisten Mathias Wåg och redaktör Håkan A Bengtsson vid vänstersocialdemokratiska tidskriften Arena.

Den medialt största framgången jag nått, Pride marsch från Tensta över Rinkeby och Kista till Husby på Järvafältet, fick en egen artikel i Expo, skriven av en bekant sedan Uppsala universitet som jag alltid sett som Lisbeth Salanders förebild.

I boken Homonationalism gavs en något mer nyanserad bild av mitt initiativ än det hat som Expo tryckte över ett uppslag.

Summan av kardemumman är att Expo framställt mig som en ”nyckelfigur i nätverket av grupper i SD:s kölvatten”.

Det är sant men bara till viss del eftersom ingen styrt mig. Andras aktioner jag ingått i har jag alltid försökt värja mot just högerextrema grupper och rasister. Jag har motat bort såväl Nordisk Ungdom som polska nationalister vid Folkets Demonstrationer.

Mina egna upptåg har varit ibland kritiserade av mina egna (Salle och Dagerlind) men även av DN, såklart.

Att bygga en ny folkrörelse tar tid och kraft. SD talar ofta om den Sverigevänliga folkrörelsen och jag ingår i den, givetvis som intellektuell kommentator och organisatör. Men att som Expo framställa mig och SD som några som tillåter högerextremism och rasism är bara trams. Det finns inga kopplingar mellan vad jag sysslat med och dessa antidemokratiska rörelser.

Men precis som när arbetarrörelsen formerades i början av förra sekelskiftet, så fanns i utkanten personer och grupper som var revolutionära. Förutom den revolutionära och Stalintrogna 100-årsjubliaren SSV/SKP/VPK/V/regeringsunderlag, fanns unghinkarnas Hinke Bergegren som talade om småmord och ungsocialisten Anton Nilsson (som jag faktiskt träffat) som sprängde båten Amalthea i Malmö 1908 då ett liv gick åt.

Den Sverigevänliga folkrörelsen har inget att skämmas för och jag är stolt över att ha bidragit på mitt lite egensinniga vis. Kanske är jag mer holländsk i min frispråkiga personlighet, mer lik Pim Fortuym och Theo van Gogh.

Kanske var det min fräckhet som fick UD-chefen och karriärsossen Peter Weiderud att attackera mig i förra veckan i Almedalen. Helt säkert är att någon tjallat om att högerextremisten och rasisten Jan Sjunnesson filmar en muslimsk ledare vid SIDAs tält i Almedalen. Weiderud hade inte betett sig som han gjorde mot en annan etablerad journalist, det är jag övertygad om. Maktens repression av dissidenter tar sig handgripliga uttryck. Dessutom förväntar man sig mer städat uppträdande av en chef vid UD än att råka i affekt.

Då är vi tillbaka till stigmatiseringen som Expo m fl utsätter sådana som mig för. Vad är de rädda för ? Jag har alltid kört med egen signatur, tom på Flashback och Twitter.

Är det kanske denna frimodighet som skrämmer dem? Att jag inte viker mig utan ständigt uppfinner nya angreppssätt, ibland allvarliga, ibland spex. Expo hade kunnat göra ett mer intressant reportage om de faktiskt talat med mig och tagit mig på allvar. Eller var det kanske det de gjorde i sin uthängning?

I så fall är läget så illa som Johan Westerholm skrev på Ledarsidorna 10 juli 2017 efter en vecka i Almedalen:

”Almedalsveckan 2017 är nu över, en vecka som inte liknar något tidigare och där många tendenser inför 2018 års valrörelse nu börjar utkristalliseras. Polariseringen i svensk politik har med årets Almedalsvecka nu fått ett eget moment och har kopplat sig loss från migrationsdebatten./…/

Åsiktsregistreringen och nätverkskartläggningarna sker inte längre i det fördolda eller är ens nödtorftigt maskerade. Fotografer tar bilder av okända när de samtalar med mer kända opinionsbildare när de rört sig kring Hamnplan 5 (SDs läger) och Donners plats. Varningar har gått ut på Twitter att inte besöka vissa platser i Visby för att kända SD profiler uppehåller sig där/…/

Summeringen från Almedalen 2017, och det som jag personligen tror kommer prägla tiden fram till valdagen 2018, är en ökad polarisering. En polarisering med inslag av ytterligare stigmatisering, personkartläggningar, åsiktsregistreringar och annat, som kommer prägla valet 2018. /…/ En polarisering där en del av aktörerna besitter såväl motivbild som våldskapital av olika karaktär. Allt ifrån kompetenskapital att genomföra dataintrång till mer fysiska yttringar.”

Till de skyldiga för denna polarisering och stigmatisering hör Expo och etablerade medier, men även UD-chefen Peter Weiderud vars fysiska angrepp på mig nu är polisanmält och rapporterat till tidningen Journalisten, min fackföreningstidning.

Fortsättning följer från den nya folkrörelsen för Sveriges väl.

För den som vill veta mer om mig och tvivlar på Expo, se om min bildningsgång och om mitt internationella liv.

Intervjuad om sexarbetarorganisation- Nu utgiven av Genusvetenskapen i Lund

2021:   Professor Jens Rydström har nu publicerat sitt material om sexarbetaraktivism i Sverige där jag ingick som en referens. Antologin ges ut av Genusvetenskapliga Institutionen vid Lunds universitet. Bakgrunden kan ni läsa om nedan.

Jag började som sexarbetaraktivist 1997 och tror att tiden nu hunnit i kapp oss som var med då.
/JSj

2017: Så då har mitt sexradikla förflutna på 1990-talet och ett par år in på 2000 blivit intressant för historiker i och med denna mailförfrågan häromdagen:

”Hej Jan,

Jag heter Jens Rydström och jag är professor i genusvetenskap vid Lunds universitet. Just nu håller jag på med ett projekt om de nordiska sexarbetarföreningarnas historia och jag har samarbetat en hel del med Petra Östergren. Hon säger också att jag bör intervjua dig, eftersom du var väldigt aktiv för att stödja sexarbetarna i att ordna en egen intresseförening.
Jag har intervjuat de kvinnor som drev Sexualpolitisk front på 1970-talet och jag har intervjuat andra som var aktiva senare. Jag har intervjuat danska sexarbetare från SIO och jag ska snart till Oslo för att möta dem som drog igång PION på 1990-talet Snart hoppas jag få tillfälle att intervjua Pye Jakobsen. Men du är en viktig aktör som jag också vill ska berätta om dina hågkomster från den tiden då du engagerade dig i detta.
Jag vill som sagt ha ett nordiskt perspektiv och en av mina huvudfrågor är den skiftande politiska kontexten i varje land. Frågor jag vill ställa handlar om organisationsformer och om det motstånd och det stöd de fick från personer utanför den egna organisationen. Vilka allianser eftersträvade de och vilka allianser lyckades de forma?
Minnen från den tiden och hur du upplevde arbetet med frågan, bemötandet från sexarbetarna och från andra människor som hade åsikter i frågan.
Om du vill ställa upp, och om du kan redan nu på torsdag den 19 januari vore det perfekt, eftersom jag är i Stockholm den dagen (för det är väl där du är baserad?). Annars kan vi komma överens om något annat tillfälle.
Hälsningar
Jens

—————————————————————————-
JENS RYDSTRÖM, Professor
Department of Gender Studies
Lund University, Box 117, S-221 00 LUND”
Igår kom Jens Rydström för att intervjua mig i det nordiska forskningsprojektet Propol. Hans beskrivning på Lunds universitet webb:
Prospol – Comparing European prostitution policies: Understanding scales and cultures of governance, med över 40 deltagande forskare från 24 länder. Projektet kommer att utmynna i en rad böcker och artiklar om europeisk prostitutionspolitik. Mitt bidrag till projektet är en historisk studie: Nordic sex workers’ organisations: Origins and contemporary challenges.
Vi pratade i en timme och jag fick tillfälle att leta fram gamla tidningsklipp och dokument från slutet av 1990-talet.
Här är mitt inlägg i Frihetlig tidskrift 1997 som förseddes med en varningstext (Sverige är nog den enda land där anarkister varnas av anarkistiska redaktörer för att läsa fritt efter eget omdöme):
ft-hess
ft1
ft2
ft3
Jag var ordförande i Vänsterpartiet Uppsala 1998-2000 och tog dit Petra Östergren, Alexander Bard m fl sexradikaler för en offentlig diskussion på vårt bokkafé, ett fullsatt arrangemang 🙂
Även i Vänsterpress stred jag för sexarbetarnas rättigheter
v1
v2
Debatt 2002 på Kägelbanan, Mosebacke, med Mattias Gardell som från SAC-syndikalisternas sida kunde tänka sig att öppna upp en sektion för sexarbetare. Arr av Shame.
www.qx.se 2002
www.qx.se 2002

En ideell förening, Rosea – Riksorganisationen för Sex- och ErotikArbetare, bildades med mig som kassör. Talesperson var Pye Jakobsen. Vi lade ned något år senare eftersom vi knappt fick några sexarbetare aktiva.

16111308

– – –

Länkar om min sexradikalism inklusive om sexualundervisning

https://www.qx.se/nyheter/2098/queer-festival-for-frihetliga-till-hoger-vanster/

http://www.flashback.se/artikel/1562/riksorganisationen-for-sex-och-erotikarbetare

http://www.flashback.se/artikel/1538/strippor-nekas-medlemskap-i-sac

http://pedagogiskamagasinet.se/queer-ar-straight/

http://www.rfsu.se/Bildbank/Dokument/Rapporter-studier/kartlaggning-samlevnad.pdf?epslanguage=sv

http://sourze.se/2003/08/20/sexdebatt-del-1__79427#.WH8q2vnhCM8

http://sourze.se/2003/07/29/prostitution-borde-vara-lagligt__79219#.WH8q-_nhCM8

http://sourze.se/2003/07/14/sexarbete-utan-forakt__79123#.WH8rHPnhCM8

http://sourze.se/2003/07/12/subjektivationen-foucaults-amne.-del-1__79118#.WH8rPfnhCM8

http://sourze.se/2003/07/28/moralstatens-rotter__79214#.WH8rXfnhCM8

https://sjunne.com/2015/07/21/pink-washing/

Idag 2017 fortsätter Rose Alliance och Fuckförbundet med att driva opinionsbildning för och av sexarbetare. Lycka till !

Inga goda råd om hotad demokrati

Den hotade demokratin : så kan den räddas i populismens tid - Olle Wästberg - danskt band (9789189323100) | Adlibris Bokhandel

Om en ärkeliberal som den flitige Olle Wästberg tar sig an att rädda demokratin från (höger) populismen finns förhoppningar om att något angeläget och aktuellt skulle komma ur en bok som hans nyutgivna Den hotade demokratin. Så kan den räddas i populismens tid (Ekerlids 2021).  Men icke.

Jag hade själv valt boken inför ett kommande föredrag för en SD avdelning och trodde att de skulle lära sig något nytt, och kanske jag. Istället fick jag läsa sedvanligt gnäll om SD och ett präktigt konstitutionellt självmål, så vi börjar med det, det sista kapitlet ”Trösklar mot en autokratisering av Sverige”.

Där redogör Wästberg för den fatala oskyddade demokratin som efter 1974 års grundlagsreform kan ändras  på 14 månader. Varför detta är ett självmål är två:

  1. 1974 års författningsreform stöddes av alla riksdagspartier trots att den innebar maktkoncentration genom att riksdagen, dvs folkmajoriteten, och regeringen, skulle med två riksdagsbeslut med val emellan kunna köra över vilka rättigheter som helst. Denna konstitution, som vi fortfarande har, delar inte makten såsom antiken (perserriket, Sparta, Roms republik) och senare maktdelningssträvanden (Montesquieu, USA 1776)  förordat. Folkpartiets ledning, som Olle Wästberg ingått i sedan 1960-talet, har väl aldrig klagat på detta utan det var Medborgarrättsrörelsen på 1970-talet som fick väcka det partiet.
  2. 2010 beslöt riksdagen efter ett beslut på våren och ett på hösten att Sveriges grundlag skulle befästa ett mångkulturellt land, dvs exakt det som  Olle Wästberg varnar för nu, röstade Fp för, två gånger. Ingen var emot utom SD och ingen debatt fördes konstaterade SVT.

Ett av Wästbergs käpphästar är att bromsa det demokratiska inflytandet som fått löpa fritt sedan 1974, särskilt i kommunerna vilket Inga-Britt Ahlenius konstaterade nyligen. Hon har dessutom kritiserat 1974 års grundlagsreform utifrån samma utgångspunkter som Krister Thelin.

Han listade några förslag i Svensk Tidskrift 2011, i en recension av den Moderata riksdagsledamoten AM Pålssons bok Knapptryckarkompaniet,  som Wästberg också har och som handlar om

”olika reformförslag för att stärka de enskilda ledamöternas inflytande, åstadkomma en starkare konstitutionell maktdelning och förskjuta makten från partieliterna till väljarna. Förslagen, bl a om tvåkammarsystem och medborgarinitiativ genom folkomröstningar, är ett smörgåsbord från det komparativa materialet och i enskildheter utan invändningar. Och majoritetsval i enmansvalkretsar skulle onekligen stärka banden mellan vald och väljare. ”

Till saken hör att inget av detta är något som sk högerpopulister skulle invända, tvärtom. En författningsdomstol skulle få stöd av samtliga partier L/M/KD/SD och utanför riksdagen MED, medan S skulle spjärna emot och kanske deras lydpartier V/MP/C.  S har byggt hela sin maktbas sedan 1974 just på att kunna trumfa igenom förslag i riksdagen utan att ta hänsyn till det svaga Lagrådet, nu senaste i migrationspolitiken.

Wästbergs förslag för att stärka demokratin är visserligen goda men alldeles för begränsade.  Svenskans politiska chefredaktör Tove Lifvendahl ägnade dock gårdagens söndagsledare till hans bok, vilket nog var för snällt. Om man säger sig vilja ”rädda den hotade demokratin” i en boktitel bör mer resoluta förslag komma fram än hans tankar om skilda valdagar och personval (som Chris Forsne talat om i Swebbtv). Mer eld måste till. Patrik Engellau ser den framväxande politikerklassen som lever av skattemedel och partibidrag som ett hot mot demokratin.

Olle Wästberg nämner i en debattinlägg i DN idag  17 maj 2021 att ”när partierna nu ska fastställa vilka som ska stå på valsedlarna och alltså kunna bli valda som väljarnas representanter är det angeläget att de försöker skapa en bättre väljarrepresentativitet”. Gott så.

Men problemet är att de folkvalda i hans upplägg ändå inte skulle representera vad folk tycker utanför hans storstadsliberala ankdamm. Jag har varit med på Folkpartiets möten 2007-13 på Kungholmen och Bromma och besökt Landsmötet i Karlstad 2011. Folkpartiet var de besserwissrar jag trodde, nedlåtande mot vanligt folk.  Snorkig medelklass.

Precis som Ivar Arpi konstaterade 2014 finns det ett gap mellan vad elitpolitiker (oavsett parti,  tom SDs ledning är mer liberal än deras väljare skulle jag tro,) anser och vad väljarna anser.

De utbredda konservativa värderingar som nästan aldrig fått komma till tals offentligt har inte representerats, om man undantar NyD och SD, som varken var och är särskilt teoretiskt grundade i konservatism eller sågs och ses som pariapartier.

Oavsett parti så har partiledningar alltid legat till vänster om sina medlemmar och väljare. I familjepolitiken har Alva Myrdals ”storbarnkammare”, senare förskola, varit idealet trots att föräldrar velat annorlunda:

7 av 10 mödrar vill kunna stanna hemma längre
8 av 10 vill ha ett nationellt vårdnadsbidrag
7 av 10 vill kunna besluta själva om delad föräldraledighet

Vidare så uppgav nästan 60 % av tillfrågade i Demoskop i maj 2015 att de sympatiserar med SD om minskad invandring och tiggeriförbud, abort, homoadoption m fl. sakfrågor (se Ivar Arpis inlägg 2014).

Wästberg har som demokratiräddare  två problem: Dels att respektera de väljare som valt sina företrädare i fria och hemliga val, dels att respektera deras åsikter.

Han har stora problem med Donald Trump, Boris Johnson/Brexit, Jimmie Åkesson,  Ungerns Viktor Orban och den polska premiärministern Mateusz Morawiecki, liksom Turkiets Erdogan och Rysslands Putin. Och Österrikes ledning, Marine le Pen, Dansk Folkeparti osv. Alla har förlett folket genom propaganda.

Problemet blir då att förstå hur illa folket röstar pga sin dumhet. Och att kalla väljare för dumma är inget elitliberalen Olle Wästberg gör. Han passar sig men hans elitism skiner igenom. Bokens behållning är inte hans analys eller praktiska förslag utan hans politiska biografi.

Faktiskt så kan man läsa hans bok som en personlig rapsodisk resa genom det moderna Sverige under 1900-talet. Hans skvaller är träffande och underhållande. Dock håller sig han ifrån att berätta om fd partikollegan Per Gahrtons kåthet, men har tydligen skrivit ett par anekdoter som Sveriges Radios Kalle Lind och Jonatan Unge snappat upp. 9.10 min in.

Per Gahrton och Olle Wästberg är ute och går på en strand, 1960-tal. De diskuterar om  FPUs inriktning, kultur- eller socialliberal.

En kvinna går förbi varpå Gahrton vänder sig om och säger, ”Knulla?”

Wästberg noterar men fortsätter samtalet om FPU och mönstret med Gahrtons libido upprepar sig vid varje kvinnomöte.

Wästberg medger att de etablerade partierna drivs av elitpolitiker.

”Om de traditionella partierna ska kunna bemöta den växande kraften i den populistiska rörelsen måste de genomgå en kulturrevolution” skriver han. Men inget av vad han föreslagit når tillnärmelsevis upp till någon sådana omvälvning.

Låt mig lägga till tre förslag:

  1. Beslutande folkomröstningar, lokala och nationella
  2. Val av lokala polischefer
  3. Införa en första kammare i riksdagen

Medborgerlig Samling har ännu mer

https://www.medborgerligsamling.se/app/uploads/2020/01/Demokratipolitiskt-program.pdf

 

Det bidde en vante, Wästberg. Synd för att du har både bildning och insikter om att läget för demokratin i Sverige är allvarligt, men SD är inte problemet utan de partier som inte respekterat dess väljare och deras gelikar i andra partier. Några lästips som kan vidga dina vyer:

Konstituerande makt från franska revolutionen till Kapitoliumkravallerna

Liberalismens kritiker – artikelserie och samtal

Ny höger i USA

Haveriet Sverige – särskilt Claes Ryns inlägg

Fem böcker om högerpopulism – del 1 och  del 2

Håll till godo!

 

På Justitiedepartementets godsmottagning och hos Aron Flam

I egenskap av sekreterare i föreningen Yttrandefrihetsombudsmannen lämnade jag, med visst krångel vid vakten, över ett diplom till justitieminister Morgan Johansson igår vid departementets godsmottagning. Han fick det för att vara sämsta försvararen av yttrandefrihet under 2020.

Bästa försvararen under 2020 är Aron Flam som jag fick träffa.

Film från överlämningen

 

Gå med i YO och stöd yttrandefriheten!

www.yttrandefrihet.nu

 

 

Dansk exil

Indspilning-i-fuld-skærm-18-09-2015-170444

Danmark ter sig allt mer lockande för mig och kanske för mina läsare. En bekant svensk journalist som nyligen flyttat berättade i den danska bloggen Snaphanen som bevakar Sverige om den frihet han och hans familj har där. Att emigrera dit igen har slagit mig och många fler

Jag bodde i Köpenhamn ett tag på 1980-talet och har skrivit om den stridbara kulturkamp som dissidenter och islamkritiker fört där sedan årtionden, se min artikelserie i Katerina Magasin och min senaste bok Skandinavisk kulturkamp.  Mitt  halvdanska tal om Sveriges valresultat 2018  på skandinaviska är väl ok, men jag kan nog komma igång igen.  

Nedan är en recension av Lars Hedegaards bok om beskjutningen av honom 2013 vid hans lägenhet i Köpenhamn. Han är en stridbar redaktör som fyllde 70 år samma år och som har mycket att berätta om vad västvärlden behöver veta om islam och politisk korrekthet.

En hjälte av många i Europa som vägrar att ge upp. Går jag i landsflykt fortsätter jag naturligtvis att kämpa i medier och på torg, men det finns mer frihet och plats för sådana kritiker som mig där.

Hilsen/J

Attentatet av Lars Hedegaard (People’s Press, Köpenhamn, 2015) 

Den stridbare danske publicisten och historikern Lars Hedegaard berättar i sin bok om det misslyckade attentatet mot honom den 5 februari 2013.

En man utklädd till postbud ringde på och blev insläppt i trapphuset till hans lägenhet på Frederiksberg i Köpenhamn. Väl framme vid Hedegaards dörr visade han fram ett paket och drog samtidigt en revolver och sköt mot huvudet på några decimeters håll. Kulan svischade förbi örat och den 71 årige Lars Hedegaard tog till knytnävarna för att försvara sig.

Mannen dröp av och försvann sedermera till Turkiet där han fängslades ett tag men frisläpptes in en fångutväxling med ISIS. Se norska islamkritikern Hege Storhaugs intervju med Hedegaard som jag översatte för Katerina Magasin 2019.  

Denna våldsamma historia är ingången till boken Attentatet där Hedegaard berättar på ett muntert sätt om vad han varit med om alltsedan han började intressera sig för islams historia på allvar.

Han hade som historiebokförfattare inte sysslat alls med islam, men blev indragen i en informell studiegrupp i Köpenhamn runt millennieskiftet år 2000.

Den kallades ”Giordano Bruno” efter en italiensk oppositionell tänkare på 1500-talet, ett oskyldigt namn som samlade ett 20-tal nyfikna intellektuella, gammallutheranska präster och teologer runt den kristna konservativa tidskriften Tidehverv , forskare som i hemlighet diskuterade och läste kritiska studier om islam.

Först 2003 avslöjades gruppen som då kallades för nazistiska, främlingsfientliga, islamofobiska – ja, ni vet – och den danska kulturvänstern vädrade blod.

Samma år skrev Hedegaard den första kritiska uppgörelsen på danska med islam och dess historia, I krigens hus: islams kolonisering af Vesten tillsammans med Helle Merete Brix och Torben Hansen.

Därmed hamnade Hedegaard i hetluften igen efter debaclet om studiegruppen, men valde ändå att ansöka om medlemskap den danska avdelningen av författarföreningen PEN-klubben, denna ärorika internationella förening för publicister från 1921 i London som ska försvara tryck- och yttrandefrihet. 

Stor oro uppstod i leden av danska redaktörer och skribenter, inte olikt vad som sker angående svenska alternativmediers relation till den svenska Publicistklubben och svenska PEN, om huruvida man skulle acceptera Lars Hedegaard.

Efter att PEN-klubbens nyhetsbrev tryckte en artikel som menade att boken I krigens hus var att jämföra med den av tsar-Ryssland påhittade anti-semitiska boken Sion Vises Protokoll föll beslutet till Hedegaards nackdel. 

En intressant detalj var att den dansk-iranske komikern och författaren Farshad Kholghi som offentligt hade uttryck samma kritik av islam som Lars Hedegaard beviljades medlemskap. Som Kholghi själv noterade hade Hedegaard blont hår och blå ögon, medan han själv hade mörkt hår och bruna ögon, vilket avgjorde PEN:s beslut att ta in iraniern istället för dansken. Ridå.

Hedegaard och hans vänner beslöt därefter år 2004 att stifta det danska Trykkefrihedsselskabet, som fortsatt att försvara rätten att häda, att tala fritt utan att bli anklagad för rasism eller hets mot folkgrupp (vilket Lars Hedegaard blivit 2009 men frikändes i högsta rättsinstans 2012).

Se tidigare rapporter och recension en krönika om sällskapets första tio år, dessvärre avpublicerade av Avpixlat/Samnytt:

http://avpixlat.info/2015/09/27/tryckfrihetskonferens-i-danmark-10-ar-efter-muhammedteckningarna/ 

http://avpixlat.info/2015/06/15/avpixlat-var-pa-plats-nar-wilders-besokte-bornholm/ 

http://avpixlat.info/2015/04/07/recension-forst-med-det-vaerste-trykkefrihedsselskabet-gennem-10-ar/ 

http://avpixlat.info/2015/03/16/rapport-fran-danska-tryckfrihetssallskapets-konferens/ 

Boken Attentatet är underhållande och lärd, vitsig och aktuell i sin polemik mot den politiska korrektheten i Danmark och västvärlden. Inga fotnoter tynger texten men lite citat från Koranen dyker upp och sätts in i sammanhang av en nordisk historiker som har koll på det mesta. 

Av Hedegaard finns ännu bara Mohammeds flickor på svenska, gratis PDF men denna aktuella samtidshistoria är väl värd att översättas och läsas av alla vänner av öppen diskussion och frihet.

De personliga detaljerna kring livet efter beskjutningen i Köpenhamn 2013 är särskilt intressanta som relief till påståendena om islams fredlighet och påminner om vad Geert Wilders berättar i boken Marked for Death och Salman Rushdie i Joseph Anton.

Att sedan vänsterstollan Katarina Mazetti fick skriva i svenska Journalisten att Lars Hedegaard själv iscensatt dödsskjutningen i februari 2013 är beklämmande men värt att minnas . En svensk utgåva av boken Attentatet skulle korrigera det mesta som skrivs här om islam och tryckfrihet.

 

Haveriet Sverige – ny debatt och äldre antologi

Begreppet haveri har använts i dagarna om vårt land av min gode vän Jonas WE Andersson. Hans utmärkta men sorgliga Facebookinlägg fick spridning till Danmark, Norge och av Julia Caesar.

Jonas gjorde en uppräkning av dysfunktionella företeelser i Sverige. Bloggaren Hans Li Egnell likaså i samma ärende.

För fem år sedan gav det konservativa förlaget Realia ut  antologin Haveriet: Den humanitära stormaktens fall. Den är nu slutsåld men finns som ebok på Amazon. Jag skrev en lång recension av Avpixlat som förlaget lade upp på sin webb. 

Där medverkar några av mina vänner som Gunnar Sandelin, Jan Tullberg, KO Arnstberg – ofta med i Swebbtv – liksom bekanta som Stikkan Ljunggren, Marika Formgren, Claes Ryn, Henrik Barvå, Mons Krabbe, Anders Edwardsson, Inger Enkvist, Henrik Alexandersson m fl,

Intressant idag att se bredden på dess skribenter anno 2016; från moderata ledarskribenter till  MED, frihetliga piratpartister och resoluta borgerliga opinionsbildare och rabulisten Stikkan såklart. Några skriver fortfarande på borgerliga ledarsidor. De hade alla platsat på Bulletin för övrigt.

Som slumpen kan föra tankar och folk samman så bestämde vår bokcirkel i kulturföreningen Gimle Stockholm att läsa denna antologi med början om ca en månad.  Vi ses onsdagar på kafé Ritorno vid Vasaparken. Hör av dig om du vill delta.

Bokcirkel och bildning

GIMLES BOKCIRKEL: Var tredje onsdag kl 18 samlas vi, några herrar och undantagsvis någon dam, för att dryfta synpunkter på några aktuella böcker, helt utan bidrag men för vår egen bildning. Detta sker på kafé Ritorno vid Vasaparken i Stockholm i regi av kulturföreningen Gimle.

Vi har betat av Markus Uvells Bakslaget, Douglas Murrays Kollektiv galenskap, Horace Engdahls De obekymrade, pseudonymen Carl Bergs spionhistorier, och nu senaste antologin I konservatismens tid på Axess förlag.

Denna senaste bok bjöd på flera läsvärda alster som anknöt till teman jag själv skrivit om:

Widar Andersson skriver om socialdemokraterna Macke Nilsson och Jan Lindhagen vilka jag tog upp i en uppsats redan 1978

Håkan Boström tog upp den amerikanska kommunitära tänkarna som jag dels gett ut en antologi om, dels träffat

Jenny Sonesson om folkpartiets högerliberala falang som jag uppskattade vid landsmötet i Karlstad 2011

Dan Korn tog upp Richard Rortys förutsägelser på 1990-talet om en kommande högerpopulism, något han sade till mig i en intervju 2001 för Axess. Korn nämner även Carl Schmitts något dystra människosyn.

Övriga skribenter är Fredrik Haage, Joel Halldorf, Emil Uddhammar och Karin Stensdotter samt redaktören PJ Anders Linder.

Vilken bok vi ska läsa nästa gång vet jag inte. Gruppen har hittills gått på mina förslag, men det är knappast troligt att de vill ta itu med Leo Strauss filosofihistoriska studier. Lättare att sälja in Bengt Ohlssons senaste samtidsroman. En manlig motsvarighet till Lydia Sandbergs välskrivna Samlade verk.

Är du intresserad av att delta i kafésamtalen kan du skicka ett mail till sjunnesson.jan@gmail.com

/ Jan Sjunnesson, vice ordförande i Stockholm- Uppsalas avdelning av Gimle som har lång erfarenhet av folkbildning

Slöja på Skolinspektionen

Bildresultat för skolinspektionen

När jag var uppe på Skolinspektionen på Sveavägen i Stockholm i höstas blev jag mottagen av en beslöjad kvinna. Hon satt med i rummet där jag bläddrade bland tidigare ansökningar om tillstånd. Minns vagt att hon var jurist men kan ha varit handläggare. Inte städare i vart fall.

Att Skolinspektionen har beslöjad personal som ska handlägga ärenden anser jag vara helt åt skogen. Denna tillståndgivande myndighet beslutar om muslimska friskolor ska få fortsätta eller läggas ned. I Gävle, Örebro, Göteborg, Stockholm och Malmö finns fn många tveksamma skolor och förskolor, vissa med band till terrorgrupper.

Det säger sig självt att en myndighet som utövar denna typ av kontroll inte kan ha anställda som genom sin klädsel visar religiös tillhörighet. Jag vet givetvis inte om denna kvinna eller andra beslöjade kvinnor åker ut till skolor i samma klädsel, men blotta misstanken gör att Skolinspektionens personalkod måste förbjuda dessa plagg.

Stockholm Stadsbibliotek har beslöjad personal vilket är illa men man ger inte tillstånd till skolor. I all offentligt finansierad verksamhet, inkl friskolor med muslimsk inriktning, ska inga anställda bära slöja enligt min mening, varken i förskola, skola, på sjukhus, tandvård, förvaltning, apotek, socialtjänst eller var helst skattemedel går åt.

Islamiseringen måste stoppas och en bra start är på Skolinspektionen.

Beslöjad bibliotekspersonal

Vid två besök till Stockholms Stadsbibliotek i höstas 2020 har jag mötts av beslöjad personal i entrén. Unga flickor som stolt vill visa upp sin religionstillhörighet för oss intet ont anande låntagare och besökare.

Jag ogillar att offentliga platser och institutioner (inkl skolor, sjukhus, förvaltningar mm) ska tillåta sin personal att visa upp sig i religiös klädsel så jag skrev till bibliotekets kundtjänst den 16 dec 2020:

”Typ av synpunkt: Klagomål. Min synpunkt rör: Biblioteket

–Fieldset synpunkt bibliotek–

Rör din synpunkt ett särskilt bibliotek? Berätta vilket! 3

Meddelande: Personal i entrén har haft slöja när jag besökt er. 

Biblioteket ska vara en sekulär plats där personalens religion ska vara ovidkommande.

Vill du att vi kontaktar dig och i så fall hur? Epost

–Epost–

Namn: Jan Sjunnesson

Epostadress: sjunnesson.jan@gmail.com

 

Idag fick jag svar:

”Hej igen.

Eftersom det inte finns förbud mot att bära personlig klädsel eller accessoarer på arbetsplatsen, även om dessa kan sägas ha religiös såväl som kulturell tillhörighet, så är det tillåtet. Det är rent arbetsrättsliga föreskrifter som Stockholms stad tillämpar. Nu är jag bibliotekarie och har inte varit med om fatta några beslut, men så tolkar jag det.

Vänlig hälsning/
Kundtjänst,
Krister”

Av den vänliga svaret, som dock inte skrivits av en ansvarig chef, framgår att personal idag inte kan åläggas att lämna huvudduken hemma.

PERSONALPOLICY

Stockholm stads personalpolicy ger lite utrymme för ett förbud. Möjligen kan man driva ett civilrättsligt mål att jag som brukare inte blivit respektfullt bemött i och med att personalen pådyvlat mig privata religiösa uppfattningar som jag inte bett om att bli informerad om. Det står nämligen;

”Som medarbetare i Stockholms stad
• respekterar du alla människors lika värde och erfarenheter.
• bemöter du brukare, medarbetare och samarbetspartners på ett respektfullt sätt.”

Det är hårddraget men kan gå att få till stånd ett förvaltningsärende om många anser sig inte respektfullt bemötta av beslöjad personal. Kvinnliga obeslöjade besökare kan t ex känna sig nedvärderade eftersom slöjan delar in kvinnor i ärbara, de med slöja och icke ärbara, de utan. De med slöja är inte sexuellt tillgängliga och står implicit under manligt beskydd vilket de obeslöjade inte gör.

Som manlig besökare kan jag känna mig kränkt, ett tillstånd jag måste uppamma viss kraft för att känna, av att beslöjad personal antar att jag och andra män inte kan kontrollera vår sexuella lust utan måste begränsas av beslöjade kvinnor.

Hör gärna av er om ni vill dryfta saken och kanske anmäla Stadsbiblioteket till Förvaltningrätten i Stockholm.

För att detta ska ske måste vi kunna överklaga  ett beslut av stadsbibliotekarie Daniel Forsman. Jag skrev på Twitter den 14 dec 2020 till kulturborgarrådet Jonas Naddebo (C) som valt att inte svara mig.

Detta kan bli intressant med tanke på att EU rätten  2017 har godtagit slöjförbud på arbetsplatser. De offentliga rummen måste säkras för sekulära ändamål, inte religiösa.

 

Nu kan du trycka gilla och donera samtidigt

 

Efterfrågad nyhet! Nu kan du trycka gilla och donera samtidigt

Denna blogg är en av de första som erbjuder en donationsknapp som på 5 sekunder gör det möjligt för läsarna att ge ekonomiskt stöd. Samma system kommer att vara tillgängligt hos många fler inom nätmedia som inte har betalvägg 

 

Nätmedia allt viktigare för samhällsdebatten men har bristande finansiering

Nätmedia har en avgörande betydelse för en allsidig beskrivning av samhällsutvecklingen. Kvalitét är aldrig gratis för producenterna. Ditt bidrag är därför viktigt för att denna publicist ska fortsätta utvecklas och kunna vara intressant för dig.

Idag är det endast några procent av läsarna som betalar för de sidor som de återkommer till dagligen. Målet är att skapa en bättre balans mellan de som läser/lyssnar/ser och de publicister inom nätmedia som du gärna återvänder till. 

Ny betalmetod för spontana donationer till låg kostnad för mottagaren

De med firma betalar som mottagare av Swish ofta upp till 3 kr så det är olönsamt att ta emot t ex Swish vid små belopp. Det ändrar vi på nu. En bra lösning är i stället att du startar ett donationskonto hos MediaLike. Då blir kostnaden för mottagaren endast ett lågt procenttal av beloppet oavsett dess storlek istället för många kronor. 

Så här gör du praktiskt för att bli smart donator

Du klickar på den gröna knappen här nere på bloggsidan. Första gången sker registrering med eget namn eller alias. Strax efter får du mail som bekräftar att du är medlem hos MediaLike och kan göra din första överföring på 50 kr eller mer till ditt eget donationskonto.

Nästa gång du klickar på donationsknappen blir du omedelbart igenkänd och ser ditt saldo (se bilden längst ned) Med enkla klick väljer du vilket belopp som är rätt. Det sker sekundsnabbt och därefter återgår du automatiskt till sidan du besökt. 

From 1 januari 2020 gäller 100 kr som minimum vid varje påfyllning av ditt konto. Då vet du redan att det fungerar och vad som är lagom belopp att fylla på ditt konto t ex en gång i månaden.

 

Andra nätpublicister som valt MediaLike redan nu finns på denna länk  till Net Media Systems. Förnyaren av spontana donationer till det du gillar

För mer information besök netmediasystems.se

Forska om Dispatch International

Nu är det dags att på allvar korrekt beskriva och sakligt studera den alternativa Dispatch International . Den kom ut från 2012 och lades ned i tryck 2013, men fortsatte något år eller två till på nätet.

För hågade studenter och forskare i medievetenskap,  journalistik och andra ämnen finns  en viktig och obelyst uppgift att beskriva vad som hände med denna unika pressatsning. Wikipedia har inte mycket att gå på utan här gäller att bege sig till läggen i Lunds universitetsbibliotek, intervjua redaktörerna Ingrid Carlqvist och Lars Hedegaard.

Det hastar angående dansken Hedegaard som fyllde 70 år 2013 och drabbats av cancer.  Andra att intervjua är Micke Carlsson, Roger Salle Sahlström och Maria Celander. Åk till Malmö.

Att undersöka alternativmedier är en angelägen uppgift som få tagit på allvar. Statsvetaren Kristoffer Holt skrev  några studier 2016 och journalisten Jonathan Lundberg  har en del i sin ganska färska bok Sverigevänner. Reportrarna Pontus Mattsson och Björn Häger har också skrivit om SD där alternativmedier nämns men inte Dispatch.

Som internationell mediesatsning med svenska, danska och engelska tryckta utgåvor, och med finansiering från den amerikanska counter-jihad rörelsen (vilket måste bekräftas), var Dispatch unik med högre kvalitet än vad som tidigare publicerats i alternativmedier (som Blågula Frågor sedan 1990-talet).

Den etablerade engelske debattören Douglas Murray skrev till exempel där  2013 om engelsk soldat huggits ihjäl på en Londongata av en uppretad muslim från Afrika. Murray menade att brittiska medier var mer intresserade av att skriva om en sk anti-muslimska backlash än av det faktum att en oskyldig person huggits ned på gatan.

Ytterligare en sak att reda ut är de hot som drabbade tidningen på nätet, sk DOS-attacker. Några av den lär komma från landsortspress i Sydsverige och SVT/SR.

De ämnen och perspektiv som Dispatch tog upp för åtta år sedan banade väg för andra alternativmedier och öppnade upp debatten. Vad som då skälldes ut som rasism och islamofobi sägs idag från riksdagens talarstol och inte bara av SD (som skickade ut premiärnumret till alla medlemmar 2012 men sedan tog avstånd).

Själv bidrog jag med några bokrecensioner men de ni forskare och uppsatsskrivande studenter ska tala med finns nämnda ovan. Skynda er.