Dagens svenska åsiktsklimat påminner inte sällan om den öppna och självpåtagna censur som människor upplevde i den kommunistiska Östeuropa och Sovjetunionen. jag gör några nedslag i den rika dissidentlitteraturen men också i berättelser om vardagligt liv under en vakande statlig regim som såg till man tänkte och sade rätt enligt myndigheterna.

Bland många östeuropeiska dissidenter fanns en skepsis mot väst och en vilja att hålla fast vid en socialism med mänskligt ansikte. Den ungerske författaren György Konrad var en av dessa liksom många inom polska Solidaritet men även Havel. Konrad skrev i bok efter bok om sin dröm om ett Centraleuropa bortom järnridån och väst, en slags tredje ståndpunkt i det kalla kriget. Omöjligt kanske men ändå diskuterat på allvar, särskilt inom den svenska vänstern på 1970- och 80-talen.

Han skrev personligt om hur han kände att leva och verka som författare under en censur:

”Presscensuren är bara en del av Censuren, detta omtänksamma, välvilliga officiella ogillande, denna pedagogiska önskan att vi ska ansluta oss till den muttrande och grumsande men lydiga majoriteten, att vi ska låta oss påverkas av den nyktra och vänliga förhoppningen att vi ska ta vårt förnuft till fånga, för den som är emot censuren måste ha en skruv lös – han måste ha en förlossningsskada av något slag, han skiljer sig från mängden av något patologiskt behov, han kan inte ta något för självklart, tvärtom, han finner verkligheten löjeväckande”

(Antipolitik, Alba, 1985).

Han ville skapa ”Mellaneuropas Kulturella Republik” som skulle skriva ett eget fördrag, som brittiska Magna Charta och naturligtvis de oppositionella tjeckoslovakernas Charta 77. I detta fördrag skulle ”korrekta relationer” mellan de ingående länderna respekteras bredvid ett ”vänskapligt intresse” för varandra.
Han inser att detta förslag nog mest är något som några få centraleuropeiska intellektuella bryr sig om. Men han fortsätter, ”Det östliga Mellaneuropa kan tillhandahålla upplysande mellanvarianter och lösningar den icke-militära tävlingen mellan öst och väst”.

Konrad kallade sig för litterär riddare och professionell problematiker. En skeptiker som visste att att den dagen frihetens timma slår för Östeuropa börjar allvaret och arbetet med att bygga demokrati.

Personligt tillägg: 1981 lyssnade jag på ett föredrag vid Clarté i Uppsala om Konrad av vetenskapsteoretikern Tomas Söderkvist. Mitt referat och samtal och foto med Söderkvist hamnade i studenttidningen ERGO i september. Därmed var jag i tryck för första gången. Sådant glömmer man inte.