Kategoriarkiv: Filosofi

Arvid Falks ambivalenta anarkism i August Strindbergs Röda rummet

Redan på tredje sidan lyfter huvudpersonen Arvid Falk sin knutna näve och skakar den mot Saltsjön och staden Stockholm nedanför restaurant Mosebacke på Katarinaberget på Södermalm. I ursprungsmanuskriptet stod att Falk ville ”krossa” staden men Strindberg ändrade det till att ”hota” den.  Tvivel redan från start således.

På sista sidan  i denna första  svenska (generations)roman får vi veta från vännen doktor Borg efter Falks genomvandringar i ett Stockholmsinferno av lögner och falskhet att han  är en politisk fanatiker:

”Falk är en politisk fanatiker, som vet att han skulle brinna upp, om han gav luft åt lågan, och därför släcker han den med stränga, torra studier; men jag tror icke det lyckas honom, ty hur han än lägger band på sig så fruktar jag en gång en explosion; för övrigt – oss emellan – tror jag han tillhör något av de hemliga sällskap som reaktionen och järnväldet har framalstrat på kontinenten”.

Det radikala samhällsomstörtande anslaget finns alltså med från början till slut,  men dessemellan vacklar Arvid Falk  i sin anarkistiska hållning.  Om han till sist resignerar eller bara ser ut göra det är fortfarande oklart.

När boken sägs utspela sig, på 1860- och 70-talen, efter representationsreformen i riksdagen 1865, Pariskommunen 1871 och troligen Sundsvallsstrejken 1879, hade Strindberg redan  intellektuellt delvis lierat sig med revolutionärer, utomlands och inrikes.

Sven-Gustav Edqvist visade i sin avhandling i Uppsala 1961, Samhällets fiende. En studie i Strindbergs anarkism till och med Tjänstekvinnans son,  att den ryska nihilismen som inte tvekade att använda våld mot tsarens styresmän låg Strindberg och hans krets nära.  Edqvist klassar romanen ”ur anarkistisk-ideologisk synvinkel halvgången” vilket tyder på att ambivalens utmärker dess tendens.

SAMHÄLLETS FIENDE. En studie i Strindbergs anarkism till och med Tjänstekvinnans son.
Bokens motto är från Strindberg själv i ett brev: ”Jag törs väl inte skrifva ner det farliga ordet som börjar med α och slutar, på grekiska, med α och som är skapelsens hemlighet”

Ryssen Bakunin var den våldsamme anarkisten  och Karl Marx värsta kritiker i Första Internationalen, som inte väjde för vapen i terrorattentat medan hans landsman och frände furst Krapotkin var den mer stillsamme anarkistiske samhällsutopisten liksom fransmannen  Proudhon. Idag liksom på Strindberg tid fanns en förvirring i begreppet anarki, en stat utan styre. Denna ideologi kan dels betyda ett kaos, dels en frivillig samhällsform som olika tänkare skisserat i årtusenden. Destruktion och konstruktion således.

I Röda rummet finns mer av förstörelselusta än uppbyggnad. Romangestalterna Olle Montanus, Falander, Struve, Borg och till viss del Falk talar ofta i termer av att rasa ned.  Möjligen har den proletäre målaren Olle Montanus mer positiv samhällssyn och hopp om ett nytt mer naturligt och hederligt jämlikt samhälle efter en period av nödvändig nedbrytande tid av anarki. Falk själv är, liksom Strindberg, en drömsk, och därför djupt tvivlande, revolutionsromantiker, ja en salongskommunist rentav. Han kallar sig för ”katederanarkist” senare under 1880-talet.

”Hvad jag vill är ej att sätta nya lappar på det gamla samhället utan- anarki” ska han yttrat hösten 1879.  Vidare eldade han på i ett brev från 1882  till Helena Ryblom :

”Hela denna falska byggnad kan icke försigtigt tagas ner utan måste en gång, när man rör vid grunden, ramla och jag ogillar icke dynamit i politiken”.

I andra brev kallar han sig pessimist, nihilist, socialist, kommunard (efter Pariskommunens revolt 1871), republikan och ofta med referens till den franske fritänkaren och 1700-talsrevolutionären Jean-Jacques Rousseau.

Men i  debutromanen Röda rummet tvekar hans alter ego Arvid Falk om nyttan med teorierna. Han går in i statlig tjänst och förlovar sig till sist, samlar på mynt och blir cynisk. Hans gode vän doktor Borg är förvånad över den snabba förvandlingen. ”Jag har aldrig annars än i dåliga pjäser sett en så hastig karaktärsutveckling som jag såg hos Falk den gången” skriver han.

1882

Falk och Strindberg är inte desamma men delar vissa dystra drag. I brev till vännen Eugène Fahlstedt 1872 beskriver Strindberg sig som refuserad misslyckad författare, besegrad och med intet hopp om sina höga ideal:

”Jag är tom: jag har förlorat tron på mig sjelf” och han är ”andligt död”. Varför ska man ”slita ondt till själ och kropp for några idéers skull som kanske aldrig äro några idéer, eller för en sanning som kanske är en lögn! Jag vill spara mig, jag vill inte kasta mig in i frågorna, jag upphörde att läsa tidningarna för att få lugn”.

Strindbergsbiografen  Carl Reinhold Smedmark kallar Strindberg såväl som Falk för  ”fanatiska skeptiker” i sin avhandling från 1952 som ägnar 200 sidor åt just Röda rummet. De två tvivlar på sina ideal men kan inte släppa dem. Fanatiskt återvänder de till drömmen om en samhällsexplosion för att åter med malande skepsis släppa den.

Falk: ”Han befann sig emellertid nu i ett tillstånd av svävande mellan fanatism och absolut indifferentism”.

Hans redaktionskollega Struve råder honom att anlägga ett fågelperspektiv till tillvaron:

”Om du vill förekomma den självförbränning, du som fanatiker går till mötes, så anlägg med det snaraste en ny synpunkt över saker och ting; öva dig att se världen i ett fågelperspektiv och du ska ll se huru smått och betydelselöst allt förefaller. Utgå ifrån, att det hela är en sophög, att människorna äro avskräden, äggskal, morotstjäkar, kålblad, traslappar så bli du aldrig överrumplad mer, förlorar aldrig mer någon illusion /…/ anlägg med ett ord ett lugnt och stilla världsförakt -du behöver icke befara bli hjärtlös för det”.

På detta  uppmaning till cynism svarar den vankelmodige Arvid Falk:

”- Synpunkten har jag icke ännu, det är sant, men världsföraktet har jag delvis. Men det är också min olycka, ty när jag ser något enda bevis på godhet eller ädelmod, älskar jag återigen människorna, och överskattar dem och blir lurad på nytt!

-Bliv egoist! Ge människorna fan!

-Jag fruktar, jag inte kan det !” avslutar Falk ordväxlingen med den mer erfarne litteratören Struve.

August Strindberg: Röda rummet
Förlaget Bakhålls utgåva

Han anmärker att för Strindberg liksom för Falk skänker spriten en viss lindring. I boken tar Falk in ”stora qvantiteter starka saker som om han ville släcka en eld eller brinna upp”.

I kapitlet Absint serverar en kypare vid namn Gustav den trötte skådespelaren Falander ett glas och en karaff vatten varpå denne svarar:

” – Varför ställer du alltid fram vatten, Gustav?

– Därför att herr Falander inte ska brinna opp.

– Vad rör det dig om jag brinner upp! Kan jag inte få det, om jag vill!?

– Herr Falander ska inte vara nihilist idag!”

Röda rummet : skildringar ur artist- och författarlivet / August Strindberg - Stockholmskällan
Berns veranda

1875 sprider Strindberg olust och depression omkring sig, bland annat till hans chef vid Dagens Nyheter Rudolf Wall. Strindberg förklarar sig efteråt till Wall att han drivs  ett ”oöfverfinnerligt svårmod som verkligen är hotande för tillvaron och som alstrar en förfärlig overksamhetslusta med åtföljande ändlösa mången gång rätt träffande reäsonnementer öfver det hela intighet”.

Falk liksom Strindberg är en känslig själ som drivs än till desperation, än till flykt, till anfall och leda.  Men Falk är inte Strindberg som efter 1875 gifter sig med Siri von Essen och arbetar som extra ordinarie amanuens vid Kungliga Biblioteket i Humlegården.

A.S. visitkort från KB

Av SVTs utmärkta filmatisering från 1970 slogs först jag av Per Ragnars veka rolltolkning av Arvid Falk. Han är inte alls en vulkanisk diktare utan en tyst ängslig lillebror och kamrat som inom sig må ha radikala böjelser men inte visar något utåt.

Falk är ”kemiskt fri från humor” skriver Smedmark och fortsätter med att denne har ”övertagit en begränsad del av sin upphovsmans karaktär och hans personlighet är på en gång blekare och mer enkelspårig än originalet. Det kan inte förnekas att han på sätt och vis gör ett mer sympatiskt intryck än Strindberg själv”.

 

Strindberg kommenterade sin förstlingsroman  långt senare i Götiska rummen (1904), också en nyckelroman. Där för Arvid Falks vän doktor Borg ordet igen med förstående värme om sin tidvis vilde vän från förr:

” – Ja svarade doktorn, det var Arvid Falks mening en gång , när han gick på muren ännu och profeterade för döva öron.

– En konstig kropp den där Falk som slutligen råkade i strid mot sig själv. . . .invände Isak.

-Nej det kan jag inte finna, klippte doktorn. Han experimenterade med ståndpunkter, och som en samvetsgrann laborator anställde han kontrollexperiment, ställde sig försöksvis på motståndarens sida, läste mot i korrekturet, prövade talet nerifrån, och när motexperimentet utföll negativt, återvände han till den beprövade ståndpunkten. Det där begriper ni inte. Men Falk hade klargjort sig om han använt Kierkegaards metod /. . . / Falk var en vivisektör, som experimenterade med sin egen själ, gick alltid med öppna sår, tills han gav sitt liv för vetandet, jag vill inte begagna det missbrukade ordet sanningen”.

David Gedin gör en liknande analys utifrån Pierre Bourdieus kultursociologi (främst tydlig i hans Flaubertanalys Les Règles de l’art, se mitt inlägg), men där är det den illojala författaren Strindbergs väg i ett nytt fält som står i centrum.  Han skapar en ny karriärväg genom att slå åt alla håll, inte minst sin egen uppåtstigande borgarklass men även akademin, tidningarna, ämbetsverken, teatrarna – en sann anarkist och rabulist.

Samtidigt var Strindberg en ung lovande dramatiker vars pjäser  Den Fredlöse, I Rom,  Fritänkaren, Mäster Olof höll sig tätt till de konventioner som Dramatiska Teatern krävde. Han stryker för råa scener, skriver om på nytt versmått och skickar nya versioner till teatern. ”Han lever i en brytningstid och vill både fånga upp de nya rörelserna och hålla sig väl med de nuvarande makthavarna” noterar Gedin. Hans novellsamling från Uppsalatiden som ges ut på Bonniers 1877 lovordas om än med vissa reservationer.

Likheten mellan Arvid Falk i Röda rummet  (1879) och Frédéric Moreau i Gustave Flauberts L’ Éducation sentimentale (1869) är  många, även om svensken är mer av en revolutionsromantiker. Flaubert hade själv upplevt 1848 års uppror i Europa och var inte imponerad. I Gedins sociologiska fältanalys  av böckerna finns vissa makt- och symboliska poler som bara till viss del motsvaras i verken.

”Kalfstek och rosor. En studie i August Strindbergs strategier under 1870-talet och självanalysen i Röda Rummet i Broady red 1998

Strindbergs författarskap och andra litteratörer finns ännu inte inom ett autonomt kulturellt fält men Röda rummet är den bok som visar vägen dit och som också själv skildrar och samtidigt skapar detta fält. Inom ett par decennier skulle en köpstark publik bära fram författare som då inte avkrävdes lojalitet med akademier, kungahus, sällskap och konsekrationsinstanser.

Själv ser jag Strindbergs ambivalens och därmed Falks som just denna positionering av en ung begåvade författare i vardande som lider av ett inre utanförskap, med tvivel på den samhällsmoral han uppfostrats med inom borgarskapet. Anarkism inombords, acceptans utombords.

Strindberg kan inte gå för långt men vill kittla sina likar med rå satir och häckla dem han stött på i Uppsala och i Stockholms ämbetsverk.  Épater la bourgeoisie – reta borgarna  och göra skandal, bli känd och sälja många böcker. Allt detta lyckades han med.

Slutord

När jag nyligen talade om  mina funderingar om Röda rummet med en sonson till  August Strindbergs husläkare  Axel Munthe (1857-1949)  berättade denne att farfar Axel hatade Strindberg, en ”fascist och antisemit”.  De grälade i pressen och antagligen på läkarmottagningen. Så nära  är Strindberg.

Källor:

Edqvist, Samhällets fiende (1961)

Lagerroth (red), Perspektiv på Strindberg (1971)

Gedin i Broady (red), Kulturens fält (1998)

Strindbergiana (2006)

Varken sakpolitik eller visioner

Böcker : Det konkretas dialektik

Det slog mig att dagens västerländska demokratier, där det politiskt korrekta Sverige leder, utmärker sig av misslyckanden på flera plan samtidigt.

Å ena sidan levererar inte staten grundläggande funktioner som skola, infrastruktur, elförsörjning, trygghet osv. Å andra sidan existerar ingen samhällsdebatt om vart allt syftar, något gemensamt mål.

Istället finns en sörja av målkonflikter, värdegrundspåbud, inkompetens, poserande politiker och tjänstemän som hellre sysslar med symboler än effektiva åtgärder.  Lars Åbergs analys i av integrationsprojekt är talande, liksom myndigheter som  det föreslagna Institutet för mänskliga rättigheter, Delegationen mot segregation (DELMOS) och allsköns genusinstitutioner.

Kanske var det samtalet med Einar Askestad i helgen som fick mig att tänka i dessa banor. Han talade om filosofiskt grundade livsval som också kan översättas till samhällsvisioner.

Liknande humanistiska och civilisationskritiska politiskt nydanande tankar stötte  jag på i början av 1980-talet då marxismen gått i stå. Där fanns dels de östeuropeiska dissidenterna Havel, Kosik, Konrad som slogs för en humanistisk- existentialistisk socialism, dels den frambrytande postmodernismen (Kosiks bok Det konkretas dialektik översattes till svenska 1978  av Horace Engdahl).

Johan Lundbergs bok reder ut den postmoderna samtidshistorien men det finns nog mer att säga om frånvaron av kompentens och eftertanke på båda dessa plan, de konkreta vardagsbesvären som inneburit att familjer tvingas planera med hänsyn till ungdomsrånare och övergrepp som aldrig tidigare, och de trubbiga värdegrundskorrekta visionerna som levereras från våra medier och  som styr kulturlivet in i tjat om ras och kön och klimat. Där har tyvärr bokstavsvänstern återvänt från 1970-talet efter en paus under 1980-90-talen.

Jag har ägnat större delen av mitt intellektuella liv till att förstå de större estetiska och existentiella frågorna än de rent sakpolitiska. Även när jag var organiserad Vänsterpartist höll jag med de borgerliga i sakfrågor. Men jag ville vidare och såg tidigt i Danmark hur futtigt vänstern hanterade bohemiska neo-romantiker, depprockare och utlevande poeter som Michael Strunge. 

De två nivåer jag talar om, den praktiska vardagen som kräver sakkunskap och kompetens, ingenjörstänkade och sunt förnuft, står inte i motsättning till större frågor om livet och konsten. De kan befrukta varandra.

Men dagens samhälls- och kulturdebatt klarar inte av att artikulera någondera nivå. Istället rör man till allt och allt blir politik och moralism. En i sanning märklig tid då tågen inte kan stanna i Kumla och ingen vågar fråga om värdegrundens värdegrund.

Parrhesia- free and bold expressions in ancient Greece

 

The Parrhesiate

Parrhesia 

free and bold expressions in ancient Greece

To speak out in public at the town square or among listerners, right from your heart, in order to reveal important truths, was  called parresia at the age of classical debate and philosophy, 2500 years ago or so in Greece.

The word comes from pan, which means all, and rhema, which is speech. Tell everything. This mode of straight forward speech did not make up schools like the sophists, rhetoricians and philosophers, but influenced the Cynics, Epicureans and even made it into the New Testament,  Acts 4:13 (translated as “boldness”).

Socrates was of course at times the supreme parrhesiast, but he was so much more, e.g. a philosopher. Some philosophers are bold and some bold people are philosophers but there is not natural overlapping. 

This urge of truth-telling could be mode of living for eccentrics. The most famous was Socrates who was punished to death 399 B.C for his irritating discussions in Athens. A person who needs to say everything, a parrhesiastes, has no choice to do so, but must follow his inner soul and nature.

FOUCAULT

The proof of the truth is the sincerity of the speaker and his courage says Foucault, relying on Aristotle as well:

“The parrhesiast is not a professional. And parrhesia is after all something other than a technique or a skill, although it has technical aspects. Parrhesia is not a skill: it is something which is harder to define. It is a stance, a way of being which is akin to a virtue, a mode of action”

But the free and bold speaker is not a prophet. A parrhesiast speaks only in his own name and does not represent a god on earth. He helps the blind to see something that he has seen and needs to tell everyone. He has no choice but to talk freely and test whether he lives in a free society.

TEST OF FREE SOCIETY

The Russian Jewish dissident and Israeli politician Natan Sharansky gives a picture of what it takes:

“A simple way to determine whether the right to dissent in a particular society is being upheld is to apply the the town square test: Can a person walk into the middle of the town square and express his or her views without fear of arrest, imprisonment or physical harm? If he can, then that person is living in a free society. If not, it’s a fear society”  

But freedom is useless if it is the only telos for a society, its striving, one may conclude. Leo Strauss emphasizes that we moderns have got the Greek notion of freedom,  and with it the idea of democracy, all wrong.

VIRTUE NOT FREEDOM

The importance of ancient thought whether Greek and Roman, or later according to  Strauss in medieval Jewish and Muslim interpretations, was that virtue was worthwhile to strive for mankind, not freedom. Freedom may be a prerequisite, but virtue triumphs above all. What use is freedom if one chooses evil.

“The classics rejected democracy because they thought that the aim of human life, and hence of social life, is not freedom but virtue. Freedom as a goal is ambiguous, because it is freedom for evil as well as for good. Virtue emerges normally only through education, that is to say, the formation of character, through habituation and the requires leisure on the part of both parents and children”.

ANTIDEMOCRATIC

The philosopher Socrates knew this as well as his role as a gadfly, a parrhesiatist, someone who could not hide what he thought was true, even it was against the majority and in the early Athenian democracy, also antidemocratic. To criticize democracy then was not as hard as it is today. Many users of parrhesia have been against the majority and even the rule by majority.

To ask what virtue is, is the task of the philosopher and directed towards the rulers. What makes them able to rule and rule well for all citizens? For Plato the goal of political life was to enable a common life without politics but with philosophy, or human pondering of ultimate things, if they were not educated in strict philosophy.

UNSAFE

Man is not put on earth to deal only with politics, a busybody, but to have a regime that takes care of itself and the city or country one lives in so that the majority can strive for virtue according to their abilities.  Strauss again:

“The just city is the necessary and sufficient condition for the highest excellence or virtue of each according to his capacity. The just city is a city in which being a good citizen is simply the same as being a good man. Everyone is to dedicate himself, not to the pursuit which is most pleasant or attractive to him, but to that which makes him as good a man as possible.”

To tell truths in public, as a parrhesist does, is not always safe, but among friends it should be Plato wrote in The Symposion which is actually what happened at the banquet that night. The problem of anyone trying to tell undesirable truths to a crowd is the topic of his The Republic. The men inside the cave in this dialogue act like the deaf democratic assembly who twice sentenced Socrates to death.

This classical book of political thought, The Republic,  shows us ”why Socrates was accused and why there was good reason to accuse him”,  Allan Bloom notes. To establish a political science in classical Athens by starting from analyzing the concept of justice was a challenge to the city’s rulers, but it was only natural Bloom states:

“Hostility to philosophy is the natural condition of man and the city…it is a dangerous and essentially questionable activity”.  

A PARRHESTIC MONSTER

And Bloom write in his book on higher education that, “nonphilosophic men love the truth only as long as it does not conflict with what they cherish – self, family, country, fame, love. When it does conflict, they hate the truth and regard as a monster the man who does not care for these noble things”.

If philosophy was tough to hear for ancient Greek citizens and rulers, parrhesia was even worse. Very few would want to have anything to do with such an individual. Socrates admitted he was problematic: “I am utterly disturbing and I create only perplexity” (Theaetetus)

Demostenes, the famous rethoretician, distinguished between bad and good uses of parrhesia. The former one unleashes everything and in disorder to a poor listeners, while the latter,  a good parrhesist, talks about what is true at the risk of violence towards him.  

Demosthenes: “I am well aware that, by employing this frankness [ parrhesia], I do not know what the consequences will be for me of the things I have just said” (First Philippic).

 

REFERENCES:

Allan Bloom, Interpretative essay of Plato’s Republic

     -”-           , The closing of the American mind

Costica Bradatan, Dying for ideas. The dangerous lives of the philsophers

Michel Foucault, The courage of truth

Plato, Theaetetus

Fleming Rose, Hymn til friheden (review in Swedish)

Natan Sharansky, The case for democracy

Leo Strauss, What is political philosophy?

        -”-        , The rebirth of classical political rationalism

Liberalismens föregångare och kritiker. Texter i Leo Strauss anda

Omslag från antologin The rebirth of political rationalism

 

Under 2021 kommer jag förhoppningsvis bli klar med en samling texter om politisk teori, filosofihistoria och kulturanalys, varav hälften redan är färdigt. Den är inte en introduktion till Leo Strauss utan mina egna nedslag i hans tankar. Preliminär titel:

Liberalismens föregångare och kritiker. Texter i Leo Strauss anda

 

Innehållsförteckning

Förord

Kort biografi av Leo Strauss

 

Del 1- Liberala föregångare

Platons Staten  och Lagarna  (Bloom, Strauss)

Maimonides (Strauss)

Demokraten Machiavelli (John McCormick)

Thomas Hobbes (Strauss, Schmitt)

Tre Spinozastudier

  1. The political ontology of Spinoza (publicerad i min filosofiantologi)
  2. Tre radikala spinozister (publicerad i Res Publica)
  3. Strauss Spinozastudier
Del 2- Liberalismens kritiker

Den konstitutionella liberalismens kris (på bloggen)

Den illiberala högern i USA (på bloggen)

Liberalismens kritiker från Carl Schmitt till John Gray (11 av 14 delar publicerade på bloggen)

Del 3 . Varia

Hannah Arendts augustinska existentialism (James K Smith)

Based Deleuze (på bloggen)

Två misslyckade människostudier av Erich Neumann (1949) och Norman Brown (1959)

Är Dan Korn en svensk Leo Strauss? (Som om Gud fanns)

 

Denna bok kommer bli min tolfte på åtta år.  Ser fram emot boksläpp på Pressklubben i höst.

 

 

 

Konstituerande makt från franska revolutionen till Kapitoliumkravallerna

 

Konstituerande makt från franska revolutionen till Kapitoliumkravallerna

I gårdagens Understreckare (SvD 20 jan, 2021) redogör statsvetaren Ludvig Beckman för begreppet ”konstituerande makt” med anledning av kravallerna i USAs huvudstad den 6 januari. 

Begreppet har av helt andra anledningar sysselsatt mig sedan i julas då två böcker utgivna 2020 under titeln titeln ”Constituent power” anlände till mitt postkontor. Den ena  en omarbetad doktorsavhandling skriven av en italiensk idéhistoriker i Cambridge  och den andra en antologi utgiven av två svenska jurister och en finsk. 

Jag ska kort redogöra för böckerna men först lite om Beckmans mer aktuella text om folksuveränitet, det begrepp som ibland satts i motsats till just konstituerande (och konstituerad) makt.

Folksuveräniteten  olöst fråga

Professor Beckman går grundligt tillväga. Han är en både trevlig och kvalificerad statsvetare som jag mött ute på Frescati (bl a fick han min antologi Kommunitarism om politisk teori).

Ämnet om folkets möjlighet att störta tyranner har Beckman belyst tidigare i en artikel 2019.  Amerikanska medborgare har av den orsaken rätt att bära vapen enligt det andra tillägget till konstitutionen 1791. Tyranner ska frukta folket, vilket blev uppenbart i år men inte på det sätt som Georg Washington  och grundlagsfäderna nog tänkt sig. Folket och fäderna har aldrig riktigt varit desamma , vilket dessutom ärkeliberalen Mauricio Rojas beskrev i gårdagens Bulletin.

Beckman tar upp den olösta motsättning som finns i konstitutionella formuleringar och som kan, under vissa förutsättningar, aktualiseras i folkliga uppror som är uttryck för just dessa formuleringar:

Dvs ”We, the people” och ”All offentlig makt utgår från folket”. I båda dessa författningar beskrivs ”folket” som bärare av landet konstitution. Men om detta folk vill kasta omkull konstitutionen så kan motsättning uppstå.  Detta skedde när USA gjorde sig fritt från Storbritannien 1776, vid franska revolutionen 1789, i Ryssland 1917 och vid 1989-1991 i forna Sovjetblocket.

Folket är under stabila tider en osynlig garant för konstitutionen genom att delta i val och rösta fram sina företrädare som i sin tur ska föra fram folkets röst.

1971 hade Stockholms stads fullmäktige röstat fram byggandet av en ny tunnelbanestation i Kungsträdgården.  I bred parlamentarisk majoritet gavs uppdrag till byggnadsarbetare att fälla några almar vid ett tehus.

Kungsträdgården, maj 1971. Demonstrationer mot fällningen av almarna -  Stockholmskällan 

Protesterna samlade alltifrån damer från Östermalm till långhåriga hippies som bosatte sig i träden. Politikerna hänvisade till demokratiskt fattade beslut, men fick till sist ge sig och flytta tunnelbaneuppgången till Blasieholmen och Gallerian. Almstriden var således uttryck för folket. Säkert hade kravaller utomlands under 1968 och gruvarbetarstrejken 1969 påverkat den utomparlamentariska opinionen som snabbt vann stöd mot det kommunala sakligt sett korrekt fattade beslutet.

Ludvig Beckman skissar historik från störtandet av Louis XVI i Paris 1789 utifrån begrepp tagna från den revolutionäre prästen abbé Sieyès (1748-1836) vars distinktion mellan pouvoir constitué och pouvoir constituant är i centrum för denna diskussion. Men Beckman för in ytterligare ett begrepp, suveränitet, något som Sieyès ville undvika.

Den italienska idéhistoriken Lucia Rubinelli går igenom dessa alla begrepps förändring i fyra historiska perioder i sin bok Constituent power. A history, till vilken vi nu vänder oss.

 

Teckning av Siyès över ett konstitutionellt schema. Archive Nationales, Paris. Omslag till Rubinellis bok

Franska revolutionen: Abbé Sieyès

Thomas Hobbes  (1588-1679) är den politiska tänkare som starkast fört fram begreppet suveränitet, en statsmakt som kan bäras av en furste, en grupp aristokrater eller en vald folkförsamling. I klassikern Leviathan (1651) skrev han:

”Eftersom  majoriteten med sina röster utsett en suverän, måste den som haft en avvikande mening nu godta de övrigas beslut, det vill säga gå med på att stå för alla de handlingar suveränen kommer att utföra eller annars med rätta förgöras av de andra” (s 163, sv över)

Men fransmannen Sieyès ville till varje pris undvika att suveränitetsbegreppet, som kom från absolutism med totalitära anspråk, skulle fyllas med demokratiskt valda suveräner. Hobbes, som knappast var någon demokrat, hade formulerat statens grund som vilande på våldsmakt. 

En vald församling i Frankrike kunde med hänvisning till suveränitet hänfalla åt okotrollerad våldsutveckling menade Sieyès, särskilt som revolutionären Rousseau propagerat för en volonté generale ovanför folket och staten.  Sieyès skrev till den nya folkvalda församlingen i Paris 1789:

”This word [sovereignty] now sounds so colosssal to our imagnination because the French spirit, still filled with royal superstitions, has equipped it with the heritage of the pompous attributes and absolute powers which used to shineon usurped sovereignities: We have even seen the public spririt, in its immense generosity, getting nervous about not having received more; we said, with patriotic pride, that if the sovreignity of the great kings was so powerful and terrible, the sovereignity of a great people should be even more so” (s. 55-56, eng över Rubinelli) 

Sieyés förutsåg därmed Le Terreur och Robiespierres diktatur, en ”folklig despoti”. Själv flydde han redan 1789 för att undgå avrättning även om han fortsatte med att utveckla sina teorier om en ny konstitution utifrån begreppet pouvoir constituante som skulle garantera folkets frihet snarare än folkets övermakt. Hans pamflett om det tredje ståndet, borgarna,  som kom redan vid årsskiftet 1788/89, var väsentlig för att starta den franska revolutionen. 

Rubinellis bok om den språkliga användningen av begreppet konstiuerande makt, som bygger på nya arkivstudier,  banar ny väg för att förstå Sieyès roll. I denna podd berättar hon om hans betydelse och om sin forskning om hur begreppet konstituerande makt används från sent franskt 1700-tal till Hannah Arendt under efterkrigstiden.

Nu över andra avsnittet i hennes bok, om konstitutionella diskussioner i  Frankrike under 1800-talet.

Konstitutionell makt under franskt 1800-tal

Under denna period användes begreppet pouvoir constituante inte i motsats till suveränitet utan i olika kombinationer. Lucia Rubinelli går i en tidigare artikel igenom dessa vilka hon utvecklar i  kapitel 2 sin bok.

Frankrike genomgick sex författningar mellan 1799 och 1847.  Flera av dem var oklara angående vilken instans som upprätthöll den absoluta makten, statens suveränitet.   Flera lärda jurister (les doctrinares Guizot, de Maistre och Constant) fruktade att ett skräckvälde kunder återuppstå och försökte författa konstitutionella alternativ som skulle förhindra denna utveckling.

Rubinelli behandlar tre perioder från 1814-1852, den Bourbonska Restaurationen, Julimonarkin och den Andra republiken.  Jag ska inte gå in i dem i detalj men nämna några infallsvinklar:

Kritik mot kungligt envälde, dolt under suveränitet från folket, formulerades utifrån aktivt bruk av begreppet konstituerande makt. Folket fick en sanktionerande roll som kunde villkora makt till en suverän vars makt alltid kunde dras tillbaka.  Suveränitet och konstituerande makt sammanföll alltmer men aldrig fullständigt. 

Rubinellis tes är att Sieyès tankar som föll bort efter 1795 återkom allt starkare under början av det franska 1800-talet för att till sist återkomma, inte minst som ett eget akademisk ämne vid de juridiska fakulterna efter 1850.

Över till den omtumlande och fallerande tyska Weimarrepubliken 1919-1933 då rättfilosofen Carl Schmitt (1888-1985) återuppväckte  akuta konstitutionella diskussioner.

 

Carl Schmitt. Foto av Ellen Kennedy till sin bok Constitutional failure

Weimarrepubliken: Carl Schmitt

I en föreläsning från 2019 beskriver Lucia Rubinelli det tyska tillståndet på 1920- och -30talen där den med Hitlers regim förbundne juristen Carl Schmitt föreslog olika konstitutionella lösningar i ett ny nation som ständigt höll på att falla isär efter krigsslutet 1918. Hon är inte särskilt förtjust i hans tillämpning av begreppet konstituerande makt utan är trogen Sieyès.

Schmitt framförde sin tolkning av folkets makt i termer av dess konstituerande makt, precis som fransmän gjort sedan Sieyès.  Men Schmitt gick längre och jämställde konstituerande makt med folklig suveränitet till en enda politisk auktoritet som bör representeras av  en enda ledare. 

Schmitt ville dels undvika direkt demokrati, dels parlamentarism. För detta syfte lanserade han möjligheten att en ledare inför en folksamling på gatan eller i en stor hall frågade de närvarande vad de ansåg om förslag. Folket skulle besvara ledaren med ett rungande Ja eller Nej, dvs acklamation. Mussolini och Hitler använde liknande metoder men inte fullt ut.

För Schmitt var det vidare väsentligt att folket och dess ledare var så identiska som möjligt. Heterogenitet ledde bort från demokrati menade han, medan homogenitet var garanti för demokrati och stabilitet (frånvaro av inbördeskrig och splittring). Han tillämpade begreppet konstituerande makt för att införa en auktoritär presidentmakt stödd på demokratiska val och folklig suveränitet. 

 Carl Schmitt formulerande sina tankar om suveränitet  redan 1922 i Politische Theologie :

”Suverän är den som beslutar om undantagstillståndet. Enbart denna definition kan göra rättvisa åt begreppet suveränitet som gränsbegrepp. Ett gränsbegrepp innebär nämligen inte, som i populärlitteraturens slarviga terminologi, ett oklart begrepp utan ett begrepp som hänför sig till en yttersta sfären. Definitionen knyter följaktligen inte an till normalfallet utan till ett gränsfall” (svensk översättning i Res Publica, 1993).

Schmitt drev tesen att rätten vilar inte på normer utan på beslutsförhet och på ett rättsligt utrymme (se Leila Brännströms analys 2016) som måste tänkas och förberedas.  ”Det politiska” som begrepp för en stats existens och försvar är också en del av suveräniteten.  Schmitt utvecklade detta i en skrift med samma namn, översatt till svenska 2010.

En suverän måste kunna fatta beslut snabbt vilket var svårt i en parlamentarisk demokrati  utan klara mål, som dessutom byggde på kompromisser mellan skilda särintressen, ofta representerade i politiska partier. 

Schmitt gick också tillbaka till den franska revolutionens veteran abbé Sieyès och beskrev i boken Verfassungslehre (1928):

”According to this new theory [Sieyès’ theory of constituent power], the nation is the subject of the constitution-making authority [and this] word denotes, specifically, the people as a unity capable of political action with the consciousness of tis political distinctiveness and with the will to political existence” (Rubinelli, s. 115, eng övers) 

Det franska folkets beslut att författa en ny konstitution och folkets nationella enhet imponerade på den nationalistiske konservative Schmitt, som i maj 1933 trädde in i Hitlers parti NSDAP.  Det godtyckliga beslutet att skapa en ny nation visade vidare att något rationellt beslut inte låg till grund för fransmännen (vare sig kvinnor, fattiga eller färgade hade rösträtt, i Frankrike som i USA 1776).

Schmitt diskuterade begreppet konstituerande makt först i boken Die Diktatur från 1921.  Redan där avvisade han demokrati som folkrepresentation till fördel för ett diktatoriskt system utifrån romersk rätt.  En diktator som får bifall av folket, öppet och högt, är mer demokratisk än ett system med hemliga val ansåg han. 

Begreppet konstituerande makt får hos Schmitt en tolkning vars användning i undantagstillstånd aktualiseras genom folkets direkt inflytande såsom Sieyès hade beskrivit 150 år tidigare.

Men Schmitt valde ut från Sieyès tankar vad som passade honom. Rubinelli menar att Sieyès vantolkades så pass att han kom att stå för det motsatta, ett absolut och auktoritärt suveränitetsbegrepp som kunde utnyttjas av en president som fått diktatoriska befogenheter (liksom Roms diktatorer vilka kunde få  total befogenhet 6 månader i taget för att reda upp kriser).  

Schmitts tveksamma hänvisningar tillbaka till Sieyès är enligt Rubinelli något som fortfarande existerar i analyser av suveränitet och konstituerande makt i Europa.

 

Thinking Without Banisters” • Featured Stories • Freie Universität Berlin
Hannah Arendt

Efterkrigstiden och Hannah Arendt

Tre jurister står i fokus i kapitel 4 i Rubinellis studie Constituent power: italienaren Costantino Mortati, tysken Ernst-Wolfgang Böckenförde och fransmannen Georges Vedel. Till dem kan läggas den tysk-amerikanska filosofen Hannah Arendt.

De tre juristerna var, liksom Carl Schmitt, kritiska till rättspositivism, särskilt i tysken Hans Kelsens 30-talsversion.  Kelsens definition av rättsnormer är symptomatisk:

”A norm is valid qua legal norm only because it was arrived at in a certain way- created according to a certain rule, issued or set accordning to a specific method” (s. 145, Rubinelli, eng övers).

Men som Ludvig Beckman påpekade idag i sin Understreckare i SvD så är det självmotsägande att fatta ett beslut utan att fatta beslut om hur beslutet ska fattas. Dvs Kelsens formalism förutsätter ett beslut om formalism.  Beckman skriver:

”Föreställningen om ett folk som bokstavligen står oberoende av politiska procedurer och institutioner tycks rentav omöjlig att föreställa sig. Ett folk är alltid redan skapat av gränser, traditioner, lagar och gemensamma normer. Det finns inget folk som helt och fullt föregår den ordning som folket påstår sig ha rätten att skapa.

Problemet får särskild konkretion när det påstås att folket med ett beslut skapat sina egna politiska institutioner. Ingen kan besluta utan att först ha beslutat om hur de ska besluta. Ett beslut om hur folket ska ta beslut måste därför redan vara taget för att folket alls ska kunna besluta. Folket kan inte självt vara den yttersta skapande makten.” 

Vi kommer inte undan beslutsmässigheten i skapandet av ny konstitution. En oändlig regress öppnar sig eftersom beslutet om vilka beslutsmetoder som ska användas i sin tur förutsätter beslut om beslutsmetoder för beslut om . . . .

Vi återgår till de tre europeiska juristerna som efter 1945 återuppväckte begreppet konstituerande makt som en faktisk empirisk verklighet. De ville använda det för att påvisa statens ursprung i ett folkligt beslut, dess tillämpning i kriser och dess förankring i existerande sociala strukturer. 

Folkets spontana stöd för sitt land är vad som utgör den konstituerande makten, inte en juridisk teori. Folksuveränitet kan dock användas mot folket vilket har visat sig genom historien, nu senast i Östeuropa men även i Sverige enligt juristen Krister Thelin.

Hannah Arendt (1906-75) blev den tänkare som återupptog kritiken mot suveräniteten som Sieyès hade fört fram när han istället ville använda begreppet konstituerande makt. För Arendt hade suveränitet lett till fascism och diktatur under 1900-talet.  Dessutom ville hon bort från nationsbegreppet och införa ett federalt eller regionalt system. Tom som sionist och judinna under 1930-talet var hon skeptisk till staten Israel.

I hennes verk om totalitarismens ursprung så såg hon avskaffandet av kungadömet och kyrkans makt i Frankrike leda till en hemlöshet som genast fylldes med nationalism. Denna tro på en folkets egen nation hade inga gränser och bar ett frö till totalitarism.  Varken Gud eller konung kunde stoppa folket. 

Rubinelli anser dock att Arendt feltolkade Sieyès uppfattning om suveränitet och läste honom med Schmitts ögon.

 

Scholar Pics on Twitter: "Michael Hardt and Antonio Negri  http://t.co/3qo1hD6LXg"
Antonio Negri och Michael Hardt som tillsammans skrev boken Empire 2000

Negris revolutionära hot mot konstitutionen

Slutkapitlet i Rubinellis bok tar upp aktuella konstitutionella debatter.

Som italienare är hon väl bekant med den marxistiske revolutionäre statsvetaren Antonio Negri (som jag berört här på bloggen och i några tidskriftsartiklar på 1990-talet).  Han gav ut boken Insurgencies. Constituent power and the modern state 1992  och blev berömd med boken Empire 2000 som han skrev med amerikanen Michael Hardt.

För Rubinelli är Negri i första hand en vänsterkritiker av globalisering, en position som idag har övergetts av vänstern men tagits upp av högern.

Negri vill dock se en global ordning utan nationer, en global demokrati utan suveräna nationer.  En världskommunism. För denne romantiker är folket alltid berett att skapa motmakter till kapitalet, ja till och med att starta revolutionära inbördeskrig vilket de nästan lyckades med under anni di piomo i Italien under 70-80-talen.

A Brief History of Italian Autonomia from Sylvère Lotringer | post.thing.net
Bakgrund till Autonomia i Italien

Negri var aktiv på 1970-talet i den utomparlamentariska vänstergruppen Autonomia och förespråkade en autonom marxism. Han fängslades 1979, flydde till Paris men återvände 1997. Det underliggande revolutionära hotet mot den italienska staten pågick mellan 1969 till 1979 då Röda Brigaderna och liknande grupper utmanade Italiens suveränitet med vad Negri och Hardt kallade folkets konstituerande makt, romantiserat i uppföljaren Multitude 2003.

Tänk er  stormningar av parlament och polisstationer varje vecka och kidnappningar, bomber, husockupationer, droger, jippon.  Folkets konstituerande makt mot den konstituerade makten i denna vänsterrevolutionära analys, inte helt olika Trumpanhängarna 6 januari 2021.

Negri skrev 1992 om USA:

”Having gone through such a long history and such enormous perversions, having maintained the capability of new nourishing its desire, American constituent power is still alive. Probably the next American revolution will not stop halfway through” (s. 190, Insurgencies

 

Aktuell antologi från svenska jurister

Med samma titel och under samma år som Lucia Rubinelli gav ut sin Constituent power så gav de två svenska juristerna Matilda Arvidsson (Göteborg) och Leila Brännström (Lund) ut antologin Constituent power: Law, popular rule and politics tillsammans med finländaren Panu Minkkinen (Helsingfors). 

Den innehåller rättsfilosofiska tillämpningar och diskussioner av begreppet konstituerande makt i skilda sammanhang. Benjamin Arditi inleder tröttsamt med en sur Trumpkritik , vilken följs av en lika sur analys av SD, identitärer och den franska Nouvelle Droite författad av Leila Brännström, som inte kan låta bli att dra in de mörkhyade svenska fotbollsspelarna Zlatan och Henrik Larsson angående begreppet svenskhet.  Dessa två bottennapp förtar inte behållningen av alla 11 bidrag.

Övriga bidrag är mer teoretiska och historiskt relaterade. Många går tillbaka på Carl Schmitt då de tre redaktörerna gett ut antologin The Contemporary Relevance of Carl Schmitt 2016.

Några skriver om  myndighetsaktivism, Hannah Arendt, Claude Lefort, konstitution vs suveränitet, ockupationen av ett naturreservat i Oregon 2016, mänskliga rättigheter och några mer teologiska resonemang av svenskarna Jon Wittrock och Hjalmar Falk (som doktorerat på Carl Schmitt i Göteborg).

Avslutning

Vad stormningen av Washington visade är att det finns alltid en möjlighet för missnöjda medborgare att protestera mot vad de anser vara fel och att då tro sig, rätt eller fel, representera det folk i vars namn landets konstitution vilar.

Denna makt att visa vad en nedskriven text hänvisar till har sällan kommit till uttryck men är vilande. Våren 1917 hade Sverige hungerstrejker och kravaller i flera städer och upplopp vid Riksdagshuset. Samma vår bröt sig vänstersocialister ut från det stora Socialdemokratiska partiet.  En polischef stoppade vad som kunde ha blivit ett blodbad, ett upplopp, en revolution 5 månader före den i Ryssland. 

Sverige hade då den gamla konstitutionen från 1809, vars efterföljare  Ludvig Beckman skrev om i SvD:

” I Sverige är folksuveräniteten en relativ nymodighet, den skrevs in i grundlagarna först i samband med införandet av 1974 års regeringsform: ‘all offentlig makt utgår från folket’. På svenskt manér var händelsen ett resultat av mångårigt utredningsarbete snarare än av våldsam samhällsomvandling. Men beslutet ansågs av många i sin samtid som revolutionerande för det svenska styrelseskicket. Borta var den gamla tanken om maktdelning mellan folk och konung. För första gången i vår historia stadfästes folkets överhöghet. Ingen annan än folket har rätt att utöva offentlig makt vilket återspeglades i att Carl XVI Gustaf, som tillträdde samma år beslutet togs, blev den förste att avstå från ‘Av Guds nåde’ i både titel och valspråk.” 

 Kravallerna i USA är en påminnelse om hur bräcklig statsskicket egentligen är. Beckman igen:

”Hur ett styrelseskick bör utformas för att säkerställa allas bästa är folksuveränitetens fråga och en fråga som vi ännu inte fullt känner svaret på. Sedan det kungliga enväldets tid har vi kommit en bra bit på väg. Men det finns ingen anledning att tro att vi är framme än.

I ljuset av en sådan förståelse av folksuveränitet framträder stormningen av Kapitolium i ett annat ljus. Det var givetvis inte folket som reste sig mot en förtryckande suverän. Tvärtom kräver folksuveräniteten att valets rättmätiga vinnare respekteras och att lögnen som vapen motarbetas. Men det betyder inte heller att folksuveräniteten fullt ut förverkligats när Biden tillträder som president.”

 

Jan Sjunnesson

 

 

 

 

 

 

Ny höger i USA

NY HÖGER I USA

Den amerikanska högern i intellektuell bemärkelse har vaknat.

I nättidskriften Quillette 3 jan 2021 (som leddes fram till 2020 bl a av Paulina Neuding) summerar journalisten Jordan Alexander Hill de intervjuer han gjort med ledande forskare och debattörer till höger.

Dagen efter, den 4 jan 2021,  anmälde essäisten Carl Rudbeck i en Understreckare i SvD två studier från USAs elituniversitet som visar sympati även för Trumps anhängare vilja att delta i demokratiska samtalet.

Därmed finns material för att diskutera läget för den amerikanska högern.

INTE ALT RIGHT

Vi börjar med att reda ut denna nya höger, The New Right, från den alternativa högern, The Alt Right. Som jag försökt reda ut i en podd med Eddie Råbock Omar 2018 på Det Goda Samhället så är, eller snarare var, Alt Right en brokig rörelse utanför det Republikanska partiet där konspirationsteoretiker samsades med antisemiter, rasister men även förhållandevis nyktra debattörer som kritiserade migration, mångkulturalism och politisk korrekthet, inkl den inom det konservativa lägret.

Alt Right blev ett mediefenomen från 2014 som dog ut efter Unite the Right (sic!) rallyt i Charlottesville 2017 där en person dödades. Svenskarna Daniel Friberg och Christoffer Dulny deltog, vilket man kan läsa mer om i den svensk-amerikanske forskaren Ben Teitelbaums senaste bok som jag och Ronie Berggren poddat om här.

Den The New Right som Hill beskriver i Quillette är vagt besläktad med Alt Right såtillvida att båda drivs av en radikal revanschlust snarare än torr konservativ analys. Och båda idéströmingarna stöder eller förstår Trump, liksom cirka 75 miljoner amerikaner gjorde 3 november 2020.

Så denna högerrörelse är inte särskilt unik,  men på amerikanska elituniversitet finns få som talar och forskar sakligt om Trumps anhängare. Vänstern är i stark majoritet, särskilt på privata elituniversitet.

Alt Right är passé. Nu gäller att förstå The New  Right. Över till Hills sammanställning i Quillette.

TRUMPS SEGER 2016

“Happy countries don’t elect Donald Trump…desperate ones do” skrev Tucker Carlson i sin bok Ship of Fools.

Citatet syftar på att alla de miljontals som stött Trump knappast var i behov av avprogrammering, något som Democratic National Committee medlemmen David Atkins twittrat om.  Bland dem måste finnas förnuftiga människor, som FOXs Tucker Carlson. Detta förstod även liberalen Thomas Frank som jag och Ronie Berggren poddade om 2017.

Hilll ser Trump  som en världshistorisk figur som uppträder bara en gång på rätt ställe i rättan tid. Den tyske filosofen Hegel utsåg Napoleon 1800 till en sådan person som av tillfälligheter får betydelse. “Alt Light” frontmannen Milo Yiannapolous ser i filmen The Joker något liknande, men mer en seriefigur som blivit realitet.

Med Trump återvänder de “starka gudarna”  Lojalitet, Solidaritet, Familj och Hem (efter boken The Return of the Strong Gods av katoliken Rusty Reno som vi ska återkomma till och som ingår i titeln på Hills essä i Quillette).

Vad som förenar Trump, Alt Right och New Right är att de inte är särskilt konservativa.  Vad som skett efter 2000 är att en ny oprövad radikal höger uppstått som mer liknar vad de neokonservativa betydde runt 1960 för Republikanerna och till viss del även Demokraterna.

Dessa, på 1950-talet, nya unga tänkare, varav några med vänsterförflutet, ville förändra konservatismen från trist herrklubb i Washington till något mer folkligt. Den stod bakom förre Demokraten Ronald Reagan 1980 men blev med tiden otidsenlig.

Hill beskriver den koalition som stödde Reagan: klassisk liberalism, social traditionalism och militär interventionism, alla sammanhållna av anti-kommunism. Den konservative debattörern William F. Buckley kallade dessa tre ingredienser för “fusionism”. Följaktligen är den New Right vi tar upp här “post-fusionist” och i alla avseenden “post-liberal”, ett problem för libertarianen Jordan Alexander Hill i sin analys.

Känslan av uppror inom detta högerläger gör att den har mer gemensamt med den franske revolutionären Rousseau än den beskedlige 1700-talsbritten Burke.

Hill skriver:

“What distinguishes the New Right more than anything is its counter-revolutionary spirit, its politics of opposition. ‘In this progressive theocracy in which all must worship the altar of Wokeness’, writes Hillsdale professor David Azerrad, ‘conservatism, if one can still even call it that, is more about overthrowing than conserving.’ …with Trump at the helm, conservatism has become less an ideology than a battle cry,

Where the old guard stood athwart history yelling ‘Stop’, the new guard screams, in a pitch closer to that of Rousseau than Burke, ‘Tear it all down!’. ‘This new right’, says Azerrad,’ has a decidedly unconservative temperament’”.

Azerrad säger att han är del av The New Right som är otillfredsställd med de banaliter som utgår från “the rotting flesh of Reaganism” (citat från Rusty Reno). Han vill se en höger som kämpar aggressivt i kulturkrigen, som inte lyssnar på neokonservativa neocons i utrikespolitiken och inte heller på libertarianerna i ekonomisk politik.

En vän till Azerrad formulerade det partipolitiska läget kärnfullt:

“The Republicans should be the party of men who like being men, women who like being women and Americans who like being Americans”.

PATRICK DENEEN

En av de som intervjuas av Hill är statsvetaren Patrick Deneen, indirekt lärjunge till den konservative tysk-amerikanske filosofen Leo Strauss (1899-1973) och direkt lärjunge till Straussianen Allan Bloom.  

Hans bok Why liberalism failed är central för denna nya höger som nu tar plats på universiteten och i debatten. Boken rekommenderas av Barack Obama som nyttig för att förstå den brist på mening och gemenskap som västvärlden lider av.

Den konservativa “fusionism” som stod bakom anti-kommunisten Reagan 1980 är mindre relevant idag menar Deneen.  Den klassiska och konservativa liberalism som stod upp mot vänstern kollektivism och betonade individualism är idag inte tillräcklig.

Vad som behövs är en ny förståelse för familj och samhällsgemenskap utifrån kommunitära utgångspunkter (se vänsterdebatten i USA på 1980-talet om “communitarianism”). Mer av icke-statliga gemenskaper, mindre liberal individualism. Deneen beskriver några sådana civilsamhälleliga former i sin bok, men de är vaga.

Liberalismens utgångspunkt individen bör ersättas av familjen. En ny samhällsgemenskap måste till som faktiskt kräver mindre individualism enligt en av de intervjuade, New York Post redaktören Shorab Ahmari i en essä i konservativa katolska First Things 2019.

Deneen har besökt Ungern och prisar Orbans familjepolitik. Orban i sin tur läser Deneen och förstår att formulera sig utifrån intellektuella utgångspunkter, till skillnad från Trump.  Förutom professor Deneen så har de konservativa debattörerna Pat Buchanan, Christopher Caldwell och Sohrab Ahmari prisat Viktor Orban.

REALITETER

De realiteter som denna nya höger i USA vill ta fram handlar om till stor del om ekonomi men även större samhällsfrågor:

automatisering och globalisering som utraderar arbetarklassen, tillverkningsindustrins nedgång, självmord och opioidmissbruk, tre års lång nedgång i livslängd, familjesplittringar, studieskulder, korrupta medier, politiskt korrekta liberala eliter,

och den samhällsuppdelning den engelske journalisten David Goodheart analyserade som uppdelningen i “somewheres” och “anywheres”, möjligen än värre i USA än i Europa. Sociologen Charles Murrays Coming apart är för övrigt  en analys för USA som tidigt förutsåg Goodharts teser.

Deneen är helt på den sida som insett att akademiker som han själv ofta är onödiga. Han vill se fler satsningar på lärlingsutbildningar och hantverk än på generella universitetsprogram. USA har en överproduktion av eliter menar han, vilket Charles Murray beskrivit i sin bok Real education.

MÅL OCH MENING

Vad som påtalas i Hills text är att flera forskare och debattörer efterlyser en öppen diskussion om vart det amerikanska samhället ska sträva liksom vad dess medborgare kan tänkas vilja med sina liv.

För Patrick Deneen handlar det om att betydelsen av familjen gått förlorad i historisk bemärkelse. Han vill se en återgång till en “för-liberal” ordning. Traditionell konservatism hade rätt i att betona familjen medan liberaler sedan 1800-talet valt individen som utgångspunkt.

Om man splittrar upp samhället i atomer, dvs individer, så blir de beroende av staten, inte varandra. Detta statslojala individfenomen förutsåg Alexis de Toqueville på 1800-talet som “mild despotism”.

I Sverige har författarna Henrik Berggren och Lars Trägårdh namngett den svenska varianten med utbyggd välfärdsstat och nedmonterat civilsamhälle till “statsindividualism”, något de menar är bra eftersom individer frigörs med stöd av staten. En socialliberal totalitarism skulle jag kalla det.

Deneen menar att familjer har historiskt varit mer betydelsefulla är individer. Antropologiskt och begreppsmässigt är familjen enklare och mer naturlig.  Gör man det motsatta får man en enorm stat som kontrollerar individerna. Han kallar detta fenomen för “anti-kultur” i och med att rotlösa individer beroende av en anonym stat knappast kan bygga kulturer. Därmed är liberalismen kulturlös.

Deneen:

“By compelling us to affirm all cultures, it deprives us of our culture. By taking us everywhere, it leaves us nowhere. By urging us not to conform, it renders us formless. This formlessness is the hallmark of the liberal anti-culture”

RETURN OF THE STRONG GODS

Den katolske debattören Rusty Reno, vars bok The Return of the Strong Gods: Nationalism, populism and the future of the West utgör halva titeln på Jordan Alexander Hills essä i Quillette “Return of the Strong Gods: Understanding the New Right”, har liknande tankegångar. För en översikt, se den svenske katolske idéhistoriken Johan Sundéens recension i den i kristna danska tidskriften Nyt Babel 2020.

De “svaga gudarna “ anti-fascism, anti-rasism, anti-totalitarism, anti-imperialism osv som väst kraftigt propagerade för efter 1945 är inte tillräckliga för att bygga hållbara friska samhällen menar Reno. Allt som kunde ses som starkt och bestående var suspekt. Globalism ersatte nationalismen, relativism sanningar, multikulturalism inhemsk kultur osv. För att skapa sunda samhällen krävs inte bara negativa ideal, vad samhället inte ska stå för, utan positiva, “starka gudar”.

Dessa gudar, ofta myter (vilka statsvetaren Laurie Johnson tog upp 2019 i sin Ideological possession and the rise of the New right), ja metafysisk legitimitet, återvänder nu efter 2000 menar Rusty Reno.

Han citerar den franske sociologen Emile Durkheim (1858-1917), som studerat anomi, dvs förlust av mening i dysfunktionella moderna samhällen:

“There can be no society which does not feel the need of upholding and reaffirming at regular intervals the collective sentiments and ideas which make its unity and personality”.

TVÅ STUDIER OM DEMOKRATI

Dagen efter Hills analys i Quillette publicerade Svenska Dagbladet 4 jan 2021 en understreckare av Carl Rudbeck som illustrerar begreppet The New Right, men inte använder det explicit.

Två statsvetare, Hélène Landemore vid University of Chicago och James Lindley Wilson vid Yale, har båda skrivit studier av den bristfälliga demokratin i USA och räds inte att kritisera det politiska konsensus som lett fram till Trumps segertåg i USA och liknande i Europa inkl SDs exceptionella framsteg (från 5 % 2010 till 18 % 2018) i Sverige.

Rudbeck inleder syrligt:

“Om man får tro allvarstyngda akademiker och journalister är demokratin i fara. Nästan varje dag kommer en ny bok som förklarar för oss hur illa ställt det är med folkstyret. Det hotas av primitiva populister som vinner stora mängder av röster men som inte faller mer eller mindre självutnämnda eliter i smaken. Det är något paradoxalt med denna åsikt: Demokratin är alltså hotad av att folket gör sin stämma hörd.”

Rudbeck menar liksom statsvetarna att demokratin inte är i fara för att folket har för stort inflytande utan för att de har för litet. Att rösta vart fjärde år är inte tillräckligt och dessutom på kandidater man inte känner till eller hur de fått en valbar plats i partiernas listor.

Statsvetarna ger praktiska förslag i sina böcker som ska råda bot på det demokratiska underskottet. Lindsey Wilson vill se större jämlikhet som ska åstadkommas med beslutsformer mellan valen. T ex en lokal folkomröstning som kan återkalla en misskötsam kandidat, något som är möjligt i USA men knappast i Sverige.

Landemore har också förslag men inte lika konkreta. De båda är övertygade om att medborgarna måste involveras mellan valen och är beredda att ta risker som kan leda till ogenomtänkta men demokratiska beslut.

Hon skriver:

“Jag menar att det kan finnas både god och dålig populism. Den goda versionen innebär att en vilja att tala på vanligt folks vägnar där eliter har tillskansat sig makten. I denna mer modesta mening är jag kanske populist”.

Rudbeck tillägger att det är nog första gången han läser sådana ord från en professor vid ett av USA:s finaste universitet.

Den “filosofiska retstickan” Jason Brennan (Rudbecks beteckning) som var i Stockholm 2017 har inga förhoppningar om ge  utökad demokrati till väljarna, tvärtom.

Rudbeck är inte imponerad av förslagen men välkomnar kritiken av det demokratiska systemet i USA, möjligen värre in i Sverige med sina utbytbara “valda oligarkier” som låtsas vara politiska fiender i spel för väljarna. Den tyske rättsteoretikern Carl Schmitt kritiserade redan på 1920-talet den liberala parlamentarismen just för detta.

Vad svenska konservativa kan lära sig av detta blir intressant att ta del av. Det mesta från USA brukar komma till oss.  Möjligen kan webbtidningen Bulletin, Medborgerlig Samling och tankesmedjan Oikos vara vägöppnare för intellektuell högerdebatt. De kan börja med att läsa Quillette.

Jan Sjunnesson, författare och journalist www.sjunne.com

Samtal om liberalism del 2: Om Leo Strauss med Mattias Betts

I del 2 av mina samtal om liberalism talar jag med Mattias Betts som skrivit om och översatt den tysk-amerikanske politiske filosofen Leo Strauss, en viktig kritiker av liberalism. Detta samtal blev uppdelat i två klipp, det ovan och denna fortsättning.

Det första samtalet med Daniel Svensson finns här.

Min artikelserie om kritik under 1900-talet av liberalismen:

Del 1-Introduktion

Del 2-Peter Thiel och The Straussian moment

Del 3- Carl Schmitt

Del 4-Leo Strauss

Del 5- Neokonservatismen

Del 6-Kommunitarism

Del 7-Judith Shklar

Del 8- Statsliberalismen

Del 9- Edward Luces The Retreat of Western liberalism

Del 10- Patrick Deneens Why liberalism failed

Del 11- Steve Bannon och Traditionalismen

En skriftställares dagbok: 05-11-2020

MONSTER OCH METAFORER UNDER ANTIKEN har sysselsatt statsvetaren Johan Tralau i Uppsala. Jag nämnde honom  nyligen angående Hobbes Leviatan och vårt behov av myter. Sedan 2010 har han använt sina kunskaper i klassisk grekiska och latin till två lärda utläggningar om monster och metaforer.

Varför antikens författare, särskilt dramatiker, sysselsatte sig med monster och vad vi kan lära av dem är att de visar på följder av att överträda naturliga gränser och att inte följa heliga löften.

Minotaur - Wikipedia

Minotauros, som framställs dels med tjurhuvud och manskropp, dels med motsatta kroppsdelar, var resultatet av en sexuell förening mellan en kvinna, Pasifae och en tjur.

Innan detta antika tidelag skedde med hjälp av en träko på hjul som kvinnan ålade in sig i för att ta emot tjuren hade guden Zeus vredgats.  Han hade i skepnad av en tjur rövat bort prinsessan Europa från Fenicien (Libanon) till Kreta och där parat sig med henne. Deras son heter Minos. Europa gifter sig därefter med Kretas kung Asterios som dör. Då gör Minos anspråk på tronen och får av havsguden Poseidon en tjur att stiga upp ur havet som ska offras tillbaka till Poseidon.

Men det låter Minos bli och då iscensätter Poseidon akten mellan Minos hustru  Pasifae och en tjur.  Men Tralau visar att historien är mer komplicerad eftersom Pasifae är solguden Helios dotter och tjurar kan  också sägas representera solen. Då begås en slags incest mellan solens dotter och  symbolen för solen, tjuren.

Detta är grundhistorien på vilken Tralau tolkar in många detaljer om monster och deras betydelse för människor, då och nu.  Monster fungerar som gränsövervakare mellan familjemedlemmar och mellan djur och människor.  Men inte bara det.

Monster i form av djur kan få jägare att identifiera sig med dem, dvs att en björnjägare går in i en roll som jagad björn.   Att gå bärsärk kan vara att rusa ilsket i en björnfäll mot en fiende. Eller bli en ulfhedna, en fornnordisk varulv,  som syns i arkeologiska fynd vid Björnhovda på Öland. Rasande krigare som sågs lika farliga som vargar.

Movie Actress Elizabeth Taylor Leopard Skin Bathing Sui
I boken Monstret i mig beskriver Tralau hur Elisabeth Taylor i leopardbaddräkt kombinerar människa med djuriskhet. Erotik och rovdjursestetik.

Idag översvämmas vi av andra slags monster, nämligen zombier med start skräckfilmen The Night of the Living Dead 1968 och sedan i Michael Jacksons video Thriller 1984.  Detta populärkulturella fenomen har engagerat forskare i Kanada som John Vervake.

***

Johan Tralau fick blodad tand av sina klassiska studier och fortsatte 2018 med en bok om komplexa smutsiga metaforer under antiken. Att vågor var som ”väldiga ryggar” skriver han i boken med samma titel. Alla greker var dock inte trygga ute på ett oländigt farligt Egeiskt hav.  Men hav var inte obegripligt att tolka som mjuk kroppsdel, farlig eller ej.

Chimera Was A Monster From Greek Mythology. It Had Head Of Lion,.. Royalty Free Cliparts, Vectors, And Stock Illustration. Image 133018919.
Chimairan, beskriven i Homeros Iliaden, ca 700 f. Kr.

Vad med ”getens rättvisa”, dvs ett juridiskt begrepp tillhörande ett lågt stående djur? Ifigenia offras av sin far Agamemnon till jaktgudinnan Artemis i Aischylos trippeldrama Orestien.   Även här återfinns ett monster, Chimarian, som har en kropp med oförenliga delar av get, lejon, orm.

Enligt samtida poetik som Aristoteles ska metaforer bringa liknande begrepp samman. Vågor och ryggar kan vi föreställa oss rent kognitivt. Men en rättvisa som tillhör en get är svårt.  Tralau går vidare och finner två till oförenliga metaforer från antiken:  flytande cypressträ i form av lim och blodig deg.

Skälet till att visa på dessa skandalösa språkliga bilder kan vara att visa att världen gått ut led, råkat i oordning. Människor offras, inte djur. Offret och den offrande blandas samman till en vegetarisk deg blodig av människoblod.

Tralau menar att förutom att skildra en civilisation i förfall så kan dessa kognitivt störande metaforer skänka intellektuell njutning. Meningen  i bilderna är att något inte är som det ska vara, att gränser överskridits.  En känsla av övermäktighet inför något storslaget och ofattbart, ett sublimt överblick som Kant och romantikerna värnade om, och postmodernisten JF Lyotard.

I upptäckten av att de störande metaforerna motsvaras av frånvaron av premissen att metaforer ska likna varandra i en förutsägbar ordning finns ett upprymt lugn, äventyr, glädje och lite vemod avslutar Uppsalaprofessorn sin lärda skrift Havets väldiga ryggar. Offret och de flytande bildernas gåta.

***

Vill du följa min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

Gilles Deleuze – 25 år idag sedan hans självmord 1995

Gilles Deleuze et Claire Parnet (photo © Marie-Laure Decker)
Med studenten Claire Parnet som gjorde en lång intervjuserie med honom, sänd i fransk teve efter hans död

Alors, il était 25 ans il a  defenstré.

För 25 år sedan, den 4 november 1995 gav filosofen Gilles Deleuze upp och lutade sig ut från fönstret vid tredje våningen, rue Bizerte, Paris.  Han föll och dog omedelbart.    Han hade levt med en kvarts lunga sedan 1969 och rökt många cigaretter.

Jag ska inte försöka mig på att skriva om hans verk som jag ännu inte är helt på det klara med, även om jag gjorde ett försök vid Södertörn 2005.

BASED DELEUZE

Based Deleuze Book Trailer - YouTube

 

Istället ska jag hedra hans minne genom att ta fram  några okända sidor hos Deleuze som en ung amerikansk politisk teoretiker och aktivist, Justin Murphy, tagit fram i sin bok Based Deleuze (2019).

Deleuze ogillade att man repeterar vad andra sagt och såg hellre att man tänker själv. Han skulle, i likhet med min opponent Sven-Olof Wallenstein på Södertörn, ansett att min mediokra magisteruppsats var trist. Jag var en misslyckad poststrukturalist, förutom postmodernist. Murphy menar att Deleuze hade hatat postmodernisterna och gör skarp åtskillnad mellan de två post-tankeriktningarna.

Murphy tänker nytt med hjälp av en annan deleuzeian, Nick Land. Båda tillhör i vid mening lägret runt IDW, alt right, neoreactionary, accelerationism, tillsammans med Curtis Yarvin (som berömmer boken på baksidan ”You know, it’s not that bad”). Murphys bok, som han skrev på en månad, är en extrapolering och försvar av Lands ”högerdeleuzeianism”. Bokens undertitel lyder ”The reactionary leftism of Gilles Deleuze”.

Murpy inleder med att beskriva en 21 årig Gilles 1946 som kristen mystiker i katolsk medeltida anda  utifrån en brådmogen text, Från Kristus till borgerligheten.  Texten ska uppfattas som en kritik av den ledande katolske teologen Jacques Maritains intellektualism och dualism till fördel för en affektiv mysticism, i medeltida mystisk tradition  från författaren till  Nubes Ignorandi fram till Simone de Veil.

Expressionism in Philosophy: Spinoza - Wikipedia
Andra delen av Deleuzes doktorsavhandling vid Sorbonne 1968

För mig var detta okänt men Murphy är något på spåren eftersom detta förebådar den Spinozism som Deleuze ägnar sig åt från 1960-talet.  Bort från cartesiansk dualism mot den enda Substansen, eller Gud.

HÖGER DELEUZE

Vidare har Murphy redan i titel anlag ett perspektiv som ska göra Deleuze till en högerliberatarian, a market anarchist. ”Based” är slang i alt right kretsar för ”un-woke”. En Deleuze som alltså ska vara till höger? Det är nästan obegripligt och beläggen är tunna för att göra denne vänstertänkare till det motsatta.

Vad 11-årige Deleuze ska ha sagt om att bada på stranden i Normandie tillsammans med arbetare 1936, vilket hans mor inte accepterade, tar Murphy upp som bevis vilket är svammel.  Att varken den unge eller äldre Deleuze inte tog avstånd från detta och hans familjs aktiva deltagande på den högerextrema sidan under ockupationen ska ha lett honom in på en skepsis mot vänsterextremister. Pyttsan.

Hans vapenbroder Félix Guattari hatade visserligen maoister, och Deleuze fick själv lämna sin föreläsningsal på Vincennesuniversitetet när maoistkollegan Alain Badiou bröt in i hans föreläsning med sina adepter, anklagade Deleuze för att vara småborgerlig. Denne reste sig, tog sin hatt och gick ut. En gentleman slåss inte.   Men det gör honom knappast höger. Möjligen en anark som Ernst Jünger.

Murphy driver en rimlig tes om att Deleuze var skeptisk till  oklara hierarkier, småfascistiska självutnämnda grupper som trodde att de visste allt. SJWs idag.

Samtidigt beskriver Murphy att Deleuze var elitist som i Nietzsches anda ville få fram allt högre stående individer, kanske till och med med HBD, Human BioDiversity. IQ nämns inte av Deleuze men enligt Murphy finns det implicit i Deleuze och Guattaris två stora opus, som nu finns på svenska. Raser nämns men mer otydligt.

MARKNADSANARKIST

Marknadsekonomi och kapitalism är inte samma sak vilket Deleuze och Guattari lärde från historikern Fernand Braudel. De kreativa entreprenörerna under medeltidens Sydeuropa behärskades av städernas trögare borgerlighet och byråkrater som fångade in deras innovationer och företagarfantasi och formade den till borgerlig konform kapitalism. Entreprenörskap är anarkism? Njae.

Slutligen gör Justin Murphy den aristokratiske anarkisten Gilles Deleuze till en föregångare av Jordan B Peterson. Denna tolkning menar att det psykologiska begreppet ”latent inhibition” hos Peterson motsvaras av kreativitet och schizofreni hos Deleuze och Guattari.  Hrmm.

Schizofrena är oerhört öppna för nyheter (som Jordan Peterson och jag, händelsevis). Om man inte reagerar på ny men irrelevant information kan man bli galen om man är lågt begåvad, eller bli kreativ (om man är högt begåvad, dessa är Murphys tolkningar av Peterson).

Både Peterson och Deleuze ville dels förstå kreativitet, dels se hur kreativitet kunde gå i fascistisk riktning (hela Petersons forskning handlar om att förstå despotiska regimers folkliga stöd).

Peterson och Deleuze skulle kanske ha mer att tala om än Peterson och Foucualt eller Derrida. En annan fantasifull ung nordamerikan med kanalen Plastic Pills har tagit upp samma tråd  om Deleuze /Peterson som Justin Murphy, här via humrar (en metafor som finns hos Peterson och Deleuze).

Jag stannar här men kommer återkomma till denne solitäre fransman. Merci pour tout.

Philosophie.ch - Qu'est-ce que l'axiomatique chez Gilles Deleuze?

 

 

 

 

Samtal om liberalism- Del 1

Samtal med Daniel Svensson om liberalism utifrån mina texter nedan. Det andra samtalet är med Strausskännaren Mattias Betts.

***

Min artikelserie om kritik under 1900-talet av liberalismen:

Del 1-Introduktion

Del 2-Peter Thiel och The Straussian moment

Del 3- Carl Schmitt

Del 4-Leo Strauss

Del 5- Neokonservatismen

Del 6-Kommunitarism

Del 7-Judith Shklar

Del 8- Statsliberalismen

Del 9- Edward Luces The Retreat of Western liberalism

Del 10- Patrick Deneens Why liberalism failed

Del 11- Steve Bannon och Traditionalismen

Möjligen samlar jag dessa texter, redigerar dem och kompletterar med studier av liberalerna Per Svensson, Lena Andersson, Svante Nycander och Johan Norberg, till en skrift. Ni får gärna kommentera om ni skulle se en sådan bok utgiven.

Efter liberalismen: Steve Bannon och tradtionalismen-del 11

EFTER LIBERALISMEN

Steve Bannon och Traditionalismen- Del 11

Steve Bannon är känd för att ha lett högersajten Breitbart från 2012 och varit kampanjledare och rådgivare till Donald Trump från 2015 till 2017. Han passar inte in som akademisk tänkare i min serie om kritiker av liberalismen, men har haft kanske större inflytande än någon av dem.

I år gav forskaren Benjamin Teitelbaum, expert på nordisk nationalism och vikingarock, ut den unika och läsvärda boken War for eternity. I den visar han att Bannons kritiska syn på liberalismen, förstådd som den liberala demokratin sedan 1700-talet (dvs samma analys som Leo Strauss gör), går mycket längre än någon av de tänkare och idéströmningar jag behandlat här. Martin Heidegger möjligen undantagen.

Traditionalism: Just a fancy name for oppression | by Christopher Laine |  Intelligence Challenged | Aug, 2020 | Medium
Bild från kritisk artikel i Medium

TRADITIONALISM

För Bannons del handlar kritiken av västerländsk liberal demokrati om att det moderna projektet i västvärlden gått i stå genom att det inte respekterat naturliga hierarkier, vårt behov av gemenskap och de eviga cykler av uppgång och förfall som alla civilisationer genomgår.

Vår undergång är nära medan asiatiska ekonomier med dess konservatism är på väg upp. Möjligen kan USA:s arbetarklass rädda västvärlden enligt Bannon själv.

Denna syn kallas Traditionalism och har knappast blivit känd om inte den inspirerat såväl Steve Bannon som Vladimir Putins rådgivare, den euroasiatiske tänkaren Alexander Dugin och den brasilianske presidenten Jair Bolsonaro via hans rådgivare, sufisten Olavo de Carlvalho.

Boken är full med kända och okända namn, men intressant nog har flera anknytning till Sverige: de högerradikala publicisterna Henrik Palmgren och Daniel Friberg, som arbetar nära altright och vitmakt-grupper i USA. Friberg ogillar fö mig starkt.

Traditionalism har haft några riktiga tänkare: Aldous Huxley, René Guénon, Julius Evola, George Gurdjieff, Frithjof Schuon, Alain de Benoist och svenskarna Kurt Almqvist och Tage Lindbom. Vissa menar att den går tillbaka till renässansen och antiken via philosophia perennis . Idag finns den iranske teoretikern Jason Reza Jorjani, som intervjuas i boken.

Traditionalism utgår ofta från österländska religioner som muslimsk sufism, zororastrism, hinduism och buddhism, men även vissa västerländska trossystem, ortodox kristendom, förkristna europeiska religioner, även ursprungsamerikansk naturreligion och synkretistiska varianter som teosofi.

Alla dessa trossystem har existerat i årtusenden och bygger på andliga gemenskaper och mysticism bortom tro på teknik och naturvetenskap.

Märkligt nog fascinerades en person som Steve Bannon av dessa esoteriska och icke världsliga idéer. De vänsterliberala västerlänningar som intresserat sig för österländsk filosofi och skapade new age, hade missat hur djupt konservativa dessa tankar är menar Bannon.

Han har själv examina i stadsplanering, säkerhetsarbete, företagsekonomi och arbetade som marinofficer vid hangarfartyg i Persiska viken. 1980 när Iran hade över 200 amerikaner i gisslan väcktes hans politiska intresse när han sett hur illa Jimmy Carter skötte saken.

Aleksandr Dugin - Wikipedia
Alexander Dugin

MÖTEN

Teitelbaum lyckas få över 20 timmars intervjuer med Steve Bannon. Ibland stängs mikrofonen av.

Mycket av samtalen rör Traditionalism men också geopolitik (hur bemöta hotet från Kina) och Bannons roll i dataföretaget Cambridge Analytica som hjälpte Trump till makten 2016 via bearbetning av Facebook data. Han var även involverad i Brexit kampanjen i Storbritannien där samma metoder användes av Nigel Farages Leave.EU.

Teitelbaums bok består dels av reportage från verkliga och föreställda möten, dels beskrivningar av Traditionalism och resonemang om politiska konsekvenser av detta djupt reaktionära tänkande.

Vid ett möte på Armémuséum på Östermalm i Stockholm 2012 under temat Identitär Idé satt Ben Teitelbaum i publiken när Daniel Friberg presenterade ryssen Alexander Dugin.

”I remember the occasion vividly. Daniel Friberg, the CEO of Arktos, introduced Dugin and me in the foyer of a lecture hall in Stockholm on July 28, 2012. Tall and goateed, Daniel did the honors in his exceptionally deep voice”.

Dugin talade inför 300 halvfulla svenska nationalister:

“All that is anti-liberal is good.”

Varför liberalism, inklusive upplysning, tekniska framsteg, rösträtt och allt vi förknippar med moderna samhällen är fel beror på dess fokus på individen förklarar Teitelbaum:

”This way of thinking about people, defining them as ideally disconnected (liberated) from religion, family, nation, even their own bodies is historically exotic and insidious, Dugin claimed. And as even a proponent of liberalism like Francis Fukuyama understood, it would leave us yearning for community. That problem, Dugin argued, birthed the two main challenges to liberalism in the twentieth century: communism and fascism. Both ideologies aspired to promote an alternative entity—not the individual, but two collectivities, class and race.”

AVSLUTNING

Bokens undertitel, Inside Bannon’s far-right circle of global power brokers, beskriver väl hur ett fullkomligt apart tankesystem, som verkar verklighetsfrämmande för de flesta västerlänningar och säkert de utanför också, fick inflytande in i Vita Huset I Washington och Downing Street no 10 i London.

Det svenska bokförlaget Arktos, ägt av Daniel Friberg, spelar en nyckelroll för Steve Bannons läsning av Traditionaliska böcker, som översättningar av de närmast fascistiska författarna Evola och Dugin.

Vill ni veta mer om War for eternity kan ni lyssna på min podd med Ronie Berggren och Alexanders Bards samtal med författaren Ben Teitelbaum och medpoddaren Andreas Sweeny.

I

Efter liberalismen: Why liberalism failed av Patrick Deneen- Del 10

Introducing the Symposium | Commonweal Magazine

EFTER LIBERALISMEN- Del 10

Why liberalism failed av Patrick Deneen

 

I denna studie av det västerländska demokratiska statsskicket, här kallat ”liberalism”, tar Patrick Deneen, professor i statsvetenskap vid Notre Dame universitetet,  upp den klassiska politiskt filosoiska tråden från sin föregångare, den tysk-judiska filosofen Leo Strauss, som jag skrivit om i denna serie.

VÄST ÖVERGAV ANTIKA IDEAL

I korthet så går Strauss och Deneens kritik ut på att  Västeuropa först från Machiavellis 1500-tal och sedan även USA med tankar hämtade framför allt från ”proto-liberalen” John Locke under 1600-talet,  har avvikit från vad som kännetecknat den västerländska civilisationen sedan antiken.

Då byggde politiska (stads)system på medborgarnas självvalda begränsningar genom gemensamma dygder, framför allt inom sex och materiella villkor. Ett styre begränsade sig självt genom att dess medlemmar gjorde det.

”The Greeks especially regarded self-government as a continuity from the individual to the polity, with the realization of either only possible in the virtues of temperance, wisdom, moderation and justtice, were mutually sustained and fostered”.

Det fanns ingen principiell skillnad mellan antika dygdemönster i Grekland och Rom innan Kristus ankomst och efteråt.  Under medeltiden förstod att människan att hon inte kunde fullfölja varje önskan och tillfredsställa varje begär bara för att de uppstod, något som de  konservativa filosoferna Strauss och Deneen menar försvann framför allt under 1800-talet. Deras analys ligger nära kommunitarismen.

Den liberala demokratin undergräver sig själv genom att göra alla till nytto- och begärsmaximerande individualister som struntar i det gemensamma. Denna instabila demokrati kan leda till pöbelvälde och kaos, som sedan måste ersättas av ett tyranni. Något som Platon och Aristoteles förutsåg i sina analyser, vilket Patrik Engellau påminner oss om.

Boken är full med hänvisningar till amerikanska förhållanden men de kan lätt appliceras här i Europa och Sverige. I vissa fall är det nog värre här, i andra värre i USA.

STATSINDIVIDUALISM

Den smygtotalitära synen att ett samhälle kan existera om bara staten och individerna tas hänsyn till, en statsindividualism (som populariserades 2006 i boken Är svensken människa? och sägs karakterisera Sverige), har blivit alltmer vanlig även i USA.

Men Deneen upptäcker att detta knappast är ett fenomen i socialdemokratiska välfärdsstater under sena 1900-talet, utan förutsågs av den engelske 1600-talstänkaren Thomas Hobbes (också anropad av Engellau och under den fallerande tyska Weimarreubliken av Carl Schmitt) och av fransmannen Alexis de Toqueville två århundraden senare.

Deneen skriver att den liberala demokratin kulminerar enligt Hobbes i två ontologiska punkter: den befriade individen och den kontrollerande staten.

”Hobbes’ Leviathan perfectly portrayed those realities: the state consists solely of autonomous individuals and these individuals are ‘contained’ by the state.”

Deneen visar hur staten ökar sin  kontroll över medborgarna ju mindre självstyrande och dygdiga de är. Det stämmer. Om inte individerna kan sköta sig måste fler kameror sättas upp, fler vakter, fler algoritmer som automatiskt övervakar oss.

I ett mindre modernt samhälle har medborgarna dessutom band till bestämda platser, till bestämda årstider och till tidigare och kommande generationer.  Naturen var inte en källa att exploatera med teknik som Francis Bacon ville, den naturvetenskaplige filosof som också var Hobbes herre.

Begreppet statsindividualism har använts här i Sverige, om än inte bokstavligt, av socialdemokrater som har poängterat statens makt och borgare som poängterat individernas frihet genom staten. Frihet från varandra och det civilsamhälle som den moderate ideologen Hans Zetterberg förgäves sökte få gehör för inom Moderaterna 1990. Deneen och Zetterberg skulle vara överens om det mesta i sina analyser av den västerländska civilisationens förfall.

Deneen analyserar klarsynt hur en liberal vänster, kallad progressivism, och en liberal höger, kallas klassiskt liberal, har utnyttjat denna hydra, statsindividualismen, för sina ändamål.

Någon konservativ ståndpunkt existerar egentligen inte eftersom både ideologierna har släppt banden till de tankesystem och livsmönster som byggt upp Europa sedan 400-talet före Kristus.  Två årtusenden är bortkastade och individerna är mer villrådiga än någonsin.

I denna villrådighet med egoistiska individer som börjat inse att de inte klarar sig bara med staten i sitt kaos kan längtan efter en stark ledare spira. En som begränsar medborgarna där de inte kan begränsa sig själva. System är statt i förfall med alltmer kontroll, alltmer kaos. Anarkotyranni är ledordet för Sverige idag, ett ord som inte Patrick Deneen använder men skulle kunna ingå i hans analys av statsindividualismen.

”At the heart of liberal theory and practice is the preeminent role of the state as agent of individualism. This very liberation in turn generates liberalism’s self-reinforcing circle, wherein the increasingly disembedded individual ends up strengthening the state that is its own author. From the perspective of liberalism, it is a virtuous circle, but from the standpoint of human flourishing, it is one of the deepest sources of liberal pathology”.

Där en liberal höger betonar globalisering, avreglering och ojämlikhet vill den liberala vänstern se personlig frihet, särskilt sexuell.

ANTIKULTURELL LIBERALISM

Genom att bara se till individer utan relationer till andra eller sin omgivning tvingar liberalismen oss att som första civilisation bortse från vår plats, vår tid och den natur som omger oss. Allt existerar i ett nu – något som George Orwell fantiserade om i 1984.

Ordet kultur betyder ju odling, vilket framgår av engelskans agriculture och cultivate. Under antiken och fram till och med medeltiden fanns ideal som betydde att vi föddes in i lokala kulturer med vars hjälp vi kunde befria oss genom att själva begränsa våra begär så att de inte gick ut över oss själva och andra. Lagar var mindre viktiga eftersom folk hade ideal som de själva och andra kunde hålla sig till. Tvärtom gäller i modern tid där lagar, teknik och kontroll ersätter självdisciplin.

Men för de politiska 1600-och 1700-talsfilosoferna Hobbes, Locke och Rousseau så föddes vi in i ett vakuum. Ett naturtillstånd. I detta fanns inga kulturella fostrande livsmönster, bara en stat som kunde hjälpa oss om vi betalade vår skatt. Medmänniskor fanns men betydde lite.

Liberal Arts som de heter i USA (efter latinets Artes liberales) idag ett hot mot just vad dessa humanistiska studier av de fria konsterna en gång stod för. I kapitlet ”Liberalism against Liberal arts” upprepar Deneen sin kritik hur humaniora idag gjort sig värdelös. Dessa olönsamma studier, om man inte är svensk genusvetare kanske, jämförs med teknik och naturvetenskap med vilka humaniora inte kan mäta sig.

Förr var humaniora relevant eftersom man värdesatte de ideal dessa studier av språk, filosofi, historia och litteratur stod för och från vilka man kunde hämta visdom och levnadsregler. Idag existerar inget sådant.

”An education fitting for a res publica is replaced with an education suited for a res idiotica – in the Greek, a ‘private’ and isolated person”

AVSLUTNING

Deneen ser allt fler som inte gynnas och inte tror på drömmen om det fria liberala samhället. Dessa förlorare avslöjar den ”nobla lögnen” som Platon och senare tänkare ansett att folket kan hålla sig till, religiös till exempel.

Han ser två utvägar: Antingen fortsätter liberalismen sitt förfall med allt starkare statlig kontroll över de alltmer otyglade individerna, en ”djup stat” tar över men under demokratisk täckmantel, en despotism som redan fransmannen de Toqueville förutsåg för 200 år sedan under sig Amerikaresa.

Eller så kommer en autoritär ledare ta över, öppet och resolut, men kanske med folkets stöd som under Hitler, Erdogan och  Duterte idag. Klart är att försvararna av den liberala ordningen måste sluta med att se ned på de som förlorar och är besvikna:

”Liberalism’s defenders today regard their discontented countrymen as backward and recidivist, often attributing to them the most vicious motivations: racism, narrow sectarianism or bigotry”.

Han föreslår en återgång till mindre gemenskaper, inte olikt vad E.F: Schmacher skrev om i början av 1970-talet i Small is beautiful, en bok som inspirerade mig och många inom den alternativa vänstern och miljörörelsen.

Men Patrick Deneen ska komma med en uppföljare till Why liberalism failed, där han specificerar sina lösningsförslag mer. Denna bok var en första analys och gott så.

Patrick Deneens föredrag vid Lumen Christi College om sin bok  Why liberalism failed 2018

Den politiska filosofen Laurie M Johnssons  föredragsserie om boken (finns även på Itunes och Spotify, dessutom föredrag om Leo Strauss, Hobbes m fl)

Del 11 om Steve Bannon och Traditionalismen

 

Den misslyckade postmodernisten Sjunne

File:Nobel2008Literature news conference1-1.jpg - Wikimedia Commons

”Det är lätt att man överskattar individens inverkan på samhällsutvecklingen. Effekten av min död skulle till exempel inte bli så positiv som många föreställer sig.”

Horace Engdahl, De obekymrade (2019)

Omsider har även jag läst Johan Lundbergs När postmodernismen kom till Sverige. Den berör förhållanden som jag känner till, om än perifert i vissa fall, direkt i andra som vid de arrangemang med Horace Engdahl, Jean-Claude Arnault m fl som nämns i boken.

Vad som följer är personliga reflexioner och erfarenheter som inte tillför hans bok något nytt belägg, men ger en inblick i vad som skedde inom humaniora, vänstern, kulturdebatt, och skvaller, från 1980.

Jag var vänsteraktivist från 1977 till 2000 (gick ur Vänsterpartiet) och bedrev studier i postmodern filosofi från 1985 till 2005 (magisteruppsats vid Södertörn).

En misslyckad figur som försökte följa med i svängarna, men som inte hade begåvning nog. Eller hade vett nog att inse den humbug som Johan Lundberg skrivit om. Jag är kluven. Man gillar inte att ha ägnat 25 år i onödan åt svammel. Dessutom pinsamt att ha gått på skiten, om det nu var skit med Kris.

Eftersom Mathias Wåg och Chang Frick diagnostiserat mig som lidande av narcissistisk personlighetsstörning ber jag dem att inte läsa dessa privata tankar. Till er övriga tar jag till Runebergs ord:

”Jo, därom kan jag ge besked, Om herrn så vill, ty jag var med.”

VILSEN VÄNSTER

Lundberg började liksom jag att läsa i Umeå: han idéhistoria 1980, jag litteraturvetenskap 1981.

Ganska snart blev jag indragen i KHF/VPK (Kommunistiska Högskoleföreningen/Vänsterpartiet Kommunisterna) och läste om nya teoretiska litteraturanalyser i böcker av marxisten Kurt Aspelin. Derrida flimrade förbi men Aspelin tyckte han och de andra semiotikerna led av luftig idealism snarare än robust historiematerialism á la Karl Marx själv.

Jag hade gått in i VPK i Uppsala 1978 precis när luften gått ut vänstern. Som de fd marxisterna Lennart Berntsson och Svante Nordin beskrivit i sin utmärkta analys Efter revolutionen: Vänstern i svensk kulturdebatt efter 1968 låg Sverige ungefär fem år efter Paris. Där hade man gett upp runt 1975, då de mer liberala och skeptiska nya filosoferna debuterade, Les nouveaux philosophes (som min favoritfilosof, den postmoderne Gilles Deleuze avfärdade bryskt 1977).

Studentupprorets bas i experimentuniversitetet Vincennes- Paris VIII, Centre Universitaire Expérimental de Vincennes , där Gilles Deleuze och JF Lyotard huserade och Michael Foucault fått en professur, revs 1980 av den konservative borgmästaren Jacques Chirac. Lokalerna hade demolerats av uteliggare, hippies, narkomaner, ”revolutionärer” och ingen kunde längre vistas där. Doktorsgrader delades ut på bussen. . .

Jag läste runt den tiden Dagens Nyheters kultursidor noga, särskilt Otto Mannheimers serie om vänsterns misslyckande. En samling, Den förlorade vissheten, kom sedan ut med hans texter och intervjuer med André Glucksmann, BHL, och Michel Foucault. Jag tillhörde alltså VPK men var vilsen ideologiskt. Postmarxiste avant le lettre,

Marxism-leninismen lockade inte och den frihetliga vänster jag hade tytt mig till sedan mitten av 1970-talet, och som fått mig nästan att gå med i ett jordbrukskollektiv i Värmland, verkade lika förvirrad. Kapsylen, anarkistiska bokkaféet Svarta månen, Kafé 44, Barsebäcksmarscher och fristaden Kristiania var avverkade.

Miljöpartiet hade en bas i min hemstad Uppsala genom Björn Gillbergs MIGRI, Miljöförbundet och alternativrörelsen runt allaktivitetshuset Verkstan (där jag startade en lokal alternativtidning, UppsalaMagazinet 1983). Men allt verkade ha varit bättre förr och mitt favorithak och fd arbetsplats Uppsala Musikforum hade försvunnit.

Nordens folkhögskola Biskops-Arnö våren 1982

BISKOPS-ARNÖ FOLKHÖGSKOLA

Efter Umeå for jag ned till Uppsalatrakten igen för ett år på den nya medielinjen vid Nordens folkhögskola Biskops-Arnö.

Denna vistelse skulle bli avgörande för mig eftersom jag då kom i kontakt med den nordiska kulturvänster som sedan ledde till postmodernismen via min lärare Ingmar Lemhagen, men i viss mån även Göte Ask, Bengt Åkerlund och Åke Leander (fd rektor och grundaren av folkhögskolan, legendarisk nordist och medlem i gruppen för Nordiska Rådets litteraturpris).

I Köpenhamn fanns vidare vyer förstod jag av Ingmar Lemhagen och danska elever (en kommunistisk lärarinna lockade dessutom), så jag packade och for dit för att försörja mig som frilansjournalist för svenska tidningar.

Det betalade givetvis inte så jag gick på danskt socialbidrag, men jag hann med att intervjua den danske punkpoeten Michael Strunge som stod för ett modernistiskt, ja kanske postmodernistiskt i och med hans Bowieinfluenser, brott mot den mer realistiska vänsterlitteratur som dominerat där som här och som Strunge och danska postmodernister ansåg förlegad.

Derridas dekonstruktionstudie De la grammatologie från 1967 översattes redan 1970 till danska, och först 1976 till engelska.

Punkestetik och husockupationer var vad de unga hippa danskarna gillade. ETCs Johan Jenny Ehrenberg lät sig fotograferas på hippa Köpenhamnshaket Cafe Sommersko i snygg läderkjol och makeup inför Könsbytesnumret. Jag blev faktiskt tänd på henom då.

Dansk vänster var mer teoritung än den svenska och jag bläddrade vid Københavns Bogkafé bland deras översättningar av tyska Frankfurterskolan, liksom deras egna kapitallogiker.

Myten om Kris – tidskriftens första år och vad som hände sedan — ORD&BILD
Ord & Bild, 2000, om Kris med Arne Melberg och Horace Engdahl

UPPGÖRELSE

Samtidigt med min danska sejour gjorde Horace Engdahl på sommaren 1982 upp med den svenska samtidslitteraturen genom en recension av författarantologin Självdeklaration, redigerad av Magnus Ringgren (som jag senare skulle intervjua i egenskap av lokal homosexuell kulturpersonlighet för min tidning UppsalaMagazinet).

Engdahls uppgörelse med Ringgren i DN gick mig helt förbi där i Danmark, men jag förstod att något hänt hemma när jag kom tillbaka och började läsa estetik vid Uppsala universitet (en plats jag hade undvikit såsom Uppsalabo och istället flytt till Umeå).

Masskultur var plötsligt viktigare än finkultur. Själv var jag redan då mer konservativ i min litteratursyn och kände mig utanför när folk analyserade reklam, Madonnaskivor och modetrender som något viktigt. I Danmark hade jag sett teoretiska musiktidskrifter som liknade vad som var på gång i Sverige i och med ETC, 2NioNio, Kannibal, RIP men knappast något i stil med Kris.

Mitt första möte med tidskriften Kris var nere i Hägersten hösten 1983 på det trotskistiska tryckeriet Prinkipo. Där skulle vi trycka UppsalaMagazinet. Inne bland alla tryckpressar och reprokameror låg färdiga tryckplåtar med suddiga bilder. Jag kunde inte se vad de föreställde och tryckartrotten flinade, -Nån obegriplig kulturtidskrift 🙂

Inte förrän hösten 1985 fick jag klart för mig vad som hade hänt: Brutus Östling hade startat förlaget Symposion och tidskriften Res Publica, Kris hade tagit ledningen i litteraturdebatten och både Östling och Kris-gänget hängde ihop via ett samnordiskt nätverk, Nordiska Sommaruniversitetet- NSU.

CURRICULUM VITAE. Innehåll: - PDF Gratis nedladdning
Jag skrev recensioner för NSU-bullentinen

NSU

Det går knappast att undvika att ta upp NSU:s inflytande i introduktionen av postmodernismen, vilket Johan Lundberg gör, men jag förstår att han vill sovra i materialet. Kanske en till studie behövs göras för att få med allt för det är verkligen mycket. Både Horace och Brutus var aktiva i NSU.

Hela Brutus Östlings bokutgivning är viktig eftersom den visserligen anknyter till postmodernismen men är mer kulturpolitiskt intressant och vänsterakademiskt hållen. Skåningarna Brutus Östling och Bo Cavefors hakar i varandra 1979 då Cavefors ger upp och Symposiom tar över stafettpinnen.

Min lärare från Biskops-Arnö, Ingmar Lemhagen, som jag stötte ihop med på Uppsala universitets nu nedlagda Humanistcentrum hösten 1985, visade mig in i NSU:s kontakter och studier. Han själv hade påbörjat forskarstudier i litteraturvetenskap under handledning av Bengt Landgren.

Lemhagen skulle jämföra några nordiska nyenkla poeter från 1960-talet med de nya postmoderna teorierna, en tanke som skymtar förbi i Lundbergs bok, men då är det poeten Erik Beckman som exemplifierar likheterna mellan nyenkelheten och postmodernismen. Hans döttrar förekommer också i boken, Åsa och Eva.

För Ingmar Lemhagen var poeterna Jan Erik Vold (Norge), Göran Palm (Sverige), Claes Andersson (Finland) och Inger Christensen (och två till i Danmark). Han fullföljde inte avhandlingen men var oerhört beläst och intresserad av litteratur, filosofi och nordisk kultur.

Genom honom kom jag snabbt in i en lokal NSU-krets som studiecirklarna kallades och som pågick parallellt i Norden under tre år med vintersymposier och sommarsessioner. Varje krets förnyades eller lades ned vartefter. På 1970-talet hade Horace Engdahl imponerat genom diktrecitationer ur minnet av svenska romantiska poeter.

I Uppsala samlades jag, Lemhagen, Märit Eijde (som var mest förankrad i NSU och dessutom väninna till Ulrika Knutsson, en bekant), John Swedenmark och Björn Hjalmarsson.

I periferin fanns Annika Lyth, Mats Persson, Gabor Bora, Inger Munkhammar, Jens Linder och Stockholmsgänget; Sven-Olof Wallenstein, Erik van der Heeg, Ulf Olsson, Anders Olsson, Horace Engdahl, Ebba Witt- Brattström, Ulrika Milles m fl. I Göteborg Anders Molander och Mikael Löfgren (som 1987 gav ut antologin Postmoderna tider? med layout av J. Ehrenberg), fenomenologen Jan Bengtsson.

Många många fler aktiva NSUare fanns i Danmark och Norge, de två länder som bibehållit ett klassiskt humanistiskt kulturarv oavsett politisk inriktning, något vi var avundsjuka på. I alla fall jag. Att syssla med kontinental filosofi innebar att relatera till filosofihistorien, dvs för att förstå Derridas och Deleuzes uppror mot logocentrism och platonism måste man först ha samma bildningsarv som dem. Helst.

Vi i Uppsala for ibland till Stockholm på träffar och föredrag, ofta hos Erik van der Heeg och Wallenstein som flyttade runt medan de översatte Kant, Lyotard, Levinas. Ett bohemiskt intellektuellt umgänge som kunde vara allvarligt och svårbegripligt, men även inkluderande för en mindre begåvad amatörpostmodernist som jag.

Min artikel i studenttidningen ERGO januari 1987

FOUCAULT I UPPSALA

Jag hade fortsatt att läsa litteraturvetenskap i Uppsala men filosofin var mer intressant. Litteraturhistoria var känd mark genom mina vänners föräldrar, Lars Furuland, Barbro Werkmäster, Staffan Bergsten och Sven Delblanc, vars barn jag gick i klass med och ibland umgicks med.

Vid mitt gymnasium, Lundellska Skolan (”Skrapan”), som låg nedanför universitetsbiblioteket Carolina Rediviva (där jag vevat mikrofilm inför mitt specialarbete), fick man besöka en universitetsinstitution på våren i tredje ring, 1978.

Jag valde litteraturvetenskapliga institutionen och mottogs en förmiddag av en något sur Manus Bergh, marxist och sedermera förläggare vid Bonniers och utgivare av Peter Weiss oläsbara volymer Motståndets estetik. Uppsala universitet lockade inte, denna korrektionsanstalt .

Men tidigare hade Uppsala hyst en vildsint fransman, Michael Foucault, 1955-58. En av hans kvinnliga studenter i franska kom att bo i samma hus på Linnégatan i Uppsalas centrum som jag och kunde berätta om hans komplicerade föreläsningar på akademisk men fräck franska.

Han tillägnade sin sista föreläsning som handlade om allt från den klassiska sadismens företrädare Marquis de Sade till den homosexuelle prostituerade och småkriminelle författaren Jean Genet, till ”Les garçons de Kungsträdgården”, dit han flydde för att träffa sexuella kontakter.

Myten om Foucault i Uppsala handlar om att idéhistoriska institutionen ratade hans avhandling som vansinnets historia, som han fått fram genom den Wallerska medicinhistoriska samlingen från medeltiden och framåt på Carolina biblioteket.

Men som Uppsalaprofessorn Gunnar Broberg visat langade Foucault fram en hög med 400 handskrivna gula pappersark till Sten Lindroth där osammanhängande teser travades på varandra tillsammans med drömsekvenser om skepp med galningar.

Genom NSU-gänget, och särskilt den begåvade John Swedenmark som höll hus vid språkvetenskapen i på Humanistcentrum tillsammans med bröderna Thosteman och professor Sven Öhman, fick jag idén att skriva om Foucaults verk Orden och tingen (Les mot et les choses).

Som Johan Lundberg beskriver så var de svenska filosoferna inte intresserade av kontinental filosofi, särskilt inte i Uppsala där Axel Hägerström, Adolf Phalén och Ingmar Hedenius verkat genom sin skolbildning ”Uppsalafilosofin”, en gren av logisk empirism, positivism och språkfilosofi med influenser från Storbritannien och USA. Men jag stod på mig och skrev en kandidatuppsats 1988 utan handledning men med hjälp av Ingmar Lemhagen, som hade läst för Hedenius på 1960-talet i samma hus för filosofer på Villavägen som jag.

Michel Foucault skulle jag skriva mer om i studenttidningen ERGO (på uppdrag av Stefan Jonsson), vid Södertörns filosofiinstitution för kurs med SO Wallenstein och översätta på uppdrag av litteraturprofessorn Ulf Olsson (en i kretsen runt Horace Engdahl vid Stockholms universitet).

Är global demokrati möjlig? | Ergo
Sal IX i Unversitetshuset där de flesta föredragen hölls

MODERNA FILOSOFIER I 80-TALETS EUROPA

Liksom i Umeå så var jag engagerad i studentvänstern även i Uppsala. 1986 gjorde vi i KHF/VPK upp med Moderaterna, bl a Hans Wallmark och Lars Niklasson, om att utmanövrera det menlösa mittenparti, UUS, som dominerat.

Jag fick ansvar för att skapa en föredragsserie om nya tankeriktningar i Europa tillsammans med den postkoloniale marxisten Stefan Jonsson, som då ledde det kulturradikala Uppsala Humanistforum tillsammans med sin dåvarande flickvän, Sara Danius.

Stefan Jonsson och jag skapade ett föreläsningsprogram för studenter, Moderna filosofier i 80-talets Europa, åren 1986-87 som Uppsala studentkår, NSU och Humanistforum stod bakom:

  • Donald Broady talade om Pierre Bourdieu
  • Staffan Carlshamre om Jacques Derrida
  • Ebba Witt-Brattström om Julia Kristeva
  • Sven Olof Wallenstein om Gilles Deleuze/Felix Guattari och JF Lyotard
  • Carl Henning Wijkmark om den gamle och nye Nietzsche
  • Horace Engdahl om ETA Hoffmanns dubbelgångarberättelse Der Sandman
  • Sven-Eric Liedman och Lars Bergström debatterade analytisk filosofi
  • Per Hellström om postmodern litteratur

Jag kan ha missat något men dessa tillställningar blev något av ett genombrott i Uppsala för postmodernismen genom mina kontakter via NSU och Ingmar Lemhagens stöd. I Stockholm låg man dock före.

1987 satt jag i publiken vid Stockholms universitet för att höra när litteraturvetaren Anders Cullhed småpratade med Horace Engdahl om hans bok Den romantiska texten som nu lagts fram som doktorsavhandling.

De var synnerligen överens, något som jag inte sett vid tidigare disputationer där detta lärda samtal avvek oerhört genom att essäboken först getts ut på Bonniers och sedan presenterats som akademisk forskning. Minns att Expressens legendariske litteraturkritiker Bengt Nilsson såG rejält sur ut. Johan Lundberg nämner honom efter Engdahls märkliga disputation men i muntrare ordalag.

Villa Lyckan i november 2007
Villavägen 5 där filosofiska institutionen höll till var trivsam och hade en fin trädgård där man anordnade sk Phalen-picknick

UPPSALAFILOSOFEN

Uppsalafilosofen var inte glad i mitt intresse för kontinental filosofi, där de postmoderna fransmännen förekom och just hade blivit smått berömda i Stockholm. Den ende som visade något intresse var Sören Stenlund, Wittgensteinkännare och mycket sympatisk tänkare som själv gett ut boken Det osägbara 1979 där han gjorde upp med sin läromästare logikern Stig Kanger och hela institutionen.

I denna självuppgörelse med den logiska analytiska filosofen skrev Stenlund att han var så trött på logik att han kunde spy. Han hade doktorerat 1972 på logik men sedan avlägsnat sig mot kontinental och klassisk filosofi. Se minnesord

Stenlund bad mig att kolla upp amerikanske pragmatiske Richard Rorty, en introduktör av postmodern filosofi i USA, som en möjlig kompromiss mellan vad jag ville skriva om, den svårbegriplige Gilles Deleuze, och institutionens analytiskt filosofiska regim.

Jag for 1989 till Schweiz med fru och tre barn för att på deltid läsa filosofi vid Fribourgs universitet och passa barnen. Där tog jag itu med Rorty och vi började korrespondera inför ett möjligt ämne om hans politiska och etiska filosofi.

I Schweiz läste jag kurser om Rousseau och Kant vilka renderade två texter som jag publicerade långt senare, 2014.

På vägen hem från Schweiz, med en månad i bergen norr om Provence och en disputation i Nice om Deleuze, så stannade jag i Paris där jag träffade Rorty (och vänsterschmittianen Chantal Mouffe) och besökte förorten St Denis dit Gilles Deleuzes radikala universitet flyttat.

Min tanke med dessa kontakter var att försöka finna en väg att studera fransk filosofi utomlands. Frankrike visade sig vara mycket byråkratiskt liksom England där jag besökte filosoferna Simon Critchley i Essex och Nick Land i Warwick utan större framgång. Sverige var inte med i EU så avgifterna för forskarstudier var höga.

Men den amerikanska pragmatismen intresserade mig eftersom jag började inse hur lite jag begrep av Deleuze. Min handledare i Uppsala hade sagt att ingen där kunde franska så att doktorera i fransk filosofi var uteslutet, förutom att dessa fransmän inte verkade kloka, inte lika klara som föregångaren Descartes i alla fall.

Jag försökte få Uppsalafilosofen att anta min kompromiss, Richard Rortys politiska och etiska tänkade som väckt stor uppståndelse genom hans bok Contingency, irony and solidarity 1990 men icke.

Boken färdigställdes 1993 när jag var vänster och gavs ut 2013 när jag var höger. Så det kan det gå. Samma relevanta innehåll då som nu.

KOMMUNITARISM

USA hade haft en politisk filosofisk diskussion om gemenskap och individualism som intresserade mig.

Jag skrev en artikel 1991 i den marxistiska tidskriften Zenit och föreslog vänsterförlaget Daidalos i Göteborg att ge ut en antologi om detta ämne, kommunitarism. Sagt och gjort så översatte jag åtta texter varav en av Richard Rorty och skickade över på en diskett. Detta var ju 1993.

Samtidigt hade jag fått ett stipendium till New School for Social Research i New York hösten 1993 och for över för att bedriva forskarstudier på Masters nivå. Där var nästan alla postmoderna eller kontinentalfilosofer, tvärtom mot Uppsala där jag var den ende.

Hela New School var ett vänsterintellektuellt och kontinentaleuropeiskt centrum, där även den konservative tysk-judiske tänkaren Leo Strauss hade verkat på 1940-talet.

Jag intervjuade den kanadensiske multikulturförespråkaren Charles Taylor, vars uppsats från 1979 ”Atomism” jag hade översatt, tog en kurs för pragmatikern Richard Bernstein, lyssnade på Jacques Derrida, Agnes Heller och Straussianen Seth Benardete.

Under sommaren 1993 hade Timbro gett ut antologin Gemenskaparna med tre av de texter jag hade översatt. Daidalos hade inte säkrat rättigheterna och drog tillbaka hela min antologi. I Timbros bok fanns en uppsats av den konservative sociologen Charles Murray vars bok om intelligensforskning och etnicitet The Bell Curve gjorde honom omöjlig att förknippas med för ett vänsterförlag som Daidalos. Väl i New York fick jag veta detta. Boken kom ut till sist 2013 och här är introduktionen.

I New York fanns Columbia universitet där många amerikanska postmoderna och postkoloniala tänkare höll till. Jag hade varit där redan 1979 och bl a lyssnat till beatpoeten Allen Ginsberg.

En dag när jag tagit tunnelbanan upp till Upper West Side på Manhattan för att bege mig till den afro-amerikanske pragmatiske filosofen Cornel Wests boklansering av Race matters stötte jag på Stefan Jonsson och Sara Danius. De såg besvärade ut, eftersom jag var så töntig och obegåvad, men stod ut med att följa med mig in till Wests auditorium.

Där introducerade Edward Said, författaren till den postkoloniala klassikern Orientalism föreläsaren Cornel West. Stämningen var extastiskt post-XYZ. Alla var där. Jonsson och Danius introducerade mig till Derridaexperten Gayatri Spivak som Johan Lundberg citerar ofta med hennes devis om att ”Vita män ska befria bruna kvinnor från bruna män”. Jag skrev fö om henne 2016.

Spinoza.jpg
1632-1677. Mest känd för sin Etiken som nyöversattes av Uppsalaforskaren Dagmar Lagerberg 1989, något Uppsalafilsofen Thorild Dahlkvist ofta påpekade.

INTE RORTY, INTE SPINOZA

Jag återvände till Uppsala vid julen 1993 och jobbade med arbetslösa latinamerikaner i en teaterskola åt Biskops-Arnö. Mina filosofistudier höll på att gå i stå så jag gjorde annat. Jag utnyttjade Biskops-Arnö för en filosofikonferens 1995 med och om G.H. von Wrights civilisationskritik som resulterade i en antologi.

Där på Wrightkonferensen deltog Maria Carlshamre (nu Robsahm) som jag tog till ett av det första programmen i Filosofiska Rummet i P1 tillsammans med filosofen Sharon Rider och PO Tidholm.

Kvinnorna grälade högljutt medan PO och jag teg. Radions programledare Olle Hägg och Sharon Jåma såg skräckslagna ut när Rider gick på Carlshamre ordentligt för att tänka illa och flummigt om postmodernism. Programmet gick inte i repris.

Jag skrev en recension om poststrukturalism, höll föredrag om Henri Bergson (den tredje av Deleuzes stora föregångare, förutom Spinoza och Nietzsche) och kom på ännu en kompromissämne, 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza, sedd genom de franska filosoferna Gilles Deleuze (vars andra doktorsavhandling 1968 hade handlat om honom), Pierre Macherey, Louis Althusser, Etienne Balibar. Alexandre Matheron, och den italienske autonome post-marxisten Antonio Negri (mer om honom nedan).

På centrala avdelningar inom Uppsala universitet hade man ledsnat på att filosofiska institutionen inte tog ansvar för de studenter som ville syssla på med filosofihistoria och kontinental filosofi (där postmoderna tänkare ingick). De hamnade hos litteraturvetarna, teologen, idéhistoria m fl fast de ville bedriva filosofi.

Därför anställde universitetet, med stöd av kvoteringsmedel från utbildningsminister Carl Tham (S, fd FP), professor Lilli Alanen i filosofihistoria som doktorerat i Sorbonne på Descartes, men som väl behärskade Spinoza (och Leibniz, en annan av Deleuzes favoritfilosofer).

Hon var givetvis rätt person för mig men jag var inte rätt person för henne. Jag kunde inte latin, inte tillräckligt bra franska och knappast inte filosofihistorien på mina fem fingrar. Min tanke var att charma henne med några drapor, 1, 2 , 3 , och 4 om Deleuze och andra franska Spinozaforskare, men hon genomskådade mitt epigoneri. Jag var en misslyckad poststrukturalist, postmarxist och postmodernist.

Våren 1998 slutade jag som oavlönad och misslyckad doktorand i Uppsala, med ett polemiskt inlägg i universitetets egen utvärderingsserie, ”Universitetet som kulturell mötesplats”. där jag berättade om den filosofiska institutionens låga tankehöjd. Samma år fick jag fast anställning vid institutionen för lärarutbildning som projektledare för uppdragsutbildning i pedagogik och på lärarutbildare. Så kan det gå.

Där hade Donald Broady just blivit professor, han som hade föreläst om Pierre Bourdieu i serien om Moderna filosofier i 80-talets Europa med Horace Engdahl, en vän till honom förstod jag senare. Broady, Mikael Palme och jag hade tillsammans suttit i bänkarna vid Collège de France i Paris 1986 och lyssnat på Pierre Bourdieu, den institution som Michael Foucault gick till precis när han fått en professur vid det radikala Vincennes universitetet med Lyotard och Deleuze 1969.

Broady ledde ett kultur- och utbildningssociologiskt seminarium och forskningcentrum SEC i Bourdieus anda vid Uppsala universitet, men inte som en okritisk epigon utan som en egen tänkare. Hans avhandling är bland det bästa jag läst.

Med hans sociologiska verktyg kunde jag senare analysera min misslyckade karriär.

Jag är övertygad om att Johan Lundberg läst Donald Broadys två översikter i DN 1984 där han skrev om hur man borde investera i postmodernism snarare än marxism, syrligt men skarpt mot Kris-gruppen, vilka han givetvis kände och förstod men höll på avstånd:

DN- 28 juni, 1984, ”Litteraturkritiken efter 70-talets undantagstillstånd. Modernismen blir
påbjuden ordning” och

DN – 29 juni, 1984, ”Litteraturkritik i Sverige del II. 1982 års män blev inga hjälpgummor”.

Lundbergs analys kunde ha byggts upp med stöd i Broadys kultursociologiska analyser som redan då visade vart Engdahl syftade.

SÖDERTÖRN

Trots att jag inte begrep Gilles Deleuze särskilt bra, så hade jag inte gett upp. Han var en konstruktiv tänkare som inte dekonstruerade så mycket utan som experimenterade fram nya begrepp, tillsammans med parhästen Félix Guattari, utifrån naturvetenskap och humaniora.

Denna konstruktiva anda var vad som fascinerade mig, där han tog äldre filosofers tänkande och lade till helt nya perspektiv, samtidigt som han och Guattari skrev en helt ny slags tvärtänkande, nu översatt till svenska i Anti-Oidipus och Tusen platåer.

Mitt första möte med dem var i tidskriften Montage 1985 med ett bidrag av en viss Sven-Olof Wallenstein, sedermera redaktör för Kris tillsammans med Hans Ruin, Magnus Florin, Aris Fioretos och Erik van der Heeg (som höll till runt NSU och Stockholmsfilosofen Alexander Orlovskis seminarier).

Deleuze var vad vissa vilsna vänsteraktivister fann efter revolten i Paris 1968, som han faktiskt deltog i något, men just dessa majdagar skulle han försvara sin doktorsavhandling vid Sorbonne. Hela disputationen fick flytta upp till allt högre våningsplan alltefter de lägre ockuperades av revolterande studenter. och ibland även universitetslärare.

Jag intervjuade Richard Rorty vid Stanford universitetet 2001 för Axess och hjälpte Hans Ruin att ta honom till Södertörns högskola 2004. För Söertörnsfilosoferna Hans Ruin, Fredrika Spindler, Wallenstein och Marcia Cavalcante var Rorty en lättviktig figur, men jag måste säga att han var och är betydligt mer intressant än vissa posttänkare.

Han står stadigt på jorden, en folkbildare liksom jag, socialdemokrat och realist ut i fingerspetsarna vilket inte Heidegger, Blanchot, de Man, Bataille m fl var vilket Johan Lundberg avslöjar tydligt i sin bok. Rorty var en lättsam person som liknade sig själv vid pragmatikern, psykologen och läkaren William James, den 1800-talstänkare som själv uppskattade Henri Bergson.

Hade jag kunnat hade jag gärna ägnat mig åt den amerikanska pragmatismen mer än jag gjorde. Till och med postkoloniale postmarxisten och antirasisten Cornel West hade gjort det 1989 i The American Evasion of philosophy.

2002 tog jag kontakt med Hans Ruin, Heideggerforskare vid Stockholms universitet och nu professor vid Södertörns högskola. Han fick alla mina texter och konstaterade att jag behövde gå två kurser och skriva en längre uppsats för att kunna ta en magisterexamen.

Jag läste en Foucaultkurs för Wallenstein och en Heideggerkurs för Marcia Cavalcante. Sedan översatte jag, med hjälp av Donald Broady, ett föredrag av Foucault för antologin Diskursernas kamp, red. Thomas Götselius och Ulf Olsson och återupptog skrivande av en längre uppsats om Gilles Deleuze tidsfilosofi utifrån Aristoteles, Kant och Bergson.

Min handledare var Fredrika Spindler som jag själv kontaktat i slutet av 1990-talet när hon doktorerade på Spinoza och Nietzsche i Montpellier i Sydfrankrike. Hon var nu lärare och hade bra koll på Deleuze (som hon träffat och pratat om deras andningssvårigheter!).

Min uppsats var inte särskilt originell konstaterade Walle som skulle opponera. Jag var dock nöjd med att ha avslutat vad jag påbörjat 1988 i Uppsala. Och jag var urless på fransk poststrukturalism, lika less som jag varit på marxism och vänstertänkande.

Frihetlig Press, 1998

AUTONOM MARXISM

Under 1990-talet hade jag som sista hopp engagerat mig i ett vad jag då såg som spännande marxistiskt projekt, den autonoma marxismen.

Mitt parti, Vänsterpartiet, var inte direkt avvisande men hade knappast förstått mycket av vad dessa vildsinta vänstertänkare på kontinenten och vid Austins universitet och vid New York tidskriften Semiotext(e) i USA höll på med.

Den ledande, statsvetarprofessorn i medeltidsstaden Padua, Antonio Negri, hade fängslats 1979 och fått en dom på 30 år för att ha vilselett den italienska ungdomen. Året innan hade Röda Brigaderna avrättat den kristdemokratiske politikern Aldo Moro och Negris rörelse, Autonomia, ansågs ligga bakom.

Negri frigavs 1983 när han valdes in till parlamentet av det Radikala partiet, som också hade porrstjärnan Cicciolina (Ilona Staller) som ledamot. Men polisen gav inte upp utan försökte igen att fängsla den marxistiske professorn som bland annat hade skrivit en Spinozastudie i fängelset 1979 till vars franska utgåva Gilles Deleuze skrev förord.

Negri seglade till Frankrike 1983 där han mottogs med öppna armar och flyttade in till Félix Guattari och höll seminarier i Paris utan att lämnas ut. På 1990-talet översattes mycket av hans texter och han kom att samarbeta med Michael Hardt, hans lärjunge och översättare i USA.

Jag skrev om autonom marxism och relaterade teorier i Vänsterpartiets Socialistisk Debatt, i Frihetlig Press, i Flamman , ett upprop för Negris frigivning i Arbetaren (undertecknad av Gudrun Schyman, CH Svenstedt, Nina Lekander, SE Liedman m fl) och höll föredrag i för Vänsterpartiet Uppsala och på anarkistkaféet Kafé 44 på Södermalm, där Mathias Wåg lyssnade noggrant.

2000 kom boksuccén Empire ut av Michael Hardt och Antonio Negri, en uppdaterad version av autonom marxism som byggde på Guattaris och Deleuzes postmoderna tvärtänkande och internet (Cyber-Marx). Till och med bankfolk reagerade på de precisa analyserna. Bard och Söderqvists Det globala imperiet var en självständig svensk motsvarighet.

Erik Wallrup på Axess bad mig att skriva en recension men jag klarade det inte, heller, se 1 och 2. Jag var en usel propagandist för postmodernismen.

Sambanden mellan Deleuze, Guattari, Negri och andra revolutionära tänkare finns knappast med i Johan Lundbergs bok. Han håller sig till det estetiska å ena sidan, och det intersektionella/genus å den andra. Över till hans bok, kort efter denna drapa som tom jag, i likhet med Wåg och Chang, måste anse väl narcissistisk.

NÄR PÅSKMODERNISMEN KOM

Jag sträckläste Johan Lundbergs omtalade bok i förrgår och lyssnade på hans samtal med Rasmus Dahlstedt, förlagets event online och nyss Studio Etts diskussion mellan Lundberg och Martin Aagård.

Jag har inte mer att tillföra än att jag uppskattar analysen och historiken Johan Lundberg har gjort, om än väl hårddragen. Som han själv säger och skriver står Horace Engdahl och han på samma sida i kulturkriget mot de puerila kulturvänsterlollorna, som intervjuade mig om nordisk kulturnationalism.

Men visst finns det ologiska felslut hos postmodernisterna och Kris-gänget, liksom ambitioner att ta sig till kulturens kommandohöjder.

Vad som gav mig mest i boken var analysen av genus- och intersektionalitetsindoktrinering i den svenska statsapparaten. Så försåtligt att dekorera detta svammel med tal om arbetsmiljö, jämställdhet och kommunal utveckling och så dumsvenskt. Engdahl har inget ansvar för detta, lika lite som Derrida har.

Hanteringen av terrordådet i Nice 2016 och av dådet i Stockholm 2017 var också mycket bra beskrivet där vi svenskar relativiserar och bortförklarar. Micke Willgert gjorde ett bra inslag i Swebbtv efter den makalösa ”Kärleksmanifestationen”, som understryker Lundbergs analys. Så förfärligt och bedrövligt.

Vad som är gemensamt för de konservativa revolutionärerna, marxismen, Freud, renässanshumanismen, posttänkandet i alla dess former och de svenska romantiska poeterna som Engdahl analyserade är civilisationskritiken. Även Richard Rorty passar in genom att han inser att folket nöjer sig med materiella värden medan han, liksom jag och de nämnda, inte gör det.

Vi vill något mer och är beredda att bli utskrattade, hånade och fattiga. Jag var fattig vänsteraktivist och fattig till höger. Alltid samma otillfredsställelse vid det banala. I can’t get no satisfaction sjöng Mick Jagger 1965:

When I’m driving in my car
And that man comes on the radio
And he’s telling me more and more
About some useless information
Supposed to fire my imagination

Det var vad postmodernismen handlade om och dess föregångare hos Walter Benjamin och våra egna 40-talister. Till och med arbetarförfattaren Vilhelm Moberg lider av sitt förstånds ofullbordade längtan i Soldat med brutet gevär när han brottas med Schopenhauer, Nietzsches nemesis och broder.

SLUTORD

1987 skjutsade jag Horace Engdahl efter föreläsningen vid universitetshuset. Han frågade om jag sett några professorer där, litteraturvetaren Bengt Landgren t ex, men det hade jag inte. Annars höll vi tyst till järnvägsstationen.

Forum gick jag till några gånger men fann hela tillställningen uppblåst och folk snorkiga. Skitnödigt. NSU hade nån gång liknande föredrag men då fick folk veta hur tråkiga de var. Nere på Sigtunagatan teg man, drack vin i plastmugg och gick i pausen.

En eftermiddag 2013 knackade jag på och klev nedför den branta trappan till vänster där Jean-Claude Arnault befann sig med några yngre kvinnor. Han är 12 år äldre än mig, fulare och har betydligt större snok.

Jag frågade om han ville sälja eller på något sätt uppmärksamma min svensk-indiska thriller Sara Sarasvati. Han fnös och betackade sig för alster på engelska. Viftade bort mig.

Hans liv som spelfilm.

Vad vill jag med detta? Ingenting. Men jag håller med Lena Andersson i DN att han är ett offer för #metoo drev och felaktig rättsprocess. En skitstövel, onekligen, men inte en seriell våldtäktsman.

Engdahl må ha varit väl esoterisk och undflyende, karriärist och smidig lebeman, men inte han heller är så skyldig som Johan Lundberg vill påskina.

Därmed inte sagt att boken har fel i alla stycken. Den är alldeles rättvis men det är inte ett brott att vara begåvad och framgångsrik. Möjligen att vara obegåvad och misslyckad. Eller så lyckades jag rätt bra.

Valet av 2016 års Nobelpristagare i litteratur, Bob Dylan, är värt allt Horace Engdahl eventuellt har misstagit sig om.