Liberalismen är ett instabilt samhällssystem som alltid riskerar att implodera. Inget är heligt och allt har ett pris:

”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras och människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon”, skrev Karl Marx och Friedrich Engels i Kommunistiska manifestet 1848.

Liberalismen leder till ett mått av frihet som aldrig tidigare realiserats i mänsklighetens historia. Fördelar finns men även nackdelar. Den ångest denna nya totala frihet ställer individer inför kan leda till existentiella grubblerier, som engagerat moderna tänkare från den dystre dansken Sören Kierkegaard till den glade norske pessimisten Peter Wessel Zapffe.

Hans avhandling Om det tragiske (1941) kan ses som en konsekvens av människans allt ensammare livsföring i Europa, en ”atomism” som kanadensaren Charles Taylor senare beskrev fenomenet i en berömd uppsats 1979. Jag samtalade med honom 1993 i New York.

Liberalismen behöver den stadga traditioner och konservativa idéer ger det labila samhällsbygget och klarar sig inte utan konservatismen. Utan vanligt folks sunda förnuft, som ofta är konservativt och vettigt, fungerar ingenting. Ingen litar på varandra, inga familjeband håller och ingen riktning finns för människor, enskilda och i gemenskap.

Vad denna bok har försökt visa är liberalismens ihåliga samhälle där människor byts ut som schackpjäser och som sällan kan enas kring något väsentligt. Möjligen är Sveriges  medlemskap i Nato ett undantag för de nordiska liberala demokratierna. Annars är alla medborgare lämnade ensamma och ve dem som vågar bygga upp icke-liberala alternativ.

Men det är dags nu att ta steget bort från den individualism som präglat de liberala demokratierna och erkänna att vi har mer gemensamt än vad den liberala individualismen vill få oss att tro. Över hela världen sker uppgörelser med denna under 1900-talet dominerande ideologi.

I de länder som främst proklamerat liberala globala progressiva ideal – Kanada, Nederländerna, Norge, Sverige, Danmark – kommer striden bli hätsk men den går att vinna med kloka argument.

Min förhoppning är att denna skriftsamling bidrar till en sådan angelägen diskussion.

Tack till de som läst så här långt och tack Maria som stått vid min sida och gjort den fina vinjetten.

Hela serien om liberalismens kritiker finns som wordfil här. Vill någon kopiera från den eller ge ut allt i någon form, varsågod, jag är liberal.

Julafton,  2024

Jan Sj.

Blogginlägg 1, 2 , 3 , podd, video och i Bulletin

I fem böcker har den engelska debattören Douglas Murray nagelfarit dagens skamfilade liberalism i Väst, framför allt dess extrema kulturella uttryck: Neo-conservatism: Why we need it (2006), Islamophilia (2013), The Strange Death of Europe: Immigration, Identity, Islam (2017), Madness of Crowds: Gender, Race and Identity (2019, på svenska 2020) och The War on the West: How to prevail in the age of unreason (2022, på svenska 2024).

Hans slagkraftiga retorik riktar in sig på liberalt hyckleri och osammanhängande verklighetsuppfattning. Hans kritik är indirekt riktad mot liberalismen, som han till viss del stödjer i dess klassiska form. Vad hans böcker riktar in sig på är den vänsterliberalism som urartat sedan 1960-talet i vissa frågor, kolonialism, sexualitet, ras, kön, migration och som fullständigt löpt amok sedan millennieskiftet under parollerna woke, cancel culture, anti-rasism och så vidare.

Många etablerade liberaler viftar bort de vänsterliberala avarterna som något ovidkommande. Men Murray visar att de radikala vänsterliberala krafter som har tagit över universitet, offentliga institutioner, medier och partier ingår i dagens mer traditionella politiska liberalism och att balansen rubbats som angrepp mot sunt förnuft. De mer moderata liberalerna förmår inte hålla tillbaka radikalerna.

Han menar vidare att de etablerade grundvalarna för demokratin, vare sig de styrs av liberala eller konservativa krafter, riskerar att spricka om de mest extrema vänsterliberalerna ignoreras. I stället för att försvara homosexuella, som han själv, mot angrepp, har extrema talespersoner för icke-heterosexuella ägnat tid och kraft åt transpersoners idrottande och barns könsbyte.

Under tiden har väst tagit emot miljontals homofientliga muslimer och andra från fattigare länder som inte genomgått samma utveckling som västerlänningar. Murray menar att liberaler bör koncentrera sig på dem och deras uppfattningar om homosexuella, kvinnor och ateister än åt den promilles promille som vill byta kön. Samma sak med kritiken mot slaveriet under kolonialismen.

England var först med att avskaffa slaveriet på 1830-talet, USA 30 år senare. Att ideligen ta upp detta är inte bara felaktigt historiskt, då långt större slaveriexport skedde från Afrika till Arabien, utan även att negligera de länder, mesta dels afrikanska, som fortfarande tolererar slaveri, liksom i delar av Mellan-Östern och i Asien.

På punkt efter punkt har Murray visat att tongivande liberala demokratiers ledare inte har förmått att mota tillbaka de ofta yngre högljudda radikala, ofta kvinnliga, progressiva liberalerna. I USA återfinns de runt «The Squad», en grupp feministiska vänsterradikala Demokrater, vilka levde upp under 2010-talets aktioner som #metoo, Black Lives Matter, 1619-projektet och andra symbolpolitiska jippon.

Silence is violence, skrek de åt de medborgare som förhöll sig avvaktande till att avskaffa polisen (#defundthepolice) medan våldsvänsterns BLM aktivister i Seattle och Portland plundrade och slogs. Demokratiska, progressiva borgmästare ingrep inte.

Douglas Murray är konservativ men också liberal. Han hämtar sina ideologiska argument såväl från klassiskt liberala filosofer som John Locke, J. S. Mill såväl som Edmund Burke. Ingen av dem skulle ha godkänt den utveckling inom liberalismen som skett sedan efterkrigstiden, menar han. Bara takten i åsiktsbytena de senaste decennierna har varit obegriplig.

Vad som var normala dygder och åsikter igår anses vara reaktionärt idag, av medier och tongivande experter. Ett exempel är allmänhetens inställning till homoadoption eller homosexuellas partnerskap. Murray menar att inte ens de homosexuella själva är eniga om allt eller kan hänga med i åsiktssvängningarna.

Likadant i fråga efter fråga där medier, politiker (ofta liberala/socialistiska, men även konservativa partiledningar) och jurister har legat på för förändring i progressiv riktning.

Vad han vill säga till de radikala liberalerna är ett artigt men fast Nej («A polite but firm No!»). Men det liberala etablissemanget förmår inte att hålla emot, utan viker hellre ned sig.

Därmed kan de liberala demokratierna åsamkas irreparabla skador. Ständigt växande utom-europeisk invandring och islamisering, onödig symbolpolitik och ihållande självkritik mot Västvärlden, där det är oändligt mycket lättare att leva som icke-heterosexuell, är snart systemhotande.

För varje staty som rivs ned försvinner respekt för de band som binder samman generationer. Att radera bort historien är alltid fel, vilket inte betyder att gångna fel inte kan diskuteras. Men att som en brittisk teaterregissör gjorde när han åkte till Västafrika och paraderade i kedjor genom gator för att sona att hans förfäder på 1500-talet handlar med afrikanska slavar är patetiskt.

Douglas Murrays inledande beskrivning av Västerlandets förestående självmord är inget att vifta bort:

”Europa begår självmord. Eller åtminstone har dess ledare beslutat att begå självmord. Huruvida det europeiska folket väljer att gå med på detta är naturligtvis en annan sak/…/

Jag menar att den civilisation vi känner som Europa är i färd med att begå självmord och att varken Storbritannien eller något annat västerländskt land kan undvika det ödet eftersom vi alla verkar lida av samma symtom och sjukdomar. Som ett resultat kommer Europa vid slutet av livet för de flesta människor som för närvarande lever inte att vara Europa och Europas folk kommer att ha förlorat den enda plats i världen vi kallade hem.”

(The Strange Death of Europe. 2017, s 1)

Västerländska liberaler måste hitta tillbaka till den syn på politik som föregick dagens relativistiska och undfallande hållning. Murray menar att neokonservatismen förmår att försvara individuell frihet samtidigt med att minska statens makt utifrån mer realistiska positioner än både liberalism och traditionell konservatism, som gärna bara blickar tillbaka.

I likhet med J. S. Mill så befarar han att en omfattande stat med liberal demokrati kan minska utrymmet för excentriker inför majoritetens konformism, hur liberal den än anses vara.

Folk i allmänhet skyr att göra annorlunda än vad som förväntas av dem skrev Mill 1859 i Om friheten: ”Att ha någon säregen smak, att uppföra sig excentriskt undviks nära nog som ett brott”.

Douglas Murray, som jag träffat några gånger och arrangerat föredrag med i Stockholm 2016, skrev sin första bok som 21-åring om den excentriske homosexuelle Oscar Wildes unge och vackre adlige älskare Bosie.

Han står upp för vad som nedlåtande kallas homonationalism, se boken Homonationalism (2018) av Anna-Maria Sörberg där Murray och jag intervjuas. Hans syn på samhället och kulturen är nyanserad och tolerant.

Nästan liberal, men av Sveriges Radio kallades han 2019 för kontroversiell när hans kritiska Europabok skulle presenteras.

Han är ständig gäst hos BBC, Sky News, Channel Four, Fox, CNN, skriver i The Times, New York Post, WSJ, med flera etablerade dagstidningar, har hållit föredrag vid Europaparlamentet i Bryssel och i Vita Huset och är biträdande redaktör på den etablerade tidskriften The Spectator, men alltså kontroversiell i svensk statsradio.

Liksom Leo Strauss ser Douglas Murray moralisk relativism och vekhet inför politiskt våld som uttryck för nihilism. För Strauss handlade 1900-talets nihilism om nazism och stalinism. För Murray om den nihilism som de extrema vänsterliberalerna släpper lös genom sin ursinniga kritik av Västerlandets samhällsskick.

Går det illa kan historien upprepas genom vänsteranarki på gatorna, strider mellan dem och våldsamma högergrupper och till sist ett nytt tyranni. Douglas Murray vill se mer allvar och förståelse för vilka hot de liberala demokratierna står inför.

Liberaler är som förvuxna barn och deras naivitet kan skada Västvärlden i grunden. Bättre med en leende, men bister och vuxen konservatism.

Nästa avsnitt Slutord

Francis Fukuyama går till försvar för liberalismen i sin Liberalism and its discontents (2022, översatt till svenska 2022).

Hans optimism från The end of history and the last man (1992) där liberalismen sades ha segrat öster och väster om den nedbrutna Berlinmuren är borta till förmån för en mer nyanserad, moderat och systembevarande liberalism.

Historiens slut hade inträffat hösten 1989 vid Berlinmuren, menade han då och skrev att det innebar ”the end-point of mankind’s ideological evolution and the universalization of Western liberal democracy as the final form of human government”.

Hegels och Marx’ historieschema var över såsom de tolkats av den franske marxisten Alexandre Kojève, känd för sin brevväxling med Leo Strauss och sina kontakter med Carl Schmitt.

Fukuyama kan för övrigt räknas som en andra generations-Straussian, som student i politisk filosofi under den neokonservative Strauss-lärjungen Allan Bloom vid Cornell-universitetet på 1970-talet. På 1980-talet var han, liksom många andra neokonservativa i Washington, en av Ronald Reagans rådgivare.

2006 gav han ut America at the Crossroads: Democracy, Power and the Neo-Conservative Legacy där han går igenom den neokonservativa rörelsen och dess inflytande på president G. W. Bush beslut att invadera Irak våren 2003.

Misstag begicks, men Fukuyama bibehåller en liknande utrikespolitisk linje, nu kallad ”a realistic Wilsonianism” som innebär en viss tilltro till internationella initiativ, vilket Woodrow Wilson – USA:s president 1913–21 – stödde, men som tar mer hänsyn till andra staters interna förutsättningar.  Leo Strauss idéer var inte avgörande visar Fukuyama även om hans tankar om vad en regim, till skillnad från en politisk ideologi, innebär fanns med.

I Liberalism and its discontents medger Fukuyama att liberalismen blivit för kall, kalkylerande och ekonomistisk. Något som vänster och höger kritiserat sedan kapitalismen bröt fram för två hundra år sedan. Den liberalism han vill bevara är inte den vänsterliberalism som existerar i USA, inte heller libertarianism, utan den klassiska liberalismen som bygger på lagstyre, maktdelning, individuell frihet och marknadsekonomi.

Vidare gör han en distinktion mellan liberalism och demokrati där det förra kännetecknas av vad som står ovan, och det senare av regelbundna allmänna och hemliga val. Liberalismen har ifrågasatts på senare år medger Fukuyama och det utifrån konservativa och högerpopulistiska valsegrar i liberala demokratier.

Liberalismen bygger på en pragmatisk hållning som reglerar våldsanvändning i intressekonflikter alltsedan westfaliska freden på 1600-talet, respekt för individuell frihet, tilltro till vetenskap och marknadsekonomi. För Fukuyama är liberalismen det bästa och enda sättet att upprätthålla mångfald i heterogena samhällen.

Men vänsterliberalismen kan urarta till identitetspolitik. För honom är det en onödig utveckling av liberalismen medan konservativa kritiker menar att detta fenomen är oskiljaktigt från en mäktig och etablerad liberalism. Han försvarar till och med Critical Race Theory (CRT) som något i grunden gott, men som urartat i hat mot vita och splittring.

Den amerikanska konstitutionens credo, ”All Men are created equal” från 1776, användes både av Lincoln mot slaveriet och Martin Luther King ett sekel senare för att tillgodose den svarta befolkningens rättigheter.

CRT och liknande identitetspolitik innebär bara onödiga överloppsgärningar, menar Fukuyama som är född av japanska föräldrar i USA 1952, och försvarade sin liberala mångkulturella position i Identity: contemporary identity politics and the struggle for recognition (2018).

Rasism och fördomar var liberalismens fiender från början och det har inte förändrats menar han. Identitetspolitiska metoder kan bidra om de inte innebär att liberalismen och marknadsekonomin ska avskaffas, vilket många inom CRT och dess våldsamma föregångare på 1960-talet, The Black Panters, förespråkar.

Fukuyama menar alltså att det finns en äkta klassisk liberalism som inte leder till avvikelser till vänster, hätsk identitetspolitik, eller till höger, nyliberalism. Den senares framgångar har lett till att fler amerikanska, vita arbetare blivit arbetslösa pga. globalisering och att ekonomiska klyftor ökat, vilket både vänsterliberalen Thomas Frank och den konservative Charles Murray visat.

Huvudinvändningen mot Fukuyamas försvar är att han ser liberalismen som en idealistisk doktrin värd att försvara utifrån dess ideal, inte dess verklighet. De brister han erkänner, till exempel frånvaro av gemenskap och övertro på expertis och stat, är knappast möjliga att åtgärda inom liberalismen.

Den svenska statsindividualismen där individer görs beroende enbart av staten är tyvärr en sådan socialliberal ohållbar konstruktion. Fukuyama efterfrågar en mer dygdebaserad politik och avslutar boken med att hålla fram det antika begreppet sophrosyne, besinning, som något för en moderat liberalism som varken går till höger eller vänster.

Inget i övermått, (μηδὲν ἄγαν), Den Gyllene Medelvägen. Men han övertygar inte om att dagens liberalism i västvärlden skulle kunna bli mer moderat. Snarare visar han dels på dess grundläggande brister, dels dess abstrakta individualism.

Fukyyamas bok utom samtidigt som essäisten Adam Gopniks A thousand small sanities (på svenska 2022) till försvar för liberalismen. Dessvärre förklarar den inte varför liberalismen tappar mark, men den är en idéhistoriskt intressant översikt över personer och platser, och om ett säreget noshörningsmanifest.

Nästa och sista avsnitt om Douglas Murray

Tidigare på Bulletin och om hans bok Kattens filosofi

Denne flitige engelske filosof är den ende nu levande kvalificerade analytikern av liberalismen. Han har skrivit över tio böcker bara om liberalismen, flera om J. S. Mill och kan räknas till Isaiah Berlins lärjungar.

Vid millennieskiftet gav han ut den sista boken tillägnad specifikt liberalism, den nätta studien Two faces of liberalism (2000) som kan duga som en introduktion. Han fortsatte dock att kritisera liberala idéer senare i andra böcker om religion och utopism (Black mass, 2007, Seven types of atheism, 2018), där han utmålar liberal sekulär humanism som en spegelbild av teologiska, ofta våldsamma, statsbildningar.

Kristendomen verkar vara Grays återkommande referens till nästan allt illa vad politiker tänkt, särskilt från franska revolutionen 1789 fram till G. W. Bush invasion av Irak 2003. Han ser europeisk ateism som en inverterad kristendom, som något vi aldrig kan undfly hur vi än försöker. Liberalismens två ansikten är att den dels visar på samexistens och tolerans för skilda politiska system, dels visar på att samexistens och tolerans är de bästa politiska systemen oavsett. I det första fallet kan konservativa och illiberala åsikter tolereras och samexistera med liberala i ett modus vivendi, i det andra fallet är liberalt rationellt konsensus det överlägsna.

John Gray försvarar den ena sidan, modus vivendi och verklig tolerant värdepluralism, men anser inte att den andra där liberalismen visar sig segra är försvarbar. Han skriver:

”Det toleransideal som vi har ärvt förkroppsligar två oförenliga filosofier. Sett från den ena sidan är liberal tolerans idealet för en rationell konsensus om det bästa sättet att leva. Från den andra är det tron att människor kan blomstra på många sätt i livet. Om liberalismen har en framtid är det genom att ge upp sökandet efter en rationell konsensus om det bästa sättet att leva.” (Two faces of liberalism, 2000.s. 1).

Alltså, liberaler har rätt i att tolerera andra åsikter, men de ska inte hålla fram liberala som ett särskilt förnuftigt ideal att ensas kring utifrån universella principer. Detta har svenska socialliberaler/socialdemokrater, där alla åtta riksdagspartier ingår, svårt med, särskilt de två partier som kallar sig liberaler.

Tolerans som vägen till sanning eller tolerans som vägen till samexistens. Gray menar att den första varianten började med 1600-talsliberalen John Locke. Den andra formulerades av Thomas Hobbes vid samma tid. Gray menar att tanken på att förnuftiga samtal ska leda till enighet om samhällsfrågor har knappast fog för sig. Samtal kan möjligen visa hur skilda åsikter kan artikuleras. Hans eget begrepp, ”agonistic liberalism” (agon, strid på grekiska, hämtat från Isaiah Berlin, men genljuder av Carl Schmitt), dvs. stridbar liberalism, bygger på att liberaler visst kan slåss för sina åsikter, men då utifrån partikulära perspektiv.

Den pragmatiske filosofen Richard Rorty skrev att svarta amerikaner har samma rätt som vita, men inte utifrån universella rättigheter utan för att de är amerikaner. John Gray skulle instämma, men har mer att säga om liberalismen (som för Rorty delvis kan försvaras utifrån ironi, vilket John Gray avvisar som varande alltför upplysningsliberalt och därmed utopiskt).

Historiskt har samexisterande religioner och ideologier fredligt funnits såväl i antiken som i det buddhistiska och hinduiska Indien, Israel, Bysans, Osmanska Riket. Anledningen var att det inte fanns en uppfattning om alla människors lika värde. Men det fanns en syn på vad som utgjorde det goda och rätta livet för fria rika män hos filosofer som Platon och Aristoteles, liksom senare för Mill.

Ateisten John Gray anser att kristendomen tog vid genom att ogilla att människor och samhällen kunde vara annorlunda från varandra. Liberaler idag har samma harmoniideal som Sokrates, kyrkan och Upplysningen:

”Men ett ideal om harmoni är inte den bästa utgångspunkten för hur tänka på etik eller styre. Det är bättre att börja med att förstå varför konflikter – i samhället som i själen – inte kan undvikas/…/ för det dominerande idealet om liberal tolerans kan det bästa livet vara ouppnåeligt, men det är lika för alla. Ur modus vivendi-synpunkt kan inget liv vara det bästa för alla” (op cit., s. 5).

Vi behöver inte en gemensam värdegrund utan institutioner som tillåter skilda synsätt att samexistera, en värdepluralism. Detta leder till att motstridiga intressen kolliderar, men Gray håller fast vid att i konfrontationer mellan skilda grupper med vitt skilda etiska uppfattningar kan båda ha rätt och en kompromiss vara omöjlig. Värdekonflikter tillhör människans gemensamma liv och värdepluralism kännetecknar den moderna Västvärlden sedan nationella sammanhang ersatts av globala och importerad mångkultur och islamisering.

Den utveckling inom liberal politisk teori som velat ersätta föreställningar om det goda med föreställningar om det rätta och rättigheter, dvs främst moralfilosoferna John Rawls och Joseph Raz, men även libertarianer som Robert Nozick och F.A. Hayek, imponerar inte på John Gray. Han menar att precis som åsikter om det goda skiljer sig åt, gör åsikter om det rätta, rättvisa och de rättigheter som då följer utifrån filosofkollegan H. L. A Harts kritik av Rawls 1983.

Att sätta det rätta före det goda, något som Kant talat för, är bakvänt menar Gray. Rättvisa utan innehåll om vad som är rättvisa är ett tomt begrepp. Samhällen och folk skiljer sig lika mycket åt om vad som är rättvist som vad som är gott. Men han vill inte gå med på att värdepluralism betyder att «anything goes». Ibland är en liberal regim det rätta för att bibehålla värdepluralism, ibland inte. En fundamentalistisk liberalism som bara kan respektera liberalism är orättfärdig och intolerant.

Möjligen kan EU:s hållning till Ungern och Polen kvalificeras som sådan liberalism vars rötter Gray ser i universella projekt som Upplysningen och kristen utopism, idag förvaltade av socialdemokrater lika mycket som liberaler.

Att bejaka att människor trivs i olika slags samhällen betyder inte att det inte finns universella värden, menar han vidare. Det betyder bara att universella värden inte kan realiseras av ett slags politiskt styre, vilket liberaler ofta gör och syftar då på liberala demokratier. Deras rötter i Upplysningstiden är lika repressiva som religiösa doktriner i sina heliga böcker. Historien visar ingen tydlig riktning och civilisationer är kortvariga och svårtolkade, då som nu. Rawls och hans gelikar när tanken på en progressiv utveckling där allt fler industriländer blir mer lika varandra i och med modernisering. John Gray citerar den brittiske analytiske filosofen Stuart Hampshires föredrag ”Justice is Strife” från 1991:

“Positivisterna trodde att alla samhällen över hela världen gradvis kommer att förkasta sina traditionella värden /…/ på grund av behovet av rationella, vetenskapliga och experimentella tankesätt som en modern industriell ekonomi innebär. Detta är en gammal tro, utbredd på 1800-talet, att det måste finnas en steg-för-steg konvergens av liberala värderingar/…/ alla sådana teorier har ett prediktivt värde på noll” (op cit, s. 23)

John Grays definition av liberalismen innehåller just denna felaktiga historiesyn, meliorism, som hyser en övertro på en progressiv ständigt bättre utveckling. De tre andra kännetecknen är individualism, jämlikhet och universialism. I samlingsvolymerna Enlightment’s Wake (1995) och Heresis: Against progress and other illusions (2004) nagelfar han liberalt utopiskt tänkande och dess negativa konsekvenser i form av västerländsk dominans och krigförande demokratisyn.

Han anser att Västvärlden kommer sakta förfalla, men inte utmanas av Kina, Ryssland och Indien. Kreativitet och teknikutveckling, som ansågs vara utmärkande för liberal kapitalism, pågår även i icke-liberala länder. Några av dem har marknadsekonomier, som Japan, Sydkorea, Taiwan, utan att ha anammat den västerländska liberala livsstilen.

John Gray slutade att ägna sig åt liberalismen runt 2000 och fortsatte med miljö- och djurfrågor (boken Katter och meningen med livet 2024), religionskritik och genteknik. Men av alla tänkare som refererats i föreliggande text är han den mest nyanserade och kunnige kritikern av liberalismen. Han kallar sig ibland för post-liberal, ett medvetet vagt begrepp, som blivit populärt i flera politiska läger.

Nästa avsnitt om Francis Fukuyama