Kategoriarkiv: Filosofi

Juden Jesus var inte kristen

The Guardian 2009 om teveprogram om den judiske Jesus

JUDEN JESUS VAR INTE KRISTEN

av Jan Sjunnesson, FM

(Den första av flera texter om judendom och kristendom)

Das Wort schon »Christenthum« ist ein Mißverständniß –, im Grunde gab es nur Einen Christen, und der starb am Kreuz
Nietzsche, 1895

INLEDNING
Nej givetvis var inte Jesus kristen, vare sig vid sin död eller i det budskap han förmedlade. Beteckningen kristen uppstod först i början på 100-talet från det grekiska ordet Christos, Den Smorde dvs Messias, och nämns knappt i Nya Testamentet (NT), Ap 11:26, som skrevs runt år 90- 100.

Det triviala faktum att Jesus inte var kristen enligt denna terminologi sammanfaller dock med att han knappast heller var det i en teologisk beteckning enligt den analys jag gör här.

Jesus var jude, vände sig till judar och hans första följare var judar. Den som skapar vad vi uppfattar som kristendomen på 50-talet e.Kr. är Paulus och hans anhängare, även om han kallade den Vägen. Se här

Min text ifrågasätter inte Jesus existens eller ger uttryck för en Gudsfientlig eller ateistisk hållning. Jag uppskattar Jesu budskap om Gud. Min analys bygger på den Bibelkritik som uppstod i på 1700-och 1800-talen, judisk kritik av kristendomen och modern religionshistorisk forskning.

Några föregångare var den medeltida judiske lärde Maimonides, Miguel Serveto på 1500-talet, Baruch Spinoza m fl på 1600-talet och rabbinen Jakob Ya’avetz Emden och Moses Mendelssohn som på 1700-talet skrev om den judiske Jesus lojalitet med den judiska lagen, Torah.

Wikipedia

Skepsis mot kristendomens Jesus uteslöt alltså inte att några judiska bibellärda har skrivit uppskattande om juden Jesus men en enhetlig judisk syn finns inte.

Den populära boken Kosher Jesus från 2012 av den ortodoxa rabbinen Shmuley Boteach, som ville överbrygga den ömsesidiga misstron efter 2000 år av kristen antisemitism och judisk kristendomskritik, är det senaste försöket.

Andra ingångar till en mer jordisk Jesus kom från kristna. Den amerikanske presidenten Thomas Jefferson såg i början av 1800-talet inte Jesus som en övernaturlig manifestation av Gud utan rensade bort allt sådant som Paulus och några evangelister bidragit med och gav ut sin egen Bibel.

Andra skeptiska kristna såsom Leo Tolstoj, en kristen anarkist som ogillade Paulus och katolicismen, följde i hans spår genom att uppfatta Jesus som en judisk profet och enkel människa som ogillade herrar och hierarkier.

Denna tradition är enligt mig och de som levde med Jesus på 20- och 30- talen (hans bror Jakob, Petrus m fl) den ursprungliga synen på Jesus, även vid korsfästelsen, som Paulus transformerade till något helt annat i och med uppståndelsen, något som judisk tradition aldrig förutsett. Vi återkommer till denna tes som är central för denna uppsats.

På 1800-talet fanns framför allt i Tyskland flera Bibelkritiker, David Strauss och Ludvig Feuerbach givetvis, men här är framför allt Ferdninand Christian Baur intressant.

Han delade upp Paulus skrifter i fyra delar, varav sju är äkta och resten tveksamma eller falsarier och grundade den tyska Tübingenskolan vars efterföljare den radikalkritiska skolan i Holland fortsatte kritiken mot paulinsk kristendom.

En annan kritiker under 1900-talet av Paulus omtolkning var irländaren W.D. Davies och skolbildningen New Perspectives on Paul, men den som idag står för synen att Paulus övertog och omtolkade Jesus budskap är religionshistorikern och arkeologen James Tabor tillsammans med några andra frimodiga forskare och teologer som Bart Ehrman.

Amazon

Hans bok Paul and Jesus är slagfärdig och trovärdig enligt mig och jag refererar ur den nedan, men han anses som kontroversiell och för polemisk av ledande teologer och kristna företrädare. Relationen mellan Jesus och Paulus drar ofta till sig stridbara författare som t ex Nietzsche.

Den svenske teologen Krister Stendahl (1921-2008) som skrev om en överpsykologisk tolkning av Paulus 1963 är relevant här, men han skulle knappast gå så långt som Tabor och judiska Bibelexperter som ser stora skiljelinjer mellan Paulus och Jesus.

Stendahl skulle nog ha läst denna text om jag träffat på honom i vår hemstad Uppsala, kanske gillande, kanske med en rynka i pannan.

Förutom Paulus kommer jag även ta upp några invändningar från judiska Bibelexperter (rabbinerna Michael Skobac, Eli Cohen och Tovia Singer) mot några kristna hänvisningar i Nya Testamentet till det judiska Gamla Testamentet.

För den som läst så här långt och vill lyssna på några föredrag och samtal rekommenderar jag ett samtal mellan James Tabor och teologen Paul Williams, arkeologen Mats G. Larssons föredrag om sin bok Paulus- Förvanskaren och rabbinen Michael Skobacs skoninglösa kritik av kristendomen och dess bibelläsning.

HISTORIEN OM JUDEN JESUS

Om vi går till Jesus själv så sade han i NT att han riktade sig bara till den judiska folket och uppfylla Torah:

”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. Sannerligen, innan himlen och jorden förgår, skall inte en enda bokstav, inte minst prick i lagen förgå /…/ den som upphäver ett enda av buden om så det allra minsta och undervisar människorna så, han ska räknas som den minste i himmelriket /…/ Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffas de skriftlärdas och fariseernas, så kommer ni inte till himmelriket” (Matt 5: 17-20).

Samma uppmaning vid Matt 19: 16-17:

”‘Mästare, vad skall jag göra för gott för att få evigt liv?’ Jesus sade: ‘Varför frågar du mig om vad som är gott? Det finns bara en som är god. Men vill du gå in i livet, så håll budorden'”.

En ickejudisk kvinna blev avvisad av honom och hon blev skymfad för att tillhöra hundar som verkligen inte skulle få ta del av hans budskap (Mark 7: 24-30).

Samma berättelse finns i Matt 15:24 där Jesus tillägger:

”Jag ar inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk”.

Även Paulus upprepar denna utvaldhet i Apg 13:46 och Rom 1:16, något som han sedan överger och vänder sig till ickejudar.

Eftersom Jesus bara vände sig till judar och uppmanade sina följare att lyda de levnadsregler som Gamla Testamentet påbjöd så var alla hans lärjungar vid hans död judar. I boken Den okände Jesus beskrivs hur denna inomjudiska sekt hade likt andra sekter i mitten av 100-talet försvunnit om inte någon som Paulus hade tagit över den.

James Tabor ser triaden Johannes Döparen (syssling till Jesus)- Jesus -Jakob (Jesus bror) som en familj, rentav kunglig pga sina rötter hos Kung Davids ätt, se hans The Jesus Dynasty.

Jerusalems fall 70 e.Kr är också oerhört betydelsefullt för att förstå hur den ursprungliga Jesusrörelsen i Jerusalem gick under medan Paulus missionerande överlevde utanför Israel efter hans död i Rom 62 e.Kr.

Dessa två historiska händelser, Paulus verk/omtolkning och Jerusalems fall, tillsammans med Romarrikets acceptans av kristendomen på 300-talet, är vad som gjorde juden Jesus budskap till en världsreligion.

Den fritänkande ryssen Leo Tolstoj såg kejsar Konstantins omvändelse som slutet på gräsrotsrörelsen runt Jesus.
Paulus skapade alltså kristendomen. Före år 100 var praktiskt taget alla som följde Jesus judar, men vid 200-talet hade de bytts ut till ickejudar.

Jesus bror Jakob och Petrus ledde en grupp i Jerusalem och de höll hårt fast vid sin judiska tro, särskilt brodern som kallades Jakob Den rättrådige och höll hårt på Torahs påbud. Skulle man följa Jesus måste man som gossebarn låta omskära sig och i övrigt beakta alla regler om mat, sabbat osv.

I Apostlagärningarna, som skrevs av en sympatisör till Paulus, skyler de anonyma författarna över de stridigheter som uppstått mellan Paulus och de ursprungliga följarna av Jesus.

James Tabor noterar på sin blogg:
”When people think about what happened ‘after the cross’, more than anything else they have the narrative of the book of Acts [Apostlagärningarna] in their head. The role of James, the brother of Jesus, is muted. Peter and John become the leading apostles. Paul soon takes over and dominates the story (chapters 9-24 are almost exclusively about Paul). Even the speeches of Peter in the early chapters of Acts are recast in Pauline garb–the so-called kerygma of the early Church”

Huvudfienden i Apostlagärningarna är alltså inte romarna eller hedningarna utan judarna. Hjälten är Paulus så över till honom.

Paulus i kyrkomosaik i Ravenna, Italien, 1600-tal

PAULUS

Det var med Paulus som Jesus kom att uppfattas som en ny religionsstiftare. Han träffade aldrig Jesus och tog flera år på sig från sin omvändelse på 30-talet e. Kr (född år 5 och död 64) för att resa till Jerusalem och där möta de som mött Jesus levande.

Han gjorde tre resor till Jerusalem och kom i bråk med Jesusanhängarna där varje gång. Han var impulsiv och hade ett häftigt humör.

Paulus kritiserade de judar som följt i Jesus spår i flera av sina brev och var därmed oerhört förmäten när han hävdade att han, Paulus, minsann visste bättre vad Jesus hade predikat än de som lyssnat till honom och var dessutom uppvuxen med honom som Jesus bror Jakob.

I 2 Kor 11: 5 jämställer Paulus sig med dem:

”Jag menar att jag inte på något vis är underlägsen dessa väldiga apostlar” och i 2 Kor 11: 13 kallar han de judiska kristna för ”falska apostlar, ohederliga arbetare som uppträder som Kristi apostlar”.

Den tvåtusenåriga kyrkliga antisemitismen har här sina rötter, liksom i utpekandet av judiska ledare som ansvariga för avrättningen av Jesus. De var i själva verket romerska underlydande herrar som såg Jesus som en revolutionär mot Rom, inte som en religiös reformator.

I Fil 3: 2:
”Var på er vakt mot de där hundarna, de där skadegörarna, den där sönderskärelsen [omskärelsen som alla judiska män genomgått]”.

Paulus går så långt i sitt hat mot denna tradition att han i Gal 5:12 hoppas att kniven slinter och ”att de skär av sig alltihop”.
I

Gal 2:6 och 9 säger han om de första Jesusanhängarna:
”Och de som ansågs vara något- vad de en gång varit frågan jag inte efter/…/ Och när de förstod vilken nåd jag hade fått- det var Jakob, Kefas [Petrus] och Johannes. Dessa som ansågs vara pelarna- räckte de mig handen”.

Paulus reste runt utanför Israel och missionerade bland de ickejudiska folken. Han läxade upp de nya församlingarna, krävde celibat för de omvända till kristendomen och kvinnornas underkastelse, och sådde split för att själv vinna makt.

Intriger och maktspel var hans metodik, liksom att peka ut avfällingar från hans trosuppfattning. Att han dessutom var kvinno- och sexualfientlig, ja rentav livsfientlig enligt Nietzsche, gör honom än mer problematisk.

Paulus led av någon form av mental ohälsa. Han berättar om det själv och hans uppenbarelser kan ha neurologiska orsaker.

I 2 Kor 12: 7 berättar Paulus om en ”tagg som sticker mig, en ängel från Satan som misshandlar mig så jag inte blir högfärdig” och fortsätter med att han lider av ”dårskap hos mig ” (2 Kor 11:1) och att han är en ”dåre” man bör lyssna på (2 Kor 11:16).

Han kunde falla ihop i ryckningar, kanske epileptiska. I så fall delade han samma sjukdom med en annan religionsstiftare, Mohammed som också såg syner, hörde röster och fick anfall som kan liknas vid just epilepsi, sedd som en ”helig sjukdom” vid denna tid.

De båda byggde upp hierarkiska ortodoxa religiösa system för ”fårskockar” menade rabulisten Nietzsche:

”Was allein entlehnte später Muhammed dem Christentum? Die Erfindung des Paulus, sein Mittel zur Priester-Tyrannei, zur Heerden-Bildung: den Unsterblichkeits-Glauben – das heißt die Lehre vom »Gericht«.

Nietzsche fortsatte med att kontrastera Jesus glada budskap med Paulus hatiska:

”In Paulus verkörpert sich der Gegensatz-Typus zum »frohen Botschafter«, das Genie im Haß, in der Vision des Hasses, in der unerbittlichen Logik des Hasses. Was hat dieser Dysangelist Alles dem Hasse zum Opfer gebracht /…/ Paulus wollte den Zweck, folglich wollte er auch die Mittel… Was er selbst nicht glaubte, die Idioten, unter die er seine Lehre warf, glaubten es. – Sein Bedürfniß war die Macht; mit Paulus wollte nochmals der Priester zur Macht

Paulus uppenbarelsers betydelse reds ut en ny bok av James Tabor.

Paulus läste inte Gamla Testamentet på hebreiska utan i grekisk översättning och begick därför rent språkliga misstag. Att han skulle har studerat för den milde lärde rabbinen Gamalier verkar därför inte troligt och om han gjorde det kan han inte ha lärt sig Tanakh ordentligt tror rabbinen Toiva Singer.

PAULUS TEOLOGI

Med Paulus förflyttades tonvikten till livet efter detta liv i och med hans tolkning av uppståndelsen skriver Nietzsche:

”Die Kirche fälschte später sogar die Geschichte der Menschheit zur Vorgeschichte des Christenthums… Der Typus des Erlösers, die Lehre, die Praktik, der Tod, der Sinn des Todes, selbst das Nachher des Todes – Nichts blieb unangetastet, Nichts blieb auch nur ähnlich der Wirklichkeit. Paulus verlegte einfach das Schwergewicht jenes ganzen Daseins hinter dies Dasein, – in die Lüge vom »wiederauferstandenen« Jesus”.

Att enbart tro på Jesus var tillräckligt för honom, gärningar kom i andra hand vilket strider mot judendomens betoning på gärningar.

Paulus gjorde senare likadant då han menade att offer, som Jesus korsfästelse, var tillräckligt för att sona synder. Tron allena var ju vad Paulus bara hade fått i sin uppenbarelse av Jesus på väg till Damaskus. Som en blixt stod Jesus där, återuppstånden.

De judar som följde Jesus budskap efter hans död trodde aldrig att Jesus var Gud. Men vid 200-talet hade denna tanke fått fäste tack vare Paulus.

I Gamla Testamentet finns inget som tyder på Gud skulle inkarneras som människa. En sådan uppfattning skulle tvärtom uppfattas som avgudadyrkan i strid med det första av Tio Guds Bud.

Paulus liksom Petrus och några av de övriga första kristna trodde att Jesus skulle komma tillbaka i deras livstid. När han inte gjorde det fick Jesus återkomst omtolkas i andliga och eskatologiska termer.

Ett Andra Förbund med de kristna ersatte det Första Förbund som Moses haft med det judiska folket. Jesus korsfästelse och uppståndelse befäste att en ny tid hade kommit menade Paulus, en som sträckte sig från den första Adam till den andra Adam dvs Jesus.

I denna tid återkommer Jesus till de som lever ”i Kristus”. En Ny Helig Familj har upprättats i kosmos av Gud genom sin son Jesus. En Kosmisk Familj i Himlen. Paulus eget evangelium handlar om denna vision som går långt utöver vad de övriga evangelisterna skrev.

Ett mysterium som ska ha hemlighållits länge, men som genom Jesus och Paulus (som närmast såg sig som den andre Jesus och dessutom förutbestämd redan innan sin födelse att predika detta) nu skulle ut till människorna.

I Rom 16:25 förkunnar Paulus sitt ”evangelium och förkunnelsen om Jesus Kristus- där en hemlighet avslöjas som från tidens början varit outsagd men nu har uppenbarats och på den evige Gudens befallning gjorts känd” genom honom, Paulus, den Trettonde Aposteln men enligt honom själv dem främste och den ende som aldrig lyssnat på Jesus.

Gud hade alltså hållit Jesus och Paulus budskap till världen hemligt från Adam dvs jordens begynnelse. I 1 Kor 2: 7 skriver Paulus:

”Vad vi förkunnat är Guds hemlighetsfulla vishet som var fördold men som redan före tidens början av Gud var bestämd att leda oss till härlighet. Den kände ingen av denna världens makter till – om de hade till den skulle de inte ha korsfäst härlighetens herre”.

Gud har enligt Paulus planerat att skapa en ny helig familj av de kristna. Gud närmast reproducerar sig själv skriver James Tabor i sin bok Paul and Jesus. Jesus död var en seger mot Satan och hans gelikar. Jesus var också den första i denna Heliga Familj av nykristna som förgäves inväntade Jesus återkomst i Israel vid det första århundradet.

I Rom 8:29-30 beskriver Paulus dem:
”Ty dem har han i förväg utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder. Dem han i förväg har utsett har han också kallat och dem han har kallat har han också gjort rättfärdiga och dem han har gjort rättfärdiga, dem har han också skänkt sin härlighet”.

Jesus uppstånden som ny livgivande andlig skapare är vad Paulus talar om, inte den kropp som lagts ned i en grav och sedan vandrat omkring i Galiéen. Denna andlige Jesusgestalt som de urkristna väntade skulle återvända inom sin livstid, dvs 30-60-talen, skulle ta upp sina bröder till sin himmelska boning.

1 Kor 4: 15:
”Vi som är kvar här i livet då Herren kommer skall inte gå före de avlidna. Ty när Herren själv stiger ned från himlen och hans befallning ljuder genom ärkeängelns röst och Guds basun, då skall de som är döda i Kristus uppstå först, och därefter ska vi som är kvar i livet föras bort bland molnen tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och sedan ska vi alltid vara med honom”.

Paulus har fått kunskapen om sin uppgift från tidens begynnelse i en omedelbar uppenbarelse av ”Guds Ord”, dvs från Jesus i en av sina syner. Vidare ska de levande kristna och de döda kristna samexistera i nyskapade könlösa himmelska kroppar.

I Fil 3:20 beskriver han platsen och tillvägagångssättet på denna yttersta dag:
”Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som ska rädda oss, herren Jesus Kristus. Han ska förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig”.

Detta mysterium handlar om att vi inte alla ska dö men att vi ska förvandlas på ett ögonblick. De döda ska återuppstå och samtidigt ska vi förvandlas:

”Detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet (1 Kor 15: 51). Vi ska alla ingå i bland Guds barn (Rom 8:21).

Dessa spekulationer av Paulus är långt ifrån judisk tro och från de kristna judar som följt profeten Jesus i Jerusalem. Paulus har skapat en egen eskatologi som möjligen har med Daniels bok, Johannesevangeliet och Uppenbarelseboken att göra men inte mer.

En annan tydlig indikation på att Paulus inte var betrodd av andra är att hans ord i Rom 9: 1, ”Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte!”. Ingen annan profet i Gamla Testamentet skulle säga så om sig själv. Att Paulus måste hävda sig på detta sätt tyder på att han inte är särskilt trovärdig.

Jesus existerade från tidens början och är den varigenom allt existerar skriver Paulus i 1 Kor 8: 6, i Kol 1: 15-17 (”Han finns före allting och allt hålls samman i honom”) och i Heb 1:2 (”liksom han [Gud] också har skapat världen genom honom”).

Den första människan Adam kom från jord medan den andra människan, Jesus, kom från himlen. ”Och liksom vi blev en avbild av den jordiska, ska vi också bli en avbild av den himmelska” (1 Kor 15: 49).

I Johannes Döparens och Jesus predikningar om det kommande himmelriket finns inte dessa förandligade spekulationer, utan de talar, precis som sina gammaltestamentliga föregångare, om jordisk rättvisa, och om fred på jorden. Tecknet på att någon aspirerade på att vara Messias, som Jesus ibland, var just att uppfylla dessa villkor från GT.

Paulus var jäktad i sin tro på Jesus återkomst. ”Tiden krymper” skriver han i 1 Kor 7:29 och fortsätter:

”Ty den värld som nu är går mot sitt slut och jag helst att ni slipper bekymra er”.

Han syftar på den sexuella driften och uppmanar de kristna att leva som honom, i celibat. Jesus ska ju ändå återkomma och det är lättare att leva i hans anda om man inte gifter sig även om det är accepterat, dock som ett sämre alternativ (”den som inte gifter sig handlar bättre” (ibid, 38).

Att leva i celibat är att leva i två världar, den jordiska och den (kommande) himmelska då Jesus återvänder. Paulus vill att de kristna ska leva som om detta redan skett i och med korsfästelsen. Gudsriket är på jorden redan.

Istället för jordisk rättvisa för Israels 12 stammar och fred för alla jordens folk så lanserar Paulus ett nytt teologiskt begrepp som ersätter den jordiska profetia och underkastelse inför Gud som en blivande Messias kan försöka uppnå och tala om: Att ”vara i Kristus”.

Detta är Paulus egen innovation eftersom det inte nämns vare sig i Gamla eller Nya Testamentet av någon annan än han själv, och det fler än 50 gånger.

Enligt Paulus finns det två Jesus, en kroppslig och en andlig, och de kristna kan också ses som bestående av dessa delar. I 2 Kor 5: 16 skriver han:

”Därför bedömer jag inte längre någon på människors vis, Och om jag också har uppfattas Kristus på det sätter så jag jag det inte längre. Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit”.

Därför har Paulus valt att inte berätta något om den levande mannen Jesus från Nasaret, hans uppväxt, familj och vad han gjorde. Det enda han vill veta är den korsfäste Jesus (1 Kor 2: 2), inget annat. Paulus eget evangelium, som han själv skrev stolt om, är att predika om mysteriet med den korsfäste Guds Son, den första medlemmen i en ny Kosmisk Familj.

Gudsgestalten Kristus existerade enligt Paulus före tidens begynnelse medan hans inkarnation i människan och juden Jesus inträffade år 0 i Betlehem:

”Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors” (Fil 2: 6-8).

Det var denne ofödde men evige Kristus som ledde Moses ut ur Egypten (1 Kor 10: 4, 2 Mos) skriver Paulus och länkar Jesus till Moses.

Därför är de uppenbarelser som Paulus fått från den himmelske Jesus viktigare än vad de personer sett och hört under Jesus predikningar i Judéen år 25-30.

De skrifter i NT som Paulus inte skrev, Jakobs, Judas och Petrus brev, de apokryfiska skrifterna, Didache, Q-källan och de apostoliska fäderna är inte alltid kongruenta med Paulus brev och den eskatologi hans lärjungar förmedlar. Vi kan lämna Dödahavsrullarna därhän vars relation till den gryende kristendomen är omtvistad efter den bångstyrige Robert Eisenmans framfart.

Dessa underställda skrifter i kyrkohistorien talar om vad Jesus predikade, inte om honom själv i första hand.

I Jakobs brev om sin bror nämns varken korsfästelen, uppståndelsen eller att Jesus skulle vara Guds son. Däremot att goda gärningar och Torah skulle visa vägen:

”Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste. Den som hör ordet men inte gör vad det säger, han liknar en man som i en spegel betraktar sitt eget ansikte” (Jak 1: 22-23).

Där skiljer han sig från Paulus syn på tron allena som det väsentligaste.

”Mina bröder, vad hjälper det om någon någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom?” fortsätter han vid Jak 2: 14.

Jakobs fokus i sitt brev var på rättvisa på jorden och han deltog i upproriska aktivititeter mot romarnas välde fram till sin död 62, vilka senare ledde till Roms slutliga krossande av Jerusalem år 70.

Detta gör honom än mer olik Paulus som var romersk medborgare, fick tala inför romersk rätt och vinnlade sig om goda relationer med romerska herrar såsom ståthållaren Herodes utvidgade familj (och eventuellt av Paulus släkt, se Rom 16: 11 där han hälsar till sin ”stamfrände Herodion”, Herodes Agrippa II).

Paulus uppmanar i Rom 13: 2 att de som motsätter sig överheten, i hans tid Rom, gör motstånd mot Guds ordning. Att Paulus kunde resa i Mindre Asien under brinnande krig med Rom tyder på bra kontakter med Rom.

Möjligen ville de mäktiga att Paulus skulle engagera sig i Jesusrörelsen så att han kunde rapportera även om han själv ansåg sig ha ärligt uppsåt. Att omtolka Messias från den judiska traditionen om en jordisk kung av Israel till en andlig herre över ett framtida himlarike passade Rom bra.

Den sociala revolutionären Jakobs rättvisepatos hade varit betydligt svårare att hantera:

”Ni som är rika; gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er. Er rikedom förmultnar, era kläder äts upp av mal, ert guld och silver rostar och rosten skall vittna mot er och förtära er kropp som eld. Ni har samlat skatter i dessa sista dagar. Lönen till arbetarna som bärgade skörden på era ägo har ni undanhållit. Den skriar till himlen och skördefolkets rop har nått Herren Seabots öron” (Jak 5:1-5).

I Karl Löwiths Meaning in history och Jayne Svenungssons Den gudomliga historien bekräftas Jesus broder Jakobs budskap som både andligt och jordiskt med betoning på det senare.

Dopet som sakrament skapades av Paulus eftersom ingen av evangelisterna döptes i Jesu namn. Johannes Döparen anordnade dop i floden Jordan men det var för att få syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop (Mark 1:4).

Det är först med Apostlagärningarna som skrevs runt år 100, dvs när alla ursprungliga Jesusanhängare dött, som dopet i Jesu namn antar den form kyrkan förvaltat den (Ap 2:38).

James Tabor kommenterar att Apostlagärningarnas författare (Lukas?) skriver inte historia utan teologi, paulinsk teologi dessutom. Avslöjande om hur litet det kristna dopet var spritt framgår av Ap 18: 24-25 där en kristna förkunnare, Apollos, vid år 54 inte kände till det. I nästa vers omtalas igen skillnaden mellan Johannesdopet och det nya Jesusdopet.

I 1 Kor 1:10-18 framgår motsättningar kring dopet där några säger sig höra till Paulus sida, andra till just Apollos. Att tillstå någon relevans för de kristna som inte följer Paulus dop ”i Kristus” utan håller fast vid Johannes Döparens variant (det dop Jesus själv genomgick, dock tveksamt pga sina (obefintliga)synder) är inget Apostlagärningarna vill visa upp.

Paulus fastslår det nya dopet i Gal 3:26-27, 1 Kor 12: 13 och Rom 6: 3-4 i ”en enda kropp” in ”i hans död”. Alla människor lämnar med dopet sina jordiska gestalter med dess band av kön, social status och etnicitet och uppgår i en himmelsk kropp genom Jesus Heliga Ande.

Nattvarden är också något som var främmande för judar samtida med Jesus. De skulle ha uppfattat denna måltid som teofagi, något som existerade inom grekisk religion och mytologi vid denna tid (Mithras och Dionysos kulter, och kärleksakt mellan Osiris och Isis).

När Paulus beskriver nattvarden som just att äta Jesu kropp och dricka hans blod i 1 Kor 11:23-25 upprepas det inte av Markus i 14:22-24. Så hur kommer det sig att nattvarden enligt Paulus var den rätta? Jo han hade fått denna kunskap om den sista måltiden, liksom att han var utvald för ett eget evangelium, från sin uppenbarelse av Jesus.

Den enda källan för nattvarden som manifestation av Jesu kropp och blod är Paulus. De tre synoptiska evangelisterna repterar vad han sagt. Johannes säger inget om en måltid i den stilen och inte heller Didacheskriften som var en katekes för att introducera nykristna i nya seder och bruk.

Judar var strikt förbjudna att förtära blod och kött som inte hade torkats ordentligt. Jesu bror Jakob höll hårt på de judiska renhetsreglerna och tillät inte kristna ickejudar att frångå dessa regler, något Paulus gjorde.

Hyam Maccobys The Mythmaker: Paul and the Invention of Christianity (1986) har mer analyser av Pauls skapelse, världsreligionen kristendomen.

Rabbinen Michael Skobac vid den kanadensiska avdelningen av Jews for Judaism

JUDISKA INVÄNDNINGAR

Nedan ges några korta punkter där judar är oense med kristna om tolkningar av GT men jag gör ingen djupare analys av alla tveksamma bibelställen.

Via länkar finns långa men underhållande redogörelser av framför allt rabbinen Michael Skobac.

Jesus var en av flera judiska profeter före och efter hans födelse. En del uppfattades och sade själva att de var Messias, men ingen av dem, inklusive Jesus, uppfyllde de kriterier som Messias måste ha enligt judendomen.

Jesus sa att han skulle återkomma vilket han inte gjorde och vilket inte är något som Messias ska göra enligt Gamla Testamentet.

Det är dessutom inte klarlagt om Jesus verkligen sa att han var Messias. Det hebreiska ordet kan också betyda människa eller människoson eller född av människa (Heb 2:6, Upp 1:13, 14.14)

Varför Jesus inte kan vara Messias är för att han inte hade bringat fred på jorden och enat alla judar i ett nytt rike som hela världen skulle lyda, vilket judiska skrifter hade satt upp som krav. Något nytt förbund skulle dessutom inte skapas efter Moses med det judiska folket så det fick Paulus och hans efterföljare uppfinna i och med den sista måltiden, dvs nattvarden.

Treenigheten är inget som Gamla Testamentet omtalar utan kan vara en hellenistisk inspiration från Grekland och Rom där flera gudomar kan ingå tillsammans i en enhet. Det hebreiska ordet för enhet kan inte innehålla flera delar säger Toiva Singer.

Kyrkomötet i Nicae 325 är ett tydligt tecken på logisk och intellektuell förvirring då det slutar med att fastslå att trenigheten är ett mysterium. Dessutom är Treenigheten en form av avgudadyrkan enligt Moses och Tio Guds Bud.

Kyrkofadern Tertullius lösning med treenigheten kom väl sent, på 200-talet, för att kunna tas på allvar som något existerande 250 år tidigare i kristologiska resonemang. Teologen Bart Ehrman går igenom treenighetens problem och lösning.

De gammaltestamentliga förutsägelser som åberopas av apostlarna och Paulus är inte heller korrekta enligt rabbinerna Singer, Skopac och Cohen som vilar tungt på 2000 års judisk Bibelläsning.

Några exempel:
Maria sägs vara oskuld (Matt 1:22-23) vilket är ett annat begrepp än den jungfru/ung kvinna som omtalas i GT i Jes 7:14 om en kommande profet som ska födas av henne, dvs den kommande profeten ska inte behöva födas av oskuld.

Messias skulle gifta sig och ha barn, och det Tredje Templet skulle återuppbyggas under hans tid enligt Hesekiel.

Jesus kan inte vara Guds Lamm enligt beskrivningar i 2 Mos och ingen människa kan dö för andras synder, se Hesekiel

Ingenstans i GT finns tanken att ett offer ska leda till förlåtelse, se 3 Mos utan bara ånger, förändra sitt liv och att göra gott kan gottgöra dåliga gärningar

Vidare är en självklar judisk invändning varför NT skrevs på grekiska om budskapet i första hand är till hebreisktalande judar.

Vidare, Gud är inte en människa (Hos 11:9) utan den kommande Messias ska frukta honom skriver Jesaja vid vers 11 och kan därför inte vara Gud eller del av Gud eller hans son.

Vid Hes 37 säger Gud att han ska skicka kung Davids tjänare, en Messias som inte är samma sak som Gud, del av Gud eller Guds son.

I GT säger att vid Messians ankomst ska alla judar lyda Torah och de ska bli andliga ledare för en fredlig värld. I NT blir Jesus den som ska sona allas synder genom sin korsfästelse och uppståndelse.

Människorna har varit syndiga sedan Edens lustgård enligt NT vilket inte är något GT förespråkar (1 Mos 4: 7, 1 Kung 14:8) utan där ges många exempel på goda och dåliga människor. De dåliga har en chans att förändra sig.

I Apostlagärningarna finns felaktiga hänvisningar till GT , vilka kristna skyller på den grekiska översättningen av GT.

Även Jesus bror Jakob begår fel då han uppfinner verser som ska finnas i GT men inte gör det (Jak 4:5).

Jesus ska nämnas kritiskt i den judiska muntligt traderade lagskriften Talmud varför 24 kartonger med Talmudvolymer brändes i Paris 1242 och alla Talmudskrifter 1553 i Italien i medeltida judeförföljelser.

Men de ställen i Talmud där Jesus nämns handlar om en annan Jesus och en person kallad Yeshu, ett smeknamn för Jeshua. Denne person skulle bedriva häxkonster och förleda det israeliska folket för att till sist korsfästas på kvällen under den judiska påsken, vilket motsägs av de te synoptiska evangelisterna.

Rabbinen Michael Skobac går igenom 365 felaktiga hänvisningar i NT till GT. Se även hans bibelkritiska guide.

Messias – Wikipedia

SLUTORD

Det finns några påståenden som inte kan förnekas eller förbigås:

1. Paulus träffade aldrig Jesus.
2. Paulus kom ut som vinnare i inomkristna stridigheterna efter Jesu död.
3. Paulus led av någon form av mental sjukdom
4. När Jesus inte uppfyllde de krav som den judiska traditionen hade på Messias (världsfred, Israels enande under en levande Messias, judiskledd global Gudstro osv) omtolkades hans död av Paulus m fl till att betyda att Jesus dog för alla människors synder och återuppstod för att förkunna ett andligt rike snarare än ett jordiskt.
5. Paulus skrifter (egna och tillskrivna) kom till ett par decennier före evangelisternas och andra texter varför hans version av händelseförloppet påverkade de efterkommande skribenterna, dock inte Jakobs och Judas brev, det Andra Petrusbrevet och, möjligen, Johannesbreven och Matteus evangelium.

Jesus var en fantastisk profet som fått folk av alla slag att nå Gud. Det är tillräckligt.

Amen

KÄLLOR

Bibeln (2001, Cordia)
Robert Eisenman, James the brother of Jesus (2012, Grave)
Tobias Hägerland och Cecilia Wassén, Den okände Jesus: berättelsen om en profet som misslyckades (2016, Langenskiöld)
Mats Larsson, Paulus förvanskaren (2016, Fri Tanke, video Cecilia Wasséns recension)
Friedrich Nietzsche, Der Anti-Christ, 1895.
Alan Saxby, James, Brother of Jesus, and the Jerusalem Church (2013, dissertation, Sheffield university)

James Tabor, Paul and Jesus: How the Apostle transformed Christianity (2012, Simon & Schuster) Kortversioner: Huffington Post Menash Blog James Tabor blog
James Tabor, The Jesus dynasty (2006, Simon & Schuster, svensk över 2007)

Tovia Singer
https://outreachjudaism.org/debate/
https://outreachjudaism.org/category/questions/

Eli Cohen
https://www.youtube.com/watch?v=0XgGVzlXSgw
https://www.youtube.com/watch?v=BMHuUIYCA0o&t=10s
https://www.youtube.com/watch?v=jqBQ0ZeeuYA&t=300s
https://www.youtube.com/playlist?list=PL8wXjeCNG5rM9gYRSzUlBMZEemVPtJJ9g

Michael Skobac
https://jewsforjudaism.org/knowledge/videos/did-paul-invent-christianity
https://jewsforjudaism.org/knowledge/articles/was-is-jesus-the-messiah
https://jewsforjudaism.org/knowledge/videos/six-reasons-why-jews-don-t-believe-in-jesus
https://jewsforjudaism.org/knowledge/videos/critique-of-new-testament-הברית-החדשה
https://jewsforjudaism.org/knowledge/videos/the-virgin-birth-myth-58b81e4e-8c78-42f0-880c-72d1660ef701
https://jewsforjudaism.org/knowledge/videos/the-myth-of-jesus-resurrection
https://jewsforjudaism.org/knowledge/videos/is-jesus-in-the-talmud
https://jewsforjudaism.org/knowledge/videos/rabbi-cross-examines-christianity
https://jewsforjudaism.ca/was-jesus-a-high-priest-refuting-a-christian-claim-rabbi-michael-skobac-jews-for-judaism/
https://jewsforjudaism.ca/trinity-what-the-bible-really-teaches/
https://jewsforjudaism.ca/365-debunking-messianic-prophecies-rabbi-michael-skobac-malachi/
https://jewsforjudaism.ca/a-jewish-critique-of-the-new-testament-why-judaism-doesnt-accept-christian-scripture/
https://jewsforjudaism.ca/1-2-how-to-answer-a-christian-missionary-jewish-voice-messianic-jews-for-jesus-dr-michael-brown/
https://jewsforjudaism.ca/why-jesus-is-not-the-jewish-messiah-video1/
https://jewsforjudaism.ca/isaiah-53-1of-3-messiah-sin-how-not-to-misread-the-jewish-bible/
https://www.youtube.com/watch?v=vqszwm8CLgY
https://www.youtube.com/watch?v=ztOVFEA8yVY

Övriga källor
https://web.archive.org/web/20071012172947/http://jewishencyclopedia.com/view.jsp?artid=283&letter=S&search=Paul+of+Tarsus#978%23978
www.ehrmanblog.org/video-of-how-jesus-became-god-part-1-of-3/
https://www.youtube.com/watch?v=7qUakWAICDY
https://www.youtube.com/watch?v=Z-zdyRH5evI
https://fritanke.se/paulus-kristendomens-skapare/
http://svenskkyrkotidning.se/wpprod/wp-content/uploads/2018_5-artikel-byrskog.pdf

Arvid Falks ambivalenta anarkism i August Strindbergs Röda rummet

Redan på tredje sidan lyfter huvudpersonen Arvid Falk sin knutna näve och skakar den mot Saltsjön och staden Stockholm nedanför restaurant Mosebacke på Katarinaberget på Södermalm. I ursprungsmanuskriptet stod att Falk ville ”krossa” staden men Strindberg ändrade det till att ”hota” den.  Tvivel redan från start således.

På sista sidan  i denna första  svenska (generations)roman får vi veta från vännen doktor Borg efter Falks genomvandringar i ett Stockholmsinferno av lögner och falskhet att han  är en politisk fanatiker:

”Falk är en politisk fanatiker, som vet att han skulle brinna upp, om han gav luft åt lågan, och därför släcker han den med stränga, torra studier; men jag tror icke det lyckas honom, ty hur han än lägger band på sig så fruktar jag en gång en explosion; för övrigt – oss emellan – tror jag han tillhör något av de hemliga sällskap som reaktionen och järnväldet har framalstrat på kontinenten”.

Det radikala samhällsomstörtande anslaget finns alltså med från början till slut,  men dessemellan vacklar Arvid Falk  i sin anarkistiska hållning.  Om han till sist resignerar eller bara ser ut göra det är fortfarande oklart.

När boken sägs utspela sig, på 1860- och 70-talen, efter representationsreformen i riksdagen 1865, Pariskommunen 1871 och troligen Sundsvallsstrejken 1879, hade Strindberg redan  intellektuellt delvis lierat sig med revolutionärer, utomlands och inrikes.

Sven-Gustav Edqvist visade i sin avhandling i Uppsala 1961, Samhällets fiende. En studie i Strindbergs anarkism till och med Tjänstekvinnans son,  att den ryska nihilismen som inte tvekade att använda våld mot tsarens styresmän låg Strindberg och hans krets nära.  Edqvist klassar romanen ”ur anarkistisk-ideologisk synvinkel halvgången” vilket tyder på att ambivalens utmärker dess tendens.

SAMHÄLLETS FIENDE. En studie i Strindbergs anarkism till och med Tjänstekvinnans son.
Bokens motto är från Strindberg själv i ett brev: ”Jag törs väl inte skrifva ner det farliga ordet som börjar med α och slutar, på grekiska, med α och som är skapelsens hemlighet”

Ryssen Bakunin var den våldsamme anarkisten  och Karl Marx värsta kritiker i Första Internationalen, som inte väjde för vapen i terrorattentat medan hans landsman och frände furst Krapotkin var den mer stillsamme anarkistiske samhällsutopisten liksom fransmannen  Proudhon. Idag liksom på Strindberg tid fanns en förvirring i begreppet anarki, en stat utan styre. Denna ideologi kan dels betyda ett kaos, dels en frivillig samhällsform som olika tänkare skisserat i årtusenden. Destruktion och konstruktion således.

I Röda rummet finns mer av förstörelselusta än uppbyggnad. Romangestalterna Olle Montanus, Falander, Struve, Borg och till viss del Falk talar ofta i termer av att rasa ned.  Möjligen har den proletäre målaren Olle Montanus mer positiv samhällssyn och hopp om ett nytt mer naturligt och hederligt jämlikt samhälle efter en period av nödvändig nedbrytande tid av anarki. Falk själv är, liksom Strindberg, en drömsk, och därför djupt tvivlande, revolutionsromantiker, ja en salongskommunist rentav. Han kallar sig för ”katederanarkist” senare under 1880-talet.

”Hvad jag vill är ej att sätta nya lappar på det gamla samhället utan- anarki” ska han yttrat hösten 1879.  Vidare eldade han på i ett brev från 1882  till Helena Ryblom :

”Hela denna falska byggnad kan icke försigtigt tagas ner utan måste en gång, när man rör vid grunden, ramla och jag ogillar icke dynamit i politiken”.

I andra brev kallar han sig pessimist, nihilist, socialist, kommunard (efter Pariskommunens revolt 1871), republikan och ofta med referens till den franske fritänkaren och 1700-talsrevolutionären Jean-Jacques Rousseau.

Men i  debutromanen Röda rummet tvekar hans alter ego Arvid Falk om nyttan med teorierna. Han går in i statlig tjänst och förlovar sig till sist, samlar på mynt och blir cynisk. Hans gode vän doktor Borg är förvånad över den snabba förvandlingen. ”Jag har aldrig annars än i dåliga pjäser sett en så hastig karaktärsutveckling som jag såg hos Falk den gången” skriver han.

1882

Falk och Strindberg är inte desamma men delar vissa dystra drag. I brev till vännen Eugène Fahlstedt 1872 beskriver Strindberg sig som refuserad misslyckad författare, besegrad och med intet hopp om sina höga ideal:

”Jag är tom: jag har förlorat tron på mig sjelf” och han är ”andligt död”. Varför ska man ”slita ondt till själ och kropp for några idéers skull som kanske aldrig äro några idéer, eller för en sanning som kanske är en lögn! Jag vill spara mig, jag vill inte kasta mig in i frågorna, jag upphörde att läsa tidningarna för att få lugn”.

Strindbergsbiografen  Carl Reinhold Smedmark kallar Strindberg såväl som Falk för  ”fanatiska skeptiker” i sin avhandling från 1952 som ägnar 200 sidor åt just Röda rummet. De två tvivlar på sina ideal men kan inte släppa dem. Fanatiskt återvänder de till drömmen om en samhällsexplosion för att åter med malande skepsis släppa den.

Falk: ”Han befann sig emellertid nu i ett tillstånd av svävande mellan fanatism och absolut indifferentism”.

Hans redaktionskollega Struve råder honom att anlägga ett fågelperspektiv till tillvaron:

”Om du vill förekomma den självförbränning, du som fanatiker går till mötes, så anlägg med det snaraste en ny synpunkt över saker och ting; öva dig att se världen i ett fågelperspektiv och du ska ll se huru smått och betydelselöst allt förefaller. Utgå ifrån, att det hela är en sophög, att människorna äro avskräden, äggskal, morotstjäkar, kålblad, traslappar så bli du aldrig överrumplad mer, förlorar aldrig mer någon illusion /…/ anlägg med ett ord ett lugnt och stilla världsförakt -du behöver icke befara bli hjärtlös för det”.

På detta  uppmaning till cynism svarar den vankelmodige Arvid Falk:

”- Synpunkten har jag icke ännu, det är sant, men världsföraktet har jag delvis. Men det är också min olycka, ty när jag ser något enda bevis på godhet eller ädelmod, älskar jag återigen människorna, och överskattar dem och blir lurad på nytt!

-Bliv egoist! Ge människorna fan!

-Jag fruktar, jag inte kan det !” avslutar Falk ordväxlingen med den mer erfarne litteratören Struve.

August Strindberg: Röda rummet
Förlaget Bakhålls utgåva

Han anmärker att för Strindberg liksom för Falk skänker spriten en viss lindring. I boken tar Falk in ”stora qvantiteter starka saker som om han ville släcka en eld eller brinna upp”.

I kapitlet Absint serverar en kypare vid namn Gustav den trötte skådespelaren Falander ett glas och en karaff vatten varpå denne svarar:

” – Varför ställer du alltid fram vatten, Gustav?

– Därför att herr Falander inte ska brinna opp.

– Vad rör det dig om jag brinner upp! Kan jag inte få det, om jag vill!?

– Herr Falander ska inte vara nihilist idag!”

Röda rummet : skildringar ur artist- och författarlivet / August Strindberg - Stockholmskällan
Berns veranda

1875 sprider Strindberg olust och depression omkring sig, bland annat till hans chef vid Dagens Nyheter Rudolf Wall. Strindberg förklarar sig efteråt till Wall att han drivs  ett ”oöfverfinnerligt svårmod som verkligen är hotande för tillvaron och som alstrar en förfärlig overksamhetslusta med åtföljande ändlösa mången gång rätt träffande reäsonnementer öfver det hela intighet”.

Falk liksom Strindberg är en känslig själ som drivs än till desperation, än till flykt, till anfall och leda.  Men Falk är inte Strindberg som efter 1875 gifter sig med Siri von Essen och arbetar som extra ordinarie amanuens vid Kungliga Biblioteket i Humlegården.

A.S. visitkort från KB

Av SVTs utmärkta filmatisering från 1970 slogs först jag av Per Ragnars veka rolltolkning av Arvid Falk. Han är inte alls en vulkanisk diktare utan en tyst ängslig lillebror och kamrat som inom sig må ha radikala böjelser men inte visar något utåt.

Falk är ”kemiskt fri från humor” skriver Smedmark och fortsätter med att denne har ”övertagit en begränsad del av sin upphovsmans karaktär och hans personlighet är på en gång blekare och mer enkelspårig än originalet. Det kan inte förnekas att han på sätt och vis gör ett mer sympatiskt intryck än Strindberg själv”.

 

Strindberg kommenterade sin förstlingsroman  långt senare i Götiska rummen (1904), också en nyckelroman. Där för Arvid Falks vän doktor Borg ordet igen med förstående värme om sin tidvis vilde vän från förr:

” – Ja svarade doktorn, det var Arvid Falks mening en gång , när han gick på muren ännu och profeterade för döva öron.

– En konstig kropp den där Falk som slutligen råkade i strid mot sig själv. . . .invände Isak.

-Nej det kan jag inte finna, klippte doktorn. Han experimenterade med ståndpunkter, och som en samvetsgrann laborator anställde han kontrollexperiment, ställde sig försöksvis på motståndarens sida, läste mot i korrekturet, prövade talet nerifrån, och när motexperimentet utföll negativt, återvände han till den beprövade ståndpunkten. Det där begriper ni inte. Men Falk hade klargjort sig om han använt Kierkegaards metod /. . . / Falk var en vivisektör, som experimenterade med sin egen själ, gick alltid med öppna sår, tills han gav sitt liv för vetandet, jag vill inte begagna det missbrukade ordet sanningen”.

David Gedin gör en liknande analys utifrån Pierre Bourdieus kultursociologi (främst tydlig i hans Flaubertanalys Les Règles de l’art, se mitt inlägg), men där är det den illojala författaren Strindbergs väg i ett nytt fält som står i centrum.  Han skapar en ny karriärväg genom att slå åt alla håll, inte minst sin egen uppåtstigande borgarklass men även akademin, tidningarna, ämbetsverken, teatrarna – en sann anarkist och rabulist.

Samtidigt var Strindberg en ung lovande dramatiker vars pjäser  Den Fredlöse, I Rom,  Fritänkaren, Mäster Olof höll sig tätt till de konventioner som Dramatiska Teatern krävde. Han stryker för råa scener, skriver om på nytt versmått och skickar nya versioner till teatern. ”Han lever i en brytningstid och vill både fånga upp de nya rörelserna och hålla sig väl med de nuvarande makthavarna” noterar Gedin. Hans novellsamling från Uppsalatiden som ges ut på Bonniers 1877 lovordas om än med vissa reservationer.

Likheten mellan Arvid Falk i Röda rummet  (1879) och Frédéric Moreau i Gustave Flauberts L’ Éducation sentimentale (1869) är  många, även om svensken är mer av en revolutionsromantiker. Flaubert hade själv upplevt 1848 års uppror i Europa och var inte imponerad. I Gedins sociologiska fältanalys  av böckerna finns vissa makt- och symboliska poler som bara till viss del motsvaras i verken.

”Kalfstek och rosor. En studie i August Strindbergs strategier under 1870-talet och självanalysen i Röda Rummet i Broady red 1998

Strindbergs författarskap och andra litteratörer finns ännu inte inom ett autonomt kulturellt fält men Röda rummet är den bok som visar vägen dit och som också själv skildrar och samtidigt skapar detta fält. Inom ett par decennier skulle en köpstark publik bära fram författare som då inte avkrävdes lojalitet med akademier, kungahus, sällskap och konsekrationsinstanser.

Själv ser jag Strindbergs ambivalens och därmed Falks som just denna positionering av en ung begåvade författare i vardande som lider av ett inre utanförskap, med tvivel på den samhällsmoral han uppfostrats med inom borgarskapet. Anarkism inombords, acceptans utombords.

Strindberg kan inte gå för långt men vill kittla sina likar med rå satir och häckla dem han stött på i Uppsala och i Stockholms ämbetsverk.  Épater la bourgeoisie – reta borgarna  och göra skandal, bli känd och sälja många böcker. Allt detta lyckades han med.

Slutord

När jag nyligen talade om  mina funderingar om Röda rummet med en sonson till  August Strindbergs husläkare  Axel Munthe (1857-1949)  berättade denne att farfar Axel hatade Strindberg, en ”fascist och antisemit”.  De grälade i pressen och antagligen på läkarmottagningen. Så nära  är Strindberg.

Källor:

Edqvist, Samhällets fiende (1961)

Lagerroth (red), Perspektiv på Strindberg (1971)

Gedin i Broady (red), Kulturens fält (1998)

Strindbergiana (2006)

Varken sakpolitik eller visioner

Böcker : Det konkretas dialektik

Det slog mig att dagens västerländska demokratier, där det politiskt korrekta Sverige leder, utmärker sig av misslyckanden på flera plan samtidigt.

Å ena sidan levererar inte staten grundläggande funktioner som skola, infrastruktur, elförsörjning, trygghet osv. Å andra sidan existerar ingen samhällsdebatt om vart allt syftar, något gemensamt mål.

Istället finns en sörja av målkonflikter, värdegrundspåbud, inkompetens, poserande politiker och tjänstemän som hellre sysslar med symboler än effektiva åtgärder.  Lars Åbergs analys i av integrationsprojekt är talande, liksom myndigheter som  det föreslagna Institutet för mänskliga rättigheter, Delegationen mot segregation (DELMOS) och allsköns genusinstitutioner.

Kanske var det samtalet med Einar Askestad i helgen som fick mig att tänka i dessa banor. Han talade om filosofiskt grundade livsval som också kan översättas till samhällsvisioner.

Liknande humanistiska och civilisationskritiska politiskt nydanande tankar stötte  jag på i början av 1980-talet då marxismen gått i stå. Där fanns dels de östeuropeiska dissidenterna Havel, Kosik, Konrad som slogs för en humanistisk- existentialistisk socialism, dels den frambrytande postmodernismen (Kosiks bok Det konkretas dialektik översattes till svenska 1978  av Horace Engdahl).

Johan Lundbergs bok reder ut den postmoderna samtidshistorien men det finns nog mer att säga om frånvaron av kompentens och eftertanke på båda dessa plan, de konkreta vardagsbesvären som inneburit att familjer tvingas planera med hänsyn till ungdomsrånare och övergrepp som aldrig tidigare, och de trubbiga värdegrundskorrekta visionerna som levereras från våra medier och  som styr kulturlivet in i tjat om ras och kön och klimat. Där har tyvärr bokstavsvänstern återvänt från 1970-talet efter en paus under 1980-90-talen.

Jag har ägnat större delen av mitt intellektuella liv till att förstå de större estetiska och existentiella frågorna än de rent sakpolitiska. Även när jag var organiserad Vänsterpartist höll jag med de borgerliga i sakfrågor. Men jag ville vidare och såg tidigt i Danmark hur futtigt vänstern hanterade bohemiska neo-romantiker, depprockare och utlevande poeter som Michael Strunge. 

De två nivåer jag talar om, den praktiska vardagen som kräver sakkunskap och kompetens, ingenjörstänkade och sunt förnuft, står inte i motsättning till större frågor om livet och konsten. De kan befrukta varandra.

Men dagens samhälls- och kulturdebatt klarar inte av att artikulera någondera nivå. Istället rör man till allt och allt blir politik och moralism. En i sanning märklig tid då tågen inte kan stanna i Kumla och ingen vågar fråga om värdegrundens värdegrund.

Parrhesia- free and bold expressions in ancient Greece

 

The Parrhesiate

Parrhesia 

free and bold expressions in ancient Greece

To speak out in public at the town square or among listerners, right from your heart, in order to reveal important truths, was  called parresia at the age of classical debate and philosophy, 2500 years ago or so in Greece.

The word comes from pan, which means all, and rhema, which is speech. Tell everything. This mode of straight forward speech did not make up schools like the sophists, rhetoricians and philosophers, but influenced the Cynics, Epicureans and even made it into the New Testament,  Acts 4:13 (translated as “boldness”).

Socrates was of course at times the supreme parrhesiast, but he was so much more, e.g. a philosopher. Some philosophers are bold and some bold people are philosophers but there is not natural overlapping. 

This urge of truth-telling could be mode of living for eccentrics. The most famous was Socrates who was punished to death 399 B.C for his irritating discussions in Athens. A person who needs to say everything, a parrhesiastes, has no choice to do so, but must follow his inner soul and nature.

FOUCAULT

The proof of the truth is the sincerity of the speaker and his courage says Foucault, relying on Aristotle as well:

“The parrhesiast is not a professional. And parrhesia is after all something other than a technique or a skill, although it has technical aspects. Parrhesia is not a skill: it is something which is harder to define. It is a stance, a way of being which is akin to a virtue, a mode of action”

But the free and bold speaker is not a prophet. A parrhesiast speaks only in his own name and does not represent a god on earth. He helps the blind to see something that he has seen and needs to tell everyone. He has no choice but to talk freely and test whether he lives in a free society.

TEST OF FREE SOCIETY

The Russian Jewish dissident and Israeli politician Natan Sharansky gives a picture of what it takes:

“A simple way to determine whether the right to dissent in a particular society is being upheld is to apply the the town square test: Can a person walk into the middle of the town square and express his or her views without fear of arrest, imprisonment or physical harm? If he can, then that person is living in a free society. If not, it’s a fear society”  

But freedom is useless if it is the only telos for a society, its striving, one may conclude. Leo Strauss emphasizes that we moderns have got the Greek notion of freedom,  and with it the idea of democracy, all wrong.

VIRTUE NOT FREEDOM

The importance of ancient thought whether Greek and Roman, or later according to  Strauss in medieval Jewish and Muslim interpretations, was that virtue was worthwhile to strive for mankind, not freedom. Freedom may be a prerequisite, but virtue triumphs above all. What use is freedom if one chooses evil.

“The classics rejected democracy because they thought that the aim of human life, and hence of social life, is not freedom but virtue. Freedom as a goal is ambiguous, because it is freedom for evil as well as for good. Virtue emerges normally only through education, that is to say, the formation of character, through habituation and the requires leisure on the part of both parents and children”.

ANTIDEMOCRATIC

The philosopher Socrates knew this as well as his role as a gadfly, a parrhesiatist, someone who could not hide what he thought was true, even it was against the majority and in the early Athenian democracy, also antidemocratic. To criticize democracy then was not as hard as it is today. Many users of parrhesia have been against the majority and even the rule by majority.

To ask what virtue is, is the task of the philosopher and directed towards the rulers. What makes them able to rule and rule well for all citizens? For Plato the goal of political life was to enable a common life without politics but with philosophy, or human pondering of ultimate things, if they were not educated in strict philosophy.

UNSAFE

Man is not put on earth to deal only with politics, a busybody, but to have a regime that takes care of itself and the city or country one lives in so that the majority can strive for virtue according to their abilities.  Strauss again:

“The just city is the necessary and sufficient condition for the highest excellence or virtue of each according to his capacity. The just city is a city in which being a good citizen is simply the same as being a good man. Everyone is to dedicate himself, not to the pursuit which is most pleasant or attractive to him, but to that which makes him as good a man as possible.”

To tell truths in public, as a parrhesist does, is not always safe, but among friends it should be Plato wrote in The Symposion which is actually what happened at the banquet that night. The problem of anyone trying to tell undesirable truths to a crowd is the topic of his The Republic. The men inside the cave in this dialogue act like the deaf democratic assembly who twice sentenced Socrates to death.

This classical book of political thought, The Republic,  shows us ”why Socrates was accused and why there was good reason to accuse him”,  Allan Bloom notes. To establish a political science in classical Athens by starting from analyzing the concept of justice was a challenge to the city’s rulers, but it was only natural Bloom states:

“Hostility to philosophy is the natural condition of man and the city…it is a dangerous and essentially questionable activity”.  

A PARRHESTIC MONSTER

And Bloom write in his book on higher education that, “nonphilosophic men love the truth only as long as it does not conflict with what they cherish – self, family, country, fame, love. When it does conflict, they hate the truth and regard as a monster the man who does not care for these noble things”.

If philosophy was tough to hear for ancient Greek citizens and rulers, parrhesia was even worse. Very few would want to have anything to do with such an individual. Socrates admitted he was problematic: “I am utterly disturbing and I create only perplexity” (Theaetetus)

Demostenes, the famous rethoretician, distinguished between bad and good uses of parrhesia. The former one unleashes everything and in disorder to a poor listeners, while the latter,  a good parrhesist, talks about what is true at the risk of violence towards him.  

Demosthenes: “I am well aware that, by employing this frankness [ parrhesia], I do not know what the consequences will be for me of the things I have just said” (First Philippic).

 

REFERENCES:

Allan Bloom, Interpretative essay of Plato’s Republic

     -”-           , The closing of the American mind

Costica Bradatan, Dying for ideas. The dangerous lives of the philsophers

Michel Foucault, The courage of truth

Plato, Theaetetus

Fleming Rose, Hymn til friheden (review in Swedish)

Natan Sharansky, The case for democracy

Leo Strauss, What is political philosophy?

        -”-        , The rebirth of classical political rationalism

Liberalismens föregångare och kritiker. Texter i Leo Strauss anda

Omslag från antologin The rebirth of political rationalism

 

Under 2021 kommer jag förhoppningsvis bli klar med en samling texter om politisk teori, filosofihistoria och kulturanalys, varav hälften redan är färdigt. Den är inte en introduktion till Leo Strauss utan mina egna nedslag i hans tankar. Preliminär titel:

Liberalismens föregångare och kritiker. Texter i Leo Strauss anda

 

Innehållsförteckning

Förord

Kort biografi av Leo Strauss

 

Del 1- Liberala föregångare

Platons Staten  och Lagarna  (Bloom, Strauss)

Maimonides (Strauss)

Demokraten Machiavelli (John McCormick)

Thomas Hobbes (Strauss, Schmitt)

Tre Spinozastudier

  1. The political ontology of Spinoza (publicerad i min filosofiantologi)
  2. Tre radikala spinozister (publicerad i Res Publica)
  3. Strauss Spinozastudier
Del 2- Liberalismens kritiker

Den konstitutionella liberalismens kris (på bloggen)

Den illiberala högern i USA (på bloggen)

Liberalismens kritiker från Carl Schmitt till John Gray (11 av 14 delar publicerade på bloggen)

Del 3 . Varia

Hannah Arendts augustinska existentialism (James K Smith)

Based Deleuze (på bloggen)

Två misslyckade människostudier av Erich Neumann (1949) och Norman Brown (1959)

Är Dan Korn en svensk Leo Strauss? (Som om Gud fanns)

 

Denna bok kommer bli min tolfte på åtta år.  Ser fram emot boksläpp på Pressklubben i höst.

 

 

 

Konstituerande makt från franska revolutionen till Kapitoliumkravallerna

 

Konstituerande makt från franska revolutionen till Kapitoliumkravallerna

I gårdagens Understreckare (SvD 20 jan, 2021) redogör statsvetaren Ludvig Beckman för begreppet ”konstituerande makt” med anledning av kravallerna i USAs huvudstad den 6 januari. 

Begreppet har av helt andra anledningar sysselsatt mig sedan i julas då två böcker utgivna 2020 under titeln titeln ”Constituent power” anlände till mitt postkontor. Den ena  en omarbetad doktorsavhandling skriven av en italiensk idéhistoriker i Cambridge  och den andra en antologi utgiven av två svenska jurister och en finsk. 

Jag ska kort redogöra för böckerna men först lite om Beckmans mer aktuella text om folksuveränitet, det begrepp som ibland satts i motsats till just konstituerande (och konstituerad) makt.

Folksuveräniteten  olöst fråga

Professor Beckman går grundligt tillväga. Han är en både trevlig och kvalificerad statsvetare som jag mött ute på Frescati (bl a fick han min antologi Kommunitarism om politisk teori).

Ämnet om folkets möjlighet att störta tyranner har Beckman belyst tidigare i en artikel 2019.  Amerikanska medborgare har av den orsaken rätt att bära vapen enligt det andra tillägget till konstitutionen 1791. Tyranner ska frukta folket, vilket blev uppenbart i år men inte på det sätt som Georg Washington  och grundlagsfäderna nog tänkt sig. Folket och fäderna har aldrig riktigt varit desamma , vilket dessutom ärkeliberalen Mauricio Rojas beskrev i gårdagens Bulletin.

Beckman tar upp den olösta motsättning som finns i konstitutionella formuleringar och som kan, under vissa förutsättningar, aktualiseras i folkliga uppror som är uttryck för just dessa formuleringar:

Dvs ”We, the people” och ”All offentlig makt utgår från folket”. I båda dessa författningar beskrivs ”folket” som bärare av landet konstitution. Men om detta folk vill kasta omkull konstitutionen så kan motsättning uppstå.  Detta skedde när USA gjorde sig fritt från Storbritannien 1776, vid franska revolutionen 1789, i Ryssland 1917 och vid 1989-1991 i forna Sovjetblocket.

Folket är under stabila tider en osynlig garant för konstitutionen genom att delta i val och rösta fram sina företrädare som i sin tur ska föra fram folkets röst.

1971 hade Stockholms stads fullmäktige röstat fram byggandet av en ny tunnelbanestation i Kungsträdgården.  I bred parlamentarisk majoritet gavs uppdrag till byggnadsarbetare att fälla några almar vid ett tehus.

Kungsträdgården, maj 1971. Demonstrationer mot fällningen av almarna -  Stockholmskällan 

Protesterna samlade alltifrån damer från Östermalm till långhåriga hippies som bosatte sig i träden. Politikerna hänvisade till demokratiskt fattade beslut, men fick till sist ge sig och flytta tunnelbaneuppgången till Blasieholmen och Gallerian. Almstriden var således uttryck för folket. Säkert hade kravaller utomlands under 1968 och gruvarbetarstrejken 1969 påverkat den utomparlamentariska opinionen som snabbt vann stöd mot det kommunala sakligt sett korrekt fattade beslutet.

Ludvig Beckman skissar historik från störtandet av Louis XVI i Paris 1789 utifrån begrepp tagna från den revolutionäre prästen abbé Sieyès (1748-1836) vars distinktion mellan pouvoir constitué och pouvoir constituant är i centrum för denna diskussion. Men Beckman för in ytterligare ett begrepp, suveränitet, något som Sieyès ville undvika.

Den italienska idéhistoriken Lucia Rubinelli går igenom dessa alla begrepps förändring i fyra historiska perioder i sin bok Constituent power. A history, till vilken vi nu vänder oss.

 

Teckning av Siyès över ett konstitutionellt schema. Archive Nationales, Paris. Omslag till Rubinellis bok

Franska revolutionen: Abbé Sieyès

Thomas Hobbes  (1588-1679) är den politiska tänkare som starkast fört fram begreppet suveränitet, en statsmakt som kan bäras av en furste, en grupp aristokrater eller en vald folkförsamling. I klassikern Leviathan (1651) skrev han:

”Eftersom  majoriteten med sina röster utsett en suverän, måste den som haft en avvikande mening nu godta de övrigas beslut, det vill säga gå med på att stå för alla de handlingar suveränen kommer att utföra eller annars med rätta förgöras av de andra” (s 163, sv över)

Men fransmannen Sieyès ville till varje pris undvika att suveränitetsbegreppet, som kom från absolutism med totalitära anspråk, skulle fyllas med demokratiskt valda suveräner. Hobbes, som knappast var någon demokrat, hade formulerat statens grund som vilande på våldsmakt. 

En vald församling i Frankrike kunde med hänvisning till suveränitet hänfalla åt okotrollerad våldsutveckling menade Sieyès, särskilt som revolutionären Rousseau propagerat för en volonté generale ovanför folket och staten.  Sieyès skrev till den nya folkvalda församlingen i Paris 1789:

”This word [sovereignty] now sounds so colosssal to our imagnination because the French spirit, still filled with royal superstitions, has equipped it with the heritage of the pompous attributes and absolute powers which used to shineon usurped sovereignities: We have even seen the public spririt, in its immense generosity, getting nervous about not having received more; we said, with patriotic pride, that if the sovreignity of the great kings was so powerful and terrible, the sovereignity of a great people should be even more so” (s. 55-56, eng över Rubinelli) 

Sieyés förutsåg därmed Le Terreur och Robiespierres diktatur, en ”folklig despoti”. Själv flydde han redan 1789 för att undgå avrättning även om han fortsatte med att utveckla sina teorier om en ny konstitution utifrån begreppet pouvoir constituante som skulle garantera folkets frihet snarare än folkets övermakt. Hans pamflett om det tredje ståndet, borgarna,  som kom redan vid årsskiftet 1788/89, var väsentlig för att starta den franska revolutionen. 

Rubinellis bok om den språkliga användningen av begreppet konstiuerande makt, som bygger på nya arkivstudier,  banar ny väg för att förstå Sieyès roll. I denna podd berättar hon om hans betydelse och om sin forskning om hur begreppet konstituerande makt används från sent franskt 1700-tal till Hannah Arendt under efterkrigstiden.

Nu över andra avsnittet i hennes bok, om konstitutionella diskussioner i  Frankrike under 1800-talet.

Konstitutionell makt under franskt 1800-tal

Under denna period användes begreppet pouvoir constituante inte i motsats till suveränitet utan i olika kombinationer. Lucia Rubinelli går i en tidigare artikel igenom dessa vilka hon utvecklar i  kapitel 2 sin bok.

Frankrike genomgick sex författningar mellan 1799 och 1847.  Flera av dem var oklara angående vilken instans som upprätthöll den absoluta makten, statens suveränitet.   Flera lärda jurister (les doctrinares Guizot, de Maistre och Constant) fruktade att ett skräckvälde kunder återuppstå och försökte författa konstitutionella alternativ som skulle förhindra denna utveckling.

Rubinelli behandlar tre perioder från 1814-1852, den Bourbonska Restaurationen, Julimonarkin och den Andra republiken.  Jag ska inte gå in i dem i detalj men nämna några infallsvinklar:

Kritik mot kungligt envälde, dolt under suveränitet från folket, formulerades utifrån aktivt bruk av begreppet konstituerande makt. Folket fick en sanktionerande roll som kunde villkora makt till en suverän vars makt alltid kunde dras tillbaka.  Suveränitet och konstituerande makt sammanföll alltmer men aldrig fullständigt. 

Rubinellis tes är att Sieyès tankar som föll bort efter 1795 återkom allt starkare under början av det franska 1800-talet för att till sist återkomma, inte minst som ett eget akademisk ämne vid de juridiska fakulterna efter 1850.

Över till den omtumlande och fallerande tyska Weimarrepubliken 1919-1933 då rättfilosofen Carl Schmitt (1888-1985) återuppväckte  akuta konstitutionella diskussioner.

 

Carl Schmitt. Foto av Ellen Kennedy till sin bok Constitutional failure

Weimarrepubliken: Carl Schmitt

I en föreläsning från 2019 beskriver Lucia Rubinelli det tyska tillståndet på 1920- och -30talen där den med Hitlers regim förbundne juristen Carl Schmitt föreslog olika konstitutionella lösningar i ett ny nation som ständigt höll på att falla isär efter krigsslutet 1918. Hon är inte särskilt förtjust i hans tillämpning av begreppet konstituerande makt utan är trogen Sieyès.

Schmitt framförde sin tolkning av folkets makt i termer av dess konstituerande makt, precis som fransmän gjort sedan Sieyès.  Men Schmitt gick längre och jämställde konstituerande makt med folklig suveränitet till en enda politisk auktoritet som bör representeras av  en enda ledare. 

Schmitt ville dels undvika direkt demokrati, dels parlamentarism. För detta syfte lanserade han möjligheten att en ledare inför en folksamling på gatan eller i en stor hall frågade de närvarande vad de ansåg om förslag. Folket skulle besvara ledaren med ett rungande Ja eller Nej, dvs acklamation. Mussolini och Hitler använde liknande metoder men inte fullt ut.

För Schmitt var det vidare väsentligt att folket och dess ledare var så identiska som möjligt. Heterogenitet ledde bort från demokrati menade han, medan homogenitet var garanti för demokrati och stabilitet (frånvaro av inbördeskrig och splittring). Han tillämpade begreppet konstituerande makt för att införa en auktoritär presidentmakt stödd på demokratiska val och folklig suveränitet. 

 Carl Schmitt formulerande sina tankar om suveränitet  redan 1922 i Politische Theologie :

”Suverän är den som beslutar om undantagstillståndet. Enbart denna definition kan göra rättvisa åt begreppet suveränitet som gränsbegrepp. Ett gränsbegrepp innebär nämligen inte, som i populärlitteraturens slarviga terminologi, ett oklart begrepp utan ett begrepp som hänför sig till en yttersta sfären. Definitionen knyter följaktligen inte an till normalfallet utan till ett gränsfall” (svensk översättning i Res Publica, 1993).

Schmitt drev tesen att rätten vilar inte på normer utan på beslutsförhet och på ett rättsligt utrymme (se Leila Brännströms analys 2016) som måste tänkas och förberedas.  ”Det politiska” som begrepp för en stats existens och försvar är också en del av suveräniteten.  Schmitt utvecklade detta i en skrift med samma namn, översatt till svenska 2010.

En suverän måste kunna fatta beslut snabbt vilket var svårt i en parlamentarisk demokrati  utan klara mål, som dessutom byggde på kompromisser mellan skilda särintressen, ofta representerade i politiska partier. 

Schmitt gick också tillbaka till den franska revolutionens veteran abbé Sieyès och beskrev i boken Verfassungslehre (1928):

”According to this new theory [Sieyès’ theory of constituent power], the nation is the subject of the constitution-making authority [and this] word denotes, specifically, the people as a unity capable of political action with the consciousness of tis political distinctiveness and with the will to political existence” (Rubinelli, s. 115, eng övers) 

Det franska folkets beslut att författa en ny konstitution och folkets nationella enhet imponerade på den nationalistiske konservative Schmitt, som i maj 1933 trädde in i Hitlers parti NSDAP.  Det godtyckliga beslutet att skapa en ny nation visade vidare att något rationellt beslut inte låg till grund för fransmännen (vare sig kvinnor, fattiga eller färgade hade rösträtt, i Frankrike som i USA 1776).

Schmitt diskuterade begreppet konstituerande makt först i boken Die Diktatur från 1921.  Redan där avvisade han demokrati som folkrepresentation till fördel för ett diktatoriskt system utifrån romersk rätt.  En diktator som får bifall av folket, öppet och högt, är mer demokratisk än ett system med hemliga val ansåg han. 

Begreppet konstituerande makt får hos Schmitt en tolkning vars användning i undantagstillstånd aktualiseras genom folkets direkt inflytande såsom Sieyès hade beskrivit 150 år tidigare.

Men Schmitt valde ut från Sieyès tankar vad som passade honom. Rubinelli menar att Sieyès vantolkades så pass att han kom att stå för det motsatta, ett absolut och auktoritärt suveränitetsbegrepp som kunde utnyttjas av en president som fått diktatoriska befogenheter (liksom Roms diktatorer vilka kunde få  total befogenhet 6 månader i taget för att reda upp kriser).  

Schmitts tveksamma hänvisningar tillbaka till Sieyès är enligt Rubinelli något som fortfarande existerar i analyser av suveränitet och konstituerande makt i Europa.

 

Thinking Without Banisters” • Featured Stories • Freie Universität Berlin
Hannah Arendt

Efterkrigstiden och Hannah Arendt

Tre jurister står i fokus i kapitel 4 i Rubinellis studie Constituent power: italienaren Costantino Mortati, tysken Ernst-Wolfgang Böckenförde och fransmannen Georges Vedel. Till dem kan läggas den tysk-amerikanska filosofen Hannah Arendt.

De tre juristerna var, liksom Carl Schmitt, kritiska till rättspositivism, särskilt i tysken Hans Kelsens 30-talsversion.  Kelsens definition av rättsnormer är symptomatisk:

”A norm is valid qua legal norm only because it was arrived at in a certain way- created according to a certain rule, issued or set accordning to a specific method” (s. 145, Rubinelli, eng övers).

Men som Ludvig Beckman påpekade idag i sin Understreckare i SvD så är det självmotsägande att fatta ett beslut utan att fatta beslut om hur beslutet ska fattas. Dvs Kelsens formalism förutsätter ett beslut om formalism.  Beckman skriver:

”Föreställningen om ett folk som bokstavligen står oberoende av politiska procedurer och institutioner tycks rentav omöjlig att föreställa sig. Ett folk är alltid redan skapat av gränser, traditioner, lagar och gemensamma normer. Det finns inget folk som helt och fullt föregår den ordning som folket påstår sig ha rätten att skapa.

Problemet får särskild konkretion när det påstås att folket med ett beslut skapat sina egna politiska institutioner. Ingen kan besluta utan att först ha beslutat om hur de ska besluta. Ett beslut om hur folket ska ta beslut måste därför redan vara taget för att folket alls ska kunna besluta. Folket kan inte självt vara den yttersta skapande makten.” 

Vi kommer inte undan beslutsmässigheten i skapandet av ny konstitution. En oändlig regress öppnar sig eftersom beslutet om vilka beslutsmetoder som ska användas i sin tur förutsätter beslut om beslutsmetoder för beslut om . . . .

Vi återgår till de tre europeiska juristerna som efter 1945 återuppväckte begreppet konstituerande makt som en faktisk empirisk verklighet. De ville använda det för att påvisa statens ursprung i ett folkligt beslut, dess tillämpning i kriser och dess förankring i existerande sociala strukturer. 

Folkets spontana stöd för sitt land är vad som utgör den konstituerande makten, inte en juridisk teori. Folksuveränitet kan dock användas mot folket vilket har visat sig genom historien, nu senast i Östeuropa men även i Sverige enligt juristen Krister Thelin.

Hannah Arendt (1906-75) blev den tänkare som återupptog kritiken mot suveräniteten som Sieyès hade fört fram när han istället ville använda begreppet konstituerande makt. För Arendt hade suveränitet lett till fascism och diktatur under 1900-talet.  Dessutom ville hon bort från nationsbegreppet och införa ett federalt eller regionalt system. Tom som sionist och judinna under 1930-talet var hon skeptisk till staten Israel.

I hennes verk om totalitarismens ursprung så såg hon avskaffandet av kungadömet och kyrkans makt i Frankrike leda till en hemlöshet som genast fylldes med nationalism. Denna tro på en folkets egen nation hade inga gränser och bar ett frö till totalitarism.  Varken Gud eller konung kunde stoppa folket. 

Rubinelli anser dock att Arendt feltolkade Sieyès uppfattning om suveränitet och läste honom med Schmitts ögon.

 

Scholar Pics on Twitter: "Michael Hardt and Antonio Negri  http://t.co/3qo1hD6LXg"
Antonio Negri och Michael Hardt som tillsammans skrev boken Empire 2000

Negris revolutionära hot mot konstitutionen

Slutkapitlet i Rubinellis bok tar upp aktuella konstitutionella debatter.

Som italienare är hon väl bekant med den marxistiske revolutionäre statsvetaren Antonio Negri (som jag berört här på bloggen och i några tidskriftsartiklar på 1990-talet).  Han gav ut boken Insurgencies. Constituent power and the modern state 1992  och blev berömd med boken Empire 2000 som han skrev med amerikanen Michael Hardt.

För Rubinelli är Negri i första hand en vänsterkritiker av globalisering, en position som idag har övergetts av vänstern men tagits upp av högern.

Negri vill dock se en global ordning utan nationer, en global demokrati utan suveräna nationer.  En världskommunism. För denne romantiker är folket alltid berett att skapa motmakter till kapitalet, ja till och med att starta revolutionära inbördeskrig vilket de nästan lyckades med under anni di piomo i Italien under 70-80-talen.

A Brief History of Italian Autonomia from Sylvère Lotringer | post.thing.net
Bakgrund till Autonomia i Italien

Negri var aktiv på 1970-talet i den utomparlamentariska vänstergruppen Autonomia och förespråkade en autonom marxism. Han fängslades 1979, flydde till Paris men återvände 1997. Det underliggande revolutionära hotet mot den italienska staten pågick mellan 1969 till 1979 då Röda Brigaderna och liknande grupper utmanade Italiens suveränitet med vad Negri och Hardt kallade folkets konstituerande makt, romantiserat i uppföljaren Multitude 2003.

Tänk er  stormningar av parlament och polisstationer varje vecka och kidnappningar, bomber, husockupationer, droger, jippon.  Folkets konstituerande makt mot den konstituerade makten i denna vänsterrevolutionära analys, inte helt olika Trumpanhängarna 6 januari 2021.

Negri skrev 1992 om USA:

”Having gone through such a long history and such enormous perversions, having maintained the capability of new nourishing its desire, American constituent power is still alive. Probably the next American revolution will not stop halfway through” (s. 190, Insurgencies

 

Aktuell antologi från svenska jurister

Med samma titel och under samma år som Lucia Rubinelli gav ut sin Constituent power så gav de två svenska juristerna Matilda Arvidsson (Göteborg) och Leila Brännström (Lund) ut antologin Constituent power: Law, popular rule and politics tillsammans med finländaren Panu Minkkinen (Helsingfors). 

Den innehåller rättsfilosofiska tillämpningar och diskussioner av begreppet konstituerande makt i skilda sammanhang. Benjamin Arditi inleder tröttsamt med en sur Trumpkritik , vilken följs av en lika sur analys av SD, identitärer och den franska Nouvelle Droite författad av Leila Brännström, som inte kan låta bli att dra in de mörkhyade svenska fotbollsspelarna Zlatan och Henrik Larsson angående begreppet svenskhet.  Dessa två bottennapp förtar inte behållningen av alla 11 bidrag.

Övriga bidrag är mer teoretiska och historiskt relaterade. Många går tillbaka på Carl Schmitt då de tre redaktörerna gett ut antologin The Contemporary Relevance of Carl Schmitt 2016.

Några skriver om  myndighetsaktivism, Hannah Arendt, Claude Lefort, konstitution vs suveränitet, ockupationen av ett naturreservat i Oregon 2016, mänskliga rättigheter och några mer teologiska resonemang av svenskarna Jon Wittrock och Hjalmar Falk (som doktorerat på Carl Schmitt i Göteborg).

Avslutning

Vad stormningen av Washington visade är att det finns alltid en möjlighet för missnöjda medborgare att protestera mot vad de anser vara fel och att då tro sig, rätt eller fel, representera det folk i vars namn landets konstitution vilar.

Denna makt att visa vad en nedskriven text hänvisar till har sällan kommit till uttryck men är vilande. Våren 1917 hade Sverige hungerstrejker och kravaller i flera städer och upplopp vid Riksdagshuset. Samma vår bröt sig vänstersocialister ut från det stora Socialdemokratiska partiet.  En polischef stoppade vad som kunde ha blivit ett blodbad, ett upplopp, en revolution 5 månader före den i Ryssland. 

Sverige hade då den gamla konstitutionen från 1809, vars efterföljare  Ludvig Beckman skrev om i SvD:

” I Sverige är folksuveräniteten en relativ nymodighet, den skrevs in i grundlagarna först i samband med införandet av 1974 års regeringsform: ‘all offentlig makt utgår från folket’. På svenskt manér var händelsen ett resultat av mångårigt utredningsarbete snarare än av våldsam samhällsomvandling. Men beslutet ansågs av många i sin samtid som revolutionerande för det svenska styrelseskicket. Borta var den gamla tanken om maktdelning mellan folk och konung. För första gången i vår historia stadfästes folkets överhöghet. Ingen annan än folket har rätt att utöva offentlig makt vilket återspeglades i att Carl XVI Gustaf, som tillträdde samma år beslutet togs, blev den förste att avstå från ‘Av Guds nåde’ i både titel och valspråk.” 

 Kravallerna i USA är en påminnelse om hur bräcklig statsskicket egentligen är. Beckman igen:

”Hur ett styrelseskick bör utformas för att säkerställa allas bästa är folksuveränitetens fråga och en fråga som vi ännu inte fullt känner svaret på. Sedan det kungliga enväldets tid har vi kommit en bra bit på väg. Men det finns ingen anledning att tro att vi är framme än.

I ljuset av en sådan förståelse av folksuveränitet framträder stormningen av Kapitolium i ett annat ljus. Det var givetvis inte folket som reste sig mot en förtryckande suverän. Tvärtom kräver folksuveräniteten att valets rättmätiga vinnare respekteras och att lögnen som vapen motarbetas. Men det betyder inte heller att folksuveräniteten fullt ut förverkligats när Biden tillträder som president.”

 

Jan Sjunnesson

 

 

 

 

 

 

Ny höger i USA

NY HÖGER I USA

Den amerikanska högern i intellektuell bemärkelse har vaknat.

I nättidskriften Quillette 3 jan 2021 (som leddes fram till 2020 bl a av Paulina Neuding) summerar journalisten Jordan Alexander Hill de intervjuer han gjort med ledande forskare och debattörer till höger.

Dagen efter, den 4 jan 2021,  anmälde essäisten Carl Rudbeck i en Understreckare i SvD två studier från USAs elituniversitet som visar sympati även för Trumps anhängare vilja att delta i demokratiska samtalet.

Därmed finns material för att diskutera läget för den amerikanska högern.

INTE ALT RIGHT

Vi börjar med att reda ut denna nya höger, The New Right, från den alternativa högern, The Alt Right. Som jag försökt reda ut i en podd med Eddie Råbock Omar 2018 på Det Goda Samhället så är, eller snarare var, Alt Right en brokig rörelse utanför det Republikanska partiet där konspirationsteoretiker samsades med antisemiter, rasister men även förhållandevis nyktra debattörer som kritiserade migration, mångkulturalism och politisk korrekthet, inkl den inom det konservativa lägret.

Alt Right blev ett mediefenomen från 2014 som dog ut efter Unite the Right (sic!) rallyt i Charlottesville 2017 där en person dödades. Svenskarna Daniel Friberg och Christoffer Dulny deltog, vilket man kan läsa mer om i den svensk-amerikanske forskaren Ben Teitelbaums senaste bok som jag och Ronie Berggren poddat om här.

Den The New Right som Hill beskriver i Quillette är vagt besläktad med Alt Right såtillvida att båda drivs av en radikal revanschlust snarare än torr konservativ analys. Och båda idéströmingarna stöder eller förstår Trump, liksom cirka 75 miljoner amerikaner gjorde 3 november 2020.

Så denna högerrörelse är inte särskilt unik,  men på amerikanska elituniversitet finns få som talar och forskar sakligt om Trumps anhängare. Vänstern är i stark majoritet, särskilt på privata elituniversitet.

Alt Right är passé. Nu gäller att förstå The New  Right. Över till Hills sammanställning i Quillette.

TRUMPS SEGER 2016

“Happy countries don’t elect Donald Trump…desperate ones do” skrev Tucker Carlson i sin bok Ship of Fools.

Citatet syftar på att alla de miljontals som stött Trump knappast var i behov av avprogrammering, något som Democratic National Committee medlemmen David Atkins twittrat om.  Bland dem måste finnas förnuftiga människor, som FOXs Tucker Carlson. Detta förstod även liberalen Thomas Frank som jag och Ronie Berggren poddade om 2017.

Hilll ser Trump  som en världshistorisk figur som uppträder bara en gång på rätt ställe i rättan tid. Den tyske filosofen Hegel utsåg Napoleon 1800 till en sådan person som av tillfälligheter får betydelse. “Alt Light” frontmannen Milo Yiannapolous ser i filmen The Joker något liknande, men mer en seriefigur som blivit realitet.

Med Trump återvänder de “starka gudarna”  Lojalitet, Solidaritet, Familj och Hem (efter boken The Return of the Strong Gods av katoliken Rusty Reno som vi ska återkomma till och som ingår i titeln på Hills essä i Quillette).

Vad som förenar Trump, Alt Right och New Right är att de inte är särskilt konservativa.  Vad som skett efter 2000 är att en ny oprövad radikal höger uppstått som mer liknar vad de neokonservativa betydde runt 1960 för Republikanerna och till viss del även Demokraterna.

Dessa, på 1950-talet, nya unga tänkare, varav några med vänsterförflutet, ville förändra konservatismen från trist herrklubb i Washington till något mer folkligt. Den stod bakom förre Demokraten Ronald Reagan 1980 men blev med tiden otidsenlig.

Hill beskriver den koalition som stödde Reagan: klassisk liberalism, social traditionalism och militär interventionism, alla sammanhållna av anti-kommunism. Den konservative debattörern William F. Buckley kallade dessa tre ingredienser för “fusionism”. Följaktligen är den New Right vi tar upp här “post-fusionist” och i alla avseenden “post-liberal”, ett problem för libertarianen Jordan Alexander Hill i sin analys.

Känslan av uppror inom detta högerläger gör att den har mer gemensamt med den franske revolutionären Rousseau än den beskedlige 1700-talsbritten Burke.

Hill skriver:

“What distinguishes the New Right more than anything is its counter-revolutionary spirit, its politics of opposition. ‘In this progressive theocracy in which all must worship the altar of Wokeness’, writes Hillsdale professor David Azerrad, ‘conservatism, if one can still even call it that, is more about overthrowing than conserving.’ …with Trump at the helm, conservatism has become less an ideology than a battle cry,

Where the old guard stood athwart history yelling ‘Stop’, the new guard screams, in a pitch closer to that of Rousseau than Burke, ‘Tear it all down!’. ‘This new right’, says Azerrad,’ has a decidedly unconservative temperament’”.

Azerrad säger att han är del av The New Right som är otillfredsställd med de banaliter som utgår från “the rotting flesh of Reaganism” (citat från Rusty Reno). Han vill se en höger som kämpar aggressivt i kulturkrigen, som inte lyssnar på neokonservativa neocons i utrikespolitiken och inte heller på libertarianerna i ekonomisk politik.

En vän till Azerrad formulerade det partipolitiska läget kärnfullt:

“The Republicans should be the party of men who like being men, women who like being women and Americans who like being Americans”.

PATRICK DENEEN

En av de som intervjuas av Hill är statsvetaren Patrick Deneen, indirekt lärjunge till den konservative tysk-amerikanske filosofen Leo Strauss (1899-1973) och direkt lärjunge till Straussianen Allan Bloom.  

Hans bok Why liberalism failed är central för denna nya höger som nu tar plats på universiteten och i debatten. Boken rekommenderas av Barack Obama som nyttig för att förstå den brist på mening och gemenskap som västvärlden lider av.

Den konservativa “fusionism” som stod bakom anti-kommunisten Reagan 1980 är mindre relevant idag menar Deneen.  Den klassiska och konservativa liberalism som stod upp mot vänstern kollektivism och betonade individualism är idag inte tillräcklig.

Vad som behövs är en ny förståelse för familj och samhällsgemenskap utifrån kommunitära utgångspunkter (se vänsterdebatten i USA på 1980-talet om “communitarianism”). Mer av icke-statliga gemenskaper, mindre liberal individualism. Deneen beskriver några sådana civilsamhälleliga former i sin bok, men de är vaga.

Liberalismens utgångspunkt individen bör ersättas av familjen. En ny samhällsgemenskap måste till som faktiskt kräver mindre individualism enligt en av de intervjuade, New York Post redaktören Shorab Ahmari i en essä i konservativa katolska First Things 2019.

Deneen har besökt Ungern och prisar Orbans familjepolitik. Orban i sin tur läser Deneen och förstår att formulera sig utifrån intellektuella utgångspunkter, till skillnad från Trump.  Förutom professor Deneen så har de konservativa debattörerna Pat Buchanan, Christopher Caldwell och Sohrab Ahmari prisat Viktor Orban.

REALITETER

De realiteter som denna nya höger i USA vill ta fram handlar om till stor del om ekonomi men även större samhällsfrågor:

automatisering och globalisering som utraderar arbetarklassen, tillverkningsindustrins nedgång, självmord och opioidmissbruk, tre års lång nedgång i livslängd, familjesplittringar, studieskulder, korrupta medier, politiskt korrekta liberala eliter,

och den samhällsuppdelning den engelske journalisten David Goodheart analyserade som uppdelningen i “somewheres” och “anywheres”, möjligen än värre i USA än i Europa. Sociologen Charles Murrays Coming apart är för övrigt  en analys för USA som tidigt förutsåg Goodharts teser.

Deneen är helt på den sida som insett att akademiker som han själv ofta är onödiga. Han vill se fler satsningar på lärlingsutbildningar och hantverk än på generella universitetsprogram. USA har en överproduktion av eliter menar han, vilket Charles Murray beskrivit i sin bok Real education.

MÅL OCH MENING

Vad som påtalas i Hills text är att flera forskare och debattörer efterlyser en öppen diskussion om vart det amerikanska samhället ska sträva liksom vad dess medborgare kan tänkas vilja med sina liv.

För Patrick Deneen handlar det om att betydelsen av familjen gått förlorad i historisk bemärkelse. Han vill se en återgång till en “för-liberal” ordning. Traditionell konservatism hade rätt i att betona familjen medan liberaler sedan 1800-talet valt individen som utgångspunkt.

Om man splittrar upp samhället i atomer, dvs individer, så blir de beroende av staten, inte varandra. Detta statslojala individfenomen förutsåg Alexis de Toqueville på 1800-talet som “mild despotism”.

I Sverige har författarna Henrik Berggren och Lars Trägårdh namngett den svenska varianten med utbyggd välfärdsstat och nedmonterat civilsamhälle till “statsindividualism”, något de menar är bra eftersom individer frigörs med stöd av staten. En socialliberal totalitarism skulle jag kalla det.

Deneen menar att familjer har historiskt varit mer betydelsefulla är individer. Antropologiskt och begreppsmässigt är familjen enklare och mer naturlig.  Gör man det motsatta får man en enorm stat som kontrollerar individerna. Han kallar detta fenomen för “anti-kultur” i och med att rotlösa individer beroende av en anonym stat knappast kan bygga kulturer. Därmed är liberalismen kulturlös.

Deneen:

“By compelling us to affirm all cultures, it deprives us of our culture. By taking us everywhere, it leaves us nowhere. By urging us not to conform, it renders us formless. This formlessness is the hallmark of the liberal anti-culture”

RETURN OF THE STRONG GODS

Den katolske debattören Rusty Reno, vars bok The Return of the Strong Gods: Nationalism, populism and the future of the West utgör halva titeln på Jordan Alexander Hills essä i Quillette “Return of the Strong Gods: Understanding the New Right”, har liknande tankegångar. För en översikt, se den svenske katolske idéhistoriken Johan Sundéens recension i den i kristna danska tidskriften Nyt Babel 2020.

De “svaga gudarna “ anti-fascism, anti-rasism, anti-totalitarism, anti-imperialism osv som väst kraftigt propagerade för efter 1945 är inte tillräckliga för att bygga hållbara friska samhällen menar Reno. Allt som kunde ses som starkt och bestående var suspekt. Globalism ersatte nationalismen, relativism sanningar, multikulturalism inhemsk kultur osv. För att skapa sunda samhällen krävs inte bara negativa ideal, vad samhället inte ska stå för, utan positiva, “starka gudar”.

Dessa gudar, ofta myter (vilka statsvetaren Laurie Johnson tog upp 2019 i sin Ideological possession and the rise of the New right), ja metafysisk legitimitet, återvänder nu efter 2000 menar Rusty Reno.

Han citerar den franske sociologen Emile Durkheim (1858-1917), som studerat anomi, dvs förlust av mening i dysfunktionella moderna samhällen:

“There can be no society which does not feel the need of upholding and reaffirming at regular intervals the collective sentiments and ideas which make its unity and personality”.

TVÅ STUDIER OM DEMOKRATI

Dagen efter Hills analys i Quillette publicerade Svenska Dagbladet 4 jan 2021 en understreckare av Carl Rudbeck som illustrerar begreppet The New Right, men inte använder det explicit.

Två statsvetare, Hélène Landemore vid University of Chicago och James Lindley Wilson vid Yale, har båda skrivit studier av den bristfälliga demokratin i USA och räds inte att kritisera det politiska konsensus som lett fram till Trumps segertåg i USA och liknande i Europa inkl SDs exceptionella framsteg (från 5 % 2010 till 18 % 2018) i Sverige.

Rudbeck inleder syrligt:

“Om man får tro allvarstyngda akademiker och journalister är demokratin i fara. Nästan varje dag kommer en ny bok som förklarar för oss hur illa ställt det är med folkstyret. Det hotas av primitiva populister som vinner stora mängder av röster men som inte faller mer eller mindre självutnämnda eliter i smaken. Det är något paradoxalt med denna åsikt: Demokratin är alltså hotad av att folket gör sin stämma hörd.”

Rudbeck menar liksom statsvetarna att demokratin inte är i fara för att folket har för stort inflytande utan för att de har för litet. Att rösta vart fjärde år är inte tillräckligt och dessutom på kandidater man inte känner till eller hur de fått en valbar plats i partiernas listor.

Statsvetarna ger praktiska förslag i sina böcker som ska råda bot på det demokratiska underskottet. Lindsey Wilson vill se större jämlikhet som ska åstadkommas med beslutsformer mellan valen. T ex en lokal folkomröstning som kan återkalla en misskötsam kandidat, något som är möjligt i USA men knappast i Sverige.

Landemore har också förslag men inte lika konkreta. De båda är övertygade om att medborgarna måste involveras mellan valen och är beredda att ta risker som kan leda till ogenomtänkta men demokratiska beslut.

Hon skriver:

“Jag menar att det kan finnas både god och dålig populism. Den goda versionen innebär att en vilja att tala på vanligt folks vägnar där eliter har tillskansat sig makten. I denna mer modesta mening är jag kanske populist”.

Rudbeck tillägger att det är nog första gången han läser sådana ord från en professor vid ett av USA:s finaste universitet.

Den “filosofiska retstickan” Jason Brennan (Rudbecks beteckning) som var i Stockholm 2017 har inga förhoppningar om ge  utökad demokrati till väljarna, tvärtom.

Rudbeck är inte imponerad av förslagen men välkomnar kritiken av det demokratiska systemet i USA, möjligen värre in i Sverige med sina utbytbara “valda oligarkier” som låtsas vara politiska fiender i spel för väljarna. Den tyske rättsteoretikern Carl Schmitt kritiserade redan på 1920-talet den liberala parlamentarismen just för detta.

Vad svenska konservativa kan lära sig av detta blir intressant att ta del av. Det mesta från USA brukar komma till oss.  Möjligen kan webbtidningen Bulletin, Medborgerlig Samling och tankesmedjan Oikos vara vägöppnare för intellektuell högerdebatt. De kan börja med att läsa Quillette.

Jan Sjunnesson, författare och journalist www.sjunne.com

Samtal om liberalism del 2: Om Leo Strauss med Mattias Betts

I del 2 av mina samtal om liberalism talar jag med Mattias Betts som skrivit om och översatt den tysk-amerikanske politiske filosofen Leo Strauss, en viktig kritiker av liberalism. Detta samtal blev uppdelat i två klipp, det ovan och denna fortsättning.

Det första samtalet med Daniel Svensson finns här.

Min artikelserie om kritik under 1900-talet av liberalismen:

Del 1-Introduktion

Del 2-Peter Thiel och The Straussian moment

Del 3- Carl Schmitt

Del 4-Leo Strauss

Del 5- Neokonservatismen

Del 6-Kommunitarism

Del 7-Judith Shklar

Del 8- Statsliberalismen

Del 9- Edward Luces The Retreat of Western liberalism

Del 10- Patrick Deneens Why liberalism failed

Del 11- Steve Bannon och Traditionalismen

En skriftställares dagbok: 05-11-2020

MONSTER OCH METAFORER UNDER ANTIKEN har sysselsatt statsvetaren Johan Tralau i Uppsala. Jag nämnde honom  nyligen angående Hobbes Leviatan och vårt behov av myter. Sedan 2010 har han använt sina kunskaper i klassisk grekiska och latin till två lärda utläggningar om monster och metaforer.

Varför antikens författare, särskilt dramatiker, sysselsatte sig med monster och vad vi kan lära av dem är att de visar på följder av att överträda naturliga gränser och att inte följa heliga löften.

Minotaur - Wikipedia

Minotauros, som framställs dels med tjurhuvud och manskropp, dels med motsatta kroppsdelar, var resultatet av en sexuell förening mellan en kvinna, Pasifae och en tjur.

Innan detta antika tidelag skedde med hjälp av en träko på hjul som kvinnan ålade in sig i för att ta emot tjuren hade guden Zeus vredgats.  Han hade i skepnad av en tjur rövat bort prinsessan Europa från Fenicien (Libanon) till Kreta och där parat sig med henne. Deras son heter Minos. Europa gifter sig därefter med Kretas kung Asterios som dör. Då gör Minos anspråk på tronen och får av havsguden Poseidon en tjur att stiga upp ur havet som ska offras tillbaka till Poseidon.

Men det låter Minos bli och då iscensätter Poseidon akten mellan Minos hustru  Pasifae och en tjur.  Men Tralau visar att historien är mer komplicerad eftersom Pasifae är solguden Helios dotter och tjurar kan  också sägas representera solen. Då begås en slags incest mellan solens dotter och  symbolen för solen, tjuren.

Detta är grundhistorien på vilken Tralau tolkar in många detaljer om monster och deras betydelse för människor, då och nu.  Monster fungerar som gränsövervakare mellan familjemedlemmar och mellan djur och människor.  Men inte bara det.

Monster i form av djur kan få jägare att identifiera sig med dem, dvs att en björnjägare går in i en roll som jagad björn.   Att gå bärsärk kan vara att rusa ilsket i en björnfäll mot en fiende. Eller bli en ulfhedna, en fornnordisk varulv,  som syns i arkeologiska fynd vid Björnhovda på Öland. Rasande krigare som sågs lika farliga som vargar.

Movie Actress Elizabeth Taylor Leopard Skin Bathing Sui
I boken Monstret i mig beskriver Tralau hur Elisabeth Taylor i leopardbaddräkt kombinerar människa med djuriskhet. Erotik och rovdjursestetik.

Idag översvämmas vi av andra slags monster, nämligen zombier med start skräckfilmen The Night of the Living Dead 1968 och sedan i Michael Jacksons video Thriller 1984.  Detta populärkulturella fenomen har engagerat forskare i Kanada som John Vervake.

***

Johan Tralau fick blodad tand av sina klassiska studier och fortsatte 2018 med en bok om komplexa smutsiga metaforer under antiken. Att vågor var som ”väldiga ryggar” skriver han i boken med samma titel. Alla greker var dock inte trygga ute på ett oländigt farligt Egeiskt hav.  Men hav var inte obegripligt att tolka som mjuk kroppsdel, farlig eller ej.

Chimera Was A Monster From Greek Mythology. It Had Head Of Lion,.. Royalty Free Cliparts, Vectors, And Stock Illustration. Image 133018919.
Chimairan, beskriven i Homeros Iliaden, ca 700 f. Kr.

Vad med ”getens rättvisa”, dvs ett juridiskt begrepp tillhörande ett lågt stående djur? Ifigenia offras av sin far Agamemnon till jaktgudinnan Artemis i Aischylos trippeldrama Orestien.   Även här återfinns ett monster, Chimarian, som har en kropp med oförenliga delar av get, lejon, orm.

Enligt samtida poetik som Aristoteles ska metaforer bringa liknande begrepp samman. Vågor och ryggar kan vi föreställa oss rent kognitivt. Men en rättvisa som tillhör en get är svårt.  Tralau går vidare och finner två till oförenliga metaforer från antiken:  flytande cypressträ i form av lim och blodig deg.

Skälet till att visa på dessa skandalösa språkliga bilder kan vara att visa att världen gått ut led, råkat i oordning. Människor offras, inte djur. Offret och den offrande blandas samman till en vegetarisk deg blodig av människoblod.

Tralau menar att förutom att skildra en civilisation i förfall så kan dessa kognitivt störande metaforer skänka intellektuell njutning. Meningen  i bilderna är att något inte är som det ska vara, att gränser överskridits.  En känsla av övermäktighet inför något storslaget och ofattbart, ett sublimt överblick som Kant och romantikerna värnade om, och postmodernisten JF Lyotard.

I upptäckten av att de störande metaforerna motsvaras av frånvaron av premissen att metaforer ska likna varandra i en förutsägbar ordning finns ett upprymt lugn, äventyr, glädje och lite vemod avslutar Uppsalaprofessorn sin lärda skrift Havets väldiga ryggar. Offret och de flytande bildernas gåta.

***

Vill du följa min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

Gilles Deleuze – 25 år idag sedan hans självmord 1995

Gilles Deleuze et Claire Parnet (photo © Marie-Laure Decker)
Med studenten Claire Parnet som gjorde en lång intervjuserie med honom, sänd i fransk teve efter hans död

Alors, il était 25 ans il a  defenstré.

För 25 år sedan, den 4 november 1995 gav filosofen Gilles Deleuze upp och lutade sig ut från fönstret vid tredje våningen, rue Bizerte, Paris.  Han föll och dog omedelbart.    Han hade levt med en kvarts lunga sedan 1969 och rökt många cigaretter.

Jag ska inte försöka mig på att skriva om hans verk som jag ännu inte är helt på det klara med, även om jag gjorde ett försök vid Södertörn 2005.

BASED DELEUZE

Based Deleuze Book Trailer - YouTube

 

Istället ska jag hedra hans minne genom att ta fram  några okända sidor hos Deleuze som en ung amerikansk politisk teoretiker och aktivist, Justin Murphy, tagit fram i sin bok Based Deleuze (2019).

Deleuze ogillade att man repeterar vad andra sagt och såg hellre att man tänker själv. Han skulle, i likhet med min opponent Sven-Olof Wallenstein på Södertörn, ansett att min mediokra magisteruppsats var trist. Jag var en misslyckad poststrukturalist, förutom postmodernist. Murphy menar att Deleuze hade hatat postmodernisterna och gör skarp åtskillnad mellan de två post-tankeriktningarna.

Murphy tänker nytt med hjälp av en annan deleuzeian, Nick Land. Båda tillhör i vid mening lägret runt IDW, alt right, neoreactionary, accelerationism, tillsammans med Curtis Yarvin (som berömmer boken på baksidan ”You know, it’s not that bad”). Murphys bok, som han skrev på en månad, är en extrapolering och försvar av Lands ”högerdeleuzeianism”. Bokens undertitel lyder ”The reactionary leftism of Gilles Deleuze”.

Murpy inleder med att beskriva en 21 årig Gilles 1946 som kristen mystiker i katolsk medeltida anda  utifrån en brådmogen text, Från Kristus till borgerligheten.  Texten ska uppfattas som en kritik av den ledande katolske teologen Jacques Maritains intellektualism och dualism till fördel för en affektiv mysticism, i medeltida mystisk tradition  från författaren till  Nubes Ignorandi fram till Simone de Veil.

Expressionism in Philosophy: Spinoza - Wikipedia
Andra delen av Deleuzes doktorsavhandling vid Sorbonne 1968

För mig var detta okänt men Murphy är något på spåren eftersom detta förebådar den Spinozism som Deleuze ägnar sig åt från 1960-talet.  Bort från cartesiansk dualism mot den enda Substansen, eller Gud.

HÖGER DELEUZE

Vidare har Murphy redan i titel anlag ett perspektiv som ska göra Deleuze till en högerliberatarian, a market anarchist. ”Based” är slang i alt right kretsar för ”un-woke”. En Deleuze som alltså ska vara till höger? Det är nästan obegripligt och beläggen är tunna för att göra denne vänstertänkare till det motsatta.

Vad 11-årige Deleuze ska ha sagt om att bada på stranden i Normandie tillsammans med arbetare 1936, vilket hans mor inte accepterade, tar Murphy upp som bevis vilket är svammel.  Att varken den unge eller äldre Deleuze inte tog avstånd från detta och hans familjs aktiva deltagande på den högerextrema sidan under ockupationen ska ha lett honom in på en skepsis mot vänsterextremister. Pyttsan.

Hans vapenbroder Félix Guattari hatade visserligen maoister, och Deleuze fick själv lämna sin föreläsningsal på Vincennesuniversitetet när maoistkollegan Alain Badiou bröt in i hans föreläsning med sina adepter, anklagade Deleuze för att vara småborgerlig. Denne reste sig, tog sin hatt och gick ut. En gentleman slåss inte.   Men det gör honom knappast höger. Möjligen en anark som Ernst Jünger.

Murphy driver en rimlig tes om att Deleuze var skeptisk till  oklara hierarkier, småfascistiska självutnämnda grupper som trodde att de visste allt. SJWs idag.

Samtidigt beskriver Murphy att Deleuze var elitist som i Nietzsches anda ville få fram allt högre stående individer, kanske till och med med HBD, Human BioDiversity. IQ nämns inte av Deleuze men enligt Murphy finns det implicit i Deleuze och Guattaris två stora opus, som nu finns på svenska. Raser nämns men mer otydligt.

MARKNADSANARKIST

Marknadsekonomi och kapitalism är inte samma sak vilket Deleuze och Guattari lärde från historikern Fernand Braudel. De kreativa entreprenörerna under medeltidens Sydeuropa behärskades av städernas trögare borgerlighet och byråkrater som fångade in deras innovationer och företagarfantasi och formade den till borgerlig konform kapitalism. Entreprenörskap är anarkism? Njae.

Slutligen gör Justin Murphy den aristokratiske anarkisten Gilles Deleuze till en föregångare av Jordan B Peterson. Denna tolkning menar att det psykologiska begreppet ”latent inhibition” hos Peterson motsvaras av kreativitet och schizofreni hos Deleuze och Guattari.  Hrmm.

Schizofrena är oerhört öppna för nyheter (som Jordan Peterson och jag, händelsevis). Om man inte reagerar på ny men irrelevant information kan man bli galen om man är lågt begåvad, eller bli kreativ (om man är högt begåvad, dessa är Murphys tolkningar av Peterson).

Både Peterson och Deleuze ville dels förstå kreativitet, dels se hur kreativitet kunde gå i fascistisk riktning (hela Petersons forskning handlar om att förstå despotiska regimers folkliga stöd).

Peterson och Deleuze skulle kanske ha mer att tala om än Peterson och Foucualt eller Derrida. En annan fantasifull ung nordamerikan med kanalen Plastic Pills har tagit upp samma tråd  om Deleuze /Peterson som Justin Murphy, här via humrar (en metafor som finns hos Peterson och Deleuze).

Jag stannar här men kommer återkomma till denne solitäre fransman. Merci pour tout.

Philosophie.ch - Qu'est-ce que l'axiomatique chez Gilles Deleuze?

 

 

 

 

Samtal om liberalism- Del 1

Samtal med Daniel Svensson om liberalism utifrån mina texter nedan. Det andra samtalet är med Strausskännaren Mattias Betts.

***

Min artikelserie om kritik under 1900-talet av liberalismen:

Del 1-Introduktion

Del 2-Peter Thiel och The Straussian moment

Del 3- Carl Schmitt

Del 4-Leo Strauss

Del 5- Neokonservatismen

Del 6-Kommunitarism

Del 7-Judith Shklar

Del 8- Statsliberalismen

Del 9- Edward Luces The Retreat of Western liberalism

Del 10- Patrick Deneens Why liberalism failed

Del 11- Steve Bannon och Traditionalismen

Möjligen samlar jag dessa texter, redigerar dem och kompletterar med studier av liberalerna Per Svensson, Lena Andersson, Svante Nycander och Johan Norberg, till en skrift. Ni får gärna kommentera om ni skulle se en sådan bok utgiven.

Efter liberalismen: Steve Bannon och tradtionalismen-del 11

EFTER LIBERALISMEN

Steve Bannon och Traditionalismen- Del 11

Steve Bannon är känd för att ha lett högersajten Breitbart från 2012 och varit kampanjledare och rådgivare till Donald Trump från 2015 till 2017. Han passar inte in som akademisk tänkare i min serie om kritiker av liberalismen, men har haft kanske större inflytande än någon av dem.

I år gav forskaren Benjamin Teitelbaum, expert på nordisk nationalism och vikingarock, ut den unika och läsvärda boken War for eternity. I den visar han att Bannons kritiska syn på liberalismen, förstådd som den liberala demokratin sedan 1700-talet (dvs samma analys som Leo Strauss gör), går mycket längre än någon av de tänkare och idéströmningar jag behandlat här. Martin Heidegger möjligen undantagen.

Traditionalism: Just a fancy name for oppression | by Christopher Laine |  Intelligence Challenged | Aug, 2020 | Medium
Bild från kritisk artikel i Medium

TRADITIONALISM

För Bannons del handlar kritiken av västerländsk liberal demokrati om att det moderna projektet i västvärlden gått i stå genom att det inte respekterat naturliga hierarkier, vårt behov av gemenskap och de eviga cykler av uppgång och förfall som alla civilisationer genomgår.

Vår undergång är nära medan asiatiska ekonomier med dess konservatism är på väg upp. Möjligen kan USA:s arbetarklass rädda västvärlden enligt Bannon själv.

Denna syn kallas Traditionalism och har knappast blivit känd om inte den inspirerat såväl Steve Bannon som Vladimir Putins rådgivare, den euroasiatiske tänkaren Alexander Dugin och den brasilianske presidenten Jair Bolsonaro via hans rådgivare, sufisten Olavo de Carlvalho.

Boken är full med kända och okända namn, men intressant nog har flera anknytning till Sverige: de högerradikala publicisterna Henrik Palmgren och Daniel Friberg, som arbetar nära altright och vitmakt-grupper i USA. Friberg ogillar fö mig starkt.

Traditionalism har haft några riktiga tänkare: Aldous Huxley, René Guénon, Julius Evola, George Gurdjieff, Frithjof Schuon, Alain de Benoist och svenskarna Kurt Almqvist och Tage Lindbom. Vissa menar att den går tillbaka till renässansen och antiken via philosophia perennis . Idag finns den iranske teoretikern Jason Reza Jorjani, som intervjuas i boken.

Traditionalism utgår ofta från österländska religioner som muslimsk sufism, zororastrism, hinduism och buddhism, men även vissa västerländska trossystem, ortodox kristendom, förkristna europeiska religioner, även ursprungsamerikansk naturreligion och synkretistiska varianter som teosofi.

Alla dessa trossystem har existerat i årtusenden och bygger på andliga gemenskaper och mysticism bortom tro på teknik och naturvetenskap.

Märkligt nog fascinerades en person som Steve Bannon av dessa esoteriska och icke världsliga idéer. De vänsterliberala västerlänningar som intresserat sig för österländsk filosofi och skapade new age, hade missat hur djupt konservativa dessa tankar är menar Bannon.

Han har själv examina i stadsplanering, säkerhetsarbete, företagsekonomi och arbetade som marinofficer vid hangarfartyg i Persiska viken. 1980 när Iran hade över 200 amerikaner i gisslan väcktes hans politiska intresse när han sett hur illa Jimmy Carter skötte saken.

Aleksandr Dugin - Wikipedia
Alexander Dugin

MÖTEN

Teitelbaum lyckas få över 20 timmars intervjuer med Steve Bannon. Ibland stängs mikrofonen av.

Mycket av samtalen rör Traditionalism men också geopolitik (hur bemöta hotet från Kina) och Bannons roll i dataföretaget Cambridge Analytica som hjälpte Trump till makten 2016 via bearbetning av Facebook data. Han var även involverad i Brexit kampanjen i Storbritannien där samma metoder användes av Nigel Farages Leave.EU.

Teitelbaums bok består dels av reportage från verkliga och föreställda möten, dels beskrivningar av Traditionalism och resonemang om politiska konsekvenser av detta djupt reaktionära tänkande.

Vid ett möte på Armémuséum på Östermalm i Stockholm 2012 under temat Identitär Idé satt Ben Teitelbaum i publiken när Daniel Friberg presenterade ryssen Alexander Dugin.

”I remember the occasion vividly. Daniel Friberg, the CEO of Arktos, introduced Dugin and me in the foyer of a lecture hall in Stockholm on July 28, 2012. Tall and goateed, Daniel did the honors in his exceptionally deep voice”.

Dugin talade inför 300 halvfulla svenska nationalister:

“All that is anti-liberal is good.”

Varför liberalism, inklusive upplysning, tekniska framsteg, rösträtt och allt vi förknippar med moderna samhällen är fel beror på dess fokus på individen förklarar Teitelbaum:

”This way of thinking about people, defining them as ideally disconnected (liberated) from religion, family, nation, even their own bodies is historically exotic and insidious, Dugin claimed. And as even a proponent of liberalism like Francis Fukuyama understood, it would leave us yearning for community. That problem, Dugin argued, birthed the two main challenges to liberalism in the twentieth century: communism and fascism. Both ideologies aspired to promote an alternative entity—not the individual, but two collectivities, class and race.”

AVSLUTNING

Bokens undertitel, Inside Bannon’s far-right circle of global power brokers, beskriver väl hur ett fullkomligt apart tankesystem, som verkar verklighetsfrämmande för de flesta västerlänningar och säkert de utanför också, fick inflytande in i Vita Huset I Washington och Downing Street no 10 i London.

Det svenska bokförlaget Arktos, ägt av Daniel Friberg, spelar en nyckelroll för Steve Bannons läsning av Traditionaliska böcker, som översättningar av de närmast fascistiska författarna Evola och Dugin.

Vill ni veta mer om War for eternity kan ni lyssna på min podd med Ronie Berggren och Alexanders Bards samtal med författaren Ben Teitelbaum och medpoddaren Andreas Sweeny.

I

Efter liberalismen: Why liberalism failed av Patrick Deneen- Del 10

Introducing the Symposium | Commonweal Magazine

EFTER LIBERALISMEN- Del 10

Why liberalism failed av Patrick Deneen

 

I denna studie av det västerländska demokratiska statsskicket, här kallat ”liberalism”, tar Patrick Deneen, professor i statsvetenskap vid Notre Dame universitetet,  upp den klassiska politiskt filosoiska tråden från sin föregångare, den tysk-judiska filosofen Leo Strauss, som jag skrivit om i denna serie.

VÄST ÖVERGAV ANTIKA IDEAL

I korthet så går Strauss och Deneens kritik ut på att  Västeuropa först från Machiavellis 1500-tal och sedan även USA med tankar hämtade framför allt från ”proto-liberalen” John Locke under 1600-talet,  har avvikit från vad som kännetecknat den västerländska civilisationen sedan antiken.

Då byggde politiska (stads)system på medborgarnas självvalda begränsningar genom gemensamma dygder, framför allt inom sex och materiella villkor. Ett styre begränsade sig självt genom att dess medlemmar gjorde det.

”The Greeks especially regarded self-government as a continuity from the individual to the polity, with the realization of either only possible in the virtues of temperance, wisdom, moderation and justtice, were mutually sustained and fostered”.

Det fanns ingen principiell skillnad mellan antika dygdemönster i Grekland och Rom innan Kristus ankomst och efteråt.  Under medeltiden förstod att människan att hon inte kunde fullfölja varje önskan och tillfredsställa varje begär bara för att de uppstod, något som de  konservativa filosoferna Strauss och Deneen menar försvann framför allt under 1800-talet. Deras analys ligger nära kommunitarismen.

Den liberala demokratin undergräver sig själv genom att göra alla till nytto- och begärsmaximerande individualister som struntar i det gemensamma. Denna instabila demokrati kan leda till pöbelvälde och kaos, som sedan måste ersättas av ett tyranni. Något som Platon och Aristoteles förutsåg i sina analyser, vilket Patrik Engellau påminner oss om.

Boken är full med hänvisningar till amerikanska förhållanden men de kan lätt appliceras här i Europa och Sverige. I vissa fall är det nog värre här, i andra värre i USA.

STATSINDIVIDUALISM

Den smygtotalitära synen att ett samhälle kan existera om bara staten och individerna tas hänsyn till, en statsindividualism (som populariserades 2006 i boken Är svensken människa? och sägs karakterisera Sverige), har blivit alltmer vanlig även i USA.

Men Deneen upptäcker att detta knappast är ett fenomen i socialdemokratiska välfärdsstater under sena 1900-talet, utan förutsågs av den engelske 1600-talstänkaren Thomas Hobbes (också anropad av Engellau och under den fallerande tyska Weimarreubliken av Carl Schmitt) och av fransmannen Alexis de Toqueville två århundraden senare.

Deneen skriver att den liberala demokratin kulminerar enligt Hobbes i två ontologiska punkter: den befriade individen och den kontrollerande staten.

”Hobbes’ Leviathan perfectly portrayed those realities: the state consists solely of autonomous individuals and these individuals are ‘contained’ by the state.”

Deneen visar hur staten ökar sin  kontroll över medborgarna ju mindre självstyrande och dygdiga de är. Det stämmer. Om inte individerna kan sköta sig måste fler kameror sättas upp, fler vakter, fler algoritmer som automatiskt övervakar oss.

I ett mindre modernt samhälle har medborgarna dessutom band till bestämda platser, till bestämda årstider och till tidigare och kommande generationer.  Naturen var inte en källa att exploatera med teknik som Francis Bacon ville, den naturvetenskaplige filosof som också var Hobbes herre.

Begreppet statsindividualism har använts här i Sverige, om än inte bokstavligt, av socialdemokrater som har poängterat statens makt och borgare som poängterat individernas frihet genom staten. Frihet från varandra och det civilsamhälle som den moderate ideologen Hans Zetterberg förgäves sökte få gehör för inom Moderaterna 1990. Deneen och Zetterberg skulle vara överens om det mesta i sina analyser av den västerländska civilisationens förfall.

Deneen analyserar klarsynt hur en liberal vänster, kallad progressivism, och en liberal höger, kallas klassiskt liberal, har utnyttjat denna hydra, statsindividualismen, för sina ändamål.

Någon konservativ ståndpunkt existerar egentligen inte eftersom både ideologierna har släppt banden till de tankesystem och livsmönster som byggt upp Europa sedan 400-talet före Kristus.  Två årtusenden är bortkastade och individerna är mer villrådiga än någonsin.

I denna villrådighet med egoistiska individer som börjat inse att de inte klarar sig bara med staten i sitt kaos kan längtan efter en stark ledare spira. En som begränsar medborgarna där de inte kan begränsa sig själva. System är statt i förfall med alltmer kontroll, alltmer kaos. Anarkotyranni är ledordet för Sverige idag, ett ord som inte Patrick Deneen använder men skulle kunna ingå i hans analys av statsindividualismen.

”At the heart of liberal theory and practice is the preeminent role of the state as agent of individualism. This very liberation in turn generates liberalism’s self-reinforcing circle, wherein the increasingly disembedded individual ends up strengthening the state that is its own author. From the perspective of liberalism, it is a virtuous circle, but from the standpoint of human flourishing, it is one of the deepest sources of liberal pathology”.

Där en liberal höger betonar globalisering, avreglering och ojämlikhet vill den liberala vänstern se personlig frihet, särskilt sexuell.

ANTIKULTURELL LIBERALISM

Genom att bara se till individer utan relationer till andra eller sin omgivning tvingar liberalismen oss att som första civilisation bortse från vår plats, vår tid och den natur som omger oss. Allt existerar i ett nu – något som George Orwell fantiserade om i 1984.

Ordet kultur betyder ju odling, vilket framgår av engelskans agriculture och cultivate. Under antiken och fram till och med medeltiden fanns ideal som betydde att vi föddes in i lokala kulturer med vars hjälp vi kunde befria oss genom att själva begränsa våra begär så att de inte gick ut över oss själva och andra. Lagar var mindre viktiga eftersom folk hade ideal som de själva och andra kunde hålla sig till. Tvärtom gäller i modern tid där lagar, teknik och kontroll ersätter självdisciplin.

Men för de politiska 1600-och 1700-talsfilosoferna Hobbes, Locke och Rousseau så föddes vi in i ett vakuum. Ett naturtillstånd. I detta fanns inga kulturella fostrande livsmönster, bara en stat som kunde hjälpa oss om vi betalade vår skatt. Medmänniskor fanns men betydde lite.

Liberal Arts som de heter i USA (efter latinets Artes liberales) idag ett hot mot just vad dessa humanistiska studier av de fria konsterna en gång stod för. I kapitlet ”Liberalism against Liberal arts” upprepar Deneen sin kritik hur humaniora idag gjort sig värdelös. Dessa olönsamma studier, om man inte är svensk genusvetare kanske, jämförs med teknik och naturvetenskap med vilka humaniora inte kan mäta sig.

Förr var humaniora relevant eftersom man värdesatte de ideal dessa studier av språk, filosofi, historia och litteratur stod för och från vilka man kunde hämta visdom och levnadsregler. Idag existerar inget sådant.

”An education fitting for a res publica is replaced with an education suited for a res idiotica – in the Greek, a ‘private’ and isolated person”

AVSLUTNING

Deneen ser allt fler som inte gynnas och inte tror på drömmen om det fria liberala samhället. Dessa förlorare avslöjar den ”nobla lögnen” som Platon och senare tänkare ansett att folket kan hålla sig till, religiös till exempel.

Han ser två utvägar: Antingen fortsätter liberalismen sitt förfall med allt starkare statlig kontroll över de alltmer otyglade individerna, en ”djup stat” tar över men under demokratisk täckmantel, en despotism som redan fransmannen de Toqueville förutsåg för 200 år sedan under sig Amerikaresa.

Eller så kommer en autoritär ledare ta över, öppet och resolut, men kanske med folkets stöd som under Hitler, Erdogan och  Duterte idag. Klart är att försvararna av den liberala ordningen måste sluta med att se ned på de som förlorar och är besvikna:

”Liberalism’s defenders today regard their discontented countrymen as backward and recidivist, often attributing to them the most vicious motivations: racism, narrow sectarianism or bigotry”.

Han föreslår en återgång till mindre gemenskaper, inte olikt vad E.F: Schmacher skrev om i början av 1970-talet i Small is beautiful, en bok som inspirerade mig och många inom den alternativa vänstern och miljörörelsen.

Men Patrick Deneen ska komma med en uppföljare till Why liberalism failed, där han specificerar sina lösningsförslag mer. Denna bok var en första analys och gott så.

Patrick Deneens föredrag vid Lumen Christi College om sin bok  Why liberalism failed 2018

Den politiska filosofen Laurie M Johnssons  föredragsserie om boken (finns även på Itunes och Spotify, dessutom föredrag om Leo Strauss, Hobbes m fl)

Del 11 om Steve Bannon och Traditionalismen