Kategoriarkiv: Filosofi

Patchworks, Protopias, Politics

 

 

My analysis of political violence stemming from post-structuralist radical thought in 1970s and its updated version accelerationism/NRx in 2000s is now published on Medium.com

I write about Deleuze/Guattari, Toni Negri, Nick Land, Curtis Yarvin, Alexander Bard, Kevin Kelly and anarchism as well as autonomist marxism.

En skriftställares dagbok: 05-11-2020

MONSTER OCH METAFORER UNDER ANTIKEN har sysselsatt statsvetaren Johan Tralau i Uppsala. Jag nämnde honom  nyligen angående Hobbes Leviatan och vårt behov av myter. Sedan 2010 har han använt sina kunskaper i klassisk grekiska och latin till två lärda utläggningar om monster och metaforer.

Varför antikens författare, särskilt dramatiker, sysselsatte sig med monster och vad vi kan lära av dem är att de visar på följder av att överträda naturliga gränser och att inte följa heliga löften.

Minotaur - Wikipedia

Minotauros, som framställs dels med tjurhuvud och manskropp, dels med motsatta kroppsdelar, var resultatet av en sexuell förening mellan en kvinna, Pasifae och en tjur.

Innan detta antika tidelag skedde med hjälp av en träko på hjul som kvinnan ålade in sig i för att ta emot tjuren hade guden Zeus vredgats.  Han hade i skepnad av en tjur rövat bort prinsessan Europa från Fenicien (Libanon) till Kreta och där parat sig med henne. Deras son heter Minos. Europa gifter sig därefter med Kretas kung Asterios som dör. Då gör Minos anspråk på tronen och får av havsguden Poseidon en tjur att stiga upp ur havet som ska offras tillbaka till Poseidon.

Men det låter Minos bli och då iscensätter Poseidon akten mellan Minos hustru  Pasifae och en tjur.  Men Tralau visar att historien är mer komplicerad eftersom Pasifae är solguden Helios dotter och tjurar kan  också sägas representera solen. Då begås en slags incest mellan solens dotter och  symbolen för solen, tjuren.

Detta är grundhistorien på vilken Tralau tolkar in många detaljer om monster och deras betydelse för människor, då och nu.  Monster fungerar som gränsövervakare mellan familjemedlemmar och mellan djur och människor.  Men inte bara det.

Monster i form av djur kan få jägare att identifiera sig med dem, dvs att en björnjägare går in i en roll som jagad björn.   Att gå bärsärk kan vara att rusa ilsket i en björnfäll mot en fiende. Eller bli en ulfhedna, en fornnordisk varulv,  som syns i arkeologiska fynd vid Björnhovda på Öland. Rasande krigare som sågs lika farliga som vargar.

Movie Actress Elizabeth Taylor Leopard Skin Bathing Sui
I boken Monstret i mig beskriver Tralau hur Elisabeth Taylor i leopardbaddräkt kombinerar människa med djuriskhet. Erotik och rovdjursestetik.

Idag översvämmas vi av andra slags monster, nämligen zombier med start skräckfilmen The Night of the Living Dead 1968 och sedan i Michael Jacksons video Thriller 1984.  Detta populärkulturella fenomen har engagerat forskare i Kanada som John Vervake.

***

Johan Tralau fick blodad tand av sina klassiska studier och fortsatte 2018 med en bok om komplexa smutsiga metaforer under antiken. Att vågor var som ”väldiga ryggar” skriver han i boken med samma titel. Alla greker var dock inte trygga ute på ett oländigt farligt Egeiskt hav.  Men hav var inte obegripligt att tolka som mjuk kroppsdel, farlig eller ej.

Chimera Was A Monster From Greek Mythology. It Had Head Of Lion,.. Royalty Free Cliparts, Vectors, And Stock Illustration. Image 133018919.
Chimairan, beskriven i Homeros Iliaden, ca 700 f. Kr.

Vad med ”getens rättvisa”, dvs ett juridiskt begrepp tillhörande ett lågt stående djur? Ifigenia offras av sin far Agamemnon till jaktgudinnan Artemis i Aischylos trippeldrama Orestien.   Även här återfinns ett monster, Chimarian, som har en kropp med oförenliga delar av get, lejon, orm.

Enligt samtida poetik som Aristoteles ska metaforer bringa liknande begrepp samman. Vågor och ryggar kan vi föreställa oss rent kognitivt. Men en rättvisa som tillhör en get är svårt.  Tralau går vidare och finner två till oförenliga metaforer från antiken:  flytande cypressträ i form av lim och blodig deg.

Skälet till att visa på dessa skandalösa språkliga bilder kan vara att visa att världen gått ut led, råkat i oordning. Människor offras, inte djur. Offret och den offrande blandas samman till en vegetarisk deg blodig av människoblod.

Tralau menar att förutom att skildra en civilisation i förfall så kan dessa kognitivt störande metaforer skänka intellektuell njutning. Meningen  i bilderna är att något inte är som det ska vara, att gränser överskridits.  En känsla av övermäktighet inför något storslaget och ofattbart, ett sublimt överblick som Kant och romantikerna värnade om, och postmodernisten JF Lyotard.

I upptäckten av att de störande metaforerna motsvaras av frånvaron av premissen att metaforer ska likna varandra i en förutsägbar ordning finns ett upprymt lugn, äventyr, glädje och lite vemod avslutar Uppsalaprofessorn sin lärda skrift Havets väldiga ryggar. Offret och de flytande bildernas gåta.

***

Vill du följa min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

Gilles Deleuze – 25 år idag sedan hans självmord 1995

Gilles Deleuze et Claire Parnet (photo © Marie-Laure Decker)
Med studenten Claire Parnet som gjorde en lång intervjuserie med honom, sänd i fransk teve efter hans död

Alors, il était 25 ans il a  defenstré.

För 25 år sedan, den 4 november 1995 gav filosofen Gilles Deleuze upp och lutade sig ut från fönstret vid tredje våningen, rue Bizerte, Paris.  Han föll och dog omedelbart.    Han hade levt med en kvarts lunga sedan 1969 och rökt många cigaretter.

Jag ska inte försöka mig på att skriva om hans verk som jag ännu inte är helt på det klara med, även om jag gjorde ett försök vid Södertörn 2005.

BASED DELEUZE

Based Deleuze Book Trailer - YouTube

 

Istället ska jag hedra hans minne genom att ta fram  några okända sidor hos Deleuze som en ung amerikansk politisk teoretiker och aktivist, Justin Murphy, tagit fram i sin bok Based Deleuze (2019).

Deleuze ogillade att man repeterar vad andra sagt och såg hellre att man tänker själv. Han skulle, i likhet med min opponent Sven-Olof Wallenstein på Södertörn, ansett att min mediokra magisteruppsats var trist. Jag var en misslyckad poststrukturalist, förutom postmodernist. Murphy menar att Deleuze hade hatat postmodernisterna och gör skarp åtskillnad mellan de två post-tankeriktningarna.

Murphy tänker nytt med hjälp av en annan deleuzeian, Nick Land. Båda tillhör i vid mening lägret runt IDW, alt right, neoreactionary, accelerationism, tillsammans med Curtis Yarvin (som berömmer boken på baksidan ”You know, it’s not that bad”). Murphys bok, som han skrev på en månad, är en extrapolering och försvar av Lands ”högerdeleuzeianism”. Bokens undertitel lyder ”The reactionary leftism of Gilles Deleuze”.

Murpy inleder med att beskriva en 21 årig Gilles 1946 som kristen mystiker i katolsk medeltida anda  utifrån en brådmogen text, Från Kristus till borgerligheten.  Texten ska uppfattas som en kritik av den ledande katolske teologen Jacques Maritains intellektualism och dualism till fördel för en affektiv mysticism, i medeltida mystisk tradition  från författaren till  Nubes Ignorandi fram till Simone de Veil.

Expressionism in Philosophy: Spinoza - Wikipedia
Andra delen av Deleuzes doktorsavhandling vid Sorbonne 1968

För mig var detta okänt men Murphy är något på spåren eftersom detta förebådar den Spinozism som Deleuze ägnar sig åt från 1960-talet.  Bort från cartesiansk dualism mot den enda Substansen, eller Gud.

HÖGER DELEUZE

Vidare har Murphy redan i titel anlag ett perspektiv som ska göra Deleuze till en högerliberatarian, a market anarchist. ”Based” är slang i alt right kretsar för ”un-woke”. En Deleuze som alltså ska vara till höger? Det är nästan obegripligt och beläggen är tunna för att göra denne vänstertänkare till det motsatta.

Vad 11-årige Deleuze ska ha sagt om att bada på stranden i Normandie tillsammans med arbetare 1936, vilket hans mor inte accepterade, tar Murphy upp som bevis vilket är svammel.  Att varken den unge eller äldre Deleuze inte tog avstånd från detta och hans familjs aktiva deltagande på den högerextrema sidan under ockupationen ska ha lett honom in på en skepsis mot vänsterextremister. Pyttsan.

Hans vapenbroder Félix Guattari hatade visserligen maoister, och Deleuze fick själv lämna sin föreläsningsal på Vincennesuniversitetet när maoistkollegan Alain Badiou bröt in i hans föreläsning med sina adepter, anklagade Deleuze för att vara småborgerlig. Denne reste sig, tog sin hatt och gick ut. En gentleman slåss inte.   Men det gör honom knappast höger. Möjligen en anark som Ernst Jünger.

Murphy driver en rimlig tes om att Deleuze var skeptisk till  oklara hierarkier, småfascistiska självutnämnda grupper som trodde att de visste allt. SJWs idag.

Samtidigt beskriver Murphy att Deleuze var elitist som i Nietzsches anda ville få fram allt högre stående individer, kanske till och med med HBD, Human BioDiversity. IQ nämns inte av Deleuze men enligt Murphy finns det implicit i Deleuze och Guattaris två stora opus, som nu finns på svenska. Raser nämns men mer otydligt.

MARKNADSANARKIST

Marknadsekonomi och kapitalism är inte samma sak vilket Deleuze och Guattari lärde från historikern Fernand Braudel. De kreativa entreprenörerna under medeltidens Sydeuropa behärskades av städernas trögare borgerlighet och byråkrater som fångade in deras innovationer och företagarfantasi och formade den till borgerlig konform kapitalism. Entreprenörskap är anarkism? Njae.

Slutligen gör Justin Murphy den aristokratiske anarkisten Gilles Deleuze till en föregångare av Jordan B Peterson. Denna tolkning menar att det psykologiska begreppet ”latent inhibition” hos Peterson motsvaras av kreativitet och schizofreni hos Deleuze och Guattari.  Hrmm.

Schizofrena är oerhört öppna för nyheter (som Jordan Peterson och jag, händelsevis). Om man inte reagerar på ny men irrelevant information kan man bli galen om man är lågt begåvad, eller bli kreativ (om man är högt begåvad, dessa är Murphys tolkningar av Peterson).

Både Peterson och Deleuze ville dels förstå kreativitet, dels se hur kreativitet kunde gå i fascistisk riktning (hela Petersons forskning handlar om att förstå despotiska regimers folkliga stöd).

Peterson och Deleuze skulle kanske ha mer att tala om än Peterson och Foucualt eller Derrida. En annan fantasifull ung nordamerikan med kanalen Plastic Pills har tagit upp samma tråd  om Deleuze /Peterson som Justin Murphy, här via humrar (en metafor som finns hos Peterson och Deleuze).

Jag stannar här men kommer återkomma till denne solitäre fransman. Merci pour tout.

Philosophie.ch - Qu'est-ce que l'axiomatique chez Gilles Deleuze?

 

 

 

 

Samtal om liberalism- Del 1

Samtal med Daniel Svensson om liberalism utifrån mina texter nedan. Det andra kommande samtalet är med Strausskännaren Mattias Betts.

***

Min artikelserie om kritik under 1900-talet av liberalismen:

Del 1-Introduktion

Del 2-Peter Thiel och The Straussian moment

Del 3- Carl Schmitt

Del 4-Leo Strauss

Del 5- Neokonservatismen

Del 6-Kommunitarism

Del 7-Judith Shklar

Del 8- Statsliberalismen

Del 9- Edward Luces The Retreat of Western liberalism

Del 10- Patrick Deneens Why liberalism failed

Del 11- Steve Bannon och Traditionalismen

Möjligen samlar jag dessa texter, redigerar dem och kompletterar med studier av liberalerna Per Svensson, Lena Andersson, Svante Nycander och Johan Norberg, till en skrift. Ni får gärna kommentera om ni skulle se en sådan bok utgiven.

Efter liberalismen: Steve Bannon och tradtionalismen-del 11

EFTER LIBERALISMEN

Steve Bannon och Traditionalismen- Del 11

Steve Bannon är känd för att ha lett högersajten Breitbart från 2012 och varit kampanjledare och rådgivare till Donald Trump från 2015 till 2017. Han passar inte in som akademisk tänkare i min serie om kritiker av liberalismen, men har haft kanske större inflytande än någon av dem.

I år gav forskaren Benjamin Teitelbaum, expert på nordisk nationalism och vikingarock, ut den unika och läsvärda boken War for eternity. I den visar han att Bannons kritiska syn på liberalismen, förstådd som den liberala demokratin sedan 1700-talet (dvs samma analys som Leo Strauss gör), går mycket längre än någon av de tänkare och idéströmningar jag behandlat här. Martin Heidegger möjligen undantagen.

Traditionalism: Just a fancy name for oppression | by Christopher Laine |  Intelligence Challenged | Aug, 2020 | Medium
Bild från kritisk artikel i Medium

TRADITIONALISM

För Bannons del handlar kritiken av västerländsk liberal demokrati om att det moderna projektet i västvärlden gått i stå genom att det inte respekterat naturliga hierarkier, vårt behov av gemenskap och de eviga cykler av uppgång och förfall som alla civilisationer genomgår.

Vår undergång är nära medan asiatiska ekonomier med dess konservatism är på väg upp. Möjligen kan USA:s arbetarklass rädda västvärlden enligt Bannon själv.

Denna syn kallas Traditionalism och har knappast blivit känd om inte den inspirerat såväl Steve Bannon som Vladimir Putins rådgivare, den euroasiatiske tänkaren Alexander Dugin och den brasilianske presidenten Jair Bolsonaro via hans rådgivare, sufisten Olavo de Carlvalho.

Boken är full med kända och okända namn, men intressant nog har flera anknytning till Sverige: de högerradikala publicisterna Henrik Palmgren och Daniel Friberg, som arbetar nära altright och vitmakt-grupper i USA. Friberg ogillar fö mig starkt.

Traditionalism har haft några riktiga tänkare: Aldous Huxley, René Guénon, Julius Evola, George Gurdjieff, Frithjof Schuon, Alain de Benoist och svenskarna Kurt Almqvist och Tage Lindbom. Vissa menar att den går tillbaka till renässansen och antiken via philosophia perennis . Idag finns den iranske teoretikern Jason Reza Jorjani, som intervjuas i boken.

Traditionalism utgår ofta från österländska religioner som muslimsk sufism, zororastrism, hinduism och buddhism, men även vissa västerländska trossystem, ortodox kristendom, förkristna europeiska religioner, även ursprungsamerikansk naturreligion och synkretistiska varianter som teosofi.

Alla dessa trossystem har existerat i årtusenden och bygger på andliga gemenskaper och mysticism bortom tro på teknik och naturvetenskap.

Märkligt nog fascinerades en person som Steve Bannon av dessa esoteriska och icke världsliga idéer. De vänsterliberala västerlänningar som intresserat sig för österländsk filosofi och skapade new age, hade missat hur djupt konservativa dessa tankar är menar Bannon.

Han har själv examina i stadsplanering, säkerhetsarbete, företagsekonomi och arbetade som marinofficer vid hangarfartyg i Persiska viken. 1980 när Iran hade över 200 amerikaner i gisslan väcktes hans politiska intresse när han sett hur illa Jimmy Carter skötte saken.

Aleksandr Dugin - Wikipedia
Alexander Dugin

MÖTEN

Teitelbaum lyckas få över 20 timmars intervjuer med Steve Bannon. Ibland stängs mikrofonen av.

Mycket av samtalen rör Traditionalism men också geopolitik (hur bemöta hotet från Kina) och Bannons roll i dataföretaget Cambridge Analytica som hjälpte Trump till makten 2016 via bearbetning av Facebook data. Han var även involverad i Brexit kampanjen i Storbritannien där samma metoder användes av Nigel Farages Leave.EU.

Teitelbaums bok består dels av reportage från verkliga och föreställda möten, dels beskrivningar av Traditionalism och resonemang om politiska konsekvenser av detta djupt reaktionära tänkande.

Vid ett möte på Armémuséum på Östermalm i Stockholm 2012 under temat Identitär Idé satt Ben Teitelbaum i publiken när Daniel Friberg presenterade ryssen Alexander Dugin.

”I remember the occasion vividly. Daniel Friberg, the CEO of Arktos, introduced Dugin and me in the foyer of a lecture hall in Stockholm on July 28, 2012. Tall and goateed, Daniel did the honors in his exceptionally deep voice”.

Dugin talade inför 300 halvfulla svenska nationalister:

“All that is anti-liberal is good.”

Varför liberalism, inklusive upplysning, tekniska framsteg, rösträtt och allt vi förknippar med moderna samhällen är fel beror på dess fokus på individen förklarar Teitelbaum:

”This way of thinking about people, defining them as ideally disconnected (liberated) from religion, family, nation, even their own bodies is historically exotic and insidious, Dugin claimed. And as even a proponent of liberalism like Francis Fukuyama understood, it would leave us yearning for community. That problem, Dugin argued, birthed the two main challenges to liberalism in the twentieth century: communism and fascism. Both ideologies aspired to promote an alternative entity—not the individual, but two collectivities, class and race.”

AVSLUTNING

Bokens undertitel, Inside Bannon’s far-right circle of global power brokers, beskriver väl hur ett fullkomligt apart tankesystem, som verkar verklighetsfrämmande för de flesta västerlänningar och säkert de utanför också, fick inflytande in i Vita Huset I Washington och Downing Street no 10 i London.

Det svenska bokförlaget Arktos, ägt av Daniel Friberg, spelar en nyckelroll för Steve Bannons läsning av Traditionaliska böcker, som översättningar av de närmast fascistiska författarna Evola och Dugin.

Vill ni veta mer om War for eternity kan ni lyssna på min podd med Ronie Berggren och Alexanders Bards samtal med författaren Ben Teitelbaum och medpoddaren Andreas Sweeny.

I

Efter liberalismen: Why liberalism failed av Patrick Deneen- Del 10

Introducing the Symposium | Commonweal Magazine

EFTER LIBERALISMEN- Del 10

Why liberalism failed av Patrick Deneen

 

I denna studie av det västerländska demokratiska statsskicket, här kallat ”liberalism”, tar Patrick Deneen, professor i statsvetenskap vid Notre Dame universitetet,  upp den klassiska politiskt filosoiska tråden från sin föregångare, den tysk-judiska filosofen Leo Strauss, som jag skrivit om i denna serie.

VÄST ÖVERGAV ANTIKA IDEAL

I korthet så går Strauss och Deneens kritik ut på att  Västeuropa först från Machiavellis 1500-tal och sedan även USA med tankar hämtade framför allt från ”proto-liberalen” John Locke under 1600-talet,  har avvikit från vad som kännetecknat den västerländska civilisationen sedan antiken.

Då byggde politiska (stads)system på medborgarnas självvalda begränsningar genom gemensamma dygder, framför allt inom sex och materiella villkor. Ett styre begränsade sig självt genom att dess medlemmar gjorde det.

”The Greeks especially regarded self-government as a continuity from the individual to the polity, with the realization of either only possible in the virtues of temperance, wisdom, moderation and justtice, were mutually sustained and fostered”.

Det fanns ingen principiell skillnad mellan antika dygdemönster i Grekland och Rom innan Kristus ankomst och efteråt.  Under medeltiden förstod att människan att hon inte kunde fullfölja varje önskan och tillfredsställa varje begär bara för att de uppstod, något som de  konservativa filosoferna Strauss och Deneen menar försvann framför allt under 1800-talet. Deras analys ligger nära kommunitarismen.

Den liberala demokratin undergräver sig själv genom att göra alla till nytto- och begärsmaximerande individualister som struntar i det gemensamma. Denna instabila demokrati kan leda till pöbelvälde och kaos, som sedan måste ersättas av ett tyranni. Något som Platon och Aristoteles förutsåg i sina analyser, vilket Patrik Engellau påminner oss om.

Boken är full med hänvisningar till amerikanska förhållanden men de kan lätt appliceras här i Europa och Sverige. I vissa fall är det nog värre här, i andra värre i USA.

STATSINDIVIDUALISM

Den smygtotalitära synen att ett samhälle kan existera om bara staten och individerna tas hänsyn till, en statsindividualism (som populariserades 2006 i boken Är svensken människa? och sägs karakterisera Sverige), har blivit alltmer vanlig även i USA.

Men Deneen upptäcker att detta knappast är ett fenomen i socialdemokratiska välfärdsstater under sena 1900-talet, utan förutsågs av den engelske 1600-talstänkaren Thomas Hobbes (också anropad av Engellau och under den fallerande tyska Weimarreubliken av Carl Schmitt) och av fransmannen Alexis de Toqueville två århundraden senare.

Deneen skriver att den liberala demokratin kulminerar enligt Hobbes i två ontologiska punkter: den befriade individen och den kontrollerande staten.

”Hobbes’ Leviathan perfectly portrayed those realities: the state consists solely of autonomous individuals and these individuals are ‘contained’ by the state.”

Deneen visar hur staten ökar sin  kontroll över medborgarna ju mindre självstyrande och dygdiga de är. Det stämmer. Om inte individerna kan sköta sig måste fler kameror sättas upp, fler vakter, fler algoritmer som automatiskt övervakar oss.

I ett mindre modernt samhälle har medborgarna dessutom band till bestämda platser, till bestämda årstider och till tidigare och kommande generationer.  Naturen var inte en källa att exploatera med teknik som Francis Bacon ville, den naturvetenskaplige filosof som också var Hobbes herre.

Begreppet statsindividualism har använts här i Sverige, om än inte bokstavligt, av socialdemokrater som har poängterat statens makt och borgare som poängterat individernas frihet genom staten. Frihet från varandra och det civilsamhälle som den moderate ideologen Hans Zetterberg förgäves sökte få gehör för inom Moderaterna 1990. Deneen och Zetterberg skulle vara överens om det mesta i sina analyser av den västerländska civilisationens förfall.

Deneen analyserar klarsynt hur en liberal vänster, kallad progressivism, och en liberal höger, kallas klassiskt liberal, har utnyttjat denna hydra, statsindividualismen, för sina ändamål.

Någon konservativ ståndpunkt existerar egentligen inte eftersom både ideologierna har släppt banden till de tankesystem och livsmönster som byggt upp Europa sedan 400-talet före Kristus.  Två årtusenden är bortkastade och individerna är mer villrådiga än någonsin.

I denna villrådighet med egoistiska individer som börjat inse att de inte klarar sig bara med staten i sitt kaos kan längtan efter en stark ledare spira. En som begränsar medborgarna där de inte kan begränsa sig själva. System är statt i förfall med alltmer kontroll, alltmer kaos. Anarkotyranni är ledordet för Sverige idag, ett ord som inte Patrick Deneen använder men skulle kunna ingå i hans analys av statsindividualismen.

”At the heart of liberal theory and practice is the preeminent role of the state as agent of individualism. This very liberation in turn generates liberalism’s self-reinforcing circle, wherein the increasingly disembedded individual ends up strengthening the state that is its own author. From the perspective of liberalism, it is a virtuous circle, but from the standpoint of human flourishing, it is one of the deepest sources of liberal pathology”.

Där en liberal höger betonar globalisering, avreglering och ojämlikhet vill den liberala vänstern se personlig frihet, särskilt sexuell.

ANTIKULTURELL LIBERALISM

Genom att bara se till individer utan relationer till andra eller sin omgivning tvingar liberalismen oss att som första civilisation bortse från vår plats, vår tid och den natur som omger oss. Allt existerar i ett nu – något som George Orwell fantiserade om i 1984.

Ordet kultur betyder ju odling, vilket framgår av engelskans agriculture och cultivate. Under antiken och fram till och med medeltiden fanns ideal som betydde att vi föddes in i lokala kulturer med vars hjälp vi kunde befria oss genom att själva begränsa våra begär så att de inte gick ut över oss själva och andra. Lagar var mindre viktiga eftersom folk hade ideal som de själva och andra kunde hålla sig till. Tvärtom gäller i modern tid där lagar, teknik och kontroll ersätter självdisciplin.

Men för de politiska 1600-och 1700-talsfilosoferna Hobbes, Locke och Rousseau så föddes vi in i ett vakuum. Ett naturtillstånd. I detta fanns inga kulturella fostrande livsmönster, bara en stat som kunde hjälpa oss om vi betalade vår skatt. Medmänniskor fanns men betydde lite.

Liberal Arts som de heter i USA (efter latinets Artes liberales) idag ett hot mot just vad dessa humanistiska studier av de fria konsterna en gång stod för. I kapitlet ”Liberalism against Liberal arts” upprepar Deneen sin kritik hur humaniora idag gjort sig värdelös. Dessa olönsamma studier, om man inte är svensk genusvetare kanske, jämförs med teknik och naturvetenskap med vilka humaniora inte kan mäta sig.

Förr var humaniora relevant eftersom man värdesatte de ideal dessa studier av språk, filosofi, historia och litteratur stod för och från vilka man kunde hämta visdom och levnadsregler. Idag existerar inget sådant.

”An education fitting for a res publica is replaced with an education suited for a res idiotica – in the Greek, a ‘private’ and isolated person”

AVSLUTNING

Deneen ser allt fler som inte gynnas och inte tror på drömmen om det fria liberala samhället. Dessa förlorare avslöjar den ”nobla lögnen” som Platon och senare tänkare ansett att folket kan hålla sig till, religiös till exempel.

Han ser två utvägar: Antingen fortsätter liberalismen sitt förfall med allt starkare statlig kontroll över de alltmer otyglade individerna, en ”djup stat” tar över men under demokratisk täckmantel, en despotism som redan fransmannen de Toqueville förutsåg för 200 år sedan under sig Amerikaresa.

Eller så kommer en autoritär ledare ta över, öppet och resolut, men kanske med folkets stöd som under Hitler, Erdogan och  Duterte idag. Klart är att försvararna av den liberala ordningen måste sluta med att se ned på de som förlorar och är besvikna:

”Liberalism’s defenders today regard their discontented countrymen as backward and recidivist, often attributing to them the most vicious motivations: racism, narrow sectarianism or bigotry”.

Han föreslår en återgång till mindre gemenskaper, inte olikt vad E.F: Schmacher skrev om i början av 1970-talet i Small is beautiful, en bok som inspirerade mig och många inom den alternativa vänstern och miljörörelsen.

Men Patrick Deneen ska komma med en uppföljare till Why liberalism failed, där han specificerar sina lösningsförslag mer. Denna bok var en första analys och gott så.

Patrick Deneens föredrag vid Lumen Christi College om sin bok  Why liberalism failed 2018

Den politiska filosofen Laurie M Johnssons  föredragsserie om boken (finns även på Itunes och Spotify, dessutom föredrag om Leo Strauss, Hobbes m fl)

Del 11 om Steve Bannon och Traditionalismen

 

Den misslyckade postmodernisten Sjunne

File:Nobel2008Literature news conference1-1.jpg - Wikimedia Commons

”Det är lätt att man överskattar individens inverkan på samhällsutvecklingen. Effekten av min död skulle till exempel inte bli så positiv som många föreställer sig.”

Horace Engdahl, De obekymrade (2019)

Omsider har även jag läst Johan Lundbergs När postmodernismen kom till Sverige. Den berör förhållanden som jag känner till, om än perifert i vissa fall, direkt i andra som vid de arrangemang med Horace Engdahl, Jean-Claude Arnault m fl som nämns i boken.

Vad som följer är personliga reflexioner och erfarenheter som inte tillför hans bok något nytt belägg, men ger en inblick i vad som skedde inom humaniora, vänstern, kulturdebatt, och skvaller, från 1980.

Jag var vänsteraktivist från 1977 till 2000 (gick ur Vänsterpartiet) och bedrev studier i postmodern filosofi från 1985 till 2005 (magisteruppsats vid Södertörn).

En misslyckad figur som försökte följa med i svängarna, men som inte hade begåvning nog. Eller hade vett nog att inse den humbug som Johan Lundberg skrivit om. Jag är kluven. Man gillar inte att ha ägnat 25 år i onödan åt svammel. Dessutom pinsamt att ha gått på skiten, om det nu var skit med Kris.

Eftersom Mathias Wåg och Chang Frick diagnostiserat mig som lidande av narcissistisk personlighetsstörning ber jag dem att inte läsa dessa privata tankar. Till er övriga tar jag till Runebergs ord:

”Jo, därom kan jag ge besked, Om herrn så vill, ty jag var med.”

VILSEN VÄNSTER

Lundberg började liksom jag att läsa i Umeå: han idéhistoria 1980, jag litteraturvetenskap 1981.

Ganska snart blev jag indragen i KHF/VPK (Kommunistiska Högskoleföreningen/Vänsterpartiet Kommunisterna) och läste om nya teoretiska litteraturanalyser i böcker av marxisten Kurt Aspelin. Derrida flimrade förbi men Aspelin tyckte han och de andra semiotikerna led av luftig idealism snarare än robust historiematerialism á la Karl Marx själv.

Jag hade gått in i VPK i Uppsala 1978 precis när luften gått ut vänstern. Som de fd marxisterna Lennart Berntsson och Svante Nordin beskrivit i sin utmärkta analys Efter revolutionen: Vänstern i svensk kulturdebatt efter 1968 låg Sverige ungefär fem år efter Paris. Där hade man gett upp runt 1975, då de mer liberala och skeptiska nya filosoferna debuterade, Les nouveaux philosophes (som min favoritfilosof, den postmoderne Gilles Deleuze avfärdade bryskt 1977).

Studentupprorets bas i experimentuniversitetet Vincennes- Paris VIII, Centre Universitaire Expérimental de Vincennes , där Gilles Deleuze och JF Lyotard huserade och Michael Foucault fått en professur, revs 1980 av den konservative borgmästaren Jacques Chirac. Lokalerna hade demolerats av uteliggare, hippies, narkomaner, ”revolutionärer” och ingen kunde längre vistas där. Doktorsgrader delades ut på bussen. . .

Jag läste runt den tiden Dagens Nyheters kultursidor noga, särskilt Otto Mannheimers serie om vänsterns misslyckande. En samling, Den förlorade vissheten, kom sedan ut med hans texter och intervjuer med André Glucksmann, BHL, och Michel Foucault. Jag tillhörde alltså VPK men var vilsen ideologiskt. Postmarxiste avant le lettre,

Marxism-leninismen lockade inte och den frihetliga vänster jag hade tytt mig till sedan mitten av 1970-talet, och som fått mig nästan att gå med i ett jordbrukskollektiv i Värmland, verkade lika förvirrad. Kapsylen, anarkistiska bokkaféet Svarta månen, Kafé 44, Barsebäcksmarscher och fristaden Kristiania var avverkade.

Miljöpartiet hade en bas i min hemstad Uppsala genom Björn Gillbergs MIGRI, Miljöförbundet och alternativrörelsen runt allaktivitetshuset Verkstan (där jag startade en lokal alternativtidning, UppsalaMagazinet 1983). Men allt verkade ha varit bättre förr och mitt favorithak och fd arbetsplats Uppsala Musikforum hade försvunnit.

Nordens folkhögskola Biskops-Arnö våren 1982

BISKOPS-ARNÖ FOLKHÖGSKOLA

Efter Umeå for jag ned till Uppsalatrakten igen för ett år på den nya medielinjen vid Nordens folkhögskola Biskops-Arnö.

Denna vistelse skulle bli avgörande för mig eftersom jag då kom i kontakt med den nordiska kulturvänster som sedan ledde till postmodernismen via min lärare Ingmar Lemhagen, men i viss mån även Göte Ask, Bengt Åkerlund och Åke Leander (fd rektor och grundaren av folkhögskolan, legendarisk nordist och medlem i gruppen för Nordiska Rådets litteraturpris).

I Köpenhamn fanns vidare vyer förstod jag av Ingmar Lemhagen och danska elever (en kommunistisk lärarinna lockade dessutom), så jag packade och for dit för att försörja mig som frilansjournalist för svenska tidningar.

Det betalade givetvis inte så jag gick på danskt socialbidrag, men jag hann med att intervjua den danske punkpoeten Michael Strunge som stod för ett modernistiskt, ja kanske postmodernistiskt i och med hans Bowieinfluenser, brott mot den mer realistiska vänsterlitteratur som dominerat där som här och som Strunge och danska postmodernister ansåg förlegad.

Derridas dekonstruktionstudie De la grammatologie från 1967 översattes redan 1970 till danska, och först 1976 till engelska.

Punkestetik och husockupationer var vad de unga hippa danskarna gillade. ETCs Johan Jenny Ehrenberg lät sig fotograferas på hippa Köpenhamnshaket Cafe Sommersko i snygg läderkjol och makeup inför Könsbytesnumret. Jag blev faktiskt tänd på henom då.

Dansk vänster var mer teoritung än den svenska och jag bläddrade vid Københavns Bogkafé bland deras översättningar av tyska Frankfurterskolan, liksom deras egna kapitallogiker.

Myten om Kris – tidskriftens första år och vad som hände sedan — ORD&BILD
Ord & Bild, 2000, om Kris med Arne Melberg och Horace Engdahl

UPPGÖRELSE

Samtidigt med min danska sejour gjorde Horace Engdahl på sommaren 1982 upp med den svenska samtidslitteraturen genom en recension av författarantologin Självdeklaration, redigerad av Magnus Ringgren (som jag senare skulle intervjua i egenskap av lokal homosexuell kulturpersonlighet för min tidning UppsalaMagazinet).

Engdahls uppgörelse med Ringgren i DN gick mig helt förbi där i Danmark, men jag förstod att något hänt hemma när jag kom tillbaka och började läsa estetik vid Uppsala universitet (en plats jag hade undvikit såsom Uppsalabo och istället flytt till Umeå).

Masskultur var plötsligt viktigare än finkultur. Själv var jag redan då mer konservativ i min litteratursyn och kände mig utanför när folk analyserade reklam, Madonnaskivor och modetrender som något viktigt. I Danmark hade jag sett teoretiska musiktidskrifter som liknade vad som var på gång i Sverige i och med ETC, 2NioNio, Kannibal, RIP men knappast något i stil med Kris.

Mitt första möte med tidskriften Kris var nere i Hägersten hösten 1983 på det trotskistiska tryckeriet Prinkipo. Där skulle vi trycka UppsalaMagazinet. Inne bland alla tryckpressar och reprokameror låg färdiga tryckplåtar med suddiga bilder. Jag kunde inte se vad de föreställde och tryckartrotten flinade, -Nån obegriplig kulturtidskrift 🙂

Inte förrän hösten 1985 fick jag klart för mig vad som hade hänt: Brutus Östling hade startat förlaget Symposion och tidskriften Res Publica, Kris hade tagit ledningen i litteraturdebatten och både Östling och Kris-gänget hängde ihop via ett samnordiskt nätverk, Nordiska Sommaruniversitetet- NSU.

CURRICULUM VITAE. Innehåll: - PDF Gratis nedladdning
Jag skrev recensioner för NSU-bullentinen

NSU

Det går knappast att undvika att ta upp NSU:s inflytande i introduktionen av postmodernismen, vilket Johan Lundberg gör, men jag förstår att han vill sovra i materialet. Kanske en till studie behövs göras för att få med allt för det är verkligen mycket. Både Horace och Brutus var aktiva i NSU.

Hela Brutus Östlings bokutgivning är viktig eftersom den visserligen anknyter till postmodernismen men är mer kulturpolitiskt intressant och vänsterakademiskt hållen. Skåningarna Brutus Östling och Bo Cavefors hakar i varandra 1979 då Cavefors ger upp och Symposiom tar över stafettpinnen.

Min lärare från Biskops-Arnö, Ingmar Lemhagen, som jag stötte ihop med på Uppsala universitets nu nedlagda Humanistcentrum hösten 1985, visade mig in i NSU:s kontakter och studier. Han själv hade påbörjat forskarstudier i litteraturvetenskap under handledning av Bengt Landgren.

Lemhagen skulle jämföra några nordiska nyenkla poeter från 1960-talet med de nya postmoderna teorierna, en tanke som skymtar förbi i Lundbergs bok, men då är det poeten Erik Beckman som exemplifierar likheterna mellan nyenkelheten och postmodernismen. Hans döttrar förekommer också i boken, Åsa och Eva.

För Ingmar Lemhagen var poeterna Jan Erik Vold (Norge), Göran Palm (Sverige), Claes Andersson (Finland) och Inger Christensen (och två till i Danmark). Han fullföljde inte avhandlingen men var oerhört beläst och intresserad av litteratur, filosofi och nordisk kultur.

Genom honom kom jag snabbt in i en lokal NSU-krets som studiecirklarna kallades och som pågick parallellt i Norden under tre år med vintersymposier och sommarsessioner. Varje krets förnyades eller lades ned vartefter. På 1970-talet hade Horace Engdahl imponerat genom diktrecitationer ur minnet av svenska romantiska poeter.

I Uppsala samlades jag, Lemhagen, Märit Eijde (som var mest förankrad i NSU och dessutom väninna till Ulrika Knutsson, en bekant), John Swedenmark och Björn Hjalmarsson.

I periferin fanns Annika Lyth, Mats Persson, Gabor Bora, Inger Munkhammar, Jens Linder och Stockholmsgänget; Sven-Olof Wallenstein, Erik van der Heeg, Ulf Olsson, Anders Olsson, Horace Engdahl, Ebba Witt- Brattström, Ulrika Milles m fl. I Göteborg Anders Molander och Mikael Löfgren (som 1987 gav ut antologin Postmoderna tider? med layout av J. Ehrenberg), fenomenologen Jan Bengtsson.

Många många fler aktiva NSUare fanns i Danmark och Norge, de två länder som bibehållit ett klassiskt humanistiskt kulturarv oavsett politisk inriktning, något vi var avundsjuka på. I alla fall jag. Att syssla med kontinental filosofi innebar att relatera till filosofihistorien, dvs för att förstå Derridas och Deleuzes uppror mot logocentrism och platonism måste man först ha samma bildningsarv som dem. Helst.

Vi i Uppsala for ibland till Stockholm på träffar och föredrag, ofta hos Erik van der Heeg och Wallenstein som flyttade runt medan de översatte Kant, Lyotard, Levinas. Ett bohemiskt intellektuellt umgänge som kunde vara allvarligt och svårbegripligt, men även inkluderande för en mindre begåvad amatörpostmodernist som jag.

Min artikel i studenttidningen ERGO januari 1987

FOUCAULT I UPPSALA

Jag hade fortsatt att läsa litteraturvetenskap i Uppsala men filosofin var mer intressant. Litteraturhistoria var känd mark genom mina vänners föräldrar, Lars Furuland, Barbro Werkmäster, Staffan Bergsten och Sven Delblanc, vars barn jag gick i klass med och ibland umgicks med.

Vid mitt gymnasium, Lundellska Skolan (”Skrapan”), som låg nedanför universitetsbiblioteket Carolina Rediviva (där jag vevat mikrofilm inför mitt specialarbete), fick man besöka en universitetsinstitution på våren i tredje ring, 1978.

Jag valde litteraturvetenskapliga institutionen och mottogs en förmiddag av en något sur Manus Bergh, marxist och sedermera förläggare vid Bonniers och utgivare av Peter Weiss oläsbara volymer Motståndets estetik. Uppsala universitet lockade inte, denna korrektionsanstalt .

Men tidigare hade Uppsala hyst en vildsint fransman, Michael Foucault, 1955-58. En av hans kvinnliga studenter i franska kom att bo i samma hus på Linnégatan i Uppsalas centrum som jag och kunde berätta om hans komplicerade föreläsningar på akademisk men fräck franska.

Han tillägnade sin sista föreläsning som handlade om allt från den klassiska sadismens företrädare Marquis de Sade till den homosexuelle prostituerade och småkriminelle författaren Jean Genet, till ”Les garçons de Kungsträdgården”, dit han flydde för att träffa sexuella kontakter.

Myten om Foucault i Uppsala handlar om att idéhistoriska institutionen ratade hans avhandling som vansinnets historia, som han fått fram genom den Wallerska medicinhistoriska samlingen från medeltiden och framåt på Carolina biblioteket.

Men som Uppsalaprofessorn Gunnar Broberg visat langade Foucault fram en hög med 400 handskrivna gula pappersark till Sten Lindroth där osammanhängande teser travades på varandra tillsammans med drömsekvenser om skepp med galningar.

Genom NSU-gänget, och särskilt den begåvade John Swedenmark som höll hus vid språkvetenskapen i på Humanistcentrum tillsammans med bröderna Thosteman och professor Sven Öhman, fick jag idén att skriva om Foucaults verk Orden och tingen (Les mot et les choses).

Som Johan Lundberg beskriver så var de svenska filosoferna inte intresserade av kontinental filosofi, särskilt inte i Uppsala där Axel Hägerström, Adolf Phalén och Ingmar Hedenius verkat genom sin skolbildning ”Uppsalafilosofin”, en gren av logisk empirism, positivism och språkfilosofi med influenser från Storbritannien och USA. Men jag stod på mig och skrev en kandidatuppsats 1988 utan handledning men med hjälp av Ingmar Lemhagen, som hade läst för Hedenius på 1960-talet i samma hus för filosofer på Villavägen som jag.

Michel Foucault skulle jag skriva mer om i studenttidningen ERGO (på uppdrag av Stefan Jonsson), vid Södertörns filosofiinstitution för kurs med SO Wallenstein och översätta på uppdrag av litteraturprofessorn Ulf Olsson (en i kretsen runt Horace Engdahl vid Stockholms universitet).

Är global demokrati möjlig? | Ergo
Sal IX i Unversitetshuset där de flesta föredragen hölls

MODERNA FILOSOFIER I 80-TALETS EUROPA

Liksom i Umeå så var jag engagerad i studentvänstern även i Uppsala. 1986 gjorde vi i KHF/VPK upp med Moderaterna, bl a Hans Wallmark och Lars Niklasson, om att utmanövrera det menlösa mittenparti, UUS, som dominerat.

Jag fick ansvar för att skapa en föredragsserie om nya tankeriktningar i Europa tillsammans med den postkoloniale marxisten Stefan Jonsson, som då ledde det kulturradikala Uppsala Humanistforum tillsammans med sin dåvarande flickvän, Sara Danius.

Stefan Jonsson och jag skapade ett föreläsningsprogram för studenter, Moderna filosofier i 80-talets Europa, åren 1986-87 som Uppsala studentkår, NSU och Humanistforum stod bakom:

  • Donald Broady talade om Pierre Bourdieu
  • Staffan Carlshamre om Jacques Derrida
  • Ebba Witt-Brattström om Julia Kristeva
  • Sven Olof Wallenstein om Gilles Deleuze/Felix Guattari och JF Lyotard
  • Carl Henning Wijkmark om den gamle och nye Nietzsche
  • Horace Engdahl om ETA Hoffmanns dubbelgångarberättelse Der Sandman
  • Sven-Eric Liedman och Lars Bergström debatterade analytisk filosofi
  • Per Hellström om postmodern litteratur

Jag kan ha missat något men dessa tillställningar blev något av ett genombrott i Uppsala för postmodernismen genom mina kontakter via NSU och Ingmar Lemhagens stöd. I Stockholm låg man dock före.

1987 satt jag i publiken vid Stockholms universitet för att höra när litteraturvetaren Anders Cullhed småpratade med Horace Engdahl om hans bok Den romantiska texten som nu lagts fram som doktorsavhandling.

De var synnerligen överens, något som jag inte sett vid tidigare disputationer där detta lärda samtal avvek oerhört genom att essäboken först getts ut på Bonniers och sedan presenterats som akademisk forskning. Minns att Expressens legendariske litteraturkritiker Bengt Nilsson såG rejält sur ut. Johan Lundberg nämner honom efter Engdahls märkliga disputation men i muntrare ordalag.

Villa Lyckan i november 2007
Villavägen 5 där filosofiska institutionen höll till var trivsam och hade en fin trädgård där man anordnade sk Phalen-picknick

UPPSALAFILOSOFEN

Uppsalafilosofen var inte glad i mitt intresse för kontinental filosofi, där de postmoderna fransmännen förekom och just hade blivit smått berömda i Stockholm. Den ende som visade något intresse var Sören Stenlund, Wittgensteinkännare och mycket sympatisk tänkare som själv gett ut boken Det osägbara 1979 där han gjorde upp med sin läromästare logikern Stig Kanger och hela institutionen.

I denna självuppgörelse med den logiska analytiska filosofen skrev Stenlund att han var så trött på logik att han kunde spy. Han hade doktorerat 1972 på logik men sedan avlägsnat sig mot kontinental och klassisk filosofi. Se minnesord

Stenlund bad mig att kolla upp amerikanske pragmatiske Richard Rorty, en introduktör av postmodern filosofi i USA, som en möjlig kompromiss mellan vad jag ville skriva om, den svårbegriplige Gilles Deleuze, och institutionens analytiskt filosofiska regim.

Jag for 1989 till Schweiz med fru och tre barn för att på deltid läsa filosofi vid Fribourgs universitet och passa barnen. Där tog jag itu med Rorty och vi började korrespondera inför ett möjligt ämne om hans politiska och etiska filosofi.

I Schweiz läste jag kurser om Rousseau och Kant vilka renderade två texter som jag publicerade långt senare, 2014.

På vägen hem från Schweiz, med en månad i bergen norr om Provence och en disputation i Nice om Deleuze, så stannade jag i Paris där jag träffade Rorty (och vänsterschmittianen Chantal Mouffe) och besökte förorten St Denis dit Gilles Deleuzes radikala universitet flyttat.

Min tanke med dessa kontakter var att försöka finna en väg att studera fransk filosofi utomlands. Frankrike visade sig vara mycket byråkratiskt liksom England där jag besökte filosoferna Simon Critchley i Essex och Nick Land i Warwick utan större framgång. Sverige var inte med i EU så avgifterna för forskarstudier var höga.

Men den amerikanska pragmatismen intresserade mig eftersom jag började inse hur lite jag begrep av Deleuze. Min handledare i Uppsala hade sagt att ingen där kunde franska så att doktorera i fransk filosofi var uteslutet, förutom att dessa fransmän inte verkade kloka, inte lika klara som föregångaren Descartes i alla fall.

Jag försökte få Uppsalafilosofen att anta min kompromiss, Richard Rortys politiska och etiska tänkade som väckt stor uppståndelse genom hans bok Contingency, irony and solidarity 1990 men icke.

Boken färdigställdes 1993 när jag var vänster och gavs ut 2013 när jag var höger. Så det kan det gå. Samma relevanta innehåll då som nu.

KOMMUNITARISM

USA hade haft en politisk filosofisk diskussion om gemenskap och individualism som intresserade mig.

Jag skrev en artikel 1991 i den marxistiska tidskriften Zenit och föreslog vänsterförlaget Daidalos i Göteborg att ge ut en antologi om detta ämne, kommunitarism. Sagt och gjort så översatte jag åtta texter varav en av Richard Rorty och skickade över på en diskett. Detta var ju 1993.

Samtidigt hade jag fått ett stipendium till New School for Social Research i New York hösten 1993 och for över för att bedriva forskarstudier på Masters nivå. Där var nästan alla postmoderna eller kontinentalfilosofer, tvärtom mot Uppsala där jag var den ende.

Hela New School var ett vänsterintellektuellt och kontinentaleuropeiskt centrum, där även den konservative tysk-judiske tänkaren Leo Strauss hade verkat på 1940-talet.

Jag intervjuade den kanadensiske multikulturförespråkaren Charles Taylor, vars uppsats från 1979 ”Atomism” jag hade översatt, tog en kurs för pragmatikern Richard Bernstein, lyssnade på Jacques Derrida, Agnes Heller och Straussianen Seth Benardete.

Under sommaren 1993 hade Timbro gett ut antologin Gemenskaparna med tre av de texter jag hade översatt. Daidalos hade inte säkrat rättigheterna och drog tillbaka hela min antologi. I Timbros bok fanns en uppsats av den konservative sociologen Charles Murray vars bok om intelligensforskning och etnicitet The Bell Curve gjorde honom omöjlig att förknippas med för ett vänsterförlag som Daidalos. Väl i New York fick jag veta detta. Boken kom ut till sist 2013 och här är introduktionen.

I New York fanns Columbia universitet där många amerikanska postmoderna och postkoloniala tänkare höll till. Jag hade varit där redan 1979 och bl a lyssnat till beatpoeten Allen Ginsberg.

En dag när jag tagit tunnelbanan upp till Upper West Side på Manhattan för att bege mig till den afro-amerikanske pragmatiske filosofen Cornel Wests boklansering av Race matters stötte jag på Stefan Jonsson och Sara Danius. De såg besvärade ut, eftersom jag var så töntig och obegåvad, men stod ut med att följa med mig in till Wests auditorium.

Där introducerade Edward Said, författaren till den postkoloniala klassikern Orientalism föreläsaren Cornel West. Stämningen var extastiskt post-XYZ. Alla var där. Jonsson och Danius introducerade mig till Derridaexperten Gayatri Spivak som Johan Lundberg citerar ofta med hennes devis om att ”Vita män ska befria bruna kvinnor från bruna män”. Jag skrev fö om henne 2016.

Spinoza.jpg
1632-1677. Mest känd för sin Etiken som nyöversattes av Uppsalaforskaren Dagmar Lagerberg 1989, något Uppsalafilsofen Thorild Dahlkvist ofta påpekade.

INTE RORTY, INTE SPINOZA

Jag återvände till Uppsala vid julen 1993 och jobbade med arbetslösa latinamerikaner i en teaterskola åt Biskops-Arnö. Mina filosofistudier höll på att gå i stå så jag gjorde annat. Jag utnyttjade Biskops-Arnö för en filosofikonferens 1995 med och om G.H. von Wrights civilisationskritik som resulterade i en antologi.

Där på Wrightkonferensen deltog Maria Carlshamre (nu Robsahm) som jag tog till ett av det första programmen i Filosofiska Rummet i P1 tillsammans med filosofen Sharon Rider och PO Tidholm.

Kvinnorna grälade högljutt medan PO och jag teg. Radions programledare Olle Hägg och Sharon Jåma såg skräckslagna ut när Rider gick på Carlshamre ordentligt för att tänka illa och flummigt om postmodernism. Programmet gick inte i repris.

Jag skrev en recension om poststrukturalism, höll föredrag om Henri Bergson (den tredje av Deleuzes stora föregångare, förutom Spinoza och Nietzsche) och kom på ännu en kompromissämne, 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza, sedd genom de franska filosoferna Gilles Deleuze (vars andra doktorsavhandling 1968 hade handlat om honom), Pierre Macherey, Louis Althusser, Etienne Balibar. Alexandre Matheron, och den italienske autonome post-marxisten Antonio Negri (mer om honom nedan).

På centrala avdelningar inom Uppsala universitet hade man ledsnat på att filosofiska institutionen inte tog ansvar för de studenter som ville syssla på med filosofihistoria och kontinental filosofi (där postmoderna tänkare ingick). De hamnade hos litteraturvetarna, teologen, idéhistoria m fl fast de ville bedriva filosofi.

Därför anställde universitetet, med stöd av kvoteringsmedel från utbildningsminister Carl Tham (S, fd FP), professor Lilli Alanen i filosofihistoria som doktorerat i Sorbonne på Descartes, men som väl behärskade Spinoza (och Leibniz, en annan av Deleuzes favoritfilosofer).

Hon var givetvis rätt person för mig men jag var inte rätt person för henne. Jag kunde inte latin, inte tillräckligt bra franska och knappast inte filosofihistorien på mina fem fingrar. Min tanke var att charma henne med några drapor, 1, 2 , 3 , och 4 om Deleuze och andra franska Spinozaforskare, men hon genomskådade mitt epigoneri. Jag var en misslyckad poststrukturalist, postmarxist och postmodernist.

Våren 1998 slutade jag som oavlönad och misslyckad doktorand i Uppsala, med ett polemiskt inlägg i universitetets egen utvärderingsserie, ”Universitetet som kulturell mötesplats”. där jag berättade om den filosofiska institutionens låga tankehöjd. Samma år fick jag fast anställning vid institutionen för lärarutbildning som projektledare för uppdragsutbildning i pedagogik och på lärarutbildare. Så kan det gå.

Där hade Donald Broady just blivit professor, han som hade föreläst om Pierre Bourdieu i serien om Moderna filosofier i 80-talets Europa med Horace Engdahl, en vän till honom förstod jag senare. Broady, Mikael Palme och jag hade tillsammans suttit i bänkarna vid Collège de France i Paris 1986 och lyssnat på Pierre Bourdieu, den institution som Michael Foucault gick till precis när han fått en professur vid det radikala Vincennes universitetet med Lyotard och Deleuze 1969.

Broady ledde ett kultur- och utbildningssociologiskt seminarium och forskningcentrum SEC i Bourdieus anda vid Uppsala universitet, men inte som en okritisk epigon utan som en egen tänkare. Hans avhandling är bland det bästa jag läst.

Med hans sociologiska verktyg kunde jag senare analysera min misslyckade karriär.

Jag är övertygad om att Johan Lundberg läst Donald Broadys två översikter i DN 1984 där han skrev om hur man borde investera i postmodernism snarare än marxism, syrligt men skarpt mot Kris-gruppen, vilka han givetvis kände och förstod men höll på avstånd:

DN- 28 juni, 1984, ”Litteraturkritiken efter 70-talets undantagstillstånd. Modernismen blir
påbjuden ordning” och

DN – 29 juni, 1984, ”Litteraturkritik i Sverige del II. 1982 års män blev inga hjälpgummor”.

Lundbergs analys kunde ha byggts upp med stöd i Broadys kultursociologiska analyser som redan då visade vart Engdahl syftade.

SÖDERTÖRN

Trots att jag inte begrep Gilles Deleuze särskilt bra, så hade jag inte gett upp. Han var en konstruktiv tänkare som inte dekonstruerade så mycket utan som experimenterade fram nya begrepp, tillsammans med parhästen Félix Guattari, utifrån naturvetenskap och humaniora.

Denna konstruktiva anda var vad som fascinerade mig, där han tog äldre filosofers tänkande och lade till helt nya perspektiv, samtidigt som han och Guattari skrev en helt ny slags tvärtänkande, nu översatt till svenska i Anti-Oidipus och Tusen platåer.

Mitt första möte med dem var i tidskriften Montage 1985 med ett bidrag av en viss Sven-Olof Wallenstein, sedermera redaktör för Kris tillsammans med Hans Ruin, Magnus Florin, Aris Fioretos och Erik van der Heeg (som höll till runt NSU och Stockholmsfilosofen Alexander Orlovskis seminarier).

Deleuze var vad vissa vilsna vänsteraktivister fann efter revolten i Paris 1968, som han faktiskt deltog i något, men just dessa majdagar skulle han försvara sin doktorsavhandling vid Sorbonne. Hela disputationen fick flytta upp till allt högre våningsplan alltefter de lägre ockuperades av revolterande studenter. och ibland även universitetslärare.

Jag intervjuade Richard Rorty vid Stanford universitetet 2001 för Axess och hjälpte Hans Ruin att ta honom till Södertörns högskola 2004. För Söertörnsfilosoferna Hans Ruin, Fredrika Spindler, Wallenstein och Marcia Cavalcante var Rorty en lättviktig figur, men jag måste säga att han var och är betydligt mer intressant än vissa posttänkare.

Han står stadigt på jorden, en folkbildare liksom jag, socialdemokrat och realist ut i fingerspetsarna vilket inte Heidegger, Blanchot, de Man, Bataille m fl var vilket Johan Lundberg avslöjar tydligt i sin bok. Rorty var en lättsam person som liknade sig själv vid pragmatikern, psykologen och läkaren William James, den 1800-talstänkare som själv uppskattade Henri Bergson.

Hade jag kunnat hade jag gärna ägnat mig åt den amerikanska pragmatismen mer än jag gjorde. Till och med postkoloniale postmarxisten och antirasisten Cornel West hade gjort det 1989 i The American Evasion of philosophy.

2002 tog jag kontakt med Hans Ruin, Heideggerforskare vid Stockholms universitet och nu professor vid Södertörns högskola. Han fick alla mina texter och konstaterade att jag behövde gå två kurser och skriva en längre uppsats för att kunna ta en magisterexamen.

Jag läste en Foucaultkurs för Wallenstein och en Heideggerkurs för Marcia Cavalcante. Sedan översatte jag, med hjälp av Donald Broady, ett föredrag av Foucault för antologin Diskursernas kamp, red. Thomas Götselius och Ulf Olsson och återupptog skrivande av en längre uppsats om Gilles Deleuze tidsfilosofi utifrån Aristoteles, Kant och Bergson.

Min handledare var Fredrika Spindler som jag själv kontaktat i slutet av 1990-talet när hon doktorerade på Spinoza och Nietzsche i Montpellier i Sydfrankrike. Hon var nu lärare och hade bra koll på Deleuze (som hon träffat och pratat om deras andningssvårigheter!).

Min uppsats var inte särskilt originell konstaterade Walle som skulle opponera. Jag var dock nöjd med att ha avslutat vad jag påbörjat 1988 i Uppsala. Och jag var urless på fransk poststrukturalism, lika less som jag varit på marxism och vänstertänkande.

Frihetlig Press, 1998

AUTONOM MARXISM

Under 1990-talet hade jag som sista hopp engagerat mig i ett vad jag då såg som spännande marxistiskt projekt, den autonoma marxismen.

Mitt parti, Vänsterpartiet, var inte direkt avvisande men hade knappast förstått mycket av vad dessa vildsinta vänstertänkare på kontinenten och vid Austins universitet och vid New York tidskriften Semiotext(e) i USA höll på med.

Den ledande, statsvetarprofessorn i medeltidsstaden Padua, Antonio Negri, hade fängslats 1979 och fått en dom på 30 år för att ha vilselett den italienska ungdomen. Året innan hade Röda Brigaderna avrättat den kristdemokratiske politikern Aldo Moro och Negris rörelse, Autonomia, ansågs ligga bakom.

Negri frigavs 1983 när han valdes in till parlamentet av det Radikala partiet, som också hade porrstjärnan Cicciolina (Ilona Staller) som ledamot. Men polisen gav inte upp utan försökte igen att fängsla den marxistiske professorn som bland annat hade skrivit en Spinozastudie i fängelset 1979 till vars franska utgåva Gilles Deleuze skrev förord.

Negri seglade till Frankrike 1983 där han mottogs med öppna armar och flyttade in till Félix Guattari och höll seminarier i Paris utan att lämnas ut. På 1990-talet översattes mycket av hans texter och han kom att samarbeta med Michael Hardt, hans lärjunge och översättare i USA.

Jag skrev om autonom marxism och relaterade teorier i Vänsterpartiets Socialistisk Debatt, i Frihetlig Press, i Flamman , ett upprop för Negris frigivning i Arbetaren (undertecknad av Gudrun Schyman, CH Svenstedt, Nina Lekander, SE Liedman m fl) och höll föredrag i för Vänsterpartiet Uppsala och på anarkistkaféet Kafé 44 på Södermalm, där Mathias Wåg lyssnade noggrant.

2000 kom boksuccén Empire ut av Michael Hardt och Antonio Negri, en uppdaterad version av autonom marxism som byggde på Guattaris och Deleuzes postmoderna tvärtänkande och internet (Cyber-Marx). Till och med bankfolk reagerade på de precisa analyserna. Bard och Söderqvists Det globala imperiet var en självständig svensk motsvarighet.

Erik Wallrup på Axess bad mig att skriva en recension men jag klarade det inte, heller, se 1 och 2. Jag var en usel propagandist för postmodernismen.

Sambanden mellan Deleuze, Guattari, Negri och andra revolutionära tänkare finns knappast med i Johan Lundbergs bok. Han håller sig till det estetiska å ena sidan, och det intersektionella/genus å den andra. Över till hans bok, kort efter denna drapa som tom jag, i likhet med Wåg och Chang, måste anse väl narcissistisk.

NÄR PÅSKMODERNISMEN KOM

Jag sträckläste Johan Lundbergs omtalade bok i förrgår och lyssnade på hans samtal med Rasmus Dahlstedt, förlagets event online och nyss Studio Etts diskussion mellan Lundberg och Martin Aagård.

Jag har inte mer att tillföra än att jag uppskattar analysen och historiken Johan Lundberg har gjort, om än väl hårddragen. Som han själv säger och skriver står Horace Engdahl och han på samma sida i kulturkriget mot de puerila kulturvänsterlollorna, som intervjuade mig om nordisk kulturnationalism.

Men visst finns det ologiska felslut hos postmodernisterna och Kris-gänget, liksom ambitioner att ta sig till kulturens kommandohöjder.

Vad som gav mig mest i boken var analysen av genus- och intersektionalitetsindoktrinering i den svenska statsapparaten. Så försåtligt att dekorera detta svammel med tal om arbetsmiljö, jämställdhet och kommunal utveckling och så dumsvenskt. Engdahl har inget ansvar för detta, lika lite som Derrida har.

Hanteringen av terrordådet i Nice 2016 och av dådet i Stockholm 2017 var också mycket bra beskrivet där vi svenskar relativiserar och bortförklarar. Micke Willgert gjorde ett bra inslag i Swebbtv efter den makalösa ”Kärleksmanifestationen”, som understryker Lundbergs analys. Så förfärligt och bedrövligt.

Vad som är gemensamt för de konservativa revolutionärerna, marxismen, Freud, renässanshumanismen, posttänkandet i alla dess former och de svenska romantiska poeterna som Engdahl analyserade är civilisationskritiken. Även Richard Rorty passar in genom att han inser att folket nöjer sig med materiella värden medan han, liksom jag och de nämnda, inte gör det.

Vi vill något mer och är beredda att bli utskrattade, hånade och fattiga. Jag var fattig vänsteraktivist och fattig till höger. Alltid samma otillfredsställelse vid det banala. I can’t get no satisfaction sjöng Mick Jagger 1965:

When I’m driving in my car
And that man comes on the radio
And he’s telling me more and more
About some useless information
Supposed to fire my imagination

Det var vad postmodernismen handlade om och dess föregångare hos Walter Benjamin och våra egna 40-talister. Till och med arbetarförfattaren Vilhelm Moberg lider av sitt förstånds ofullbordade längtan i Soldat med brutet gevär när han brottas med Schopenhauer, Nietzsches nemesis och broder.

SLUTORD

1987 skjutsade jag Horace Engdahl efter föreläsningen vid universitetshuset. Han frågade om jag sett några professorer där, litteraturvetaren Bengt Landgren t ex, men det hade jag inte. Annars höll vi tyst till järnvägsstationen.

Forum gick jag till några gånger men fann hela tillställningen uppblåst och folk snorkiga. Skitnödigt. NSU hade nån gång liknande föredrag men då fick folk veta hur tråkiga de var. Nere på Sigtunagatan teg man, drack vin i plastmugg och gick i pausen.

En eftermiddag 2013 knackade jag på och klev nedför den branta trappan till vänster där Jean-Claude Arnault befann sig med några yngre kvinnor. Han är 12 år äldre än mig, fulare och har betydligt större snok.

Jag frågade om han ville sälja eller på något sätt uppmärksamma min svensk-indiska thriller Sara Sarasvati. Han fnös och betackade sig för alster på engelska. Viftade bort mig.

Hans liv som spelfilm.

Vad vill jag med detta? Ingenting. Men jag håller med Lena Andersson i DN att han är ett offer för #metoo drev och felaktig rättsprocess. En skitstövel, onekligen, men inte en seriell våldtäktsman.

Engdahl må ha varit väl esoterisk och undflyende, karriärist och smidig lebeman, men inte han heller är så skyldig som Johan Lundberg vill påskina.

Därmed inte sagt att boken har fel i alla stycken. Den är alldeles rättvis men det är inte ett brott att vara begåvad och framgångsrik. Möjligen att vara obegåvad och misslyckad. Eller så lyckades jag rätt bra.

Valet av 2016 års Nobelpristagare i litteratur, Bob Dylan, är värt allt Horace Engdahl eventuellt har misstagit sig om.

Är du smart?

Are you smart ? – sjöng Chet Baker i ”My funny Valentine”.

Vad menade han och vad menar vi med att vara smart? Okänslig? Jag har gjort några indelningar i denna begåvningsröra.

INTELLIGENS

Ett begrepp som ofta definieras stipulativt, dvs det som mäts i intelligenstest mäter intelligens. Ett sådant svar besvarar ju inte vad egenskapen att vara intelligent betyder, annat än att den som testas kan räkna och analysera så att ett högt IQ mått uppnås. Men vi vet ändå vad det är.

INTELLEKTUELL

Ett personlighetsdrag som utmärker personer som är rörliga, och ibland även röriga, i sitt tankeliv. De lever så att säga i huvudet och släpar runt på en kropp. Inte alltid intelligenta eller kloka. Platons fränder. Kan utgöra en egen samhällsklass enligt Gouldner via Söderqvist och Bourdieu.

LOGISK

Närmar sig intelligens men tyder bara på slutledningsförmåga utifrån premisser, rationalitet och analyskapacitet. Man kan vara logisk utan att vara intelligent men knappast utan intellektualitet.

BILDAD

Boklärd utifrån intresse och erfarenhet sedan barndom. Ej att förväxla med BORGERLIG eller MEDELKLASS. Kan vara insnöad och nördig, men också spirituell och extrovert. Autodidakt eller inte.

BORGERLIG

Uppvuxen i släkter och omgivningar där fäder antingen skött affärer eller studerat till präst, läkare, ingenjör, lärare, advokat eller dylikt. Kan vara såväl intelligent som intellektuell men är ofta mest nöjd. Kanske inte 2020 dock. Har bildning men inte alltid piano.

MEDELKLASS

Radhushögerns bastioner. Ofta framåtsträvande och framfusiga, ibland BORGERLIGA och BILDADE men inget krav. Har piano men inte alltid bildning, Smarta pragmatiker som tidigare röstade blått.

STREET SMARTNESS

Varenda hiphopares cred och vad som får framgångsrika klaner och gäng att fungera. Tyder på omedelbar praktisk intelligens, men är ofta oartikulerad.

FRONESIS

Praktisk visdom som Aristoteles satte högt och även Foucault, om än sent i livet, döende i aids. Latinets (och engelskans) prudentia, försiktighet, är exempel på den fronesis som innebär att kunna reda sig i det dagliga livet med en livshållning byggd på KLOKHET och gott OMDÖME

OMDÖME

Den intelligente logikern med borgerlig intellektuellt yrke som super sig berusad och lägger sig med fel partner är inte omdömesgill, Vi har många exempel omkring oss på vad ett dåligt omdöme kan ställa till med.

KLOKHET

Besläktat med INTELLIGENS, FRONESIS och OMDÖME och betyder just VISHET som förvärvats genom erfarenhet, förnuft och eftertänksamhet.

VISHET

Obefintligt karaktärsdrag numera. Möjligen var Lars Gustafsson vis. Men troligen inte. En som nog var både vis och intelligent, modig och klarsynt var Assar Lindbeck.

BEGÅVAD

Naturlig intelligens som kombinerar klokhet och intellektualitet. Min far Hans Sjunnesson, som fick A i alla ämnen i Nyvångs folkskola i nordvästra Skåne 1945, var begåvad men kom från fattigt hem. Han klarade sig via försvarets läroverk i Norrköping och Hermods korrespondenskurser och slutade som MEDELKLASS och i besittning av KLOKHET. Han fick varken gå i realskola eller läroverk men klarade sig tack vare höga ambitioner och begåvning, inte tack vare SSU.

Begåvad men fattig – back to 1948 | (S)örmlandsbänken

Efter liberalismen: Judith Shklar- Del 7

EFTER LIBERALISMEN – DEL  7

Judith Shklar

 

Moral Cruelty and the Left - Tablet Magazine

I min serie om liberalismens kritiker under 1900-talet har den politiska filosofen Judith Shklar  (född 1928 i Lettland, död 1992 i USA) en intressant position.

RÄDSLANS LIBERALISM

Hon är en skeptisk liberal som myntat begreppet ”liberalism of fear” (översatt som ”Rädslans liberalism” i Timbros utgåva 2016 och i Isobel  Hadley-Kamptz studie Frihet & fruktan 2011, dock där kallad ”skräckens liberalism”).

Om John Rawls var en glättig socialliberal, en folkpartist i USA, 1971, så är Judith Shklar den tvära högerliberal som knappast tror att folk kan beteendeformas in i välfärdssystem via social ingenjörskonst.

För Shklar, liksom för de konservativa tänkarna  Carl Schmitt och Leo Strauss, bygger 1900-talets västeuropeiska liberalism på en alltför naiv människosyn. Alla tre lutar mer åt de realistiska maktanalytikerna Machiavelli och Hobbes under 1600-talet än Locke och Mill under senare sekler.

Shklar var pessimist om att något system annat än materiellt inriktad välfärdsliberalism kunde vinna gehör, men hon ville ändå bidra med sin skepsis, lite som Leo Strauss, en konservativ liberal som inte kunde låta bli att kritisera liberalismen utan att erbjuda mycket annat än de otidsenliga föredömena Platon och Aristoteles.

GRYMHET FÖRST

Hennes filosofiska grund bygger inte på rättvisa eller samhällskontrakt utan grymhet, dess frånvaro och existens. Hon hämtade inspiration från 1600-talsessäisten Montaigne, vars essä om just grymhet slog henne som ett oerhört faktum att bemästra för varje politisk filosofi.

Liberalismen försvaras bäst genom att sätta grymheten först, ett fundamentalt ont, summum malum. ”The fear of fear does not require any futher justification, because it is irreducible” skrev hon vilket stämmer. Alla vet vad smärta och ondska innebär.

I och med denna gemensamma grund behöver inte liberalismen utgå från en gemensam filosofisk eller religiös ideologi.  Liberaler behöver bara ta avstånd från sådana politisk doktriner som inte gör skillnad mellan det privata och det offentliga, t ex islamism, socialism, antikens stadsstater.

Men hon är även skeptisk till sin egen skeptiska variant av liberalismen:

”However, it is fair to say that what I have called ‘putting cruelty first’ is not a sufficient basis for political liberalism. It is simply a first principle, an act of moral intuition based on ample observation, on which liberalism kan be built, especially at present. Because of fear or systematic cruelty is so universal, moral claims based on its prohibition have an immediate appeal and can gain recognition without much argument,

But one cannot rest on this or any other naturalistic fallacy. Liberals can begin with  cruelty as the primacy of evil only if they go beyond their well-grounded assumption that alsmost all people fear it and would evade it if they could. If the prohibition of cruely can be universialized and recognized as a necessary condition of the dignity of persons, then it can become a principle of political morality/…/What liberalism requires is the possibility of making the evil of cruelty and fear the basic norm of its political practices and prescriptions. The only exception to the rule is the prevention of greater cruelties”

Att alltid undvika grymhet kan leda till en utbredd misstänksamhet mellan samhällsvarelser där alla är beväpnade, som i delar av USA.  Demokratin tillåter missnöjda, ja kränkta och förnedrade medborgare att vittna om vad de utsatts för, vilket fått tragikomiska proportioner idag men troligen var korrekt när Judith Shklar undervisade vid Harvard på östkusten fram till 1980-talet.  Hon förstod dock att offrens ressentiment kunde slå över i oproportionell hämnd mot eventuella förövare.

Isobel Hadley-Kamptz skriver i förordet till antologin av Shklar, Rädslans liberalism, att man kan vara liberal av det skäl att

”människan är grym, i bästa fall ofullkomlig. Så fort hon får makt över andra finns risken att hon missbrukar den, för att berika sig själv på den andres bekostnad, för att hon njuter av den andres underordning, för att hon inbillar sig att det är det rätta. Vi är bara så goda som normer och lagar tvingar oss, fröet till ondska finns inom alla.”

STATENS MAKT

Människor ska enligt Shklar utsättas för så lite makt från staten som möjligt eftersom statens representanter, som är ofullkomliga människor, kan missbrukas och leda till grymma konsekvenser.

Hennes vision ligger nära Isaiah Berlins begrepp om negativ frihet och det tidiga USA. Men hon är inte helt enig med honom om att frånvaro av negativ ofrihet är tillräcklig.

En stat som har missbrukat sin makt, som den svenska socialdemokratiska  välfärdsstaten med sina tvångssteriliseringar, folkomflyttningar pga vattenkraft, socialtjänstens barnomhändertaganden med mera, behöver bemötas med argument från en klassisk liberal position, delvis utifrån Judith Shklar men även von Hayek som hon dessvärre ogillar.

”Ingenting kan rättfärdiga en grym stat, ingenting är viktigare än att skydda oss från statens övermakt och övergrepp. Statens viktigaste uppgift är att skydda oss från andra, och från varandra, men vi får inte glömma hur lätt  [Hobbes monsterstat] Leviathans gap slukar oss alla”

avslutar Hadley-Kamptz i förordet.

AVSLUTNING

Shklar är medvetet anti-utopisk och skeptisk i sin liberalism. Men hon vill inte helt avfärda den strävan efter förbättring för vanligt folk som drivit politiska reformer alltsedan franska revolutionen.  Hon skriver att hon inte vill ansluta sig till den omfattande kör av jämmerdal och veklagan som ser giljotiner och jakobiner bakom varje optimistisk tanke.  Defaitism leder bara till förutsägelser om förfall.

”Vi kan mycket väl klara oss utan utopier, men inte utan den politiska energi som krävs för att tänka både kritiskt och positivt om det tillstånd i vilket vi befinner oss och hur det kan förbättras.”

Nästa del 8 kommer ta upp den skeptiska  ”State capacity libertarianism/Statsliberalism” .

 

 

 

Efter liberalismen: Kommunitarism. Del 6

Efter liberalismen- Del 6

Kommunitarism

Denna sjätte del i min serie om liberalismens kritiker under 1900-talet är tagen från introduktionen till min första bok, Kommunitarism- en antologi om individualism och gemenskap i politik, moral och filosofi (2013). Se även detta inlägg.

”We still, inspite of the efforts of three centuries of moral philosophy and one of sociology, lack any coherent rationally defensible statement of a liberal individualist point of view. Either one must follow through the aspirations and the collapse of the different versions of the Enlightment project until there remains only the Nietzschean problematic or one must hold that the Enlightment project was not only mistaken, but should never have been commenced in the first place. There is no third alternative.

Alasdair MacIntyre, After Virtue, 1981.

INLEDNING

Denna antologi tar upp ett aktuellt och viktigt tema i moral- och samhällsfilosofiskt tänkande som rör våra grundläggande relationer till varandra i moderna samhällen, nämligen gemenskap. En term för teorier om gemenskap bildades under en intensiv diskussion på 1980- talet i USA, ”communitarianism” (från ”community”, dvs. gemenskap, mindre samhälle, grannskap, samfund), på svenska översatt här som ”kommunitarism”[2].

Vid sidan av postmoderna strömningar utgör kommunitarismen en ordentlig vidräkning med det upplysta oberoende förnufts- och individbegrepp som liberalismen och moderniteten vilar på.

Kommunitarismen kan ses som ett alternativ såväl till modernt och postmodernt tänkande i sitt bejakande av socialt konstituerade jaguppfattningar snarare än en ensam individ som förutsätts göra rationella val eller fragmenterad individualitet som leker bland strukturer. Hur ska en politisk och filosofisk teori se ut som tillgodoser krav och rättigheter på individuell mångfald och samtidigt värderar verklig gemenskap? Vilken roll spelar den liberala individinriktade människosynen i utformningen av politisk teori? Är gemenskap något viktigt som hotas idag av överdriven individualism?

Dessa är några frågor som de här medverkande författarna söker besvara och diskutera de teoretiska förutsättningarna för främst inom och i dialog med liberalismen samt peka på några möjliga utvägar. Jag ska först säga något allmänt om debatten om kommunitarismen, sedan göra några nedslag i den samhälleliga verkligheten bakom teorierna och avsluta med att presentera några centrala teser i några uppsatser.

1980-TALET

Termen kommunitarism kom snabbt i svang under 1980-talet bland flera ledande tänkare i USA och England samt i mindre grad i Tyskland och Frankrike, och användes för att kritisera liberala grundprinciper angående människans natur. Denna antologi utgår ifrån de tre personer som startade debatten i anglo-amerikansk filosofi i början av 1980- talet; Michael Sandel, Charles Taylor och Alasdair MacIntyre.

Efter deras insatser under ett decennium har mycket hänt i kommunitarismdiskussionen, vilket läsaren själv kan bilda sig en uppfattning om i bibliografin sist efter denna introduktion. Antologins texter bildar en sammanhängande diskussion utifrån den amerikanska debatten, främst mellan Sandel, Rorty och Rawls.

Antologins texter följer varandra kronologiskt. Texterna visar på hela det moral- och samhällsfilosofiska problemkomplexet individ/samhälle, men leder läsarna till utvidgningar in i andra områden, främst modernitetens sociologi och etik, men även kulturanalys, historieskrivning och metateori med stor betydelse för alla intresserade av hur de teoretiska och praktiska villkoren för gemenskap har förändrats.

Taylors, MacIntyres och Sandels texter kom att betecknas som kommunitära, även om de skilde sig åt såväl i stil, argumentation och kommunitär radikalism. MacIntyre gick längst när han i princip dömde ut all moralfilosofi från upplysningen och framåt som bestående av osammanhängande fragment av ett teleologiskt schema som fallit sönder under medeltiden och i vars rester från skilda traditioner vi famlar.

Michael Sandel kritiserade framför allt Immanuel Kant och John Rawls för deras individualistiska förutsättningar. Den annars mer självklara förespråkaren för en benhård individualism under 1970- talet, nyliberalen Robert Nozick, kritiserades av Taylor i uppsatsen Atomism från 1979 som startade den kommunitära debatten, för denna gång.

I Taylors och MacIntyres fall handlar diskussionen om två skilda livsprojekt, individ och samhälle, där människans sociala vara legat till grund för deras åtskilliga studier alltsedan 1950- talet. Med hjälp av den unge Sandel blev de äldre filosoferna Taylor och MacIntyre livligt omdiskuterade. Taylor själv kom i efterhand att föra fram ett mer nyanserat begrepp, ”holistisk individualism”, apropå kommunitarismdebatten[3] .

MOT LIBERAL INDIVIDUALISM

Betecknande för alla tre kommunitarister är att de anser att den liberala individualistiskt inriktade uppfattningen av människan, och därmed människosynen i våra västerländska statsskick, är alltför ytlig och leder till osund och felaktig metodologi i politisk och social teori.

Dessutom är den normativt bristfällig genom att undandra gemenskap från de värden som alltid måste finnas till för människor. Människans sociala överenskommelser är inga egentliga överenskommelser, likt de individuella kontrakt som 1600- talets filosofer Hobbes och Locke ville se som utgångspunkt för att ge medborgare oberoende och tillskriva dem förnuft. Dessa överenskommelser är något vi växer upp i och med menar kommunitaristerna.

Vår moral är inget ahistoriskt universellt regelverk, utan utgörs av vissa sociala, kulturella och nedärvda seder. Traditioner är det enda som kan vara rationella menar MacIntyre och att vilja och tro sig stå utanför alla traditioner är snarare patologiskt än något eftersträvansvärt. Flertalet av de översatta texterna rör sig kring frågan om vad människan egentligen är och vilken politik som följer därav.

Det är en huvudfråga för den filosofiska antropologin, ett ämnesområde som sällan uppmärksammas i Sverige men som är utbrett inom anglo-amerikansk filosofi, främst tack vare Charles Taylor (mest känd i Sverige genom sina Hegel-studier och analyser av multikulturella erkännanden). Mycket av diskussionen kom också att handla om huruvida skilda synsätt på människans väsen egentligen har något med politik och sociala system att göra överhuvudtaget.

De som förnekar tal om ett mänskligt väsen försvarar ofta en individuellt inriktad politisk filosofi i liberalismens anda, och eftersom de inte tror att någon gemensam uppfattning står att finna, låter de var och en sköta sig själv inom ett rättvist neutralt ramverk som hindrar individerna från att störa varandras enskilda strävanden.

Detta är den liberala grundprincip utifrån J.S. Mill som fortfarande har stor betydelse i västerländska samhällen och som återuppväckts av nyliberalerna och försvaras i denna antologi av bland andra John Rawls (då kallad ”politisk liberalism”) och Allen Buchanan (”den liberala politiska tesen”). Staten ska endast garantera ett rättvist ramverk inom vilket individerna kan utvecklas utan att hindra andra. Någon ytterligare gemensam strävan än att låta folk vara i fred är inte nödvändig.

Kommunitaristerna å sin sida menar att det är en alltför ytlig syn på människan och inte hållbar i längden, då den leder till osund isolering, nyckfull individualism, anomi, nihilism, utslätad konformism och ett beroende av statens abstrakta välvilja, inte av våra medmänniskors solidaritet och vårt engagemang för demokrati.

SEDAN ANTIKEN

Även om begreppet kommunitarism knappast använts före 1980 och av andra än nordamerikanska samhällsdebattörer, så är den målinriktade synen på människan som politiskt och socialt djur med ett gemensamt syfte, telos, mycket äldre än så. Aristoteles politiska filosofi bygger på henne som zoon politikos i en polis, ett politiskt djur i en mindre stadsstat, där deltagande i gemensamma angelägenheter, res publica, var lika naturligt som det senare var för Cicero i Roms senat. En människa som stod utanför samhället var antingen ett djur eller en Gud menade Aristoteles eftersom hon inte realiserade sin mänsklighet genom deltagande i samhällslivet.

Efter antikens medborgarideal kom medeltida enhetsläror, renässansens teorier om medborgarskap och republikanska dygder, Montesquieu och Rousseau samt Hegel, Marx och Durkheim att bära samhällsfilosofiska traditioner med liknande republikanska respektive socio-historiska utgångspunkter i moral och politik, även om de sinsemellan skiljer sig åt.

Den nyare tidens strid om huruvida sociala eller individuella synsätt bör vara grund för politik och moral uppstod redan i slutet av 1700- talet mellan filosoferna Kant och Hegel och har i princip inte ändrat karaktär väsentligt sedan dess. Människor använder vid moralfrågor till vardags en konkret Sittlichkeit, sedlighet hos Hegel, och knappast inte Kants universella maximbildande Moralität menade Hegel. Kants kategoriska moraliska imperativ, ”Handla endast efter den maxim om vilken du kan vilja att den också skall vara en allmän lag”, är i bästa fall osammanhängande och i värsta fall tom formalism.

Kants svar på sin egen fråga om man alltid ska lämna tillbaka de ägodelar som man förvarat åt någon var naturligtvis jakande enligt argumentet att det skulle vara självmotsägande att inte vilja få tillbaka sina egna deponerade ägodelar. Men den unge Hegel noterade att det inte finns någon motsägelse i önskan om en situation där varken ägodelar eller deponeringar fanns, såvida vi inte gör några andra antaganden om mänskliga behov, resursbrist, distributiv rättvisa och liknande konkret socio-historiska premisser.

Utifrån blotta maximer följer inga omedelbara handlingar och ingen användbar och substantiell moralteori menade Hegel. Även om lite i grunden har hänt sedan Kant och Hegel saknas det dock inte nutida överbryggande försök (Habermas, Rawls).

I USA fanns redan en grogrund för sociala jag- uppfattningar genom den pragmatiske och Hegel- inspirerade sociologen G.H. Mead från 1930- talet. Under 1950- och 60- talen uppväcktes dessa traditioner igen framför allt inom sociologi, statsvetenskap och politisk historia (av t ex Sheldon Wolin) under en mängd rubriker; kollektivism, holism, institutionalism, civil humanism- och republikanism, ny-aristotelianism och ny-hegelianism[4].

I en tysk diskussion under 1980- talet kallades en motsvarande teoribildning för ny-aristotelianism och förbands med konservatism, även om försök gjordes för att visa att allt tal om traditioner, teleologi och gemenskap inte behöver vara reaktionärt[5].

Misstänksamheten var och är stor bland liberaler när större eller mindre gemenskapernas företräden, organisk samhällsgemenskap, politisk och moralisk helhetssyn eller medborgerliga dygder förs på tal. Att rucka på upplysningens begrepp om individuellt och rationellt oberoende ter sig ofta inte så önskvärt, progressivt eller möjligt för de flesta, men kanske kan bidragen nedan nyansera uppfattningen av vårt beroende av gemenskap som enbart något konservativt och hindrande.

Frågan om relativism dyker naturligtvis upp, varför jag har inkluderat ytterligare ett avsnitt från MacIntyre med detta tema förutom ett från hans kontroversiella analys av modern moralteori, After Virtue från 1981. Kommunitarism går inte alldeles lätt att infoga i höger-vänster termer .

TILL VÄNSTER

Dagens kommunitarister liksom alla bidragsgivare i denna antologi kan dock betecknas som vänster i stort inklusive vänsterliberaler, socialdemokrater och kommunister (den katolska trotskisten MacIntyre). Kommunitaristerna vill inte falla tillbaka på den konservativa moral som rådde innan upplysningen.

Snarare utgör de en intern kritik (en ”ständigt återkommande korrigering”, menar den demokratiske socialisten Michael Walzer) av den liberala välfärdsmodellen inom moderniteten och en vädjan till besinning inför de maktanspråk och frihetssträvanden som en ohämmad individualism kan leda till. I längden hotas demokratin och den individuella friheten själv om medborgare inte får ta ansvar mer samfällt menar kommunitaristerna.

Den liberala individualismens subjektiva frihet hindrar en mer utvidgad och verklig demokrati genom en objektivt och gemensamt befäst frihet. Denna objektiva frihet (Hegels termer) ser medborgare som jämlika och autonoma. För att lösa de konflikter som den subjektiva friheten ställer till med fram för allt genom marknaden, i motsats till den objektiva frihetens jämlikhet, behövs en överordnad instans vars uppgift är att förverkliga allas frihet, dvs. statens normsystem.

Det måste ha skapats och vidmakthållas frivilligt, subjektivt och objektivt, av individerna själva, annars hotar totalitära system menade Hegel[6]. En modern analys av liknande slag ligger till grund för Charles Taylors bidrag, där han menar att den frie individen i västvärlden bara är vad han är i kraft av hela det samhälle och den civilisation som har frambringat och fött honom, dvs. att den subjektiva friheten bara kan finnas i detta samhälle där den gemensamt understödjas i rent materiella objektiva termer som vägnät och kraftverk likväl som av grundläggande individuella fri- och rättigheter.

LIBERALT FÖRSVAR

Försvarare av den individuellt inriktade liberalismen saknas inte inför kommunitarismens kritik. Liberalismen kan visst försvara värdet av gemenskap om medborgarna själva vill och kommunitarism kan leda till gemenskapstvång med totalitära drag hävdade några av dem som kommenterade och kritiserade de kommunitära angreppen, (social)liberalerna Richard Rorty, Allen Buchanan och Michael Walzer.

I den internationella akademiska diskussionen har frågan om kommunitarism inte stannat vid låsta positioner mellan individuellt inriktade liberaler och gemenskapsfrämjande kommunitarister, utan det har gjorts flera fruktbara försök att smälta samman det bästa ur den kritiska teorins diskursetik (Apel- Habermas), liberalismens betoning på individuellt människovärde, civil republikanism samt kommunitarismens uppmärksammande av socio-historisk och lokal gemenskap (se Benhabib, Baynes, Cohen, Doppelt).

Feministiska, kontinentalfilosofiska, historiska, logiskt-epistemologiska och juridiska perspektiv på kommunitarism och andra gemenskapsteorier finns också . Tyska tänkare har bidragit med två antologier om kommunitarism, se bibliografin efter denna introduktion.

JOHN RAWLS

Kommunitarismdebatten om människans individuella och gemensamma egenskaper utgår från sin tids amerikanska politiska filosofier kring förhållandet individ/samhälle, främst Robert Nozicks nyliberalism och Rawls socialliberala rättviseteori, men också från ett samhälle med problem i förhållandet mellan människor.

Bidragen i denna antologi berör inte explicit några samhällsproblem eller sociala kontexter, men man förstår att de är skriva utifrån en mer eller mindre krisfylld amerikansk verklighet, särskilt Rawls, Sandels och Walzers. Jag ska kort gå in på några samtidsproblem som belyser kommunitarismens aktualitet samt säga något om den amerikanska republikanska traditionen.

I ett USA som under 1970- och 80-talen nästan exploderat i uppmärksammade rättegångar med krav utifrån individuella rättigheter, med minoriteters vilja att bli respekterade för sin särart, med en högljudd höger och ironiskt postmodern vänster som kritiserat den moderna liberala visionen om ett universellt förnuft blir kommunitarismen förståelig som en slags samtidskommentar.

Det senaste decenniets diskussioner i USA över individualismens pris i form av privatiseringar av offentligt liv, rotlöshet, vapeninnehav som individuell rättighet, politikerförakt, isolerade klasser och grupper utan samhörighet i och runt de amerikanska storstäderna ledde fler till en mer social syn på jaget och dess roll i samhället, i likhet med men utan direkt koppling till akademiska diskussioner om kommunitarism.

På gatunivå såväl som i seminarierummen diskuteras gemenskapens värde och villkor. Min text i svenska marxistiska tidskriften Zenit från 1991 om filosoferna John Rawls och Richard Rorty är ett försök till en positionsbestämning av den teorifattiga amerikanska liberalismens dilemma.

SAMHÄLLSGEMENSKAP

Att många medborgare faktiskt har en gemensam lokal och/eller kulturell historia ledde Michael Sandel och andra kommunitarister osökt till att de har en gemensam samtid och framtid, men den gemensamma kraften tas sällan till vara menade han, men alla påminns om gemenskap ändå på ett ihåligt eller chauvinistiskt sätt vid krig, skolavslutningar eller valturnéer.

Hur orsakskedjorna går mellan en politisk teori som liberalismen och över till denna kris i det amerikanska samhällsmaskineriet finns det knappast utrymme för här, men klart är att allt färre amerikaner, och övriga västerlänningar, känner sig delaktiga i en gemenskap.

Nationell eller lokal, stor eller liten spelar ingen roll. Allt färre barn växer upp tillsammans därför att allt fler vita barn sätts i privatskolor i vita förorter medan innerstädernas svarta skolor förfaller. Allt färre har samma referenspunkter för att bilda och stödja en stabil gemensam uppfattning om samhället och dess huvudinriktning.

Fenomenet beskrevs i Stefan Jonssons samtidsskildring De andra från 1993[7] där han hävdar att allt som numera sker i amerikanskt kulturliv kretsar kring ett ”vi amerikaner” och om detta ”vi” existerar överhuvudtaget.

Just där rotlösheten verkade vara störst exploderade det i april 1992 under kravallerna i Los Angeles, en stad där egentligen ingenting hänger ihop. Där finns faktiskt inget minne som alla delar, inget monument som alla känner till förutom motorvägarna. Strax intill finns vissa rika stadsdelar, lagligt stängda för de medborgare som inte har en personlig inbjudan dit och delstaten Kalifornien gick nästan bankrutt under 1990-talet på grund av de rikas skatterevolt.

Jonsson tar även upp minoriteternas plats i den amerikanska smältdegeln och redogör för hur denna multikulturalism lett många medborgarrättsaktivister och minoritetsföreträdare som tidigare åberopat universella rättviseprinciper att bejaka sin särart och starka akademiska kulturkrig, tyvärr med dystra resultat har det visat sig senare.

Vare sig rasfrågan eller mångkulturalismen tas öppet upp i de teoretiska och idéhistoriska bidragen i denna antologi, men de ligger som en underström i alla diskussioner om gemenskapens villkor i det moderna USA och västvärlden i stort, särskilt i den inflytelserike John Rawls tal om ett ”överlappande konsensus” om ”det essentiella i konstitutionen” för att garantera hela samhällssystemets stabilitet.

Kommunitaristernas försvar av samhörighet och gemensam bakgrund ligger nära det mångkulturella bejakandet av vissa mindre kulturers särdrag och samband saknas inte dem emellan. Charles Taylor förespråkar en typ av mångkulturalism liksom Richard Rorty, som själv (liksom Michael Walzer) intar en mellanställning mellan kommunitarism och liberalism . Amerikaner har å andra sidan en tradition av beundran för antikens och renässansens medborgerliga dygder i form av att se samhällsengagemang som en väsentlig del av livet.

DEN AMERIKANSKA KONSTITUTIONEN 1776

Denna tradition av medborgaranda lever måhända starkare i USA än i Europa. I den samhällsfilosofiska debatten uppväcks den i någon mån tack vare den amerikanska konstitutionens grundare, Thomas Jefferson.

Denne tidige demokrat med tilltro till det revolutionära amerikanska 1770- talets stadsmöten, med förtrogenhet med antika republikanska ideal och med sin praktiska vision om ett lokaldemokratiskt distriktssystem (max sex kvadratmil, folkskola, egen milis, folkhouse) bildar en länk över till dagens kommunitarister, civila humanister- och republikaner.

Fanns det en möjlighet att ett annat Amerika kunde ha fötts ur revolutionens idéer, ett Amerika där klassiskt republikanska ideal, i högre grad än liberala, skulle ha dominerat? frågade sig Göran Rosenberg i sin studie över amerikansk politisk historia och nutid, Friare kan ingen vara. I perspektivet av Jeffersons visioner om att bygga upp en lokal gemenskap och folkligt förankrad demokrati utifrån stadsmötena skedde det motsatta[8].

”Den amerikanska revolutionens öde beseglades sommaren 1787, när de amerikanska grundlagsfäderna (till vilka Jefferson inte hörde) uteslöt den lokala demokratins institutioner ur författningens politiska sfär/. . . /Istället för den klassiska republikens upplysta torg öppnade sig modernitetens energislukande svarta hål/. . . /Befriad från utopin om en dygdens och den inre vishetens republik, hade Lockes ofjättrade individ, den amerikanske gå-påar-människan, the go-getter, sakta börjat lösgöra sig ur seklerna, samlat sina passioner och skridit till verket .

Det fanns dock, och finns fortfarande menar vissa, en anda av ansvarstagande för offentliga angelägenheter, för konstitutionen, som går tillbaka på den revolutionära erfarenheten 1776 och som fortlevat vid sidan av den urbana individualistiska dominansen genom vissa förmoderna och anti-industriella symboler och i ständigt återkommande diskussioner om konstitutionens löften om gemenskap i frihet.”[9]

VÄLFÄRDSSTATEN OCH KAPITALISMEN

Kommunitarismen kan ses som ett av flera nutida och moderna led i denna rörelse för mer nära politiska och moraliska ställningstaganden.

Michael Sandel beskriver välfärdsstaten och kapitalismen som två politisk-ekonomiska system där ingendera förmår ge uttryck för känslor och tankar om ett gemensamt offentligt rum. I introduktionen till sin antologi Liberalism and its critics (1984) skriver han:

/. . . / när liberalen betraktar ökningen av individuella rättigheter och berättiganden som oreserverad moralisk och politisk framgång är kommunitaristen bekymrad över tendensen i liberala reformer att flytta politiken från mindre samverkansformer till mer enhetliga. När libertarianska [ny]liberaler försvarar privat ägande och socialliberaler försvarar välfärdsstaten oroar kommunitarister sig för maktkoncentrationen i både näringsliv och byråkrati och bortvittrandet av de mellanliggande former av gemenskap som vid vissa tillfällen har upprätthållit ett mer levande offentligt liv.”[10]

Denna debatt kring gemenskapens villkor i det moderna samhället är mångfasetterad och betydelsefull med implikationer som berör oss inte bara som teoretiker, men även som praktiskt handlande individer där vi lever i en tidigare oanad mångfald av värderingar, livsstilar, familjebildningar, yrkesgrupper, internationalism, aggressiv tribalism, och ömsesidigt konkurrerande och oförenliga teorier. Den diskussion som förs i denna antologi har relevans på ett eller annat sätt nästan för varje privat och politiskt problem vi stöter på.

SVERIGE

Möjligen har Sverige efter 2000 lämnat sitt homogena och sammanhållna folkhem så att kommunitarismen nu kan få den uppmärksamhet den tidigare fått i det individcentrerade USA. Med nya oöverskådliga övernationella samtidsförändringar i Europa är landet i den situationen där jämt fördelade individuella rättigheter, uppbackade av byråkrati och styrelseskick är våra enda gemensamma värden och mellanmänskliga band, den så kallade statsindividualismen[11]. Se mitt föredrag 2015.

Jag har medvetet valt några mörka sidor av amerikanskt samhällsliv. Det finns andra mer hoppfulla nyanser som kunde anföras, men huvudtemat i kommunitaristernas analys gäller förutsättningarna för gemenskap och där måste inriktningen bli kritisk både i teori och i praktik.

SANDELS KRITIK

Om vi efter denna exkurs i samtidsproblem och historia återgår till de teoretiska aspekterna på gemenskap i denna antologi, så finner vi att John Rawls välkända verk från 1971, A Theory of Justice, är en avgörande utgångspunkt för diskussionen om kommunitarism och liberalism.

Jag ska därför kort introducera Rawls rättviseteori och Sandels kritik av den, liksom Rawls senare utveckling. De två kapitelutdragen av MacIntyres böcker introduceras också, eftersom dessa kapitel tagits ur sitt sammanhang. De övriga bidragen talar rätt väl för sig själva, och kan läsas utan särskilda förkunskaper. Jag vill heller inte föregripa de intressanta tolkningar som Rorty, Buchanan och Walzer gör av kommunitarismen.

Rawls rättviseteori fick den anglo-amerikanska filosofiska debatten att ändra fokus från 1950- och 60- talens utilitaristiska nyttomaximering som utgångspunkt för moralfilosofiska diskussioner till okränkbara grundläggande individuella rättigheter.

Han var länge en garant för en ansvarsfull socialliberalism med en rättviseteori som gav individer rätt till grundläggande respekt och tillgång till välfärd med prioritet för de svaga. Att försaka några människor deras grundläggande mänskliga individuella rättigheter för att maximera den totala välfärden framstod som omöjligt efter Rawls argumentation för de grundläggande rättviseprinciper vi som rättänkande medborgare bär och kan ställa oss bakom.

Utifrån dessa principer kan samhällssystem analyseras och kritiseras tänkte han sig. Men Rawls delade dock en klassiskt liberal syn på individen som innebar ett nedvärderande av sociala band menade statsvetaren Michael Sandel i Liberalism and the limits of justice (1982, en omarbetad avhandling vid Oxford under Charles Taylors handledning).

Sandels kritik av Rawls (och Kant) vävs i bidraget nedan in i amerikansk 1900-talshistoria på ett sätt som gör den mer aktuell och lättläst än hans fackfilosofiska huvudverk. I korthet går Sandels kritik ut på att Rawls fortfarande är djupt beroende av liberalismens individuppfattning i sin kontraktsteoretiska metod med en ”okunnighetens slöja” (veil of ignorance), bakom vilken vi skulle hypotetiskt bör ställa oss, lösgjorda från alla sociala band och förpliktelser i en ”ursprungssituation” (original position), för att opartiskt fälla vårt omdöme om vilka grundläggande rättigheter och rättviseprinciper vi skulle välja om vi inte visste vilken position vi skulle få i det hypotetiska samhälle vi stod inför.

Vi kommer enligt Rawls då att välja de två principer som dels ger alla samma grundläggande rättigheter och friheter, dels låter sociala och ekonomiska ojämlikheter arrangeras så att de är till fördel för de sämst ställda och ger alla lika möjligheter till befattningar och ställning i samhället.

Detta är kortfattat Rawls teori om ”rättvisa som rent spel” (justice as fairness)[12]. Se också den politiska filosofen John Tomasis kritik och alternativ till Rawls, ”Free market fairness”, som han presenterade i Stockholm 2012.

Den första principen har prioritet över den andra varför utilitarismen utesluts genom sin möjlighet till att offra några få för flertalets välfärd eller samhällets nytta. Att aldrig offra en människa som medel för att nå andras mål ansåg Rawls lika självklart som det en gång var för Kant.

Kant står också bakom det ideal om moralisk autonomi som Rawls försvarar, ett ideal där inga yttre omständigheter ska få påverka det moraliska valet. Rawls rättviseteori och den kontraktsteoretiska tradition han ingår i har dock inte möjlighet att tillvarata våra erfarenheter av oss själva i meningsfulla och sociala sammanhang menade Sandel. Det blir en nyckfull person, ytligt konstruerad före de mål och rättviseprinciper denna person ska välja. Vi kan inte rimligtvis betrakta oss på detta sätt. Det enda som kan gälla för detta val är den rättvisa utformningen av själva valsituationen, dvs. ursprungssituationen.

Att diskutera vad som väljs blir mindre viktigt är hur det väljs, menade Sandel, men ett jag som enbart väljande kan inte förstå sig själv som åtskilt från de mål detta jag måste välja. Det finns värden och mål som konstituerar människan genom historia och sociala band förutan vilka valet blir ett meningslöst val ut i tomma intet.

Dessutom är Rawls val inget egentligt val eftersom hans teori bygger på att vi ska välja hans egna förslag om de två rättviseprinciperna. Rent logiskt sett finns det dessutom bara en slags person bakom okunnighetens slöja. Eftersom vi som enskilda väljande individer inte får ta hänsyn till vår egen historia och våra värden, konstruerar Rawls ett abstrakt overkligt personbegrepp som vi alla förväntar identifiera oss med, en ”fri och jämlik rationell varelse”.

Den bild vi får av oss själva utanför alla sammanhang är alltför tunn och därför blir hela samhällsbygget utifrån dessa valda grundläggande principer ohållbart. Den personuppfattning som finns i ursprungssituationen kan inte förklara varför en person skulle välja det ena framför det andra utan att blanda in och reflektera över sin yttervärld. Sandel föreslår att vi lämnar Rawls abstrakta fråga, ”Vad vill jag?” och frågar oss stället ”Vem är jag?”

Ett verkligt moraliskt tänkande handlar inte om bedömningar, utan om självupptäckt- och förståelse menar Sandel i sitt alternativ till Rawls formalism. Huruvida detta är en korrekt tolkning av Rawls implicit Kantianska filosofiska antropologi diskuteras av framförallt av Richard Rorty som försvarar Rawls, men även av Allen Buchanan och Michael Walzer.

Läsaren kan själv bedöma Sandels angrepp utifrån deras kritik. Rortys försvar av Rawls mot Sandel grundar sig på Rawls senare tänkande under 1980- talet. Rawls artikel i antologin om den ”politiska domänen” och ett ”överlappande konsensus” berör inte debatten kring kommunitarismen, men den är ett resultat av en utveckling bland annat inspirerad av den kritik som riktats mot honom från Sandel.

Richard Rorty refererar grundligt i sitt bidrag den enligt honom ”kommunitära” Rawlsartikeln Justice as Fairness: Political not Metaphysical från 1985, varför jag valt ut en senare artikel för att visa hur Rawls tänkande utvecklats i alltmer konkret socio-historisk inriktning med det uttryckliga syftet att formulera en teori om gemenskap för moderna västerländska samhällen under efterkrigstiden[13].

Rawls vill hänföra sin egen teori om rättvisa till ett särskilt område, kallat den politiska domänen, och den ska inte uppfattas som en metafysisk liv- eller världsåskådning eller filosofiskt-religiös teori. Han menar att pluralismen i våra samhällen är permanent och bara kan undertrycks med statstvång.

För att inte detta ska uppstå måste en stor majoritet av de politiskt aktiva medborgarna stödja ett överlappande konsensus om minsta gemensamma nämnare (konstitutionen) utifrån sina intuitioner om frihet, rättvisa, demokrati med mera, vilka kan, men behöver inte, vara en del av deras egna religiösa eller filosofiska synsätt. Stödet grundläggs genom uppväxten med rättvisa sociala, ekonomiska och politiska institutioner vars principer kan förstås av alla. Saknas dessa hotas hela samhällssystemet.

Inget av detta är särskilt kontroversiellt, men denna text, ursprungligen ett föredrag inför USA:s juridiska expertis, visar hur svårt det är att formulera gemensamma värden och utgångspunkter på en nationell nivå och det säger något om vilka praktiska problem som de kommunitära tänkarna ännu inte tagit sig an. Som något av en frånvarande huvudgestalt i diskussionen om kommunitarismen har Rawls något snåriga men viktiga inlägg ett värde som teoretisk jämförelse med övriga filosofiska inlägg och samtidigt ett praktiskt exempel.

AFTER VIRTUE

Låt oss sedan gå över till Alasdair MacIntyre som 1981 i den bästsäljande After Virtue blottlade den nutida moraliska och samhällsvetenskapliga debattens inkoherens och tomma emotivism (vad som ibland i Sverige kallas värdenihilism).

I det bokkapitel som föregår det översatta tar han upp Diderots, Humes, Kants och Kierkegaards syn på vad som rättfärdigar etiska grundprinciper. Hume och Diderot ansåg valet stå mellan antingen förnuft eller känsla, och valde det senare, till skillnad från Kant som menade sig ha funnit en formel för att rationellt försvara det praktiska förnuftet.

Kierkegaard insåg emellertid menar MacIntyre, det uppenbara i att om etik är en fråga om val, måste valet i sig vara det enda giltiga. Konsekvensen av att börja tala om att moral måste rättfärdigas och att den inte hänger ihop med resten av samhällslivet, leder oundvikligen till det grundlösa valet av det Etiska eller det Estetiska i Kierkegaards Enten-Eller, liksom till Nietzsches bistra diagnos av vårt tomma skramlande med kyrkonycklar och dagens moraliska och politiska frågor som gjorts omöjliga att avgöra, både den analytiska och existentialistiska traditionen.

I bidraget nedan visar han hur företaget att vilja rättfärdiga moral på ett kalkylerande vis bara kan leda till tal om medel, aldrig mål. I centrum står begreppet telos (mål) i den aristoteliska traditionen utifrån vilket både etiska principer och människans natur som den råkar vara kunde rättfärdigas och förstås. Tas de bort blir allt tal om mål och strävan meningslöst, liksom varje (värdeobjektiv) uppfattning om människans natur.

Vilka var och är då våra västerländska rättvise- och rationalitetsbegrepp? MacIntyre beskriver i Which justice? Whose rationality? från 1988 hur fyra traditioner övertar begrepp om rättvisa och rationalitet från andra föregående eller samtida traditioner (den aristoteliska, augustinska, skotska upplysningen och liberalismen).

När traditioner är vitala förkroppsligar de kontinuiteter i konflikt menar MacIntyre. Annars är de döende eller döda. Latinets tradere betyder en levande kritisk vidarebefordran till nästa generation, inte ett passivt mottagande. Som en annan fri ande, Walter Benjamin, skrev:

”I varje epok måste samma försök göras på nytt att rädda traderingen av det förgångna undan konformismen, som står i begrepp att slå den under sig” [14].

I centrum för det översatta kapitlet från den andra boken, Which justice? Whose rationality? , står begreppen tradition-konstituerad och traditions-konstituerande rationalitet, dvs. en rationalitet som beror av traditioner och i sin tur ger upphov till traditioner och som fortlever i traditioners intellektuella liv, dess undersökningstradtioner (traditions of enquiry).

Kapitlet pekar på hur varje tradition som råkar i en s.k. epistemologisk kris måste genomgå tre stadier. Vår kultur har i någon mån lyckas med de två första, att diagnostisera krisen och rekommendera botemedel, men den faller på det tredje, att dessa två första uppgifter måste utföras på ett sätt som visar någon grundläggande kontinuitet mellan det nya och de gemensamma övertygelser med vilkas ord undersökningstraditionen hade definierats fram till denna punkt.

Där den moderna moraliska och politiska teorin i västerlandet står idag vill den inte erkänna sitt beroende av traditioner och deras rationalitet, och att liberalismen också är en tradition bland andra.

Att traditionsberoende leder relativism och perspektivism motsägs i MacIntyres analys. Tvärtom är det en traditionslös kritik som leder till relativism eftersom den inte kan sätta något framför något annat och välja vissa värden framför andra i sin objektivitet och emotivism.

AVSLUTNING

Jag hoppas att denna samling texter från 1979 till 1990 väcker intresse och debatt om de grundläggande uppfattningar om individualitet och gemenskap som kännetecknar den senmoderna epoken.

Att tro kommunitaristerna om att ha funnit svaren på de mycket stora teoretiska och praktiska frågor som tas upp i det följande är att hoppas på mycket, och jag är heller inte säker på att deras vägar är de enda möjliga. Men om frågeställningarna igen kom på vår dagordning som Charles Taylors säger, vore mycket vunnet i djup, aktualitet och bredd i den svenska moral- och samhällsfilosofiska diskussionen.

Denna antologi sammanställdes 1993 varför inget lagts till sedan dess. Men den amerikanska akademiska diskussionen dog ut under 1990-talet så inget väsentligt har hänt i teorin.

I praktiken har dock USA rämnat i sina beståndsdelar socialt, intellektuellt och ekonomiskt[15], vilket gör att dessa artiklar om rimlighet, förståndiga medborgare och tolerans från tidigare decennier ter sig troskyldigt naiva, särskilt med hänsyn till att fundamentalistisk religion uppstått som grundval för politik och extrema våldshandlingar. Icke desto mindre aktuella eftersom de frågor som tas upp är eviga.

BIBLIOGRAFI

Philosophy & Social Criticism, vol. 14: 3-4 (1988). Temanummer om kommunitarism (bl. a Baynes, Doppelt, Cohen) med en fullständig 30-sidig bibliografi om kommunitarism från 1800- talet till 1989. Även utgiven som bok, David B. Rasmussen red, Universialism vs. communitarianism (Cambridge, MIT Press, 1990)

Chantal Mouffe, American liberalism and its critics: Rawls, Taylor, Sandel and Walzer, i Praxis International, vol. 8: 2 (1988).

John Rawls, The Priority of Right and Ideas of the Good, i Philosophy & Public Affairs, Vol. 17 (1988)

Alan Ryan, Communitarianism: The bad, the ugly & the muddly, i Dissent, vol. 36 (1989)

Marilyn Freidman, Feminism and modern friendship: Dislocating the community, i Ethics vol. 99 (1989)

David Miller, In What Sense Must Socialism be Communitarian? i Social Philosophy and Policy, vol. 6 (1989)

George Kateb, Individualism, community and docility, i Social Research, vol. 56:4 (1989)

Charles Taylor, Sources of the Self (Cambridge UP, 1989).

Alasdair MacIntyre, Three rival versions of moral inquiry (London, Duckworth, 1990)

Margareta Bertilsson, Sociologins kärna – i förändring?, i Sociologisk Forskning, Vol. 27: 3 (1990)

Amitai Etzioni, Liberals and communitarians, i Partisan Review, vol. 57:2 (1990)

Jürgen Habermas, Moralitet och sedlighet: Drabbar Hegels kritik av Kant diskursetiken?, i Kommunikativt handlande, red A. Molander (Göteborg, Daidalos, 1991)

Sibyl Schwarzenbach, Rawls, Hegel and communitarianism, i Political Theory, vol. 19:4 (1991)

Avigail Eisenberg, Political Pluralism and Communitariansim. PhD diss. Queens University (1991)

Zagorka Zivkovicz, Etik som reflextion och avgörande, i Divan nr 3 (1991)

Michael Walzer, The Civil Society Argument, i Statsvetenskaplig Tidskrift, nr 1 (1991)

Ånund Haga, Samfunn og handling (Oslo, Universitetsforlaget, 1991)

Revue Philosophique de Louvaine, vol. 89 (1991). Temanummer om kommunitarism och modernitet

Will Kymlicka, Liberalism, Community and Culture (Oxford UP, 1991).

Axel Honneth, The limits of liberalism: On the political-ethical discussion on communitarianism, i Thesis Eleven nr 28 (1991)

Chantal Mouffe, red, Dimensions of radical democracy (London, Verso, 1991)

Thomas Krogh, Frontlinjer i moderne moralfilosofisk debatt, i Handling, norm och rationalitet, M. Bertilsson och A. Molander red (Oslo/Göteborg, Ariadne/ Daidalos, 1992)

Seyla Benhabib, Autonomi och gemenskap (Göteborg, Daidalos, 1994)

Charles Taylor, Multi-culturalism and “the politics of recognition”, (Princeton UP, 1992).

Charles Taylor, The ethics of authenticity, Cambridge, Harvard UP 1992)

Taylor, Hegel och det moderna samhället (Göteborg, Röda Bokförlaget, 1988)

Charles Taylor, Identitet, frihet och gemenskap (Göteborg, Daidalos, 1995)

Cary J. Nederman, Freedom, community and function: Communitarian lessons of medieval political theory, i American Political Science Review, vol. 86:4 (1992)

Shlomo Avineri och Avner de-Shalit, red Communitarianism and individualism (Oxford UP, 1992).

John Rawls, Political liberalism (New York, Columbia UP, 1993)

Axel Honneth, red, Kommunitarismus (Frankfurt, Campus-Verlag, 1993)

Micha Brumlik och Hauke Brunkhorst, Gemeinschaft und Gerechtigkeit (Frankfurt, Fischer Taschenbuch Verlag, 1993)

M. Sandel red. , Liberalism and Its Critics, (New York UP, 1984)

Richard Rorty, Kontingens, ironi och solidaritet (Lund, Studentlitteratur, 1997)

John Rawls, Folkens rätt (Göteborg, Daidalos, 2001)

John Rawls, Vad rättvisan kräver (Göteborg, Daidalos, 2005)

INNEHÅLL I ANTOLOGIN KOMMUNITARISM

Atomism av Charles Taylor, 1979
Varför upplysningens plan att rättfärdiga moral var dömd att misslyckas av Alasdair MacIntyre, 1981
Den procedurmässiga rättsstaten och det obehindrade jaget av Michael Sandel, 1984
Demokratins företräde framför filosofi av Richard Rorty, 1988 . (tryckt i Res Publica nr 30 , 1995).
Traditioners rationalitet av Alasdair MacIntyre, 1988
Värdering av den kommunitära kritiken av liberalismen av Allan Buchanan, 1989
Domänen för det politiska och ett överlappande konsensus av John Rawls, 1989.
Den kommunitära kritiken av liberalismen av Michael Walzer, 1990

FÖRFATTARPRESENTATIONER

Charles Taylor, f.d. professor i filosofi och statsvetenskap vid McGill University, Kanada. Intervju 1993 i New York

Alasdair MacIntyre, f.d. professor i filosofi vid University of Notre Dame, USA

Michael Sandel, professor i statsvetenskap vid Harvard University, USA.

Richard Rorty, professor i humaniora vid University of Virginia/ Stanford, USA. 2007. Intervju i Kalifornien 2001.

Allen Buchanan, professor i filosofi, Duke university, USA

John Rawls, professor i filosofi, Harvard University, USA. 2002

Michael Walzer, f.d. professor i statsvetenskap, Institute for Advanced Studies/Princeton, USA

NOTER


[1] Denna text publicerades 1994 i nr 25, Res Publica som recension i avkortat skick.

[2] Begreppet kommunitarism finns inte tidigare på svenska, men betecknar nedan de teoretiska funderingarna kring och ställningstagandena för grupplojalitet, informell autonomi, gemenskap, mindre samhällen, religiösa kommuniteter, samhörighet och gruppkänsla. Latinets communitas, gemenskap, ligger till grund för motsvarande begrepp på franska, tyska och alla de svenska benämningarna för gemensamma angelägenheter som börjar på kommun- . Därför har jag valt denna mer internationella neologism framför en svensk variant, trots att kommunitarismen kan associeras med administrativa angelägenheter. Jag har vidare översatt community konsekvent med gemenskap, vilket kan ställa till problem eftersom gemenskap ses ju ofta som något gott. Men den måste i denna antologi även beteckna gemenskap på ont och gott, goda och dåliga mellanmänskliga relationer. Dessutom kan community glida över till totalitära tolkningar av gemenskap om det översätts med samhälle(lighet), stat och liknande.

[3] Se hans Cross-purposes: the liberal- communitarian debate, i Nancy L. Rosenblum, red Liberalism and the moral life (Harvard UP, Cambridge, 1989).

[4] Se J.R. Penneock, Democratic political theory (Princeton UP, 1979).

[5] Se Herbert Schnädelbachs och Marurizio Passerin d’Éntrèvers bidrag i Praxis International, vol 7: 3-4 (1988)

[6] Angående Hegels politiska åskådning skriver Charles Taylor: ” / . . . [Hegel] talar om staten som Gudomlig, något som vi betraktar som utmärkande för konservativt, ja reaktionärt tänkande. Denna ordning är dock ytterst olika den traditionella. / . . . /Det är inte fråga om någon ordning bortom människan som hon utan vidare måste acceptera utan en som uppstår ur hennes egen natur, om denna förstås rätt. Följaktligen har den sin utgångspunkt i autonomin, ty att styras av en lag som utgår från en själv är att vara fri. / . . . /Att försöka klassificera den genom att plocka ut liberala eller konservativa slagord kan bara leda till skrattretande tolkningar”, Hegel (Stehag, Symposium, 1986), s. 469.

[7] De andra. Amerikanska kulturkrig och europisk rasism (Stockholm, Norstedts, 1993).

[8] Se Hannah Arendts On revolution (New York, Viking, 1969) och Gordon Woods The creation of the American republic 1776-1787 (Chapel Hill, Univ of North Carolina Press; 1969) för den Jeffersonska traditionens nederlag och vision.

[9] Friare kan ingen vara (Stockholm, Bonniers). Andra upplagan 2004. S. 123, 129

[10] Sandel red. (Harvard UP, Cambridge, 1984, s. 1)

[11] Se Berggren och Trägårdh, Är svensken människa? (Stockholm, Norstedts 2007).

[12] Översatt från Sven Ove Hansson i hans introduktion till Rawls i antologin Idéer om rättvisa (Stockholm, Tiden, 1989), där huvudbegreppet ”Justice as fairness” översatts med ”Rättvisa som rent spel”

[13] Se Chandaran Kukathas och Philip Petitt, Rawls: En introduktion (Göteborg, Daidalos, 1992), kap. 6 för en beskrivning av Sandels kommunitära kritik (översatt som ”kommunalism”) och kap 7-8 för Rawls svar.

[14] Historisk-filosofiska teser i Bild och dialektik (Staffanstorp, Cavefors, 1969 [1939]).

[15] Charles Murray, Coming Apart: The State of White America, 1960-2010 (New York, Crown Books, 2012), Bruce Bawer, The Victims’ Revolution: The Rise of Identity Studies and the Closing of the Liberal Mind (Northhampton, Broadside Books, 2012) och Thomas L. Friedman och Michael Mandelbaum, That Used to Be Us: How America Fell Behind in the World It Invented and How We Can Come Back (New York, Farrar, Straus and Giroux, 2011)

Del 7 i min serie om Judith Shklars skeptiska liberalism

Efter liberalismen: Neokonservatism- Del 5

Efter liberalismen- Del 5

Neokonservatismen

I min serie av kritiska perspektiv på liberalismen är neokonservatismen en logisk följd av filosofen Leo Strauss.
Strauss koppling till denna grupp och hans roll i invasionen av Irak, 30 år efter sin död, har fått orimliga proportioner.

En labil forskare, Shadia Druy, har envetet tolkat Strauss som en slags judisk halvnazist. Den en gång hederlige journalisten Seymour Hersh har gjort liknande långsökta och lögnaktiga beskrivningar av Strauss och de neokonservativa efter Bushs debacle i Irak 2003. I den prisbelönte dramatikern Tim Robbins pjäs Embedded 2004 ropar skådespelare “Hail to Leo Strauss!” och samma år producerade engelska BBC en obegriplig dokumentär, “The power of nightmares”, med konspirationer byggda utifrån uppenbara missförstånd av såväl Leo Strauss som de neokonservativa.

Två böcker reder ut detta trams, den redan anförda av Steven B. Smith och Douglas Murrays mycket läsvärda Neoconservatism: why we need it (2006). Enough said.

HISTORIA

Eftersom denna essä handlar om kritik av liberalism under 1900-talet ska de neokonservativas kritik behandlas och inte hela deras historia. Vad som skilde dem från tänkarna Leo Strauss och Carl Schmitt var att deras kritik byggde i första hand på empiri, även om vissa teoretiska resonemang underbyggde de empiriska påståendena.

Irving Kristol (1920-2009) var den, vid sidan av Norman Podhoretz), som ledde den neokonservativa generationen efter andra världskriget. Under 1960-talet bevittnade han hur marken skakade under honom allteftersom de unga radikalerna intog alltmer extrema ståndpunkter och levde allt friare.

Äldre liberaler såg på men gjorde inget. President Lyndon B Johnsons välfärdsreformer underblåste liberaliseringarna och de ungas uppror. En vänster växte fram som inte tog ställning i kapprustningen mellan Sovjet och USA. Denna förmenta neutralitet inför världskommunismen kallades den “tredje ståndpunkten” i Sverige.

Sovjetunionens kommunistiska diktatur likställdes med det demokratiska USA i västvärldens press, av de radikala studenterna och av många liberaler. I Sverige hukade den socialdemokratiske utrikesministern Östen Undén under det ryska hotet och 31 svenska författare hade hyllat Stalins diktatur på 30 årsdagen, 7 november 1947.

IRVING KRISTOL

Irving Kristol — Charlie Rose
Irving Kristol 1920-2009

För Kristol var liberalismen inte bara roten till nihilism och relativism utan även till kollektivism, maskerad som jämlikhetssträvanden. De neokonservativa riktade stark kritik mot president Johnsons välfärdsbygge, “Great Society” (Erlanders “starka samhälle” i Sverige).

Projekt som skulle avskaffa fattigdomen förvärrade den genom att stärka de ledare för de fattiga som utnyttjade de statliga programmen till sin egen fördel. På 1990-talet arbetade jag i Rinkeby och Akalla med dessa integrationsprogram som byggde på att segregationen fortsatte och gav sådana som mig fortsatt sysselsättning.

Rapporten The Negro Family: The Case For National Action av sociologen Daniel Moynihan i 1965, ibland betecknad som neokonservativ, beskrev hur svarta kvinnor övergavs av sina män och försörjdes av socialbidrag, ett ständigt återkommande problem som varken lösts i USA eller i Sverige sedan 1960-talets välfärdsprogram.

Incitatmenten att separera och gå på bidrag är starkare än äktenskap. En ghettokultur och arv från slaveriet bidrog till misären. Liknande studier av Charles Murray och Thomas Sowell bekräftade hans teser om de självförstärkande mekanismerna bakom de svartas fattigdom.

VÄLFÄRDSSTATENS VÄL

Vad som skilde de neokonservativa från de konservativa var att de förra kunde se fördelarna med en begränsad välfärdsstat som byggde på individuellt ansvar och gemensamma konservativa värderingar, en socialkonservativ modell. Medan traditionellt konservativa inte ville ha särskilt mycket stat alls, bara låga skatter.

Irving Kristol visade i en artikel 1971 hur andelen bidragstagare hade ökat sedan 1964 medan arbetslösheten hade sjunkit under samma tid. De fattiga var försörjda ändå och nya definitioner av existensminimum skapar nya bidragstagare.

Hur statliga pengar skulle lösa fattigdomen i innerstäder studeras i efterhand av två välvilliga forskare i boken Implementation 1973 med förödande resultat men som neokonservativa välfärdsskeptiker kunde dra nytta av. Jag skissade ett forskningsupplägg om implementering av lärarfortbildning i Indien 2009 utifrån deras hållning.

De neokonservativa stod mot liberaler angående dessa statliga reformprogram. För liberaler fanns bara fel som byggde på metodmisstag och för lite pengar, medan för neokonservativa byggde reformerna på felaktiga, alltför optimistiska analyser om mänsklig natur. Programmet Aid to Families with Dependent Children ledde till fler fattiga barn i singelhushåll.

Closing of the American Mind: How Higher Education Has Failed ...

ALLAN BLOOM

“There is one thing a professor can be absolutely certain of: almost every student entering the university believes, or says he believes, that truth is relative” skrev Leo Strauss student Allan Bloom i den mest lästa av alla neokonservativa böcker, bestsellern The Closing of the American mind (1987).

Bokens arbetstitel var “American Nihilism” vilket blev namnet på mellankaptilet, “Nihilism, American style”.

Relativism och nihilism var vad Strauss hade identifierat som Västerlandets två värsta inre problem. Bloom fortsatte i sin bok i samma anda genom att kritisera den masskultur och frigörelse som marknadsekonomin och liberaliseringar i livsstilar hade släppt lösa under 1960-talet, särskilt i USA. Dessa studenter hade blivit så “öppna” att de inte kunde försvara sig, än mindre se andra fiender än de som inte “öppna för allt” som Allan Bloom uttryckte det.

AVSLUTNING

Neokonservatismen hade sin stora stund på 1960- 70 och 80-talen. Många policyrådgivare till både Nixon, Carter men framför allt med Reagan och Bush, far och son, i Vita Huset kom från dessa läger.
Särskilt stark har kritik kommit mot neokonservativa argument för USA:s ingripande på Balkan, i Afghanistan och Irak, något som vänsterdebattören Christopher Hitchens avvisade:

”The neo-cons also took the view, early onå, that coexistence with Saddam Hussein was impossible as well as undesirable. They were dead light about that, They had futhermore been thinking about the menace of jihadism when most people were half-asleep.” (Christopher Hitchens and his critics. Terror, Iraq and the left (2008), s. 207)

I en uppgörelse från en tidigare neokonservativ tänkare, C. Bradley Thompsons Neoconservatism: An obituary for an idea (2010), listas paradoxer och ologiska resonemang som rörelsen gjort sig skyldiga till. Thompson går så långt att han anklagar dem för att inte vara lojala amerikaner:

”Leo Strauss and the neoconservative intellectuals who follow him question and denigrate America’s basic philosophical foundations, and they are at odds with the essential character of its culture, institutions and individualistic people. The neoconservative intellectual movement has demonstrated repeatedly its unwillingness and inability to defend political principles of a free society./…/ the neoconservatives are the false prophets of Americanism and neoconservatism is America’ Trojan horse” (s. 251)

Sedan två decennier har paleo-conservatism, libertarianism, högerpopulism och alt right-tänkande kommit att ta strid mot liberalismen utifrån andra grunder är Kristol och Bloom. De ses som just konservativa liberaler vars enda effekt är att de fördröjer vägen till det liberala paradiset, en analys Leo Strauss gjorde och som alt-right filosofen Nick Land nu förfäktar.

Nästa del 6 handlar om kommunitarism, ett vänsterkritiskt alternativ till liberal individualism, utifrån min antologi.
.

Efter liberalismen: Leo Strauss – Del 4

Leo Strauss: Escaping the Stifling Clutches of Historicism ~ The ...
https://theimaginativeconservative.org/2016/04/leo-strauss-escaping-the-stifling-clutches-of-historicism.html

Del 4 i min serie Efter liberalismen

Denne filosofihistoriker från strikt judisk familj föddes 1899 i Preussen och dog 1973 i USA. Han är en indirekt länk mellan Carl Schmitt och den neokonservativa rörelsen som tog fart under 1960-och 70-talen. Här ska vi bara ta upp Strauss kritiska syn på liberalismen som hans lärjungar förde vidare, särskilt Allan Bloom.

HISTORICISM

Strauss var kritisk till det moderna projektet i form av dess historicism och relativism som bara kunde sluta i nihilism. Att vetenskapsmän och filosofer hade övergett tron på eviga sanningar till förmån för relativa till varje tid och kultur var för Strauss en styggelse som bara kunde sluta i omöjligheten att uttala kritik över kannibalism eller andra vidriga kulturella  och historiska företeelser.

Som filosofihistoriker, bildad tysk humanist kunnig i grekiska såväl som latin och hebreiska, var Strauss beredd att mäta antika filosofer som Platon och Aristoteles mot 1600-talets Hobbes och Locke och 1900-talets Max Weber och Martin Heidegger.

Hans närläsning av de antika texterna övertygade honom om att deras analys av samhället och människan stod på fastare grund än de nämnda europeiska tänkarna. Han relativiserade inte antiken utan såg tvärtom att de antika tänkarna och några medeltida som Maimonides och Ibn Rushd, hade rätt i en absolut mening. 

STRAUSSIAN STRAUSS

Vad Peter Thiel kallade “The Straussian moment” kan också förstås just som att Thiel insåg utifrån Strauss analys av 1900-talets liberala kapitalistiska demokrati med dess nyttomaximerande individer att detta samhällsbygge var grundläggande fel.

Det jihadistiska hotet och attackerna sedan 2001 har ställt Väst inför oväntade militära och ideologiska angrepp som liberalismen knappt tagit hänsyn till sedan Machiavelli och Westfaliska Freden 1648. Strauss förutsåg det bräckliga bygge som Al-Qaida anföll 2001, som Iran inspirerat till sedan 1979 och det Muslimska Brödraskapet planerat i snart 100 år ända in till den svenska socialdemokratin.

I studien On Tyranny 1940 av den antike författaren Xenofons kommentar (runt 474 f.Kr) om tyrannen Hiero beskrev Leo Strauss tydligt hur Xenofon kunde bättre förstå tyranniet än de samtida tyska tänkarna under Weimarrepublikens fall fram till Hitlers maktövertagande 1933 (samma år som juden Strauss lämnade Tyskland för England och senare USA, bl a med hjälp av vännen, antisemiten och nazisten, Carl Schmitt).

För Leo Strauss var vi 1900-talsmänniskor inte bättre i något avseende än de antika medborgarna och tänkarna. Materiellt har vi bättre villkor, men knappast andligt och moraliskt vilket var viktigast för honom. Han såg inte historien som en serie evolutionära steg mot allt bättre tillstånd, vilket upplysningsfilosofer och liberaler gärna gör, särskilt de som vill ha ordet “progressiva” framför sina idéer. Framstegsoptimism och förnuft är ständigt överskattade menade han i mer konservativ och tragisk anda. 

NATURRÄTT

Naturrätt intresserade Leo Strauss i så måtto att han satte antikens dygdemönster och naturliga livsmönster före individuella naturliga rättigheter förstådda i 1600-talsliberalen Lockes anda.

Där antiken satte det gemensamma framför individerna medan naturrätt sedan Upplysningen och den liberala demokratins genombrott gjorde tvärtom.  Under antiken rådde gemensamma plikter inom naturrätten, medan den moderna  varianten betonar individuella rättigheter. Varken demokrati eller tyranni når upp till det samhällsideal som fostrar de mest själsligen fulländade människorna. Professor Laurie M Johnson förklarar Strauss ideal här.

För Strauss var tanken att moral och sanning var relativa totalt väsensfrämmande. I Sverige har Uppsalaskolan inom filosofin stått för just denna emotiva inriktning där värdepåståenden sägs bara uttrycka känslor. Denna hållning har dominerat såväl socialdemokratiska som liberala ideologier under 1900-talet.  Värdenihilism kom den att kallas och just nihilism var förutom relativism en av Strauss filosofiska fiender. 

Socialdemokratiska regeringar har särskilt byggt sin argumentation på rättspositivism vilket är det motsatta mot naturrätt. För Strauss ledde rättspositiva  tankar till relativism och i slutet till nihilism.  Den polske författaren Maciej Zarembas möte med långvården i Stockholm i början av 1970-talet visade hur långt instrumentella och värdenihilistiska handlingar kommit.  Han skrev sedan flera böcker om tvångssteriliseringar där människovärdet ansågs oväsentligt för en stark socialdemokratiskt rationellt styrd stat.

Strauss skrev i sin uppgörelse med liberala synsätt på naturrätt, Natural right and history (1953):

“There is a tension between the respect for diversity or individuality and the recognition of natural right. When liberals become impatiens of the absolute limits to diversity or individuality that are imposed even by the most liberal version of natural right, they had to make a choice between natural right and the uninhibited cultivation of individuality. They chose the latter. Once this step was taken, tolerance appeared as one value or ideal among many, and not intrinsically superior to its opposite.

In other words, intolerance appeared as a value equal in dignity to tolerance/…/ generous liberals view the abandonment of natural right not only with placidity but with relief. They appear to believe that our inability to acquire any genuine knowledge of what is intrinsically good or right compels us to be tolerant of every opinion about good or right or to recognize all preferences or all ‘civilisations’ as equally respectable ” (s. 5, nyutgåva 1970).

ANTIKEN

Strauss försvarade demokratin genom att kritisera dess brister, inte genom att berömma varje aspekt av den. Han skrev,  “We are not permitted to be flatters of democracy precisely because we are friends and allies of democracy” (Liberalism ancient and modern, s 24, 1968).

Likt Platon och Sokrates ansåg han att demokratin var den bästa av de dysfunktionella styrelseskicken. Att massans makt kunde leda till avrättningar av sanningssägare som Sokrates hade gjort Platon och med honom Strauss försiktiga i absolut tilltro till folket. Dessutom varnade väljarstödet för Mussolini och Hitler  Strauss.

Statsvetaren William Galston summerade i The Cambridge Companion to Leo Strauss  Leo Strauss kritik  och försvar av den västerländska demokratin, vilket han gjorde även utifrån antika  utgångspunkter: “Liberal or constitutional democracy comes closer to what the classics demanded than any alternative that is viable in our age” (On tyranny).

Däremot ansåg Strauss att de filosofiska försvaren av rationell liberal demokrati från Locke och Spinoza till Kant var undermåliga och ledde till den relativism och nihilism som under 1900-talet kulminerade i en  särskild tysk nihilism, nazismen.

DEMOKRATI 

Man ska alltså se Strauss som en försvarare av det västerländska arvet inklusive den liberala demokratin och som en ansåg att vår civilisation har förlorat tron på sig självt genom att relativisera alla civilisationer som likvärdiga.

Det “Straussian Moment” Peter Thiel talade om  var just denna insikt efter angreppet 11 september 2001. Steven B. Smith nämner islams angrepp i sin Reading Strauss (2006) och naiv multikulturalism som en konsekvens av vår självdestruktiva kulturrelativism.

Strauss skilde noga mellan politisk praktik och politisk teori, dvs filosofi. Att liberal demokrati I USA klarade sig bättre än den europeiska liberala filosofi från vilken den amerikanska konstitutionen sprang ur berodde på att det amerikanska folket trodde och upprätthöll en tro på verklig naturrätt, gemensamma plikter och individuella rättigheter.

Dessutom vilar kloka politiska beslut inte på teorier utan på praktisk visdom, phronesis, det begrepp Aristoteles förordade och också Strauss (trots sin förkärlek för Sokrates-Platons ideala statsteori i Staten). 

20 Brilliant Winston Churchill Citat

Han såg upp till Winston Churchill som verkligen inte byggde sitt handlande på esoterisk filosofihistoria utan slughet och erfarenhet.  Nobelpristagaren i litteratur Winston Churchills bok om sin adlige förfader  Life of Marlborough (1933-38) var enligt Strauss “the greatest historical work written in our century, en inexhaustible mine of political wisdom and understanding which should be required reading for every student of political science” (citerad i Smith, s 197).

Nästa avsnitt, Del 5. handlar just om de politiska rådgivare, författare, debattörer, akademiker och diplomater som delvis axlade Leo Strauss arv, den neo-konservativa gruppen och “The Straussians”.

Dessutom kommer jag och en författare till en studie av Leo Strauss tala i höst om hans tankar vid Stockholms Högskola.

 

Efter liberalismen. Carl Schmitt. Del 3

Carl Schmitt - Wikipedia

Efter liberalismen. Carl Schmitt- Del 3

av Jan Sjunnesson

I samtalet med Peter Thiel och Peter Robinson som jag tog upp i Del 2 av denna serie om den liberala demokratins brister nämndes en tysk teoretiker, ”with a chequered past” (Robinsons ord). Thiel log och svarade att Carl Schmitt (1888-1985) hade sina poänger trots sin kontroversiella samarbete med Adolf Hitlers regim 1933-1945.

Schmitt tog aldrig avstånd från eller bestraffades för samarbetet, annat än genom att bli av med akademiska uppdrag, men Tyskland gav honom en statlig pension 1952. Dock förblev Schmitt verksam utan anställning i 30 år till i Tyskland från sitt hem.

Det är häpnadsväckande att en person som Peter Thiel diskuterar Carl Schmitts tankar utan att gå in på hans bakgrund. Thiel, som själv ursprungligen är tysk, startade PayPayl med Elon Musk på 1990-talet, investerade tidigt i Facebook (sitter i styrelsen än idag) och är en fritänkande konservativ libertariansk miljardär som perifert tillhör nätverket IDW runt hans kollega Eric Weinstein, hyperintelligent matematiker och chef över miljardbolaget Thiel Capital.

Thiels position är unik som rik intellektuell med stort inflytande och han tvekar inte att välvilligt diskutera en fd medlem i det tyska nazistpartiet för hans tankar om västvärlden och demokrati. I det är han inte ensam just för att Schmitt må vara politiskt omöjlig, men hans analyser var, och är fortfarande anser vissa från höger till vänster, briljanta.

Briljant eller icke, vår egen Herbert Tingsten som var i Tyskland i mitten av 1930-talet skrev om de naiva svenskar som i nazismen såg en folklig väckelserörelse, en nationell återupprättelse och om dess krav på sociala reformer:

”De onda drag hos nazismen som från början var så tydliga, förnekades eller förbisågs från detta håll” (i förordet till sin rapport om den nationella diktaturen i Tyskland och Italien 1936).

Det finns ingen anledning att vidare kommentera Tingsten eftersom han kom att få rätt. Schmitt deltog i Hitlers regim på ett ansvarslöst och avskyvärt sätt. Men ändå tycks han ha haft fruktbara insikter som överlevt till idag, särskilt om inneboende motsättningar i liberalismen.

Att den nazistiske medlöparen, den katolska och djupt konservative rättsfilosofen Carl Schmitt också tas seriöst av den amerikanska postmoderna och franska postmarxistiska vänstern uppmärksammade jag redan 1991 i en fotnot i den marxistiska tidskriften Zenit och hans inflytande har bara ökat sedan dess, särskilt i vänsterkretsar och bland ryska nationalister.

NAZISMEN

Innan vi går in på Schmitts kritik av liberalismen måste Schmitts förhållande till nazismen preciseras. Före januari 1933 då Adolf Hitler fick uppdraget som rikskansler, så deltog Schmitt tillsammans med andra politiker och jurister i försök att dels införa presidentstyre, dels förbjuda extrema partier som ville avskaffa parlamentarismen, som NSDAP och de tyska kommunistpartiet KPD, vilka båda slogs på gator och förstörde varandras möten.

En stark president som upplöste riksdagen och ställde in val var att föredra framför det opålitliga nazistpartiet som hade röstat med kommunisterna för att blockera den tyska riksdagen. Se Benderskys bidrag i From Weimar to Hitler och Ellen Kennedys studie från 2004.

När Hitler väl installerat sig och ställde in öppna val så tog Carl Schmitt parti för honom i maj 1933, en opportunism som stod honom dyrt. Dessutom ogillade SS honom och efter 1936 var han alltmer isoleras, anklagad för ”hegelianism” och ”katolicism” och hade för många judiska vänner.

”Schmitts relation till nazismen är alltså överlagrad med absurda och tragikomiska ironier: en öppet auktoritär och anti-parlamentarisk tänkare som in i det sista kämpar för att rädda Weimarrepubliken, ansluter sig efter dennas fall till dess dödgrävare, bara för att därefter bemötas med misstänksamhet från deras sida, för att slutligen efter att nazisterna slutgiltigt besegrats i andra världskriget för alltid förknippas med dem”

skriver antologiredaktörerna Jon Wittrock och Hjalmar Falk i Vän eller fiende? (2012).

Bilden är alltså mer nyanserad än att Schmitt enbart var en nazistisk kronjurist vilket hävdades i en understreckare 2015. Antisemit, auktoritär, radikalkonservativ ja- men inte engagerad i nazismen förrän 1933, tvärtom alltså negativ till partiet (vilket han delade med flera samtida konservativa som Ernst Jünger).

En annan samtida tänkare, den judiske marxistiske kulturteoretikern Walter Benjamin (1892-1940), talade till exempel gott om Schmitt även efter hans engagemang för Hitler. Vissa teman hos den konservative auktoritäre Schmitt togs över av vänsterintellektuella runt Frankfurterskolan/kritisk teori, dit Benjamin hörde, något som Ellen Kennedy påpekade i vänstertidskriften Telos efter Schmitts död 1985.

SCHMITT I SVERIGE

I det svenska universitetsvärlden har Schmitt aktualiserats sedan 2010: vid Uppsala universitet av statsvetaren Johan Tralaus antologi om Schmitts Hobbesbok, i Lund genom juristerna Matilda Arvidsson och Leila Brännström (och tidigare av sociologen Carl-Göran Heidegren), i Göteborg i och med Hjalmar Falks avhandling i idéhistoria och i Malmö och Södertörn av Jon Wittrock. Såväl svenska vänsterförlag (Tankekraft, Daidalos, Symposion och Atlas) som högerförlag (Augusti) har gett ut böcker av och om Carl Schmitt.

Johan Tralau skriver i inledningen till antologin om den engelska 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes och Carl Schmitt:

”Thomas Hobbes, the English 17th century philosopher, and Carl Schmitt, Hitler’s ‘crown jurist’, a political thinker and author of an enigmatic book on Hobbes, are increasingly relevant today for two reasons. First, they address the problem of political order, so important when we witness failed states, the privatisation of war, and the rise of political violence that does not derive from the state. Secondly, they are both crucial sources for the use of mythology in politics; moreover, they address the key issue of our time, namely, the relation between politics and religion.”

Om politisk teori sedan välfärdsstatsliberaler som John Rawls 1971 handlat om fördelning så menar Tralau att lag och ordning kommit att ersätta fördelningsdiskussioner. Finns ingen ordning finns inget att fördela. Hobbes insåg detta i vårt tidigmoderna Europa och Schmitt likaså under Weimarrepublikens gradvisa förfall från 1919 till 1933.

Liberaler har inte alltid velat diskutera ordning som ett angeläget politiskt teoretiskt område. De har förutsatt att medborgare uppför sig som upplyst medelklass, ett misstag som stått många naiva liberaler dyrt. Varken liberalerna Svante Nycander, Johan Norberg eller Per Svensson verkar till exempel ha ägnat just ordning eller samhällsgemenskap något större intresse.

Avgående Timbro chefen Karin Svanborg- Sjövall skrev 2017 surt om vad som krävs av medborgare är ”laglydnad och egen ansträngning” snarare än ”esoteriska värden kopplade till kultur eller etnicitet”. Men i raden innan deklarerade hon att ingen stat är värdeneutral och att lagar avspeglar majoritetssamhällets lagar.

Exakt hur nyanlända ska förstå hur Sverige fungerar utan någon form av gemensam kultur byggd utifrån den etniska grupp som bott här i minst 1000 år, dvs svenskarna, vägrar hon som god svensk liberal att ta i. Jag ska återkomma till henne och Timbro i Del 6 om ”State Capacity Liberalism”.

Vad otydliga liberaler som Timbroanställda inte alltså vill ta i är att stater knappast kan fungera utan någon form av samhörighet. Peter Thiel tog upp detta i sin analys av västvärlden efter 2001, nämligen att våra politiska och religiösa system inte uppvisa samma hopp och mod som islam kan, både i militant och i fredlig version.

Vår materiella livsstil är inte tillräcklig för att skapa en offervilja, en stridsvilja att slåss för våra nationer och våra nedärvda levnadssätt. Vi har satt materiell standard före idealism.

Den brittiska debattören Douglas Murray beskrev detta i sin nya bok Kollektiv galenskap och på fem minuter sammanfattar han vår västerländska brist på gemenskap och idealitet. Detsamma skrev Carl Schmitt om i sina analyser av liberalismen under det tyska 1920-talet.

KRITIK AV LIBERALISMEN

Schmitts invändningar mot liberalismen utgick dels från hans rättsfilosofiska konservativa tänkande, dels från hur den liberala demokratin kom att (inte) fungera i Tyskland 1919-1933.

En kritisk uppfattning var att liberalismen inte erbjuder meningsfullhet, vilket jag noterade ovan. Men dessutom har liberaler (och socialister, kommunister) alltsedan franska revolutionen hållit fram en utopisk bild av samhället där politiska lösningar har löst alla mänskliga problem. Himmelriket på jorden är möjligt vilket inspirerade Rousseau, Marx men även Lenin och västvärldens välfärdsbyggare som Per Albin Hansson och Olof Palme.

Den franska postmarxisten Chantal Mouffe (som jag mötte i Paris 1990 tillsammans med Richard Rorty) fann i Schmitts kritik något som dogmatiska marxister och liberaler har gemensamt, nämligen en vision av ett samhälle utan motsättningar, utan politik, utan strid.

Båda vill bara omfördela ett välstånd, socialister och kommunister med tvång, socialliberaler (och Demokrater i USA) med höga skatter. Medborgarna ska därmed vara tillfredsställda och lyckliga, hålla tyst och inte strida med varandra om väsentliga ideologiska eller religiösa värden.

Den utomordentliga politiska filosofen Laurie M . Johnson har formulerat Mouffes bruk av Schmitt i denna video, men hon har många andra intressanta idéhistoriska och samtidspolitiska fördrag på sin YouTube kanal (som jag kommer referera till eftersom hon kommenterar nästan alla teman och tänkare som jag valt att ta upp i denna serie – Leo Strauss, Patrick Deneen, kommunitarism, neokonservatism, Zizek).

Mouffe försvarar Schmitts välkända men omstridda begrepp ”det politiska” som han först talade om i ett föredrag 1927. Andra vänstertänkare som använt Schmitt är Jacques Derrida och Georgio Agamben, men de berörs inte här.

DET POLITISKA

För att förstå och försvara sin stat måste man förstå vem som är dess fiende, ideologiskt och existentiellt menade Schmitt i sin Der Begriff des Politischen (1932, engelsk översättning och introduktioner till Schmitts kritik av liberalismen av Tracy Strong och George Schwab (judisk översättare och forskare om Schmitt) och med Leo Strauss (samtida tysk-judisk filosof) utförliga kommentarer. För analyser av deras relation, se Chen och Meier).

Denna agonistik, för att tala med Chantal Mouffe, är tydligt förklarad i Schmitts polemiska och lärda skrift som något ska refereras här för att förstå hans kritik av liberala demokratin.

Var det något Schmitt föraktade, så var det prat utan handling och ständiga intellektuella diskussioner mellan liberaler. Det politiska kräver strid, även inpå livet, inte prat. Att skjuta upp alla beslut till kommittéer är att missförstå det politiska allvaret.

Genom att inse vem som är fiende blir man varse vilka ens grupp är och dess handlingsalternativ. Fienden är aldrig en individs fiende utan gruppens. Fiendskap i denna mening är politiskt och existentiellt. Fienden vill utplåna den grupp och den livsstil man tillhör och vice versa.

Den liberalism Schmitt kritiserar är inte den liberala politiska inriktningen vi haft sedan 1800-talets slut och i USA som Ronie Berggren beskriver. Schmitt (och Leo Strauss) vill ifrågasätta hela det moderna Upplysningsprojektet sedan 1600-talet: den liberala västerländska individualismen och de universella mänskliga rättigheterna.

Den tolerans av skilda ideologiska uppfattningar som liberalismen utlovade var för Schmitt en utopi. Att kunna på allvar och med övertygelse gräla hett om politik (tidigare om religion) för att sedan respektera sin meningsmotståndare och gå till puben tillsammans är otänkbart. Denna toleranta relativism bevisar liberalismens ytlighet, där en tycker si, en annan så. Tracy Strong beskriver dilemmat i förordet till den engelska översättningen av skriften om begreppet om det politiska:

”If a liberal is a person who cannot take his own side in an argument, a liberal is also a person who, as Schmitt notes, thereby raising the stakes, if asked ”‘Christ or Barabbas?’ [responds] with a proposal to adjourn or appoint a committee of investigation”

Denna liberala fantasi, där extrema åsikter kan samexistera, är farlig. Den döljer de fundamentala skillnader som olika grupper har till dess några extrema muslimer kapar några plan och kör in i skyskrapor eller några identitetspolitiska extremister startar gatustrider, välter statyer, plundrar och slåss med oskyldiga förbipasserande.

Patrik Engellau skriver om Hobbes statsteori och myten om Leviatan på Det Goda Samhället

En återgång till den engelska 1600-talstänkaren Thomas Hobbes analys av vad en stat måste bestå av för att undvika ett allas krig mot alla, en suverän, kan ge några ledtrådar till vad Schmitt är ute efter.

Hobbes var klarsynt nog att förstå behovet av en suverän- stat, kung, president, regering- som i exceptionella sammanhang kan handla utan hänsyn till normer, lagar, konstitutioner.

Men senare tiders liberala tänkare har velat göra sig av med en suverän med oinskränkt makt. Några kriser ska aldrig rubba respekten för mänskliga rättigheter och grundlagar. Schmitt såg detta som naivt, särskilt i den fallerande Weimarrepubliken där han befann sig .

Leo Strauss skrev till Schmitt:

”[B]ecause man is by nature evil, he therefore needs dominion. But dominion can be established, that is, men can be unified only in a unity against—against other men. Every association of men is necessarily a separation from other men … the political thus understood is not the constitutive principle of the state, of order, but a condition of the state.” Brevväxling

Carl Schmitt menade att liberaler undvek inte bara att ta strid och utse fiender till sin ideologi utan undvek politik överhuvudtaget genom att ständigt diskutera och tro på rationella övertygelser genom att vädja till en gemensam mänsklighet med likadant förnuft och till en övertro på teknik och vetenskap, en kritik som Schmitt delade inte bara med Martin Heidegger och Nietzsche utan även med vänsterradikalen, den litteräre marxistiske ungraren György Lukács.

Deras kritik av teknifiering inspirerades av deras lärare, sociologen Max Weber, vid vars seminarier och kurser de båda deltog på 1910- och 20-talet.

Schmitt attackerade inte bara teknikoptimistiska liberaler utan även liknande drag i marxismen. Han skrev 1923, citerad från McCormicks bok Carl Schmitt’s critique of liberalism, vars undertitel ”Against Politics as Technology” beskriver just Schmitts (och Lukács) kritik av modernitet och teknologi:

”The world-view of the modern capitalist is the same as that of the industrialist proletarian, as if one were the twin brother of the other. Thus they are of one accord when they struggle side by side for economic thinking. Insofar as socialism has become the religion of the industrial proletariat of big cities it contraposes a fabulous mechanism to that of the capitalist world….The big industrialist has no other ideal than that of Lenin – an ‘electrified earth’. They disagree essentially on the correct method of electrification. Amerikan financiers and Russian Bolsheviks find themselves in common struggle for economic thinking.”

Hur mycket Schmitts och Lukács aversion mot teknifiering och alienation var värda när den ene lät sig dras med i den nationalsocialistiska statskapitalistiska hyllningen till just teknik, särskilt militär, och den andre till sovjetrysk avhumanisering och dyrkande av samma teknik, särskilt industriell.

Båda av de totalitära systemen hyllade manlighet, rationalitet och teknik. Auschwitz och Gulag. Båda systemen satte massor framför individer och humanism och båda avskydde den konstnärliga modernismen, som marxisterna Brecht och Benjamin konstaterade sorgset, se kap 3 i Karlsson och Ruth.

Schmittkännaren Ellen Kennedy skrev 1988 (citerad i svenska Res Publica, 1993) att

”Schmitts ‘Der Begriff des Politischen’ är i sista hand ett rungande ‘Nej!’ till den liberala världens anda, till den kapitalistiska tidsålderns anda, till maskinen, massmänniskan och konsumtionsmentaliteten – till hela den politik som sätter sin lit till en neutralisering av anden genom dess reducering till materialism”.

Med detta är vi över på den text som Schmitt lade till 1932 där han tog upp liberalismens vilja att avföra allvarliga politiska tvisteämnen till frågor om teknik och neutrala beslut.

Tidskriften Res Publicas temanummer Konservativ revolution från 1993

NEUTRALISERING OCH AVPOLITISERING

Avpolitisering och att se samhällsfrågor som tekniska (svensk social ingenjörskonst under 1900-talet t ex) är farligt ansåg Schmitt. Idag existerar vissa politiska frågor inte alls i den offentliga debatten utan de hänförs till experter och forskare inom juridik, ekonomi och förvaltning eller medicin som i pandemin.

Migrationsfrågan är det tydligaste exemplet men även frågor om abort, feminism, kulturella gemenskaper. Svenska politiker kan hänvisa till EU eller FN om de vill. Ett expertvälde gynnas av att liberaler vill avpolitisera samhällsdebatter så att de inte handlar om något väsentligt. I USA som i Sverige och Europa finns (med undantag för Polen och Ungern) i praktiken inga etablissemangskritiska alternativ till välfärdsstatlig liberalism, bara skilda grader.

Statsvetaren Jon Wittrock skriver bra om detta i sin rapport och om demoniseringen av SD som ett exempel på fiendskap som etablissemanget gärna upprätthåller.

Schmitt själv lade till en analys 1932 när han återutgav ut skriften om det politiska som begrepp, där han tog upp just ”Neutraliseringens och avpolitiseringens tidsålder” (finns med i svenska utgåvan).

Nietzsches diktum “Gud är död” 50 år tidigare visade för tyska konservativa som Carl Schmitt att det vakuum som uppstått när kristendomen försvunnit i och med Upplysningen och naturvetenskapen kunde inte ersättas av krass materialism och ovilja att engagera sig i samhället.

Behovet av ett moraliskt mål försvann inte även om den sekulära liberala kapitalistiska demokratin utlovade det. Att förneka kulturell identitet, religion, tro på högre mål är att förneka människor vad som gör dem till människor.

Liberaler vill gärna bortse från dessa mänskliga sidor eftersom de har bland annat lett till blodiga religionsstrider i Europa. Därmed har allt tal om nation, folk, etnicitet och historiskt-kulturella gemenskaper och symboler ifrågasatta av liberaler som hellre tyr sig till en teknisk avancerad förment värdeneutral stat.

Jag ska återkomma till detta tema i Del 6 i denna serie, då jag berör kommunitarism, särskilt den katolske marxistiske filosofen Alasdair MacIntyres analys av nihilistiskt Europa sedan 1600-talet i hans After virtue, 1981.

Schmitt har i sin kronologi liknande analyser som Max Weber och senare Macintyre, men han utgår från att varje sekel har försökt etablera ett neutralt område, fritt från strider:

1500-talet, teologi

1600-talet, metafysik

1700-talet, moral

1800-talet, ekonomi

1900-talet, teknik

”Att dagens utbredda tro på tekniken är så påtaglig beror enbart på att man en gång för alla trodde sig ha funnit det absolut neutrala området i tekniken. Ingenting framstår som mer neutralt än tekniken, den gagnar alla. Radiomedlet kan användas för alla slags nyheter och postväsendet levererar försändelser oavsett innehåll eftersom dess teknik inte kan tillhandahålla några kriterier för hur försändelserna ska värderas. Till skillnad från teologiska, metafysiska, moraliska och till och med ekonomiska frågor som kan debatteras i all evighet, vilar det något välgörande sakligt över tekniska problem” (svenska utgåvan, s. 107)

Sedan 1971 har västvärldens politiska tänkare brottats med den amerikanske socialliberalen John Rawls som förespråkar en individualistiskt grundad välfärdsstat. Medborgarna förväntades inte ha några särskilda preferenser andra än att de sämsta skulle tjäna på det system som valdes.

Med tiden fick Rawls kritik från bland andra kommunitarister som Michael Sandel och han ändrade sin teori till att inkludera vissa fundamentala demokratiska värden. Men hans utgångspunkt var att alla inte skulle vara oense om ideologi, religion, transcendenta värderingar.

Jag skrev om Rawls förflyttning mot mer ”tjocka” värderingar från ”tunna” i min text i Zenit 1991 (länk ovan). Ellen Kennedy nämner samma utveckling från avpolitisering till politisering i introduktionen till sin Schmittbok, 2004 Även Richard Rorty noterade Rawls positionsförändring, se hans text i Res Publica 1996 (min översättning, omtryckt i min antologi Kommunitarism, 2013)

ISLAM

För Carl Schmitt producerade liberalism svaga samhällen utan identitet med apatiska medborgare och därför utan motståndskraft mot starkare angripare. Detta går igen i Västvärldens nutida vekhet inför islam, dess islamofili och underkastelse. Idag står inte Väst för något alls som Douglas Murray kommenterade ovan.

Schmitt nämner muslimer apropå Biblens uppmaning i Matteus 5:44 att den kristne ska älska sina fiender (diligite inimicos vestros, inte diligate hostes vesteros) att det inte var fråga om fiender (hostes) utan ovänner (inimicos). Riktiga fiender, politiska fiender som vill döda en, går inte att älska:

“Inte en enda gång under den tusenåriga kampen mellan kristendom och islam har en kristen kommit på tanken att av kärlek till saracenerna eller turkarna utlämna Europa åt islam istället för att försvara det. Man måste inte hata den politiska fienden personligen och det bara i den privata sfären som det är meningsfullt att älska sin ‘fiende’, dvs. sin motståndare.

Detta bibelställe handlar lika lite om den politiska motsättningen som det försöker upphäva motsättningen mellan exempelvis gott och ont, eller vackert och fult. Framför allt innebär det inte att man ska älska och hjälpa sitt eget folks fiender” (s. 49 i svensk översättning).

Han skrev i liknande termer om religiösa krigsförare som dagens islamister:

“Ett religiöst samfund som för krig mot medlemmar av andra religiösa samfund eller deltar i andra krig är förutom ett religiöst samfund också en politisk enhet” (s. 56).

Västvärldens inre fiender i form av radikala muslimer kan samla sig och attackera sina motståndare, vilket några dystopiska framtidsromaner skildrat nyligen.

Dock kan en beredd stat med beredda medborgare försvara sig, om den vill och kan handla i akuta lägen.

”Ett folk med en politisk existens kan alltså inte undandra sig ansvaret att i förekommande fall själv skilja på vän och fiende/…/ Det vore enfaldigt att tro att ett värnlöst folk bara har vänner och rena galenskapen att räkna med att fienden ska låta sig bevekas av avsaknaden av motstånd./…/När ett folk förlorar kraften eller viljan att hålla sig kvar i den politiska sfären försvinner inte det politiska från världen. Det enda som försvinner är ett svagt folk” (s. 68, 71)

Osama bin Ladin skulle förstå Carl Schmitt och förakta liberalerna. Båda skulle förakta liberalismens ovilja att ta ansvar på liv och död och tillåta medborgare att inte engagera sig politiskt. Konsumtion och underhållning är två fiender till att ta politiskt ansvar på allvar. Liberalismens fokus på individuell tillfredsställelse leder till dess undergång.

UNDANTAGSTILLSTÅNDET

Ett annat begrepp som Schmitt använde mot liberaler var undantagstillståndet som ett politiskt redskap att ta till i situationer som rådde under Weimarrepublikens tidvisa kaos.

Minns att Tyskland hade inte bara världsdepressionen 1929 utan en egen 1923 med inflation av Zimbwaves kaliber då folk betalade brödlimpor med miljoner. Samtidigt invaderade Frankrike och Belgien Ruhrområdet eftersom den tyska valutan inte kunde betala krigsskadeståndet man lovat i Versailles 1919.

Weimarrepubliken i sammandrag 1919-1933: 15 partier i Reichstag, 14 statsministrar, 4 presidenter, flertal kuppförsök, socialistiska maktövertagaden i städer och landsdelar – inte konstigt att Carl Schmitt formulerande sig i Politische Theologie 1922:

”Suverän är den som beslutar om undantagstillståndet. Enbart denna definition kan göra rättvisa åt begreppet suveränitet som gränsbegrepp. Ett gränsbegrepp innebär nämligen inte, som i populärlitteraturens slarviga terminologi, ett oklart begrepp utan ett begrepp som hänför sig till en yttersta sfären. Definitionen knyter följaktligen inte an till normalfallet utan till ett gränsfall” (svensk översättning i Res Publica, 1993).

Schmitt driver tesen att rätten vilar inte på normer utan på beslutförhet och på ett rättsligt utrymme som måste tänkas och förberedas, se Böckenfördes efterord till den svenska upplagan av Det politiska som begrepp.

Den som kan besluta och med makt genomföra beslutet vinner, oavsett. Hobbes och Machiavelli förstod detta. Under Weimarrepublikens kaos diskuterade riksdagsmännen och ministrarna mer än de handlade. Något Ausnahmezustand infördes inte.

I Sverige fick regeringen en migrationskris på halsen 2015 och ingrep när samhällskollapsen var nära. Samma sak under pandemin 2020, vilket de politiska kommentatorerna Per Gudmudson och Göran Eriksson noterade nyligen. Eriksson skrev: ” Pandemin har tvingat politiken att använda sin fulla maktpotential – och visar att nästan ingenting är omöjligt.” Juristen Richard Sannerholms kritik av hur svenska regeringar hanterat kriser visar dock på betydande handfallenhet.

Hobbes analys av Leviathan som den starka statsmakt som kan hålla folk  (som våra förortsklaner) från att slå ihjäl varandra är en teori om suveränen, en kung, en despot, en kardinal, en regering, en furste, en klanhövding. Suveränen är den instans eller person som inkarnerar ett folks eller ett lands överlevnadsförmåga. Behövs ett undantagstillstånd är det suveränen som ska besluta om det.

Dagens politiker skäms för att beröra statens våldsmonopol och makt att ingripa noterade Gudmundson ovan. Istället för att upprätthålla statens kärnuppgifter, nattväktarstaten, ägnar de sig åt de minst relevanta uppgifterna. Dvs den svenska ofantliga offentliga sektorn gör allt den inte ska (lägger sig i barnpassning och restaurangrökning) och inte det den måste klara av (upprätthålla lag och ordning i alla delar av landet).

Liberaler tenderar till att ignorera undantag till förmån för det normala. Men för Schmitt (utifrån 1800-talsdansken Sören Kierkegaard) så avslöjar undantaget till normala, en syn han delade med marxisten Benjamin i hans Kritik av våldet 1921. I slutet av proklamationen om undantagstillståndet citerar Schmitt Kierkegaard:

”Och vill man studera det allmänna på ett riktigt vis, så behöver man bara se sig om efter ett verkligt undantag. Det avslöjar allting långt tydligare än det allmänna självt. I längden leds man vid allt prat om det allmänna: det finns undantag. Kan man inte förklara dem kan man inte heller förklara det allmänna” ( Res Publica, 1993).

Undantagstillstånd kan införas av en suverän, en tillfällig diktator enligt mönster från den romerska senaten som satt högst sex månader. Schmitt påpekade detta i sin bok Die Diktatur 1921, utifrån Machiavelli. En diktatorisk ”kommisarie” i antikens Rom var inte samma sak som en kommunistisk permanent diktator (Lenin, Trotskij, Stalin, Mao, Kim il Sung) under 1900-talet, vars motiv var att införa ett nytt statsskick, medan det romerska var att återupprätta ett statsskick genom tillfällig diktatur (något som Julius Caesar inte brydde sig om dock).

Men genom att inte förutse behovet av den tillfällig diktator stod den liberala demokratin, som i Weimar, öppen för kupper från vänster och höger, vilket skedde 1918-1923 (sovjetrepublik i Bayern 1918, det kommunistiska Spartakist-upproret då Rosa Luxemburg och Karl Liebnecht mördades i Berlin 1919, högerns Kappkupp i Berlin 1920 och Hitlers ölhallskupp i München 1923). Schmitt hann dock utveckla sin syn på diktatur från en välvilja mot tillfällig diktatur i antik stil 1921 till en mer positiv syn på auktoritärt presidentstyre redan 1922.

HOMOGENITET OCH DEMOKRATI

När Schmitt under 1920-talet kritiserar den parlamentariska demokratin, diskuterar han demokratin i termer av en identitet mellan styrande och styrda, en förståelse som öppnar för många möjligheter bortom parlamentarismen.

Hans tanke var att val inte alltid kan skapa en bestämd folkvilja, dels om en knapp majoritet på 51 % ska styra över 49 %, dels om beslut kompromissas bort genom byråkratiska mekanismer och dolda diskussioner bortom folkets insyn. Vissa av Schmitts insikter om den liberala demokratins brister har återkommit på senare år, till exempel i libertarianen Jason Brennans skepsis.

Men även själva systemet med liberalism som ett valt parlament var inte alltid demokratiskt menade Schmitt. Han såg en motsättning mellan just liberalism och demokrati. För att verklig demokrati ska råda måste ett folkstyre och folket vara homogena, av samma slag.

De särintressen som politiska partier representerar och vars önskningar ska generera beslut kan gå folket emot. Splittring, individualism, grupplojaliteter – allt detta kan gå emot den identitet som Schmitt anser måste finnas mellan de styrande och de styrda. Hur mycket mångfald tål demokratin undrade statsvetaren och Timbroförläggaren Andreas Johansson Heinö i sin avhandling i Göteborg 2009.

Jon Wittrock tar upp Schmitts begrepp i samband med aktuella diskussioner om migration, bristande tilltro till demokratin och teknokrati.

Carl Schmitt har fler kritiska synpunkter på den liberala demokratin än vad detta utrymme medger. För en sammanfattning om varför Schmitts tankar är relevanta idag är introduktionen till Arvidsson et al och Martin Loughlins översikt användbar, särskilt för juridiska perspektiv.

Carl Schmitt and Leo Strauss - Heinrich Meier - häftad ...
Heinrich Meiers bok om Schmitt och Strauss

AVSLUTNING

Denna del kom att mindre handla om Carl Schmitts kritik av liberalismen än om hans liv och hans samtid. Men Schmitts öde är så paradoxalt. Den person Del 4 ska ta upp, den tysk-judiske filosofen Leo Strauss, nämns ofta i samma andetag som just Carl Schmitt, vilket samtalet ”The Straussian Moment” med Peter Thiel visade.

Paradoxalt nog så skrev den antisemitiske högerradikale tyske juristen Carl Schmitt ett rekommendationsbrev för juden Leo Strauss, samma vår som Schmitt övervägde att gå in i nazistpartiet. Inte nog med att Strauss var ortodox jude och övertygad sionist, han arbetade för flera judiska institutioner i Tyskland.

Vidare, det stipendium som Schmitt rekommenderade Strauss till kom från Rockefeller Foundation, vilken är en marknadsliberal och prokapitalistisk representant från det USA som Schmitt bekämpade.

Schmitt skrev aldrig något negativt om Strauss utan använde tvärtom hans kommenterar till sin skrift om det politiska i senare upplagor, dock utan att nämna hans namn.

Meiers bok går in i detalj på dessa kommenterar där Strauss visar att Schmitt inte tillräckligt tagit avstånd från liberalismen. Den tysk-judiske konservative filosofen Strauss rättar den tyske konservative rättsfilosofen Schmitts kritik av deras gemensamma fiende, den naiva oreflekterade liberalismen.

KÄLLOR

Arvidsson, Brännström och Minkkinen (red), The Contemporary Relevance of Carl Schmitt, 2016

Beck och Jones (red), From Weimar to Hitler, 2019

Hjalmar Falk, Det politiskt-teologiska komplexet. Fyra kapitel om Carl Schmitts sekularitet. Doktorsavhandling, Göteborgs universitet 2014

Carl-Göran Heidegren, Preussiska anarkister, 2016

Ingmar Karlsson och Arne Ruth, Samhället som teater, 1983
Ellen Kennedy, Constitutional failure: Carl Schmitt in Weimar (2004)
John McCormick, Carl Schmitt’s critique of liberalism, 1997

Heinrich Meier, Carl Schmitt and Leo Strauss (2006)

Chantal Mouffe (red), The challenge of Carl Schmitt, 1999

Chantal Mouffe, Om det politiska (2008)

Chantal Mouffe, Agonistik (2016)

Jan-Werner Müller, A Dangeous mind: Carl Schmitt in post-war thought (2004)

Res Publica, nr 23 (1993). Konservativ revolution med bl a första kapitlet i Schmitts Politische Theologie med flera texter av Schmitt och en essä av Ellen Kennedy om Schmitt.

Carl Schmitt, The Concept of the Political (1932). Svensk utgåva 2010, Det politiska som begrepp

Herbert Tingsten, Nazismens och fascismens idéer, 1936

Johan Tralau (red), Thomas Hobbes and Carl Schmitt, 2012

Wittrock och Falk (red), Vän eller fiende? En antologi om Carl Schmitts politiska tänkande (2012)

Jon Wittrock, ”Politiska begrepp: Carl Schmitt som samtida politisk tänkare. Mångkultur, migration, ordning och undantag.” Malmö University: Current Themes in Imer Research 19:1, 2019.

Del 4- Leo Strauss

Efter liberalismen. The Straussian Moment och Peter Thiel. Del 2

Uppläsning av hans essä från 2004

EFTER LIBERALISMEN

The Straussian Moment- Del 2

av Jan Sjunnesson

Superentreprenören Peter Thiel deklarerade 2004 i ett omtalat föredrag i Stanford, The Straussian Moment (tryckt 2007 i Politics and apocalypse):

“The twenty-first century started with a bang on September 11, 2001. In those shocking hours, the entire political and military framework of the nineteenth and twentieth centuries, and indeed of the modern age, with its emphasis on deterrent armies, rational nation-states, public debate, and international diplomacy, was called into question”

Han noterade också att Upplysningen som USA byggt upp sin konstitution på innebar att vissa grundläggande frågor kunnat undvikas:

“From the Enlightenment on, modern political philosophy has been characterized by the abandonment of a set of questions that an earlier age had deemed central: What is a well-lived life? What does it mean to be human? What is the nature of the city and humanity? How does culture and religion fit into all of this? For the modern world, the death of God was followed by the disappearance of the question of human nature”.

I ett studiosamtal i serien Uncommon Knowledge med Peter Robinson vid Stanford i september 2019 kommenterar Thiel sin essä. Han säger där, i en referens till teoretikern René Girard, att Upplysningen alltid osynliggör (“whitewashes”) våld som något man inte ska bry sig om utan som undertrycktes vid människosläktets fiktiva gemensamma beslut att upprätta ett samhällskontrakt (Hobbes, Locke, Rousseau).

Våldet kommer alltid tillbaka. Den 11 september 2001 var det dags i Europa efter 400 år.

”Today, mere self-preservation forces all of us to look at the world anew, to think strange new thoughts, and thereby to awaken from that very long and profitable period of intellectual slumber and amnesia that is so misleadingly called the Enlightenment”.

Thiel skrev i sin essä att USA:s samhällskontrakt, byggt på John Locke och antika tänkare, hade vid 1990 blivit en sådan framgång att inget skulle kunna få våldet att framträda igen som det gjort i Europa, särskilt inte det religiösa. Samma år invaderade Irak USA:s allierade Kuwait i ett krig som inte motiverades av religion, men som radikaliserade anti-västliga muslimer.

Islamologen Bernard Lewis analys The Roots of Muslime rage 1990 hade en tydlig undertitel, “Why so many Muslims deeply resent the West, and why their bitterness will not easily be mollified”. Se även USA-experten Ronie Berggrens genomgång.

Den separation mellan stat och religion som grundlagsfadern och presidenten Thomas Jefferson yrkat på när USA:s konstitution skrev visade sig svår att tillämpa utanför Västvärlden, som dessutom dominerat andra världsdelar utan att inse att just stat och religion kan höra samman i andra kulturer och länder. Världen består av “clashes of civilisation” menade Bernard Lewis 1990, som hans lärjunge Samuel Huntington tog vid i sin bok med samma namn 1996.

Lewis skrev vidare om det amerikanska undantaget:

“In one of his letters Thomas Jefferson remarked that in matters of religion ‘the maxim of civil government’ should be reversed and we should rather say, ‘Divided we stand, united, we fall.’ In this remark Jefferson was setting forth with classic terseness an idea that has come to be regarded as essentially American: the separation of Church and State. This idea was not entirely new; it had some precedents in the writings of Spinoza, Locke, and the philosophers of the European Enlightenment. It was in the United States, however, that the principle was first given the force of law and gradually, in the course of two centuries, became a reality.”

I Europa hade protestantiska, ortodoxa och katolska stater bilagt sina strider, men USA var byggt på dessa principer från dess start 1776, låt vara att puritaner dominerade. Gud eller Skaparen har nedlagt naturrättigheter hos människan som kan ta dem för givna och leva ett sekulärt eller religiöst liv. Under 1900-talet realiserades i USA en materiell standard och världsherravälde som världen aldrig skådat. Men dess andliga innehåll förblev allt tunnare.

För Peter Thiel försvann det amerikanska försprånget runt 1970 då månlandningen var fullbordad och Woodstockgenerationen började ta över. De våldsamma motsättningar inom landet och mot omvärlden som USA undertryckt i två sekel började göra sig gällande. Enligt Thiel, som tar den tyske rättsfilosofen Carl Schmitt till hjälp, så var hela idén om ett harmoniskt samhällskontrakt i Lockes anda helt omöjligt.

Politik innebär alltid oenighet och motsatta lojaliteter. Schmitts devis om att all politik, och i grunden alla samhällen, alltid bygger på vänskap eller fiendskap kom tillbaka med en radikal våldsbejakande islam, från Muslimska Brödraskapets bildande 1928 (i USA) till Irans revolution 1979 och vidare med strider mot Sovjet i Afghanistan på 1980-talet och USAs roll på den Arabiska halvön, särskilt i Saudiarabien.

“The high points in politics, declares Schmitt, are the moments when in which the enemy is, in concrete clarity, recognized as the enemy”

citerar Peter Thiel honom.

2001 stod det klart för hela världen. De amerikaner som vägrade att inse vad Al-Qaida gjort spelade med fiendelaget menar Thiel och hänvisar till igen Schmitt igen. Liksom de franska aristokraterna svärmade för de franska bönderna före giljotinerna 1789 fruktade den ryska adeln aldrig sina bönder före 1917.

De romantiserade bort de motsättningar som alltid finns, menar Thiel utifrån Schmitt.

Om Carl Schmitt (1988-1985) levat till den 11 september 2001 hade han troligen, gissar Peter Thiel, vänt sig till påve Urban II som manade de första korsfararna vid franska Clermont 1095 och ska ha ropat, “Let the army of the Lord, when it rushes upon his enemies, shout but that one cry: Dieu le veult! Dieu le veult !” (Gud vill det! Gud vill det!).

Thiel noterar vidare att för en religiös fundamentalist som Osama bin Ladin är denna uppmaning lika användbar som den var för korsfararna.

Han skriver om de medvetna jihadisterna och de förvirrade västerlänningarna. De senare värderar det jordiska livet mer än livet efteråt och vill helst fly. Desertörer och pacifister mot Allahs armé utan uniformer men med gemensam tro.

Att få Väst att övergå till att bekämpa islam lika medvetet skulle upplösa den skillnad som rått i Väst mellan stat och kyrka å ena sidan, och delar av de fundamentalistiska muslimska länderna å den andra. Väst skulle återgå till livet före 1600-talet. Väst måste antingen vinna mot islam eller förlora sin moderna sekulära identitet

Till sist kommer Thiel till den tyske politiske filosofen Leo Strauss, samtida med Carl Schmitt, som fått namnge Thiels essä, “The Straussian moment”.

Strauss sägs vara den som vill finna en medelväg mellan en återupplivad politisk och teologisk filosofi där fundamentala frågor kan formuleras och en rationell modern där dessa undviks. Thiel beskriver medelvägen som en kryssning mellan utmattad, geografiskt begränsad Upplysning och en återgång till äldre positioner som korstågens.

Med kärnvapen, t ex i Pakistan och Iran och på drift, är beslut om beväpning riskabla. En utväg mellan krig och fred är spioneri och satellitövervakning, något som Strauss själv förordar, och som Thiel exemplifierar med västvärldens rymdbaserade system Echelon.

Att diskutera öppet frågor om människans natur kan vara betänkligt tycks Strauss mena, även om han själv har sådana uppfattningar. Istället ska sådana diskussioner ske hemligt och döljas för de som vill censurera. I muslimska länder kan det vara livsbevarande, men i väst?

Ja, även här.

“The fact that these things are hidden does not mean that they do not exist or that they are unknowable”

skriver Thiel i Strauss anda av esoterisk skrift.

Men kan en nation eller en stad skapas på helt fredlig grund undrar han och tar upp Roms tvillingar vars brodermord byggde den eviga staden. I USA dödades indianerna och slaveriet legaliserades vid grundandet 1776.

Om ett land hotas av krig finns inga hinder för att försvara sig. Men det beror på vad fienden ställer landet inför. Samma gäller fiender inom landet vars behandling inte bör diskuteras öppet menar Strauss.

Det står inte klart vad Thiel har att erbjuda från Strauss. En medelväg som innebär att agera men inte tala och skriva om det öppet? Målen helgar medlen ?

“As Strauss puts it, ‘there is a universally hierarchy of ends, but no universally valid rules of action’”.

För de två tyska politiskt konservativa filosoferna Carl Schmitt och Leo Strauss var attacken den 11 september 2001 var möjlig eftersom USA inte hade ett moraliskt, militärt och ideologiskt försvar för de ideal som landet byggt på.

Konsumism, relativism, historicism och nihilism är svaga jämfört med ett beväpnat trossystem. Att gå tillbaka till ett kristet USA från 1776 är knappast möjligt och ingen av dem hade föreslagit det. Men de hade förutsett bristerna i den framväxande demokrati som rått i Europa och USA sedan 1600-talet och fullföljts under början av 1900-talet.

Del 3 denna serie om kritik av liberalismen under 1900-talet behandlar Carl Schmitt. Del 1 här.