Tänkandet om ”Den Andre” som antirasismens kulturpsykologi – Del I

Den första av fem delar i en essä om begreppet ”Den Andre” som publiceras i Avpixlat idag:

Tänkandet om ”Den Andre” som antirasismens kulturpsykologi – Del I

I retoriken kring invandring dyker ofta termen ”Den Andre”, ibland skrivet med stora begynnelsebokstäver och högtidligt markerat. Varför detta görs är ämnet för denna artikelserie.

Daniel Poohl från Expo sa i slutet av SVT Opinion 9 februari 2017 att nazism och högerextremism hänger ihop med den europeiska ”majoritetsbefolkningens syn på den andre” (35 min in).
I kulturdebatten tas det för självklart att Den Andre är ett vedertaget begrepp, se till exempel DN Kultur 2011 och en understreckare i SvD 2017.

Begreppet ”Den Andre” går tillbaka till filosofiska spekulationer från slutet av 1700-talet i romantikens Tyskland, men har fått en renässans under 1900-talet via fransk postmodern och tysk fenomenologisk filosofi samt genom Svarta Pantrarnas aggressiva identitetspolitik i 1960-talets USA.

Allt detta verkar säkert oväsentligt för de flesta som vill debattera migration och integration, men faktum är att just begreppet ”Den Andre” lever och frodas i den så kallade antirasistiska diskursen som en slags postkolonial kulturpsykologi. Surret om Den Andre är ett försvar för massinvandring, mångkulturalism och ett angrepp på upplysningsidéer. Ofta vet inte de som använder begreppet vad de menar, bara att man kan använda det för att tysta invandringskritiker och låta märkvärdig.

Det är därför på sin plats att lyfta fram några tankefigurer och tänkare genom historien för att bättre kunna förstå teoretiskt hur vissa invandringsförespråkare resonerar idag, eller rättare sagt, inte resonerar utan känner.

ANTIKEN
Den högste grekiske guden Zeus var främlingarnas beskyddare då han kallades Zeus Xenios eller Philoxenon (vän av gäster). Samma sak med hans dotter Athena, då kallad Athena Xenia. Grekerna hade heliga fester till främlingars ära, theoxenia, eftersom gudar ibland iklädde sig främlingars gestalt på jorden för att testa människornas gästfrihet. Då måste man stå beredd att öppna sin dörr. Temat finns även i Tusen och en natt och i våra egna medeltida sagor.

Homeros hyllade gästfriheten i sina epos Iliaden och Odyssén från 700-talet f. Kr. i det antika Grekland. I det senare verket seglar Odysseus och hans besättning som flyktingar från ö till ö. Jätten Polyfemos förmår inte ta hand om dem som gäster när de strandat på hans ö. Istället äter jätten upp några av männen – ett tecken på ogästvänlighet som straffas ordentligt. http://avpixlat.info/2017/01/09/mot-cyklopernas-enogdhet/.
Flera hundra år senare skrev dramatikern Aischylos i pjäsen De skyddsbehövande om de förföljda men också våldsamma Danaiderna, kvinnor på flykt som hade stötts ut ur Egypten och landat i den grekiska staden Argos. I de grekiska städerna fanns en person kallad proxenos (av pro-xenia, för gästfrihet), utsedd att ta sig an gästande främlingar.

I Argos var själva kungen proxenos. Hans uppgift var att balansera utlänningars behov av skydd med sina invånares intressen.
”Jag har sagt det redan, trots min härskarmakt gör jag ej någonting mitt folk förutan. Att ej, om ofärd skett, mitt folk må säga: ’Av främlingskärlek har du förgjort din stad’” (översättning Emil Zilliacus).

Att klassisk grekisk litteratur används i migrationsdebatten i Sverige blev tydligt förra året när Folkteatern i Göteborg satte upp vänsterförfattaren Elfride Jeleniks version av Aischylos De skyddsbehövande.

I antik filosofi diskuterades behovet av vänskap och av en personlig lärare, en filosof, som vägledde okunniga. Hur man skulle uppföra sig mot andra för att vinna aktning i sällskapslivet var viktigt men också för att utveckla ens egen personlighet. Genom att visa omsorg om andra övar man sig på att sörja för sig själv.

I Platons dialog Symposion, som innehåller olika lovtal om kärleken, berättar Aristofanes om hur människorna en gång haft fyra armar och två ansikten. Men guden Zeus ansåg människorna för mäktiga och klöv dem itu till varelser med ett ansikte och två armar. Följden blev att vi sedan dess som förvirrade halva kärlekspar letar efter vår andra hälft

”Och när en av dem möter den andra halvan, den verkliga halvan av sig själv, förloras paret i en förundran av kärlek, vänskap och intimitet och en önskan om att inte vara utom varandras synhåll ens för ett ögonblick.”
Detta begrepp om Den Andre som en kärlekspartner (av motsatt eller samma kön, fysiskt och/eller andligt umgänge) är ett tema bland andra i filosofihistorien. Mer vanligt för moderna tänkare har varit att analysera relationen till ens vänner och till främlingar, till herrar och slavar eller som abstrakta begrepp som ”annanhet”, ”alteritet”, ”intersubjektivitet”, ett (gudomligt) Du (skrivet Thou på engelska) eller bara, Den Andre.
Mer om det i de kommande delarna.

BIBELN
Då judarna är ett av Gud utvalt folk blir deras relation till främlingar komplicerad. Budord i Gamla Testamentet, judarnas heliga skrift som ursprungligen skulle bara gälla judar, riktas faktiskt till alla människor.

”Du skall icke hämnas och icke hysa agg mot någon av ditt folk, utan du skall älska din nästa såsom dig själv.” (Mos 3 19:18)

Alla är Guds avbild, så därför gäller ”din nästa” även icke-judar. I ett senare stycke i Gamla Testamentet fastslås att judarnas egna flykterfarenheter gör dem gästfria:

”Främlingen som bor hos eder skall räknas såsom en inföding bland eder, du skall älska honom såsom dig själv; I haven ju själva varit främlingar i Egyptens land” (Mos 3 19:34).

”En främling skall du icke förorätta eller förtrycka; I haven ju själva varit främlingar i Egyptens land.” (Mos 2, 22:21)

”Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan, mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen” (Job 31:32, även 31: 13–23).

Rut, en kvinna från det främmande landet Moab, får en viktig roll i Gamla Testamentet trots att hon inte är judinna. Hon assimileras och föder kungaättlingar som kung David, som i sin tur ingår i Jesus släkttavla. Rut finns i den judiska traditionen som en påminnelse om att till och med bibliska stammödrar som hon kan ha ett förflutet som främling och dessutom vara incestuöst avlad genom Lots förbindelser med sina döttrar flera släktled tillbaka. Här införlivas ett främmande element i det judiska som innebär att även en kung som David härbärgerar Den Andre inom sig.

I Nya Testamentet förverkligas en utvidgad gästfrihet och allmän förbrödring i och med Paulus grundande av den första kyrkan. Kristendomen blev då en religion för alla. Paulus hälsade till åhörarna i Kolosse:

”Ni har ju klätt av er den gamla människan och hennes vanor och klätt er i den nya, som förnyas till verklig kunskap och blir en bild av sin skapare. Då är ingen grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar, skyt, slav eller fri. Nej, Kristus blir allt och i alla” (Kol 3: 10-11)
Vid denna tid, decennierna efter Jesus död på korset, hade en kosmopolitisk hellenism brett ut sig, där främlingar besökte och bebodde Medelhavsstäder mer obehindrat än tidigare. Den antika filosofins mest universella förespråkare, stoikerna, hade sedan ett par hundra år talat till alla människor oavsett börd, tro eller rikedom.

DEN NYA TIDEN
Reglerna om beskydd av kristna pilgrimer på vandring till Rom, friare livegenskapsregler under medeltiden, de humanistiska renässansförfattarna från Rabelais och Erasmus till Tomas Mores Utopia, skapar en ny världsbild där nya idéer och främmande människor accepteras, ja till och med idylliseras.
År 1562 mötte Montaigne i franska Rouen infödda från Brasilien. Han noterade att dessa människor är ”ytterst lite fördärvade av våra lagar”, att de befinner sig i ”en människas lyckliga belägenhet”, och han utbrister i kapitlet ”Om kannibaler” i första bandet av sina Essäer:

”Vi kan alltså mycket väl kalla dem för barbarer i förhållande till förnuftets regler, men inte i förhållande till oss, som överträffar dem i all slags barbari”.

Genom att iklä sig utlänningars skepnad kunde författare skriva om sina länders seder och förhållanden, som i Montesquieus uppdiktade brevväxling Persiska brev.

Voltaire, Rousseau, Swift, Defoe, Montesquieu, vår egen Linné, Shaftesbury, Dryden, Benjamin Franklin – alla hyste mestadels välvilliga uppfattningar om de amerikanska indianerna, eskimåer, afrikaner och andra nyupptäckta folk.

MODERN TID
Men det är också inom 1800- och 1900-talskonsten som främlingskap mystifieras och främlingar görs till exotiska varelser, eller till ett slags föremål för psykologiska funderingar. Den franske 1800-talspoeten Rimbauds rad ”Je est un Autre” (”Jag är en Annan”, med verbböjningen för 3:e person, ”est” istället för första person, ”suis”) visade hur ens medvetande kunde beskrivas som att det innehöll något främmande.

Romantiken hade varit full med liknande bilder ett drygt halvsekel tidigare och vi kommer att i nästa del möta filosofen Hegels tankar runt år 1800 om just medvetande om sig själv. Den som uppmärksammade tyska romantiker och franska senromantiker som Rimbaud var ingen mindre än psykoanalysens skapare, läkaren och psykologen Sigmund Freud.

I en analys av den tyske romantiske 1800-talsförfattaren E.T.A. Hoffmanns verk om dubbelgångare i novellen ”Sandmannen” beskriver Freud hur det oroande, det ”kusliga” (Das Unheimliche som uppsatsen från 1919 heter) bottnar i oss själva. Likt bibliska uppmaningar att ta emot främlingen som kan tänkas uppdaga Gud hade Hoffmann skapat en dubbelnatur, visserligen kuslig men kanske också gudomlig.

Genom att bearbeta vår upplevelse av främlingen, vare sig det handlar om kärlek eller hat, ser Freud en överföring av Den Andre in i oss själva. Genom att leva med och acceptera främlingen finner vi en försoning med vårt eget annorlundaskap. Psykoanalysen blir en resa i Den Andres och ens eget utanförskap.

Det oroande relaterar till något dolt men välbekant inom en själv. Freud går så långt att han menar att Den Andre är vårt eget omedvetna, eller i vart fall uppenbarar det. Men Jaget vill först inte erkänna det utan projicerar sin egen otyglade destruktivitet på Den Andre i en så kallad överföring, en bortträngning. Freud går vidare och ser inte bara främlingar i vårt inre, utan att den oro främlingen väcker lika gärna kan vara vår dödsfruktan, våra drifter, den fördolda kvinnliga könsidentiteten, han ser det i utbrott av epileptiker och dårar, och i halvmänskliga inre gestalter av dubbelgångare, automater, zombies, spöken. Våra Dr Jekyll och Mr. Hyde som slåss där inne.

Vid sekelskiftet tar konsten in det främmande med all kraft. Gauguin målar nakna brunhyade polynesier, dadaisterna propagerar mot kolonialism, kubisterna inspireras av afrikansk ”primitiv” konst, surrealister tecknar och målar det undermedvetna, dramatikern Artaud skrämmer med sin bestialiska teater och kulturmarxister teoretiserar kring den västerländska civilisationens förfall. Till Karl Marx och Sigmund Freud kan också läggas Friedrich Nietzsche som den tredje tänkaren som visar att vi inte är herrar i vårt eget hus, i vårt eget medvetande.

Från 1950-talet framåt kritiserar vänstern väst för dess förtryck av kolonialfolk som börjar frigöra sig, och allt som inte är västerländskt upphöjs nu till ett ideal. Främlingen och det främmande blir inte bara accepterade utan ses som något eftersträvansvärt.

I de följande delarna presenteras filosofiska och politiska analyser av Den Andre från 1800- och 2000-talet.
Nästa del handlar om en begreppet Den Andre från de tyska filosoferna Hegel till Heidegger.

Annonser

5 thoughts on “Tänkandet om ”Den Andre” som antirasismens kulturpsykologi – Del I”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s