Nobelpris till kapitalism för fattiga

nobel
Från Omni

Nobelpriset i ekonomi 2019 går till Esther Dunflo, Abhijit Banerjee och Michael Kremer. Alla tre har forskat om marknadsekonomiska lösningar i fattiga länder. Boken Poor Economics av Dunflo och Banerjee var en ögonöppnare för mig när jag verkade i deras anda i New Delhi 2010 som kampanjledare vid School Choice Campaign, Centre for Civil Society (CCS). Kremer och Banerjee skrev forskningsrapporter om indisk skolbyråkrati vid CCS.

Samma tankar om att kapitalism kan ge rättvisa till fattiga låg bakom Parth Shahs marknadsliberala tankesmedja CCS i Indien. Här är min intervju med honom från 2012.

En annan inspiratör var och är James Tooley, en engelsk lärare som upptäckte hur fattiga privatskolor i Afrika, Kina och Indien förändrade livet för miljontals elever.
Jag skrev en presentation av hans bok 2017 i mitt kompendium Pedagogik och polemik:
James Tooleys bok The beautiful tree:: A personal journey into how the world’s poorest people are educating themselves (Cato/Penguin, 2009) blev en bestseller i Indien.
Författaren var en (fd) socialistisk matematiklärare från England som for till Zimbwave när landet blev fritt för att stödja landet. Men han upptäckte att hans syn på politik inte stämde med verkligheten i det fattiga landet och började resa runt i världen för att forska och debattera utbildningssystem på uppdrag av internationella organisationer.
I början av 2000-talet var Tooley i den sydindiska mångmiljonstaden Hyderabad. Han tog en rickshaw i bort från hotellet för bese den antika bågen Charminar från 1591. På vägen dit såg han skolskyltar i finare områden, och sedan även i slummen. Han hoppade av sin lyxiga hotellvistelse och började tala med lärare och skolentreprenörer i de fattigaste stadsdelarna. Där fanns kreativa undervisningsmetoder och dedicerade lärare som nådde bättre resultat än vad de rikare kommunala skolorna gjorde upptäckte Tooley.
Han gjorde samma upptäckt i Afrika och Kina när han utvärderade fina privata skolor. I Somaliland gick det två privata skolor på en kommunal för att de var mer populära. Vissa drevs av vinstintresse, andra av ideella eller religiösa orsaker. Många av dessa slumskolor tog in de fattigaste eleverna gratis, i Indien som i Afrika.
De fattigas skolor, ofta kallade ”budget schools”, var respekterade pga att de stod för eftersträvansvärda sociala värden eller var framgångsrika pga att de sköttes väl och ägarna gjorde goda affärer.
James Tooley upptäckte att myndigheterna gärna kontrollerade de fattiga skolorna utan att göra något annan än att kräva mutor när de läst upp vilka regler som gällde. Med Tooleys ord, ” Sometimes the government is the obstacle of the people”.
Titeln The beautiful tree kommer från en studie av en äldre indisk skolform författad av den frihetskämpen Dharampal (1922–2006) och utgiven 1983 av Other India Press i Goa (finns att ladda ned gratis på nätet). Den tar upp hur indiska folkskolor fungerade på 1700-talet och som sedan blev mönsterbildande för den sk Lancaster-metoden i Storbritannien på 1800-talet. Denna metod med sk monitörer utvecklades alltså först i Madras.
Mahatma Gandhi sa vid ett föredrag på Chatham House i London 1931 om det gamla indiska skolsystemet, citerad i Tooley och Dharampal:
”I say without fear of my figures being challenged successfully, that today India is more illiterate than it was 50 or 100 years ago, and so is Burma, because the British administrators, when they came to India, instead of taking hold of things as they were, began to root them out. They scratched the soil and began to look at the root and left the root like that, and the beautiful tree perished.”
Tooleys forskning har visat att om man kontrollerar för bakgrundfaktorer så presterar elever i fattiga slumskolor bättre än elever i bättre kommunala skolor. Myndigheterna spelar dock ett rävspel med dessa slumskolor genom att inte erkänna deras existens vilket leder till att de blir beroende av att muta tjänstemännen.
Men många fattiga föräldrar vill inte sätta sina barn i kommunala gratis skolor med gratisluncher utan väljer små privatskolor där de vet vad som händer och inte händer. Om läraren och skolan inte sköter sig tar de sitt barn därifrån, vilket är svårt i en kommunal skola. Lärarskolket är väsentligt högre i kommunala skolor än i privata, fina som fattiga.
Tooleys bok är ett måste för varje lärare och pedagog som vill förstå de processer som driver fattiga att utbilda sina barn.

Annonser

Bomb i bygden

Utbombat trapphus lördag förmiddag, 12 okt

I natt slängde någon in en granat i ett bostadshus en kilometer från min bostad i västra Stockholm. Nationella bombskyddet var där men ingen skadades rapporterar Omni.    På Flashback diskuterar mer eller mindre insatta motivet till dådet.

Jag skrev en krönika för Avpixlat 2016 om hur brott och stök längs den Gröna tunnelbanelinjen kröp allt närmare. Hässelby, Vällingby och Blackeberg verkade då vara på fallrepet. Med mordet på en kvinna 30 september i år  kan även Råcksta räknas bort. Gänget som dödade henne använde automatvapen.

Mina kvarter i Brommastadsdelen Abrahamsberg är vanligtvis trygga och folk från alla länder trivs, arbetar och sköter sig skrev jag 2017. Jag vet inte mer än någon annan här men  det verkar som att Gröna linjens t-banestation Abrahamsberg nu får räknas till min dystra lista från 2016.

Paulina Neuding skrev i Quillette i somras efter sprängningar i Linköping, Malmö och Göteborg samma tid att Sverige borde utlysa ett nationellt nödläge.  Men vi lallar vidare ett tag till.

Tre intervjuer om yttrandefriheten i Norge

 

Text från Swebbtv:

”Jan Sjunnesson – tre intervjuer om yttrandefriheten i Norge”.

Du hittar programmet på www.swebbtv.se

Jan Sjunnesson for till Norge i mitten av september 2019 där han mötte flera norska frimodiga debattörer.

Tanken var att få inblick i den norska offentliga diskussionen om invandring, islam och politisk korrekthet. Förhoppningen att Norge skulle vara öppnare än Sverige är fortfarande en öppen fråga som tål att diskuteras efter dessa intervjuer och samtal.

Först ut i intervjuraden var Hege Storhaug, informationsledare vid stiftelsen Human Rights Service, www.rights.no

Hon intervjuades av Sjunnesson för Swebbtv  redan 2016 om sin bok Landsplågan Islam som det finns mer information här. Hege Storhaug berättade om sin mer pessimistiska syn på norsk debatt och den smygande islamiseringen.

Sedan tog den pigga debattören Nina Hjerpset-Østlie vid. Hon bloggar numera själv på www.gjenstridig.no men har tidigare arbetat på Hege Storhaugs stiftelse och på den etablerade norska alternativpublikationen Document.no

Document.no leds i sin tur av redaktör Hans Rustad som fick avsluta intervjuerna i Norge. Han samtalade med krönikören Kent Andersen, en musiker och reklamman som gått över till alternativmedier.

Jan Sjunnesson skrev två översikter av norsk debatt våren 2019. Dessa ska tryckas i en bok, Skandinavisk kulturkamp, tillsammans med texter om Danmark, Sverige och Finland, där liknande kulturkamper för våra nationer pågår. Samtliga texter (utom om Finland) finns på Katerina Magasin.

Det är viktigt att upprätthålla kontakter med vad som sker i de nordiska grannländerna och ta tillfället i akt att lära sig hjälpligt att förstå talad norska i dessa inslag.

Som läget är i Finland så verkar de snarare gå åt Sveriges håll än Danmarks, med ökad invandring, islamisering och åsiktsförtryck. Se merpå www.tundratabloids.com

Samtidigt går Sverige mycket långsamt i riktning mot Norge och Danmark.

——–

Stöd Swebbtv på olika sätt:

– Handla i vår butik på https://butik.swebbtv.se

– Skicka dina tips eller förslag på ”inskickade klipp” till info@swebbtv.se

– Texta våra program på svenska eller engelska. Skicka mail om du är intresserad

– Se alla våra program på vår hemsida www.swebbtv.se och berätta för andra

– Stödja ekonomiskt på Swish 123 535 86 92 (OBS Nytt), eller bankgiro 147-0558.

Du kan också donera direkt eller som månadsgivare på bankkonto 9235-229 1186 (9235 är clearingnummer).

The elementary forms of Swedish life may be okay

You are born into the Swedish large society’s cradle and leave in its coffin. And for the most part, and for the majority living in 21th century Sweden, they are satisfied. Maybe I am too, just maybe.

I have quarreled with the Scandinavian Nanny State I have grown up with for the most part of my life. In the 1970s and onwards from a libertarian leftist prespective (all the way into the Italian rebel Toni Negri’s autonomist marxism) and from the millennium shift from the right, albeit a libertarian one. I guess Christopher Hitchens and myself have gone much in the same direction in our lives.

But now I wonder if all my bashing from left to right of the welfare state paternalistic ideology, its huge bureuacracy and its socialdemocratic/progressive liberal practice has been a waste. Most Swedes seem to like to pay very high taxes, more than 60 percent of their disposable incomes (weighing in VAT, mandatory government social insurance fees etc.). Who am I to question my fellow countrymen decade after decade?

PEOPLE MAY BE RIGHT
This article is written in spite of my conviction that there is something fundamentally wrong with an overencompassing state that tries to fulfill every need for its citizens.

I question my beliefs in individual liberty and integrity, resolute minimal government and I may reach a postmodern Stoicism that has much in common with Richard Rorty, a philosopher who tried to have it both ways.

His Contingency, Irony and Solidarity in 1990 was such a project, but failed. He argued for an ironic stance for the few, and a welfare state for the many. A position that got him much anger but he was onto something. Maybe I have finally come to his stance now, in 2019, after seeing him for the first time i Paris in that year and interview him later.

More than 80 percent of Swedes leave their children under 3 years to goverment run or financed child care They leave their parents to old people’s homes and work now more than ever in our history.

We still top the indexes of innovation, reputation, sustainability, environment, global respontibility and so forth . A kind, benevolent nation far in the far north that once was at a shared no 4 GDP/capita position (with Switzerland) in 1970, but has fallen 10 points since then. But not too much.

Swedes are reputed for their tolerance, efficiency and pragmatic solutions. And very politically correct, a small Canada, that behaves like an American New England state on the East Coast. No wonder Bernie Saunders and Michael Moore love us.

Swedes have been ridiculed for behaving like naive millenials for decades. The British newpaper Observer’s correspondent to Stockholm, Roland Huntford, wrote a vitriolic diatribe in 1971, The New Totalitarians. We were basically still medieval serfs he argued, then under a feudal master, now under the tax officer and socialist bureaucrat

I love to read his Sweden bashing comments but my country has since then not done much to change direction. The right of center parties have rather become more socialdemocratic. All eight parties in parliament, including the right-wing populists, the Sweden Democrats, hail the socialdemocratic welfare state.

We have green socialdemocrats, red, blue, liberal, populist – all variations of the same theme: high taxes, government regulation and welfare services, which yields a strong support. Including for ban on selling alcohol beverages in supermarkets (and closed state run alcohol shops on Sundays) and a ban on smoking at outdoor resturants and cafées.

In 2013 I wrote a historical and contemporary study of the Swedish national malaise, which lay great emphasis on our extreme position in the World Values Index, the world’s most individualist and non-traditional country.

© World Values Survey

SWEDENIZATION
In spite of my dislike of our extremism, the researchers behind the map, Ronald Inglehart and Christian Welzel, has tracked a progression towards our coordinate, a process of ”Swedenization”, replacing the former ”Americazation” that Western welfare states used to prefer. More countries want to become like us even if it is a strange and extreme position where freedom may be to obey.

The political scientist Gina Gustavsson noted:

”However, Swedes are often portrayed as the epitome of freedom-oriented people (Berggren and Trägårdh, 2006; Schwartz, 2006). Inglehart and his associates even speak of a ‘Swedenization’, as opposed to an Americanization, of the world (Inglehart and Welzel, 2005: 65, 87). The Swedish data may thus also tell us something of a more general interest.

They suggest that valuing freedom need not, as previous research often assumes, be incompatible with strongly condemning certain choices, or even favouring their restriction by law. In fact, it is not entirely unlikely that the positive Swedish attitudes towards prohibitions are to some extent an effect of valuing freedom; not in the sense of doing what one pleases unhindered by others, but in the sense of realising one’s authentic self (Berggren and Trägårdh, 2006: cf. 213; Gustavsson, 2010).”

The two scholars who uphold this Swedish ”state individualism”, historians Henrik Berggren and Lars Trägårdh, agree with her that the Swedish conception of freedom may be reconciled with prohibitions and obedience to a strong welfare state.

I used to differ from them in that the state individualism Berggren and Trädgårdh prefer is too totaltarian, albeit in a soft version where the state provides welfare in return for high taxes at the expense of civil society, individual responsibility and human dignity. The new mild and progressive totalitarianism that Huntford detected four decades earlier, a version closer to Huxley’s Brave New World than Orwell’s Nineteen-Eightyfour.

MATERIAL SUPPORT GIVES PUBLIC SUPPORT
The failure of the socialist Soviet Union was in part due to its failure to meet the demands of its citizens. The production of goods and services were too low.

But Sweden his a high technology semi-socialist state that has billions to spend on new government initiatives, on welfare services and social benefits for the disadvantaged. Where Soviet did not deliver the cash, we do and people are happy, among the top 10 in World Happiness index.

So my conclusion to this rant, inspired by Stephanie Georgopulos’ thoughts in Medium.org about the joy of being wrong about yourself, is that my country may have the money to pay welfare benefits to everyone that may need them. And that freethinkers like me and Richard Rorty, and his ironic readers of Nietzsche and Heidegger, may look down on the masses’ dependency on government and its propaganda and their profane materialism.

We intellectual aristocrats may be right, or wrong in our disdain. But the country still runs. I am bewildered.

Jan Sjunnesson, writer and teacher, born 1958.

Vägra APT

En gång varje månad samlas anställda i arbetsplatsträffar, APT. De är obligatoriska om arbetsgivarna vill det och utgår från Medbestämmandelagen (MBL).

Paragraf 19 i MBL tolkas av praktiskt taget alla större arbetsgivare som att APT är obligatoriskt och bör ske ca en gång /mån

”19 § Arbetsgivare skall fortlöpande hålla arbetstagarorganisation i förhållande till vilken han är bunden av kollektivavtal underrättad om hur hans verksamhet utvecklas produktionsmässigt och ekonomiskt liksom om riktlinjerna för personalpolitiken.”

Jag har både som anställd och arbetsledare suttit på många APT, men ofta tvivlat på dess värde. De är vanliga inom den offentliga sektorn och i större privata företag. Facken gillar dem. Idag tänker jag mer på Sovjetunionen och Iran när någon nämner APT.

De svenska APT träffarna är välmenande och säkert informativa för några, men har mest terapeutiskt syfte för de flesta. Alla ska få säga sitt och ingen ska efteråt komma med sura kommentarer att de inte var informerade. Ändå vet nog alla att verkliga beslut tas högre upp.

MBL kritiserades på 1970-talet från vänster och sades vara ett sätt för arbetsgivaren att tuta innan man körde över facket. I slutänden var ju arbetsgivaren den som bestämde även om MBL kräver fackliga förhandlingar innan beslut. Samma med APT idag.

I Sovjetunionen och i Östblocket tvingades alla medborgare att genomgå kurser i marxism-leninism.

Fysikprofessor Lennart Bengtsson skrev i Det Goda Samhället 2017 om hur den officiella svenska genusverksamheten påminde honom om DDR:s obligatoriska kommunistkurser för de östtyska fysikerna.

Men jag tror inte att det räcker med att peka ut den svenska snedvridna genuspropagandan, vilket debattören och matematikern Tanja Bergqvist och statsvetaren Bo Rothstein gjort förgäves i många år.

Problemet med de terapeutiska arbetsplatsträffarna är större än att staten bestämt sig för att uppfostra män och kvinnor till vad etablissemanget anser vara sunda och jämställda individer.

APT har en mer grundläggande funktion som innebär att alla anställda dras in i åsiktskontroll och tvingas recitera samverkansmål, ”corporate bullshit”, gemensam värdegrund och dessutom förväntas tro på vad som sägs, en lojalitet som kan tära ordentligt på ens samvete ibland.

Sovjet är förbi, men i Iran tvingas alla recitera ur Koranen vid offentliga möten. Där binds massorna samman i tillbedjan av Allah.

Här har vi partssammansatta grupper, förvaltningsträffar, partssamverkan, arbetsmiljöronder, utvecklingssamtal och så APT ovanpå det:

90 minuter fördelade till exempel på information 15, dialog 45 och beslut 30. Den sista punkten är rådgivande eftersom chefen ändå gör som han eller hon vill.

APT söver korporativt ned medarbetarna på eftermiddagen och stryper de åsikter som inte passar in, ett allt större problem i och med den ökande polariseringen i samhället. Den svenska konsensuskulturen har mer gemensamt med Sovjet och Iran, även om vi gärna inte vill tro det. Vi fogar oss, tvingas dit, tiger, fikar och går hem utan att få något vettigt sagt, än mindre gjort.

Vägra APT, men gå till större möten med alla ansvariga som arbetsgivaren och/ eller facket kallar till vid behov. Resten kan ni sköta på fikarasterna.

Jan Sjunnesson, journalist och debattör (refuserat inlägg 2017)

Nationell libertarianism

Yoram Hazony talar i videon om sin nya läsvärda bok The virtue of nationalism där han pläderar för en klassisk liberal hållning, långt från den världsomfattande progressiva socialliberalismen och vänsterliberalismen som utmärker västvärldens demokratier med några undantag i Östeuropa.

MER NATION

Den välfärdstatliga utopism, som en klassisk liberal som Hazony vill hindra, är så vanlig i Sverige att den knappast noteras. Vi svenskar är så vana vid att bli uppfostrade av en moraliserande DDR-liknande stat att vi inte reagerar. Att gå på Nationalmuséum blir en övning i infantilitet.

Hazony argumenterar vidare för att det bara är inom nationalstaten som mänskliga rättigheter och annat önskvärt kan realiseras. Bara suveräna stater kan garantera frihet om de besinnar sig och inte hänfaller åt världsherravälde som kommunismen, islam och liberalismen i Tony Blairs, Bill Clintons och, dessvärre, GW Bushs republikanska liberalism efter 2001. Demokrati kan inte exporteras och västvärldens demokratisyn är inte alltid svaret på de utmaningar resten av världen har. Se migrationsexperten Björn Östbrings recension

Jag skrev 2017 om hur vår västerländska syn på globala mänskliga rättigheter och kosmopolitiska värden växt fram ur just nationalstater. Yoram Hazony säger det mer övertygande så lyssna på videon som lär svenska liberalkonservativa, konservativa, klassiskt liberala och libertarianer ett och annat att ta till i debatten. Peter J Olsson är den ende vad jag känner till som studerat Hazony och fört fram hans nationella konservativa tankar i Svensk Tidskrift i år.

Men det räcker inte med en diskussion om nationell liberalism och konservatism utan vi måste gå vidare till att diskutera nationell libertarianism. Två omöjliga positioner i dagens svenska debatt men icke desto mindre nödvändiga att ta upp så ofta det går.

MINDRE STAT

En annan hållning som svenska borgerliga tänkare och väljare bör överväga, förutom att erkänna nationalism som en respektabel tanke, är den frihetliga libertarianska kritiken av välfärdsstatens makt över våra liv.

Ord som nyliberalism, nattväktarstat och systemskifte har använts sedan 1980-talet medan välfärdsstaten växte. Först 1990 började skattetrycket vända, men vi ligger fortfarande 10 procent över OECDs genomsnitt.

Vi skulle behöva ha en ordentlig debatt om hur stor andel staten ska ha av våra inkomster och vad vi får för pengarna, igen. En principiell debatt om just frihetsgrader och ansvar.

Skatten är som den marknadsliberale debattören Johnny Munkhammar sa i riksdagen 2011 en stor men osynlig del av vi inte kan bestämma över. Sedan hans tidiga bortgång 2012 har vi inte haft någon som envetet tar upp just skattetrycket, även om Skattebetalarnas vd Christian Ekström gör ett bra jobb, liksom Minnesfonden för Johnny Munkhammars gärning.

En libertariansk kritik av ett land som i allt gått den motsatta vägen över folkuppfostran, myndighetsvälde, skattemedel och bidrag till företag, lågt skydd för privategendom och medborgerliga rättigheter i grundlagen, behövs igen. Bloggpost om libertarianism.

1980 skrev författaren Lars Gustafsson stridsskriften För liberalismen där han formulerade vad många kände då, både till höger och vänster. Hans liberalism var Adam Smiths, F. Hayeks och Milton Friedmans klassiska liberalism. Han var frihetlig i själ och hjärta och det var inte svårt att kritisera den socialdemokratiska makten då, trots att landet leddes av en borgerlig statsminister.

Samma syn på medborgarna som förtappade oansvariga barn fanns hos Fälldins Centerparti och Ullstens Folkparti. Kritiken av makten fortsatte sedan från 1980-talet till dagens SD, där en frihetlig analys av välfärdsstaten och skattenivåer skymtar ibland.

Annars är det runt Frihetsfronten, Nyheteridag, Medborgerlig Samling och Mises Institute som libertarianska tankar frodas. Alla dessa finns utanför riksdagen vilket visar hur ett socialliberalt /socialdemokratiskt tänkande dominerar fortfarande.

Libertarianer ifrågasätter allt som det moderna Sverige står för. Man kan vara nationell och konservativ libertarian, dvs försvara sitt lands gränser men samtidigt inte vilja ha en stat som lägger sig i allt och som inte ges skattemedel att få makt att göra det.

Därför är uppmaning till skattesänkningar den politiskt mest viktiga frågan idag. Utan höga skatter hade inte den svenska staten kunnat bedriva normkritik i förskolor, rusta ned gränspolisen och försvaret, och ge SVT/SR makt att indoktrinera oss var morgon och kväll.

2012 skrev Patrik Engellau och Thomas Gür en analys i libertariansk/klassiskt liberal anda (läs Gösta Bohmans gammelmoderater), Den övermodige beskyddaren, som går att ladda ned gratis här.

”Den svenska välfärdsstaten har successivt övertagit alltfler omhändertagande funktioner från det civila samhället, alltså de frivilliga gemenskaperna, däribland familjen.

I boken hävdar Patrik Engellau och Thomas Gür att undanträngningen av det civila samhället medför avsevärda nackdelar

Tanken att medborgarna skulle befrias från de nära gemenskaperna kulminerade i 1974 års regeringsform.

Välfärdsstaten var en succé, svenskarna var tredje rikast på jorden och nationen väckte beundran i en hel värld.
Politikerna greps av övermod och deklarerade att deras huvuduppgift var att ”trygga rätten till arbete, bostad och utbildning”, vilket betyder att politikerna, inte den enskilde,” (ur presentationen).

MINDRE SKATT

Munkhammar är inte med oss längre men Gür och Engellau bedriver saklig opinion för en mindre stat. Svenska Dagbladet gör ibland sitt till men det krävs mer för att blottlägga de problem som den utopiska liberalismen och socialdemokratin ställt till med. Marika Formgren är oändligt saknad och behövd.

Till att börja med bör varje skattebetalare räkna på hur mycket de egentligen betalar in till staten i form av inkomstskatter, moms, arbetsgivaravgifter, punktskatter med mera. 2015 gjorde jag en uppställning . Timbro har en bra pedagogisk film som visar att vi betalar betydligt mer än 30 % skatt.

Sänk skatten. Minska staten. Tänk själv.

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.

%d bloggare gillar detta: