SLUTDISKUTERAT: Kyrkomötet i Nicaea år 325 och de svenska 1970-talsreformerna

 

Vissa saker är utagerade. Slutdiskuterade. Och man går vidare trots att dessa ting bör återigen undersökas.

Så var det i nordvästra Turkiet år 325, dåtidens utpost för det Romerska riket, där kyrkoledare hade samlats för att reda ut huruvida Jesus var gudomlig, förhållandet till Gud och den Helige Ande.

Det fanns flera tolkningar sedan den judiske karismatiske predikanten יהושע (Yehoshua) hade korsfästs runt år 33. Vissa menade att han inte alls var gudomlig, som hans bror Jakob, andra att han var Messias men inte en inkarnation av יהוה (Jahve) med flera tolkningar. Till mötet kom arianer, trinitarianer,  modalister, tidiga unitarier, gnostiker och  kyrkoledaren Athanasios den Store, biskop i det mäktiga Alexandra och den romerske kejsaren Konstantins förtrogne.

Athanasios  lanserade den eleganta lösningen att Fadern, hans son Jesus och deras Helige Ande är av samma slag, ὁμοούσιος homoousios.  I den trosbekännelse som felaktigt kallas den Athanasianska trosbekännelsen, proklameras mot alla avfällingar och kättare med logiska insikter att alla tre är varandra men åtskilda och samtidigt en:

”En är nämligen Faderns person, en annan Sonens och åter en annan den Helige Andes. Men Faderns och Sonens och den Helige Andes gudom är en enda, lika i ära och lika i evigt majestät. Sådan Fadern är, sådan är Sonen och sådan även den Helige Ande. Oskapad är Fadern, oskapad Sonen och oskapad den Helige Ande. Omätlig är Fadern, omätlig Sonen och omätlig den Helige Ande. Evig är Fadern, evig Sonen och evig den Helige Ande, och likväl icke tre eviga, utan en enda evig, såsom icke heller tre oskapade eller tre omätliga, utan en enda oskapad och en enda omätlig. Sammalunda är Fadern allsmäktig, Sonen allsmäktig och den Helige Ande allsmäktig, och likväl icke tre allsmäktiga, utan en enda allsmäktig. Så är Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud, och likväl icke tre Gudar, utan en enda Gud. Så är Fadern Herre, Sonen Herre och den Helige Ande Herre, och likväl icke tre Herrar, utan en enda Herre.”

Slutdiskuterat.

Kejsare Konstantin hade lovat att exkommunicera och utvisa alla som inte höll med vilket skedde med kyrkoledarna Arius, Theonas, och Secundus. En ny mer hierarkisk kyrka organiserades och Rom fick övertaget från Jerusalem.  Ni kan läsa mer i böckerna Christian beginnings av Geza Vermes och How Jesus became God av Bert Ehrman, se bloggpost.

Den obegripliga Treenigheten har åtlytts sedan år 325 med några undantag. Den är ett mysterium är det svar kristna ger om man ställer den inför logiska utmaningar och påpekar dess polyteism, den obefintliga inkarnationstanken i Gamla Testamentet och annat sedan korsfästelsen, som bara den är ett bevis på att Jesus inte var den Messias judarna beskrivit i GT och inte heller möjlig om Gud kunde förhindra det.

Något tal om ett nytt förbund finns fö inte heller i GT. Läs bloggpost.

DET SVENSKA 1970-TALET

I Norstedts  Sveriges historia (band 8, 2013, s. 218) skriver samtidshistorikerna  Kjell Östberg och Jenny Andersson det extrema 1970-talets avgörande plats i svensk efterkrigstid:

”De reformer som genomfördes under denna tid saknar motstycke i svensk historia. Med viss tillspetsning skulle det kunna hävdas att aldrig har så omfattande reformer genomförts någonstans, någonsin som i Sverige under 1970-talet. För en nutida läsare bör man påpeka att reformer vid denna tid innebar förbättringar och utvidgningar av välfärdsstaten. Ett sätt att mäta det är att statsbudgetens andel av BNP under 1970-talet ökade från 26 % till 38 procent. I själva verket är en lång rad fenomen vi förknippar med den svenska välfärdsstaten tillkomna eller väsentligt reformerade under dessa korta år.” (min fetning)

Ett urval av dessa  betydelsefulla reformer var:

1970 Lag om hets mot folkgrupp utvidgas till att gälla  ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse

1971 Femdagars- och 40 timmars arbetsvecka
1971 Särbeskattning mellan makar införs
1974 Grundlagsändringar. Enkammarriksdag. Talman ersätter kungen
1974 Lagen om anställningsskydd
1974 Lag om fackliga representanter i bolagsstyrelser
1974 Lag om rätt till studieledighet
1975 Krav på kommuner att anordna barnomsorg
1975 Lag om företagares anmälningsplikt av lediga platser till Arbetsförmedlingen1975 Lag om rätt till abort
1975 Lag om rätt till abort

1975 Avskaffande av individuellt ansvar för myndighetsanställda
1977 Lag om medbestämmande i arbetslivet
1977 Lag om fem veckors semester
1977 Lag om arbetsmiljö
1977 Högskolereform som ger icke-akademiker majoritet i universitetsstyrelser
1979 Avskaffande av husaga
1979 Lag mot könsdiskriminering i arbetslivet
1980 Folkomröstning om kärnkraftens nedläggning

1970-talets reformer fullbordade högskattestaten och välfärdsstaten som båda ersatte folkhemmet där skatterna var betydligt lägre och det personliga ansvaret större, inte minst genom kooperativa inslag och folkrörelser

Sveriges skattetryck s 102

Se bloggpost och  denna bloggpost. 

Vi ser idag många spelfilmer från 1970-talet, som Call Girl, Tillsammans, som gör detta decennium till en nostalgiskt skafferi. Men det var knappast  så vi upplevde det.

Snarare var 1970-talet en tid av kris och omstöpning av alla områden i en fart som bara Olof Palme kunde hänga med i. Assar Lindbeck, nationalekonom och Palmes hand, beskrev i skriften The Swedish Experiment 1997 att Sveriges under 1970-talet utsattes för ett ”fullskaligt experiment”.

Den mer borgerligt sinnade skribenten Claes Arvidssons Ett annat land – Sverige och det långa 70-talet tog liknande grepp 1999 om denna tid vars skugga sträcker sig långt in  efter millenieskiftet.

Liksom vid kyrkomötet år 325 har 1970-talets reformer fått status som slutdiskuterade, utagerade.

Den brittiske utrikeskorrespondenten Roland Huntford beskrev vårt lands prekära läge 1971 i The New Totalitarians . ”Engineered consensus” var hans beteckning på vårt lands konformism, något som inte ändrades av den borgerliga regeringens tillträde 1976.

Från förordet till den nya upplagan;

"The collective still rules. Despite the gleam of hope 
in the Moderate revival and the change of government, Sweden remains a predominantly corporate state. Forty years of Socialist  rule have affected the national mentality. It is those decades  which have molded the Sweden of today. This book, warts and  all, is how I saw that process. 

Cambridge, England 
December, 1979" 


1970-talet är över men inte slutdiskuterat. Det är dags att börja diskutera alla reformer inkl abort, hets mot folkgrupp, förskola, arbetsmarknadslagar och skatter.   Låt inte Sverige ta efter den kristna kyrkans despotiska tankeförbud.

Den Mångförslagne och Egensinnige

Jag har ofta kommit dragande med förslag till institutioner och folk som de artigt lyssnat på och sedan lagt undan. Patrik Engellau tillhör de tåligas skara i Stockholm sedan 2011 då jag först stövlade in på Danderydsgatan 10, 2 tr upp för att dryfta planer på min Sverigebok.

Nu ska jag berätta om en idé som jag försökte lansera 1986, långt innan jag ens jobbade med invandring och invandrare eller tänkte kritiskt om svensk invandringspolitik: Att snabbutbilda studenter/doktorander  till SFI lärare.

Jag arbetade extra 1977-87 på Akademiska Sjukhuset i Uppsala som sjukvårdsbiträde/extravak och stötte på många mer eller mindre välutbildade timanställda kollegor som pluggade eller forskade. Nån gång slog det mig att vi kunde användas till något annat än att dela ut mat, tömma kateterpåsar och hantera respiratorer.

Hur vore det om vi kunde snabbutbildas till lärare i svenska för invandrare tänkte jag vid något arbetspass? Sagt och gjort, så plitade jag ihop en skrivelse till Institutionen för Nordiska språk (där jag läste), AMU-gruppen (numera Lernia och min arbetsgivare hösten 1991) och Arbetsförmedlingen i Uppsala, Dragarbrunnsgatan.

Tanken var alltså att dessa tre skulle gå samman i ett projekt som skulle rekrytera hågade och kvalificerade studenter (t ex i antropologi, litt vet, historia, sociologi, ja samhälls- och humanistiska ämnen i stort) och ge dem en kort duvning i metodik och i SFI.

Jag visste redan då att undervisa i ämnet Svenska som Andra språk krävde några betyg universitetskurser, men tyckte redan då, liksom nu, att en kort-kort kurs räckte.

AMU-gruppen och AF svarade inte men min lärare i svensk språkhistoria skrev ett försiktigt positivt brev där han förklarade att hans institution nog kunde åta sig detta om någon betalade.

Jag var ju bara en anonym student och Uppsalabo med ringa respekt för universitetsvärlden  (vi Uppsalabor är inte så imponerade, särskilt villabarn från Norby) och tyckte alltså att jag kunde skicka runt mina infall, bara sådär.

Jag hade med mer framgång dragit igång en alternativ lokal kultur- och reportagetidskrift, UppsalaMagazinet några år tidigare och var lika styv i korken även om den gått omkull och vi ansvariga hamnat i tingsrätten för obetalda fakturor och skatt.

1992 drog jag igång ett öppet diskussionsforum på Uppsala Stadsbibliotek som ett examensarbete inom folkhögskollärarelinjen och 1996 planerade jag ett turkiskt bad, hamam, i Rinkeby. Och nu när jag tydligen blivit högertroll så har jag arrangerat föredrag i Stockholm sedan 2013 med visst motstånd från stadens kulturförvaltning och studieförbundet Medborgarskolan.

Detta slog mig när jag tänkte på mitt förra inlägg om varför jag lämnade SDs webbtidning Samtiden 2015. Antagligen krävs det rätt egensinniga personer att åta sig uppdrag som detta och jag var och är en sådan person, med eget driv och riskbenägenhet. Jag visste nog att jag skulle förlora personligen på att gå till DN, men det brydde jag mig inte om. Jag har egentligen aldrig brytt mig om försörjning och status.

Nu jobbar jag i hemtjänsten, ungefär samma arbetsuppgifter som jag hade på Akademiska för 40 år sedan.   Detta tillsynes enkla men viktiga jobb ger mig tillfredsställelse och frihet att tänka fritt. Snart kommer jag väl på något nytt förslag  eller tar itu med äldre uppslag.

En skriftställares dagbok: 14-11-2021

BORDE JAG HA STANNAT KVAR I SD:s WEBBTIDNING SAMTIDEN 2015?

Mina kloka erfarna dissidentkollegor Gunnar Sandelin och Jan Tullberg rådde mig i februari 2015 att inte gå till DN och avslöja distansupplägget med Erik Almqvist i Budapest, den  obefintliga redaktionella planeringen, redaktionsbråk och alla refuseringar av mina texter trots att jag var redaktör och ansvarig utgivare, men utan publiceringsmöjligheter.

I och med Samtiden hade SD  genom mig kommit in i SVT/SR  2014 och jag borde ha suttit still i båten. Men icke. Jag  kände mig förorättad och var nog fåfäng nog att tro mig om att kunna starta en begynnande Sverigevänlig rörelse genom föredragsföreningen Fri Folkbildning,  Avpixlat, Nya Tider, Swebbtv och de andra alternativmediernas pådrag vid arrangemang som Pride Järva med mera.

Det gick väl sådär. Jag blev arbetslös  i mars 2015 och utan inflytande i SD som i Stockholm senare förföll rejält med paret Wallmark. Några soffor och inslag i SVT blev det inte mer (utom i SVT Debatt i januari 2017), vilket var kanske ett resultat av att jag inte kunde kopplas till SD och var därmed ingen representant.  Att ha en påläst välutbildad oberoende Sverigevänlig kommentator var otänkbart då och likaså nu.

Jag tror dock att Sandelin och Tullberg hade rätt nu i efterhand, men att sitta still i båten är inte min mest framträdande egenskap. Jag har tidigare hängt ut inkompetenta arbetsgivare (Hjulstaskolans rektor 2005, Yrkesgymnasiets ledning 2011) och har svårt för att bli trampad på tårna. Men nog borde det ha gått vägen våren 2015 att förpassas till en redaktörsroll och sedan fortsätta på Samtiden och fortsätta kommentera i debatten. 

Problemet var dock att jag inte kunde skriva fritt utan hade fått drygt 60 texter refuserade och därmed byggt upp en frustration sedan Samtiden startade vid midsommar 2014.  Att då fortsätta tedde sig omöjligt, men som sagt det hade kanske varit bättre för SD och den folkrörelse som partiet har, som bl a Expressens Viktor Barth-Kron påpekat. 

Men jag får idag bita i det sura äpplet.  Samtiden har idag en bra om än marginell funktion  i den politiska  debatten och Dick Erixon gör bra ifrån sig liksom Riksstudios.  Den äventyrlige Sjunne blev ett irrbloss som åtog sig uppdraget i november 2013 av Mattias Karlsson och Martin Kinnunnen eftersom han var den ende som kunde hantera det publicisistiska arbetet någorlunda och hade lite att förlora.

Jag hade fått sluta vid årsskiftet  2012/13 från lärarutbildningen som lärare i pedagogik och barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet eftersom jag inte följt den politiskt korrekta linjen.  2013 stod jag utan arbete och hade just engagerat mig i SD Stockholm samt debatterat invandringsfrågor på Bonnierägda Newsmill och denna blogg.

Jag hade vidare  flyttat till Indien över sommaren för att starta ett utbildningskonsultbolag men återvänt i augusti pga min fars sjukdom och senare bortgång i november. Kort sagt en rörlig individ, politiskt (gått från V till SD) och geografiskt.

Så vad göra nu? Knappast att återinträda i den politiska debatten eller skapa nya mediehyss. Det gör #Hurkanvi,  #Densistamåltiden, #Godton, Wyndman och Heberlein, Chang, Bulletin m fl bra. Någon plats för  riktiga Sverigevänner  i medier ser jag dock inte utom möjligen för Riksstudios Rebecca Fallenqvist och Richard Sörman som ett bra radarpar. 

Mainstream media har tagit till sig en glättig SD-light  version och skytt för de mer allvarliga kritikerna av invandringspolitiken (se bloggen). SVT Forum filmade t ex Jan Tullberg i feb 2016 men klippte bort inslaget när de själva sände hela programmet (se YouTube). Att låta en disputerad företagsekonom diskutera invandring och ekonomi är fortfarande tabu i SVT och han lär inte synas i TV4 heller. Inte heller Patrik Engellau och Karl Olov Arnstberg.

Kanske gjorde jag ändå rätt med att hoppa av. Hur som helst var jag med om att skriva presshistoria under denna korta intensiva tid.  

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

Tjeckien – frihet och framtid

Vaclav Havel platsen, okt 2021

Ett par höstdagar i Prag gav mig intryck av en vacker europeisk huvudstad med ett fritt uteliv och en klok politisk ledning. Under fyra dagar såg jag t ex bara tre slöjor, kanske fem tiggare och inga hotfulla gatugäng.

Jag träffade en svensk som flyttat hit och en tjeck som flyttat tillbaka. Dessutom har jag skrivit en del om Tjeckien tidigare så vad som följer är dels turistbilder, dels lite nutidshistoria och referat av samtal.

Snabbrepetition: Landet Tjeckoslovakien bildades 1918 och togs över 1948 av Sovjettrogna kommunister vilka avsattes 1989. 1993 delades landet i två suveräna stater, Slovakien och Tjeckien.

Demonstration 18 dec 1989, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Sammetsrevolutionen

FRIHETENS HISTORIA

Efter Sovjetunionens invasion i augusti 1968 började en lång frihetskamp med flera tragiska öden.

Efter invasionen av Tjeckoslovakien den 20 augusti 1968 av 250 000 ryska soldater för att sätta stopp för de reformer som landets regering införde sedan sommaren befann sig många medborgare, aktivister och opolitiska, i chock. Studenter kastade molotovcocktails från barrikader liksom franska studenter gjort i Paris i maj samma år. Men förgäves.

Med 186 döda och 362 allvarligt skadade fann alla det bäst att inte agera. Alla utom en, Jan Palach.

Denne unge student vid Karlsuniversitetet bestämde att protestera den 16 januari 1969 genom att sätta eld på sig själv på Wenceslastorget i Prag, en symbolisk plats för en medeltida kung, Sankt Wenceslas, men framför allt för nationalhjälten och martyren Jan Hus. Båda dessa hade dött för sitt land och sin tro. Hus avrättades 1415 av den katolska kyrkan för sina kätterska idéer.

Hans krav innan han tände eld på sina kläder var att den statliga censuren skulle avskaffas och propagandatidningen Zprávy skulle läggas ned och att en generalstrejk skulle utlysas. Den läkare som tog emot honom på sjukhusets brännskadeavdelning berättade att Palachs mål inte var att protestera mot den sovjetryska ockupationen i första hand, utan mot den demoralisering och passivitet bland de tjeckoslovakiska medborgarna som följde på invasionen.

Hans dödsdag och begravningsplats blev till ett politiskt minne som den demokratiska oppositionen utnyttjade till dess att regimen bestämde sig i oktober 1973 för att ta bort hans urna från kyrkogården.

En start för frigörelseåret 1989 blev när Vaclav Havel arresterades i januari för att ha lagt ned en krans till hans minne under den så kallade ”Palach-veckan” . Havel fick sitta i fängelse fem månader för sitt tilltag men under den tiden växte oppositionen i landet.

Jan Palach fick ett torg i Prag uppkallat efter sig, som tidigare hette Röda arméns soldaters torg.

Den moraliska dimensionen i den tjeckoslovakiska oppositionen fördjupades i och med Palachs död. Flera tog livet av sig offentligt på samma sätt strax efter honom men sedan övergick protester till mer kulturella uttryck.

Husserl Page: Jan Patočka Bibliography
Jan Patočka 1907-1977

Den stillsamme universitetsprofessorn i filosofi, Jan Patočka, blev under några år indragen i det underjordiska universitet som samlades i privata hem under 1970-talet i Prag och andra städer. Patočkas filosofi handlade om hur människan upplever världen, dess livsvärld som var det begrepp han övertagit från sina lärare, fenomenologins grundare Edmund Husserl och hans efterträdare Martin Heidegger.

Patočka var bannlyst från att undervisa från 1972 men fortsatte att verka via det underjordiska universitetet, en idé som först tagit fart i Polen under samma tid. Men Patočka hade aldrig varit en kontroversiell och politiskt engagerad filosofiprofessor. Ändå uppfattades hans tankar, och kollegan Karel Kosíks, som samhällsfarliga trots att de kan räknas in i en humanistisk, ja även marxistisk tradition.

Patočka skrev även om antik grekisk filosofi och dess begrepp om ”omsorg om själen”, det vill säga att genom att ta hand om vår egen själ så når vi vårt mänskliga jag. Vi kan både nå vad som är evigt och vad som är förgängligt om vi står upp för vår själ och våra ideal. Patočka exemplifierade med den giftbägare som Sokrates frivilligt tömde som straff för att han sagt sanningar i Aten på 400-talet före Kristus.

Som en obändig nutida Sokrates valde den 70-årige professorn att skriva under manifestet Charta 77 samma år. Han dog den 13 mars 1977 efter att ha varit förhörd av poliser och åklagare nästan dagligen under två månader, ibland elva timmar i sträck. Hans död liksom Palachs blev än värre för myndigheterna än hans levnad. Begravningen blev till en manifestation mot den auktoritära kommunistregimen som bevakade tillställningen med massiv polisinsats. Poliserna filmade begravningsgäster, en militärhelikopter cirklade ovanför kyrkan men inget kunde stoppa sanningen.

Patočka visste att han vid något tillfälle i livet inte bara skulle undervisa om filosofi utan också praktisera vad han lärde och ta sina ideal på allvar.

Stray Satellite
Plastic People of the Universe, 70-tal

1976 arresterades 20 musiker, däribland The Plastics (som de kallades) och över 100 åskådare förhördes. Flera åtalades för narkotikainnehav, alkoholism, störande av allmän ordning, moraliskt upprörande och för att sjunga upproriska texter som konspirerade mot regimen.

I en berömd rättegång sa åklagaren att bandet ”inte hade visat respekt för samhället och inte heller för grundläggande moraliska lagar”. Straffen blev mellan åtta och 18 månaders fängelse. De struntade i att alla musikframträdanden måste vara sanktionerade av myndigheterna, även amatörspelningar. Deras psykedeliska musik ansågs omoralisk liksom deras långhåriga utseende.

Havel lyssnade på rättegången och skrev en essä som ingick i bandets första album, Egon Bondy’s Happy Hearts Club Banned. Havel såg även till att den tyske Nobelpristagaren i litteratur Heinrich Böll fick veta om åtalen och Böll ställde sig vid musikernas sida.

Men den stora effekten av att förfölja ett experimentellt band för den repressiva diktaturen var alltså att manifestet Charta 77 skapades. Att inte tillåta långhåriga hippies att spela som de ville hade en enorm verkan på samhället. Själva såg The Plastics sig inte som aktivister utan som fria musiker. Det räckte. Se mer på Avpixlat 2016.

 

VACLAV HAVEL

Att ljuga blev vardag för människorna som levde bakom järnridån och under kommunistiskt styre i Tjeckoslovakien. Att tala sanning blev rent av en revolutionär handling.

Ett liv i lögn kallade den tjeckiske dramatikern, dissidenten och sedermera presidenten Vaclav Havel (president 1989-2003, född 1936, död 2011) det liv som medborgarna levde under det kommunistiska förtrycket.

Han visade hur samhällsstrukturen byggde på att alla var överens om vad som var fel och vad som var rätt. Tyckte man fel så teg man. Den som tvekade gav åtminstone läpparnas bekännelse till regimens version av sanningen.

Man visade upp åsikterna som förväntades av lojala medborgare. Repressalier kunde i värsta fall bli fängelse. Havel satt själv av fyra år mellan 1979-83. Till de mjukare repressalierna hörde att förlora arbete, vänner och att få sitt rykte förstört genom att förtalas i offentligheten.

I ett öppet brev till landets diktator berättade Vaclav Havel om hur medborgarnas vardagsliv påverkades:

”Till Dr Gustáv Husák,
Generalsekreterare i Tjeckoslovakiska kommunistpartiets centralkommitté
9 april, 1975

Bäste Herr Doktor

Av rädsla för att mista sin anställning lär läraren i skolan ut saker han inte tror på; av rädsla för sin framtid upprepar eleven dem efter honom; av rädsla underkastar sig folk all möjlig förnedrande självkritik och av rädsla för sin existens, ställning och karriär går de på möten, röstar där precis som förväntas av dem eller tiger åtminstone; av rädsla för att bli angivna uttalar de aldrig offentligt och ofta inte ens privat sina verkliga åsikter.

Av rädsla deltar folk i officiella firanden, manifestationer och tåg. Av rädsla för att inte få fortsätta sitt arbete bekänner sig många vetenskapsmän och konstnärer till idéer som de i verkligheten inte tror på, skriver saker de inte tycker eller som de vet inte är sanna, går med i officiella organisationer”, skrev Havel.

Det var viktigt för Havel att inte beskriva Tjeckoslovakien i termer av en diktatur som med våld förtryckte sina medborgare. Visserligen hade kommunisterna kuppat sig till regeringsmakten 1948, men decennierna därefter var post-totalitära.

En mjuk övertalningsmakt som upprätthöll invånarnas lydnad, inte med batonger och knytnävar utan med statlig propaganda och medborgarnas självcensur. Själv märkte han att vänner och bekanta drog sig undan för honom på gatan. Havel förstod att hans närvaro var en olägenhet när folk började undvika hans sällskap och baktala honom i hans frånvaro.

Vad kan man då göra? Ja, innan politiska partier kan bildas och frihet uppnås måste de oppositionella först kritisera samhället moraliskt menade han.

Att ta på sig ett ansvar för högre ting än bara fylla magen, finna nya inre förhållanden till sina medmänniskor och att återupprätta sådana värden som förtroende, öppenhet, ansvar, solidaritet, kärlek. Inte kritik av maktens tekniker utan av dess mening och moral.

Havel och de andra dissidenterna bakom manifestet Charta 77 hade aldrig bestämt sig för att bli politiska dissidenter och oppositionella.

Regimens intolerans skapade den identiteten utan att dissidenterna själva hade några önskemål om bära den eller ta på sig nackdelarna den förde med sig. De gjorde helt enkelt vad de trodde på, och vad som verkade ärligt att göra i förhållande till den förljugna offentligheten.

Läs mer på denna blogg 2014 (inlägg som refuserades av SD ägda Samtiden där jag var redaktör och ansvarig utgivare).

Karlsbron från 1402 över floden Moldau i Prag.

CENTRALEUROPA

”Centraleuropa tillhör och vill tillhöra den västerländska kulturella sfären.” Det var den tjeckiske författaren Milan Kunderas huvudsakliga budskap när han 1983 skrev en essä om vad han kallade Centraleuropas tragedi, återutgiven 2019 på svenska av den borgerliga tankesmedjan Timbro.

Enligt Kundera var det han kallar Centraleuropa, nämligen Polen, Ungern och Tjeckoslovakien (och dessutom Österrike) visserligen politiskt dominerat av Sovjetunionen efter Andra världskriget, men kulturellt sett utgjorde det snarare än del av Västeuropa eller om man så vill det verkliga Europa. Anledningen är historisk. Centraleuropa härrör kulturellt ur romerska riket och katolska kyrkan medan Östeuropa stammar från det ortodoxa Bysans.

Efter 1945 flyttades gränserna för den ryska intressesfären västerut. Kundera skriver att några nationer som alltid hade betraktat sig själva som västerländska vaknade upp en vacker dag vid krigsslutet och fann att de befann sig i öst.

Hans tes är att Centraleuropa med de kulturella metropolerna Wien, Prag, Budapest och Warszawa har starkare kulturella band med Västeuropa än med Öst. Det var inte en tillfällighet att motståndet mot den ryska ockupationen var som starkast där: Polen 1956, 1968, 1970, 1980, Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968, och inte i Rumänien eller Bulgarien. Detta folkliga motstånd bars fram av stridbara representanter för varje lands kultur. Och Kundera uttrycker mycket höga tankar om den nationella kulturkampens betydelse:

Gatuvy i Prag

”Identiteten hos ett folk eller en civilisation avspeglas och sammanfattas i den helhet av andliga skapelser som brukar kallas ‘kultur’. Om denna identitet utsätts för ett dödligt hot intensifieras kulturlivet, det skärps, och kulturen blir det levande väsen som hela folket samlas kring. Det är därför som det kulturella medvetandet och det samtida andliga skapandet har spelat en större och mer avgörande roll i alla de centraleuropeiska revolterna än någon annanstans och i någon annan europeisk folklig revolt någonsin,” skrev Kundera.

Kunderas essä från 1983 är aktuell idag eftersom den lyfter fram den folkliga kulturkampen som en väg framåt mot en makt som ifrågasätter folkets identitet, men också för att den tar fasta på det Europa som idag är mer ifrågasatt än någonsin.

Läs mer på Det Goda Samhället 2019.

Gatuvy i Prag

SVENSK JOURNALIST I PRAG

Jag träffade en svensk väletablerad journalist som valt att flytta till Prag med hustru på äldre dagar.

Han prisar landet för dess kloka politik där ledarna valt att bara ta in arbetskraftsinvandrare. Totalt kom under 100 asylsökande förra året. Landet har snarare arbetskraftsbrist med 3 % arbetslöshet och engelsktalande skandinaver kan lätt få arbete.

IT-infrastruktur och digitalisering har nått längre än i Sverige anser han och många internationella tech företag har förlagt sina huvudkontor här, särskilt asiatiska.

Rökning tillåten

Han är kritisk till den svenska ängsligheten och inkompetensen som nu bragt landet på fall. I sak säger han samma sak som de två svenskar jag intervjuade 2019 för Katerina Magasin. Sverige har blivit farligt för de naiva svenskarna som inte kan värja sig mot våldsamma utländska gäng. Se även mitt inlägg där 2020 om att leva utomlands för svenskar och för invandare här.

Tjecken ligger mitt i Europa med ett par timmars bilresa till Adriatiska havet, Österrike, Ungern och Tyskland. För svenskar med rätt utbildning och erfarenhet som vill flytta är landet att rekommendera. Säker, välfungerande, stolt nation.

Jag själv kan tillägga att polisbilar syns överallt i Prag.

Otto Cernys blogg om Katerina Janouch 2017

EXILTJECK ÅTER

Sedan träffade jag Otto Černý, en tjeck som bloggar om Sverige på tjeckiska efter att han bott här med äkta asylskäl från 1979 till 1994.

Han var med i frihetskampen redan 1968 då han som oppositionell militär var med att sätta eld på en sovjetisk stridsvagn, dock inte ertappad.

Han kände Havel och var en av de första undertecknarna av Charta 77. Men hans syn på den förre presidenten och frihetskämpen är inte så ljus. Otto Černý menar att Havel varit för västvänlig och att medlemskap i EU och NATO var felsteg.

Idag är han aktiv i det lilla högerpartiet Trikolora, som fick 2, 5 % i senaste valet. Kommunister och Socialdemokrater röstades bort helt vilket svenska medier undvek att nämna. Den vänsterliberale svensk-tjecken Hynek Pallas på DN Kultur blev ursinnig (jag gick på honom 2017 i Avpixlat) efter ha förtalat Tjeckien i månader innan valet för dess konservatism och nationalism.

Den nationalkonservativa och libertarianska partiet Trikolora bildades 2019 av Václav Klaus Junior, son till den förre presidenten Václav Klaus. Fadern gav ut en stridsskrift mot EU och liberal migrationspolitik som jag recenserade i Nya Tider 2017:

”Den före detta presidentens korta bok heter Folkvandring: en kort vägledning till vår tids migrationskris (Rosa Alba förlag, 2016). Den knappt hundra sidor korta vägledningen översattes snabbt till engelska, franska och tyska och finns nu även att köpa på svenska via internetbokhandlar.

Tjeckiens tidigare president Václav Klaus bok Folkvandring. Den svenska upplagan innefattar ett förord av Gunnar Sandelin och Václav Klaus tacktal på European Freedom Awards 2016 i sin helhet.

I boken läggs ingen skuld på migranterna utan istället på de ansvariga politikerna i EU-toppen, som Angela Merkel och Jean-Claude Juncker, som direkt uppmanat migranter från Mellanöstern och Nordafrika att söka sig till Europa. För författarna är det lika olyckligt som när det antika Rom invaderades av folkvandringar för 1 500 år sedan.

‘Massimmigrationen utgör i sin omfattning, i sin struktur och i sin kvalitet ett helt nytt fenomen som vi helt enkelt vet att det är ansvarslöst att underskatta. Att ha tigit om faran är något som våra barn och barnbarn aldrig skulle förlåta oss för’.

Erfarenheten av den kommunistiska ockupationen av Öst- och Centraleuropa sedan 1946 och fram till 1989 gör dessa länder extra vaksamma på när makten vill föra sina befolkningar till tanklösa experiment för att skapa ‘nya människor’ istället för dem som existerar i Europa sedan tusentals år.”

PRAGBILDER

Sedan 2009 är personligt innehav av droger lagligt. 15 gram cannabis är gränsen.

Spritdrycken absint innehåller svaga doser av det nervgift som gjort originaldrycken förbjuden i Sverige.

Den tysktalande judiske författaren Franz Kafka levde 1883-1924 i Prag

Kafkas grav på den judiska begravningsplatsen.

Kafé Kavárna Obecní dům

 

Jag kan rekommendera ett besök i Prag som är andlöst vackert och ger frid för en sorgsen europé.

Invandringskritikernas sociala och kulturella ställning

”Sverigedemokratin är tafflig, jag ser människor i foppatofflor framför mig, såna som gillar att grilla flintastek”, Ann Heberlein, intervjuad av Jens Liljestrand i Expressen, 1 sept 2021.

Denna text behandlar de personer och de politiska rörelser som levererat kritik av invandringen till Sverige sedan 1980-talet.

Den bärande tesen är att de folkliga kritikernas låga sociala ursprung har dragit ned tilltron till deras budskap och lett till omfattande förakt. De kvalificerade kritiker som har och har haft positioner inom kultur, medier och akademi har varit få och isolerade. Sammantaget har de svaga sociala och kulturella banden till etablissemanget varit avgörande för om deras argument ska bemötas sakligt eller ej.

SVERIGEDEMOKRATERNAS BRÖTIGA BÖRJAN

Att jämföra hur S och SD behandlades när deras rörelse och idéer var i sin linda är viktigt för att förstå varför den enda upptogs snabbt i etablissemanget, medan den andra hånades. En nyckel till förståelse är att analysera de personer som kritiskt debatterat den förda invandringspolitiken med eller utan koppling till SD.Medan socialdemokratin organiserades utifrån fackföreningsrörelsen i slutet av 1800-talet med stöd från det unga radikala avantgardet (Strindberg) och högreståndspersoner (Branting, som hade gått i småskola med blivande kungen Gustav V) har Sverigedemokraterna, och vissa av dem som fört fram kritik av invandringen, vandrat en helt betydligt besvärligare väg. Att ha nått 20 % i väljarkåren är därför en unik bragd som bör leda till omfattande forskning och debatt.Att Vitt Ariskt Motstånd, Bevara Sverige Svenskt och andra småpartier, däribland SD, fötts ur arbetarklassen är vida känt. Få medelklassungdomar ville förknippas med bomberjackor och stålhättade kängor.Dessa frustrerade arbetarkillar hade tidigt känt av de problem som invandringen skapat vilket hade förtigits i medierna. Anders Klarström, SD förste ordförande, har berättat om de första åren från 1988-93 med SD i sin bok. Det hat och hot som SD mötte bör snarast dokumenteras. Jag lämnar frågan om äkta rasism här men visst fanns och finns rasism inom de invandringskritiska leden, liksom i samhället i övrigt.Vad jag vill göra här är att lista några av de intellektuella och aktivister som utanför och i SD tagit upp liknande kritik.En tidig sådan kritiker som själv upplevt missförhållanden på och med flyktingförläggningar på 1980-talet var den moderata läkaren Eva Bergqvist. Hon stoppades inte av Carl Bildt, som tvärtom försvarade henne mot två SVT-reportrar 1990, däribland Lars Adaktusson.Till de tidiga kritikerna får man räkna Thomas Gür som i borgerliga sammanhang publicerat rapporter och debatterat sedan 1980-talet i pressen. Han ifrågasatte den ljusa bild som gärna uppmålades, från vänster till höger, över lycklig integration. Landsmannen Magnus Karaveli publicerade 1997 en bok om en god nationalism där invandring diskuteras mer realistiskt. Möjligen kan folkpartisten Ana Maria Narti räknas till de etablerade politiker som kunde se brister i integrationen, men hon var aldrig uttalad kritiker av invandringspolitiken.Dock är det långt från ledarsidor och borgerliga blad som de första analysera kommer underifrån. Den lilla stenciltidningen Blågula Frågor stod nog främst under 1990-talet under ledning av Jan Milld och Anders Sundholm, dit senare debattören och socialsekreteraren Birgitta Sparf sökte sig.

PASSIVISERANDE INTEGRATIONSPOLITIK

Faktum är att många i etablissemanget vågade diskutera den passiviserande integrationspolitiken som behandlade dessa, ofta kompetenta, utlänningar som barn. Liberalen och fd RFSU-ordföranden Hans Nestius satte ihop en antologi 1995 med Mauricio Rojas bl a. Inom S skulle Leif Blomman Blomberg hinna öppna upp några debatter innan leden slöts efter millenieskiftet av Mona Sahlins fraktion.1997 skedde ett medialt genombrott då Kajsa Ekholm Friedman, biträdande professor i socialantropologi i Lund, talade inför en publik, organiserad av den löst sammansatta gruppen Folkviljan och massinvandringen. Hon hade fått frågan om mångfald var ett bra sätt att organisera samhällen vilket hon besvarade negativt med exempel och erfarenheten från Afrika, Latinamerika och Polynesien.Underlaget blev till två inlägg i DN som väckte stort rabalder, inte minst inom de svenska socialantropologernas läger. Maken Jonathan Friedman, professor i socialantropologi i Lund även han, skrev ett satiriskt inlägg i Current Anthropology 1999 och gav sedermera ut en studie av svensk politisk korrekthet, PC Worlds, se länkar med gratis pdf av boken.Jonathan Friedman samlade fler forskare och debattörer. däribland Åke Wedin, fd chef vid Arbetarrörelsens arkiv, kring sig till en antologi, Exit Folkhemssverige som utkom 2006. Den analyserar 1990-talets invandring från Balkan och begreppet ”mångkulturalism” i internationell forskning och jämförande studier.Vid denna tid började utlänningar i och utanför Sverige formulera kritik.2000-talet första år var det dags för fyra Lundastudenter och SD-are, Åkesson, Söder, Jomshof och Karlsson, att formera sitt ledarskap över det lilla men växande partiet. Söder är civilingenjör och officer, Jomshof gymnasielärare, medan Karlsson och Åkesson har oavslutade universitetsstudier. De är sk organiska intellektuella i Gramscis mening.Ingen av dem har på djupet analyserat migrationsfrågor utan de har varit upptagna med att organisera SD. De har skrivit debattinlägg och hållit anföranden men kan inte sägas vara intellektuella invandringskritiker.Det är först meGunnar Sandelins inlägg i DN 2008 och KO Arnstbergs bok Sverige och invandringen samma år som några kvalificerade författare tar sig an det kontroversiella ämnet. De två samarbetar sedan 2013 med bloggen Invandring och mörkläggning och har gett ut tre böcker tillsammans.Annars har två anonyma opinionsbildare verkat vid samma tid, och ofta i förbindelse med Arnstberg och Sandelin, nämligen journalisten Julia Caesar och statistikern Affe Karlsson. Julia bloggade länge på den svensk-danska webbsidan Snaphanen varifrån hennes krönikor hämtades och trycktes i tre volymer 2010. Hon har numera en egen blogg och har avslöjats av Expressens kultursida.Affe Karlsson är ännu anonym och har en fullmatad statistikblogg med en del satir. Jag gav de båda medaljer 2023 i min framtidsskildring.Sedan 2015 har fler vågat framträda, däribland den fd borgerliga ledarskribenten Marika Formgren men alla har fått betala ett högt pris. De debattörer som tillkommit sedan dess är mer mediala men fortfarande saknas ordentlig forskning och djupa diskussioner om invandringens konsekvenser.Jag skrev två översikter 2019 i Katerina Magasin av den svenska invandringsdebatten, här och här.

INTERNATIONELLT

Utanför Sverige har länge invandring debatterats och beforskats. Danskarna var tidiga, se här, här och här, liksom norrmännen, här, här, här och här. Finland är ett särfall.Till betydelsefulla invandringskritiska debattörer och forskare i Norge kan räknas Hans Rustad, Hege Storhaug, Asle Toje, Halvor Fosli Peder Fjordman Jensen, och i Danmark, Lars Hedgaard, Mikael Jalving, Kasper Støvring och hela Trykkefrihedsselskabet.Se min bok Skandiavisk kulturkamp för bakgrunder.I USA skrev kulturskribenten Bruce Bawer debattböckerna While Europe slept 2006 och Surrender 2009, vilka båda hyllades, liksom den ekonomiske journalisten Christopher Caldwells Reflections on the revolution in Europe 2009. New York Times skrev om Caldwells bok:

”When an insecure, malleable, relativistic culture [Europe’s] meets a culture that is anchored, confident, and strengthened by common doctrines [Islam’s], it is generally the former that changes to suit the latter”.

I Storbritannien har Douglas Murray hållit fanan högt och medverkat i etablerade medier, men förpassats till svenska alternativmedier (Dispatch International och Swebbtv) fram till 2019 då SRs Studio Ett lät honom säga något kortfattat med oförstående kommentator från vänster och presenterade honom som kontroversiell.Hans bok The Strange Death of Europe (2017) är mycket läsvärd men är inget eget forskningsarbete. Oxfordprofessorn Paul Colliers Exodus (2013) är nog det senaste jag läst som bara fokuserar på migration. Debattböcker är annars vanligt inom denne genre, som t ex den tyske politikern Thilo Sarrazins bok från 2010 om hur Tyskland avskaffar sig självt och som fick pris i Danmark 2013.Till dessa kan läggas Jonathan Haidt, Melanie Philipps, David Goodheart, Matthew Goodwin och säkert andra namn ni kan tipsa mig om. Nu tillbaka till den svenska ankdammen.

HÄXBLANDNING

Lägger man ihop politisk korrekthet, svensk konflikträdsla, välfärdsstatens klientilisering med invandring/integration/migration får man en häxblandning som tar kål på vilken debatt som helst. Jag vet inte hur många skämskuddar jag har avverkat genom att genomlida tevesända debatter om just invandringen.Det spelar ingen roll om SD eller någon vettig invandringskritiker, som Gunnar Sandelin, är med. Resultatet blir alltid pinsamt och svennigt. Kan hålla med Heberlein men foppatofflorna sitter oftast på personer som SVTS:s Camilla Kvartoft och Belinda Ohlsson.Idag har vi ett tiotal personer som skrivit kvalificerat om invandring: Karl Olof Arnstberg, Patrik Engellau, Jan Tullberg, Gunnar Sandelin, Jan Ekberg, Johan Westerholm, Andreas Johansson Heinö, Joakim Ruist, Thomas Gür, Jesper Strömbäck, Magnus Henrekson, Emma Neuman och Tino Sanandaji.Arpi, Cwejman, Neuding och Bulletin-gänget står i farstun liksom ledarskribenter på GP, SvD, Expressen, DI, Kvartal, Barometern, NWT, Dagen.Ni kan säkert fler namn och lägg till dem i kommentarsfältet. Av dessa skulle en klok mediekanal kunna beta av 3-4 i taget med en gemensam neutral utfrågare (Anders Holmberg?).Fokus ska inte vara stök på bibliotek och simhallar eller usla skolor, eller akutmottagningars säkerhet eller religion eller kulturarv eller kriminalitet eller jude-, homo – och kvinnohat eller bidragsnivåer eller politisk korrekthet eller Det Välfärdsstatliga Komplexet eller fega medier eller Sveriges totala kostnader (1,5 % av BNP enligt Jan Ekberg 2009, 7 % enligt Jan Tullberg 2020).Fokus ska vara invandringen. Av dessa tror jag att fyra skulle kunna bjuda på en intressant debatt: Arnstberg, Engellau, Ruist och Heinö.

SLUTORD

En fråga kvarstår dock: Vad med den låga sociala bakgrunden hos SD och de ilskna svenskar som skriver arga kommentarer på nätet om utlänningar och jagas av Näthatsgranskaren, Researchgruppen och Aschberg/Boisen? Kan några mer framstående företrädare för en saklig kritik få etablissemanget att acceptera mer av SD och den folkliga vreden?Tyvärr tror jag inte att något kommer ske på kort sikt. Det parti jag gått med i, Medborgerlig Samling, har ett migrationspolitiskt program av det slag jag efterlyser och partiet har samlat sansade fd Alliansväljare i en ambitiös ny medborgarrörelse, dock inte en folkrörelse som SD stampat upp ur den svenska landsbygdsmyllan.Varken SD eller MED kommer behandlas utifrån sakliga resonemang av medier och politiker på länge än. De två partiobundna personer som nu står i främsta ledet och levererar insiktsfull kritik av invandringen praktiskt taget dagligen, Arnstberg och Engellau, är 70-årsåldern. Därmed är läget prekärt.Utan påfyllning av nya kvalificerade debattörer och forskare så ser läget allt annat än ljust ut. Möjligen finns fler kloka yngre personer inom alternativmedier som Palestra, Motpol, Swebbtv, Nya Tider men de kommer aldrig accepteras.Kanske Oikos, Konservativa Förbundet, Heimdahl kan göra något mer acceptabelt men jag har inte sett mycket som har invandringsfokus utan även där tassar man runt, liksom på Westerholms Ledarsidorna. Just invandringen är den fråga alla skyr och som leder till låsningar för att tala med Jan Tullbergs utmärkta bok Låsningen (2014).Att konstatera att klassföraktet (mot SDs väljare) från de besuttna fortfarande råder är beklagligt men sant. Kanske måste medelklassen drabbas själva och formulera frågor som de värjt sig för.Kommentera gärna!Tillägnar denna drapa de två smartaste arbetarkillarna jag någonsin träffat, Roger Sahlström och Mats Dagerlind.Sjunne, 11 oktober 2021 i Frillesås, norra Halland

Mord på Lars Vilks i min roman Framtidsmannen

I min politiska thriller Framtidsmannen, utgiven 2014 och som handlar om Sverige (och Indien och Irak) åren 2013-2023, skildrade jag ett solkigt mord på Lars Vilks:
”2015 blev det år då två attentat från våldsamma islamister återigen påminde européer om faran med den ideologi som fanns i alla länder i Europa. Detta år drabbades Sverige och Holland.
Först inträffade ett överlagt mord på Lars Vilks, den konstnär som tidigare provocerat med sina teckningar av Muhammed som hund och flera kritiska utspel om islam.
Hans förövare hade noga planerat överfallet vilket var över på några sekunder. Hans livvakter fanns vid honom men upptäckte inte att en svensk kvinna med barn stannat till bakom konstnären vid ingången till ett Stockholmsgalleri där han förberedde en utställning. I barnvagnen doldes en ung flicka på 13 år som sträckte ut sin arm nära Vilks ben och lyckades skjuta in en liten pil med giftet ricin.
Kvinnan gick vidare när Vilks skrek till. En livvakt tog hand om Vilks medan den andre sprang efter och övermannade kvinnan. Varken hon eller den unga mörderskan försökte fly. Vilks segnade ned och slutade andas inom några minuter.
Den än mer förföljde politikern Geert Wilders i Holland hade betydligt större bevakning sedan hans föregångare Theo van Gogh mördats på öppen gata i Amsterdam 2004.” Läs mer i boken.

Lars Vilks kommentar:

”Hej,

Jag får väl tacka för mordet. Men det var inte ärofullt med den metoden. En nyhet dock i de kretsarna. Vore trevligt om vi kunde ses. Och med vår gemensamme vän Amit.

Hälsningar, Lars”

Kan hålla med honom om det låga i mordskildringen.

Boken recenserades av Gunnar Sandelin, Tommy Hansson, Mikael Jalving, Nya Tider och nämndes av Mattias Svensson i en ledare i DN 2019.

Till minne av Lars Vilks

Heberlein, Heeg, Stegrud och Westerholm 2017

Igår gjorde Expos Jonathan Leman mig uppmärksam på att Ann Heberlein försvarat mig mot Expo 2017 i ett filmat samtal med Johan Westerholm, Erik van der Heeg och Jessica Stegrud i Almedalen.

Jag hade bloggat om det (se nedan) och mera om Expos uthängning av mig i sin statsstödda tidskrift, men glömt bort det. I klippet ovan säger Ann Heberlein att Expos uthängning av mig borde vara olaglig.

Vad som hänt sedan dess är att Expo fortsatt att registrera åsikter trots att jag begärt utdrag från deras register om mig flera gånger, att ledamöter i Expos styrelse kan knytas till AFA/Researchgruppen/Piscatus och Kulturhuset/Stadsteatern, att  Jessica Stegrud valts 2019 in i EU-parlamentet för SD och att Ann Heberlein dokumenterat den stigmatisering hon utsatts för genom att skriva mot den offentliga värdegrunden.

Jag har inte läst Heberleins bok Fallet men ska göra det. Hon gjorde en intervju med mig 2017 om mina skolerfarenheter för Westerholms webbkanal, men den sändes aldrig.

Lyssnar man vidare i klippet ovan från Almedalen 2017 så är det tydligt att Jessica Stegrud är otålig inför den tystnad som då rådde bland seminarier och deltagare i Visby då. Hon efterlyser mer öppenhet och samtal om de viktiga utmaningarna, integration och ekonomi, men tyvärr tror jag att för lite har hänt på fyra år.

Fortfarande tassar debattörer och medier runt i marker som SD och alternativmedier beträtt i decennier. Den folkliga vreden artikuleras sällan, utom i kommentarsfälten,  och de undantag som finns i etablerade medier, Bulletin, GP, SvD och Expressen ibland,  Kvartal, är fortfarande för svaga mot Public Service och de stora drakarna.

Att höra dessa fyra debattörer diskutera den ängslighet som de såg 2017 i Almedalen är än mer pinsamt eftersom de själva är ganska ängsliga. Ingen av dem nämner ordentligt och utförligt elefanten i rummet, den misslyckade invandringspolitiken.

Videon A Swedish Elephant är knappast heller fullgången. Men man märker att 2017-18 fanns tecken på en  marginell förändring i medier som nu inte tagit fart även om Riksvideos är det bästa som hänt sedan Swebbtv.

Tino Sanandaji talade på Westerholms arrangemang i Almedalen då 2017 och jag lyssnade. Bra men inte tillräckligt. Att igen fyra år senare inse att ängsligheten finns kvar i debatten är bedrövligt.

/JSj

***

Juli 2017:

När jag rör mig ute bland folk som i Almedalen förra veckan på Gotland händer det tydligen att mina möten och samtal fotograferas för att kunna hänga ut mina samtalspartners.

Ledarsidornas Johan Westerholm och Ann Heberlein som också var i Visby i början av juli 2017 nämnde detta för mig personligen obehagliga polariseringsgrepp av åsiktspoliser vid två videosamtal i Ledarsidornas serie ”Almedalen – andra sidan”:

8.40 min in från 4 juli

4.45 min in från 6 juli

Ann Heberlein lade till att hon sett tidskriften Expos 10-sidiga reportage om mig och kommenterar att jag är en märklig figur som funnits i offentligheten i decennier, men aldrig haft någon plattform eller inflytande. Men jag är inte en farlig människa på något sätt sa hon 🙂

Hon tyckte att det är skamligt av Expo att hänga ut en privatperson utan någon som helst reell makt. Det borde vara åtalbart avslutade Heberlein. Samma gäller Katerina Janouch

Expo nummer 2/2017 finns inte online men ni kan se av bilderna hur de lagt upp sitt reportage eller uthängning som Ann Heberlein kallar det:

Fotot är taget från 23 april 2016 då jag tillsammans med Tania Groth från danska For Frihed och Ingrid Carlqvist talade mot islamiseringen av Sverige i arrangemang av svenska För Frihet, en informell aktionsgrupp som levde under 2016. Så långt är allt gott och väl.

Men sedan våren 2017 har jag tagit avstånd från Ingrid Carlqvist, från högerradikala grupper, slutat skriva i alternativmedier, vilket uppmärksammats av Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg.

Expo vet detta mycket väl men väljer ändå sitt gamla verkningslösa upplägg att allt runt SD är högerextremt (Expo buntar ihop SD, Ingrid Carlqvist o NMR), även om man som jag offentligt tar avstånd från just dessa för mig främmande och fientliga radikala ideologier och grupper (googla mitt namn och Nordfront, Motgift, sionism, Pride Järva, så ser du hur de ser på mig).

Expo kanske hade skrivit klart sina tio sidor om mig när jag bloggade i april 2017 om att jag inte längre stödde Ingrid Carlqvist och tog avstånd från en antisemitisk krönika i Avpixlat. De hade kunnat fått en mer sanningsenlig historia om de tagit upp denna vändning, men synd att spräcka en bra story tänkte Expo:s Anders Dalsbro och Jonatan Leman och använde över ett år gamla inaktuella bilder.

Etablerade medier som Expo vill gärna bunta ihop oss kritiker av invandringspolitiken till en och samma åsiktsgemenskap, där inga nyanser finns. Det finns en agenda i att få oss samtliga att framstå som människofientliga, uppenbart konspiratoriska och antisemitiska.

Allt jag sysslat med sedan jag början av 2010-talet då jag skrev mina böcker, bloggade och debatterade först på Newsmill, sedan Samtiden och Avpixlat samt sände studiosamtal i Swebbtv har varit reformistiskt i SD:s mittfåra (där allt fler MSM samsas) och ganska pragmatiskt även sett från övriga partier.

Mina egna upptåg har mer varit för att dra igång en folkrörelse med humor och engagemang, aktioner och bildning. Men även dessa vill Expo få till att jag lett något som binder samman hakors med blåsippor, NMR och SD, nazister och Sverigevänner.

Denna serie föredrag, av mig döpt till Fri Folkbildning, startade hösten 2013 (inte 2015 Expo) och blev ganska framgångsrik med många inspelade föredrag. Slutdebatten handlade om huruvida invandringsdebatten hade vänt med två etablerade debattörer, Nima Dervish och Andreas Henriksson, som Expo nu vill brunkleta via Ingrid Carlqvist, som inte alls hade med denna debatt att göra.

Likadant försöker de göra med Onda Bordet, en pubgemenskap som jag och Salle startat men inte kontrollerar. Så är det med folkrörelser.

Att Sverigevänner äter pizza i Kärrtorp är tydligen intressant för våldsvänsteraktivisten Mathias Wåg och redaktör Håkan A Bengtsson vid vänstersocialdemokratiska tidskriften Arena.

Den medialt största framgången jag nått, Pride marsch från Tensta över Rinkeby och Kista till Husby på Järvafältet, fick en egen artikel i Expo, skriven av en bekant sedan Uppsala universitet som jag alltid sett som Lisbeth Salanders förebild.

I boken Homonationalism gavs en något mer nyanserad bild av mitt initiativ än det hat som Expo tryckte över ett uppslag.

Summan av kardemumman är att Expo framställt mig som en ”nyckelfigur i nätverket av grupper i SD:s kölvatten”.

Det är sant men bara till viss del eftersom ingen styrt mig. Andras aktioner jag ingått i har jag alltid försökt värja mot just högerextrema grupper och rasister. Jag har motat bort såväl Nordisk Ungdom som polska nationalister vid Folkets Demonstrationer.

Mina egna upptåg har varit ibland kritiserade av mina egna (Salle och Dagerlind) men även av DN, såklart.

Att bygga en ny folkrörelse tar tid och kraft. SD talar ofta om den Sverigevänliga folkrörelsen och jag ingår i den, givetvis som intellektuell kommentator och organisatör. Men att som Expo framställa mig och SD som några som tillåter högerextremism och rasism är bara trams. Det finns inga kopplingar mellan vad jag sysslat med och dessa antidemokratiska rörelser.

Men precis som när arbetarrörelsen formerades i början av förra sekelskiftet, så fanns i utkanten personer och grupper som var revolutionära. Förutom den revolutionära och Stalintrogna 100-årsjubliaren SSV/SKP/VPK/V/regeringsunderlag, fanns unghinkarnas Hinke Bergegren som talade om småmord och ungsocialisten Anton Nilsson (som jag faktiskt träffat) som sprängde båten Amalthea i Malmö 1908 då ett liv gick åt.

Den Sverigevänliga folkrörelsen har inget att skämmas för och jag är stolt över att ha bidragit på mitt lite egensinniga vis. Kanske är jag mer holländsk i min frispråkiga personlighet, mer lik Pim Fortuym och Theo van Gogh.

Kanske var det min fräckhet som fick UD-chefen och karriärsossen Peter Weiderud att attackera mig i förra veckan i Almedalen. Helt säkert är att någon tjallat om att högerextremisten och rasisten Jan Sjunnesson filmar en muslimsk ledare vid SIDAs tält i Almedalen. Weiderud hade inte betett sig som han gjorde mot en annan etablerad journalist, det är jag övertygad om. Maktens repression av dissidenter tar sig handgripliga uttryck. Dessutom förväntar man sig mer städat uppträdande av en chef vid UD än att råka i affekt.

Då är vi tillbaka till stigmatiseringen som Expo m fl utsätter sådana som mig för. Vad är de rädda för ? Jag har alltid kört med egen signatur, tom på Flashback och Twitter.

Är det kanske denna frimodighet som skrämmer dem? Att jag inte viker mig utan ständigt uppfinner nya angreppssätt, ibland allvarliga, ibland spex. Expo hade kunnat göra ett mer intressant reportage om de faktiskt talat med mig och tagit mig på allvar. Eller var det kanske det de gjorde i sin uthängning?

I så fall är läget så illa som Johan Westerholm skrev på Ledarsidorna 10 juli 2017 efter en vecka i Almedalen:

”Almedalsveckan 2017 är nu över, en vecka som inte liknar något tidigare och där många tendenser inför 2018 års valrörelse nu börjar utkristalliseras. Polariseringen i svensk politik har med årets Almedalsvecka nu fått ett eget moment och har kopplat sig loss från migrationsdebatten./…/

Åsiktsregistreringen och nätverkskartläggningarna sker inte längre i det fördolda eller är ens nödtorftigt maskerade. Fotografer tar bilder av okända när de samtalar med mer kända opinionsbildare när de rört sig kring Hamnplan 5 (SDs läger) och Donners plats. Varningar har gått ut på Twitter att inte besöka vissa platser i Visby för att kända SD profiler uppehåller sig där/…/

Summeringen från Almedalen 2017, och det som jag personligen tror kommer prägla tiden fram till valdagen 2018, är en ökad polarisering. En polarisering med inslag av ytterligare stigmatisering, personkartläggningar, åsiktsregistreringar och annat, som kommer prägla valet 2018. /…/ En polarisering där en del av aktörerna besitter såväl motivbild som våldskapital av olika karaktär. Allt ifrån kompetenskapital att genomföra dataintrång till mer fysiska yttringar.”

Till de skyldiga för denna polarisering och stigmatisering hör Expo och etablerade medier, men även UD-chefen Peter Weiderud vars fysiska angrepp på mig nu är polisanmält och rapporterat till tidningen Journalisten, min fackföreningstidning.

Fortsättning följer från den nya folkrörelsen för Sveriges väl.

För den som vill veta mer om mig och tvivlar på Expo, se om min bildningsgång och om mitt internationella liv.

Den mörka friheten 1967-1971

Behind the Image: Protesting the Vietnam War with a Flower • Marc Riboud •Magnum Photos

Andra hälften av 1960-talet spårade några frihetsrörelser och individer ut i våld och missbruk, förvirring och mentalsjukdom. För mig som växte upp under 1970-talet, född 1958, är dessa händelser fortfarande viktiga att förstå.

Hur kunde den fridsamma proteströrelsen mot vuxenvärldens konventioner och Vietnamkrig med blommor i gevärspipor i Berkeley 1964 urarta så pass? Det verkar som att så mycket ont och märkligt hände åren från 1967 till 1971 att vi idag knappt kan förstå alla orsaker och händelser.

Slouching Towards Bethlehem: Essays

Joan Didion, San Francisco 1967:

“The center was not holding. It was a country of bankruptcy notices and public-auction announcements and commonplace reports of casual killings and misplaced children and abandoned homes and vandals who misplaced even the four-letter words they scrawled. It was a country in which families routinely disappeared, trailing bad checks and repossession papers.

Adolescents drifted from city to torn city, sloughing off both the past and the future as snakes shed their skins, children who were never taught and would never now learn the games that had held the society together. People were missing. Children were missing. Parents were missing. Those left behind filed desultory missing- persons reports, then moved on themselves.”

Skribenten Joan Didion försökte få grepp om vad som skedde där i Golden Gate Park denna efteråt så berömda sommar, The Summer of Love. Var det en politisk rörelse, skapande av nya alternativa gemenskaper utifrån religion och ekologisk odling, eller var alla bara ute efter att testa nya droger och hålla sig undan jobb, familj och myndigheter?

Trasiga barn skymtar i hennes hemska berättelsen om hur en femåring ges LSD och peyote. Barnet är med i ”High Kindergarten” berättar hon lite stolt för Joan Didion. Föräldrarna ler. Läs mer.

The Sgt. Pepper's Project: the significance of the album cover — PVCC FINE ARTS

Aleister Crowley, Sgt.Pepper’s Lonely Heart Club Band, 1967

Han är andre man överst till vänster. Denna engelske ockultist (1875-1947) influerade flera stora rockband och artister som Bowie, Led Zeppelin, Iron Maiden. Varför ville de släppa loss ren ondska och svart magi ?

Benno Ohnesorg – Wikipedia

Mordet på den tyske studenten Benno Ohnesorg, Berlin 1967

Vid ett besök av den iranske shahen i Väst-Berlin sköts studenten Benno Ohnesorg till döds under en demonstration. Mordet kan ha utförts av östtyska Stasi som en provokation och utlöste radikaliseringen av den utomparlamentariska vänstern senare till terrorgruppen Rote Armée Fraktion/Baader-Meinhof ligan (som också var knuten till Stasi).

Hollywood Reaction to Martin Luther King's Assassination Unprecedented - Variety

Mordet på Martin Luther King, 1968

Den svarte medborgarrättsledaren sköts på en balkong i Memphis av en vit krypskytt. Mordet ledde till protester och dagen blev en minnesdag i USA.

1968 Kaufhaus-Brandstiftungen | Zeitstrahl | Zeitklicks

Varuhusbränder i Väst-Tyskland, 1968

Terrorgruppen Rote Arme Fraktions första attentat. Försvarat av den vänsterextrema journalisten Ulrike Meinhof 1969 i essän Att sätta eld på varuhus, översatt till svenska 1976.

Bobby Hutton.jpg

Black Panther ledare dödad av polis, 1968

Bobby Hutton, som var i ledningen för terrorgruppen Black Panther Party hade tidigare anfallit poliser, och dödades själv i Oakland, Kalifornien, där gruppen hade ett starkt fäste.

May 1968: A Month of Revolution Pushed France Into the Modern World - The New York Times

Gatuprotester och strejker i Frankrike, 1968

Majrevolten där tiotusentals studenter gick ut på gatorna i Paris och miljontals arbetare strejkade. President de Gaulle flydde till Väst-Tyskland och regeringen kollapsade.

Rfk assassination.jpg

Mordet på Robert Kennedy, 1968

Demokraternas presidentkandidat och bror till den mördade presidenten John F. Kennedy mördades av en palestinsk arab i Los Angelis för sina åsikter om Israel.

Protester vid Demokraternas konvent i Chicago, 1968

Hippies och studentradikaler protesterade vid Demokraternas presidentnominering. De ockuperade parker, ordnade musik, visade upp sin egen kandidat (en gris), och slogs med poliser varav en ung man skadades efter att ha dragit pistol mot en polis.

Beatles Helter Skelter, 1968

Sången, som var världens första hårdrocklåt, sades inspirera Charles Manson till att skapa kaos och beordra mord på sju personer helt utan begriplig anledning även om det finns många konspirationsteorier där sången spelar roll.

Den liberala Pragvåren 1968 ledde till att Sovjetunionens trupper invaderade Tjeckoslovakien – Arkivet – svenska.yle.fi

Invasionen av Tjeckoslovakien, 1968

Sovjetunionen och dess lydstater invaderade Prag där en reformrörelse öppnat upp den kommunistiska diktaturen. Därmed blev den ryska kommunismen och liknande system inget alternativ för ungdomsprotester världen över. Tredje världen och Kina tog vid.

Ockupation av Cornell universitetet, New York state, 1969

Radikala svarta studenter med stöd av vita vänsteraktivister ockuperade Cornell university i delstaten New York. De krävde förändringar av kurser och attackerade svarta studenter och lärare (Thomas Sowell t ex) som inte delade deras uppfattning.

79703

Marxistisk tysk professor attackerad av nakna studentskor, Berlin 1969

Theodor Adorno, grundare av den kulturmarxistiska Frankfurterskolan, attackerades vid en föreläsning av tre studentskor i Berlin som under läderkappor visade sina nakna bröst och försökte kyssa honom. De var missnöjda med hans ställningstaganden till den radikala utomparlamentariska oppositionen i Väst-Tyskland.

Ockultism och Charles Manson morden, 1969

Poddavsnittet ”The Dark Origins of the Counterculture” och boken The Bad trip berättar om bakgrunden till Mansons dödliga sekt som mördade nio personer och om ockultism i populärkulturen. Läs mer

The Rolling Stones Disaster at Altamont: What Happened? - Rolling Stone

Mordet under Rolling Stones konsert i Altamont, 1969

En påtänd och beväpnad åskådare knivhöggs till döds av en vakt från Hells Angels under framförande av Sympathy for the Devil. Filmen och sången Gimmie Shelter handlar om den stökiga konserten och mordet.

Piazza Fontana bombing | Italy On This Day

Bombning av Piazza Fontana i Milano, 1969

17 dog i detta terroristdåd som ännu är ouppklarat men dådet inledde 10 år av uppror mot den italienska staten och näringslivet, tidvis lett av Röda Brigaderna och med provokationer från högerterrorister.

The Weathermens bomber i New York, 1970

Vänsterterroristgruppen The Weathermen organiserade våldsamma protester först i Chicago 1969, sedan tre bombexplosioner i New York och en oavsiktlig explosion vid bombtillverkning i New York 1970 då tre av dem dog.

Opinion | Four Students Were Killed in Ohio. America Was Never the Same. - The New York Times

Fyra döda studenter vid Kent State universitet, 1970

Polis öppnade eld mot protesterande obeväpnade studenter i Ohio som kastade sten och skrek slagord mot kriget i Vietnamn. Flera studenter skadades för livet.

Japansk författare begår offentligt självmord, 1970

Yukio Mishima var framstående författare med nationalistiska och antidemokratiska sympatier som organiserade en egen militia. Han och en till medlem begick offentligt självmord i protest mot den japanska regeringen i en misslyckad statskupp och högerkonservativ rituell protest.

Hendrix, Joplin, Morrison döda, 1970-71

Dessa självförbrännande artisters död ses ofta som slutet på den hippieromantiska eran. Musikalen Hair beskriver liknande utveckling från fredsprotester till psykedeliskt kaos.

Slutord

Vänsterterrorismen fortsatte i Latinamerika, Väst-Tyskland och Italien under hela 1970-talet parallellt med högerterrorism. Sociala protester mot kärnkraft och kärnvapen var huvudsakligen fredliga, i alla fall de tre Barsebäcksmarscher jag deltog i.

Dock hade Sverige sina terrordåd, t ex sprängningen av Väst-tyska ambassaden 1975, utförd av RAF/Baader Meinhof-ligan och den planerade kidnappningen av fd minister Anna-Greta Leijon 1977 som skildras sakligt i boken Operation Leo och mer fantasifullt i GW Perssons En annan tid, ett annat liv.

Vi har ännu inte gjort oss fria från dessa fasansfulla och förvirrande år i slutet av 1960-talet. Spelfilmer om Jim Morrison, Chicago 7 m fl har gjort nostalgi av tragiska livsöden och reell politik.

Litteraturkritikern Karl Vennberg skrev några ord 1972 som sammanfattade efterdyningarna från det hårda åren i slutet av 1960-talet som nog gäller ännu:

”70-talets utfall kan bero av hur vänstern förmår att hantera sin besvikelse” .

Vad kan vi lära oss nu när friheten hotas från islam och värdegrundskontrollanter? Vad som hände på 1960-talet bör leda till besinnelse över de sociala och kulturella friheter vi erövrade men också över hur bräckliga de är. Dessutom att alla goda rörelser och idéer kan tas över och förvridas av grupper eller individer.

Friheten är aldrig bara ljus utan även mörk. Jung och Jordan Peterson påminner oss om vi glömmer, liksom all stor litteratur.

Till minne av Lars Vilks

Med Ingrid Carlqvist i min bostad i Bromma 2015

Den tragiska olyckan som dödade Lars Vilks påminner mig om de möten vi haft genom åren.

Han kom först till mitt hem 2015 efter att personskyddet inspekterat min tvåa i Bromma och bestämt att  inga knivar ska finnas i köket och alla persienner nere. Alla besökare, ett 40-tal, måste godkännas av mig.

En polis stod i tamburen och en i trapphuset, och svart stor jeep utanför.  Jag ville bjuda på kaffe vilket undanbads vänligt.

Vi hade trevligt, ett fyrtiotal sk dissidenter med anhängare.  Genom åren hann jag med att träffa Lars minst tre gånger till, bland annat på scen 2016 (vilket han dokumenterade) och skrev några rader med länkar på Yttrandefrihetsombudsmannens webb nyss.

Så sorgligt att han försvann så fort. Kanske, kanske kommer kultursverige ta sitt ansvar och försvara hans gärning nu. Men jag är inte optimistisk.

Ändå var Lars Vilks idealisk för konstnärer genom sin integritet som konstnär och teoretiker. Han var inte alls en islamkritisk rabulist som jag och skulle ha fått den plats han förtjänade om ansvariga hade haft heder.

Nog nu. Dags att återta förlorad frihetsmark sedan 2007. Gå med i föreningen Yttrandefrihetsombudsmannen, www.yttrandefrihet.nu

 

Atenarna

Aten: Akropolis och Agora halvdagsutflykt

Dessa antika stadsbor var besvärliga. Under deras storhetstid på 400-talet f. Kr infördes demokrati men de fann till sist bäst att avskaffa det korrupta och ineffektiva systemet (något statsvetaren Jason Brennan påpekade i Efter demokratin 2017).

Författaren Lena Andersson skrev vidare  2019 i DN om Platons kritik av den atenska demokratin som ett system där

”läraren är rädd för eleverna och fjäskar för dem, och eleverna struntar i både lärare och ledsagare”, och ”gubbarna anpassar sig till de unga, är fulla av skoj och inställsam trevlighet och härmar de unga för att inte verka obehagliga och despotiska” (citerat från Sofia Näsströms Demokrati).

YouTube

SEVÄRD KRITISK FÖRELÄSNING OM ATENS DEMOKRATI

Professor Loren J Samons 2016, författare till What’s wrong with democracy?, häcklar i en dryg timme (”Pericles of Athens and the dangers of democracy”) atenaren Perikles vådliga experiment som sades fylla 2500 år 1993, något som Samons finner löjeväckande.

Han listar de brister i den atenska demokratin som inte uppmärksammas tillräckligt:

* Den överlevde inte 200 år och hade flera oligarkier som avbrott
* Atens imperialism startade under demokratin och tvingade med andra stadsstater, tog deras skepp och invaderade dessa stadsstater och öriken och vägrade dem frihet (Naxos 470 f.Kr)
* Aten tvingade dessa stadsstater att svära att de ”älskar Aten”, publicerade namnlistor på vilka som var Atens vänner (kolloboratörer) och att införa demokrati
* Aten hade samlat pengar på ön Delos som de tagit från andra stadsstater och spenderade dessa pengar bl a på Parthenon (guld, elfenben) där atenska medborgare föreställdes (inte bara gudar)
* Atenarna röstade för Perikles förslag att få betalt för att döma och rösta. Den atenare som sade emot förvisades på 10 år.
* Perikles lånade pengar från templen för krig och betalade inte tillbaka
* Atenarna röstade för att kunna gå gratis på teater
* Aten vägrade att ta hot från Makedonien på allvar och att överföra pengar från utsmyckning till krigsmaterial
* Kleon, en atensk general, varnade för att alla behandlade val som sport och att det demokratiska Aten blivit för hastigt rikt, fångat av nymodigheter och för slappt.


Samons sade att Aten aldrig skröt om sin demokrati utan skrattade åt den och ingen fram till 1800-talet skrev positivt om demokrati.

Dessutom sa Perikles, den atenska demokratins ledare, att Atens styresskick byggde på att dess ledare åtlydde de givna osynliga dygder som alla greker tog hänsyn till. För att komma ifråga som medlem av de 500 fria män som kunde väljas genom lotteri till stadens styrelse måste de försvara sig inför ett råd och besvara frågor om sin karaktär; hur hade de tagit hand om sina föräldrar? hade de gjort militärtjänst? hade de skulder?

Avgörande för en nation är inte dess styrelseskick utan dess medborgarskap, dvs dess medborgares karaktär, något som Leo Strauss skulle hålla med om. Formell utbildning är irrelevant. Samons ser hellre att en grupp amerikaner utan collegeexamen får all makt och rösta än att en grupp amerikaner med PhDs.

Hans föredrag skedde i november 2016 då Trump hade valts så det finns referenser till demagogi och de rikas makt inom demokratier, men där är Hillary Clinton inte bättre än Donald Trump. Se hans föredrag, det är både lärorikt och underhållande.

Xenofon – Wikipedia
Xenofon, 430-355 f.Kr.

ATENS SKILDRARE

Den atenske historikern Xenofons bild av Sokrates har uppvärderats på sistone. Sture Linnér sammanfattade forskningsläget 2003 i en understreckare.

Leo Strauss tillhörde denna skara och noterade på 1930-talet att Xenofon inte var den enkle skribent man hittills hade trott utan dolde sina verkliga avsikter i en esoterisk text under den exoteriska. vilket Strauss visade i två till studier av Xenofon i början av 1970-talet.

En poäng i den atenska demokratin som Michael Foucault noterade i sina sista föreläsningar vintern 1984  (med hänvisning till pseudo-Xenofons Politeia Athénaion) är att i en demokrati kan alla höras oavsett. Goda och dåliga argument blandas med sanningar och lögner, onyttigheter med nyttigheter till dess att allt blir en enda sörja.  De många fattiga vill bara slippa att lyda, inte göra vad som är bra för staden.

I en demokrati är det omöjligt att särskilja massan  från eliten menade grekerna, särskilt Platon som skrev i Staten att ”de bäste filosoferna äro onyttiga för mängden”.

En annan poäng som Aristoteles hade angående Atens demokrati var att de rika skulle vinna inflytande genom att de fattiga såg upp till dem, de kunde köpa röster och hade mer tid att ägna sig åt politik. Detta stämmer än idag vilket Samons föredrag ovan bekräftar.

Å andra sidan deklarerade Aristoteles att demokrati innebär att de fattigas makt eftersom de är fler. Om de sedan ger den till de rika så är det de fattigas problem.

Den siste atenaren - del... | Viktor Rydberg | 75 SEK

DEN SISTE ATENAREN

Den siste atenaren av Viktor Rydberg utkom 1859. Han var då 31 år och journalist på GHT i Göteborg. Boken hade gått som följetong, ett grepp för att pressa sig med deadlines. Balzac och Dickens hade varit framgångsrika så varför inte tänkte Rydberg och lade ut sin lärdomsfyllda text varje vecka för läsekretsen som knappast hängde med i hans filologiska bryderier.

Boken blev en flopp. Dess långa repliker där kristianer (dvs kristna) lägger ut sina tolkningar och filosofer sina blev för träliga trots kärleksintriger. Att skildra den siste företrädaren för antik förnuftsfilosofi , ärkehedningen Krysanteus i det då kristnade Aten,  en man som förde fram tankar som Platon och Aristoteles lagt fram i Aten 600 år tidigare, kunde kanske ha lyckats om han gestaltat personerna bättre. Ungdomsboken Sofies värld av  hobbyfilosofen Jostein Gaardner (1991) lider av samma uppräkningar.

Jag som länge har studerat filosofi log under läsningen. Rydberg vill foga samman kristen teologi och antik filosofi genom att hans romangestalter blir omvända, mer fasta i sina övertygelser eller bara resonerar utifrån sina klara tankeinriktningar. Plotinus, som faktiskt existerat och just gjort sig känd som en nyplatonsk kristen tänkare, nämns.

Dock fann Strindberg boken intressant för dess upproriska innehåll mot de kristna som dessutom slogs inbördes (på 1800-talet fanns frikyrkliga kontrahenter och statskyrkan som inte kunde enas). Rydberg hade i sin bok om Aten på 300-talet e.Kr. hittat på två större kristna grupper i Aten, Homousianer och Homoiusianer. Dessutom  fanns Arianer.

Rydberg slog igenom med sin kritiska uppgörelse  Bibelns lära om Kristus 1862. Jag kommer nog inte att läsa den men har förstått att den var viktig på sin tid.

Verklighetsbakgrunden är korrekt. Vid denna tid, runt 300 e.Kr, så stred flera kristna grupper, ibland med våld, mot varandra, utifrån deras skilda tolkningar av Treenigheten (Fader, Sonen, Helige Ande). Vissa menade att Gud fanns i alla tre delarna, vissa att Jesus både var Gud, Guds son och människa. Andra att han var en gudomlig profet men inte Gud själv. Et ce tera.

Först vid kyrkokonciliet i Nicaea år 325 slog kyrkliga ledare fast vad som gällde, att Fadern och Sonen var av samma natur. Mötet nämns i boken. Personligen anser jag att just Treenigheten är bland det mest ologiska som kristendomen består av.  Arianismen, ja tom Islam, är mer tilltalande om man vill undvika inre teologiska motsägelser (från min blogg oktober 2020).

En lång dag i Athen

EN LÅNG DAG I ATHEN

Bonniers presenterar Theodor Kallifatides mustiga skrönor från en dag runt 2010 i den grekiska huvudstaden:

”I En lång dag i Athen gör Theodor Kallifatides strandhugg i sitt grekiska jag. Det ständigt både undflyende och genomsyrande.   En lång dag under Atens sol ger öppningar för filosofiska och grovkorniga betraktelser, doftrika djupdykningar i barndomen, tankar om främlingskap och oslitliga band till föräldrar. Livet, kärleken och döden. Den snäva möjligheten och den stora stillheten.   En oemotståndlig berättelse präglad av ett leende allvar.”

Själv minns jag från boken hur Theo satt i passagerarsätet i sin brors bil med en urna i knät, där deras fars aska förvarades. Brodern körde som en grekisk man, άντρας,  dvs fort och utan bälte medan han sicksackande mellan bilarna i Aten. Theodor försökte få honom att skydda sig och berättade om fördelarna med bilbälte varpå brorsan röt: -Fan vad svensk du har blivit!

Bonniers gav ut Kallifatides Utlänningar 1970, en fantastisk samling historier och skrönor om mötet med den karga Sverige. Sedan fick han jobb på Bonniers Litterära Magasin och gjorde karriär som invandrarförfattare, men av det bättre slaget.

Kvartsgreken Alexandra Pascalidou skrev också en bok men om sig själv på fullt allvar och som 33 åring. Hon lärde sig slåss från sin far Jannis, städaren som kunde boxas och tala fem språk. Man ska gå till attack direkt menade pappan, inte invänta motståndaren och är han större desto bättre.

Hon har antiperistatis vilket betyder att hon fungerar bäst i motståndsläge. Boken visar hur hon lyckats i ett nytt land med tur men även begåvning och skicklighet. Hon hade inte haft samma tur i Grekland.

SLUTORD

Mitt enda intryck av staden Aten var 2001 då jag blev strandsatt där av ett konkursande grekiskt flygbolag, Akropolis Air tror jag det hette. Bolaget hann gå omkull under de tre veckor jag och dottern kryssade runt mellan öarna i Kykladerna och återvände till Pireus hamn.

Vi passade på att se Akropolis (se ovan) och hann faktiskt med att ta ett dyrt nattflyg (KLM) till Skåne. Ägaren fick en grupptalan från oss hundratals blåsta passagerare men någon ersättning kom aldrig.

Med det sagt så minns jag Aten med vissa bistra minnen.

En skriftställares dagbok: 24-09-2021

KAN JAG KRITISERA MODERNITETEN/POSTMODERNITETEN OCH SAMTIDIGT LEVA MODERNT/POSTMODERNT? Dvs kan jag å ena sidan fördjupa mig  i konservativ kritik som avskyr det moderna samhället samtidigt som jag själv inte bara trivs i det moderna utan även i det postmoderna?

Jag ögnar  t ex i boken Revolt against modernity, en studie av de konservativa tänkarna Leo Strauss och Eric Voegelin och läser samtidigt Platons Lagarna och Strauss beundran för det antika livet med dess reaktionära livsideal. 

Samtidigt byter jag liv genom att bryta upp, byta jobb, flytta, inte bara nu här i Halland denna sommar, utan har ständigt gjort det, ofta förhastat, och jag vill inte byta den möjligheten mot ett stillsamt omodernt liv.  

Jag är en svensk modern, ja postmodern, man som välkomnade postmodernismen när den kom på 1980-talet. Plötsligt var allt möjligt. Troligen var det samma känsla vi 50-talister fick som 40-talisterna hade på 60-talet, en befrielse. 70-talet var något annat, mer ångestfyllt och förvirrat.

Att jag sedan fortsätter att tvivla på det moderna, och det postmoderna, hör till just det moderna. Och det postmoderna. Krångligt ? Ja så inihelvete. Kommer nog sluta med att jag läser Bard och Söderqvists kommande bok som en instruktion för ett post- postmodernt liv och samhälle. 

För inte kan Leo Strauss ha rätt i att detta moderna samhälle är tomt och futtigt? Jag försöker förstå hans värld, en tysk-judisk kultur som präglades av första världskriget och som han aldrig kom över.  Att han vände sig till antiken, medeltiden och de tidigmoderna tänkarna var kanske naturligt eftersom 1900-talet knappast var begripligt för honom, liksom det inte heller var för de andra exiltyska tänkarna i USA, Th Adorno eller  Hannah Arendt. 

Jag ska fortsätta att studera Strauss och de filosofer han berör men jag går inte med på att kasta hela det moderna överända, vilket hur som helst är omöjligt.  Återstår att väga för och emot. 

Torbjörn Elenskys Absolut text är ett välkommet avbrott från dysterkvisten Strauss. Lärt och välskrivet samt lite optimistiskt. En kulturgärning. Lyssna på honom 5 oktober ni som är i Stockholm.

Den Åldrande Modernismen... | Bergmark, Torsten & Björ... | 70 SEK
En bok jag ägt men inte läst så noga. Dags att ta upp den igen.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

Att dela kudde med Kafka

Hans ansikte var uppfrätt av saltsyra så pass att kindbenen glänste i månskenet. Jag vände honom hastigt mot fönstret med viss möda. Ingen i rummet tog någon notis om oss.Vår belägenhet hade blivit en onämnbar familjehemlighet.

Hans besynnerliga författarskap hade gjort mig, hans bror Heinrich, till något av Franz egen obuduktionstekniker. Sedan månader hade ingen velat ta i hans vitnande kropp, endast jag och familjedoktorn, Doktor Schwantz.

-Franz var inte alls besvärlig som barn, sade vår mor ofta vid middagen. Men hans mentala tillstånd förvärrades av de kvinnor som han delade säng med.

-Och delade kudde med, anmärkte jag syrligt men ingen brydde sig.

De åt vidare under tystnad och underlät att tala om mina nätter med Franz intill min kudde.  Vår far kunde tiga sig igenom min situation i veckor. En husa som frågat oroligt om vad Franz kropp gjorde i mitt rum hade fått sluta. I Prag skvallrades det inte mer om familjen Kafka. De hade blivit obsoleta med ett undantag, jag.

Mina texter hade sedan Franz gjort succé med Förvandlingen publicerats i de ledande litterära tidskrifterna i Österrike och Tyskland men inte i Tjeckien. Namnet Kafka var till nytta för mina alster men i sin egen rätt. Läsarna hade fått nog av Franz gotiska stil och hungrade nu efter brodern Heinrichs expressionism. Jag njöt.

Kudden hade inte formats av Franz huvud utan av mitt. Att han luktade lik brydde jag mig inte om så länge hans död gav mig rykte som litterär mördare. En dag skulle Prag få veta sanningen men då skulle jag vara långt borta i Paris eller Berlin. 

Ausgezeichnet.

Två slutgiltiga studier om Jesus som avfärdar kristendomen

Mina studier av den tidiga kristendomen och den då samtida judendomen är nu avslutade. Jag inledde i slutet av juni med att referera bibelkritik och historisk forskning av religionshistorikern James Tabor och några rabbiner från Jews for Judaism.  Sedan två romaner om Jesus, varav José Saramagos är läsvärd.

Nu har jag avslutat denna sommars teologiska exposé, helt oväntat inledd i juni vid baptistiska Vallersvikskyrkan i Frillesås, Halland. Jag höll egentligen på med Leo Strauss, Hobbes och Machiavelli, men av någon anledning så halkade jag in på kristendomens första decennier.

Det har varit lärorikt att se Jesus och Nya Testamentet från judiskt och jag har till på köpet  inhandlat min första Bibel (hade annars bara Niklas Rådströms Boken).

De två böcker som nu fått mig att överge diskussioner om Jesus som kristendomens grundare utan att se honom just som en karismatisk judisk apokalyptisk predikant bland andra är Geza Vermes Christian beginnings och Bart Ehrmans How Jesus became God.

VERMES CHRISTIAN BEGINNINGS

Detta livsverk utkom 2013, ett år före den judiske historikern Geza Vermes död 2014, 90 år gammal.

Boken är en summering av de studier om den historiske Jesus han inledde 1973 med Jesus the Jew och följde upp med ett tiotal historiska studier om Jesus och hans samtid.  Ni kan lyssna på honom i Sveriges Radios intervju från 2010.

Bokens undertitel From Nazareth to Nicea 325 visar den kronologi som rått sedan den nya religionen stadfästes under seklerna efter korsfästelsen fram till kyrkokonciliet i nuvarande västra Turkiet år 325, dåvarande grekiska staden Nicea.

Vermes går igenom de bevis som existerar för  karismatiska judiska predikanter före och efter Jesus började sin bana på 20-talet.  Judarnas religion har traditionellt upprätthållits av laglydnad mot deras lagbok Torah med vissa avbrott för gammaltestamentliga profeter som uppmanat till bättre efterlevnad som Elia, Elisha och Jesaja.

Vid Jesus tid hade essenernas ”Rättfärdighetens lärare”, Jesus ben Sira och Hanina ben Dosa predikat om judisk väckelse. När Jesus uppträder ingår han i denna karismatiska tradition, liksom hans syssling Johannes Döparen (något James Tabor gör stor sak av i The Jesus dynasty).

Liksom sin syssling talade Jesus om ett kommande Gudsrike och ett apokalyptiskt slag mellan det Goda (JHVH)) och det Onda (SATAN). Detta kärva budskap var helt i linje med vad en judisk predikant förväntades säga, även att kalla Gud sin Fader utan att göra anspråk på att vara Guds Son.

Jesus tal om en kommande tid av botgörelse var något hans lärjungar inklusive brodern Jakob och Paulus trodde skulle ske inom deras livstid, vilket inte skedde. Därmed omtolkades Jesus förutsägelser i ljuset av hans korsfästelse och ett nytt förbund omtalades mellan Gud och de kristna som skulle ersätta Guds förbund med det judiska folket.

På 50-talet hade Paulus börjat formulera denna nya teologi, kallad Vägen. Evangelisternas texter som tillkom senare stärkte synen på Jesus som gudomlig vilket blev upphöjt till en helt ny nivå, med stöd i grekiskt filosofiskt och hermetiskt tänkande av aposteln Johannes.

Geza Vermes forsätter med att följa kyrkofäder och kristna uttolkare fram till 325. Han jämför de texter som kom att hamna i Nya Testamentet med de som uteslöts, t ex den mer prosaiska Didache.

Vermes avslutade sin bok med att hoppas på att den karismatiske judiske predikanten Jesus som satte barn och svaga i centrum skulle kunna hyllas istället för den förandlige kristne dogmatikern.

Den anglikale fd biskopen Rowan Williams är sympatiskt inställd i sin recension till Vermes vision om en nedtonad Jesus:

”Perhaps the most distinctive feature of all is the way in which Jesus puts at the centre of his world the child, the one who responds without reserve to an unreserved gift of love. ‘Neither biblical nor post-biblical Judaism,’ Vermes notes, ‘make of the young an object of admiration.’ The early community of Jesus’s followers is shaped by charismatic phenomena – healing, prophetic ecstasy – tight corporate discipline, the expectation of the end of the world, and certain social rituals that reinforce the strong family-like bonds of the group. Parts of the family open up to non-Jews, others don’t. The language used about Jesus never goes beyond that appropriate to ‘a man of high spiritual dignity’.

What follows is a steady drift away not only from the religion of Jesus and of the first generation but, more seriously, a loss of interest in the essence of ‘charismatic Judaism’ with its suspicion of formalism and its intimacy with God – and an increasingly negative attitude to Judaism as such. The greater the dignity ascribed to Jesus, it seems, the stronger the urge to denigrate and disown his Jewish identity and the Jewish faith itself. With the help of imported mythical, literary and philosophical categories, the Christian community develops a complex system of cosmology in which Jesus has become a co-creator, a pre-existent divine being manifested on earth. It is, in Vermes’s words, often a ‘poetic’ achievement, a ‘majestic synthesis’; but it is undeniably something different from the religion of Jesus and the religion of Jesus’s first followers.”

Vermes skärskådar därmed den förvandling  som skedde med Jesus budskap om Gud till att handla om ett budskap om Jesus, inte om Gud, under det första seklet av vår tideräkning: ”There is an assumption that the basic alteration is a matter of turning the faith that Jesus himself held into a faith about him.” (min feting).

Att Jesus ersatt Gud som föremål för tillbedjan är även ämnet för nästa uppgörelse med den historiske Jesus förvandling till religionsstiftare, How Jesus became God.

EHRMANS HOW JESUS BECAME GOD

Denna amerikanska bestseller från 2014 tar upp samma teman som Vermes, dvs de första århundranden efter Jesus död och den kristna Bibel som kom att kodifiera den nya religionen.

Bart Ehrman är en pratsam akademiker och debattör, vilket framgår av hans föreläsningar om boken på YouTube, del 1, 2 och 3 och av denna intervju. Men hans bok är innerlig i sin sanningslidelse på ett annat sätt än Vermes mer torra och lärda framställning.

Detta eftersom Ehrman varit frikyrkligt troende, en konservativ fundamentalist, sedan tonåren men efter djupare teologiska och historiska studier valt att kalla sig agnostiker. Vermes har liknande personliga trosbryderier; född jude, konverterade till katolicismen och sedan tillbaka till judendomen.

Undertitlen The Exaltation of a Jewish Preacher from Galilee tar upp ämnet för Ehrman, Jesus gudomlighet. Begreppet Exaltation, dvs Upphöjelse ställs mot Inkarnation, dvs Människoblivande. I den första meningen förs Jesus upp till Himlen av Gud, i den andra nedstiger Jesus från Guds Himmel till jorden. I NT finns båda gudomliggörande vägar.

Ehrman går igenom de bibelställen som tar upp Jesus heliggörande genom upphöjelse först, sedan inkarnation. Vissa antar att det sker vid korsfästelsen, andra strax innan, några vid Johannes Döparens dop, sedan vid Jesus födelse och till sist att Jesus, liksom God, alltid existerat och var samtida med Adam.

Rent kronologiskt så sträcks Jesus’ gudom längre tillbaka i tiden för varje skrift i (och utanför) Biblen. När Johannes evangelium uppträder vid år 100 har Jesus existens som nära Gud proklamerats till före all tideräkning medan Paulus 50 år tidigare satt den vid korsfästelsen (fast inte i Kristushymnen, se nedan).

Jesus kallade sig inte för Gud på andra bibelställen än i det teologiskt märkliga och från de övriga evangelierna aparta Johannesevangeliet.  Dessutom sade inte alla brev och texter i Nya Testamentet att han var Gud.

Jesus uppfattades inte som Messias i judisk mening eftersom denne skulle upprätta ett judiskt kungarike och fred på jorden, inte korsfästas som en brottsling,  De gammaltestamentliga bibelställen om en lidande gestalt som upprättas, Jesaja 53 och Psaltaren 22  och som refereras till av kristna, handlar inte om Messias och denne judiske frälsare nämns heller inte där.

Vad som skiljer Jesus från andra samtida apokalyptiska karismatiska judar var uppståndelsen, eller mer exakt, tron på hans uppståndelse. Redan i de berättelser som finns i Nya Testamentet om korsfästelsen, begravningen, upptäckten av den tomma gravkammaren, den döde Jesus återkomst till flera platser finns tillräckligt många motsägelsefulla påståenden att kristna bara får tro på att dessa tillsammans nog är sanna, men knappast i logisk mening.

Därvidlag är Bart Ehrmans bok ingen nyhet och vår egen Ingmar Hedenius påtalade motsatserna redan för 70 år sedan.

Vid tiden för kyrkomötet i Nicea år 325 hade Jesus gudomlighet förevigats från evig tid till evig tid. Gud hade tagit mänsklig gestalt och inträtt från tidernas begynnelse.

Ehrman visar att tanken på Jesus som nära Gud innan all tideräkning fanns med i Paulus Filipperbrevet 2: 5, den prepaulinska sk ”Kristushymnen” som troligen nedtecknades av Paulus från tidigare kollektiva böner innan år 50:

”Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa, gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.”

Ehrman noterar dock en motsättning mellan den ödmjukhet Jesus sägs ha i den första delen och den upphöjelse han når av Gud i senare del.

Må vara hur det vill med detta. Jesus gudomlighet kan alltså delvis sägas ha omtalats åren efter hans korsfästelse och sedan ytterligare omformuleras av Johannes och andra teologer. Vid år 100 kan religionen kristendomen ta sig an detta för att predika om Guds människoblivande genom den judiske predikanten Jesus.

SLUTORD

Geza Vermes och Bart Ehrmans böcker är slutgiltiga bevis för att religionen kristendom uppstod som en av flera tolkningar av det budskap och det liv Jesus från Nasaret handlat om. Några bevis för att kristendomen ska ha sin grund i Jesus finns inte enligt dessa lärda och djupa studier.

Kristendomen står och faller med tron på hans uppståndelse men även med det stöd hans snabbt växande kyrka fick från Rom. Hur dessa företeelser hänger ihop är säkert intressant men jag väljer att avsluta mina studier av Jesus här. Jag ska ta itu med den judiske medeltida teologen Maimonides via Strauss senare så detta var bra uppmjukning.

Om någon kristen, jude eller religionshistoriker som läst båda böckerna vill kommentera här på bloggen vore jag tacksam.

Vale.

 

Afghanistans självbestämmande leder talibanerna

Att inse att ett folk vill bestämma i sitt eget land är nyckeln till Afghanistans senaste händelseutveckling.

2014 skrev Thomas Friedman en uppmärksammad krönika i New York Times om hur USA, som först opponerat sig mot Frankrikes kolonialvälde i Vietnam på 1940-talet, kom att bli en ny kolonialmakt. De som motsatt sig de gamla och nya kolonialherrarna var kommunisterna och de vann därför alltmer stöd, inte för att vietnamesiska bönder var övertygade marxist-leninister:

The North Vietnamese managed to win (with the help of brutal coercion) more Vietnamese support not because most Vietnamese bought into Marx and Lenin, but because Ho Chi Minh and his communist comrades were perceived to be the more authentic nationalists.

Friedman såg samma sak hända med stödet för Islamska Staten i Irak och Syrien sommaren 2014. ISIS stöddes av sunnimuslimska irakier och syrier, ”because they see ISIS as a vehicle to revive Sunni nationalism and end Shiite oppression.”

HAMSUN

1943 reste den norske Nobelpristagaren och nazisten Knut Hamsun till Adolf Hitlers Örnnäste i Tyskland. Den högreste blonde norrmannen fick audiens hos den kortvuxne österrikaren. Efter inledande fraser tog Hamsun till orda och gav Hitler en uppsträckning för hur den tyska ockupationen sköttes i Norge.

Hamsun var visserligen sympatiskt inställd till nationalsocialismen men han var främst norrman. Att låta en klantig tyskvänlig marionett styra var fel väg menade han. Hitler som inte var van att bli motsagd avbröt diskussionen i vredesmod.

Vi kan gå tillbaka till Westfaliska Freden 1648 då Europas makter enades om att inte blanda sig i varandras inre religionspolitiska angelägenheter. Katoliker i Tyskland och protestanter i Frankrike skulle lämnas i fred och inte dras i krig.

THE GREAT GAME

I Afghanistan har väst intervenerat sedan 1800-talet, då engelsmännen fick ge upp Afghanistan i The Great Game . Nu är det dags igen.

USAs vilja att skydda sitt land mot nya terrorangrepp från Al-Qaida efter 11 sept 2001 måste ske med andra medel än ockupation och att inse vår skyddslösa sekulära position.

För det är som ockupation USA och västländer som Sverige måste förstås. Alla afghaner vill knappast ha sina ogifta döttrar bortrövade av skäggiga mullor med k-pistar eller få sina söner slagna om de inte odlar skägg. Men de vill bestämma själva och ta itu med islamismen när och där de anser rätt.

Säkert kommer landet återgå till medeltida vanor, opiumodling och balansera sin geopolitiska situation gentemot Kina, Ryssland, Pakistan (allierat med USA), Iran och Indien. Det kommer bli ett maktvakuum som återigen fylls av spioner och infiltratörer, men talibanerna kommer hålla dem kort. En teokrati mot anarki och ockupation är inte det sämsta.

Stöd Svenska AfghanistanKommittéen, det gör jag sedan 1981.

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.

%d bloggare gillar detta: