Granska Expos underrättelseverksamhet

Inlägg om Expos personregistrering

Annonser

Intryck och texter från Köpenhamn 1982

Utdrag om min Danmarksvistelse från  min självbiografi Ett förhastat liv. Länkar till texter längst ned.  Min danska är tack vare mitt engagemang i Trykkefrihedsskelskabet fortfarande rätt intakt  i tal (26 min in) och skrift  .

”1982 flyttade jag till Köpenhamn efter att ha mött danskt kultur- och samhällsliv på Nordens folkhögskola Biskops-Arnö sydväst om Uppsala.

Nordens folkhögskola Biskops-Arnö våren 1982

Den nordiska profilen på Biskops-Arnö var tydlig med elever och gästlärare från övriga Norden. Jag läste mycket norsk och dansk litteratur och umgicks med skrivareleverna. Genom den nordiska profilen och framförallt via läraren Ingmar Lemhagen hade jag blivit nyfiken på danskt och norskt kulturliv.

Efter en Köpenhamnsresa i maj 1982 när Biskops-Arnö tagit slut redan i april, eftersom folkhögskolelever traditionellt förväntades vara i vårbruket redan då, bestämde jag mig för att flytta till Köpenhamn.  

Den milt kulturradikala och vänsterliberala skriften Oprør fra midten av bland andra den stilsäkre författaren Villy Sørensen bidrog till min nyfikenhet, liksom de två spännande danska vänsterpartierna Socialistisk Folkeparti och Ventresocialisterne som inte alls var lika Moskvatrogna som det danska kommunistpartiet eller mitt eget Vpk. Och mycket fräckare.

De Uppsalabor som velat röra på sig hade bara kommit till Stockholm, vilket jag ville slå genom att ännu en gång lämna stan för ett äventyr som jag kunde komma tillbaka och skryta om.  Jag hade fattat tycke för en feministisk dansk kvinnlig skrivarelev som drog mig till Danmark (dock bara halvvägs då hon bodde i Aalborg på Jylland i ett kommunistiskt kollektiv), men det var hela den danska öppna alternativvänstern som lockade mig med massor av danska böcker om Frankfurterskolan, kapitallogik, Reich, BZ-are og deres beatpoet Dan Turell.

Jag var såld på dagstidningen Informatión, danskarnas avancerade kultur- och musiktidskrifter och på den friare kontinentala livsstilen som samtidigt var mer borgerlig än den svenska. Konservativa danskar var nästan lika intressanta som husockupanter. Allt utom Sveriges medelmåttighet lockade.

Jag led också av en svår avståndsförälskelse i Trille, den charmiga kvinnliga singer-songer writern, men det var mest på skoj som jag dagdrömde om henne.

Genom en annons som jag såg på ett vänsternäste hyrde jag en lägenhet i Østerbro, en stadsdel i en bit från centrala Köpenhamn. Ägarinnan var på väg till USA för att leta efter ungdomsupproret sa hon, vilket var exakt vad jag gjort, men jag tyckte hon lät urfånig. Hon hade belamrat halva lägenheten med sina möbler och fredat ett sovrum och köket.

Min avsikt var att skriva, både för inkomst och för egna ambitioner. Jag skrev notiser och hade ett stort reportage från Köpenhamn i den radikala och estetiskt nydanande tidskriften 2NioNio. Där publicerade jag en intervju med den danske punkpoeten Michael Strunge och hans generation runt tidskriften Sidegaden som gjorde uppror mot 68-orna, “åttetresser” på danska.  

Jag var fascinerad av dessa pionjärer som hellre lyssnade på Sort Sol och Ballet Mécanique än Gasolin, för att inte tala om den söta goa Trille.  De nya svartklädda diktarna, punkungarna och husockupanterna i Köpenhamn jag såg 1982 skrev Donald Broady senare en analys i Ord& Bild 1984 om denna ungdomskultur som hellre var missförstådd än omhändertagen av 1968-orna.

Själv såg jag ju upp till 1968 upproret och beatgenerationen före dem, men poeterna Strunge, F.P. Jac, Søren Ulrik Thomsen var urless på Christiania, beatpoeten Dan Turell och proggiga Solvognen.  Det var väl jag med ibland med, men kunde samtidigt inte släppa det faktum att ingen ny bra pop- och rockmusik skapats sedan 1975, något som jag fortfarande håller fast vid. Lite konservativ var jag redan då.

Jag skrev även om s.k. “tag-selv-aktioner”, öppna butiksstölder som unga autonoma och husockupanter (BZ-are) ägnade sig åt efter italiensk förebild (Dario Fos “Vi betalar inte, vi betalar inte!”).  Senare skulle jag skriva teoretiska analyser av den italienska autonoma marxismen, men detta var en fullständig praktisk direktaktion enligt anarkistiska principer och utifrån mänskliga behov, och kriminellt.

Dessutom texter om børnerock (Abrakadabra och Biblioteksbladet), en del av husockupanternas och de unga barnaktivisternas punkiga värld skapad av barnen till hippieföräldrar från Christiania, om kommunistiska kommunpolitiker (Ny Dag), föredrag med Amalteamannen Anton Nilsson (opublicerad), nordiskt studentutbyte (Ergo), kommunalpolitik till vänster (Ny Dag) och om strejkande vänstersocialistiska sjuksköterskor på Rigshospitalet (Vårdfacket, Kommunalarbetaren) och radikala socialistiska pensionärer.

Inget av detta bar sig ekonomiskt men jag låg i. Med lite lån hemifrån klarade jag mig men danska socialkontoret fick skjuta till ibland när mina artiklar inte sålde tillräckligt bra. Jag hade formellt emigrerat från Sverige genom att skriva ur mig från Försäkringskassan.

Redan första veckan fick jag ett trist kneg men på en spännande arbetsplats på Snaregade, Nordiska Ministerrådets Kultursekretariat som nyss flyttat från Island till Danmark. De hade slängt alla mappar och pärmar från Reykjavik huller om buller på vinden.

Min uppgift blev att sortera in allt in i hyllor och sektioner utspridda på ett par hundra kvadratmeter. Något system fanns knappast men jag tog mig an uppgiften som vilken logistiker/systemvetare som helst. Det var faktiskt kul efter ett tag att ordna upp röran så möjligen hade jag en logisk sida mitt i flummet. En trevlig sekreterare som rökte långa Cecil peppade mig. Hon var stolt kommunist från arbetarsläkt och gillade att slänga käft.

Ett par kvarter från jobbet fanns Magstræde med Huset, ett kultur- och allaktivitetshus och konsertlokal för kulturvänstern och deras förtappade barn (som själva spelade och var aktiva i den mer punkiga børnebevægelsen (barnrörelsen). Huset gav upphov till att bygga Christiania 1971, men var som en bättre version av fristaden och där hängde naturligtvis jag.

Det var som Uppsala Musikforum och Verkstan fast lite mer professionellt skött och väsentligt större, som om Stockholm skulle mäktat med att husera något liknande (istället för Münchenbryggeriet och Gamla Bro å ena stökiga sidan, och Kulturhuset å den andra stela).  

Mina egna skönlitterära texter blev inte till något som gick att publicera och heller inte särskilt omfattande. Jag saknade både fokus och arbetsdisciplin för att skapa något trots nedskrivna regler. Den 16 maj 1982 när jag nyss flyttat in och städat rent lägenheten, skrev jag ned dessa rader.

Följande dagsschema skulle gälla, men så blev det inte som ni säkert redan förstått:

“Rutiner: 8–9 (bad och löpning (1 gång/vecka))

9–10 stor frukost med tidningsläsning

10–12 skrivande på något gärna reportagemässigt

12–13 ut på stan

13–15 läsning av skönlitteratur”

Dessutom hade jag inget särskilt att berätta utom repetera vad andra redan skrivit om, dvs. bohemliv och ensamhet, omöjliga drömmar och being beat.  I bought Dylan’s Tarantula, Borroughs’ Nova Express and Brautigan’s Trout Fishing in America, but read neither.

Döm själv från dessa dagboksanteckningar:

“. . .det är ok. jag blöder bara lite. snart är det över och de som sa något annat kan få sina bilder av sorgen.  jag anklagar ingen. snart kan jag säga att det var nog som det skulle allting, men att jag inte kunde klara av det. jag har fått se lite, jag har fått allt. jag har fått nog. det finns inget mer som ni kan visa mig. . . det är bara så här. inget annat än bara liv i våra blinda dagar. dylan 1964 har inget annat att säga än samma sak. våra förvirrade hjärnor blöder och allt är som det ska vara. ok.”  (27 juni, 1982)

“Man kan inte ta fel

Tiden är aldrig bortkastad. Den lär en alltid någonting. Den läker såren i mina armar. Den ger ERFARENHETER. Det gör den så fan heller. Det kan bli fel, Det kan bli dumt, meningslöst. Onyttigt skulle en svensk säga. Fel säger jag. Men min övervakare försvarar sig. Av själva livet lär man in, sakta utan att man märker något så ger varje dag en något, förklarar den oljade fan.

Därför är aldrig något fel, inte något alls. Därför hålls folk nere i sina nojor säger jag. Man kan ta fel. Man kan spilla bort sitt liv på plats och plock. Man kan spy upp engångspåsar. Man kan sitta en hel sommar i en ihålig lägenhet. Man kan bygga upp stora ERFARENHETER på skiten. Men man kan ta fel. Det är inte så att man alltid lär sig något. Man lär sig aldrig. Något alls”

“Inte för att jag vet hur man skriver en roman, men det går inte att skriva en handledning i det. Det vet jag nu efter att ha läst denna handledning Att skriva en roman. Den gav mig visserligen lite struktur, för ett ögonblick, över mina planer, men lika snabbt ersattes de av andra, som jag inte vill förneka. Så går det vidare.

Jag går från en klar idéhet till en annan, håhå. Från en lös novellidé till en hållning i en roman. I detta startögonblick är jag lika upptagen, ja mer, av att diskutera själva skapandet, processen, och allt som hör till, än att göra det gestaltande som skapandet innebär. Litteraturvetenskapen intresserar mig mer än själva litteraturen. Estetik och kritik är viktiga ting, men jag kan inte förstå de som sysslar med det på heltid. Hur kan de sätta sig in i vad det innebär att lämna ut sig i ett verk? Hur kan de överhuvudtaget fatta vad som sker inom en när tankarna får form, när konstupplevelsen utgör det enda sättet att förmedla sina tankar?”

“Nyss läste jag Slas. Han skrev om den lurade generationen. Han erkände sin generation som lurad men trodde för den skull inte att den kommande skulle vara mindre förljugen. Jag kan bara säga att jag är lurad av allihop. Eller så är det jag som lurar dem.

Det finns ingen generation som kan mäta sig med min i lögner. Vi som växte upp efter det sextiotal vi fick resterna av och innan det sena sjuttiotal som blev för våldsamt för oss gubbar i 25-årsåldern. Vi blev lite över. Och det ska ni fan få veta. Vem kan hitta våra vapen? Har vi någon glädje av dem eller finns det ingen fiende värd att besegra? Systemet blev så välanpassat till oss att vi inte gjorde något som helst uppror. Vi satt där med skoldemokrati och egen stereo. Alice Cooper skulle inte ha kunnat finnas i någon annan tid än våran.”

“Vänsterslöhet som livsstil

När L. lutar sig fram mot mej med ett smil i mungipan vet jag att han har övervunnit rädslan av att vara fel. Han har hittat stilen för idag. Lugn och harmonisk finner han sin väg genom krisen. Overallen och de lila stövlarna är lika självklara som hans flickvänner. Allt flyter och han bara flinar åt det nu. Ironin finner sig vara mästaren och Gud.

Vänsterironin, som var otänkbar för honom bara tre år tillbaka, är idag hans livsluft. Trygga steg, litet fniss åt herrarna i kostym, gatan fram en vårdag. Flytet, luften, polarna från förr, allt är annorlunda nu. Lite tafatt frågar han om det finns mer kaffe i baren. Tveksamt, som en liten rädd arbetare, och trubbigt, tar han socker och grädde.

Arbetare, radikaler som inte får plats i K:s hemmablinda värld. Här finns vänsterparnassen, vänsterpressen och de små barnen. Visst arbetat han också. Som alla andra. Med att finns nya former som han trivs med. Och andra, om de vill. För det är verkligen fråga om vilja det här med förändring. Tänker K. och ser på sin granne.”

Jag fann efter ett tag en plats i ett journalistkontor på centrala Studiestræde. Där fanns telefoner och skrivmaskiner, och bra kontakter. Den svenska fotografen Kent Klich och jag samarbetade lite och det var ett kul gäng med sju danska och tre svenska frilansare i tre rum.

På Roskilde dit jag åkt för att om möjligt skriva ett reportage om den svenske rockern Ulf Lundell, vilket visade sig vara omöjligt att få publicerad. Det förstod jag redan då. 

Märkligast i Köpenhamn hösten 1982 var nog att delta i en gruppterapeutisk session som vilade på Wilhelm Reichs sexualteorier och som den österrikiska organisationen AAO (Aktionsanalytische Organisation, med kollektivet Friedrichshof Commun) utvecklat efter honom.

Den danska organisationen Kvik Tomat arrangerade en session under ledning av en stark, vacker, sensuell och karismatisk danska. Hon styrde och ställde under ett par timmar oss kanske 15 deltagare i att gå runt nakna i ett slags inplastat tält med lera på golvet. Där smörjde vi in varandra men inget sexuellt fick förekomma.

Det skulle i så fall ske efteråt, något som jag i vart fall inte upplevde. Journalisten Niklas Krantz, som jag hade kontakt med på tidskriften 2NioNio/3Nionio, har beskrivit mer om AAO i ett nummer från 1984 under rubriken Den sanna historien om sexkollektivet.

Den leriga eftermiddagen hos Kvik Tomat var spännande men ledde mest till fniss och förvirring. Men den var en påminnelse om vikten av praktiska utopier, att inte invänta någon socialistisk revolution utan skapa något här och nu. Ett mer anarkistiskt förhållningssätt och utopiskt.

Jag talade så bra danska efter sex månader i Köpenhamn att folk tog mig för dansk. Men jag närde en dröm som jag talat om redan på Biskops-Arnö, nämligen att skapa en lokal alternativ kultur- och reportagetidning om Uppsala. Köpenhamn hade just en sådan som faktiskt hette just København.

Malmö tvärs över Öresund hade den fria lokala kulturtidningen Den Hialöse. Min tanke växte under hösten i Danmark samtidigt som jag faktiskt började få bättre flyt med fler vänner och bekanta, drömmen om danskan i Ålborg hade falnat, fler tidningskontakter och kanske även ett vanligt jobb (danska socialen slutade betala och krävde att jag sökte jag vilket var förståeligt).  

Vänner och bekanta hälsade gärna på mig och bodde några dagar hos mig i den danska huvudstaden.

Ur anteckningar hösten 1982:

”Det blir visst inget annat än det här. Jag blir ingen stor författare. Nä. För jag går bara omkring och gör allt annat än vad man borde göra som en debuterande författare. Eller en i alla fall allvarligt syftande författare. Bland mina kärleksminnen, tankar på mina vänner jag har och vad vi gjort. Så långt borta från en samlad skapande kraft som möjligt. Från det ena sentimentala mötet till den är tidens tragiska villkor; jag trivs inte alls /…/ 24 år och utan nämnvärd produktion av konst.  Så nu sitter jag här och kan inget annat. Det blir aldrig mer än så här. “

Vid julen 1982 flyttade jag tillbaka och tillbringade julhelgen med min mor på Dala Floda värdshus.

Faktum var att jag hade nog varit hemma i Uppsala säkert tre gånger under hösten. En gång för att lyssna på Allen Ginsberg som deklamerade sin beatpoesi och läste William Blake tillsammans med partnern Peter Orlowski och en ung musiker på Uppsala Musikforum. Återseendet bland mina Uppsalavänner var hjärtligt.”

Publiceade och opublicerade artiklar:

Husockupanter stjäl mat

Poeten Michael Strunge och tidskriften Sidegaden

Med Hasse Alfredsson och Lars Forssell

Ulf Lundell i Roskilde

Kämpande socialistiska pensionärer

Amalteamannen Anton Nilsson

Husockupanter

Sjukhusockupation

Roskilde Universitet 10 år

Barnrock och barnmakt

Douglas Murray i Stockholm -igen

DM1

Att den kvicke brittiske debattören Douglas Murray till sist skulle komma till tals i svensk mainstream media var oundvikligt men det tog sina långa år. Hans position som islamkritisk neokonservativ skribent hade medvetet undvikits av svenska medier sedan vi i alternativmedier och danska Tryckfrihetssällskapet lyft fram honom

Igår (11 feb, 2019) lyssnade jag på honom i ett arrangemang på KTH med Högerteknologerna, Fria Moderata Studentförbundet och Ayn Rand Institute. Rubriken var ”What is killing Western Civilisation?” och utgick från hans bestseller The Strange Death of Europa (2017).

Se mina två Facebook filmer (ett och två) och tidigare diskussion på Ayn Rand Institutes YouTube kanal där gårdagens inspelning kommer läggas upp. Men det finna nu på FMSFs kanal

Per Gudmundson sammanfattade diskussionen i SvD

Tidigare på dagen intervjuades Murray i Sveriges Radios Studio Ett ett taffligt samtal som försökte brunsmeta hans tankar och person i sedvanlig ordning, men han fick in några poänger. Murray är en oerhört skicklig debattör och medievan sedan många års medverkan i BBC, och i teve- och radiodebatter världen över.

Ändå lyckades den svenska radions fotograf och webbsidans redigerare framställa honom till en högerextrem tankebrottsling, en alarmist och domedagsprofet, genom bilden nedan. Per Wirténs sura kommentarer efteråt som visade att han inget förstått lade ytterligare lax på radions lök.

Douglas Murray, Paulina Neuding och Per Wirtén

Murray som talat i det brittiska parlamentet, i Bryssel och för Vita Huset, skrivit i The Sunday Times och Wall Street Journal, är märkligt nog fortfarande behandlad som en högerextrem tänkare som rört sig i fel medier enligt våra svenska MSM.

Det beror som sagt nog på att våra ängsliga journalister sett hans namn i sammanhang där sådana orosandar som jag rört mig.

MURRAY I ALTERNATIVMEDIER

Dispatch International publicerade en kommentar av honom 2013 efter att en engelsk soldat huggits ihjäl på gatan av en uppretad muslim från Afrika. Murray menade att brittiska medier var mer intresserade av att skriva om en sk anti-muslimska backlash än av det faktum att en oskyldig person huggits ned på gatan. Dessutom av de flesta av de hatiska inläggen lögner och gjorda av en grupp som kallade sig Tell Mama som ville visa på sk näthat och intolerans.

Jag skrev sedan en recension av hans bok Islamophila (2013) i just Dispatch. Den tunna e-boken är en analys av västvärldens välvilliga inställning till islam, en total motsats till islamofobi alltså.

2014 tog jag in en krönika av honom i Samtiden, den SD ägda webbtidningen.

Murray och jag i Köpenhamn 2015 vid Trykkefrihedsselskabet

Två år senare, 2015, talade Murray i Köpenhamn på en konferens för att hylla det danska Trykkefrihedsselskabets tio årsjubileum, en begivenhet jag rapporterade om i Avpixlat (se även min recension av jubileumsboken).

2016 blev det då dags för Douglas Murray att för första gången tala i Stockholm. Det var på den internationella tryckfrihetskonferens jag anordnade i samarbete med Middle East Forum och Trykkefrihedsselkapet, DangerousWords250.

Inga svenska medier rapporterade om denna unika konferens som tog upp tryckfriheten idag utifrån den svenska tryckfrihetens 250-årsjubileum. Aftonbladets Lisa Röstlund satt på andra raden och bakom henne två från Expo. Danskarna var där och skrev så klart, men här i Stockholm tegs detta första framträdande av Murray ihjäl.

Den enda intervjun med Murray vid konferensen i oktober 2016 gjordes av Anna-Maria Sörberg som skrev på sin bok Homonationalism. Jag ordnade så att hon fick tid med Murray om ett väsenskilt ämne (ja, han är gay och skrev som första bok om Oscar Wildes älskare Bosie), men i övrigt var ingen intresserad.

Murrays sågning i BBC av den socialdemokratiska riksdagsledamoten Laila Naraghi 2017 kunde ha lett till att någon tidning bett honom att skriva om vår invandringspolitik men icke.

Det är desto märkligare eftersom Douglas Murray skriver för The Spectator (som vår tidskrift Axess men med bett), vars chefredaktör Fraser Nelson skriver i Svenska Dagbladet (och är fö gift med en svenska). Det är obegripligt att Murray inte fått erbjudande att skriva gästkrönikor i SvD, Axess, Fokus, Respons m fl men även här kan hans inblandning i alternativmedier ligga honom i fatet.

Ute på danska Ellekaers förlag 2018

THE STRANGE DEATH OF EUROPE

Denna innehållsrika bok kom alltså ut för två år sedan och är översatt till de flesta större europeiska språken. En svensk upplaga är på väg, sist av alla, anmärkte författaren syrligt igår.

Jag och Eddie Råbock (fd Mohamed Omar) pratade om boken i en podd på Det Goda Samhället förra året.

Den är en bred studie i vad massinvandringen gjort med Europa sedan 1900-talets mitt. Murray läser inte bara om verkligheten för oss européer och de som vill hit, utan han besökte Lampedusa, Calais, Malmö, ja även en SD konferens i Västerås 2017 (där vi sågs sist).

Intervjun i Studio Ett visar hans sympatiska men ändå skarpa sida. Hans formuleringskonst är alltid artig men han viker inte en tum. Skavlan skulle inte ha en chans. Kanske ett uppslag för SVT att ta till sig.

Utländska terrorsympatisörer demonstrerar i Stockholm, fredliga svenskar förföljs

När jag cyklade längs Strandvägen på söndagen 10 februari 2019 fick jag se ett välorganiserat demonstrationståg med musik, högtalarutrop och västar, komma marscherande på andra sidan.

Jag kände igen mannen på deras banderoller, den sedan 1999 fängslade ledaren Abdullah Öcalan för den terrorklassade våldsamma kurdiska gerillan PKK, som mördat civila för att nå sitt politiska mål – ett fritt Kurdistan.

Vi har mötes-, tryck- och yttrandefrihet i Sverige men vi fredliga svenskar får våra lokaler avbokade gång på gång och våra arrangemang störs och talare uthängda (I, II, II, IV, V och VI).

I december 2018 fick Katerina Janouch vederfara samma behandling som vi andra dissidenter fått, att offentligt hängas ut i Expressen för att ha talat mot makten i landet.

När jag och andra talare fick tala på Folkets Demonstration 2016 kallade fd statsminister Mona Sahlin oss för uslingar i Expressen:

”Det är ideologiskt drivna extremister. Det är nazister. Det är män som hatar kvinnor och invandrare. Det är de som gillar våld och hatar demokrati. De är fega uslingar.

Men de sympatisörer som jag nyss filmade där de gick med bilder på en ledare för en av – EU, USA, Tyskland, Österrike, Australien, USA, Storbritannien, Danmark, Japan, Nya Zeeland, Azerbadjan, Kanada, Tjeckien, Iran, Khazakstan, Kirgisien, Nederländerna, Spanien, Syrien, Schweiz, Frankrike och Nato – terrorklassad organisation, kan nog klara sig från kritik från medier, opinionsbildare och politiker.

Eller kommer Expressen skriva om dessa bejakare av våldsam extremism, vars föreningar dessutom tar emot bidrag från det offentliga Sverige? Jag tvivlar.

PS- min aversion mot PKK härrör bl a från ställningstagande i Vänsterpartiet Uppsalas 1 maj demo 1999. Då bad mig några kurdiska medlemmar att inte låta PKK anhängare hålla upp foton av Öcalan. Jag var ordförande och stödde förslaget, men vi förlorade 1/3 av tågets storlek.

Review of my The Swedish Story

Jan Sjunnesson’s The Swedish Story: from Extreme Experiment to Normal Nation (revised, 2013) is very informative. It summarises a great deal of Sweden’s history in a concise and readable way.

Sjunnesson outlines Sweden’s development during the nineteenth century, from feudal to late-industrial, without all the stages in between which in the Anglosphere we have taken for granted. What is also fascinating is the absence, as late as the late 20th century, of review procedures for judicial/administrative decisions. That is also something we take for granted in the Anglophone tradition.

In discussing Swedish political developments from the 1960s through the 2000s, Sjunnesson lists numerous scandals which plagued various leftist governments, parties, and trade unions.

Sjunnesson concludes his book by outlining his personal story. He worked as a teacher and principal in disadvantaged schools, where students from non-Swedish backgrounds formed a high proportion of the enrolments. It was his frustration at the failures of the Swedish system in integrating students which caused him, a former leftist, to come to a different view about education, politics and society.

It was his frustration at the failures of the Swedish system in integrating students which caused him, a former leftist, to come to a different view about education, politics and society.

The Swedish Story is a very useful book for any reader who wishes to gain a comprehensive overview of Sweden’s social, political, and economic development, and its unique characteristics – a tendency to leave all social functions to the state, while maintaining a personal reserve so pronounced that Swedes can make the English look emotional.

Judy Stove-Wilson, PhD, University of South Wales Australia

—-

The book can be purchased at Amazon, Adlibris, Bokus and elsewhere online in print or as ebook.

Allt är SDs fel

1.
2010 kom SD in i riksdagen. För att Alliansen skulle kunna sitta kvar var de tvungna att ta stöd av det gröntokiga flyktingliberala MP. Därmed kunde inte Alliansen strama åt migrationspolitiken för då hade MP hoppat av och SD fått rätt.

2.
2014 avgick Reinfeldt trots att han hade en icke socialistisk majoritet i riksdagen, dvs SD + Alliansen. Men det ville han inte godta utan lämnade över till S + MP som med stöd av V lade om den ekonomiska politiken vänsterut och behöll den destruktiva migrations-, genus-, medie-, kriminal- och utbildningspolitiken inkl inte lade ned värdegrundsbaserade myndigheter. Om inte SD hade mer än fördubblat sitt valresultat hade Reinfeldt kunnat sitta kvar och rensa upp.

3.
2019 kan vi få en S ledd regering igen och det är SDs fel. Om inte SD hade haft krav på att stödja Alliansen hade Kristersson blivit statsminister. Men nu kan C + L skylla på att SD inte släppt fram Kristersson, dvs om en vecka.

4.
Alla problem i landet är SDs fel. Visserligen har de aldrig fått reell makt, men hade de inte kommit in alls hade ansvariga politiker i alla läger tagit itu med den misslyckade integrationen, våldet, asylfusket osv och medierna hade vågat rapporterna sakligt om problemen. Nu har de inte kunnat göra det sedan 2010 för om de hade gjort det hade SD fått rätt, vilket de och deras 1,1 miljoner väljare inte har. Ju.

5.
Allt är SDs fel. Även att påpeka det ologiska i punkt 1-4 ovan är SDs fel. SD förstör det fina demokratiska systemet i Sverige genom att existera och ta breda folkopinioner på allvar.

6.

Allt kan bli värre

Se ditt bostadsområdes framtid i en app

Ibland har fiktionen försteg. Men verkligheten hinner ikapp och plötsligt har en idé i en roman blivit något man laddar ner eller köper på Teknikmagasinet.

2014 skrev jag en framtidsroman om Sverige mellan 2013 till 2023, där en teknisk lösning i form av en app kom att vända den svenska folkopinionen om ”white flight” och bostadsbekymmer.

I boken Framtidsmannen, presenterad på Det Goda Samhället av Mohamed Omar https://detgodasamhallet.com/2017/04/23/tva-skildringar-av-islamismen-och-sveriges-framtid/ och i Jyllands-Posten https://jyllands-posten.dk/premium/gamleeoesektioner/frontalt/ECE7118567/Fremtidsmanden/ , har en svensk framtidsforskare lagt ut rådata från SCB, BRÅ, Valmyndigheten, Skolverket, Arbetsförmedlingen, socialförvaltningar m fl. offentliga register.
Han är less på att ingen bryr sig om vart landets demografi, ekonomi och framtidstro är på väg. Men han är databasexpert och ingen app-snubbe.


Han är less på att ingen bryr sig om vart landets demografi, ekonomi och framtidstro är på väg. Men han är databasexpert och ingen app-snubbe.

Hans material är värdefullt för alla som letar ny bostad eller vill veta om familjen kan bo kvar. Men inte förrän en app-programmerare kodar om det enorma materialet kan alla i Sverige få fram vad de behöver via sin mobil genom en ny app.

Med den kan man skriva in ett postnummer och sedan trycka 10-20-30 år för att få fram extrapolerade data för områdets sysselsättningsgrad, skolresultat, bidragsförsörjda, kriminalitet, skattenivå, antal utlandsfödda och annat som går att tänka sig i en roman.

Ett par av dessa dataregister räcker och påminner inte så lite om vad Tino Sanandaji tog fram för Den Nya Välfärden 2014, en uppdaterad karta över våra utanförskapsområden http://www.dnv.se/nyheter/ny-rapport-utanforskapets-karta-en-uppfoljning-av-folkpartiets-rapportserie/

Folkpartiet som gjort de tidigare rapporterna, men inte följt upp dem sedan de haft integrationsministerposten i åtta år, definierade utanförskapsområden utifrån tre variabler:

”att färre än 60 procent av de boende i arbetsför ålder förvärvsarbetade samt att den andel skolelever som gått ut grundskolan med fullständiga betyg låg under 70 procent eller att andelen röstande i senaste kommunalval låg under 70 procent (eller båda).”

Med mitt fiktiva förslag skulle inte bara utanförskapsområden utan alla områden i Sverige kunna beskrivas med dessa och andra parametrar ned på postnummernivå. För fastighetsmäklare är affärsidén given liksom för medborgare som vill se vartåt ens kvarter är på väg.

Själv bor jag i medelklassförorten Bromma och har arbetat i Järvafältets nedgångna förorter Akalla, Rinkeby, Tensta och Husby sedan 1990-talet. Jag hade knappast kunnat föreställa mig att också de stadgade förorterna Hässelby och Vällingby, ja även delar av Solna, Sundbyberg och Sollentuna, skulle karakteriserad av gängbråk, våldtäkter, frånvaro av infödda svenskar dagtid i köpcentrum och muslimska skolor.

Kanske en app runt 2012 hade hintat om att de platser som en gång hyst Lisbet och Olof Palme, Artur Lundkvist och andra Västerortsprofiler hade förvandlats till Orten – ett tillstånd där amerikansk ghettokultur råder. Med dessa funktioner på Hemnet hade visserligen de resursstarka flyttat tidigare, men för dessa familjer hade det beslutet varit bättre än att ha bott kvar i god men felaktig tro om livet på gatorna intill.

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.

%d bloggare gillar detta: