Bokcirkel och bildning

GIMLES BOKCIRKEL: Var tredje onsdag kl 18 samlas vi, några herrar och undantagsvis någon dam, för att dryfta synpunkter på några aktuella böcker, helt utan bidrag men för vår egen bildning. Detta sker på kafé Ritorno vid Vasaparken i Stockholm i regi av kulturföreningen Gimle.

Vi har betat av Markus Uvells Bakslaget, Douglas Murrays Kollektiv galenskap, Horace Engdahls De obekymrade, pseudonymen Carl Bergs spionhistorier, och nu senaste antologin I konservatismens tid på Axess förlag.

Denna senaste bok bjöd på flera läsvärda alster som anknöt till teman jag själv skrivit om:

Widar Andersson skriver om socialdemokraterna Macke Nilsson och Jan Lindhagen vilka jag tog upp i en uppsats redan 1978

Håkan Boström tog upp den amerikanska kommunitära tänkarna som jag dels gett ut en antologi om, dels träffat

Jenny Sonesson om folkpartiets högerliberala falang som jag uppskattade vid landsmötet i Karlstad 2011

Dan Korn tog upp Richard Rortys förutsägelser på 1990-talet om en kommande högerpopulism, något han sade till mig i en intervju 2001 för Axess. Korn nämner även Carl Schmitts något dystra människosyn.

Övriga skribenter är Fredrik Haage, Joel Halldorf, Emil Uddhammar och Karin Stensdotter samt redaktören PJ Anders Linder.

Vilken bok vi ska läsa nästa gång vet jag inte. Gruppen har hittills gått på mina förslag, men det är knappast troligt att de vill ta itu med Leo Strauss filosofihistoriska studier. Lättare att sälja in Bengt Ohlssons senaste samtidsroman. En manlig motsvarighet till Lydia Sandbergs välskrivna Samlade verk.

Är du intresserad av att delta i kafésamtalen kan du skicka ett mail till sjunnesson.jan@gmail.com

/ Jan Sjunnesson, vice ordförande i Stockholm- Uppsalas avdelning av Gimle som har lång erfarenhet av folkbildning

Sponsored Post Learn from the experts: Create a successful blog with our brand new courseThe WordPress.com Blog

WordPress.com is excited to announce our newest offering: a course just for beginning bloggers where you’ll learn everything you need to know about blogging from the most trusted experts in the industry. We have helped millions of blogs get up and running, we know what works, and we want you to to know everything we know. This course provides all the fundamental skills and inspiration you need to get your blog started, an interactive community forum, and content updated annually.

En skriftställares dagbok: 21-02-2021

1984 VAR JAG NERE I KULTURTRÄSKET. Den lokala kultur- och reportagetidskrift jag hade startat i Uppsala hade gått i konkurs vid jul 1983 och jag fick vittna inför bistra jurister att vi ekonomiskt okunniga kulturknuttar inte medvetet hade betalat faktura från det trotskistiska tryckeriet Prinkipo i Hägersten, vilket var en lögn. Hade vi inte betalat den hade de tagit redaktören Håkan Ströms Amazon som de fått som borgen. 

Våren 1984 jobbade jag som sjukvårdsbiträde på neurologen, Akademiska sjukhuset och funderade på att lämna kultursvängen helt. Ett halvår i Köpenhamn tidigare som frilansjournalist och två terminer humaniora (littvet och estetik) hade inte lett till något vettigt, så jag övervägde alternativen att utbilda mig till något mer lönsamt och begripligt: geolog, systemvetare, psykolog eller läkare.

Ingetdera lockade. Istället drevs jag längre ned i kulturträsket och for landvägen till Indien över Grekland, Turkiet, Iran och Pakistan. När jag återvände 1985 började jag läsa filosofi och littvet. Så kan det gå med drömmar om att ta ett begripligt yrke.

Dock kunde jag ha fortsatt som ganska normal litteratursociolog vid Uppsala universitet och fick hjälp av professor Lars Furuland, en pionjär inom ämnet som forskat om statarna i svensk litteratur, och hans kollega Jan Stenkvist. Uppsaladoktoranderna Johan Svedjedal, Anna Williams, Eva Heggestad var ju så vänliga och intresserade, men jag kunde inte uppbåda intresset  för kvantitativ metodik utan gick via marxistiska teorier om litteratur till postmoderna teorier över till ren teori, dvs till Filosofen på Villavägen i Kåbo.

Från 1987 var jag inriktad på en olönsam karriär som filosof, med kontinental inriktning som ogillades av Uppsalafilosoferna (maximalt beräknad olönsamhet alltså),  istället för en olönsam karriär som underbetald/oavlönad kulturtidskriftsredaktör. Detta var ett yrke jag beundrade i gestalten Eric Fylkeson, Anders Weidar, Mikael Löfgren, gänget runt Kris (som också tryckte på Prinkipo) och 2NioNio (som publicerade två av mina texter från Danmark 1983). 

Resultatet idag är magert. Jag läser och skriver men kan knappast se mina alster i tryck  (bortsett från självprint) efter att ha lämnat vänstern med buller och brak 2000 och sen gått över till The Dark Side tio år senare.  Nog tjatat om detta som jag  ältat om i många inlägg och tom i en självbiografi.

Varför mina förhastade livsval kom upp idag var nog dagens understreckare i SvD, ”Misslyckandets plats i en värld av vinnarskallar”, där boken If you should fail av Joe Moran recenseras vittert och vackert av Anders Mathelin.

Dessutom fann jag efter en storstädning en boklista från 2014, där jag nu ser att att tio har blivit lästa. 

”Att leva är att leva med utfallet” (Einar Askestad, Nya ordstäv)  

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

Professor KO Arnstberg om romer

Invandring-och-morklaggning-omslag2

Inom kort publicerar Swebbtv en intervju med professor emeritus KO Arnstberg som tar upp hans forskning om romer.

Hösten 2015 recenserade jag hans bok Romer i Sverige på Avpixlat, som nu återpubliceras här:
”Etnologiprofessor Karl Olov Arnstberg undervisade zigenare, som de då kallades, redan i slutet av 1960-talet berättar han i den nyutkomma boken Romer i Sverige https://morklaggning.wordpress.com/kop-boken-3/ (Debattförlaget, 2015)
Hans första bok Zigenarens väg kom 1974. Sedan dess har han fortsatt att forska och skriva om denna nationella minoritet och dess villkor i Sverige, ofta på uppdrag av myndigheter som dåvarande Invandrarverket och inom diverse forskningsuppdrag. Se hans bibliografi http://www.arnstberg.se/tryckta_skrifter.html i urval.
Hans senaste bok är en uppföljning av den omdiskuterade boken Svenskar och zigenare från 1998. Nu har de flesta farhågor Arnstberg då fruktade för infallit; Offerindustrin, Naiv Realism, Verklighetsförnekandet, Solidariska Experter, Självmarginalisering, Försörjningsbrott och Romers Överlägsenhet.
Historien är levande i boken från det första omnämnandet av zigenarna på 1500-talet till Folkpartisten Maria Leissners anti-ziganistiska utredning SOU 2010:55. Genom berättelserna från tiden före det s.k. ”uppvaknandet” på 1960-talet, då halvromen Katarina Taikon ville anpassa de motspänstiga romerna, får vi veta att romerna själva var i stort sett nöjda med sin fattiga tillvaro.
De ville inte bo i hus och låta sina barn gå i skola och försvenskas. Istället valde de att nomadisera och dra nytta av varje tillfälle att lura den inhemska ortbefolkningen, ”gadje” som vi kallas av dem. Att romer anser sig stå över de bofasta är självklart enligt Arnstberg, varför alla försök att assimilera eller integrera blir fruktlösa. Om de beblandar sig för mycket med svenskar riskerar deras levnadssätt och tvivelaktiga försörjningsmetoder att försvinna.
Romerna lever i en ”försvarskultur” som står beredd att göra vad som helst för att markera gränsen mellan oss och dem. De bajsar inte på de av svenskarna utsätta och betalda bajamajorna för vem vet vilka orena som suttit där tidigare, så de bajsar utanför så att svenskarna kan städa upp efter dem.
Rätt åt svenskarna, dessa underlägsna och lättlurade varelser menar romerna enligt Arnstberg som ger fler exempel på deras nedlåtenhet mot sin omgivning. Särskilt intressant är de kommunala anpassningsförsök som startade på 1960- och 70-talet i välmening men utan att bli framgångsrika i någon som helst mening annat än som sociala försörjningskällor.
De kringresande ligor som begår åldringsrån, vilka SVT http://www.svt.se/nyheter/inrikes/sa-lurar-ligor-de-aldre-i-affarerna uppmärksammat nyligen, har ett eget avsnitt i boken, ”Circa-gruppen”, sid. 226-229. Där berättar Arnstberg vad SVT:s inslag inte förmådde, nämligen att så gott som alla gärningsmän (och – kvinnor) är romer. Polisman Klas Persson säger att romer begår denna typ av brott över hela Europa, men att ingen vill veta att åldringsrånarna är just romer.
De svenska romernas politiska välgörare, Maria Leissner, Thomas Hammarberg och Erik Ullenhag, har aldrig hört av sig till denna elva man starka polisgrupp, som sysslar heltid med ett 30-tal ligor. Att utvisa de som är utländska medborgare är meningslöst eftersom de kan åka in igen utan att riskera att upptäckas i en obefintlig gränskontroll.
Är då boken ett utslag av rasism och anti-ziganism? Arnstberg prövar sina egna ståndpunkter och skriver:
”Innan jag bestämde mig för att skriva det här kapitlet funderade jag fram och tillbaka över konsekvenserna. Problemet är att de romer som begår den här typen av brott inte via klädseln eller egentligen inte på annat sätt heller, snabbt av brottsoffren kan urskiljas som romer. Det hjälper alltså inte särskilt mycket lyfta fram den etniska identiteten hos förövarna. Däremot kan man vara ganska säker på att ett utpekande skadar alla romer, också de som aldrig skulle drömma om att begå den här typen av brott. Kanske gör jag mer skada än nytta genom att skriva? ”
Men han bestämmer sig till sist för att skriva om åldringsbrotten med utgångspunkt i två av totalt 20 domar, för att klargöra den juridiska processen och samhällets syn på dessa avskyvärda brott.
Andra brottslag han tar upp är vandalisering av lägenheter, misskötsel av hyrbilar, överutnyttjande av gemensamma sanitetsutrymmen och campingplatser och så vidare. Alla historier sätts in i ett etnologiskt, det vill säga, folklivsforskningsmässigt sammanhang så att man förstår varför romer beter sig så (illa) som de gör. De är vänliga inom gruppen och har många gemensamma värden som de respekterar, men är på sin vakt mot alla intrång, särskilt de välmenande och byråkratiska, för att ”lösa romernas problem”. Romer lyssnar på svenskarna men bryr sig inte om vad som sägs.
Den ”offerindustri” som byggts upp från den svenska statens sida är inte beredd att erkänna något som helst ansvar från romernas sida för sin situation. Arnstberg riktar mer kritik mot de dumsnälla svenska politikerna och tjänstemännen än vad han gör mot romerna själva, vilka han, likt författaren Ivar- Lo-Johansson, tycks gilla och uppskatta till viss del. Han menar att romernas oombedda hjälpare snarare är som kolonisatörer.
Godhetsbyråkraten Thomas Hammarberg (FPU, Amnesty, Rädda Barnen, ambassadör för mänskliga rättigheter, Olof Palme Center, Kommissionen mot anti-ziganism) leds av tanken att romer inte kan föra sin egen talan så han gör det åt dem. Hammarberg ursäktar till och med deras motvilja mot att arbeta på vanligt sätt med anställning och skattad lön. 80 % av de svenska romerna har aldrig försörjt sig själva i modern tid.
Boken inleds med ett citat från Maria Leissner, f.d. ordförande i Delegationen för romska frågor under Alliansregeringen:
”Sanningen om romer måste lyftas fram”
Arnstberg menar att Leissner aldrig varit intresserad av sanningen, tvärtom. Hon, och de tjänstemän som lever på att framställa romer som offer som behöver deras hjälp och bidrag, är bara villiga att lyssna till ideologiska framställningar om romer i Sverige, som i SVT:s Agenda den 4 oktober då polisiära insatser mot illegala bosättningar anklagades för att vara övergrepp mot romer http://www.svt.se/agenda/debatt-om-tiggeri-och-illegala-bosattningar .
Forskning som bygger på fakta från intervjuer, observationer, analyser och respekt för sanning och vetenskapliga ambitioner, har blivit mindre viktigt när det gäller att starta kampanjer mot s.k. anti-ziganism, något som Mats Dagerlind påpekade redan 2011 http://avpixlat.info/2011/11/02/sluta-dalta-med-den-dysfunktionella-zigenarkulturen/ .
Professor Arnstberg har presenterat kunskap om romerna så gott han har förmått, utan att hänfalla till rasism eller vad man vill anklaga honom för. Romer i Sverige fyller ett tomrum där hittills bara floskler och naivitet fått ta utrymme, men nu finns rejäla faktauppgifter, dokumenterade berättelser och vetenskapliga resonemang om en av de av staten erkända nationella minoriteterna. Boken är en pionjärinsats som kommer läsas i smyg i landet av alla som vill och behöver veta sanningen om romerna. ”

http://avpixlat.info/2015/09/21/ny-bok-av-karl-olov-arnstberg-om-den-romska-folkgruppens-historia-i-sverige/

100 000 förskolebarn i fara årligen ?

Skoldebattören Inger Enkvist skrev en kolumn i SvD 4 feb 2021 att den svenska förskolan har svårt att klara sin uppgift vad gäller språkutveckling för treåringar och uppåt.

Det är illa men det finns än fler riskfaktorer i förskolan som gäller de yngre barnen, vilket omvårdnadsprofessor Ulla Waldenström påpekade i SvD 2014 och efterlyste mer forskning om förskolebarnens hälsa. Vi vet inte vad vi gör med de minsta barnen och deras affektiva känsloliv..

ÅTTA RISKFAKTORER FÖR 170 000 SMÅBARN

Ungefärliga siffror baserade på 60 000 barn i ettårsåldern och 110 000 barn i tvåårsåldern årligen i förskola och tillgänglig offentlig statistik och internationella forskningsresultat som hittills redovisats, samt amningsstatistik (Socialstyrelsen 2012), fattigdomsstatistik (SCB 2010) och epidemiologi (Foucard m fl 2005) visar följande antal barn i åtta grupper med allvarliga riskfaktorer från födelsen:

1. Tidig start i förskola 170 000
2. Långa vistelser i förskola, mer än 36 timmar/ vecka 42 000 (25 %)
3. Otrygg anknytning till omsorgsgivaren 60 000 (35 %)
4. Barn i förskolor av låg kvalitet 42 000 (25 %)
5. Barn i socio-ekonomiskt svaga familjer 25 000 (15 %)
6. Barn med utländsk bakgrund 35 000 (20 %)
7. Barn med överkänslighet (allergier etc.) 35 000 (20 %)
8. Barn som inte ammats fullt det hela första året 20 000 (37 %)

Att 100 000 skulle ha tre riskfaktorer är inte orimligt.

För detaljer se min forskningsöversikt från 2012 (refuserad av tidskrifterna BARN, Pedagogisk Forskning, Pedagogiska Magasinet m fl), i nedkortad version från 2015 nedan och mina övriga inlägg. Siffrorna står sig nog dessvärre idag 10 år senare:

Waldkindergarten

Svenska forskare behöver studera hur de minsta barnen har det i förskolan. Trots snabb och stor utbyggnad sedan 2000 har inga studier gjort över hälso- och socioemotionell utveckling hos barn under tre år i förskolan.

Märkligt nog har Sverige blivit ett land där forskning och debatt om hur de minsta barnen mår i förskolan saknas. Lärande, kognition och institutionella villkor undersöks, men inte vad som sker med småbarnens psykologiska hälsa, välbefinnande och socioemotionella utveckling.

Att undvika att ställa sig frågan om de små barnens hälsa och hur deras villkor är i förskolan är att svika dem. För alla dem som vill försvara förskolan, dit jag räknar mig själv, kan det vara en utmaning att vända perspektiv från outtalad lojalitet till nyanserad kritik och göra en synvända på de små barnens välbefinnande, utveckling och risker i förskolevistelsen. Vi vet oändligt mycket mer om barns lärande från ettårsåldern och många andra aspekter på barns utveckling från 3 årsåldern än om deras hälsa och välbefinnande.

FYRA PRINCIPER

Utbyggnaden av förskolor för alla på 1970-talet och kvinnorörelsens kamp byggde på fyra principer :

1) kvinnor måste kunna välja arbete och karriär som männen,

2) kvinnors arbetskraft efterfrågas på arbetsmarknaden,

3) barn utvecklas och lär sig mer i organiserade pedagogiska och omsorgsgivande sammanhang utanför hemmet

4) utsatta barn behöver förskola.

De två första principerna är viktiga men kan inte få råda över de andra, barnens utveckling, lärande och hälsa. Alla principer måste kunna diskuteras var för sig utan att något reduceras eller tas för givet. Att diskutera bara de två första principerna som har stöd i jämlikhets- och jämställdhetssträvanden i moderna välfärdsstater, i synnerhet i Skandinavien, blir för ensidigt och utan barnperspektiv på förskolan.

Den försiktighetsprincip som såväl FN, EU och Sverige antagit vad gäller miljöteknik föreskriver att om det vetenskapliga läget är oklart vad gäller risker så bör en verksamhet inte starta i avvaktan på vidare forskningsunderlag. Förskoleutbyggnaden i Sverige sedan 2000 kan inte sägas vila på någon fast vetenskaplig grund för små barns utveckling och hälsa. Riskanalysen är jämförbar att starta nya kärnkraftverk och samtidigt lägga ned Strålforskningsinstitutet.

För 10 år sedan gick 65 % av de yngre barnen i förskola mot 85 % idag. Totalt finns omkring 170 000 barn under tre år i förskolan. Vistelsetider för små barn är i genomsnitt 30 timmar per vecka men för 25 % av ett- och tvååringar gäller mer än 36 timmar. 13 % av alla småbarn vistas mer än 40 timmar per vecka på förskolan. Det innebär att cirka 16 000 barn under 3 år vistas lika lång tid som vuxna gör på sina arbetsplatser, vilket kan innebära påfrestningar för barn med många riskfaktorer. Barn med annat modersmål än svenska utgör 20 % av alla barn i förskola vilket ställer extra krav på personal, organisation och gruppstorlekar.

FOLKHÄLSOINSTITUTET VET INTE

Folkhälsoinstitutet gjorde 2009 att göra en forskningsöversikt över befintlig forskning i Sverige och utomlands av barn mellan 6 och 36 månader i förskolan. Myndigheten skrev:

”Effekterna på socioemotionell utveckling är oklara. En av studierna visar visserligen att förskolan verkar öka problembeteende och ge försämrad social förmåga vid 36 månaders ålder. Vid 54 månaders ålder finns det inte kvar några sådana effekter. Tvärtom visar det sig att de barn som börjat tidigt i förskola nu interagerar mer positivt med andra barn. De återstående tre studierna redovisar inga resultat som gör det möjligt att dra slutsatser om effekter på socioemotionell utveckling”.

Beteendeproblem hos barn med lång och tidig förskolevistelse är mer tydliga än vad den svenska rapporten visar . Dåliga förskolor kan ha avsevärda effekter på redan utsatta barn. Kombinationen låg förskolekvalitet, missförhållanden hemma och långa vistelser för små barn kan bli katastrofal men också bra om inte alltför många riskfaktorer ger utslag, se rapport från Malmökommissionen 2012.

Eftersom små barn inte kan berätta om sin vistelse på förskolan på samma sätt som äldre finns det metoder som mäter stresshormoner hos barnen under dagens förlopp och vid olika platser. Denna metod är enkel att utföra genom att ta salivprov på barn. Mätningar visar att kortisolnivåer stiger under dagen när barn vistas i barnomsorg jämfört med barn som stannar hemma. Höga kortisolnivåer kan leda till sänkt immunförsvar och risk för allergier.

Nyare neuropsykologisk, beteendevetenskaplig och anknytningsteoretisk forskning om småbarnsutveckling sammanställd av barnpsykologen Allan Schore och refererad i Sverige av Per Kågeson, Susan Hart, Sue Gerhardt, Magnus Kihlbom och andra , Allmänna Barnhuset och Tor Wennerberg (bl. a i Psykologtidningen) visar på betydelsen av att göra ordentliga kliniska studier av de yngstas sociala och mentala hälsa.

FEMTON ÅR SEDAN

De sista longitudinella utvecklingspsykologiska studierna av förskolebarns hälsa gjordes för över 15 år sedan av psykologerna Gunilla Bohlin i Uppsala och Andres Broberg i Göteborg. Sedan dess har ledande förskoleforskare som Gunilla Dahlberg, Sonja Sheridan, Ingrid Pramling- Samuelsson och Ann-Christine Wallberg-Roth sysslat med annat och detta under tiden för den största barnomsorgsutbyggnaden någonsin i detta land. Det vill säga att amtidigt som vi tagit många fler och yngre barn i förskolan har vi avvecklat forskningen om dem.

Den finns mycket att kartlägga i de stora barnkullar som träder in i förskolan under den mest kritiska perioden i sitt liv med enorm tillväxt i hjärna och utan fullt utbyggt immunförsvar. Att väga samman riskfaktorer varav vissa typer av förskolevistelse utgör några är inte bara en stor vetenskaplig uppgift utan också ett nödvändigt samhällsuppdrag.

De riskfaktorer som inte uppmärksammas tillräckligt i svensk forskning, barn- och familjepolitik och av förskolans aktörer gäller avsevärt antal barn under 3 år. Ungefärliga siffror baserade på 60 000 barn i ettårsåldern och 110 000 barn i tvåårsåldern i svensk förskola och tillgänglig offentlig statistik och internationella forskningsresultat som hittills redovisats, samt amningsstatistik, fattigdomsstatistik och epidemiologi visar följande antal barn i åtta grupper med allvarliga riskfaktorer från födelsen :

1. Tidig start i förskola 170 000

2. Långa vistelser i förskola, mer än 36 timmar/ v 42 000 (25 %)

3. Otrygg anknytning till omsorgsgivaren 60 000 (35 %)

4. Barn i förskolor av låg kvalitet 42 000 (25 %)

5. Barn i socioekonomiskt svaga familjer 25 000 (15 %)

6. Barn med utländsk bakgrund 35 000 (20 %)

7. Barn med överkänslighet 35 000 (20 %)

8. Barn som inte ammats fullt det hela första året 20 000 (37 %)

Sambanden mellan 3 och 5 finns väl belagda sedan John Bowlys iakttagelser i brittiska barnhem på 1920-talet, där han såg att barn med miserabla uppväxtförhållanden också hade känslomässiga störningar och familjeproblem.

Sambanden mellan 1, 2 och 4 och beteendeproblem i skolåren är klarlagda ibland andra i NICHD studierna. Förskolan kan upptäcka utsatta barns situation, men också förvärra deras problem genom långa vistelsetider tidigt i dåliga förskolor. Tyvärr finns heller inte den bäst utbildade personalen i de mest utsatta områdena,

Den dystra beskrivning jag gett ger för handen att förhållandena i svensk förskola för små barn kan vara problematiska. Två invändningar kan vara dels att personalen är internationellt sett välutbildad (bara 5 % saknar någon form av utbildning), dels att de internationella forskningsresultat som visar vissa negativa konsekvenser som de amerikanska NICDH studierna sedan 1991 inte behöver gälla i Sverige (se den brittiske psykologen Jay Belskys översikt av riskfaktorer i förskolan).

Den första invändningen berör bara en av åtta faktorer, förskolor med låg kvalitet. Långa vistelsetider och tidig förskolestart påverkas lite av personalens utbildningsnivå och de övriga faktorerna inte alls. Den andra invändningen är desto allvarligare eftersom det inte finns några svenska studier att jämföra med. Vi vet inte vad vi gör med de minsta barnen.

Jan Sjunnesson, fil mag. i pedagogik och tidigare universitetsadjunkt i Barn- och ungdomsvetenskap, Stockholms universitet och vid lärarutbildningen, Uppsala universitet.

En längre version inklusive källhänvisningar finns här

Se även detta utdrag från min Sverigebok.

Slöja på Skolinspektionen

Bildresultat för skolinspektionen

När jag var uppe på Skolinspektionen på Sveavägen i Stockholm i höstas blev jag mottagen av en beslöjad kvinna. Hon satt med i rummet där jag bläddrade bland tidigare ansökningar om tillstånd. Minns vagt att hon var jurist men kan ha varit handläggare. Inte städare i vart fall.

Att Skolinspektionen har beslöjad personal som ska handlägga ärenden anser jag vara helt åt skogen. Denna tillståndgivande myndighet beslutar om muslimska friskolor ska få fortsätta eller läggas ned. I Gävle, Örebro, Göteborg, Stockholm och Malmö finns fn många tveksamma skolor och förskolor, vissa med band till terrorgrupper.

Det säger sig självt att en myndighet som utövar denna typ av kontroll inte kan ha anställda som genom sin klädsel visar religiös tillhörighet. Jag vet givetvis inte om denna kvinna eller andra beslöjade kvinnor åker ut till skolor i samma klädsel, men blotta misstanken gör att Skolinspektionens personalkod måste förbjuda dessa plagg.

Stockholm Stadsbibliotek har beslöjad personal vilket är illa men man ger inte tillstånd till skolor. I all offentligt finansierad verksamhet, inkl friskolor med muslimsk inriktning, ska inga anställda bära slöja enligt min mening, varken i förskola, skola, på sjukhus, tandvård, förvaltning, apotek, socialtjänst eller var helst skattemedel går åt.

Islamiseringen måste stoppas och en bra start är på Skolinspektionen.

Kvinnor som kämpar: Katerina och alla andra krigare

När jag lyssnade igår på Jörgen Huitfeldts intervju med Katerina Janouch i Kvartal slog det mig hur många modiga kämpande kvinnor jag mött de senaste åren. Katerina har många krigande medsystrar.

Jag skrev på hennes magasin 2018 och  2016 på Avpixlat om alla dessa modiga kvinnor här i Sverige och utomlands. Några verkar ha försvunnit, som den tyska islamkritikern Tatjana Festerling (omnämnd i min bloggpost nyligen) som jag intervjuade i Danmark 2016 för Swebbtv (nu borttaget av Youtube) men andra har tillkommit som Teresia Tess Anicic.

Min danska stridssyster Tania Groth finns kvar, nu i styrelsen för Trykkefrihedsselskabet som leds av den stridbare juristen Aia Fog (intervjuad av mig på tryckfrihetskonferensen Dangerous Words 250 i Stockholm 2016 för Swebbtv). I MSM har ledarskribenterna Anna Dahlberg  och Sanna Rayman länge kämpat ensamma, men även där verkar kvinnor ha vaknat (Cecilia Blomberg, Carolin Dahlman, AC Marteus). Merit Wager och Paulina Neuding tillhör samma klarsynta kvinnogäng inom de etablerade medierna.

Man kan fortsätta att lista alla modiga unga och gamla kvinnor, Helene Bergman, Mona Lagerström. Ulla Gustavsson, Jellybean Gen (Geneviève Bask).  Sofia Reideborn, Fiat Lux (Maria Holen), och kämparna Ingrid Björkman,   Julia CaesarIngrid Carlqvist och Maria Celander, Madeleine Lilja Rönnqvist, Ulrika Stigson, Isabelle Eriksson, Emmie Mikaelsson och Rebecka Fallenkvist. Jessica Stegrud

Katerina Janouch blir inte till ett offer i Jörgen Huitfeldts intervju, även om han försöker. Han är en bra intervjuare som jag mött i SVT Debatt 2017 och Katerina vet exakt hur han tänker. En intressant intervju som visar vad som står på spel: problemformuleringsprivilegiet, lanserat 1980 av författaren Lars Gustafsson.

Detta vänsterliberala tolkningsföreträde uppmärksammas i dagarna av den fd östtyska journalisten Judka Strittmatter som skriver i senaste Axess: ”Jag själv har tystnat. Vag jag skriver i denna tidning skulle jag inte våga skriva i mitt eget land” (dvs det fria Tyskland år 2021 som hon anser liknar mer DDR före 1989).

Kvinnor som kämpar mot massinvandring, urspårad feminism, politisk korrekthet, vänsterblivenhet,  nationell suveränitet, hedersvåld och islamisering, är värda att lyssna på. Börja med Katerinas dräpande svada som friskar upp på Alla Hjärtans Dag.

 

 

Liberalismens föregångare och kritiker. Texter i Leo Strauss anda

Omslag från antologin The rebirth of political rationalism

 

Under 2021 kommer jag förhoppningsvis bli klar med en samling texter om politisk teori, filosofihistoria och kulturanalys, varav hälften redan är färdigt. Den är inte en introduktion till Leo Strauss utan mina egna nedslag i hans tankar. Preliminär titel:

Liberalismens föregångare och kritiker. Texter i Leo Strauss anda

 

Innehållsförteckning

Förord

Kort biografi av Leo Strauss

 

Del 1- Liberala föregångare

Platons Staten  och Lagarna  (Bloom, Strauss)

Maimonides (Strauss)

Demokraten Machiavelli (John McCormick)

Thomas Hobbes (Strauss, Schmitt)

Tre Spinozastudier

  1. The political ontology of Spinoza (publicerad i min filosofiantologi)
  2. Tre radikala spinozister (publicerad i Res Publica)
  3. Strauss Spinozastudier
Del 2- Liberalismens kritiker

Den konstitutionella liberalismens kris (på bloggen)

Den illiberala högern i USA (på bloggen)

Liberalismens kritiker från Carl Schmitt till John Gray (11 av 14 delar publicerade på bloggen)

Del 3 . Varia

Hannah Arendts augustinska existentialism (James K Smith)

Based Deleuze (på bloggen)

Två misslyckade människostudier av Erich Neumann (1949) och Norman Brown (1959)

Är Dan Korn en svensk Leo Strauss? (Som om Gud fanns)

 

Denna bok kommer bli min tolfte på åtta år.  Ser fram emot boksläpp på Pressklubben i höst.

 

 

 

Sveriges Radio missar huvudnyhet i sändning

Igår sände Sveriges Radio ett reportage i magasinet Konflikt som under 55 minuter skulle skildra högerextrema grupper inom polis och militär i USA, Sverige och Tyskland, men där man lyckades missa huvudnyheten: Att en vit tysk man utan kunskaper i arabiska blev identifierad som arabisk asylsökande mitt i asylkrisen 2015.

Anledningen till att denna uppseendeväckande nyhet nämndes men inte uppmärksammades var att mannen själv var sk högerextrem militär som just utgett sig för att vara asylsökande från Syrien för att testa hur tysk asylmottagning fungerar under stor press. En miljon beräknas ha kommit till Tyskland under 2015 när Angela Merkel utropat ”Wir schaffen das!”. Dessa migranter var 1,2 % av 80 miljoner tyskar mot de 163 000 migranter som år 2015 kom till Sverige , 1,6 %. En tredjedel fler till oss alltså.

Om alternativmedier, nån vaken gonzojournalist eller Uppdrag Granskning hade skickat en svensk man till Travemünde hösten 2015 och som ställt sig i kön bland alla migranter på färjan till Trelleborg och där i hamnen blivit identifierad som syrier utan att förhöras på arabiska av Migrationsverket hade det varit en sensation.

Men för Konflikt var huvudnyheten att en högersinnad militär, ”Franco A”, infiltrerat inte bara flyktingströmmar utan även varit anställd inom det tyska försvaret.

2013 gjorde Dispatch International ett liknande test på beslutet att ge sk papperslösa fri sjukvård och tandvård, om ”vård inte kan anstå”. En svensk man med ursprung från Balkan men uppfödd i Malmö tågade in på en vårdcentral, sade på skånska att han var papperslös från fd Jugoslavien och behövde vård.

I den förvirring som rådde om riksdagsbeslutet 2013 valde vårdcentralen att låta honom bara betala 50 kr trots att han talade svenska och betedde sig som vilken Malmöbo som helst. När jag frågade Dispatch redaktör Ingrid Carlqvist om artikeln intygade hon att den var sann. Den som vill skriva presshistoria kan gå till läggen och kontrollera med henne då jag minns svagt att någon följde med in på vårdcentralen.

Vad Konflikt gjorde istället för att ta upp denna anmärkningsvärda dock lite gamla nyhet om tysk asylmottagning är att kartlägga högerextrema grupper genom att intervjua en reporter från den tyska vänstertidningen TAZ (utan att nämna att dess politiska vinkel) och en chef vid stiftelsen Amadeo Antonio (Tysklands Expo), klippa in sina egna tramsiga ljudtester, larviga intervjuer med varandra i studion, ett reportage av radions Tysklandskorre Katja Magnusson om en högerradikal mans hus (inklusive dess gammelrosa tapeter och bräkande får utanför), oväsentliga ljudupptagningar från polisutbildningar vid Södertörn, korta möten med entrépersonal vid Försvarsmakten och ofokuserade intervjuer med inrikesminister Mikael Damberg och statsvetaren Jenny Madestam m fl. Ett radiodrama som mynnade ut i intet.

A still image taken from a video provided by Franco A. shows him disguised as a refugee.
A still image taken from a video provided by Franco A. shows him disguised as a refugee. Credit…Franco A. https://www.nytimes.com/2020/12/29/world/europe/germany-far-right-terrorism-refugee.html

Om vi återgår till reportaget om den tyske mannen som 2015 fick två identiteter, en som löjtnant Franco A och en som den syriska flyktingen David Benjamin, så nämner Konflikts redaktör Robin Olin 8 min in att denna historia blev ”verkligt konstig”. Denne fiktive flykting hade en plats på en flyktingförläggning och fick bidrag från den tyska staten under sin asylprocess, vilket alltså bara var ett påhitt för att avslöja det dysfunktionella tyska mottagandet hösten 2015.

För Konflikt är huvudhistorien att Franco A varit militär och ingått i grupper som ifrågasatt den tyska asylpolitiken. Partiet Alternative für Deutschland nämns också hela tiden i inslaget som något som hotar den tyska demokratin. Kopplingar görs hela tiden av radions medarbetare mellan konservativa, nazism och högerextrema. Men det stannar inte vid unken brunsmetning som inte står Annie Lööf efter.

Konflikt har talat med Tysklands ETC, tidningen TAZ i Berlin, grundad vid samma tid som ETC, 1978. Dess grävreporter Sebastian Erb beklagar sig över att de tyska åklagarna inte vill åtala de misstänkta runt Franco A för sammansvärjning, något som stiftelsen Amadeo Antonio håller med om med eftertryck.

De tyska korrekta juristerna har hållit sig till enskilda händelser, inte till att alla har samarbetat i en konspiration mot den tyska demokratin. Sveriges Radios presentatör håller med Tysklands motsvarighet till ETC och Expo om att det är illa att ingen högerextrem konspiration avslöjats.

Det är ”skrattretande” säger chefen för stiftelsen Amadeo Antonio till svenska statsradion att Tyskland förnekar att det finns massor med nazister och personer i polis och miltärkretsar med ”högerextrem världsbild” (22 min in), ett begrepp som inte preciseras men återkommer när svenska polischefer talar om anställdas ”värdegrund” och medlemskap i ”vitmaktgrupper på Facebook”.

Dramaturgiskt har Konflikt ägnat massor med tid och skattemedel till att bygga upp en vidlyftig historia om högerextremism, vilket kan vara intressant men radions redaktion har missat att ta upp det verkligt intressanta: Att man kan ljuga sig in i Europa.

Källor om Franco As avslöjande av det tyska asylsystemet.

New York Times

Tatjana Festerling tysk aktivist mot massinvandringen

En skriftställares dagbok: 06-02-2021

TOG SEXTIOTALETS UPPROR SLUT 1971, 1975 eller 1976? Musikaliskt så manifesterade  stora artister dessa år på 1970-talet sina avsked i tre stora föreställningar: 

1971- Mad Dogs and Englishmen med Joe Cocker, Leon Russell m fl

1975 – Rolling Thunder Revue med Bob Dylan, Joan Baez m fl

1976 – The Last Waltz med The Band, Dylan, Neil Young, Clapton m fl

Någon skulle kanske säga att sextiotalet tog slut redan 1967 i The Summer of Love som Ulf Lundell sjöng om  på sin debutplatta Vargmåne 1975. Andra kanske att Woodstock 1969 innebar en sista återsamling och samtidigt ett avsked.

För mig som var 12 tolv år 1970 och hade lyssnat på storasyrrans singlar och rullband var sjuttiotalet mitt årtionde, men jag visste ungefär vad som hade hänt tidigare. Vid ett biobesök  i Stockholm 1978 med en påtänd amerikan upplevde jag  filmen om The Bands The Last Waltz med full kraft, möjligen även jag upplivad av stimulantia. 

Amerikanen var en skäggig hippie som bodde ute i Rasbokil i Uppland tillsammans med några musiker runt Samla Mannas Manna, Uppsalas proggpsykadeliska orkester. Han sålde sina varor och berättade livligt om vad som pågick i USAs tynande hippiekultur, the counterculture. 1979 skulle jag lifta från Maine till Kalifornien och ta reda på vad som överlevt

Ungdomsupproret under sextiotalet var en gren på ett långt djupare träd skulle jag inse med tiden. Att beatlegenden Allen Ginsberg reciterade 1700-talspoeten William Blake vid sitt Uppsalabesök 1982 var följdriktigt liksom alla gnostiska referenser i Dylans lyrik och att  Burroughs  senare var inne på forntida  egyptisk mytologi.

Sextiotalet tog aldrig slut eftersom det var en länk i en lång kedja av fritänkeri och sökande, fantasi och livsglädje. Att läsa Ovidius Metamorfoser  från år 8 e. Kr kan vara en bra början till  upprorsåret 1968.

Vill man veta mer om de mörka sidorna av upprorsdecenniet fram till Charles Mansons massakern 1969 är Hermitix podd relevant. Just dessa mord brukar anses vara slutet på det ljuva sextiotalet. Klart är att vi inte är klara med sextiotalet på länge än.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

Därför är jag rasist

Tal på Rinkeby torg 2016 för Pride Järva

Enligt mina meningsmotståndare är jag rasist vilket jag hittills tillbakavisat utan framgång. Anledningen är att de har rätt.

Jag är alltså rasist. En ny sorts rasist så kalla mig gärna nyrasist.  Jag har t ex tagit initiativ till en Pridemarsch från Tensta till Husby 2015 och 2016 för att jag och vi som gick stödde tanken på att svensk lag ska även gälla i dessa förorter samt att diskriminering pga sexuell läggning är fel och bör även uppmärksammas där.

I år vill jag gärna göra om marschen under namnet Rassepride. Med den parollen så visar vi var vi står. Vi är rasisterna som står bakom dessa paroller som kallades rasistiska då. I år kan vi stolt säga att vi kör en rassepride utan några tvivel.

Andra ställningstaganden som gör mig till rasist är att jag, liksom vänsterns Åsa Linderborg och Daniel Färm i dagens SvD,  anser att Sverige bör begränsa invandringen och bekämpa brottsligheten (även bland inflyttade) även från vänster.

Vidare så hävdar jag att uppfinningar sedan upplysningen och industrialiseringen som vita män tagit fram – vaccin, järnvägar, dynamit, spinnmaskiner, flyg och atomkraft – har mer värde för mänskligheten än vad andra folk funnit på.

En rasist är stolt över vad hans gelikar har åstadkommit och det är jag, en vit västeuropeisk man liksom  historikern Niall Ferguson (dessutom gift med en svart kvinna, Ayaan Hirsi Ali som stöder honom vilket gör också henne till rasist).

Ayaan Hirsi Ali Ferguson and Professor Niall Ferguson - high voltage, high wattage couple | Niall ferguson, Somali, Couples

Dessutom så tar jag ställning för påståendet att det finns svenskar i Sverige och att de har funnits här länge, ja rentav först. Deras språk och kultur har därför företräde och deras vanor är att föredra här framför andra folks.  Jag tycker också att det är bra om läkaren på vårdcentralen förstår svenska och att hemtjänstpersonal gör det.

Det finns yttre kännetecken på svenskar och inflyttade såsom hud och hårfärg, kulturella uttryck och prestationer. Det gör mig till rasist att dela in människor i dessa grupper. Vissa afrikaner springer snabbare än nordeuropéer och det är rasism att påpeka.

Några skulle kalla mig kulturrasist vilket är det begrepp antirasister använt mot sådana som mig. Det vänder jag mig emot eftersom jag inte bara anser att olika folkslag har olika kulturer utan även att de ser annorlunda ut.

Disney har nyligen begränsat tillgången till filmen Aristocats för barn under 7 år pga att några tecknade katter anser beskriva asiatiska utseenden.

Disney+ strengthens anti-Asian racism disclaimer for 'Lady and the Tramp' and 'The Aristocats'

Det är fel anser jag eftersom vissa asiater har just dessa utseenden som framställs komiskt i filmen. Det  gör mig till rasist.

Rasister kan se ut hur som helst. Vi kan vara emot hedersförtryck och antisemitism, för jämställdhet och kunskapsfokus i skolan.  Vi finns i alla partier, ja även till vänster i Danmark och Sverige.

Det är dags att erövra rasismen från motståndarna.

SvD kallar denne skidåkande utlänning för ”stockholmare”, vilket leder tanken fel. Stockholmsbo är tydligare.

 

En skriftställares dagbok: 24-01-2021

VÅREN 2014 SKREV JAG OM  terrorgrupper i min politiska framtidsroman Framtidsmannen. Jag letade efter en autentisk jihadistgrupp och fann den i Time Magazine, 23 april under rubriken Abu Du’a [a.k.a. Abu Bakr al-Baghdadi] The world’s most dangerous man.

Gruppen han ledde hette ISIL- Islamska Staten i Irak och Levanten  och jag placerade nöjd med mitt fynd in den i min berättelse om hur Sverige får en irakiskfödd kvinnlig statsminister från SD år 2022. Några månader senare skulle hela världen följa ISIS erövringar i Mellanöstern.

En som samtidigt förstod vikten av nationalism, oavsett om den stöddes av nordvietnamesiska kommunister eller irakiska islamister, var Thomas Friedman i New York Times i oktober 2014. Antagligen skulle han göra samma analys av fenomenet Trump två senare. 

***

Johan Hakelius krönika i Fokus  i fredags börjar i den bajskorv som DNs Andrev Walden uppmärksammat  i veckan. 
Jag hade ögnat i den malliga morgontidningen på kafé Ritorno och sett hans utbrott mot Trump och svensk mediebevakning, fullt i klass med den mallige mediemogulen Peter Wolodarskis utfall mot SVTs Trumpbevakning.

Bajskorven i ifråga var att Trump är ett farligt högerspöke som inte kan viktas i en sk falsk balans.

Med Hakelius ord:

”Här är ett ärligt försök att återge Waldens resonemang: Begreppet polarisering används på ett lömskt sätt. I försök till opartiskhet läggs skulden för radikaliseringen i samhället på både vänster och höger. Men det är skillnad på den granne som bajsar i trappan och den som skriver en ilsken trapp till grannen. Trumphögern är bajsaren. Vänstern är lappskrivarna. Den som likställer den ena med den andra avdramatiserar och öppnar dörren för högerpopulismen. Den har bara blivit mer radikal efter fyra år med Trump i Vita huset. En lite kortare sammanfattning: Allt är högerpopulisternas fel”.

Ni kan läsa själva huruvida Hakelius prickar rätt i avföringsklassiciceringen. Se t ex SvDs kulturredaktör Anders Björkman.

Själv kom jag att tänka på de bajskorvar Benke Ohlsson flydde från i sin flytt från bostadskomplextet bakom köpcentrat Ringen vid Skanstull för sisådär 20 år sedan.

Den gode Benke, och förmodligen Helena von Z, hade ledsnat på de pundare och socialfall som använt hissen upp till deras bostad som avträde.

I takt med allt fler småbarn att skydda från otrevligheter hade deras tålamod minskat med det solidariska vänsterfolk  som ansåg att lite bajs får man stå ut med för att inte stigmatisera de svaga.

Benke surnade till och skrev en bajskrönika i Moderna Tider i slutet av 1990-talet. Samma klara stil har han numera i sina krönikor i Axess och i den senaste samtidsromanen Midsommarnattsdrömmar där Södermalms surdegshipsters synas obönhörligt i deras hyckleri och oanständiga vänstersnobberi.

***

När jag sålde FolketiBild/Kulturfront på 1970-talet i Uppsala visste jag att Kina var rätt och Sovjet fel. Några invändningar mot ryska dissidenter fanns inte, tvärtom fanns intervjuer och texter av de flesta östeuropeiska författarna med i den radikala kulturtidskriften som startades av Jan Myrdal. Fattas bara annat. 

Men årets första nummer där  psykologen och författaren Leif Standberg  recenserar Boken som lurade världen. Om Alexanders Solsjenitsyn, red. Valerij Jesipov verkar vinden ha vänt i samma geopolitiska riktning där Kina är lierat med Ryssland (och Iran, Turkiet, Venezuela, Nordkorea, Kuba) mot USA

Begreppen ”sovjetätare” (om statistikprofessorn Kurganov och författaren Robert Conquest) och ”russofobi” används utan citattecken vilket får FiB/K att mer likna putinistiska blad som Nya Tider och Fria Tider. Brunröda ränder sitter i. 

Angående miljontals dödade oskyldiga  under 1917- 1991 så finns Necrometrics och delstudier som Tim Snyders Bloodlands och Anne Applebaums Gulag att tillgå som motbevisar denna antologi.  Att Fib/K nedlåter sig att citera en siffra på 820 000 dödsdomar under hela Sovjetperioden gör att jag än en gång överväger att säga upp min prenumeration. 

Möjligen är just dömda och avrättade just denna låga siffra men oändligt många fler dömdes inte men avrättades, svalt ihjäl (vi bör lära skolbarn även begreppet Holomodor förutom Shoah, Förintelsen, Seifo…) och förvann.

20 000 000 är den siffra Necrometrics får fram genom att summera skilda källor. 

Den gamle maoisten Stefan Lindgren har översatt boken.  Jag säger inget mer än hänvisar till Jordan B Petersons inläsning av förordet till den nya amerikanska 50årsutgåvan av Gulagarkipelagen som utkom fyra år efter att Solsjenitsyn fått Nobelpriset i litteratur vilket svenska ambassaden i Moskva inte kunde bistå med att överlämna till honom.

Läs den faktabaserade deckaren Den sakkunnige  för detaljer.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

Surra Elisabeth Svantesson vid budgetmasten

 

När den antike hjälten  och skepparen Odysseus närmade sig de farliga klippor där de bedårande sirenerna höll till bad han att bli surrad vid masten för att inte dras med dem i djupet. Hans mannar fick vax i öronen av samma skäl.

Den svenska ekonomin kan stå inför ett liknande vägval om M och KD kan bilda regering efter valet 2022. Troligen blir Elisabeth Svantesson då finansminister.

Hon bör bereda sig redan nu på att bli surrad vid budgetmasten för att inte dras med i de finansisella bråddjup som tidigare borgerliga finansministrar dykt ned i 1976-82, 1991-93 och 2006-2014. Lockelsen att få lands halva ekonomi att styra över och med har förfört alla hennes föregångare, dessvärre.

Att samtliga Sveriges politiker låter runt hälften av vår BNP gå genom offentlig sektor står klart för alla som ögnat i ekonomi- och ledarsidor sedan 1980-talet. Jag dristade att kalla alla partier från V till SD för ”nationalsocialistiska” i ett tidigare inlägg. Infamt men icke desto mindre sant eftersom alla åtta gärna fortsätter att disponera dessa oerhörda nationalekonomiska maktmedel.

Liksom att dessa borgare inte bryr sig särskilt om att medborgarna bara kan förfoga över mindre än hälften av sin inkomst efter att alla skatter och avgifter är inbetalda, några öppet, andra osynligt.

För att nu den kompetenta Svantesson ska kunna ändra på vad borgerligheten sedan 1960-talet (Partierna och den stora staten, 1993, Emil Uddhammar och Folkhemskapitalismen 1994, Stikkan Ljunggren) inte förmått, nämligen att ta strid för medborgarnas rätt att bestämma över sina egna intjänade pengar och att staten inte ska ha så stor makt över landets ekonomi, så måste en förändring till.

Svantesson kan ta råd av  Magnus Henrekson vid IFN,  Nils Karlson vid Ratio och Jacob Lundberg vid Timbro  och deras medarbetare för att formulera tydliga fasta repknutar som binder en borgerlig budget vid den sunda marknadsekonomiska mast som utgör ryggraden i vårt lands ekonomi.

Där ska inte finnas 455 myndigheter,  oreformerad arbetsmarknad, ökade offentliga transfereringar till hushållen, stillastående BNP/capita, utan  lägre skatter , ansvarstagande medborgare och fler entreprenörer.

Med dessa rådgivare kan Moderaterna bli det parti som förverkligar riksdagsmannen Johnny Munkhammars vision om ett anständigt land där skatt betraktas som förtryck, utom i de få fall den inte går till rätt ändamål, beslutat gemensamt och synligt för alla.

Moderaterna bör särskilt uppmärksamma  att den allmänna löneavgiften på 9 % är ren skatt men kallas just social avgift. Detta erkänner till och med Skatteverket.

Svantesson, du har en unik chans att förändra en dålig borgerlig tradition genom att avstå från att förvalta vårt högskattesamhälle med dessa ofantliga offentliga sektor.

Bind fast dig redan ut – lova att dra ned på de offentliga bidragen och myndigheterna, styr om ekonomin så att Sverige närmar sig genomsnittet för västekonomier inom OECD. Att få Sverige till att bli mer som ett normalt västerländskt land är ett bra mål för landets största borgerliga parti, eller hur?

Elisabeth, du fick min Sverigebok när vi sågs på Timbro så börja med den! Lycka till.

 

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.

%d bloggare gillar detta: