Liberalerna och liberalismens kris

11/04/2026 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

Med Simona Mohamsson i Göteborg mars 2026

Denna text på Bulletin

Liberalernas uppseendeväckande acceptans för ministrar från SD nyligen fick mig och runt 1600 andra politiskt intresserade nyligen att gå med i partiet.

Jag var med i L 2007–12 och hoppades då på de s.k. ”batongliberalerna” men förgäves. Simona Mohamssons och det extrainsatta landsmötets beslut tyder på bättre verklighetsförankring.

Redan 1996 började ledande liberaler tvivla på Statens Invandrarverk och dess satsningar. Folkpartisten Hans Nestius gav ut antologin ”Och vi som ville så väl… 19 röster om det mångkulturella Sverige” med bland andra den frimodige liberale debattören Mauricio Rojas. Han menade att de svenska folkrörelserna en gång fungerat så men att myndigheter och byråkrater tagit över och passiviserat nya initiativ. Särskilt tydligt var denna nedlåtenhet inför nyanlända.

Den socialdemokratiska kulturpersonligheten Harry Scheins bidrag hette ”Jag tror inte för fem öre på det mångkulturella samhället! Det fungerar ingenstans!”. Han skåpade ut USA, Schweiz, Rwanda, Belgien, Finland som möjliga mångkulturella förebilder och anser att invandrare inte ska ha kommunal rösträtt eller sociala förmåner. Men då ska de följaktligen inte heller betala skatt menade han.

Själv arbetade jag från 1990-talet med integrationsprojekt och som skolledare i Tensta och Rinkeby. Ett gäng vuxna män klev in i Hjulstaskolan våren 2005 och slog sönder glas, viftade med kedjor och skrämde livet ur de elever jag ansvarade för som biträdande rektor. Den erfarenheten blev avgörande liksom den kritik mot svensk invandringspolitik jag hörde från etablerade invandrare.

Nu verkar det finnas ett borgerligt block som ungefär står där SD stått i 20 år och det gläder mig.

Men det är sent. Den borgerlige debattören Thomas Gür skrev i GP sommaren 2018 ”9,5 teser om integration fram till valet 2038” där han menade att ”det talas ofta om att invandrare är ’överrepresenterade’ vad gäller vissa typer av allvarliga brott. Det man talar mindre om är att invandrare också är ’överrepresenterade’ som brottsoffer” och ”en stat som inte behärskar sitt territorium, respekteras inte”.

Men liberalismen handlar knappast bara om invandring. Den har blivit den överideologi som dominerat Västvärlden sedan 1945 i socialdemokratiska, socialliberala eller liberalkonservativa former och få (klassiskt) liberala. Alla svenska riksdagspartier är i denna mening liberala. Dessutom är de välfärdspartier.

Först efter millienieskiftet har liberalismens politiska teori granskats och i vissa fall förlorat väljarstöd.

Jag gav ut en sammanställning nu i våras, Liberalismens kritiker 1920–2020, där äldre och nyare kritiker kom till tals. Vissa konservativa som Patrick Deneen (författare till Why liberalism failed 2018) och Douglas Murray, andra skeptiska liberaler som Thomas Frank (Listen, Liberal! 2016), John Gray och Francis Fukuyama (Missnöjets tid : den liberala erans slut 2022).

Sambandet till det svenska partiet Liberalerna är att dess vändning mot SD är ett uttryck för en senkommen men äkta insikt i liberalismens kris som pågår för fullt över hela Västvärlden.

Om Simona Mohamsson eller hennes rådgivare kommer läsa min bok låter jag vara osagt men våra analyser denna vår sammanföll på bästa sätt.

Sjunne, klassiskt liberal

Gudsmannen, Kultur, Liberalismens kritiker, Personligt, Praktiska förslag

Bokrelease 14 april i Stockholm och 15 maj i Göteborg

08/04/2026 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

BOKRELEASE

Tisdag 14 april kl 18

Kafé Ritorno, Vasaparken, Odengatan 80, Stockholm. Gå förbi serveringen och sen in till höger.

Mina två böcker, romanen Gudsmannen och den idéhistoriska översikten Liberalismens kritiker 1920–2020, presenteras och säljs.

Välkomna!

Jan Sj

För mina vänner på Västkusten:

15 maj kl 16, Bishops Arms, Park Avenue, Kungsportsavenyn 36, Göteborg

Filosofi, Kultur

Three practical thinkers: Buddha, Socrates, Jesus

03/04/2026 Jan Sjunnesson 1 kommentar

Did these influential thinkers only want to influence the everyday lives of their fellow human beings and get people to behave better? Or did they also want to build systematic metaphysical systems to explain everything that exists — matter, consciousness, change, and the cosmos?

For Buddhists, the point was not to get caught up in philosophical questions. Buddha told a parable to the monk Mālukyaputta:

“A man is shot with an arrow thickly smeared with poison. His friends and relatives rush to him with a doctor to pull out the arrow and save his life. But the injured man refuses and says: ‘I will not allow the arrow to be pulled out until I know: Who shot me — was he a warrior, a priest, a merchant, or a worker? What is his name, and which family does he belong to? Was he tall, of medium height, or short? Was he dark-skinned, brown-skinned, or golden-skinned? Where did he come from — from which village, town, or kingdom?’”

Buddha said that he had never promised to answer such questions. They are not relevant for ending suffering.

“You are like the man who has been shot — you are dying from the poison, that is, the suffering in life,” said Buddha, “but instead of letting me pull out the arrow through the Noble Eightfold Path, you want answers to irrelevant speculations. You will die before you get the answers.”

The learned secular Buddhist Stephen Batchelor (born 1953) has repeated this analysis in many of his works. He was first a monk in Tibetan monasteries, then in Zen monasteries in South Korea, before he married a French Zen Buddhist nun and left monastic life. They represent a pragmatic and skeptical Buddhism outside traditional belief systems.

His latest book, Buddha, Socrates, and Us: Ethical Living in Uncertain Times (Yale University Press, 2025), compares these two thinkers, both of whom are interpreted as practical figures offering good advice to ordinary people.

They lived roughly at the same time — Buddha approximately 480–400 BCE and Socrates 470–399 BCE — both before the birth of Jesus. The wealthy nobleman Siddhartha Gautama renounced everything, including his wife and son, to seek the truth as a wandering ascetic.

The Greek Socrates had served in the Athenian army but left his conventional middle-class life in Athens to wander the streets and marketplaces, asking uncomfortable questions of other Greeks, especially those who considered themselves knowledgeable. He did not support his family in the usual way because he refused payment for his teaching and lived extremely simply.

The city of Athens sentenced him to death for corrupting the youth and for introducing new gods — something he denied, but he accepted the verdict and took his own life.

His disciples Plato and Xenophon wrote down his dialogues. Plato’s later texts show an ideal world in which the essence of something — for example, a circle — can be said to exist in eternal forms/ideas. Xenophon sticks to Socrates’ practical advice on how one should behave.

Socrates himself turned against the Greek natural philosophers who sought answers to what everything consisted of — fire, water, air — and instead concentrated on questions about how one should live and developed methods of conversation to arrive at truth. The French historian of philosophy Pierre Hadot has revived this notion of philosophy as a way of life.

Just as Plato gave a metaphysical interpretation of Socrates, the Buddhist Nagarjuna in the 2nd century interpreted Buddha’s thoughts as saying that the world essentially consists of emptiness, śūnyatā. Despite his skepticism toward metaphysics, Stephen Batchelor has translated Nagarjuna’s central work Mūlamadhyamakakārikā.

The third thinker, possibly also misinterpreted, Jesus of Nazareth, has likewise received philosophical interpreters even though he mostly spoke about morality and love for his fellow human beings. With support from Plato and his student Aristotle, the Orthodox and Catholic churches have built systematic theologies to explain the universe and Jesus’ place in it, based on Augustine and Aquinas.

The independent philosophical therapist Pierre Grimes (1924–2024) built further on Batchelor’s comparison and published the book Socrates and Jesus: A Dialogue in Heaven (Opening Mind Press, 2023).

Both Socrates and Jesus died as martyrs for their ideas. In Grimes’ heaven, they continue to discuss what they actually wanted to say but which their followers did not understand. For example, the concept of Logos that the evangelist John spoke of, influenced by Neoplatonism.

Grimes was a colorful outsider. He associated early on with the spiritual pioneers Alan Watts and Joseph Campbell, experimented a few times with LSD in the 1950s, and later founded Philosophical Midwifery — a therapy based on the Socratic art of midwifery in the dialogue Theaetetus — after he had taken care of alcoholic, down-and-out men after 1945.

Batchelor and Grimes are examples of freethinkers, just like their role models Buddha, Socrates, and Jesus, whom we should welcome into philosophy and religion — preferably together.

Jan Sjunnesson, MA in Philosophy and independent writer

Kultur

Flykten till Sverige 1949- tjecken Leo Kramár berättar

30/03/2026 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

Leo Kramár, Årsbarn med världen. Memoarer. Eget förlag, 2025

Ekonomen, frilansskribenten och översättaren Leo Kramár föddes 1923 i landskapet Mähren, i den första tjeckoslovakiska mångetniska republiken som existerade 1918–1938.

Han har tidigare gett ut Rasismens ideologer från Gobineau till Hitler (Norstedts, 2000), översatt den tjeckiske filosofen Jan Patočka och driver bloggen www.leokramar.wordpress.com.

Nu har denne flitige, flerspråkige centraleuropé – vid 102 års ålder – skrivit sina memoarer. Läs hans egna ord.

Han berättar om sin barndom i gränsstaden Hodonín, där han lekte med kamrater och växte upp i en katolsk familj med styvfar, eftersom hans judiske far tidigt flyttat till Prag. Först när Leo är 15 år träffas de.

Tidigt grubblar han över sin far och frågar mormodern, som svarar att han är en lång, stilig herre.
”Men hur ser han ut, mormor? Har han mustasch?”

Mustaschen är viktig. Morfar har mustasch – liksom alla hans hjältar.
”Jodå, visst har han mustasch”, lugnar mormodern.
”Hur stor mustasch, mormor?”
Hon stryker lätt med pekfingret under näsan: ”Så här liten bara.”

Leo Kramár har ett fantastiskt detaljminne och har bevarat brev, resedokument och arbetsinstruktioner från ett rikt liv. År 1938 invaderar Nazityskland norra Tjeckoslovakien och ockuperar från 1939 till 1945 nästan hela landet.

Tyska soldater, SS-män och nazistsympatiserande tjecker tar över, och tonåringen Leo får det inte lätt, trots att hans halvjudiska identitet inte avslöjas. Han är döpt katolik men tvingas ofta visa upp dokument som styrker hans identitet, fastställd via en ”Kennkarte”.

Detta identitetskort – inte olikt de som används vid djuravel – skulle innehålla en ren arisk stamtavla med sju kristna dopattester i släkten, något Leos fattiga hantverkarfamilj saknar överblick över.

”Stå upp!” ryter en tysk kontrollant som inte är nöjd med Leos handlingar.
Han ställer sig upp.
”Gå fram och tillbaka i rummet”, fortsätter tysken och fyller i ett formulär.
”Vänd på ansiktet!”

Men tysken avbryter plötsligt förhöret och lämnar tillbaka den enda – i praktiken oanvändbara – identitetshandlingen. Utanför står SS-män med dödskallar på sina skärmmössor – de så kallade Totenkopf.

Läsaren får följa hans och andra demokratiska tjeckers umbäranden, först under Hitler, sedan under Stalin.

1947 reser Leo till Stockholm efter att ha fått i uppdrag att studera svenska revisorers arbete i företag och banker samt inom deras organisation, Föreningen Auktoriserade Revisorer (FAR).

Han besöker Gröna Lund och Skansen, äter på Berns och reser till Dalarna. Han imponeras av det svenska folkhemmets jämlikhet och välstånd – ja, dess präktighet – i ett land som skonats från ockupation. Det blir en resa han får stor nytta av.

I Tjeckoslovakien förbereds den kommunistiska statskuppen 1948, och Leo planerar att återvända till Sverige. Han tar sig över gränsfloden mot Österrike, men hamnar i stället i flyktingläger i Wien, organiserade av International Refugee Organization (IRO). Där arbetar han med byggnadsarbete och korresponderar med sina svenska kontakter.

Andra i hans situation flyr till England, USA, Australien och Oceanien – eller till Främlingslegionen, som de ovetandes skriver in sig i och hamnar i franska kolonialkrig i Indokina.

Skildringarna av Leos hårda tid i Österrike visar på prövande villkor. Kamraterna i lägret är så hungriga att de grälar om hur en brödlimpa ska delas rättvist. De jagas av lägerkontrollanter som misstänker att de dödat höns med yxa.

Mutor förekommer: grammofonskivor med Beethoven, cigaretter, köttkonserver och dollarsedlar insydda i rockar. Men också medmänsklig hjälpsamhet från enskilda gränsvakter. Leo Kramár tycks, trots allt, behålla en stark tilltro till vanligt folk efter sina strapatser genom ett sönderskjutet Europa.

Hans judiske far förs 1943 från Prag till koncentrationslägret Theresienstadt, där han tidigare arbetat som arkitekt med stort konstnärligt intresse – något Leo själv ärvt, vilket märks i memoarernas teckningar.

Den 10 september 1943 skriver fadern:
”Min käre Leo, jag åker lördagen den 11 d.m. till T. I tisdags kväll fick vi besked att vi måste inställa oss för transport. Jag gör i ordning mina saker och är, så långt det går, lugn. Jag hoppas nämligen att vi ska återvända.”

Fadern, Leo Mayer, förs 1944 vidare till Auschwitz, där han mördas. Kanske i gaskammare, såsom sonen beskriver i det gripande slutkapitlet ”Kom ihåg!”.

Trots de dystra ämnena är boken bitvis humoristisk. Judar beskrivs av mormodern som märkliga människor som dansar runt en guldkalv, äter inte fläsk och tvättar händerna före maten. Märkligt – det gör man ju bara om de är smutsiga, konstaterar familjen Kramár.

En kärlekshistoria med en tio år äldre gift kvinna, som återkommer under flera somrar, utgör ett välkommet avbrott i den misär som den unge Leo upplever före och under kriget.

Andra livfulla inslag är skildringarna av den framryckande Röda armén, som inte tycks ha samma ordning och disciplin som de retirerande tyskarna. Soldaterna ser ut som bybor på harjakt – utan hjälmar och med hopplockade uniformer. Officerare känns igen på sina mer avancerade pistoler.

Tjecker med gardiner i hemmen kallas kapitalister, kvinnor våldtas utan pardon – ”Eto vojna!”, så är kriget. Tyska lik lämnas obegravda: ”Eto Fritz!” – det är ju bara en tysk.

Memoarer brukar omfatta ett helt liv, men denna bok skildrar endast tjugo år, 1930–1950. Det räcker gott. Vilket liv denne livskonstnär har levt.

Berättelsen är genomgående fängslande och boken kommer förhoppningsvis kunna beställas via nätbokhandlar. Tills dess kan man maila hans son, Leo Kramar J:r på leo.kramar@telia.com

Inlägg om Tjeckien

Debatt, Kultur, Politik

Ryssland, Sovjetunionens fall och kriget i Ukraina

22/03/2026 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

Ryssland, Sovjetunionens fall och kriget i Ukraina

Den f.d. kommunisten Magnus Utviks nyutgivna bok Stoppa Sovjet-imperialismen. Hur borgerliga aktivister utmanade världens mäktigaste totalitära stat, Timbro 2026, fick mig att läsa vidare om rysk historia och om kriget mot Ukraina.

Utviks bok är en dokumentation av Östeuropeiska Solidaritetskommittén (ÖESK) och dess modiga aktivisters slit för frihet för folken i Sovjetunionen och dess lydstater i Öst- och Centraleuropa. Per Ahlmarks skrifter Vänstern och tyranniet 1994 och Det öppna såret 1997 kompletterar med uppgifter om de svenska mediernas och politikernas medlöperi hans nutidshistoria där framför allt folkpartister engagerade sig.

Intressant att notera är ÖESK-aktivisten Håkan Holmberg i egenskap av ledarskribent på Uppsala Nya Tidning 2015 ville hindra mig att tala på stadsbiblioteket. Nåväl.

Utvik gör en ordentlig genomgång av ÖESK:s föreningsaktiviteter och har intervjuat medlemmar runtom i landet. En pionjärinsats där inte bara socialdemokrater och Vpk:are får skämmas för att ha motarbetat frihetssträvanden i Sovjet och Östeuropa utan även centerpartister och rentav dansorkestern Sven-Ingvars 1981!

Min första lärare i filosofi i Uppsala, professor Lars Bergström, reste till Prag 1984 för att tala inför det ”flygande universitetet” som skapats av regimkritiska dissidenter där och i Polen, liksom Roger Scruton gjorde och skrev om i en roman. Jag inspirerades 2016.

I Uppsala fanns på 1970-talet frihetligt socialistiska tankar runt studentföreningen Laboremus, Uppsala Bokgille och Verkstan, där vänsterfolk som jag kunde finna skrifter som var lojala mot anarkism, syndikalismen men kritiska mot Marx-Engels och Lenin- Stalin. Runt maoistiska SKP fanns andra kritiker av Sovjetunionen men de var fortfarande marxist-leninister (Utvik tar upp detta flyktigt i sin studie).

Jag engagerade mig dock inte i ÖESK eller liknande Sovjetkritiska aktiviteter på 1970- och 80talet vilket jag idag beklagar. På senare år har jag skrivit om terrorn under Lenin-Stalin, om polsk opposition (facklig-katolsk, litterär, ) , om dissidenten Vaclav Havel, Milan Kundera och Tjeckien, om ryssen Alexander Solzjenitsyns kritik av Väst och om den Putinlojale ortodoxe prästen Dugin och hans kopplingar till Trumps förre strateg Steve Bannon.

Idag finns all anledning att ta upp studier av vad som sker i Moskva och runt Ryssland. Utvik ägnar det sista kapitlet till Måndagsrörelsen, den förnyade folkrörelse som samlas måndagar runt om i landet till stöd för Ukraina, liksom man gjorde 1990–91 till stöd för Baltikums frigörelse från det fallna Sovjetimperiet och det nya Ryssland.

Ett fint föredöme är min vän Tage Perntz som nyligen fick priset Ryggraden av Fredrik Anderssons Minnesfond för sina insatser under resor till Ukraina med andra goda vänner som Roger Sahlström och Björn Elfvin.

Statsminister Ulf Kristersson med flera kollegor stöder öppet Måndagsrörelsen vilket är rakt motsatt strategi mot den undfallenhet som Olof Palme, Sten Andersson och andra ledande socialdemokrater visade under 1970-och 80-talen. Per Ahlmarks beska skrifter från 1990-talet är fortfarande instruktiv läsning för de socialdemokrater som i likhet med Stefan Löven och Magdalena Andersson undviker att ta ställning tom efter Ryssland angrepp på Ukraina i februari 2022.

Martin Kragh är den självklare svenske Rysslandsexpert att gå till för att förstå varför Putin valde att gå till anfall men även de pålästa kollegorna Gudrun Persson och Per-Arne Bodin. Liksom Kragh går de tillbaka i den ryska historien för att finna förklaringslinjer som går att dra från tsarrikets eviga krig.

”Gudrun Persson citerar en äldre rysk källa” skriver Martin Kragh i sin recension av hennes Russian military thought (2015)”, som visar att Ryssland fram till 1898 sammantaget befunnit sig i krig i 353 år, omkring två tredjedelar av landets 500-åriga existens. Och offensiva krig, genom hela tidsperioden, hade enligt samma källa upprätthållits som normativt ideal. Den enda respektabla formen av krigföring”.

Hon konstaterar att vid Sovjetunionens upplösning 1991 hade det självständiga Rysslands storlek kraftigt decimerats. Omkring 44 % av de sovjetiska styrkorna befann sig plötsligt utanför dess gränser, liksom 43 % av alla stridsvagnar och 28 % av alla interkontinentala ballistiska robotar. För de militära eliterna var detta en tragedi och ett självförvållat nederlag.

Den amerikanske statsvetaren John Mearsheimer är den expert i Väst som tydligast försvarat den ryska positionen utifrån en ”realistisk” statsvetenskaplig analys. Han hörs ofta på Youtube, Substack, Piers Morgan, Tucker Carlson, och uppskattas både långt till höger (Samnytt) och vänster (Flamman, Proletären) för sin kritik av NATO och anti-amerikanism.

Martin Kragh är dock inte imponerad av honom och ägnade en understreckare 2025 till att gå igenom hans motstridiga uppfattningar om till exempel ”Majdan-revolutionen” i Kiev 2014. Kragh skriver att Mearsheimer anammar ”Kremls narrativ om att det rörde sig om en ’statskupp’, oaktat den omständighet att Janukovitj genom sin våldsanvändning mot tusentals demonstranter förlorat sin legitimitet, och att det var hans eget parlament – och egna parti – som lät avsätta honom.”

Putin motiverade sin hållning som uppmuntrade till våld mot demonstranter genom efterkonstruktioner som ukrainska fascister, NATO-expansion (trots att Väst skapade G8 klubben med Ryssland och utvidgade handeln) osv. Putin var tvingad att invadera menar Mearsheimer, något Kragh förnekar.

För ett år sedan analyserade Kragh vad Ukraina stod inför utifrån ryskt perspektiv, säkerhet eller frihet:

”Rysslands mål är att förhindra ett Ukraina som är simultant såväl självständigt som säkert – och att landet ska behöva välja mellan de två alternativen. Ytterst syftar annekteringarna av territorium till detta, en permanent källa till instabilitet som kan exploateras för att destabilisera ukrainska försök att hävda sin suveränitet.”

Satirisk karta över Europa och Ryssland från år 1900.

Slavisten Per-Arne Bodin, som liksom jag skriver i Axess nr 2/2026, har i flera böcker beskrivit det land han verkar tokälska. Uppsalaprofessorn Stig Strömholm redogör för hans senaste bok, en uppdaterad utgåva av den idéhistoriska Ryssland och Europa

Bodin visar på hur Ryssland verkar ha en särskild egen mission i världssamhället. Den kan bestå i att som det heliga Rus visa en djup och äkta fromhet som skiljer landet från det ytliga, flärdfulla och materialistiska Västerlandet, vilket är vad både Alexander Solzjenitsyn och Alexander Dugin verkar hysa.

Men den kan också komma till uttryck i febriga våldsbejakande imperiedrömmar och strävanden vilket tiden efter 1990 visar på (expansion och krig i Kaukasus, Georgien, Moldavien, Syrien, Krim, Ukraina).

Själv mellanlandade jag i Moskva hösten 1987 på väg som frilansjournalist till Indien och tog mig via de enorma och vackra tunnelbanorna in till centrum där jag flanerade och drack från samovar på kafé bland ryska ungdomar. En turist i en tolerant diktatur, för övrigt den andra jag besökt (se om Iran 1984).

“Sovjetunionens sönderfall är 1900-talets största geopolitiska katastrof” sade Vladimir Putin 2005. Och i München 2007 upprepade han att Ryssland i likhet med Kina och Indien har legitima intressen som inte kan negligeras. Putin sökte inte, skriver Kragh i Det fallna imperiet, Västvärldens godkännande utan dess respekt och erkännande av Rysslands särart.

Putin menar att Västvärlden tar sig friheter på Balkan, i Mellanöstern, Nordafrika och överallt där USA och dess allierade i Europa men även Japan ser sina intressen hotade, oavsett avtal om mänskliga rättigheter, demokrati och FN. Väst hycklar så varför ska Ryssland bry sig om kritik därifrån? Dessutom har Västvärlden degenererat genom sexuell frihet, urspårad liberalism och ateism. Putin lägger ibland till den sjunkande nativiteten här men den är än värre i Ryssland.

Anfallet på Ukraina i feb 2022 ter sig logiskt när man läser den ryska historien före och efter 1991. Kriser måste undvikas till varje pris och all misstänkt inblandning från USA och västmakter minimeras.

2008 var jag i Belarus huvudstad Minsk som ledare för Studieförbundet Vuxenskolans Internationella Centrum i Stockholm. Vi hade ett hantverksprojekt som dokumenterade textiltekniker och annat. Ett möte på ett bibliotek fick avbokas och flyttas till säkrare plats pga. infiltration och hot från mäktiga lokala kulturpolitruker.

Att angreppet kunde ske trots att västmakternas satelliter kunde se trupprörelser före 24 feb 2022 är intressant. Väst varnade Ryssland och införde sanktioner och stöd till Ukraina men gick inte in med egna vapen eller soldater. Osäkerhet rådde tills invasionen var ett faktum.

Boktiteln Historiens återkomst refererar till Francis Fukuyamas bok The End of History från 1992 berättade Martin Kragh för förläggaren Christer Sturmark och historiekollegan Kristian Gerner, se YouTube. Fukuyama var för optimistisk menade Kragh, något jag instämmer i angående hans senaste bok om liberalismen.

Putin försvarade angreppet mot Ukraina i ett förinspelat tal som sändes ut 24 feb 2022 medan ryska trupper rörde sig mot städerna Kiev, Charkiv, Mariupol och ukrainska gränsområden:

”Vi har inga planer på att ockupera ukrainska territorier, Vi kommer inte påtvinga någon våld” sa den ryske presidenten. Tvärtom var den “särskilda militära operationen” (ryska: spetsialnaja voennaja operatsija) ett försvar mot USA och Väst som enligt Putin stött aggressioner mot Ryssland, öppet och fördolt. Den ryska civilisationen var en odelbar enhet, menade Putin, dit Ukraina hörde oavsett dess nationella suveränitet som varierat de senaste tusen åren. Hybridkrigföring var tidigt igång.

Krigslyckan vände direkt för rysk del och har sedan 2022 varierat. Tillgång till vapen och manskap verkar vara avgörande i detta utnötningskrig som påminner om skyttegravarna i Flandern 1915–17.

Framtiden ser inte ljus ut för Ryssland. AI robotarna Grok och ChatGPT lägger båda Ryssland på sista plats år 2030 utom militärt. Om mäktiga ryssar fortfarande känner sig kränkta finns anledning att vara försiktig.

Referenser:

Per-Arne Bodin, Från Bysans till Putin, 2016

Martin Kragh, Det fallna imperiet, 2022

Martin Kragh, Historiens återkomst, 2025

Martin Kragh, SvD 22 jan, 2025, Vad talar vi om när vi talar om fred i Ukraina? | Martin Kragh

Martin Kragh, SvD 12 aug, 2025 OSSE och den europeiska fridens uppgång och fall | Martin Kragh

Martin Kragh, SvD, 17 nov, 2025, Recension: ”Efter Ukraina. Ett scenario” av Carlo Masala. | Martin Kragh

Martin Kragh, SvD 10 dec, 2025, Martin Kragh om Putin och John Mearsheimer | Martin Kragh

Martin Kragh, SvD 23 feb, 2026, Recension: ”Russian military thought” av Gudrun Persson | Martin Kragh

Stig Strömholm, SvD, 5 okt, 2025 Recension: ”Ryssland och Europa. En kort idéhistoria” av Per-Arne Bodin | Stig Strömholm

Magnus Utvik, Stoppa Sovjet-imperialismen, 2026

Gunnar Wiman, SvD, 5 maj 2025, Efter 25 år: har väst slutligen putiniserats? | Gunnar Wiman

Filosofi, Kultur

Två böcker av Gilles Deleuze

07/03/2026 Jan Sjunnesson 1 kommentar

I Axess nr 2/2026 skriver jag om två nya böcker av franske filosofen Gilles Deleuze, hans föreläsningar från 1979-80.

Tidigare texter i Axess, 2001 och 2024 och om Deleuze

Personligt

Dagbok från 9 maj, 1979, vid Harvard, Cambridge, Mass, USA

24/02/2026 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

Lite bakis. På väg till 503 Larsen Hall, Harvard University, så hamnade jag på ett möte för svarta om svarta colleges. Intressant och förfriskande.

Jag hade följt med hissen upp till dit ett gäng svarta akademiker skulle istället för att gå av vid det hissplan dit jag egentligen skulle. Alla var älskvärda mot mig och småpratade medan jag drack upp deras vin och åt upp deras snacks. Sedan berättade jag som det var att jag inte alls visste något om svarta studenters villkor utan bara hade åkt hiss med dem. Då blev de sura men var fortfarande artiga när de bad mig gå. Helt ok.

Hos Joe Blasi som forskade om kibbutzer Israel och motsvarande kollektiv i USA (och som jag brevväxlat med från Uppsala efter att ha läst om alternativa kollektiv i Mother Earth News som jag prenumererade på) satt jag sedan ett par timmar med hans sekreterare innan han dök upp, en liten jude med spasmer och en skarp hjärna.

Mötet tog slut och jag gick ut. Nere på stan i en inredningsbutik mötte jag finska Liisa, söt och betagande. Hon gav mig boken Zen och psykoanalys av D.T. Suzuki och Erich Fromm som jag tog med mig i mitt lilla resebibliotek tillsammans med Marcuses One -Dimensional Man, filosofiantologin Handbok för tveksamma och en grundbok i antropologi, The Human Animal.

Där fanns en annan utbytesstudent från Norrköping. Jag ringde Ann Sutton och vi hamnade på Café Patisserie igen. Småpratade och köpte sedan vin och bröd. Däremellan sprang jag för att hämta några framkallade foton och hade då tagit av mig den svettiga tröjan. En kund i fotoaffären reagerade surt på min nakna bringa. Jag och Ann satt sedan vid stranden och såg roddbåtar fara förbi i solnedgång. ROMANTIK. Ingen sa så mycket. Vi väntade in varandra.

Sedan gick vi på bio och såg Woody Allens Manhattan, som handlade om hans förhållande till en 17/ 35 åring (?). Bra men jag fattade inte alla skämt. Väl tillbaks på The Idler så drack vi drinkar. Till sist frågade jag henne om hon ville resa runt med mig och fick ett nekande svar. Så klart. Men hon ville till Europa och Frankrike till hösten. Vi blev båda lite berusade och jag talade om för henne att jag gillade henne. Och som avslutning kyssar och kramar. Jag hoppas att de gjorde god verkan. Nu ska David lira flöjt i en timme till kl. 2.00.

Tidigare i New York och sen i San Francisco, våren och sommaren 1979

Utdrag ut min självbiografi Ett förhastat liv

https://www.adlibris.com/sv/bok/ett-forhastat-liv-9789198367782

Kultur, Personligt, Praktiska förslag

Sju förslag till film/tv från mina texter

18/02/2026 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

Nedan finns sju av mina längre texter (romaner, noveller, manus, utkast) som kan bli till spelfilmer eller tv-serier. Hela filen som word

Sprid mina idéer till filmbolag, teaterfolk och producenter !

Nummer 1.

Film av min indisk-svenska thriller Sara Sarasvati

Romanen Sara Sarasvati skrevs på engelska 2013 och finns också i näthandeln och som ebok (sök Sara Sarasvati på http://www.sjunne.com )

År 2020, New Delhi
Sarasvati Andersson Pillay får besked om att hennes far, svensken Bo Andersson (nytt namn i översättningen i romanen Framtidsmannen) är död. Hennes mor, rektor Vimala, lever ensam med henne och sin far i en fin stadsdel i New Delhi. Vimalas mor var en fri och stark muslim från fd indiska Pakistan och hennes far hinduisk affärsman från södra Indien. Vimala blev oplanerat gravid och födde dottern ensam 2000 i New Delhi. Sarasvati har sett sin far 2–3 gånger men aldrig varit i Sverige. Vid ambassadbesök efter dödsbeskedet i New Delhi får hon veta att fadern blivit mördad i ett politiskt attentat.

2020, Stockholm
Hon far ensam till Stockholm och Uppsala domkyrka för begravning dit även drottning Viktoria anländer. Hennes fars död har väckt stor uppmärksamhet i Sverige och hovet vill hedra en riksdagsledamots död, liksom Viktoria gjorde 2002 när Fadime Sanhindal sköts av sin far.

Vid begravningen träffar Sara (som hon kallar sig i Sverige) sin fars advokat, Lars Berg, sin okända halvbror Anders och en gammal KTH professor, Erik Karlsson. Hon blir övertalad att flytta till Stockholm för att studera till bergsingenjör vid KTH vilket hon gör, 20 år gammal med bra betyg från sin mammas skola i New Delhi, fast hon egentligen vill bli humanist.

Hon flyttar till Kista i en studentlägenhet tillsammans med en indonesisk muslimsk bergsingenjörsstudent, Mawar. Sin bror Anders beter sig konstigt tycker hon, är 35 år, arbetslös utan avslutade gymnasiestudier, läser genusvetenskap på universitetet och bor i ett kollektiv i Högdalen. Han far runt med ett muslimskt fotbollslag i Husby och engagerar sig i anti-rasistiska demonstrationer tillsammans med dem. Sara förstår att far och son inte gick ihop pga. deras skilda politiska åsikter. En dramathriller.

Bokrelease 2014 i New Delhi (där jag bott och har en dotter född 2009)

———-

Nummer 2

Film/TV serie Framtidsmannen som består av tre separata delar

Del 1

Den utspelar sig under perioden 2013–23 och börjar med en terrorattack på ett plan på Bromma flygplats. Matematikern, statistikern och framtidsforskaren Paul-Krister, ”P.K.”, Matthiasson ingriper när islamistiska terrorister försöker kapa planet han sitter på med destination London. Paul-Krister får en plastkniv i ögat, men blir också Sveriges populäraste person.

Efter den hjältemodiga insatsen blir han ett stående inslag i diverse debattprogram och morgonsoffor i olika Tv-kanaler. Men så började han säga obekväma saker och blir ekonomisk-politisk talesperson för SD.

Han gifter sig med en irakiskfödd jurist som sedan blir partiledare för SD. Själv mördas han av en extremistisk kristen afrikan som utger sig för att vara islamist. Hans fru blir statsminister i en koalition med M och S.

Denna del, som berättas av hans gode vän Jack Råstedt, räcker till en film / serie i 3–4 delar

Del 2 är min indo-svenska thriller Sara Sarasvati översatt till svenska och i första person

Kan bli en egen film, se ovan

Del 3 är skriven av huvudpersonens fru, statsminister (SD) 2022, Lena Barson (fd Lezin Barzani från kurdiska Irak och uppvuxen i Småland). Kan bli avslutning av Del 1.

Romanen Framtidsmannen skrevs 2014 (sök Framtidsmannen på www.sjunne.com ) och finns på Adlibris/Bokus. Romanen Sara Sarasvati skrevs på engelska 2013 och finns också i näthandeln och som ebok.

———–

Nummer 3

Gudsmannen – film, kort tv-serie

Denna moderna skröna handlar om ett prästpar i Sverige och Israel. Huvudpersonen prästen Greger Svenssons utveckling går från sökande till en frigörelse från traditionell kristendom, men han lämnar inte sin gudstro eller sin hustru, diakonissa.

De läste i Uppsala på 1980-talet och han tar upp, som pensionär, forskarstudier i Lund om judisk kritik av kristendomen. Han hjälper förvirrade teologistudenter, möter en ukrainsk shaman som ger honom psykedeliska upplevelser, lyssnar till amerikanska bibelforskare, läser mer om judendomen och far till sist till Israel med sin fru.

Där hjälper de till vid israeliska Magen David Arom, Röda Korsets motsvarighet i Israel. De talar om sin tro och får till sist reda på varför Göteborgs stift sänt dem till Israel. I bakgrunden pågår kriget i Gaza efter massakern 7 oktober 2023.

Deras vardagsliv i en halländsk kustby vid dess kyrkor är den röda tråden. De umgås med barn och barnbarn, tar havspromenader. Stilen är lättsam, en feelgood roman, med en del teologiska begrepp och historiska fakta om Israel med några slängar om svensk konformism.

Deras äventyr passar bra att göra en filmberättelse av i någon form, en serie i tre delar t ex.

Hela berättelsen finns här och i tryck på Adlibris och Bokus.

———–

Nummer 4

Livsvatten – film, tv-serie

Denna novell utger sig för att vara en sann berättelse om en fars oro och ansvar för sin alkoholiserade dotter. Ur förordet:

”Förord

Detta är en sann berättelse om Johan Trädgård och hans dotter Birgitta som jag sammanställt i samråd med honom.

Vi skrev den för att samla sina tankar om hennes drickande. Om den är till nytta för andra föräldrar och unga är han nöjd. Det bygger på hans perspektiv och tankar vill jag framhålla.

Johan Trädgård hade aldrig skrivit något sådant här förr utan mest akademiska uppsatser och föredrag vid The School of Life, hans arbetsgivare som stött oss i författandet. Med min hjälp kom hans historia till.

Birgitta Trädgård har läst texten och haft synpunkter, vilka vi ibland tillmötesgått (som att skriva alkohol med ett “å” i boktiteln).

Hon accepterar att stå med sitt eget namn för att boken handlar om honom och inte om henne. Del II är hennes egna ord vilka jag redigerat något. Jag själv har lagt till ett efterord.

Tack Johan och Birgitta och alla andra som betytt mycket för att jag tog mig an deras privata historia som berör så många.

Bromma hösten 2017”

Handlingen är inriktad på faderns förföljelse av dottern via sociala medier och hennes syn på alkohol, lite om alkoholforskning och andras personers ingripanden i hennes liv. Utspelar sig i Uppsala, på Kungsholmen och i Göteborg. Ett relativt lyckligt slut.

Hela novellen finns här. Tryckt version i antologin Livsvatten 2017 på Adlibris och Bokus.

————–

Nummer 5

Signes hus, film eller tv-serie

Detta utkast är en oavslutad berättelse om folk runt en koloniträdgård i Västerort, Stockholm. Kan bli en kortfilm eller kort tv-serie

Mina kapitelrubriker:

En historia från kolonin

Kapitel 1

Vari Ralf Wald flyr Lidingö och flyttar in i Stora Koloniträdgården

Kapitel 2

Vari prästen Henri upptäcker att han inte är ensam herre i kolonin

Kapitel 3

Vari en av Signes inneboende och Ralf stöter samman

Kapitel 4

Vari Signe upplåter sitt badrum till ytterligare en eller två personer

Kapitel 5

Vari Signe får hjälp med bokmanus från oväntat håll och Ralf blir ren

Kapitel 6

Vari koloniträdgården möter våren och nya inneboenden förhörs

Kapitel 7

Vari Signe berättar om det absurda livet för två förväntansfulla åhörare

Kapitel 8

Vari Ralf badar, Signe pratar om antiken och den nya inneboenden flyttar in

Kapitel 9

-Vari Ralf får bostadsbekymmer, Signe läser Bibeln och Henri tar sig ton

Signes hus- ett romanutkast finns här och kan behöva avslutas för produktion av film eller tv.

————–

Nummer 6

TV-serie om hemtjänst

Jag har länge tänkt under mina arbetspass i hemtjänsten här på landsbygden i Halland att vissa dråpliga händelser, repliker och situationer kan bli del av en dramakomedi. All negativ uppmärksamhet om hemtjänsten (arbetsvillkor, våldtäkter, teknik, stress mm) kan visst vara en del, dvs dramadelen av teveserien, men det ska till även lite humor.

Jag har arbetat här sen 2021, deltid, ibland heltid. Har luftat idéen om en teveserie om vårt slit och våra brukare och mina kollegor uppskattar initiativet men det måste förankras givetvis. Inget dokumentärt eller som går att härleda till verkligheten.

Prel. titel på teveserie, Hembesök

Se inlägg i Facebook gruppen Blaskans vänner

——–

Nummer 7

Vargen kommer – en monolog

Texten ”Vargen kommer” har formen av en scenisk monolog inkl. scenanvisningar där aktören kreerar rollen som en desperat man som tröttnat på det politiska klimatet i Sverige och därför hotar tända eld på sig själv som protest mot regimen.

Precis som buddhistmunkar gjorde i Vietnam 1963, Jan Palach gjorde i Prag 1969 och Mohammed Bouazizi i Tunis 2011. Det monologpersonen och de har gemensamt är att de är djupt kritiska mot rådande regimer, även om dessa är milt sagt olika.

”Jag tjänar inte denna förrädarregim längre. Jag är ingen arbetande person som betalar skatt till detta ruttnande lik till nation. Jag vägrar att låta mig bli som er, hellre är jag hemlös, en fredlös och statslös varg. En flamma i natten. med en dunk fotogen och en tändare kan man slå ett riksdagshus med häpnad.”

Kan bli en teatermonolog eller kortfilm.

Hela texten här och i min antologi Livsvatten på Adlibris och Bokus

__________________

Kontakt 076/9000 900 sjunnesson.jan@gmail.com

Debatt, Filosofi, Islam, Kultur, Politik

Traditionalism – en evig filosofi för den konservative Tage Lindbom, Steve Bannon, högerradikaler och svenska muslimer

15/02/2026 Jan Sjunnesson 1 kommentar

https://bulletin.nu/tage-lindbom-en-konservativ-svensk-i-tiden

Amerikanen Steve Bannon (född 1953) är känd som den tidigare ledaren för högersajten Breitbart News och som kampanjchef för Donald Trump under presidentvalet 2016, följt av en kort period som strateg i Vita huset. Bannon är ingen akademisk tänkare, men få samtida idéer har fått större politiskt genomslag än hans. Hans betydelse ligger mindre i originalitet än i hans förmåga att fungera som spridningspunkt för ett äldre, esoteriskt tankegods med oväntade globala förgreningar.

Detta visas i den amerikanske religionsvetaren och etnomusikologen Benjamin R. Teitelbaums bok War for Eternity: Inside Bannon’s Far-Right Circle of Global Power Brokers (2020). Teitelbaum, som disputerat på nordisk nationalism och musikmiljöer kring bland annat Ultima Thule, bygger boken på mer än tjugo timmar inspelade samtal med Bannon. Där framträder en sammanhängande världsbild som förenar politisk aktivism med en djupt civilisationskritisk filosofi.

Bannons kritik av den västerländska liberala demokratin bottnar i föreställningen att det moderna projektet har stagnerat. Enligt honom har Västvärlden förlorat respekten för naturliga hierarkier, gemenskapens betydelse och de cykliska mönster av uppgång och förfall som enligt äldre traditioner präglar alla civilisationer.

Medan Väst befinner sig i dekadensens slutskede, menar Bannon, är asiatiska samhällen – mer konservativa och kollektivistiska – på väg upp. Endast den amerikanska arbetarklassen kan möjligen bromsa förfallet.

Denna hållning är inte unik för Bannon. Den tillhör en idéströmning som ofta kallas Traditionalism, eller philosophia perennis, och som annars förknippas med tänkare som Alexander Dugin, tidigare rådgivare till Vladimir Putin, och den brasilianske idédebattören Olavo de Carvalho, vars inflytande sträckte sig in i den förre presidenten Jair Bolsonaros kretsar. Traditionalismen hade förblivit en marginell esoterisk lära om den inte funnit politiska entreprenörer som Bannon.

I en senare artikel, författad tillsammans med religionsforskaren Gulnaz Sibgatullina vid Amsterdams universitet och publicerad i Journal of Religion in Europe (2025), drar Teitelbaum trådarna vidare – denna gång till Sverige.

Artikeln, ”Sufi Traditionalism, the Radical Right, and Swedish Islam: The Work and Legacy of Tage Lindbom”, kretsar kring den tidigare socialdemokraten och historikern Tage Lindbom (1909–2001).

Lindbom genomgick under efterkrigstiden en ideologisk förvandling från socialdemokratisk ideolog till en av Sveriges viktigaste introduktörer av traditionalistiskt tänkande. Han inspirerades av den svenske konstnären och sufiske mystikern Ivan Aguéli och av Kurt Almqvist, docent i romanska språk. Tillsammans bidrog de till att föra in kontinental Traditionalism i svensk idédebatt.

Denna tradition kan spåras till tänkare som René Guénon och Frithjof Schuon, vilka förespråkade en tidlös visdom bortom modern vetenskap och teknik. En mer populariserad variant lanserades redan 1945 i Aldous Huxleys The Perennial Philosophy.

Traditionalismen hämtar näring ur österländska religioner som hinduism, buddhism och särskilt islamsk sufism, men även ur västerländska former som ortodox kristendom och förkristna europeiska religioner. Gemensamt är betoningen på mystik, hierarki och andlig gemenskap, snarare än framstegstro.

Det paradoxala är att denna antimoderna och esoteriska idévärld attraherade en praktiskt orienterad maktspelare som Steve Bannon. Enligt honom missförstod efterkrigstidens vänsterliberala västerlänningar, som drogs till österländsk filosofi och new age-rörelser, dvs ”boomers”, hur djupt konservativa dessa traditioner i själva verket är.

Bannon har själv en brokig bakgrund: examen i stadsplanering, säkerhetsstudier och företagsekonomi, tjänstgöring som marinofficer ombord på hangarfartyg i Persiska viken samt en karriär inom finansvärlden. Hans politiska engagemang väcktes enligt egen utsago under Iran-krisen 1980, då han upplevde hur den demokratiske presidenten Jimmy Carter misslyckades med att hantera gisslantagningen vid USA:s ambassad i Teheran.

Teitelbaum dokumenterar även hur dessa idéer fått fäste i svenska högerradikala miljöer. Vid ett möte på Armémuseum i Stockholm 2012, arrangerat under rubriken ”Identitär idé”, presenterade den högerradikale förläggaren Daniel Friberg den ryske ideologen Alexander Dugin inför en publik på flera hundra halvfulla nationalister. I den senare artikeln intervjuas även svenska högeraktörer som Jonas de Geer, Patrik Forsén och den tidigare islamisten Mohammed Omar som jag träffat och gjort en podd med. Omar har skrivit om Tage Lindbom som han träffade som 17-åring. Se även Mats Andrén och JO Bengtsson.

Flera av dessa aktörer drogs, liksom Lindbom själv, till islam – särskilt till sufismen. Lindbom antog också namnet Sidi Zayd.

Även om högernationalism och islam i dag oftast uppfattas som oförenliga, förenades de här av en gemensam kritik av moderniteten och den västerländska upplysningstraditionen. Flera av dessa röster publicerades dessutom i den kulturkonservativa tidskriften Salt kring millennieskiftet.

Teitelbaum och Sibgatullina sammanfattar Lindboms betydelse som ett exempel på en bredare europeisk trend: konvertiter till islam som under senare delen av 1900-talet blev inflytelserika förmedlare av en konservativ kritik av moderniteten. Detta missnöje riktade sig inte bara mot efterkrigstidens liberala väst, utan också mot postkoloniala samhällen där liberalismen uppfattades som ett påtvingat projekt.

Forskningen som förbinder Steve Bannon med svensk idéhistoria och muslimsk traditionalism utgör en ovanlig men klargörande resa. Den visar hur till synes marginella religiösa och filosofiska strömningar kan få politisk betydelse – och hur samtida konflikter ofta har djupare rötter än vad den dagliga debatten avslöjar.

Debatt, Filosofi, Kultur, Liberalismens kritiker, Personligt, Politik

Boken Liberalismens kritiker 1920-2020 i tryck nu

29/01/2026 Jan Sjunnesson 3 kommentarer

Tidigare fanns det den bara som ebok och på denna blogg men nu finns den i print på Adlibris, Bokus och Akademibokhandeln.

Slutord:

”Liberalismen är ett instabilt samhällssystem som alltid riskerar att implodera. Inget är heligt och allt har ett pris:

”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras och människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon”, skrev Karl Marx och Friedrich Engels i Kommunistiska manifestet 1848.

Liberalismen leder till ett mått av frihet som aldrig tidigare realiserats i mänsklighetens historia. Fördelar finns men även nackdelar. Den ångest denna nya totala frihet ställer individer inför kan leda till existentiella grubblerier, som engagerat moderna tänkare från den dystre dansken Sören Kierkegaard till den glade norske pessimisten Peter Wessel Zapffe.

Hans avhandling Om det tragiske (1941) kan ses som en konsekvens av människans allt ensammare livsföring i Europa, en ”atomism” som kanadensaren Charles Taylor senare beskrev fenomenet i en berömd uppsats 1979. Jag samtalade med honom 1993 i New York.

Liberalismen behöver den stadga traditioner och konservativa idéer ger det labila samhällsbygget och klarar sig inte utan konservatismen. Utan vanligt folks sunda förnuft, som ofta är konservativt och vettigt, fungerar ingenting. Ingen litar på varandra, inga familjeband håller och ingen riktning finns för människor, enskilda och i gemenskap.

Vad denna bok har försökt visa är liberalismens ihåliga samhälle där människor byts ut som schackpjäser och som sällan kan enas kring något väsentligt. Möjligen är Sveriges medlemskap i Nato ett undantag för de nordiska liberala demokratierna. Annars är alla medborgare lämnade ensamma och ve dem som vågar bygga upp icke-liberala alternativ.

Men det är dags nu att ta steget bort från den individualism som präglat de liberala demokratierna och erkänna att vi har mer gemensamt än vad den liberala individualismen vill få oss att tro. Över hela världen sker uppgörelser med denna under 1900-talet dominerande ideologi.

I de länder som främst proklamerat liberala globala progressiva ideal – Kanada, Nederländerna, Norge, Sverige, Danmark – kommer striden bli hätsk men den går att vinna med kloka argument.

Min förhoppning är att denna skriftsamling bidrar till en sådan angelägen diskussion.

Tack till de som läst så här långt och tack Maria som stått vid min sida och gjort den fina vinjetten.

Hela serien om liberalismens kritiker finns som wordfil här. Vill någon kopiera från den eller ge ut allt i någon form, varsågod, jag är liberal.”

Gudsmannen, Kultur

Min skröna Gudsmannen nu ute i näthandeln

26/01/2026 Jan Sjunnesson 1 kommentar

Nu finns min metakristna skröna Gudsmannen ute, Adlibris och Bokus. På bloggen i 29 kapitel och pdf.

Från baksidestexten:

”Denna moderna skröna handlar om ett prästpar i Sverige och Israel. Huvudpersonen prästen Greger Svenssons utveckling går från sökande till en frigörelse från traditionell kristendom, men han lämnar inte sin gudstro eller sin hustru, diakonissa.

De läste i Uppsala på 1980-talet och han tar upp, som pensionär, forskarstudier i Lund om judisk kritik av kristendomen. Han hjälper förvirrade teologistudenter, möter en ukrainsk shaman, lyssnar till amerikanska bibelforskare, läser mer om judendomen och far till sist till Israel med sin fru.

Deras vardagsliv i en halländsk kustby vid dess kyrkor är den röda tråden. De umgås med barn och barnbarn, tar havspromenader. Språket är lättsamt med en del teologiska begrepp och historiska fakta om Israel med några slängar om svensk konformism. Boken kan intressera troende och tvivlare och alla med intresse av andligt sökande.”

Debatt, Invandring, Kultur, Politik, Praktiska förslag

Utvisa hedersförtryckare

23/01/2026 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

Paneldiskussion, Fadimedagen i Göteborg 21 jan, 2026. Arr: GAPF

Lagar är det enda Sverige kan ta till mot hedersförtryck och därför måste strängare straff i form av utvisningar tillämpas i högre grad. Utvisa hedersförtryckare är därför den bästa lösningen.

I veckan uppmärksammades hedersmorden på Pela och Fadime för över 20 år sedan vid Fadimedagen i Göteborg, arrangerad av föreningen GAPF (Glöm Aldrig Pela och Fadime). Det stod då klart att Sverige knappast gått framåt i frågan. Vi stampar på samma fläck.

Lagarna har skärpts men tillämpas inte tillräckligt menade Lise Tamm, generaldirektör vid Jämställdhetsmyndigheten och före detta åklagare, under paneldiskussionen i Göteborg 21 januari, 2026.

Där deltog även GP-krönikören och Socialdemokraten Ann-Sofie Hermansson och Doku-journalisten Sofie Löwenmark liksom Soleyman Ghasemiani från GAPF och Rassol Awla, doktorand,

För att förstå problemet kan man använda sig av två särskilda egenskaper hos Sverige. Det ena är vad professor Lars Trägårdh och historikern Henrik Berggren döpt till ”statsindividualism”. Det är en samhällsmodell där staten, genom generella rättigheter, höga skatter och omfattande välfärdssystem, stärker individens självständighet på bekostnad av familje- och gruppberoenden.

Detta leder till den andra egenskapen, nämligen att vara världens mest sekulära, rationella och individualistiska land enligt den internationella värderingsundersökningen World Values Survey (se video från Institutet för Framtidsstudier) och mina inlägg.

I ett koordinatsystem med en lodrät axel från traditionella till sekulära-rationella värderingar och en vågrät axel från kollektiva överlevandsvärderingar till individuella expressiva. I det övre högra hörnet finns vi, det mest extrema landet i världen, en plats vi intog runt 1990.

De som kommer hit vare sig de är västerlänningar eller från fattigare länder möter en svensk kultur i ett samhälle som för alla inflyttade ter sig extremt individfokuserat och kallt, där folk har liten tilltro till religion, gemenskaper och traditioner. Särskilt i städer.

Hedersförtryck upprätthålls genom det rakt motsatta, lojalitet mot släkten (inklusive kusingiften) och underkastelse under religioner (islam men även konservativ kristendom) och äldre män men även matriarker som båda vill undertrycka unga kvinnor och flickor.

Sverige har som kultur och samhälle ingen motsvarande stark sammanhållning och tradition att sätta emot. Här får alla göra som de vill, så länge man inte bryter mot lagen. Därför måste mer till än att hänvisa till en icke befintlig svensk samhällsgemenskap.

Då kommer vi till kärndilemmat: Det svenska samhället har ingen möjlighet att reglera vardagslivet för familjer där hedersförtryck förekommer.

Om föräldrar förbjuder sina döttrar att gå till skolan i sällskap med pojkar är det inget som kan förhindras. Samma sak om barnen sätts i koranskolor med tygskynken mellan pojkar och flickor. Obligatorisk simundervisning i skolan är dock möjlig att reglera, om inte döttrarna hålls hemma just då.

Vi har bara att ta till lagen. Tjat, lärarmöten och socialtjänst biter knappast. Vad grannar och svenskar i allmämhet anser är inte tillräckligt.

Vad som krävs är att domstolar alltid dömer till utvisning utifrån utlänningslagen och brottsbalken för att statuera exempel. Idag leder hedersmotiv vid brott inte automatiskt till utvisning. Men hedersrelaterade hot, tvång och våld som bedöms som särskilt allvarliga och systematiska, långvariga och riktade mot närstående kan uppfylla kraven för utvisning på grund av brott enligt utlänningslagen.

Detta är för svagt och exempel på svensk undfallenhet

Alltför få utvisas, vilket är det enda som kan göra skillnad. Varken böter och fängelse har samma effekt som en utvisning och förbud från att återvända, liksom fråntagande av svenskt medborgarskap om dubbla finns.

Svenskarna får ta till det enda vi respekterar, lagen, och göra det med än mer skärpa och full kraft. GAPF har inte med utvisning bland sina 112 förslag vilket är synd.

Utvisning kan tillämpas enligt Migrationsöverdomstolen vid olaga hot och olaga tvång i hederskontext, hoten syftar till att krossa offrets självbestämmande och tvång att bryta relationer. Även om varje enskild gärning inte når hög straffnivå, utgör helheten ett allvarligt angrepp.

Sammanfattning av skäl för utvisning:

Hedersmotiv förvärrar alltid

Olaga hot/tvång kan räcka ensamt

Systematik slår hårdare än våldsnivå

Kulturella förklaringar ökar återfallsrisk i praxis

Jan Sjunnesson, skribent

Debatt, Politik

Samlingsregeringar S/M och S/M/SD

15/01/2026 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

https://www.bulletin.nu/sjunnesson-s-m-sd-sant

Den socialdemokratiske veteranen Widar Andersson pratar öppet om sådant som många partigängare till höger och vänster tiger om. Utom ex-moderaten Hanif Bali som var inne på liknande spår i sin spaning i statsradion om hur SD ersatt M (Bulletin 13/1).

Widar talade i två samtal som att svensk politik kommit att bestå av tre ungefär lika stora partier, varav två går ihop mot det tredje, något som inte skett på 100 år. Han pratade med Lotta Gröning och Jan Blomgren för Epoch Times i maj förra året och i VärldenIdag innan jul.

Widar lider inte av hat mot SD, tvärtom anser han att SD har förnyat det politiska samtalet och fått in ett folkligt perspektiv. De som ogillar massinvandring, islamisering, tokfeminism och klimathysteri har äntligen blivit hörda menar han.

SD har nu lierat sig med M i Tidö-avtalet. Men M kan komma att liera sig med S spekulerar Widar Andersson.

Han har varit i Tyskland och sett hur statsminister Friedrich Merz kristdemokrater samsats med socialdemokrater i en samlingsregering med ett halvår på nacken. Kristdemokraten Angela Merkel startade de blocköverskridande regeringarna 2005 med varierande framgång och sammansättningar.

I Danmark styr socialdemokraten Mette Frederiksen sedan 2022 med liberaler och moderater. Kan M och S göra upp i grannlandet Sverige?

Widar Andersson tror det är fullt möjligt men kan knappast ske i höst om ingen stor kris inträffar.

Den borgerligt lutande tidskriften Fokus har i två stora artiklar under 2025 av kvicke kommentatorn Johan Hakelius kartlagt möjligt regeringssamarbete (19 mars) och praktiskt samarbete ute i kommuner och regioner (13 nov).

Hakelius: ”Tanken, i sin enklaste form, är lätt att hänga med i. Mamma Socialdemokraterna och pappa Moderaterna – den som vill kan fördela föräldrarollerna tvärtom, det spelar ingen roll – sitter i framsätet och tålamodet börjar tryta.”

Han hittar S+M koalitioner i Katrineholm, Eskilstuna, Linköping, Nyköping, Hässleholm, Halmstad, Lund, Södertälje och Örebro. I regionerna Kronoberg och Gotland likaså.

Även Hakelius talar med Widar Andersson:

”Widar Andersson, självständig socialdemokratisk nestor, brukar skilja på politik och partipolitik, när han ska förklara Socialdemokraternas särställning.

– Socialdemokraterna har genom sin klassiska regeringsdominans lagt beslag på politiken medan de borgerliga och andra partier fått hålla till godo med partipolitiken. Politiken kan man kanske definiera som det nationella folkliga intresset. Partipolitiken, däremot, står mer för käbbel, klagan och felsökeri.”

Men den stora koalitionen vore S+M+SD. Widar nämner den drömmande, tänk att ha 75 % i riksdagen! Det krävs dock en djup nationell kris, kanske krigshot eller systemhotande våldsamheter.

Jag skissade på en sådan samlingsregering 2014 i min roman Framtidsmannen. Där ersätts Jimmie Åkesson 2017 av en kvinna, född i irakiska Kurdistan inom den politiska dynastin Barzani, men uppväxt i Småland och jurist på Migrationsverket i Malmö.

Hon gifter sig med SD:s ekonomisk-politiska talesperson Paul-Krister Matthiasson som mördas 2020 av jihadister vilket utlöser en kris. 2022 blir SD största parti och går ihop med S och M.

I Fokus på julafton 2025 spekulerade den erfarne journalisten Jonas Gummesson i liknande banor om år 2030 då SD kan bli största parti med 30 % i en ny Tidö-regering och Jimmie Åkesson som statsminister:

”Med statsministerposten bekvämt inom räckhåll serverar Jimmie Åkesson köttbullar hemma i köket i Sölvesborg under glada tillrop från övriga deltagare. Runt bordet sitter även KD:s Ebba Busch och M:s Gunnar Strömmer som tog över efter Kristersson”.

Våra spaningar skiljer sig men de är båda tänkbara.

Debatt, Kultur, Politik, Praktiska förslag

Lustration – en antik metod för att rensa det svenska klägget

11/01/2026 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

”Hur ska ett land gå vidare från en korrupt elits vanstyre, utan att de fallna makthavarna hänger sig kvar? Ska de förbjudas att ha makt överhuvudtaget och rensas ut, eller finns det metoder för att rättsligt hantera dem?

Den inte särskilt kända termen lustration är här relevant.

Begreppet har antika anor och innebar att man renade sig eller sin avkomma i processioner med djuroffer. Därefter kunde en ny tid ta vid, utan gamla synder. Romaren Pontius Pilatus tvådde sina händer, en handling som kan betecknas just som lustratio.

I vår tid refererar begreppet till en politiskt administrativ reningsprocess, efter att ett osunt maktinnehav fallit. Jag är övertygad om att den politiskt korrekta klassen i Sverige snart kommer att falla, vilket gör frågan aktuell.”

Läs mer i min krönika på Bulletin, 11 jan 2026