Linslusen Sjunne – fyra fotoserier

Idag onsdag 17 april var jag till Model House för att ta bilder som jag fått i present förra året. Här ser ni sex fotografier av drygt 150.Tidigare hade fotografen Niklas Palmklint plåtat mig i sin fotostudio och gjort en kort video på ”Mitt Ord”, en serie han skapat.En annan fotograf, Henrik Evertsson, passade på vid en paneldebatt i Oslo 2016 om hatet mot mainstreammedier, att ta några porträttfotonOch sedan tog Roger Salle Sahlström några foton 2015 hemma i köket i en serie vi kallade Sjunne-The Berlin Years

Annonser

Skandinavisk kulturkamp: Danmark del 2 – Yttrandefrihet i helt annan liga än Sverige

I denna andra artikel (den första här) om Danmark på Katerina Magasin visar jag hur danskarna de senaste åren framgångsrikt stått upp för sitt lands kultur och gjort motstånd mot politisk korrekthet.

Nästa artikel kommer behandla Norges kulturkamp och till sist, Sverige.

 

Bilder som inte kom med på Katerina Magasin

 

https://www.berlingske.dk/emne/eva-agnete-selsing

Den fjärde vågens dissidenter – #hurkanvilive

Lagom till min sextioförsta födelsedag 11 april 2019 visade Navid Modiri upp ett starkt lag opinionsbildare på Intiman igår i Stockholm. De tillhör en fjärde grupp svenska dissidenter som nu snabbt etablerat sig på den offentliga debattscenen i Sverige.

2017 skrev jag om de tre tidigare grupperna:

Nr 1 – Kajsa och Jonathan Friedman, Jan Milld, Ingrid Björkman som från akademiskt och journalistiskt håll bedrev en kvalificerad kritik av invandringspolitik och mångkultur. Liknande, men mer av det migrationsindustriella etablissemanget accepterad kritik, framfördes vid samma tid av ickesvenskar som Hans Nestius samlade till en antologi, Zaremba, Rojas, Karaveli (se min artikelserie Sverige sett utifrån). Redan från början var alltså utlandsfödda kritiker mer accepterade i debatten än svenskar, värt att notera så här 30 år senare.

Nr 2 – Gunnar Sandelin, Jan Tullberg, Karl Olov Arnstberg, Mats Dagerlind, Ingrid Carlqvist, Marika Formgren, Julia Caesar, jag själv m fl. Vi började formulera oss i Newsmill runt 2010 och publicerade böcker och artiklar, arrangerade föredrag och manifestationer under detta decenniums första år (som möttes av deplattformering och motstånd vilket dissidenter alltid mött och förlorat jobb). Genombrottet för SD i riksdagen och framgångsrika alternativmedier var kännetecknande liksom våra försök att begripa mer än bara invandringsfrågan. Bloggen Invandring och mörkläggning, främst driven av KO Arnstberg, tar sådana mer intellektuellt ambitiösa grepp liksom Jan Tullbergs inlägg.

Nr 3 – I den tredjegruppen räknade jag alltså 2017 in Ann Heberlein, Katerina Janouch, Marcus Birro, Joakim Lamotte, Arga Blatten, Jens Ganman och Chang Frick. Birro är nu uträknad till fotbollen men de övriga är en yngre pigg skara, till vilka man kan räkna Hanif Bali och Aron Flam och kanske några till.

Nr 4 – Denna mer heterogena och medialt accepterade grupp är de som igår stod bakom produktionen #hurkanvilive igår i Stockholm och tidigare i år i Malmö. Navid Modiri berättade om inspirationen från USA, särskilt Joe Rogans poddar. Han kunde lagt till The Rubin Report, Jordan B Peterson, Bret och Eric Weinstein m fl runt The Intellectual Dark Web.

Men de svenska nya förmågorna har ännu en bit kvar till de mer akademiskt framstående amerikanska förebilderna, med undantag kanske för Ashkan Fardost, Aron Flam och Ann Heberlein. De kan debattera på ett djupare och vetenskapligt plan, men idag finns inte det utrymmet i den svenska offentligheten. Tidskrifterna Kvartal, Axess, Respons m fl är inte redo för att ta tag i de utmaningar som nordamerikanska forskare inte undviker och som publiceras t ex i Quillette. Vår enda man som står sig är Alexander Bard, vilket är medförfattare till boken Digital Libido som Ashkan Fardost visade upp inledningsvis. Mer än så fick vi inte se av denna kreativa men tunglästa civilisationshistoria, men Fardosts föredragning av de senaste 8000 åren i människans historia var utomordentlig. Väl i klass med Stefan Molyneux .

Gårdagen debattafton var ett statement även om inget nytt sades. En ny, yngre generation dissidenter har trätt fram sedan 2017, med rötter i ståupp- och programledarbranschen. De är inte bundna vid SD som flera andra av oss dissidenter har varit, är nästan uteslutande av utländsk börd men uppvuxna i det extrema Sverige, och tar hela migrationsdebatten med stor portion ironi. Jag tror det är rätt väg även om jag själv tycker flamsandet är ibland påfrestande.

Kan nästa upplägg få med Fardost, Bard och Arnstberg som diskuterar civilisationers uppgång och fall, medieteknologier och demokrati, vore jag än mer imponerad. Släng in Niall Ferguson med hustru Ayaan Hirsi Ali och Lars Vilks så blir det åka av. Och Katie Hopkins, Douglas Murray . . .

Den 23 april är Navid Modiri igång med #hurkanvilive i Göteborg. Lycka till!

När maktens undanflykter blir nostalgiska minnen

https://www.lt.se/artikel/debatt/regeringen-verkar-vara-uppgiven

Innan valet i september 2014 skanderade vänstern slagord om att “något gått sönder i Sverige” men efter valet bedyrade de att “inget gått sönder i Sverige”.  Vad skedde? Jo, de fick regeringsmakten trots ett uselt val eftersom Alliansen inte ville ta makten med SDs hjälp.

Vi kan lämna partitaktiken därhän och koncentrera oss på det faktum att ett vänsteretablissemang nu bitit sig fast vid landets styre, igen. Har man den makten är det samtidigt svårt att erkänna att med makt kommer ansvar och med ansvar en beredskap för att erkänna de samhällsproblem som kan existera.

En regering måste dock klara av att diskutera samhällsproblem och utmaningar utan att beskylla kritiker och meningsmotståndare för rasism, högerextremism, antisemitism, extremnationalism och därmed bidra till den polarisering av debatten de själva vill undvika (Jessica Stegruds inlägg).

Socialister, vilket inbegriper ljus- och mörkröda partier (S och V), rödgröna (MP och C), och den socialdemokratiska delen av socialliberalerna (L), har sedan 2014 ideligen viftat bort kritik mot deras samhällsbygge. Att Trump undrade “What happened in Sweden, Sweden?” i januari 2017 och att en författare, Katerina Janouch, några veckor senare fick skäll av statsministern och hela kulturvärlden med DN Kultur i spetsen, visar att makten är inte alls beredd att erkänna fel, än mindre ta ansvar för deras fögderi.

Man kan instämma i Putins man i Stockholm om att svenskarna tycker de är så perfekta.

EN RÅ OCH GRÅ SOCIALISM

Kronan rasar, brottsligheten ökar, kvinnor mer otrygga, våldet i skolan ökar, skolbränder ökar, ungas psykiska hälsa ökar (särskilt pojkar), demografin skenar i fel riktning, bostadsområden förslummas,  ekonomin går nedåt, tjänstemän är aktivister,  sjukvården krisar,  försvaret oförsvarbart, järnvägar underhålls inte, judar förföljs alltmer med flera fall och analyser som nästan dagligen förmedlar via sociala medier, utländska medier, alternativmedier och i tillrättalagd form, även i gammelmedia.

Vad som slår en är hur ett socialistiskt etablissemang så bryskt skakar av sig all kritik som riktas mot dem. En polsk kommentator, Maciej Dobrzynski, på Det Goda Samhället fångade nyligen den svenska makten väl:

De senaste årens brunstämpling av alla som ifrågasätter den svenska modellen är ett exempel på att den svenska socialismen nått vägs ände. Nu pratar makten inte längre sakargument, nu smutskastar den de som ifrågasätter välfärdspolitiken. Den svenska socialismens mänskliga ansikte är bortblåst, vi är på väg mot en rå och grå socialism.”

Han ser den svenska borgerlighetens omfamnande av högskattesamhället som en form av socialism, vilket givetvis är rätt med tanke på det enorma skattetrycket (där de osynliga delarna är okända för de flesta medborgare):

“Svensk Välfärd är en form av socialism. Svenskarna avstår (allt mindre frivilligt) från en del av sin frihet och inkomst och låter statens och kommunens politiker administrera en stor del av deras liv. Det har fungerat så länge resurserna som tillförts systemet varit större än kostnaderna. Och så länge administratören varit en hederlig tjänsteman/kvinna. Och så länge medborgarna varit nöjda med servicen. Men nu börjar pengarna ta slut och politiker som administrerar systemet bortförklarar problem istället för att ta itu med dem”.

MONOLITISKT BLOCK

Jag skrev en historisk tillbakablick 2015  på de rörelser från höger, vänster och mitten som vänt sig mot socialdemokratins maktinnehav, vilket idag är omöjlighet med tanke på avtalet med C och L. Dessa partier kan i sin tur inte opponera sig mot S/MP regeringen med mindre än att de tar stöd från SD för att fälla odugliga ministrar eller hela regeringen. Det kommer inte hända.

Istället har vi den märkliga situationen att det monolitiska blocket V/S/MP/C/L till varje pris vill undvika att ta itu med landets akuta problem. Den viktiga debatt som fanns i Tjeckoslovakien på 1970-talet och  Polen under 1980-talet och som till sist ledde fram till Östblockets fall 1989 ter sig ännu inte här.  De dissidenter som kan formulera sig exakt och kunnigt marginaliseras och får betala ett högt pris.

Svenska Dagbladets kulturredaktion berömmer sig för att tala med kritiker av etablissemanget och gör ett reportage om Navid Modiris samtalsserie “Hur kan vi?”. Katerina Janouch kommenterade SvDs intervju med henne där hon hävdar att ansvaret läggs på kritikerna, som om de ville förstöra samhället och sänka debattläget.

FRAMTIDEN

Valen 2022 och 2026 blir ödesval. Stoppas inte den muslimska invandringen och islamiseringen av det offentliga och kommersiella rummet är vi ett halvmuslimskt land 2050 med en majoritet invånare med utrikes bakgrund. Då kan problem med infrastruktur, vård, försvar och ekonomi vara sådant varje svensk nostalgiskt ser tillbaka på, ja, kanske även på undanflykterna från makthavarna.  

 

 

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.

%d bloggare gillar detta: