År 2023, inte i #Finspång

framtidsmannen

Sommaren 2014 var jag redaktör på SDs webbtidning Samtiden och skrev klart en roman om Sverige åren 2013 till 2023, kallad Framtidsmannen. I den bytte jag ut Jimmie Åkesson 2017 mot en svensk-kurdiska som blir statsminister 2022 i en SD/M/S regering.

Hon som med all visshet blir det heter dock inte Lezin Barzani/Lena Barsson som i boken utan Paula Bieler. Men annars prickade jag in ganska rätt, en högutbildad kvinna med utländskt påbrå och skinn på näsan. Nåväl, jag kan ha fel, så till boken:

I det sista kapitlet för denna romanfigur Lena Barsson ordet. Hon blev änka till SDs ekonomisk-politiske talesman, Paul-Krister Matthiasson, kallad PK, som mördades år 2020. En forskartyp som påminner starkt om Joakim Ruist för övrigt. . .

”Rosenbad, 22- 25 augusti, 2023 Kära landsmän,

Ni får här några texter som jag själv valt ut för att hedra minnet av min make och partikollega Paul-Krister Matthiasson.

Sist återfinns det tal drottning Victoria höll vid den första ceremonin på Stockholms Slott när vi förstått att Paul-Krister Matthiasson gått hädan för att han nyttjat sin yttrandefrihet som svensk medborgare och ledamot av Sveriges Riksdag. Älskad av många, hatad av få. 

Först delar av en skuggbudget han skrev veckan innan han gick bort efter nyår 2020. Sedan utdrag ur de förhör i Konstitutionsutskottet med de statsråd som föregick denna regering och motiveringar till de Illis Quorum-medaljer som delades ut till hans hemliga medhjälpare som verkat under pseudonymerna Affe Karlsson och Julia Caesar, numera offentligt kända som X och Y.

Min kollega. Min bäste vän. Min kärlek /…/

‘Utdrag ur anmälan till Konstitutionsutskottet den 12 januari, 2023

Dnr    029-3485-2022/23

Till Konstitutionsutskottet, Sveriges Riksdag

Härmed ber vi Konstitutionsutskottet granska de statsråd som under 2014-2022 haft ansvar för den svenska migrations- och invandringspolitiken. För varje person finns ytterligare bilagor som tagits fram i den Departementsskrivelse som antogs vid regeringsskiftet 2022, den 25 september.

Här kommer endast huvudpunkterna i anmälan sammanfattas.

  1. Birgitta-Cecilia Malm-Ström, tidigare vice statsminister och EU-minister, har genom sitt handlande gentemot den Europeiska Unionen åsidosatt att säkra vårt gränsskydd. Hennes medverkan i beslutet att ordna så kallade säkra resvägar till Sverige, strider mot de intentioner vi lade fast redan vid inträdet i EU Där slås fast att gränsskyddet inte är förhandlingsbart med den Europeiska Unionen oavsett andra avtal, till exempel Schengen. Malm-Ström har därmed inte haft mandatet att föra Sveriges talan utan en grundlagsändring.
  2. Torbjörn Billstrand, migrationsminister 2006-2018 och biträdande utrikesminister 2018-2022, har gått emot de direktiv som finns för våra ambassader och Billströms verkställande av beslut att införa asylförfarande vid ambassader är inte grundat i den rättsordning som finns för utrikesförvaltningen. Han har inte lyssnat på personal och ambassadörer i tillräcklig utsträckning utan genomfört asylprövningarna trots den rättmätiga kritik som framförts.
  3. Henrik Haag, integrationsminister 2010-2018 och justitieminister 2018-2022 , har med sitt agerande inom sina områden integration och rättssäkerhet brustit i att följa upp de utrikesföddas brottslighet. Han har medvetet undanhållit fakta såväl för riksdagen som för de svenska medborgarna och inte respekterat den rättsordning som gäller för alla i landet oavsett ursprung.
  4. Mia Ferma, integrationsminister 2018- 2022, anmäls för sina försök att styra den forskning som bedrivs inom hennes område. Hon har inte respekterat forskarnas frihet och rätt att söka ny kunskaper, utan styrt deras resultat på ett sätt som strider mot grundlagsfästa tryck- och yttrandefriheter.
  5. Birgit Ä. Olson, statsminister 2018-2022, har haft det samlade ansvaret för det demografiska folkutbyte som påtalats främst av Paul-Krister Matthiasson. Hennes förtal av hans resultat, förföljelse av hans forskningsgrupp och den okänsliga hanteringen av hans sorgliga bortgång 2020, är att betrakta som högförräderi, dock av lägre graden. Vi kommer därför begära en särskild session med Birgit Ä. Olson som inte bara kommer ske i Konstitutionsutskottet, utan även bli föremål för granskning av Justitiekanslern.

Lena Barsson, statsminister

Michael Dame, förste vice statsminister Magda Abraham, andra vice statsminister”.

 

Alla personer är lätta att känna igen och ska avkrävas ansvar. Dock inte i lyktstolpar i Östergötland. Ämnet är allvarligt och jag tänkte på det för fyra år sedan. Nu ser jag att fler gör det vilket är bra men gör som östeuropéerna gjorde efter 1989, sakligt och rättssäkert.

Köp boken och läs om vad jag förutspått.

Annonser

Den kommande auktoritära regimen

 

Pendeln som svängt till vänster sedan 1968 är på full fart ut till höger, snabbare än folk och politiker uppfattar. Denna pendels hastighet ökar högerut och  kan sluta med ett auktoritärt maktövertagande inom 8 år, låt vara demokratiskt valt 2026.

Tills dess måste de större partierna, SD, S och M, förmås att tala med varandra som Widar Andersson skrev nyligen i Folkbladet (S)  :

”S stora möjlighet att hålla sig kvar som ett relevant parti är att ärligt och kunskapsunderbyggt bjuda in andra partier – framförallt M och SD – till överläggningar om tunga problem som skolresultaten, tryggheten i socialförsäkringar/pensioner, bostadsfinansieringen, gängkriminaliteten och sjukvårdsbristerna.”

Dock tror jag att han är för optimistisk om socialdemokratins möjligheter att stanna kvar som ett relevant parti. S kommer få under 25 % i år och SD långt över.  Därmed har isen brutits och möjligheter uppstått att reda upp inte bara i migrations- och integrationspolitiken utan i den hotande statsfinansiella krisen, kommunernas skulder, vårdens köer, försvaret, skolan, se Widar Anderssons lista.

Ansvaret vilar tungt på M och S, och i någon mån på de partier som blir kvar i riksdagen efter 9 september,  C och L. V går inte att ta på allvar i detta prekära läge som kommer innebära att lotsa så mycket av SD:s politik igenom riksdagen utan att någon märker det.  S och M har redan till hälften accepterat SD:s program och verklighetsbeskrivning.  Men de kommer inte ge SD det reella inflytande som partiet förtjänar.

Tiden till 2022 är avgörande. Antingen får SD igenom det mest nödvändiga och landet kan andas ut eller så vågar de andra partierna inte göra så mycket utan mest förvalta, som Löfven gjort i fyra år. Då har vi kommit ur askan i elden.

2022 måste i så fall Medborgerlig Samling och Alternativ För Sverige röstas in. De kan båda förmå borgerligheten respektive SD att driva rätt frågor med kraft. Men det finns stor risk att även dessa tre partier inte klarar av att utvisa, straffa, tillrättalägga, ordna, dra in bidrag och med fast hand styra landet bort från vänstertänkandet i medier, offentlig sektor, rätts- och utbildningsväsende.

2023–24 kan landet ha hamnat i sådant läge med lokala konflikter, uppror från besvikna bidragstagare, organiserade grupper mot svensk polis och annat vi inte kan föreställa oss idag, att folk inte nöjer sig med SD, MED och AFS.

De blir urförbannade och ser sig om efter ett auktoritärt högeralternativ bortom AFS. Ett parti som vill ha svensk välfärd bara för svenskar, en nationell socialism, långt från den välfärdspopulism SD anklagades för 2010 av Markus Uvell.

Detta parti kan få stöd från alla de som ser mörkhyade som problem, något varken SD, MED eller AFS gör. Tvärtom har SD en öppen svenskhet som möjlighet för de som inte fötts här eller har utlandsfödda föräldrar och vill bygga bilar snarare än att bränna dem.

Men om landets styrande inte ordnar upp det elände, som till stor till orsakats av okontrollerad invandring och påbjuden mångkultur under ett politiskt korrekt åsiktsförtryck från förskola till ålderdomshem, kan en äkta rasism utvecklas.

Denna rasism som den rödgröna vänstern och Alliansen varnat för kan bli resultatet av deras oförmåga att lösa de problem som SD varnat för sedan dess bildande 1988. Vänstern och den ängsliga borgerligheten får den rasism de önskat skulle existera så att de själva kunde berättiga sin existens som antirasister och goda.

Jag blir då i framtiden tvungen att varna mina vänner och kollegor med utländskt påbrå att landet inte är säkert för dem. Inte heller min mörkhyade dotter, som visserligen är svensk medborgare  och bor utomlands, skulle kanske inte vara välkommen år 2026.

Alla invandrare som betalt skatt och skött sig skulle känna sig som andra klassens medborgare om en auktoritär regim blir resultatet av sjuklöverns och de nya partiernas misslyckande.

Denna auktoritära regim skulle vara populär om Sverige hamnar på randen till inbördeskrig, raskonflikter och systemkollaps. Det finns tecken redan nu men ansvaret åvilar i första hand de sju partier som ställt till röran.

Hoppet står till SD och den demokratiska reformistiska Sverigevänliga folkrörelsen.

 

 

Tommy Robinsons egen berättelse – Enemy of the state

I augusti 2016 skrev jag en recension i Avpixlat om en självbiografi av denne nu så berömde britt, Tommy Robinson.

Texten ingick i en serie i fyra delar  om nu levande och bortgångna dissidenter från fd Sovjetunionen och Östeuropa till dagens Tommy Robinson och Peder Fjordman Jensen (vars biografi Vitne til vanvid  om Breiviks terrordåd i Oslo 2011 också recenserades i samma text som Robinsons, se Julia Caesars anmälan )

Jag återpublicerar här vad jag då skrev om Tommy Robinson, en kille jag såg på håll 2012 på Norra Bantorget i Stockholm, framför 50 personer och med minst 500 vrålande motdemostranter. Edde Mohamed Omar kallar honom helt rätt för en arbetarhjälte i Samtiden:

”Historien om hur denna arbetargrabb från Luton norr om London blev en påläst counter-jihadist är intressant, men vi ska här mest koncentrera oss på vad han fängslats för och polisens behandling av honom.

Hans bok Enemy of the State (bok och e-bok) är partisk vilket han medger och min presentation bygger på hans upplevelser. Säkert finns fler sidor av denna lille men vige slagskämpe (se hans inhopp in i en islamistdemonstration), men man får en bild av honom själv som inte är särskilt vacker. “I am such an arsehole” är en vanlig beskrivning i boken.

Pseudonymen “Tommy Robinson” (döpt Stephen Lennon, född 1982) var en av grundarna av English Defence League (EDL), en gatuproteströrelse som opponerade sig mot islamiseringen av i första hand sin stad, Luton (först som United People of Luton, UPL).

När soldater från Royal Anglian Regiment återvände till Luton 2009 från Irak och Afghanistan möttes de av arga muslimer som hotade dem och beskyllde dem för att vara mördare, korsfarare och otrogna värda att dö. Tommy Robinson och hans fotbollshuliganer valde då att protestera mot dessa lokala muslimer som öppet föraktade demokrati, Storbritannien och engelsmän.

Robinson var flygmekaniker vid Lutons flygplats och skriver att han såg den 11/9 2001 hur vissa muslimer hyllade al-Qaida och attacken mot New York. Men det var inte förrän mer gängbråk, grooming av unga engelskor som drogades av muslimer och tvingades prostituera sig i och runt Luton eller konvertera till islam, och kvarter där sharia-lagar infördes, som han och andra reagerade organiserat 2009. Bara att bära nejlikor på veterandagar blev en protest mot islamister (se BBC 2010) med tiden.

Med EDL blev Tommy Robinson inte bara en slagskämpe utan företrädare för något mycket större och mer politiskt kontroversiellt. De kunde snabbt samla ibland upp till 10 000 personer i marscher runt England, Wales och Skottland mot moskébyggen, för att hedra soldater, men faktiskt också bekämpa högerextremism, nynazism och rasism som partiet BNP och vitmaktgrupper. Tommy Robinsons kontakter var inte bara med vita britter utan även med svarta och araber, icke-muslimer och muslimer, särskilt indiska sikher.

Han blev själv förvånad över hur snabbt folk ville protestera mot vad de ansåg vara en ovälkommen islamisering av vanliga engelska städer, skolor, shoppingcenter, gator och torg (julen döptes om till “vinterfest” för att inte kränka muslimer). Särskilt efter två jihadisters mord på soldaten Lee Rigby våren 2013 tog protesterna fart ordentligt. Fotboll och politik hörde plötsligt ihop som försvar av egna lokala gemenskaper som i Luton och andra orter.

Boken har många dråpliga inslag som när han kliver upp i ett moskébygge med en högtalare som spelar upp minareters böneutrop så att alla kan föreställa sig vad som komma skall. Redan där märkte Robinson att polisen gjorde skillnad på dem och muslimerna: en polis fick en tegelsten i ansiktet av en arg muslim men inget hände. Däremot så fängslades EDL:s medlemmar för sitt tilltag med högtalaren.

En annan gång spelade han ett spratt med en journalist som hade filmat honom och som Robinson trodde sig kunna lita på. Journalisten valde dock att framställa honom som en rasist och högerextremist vid en halvoffentlig filmvisning av dokumentären. I publiken satt då Tommy Robinson i en burka eftersom han inte hade tillåtelse ens att se provvisningen av filmen om honom. Men han reste sig upp, slet av burkan och anklagade journalisten för att ljuga!

Tommy Robinson råkade i klammeri med rättvisan redan innan EDL tog fart 2009. Han slog till en person som angrep honom när Robinson grälade med sin flickvän en sen natt 2004. Personen som attackerade honom visade sig vara en polis, något som Robinson inte upptäckt, men enligt polisen skulle han ha visat sin polisbricka innan han attackerade Robinson. Robinson nekade till att ha sett den och åkte in på ett år. Det skulle inte bli första gången, men till Robinsons vilda humör, drogvanor, fylla och huliganism, tillkommer hans fientlighet mot radikal islam. Tillsammans blev det en explosiv blandning, vilket han erkänner på varje sida i sin bok som är fylld med slang och upptåg.

Massakern i ryska Beslan 2004 blev ytterligare en anledning för Robinson att konfrontera de muslimer i Luton som stödde våldet mot icke-muslimer. Men han var aldrig ideologiskt intresserad av islam då. Det kom när han satt längre tid i fängelse och fick tid att läsa Koranen. Då förhörde han sina muslimska medfångar om vad Muhammed predikade, särskilt om hans samlag med en nioårig hustru och avrättningar av otrogna, något som få uppskattade utan besvarade med nävarna. Mer bråk.

Men det var det värt skriver han:

TR1

Hans grannes hus brändes ned, hans kusins bil brann upp, han fick själv utegångsförbud i muslimska Tower Hamlets och stoppades ideligen av polisen vid fotbollsmatcher, pubar, sitt eget bröllop, födelsedagskalas med sina barn etc. Polisen tog in honom och släppte honom på villkor att vid minsta återfall så åkte han in igen. Vilket han gjorde gång på gång, nästan alltid utan anledning enligt honom själv. Men ibland hade han åklagarna på sin sida när poliserna gripit honom utan bevis vilket var uppenbart för alla.

Han försökte resa in i USA för att möta supporters som counter-jihadisterna Pamela Geller och Robert Spencermen stoppades vid inresekontrollen. Brittisk civilpolis hade varskott dem och han fick vända tillbaka. Då klantade han till det ordentligt enligt honom själv, genom att byta namn, fixa nytt pass och försöka igen. Han till och med lånade ett extra pass av en vän men stoppades igen. Han lyckades dock fly därifrån och tog sig in i USA för att senare stoppas igen med ett falskt pass vid utresekontrollen. För detta fick han 10 månaders fängelse, vilket var långt mer än vad som var brukligt.

En stor del av trakasserierna mot Tommy Robinson handlade om ett bostadslån på 20 000 pund (drygt 220 00 kr) till hans svåger som i sin tur överdrev sina inkomster i ansökan. Därmed var Robinson också medskyldig och fick 18 månader, ett mycket långt straff för detta ringa brott. Polisen gick igenom hans bokföring på hans byggbolag, hans mors och andra familjemedlemmars ekonomi men de fann ingenting.

Han sattes i isolering 2014 för detta lilla ekobrott, men fick även möta argsinta muslimska fångar ute på avdelningen som var ute efter hans liv eftersom det fanns ett pris på hans huvud. Fångvakterna såg åt ett annat håll när hans framtänder slogs ut och de sparkade ned honom medvetslös.

Fängelseledningen, polisen och domarna var alla ute efter att sätta dit honom skriver han:

TR2

EDL var dock utan ledning medan Tommy Robinson satt inne vilket skedde regelbundet och enligt honom själv för småsaker. Högerextremister och rasister infiltrerade vad som från början var lokala fotbollshuliganer som var kritiska till radikal islam och myndigheter som inte gjorde något åt grooming och droghandel i de muslimska grupperna, tvärtom var de rädda för att bli beskyllda för rasism. Hösten 2013 lämnade Robinson EDL och anslöt sig till den moderata muslimska stiftelsen Quillam för att hjälpa dem att bekämpa radikal islam.

Ett år senare fick han tala inför den brittiska eliten vid Oxford Union, men med restriktioner från polisen om vad han inte kunde diskutera. Han talade även vid fler universitet och blev under en kort tid eftertraktad.

Tommy Robinson hann också med att träffa inrikesminister Theresa May, numera Storbritanniens premiärminister, men det var ett misslyckat möte. Han ville visa videoklipp där en engelsk flicka blir slagen av muslimer, vilket hon vägrade se på och anklagade honom efteråt för att ha överfallit henne.

Idag är Tommy Robinson borta från Quillam och leder istället Pegida UK.

Boken om honom är läsvärd med många skratt men även mycket elände, tillsammans med beska insikter om brutal islam och fega medier. Den är hans historia och kan säkert ifrågasättas, men han har nått en plats i offentligheten där han till och med försvaras av sådana som den respekterade debattören och författaren Douglas Murray (se svenska Dispatch International 2013). En dissident som helst slåss med nävarna vilket gör honom ovanlig och möjligen opålitlig som företrädare för organiserad opinionsbildning. Men han har ett stort hjärta för  sin familj och sina vänner, sin stad och sitt land.

A working class hero.”

Hela texten här

 

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.

%d bloggare gillar detta: