Interview with Romanian Freedom Alternative

 

Lucian Valsan at the Romanian YouTube channel Freedom Alternative interviewed me in June 2017 about freedom of press and speech here in Sweden. In the interview I blame the Swedes themselves for causing the repression around immigration, not the immigrants.

I have written earlier  here about the situation for dissidents and alternative media and in the English section.

See also Freedom Alternative’s  interview with teacher Annelie Sjöberg and their comments on Swedish media (Aftonbladets Anders Lindberg and Göteborgs-Postens Alice Teodoresco).

När pengarna tar slut

Igår 12 juni 2017 sände Aktuellt ett inslag om medborgarnas bristande förtroende för mediebevakningen av invandringen, 54 % misstror medierna.

För oss invandringskritiker är det inget nytt (se 1, 2, 3), men denna sändning måste ses som ett genombrott.

21 minuter in i SVT:s tyngsta nyhetsprogram fick en besviken pensionär, Maud Egeland,  komma till tals, en som dessutom demonstrerat i Folkets Demonstration. Dessutom berättade den liberala bloggaren Hans Li Engnell  om mediernas ovilja att skildra problem relaterade till invandringen. Hela inslaget avslutades med en debatt mellan SVTs programdirektör Jan Helin och Göteborgs-Postens politiska chefredaktör Alice Teodoresco, där hon fullkomligt gjorde ned hans undanflykter. Han pudlade men hon stod på sig.

Ingen tittare kan ha undgått att se att Aftonbladets fd publisher Jan Helin inte trodde på vad han skrev i DN samma dag under rubriken ”Vi har visst varit neutrala i vår bevakning av invandring”.

SVT gav i och med detta inslag de svenska dissidenterna rätt, de som jag skrivit om  och jämfört med de frihetskämparna i Östblocket.

 

DISSIDENTER

Är det då inte förmätet att hävda att Sverige har dissidenter? Här råder tryckfrihet sedan 1766 och allmän rösträtt sedan 1921, grundlagsfäst mötes- och yttrandefrihet och fria medier. SVT kan skärpa till sig som vi såg igår. Men ändå vill vissa kalla sig eller kallas för dissidenter.

En bekant till mig läste ryska i Moskva på 1980-talet och berättade att de svenska studenterna skojade om att de var avlyssnade på studentrummet. De förfasade sig över censur och repression och åkte hem till vårt öppna och fria land bortom Järnridån. Det var då svenskar fnissade åt KGB. Nu har vi egna mer informella underrättelsetjänster som bevakar åsiktsyttringar (1 och 2)

Idag säger ryska bekanta, ja även mina iranska kontakter, att livet är friare där än här. Ett förfluget ord hemma vid det svenska köksbordet  kan uppsnappas av ett skolbarn och som nämner till kompisarna vad mamma och pappa muttrande om hemma. Veckan efter vill inte ingen leka mer tillsammans med den förut så populäre killen, allt styrt från ett plötsligt ställningstagande från den ängsliga vuxenvärlden.

Det sovjetiska begreppet ”kökspolitik” råder numera här, ett fenomen som innebar att de ryska barnen visste att vad som sades vid köksbordet inte på något vis fick föras vidare för risker vida överstigande förlorade lekkamrater men ändå. Frimodiga svenska barn har ännu att inse denna boskillnad mellan hem och omvärld.

 

NEWSMILL FÖRST

Dissidenterna Jan Tullberg, Lars Vilks, Gunnar Sandelin och Karl Olov Arnstberg, Mats Dagerlind,  Marika Formgren, Ingrid Carlqvist, Roger Sahlström, Julia Caesar och några till har alla betalat pris för sin envetna kritik av invandringspolitiken, islam, etablissemang och politiker.

Sedan DN publicerade de erfarne journalisten Gunnar Sandelins debattinlägg 2008  har han inte fått in många texter med några få undantag i Dagens Samhälle. De övriga dissidenterna har gått över till bokproduktion, alternativmedier och bloggar. Själv har jag också befunnit mig där tills nyligen.

Allt började med Bonnierägda Newsmill där flera av oss skrev som till exempel den kunniga pensionerade åklagaren Rolf Hillegren, men även Tullberg, Sandelin, Lars Bern och jag.   Mellan 2008 och 2013 kunde vi publicera oss relativt fritt även om vänsterpartisten Ali Esbati kallade oss ”högljudda reaktionärer”. Redaktörerna Sakine Madon och PM Nilsson höll dock uppe nivån så Esbati gick mer politiska än publicistiska ärenden.

När Newsmill lades ned 2013 tog alternativmedierna över. Papperstidningen Dispatch International startade hösten 2012 där jag recenserade böcker och sedan växte de så kallade hatsajterna varav Avpixlat nog framstår som mest framgångsrik och välkänd trots all kritik.

Den högerradikala Fria Tider har större webbtrafik, men tillåts inte alls delta i debatten och nämns inte heller (sammanblandningen mellan Fria Tider, Nya Tider och Nyheteridag är vanlig medan Avpixlat står ut i mediebruset).

Med tiden publicerade tidskrifterna NEO och Axess inlägg som till innehåll kunde ha passat i alternativmedierna även om stilen inte hade passat där. Dock har de flesta alternativmedier haft resonerade och kunniga inlägg där ekonomidocenten Jan Tullberg nog framstått som den främste skribenten, väl skickad för en essä i Axess men där är vi inte ännu.

 

PIGGA PUBLIKATIONER

Var är vi då? Har den svenska Berlinmuren rämnat? Nej. Alltför många har investerat i vår trånga korridor för att den ska ge vika bara för att Katerina Janouch Ann Heberlein och Marcus Birro tillåts verka någorlunda öppet, liksom Jens Ganman.  Sedan är det stopp. Att sända ett par klipp från Swebbtv är ännu inte möjligt trots att ett par av de nästan 30 studiosamtalen 2016-17 håller väl så bra som SVT, Axess och TV4.

Ledarsidorna i SvD, GP, Expressen och ett par pigga publikationer som Iotakt, Det Goda Samhället och Ledarsidorna arbetar febrilt för ett öppnare debattklimat, men den förälder som inte har vett att tiga vid köksbordet inför barnen riskerar fortfarande att ungarna bannlyses i grannskapet och skolan.

Själv kan hennes lösmynte mamma bli bannlyst i släkten, på jobbet och kanske inom sin egen familj om barnet pratar bredvid mun. Alla par är inte överens och där gror missnöjet om den ene anser att SD är ren nazism medan den andre kan tänka sig att partiet inte bara består av just ideologiskt övertygade rasister.

Mina dissidentvänner har antingen marginaliserat sig själva ut i högerperiferin (som Ingrid Carlqvist) eller gett upp om hoppet att kunna återställa landet. Arnstberg och Sandelin skriver om irreversibla processer, det vill säga att de invandrare som vi redan tagit hit för en eller flera generationer sedan, innebär alltför stora påfrestningar socialt, kulturellt och ekonomiskt för att något gott ska kunna ske inom ett decennium eller två. De politiskt korrekta svenskarna protesterar inte ens när de byts ut (1 och 2).

Denna pessimism värjer jag mig inför men inser att en regering ledd av M, SD och KD  2018 inte skulle kunna förmå särskilt mycket och dessutom splittra valmanskåren som Trump gjort i USA.

I min roman Framtidsmannen skissar jag på en S + M + SD regering 2022, men det är nog osannolikt även om SD får över 30 % och de övriga under 20 %.  Att vänta till 2026 för att något i stil med detta kan vara för sent.

Kommunalekonomen Hans Jensevik berättade nyligen för Det Goda Samhällets Patrik Engellau att över 40 kommuner är redan idag i samma konkurstillstånd som Malmö.  År 2025 kan alla landets 290 kommuner vara där menade han med över 40 års ekonomisk erfarenhet (se hans videos).

 

ÅTTA SOCIALDEMOKRATISKA PARTIER

Mediernas eventuella omsvängning är knappast lösningen och inte heller enbart framgång för SD. Hela frågan om invandringspolitiken är enligt mitt sätt att se ett symptom på något djupare. En rädsla för att ifrågasätta den expansiva välfärdsstaten såsom den byggts upp sedan 1970 av aktivistiska tjänstemän och med stöd av samtliga partier, om än motvilligt av Moderaterna under Gösta Bohman.

Inte ens Maktutredningen 1990 och finanskrisen åren därefter förmådde svenskarna att efterfråga lägre skatter, individuellt ansvar och större frihet. Istället vann det parti 2006 – som tidigare utlovat just detta konservativa och borgerliga tankegods – med att älska LAS och som finansminister Anders Borg  2007 höja den dolda skatten ”allmän löneavgift”    arbetsgivaravgifterna och kalla försvaret för ett särintresse.

Därmed fick vi sju, ja nu åtta partier, som alla gillar en högskattestat och stor offentlig sektor. Sverige har gröna socialdemokrater, sverigedemokratiska socialdemokrater, liberala och kristna socialdemokrater och så de förut så framgångsrika moderata socialdemokraterna.

SD och invandringen är två symptom på detta ”välfärdsindustriella komplex” för att tala med Patrik Engellau. Med socialtjänstlagens paragraf 3 kan vilken individ som helst åberopa kommunens hjälp, oavsett medborgarskap, asylrätt eller dylikt:

”Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver”.

Har du hamnat in över kommungränsen är du säker. Det gäller i Trelleborg som i Malmö om inte den obefintliga gränskontrollen hindrar dig. Parkerar du dessutom din rumänskregistrerade husvagn med en barnvagn utanför på en privat parkering kan varken polis, kronofogde eller kommun köra bort dig (exemplet är från Uppsala).

Inget av detta har med invandring att göra utan med att det offentliga sedan slutet av 1960-talet berövat svenskarna makten och resurserna över sina liv. Möjligen värjde sig arbetskraftsinvandrarna mer mot detta och hade egna civilsamhälleliga strukturer, de som Olof Palme ville skydda i riksdagsbeslutet 1975 om ”etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv”. Men med tiden kom andra  utom-europeiska och muslimska invandrare som byggde upp egna klanvälden och parallella rättssystem. Kriminalitet och segregation utvecklades.

 

STATSINDIVIDUALISMEN

Om den misslyckade asylinvandringen och de folkliga och föraktade protester (SD och dess föregångare) som följt i dess spår sedan 1980-talet inte är mer än symptom på en alltför generös välfärdsstat som tagit för stort ansvar för alltför mycket, medan statens kärnuppgifter lämnats vind för våg, vad bör göras? Vad kan dissidenterna göra?

De islam- och invandringskritiska dissidenter  och alla som deltar i den allt öppnare politiska debatten i framför allt sociala medier  måste rådbråka sina hjärnor med att bredda kritiken. Några kan se i den riktning jag pekar ut, nämligen att återuppväcka den folkiga kritiken av statsmakten och byråkratin som lämnat de urbana svenskarna ensamma utan stöd i ett robust civilsamhälle och med folkrörelser utan vare sig folk eller rörelser.

Engellau ligger först genom sitt försprång med sin stiftelse Den Nya Välfärdens företagsvänliga och statskritiska engagemang. Några av dissidenterna och  vissa alliansväljare vill med honom se en återgång till en mindre välfärdsstat som under Tage Erlanders tid (25 % skattetryck 1960, fjärde plats i OECD:s välståndsliga, idag 44 % skattetryck och tionde plats), medan andra vill ha en relativt stor välfärdsstat.

Vi dissidenter är nog liksom de flesta svenskar att betrakta som sossar alltså, om än med avvikande åsikter om invandring och islam, politisk korrekthet och åsiktskontroll. Axess borgerliga redaktör PJ Anders Linder efterfrågar en ”vanmaktsutredning” för att staga upp den fallerande svenska staten, men det lär inte räcka och det är som sagt bråttom.

Att använda  Engellaus begrepp ”det välfärdsindustriella komplexet” är inte lätt för vanligt folk och får nog många svenskar att rynka på pannan, och muttra om nyliberaler (fast Engellau och jag med honom vill ha en välfärdsstat, dock mindre och effektivare med större personligt ansvar och lägre skatter, se skrifterna Skärp dig, Svensson  pdf och Den övermodige beskyddaren    pdf).

Bättre då att ta över historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdhs neologism ”statsindividualismen”. Visserligen försvarar de detta beroendeförhållande mellan staten (levererar välfärd) och individen (betalar skatt), men det är oväsentligt. Statsindividualismen är till sitt väsen totalitär, liksom alla ideologier som avkrävt obrottslig lojalitet mot staten, om än den kallas god och humanitär.

Vad som skett sedan folkhemmets sammanbrott  på 1980-talet och en illa skött avreglerad välfärd under 1990-talet är att staten sagt upp statsindividualistiska kontraktet med individerna. Vi är övergivna av staten som i sin tur nedmonterat de civila gemenskaper som skulle ha kunnat skydda oss. Vi är som tämjda djur som släpps fria från vårt zoo.

 

TÄMJDA SVENSKAR

Vi svenskar ser inte detta men den (väst)tyske författaren Hans Magnus Enzensberger noterade efter en höst i Sverige 1982 att de svenska socialdemokraternas nytotalitära (Roland Huntfords term 1971) och statsindividualistiska grepp var oöverträffat:

”Det ser ut som de eviga organisatörerna av denna svenska kultur, socialdemokraterna, har framgångsrikt och genomgripande genomfört ett projekt som alla tidigare regimer, från teokrater till bolsjeviker hade misslyckats med, nämligen att tämja människor.”

(ur Svensk höst, artikelserie i DN och publicerat som särtryck 1982)

Det var över 30 år sedan och i Östtyskland stod muren fast. Några svenska dissidenter hördes inte av medan tysklärarna for i skytteltrafik till Östtyskland under ledning av socialisten Stellan Arvidsson, rektor för Lärarhögskolan och den misslyckade grundskolans grundare.

 

VASSARE MENTALITET

Idag existerar inga dissidenter i Tyskland men här hemma. I takt med att välfärdsstaten minskar sin leverans till medborgarna minskar tilliten. Landet är allt mer splittrat mellan invandringskritiker och invandringsförsvarare, skattebasen sjunker, försörjningskvoten stiger och lånebubblan inom stat, hushåll och bostadsmarknad griper tag.

Kriminella gäng med utländsk bakgrund har tagit över ytan i en rad bostadsområden där blåljuspersonal inte kan utföra sina uppgifter friktionsfritt. Vi såg 7 april islamistisk terror breda ut sig i centrala Stockholm som skördade fem offer. Det kommer att hända igen och igen.

Det krävs en sanering av ekonomin, en organisatorisk samhällsförändring och en vassare mentalitet bland de folkvalda och tjänstemännen (som inte längre ska kunna bjuda mer för andras pengar). Förnekelse kommer inte att vara rätt huskur för den svenska statsindividualistiska sjukdomen och det är smärtsamt att kraftsamla för förändring.

Det var inte lätt för den republikanske borgmästaren Rudy Giuliani som storstädade New York på kriminalitet under 1990-talet med hjälp av en effektiv satsning på polisen. Det blir inte lätt för vårt styre heller. Element som hotar och förgör samhället inifrån måste fråntas problemformuleringsprivilegiet som de genom sitt underifrånperspektiv har tilldelats av medierna utan protest, på medborgarnas bekostnad.

 

SlUTORD

Mindre men vassare stat lovade Carl Bildt 1991, men hans invandringsminister Birgit Friggebo blåste upp volymerna och det resoluta asylstoppet ”Luciabeslutet” som Ingvar Carlsson införde 1990, upphävdes.  Den offentliga sektorn minskade något och hela landet gick back ett par år, men samtidigt ökade antalet farliga, invandrartäta och fattiga utanförskapsområden från tre 1990 upp till 200 stycken idag.

Landet är utdelat med en relativt väl fungerande exportindustri och fallerande centrala samhällsfunktioner, särskilt för invandrare och fattiga infödda i utsatta förorter.

Jag har arbetat i Gottsunda i Uppsala och i Stockholmsförorterna Rinkeby, Tensta, Akalla, Handen, Väsby  och sett förfallet öka. Som lärarvikarie 2016 blev jag attackerad med linjaler, pennor och vattenflaskor under lektionerna och när jag ringde hem sa några föräldrar att deras barn hade rätt att trakassera mig eftersom jag var ”rasist” eller som jag hellre vill bli kallad, dissident eller bara medveten kritisk medborgare.

Som biträdande rektor i Tensta blev jag bespottad och fick se min skola attackerad av ett 20-tal unga män från Rinkeby. Ingen greps efter att jag och andra sett dem svinga kedjor och krossa glasrutor, vandalisera och hota. Detta var 2005. Idag hindras brevbärare dela ut post där.

Min dåvarande hustru som flyttat hit till Sverige från Indien skakade på huvudet när hon hade avslutat sina engelsklektioner där för en grupp normalstökiga elever:

-We would not tolerate this nonsense, sa hon. No child in India behaves this bad.

 

Jag berättade om bidragen till familjerna där i Tensta och att skolan bjöd på frukost för att föräldrarna inte ansågs kunna gå upp på morgonen och ordna något att äta till sina barn trots att de var arbetslösa.

Detta var ytterst skolans uppgift enligt den svenska kommunallagen. Hon suckade och sa att fattigdom kanske inte bara är av ondo.

Kanske måste vårt välstånd sjunka ordentligt innan vi förmår att fatta rätt beslut. När pengarna är slut är de slut för alla oavsett härkomst.

 

 

 

Blue resources

When feeling blue, these songs and words may be comforting

 

Humphery Bogart, 1941

Frank Sinatra, 1945

Marlon Brando, 1951

James Dean, 1955

Allen Ginsberg, 1956

Richard Burton, 1966

Lenny Bruce, 1966

Dustin Hoffman, 1967

Jack Nicholson, 1970

Joe Cocker, 1970

Norman Mailer, 1971

Joni Mitchell, 1974

Joni Mitchell, 1974

Bob Dylan, 1975

Neil Young, 1976

The Band, 1976

Bob Dylan, 1976

Robert de Niro, 1978

Bruce Springsteen, 1980

Totta Näslund, 1985

Chet Baker, 1987

Sting, 1991

Al Pacino, 1992

Eric Clapton, 2002

Sophie Zelmani, 2003

Christopher Hitchens, 2000-

Martin Amis, 2012

—-

My live music and poetry resource

 

Bokrelease 20 juni: Pedagogik och polemik

 

Min sjunde bok är ett kompendium på drygt 40 texter jag skrivit om skola, barn och unga, pedagogik,  historia, utbildning i Indien, lärarutbildning, förskola med mera sedan 1983.

En del finns på denna blogg, eller på nätet här och här. Utkast till hela boken här.

Tisdagen den 20 juni kl 17 är alla välkomna till Pressklubbens sal en trappa ned i valvet för en release. Ni kan köpa något att dricka eller tugga på i baren.

Pressklubben finns på Vasagatan 50, 5 min promenad från Stockholms Centralstation, vägg i vägg med Duvels Café.

Ingen anmälan behövs men se på Facebook eventet om ni vill.

Åsa Linderborg om mitt avhopp

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg kommenterade mitt inlägg igår.

Hennes kommentarer var i stort sett sakliga, men det är ändå intressant för mig att nyansera dem.

Orsaken till att jag hoppar av de alternativa medierna är inte enbart den försåtligt antisemitiska krönika som Avpixlat publicerat (och sedan avpublicerat efter att Mats Dagerlind försvarat den i många ordalag), även om den var starkt bidragande till mitt beslut.

Anledningen att kliva av Avpixlat m fl alternativmedier är att deras funktion fylls alltmer av vanliga medier som faktiskt gör sitt jobb, om än inte fullt ut.  Man kan säga att de alternativa medierna har blivit omkörda av de traditionella. Optimistiskt javisst, men allt mer rätt alltefter som flera fakta och nyheter kommer fram och folk i vården, på skolor, poliser och bibliotekarier börjar berätta.

Men sen skriver Åsa Linderborg något märkligt med tanke på hennes status som arbetarrörelsehistoriker:

”I slutet framgår att hans tack och hejdå i grunden handlar om att han inte är gångbar på arbetsmarknaden med det belastningsregister som ett liv i SD-kretsarna innebär”.

För de socialistiska agitatorer som cyklade  och gick runt på den svenska landsbygden för 100 år sedan gällde det att klara försörjningen. De blev ofta svartlistade hos arbetsgivarna och fick svälta sig fram.

Så har inte jag det men samma villkor existerar idag. Googlar man mitt namn kommer rasismbeskyllningar upp och mina texter på Avpixlat, Nya Tider osv. Jag har därför inte blivit kallad till de jobb jag sökt, från rektorsuppdrag (vilka jag haft tidigare) till boendestödjare och personlig assistent.

En annan parallell till förra sekelskiftets stridbara arbetare är att de inte fick låna möteslokaler av de borgerliga logerna och sällskapen. Istället hölls fackföreningsmöten och politiska möten utomhus i backar och i vägkorsningar. Förra året anordnade jag ett sådant möte i Rålambshovsparken i april då vädret faktiskt var rätt hyggligt.

Denna lista på vad jag och mina gelikar blivit utsatta för kan jämföras med de agitatorer blev utsatta för, de frimodiga män och kvinnor såg till att vi fick en stark reformistisk arbetarrörelse och ett omsidor ett fungerande folkhem.

Att jag vill kunna försörja mig själv, och den dotter jag har försörjningsplikt inför, ska inte spottas på. Jag ska dessutom inte behöva ta avstånd från mina politiska intressen för att kunna ta anställning, vilket Linderborg antyder vore lämpligt:

”Att Sjunnesson drar sig betyder inte att han gör upp med sina åsikter. Han kommer säkert tillbaka i något offentligt sammanhang, förmodligen i ungefär samma ärende”

Nej, jag ska inte behöva ta avstånd alls egentligen, men som läget är vill jag gå vidare utan det bagage som mina skriverier åsamkat mig. Jag ångrar inte vad jag skrivit eller står för, men väljer andra arenor. Inte märkligt men synd att detta beslut inte kan tas på allvar.

Vidare från Linderborgs penna:

”Sjunnesson är en notorisk avhoppare; han har fler kasserade partiböcker än de flesta”

Säkert har jag varit medlem i fler partier än de flesta vilket tyder på ett starkt intresse av att hitta rätt under nya villkor. Mina medlemskap kanske inte intresserar men så här ser de ut:

 

1977-1986, VPK. Gick ur pga ovilja att göra upp med Sovjet

1991-2000, V. Gick ur pga kommunismens återkomst (se intervju)

2001-2007, S. Passiv medlem i högersosseföreningen Nya Allmänna.

2007-2012, FP. Trodde på batongliberalerna Rojas/Sabuni/Björklund, men socialliberalerna vann

2013, SD.

 

Samtidigt verkar Åsa Linderborg inte helt oförstående inför att en fritänkare som jag väljer att nyorientera mig. Hennes och min bakgrund sammanfaller i viss mån, och vi har mötts vid ett par tillfällen t ex  då jag arrangerade ett föredrag vid Vänsterpartiet Uppsala runt 2000 om hennes avhandling om socialdemokratins självbild.

Under gymnasiet valde jag som specialarbete att skriva om socialdemokratinsidéhistoria och varför partiet föll 1976. Jag satt på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva för att läsa mikrofilmade tidningslägg och fick  ihop drygt 40 sidor. En B-uppsats ansåg min handledare att den nog kunde duga som, vilket jag inte alls förstod vidden av som gymnasist.

Jag träffade många äldre kämpar från arbetarrörelsen då, Anton Nilsson, Gunnar Gunnarsson, Lars Furuland  m fl som gjorde att saker och ting i historien föll på plats, liksom att jag undervisade ett tag på Brunnsviks folkhögskola och ledde marxistiska studiecirklar hos ABF och runt studentvänstern.

Åsa Linderborgs ingång i arbetarrörelsen är annorlunda med hennes familjs ryska kopplingar och hennes egna ideologiska fränder, de tyska vänstersocialisterna Karl Liebnecht och Rosa Luxemburg.

Mina hjältar var 1800-talsanarkisterna Bakunin och Krapotkin, de upproriska Kronstadsmatroserna  och Machno i Ukraina 1921, över till FAI-CNT i Spanien 1936, de ungerska arbetarråden 1956 och de utopiska upproren världen över och som tydligast i Paris 1968.

Denna frihetligt socialistiska tradition är lika oppositionell mot staten som mot kapitalet. En verklig maktkritik kan komma från vänster javisst, men även från höger och rentav från mitten. Att jag hållit fast vid denna frihetliga och folkliga tradition gör mitt val av SD enkelt.

Stryk alltså socialismen men behåll friheten och folket, Åsa.  Där hittar du mig.

 

Vid vägs ände

VARNING FÖR NARCISSISM OCH ÖVERLÄNKERI

 Åsa Linderborgs kommentar

Så har tiden kommit att stanna upp där jag är och avsluta mitt engagemang i de alternativa medierna. Tillfället nu i maj 2017 då jag dels blivit blockad av Facebook i en månad, dels offentligt tagit avstånd från en krönika i Avpixlat och från Ingrid Carlqvist, sammanföll med beslutet att lägga om kursen.

Vart jag tar vägen vet jag inte och jag ångrar inte mina fem år som folkbildare och skribent i de alltmer förbisprungna alternativmedierna. Optimistisk som jag är tror jag på fullt allvar att sociala medier och alternativmedier har förmått de etablerade medierna att känna alternativmediernas blåslampa, även på DN.

Mitt offentliga skrivande om vår extrema invandringspolitik började 2008 på en tidig blogg  och sedan fortsatte jag som många andra på Newsmill. Jag var även tidigt ute med att skriva för Dispatch International med några bokrecensioner (varav några på min blogg nu 1, 2, 3), medan Lars Hedegaard  och Ingrid Carlqvist ännu höll den igång som papperstidning. Nu finns inte ens webbversionen kvar.

Ingrid Carlqvists roll som Sverigevänlig opinionsbildare är oöverträffad och jag är tacksam över att ha samarbetat sida vid sida med henne mot islamisering och fega medier. Vi blev Facebookvänner och fikade i augusti 2012 på Gustav Adolfs torg i Malmö. Hon berättade om planerna på att starta en svensk-dansk veckotidning och med det blev jag även medlem i danska Trykkefrihedselskabet  (vilka idag tagit avstånd från henne), där Hedegaard tidigare varit ordförande.

Mitt engagemang i de svenska alternativmedierna börjar och slutar alltså med Ingrid Carlqvist, från 2012 till 2017. Jag har all beundran för hennes ork och vilja till att förändra medierna som medvetet har tigit om problemen med invandringen i över 30 år, men hennes öppenhet mot högerradikala, vitmaktförespråkande och antisemitiska ideologier, grupper och personer blev till sist för mycket för mig .  Vår turné i Skåne i somras mot islamisering kommer inte upprepas.

Jag noterade hennes radikalisering, ett begrepp man inte bara kan tillämpa på jihadister, från 2015 när hon och pseudonymen Conrad lämnade podden Radio Länsman/Realism och startade eget, Ingrid&Conrad. Utvecklingen sedan dess har varit bedrövlig i och med att hon släppt fram den enda högerextremisten efter den andra. Ifrågasättandet av Förintelsen  blev droppen liksom talet om de svenska judiska invandringsförespråkarna på 1960-talet. Buzzfeed  klampade in i de svenska alternativmedierna nyligen där de lade ihop henne, vitmaktförespråkaren Henrik Palmgren och identiärgubben Daniel Friberg med den rekorderlige Mats Dagerlind och trickstern Chang Frick. Ett försåtligt och lögnaktigt trick för att försöka visa att vi alla kritiker av islamisering och invandringspolitik hänger ihop.

Jag vet att alternativmedierna har sina fiender och att den splittring  som mitt och andras avståndstaganden utnyttjas flitigt. Men i likhet med Avpixlats krönikör John Gustavsson  anser jag att det måste ändå vara tillåtet att svära även i denna kyrka.

Själv hade jag liknande angrepp  på mig  från våra egna led när jag avslöjade SD:s taffliga skötsel av sin webbtidning Samtiden 2015. Mina skäl för detta finns i blogginläggen och jag tänker inte upprepa dem. För mig är kontroversen kring Samtiden ett avslutat kapitel och webbtidningen är idag väsentligt bättre med utmärkta inlägg i synnerhet av Tomas Brandberg och Dick Erixon.

Några månader efter denna öppna strid med ansvariga på SD tog jag ställning i Avpixlat för Mattias Karlsson mot SDU:s Gustav Kasselstrand/William Hahne, så den lojaliteten mot SD har det aldrig rått någon tvekan om. Fö en liknande strid som nu sker runt Ingrid Carlqvist och Avpixlats omstridda krönika av Rolf Malm.

Även från Avpixlat och min frände Salle  har jag fått ibland kritik och gått vidare.

Vad mitt beslut idag handlar om är att jag vill förnya mitt skrivande och finna en ny roll utanför alternativmedierna. Jag har skrivit över 60 krönikor i Avpixlat  och lika många andra texter av ren idealism,  men i längden går det inte att skriva ideellt och dessutom bli bortvald som arbetssökande av arbetsgivare efter några googlingar

På mitt senaste lärarvik googlade eleverna mig och ägnade sedan två månader att kasta saker på mig och skrika rasist.

Uppmuntran från Flashbackare  ger inte mat på bordet. Inte heller att vara flitig på Avpixlat.

När jag ser tillbaka på min bildningsresa  och mitt internationella liv i ljuset av mitt engagemang i den Sverigevänliga rörelsen ser jag en entusiastisk folkbildare som fann sig tillrätta i en gryende folkrörelse med offentliga föredrag och för lokala SD avdelningar   över landet, ibland flera gånger  och som väckt intresse från höger och vänster.

Även Uppsala Nya Tidnings ledarsida och Göteborgs stadsbibliotek uppmärksammade mig och Stockholms stad avbokade mina föredragsserier oupphörligen. Med tiden blev jag en slags svensk dissidentfigur, en position jag inte anser man kan tillskriva mig. Den enda nutida svensk som verkligen passar in i denna beteckning är Dan Park.

Däremot är jag journalist vilket Chang Frick inte vill erkänna  apropå mitt framträdande i SVT Opinion. Jag publicerade mina första betalda artiklar 1980, har arbetat som reporter på fyra lokalredaktioner, sålt frilansmaterial till ett 100-tal tidningar och tidskrifter (bland annat från reportageresor i USA, Danmark och Indien) samt startat och lett en lokal kultur- och reportagetidskrift i Uppsala. Min utbildning fick jag på medielinjen vid Nordens folkhögskola Biskops-Arnö, en kurs där jag sedan undervisade vid sidan av lärare i journalistik och skrivande på folkhögskolor, studieförbund och komvux.

Jämfört med den erfarne fd nyhetschefen Ingrid Carlqvist är jag, liksom Chang Frick, ett blåbär, men min journalistiska bakgrund räcker till. Att jag dessutom har arrangerat en internationell konferens om tryck- och yttrandefrihet stödjer mitt publicistiska engagemang. Dock har jag ofta skrivit mer kulturartiklar, till och med om filosofi i Avpixlat  och akademiska texter i marxistiska Zenit 1991, medverkat i studiosamtal  och debatt  än gjort rena brödjobb som reporter.

Vart jag tar vägen nu vet jag som sagt inte. Mina initiativ med  Fri FolkbildningAvslöjad Kvinnodag 8 mars,  forskningsförslag, Sverigecertifierad äldreomsorg,  halalkostgoda semestersamtalFolkets 1 maj  och Pride Järva  överlever om de har något berättigande. Själv drar jag mig ur efter att ha satsat ordentligt och ideellt i flera år. Vad gäller Swebbtv,  så får framtiden utvisa hur denna ganska lyckosamma satsning ska gestaltas.

Tack alla ni som stött mig och alla ni om irriterat sig på mig. Om några timmar är jag åter på Facebook där ni kan följa mig och se vartåt jag går.

Fridens liljor

 

 

 

 

 

 

 

Två blödande libertarianska hjärtan

http://bleedingheartlibertarians.com/

Två intressanta politiska tänkare från USA har gästat Timbro i Stockholm för  att lansera sina böcker.

Jag har lyssnat på dem och omsider bläddrat i deras böcker.  De politiska filosoferna John Tomasi och Jason Brennan är båda en slags libertarianer med ett hjärta för social rättvisa (eller möjligen klassiska liberaler i det 2000:e årtusendet) och bloggar på Bleeding Heart Libertarians.

Tanken att just frihetliga tankar och marknadsekonomi kan skapa mer rättvisa än kollektiva offentliga system är lockande.

Jag noterade samma iver för att hjälpa fattiga indier vid min tid på Centre for Civil Society i New Delhi. En slags ”capitalism for the poor” tillämpades mot storföretag och offentlig byråkrati, för entreprenörskap och egenmakt. Kampanjen Jeevika om gatuförsäljares rättigheter och  School Choice Campaign för enkla privatskolor i slummen handlar om att engagera fattiga men maktlösa föräldrar till amibitiösa skolbarn, försäljare och medborgare.

Över till den förste blödiga libertarianen.

 

JOHN TOMASI

I oktober 2012 talade John Tomasi om sin Free market fairness på Timbro, vilket jag gjorde en kort bloggpost om då.

I sin analys beskriver Tomasi hur skydd för privategendom hjälper vad han kallar ”market democracy”. Det är den  metod vanliga konsumenter använder för att utöva viss frihet men även företagare och privata aktieägare.

För Tomasi är emellertid denna form av makt lika viktig som politiska fri- och rättigheter. I den omåttligt hyllade och populäre socialliberalen John Rawls modell ingår inte den ekonomiska friheten att starta företag i de grundläggande politiska rättigheterna. Rawls godtar bara rätten till personlig  icke kommersiell egendom och rätten att välja yrke,

För detta misstag har i synnerhet libertarianer kritiserat Rawls och hans socialliberala/socialdemokratiska efterföljare, vilka utgör flerparten av västvärldens dominerande politiska filosofer sedan 1960-talet.

Libertarianen Nozick är ett undantag som med viss rätt inte tas på allvar  enligt Tomasi som vill få in mer socialt ansvarstagande bland de självmaximerande libertarianerna. Därav det blödande hjärtat för ett samhälle där alla medmänniskor förtjänar respekt och inte lämnas utanför.

 

Boken Free Market Fairness är dock inte en renodlad libertariansk plädering utan försöker finna en väg mellan socialliberalism/ socialdemokrati, som här kallas ”high liberalism” å ena sidan och klassisk liberalism inklusive liberatarianism å den andra.

 

Hur detta kan struktureras visas i  denna tabell:

Från Mattias Svenssons intervju med John Tomasi i NEO 6/2012

För John Tomasi är den obefintliga dialogen mellan liberatarianer/klassiska liberaler och socialliberaler/ socialdemokrater en utmaning till att starta ett forskningsprogram om just ”market democracy”.

Att sätta upp social rättvisa som ett politiskt mål är en styggelse för liberatarianer/klassiska liberaler medan att sätta upp ekonomisk frihet är lika illa för socialliberaler/socialdemokrater/”high liberals”

Hans eget bidrag är att finna på brottsstycken hos den hyllade socialliberalen John Rawls där marknadsekonomiskt tänkande kan inrymmas. Men innan vi går in på det måste vi gå till JS Mill, JM Keynes och de andra high liberals som (Sverigebeundraren) Nussbaum och Dworkin och fundera varför de inte vill inkludera rätten att starta och äga företag i grundläggande politiska rättigheter.

Tomasi visar tydligt att 1800-talliberalen  Mill som aristokratisk gentleman och Keynes som finstämd ekonom  ett halvsekel senare, inte alls förmådde uppskatta värdet av att arbeta och särskilt arbeta för att tjäna pengar genom eget företagande. De ansåg att samhällsdrivna företag  (system av ”liberal (demokratisk) socialism” eller ”demokratiska egendomar” enligt Rawls) var att föredra så att människor kunde koncentrera sig på viktigare saker än att tjäna pengar, såsom konst och filosofi. Keynes kallar de som hellre vill tjäna pengar  för ”strenous purposeful money makers”.

De förstod inte heller att värdet av egna intjänade pengar, oavsett via eget företagande eller hårt arbete, ger självförtroende och egenmakt till skillnad från bidragsberoende. Charles Murrays barska syn citeras i boken som ett moraliskt fördömande av europeiska välfärdsstater som Sverige. Dessa välmenande paternalistiska (eller som i Sverige, maternalistiska) stater tar bort ”the trouble out of life”, vilket kan låta bra, men gör enligt Murray att  det själva levande tas bort från livet (”drains too much of the life from life”).

En som tidigt förstod detta var givetvis John Locke, en urfader till de klassiska liberalerna Hume, Smith, Hayek, Friedman.

Locke skrev  i sin Two Treatises of Government 1689:

”The great and chief end, therefore, of Men’s uniting into commonwealths, and putting themselves under government, is the Preservation of their Property”

För Adam Smith var ren ekonomisk produktivitet något gott för hela samhället, inte bara för den idoge företagaren och den anställde. Den andre amerikanske presidenten och grundlagsfadern John Adams sa 1770 att ”property must be secured or liberty cannot exist”.

Om vi går till socialliberalen John Rawls huvudverk A Theory of Justice från 1971 så finner vi i hans modell en princip för att välja det ekonomiska system som bäst tillgodoser de mest fattiga. Den kallas ”the difference principle” och är en del av Rawls två grundläggande principer:

  1. Each citizen is guaranteed a fully adequate scheme of basic liberties, which is compatible with the same scheme of liberties for all others;
  2. Social and economic inequalities must satisfy two conditions:
    • to the greatest benefit of the least advantaged (the difference principle);
    • attached to positions and offices open to all

John Tomasi menar att (”socialdemokratisk”) omfördelning via skatter och offentlig välfärd är ett för direkt system för att hjälpa de fattigaste. Ett marknadsekonomiskt system som ger de fattigaste mer ekonomisk frihet och val  är mer indirekt och mer värdigt för utsatta individerna.  Handlingsutrymme premieras mer än de fattigas status som fattiga.

Ett återkommande exempel på Tomasis begrepp ”free market fairness” är systemet med skolpeng, vilket jag nämnde inledningsvis drivs av Indiens främsta liberala tankesmedja, CCS’ kampanj School Choice Campaign.

Över till den  andre och mer aktuelle blödande libertarianen som kom till Timbro och Stockholm nu i vår.

 

JASON BRENNAN

Jason Brennan på Timbro i april 2017. Videoupptagning.

Han är medlem av skribentkollektivet Bleeding Heart Libertarians till skillnad från gästbloggaren John Tomasi.

Med boken Against democracy, utgiven som Efter demokratin av Timbro nyligen, attackerar Brennan de flesta fördelar som allmän rösträtt i demokratier förväntas kunna uppvisa.

Här är några dystra citat från boken:

Brennan delar in väljarna i igonoranta ”hobbitar”,  partiska ”huliganer” och de fåtaliga rationella ”vulcans” (efter Star Trek). De flesta är antingen hobbitar eller huliganer. Huliganer  är politiskt intresserade och engagerade men är enligt Brennan mer farliga än de ignoranta hobbitarna.

Han visar empiriska försök med grupper som får lyssna på fakta och vantolkar allt till sitt politiska partis fördel och motståndarens nackdel. Politiskt intresserade är ungefär lika inkompetenta som politiker, en annan grupp Brennan misstror.

Väljarkåren är till och med systematiskt inkompetent under ett val och fattar beslut som grundar sig på okunskap och irrationalitet. Dessutom gör politik medborgare, familjemedlemmar och vänner till varandras fiender i mer eller mindre grad. I Sverige är det påtagligt om man öppet medger sympatier för SD.

Brennan tar ned idealistiska föreställningar om demokratin på jorden. Att en enskilds röst inte spelar någon roll för ett helt lands valresultat är matematiskt korrekt, men Brennan menar att själva rösträtten till gemene man är diskutabel. Och inte heller tror han att folk kan utbildas genom valdeltagande, eller träffa deliberativa val (deliberativ demokrati är än värre) eller känna sig moraliskt bättre (i kapitlet ”Politik är inte en dikt”).

Slide från Brennans presentation

Demokratin kan ersättas med olika former av  expertvälden, epistokratier, vilka bör testas i mindre skala föreslår Jason Brennan.

Väljare kan få genomgå ett kunskapstest för att få rösträtt är en variant, säkert ogenomförbar även om de som klarar testet får 1000 dollar. En annan är att en expertgrupp ska få inlägga veto mot demokratiska förslag, men inte själva lägga egna förslag. Utlottning av röster är ett annat förslag, säkert omöjligt men vi hade faktiskt lotteri i riksdagen 1973-1976.

Jason Brennan hänfaller till slutet till Churchills motto som givetvis inleder boken, det att demokratin är det sämsta styrelseform som prövats, förutom alla de andra.

Brennan hävdar att test med epistemokrati kanske inte är så bra ändå och kallar sin slutsats  för ”burkeansk konservatism”, nämligen att

”Demokratin är inte ett fullkomligt rättvist samhälleligt system, men det är alltför riskfyllt och farligt att försöka ersätta det med något annat. Budskapet den burkeanska konservatismen ger oss är att vara försiktiga, men vi måste också vara försiktiga med den burkeanska konservatismen. Den varnar oss om att försöken att göra saker och ting bättre kan leda till att de istället blir sämre”.

Som Samuel Johnson sa  så är vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. Det gäller Jason Brennans epistokratier, men även demokratin.

 

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.

%d bloggare gillar detta: