Jag kommer sakna SVT och Systembolaget

Historien om Systembolaget • Artikel: Våra butiker: från bakgator till stadskärnan

Nyligen tog  Medborgerlig Samling en rad kloka alkoholpolitiska beslut som ger oss måttlighetskonsumenter mer frihet. Dessutom har Mattias Svensson argumenterat vettigt  i samma ärende. Men jag är skeptisk till min och deras rationalitet.

Tidigare har jag beklagat mig över att SVT/SR bör läggas ned, något jag visserligen håller med om men av nostalgiska skäl bär mig emot. Med SVT liksom med Systembolaget så finns oklara konservativa, inte särskilt förnuftiga skäl att att bevara denna förtryckande institution. Den bär upp vår historia som få andra ting.

Låt mig bara påminna om att varje svensk minns när den fick köpa ut för första gången, 1974 vid 16 års ålder på Systembolaget, Celciuspromenaden i Uppsala. Jag hade en vuxenrock som fungerade ungefär varannan gång.

Samma detaljkunskap har varje svensk när den fick visa leg för sista gången, personligen 1992 i Linköping vid 34 års ålder.

Vad vore HasseochTages sketcher och inte minst mästerverket Att angöra en brygga utan alkoholromantik som i sin tur bottnar i dess svåråtkomlighet? Och vad vore förfesterna utan dess krångliga vägar från bolagsinköp till dränkt samvaro ? Att ha kunnat gå ned till ICA och köpa in allt till polarna hade förtagit spänningen.

Förbud är fel men förbud fostrar också.  Den franske psykoanalytikern Jacques Lacan sade till de upproriska studenterna i Paris 1968 att de bara väntade på en ledare.   Utan motstånd ingen utveckling, ingen kreativitet. Jag kallade det friktionspedagogik när jag undervisade lärarstudenter i Uppsala.

Så vad göra? Slåss för att bevara de skröpliga institutionerna SVT och Systembolaget med nostalgiska skäl? Knappast men inse att svenskt kynne är fast knutet till brännvinet och dess begränsningar i fråga om tillgång. Vi skulle inte bli lyckligare med sprit i närbutiken och en generation skulle supa ned sig.

Men framför allt skulle vi inte förstå oss själva. Sverige är ett mesigt land som far ut i frihetstankar under ruset för att efteråt skämmas. Jag är likadan, mesig när jag med tvekan röstade för MEDs motioner och läser Svensson med gillande. Han har ju rätt.

Bara inte nu. Vi måste ta itu med migrationen, kriminaliteten och vanskötseln. Sen kan vi avskaffa Systembolaget och SVT. Kanske.

 

 

En skriftställares dagbok: 19-11-2020

ATT TERRORISTER OCKSÅ ÄR MÄNNISKOR behöver jag inte Aftonbladets Anders Lindbergs kommentar 2015 för att instämma i.

1982 träffade jag Anton ”Amaltheamannen” Nilsson i Köpenhamn under en presentation av en film om hans liv. Jag skrev ett opublicerat och revolutionsromantiskt referat av hans anförande och bytte några ord med denna svenske terrorist under denna min föga framgångsrika tid som svensk oavlönad (oftast refuserad) frilansande kulturjournalist i Köpenhamn 1982. 

1908 hade han  lagt en bomb i skeppet Amaltea som var fullt med strejkbrytare i Malmö hamn. En man dog och 23 skadades, många allvarligt med brännskador och några invalidiserades. Anton Nilsson blev dömd till döden, men frigavs och kunde i Danmark vid 95 år berätta om sitt dåd, som han inte ångrade vad jag minns.

Det vänsterradikala skivbolaget Amaltea, startat bland andra av Dan Hylander (Raj Montana Band),  tog för övrigt sitt namn 1977 efter terrordådet. Lägligt nog låg skivbolaget vid Möllevången i Malmö, ett känt vänsternäste, idag mer mångkulturellt dvs monokulturellt (MENA, islam).

Att skildra strejkbrytares liv har knappast legat före svenska författare innan Bengt Ohlsson  tog sig an två strejkbrytare som for till Ådalen 1931 i De dubbelt så goda 2018. De var dessutom homosexuella, ett fiffigt grepp. Benke nådde nästan upp till mästerverket Gregorius från 2004 som har ett liknande grepp genom att ta ställning för den mördade och utfulade pastorn Gregorius  i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas.

Vänster- och högerterrorism är givetvis lika illa. Dessvärre finns samband mellan dem genom att vissa våldsverkare på båda sidor vill mana fram ett sammanbrott i samhället. Under 1970-talet fanns de västtyska terroristerna i RAF (Baader-Meinhofligan). Under senare år säger sig  flera högerterrorister ha fått inspiration av teorier om ”accelerationism”, en tanke som har sina rötter i Marx och Nietzsche. Detta avvisas av tänkarna bakom denna ”neoreaktionära”/ alt right inriktning.

Jag gjorde ett försök att reda ut dessa tanketrådar och dess våldsamma konsekvenser på bloggen Medium.com nyligen. En fri intellektuell (fd brittisk filosof) inom accelerationismen som jag nämner finns dessutom med i Försvarshögskolans färska rapport om högerextremism, Nick Land (s. 32).

En inspiratör till vänsterterrorism som dömts just för att ha skrivit och deltagit som intellektuell, men inte hållit i vapen, i Italien under 1970-talet är den autonome marxisten Toni Negri. Jag nämner en del om honom i mitt bidrag i Medium.

Han är inte känd i Sverige utanför de som läser vänsteraktivisten Mattias Wåg  eller  högerradikalen Joakim Andersen eller läser filosofi vid Södertörn, vilket jag gjort. De vänsterintellektuella akademikerna Stefan Jonsson och Fredrika Spindler (vilka annars?) tog honom till Södra teatern (var annars?) i början av 2000-talet när han frigivits efter att ha gått i fängelse efter ett drygt decennium i Frankrike. 

Då fick jag se min andra levande terrorist, dock en inspiratör som jag dessutom samlat ihop namnunderskrifter till för en petition i Arbetaren 1998 för hans amnesti. SE Liedman, Gudrun Schyman, Nina Lekander, Inga Brandell, CH Svenstedt m fl skrev under.

Jag bad Anders Ehnmark när vi sågs 1998 i Uppsala på Verdandi om hans namn, han hade ändå varit utrikeskorrespondent i Italien. Men han avböjde vänligt och sa att han visste för mycket om vad ”de sociala striderna i Italien” som petitionen nämnde för att skriva under.

Jag skickade ett ex av Arbetaren till Rebbibia Penale, det fängelse i Rom där Toni Negri hade frivilligt låtit sig låsas in. Han skickade detta tackkort till mig i Uppsala. 

Tackkort från Toni Negri 1999 för den petition jag översatte och publicerade.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

En skriftställares dagbok: 11-11-2020

NÄR VI LÄMNADE FAMILJEN och engagerade oss i uteliv och politik på 1970-talet trodde jag aldrig att familjen skulle lämna oss. Men vad som var resultat av ungdomsuppror och urbanisering ledde hos föräldrar till deras egna oväntade uppbrott, ibland från varandra.

Kärnfamiljen  var sällan så sammanhållen som dess försvarare ville framställa den som. Å andra sidan inte så förhatlig som hos Ibsen. Bara en tillfällig ordning efter kriget där hemmafruar försörjdes mot att de förvarade oss barn. Lekskola var exklusivt, daghem var för missanpassade.

Vid 1975 hade  Sverige haft oljekris, ofinansierade lönestegringar, kollaps av det monetära Bretton-Woodssystemet och en riksdag som styrdes med lotteri. I Uppsalas villakvarter bröts äktenskapen sönder, obehövliga hemmafruar förtvivlade över sina liv med allt vuxnare barn som hellre rände på Nybron och Hornet än glodde på teve hemma.

Jag betraktade Kerstin Thorvalls ungdomsskildring som sanningen om oss unga, missförstådda och utanför. Familjen fungerande som en anhalt för logistik.  Vid 1980 hade mina föräldrar flyttat två gånger, separerat lika många och jag befann mig  utomlands eller bortom Uppsala.

Genom min mors bokklubb hade  jag fått tag i Joseph Hellers  dystra samtidsroman Nånting har hänt.  Av det lilla jag förstod framgick att vuxenlivet var ledsamt och att arbete var nånting att genomlida.

1978 fyllde jag 20 år och flyttade ned på Luthagen i en lägenhet som stod på min far. Fyra år senare flyttade min mor in i den, ensam.

Vi hade båda svarat likadant på Kerstin Thorvalls fråga, Vart ska du gå? – Ut.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

A Thor necklace to my Tara

Stockholm, September 23, 2020

To  Tara,

Here is a silver pendant for your 11th birthday! A small hammer, a copy made from a relic found in 10th century in Mid-Sweden. The hammer is called Mjölnir and was owned by the God Thor, who was said to rule in Sweden many years ago.

This particular silver pendant of God Thor’s hammer Mjölnir was found in the village Ödeshög , in the county of Östergötland (East Gothland), Sweden. The hammer was a symbol for power.

The Nordic God Thor is in Indo-European mythology and religion represented in ancient India by the Hindu God Indra. Indra wears a similar weapon, a vajra, which he swings as he rides a white elefant, Airavata.

Thor makes thunder with his wagon and the hammer when he traveles over the clouds. The weekday Thursday is actually Thor’s Day.

Hope you like it and wear it when you want to feel strong and special.

Love, Dad

Tara  in New Delhi with the Thor necklace

En skriftställares dagbok: 06-11-2020

SVERIGE ÄR SIG GANSKA LIKT. Samma konformism, samma ängslighet 1982 som idag.

Jag instämmer därmed i  den ironiske författaren, läkaren och ständige sekreteraren (1977-86) Lars Gyllenstens nästan fyra decennier gamla beskrivning, som kunde ha skrivits  senare av andra akademiledamöter som Knut Ahnlund och Horace Engdahl (om än icke samtidigt):

”Detta är konformismens värld, epigonernas pryda och intoleranta skenkultur, medelmåttornas tyranni. Det är en bild  [”en fåne finner alltid en större fåne som beundrar honom,” Boileau]   som i hög grad stämmer på den offentliga kulturen i Sverige, liksom på all annan kultur eller skenkultur som lyckas göra sig bred med hjälp av modeströmningarnas och kommersialismens krafter.

Under efterkrigstidens, med massmediernas framväxt, har denna sterila och på en gång inställsamma och ofördragsamma masskultur kommit att dominera det offentliga medvetandet – den offentliga s.k. debatten, d.v.s. de offentliga bekännelserna till samma klichéer och fördomar.

Den levande och skapande kulturen – kulturen i ordets egentliga mening, ‘odlingen’ – trängs undan och överlever som en minoritetsrörelse, eller snarare som ett antal minoritetsrörelser, vid sidan av medlöparnas och fäsörernas säsongsengagemang och decennieideologier.

Omsider kan, då och då, utlöpare från denna undergroundkultur skjuta upp i den offentliga kulturen – tas om hand av fäsörerna, få spridning ett tag, för att så  småningom i deras händer fördärvas till nya klichéer och sottiser.

Hur många av alla dem som åberopar sig på Gunnar Ekelöf, i den moderörelse som sedan några år har lyft fram honom i popularitetens rampljus, har verkligen läst honom och knutit någon förpliktande relation till hans verk och livssyn?

Och Karl Marx – för ett dussin år sedan – hur många av alla svärmande ‘marxister’ i 1960-talets slut hade annan än en torftig samling slagord att vifta med?

Och nu – vart har de tagit vägen, dessa habila konjunkturtänkare, som gjorde sig dryga som redaktörer och skribenter i BLM, Ord och Bild, DN, Aftonbladet m.m. – förespråkarna av den en gång gängse ‘marxismen’, ‘folkligheten’, ‘kollektivismen’ och vad det var, undertryckarna av kritiken däremot och förträngarna av andra ideologier än av kotterierna föreskrev?

Jo, nu dyker de upp som ‘liberaler’ och arga vedersakare av den ‘radikala socialism’ som de själva en gång  nyttjade för sin fortkomst i den tidens modekultur – och åberopar sig med samma dryghet och mästrande tonfall som förr på andra profeter, andra epigonprofeter; ‘nya franska filosofer’. ‘amerikansk nykonservatism’, etc.

Parasitkulturen har sina entreprenörer och skuggregeringar – styrda av samma sorts människor, ofta nog rent av samma individer, som för var säsong oblygt ikläder sig just den säsongens ideologiska uniform, skamlöst obesvärade av vad de en gång utgav för att vara engagerde i några få år tidigare”.

(ur Gyllenstens förord till Leszek Kolakovskis Samtal med djävulen, 1982, Brombergs förlag).

Några anmärkningar:

Fäsörer betyder skickliga men idélösa författare.

Gyllensten kunde ha fått stöd av Lars Gustafsson, som ingick i det författaruppror tillsammans med Sven Fagerberg, Sven Delblanc och Jan Myrdal som varnade just för en medial halvtotalitär kollektivism 1980. Dock svängde Gustafsson från en sympatisk inställning till marxismen (i Den onödiga samtiden, brevväxling med Jan Myrdal 1974) till en skeptisk och uttalat liberal hållning.

Angreppet på de som vänder kappan efter vinden drabbar även en fd partimedlem i VPK som mig som drogs till poststrukturalism/postmodernism under 1980-talet, högerliberalism efter millenieskiftet och SD/högerpopulism efter 2010. Epigon passar dessutom på mina Deleuzestudier. Att jag nu intresserar mig för nyreaktionära libertarianska tänkare som Curtis Yarvin och Justin Murphy får också räknas dit.

Oavsett så är Gyllenstens Sverigekritik frän och ekar av Strindbergs brev till Karl Otto Bonnier 1884, “Jag behöver resa för att laxera Sverige och svensk dumhet ur mig”.

Lars Gyllensten (1921–2006) kungör att 1977 års Nobelpris  i litteratur tillfaller den spanske poeten Vicente Aleixandre.
Uppsalaförfattaren Carina Burman om Uppsalaprofessorn Thure Stenströms Gyllenstenbiografi

***

Vill du följa min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

En skriftställares dagbok: 05-11-2020

MONSTER OCH METAFORER UNDER ANTIKEN har sysselsatt statsvetaren Johan Tralau i Uppsala. Jag nämnde honom  nyligen angående Hobbes Leviatan och vårt behov av myter. Sedan 2010 har han använt sina kunskaper i klassisk grekiska och latin till två lärda utläggningar om monster och metaforer.

Varför antikens författare, särskilt dramatiker, sysselsatte sig med monster och vad vi kan lära av dem är att de visar på följder av att överträda naturliga gränser och att inte följa heliga löften.

Minotaur - Wikipedia

Minotauros, som framställs dels med tjurhuvud och manskropp, dels med motsatta kroppsdelar, var resultatet av en sexuell förening mellan en kvinna, Pasifae och en tjur.

Innan detta antika tidelag skedde med hjälp av en träko på hjul som kvinnan ålade in sig i för att ta emot tjuren hade guden Zeus vredgats.  Han hade i skepnad av en tjur rövat bort prinsessan Europa från Fenicien (Libanon) till Kreta och där parat sig med henne. Deras son heter Minos. Europa gifter sig därefter med Kretas kung Asterios som dör. Då gör Minos anspråk på tronen och får av havsguden Poseidon en tjur att stiga upp ur havet som ska offras tillbaka till Poseidon.

Men det låter Minos bli och då iscensätter Poseidon akten mellan Minos hustru  Pasifae och en tjur.  Men Tralau visar att historien är mer komplicerad eftersom Pasifae är solguden Helios dotter och tjurar kan  också sägas representera solen. Då begås en slags incest mellan solens dotter och  symbolen för solen, tjuren.

Detta är grundhistorien på vilken Tralau tolkar in många detaljer om monster och deras betydelse för människor, då och nu.  Monster fungerar som gränsövervakare mellan familjemedlemmar och mellan djur och människor.  Men inte bara det.

Monster i form av djur kan få jägare att identifiera sig med dem, dvs att en björnjägare går in i en roll som jagad björn.   Att gå bärsärk kan vara att rusa ilsket i en björnfäll mot en fiende. Eller bli en ulfhedna, en fornnordisk varulv,  som syns i arkeologiska fynd vid Björnhovda på Öland. Rasande krigare som sågs lika farliga som vargar.

Movie Actress Elizabeth Taylor Leopard Skin Bathing Sui
I boken Monstret i mig beskriver Tralau hur Elisabeth Taylor i leopardbaddräkt kombinerar människa med djuriskhet. Erotik och rovdjursestetik.

Idag översvämmas vi av andra slags monster, nämligen zombier med start skräckfilmen The Night of the Living Dead 1968 och sedan i Michael Jacksons video Thriller 1984.  Detta populärkulturella fenomen har engagerat forskare i Kanada som John Vervake.

***

Johan Tralau fick blodad tand av sina klassiska studier och fortsatte 2018 med en bok om komplexa smutsiga metaforer under antiken. Att vågor var som ”väldiga ryggar” skriver han i boken med samma titel. Alla greker var dock inte trygga ute på ett oländigt farligt Egeiskt hav.  Men hav var inte obegripligt att tolka som mjuk kroppsdel, farlig eller ej.

Chimera Was A Monster From Greek Mythology. It Had Head Of Lion,.. Royalty Free Cliparts, Vectors, And Stock Illustration. Image 133018919.
Chimairan, beskriven i Homeros Iliaden, ca 700 f. Kr.

Vad med ”getens rättvisa”, dvs ett juridiskt begrepp tillhörande ett lågt stående djur? Ifigenia offras av sin far Agamemnon till jaktgudinnan Artemis i Aischylos trippeldrama Orestien.   Även här återfinns ett monster, Chimarian, som har en kropp med oförenliga delar av get, lejon, orm.

Enligt samtida poetik som Aristoteles ska metaforer bringa liknande begrepp samman. Vågor och ryggar kan vi föreställa oss rent kognitivt. Men en rättvisa som tillhör en get är svårt.  Tralau går vidare och finner två till oförenliga metaforer från antiken:  flytande cypressträ i form av lim och blodig deg.

Skälet till att visa på dessa skandalösa språkliga bilder kan vara att visa att världen gått ut led, råkat i oordning. Människor offras, inte djur. Offret och den offrande blandas samman till en vegetarisk deg blodig av människoblod.

Tralau menar att förutom att skildra en civilisation i förfall så kan dessa kognitivt störande metaforer skänka intellektuell njutning. Meningen  i bilderna är att något inte är som det ska vara, att gränser överskridits.  En känsla av övermäktighet inför något storslaget och ofattbart, ett sublimt överblick som Kant och romantikerna värnade om, och postmodernisten JF Lyotard.

I upptäckten av att de störande metaforerna motsvaras av frånvaron av premissen att metaforer ska likna varandra i en förutsägbar ordning finns ett upprymt lugn, äventyr, glädje och lite vemod avslutar Uppsalaprofessorn sin lärda skrift Havets väldiga ryggar. Offret och de flytande bildernas gåta.

***

Vill du följa min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

Gilles Deleuze – 25 år idag sedan hans självmord 1995

Gilles Deleuze et Claire Parnet (photo © Marie-Laure Decker)
Med studenten Claire Parnet som gjorde en lång intervjuserie med honom, sänd i fransk teve efter hans död

Alors, il était 25 ans il a  defenstré.

För 25 år sedan, den 4 november 1995 gav filosofen Gilles Deleuze upp och lutade sig ut från fönstret vid tredje våningen, rue Bizerte, Paris.  Han föll och dog omedelbart.    Han hade levt med en kvarts lunga sedan 1969 och rökt många cigaretter.

Jag ska inte försöka mig på att skriva om hans verk som jag ännu inte är helt på det klara med, även om jag gjorde ett försök vid Södertörn 2005.

BASED DELEUZE

Based Deleuze Book Trailer - YouTube

 

Istället ska jag hedra hans minne genom att ta fram  några okända sidor hos Deleuze som en ung amerikansk politisk teoretiker och aktivist, Justin Murphy, tagit fram i sin bok Based Deleuze (2019).

Deleuze ogillade att man repeterar vad andra sagt och såg hellre att man tänker själv. Han skulle, i likhet med min opponent Sven-Olof Wallenstein på Södertörn, ansett att min mediokra magisteruppsats var trist. Jag var en misslyckad poststrukturalist, förutom postmodernist. Murphy menar att Deleuze hade hatat postmodernisterna och gör skarp åtskillnad mellan de två post-tankeriktningarna.

Murphy tänker nytt med hjälp av en annan deleuzeian, Nick Land. Båda tillhör i vid mening lägret runt IDW, alt right, neoreactionary, accelerationism, tillsammans med Curtis Yarvin (som berömmer boken på baksidan ”You know, it’s not that bad”). Murphys bok, som han skrev på en månad, är en extrapolering och försvar av Lands ”högerdeleuzeianism”. Bokens undertitel lyder ”The reactionary leftism of Gilles Deleuze”.

Murpy inleder med att beskriva en 21 årig Gilles 1946 som kristen mystiker i katolsk medeltida anda  utifrån en brådmogen text, Från Kristus till borgerligheten.  Texten ska uppfattas som en kritik av den ledande katolske teologen Jacques Maritains intellektualism och dualism till fördel för en affektiv mysticism, i medeltida mystisk tradition  från författaren till  Nubes Ignorandi fram till Simone de Veil.

Expressionism in Philosophy: Spinoza - Wikipedia
Andra delen av Deleuzes doktorsavhandling vid Sorbonne 1968

För mig var detta okänt men Murphy är något på spåren eftersom detta förebådar den Spinozism som Deleuze ägnar sig åt från 1960-talet.  Bort från cartesiansk dualism mot den enda Substansen, eller Gud.

HÖGER DELEUZE

Vidare har Murphy redan i titel anlag ett perspektiv som ska göra Deleuze till en högerliberatarian, a market anarchist. ”Based” är slang i alt right kretsar för ”un-woke”. En Deleuze som alltså ska vara till höger? Det är nästan obegripligt och beläggen är tunna för att göra denne vänstertänkare till det motsatta.

Vad 11-årige Deleuze ska ha sagt om att bada på stranden i Normandie tillsammans med arbetare 1936, vilket hans mor inte accepterade, tar Murphy upp som bevis vilket är svammel.  Att varken den unge eller äldre Deleuze inte tog avstånd från detta och hans familjs aktiva deltagande på den högerextrema sidan under ockupationen ska ha lett honom in på en skepsis mot vänsterextremister. Pyttsan.

Hans vapenbroder Félix Guattari hatade visserligen maoister, och Deleuze fick själv lämna sin föreläsningsal på Vincennesuniversitetet när maoistkollegan Alain Badiou bröt in i hans föreläsning med sina adepter, anklagade Deleuze för att vara småborgerlig. Denne reste sig, tog sin hatt och gick ut. En gentleman slåss inte.   Men det gör honom knappast höger. Möjligen en anark som Ernst Jünger.

Murphy driver en rimlig tes om att Deleuze var skeptisk till  oklara hierarkier, småfascistiska självutnämnda grupper som trodde att de visste allt. SJWs idag.

Samtidigt beskriver Murphy att Deleuze var elitist som i Nietzsches anda ville få fram allt högre stående individer, kanske till och med med HBD, Human BioDiversity. IQ nämns inte av Deleuze men enligt Murphy finns det implicit i Deleuze och Guattaris två stora opus, som nu finns på svenska. Raser nämns men mer otydligt.

MARKNADSANARKIST

Marknadsekonomi och kapitalism är inte samma sak vilket Deleuze och Guattari lärde från historikern Fernand Braudel. De kreativa entreprenörerna under medeltidens Sydeuropa behärskades av städernas trögare borgerlighet och byråkrater som fångade in deras innovationer och företagarfantasi och formade den till borgerlig konform kapitalism. Entreprenörskap är anarkism? Njae.

Slutligen gör Justin Murphy den aristokratiske anarkisten Gilles Deleuze till en föregångare av Jordan B Peterson. Denna tolkning menar att det psykologiska begreppet ”latent inhibition” hos Peterson motsvaras av kreativitet och schizofreni hos Deleuze och Guattari.  Hrmm.

Schizofrena är oerhört öppna för nyheter (som Jordan Peterson och jag, händelsevis). Om man inte reagerar på ny men irrelevant information kan man bli galen om man är lågt begåvad, eller bli kreativ (om man är högt begåvad, dessa är Murphys tolkningar av Peterson).

Både Peterson och Deleuze ville dels förstå kreativitet, dels se hur kreativitet kunde gå i fascistisk riktning (hela Petersons forskning handlar om att förstå despotiska regimers folkliga stöd).

Peterson och Deleuze skulle kanske ha mer att tala om än Peterson och Foucualt eller Derrida. En annan fantasifull ung nordamerikan med kanalen Plastic Pills har tagit upp samma tråd  om Deleuze /Peterson som Justin Murphy, här via humrar (en metafor som finns hos Peterson och Deleuze).

Jag stannar här men kommer återkomma till denne solitäre fransman. Merci pour tout.

Philosophie.ch - Qu'est-ce que l'axiomatique chez Gilles Deleuze?

 

 

 

 

De varnade väst

Attacker 2001-2020

Dessa hjältar talade, skrev, protesterade, informerade, undervisade om och varnade för islamiseringen av väst. Vissa högljutt, andra milt.

Några mördades, några lever under dödshot, andra kan skriva i medier medan vissa fått sina karriärer stoppade. Offren i Paris, Nice, Wien, Köpenhamn, London, Berlin, Manchester, Stockholm, Madrid, Bryssel, Hamburg och över hela världen uppmanar oss att lyssna på dem:

Roger Salle Sahlström, Mons Krabbe,Geert Wilders, Hans van Wieren, Theo van Gogh, Pim Fortuyn, Lars Hedegaard, Helle Merete Brix, Torben Hansen, Douglas Murray, Per Gudmundson, Fleming Rose, Lars Vilks, Tarek Fatah, Einar Askestad, Inger Carlqvist, Ivar Arpi, Ebba Busch, Jimmie Åkesson, Viktor Orban, Robert Fico, Matteo Salvini, Peder Fjordman Jensen, Sören och Marie Krarup, Pia Kjaersgaard, Rasmus Paludan, Kent Ekeroth, Mattias Karlsson, Richard Jomshof, Chris Forsne, Benjamin Netanyahu, Milos Zeman, Knut Westergaard, Katrine Winkel Holm, Tommy Robinson, Nigel Farage, Hamed Abdel-Samad, Hans Rustad, Hege Storhaug, Helge Laurås, Lena Marie Andreassen, Kenneth Sikorski, Mark Steyn, Ezra Levant, Fay Weldon, Salman Rushdie, KO Arnstberg, Per Wästberg, Mikael Jalving, Kasper Stovring, Morten Urskov Jensen, Kim Moller, Ayaan Hirsi Ali, Ibn Warraq, Bruce Bawer, Marine le Pen, Renard Camus, Eddie Råbock fd Omar, Steen Raaschou, Eric Seymor, Oriana Fallaci, Robert Spencer, Pamela Geller, Hanna Gadban, Aia Fog, Anne Marie Waters, Gavin Boby, Bill Warner, Tania Groth, Nicolai Sennels, Inger Støjberg, Siv Jensen, Sylvi Listhaug, Pernille Vermude, Thilo Sarrazin, Avi Yemeni, Gustaf Kasselstrand, Alexander Bard, Katerina Janouch, Annika Braun, Louise Molander, Sameh Egyptson, Johan Westerholm, Mona Lagerström, Nima Dervish, Nalin Pekgul, Bianca Muratagic, Jessica Stegrud, Sakine Madon, Alice Teodorescu, Alexandra Boscanin, Ann Charlotte Altstadt, Ilan Sadé, Åsa Tallroth, Carolin Dahlman, Daniel Pipes, David Horowitz, Jenny Sonesson, Malin Lernfeldt, Emma Jaenson, Rebecca Weidmo Uvell, Cristopher Cauldwell, Katie Hopkins, Ann Charlotte Marteus, Anna Dahlberg, Lotta Gröning, Paulina Neuding, Mona Walter, Maria Kaljuste, Maryam Namazie, Yasmine Mohammed, Melanie Phillips, Christopher och Peter Hitchens, Bat Ye’Or, Ann Coulter, Wafa Sultan, Brigitte Gabriel, Bengt Malmberg, Taslima Nasrin, Lauren Southern, Vlad Tepes, Irshad Manji, Majjid Navaz.

Jan Sjunnesson, Stockholm 3 nov, 2020, skriver om islam

En skriftställares dagbok: 31-10-2020

JOSEFIN HOLMSTRÖM, CARL RUDBECK OCH ERIC WEINSTEIN. Den ene fritänkande friherre, den andre fritänkande matematiker. Den första anglofil, ginger and brilliant.

Vi börjar med Weinstein som talade i över två timmar igår med Lex Fridman, en ursmart ryss som för tredje gången poddade med honom och nådde ett optimal nivå av serious and fun IDW. Weinstein sa bland annat tre förbluffande saker:

a) Spotify kommer inte tillåta Joe Rogan att ta politisk ställning. Att ta in Alex Jones var gränsen.

b) USA bör införa en teknokrati. Han sa inte diktatur. Men menade det.

c) Konspirationen om Jeffery Epstein är sann. Medier och inblandade är knäpptysta. Ibland existerar konspirationer.

Eric Weinstein tar paus från sin podd The Portal, vilket jag beklagar men förstår. Han har annat att göra åt sin chef Peter Thiel.

***

Carl Rudbeck är flitig skribent som i förrgår recenserade Charles Larmores senaste bok i en streckare. I den hävdar Larmore att det grundläggande för politisk filosofi är att behandla varandra med respekt, inte välfärdsstaters omfördelning eller John Rawls rättvisa. Konstigt nog så hänvisar Larmore till Carl Schmitts tes om att politik till syvende og sidst handlar om att skilja mellan vänner och fiender för att komma till slutsatsen om att respekt är mer grundläggande. Schmitt skulle inte hålla med.

För honom, liksom för Thomas Hobbes och för svenske statsvetaren Johan Tralau (i sin antologi om Schmitts Hobbesbok), är ordning mer grundläggande än både rättvisa och respekt. Finns inte statlig ordning får klaner makt. Dessutom kan myter spela en viktig roll för samhällsgemenskap och förändring, för att inte tala om revolutioner.

Har man ingen ordning spelar varken rättvisa eller respekt någon roll. Rudbeck försöker rädda Larmores tes om respekt men han är skeptisk. Respekt är väl inte samma sak som ”politisk legitimitet”, vilket är något som Larmore anser. Nej, ordning och våldsmonopol går före allt.

Carl Rudbeck dök vidare upp igen igår i senaste Axess (nr 8/2020) där han recenserade en nytolkning av en klassisk arabisk skrift med skämtlynne och ordlekar, Maqamat från 1100-talet av Al-Hariri. Den handlar om en skojare som bedrar folk med inbillade sjukdomar och elände för att kunna bedriva tiggeri. Får han ihop några slantar går de till dryckeslag med vännerna. Författaren Al-Hariri sades vara kort, ful, snål och smutsig.

Rudbeck, som disputerade på kulturmarxisten Walter Benjamins litteraturteorier, är kunnig i arabiska och får väl klassas som lärd. Dessutom trevlig de gånger vi språkats vid. Hans bok om islam och liberalism är läsvärd skrev jag 2013.

***

Med sin tillhörighet i det borgerliga lägret, Smedjan, Timbro, SvD, Sydsvenskan, utgör Carl Rudbeck en av få belästa borgerliga skribenter om man ska tro Josefin Holmström. Hon efterlyster i samma nummer av Axess större engagemang i kulturfrågorna från borgerligheten. Att Fredrik Reinfeldt gillade Da Buzz för 10 år sedan inger henne samma fasa som när blivande VDn Benjamin Dousa nyligen tweetade om att han skulle göra Timbro till mer rock’n’roll än Mozart.

Samtidigt så fläkte hon ut sitt privatliv i SvD Kultur Söndag där vi fick veta saker om hennes intima liv många prenumeranter inte hade beställt. Knappast höger, knappast kultur, knappast Emily Dickinson. Men allt som är läsvärt och spännande är inte sprungen ur borgerlig kultur.

Vill du följa min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

En skriftställares dagbok: 29-10-2020: Om Jan Myrdal

Uppdatering 30-10-2020 med anledning av Jan Myrdals död:

En anekdot: 2003 for jag till New Delhi för att fria till en vänsterintellektuell kvinna som växt upp med en far som arbetat för den anti-koloniala nyhetsbyrån InterPressService. Därmed trodde jag att fadern skulle uppskatta min gåva, India waits av Jan Myrdal.

Han kände givetvis till boken men sa att denne son till Alva och Gunnar Myrdal, som bott i New Delhi som ambassadörspar, hade gått över gränsen. Det handlade inte om Pol Pot eller Mao utan om böckerna om sin uppväxt och kritiken av sina föräldrar.  -You don’t write such things about your parents, period. 

Myrdal ansågs vid 2000 rätt passé i Indien med sin revolutionsromantiska syn på naxaliterna, maoistiska terrorister som ockuperat och mördat sedan 1967. Han delar denna naiva farliga syn med den i på Bokmässan hyllade Arundati Roy.  Men Jan Myrdal var större än så, trots sina politiska misstag.  En av de största vi haft under 1900-talet. Hans 70-talsbok med Lars Gustafsson är fortfarande läsvärd. Och hans Skriftställningar.

SKRIFTSTÄLLNING BETYDER litterärt  verk och skriftställare författare. Att jag valde detta begrepp för denna bloggserie har att göra med att det kan fyllas med nästan vad som helst, sakligt, fiktivt, polemiskt, personligt etc.

Dostojevskijs offentliga dagbok med samma titel från 1870-talet handlade om politiska dagsfrågor, ofta med hans breda utblick över historien och geografin. Jan Myrdals bok Skriftställning från 1968 var i samma kommenterande samtidsanda.

Han betonar i förordet att skriftsamlingen: 

”Detta är inte ‘J.M:s  Samlade Småstycken’. Detta är en redovisning av iakttagelser och ställningstaganden under en tjugomånadersperiod mellan 1966 och 1967”.

Min serie har knappast börjat men jag hade inte tänkt att som dessa föregångare ta upp dagspolitiken i någon högre grad. Jag gör det i sociala medier och i egna debattinlägg, men tänkte här hålla mig mer till just  till ”J.S:s  Samlade Småstycken”, sådant som min namne ogillar.

Sentimentalitet och borgerligt bjäfs. Kulturhistoria och minnen.  Ett minimum av invandrings- och islamkritik. Inget gap och skrik om politisk korrekthet och svensk inrikespolitik.

Jan Myrdals egna Skriftställningar i den radikala tidskrift han grundade man två andra Jannar (Guillou och Stolpe) 1971, FolketiBild/Kulturfront, är lika utåtvända som boken från 1968, men de är läsvärda om än inbilska och besvärliga. Jag sålde FiB/K på 1970-talet men slutade i protest mot något han skrivit, minns ej vad.

Vi sågs kort vid en solidaritetsmanifestation i slutet av 1990-talet i  Uppsala då det kommunala bussbolaget avskedat en aktiv kommunistisk bussförare. Jag ledde då Vänsterpartiet Uppsala och Myrdal talade på ett podium med busschauffören från stalinistiska KPML(r). 

Vid bokmässan i Göteborg 2016 där jag befann mig i högerbladet Nya Tiders stånd gick jag över till Jan Myrdalssällskapets lilla bås i hopp att finna honom men icke. Däremot skrev han senare i just Nya Tider, en oväntad vändning men kanske följdriktig. Hans aversion mot USA från vänster delas ju av Rysslands höger, dit Nya Tider nog får räknas.

Jag får tidningen gratis numera utan att ha bett om den. Också intressant och kanske illavarslande.

I Myrdals näst sista skriftställning  2019 skrev han:

”Demonstrationerna på Tienanmen 1989 förebådade de ‘färgrevolutioner’ vilka tjänade Förenta staternas och dess västliga lydallierades intressen. Hade inte äldre statsmän i Kina haft makt att ingripa skulle det gått Kina lika illa decennierna därefter som det gått för de stater i Europa, Asien och Afrika som då drabbades av lyckade från väst ‘demokratiskt’ inspirerade folkliga demonstrationer och upplopp.

Detta jag skriver går, om det är jag klart medveten, direkt mot det som för ögonblicket allmänt publiceras och betecknas som sanning i våra stater. Just därför är det viktigt att skriva det. Nå, det gäller inte bara en senare tid, en ‘nutid’.

Tag krigsutbrottet 1939. Det peralbinska uttrycket om det kriget var som jag minns det ‘stormaktskriget’. Vilket var korrekt. Om man kallar det som då hösten 1939 inleddes för ett demokratiernas krig mot förtryckarstater skyler man till exempel att Storbritannien som extrem förtryckarstat härskade också över indiska underkontinenten. (En historia av ständiga svek, utplundring och förtryck. Churchill ledde sedan under kriget 1943 ett Storbritanniens nya folkmord i Bengalen.

Det är fortfarande lika omdiskuterat hur många miljoner Hitlertyskarna då avlivade i de östliga koncentrationslägren som hur många britterna avlivade under samma tid i Bengalen. Det enda som i dåtiden är oomtvistligt är det enorma antalet ryska/sovjetiska döda under det kriget och att det kejserliga Japan då avlivade än fler i Kina.)

Nå, jag är därtill helt medveten om att mitt skrivande nu mörknar. Det är när jag gått in i mitt nittiotredje levnadsår oundvikligt.”

Att som Myrdal försvara Kinas massmord 1989 i Peking tar på publiceringsmöjligheterna. Han gnäller på att ha blivit refuserad i Sverige men glad över att mer regimtrogen media i Hongkong-Kina tog in hans alster:

”Men i princip har jag sedan några år utanför det skönlitterära belagts med publicistisk munkavle i det officiella/officiösa Sverige. Samma artikel med information om bakgrunden till vad som nu sker i Hongkong som på svenska i Sverige omedelbart refuserades av Expressen och Svenska Dagbladet publicerades dock sedan på engelska i Hongkong av South China Morning Post.”

Nåväl: Mina texter är givetvis av en annan klass, annan  typ, med annan inriktning,  men jag kommer från tid till annan titta på vad Dostojevskij, Thomas Mann (En opolitisk man betraktelser 1919, som anknöt till den äldre ryssens analys av ”den tyska världsfrågan” 1877 ) och vad Jan Myrdal skrev i sina lärda men märkliga skriftställningar. Att läsa dessa tre författares dagliga anteckningar idag kan inspirera. Jag kan stjäla mustiga rubriker från 1800-talet.

Vad sägs om Dostojevskijs dagboksanteckning ”Blötdjur som hållas för människor” som handlar om turkar? Han noterar att deras land var en ”vacklande, smittad och rutten stat”, de själva en ”asiatisk hord”. En stil som Mann och Myrdal försökt nå upp till.

 

Vill du följa min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

Uppmaning till SVT efter islamistdåd

En påläst god vän skriver på Facebook:

”Hade SVT varit på vår sida hade de visat en dokumentär, med avstamp från Rushdie och Khomeini 89, om Jyllandsposten och Vilks och hela karikatyrdebacklet, inkluderande fröken Hummasten/Benaoudas terroritstsvåger, inklusive scenen där hon sitter i SVT:s debatt och ljuger svenska folket rätt upp i ansiktet om att hon ”aldrig mött nån radikal muslim” inom sin verksamhet .

Hade SVT varit på vår sida hade de sänt nåt om Upplysningstiden och dess aktörer; om hur och varför vissa riskerade liv och lem för att föra oss hit vi är idag.

Hade SVT varit på vår sida hade de visat nåt om Islams expansion. Uttalat de annars frekventa favoritorden ”expansionism”, ”imperialism”, ”kolonialism” och ”ockupation”. Förklarat hur en religion från Arabiska halvön råkade hamna (”provocerades till det”? 😉 ) i Spanien, Persien, Indien, etc.

Förklarat hur Ottomanerna i sekler plågade Europa och Medelhavet. Skit i Qadisiyyah, Nahavand och Ctesiphon på 600-talet, men åtminstone Lepanto 1571, Malta 1565 och Wien 1683 hade nämnts. Marco Antonio Bragadin [googla] hade nämnts.

Hade SVT varit på vår sida hade de åtminstone visat Monty Pyhtons Life of Brian så visa kretiner hade kunnat se att den här kampen har redan förts en gång.”

En skriftställares dagbok: 29-10-2020

SKRIFTSTÄLLNING BETYDER litterärt  verk och skriftställare författare. Att jag valde detta begrepp för denna bloggserie har att göra med att det kan fyllas med nästan vad som helst, sakligt, fiktivt, polemiskt, personligt etc.

Dostojevskijs offentliga dagbok med samma titel från 1870-talet handlade om politiska dagsfrågor, ofta med hans breda utblick över historien och geografin. Jan Myrdals bok Skriftställning från 1968 var i samma kommenterande samtidsanda.

Han betonar i förordet att skriftsamlingen: 

”Detta är inte ‘J.M:s  Samlade Småstycken’. Detta är en redovisning av iakttagelser och ställningstaganden under en tjugomånadersperiod mellan 1966 och 1967”.

Min serie har knappast börjat men jag hade inte tänkt att som dessa föregångare ta upp dagspolitiken i någon högre grad. Jag gör det i sociala medier och i egna debattinlägg, men tänkte här hålla mig mer till just  till ”J.S:s  Samlade Småstycken”, sådant som min namne ogillar.

Sentimentalitet och borgerligt bjäfs. Kulturhistoria och minnen.  Ett minimum av invandrings- och islamkritik. Inget gap och skrik om politisk korrekthet och svensk inrikespolitik.

Jan Myrdals egna Skriftställningar i den radikala tidskrift han grundade man två andra Jannar (Guillou och Stolpe) 1971, FolketiBild/Kulturfront, är lika utåtvända som boken från 1968, men de är läsvärda om än inbilska och besvärliga. Jag sålde FiB/K på 1970-talet men slutade i protest mot något han skrivit, minns ej vad.

Vi sågs kort vid en solidaritetsmanifestation i slutet av 1990-talet i  Uppsala då det kommunala bussbolaget avskedat en aktiv kommunistisk bussförare. Jag ledde då Vänsterpartiet Uppsala och Myrdal talade på ett podium med busschauffören från stalinistiska KPML(r). 

Vid bokmässan i Göteborg 2016 där jag befann mig i högerbladet Nya Tiders stånd gick jag över till Jan Myrdalssällskapets lilla bås i hopp att finna honom men icke. Däremot skrev han senare i just Nya Tider, en oväntad vändning men kanske följdriktig. Hans aversion mot USA från vänster delas ju av Rysslands höger, dit Nya Tider nog får räknas.

Jag får tidningen gratis numera utan att ha bett om den. Också intressant och kanske illavarslande.

I Myrdals näst sista skriftställning  2019 skrev han:

”Demonstrationerna på Tienanmen 1989 förebådade de ‘färgrevolutioner’ vilka tjänade Förenta staternas och dess västliga lydallierades intressen. Hade inte äldre statsmän i Kina haft makt att ingripa skulle det gått Kina lika illa decennierna därefter som det gått för de stater i Europa, Asien och Afrika som då drabbades av lyckade från väst ‘demokratiskt’ inspirerade folkliga demonstrationer och upplopp.

Detta jag skriver går, om det är jag klart medveten, direkt mot det som för ögonblicket allmänt publiceras och betecknas som sanning i våra stater. Just därför är det viktigt att skriva det. Nå, det gäller inte bara en senare tid, en ‘nutid’.

Tag krigsutbrottet 1939. Det peralbinska uttrycket om det kriget var som jag minns det ‘stormaktskriget’. Vilket var korrekt. Om man kallar det som då hösten 1939 inleddes för ett demokratiernas krig mot förtryckarstater skyler man till exempel att Storbritannien som extrem förtryckarstat härskade också över indiska underkontinenten. (En historia av ständiga svek, utplundring och förtryck. Churchill ledde sedan under kriget 1943 ett Storbritanniens nya folkmord i Bengalen.

Det är fortfarande lika omdiskuterat hur många miljoner Hitlertyskarna då avlivade i de östliga koncentrationslägren som hur många britterna avlivade under samma tid i Bengalen. Det enda som i dåtiden är oomtvistligt är det enorma antalet ryska/sovjetiska döda under det kriget och att det kejserliga Japan då avlivade än fler i Kina.)

Nå, jag är därtill helt medveten om att mitt skrivande nu mörknar. Det är när jag gått in i mitt nittiotredje levnadsår oundvikligt.”

Att som Myrdal försvara Kinas massmord 1989 i Peking tar på publiceringsmöjligheterna. Han gnäller på att ha blivit refuserad i Sverige men glad över att mer regimtrogen media i Hongkong-Kina tog in hans alster:

”Men i princip har jag sedan några år utanför det skönlitterära belagts med publicistisk munkavle i det officiella/officiösa Sverige. Samma artikel med information om bakgrunden till vad som nu sker i Hongkong som på svenska i Sverige omedelbart refuserades av Expressen och Svenska Dagbladet publicerades dock sedan på engelska i Hongkong av South China Morning Post.”

Nåväl: Mina texter är givetvis av en annan klass, annan  typ, med annan inriktning,  men jag kommer från tid till annan titta på vad Dostojevskij, Thomas Mann (En opolitisk man betraktelser 1919, som anknöt till den äldre ryssens analys av ”den tyska världsfrågan” 1877 ) och vad Jan Myrdal skrev i sina lärda men märkliga skriftställningar. Att läsa dessa tre författares dagliga anteckningar idag kan inspirera. Jag kan stjäla mustiga rubriker från 1800-talet.

Vad sägs om Dostojevskijs dagboksanteckning ”Blötdjur som hållas för människor” som handlar om turkar? Han noterar att deras land var en ”vacklande, smittad och rutten stat”, de själva en ”asiatisk hord”. En stil som Mann och Myrdal försökt nå upp till.

 

Vill du följa min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

En skriftställares dagbok: 27-10-2020

SLÄKTEN LÖNNROTH BAKLÄNGES.  Bröderna Lars och Johan Lönnroth har jag träffat,  anfadern Erik Gustaf Geijer har jag skrivit en litteraturvetenskaplig uppsats om. Däremellan intet för min del. Nedan följer skvaller och minnen, lärospån och en mustig anekdot från 1700-talet.

Vi börjar med Johan Lönnroth, nationalekonom (doktorerade 1977 i Göteborg på Karl Marx okunnighet om grundläggande ekonomi), riksdagsledamot för Vänsterpartiet, född 1937.

Vi kom bra överens på 1990-talet i Vänsterpartiet eftersom vi båda intresserade oss för frihetlig socialism snarare än auktoritär. Jag argumenterade för medborgarlön då (liksom högerekonomen Milton Friedman) och Johan gillade idéerna, som fanns inom vårt läger, ”förnyarna” och ”Vägval Vänster”.

Vi sågs ibland och jag anordnade offentliga föredrag, då som nu. När jag lämnade partiet 2000 mailade han mig och skrev att det var ledsamt att jag gått ur.  Nu är vi vänner på Facebook.

Lars Lönnroth, professor emeritus i litteraturvetenskap i Göteborg, översättare av isländsk och fornsvensk litteratur, född 1935. Vi har nog bara setts en gång, kanske flera i samband med Humanistiska Samfundet i Stockholm. 

Han berättade  vid en promenad genom Gamla stan efter ett årsmöte en mustig anekdot från 1792 som jag tar upp sist. Hans  nyöversättning av Den poetiska Eddan och  Det germanska spåret har berikat mina grund kunskaper om vår och de tyska folkens forntid. Vi är numera vänner på Facebook.

Erik Lönnroth, far till Lars och Johan, historiker, ledamot av  Svenska Akademien,  med i Sveriges Radios styrelse och ett otal lärda sällskap, född 1910, död 2002, stötte jag nyligen på i Axess (nr 7/2020). 

I en genomgång av arbetarrörelsens och inte minst den krassa borgerlighetens bildningsarv av Håkan Lindgren, där Ana Maria Narti, ledamot för Folkpartiet och barsk rumänska, figurerar även Erik Lönnroth. Lindgren citerar historieprofessorns inlägg från 1983:

”Jag har under ett långt liv bidragit till att rasera nationella historiska mytbildningar, och jag är verkligen ingen anhängare av historieundervisning som huvudsakligen berättar om krig och kungar”.

Håkan Lindgren fortsätter med att visa vad Narti och Lönnroth vill åt, nämligen en ny obildad herreklass i en ny ”offentlighet som består av ‘politiker, fackliga ledare, politiserade byråkrater, massmedianter och en och annan kändis från estrader och idrottsarenor’.

Tillsammans, skriver Lönnroth, utgör de en ‘ny herreklass'”.  Några år tidigare, 1980,  hade fyra författare, Sven Fagerberg, Sven Delblanc, Lars Gustafsson och Jan Myrdal, varnat för utvecklingen mot en ny  smygtotalitär  ”massmedievänster”.

Akademiledamoten Peter Englunds inträdestal 2002 över sin föregångare  Erik Lönnroth är för övrigt utomordentligt intressant.

Vi går förbi  de berömda släkterna Hamilton, von Krusenstierna,  Lagercrantz, Stiernstedt. De intresserade får läsa Lars Lönnroths släktkrönika Geijersarvet.

Därmed är vi framme vid Erik Gustaf Geijer, född 1783, död 1847.  Erik, Lars och Johan Lönnroth är alltså ättlingar i rakt nedstigande led till denne lärdomsgigant vars staty vid Uppsala universitet jag ofta gått förbi.

1986 skrev jag en B-uppsats  om Geijerlitteratur under 1970-talet och stötte då på Lars Lönnroths släkt- och lärdomsforskningar.  Minns att jag skickade ett brev till Göteborg till honom  hösten 1986 och fick ett trevligt svar.

Än längre tillbaka i historien. Därmed är vi framme vid mordet på Gustav III, 1792. 

Som jag berättat så promenerade jag med Lars Lönnroth i ett sällskap efter en bättre middag i Börshuset vid Stortorget dit Humanistiska Förbundet förlagt ett årsmöte. Ett celebert sällskap alldeles under Svenska Akademins lokaler. 

Lars Lönnroth småpratade med mig och de andra medan vi tog oss genom gränderna. Plötsligt stannade han till och pekade upp mot ett fönster:

– Därifrån kastade sig min farfars farfar ut 1792. Han var domare och satt i den rätt som hade hand om mordet på kung Gustav III i den 16 mars 1792.  Innan avrättningen den  27 april 1792 vid Galgbacken i Hammarby hade mördaren Jacob Johan Anckarström blängt ilsket på domaren och uttalat en förbannelse över honom.

-Min farfars farfar plågades av detta så att han fick mardrömmar. Till sist valde han att ta livet av sig. Därifrån, sa Lars Lönnroth, pekade med sin käpp och sedan gick vi vidare genom Gamla Stan.

SC266102.jpg | Jacob Johan Anckarström | Sjöberg Bildbyrå - Ett av Sveriges  största bildarkiv
Anckarström fastbunden efter en vagn på väg till Galgbacken vid Skanstull.

 

 

Vill du följa dagboken, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.

%d bloggare gillar detta: