Svensk vapenexport till Tunisien – i Broderskap 1997

Svensk vapenexport till Tunisien måste omprövas

Svenska vapen exporteras till förtryckarväldet Tunisien utan diskussion. Under 1993 till 1995 sålde Sverige vapen dit för över 40 miljoner. Under samma tid fängslades, torterades och förföljdes tusentals oliktänkande och politiskt aktiva, även folkvalda.

Enligt det svenska regelverket för krigsmateriel i strid får inte det levereras till stat där det förekommer ”omfattande och grova kränkningar”. Tunisien är ett av många sådana länder dit svenska vapenhandlare fått tillstånd.

Tunisien är ganska okänt för svenskar och verkar avlägset. Tunisiska myndigheter gör allt för att framstå som det mest öppna och reformvänliga arablandet. Mycket sol och bad, demokrati och jämställdhet mellan könen predikas. Allt som talar emot en sådan bild av demokrati och välstånd trycks ned brutalt. Tunisien är därför särskilt sårbart för kritik.

Amnestys årsrapport (1995) vittnar om att den tunisiska regeringen under president Zine Ben Ali använt frihetsberövanden och andra metoder för att tysta regeringskritiker och deras anhöriga. Det blev allt vanligare att tidigare samvetsfångar beordrades att regelbundet anmäla sig hos polisen. Denna åtgärd, kallad administrativ kontroll, tillämpades ofta av polisen utan domstolsbeslut.  Nya tidigare okända restriktioner ålades aktivister i lokala och internationella oavhängiga organisationer och medier. Tortyr förekommer, ibland med dödlig utgång.

 

AKTIVISTER BEKRÄFTAR

Under ett besök i Tunisien hösten 1996 träffade jag människorättsaktivister och regeringsföreträdare som bekräftar detta för oss svenskar okända förtryck. Yttrandefriheten är starkt kringskuren. Utländska tidningar med misshagligt innehåll förbjuds, internet är inte tillåtet för privatpersoner, tillstånd krävs för parabolantenner, presscensur, etc. Aktivister avlyssnas, övervakas och fängslas. Anhöriga får inte veta var fängslade familjemedlemmar tagit vägen. Representanter för den tunisiska staten svarar varken på Amnestys eller mina frågor om kränkningar av mänskliga rättigheter.


FUNDAMENTALISM MOTIV

Det hårda förtrycket motiveras med att muslimska fundamentalister med band till Islamiska Räddningsfronten FIS i närbelägna Algeriet, måste hindras med alla medel, även brutala och olagliga. Med den motiveringen förföljs alla oppositionella grupper och individer, oavsett religions- eller partitillhörighet. Att vara folkvald räcker inte.

Förra året dömdes parlamentsledamoten och socialdemokraternas ledare Mohamed Moáda till elva års fängelse i en skenrättegång med absurda anklagelser och fejkade bevis. Regeringspartiet installerade sedan en lojal kandidat som partiets ledare.

Kommunister och studentaktivister förföljs liksom naturligtvis alla religiösa grupper med att minska misstanke om muslimsk fundamentalism. Svensken M. Lallam, religiös ledare och ursprungligen från Algeriet, blev ordentligt misshandlad i början av oktober under sitt besök i Tunisien, för att ha kontaktat muslimska sociala verksamheter. Åtal förbereds f.n. mot den tunisiska staten av svenska advokater. En god grund för att ifrågasätta regimen.

Exakt vilka svenska vapen som finns i Tunisien är sekretessbelagt. Men allt försvarsmateriel kan användas i syfte att förfölja och förtrycka mottagarlandets befolkning. Därför finns regeln om ”omfattande och grova kränkningar”. Allt tyder på att den tunisiska regeringen systematiskt för förföljer sina egna medborgare. Och vi säljer vapen med armarna i kors.

Inspektionen för Strategiska Produkter (IPS) och ansvariga statsrådet Leif Pagrotsky måste ifrågasätta Tunisiens rätt att köpa våra vapen.  Stöd för en restriktiv vapenexport finns från socialdemokraternas partikongress och i Pagrotskys egna ord, att respekt för mänskliga rättigheter är ett ”centralt villkor” för vapenköp.

Bättre kunskaper om Tunisiens förtryck kan leda till totalt stopp för vapenexport. Pagrotsky sade vidare i riksdagen i november 1996 att analysen av ”de mänskliga rättigheterna bi berörda länder blivit betydligt mer noggrann” än tidigare. Visa det i fallet Tunisien!

Några handlingsvägar finns. För ett år sedan ratificerade vi ett handelsavtal mellan EU och Tunisien, som ger oss möjligheter till en politisk dialog som EU-land, till exempel i Europaparlamentet där mer kunskap finns om hela Nordafrika. Dessutom ska vapenexporten diskuteras i utrikesutskotten i februari 1997. Vi måste börja ifrågasätta vart vi skickar svenska vapen.

Socialdemokratiska kristna tidningen Broderskap nr 8/ 1997

Annonser

Legal narkotika stoppar terrorfinansiering – i Arbetaren 2001

 

 

”Dags att diskutera legalt heroin” inlägg i Arbetaren 2001. Se även debattinlägg i UNT 1998

Två tredjedelar av all opiumvallmo för herointillverkning beräknas komma från Afghanistan. Usama bin Ladin har själv gott om pengar, men hans nätverk och andra terrorgrupper förser sig med inkomster som narkotikahandeln ger.

En pakistansk eller afghansk bonde opiumknopparna för 1000 kr per kilo medan en terrororganisation med kurirer i väst, inte sällan landsmän, säljer vidare för tre miljoner kilot (”A survey of illegal drugs”, The Economist, juli 2001).

Helt klart är att USA:s militära aktivitet i Afghanistan kommer få konsekvenser för den svenska heroinmarknaden. För att bättre förstå denna bakgrund krävs en historisk bakgrund, här tecknad av narkotikaforskarna Leif Lenke och Börje Ohlsson (RFHL:s tidskrift Oberoende nr 1/2000).

En omorganisation kom till stånd under 1980-talet. Den europeiska heroinmarknaden hade under 1970-talet varit kontrollerad av kriminella organisationer, som den italienska och turkiska maffian tillsammans med organisationer från Fjärran Östern. Under 1980-talet kom emellertid andra aktörer in på marknaden, nu i form av politiska organisationer.

Dessa gjorde helt andra prioriteringar än de kriminella organisationerna. I stället för att systematiskt bygga upp distributionssystem med inriktning på långsiktiga vinster, gick man över till att dumpa priserna och försöka dra in största möjliga vinster på kortast möjliga tid.

SNABBA PENGAR

Motivet bakom denna strategi var naturligtvis att dessa organisationer befann sig i krigstillstånd (eller förberedde sådant). De var i akut behov av pengar till vapen och medicin och kunde inte räkna med att hålla ut länge i sina konflikter om inte resurser tillfördes omedelbart.

Följden blev att priserna rasade på heroinmarknaderna i nästan hela Europa. Dock går det återigen att följa utvecklingen så att de länder som befolkningsmässigt hade nära kontakt med produktions- och distributionsländer drabbades först.

Detta gällde exempelvis Västtyskland, som hade direkta kontakter med Turkiet och den kurdiska konflikten som övergick i direkt krig i mitten av 1980-talet. För Storbritanniens del såg man samma mönster i samband med den iranska shahens fall 1979 då ett antal flyktingar hade lyckats omsätta sina egendomar i Iran till bland annat heroin. Även kriget i Afghanistan visar ett likartat mönster och innebär att en flod av heroin skickades mot Europa när inbördeskriget eskalerade. Samma sak kommer att ske nu med ännu större kraft och den senaste nyhetsrapporteringen visar att det redan har börjat hända.

”HARM REDUCTION”

Det paradoxala inslaget kommer när man studerar effekterna av det radikala prisfallet. Priserna föll t ex i Schweiz och Tyskland med 70–80 %. Detta medförde en snabbt ökande konsumtion, som bl. a tog sig i uttryck i dramatiskt stigande dödstal.

Ökningen i så gott som samtliga länder stannade emellertid upp efter ca 3–5 år.  På denna nivå stabiliserades sedan problemet och på vissa håll kunde man tom se notera nedgångar i dödstalen.

I Hamburg finns det tom indikationer på att nyrekryteringen minskade. Detta trots att man givit upp den hårda restriktiva modellen som tillämpats tidigare och gått över till en mer tolerant ”harm reduction”- modell med sprututbytesprogram och metadonförskrivning. Något som också finns i Sverige, men under ständig diskussion därför att det ses som att samhället därmed ger fel signaler.

 

Vilka blir då de kontrollpolitiska implikationerna av den ovanstående analysen av heroinmarknadernas förändringar? – frågar sig Lenke och Ohlsson. Det är en paradox, hävdar de, att Schweiz som under 1980-talet hade en politik som skapade Europas högsta priser på heroin fick Europas största heroinproblem. Schweiz fick ungefär dubbelt så omfattande problem som Holland, landet med Europas lägsta heroinpriser och som drabbats mycket lite av den andra vågens politiskt drivna heroinvåg.

Det är emot denna bakgrund man ska se motiven till de försök som pågår bl. a i Schweiz med omfattande metadonförskrivningsprogram.  Av bilagan i The Economist framgår att legalförskrivningen sedan 1994 varit framgångsrik med datt motivera två av tre heroinister att gå från heroin till metadon och en lika stor andel från arbetslöshet till arbete. I Mersey utanför Liverpool finns över 15 års erfarenheter av legalförskrivning med stöd av såväl sjukvård som polis.

 

ÖPPEN DISKUSSION KRÄVS

För Sveriges del gäller det att vara observant och följa de nya mönster som kan förväntas uppträda när förutsättningarna för narkotikamarknaderna skiftar. En slutsats måste vara att analysen påvisar behovet av en fungerande narkomanvård och ger stöd till ett generöst svenskt metadonprogram.

De senaste veckornas diskussioner om effekten av behandlingsmetoder gav för handen att metadon ses med ogillande från kommunala socialnämnder som står i begrepp att skicka sina invånare till sjukhusens metadonprogram.

Ja, platser står tomma pga. detta och för att tröskeln är för hög för att komma ifråga. Heroinisterna måste bli än sjukare och misslyckas med all avvänjning för att få en chans. I andra länder är tröskeln betydligt lägre och fler behandlas.

 

För att bemöta den väntade dumpningen av heroinpriser krävs många slags åtgärder och inte minst en fri och öppen diskussion. Efter jul ska en narkotikapolitisk proposition läggas, vilken kanslirådet Ralf Löfstedt f.n. skriver åt socialminister Lars Enqvist. Ett råd:

Tänk tanken att legalförskrivning av heroin skulle dra undan marken för terroristernas inkomster och samtidigt satsa på en human vård för missbrukare. Andra EU-länder kommer säkert att prioritera frågan när de ser hur terroristernas pengar används.

Våga tänk i alla fall!

Arbetaren nr 42/2001

Artiklar om svensk antisemitism

När jag var redaktör på SD:ägda Samtiden 2014-2015 skrev jag ett par artiklar om svensk antisemitism, intervjuade svenska judar och tog in andras bidrag.

Den fina och den fula antisemitismen – Del 1

Den fina och den fula antisemitismen- Del 2  (om enkäten 2005 vid Forum för Levande Historia om unga muslimers antisemitism, se Rebecca W Uvell)

Antisemitiskt hatbrott i Gamla Stan

Judiskt stöd för Björn Söder

Hur mycket antisemitism finns det i Svenska Kyrkan? (av Nima Gholam Ali Pour)

Malmös kommunala antisemitism (av Nima Gholam Ali Pour)

Ta unga invandrares antisemitism på allvar (Nima Gholam Ali Pour)

Aftonbladet- antisemitismens högborg (av Olof Hedengren)

Att förstå – ett begrepp hos Heidegger

 

PM för litteraturkurs om 5 poäng vid Filosofiska Institutionen, Uppsala universitet, okt 1987.

Denna korta studie behandlar förståendet hos Heidegger såsom han ser det i sin fundamental-ontologiska analytik, som människans oundvikliga ”existenstia” och något verksamt vid tolkning.  Alla dessa nivåer hänger samman på ett sätt som bara en fullständig beskrivning av innehållet i Varat och tiden kan fullfölja, och som jag måste avstå från.

HERMENEUTISK ONTOLOGI

Frågan i Varat och tiden [1] gäller den allomfattande frågan efter varat.  Inte det varande, dvs. alla ting, dess egenskaper mm. som går att räkna upp, namnge, utan vad alla dessa är i betydelsen ”att de är”. En ontologisk fråga istället för en ontisk.

Men hur kan man ställa vara-frågan, då människan själv är inbegripen i själva frågandet, som ett bland flera varande(n)? Detta som många ser som ett problem, subjekt/objekt-problematiken, är själva utgångspunkten för Heidegger. Människan har en särskild relation till varat då hon i sitt liv måste svara på frågan om hur hon skall vara, i Heideggers terminologi, existera i ontologisk mening.

Vare sig hon svarar explicit eller icke, så måste hon vara, i varje fall på ett särskilt sätt. Att vara som människa är att vara ”mot” något. Vad detta något är säger Heidegger aldrig, utan menar sig kunna analysera detta ”att vara till” något, dvs. själva riktningen mot något och i denna riktning finner han de s.k. existentialerna, vilka är strukturella bestämningar i människans tillvaro som alla har i egenskap av att vara människa och som låter henne finna sin existentiella mening (den ontiska motsvarigheten till existentialer).

Heidegger finner att människans vara, som fullödigt realiseras i existensen, men som han undersöker i sin alldagliga genomsnittlighet och som han kallar ”Dasein” (”där-vara”, på svenska ”till-varo” i R. Matz översättning), har en särskild relation till det varande, då den alltid är sysselsatt att tolka det åt sig; i hanterandet av verktyg, i texter, i umgänge – kort sagt i sitt liv ingår alltid att vara i färd med att tolka och förstå något. Detta något är alltid en del av den generella varafrågan som Heidegger ställer, men som han menar att alla människor undersöker, var och en på sitt sätt.

”Varaförståelsen är själv en tillvarons varabestämning” (s. 31 i Varat och tiden), skriver han och vidare att ”tillvaron är på det viset att den, såsom varande, kan den förstå sådant som varat” (s. 38). Men, som ovan nämnts. Hur undgår den undersökande ett cirkelbevis om denne är en del av det utfrågade? Heidegger svarar själv och menar att ”. . . i frågeställningen efter varats mening kan överhuvudtaget inte lilla något ’cirkelbevis’ pga. Att det vid denna frågas besvarande inte rör sig om någon härledande grundning, utan om en uppvisande friläggning av själva grunden” (s. 25–26).

Istället för en deduktiv analys vill han på ”ett före-gripande sätt” (ibid) på syn på det varande. Det uppstår därför en ”märklig ’fram- eller- tillbakaförbundenhet’ för det efterfrågade (varat) till /själva/ frågandet såsom ett varamodus för ett visst varande” (ibid). Det sistnämnda varandet är människans vara, dvs. tillvaron. Att Heidegger väljer att först analysera människans vara beror på att, enligt honom, varat alltid manifesterar sig i människans och att en riktig förståelse av varat förutsätter en riktig förståelse av människan (och hennes självförståelse).

Det framgår tidigt att Heidegger bestämmer sig för att se förstående och tolkning (utläggning) som fundamentala i tillvaroanalysen. Men innan han går in i på dessa begrepp så ser han som sin uppgift att förklara sin metod. Den är den fenomenologiska undersökningen förändrad till en slags hermeneutisk fenomenologi.  Först deklarerar han att ”ontologin blott är möjlig som fenomenologi” (s. 59). Genom analys av hur det varande framträder i människans medvetande kan man nå varat självt är tanken. I avsnittet Undersökningens fenomenologiska metod (s. 49–62) undersöker han de två leden i ”fenomenologi” – de grekiska begreppen ”phainomenon” och ”logos”.

Det första ordet kan skrivas: ”det som visar sig, det uppenbara” (s. 50) och det andra i sin grundbetydelse, tal, vilket i sin tur i Heideggers analys får stå för det som gör ”uppenbart det som i talet ’är på tal’” (s. 55). Logos låter något ses och blir då en förmåga i språket att visa vad sakerna betyder av sin egen kraft, inte någon grund eller förnuft, utan den språkliga funktion som gör grund och förnuft möjliga.

Tillsammans med dessa betydelser av fenomenologi och den hermeneutiska ansatsen, att göra en tolkning av tillvaron till grund för hela vara-frågan, finner Heidegger sitt program:

”Undersökningen själv kommer att ge till resultat att den metodiska meningen med den fenomenologiska deskriptionen är utläggning.  Den logos som råder inom tillvarons fenomenologi har karaktären av det ’hermenuein’/tolka/, förklara/ varigenom varat egentliga mening samt tillvarons grundstrukturer tillkännages för en varaförståelse som ingår i tillvaron själv. Tillvarons fenomenologi är hermeneutik i detta ords ursprungliga betydelse, enligt vilken det betecknar uppgiften att utlägga/tolka” (s. 61–62).

Denna hermeneutik skiljer sig väsentligt från den tolkningskonst som 1800-talets filosofer och filologer talat om. För Heidegger är de historiska vetenskaperna, vilka stått i fokus för de tidigare hermeneutikerna, något som vetenskaplig forskning kan undersöka på ett senare stadium, när en adekvat tolkning av tillvaron och därmed varats fullbordats (dock aldrig uppnått av Heidegger).

I sin bok om hermeneutisk teori skriver Richard Palmer:

”In effect, hermeneutics becomes an ontology of understanding and interpretation/ . . . ./ Heidegger takes the final step and defines the essence of hermeneutics as the ontological power of understanding and interpretation which renders possible the disclosure of being and things and ultimately of the potentialities of Dasein’s own being /. . . / This kind of hermeneutics is certainly not old-fashioned philological methodology, or even the general methodology of the Geisteswissenschaften envisioned by Dilthey. It lays open what was hidden; it constitutes not an interpretation of an interpretation (which textual interpretation is), but the primacy act of interpretation, which first brings thing from concealment” (s. 129, 130, Hermenutics 1969).

Ontologi har blivit hermeneutisk fenomenologi som blivit till en hermeneutik av tillvaron.

FÖRSTÅENDE

Tillvaron, Dasein, är ”till” eller ”där”. Denna formulering betyder något viktigt för Heidegger, nämligen att människan är redan till (eller där) i världen. Hon är bestämd av att redan finna sig omgiven av en värld och kan inte tänka sig utan den (därför blir en subjekt/objekt-problematik något metafysiskt och Descartes utsträckta och tänkande parallella substanser avvisas). Tillvaron är bestämd av detta vara-i-världen (se s. 78–91 för vidare analys av detta oerhört viktiga begrepp). Denna korta studie ska koncentrera sig på ”däret”, eller ”i-varon som sådan”, vilket Heideggers avsnitt om förstående heter (s. 172–232).

”Där” vi människor alltid finns, dvs. i världen, har vi tre existentialer som strukturerar detta ”där”; befintligheten, förståendet och talet (som lämnas obeaktat här).

Befintligheten betyder att människan alltid befinner sig i en tillvaro som alltid är ”stämd” på ett särskilt sätt. Inte psykologiska ”stämningar”, men de utgångspunkter, omständigheter, som människans föds till. I Heideggers terminologi, ”kastas” in i. Befintligheten är därför en slags grundläggande stämning, där människan passivt blir medveten om sin ”kastadhet”, dvs. att hon plötsligt fanns till just i denna värld.

Men människans vara är alltid ett vara till något. ”Varje tillvaro är alltid det som den kan vara och på det sätt den är sin möjlighet” (s. 187). Liksom befintligheten är detta ”kunna-vara” eller ”möjlig-varo” en existential, i detta fall förståendet. ”Såsom väsentligt befintlig har tillvaron alltid redan råkat in i vissa bestämda möjligheter; och såsom det kunna-vara den är, har den låtit sådana gå sig förbi, den avstår ständigt från sitt varas möjligheter /. . . /Tillvaron är åt sig själv överantvardad möjligvaro, den är alltigenom kastad möjlighet /. .  . / Tillvaron är på så vis att den i varje särskilt fall har förstått respektive inte förstått, att vara på det eller det sättet” (s- 187-188).

Heidegger menar att tillvaron måste tänkas som befinnande sig i och förstående den värld hon omger sig av, sitt ”vara-i-världen”. Hon hanterar den på så vis att hon visar sig vara konstituerad av denna oundvikliga möjligvaro, förståendet[2].  Detta förstående är skilt från förståelse (Verstehen från Verständnis).  Det är ingen förmåga eller entitet eller någon läggning som gör henne sökande efter livets mening, utan det som gör hennes liv, tillvaron, till ett vara av möjligheter att hantera den befintlighet som den funnit sig ”kastad” in i, en typ av reaktion utan vilken man aldrig kan tänka sig en människa.

Att detta förstående finns nedlagt i tillvaron som en existential kan man se i de tidigare kapitlen (förutom i det omnämnda programmet för en tolkning av tillvaron). I dessa talar Heidegger om hur människan reder sig i världen. Med utgångspunkt från praktiska exempel vill han bl. a visa att de ting vi omger oss med är vad de är i form av ting hänvisade till sitt bruk (sin ”bevänthet”, vilket kan vara utvidgad till ”bevänthetshelhet”) genom att vi finner dem ”vara till hands”, inte som blott ”världslösa” saker, utan ”vara för handen”. Hammaren är ett exempel han visar hur vi bara kan fatta genom att hamra med (s. 95–102, 115–122).

Det varande kan upptäckas i sin betydelsefullhet som alltid är given av människans vara. Hennes bruk, hanterande av världen osv. visar tillbaka till henne själv. Därför kan förståendet bli explicit genom att tillvaron antingen söker sig genom världen, s.k. oegentligt förstående, eller genom att tillvaron försöker förstå sig självt (det ”för vars skull tillvaron är”, s 186). Båda sätten fungerar, men kan vara äkta eller oäkta [3].

Förståendet uppdagar möjligheter för människans av vara, på så vis att hon gör ”utkast”, ”kastar sig ut” mot möjligheterna i form av odramatiska omedvetna projekt som fullföljs genom blotta varandet i världen. De möjligheter som hon karakteriseras av är inte några egenskaper hon har, utan människan är sina möjligheter. Ontologiskt sett är människan mer än hon är, ontiskt sett.

Förståendet projicerar mål för tillvaron så att den blir medveten, men det sker alltid genom en situation där tillvaron föregås av handling, praxis mm och därefter blir man medveten och teoretiserar. Det äkta förståendet, som är existensen hos Heidegger, kännetecknas av en ”genomsynlighet”, där hela i-världen-varon blir transparent och tydlig för människan. -Här befinner jag mig och här förstår jag, kan hon säga till sig själv.  Denna situation nås inte genom intellektuellt tänkande, heller inte genom (fenomenologiskt) väsenskådande, utan var slag av väsenskådande till det varande och varat är godtagbart, menar Heidegger och hans praktiska exempel visar åt vilket håll han tänkt sig genomsynligheten.

TOLKNING

Förståendets utveckling kallas utläggning (tolkning). Den innebär att något redan förstått, världen, blir tydligt i och med att förståendets utkastande mot möjligheter alltid ”har sin egen möjlighet, nämligen att utvecklas” (s. 193). Inget nytt blir förstått utan ”en vidare utarbetning av de inom förståendet utkastade möjligheterna” (ibid) tas upp till utläggning. Allt varande blir utlagt med hänsyn till vad det kan vara ”bevänt med”, dvs. ”till vad?” Heidegger menar att när vi träffar på något varande gör vi det alltid på ett förstående-tolkande sätt (med vissa förutsättningar, vilka vi ska se). Även det rent varseblivna, det förpredikativa, har sin karaktär av förstått som något.

Tre uppdelningar görs av förutsättningar i förståendet och tolkningen; förehav, föresyn, föregrepp. Att ha förståelse, att se förståelse och att (be) gripa förståelse.

Förehav är där den alldagliga tolkningen har sin grund, där vi inte tänker på att det vi har i handen, t ex en hammare, är bevänt med och betydelsefull på det sätt man brukar det, dvs. hamrar. Denna förståelse kan tolkas, kanske lättast när det går sönder (s. 103–104), men ”träder / . . . /tillbaka in i den typ av förståelse som inte får den att avteckna sig” (s. 195).

Försyn är den riktning (intention) tolkningen tar, där man ser en viss tolkningsmöjlighet, känner igen den.

Föregrepp är det språk man brukar, med eller mot det förstådda, men det finns alltid i tolkningen en viss begreppslighet medförstådd. Dessa förförståelser exemplifieras i tolkningen av utsagor, vilka kommer sist i denna studie.

Meningen med det förstådda kan tyckas frånvarande. Heidegger menar att den snarast är att se som något verksamt vid tolkning, som en formell struktur, liksom ”logos” som en språklig funktion, inte förnuft.  När något blivit förstått är det ett varande som förståtts, inte en mening. Mening är den struktur i vilken tolkningen artikuleras, inte en egenskap hos något varande. Meningen är det mål mot vilket riktningen som utkastet mot möjligheterna (förståendet) tar sikte. ”Meningsbegreppet omfattar den formella stommen i det som med nödvändighet ingår i det som den förstående utläggningen artikulerar” (s. 197). Heidegger tycks mena att mening bara är något som vi människor tillskriver det varande utifrån vår egen meningsfulla eller meningslösa tillvaro.

Den hermeneutiska cirkeln som påtalades i början är även med i tolkningen. Inte heller här ser Heidegger den som en circulus vitiosus. Liksom tidigare vill han säga att tanken på en deduktiv härledning inte kan gälla för tolkning av tillvaron. Deduktion tillhör det icke-tillvaromässiga varandet.

Denna ”cirkel” är grundläggande för tillvaron och finns i meningsbegreppet, i förståendet, i den fenomenologiska metoden, i vara-frågan överhuvudtaget, just för att tillvaron är det vara som rör sig om sig självt. Dvs. människan har alltid ett visst förhållande till sitt vara (vars egentliga väsen är existens).

Denna cirkelbundenhet finns i skilda grader på skilda nivåer och har skilda grader av kloka och genomsynliga värden. ”Det avgörande är inte att ta sig ut ur cirkeln, utan att ta sig in i den på rätt sätt” (s. 199) skriver Heidegger. Att tillfälligheter inte får styra tolkningen har han sagt tidigare med samma hänvisning till ”sakerna själva”.

Utsagan ”Hammaren är för tung!” blir föremål för en tydlig uttolkning (se s. 200 ff.): existential-hermeneutisk och apofantisk är två skilda vägar som den tar.  Utsagor har sina förutsättningar, liksom all annan förståelse och utläggning. De kan alla relateras till de nämnda förförståelserna enligt följande schema

 

A  Ha  Förehav            På-visande       Hamrande                                    Tillhands i hamrandet

B  Se   Föresyn             Predikation      Subjekt/Predikat                        Objektet hammare

C  (Be) Gripa   Föregrepp        Meddelande   Säga-vidare, kommunikation Den uttalade hammaren

Utsagors förutsättningar beskrivs i det tredje till femte leder (se nedan).

Påvisande – det som visar något ospråkligt (inte en mening eller föreställning), ett varande i sitt bruk (hammaren i hamrandet).

Predikation–  det utsagda är hammaren självt, inte predikatet. Subjekt/predikat upprättas och det bestämmande om det utsagda, att det är något som något (en för tung hammare) utsägs om det utsagda.  Predikationen är grundad i på-visandet genom att den inskränker det som påvisas i en viss bestämd mening (riktning). I denna betydelse är predikationen apofantisk.

Meddelande – det utsagda sägs vidare, hammaren blir uttalad som ”den där hammaren” och delas med andra än den utsägande.

Heidegger ställer utsagans förutsättningar skildrade som A det existential-hermeneutiska, mot B och C, de apofantiska. En brukare av t ex hammare har alltid sin grund i A när han säger att den är ”för tung” eller ”den andra hammaren” eller bara tar en annan hammare ”utan att ödsla ord på den saken” (s. 204). Även om ord saknas så betyder det inte att tolkning och förståelse inte finns.

Men vad händer när man säger att ”Hammaren är för tung!”? Jo, i B och C får objektet hammare (det uttalade) framträda som något blott förhandenvarande, ett ting.  Detta ting blir förstått utan sitt användningsområde (”bevänthetshelhet”) och dess tillhandenvarande funktion beslöjas.

Men Heidegger vill visa att även utsagans apofantiska delar, B och C, vilka märks i det ”apofantiska såsom” i ”hammaren förstådd såsom…” har sin grund i den på-visade, hermeneutiska, betydelsen, vilken ses i ”det hermeneutiska såsom” (hammaren ses såsom, s. 205). I denna betydelse uppenbaras ett varande som något som är verksamt i mänskliga praktiska handlingar, till skillnad från det apofantiska där en logisk och kommunikativ egenskap utsägs vara i den språkliga handlingen.

 

AVSLUTNING

Att påstå att människan alltid förstår sin värld, vilket Heidegger gör, är inte lätt att urskilja från den ontiska förståelsen, dvs. såsom vi vanligtvis använder ordet förstå. Den ontologiska-existentiala analysen är vittfamnande och säger något allmänt – att leva är att förstå liksom att befinna sig i en värld och att tala. Risken med Heideggers vida begrepp om förståendet är att det, trots hans försäkringar, hämtar visst ontiskt-existentiellt bruk av förståelsen när skillnaden dem emellan borde vara klar.

Jag tycker inte att jag själv kan låta bli att ha den vanliga förståelsen i tankarna och därmed läsa in den i Heideggers begrepp.

Hur skulle man kunna falsifiera Heideggers begrepp? Finns det människor som inte förstår, trots att de lever (en paradox enligt Heidegger)? Jag tänker mig att galna och medvetslösa människor kan ses vara utan en ”värld”, men på samma gång att deras ”värld” är nog också något som de förhåller sig till, hanterar och därmed förstår. Då är vi tillbaka till detta begrepps allmänna innebörd som kan tyckas vara så allomfattande att det blir meningslöst, om vi ser det från den vanliga betydelsen av förståelse.

Det fattas dock något väsentligt i denna korta studie; tiden som förståelsehorisont. Heidegger skriver redan på s. 38:

”Tiden måste bringas i ljuset och i begreppsliga termer fattas genuint såsom horisonten för all vara-förståelse och för varje sätt att utlägga varat. För att detta ska kunna fullt ut klargöras krävs att tiden på ursprungligt vis expliceras såsom horisont för varaförståelsen utifrån tidsligheten i egenskap av den varaförstående tillvarons vara”. Detta gör han i del II, bl. a med begreppet ”vara-till-döden”.

Den kritik som G Fløistad har mot anknytningen till projekten kan då bättre förstås tror jag, men jag måste även här vänta med redogörelsen för tidsligheten i förståendet.

Detta filosoferande är väsentligt annorlunda och ställer andra krav på läsaren än andra filosofiers bidrag till diskussionen huruvida vi kan förstå vår värld, vårt befinnande i den osv., än Moores försvar för common sense.

Heideggers anspråk på att vara den förste sedan Aristoteles (s. 206) som tagit upp denna typ av förstående, ett ”synthesis och diaresis” (tillsammans- och isärtagande) – begrepp som visar att något varande, sig-visande, blir förstått som något (i riktning mot), dvs. tillsammans, men också isärtagande (i utläggning och artikulation, den apofantiska funktionen i utsagan) är något som visar att han är medveten om att hans nya begreppsbildning inte är förankrad i senare tids filosofi.

Vad är då vitsen med att detta nya begrepp? Jag ser det som ett annat slags bevis för påståenden i stil med Moores ”Detta är min hand” och som Heidegger kan hantera i sin analys just pga. Dess allmängiltighet. Att utgå från att människan förstår sin värld, hur hon än gör det, är enklare än att fortsätta analysen utifrån detta faktum.

Moore visste att det var sant att handen var framför honom, men hur han skulle analysera satsen visste han inte. Heidegger avstår från denna språkliga nivå och visar istället att vi förstår världen på ett mycket mer omedelbart och praktiskt sätt. I denna prosaiska analys ser jag ett värde

[1] Varat och tiden (sv övers 1981 Doxa förlag, org. 1927)

[2] I Vor tids filosofi (Köpenhamn, 1982), skriver Paul Lübcke om Heideggers analys av fruktan, ett exempel på befintlighet:

”I gennom frygtens befindlighed er jeg i en omgang med det værende, som jeg udlægger (forstår) som frygteligt. Dvs., enhver omgang med det værende er befindtlig og samtidig forstående, i det tilværen udlægger (forstår) det som tilværen omgås. Tilsvarende gælder det, at tilværen ikke blot igennem befindligheden registrerer situationen som frygtelig, i det tilværen frygter, men i det tilværeren forholder sig til sin egen existens, bestemmer tilværen, om situationen skal opretholdes eller forandres. Tilværens forstående forholdene sig til sin egen existens er således modstykket til den befintlige erfaring af, hvorledes tilværen existerar” (s. 40).

Se Heidegger s. 183–186 om fruktan, Lübcke sammanfattar: det hör till att leva att man både befinner sig och förstår.

[3] För Heidegger är frågan om egentligt eller oegentligt förstående inte de viktiga skillnaderna. ”Förstående av existens som sådan är alltid ett förstående av en värld” (s. 190). Trasslet kommer när han talar om äkta och oäkta förstående. Den norske filosofen Guttorm Fløistad menar att en lösare som inte erfarit ett äkta förstående, t ex uppenbarat i ångestens tomhet där hela tolkningen av i-världen-tillvaron, sätts på spel och framstår som bottenlöst, knappast kan förstå skillnaden mellan äkta och oäkta. Se s. 453 i Contemporary Philosophy in Scandinavia, red. Olson och Paul (New York, 1972).

Han menar vidare att det finns ingen grund för påståendet att kalla förståndet för projekt (utkast till möjligheter) om man inte får reda på anknytningen till tingen (eller vad det är människan förhåller sig till I sitt projekt) hos människan, om man inte helt simpelt skall förstå anknytningen som ett försök att förstå sin kontinuerliga existens i tiden, projekt efter projekt så att säga. Att detta förståendets utkastande är en existential uttrycker Fløistad bryskt: ”To put it roughly, as long as one exists, one is necessarily concerned with how one is going to exist” (s. 443)

 

Arbetardiktaren Ragnar Jändels avfall från socialismen

 

Litteraturvetaren Jan Stenkvist om

proletärpoeten Ragnar Jändel

bokrecension från 1986

 

”En diktare, även en ’proletärdiktare’ blir en dålig partiman vart han än kommer. Han är för personlig, lever för mycket i sin egen värld och han kan inte, som andra, redan vid 15 års ålder ha hela världsgåtan klar. Därför passar han icke i ett parti. Hans parti heter Utanför.”

Orden är författaren Ragnar Jändels och stod i den vänstersocialistiska Stormklockan den 5 april 1919.  Rubriken ”Mitt avsked” berättar att den tidigare så övertygade kampdiktaren (och målarlärlingen från Blekinge) lämnar den socialdemokratiska vänsteroppositionen. Varför?

Uppsaladocenten Jan Stenkvist har försökt beskrivas Ragnar Jändels ”avfall” i en faktaspäckad studie, Proletärskalden. Exemplet Ragnar Jändel (Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet/ Gidlund förlag, 1985).

Han berättar i en intervju för Uppsala-Demokraten hur han kom att intressera sig för Ragnar Jändel.

-När jag skrev min bok om marxisten och diktaren Arnold Ljungdahl 1971 läste jag Stormklockan mycket noga. Polemiken kring de som lämnade vänsterrörelsen mellan 1918 och 1920-talets början intresserade mig för där fanns äkta känslor, viktiga argument.  De tidigare avfällingarna på 1910-talet, Leon Larsson m fl. var inga engagerade sökare och diktare som Ragnar Jändel.

-Han var i särklass den mest hederlige och bäste poeten i sin generation, Harry Blomberg, Ivan Oljelund, Ture Nerman.

Och han förblev en god sosse hela sitt liv, till skillnad mot Ivan Oljelund till exempel, som försvarade skotten i Ådalen 1931! – betonar Stenkvist.

GRUNDLIG GENOMGÅNG

Jan Stenkvists bok är en grundlig genomgång av den politiska bakgrunden till Stormklockefalangens (Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, 1921 Sveriges Kommunistiska Parti) brytning med moderpartiet (SAP) 1917 och vänsterns kulturuppfattning. Ragnar Jändels avfall ser Stenkvist som resultatet av en utstötningsprocess, snarare än av en brytning med socialismen, vilket i dåtiden var kätteri och oförsvarligt.

Jändels nutida biograf, Åke Åkesson, anför en annan uppfattning som beskriver avfallet i termer av ”personlig mognadsproblematik”, men det vill inte Jan Stenkvist hålla med om.

-Båda uppfattningarna är oerhört förenklade, säger han. Hans f.d. partikamrater såg honom som en religiös svamlare som höll sig för fin för våldsmetoder. Åkessons psykoanalytiska argument att Jändels mor skulle ha betytt religiositet, kärleksvilja, mystik, är svåra att bevisa och därför meningslösa.

Jändel var en av många som inte fick plats i den revolutionära rörelsen som ”leniniserades” åren efter den ryska revolutionen. Stenkvist säger sig vilja fånga samspelet mellan de krav partiet ställde, författarens personlighet och klyftan mellan ideal och verklighet i den revolutionära praktiken.

-Kanske har jag överbetonat den sociala utstötningsmekanismen, medger Jan Stenkvist efter vissa kritikers påpekanden att diktarens verk och person försvinner bakom mötesreferat och politiska vindkast.

Mellan åren 1920 och 1921 sjönk upplagesiffran på Stormklockan till hälften mot rekordåren 1917–1919 stora antimilitaristiska vänsteruppsving. Jändel var med andra ord inte ensam i sitt avfall. Hans värsta kritiker Zäta Höglund och Ture Nerman följde honom ett par år senare.

RABALDER

Det verkliga rabaldret för Ragnar Jändel startar när han publicerar dikter, visserligen opolitiska, i moderpartiets ungdomsorgan Frihet (då liksom nu SSU:s). Jändel försvarar sig med att skulle han bara skriva för den revolutionära vänsterpressen skulle fattigdomen snart göra slut på honom.

När han till sist våren 1919 skickar in sin partibok från Uppsala, där ungdomsklubben retat honom med sina lågkomiska jippon, bodde han i ett fallfärdigt ruckel i yttersta änden av Vaksalagatan.  Nöden drev på det groende tvivlet.

Ett år på Brunnsviks folkhögskola 1915–16 var viktigt för Ragnar Jändel.  Där brast illusionerna om den allena saliggörande proletärrevolutionen, enligt honom själv. Dan Andersson blev en viktig förebild med sitt tvivel på kollektiva lösningar.

-Jändel var där för att lära sig bokföring och rättstavning, säger Jan Stenkvist och ler, men studerade indisk religion, estetik, antiken. Han ville inte bli någon ombudsman direkt, vilket var avsikten för de flesta där.

-När han kom tillbaka med en portion borgerlig humanism i bagaget träffades han av den fanatiske Ture Nermans angrepp, fortsätter Stenkvist. Denne filosofie kandidat förvägrade proletariatet att läsa sådant borgerligt tjafs. En fullkomlig omöjlighet.

 

FÖRBINDELSER

Uppfattningen att arbetarklassen bär på en speciell och levnadskraftig kultur hyllade bl. a Ture Nerman vid denna tid. Men Kata Dahlström, Carl Lindhagen m fl. ansåg att den borgerliga kulturen visst kunde utnyttjas i socialistiska syften.  Stenkvist själv lutar mer åt det senare efter 20 års studier av arbetardiktning.

-Jag tycker att kombinationen marxism och kristendom är fruktbar. I gränslandet har många upptäckt förbindelser.

Han har aldrig sökt sig till författaren av den typen, men har rör sig mot dem ändå.

-Ja, det är ingen slump att jag skrivit både om Karl Vennberg och PO Enquists religiösa drag.

 

Hans nya bok är fylld med svensk historia av god klass som borde intressera varje vänsterman- och kvinna. Lika delar politisk historia och litteratur.

-De skrev så utförliga och roliga protokoll på den tiden, berättar Stenkvist. Diskussioner refereras ordentligt, spirituella tal skrevs ned osv.

-Jag rekommenderar boken om Ragnar Jändel till dem som vill veta vad som tilldrog sig i dessa spännande tider, då Ryssland slogs för livet, finska inbördeskriget pågick och den tyska republiken utropades. Där finns rötterna för de båda grenarna av den svenska arbetarrörelsen idag avslutar Jan Stenkvist.

Publicerad i Uppsala-Demokraten 14 aug, 1986

De kämpande pensionärerna på Nørrebro i Köpenhamn 1982

 

De kämpande pensionärerna på Nørrebro

 

Det är fest i Nørrebro Folkets Hus i Köpenhamn. Framme på en scen står en äldre kvinna och löser högt. Hon läser urklipp ur tidningarna om den unga BZ-brigadens kamp den sista veckan. Alla pensionärer lyssnar och applåderar.

För dem är det självklart att kämpa för bättre och billigare bostäder. Det har de gjort både för sig själva och tillsammans med de unga husockupanterna i BZ-brigaden.

Else Larsen, pensionär, berättar i denna intervju om hur det gick till när man gick samman med ungdomarna för en månad sedan.

-Det var vi som tog kontakt med dem. Vi skickade ett brev till några vi kände och där skrev vi att det var fint att de gjorde någonting. Men att det hade blivit för våldsamt.

-Ja, det är lika mycket polisens fel att det jämt blir slagsmål.

-De unga kom hit till Nørrebro Folkets Hus och vi pratade om vad vi hade gemensamt. Det var en hel del saker som vi pensionärer vad otillfredsställda med i bostadspolitiken. Ägarna kör ut oss från kvarter vi har bott i hela vårt liv och gör om lägenheterna så att ingen av oss har råd att bo kvar. Ut till förorterna med oss bara!

Hon fortsätter med att berätta att bostadsbolagen bara bygger treor och fyror när de bygger nytt i innerstaden. De lägenheterna passar bara till barnfamiljer och varken till ungdomar eller pensionärer.

-Men vi kanske bråkar för mycket så de vill ha bort oss! – ropar hon högt.

 

Else skrattar till men blir strax allvarlig när hon talar om ockupationen för en månad sedan.

-Vi var ungefär 60 pensionärer och lika många ungdomar. Vi gick in tillsammans genom ett fönster. Ja, för att allting skulle gå rätt till, så ville vi inte bryta upp någonting.

-När vi var inne gjorde vi i ordning kaffe och satte ut våra fanor. Pensionärernas egen och BZ-brigadens bredvid varandra. Efter en stund kom två polisbilar och blockerade gatan i vardera änden.

-Jag gick fram till och sa: ”Vad gör ni här?” och ”Varför har ni satt bilarna såhär?”

-De ursäktade sig hit och dit och sen sa de att någon kunde bli skadad, det fanns ju gamla människor med, sa dom.

-Då svarade jag dem och sa att vi inte alls är så gamla och skröpliga som ni tror och vi gör det tillsammans med ungdomarna, så ge er iväg bara!

Else berättar att hon också lyckades övertala kravallpolisen som kom efter att de andra poliserna gett upp. Ingen anmälan kom från husägaren och det hela gick lugnt och stilla till, för första gången på länge för BZ-brigaden.

-Vi vill inte vara med om våld används. Det gör detsamma vem, polisen eller ungdomarna.  Visst förstår vi att man blir tuff när man är uppvuxen i en storstad som Köpenhamn. Och blir man sedan bankad några gånger i skallen av kravallpolisen, så är det klart att man blir arg när polisen kommer.

-Men vi står fast vid att inget våld ska användas och inte heller någon sprit eller knark.

-Det är våra villkor till ockupanterna och det har de accepterat.

-Just nu har vi inte gjort mer än det att vi gick in i huset med dem, men vi besöker dem ibland där de bor här intill Folkets Hus på Nørrebro.

Att det skulle bli en sensation i pressen när vilda ungdomar med skärt hår och järnrör ockuperade hus tillsammans med kaffedrickande pensionärer hade ingen tänkt på bland pensionärerna. Det blev teveintervju för Else Larsen.

-De tycker det är så märkvärdigt att det inte blir våldsamt, när vi gamla och unga är tillsammans. Men vi har massor gemensamt.

-Vi gamla har erfarenheterna och de unga krafterna. Det går att samsas om de saker som håller både oss och ungdomarna nere.

-Jag sa i teve att om BZ-brigaden ringer och säger att de har ett tomt hus till och vill att vi ska vara med, så är det klart vi ställer upp igen. Bara det går fredligt till.

 

Nørrebro Pensionärsförening har funnits i sex år. På den tiden har man hunnit med två egna ockupationer, så det är inget nytt för dem egentligen.

För fyra år sedan gillade pensionärerna inte att en husägare skulle göra om ett uruselt hus till bostadsrätter. Det genomruttna huset skulle rivas istället ansåg de och gick in i huset.

Polisen kom tre gånger och körde ut dem, milt men bestämt. Till sist så satt de där i alla fall, polisen och pensionärerna och drack kaffe och pratade om saken.

Likadant var det en annan gång då två pensionärer var utan bostad. Då ordnade pensionärerna två tomma lägenheter och ockuperade dem tills de bostadslösa pensionärerna fick dem.

 

Mottot för Nørrebro Pensionärsförening är, ”Vi vill inte styra andra och vi vill inte styras av andra”. Den kämpar för bättre villkor för pensionärer som är många och har dåligt med pengar i Danmark. En del hittar inte rätt bland bidragen och pensionsblanketterna och mister på så sätt sin rättmätiga del.

Else Larsen berättar hur hon gör:

-Om det kommer någon stackars sate och säger att han har så och så mycket i pension och det inte stämmer med vad han ska ha, så säger jag åt honom, ”Du ska inte ha ett uns mindre än vad du har rätt till”.

-Själv har jag inte mycket pengar, men man kan ju hjälpa varandra så går det lättare. Efter mat och hyra så har jag ungefär 160 kronor kvar per månad till annat.  Så nog finns det mycket att kämpa för.

 

Nørrebro Folkets Hus till exempel. Huset som de gamla och unga på Nørrebro äntligen fått efter många års protester och kämpande. Där har pensionärerna en egen lokal och när det är fest så kommer även de äldre från förorterna in för att få vara med sina vänner.

Framme vid scenen står det på en liten skylt, ”Allt för förbjudet”. De har humor också, dessa starka gamla människor.

Else Larsen och de andra avslutar festen med att sjunga kampsånger de gjort själva

 

”Vi har slitit och vi har släpat för landet i många år.

Våra dåd blev ej belönat därför får vi det som vi får.

 

Sådan är kapitalismen, otack är den gamles lön.

Det är de rika paradis men,

jag tycker fanimej att det är synd.

 

När vi frågar om våra bidrag,

får vi inga svar.

Även om många skulle behöva,

ha en telefon!

 

Sådan är kapitalismen, otack är den gamles lön.

Det är de rika paradis men,

jag tycker fanimej att det är synd.

 

Därför må vi kämpa samman,

ung och gammal om vår lott.

Annars får ni ju det samma,

när ni själva gamla blir.

 

Sådan är kapitalismen, otack är den gamles lön.

Det är de rika paradis men,

jag tycker fanimej att det är synd.

 

Opublicerad artikel

Köpenhamn 22 maj, 1982

 

 

 

 

 

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.

%d bloggare gillar detta: