Kategoriarkiv: Kultur

Bob Dylan 1975

Bob Dylans senaste verk. Murder most foul, har igen gjort honom till ett mediefenomen som alla från Andres Lokko till Johan Hakelius hyllar eller skriver en runa om. Jag ska inte skriva om den utan om vad som skedde 45 år tidigare,

Sommaren 1975 reste jag till den amerikanska Södern. Ett år som Senior i Mountain View High School, Arkansas.

Senior High, Mtn View, AR, 1975

Fadern i min värdfamilj, född 1940, hade en del gamla Dylanplattor som snurrade från hans 1960-tal. Min flummiga flickvän tjatade om Blonde on Blonde, men hennes hippiefamilj var för fattig för att ens äga en skivspelare. Men jag tog mig långsamt in i Dylans låtskatt, som jag nosat på tidigare i Uppsala där jag faktiskt ägt ett munspel inkl ställ och akustisk gitarr.

I Little Rock, 1976

Dock blev inte Dylans 1960-tal vad som fick mig att lyssna ordentligt på honom utan hans 1970-tal. Bland traditionella Dylanfans finns ofta en förkärlek för antingen de fyra första akustiska albumen 1962-64 eller hans elförstärkta period med Bringing it all back home, Highway 61 Revisited och Blonde on Blonde 1965-66.

Hans 1970-tal fångade alltså mig, först livealbumet med The Band Before the Flood 1974. Året därpå begav han sig ut på turnén Rolling Thunder Revue, samma höst då jag naturligtvis helt ovetande befann mig i USA. Denna turné blev uppmärksammad förra året Martin Scorseses dokumentär på Netflix.

Klippet ovan som visar Dylan i sin allra bästa form med en elektrifierad version av A hard rain’s a-gonna fall, en låt han brukade ackompanjera sig själv på med en gitarr på 1960-talet. 1975 är han en commedia del-arte figur, en trickster som vitsminkad väser och spottar fram de besvärjande poetiska orden om det förestående hårda regnet. Dessa minuter av ren energi innehåller allt man behöver veta. Jag har sett det 100 gånger nu och ska se dem minst lika många gånger till.

Joakim Thåström måste ha haft denna sceniska energi vid samma tid, helt oberoende av Dylan men ändå som en lärjunge. Dylans närvaro, hans utspel och totala fokus kan ha nått till Oasen i Rågsved.

Sommaren 1975 var Dylans äktenskap i spillror. Han hade berättat delar av sin och Sara Dylans stormiga och sorgsna kärlekshistoria i Blood on the Tracks som kom ut vintern 1975.

Men det fanns mer att säga och han sa det bara en gång i ett framträdande på The Bitter End Café med folksångaren Ramblin’ Elliot den 3 juli. Ett talande namn på denna lilla konsertlokal där Dylan sjöng om övergiven kärlek, Abandoned Love.

Han hade sig själv att skylla, som han sjöng i I threw it all way senare på turnén. En låt han hade skrivit långt tidigare, men som nu visade sig bli sannspådd.

Konsertturnén Rolling Thunder Revue visar upp Dylan där han var som bäst, 1975. Ett år utan familj, ute på vägarna med ett nytt projekt, ett cirkussällskap med vänner och musikerkollegor som Joni Mitchell, Patti Smith, Roger McGuinn, Mick Ronson, Joan Baez och många fler som de tog upp längs vägarna i New England. De spelade bara på små lokaler och budgeten sprack, trots att Idiot wind, Isis, One more cup of coffee och One too many mornings var underbarare än någonsin.

Allen Ginsberg, Dylans mentor sen 1960-talet och beatniklegend, följde med. Först som poet men till sist som bärare. Ginsberg och Dylan passade på att besöka en annan beatniklegends grav, Jack Kerouacs. när de spelade i Lowell, Massachusetts, där Kerouac växt upp. Märkligt nog så träffade de franska poststrukturalisterna Gilles Deleuze och Félix Guattari de båda amerikanerna vid denna konsert 1975.

Bruce Springsteen och Bob Dylan backstage i New Jersey 1975

Jag skrev 2016 om tre artister från delstaten New Jersey, Frank Sinatra, Allen Ginsberg och Bruce Springsteen. I detta inlägg berättade jag också om vad de vilda franska tänkarna gjorde i New York på konferensen Schizo Culture och om mina reseäventyr runt USA 1979.

Martin Scorseses konsertfilm Rolling Thunder Revue. A Bob Dylan Story innehåller både dokumentära avsnitt från turnén och samtida kommentarer från de som var med inklusive Dylan.

Jag har nog sett filmen 20 gånger nu och dessutom läst dramatikern Sam Shepards loggbok. Han skulle skriva dialoger till en film, Renaldo and Clara, men det gick inte så bra. Jag såg hela filmen på Biskops-Arnö folkhögskola en sömnig natt 1982 när Anders Weidar, redaktör för Café Existens, visade den.

En annan koppling till Bob Dylan var mitt möte och intervju för folkhögskolekursen samma år, 1982, med Izzy Young i Stockholm, den amerikanske folkmusikarrangören som upptäckte Dylan, nu dessvärre borta. Samma sommar såg jag Dylandyrkaren Ulf Lundell i Danmark dit jag flyttat.

För fyrtiofem år sedan var Bob Dylan alltså som bäst. Albumen Desire och Hard rain är bevis nog, liksom trippelalbumet nr 5 i Bootlegserien. Man behöver inte köpa alla 14 CD i boxen från Rolling Thunder turnén för 1159 kronor. Eller . . .?

/ Besökare vid Stadsteaterns föreställning Dylansällskapet 2016

Elva böcker på sju år

 

20180731_1330498448093590738614960.jpg

Länge ville jag bli författare men debuterade först vid 55 år, då med besked. Jag har nu givit ut elva böcker nu på sju år mellan 2013- 2020, varav tio via egenutgivning och den tionde på ett litet nytt förlag, Rosa Alba.

En del är gamla texter och översättningar från engelska som blev mitt debutspråk, men mycket är nyskrivet. Ni kan köpa direkt av mig eller via internetbokhandlar (Adlibris, Bokus och Amazon).

2013

Texter jag översatt från engelska om politisk filosofi och tre egna texter. Adlibris.

Min första egna bok. En samtidshistorisk studie av Sveriges utveckling. Adlibris.

Något utvidgad översättning. Adlibris.

Min första skönlitterära bok. En framtidsdeckare om Sverige och Indien. Adlibris.

2014

Filosofiuppsatser i metafysik, etik och samhällsfilosofi. Adlibris.

Min framtidsroman om Sverige, Indien och Kurdistan. Hälften översatt från Sara Sarasvati. Adlibris.

2017

Samlade texter om utbildning, ungdomar, folkbildning och pedagogik. Adlibris.

2018

Samling skönlitterära texter och kulturdebatt. Adlibris.

Samlade texter i journalistik, debatt, filosofi, kultur med mera. Publit.

Min självbiografi. Första boken på ett förlag, Alba Rosa. Adlibris.

2020

Skandinavisk kulturkamp. Vulkan.

Recensioner, utdrag, eboksupplagor, presentationer.

Publications in English

Uppdatering om nya boken och inställda föredrag i Sydsverige

Formgivning av stilsäkre Thomas Arfert

Så kom fem lådor med 200 exemplar av min nya bok, Skandinavisk kulturkamp.  Glädjande för en författare att få se sin bok i tryck!

Men i coronakrisens tider så ställs även jag inför beslut om att ställa in mina planerade föredrag om boken i Sydsverige i april, vilket innebär att Växjö 6 april och Lund 8 april utgår.

Min förhoppning är att mina möten i  Umeå 9 maj (lokal bokad i Mariehem), Uppsala 23 maj  och Stockholm den 10 juni kan genomföras,  men håll utkik här och på min Facebooksida och Twitter för uppdateringar.

Vill ni beställa boken för 200 kr inkl porto så maila eller ring, se kontakter. Leverans i Stockholm går bra för 150 kr.

Ny bok – Skandinavisk kulturkamp – ute och på turné i landet i vår

Min senaste bok, Skandinavisk kulturkamp, finns nu att köpa på Vulkan och på Adlibris/Bokus. Även i Norge och Finland på Adlibris.

Från förlagspresentationen:

”I Danmark, Norge, Sverige och Finland pågår en kamp för ländernas frihet och oberoende och ett ihärdigt folkligt försvar för dess kultur och medborgarna, mot islamisering, mångfaldsvurm, massinvandring och politisk korrekthet.

Skribenten Jan Sjunnesson vill med denna bok visa vad som sker i Sveriges grannländer där befolkningarna nu insett att de måste stå upp för sin kultur, sin historia och sina värderingar. Denna kulturkamp försiggår på internet och i alternativmedier, men också bland föreningar, partier och bokförlag. Skandinavisk kulturkamp ger inblick i de senaste 50 årens strider i Norden för självständighet, frihet och nationell kultur”

BOKTURNÉ I VÅR FRÅN SKÅNE TILL NORRLAND

Jag ska resa runt i vår och tala om boken och yttrandefrihet i flera städer i regi av Yttrandefrihetsombudsmannen:

Växjö 6 april, kl 18, restaurang 4Krogar vid Växjösjön.

Lund 8 april, kl 18, sal Kyrkan, Stadsbiblioteket (ingång Bredg 3B)

 

Umeå 9 maj, med Pontus Persson. 7:ans mötesplats Mariehems Centrum/Mini aula – Tranan

Uppsala 23 maj, kl 14, Mallas sal, Stadsbiblioteket

Stockholm 10 juni, kl 18, Pressklubben, Vasagatan 50

Ni kan då köpa boken och samtidigt kanske några av mina andra böcker. Välkomna !

/Sjunne

Societetens drogromantik, Bellman, Lundell och vi andra

Bild av den engelske opieätaren Thomas de Quincey, från Gunnars Hardings understreckare 2006

Klarar överklassen att leva bohemiskt utan större problem medan övriga klasser klarar sig sämre? Antagligen. Men vi pratar sällan om detta faktum.

Sveriges liberala och tidvis revolutionära kulturliv har sedan länge visat upp bohemliv som något önskvärt och underhållande utan att riktigt beakta avigsidorna och misären för vanligt folk. En Vreesvijk här, en Afzelius där, en Birgitta Stenberg där och en Monica Zetterlund där har gått åt under tiden och generationer har följt deras öden, ibland bokstavligt.

UNDERKLASS I SVENSK FILM
Nyligen såg jag två gamla svenska filmer på DVD, Kungsgatan (1943) och Ormen (1966). Förlagorna till filmerna var böckerna med samma namn, skrivna 1935 av Ivar-Lo Johansson respektive Stig Dagerman 1945.

Vad som slog mig var den sjaskiga underklassmiljö som visades upp med inslag av obegripligt våld, fylleri och ett för dåtiden oreglerat sexualliv inklusive prostitution. Det var som om författarna ville visa upp det mest provokativa och bohemiska sidorna av det svenska samhället och att även de mindre bemedlade hade rätt till att släppa sig fria från konventioner. Men huvudpersonerna verkade samtidigt så tragiska och förvirrade.

Kan det vara så att bara överklassen och vissa individer inom de lägre klasserna klarar av en bohemisk livsföring och att revoltera mot vad de uppfattar som förtryck? Det bär mig emot något att följa tankegången fullt ut, men kanske ligger det något i denna tes om att massor och elit har skilda förutsättningar att sväva ut.

Den adlige opiumätaren Thomas de Quinceys beskrivning från 1821  (se teckningen ovan) ledde fler in i drogberoende genom sitt lätta handlag med opiat-tinktur, laudanum, och blev mönsterbildande för nyfikna unga med anor och pengar fram till rikemanssonen William Burroughs Junkie (1953).

FRÅN BELLMAN TILL LUNDELL
Den förste svenske bohemen som med kungligt beskydd gjorde narr av sin samtid och hyllade vin, kvinnor och sång, som det heter, var givetvis Carl Michael Bellman. Han var knappast ett självförbrännande geni som nästa sekels August Strindberg, men är urtypen för en drinkare och slarver som många då såg upp till. Strindbergs Röda Rummet (1879) behandlar också dryckesbröder och bohemer som vill revoltera.

Han hade läget ganska klart för sig, genom absinthen. Ur Liten katekes för underklassen (1884):

“Vad är moral? En rättskänsla som av överklassen disciplinerats i avsikt att narra underklassen till ett stillsamt levnadssätt”

Men det är med 1900-talets populära arbetarförfatttare, filmindustri, television och sedan internet som folket får se figurer liksom de själva bete sig berusade, antasta det motsatta könet, vänstra och ställa sig vid sidan av samhället. Mohamed Eddie Omar avvisade nyligen på Det Goda Samhället den i kulturvänstern omhuldade tanken att gangsterglorifierande rapmusik skulle vara en slags ny arbetarlitteratur.

Men dessa förebilder var samtidigt frivola herrar som inte gärna inordnade sig ett stillsamt leverne. Arbetarförfattarna på 1930-talet minst lika alkoholiserade och bohemiska som Strindberg, Heidenstam och Fröding var. Alla for illa av det hårda livet, men troligen var adelsmannen Verner von Heidenstam mest framgångsrik sett till livsstil och han blev 81 år.

Nils Ferlin är tydligast bland Klarabröderna som Ivar-Lo skildrade ironiskt, men också uppskattande i just romanen Kungsgatan, den svenska 1900-talslitteraturens mästerverk:

“Bohemerna var utanför produktionen och de var deras stolthet att de var det. Här träffade Adrian för första gången Kurt, Pelle Snusk, Vatten och Traveller. Här satt de, alla landets barn, som nu var stadens kavaljerer och lekte fågelfria så gott de kunde. Den romantiska tidsåldern var slut, men alltid hade en genidyrkare rätt att svälta ihjäl och än var det icke förbjudet att ta sitt eget liv, bara man gjorde det under någotsånär diskreta omständigheter”

Med filmer som 491 (1964), Dom kallar oss mods (1968) och Ulf Lundells bok Jack (1975) etableras en kanon på 1970-talet av berusade, våldsamma, förvirrade eller ångestdrivna individer i kulturlivet som allt fler tar del av.

I vårt grannland Finland söp Pentti Saarikoski och Henrik Tikkanen ikapp. Den finlandssvenske adelsmannen Olof Lagercrantz, som 1945 hyllat nihilisten Stig Dagermans debutbok Ormen, förstod dem och gav dem, inklusive kollegan på DNs kulturredaktion Lars-Olof Franzén, utrymme att hylla ett bohemliv för alla, inte bara för herrskapspoeter och besuttna drinkare.

Utan Franzéns recension i DN sommaren 1975 hade Lundells generationsroman blivit en oläst papperslunta i 1500 exemplar. Nu läste alla Lundell och lyssnade på hans upproriska låttexter. Han var en arbetarson som skulle bli den levnadsglada destruktiva idol alla unga män kunde ta efter. Även jag.

1968
När Bob Dylan tar sin LSD tripp i februari 1964 är han en av få. Tre år senare tar halva Kaliforniens unga tripper, injicerar droger och röker cannabis – The Summer of Love. Samtidsskildraren Joan Didion är där och är förfärad över hur föräldrar ger små barn droger,

Antagligen är Woodstock 1969 och Gärdesfesten 1970 de sista reservaten för de medelklassintellektuellas exklusiva drogvanor och frigörelse. Sedan kan varje trött knegare förvandlas till tjackpundare på ett par månader. Heroinisterna och Velvet Undergrounds musikerna Lou Reeds och Nicos favoritdrog är inte bara några man talar om i studentkvarteren.

Därmed är vi framme vid frågan om moraliserande. Var de frigörelseförsöken felslagna för vanligt folk ?

Även de vilda postmoderna franska tänkarna Gilles Deleuze och Michel Foucault hade börjat tveka om de mänskliga följderna av deras tankeexperiment redan runt 1980. Deleuze avvisade då en utflippad livsstil som många franska hippiestudenter uttolkat utifrån hans och Félix Guattaris Anti-Oidipus (1972), med rätta anser jag. Foucault hade vid samma tid inlett studier av hur antikens tänkare lyckades behärska sina sexuella lustar istället för att bejaka dem (vilket han själv gjort med fistfucking i San Franciscos bastuklubbar med död i aids 1984). Båda kom för övrigt ur högborgerliga familjer.

 

KORREKTIV TILL KULTURVÄNSTERN

Är det ens möjligt att tala om stram moral, självbehärskning, monogami, nykterhet och att värna om traditioner idag? I den politiska debatten pågår för fullt en diskussion om konservatismen. Samtidigt lyser konservativa livsideal med sin frånvaro. Jag är kluven såväl till (vänsterradikalt) bohemeri som (konservativt) moraliserande.

Det saknas ett korrektiv till kulturvänsterns oproblematiska syn på vad folk utsätter sig för och dess konsekvenser. Allt verkar gå enligt dem och ärkebohemen Charles Bukowski (vars svenska översättare, bohemen och missbrukaren Einar Heckschker dog nyligen, ett exempel på att även söner till högt uppsatta fäder kan gå under ordentligt).

Min tes om att bara de ur bättre familjer kan klara de påfrestningar som ett missbruk och ett oreglerat liv innebär är kanske inte så originell och inte heller ordentligt underbyggd. Men den kvarstår och gnager långt ned i frågan om Systembolagets bevarande eller icke, och om hur dagens splittrade familjer ska kunna fostra nästa generation med en amerikaniserad populärkultur som vill maximera lustar och minimera behärskningar.

Mia Skäringers och Robert Gustavssons nedsupna rollfigurer och Ulf Malmros losers i hans fantastiska film Smala Sussie (2003) må vara tragiska men de är samtidigt glorifierade. Man kan se deras elände och garva åt det samtidigt som man sveper ett glas och struntar i räkningarna. De står för det fria livet men det har ett pris och det är inte lika för alla.

(refuserad text)