Kategoriarkiv: Kultur

Intervjuad om sexarbetarorganisation

Så då har mitt sexradikla förflutna på 1990-talet och ett par år in på 2000  blivit intressant för historiker i och med denna mailförfrågan häromdagen:

”Hej Jan, 

Jag heter Jens Rydström och jag är professor i genusvetenskap vid Lunds universitet. Just nu håller jag på med ett projekt om de nordiska sexarbetarföreningarnas historia och jag har samarbetat en hel del med Petra Östergren. Hon säger också att jag bör intervjua dig, eftersom du var väldigt aktiv för att stödja sexarbetarna i att ordna en egen intresseförening.  
Jag har intervjuat de kvinnor som drev Sexualpolitisk front på 1970-talet och jag har intervjuat andra som var aktiva senare. Jag har intervjuat danska sexarbetare från SIO och jag ska snart till Oslo för att möta dem som drog igång PION på 1990-talet Snart hoppas jag få tillfälle att intervjua Pye Jakobsen. Men du är en viktig aktör som jag också vill ska berätta om dina hågkomster från den tiden då du engagerade dig i detta. 
Jag vill som sagt ha ett nordiskt perspektiv och en av mina huvudfrågor är den skiftande politiska kontexten i varje land. Frågor jag vill ställa handlar om organisationsformer och om det motstånd och det stöd de fick från personer utanför den egna organisationen. Vilka allianser eftersträvade de och vilka allianser lyckades de forma?
Minnen från den tiden och hur du upplevde arbetet med frågan, bemötandet från sexarbetarna och från andra människor som hade åsikter i frågan. 
Om du vill ställa upp, och om du kan redan nu på torsdag den 19 januari vore det perfekt, eftersom jag är i Stockholm den dagen (för det är väl där du är baserad?). Annars kan vi komma överens om något annat tillfälle. 
Hälsningar
Jens

—————————————————————————-
JENS RYDSTRÖM, Professor
Department of Gender Studies
Lund University, Box 117, S-221 00 LUND”
Igår kom Jens Rydström för att intervjua mig i det nordiska forskningsprojektet Propol. Hans beskrivning på Lunds universitet webb:
Prospol – Comparing European prostitution policies: Understanding scales and cultures of governance, med över 40 deltagande forskare från 24 länder. Projektet kommer att utmynna i en rad böcker och artiklar om europeisk prostitutionspolitik. Mitt bidrag till projektet är en historisk studie: Nordic sex workers’ organisations: Origins and contemporary challenges.
Vi pratade i en timme och jag fick tillfälle att leta fram gamla tidningsklipp och dokument från slutet av 1990-talet.
Här är mitt inlägg i Frihetlig tidskrift 1997 som förseddes med en varningstext (Sverige är nog den enda land där anarkister varnas av anarkistiska redaktörer för att läsa fritt efter eget omdöme):
ft-hess
ft1
ft2
ft3
Jag var ordförande i Vänsterpartiet Uppsala 1998-2000 och tog dit Petra Östergren, Alexander Bard m fl sexradikaler för en offentlig diskussion på vårt bokkafé, ett fullsatt arrangemang 🙂
Även i Vänsterpress stred jag för sexarbetarnas rättigheter
v1
v2
Debatt 2002 på Kägelbanan, Mosebacke, med Mattias Gardell som från SAC-syndikalisternas sida kunde tänka sig att öppna upp en sektion för sexarbetare. Arr av Shame.
www.qx.se 2002
www.qx.se 2002

 

En ideell förening, Rosea – Riksorganisationen för Sex- och ErotikArbetare, bildades med mig som kassör. Talesperson var Pye Jakobsen. Vi lade ned något år senare eftersom vi knappt fick några sexarbetare aktiva.

16111308– – –

Länkar om min sexradikalism inklusive om sexualundervisning

https://www.qx.se/nyheter/2098/queer-festival-for-frihetliga-till-hoger-vanster/

http://www.flashback.se/artikel/1562/riksorganisationen-for-sex-och-erotikarbetare

http://www.flashback.se/artikel/1538/strippor-nekas-medlemskap-i-sac

http://pedagogiskamagasinet.se/queer-ar-straight/

http://www.rfsu.se/Bildbank/Dokument/Rapporter-studier/kartlaggning-samlevnad.pdf?epslanguage=sv

http://sourze.se/2003/08/20/sexdebatt-del-1__79427#.WH8q2vnhCM8

http://sourze.se/2003/07/29/prostitution-borde-vara-lagligt__79219#.WH8q-_nhCM8

http://sourze.se/2003/07/14/sexarbete-utan-forakt__79123#.WH8rHPnhCM8

http://sourze.se/2003/07/12/subjektivationen-foucaults-amne.-del-1__79118#.WH8rPfnhCM8

http://sourze.se/2003/07/28/moralstatens-rotter__79214#.WH8rXfnhCM8

https://sjunne.com/2015/07/21/pink-washing/

Idag 2017 fortsätter Rose Alliance med att driva opinionsbildning för och av sexarbetare.  Lycka till !

Två julpoddar

podd

22 december  2016 var jag med i två nationella poddar:

Radio Realism  (RLM) med Länsman, Mats Dagerlind och fyra till i ”Jul i Integrationsindustrin”

Ingrid och Conrads ”Uppesittarkväll” (10 min in men var live så den verkar inte funka). Men jag var med dem idag 23 dec i ett sista Nyhetssvep innan jul!

Roliga och intressanta samtal 🙂

 

God Jul !

 

 

Flygande universitet – filosofi på fyra fredagskvällar

Polska dissidentgruppen KOR
Polska dissidentgruppen KOR

 

I Polen och Tjeckoslovakien under 1970- och 80-talen fick oppositionella samlas hemma pga förföljelse från de kommunistiska diktaturerna och polisen. Ett sk ”Flygande Universitet” skapades när föreläsare talade om förbjudna, men även vanliga akademiska ämnen hemma hos folk, se I , II, III och IV.

Den föreläsningsförening jag startat, Fri Folkbildning, har blivit avbokade nu i hela Stockholm, samt stött på hinder i Göteborg och Uppsala, varför förebilden om ett ”flygande universitet” i privatbostäder ter sig nödvändig.

Här är mina första fyra föredrag som handlar om levnadsvisdom och filosofi. Se kort essä

fre 20 januari – om antik filosofi som levnadskonst utifrån Pierre Hadot . Facebook anmälan

fre 3 feb – om Michel Onfrays filosofiska mothistoria. Facebook anmälan

fre 17 feb – om sekulär buddhism enligt Stephen Batchelor . Facebook anmälan

fre 3 mars – om Alain de Bottons The School of Life . Facebook anmälan

Välkomna från kl 18. Föredragen startar kl 18.30. Tilltugg och dryck serveras efteråt till självkostnadspris.

Plats: Arkitektvägen 33
T-Abrahamsberg
Bromma

Välkomna!

Jan Sjunnesson, fd doktorand i filosofi och författare till böckerna Kommunitarism och  Philosophy papers, ordförande i Fri Folkbildning

sjunnesson.jan@gmail.com  076/9000900

Debatt om hat mot medier

I paneldebatt med Inger Merete Hobbelstad, kommentator i Dagbladet. Gard L. Michalsen, redaktör för Medier24, John Færseth, författare och expert på konspirastonsteorier. och Kristin Skare Orgeret, moderator för debatten
I paneldebatt med Inger Merete Hobbelstad, kommentator i Dagbladet, Gard L. Michalsen, redaktör för Medier24, John Færseth, författare och expert på konspirastonsteorier  och Kristin Skare Orgeret, moderator för debatten.

 

6 december 2016 blev jag inbjuden till Oslo av utrikesjournalistgruppen Internasjonal  Reporter  att tala om hat mot medier. Det var den första officiella inbjudan jag fått som representant för Avpixlat, något som norrmännen var nyfikna på.

Debatten var på anrika Litteraturhuset, intill det norska slottet och Nationateatret.  Se debattupplägget  på nynorsk:

”I Tyskland roper aktivistar “løgnpresse” når dei demonstrerer mot Angela Merkels flyktningpolitikk. I USA blir redaktøren for den konspiratoriske nettavisa Breitbart ein av presidentens næraste rådgjevarar. I Storbritannia stemte folket nei til EU – trass i alle advarslar og prediksjonar frå massemedia.

Dei populistiske rørslene i Vesten samlast alle om ein ting: hatet mot det dei kallar ‘mainstream media’. Korleis hamna me her? Har tradisjonelle medier seg sjølv å takka? Har dei mista oversikta over viktige strøymingar i folket? Korleis kan me halda på ein sannferdig og faktabasert journalistikk?”

Här finns en något burkig ljudfil från debatten, men Swebbtv kommer också lägga upp en film med väsentligt bättre ljud från denna intressanta kväll, inte minst för svensk mediedebatt.

Den norska bok och författare jag prisade flera gånger i debatten, Jeg er ikke rasist men … av Ottar Brox från 1991. Den gjorde nog att norska medier inte undvek kritisk debatt och rapportering om invandringen som de svenska tyvärr fortfarande gör. Annars hade Avpixlat m fl inte existerat och varit så stora.

Johan Hakelius ger mig rätt på varje punkt i dagens Expressen.

 

Framtidsmannen far till Kurdistan

Arbil med citadell
Arbil med citadell

 

I min roman Framtidsmannen är huvudpersonen Paul-Krister ”PK” Matthiasson tillsammans med en svensk-kurdisk politiker, Lena Barson, född som Lezîn Barzani i Halabja i Irak 1980.  De reser tillsammans 2014  till Arbil, huvudort Kurdistan.

Här är några avsnitt om resan, släkten och staden:

”Kvinnlig, invandrare, välutbildad, erfarenhet från Migrationsverket. Yek swêdî peshmerga. En svensk frihetssoldat.

-Lena Barsson heter du? frågade jag.

Hon nickade och svarade.

-Lezîn Barzani egentligen, men min mamma ändrade till Lena Barsson efter ett år här, 1989 tror jag. Vi är släkt med irakiska Kur- distans nuvarande president, Massoud Barzani och har många stora ledare i släkte Ahmed Barzani, Mustafa Barzani, Nechirvan Idris Barzan. Alla slogs för vad de trodde på, frihet och rättvisa och skulle nog inte vilja att jag gav upp.

-Men du slåss väl inte med vapen och våld?

-Nej, men jag slåss. Jag menar alltså med argument, värderingar och fakta.

Snabbt ordnades allt praktiskt i Uppsala. Soran med flickvän passade hus och hund. Lena förmanade och hennes syster lovade besöka huset oanmäld. Soran flinade bara.

Riksdagsarbetet låg nere, men Lena tog med sig de motioner hon lovat skriva klart och än mer PM och propositioner. Mail och mobiler skulle fungera men ibland bröt -strömavbrotten i Arbil all kontakt med omvärlden. De for den 22 december med Turkish Airlines över Istanbul. En vit vinterdag i Sverige men kall grå natt i norra Irak när de landade.

Lena som varit tillbaka många gånger sedan regionen beskyddades av USA efter Gulfkriget 1991 visste att klä sig varmt. På nätterna sjönk inomhustemperaturen ned till 3 grader hade hon varnat. Han lydde hennes råd och tog med sig dunjacka, kängor och långkal- songer. Under veckan de var där hann de gå ut tre gånger. Resten av tid gick åt att träffa Lenas släktingar, äta, shoppa och umgås med nyfikna grannar.

När de landade på natten väntade Lenas morbror vid flygplatsen med sin fina stadsjeep.

-Hell Hej.  Välkommen  mamuste  Matthiasson,  sa  morbrodern vänligt. Vi åker to the family house nu.

Han omfamnade sin systerdotter och skakade Paul-Kristers  hand hårt. Log glatt och pratade en blandning av svenska och engelska och kurdiska. Lena förklarade att han bott tidvis i Sverige under 1980-talet när de klev in i bilen. Under färden in mot centrum berättade morbrodern om tiden i Uppsala.

-All var snälla. Många korder där. Butiker bra. Pengar ok. Bara sometimes, how shall I say? Bråk. Troubles with other Kurds you know.

-Du bodde ju i Uppsala då, P-K, sa Lena. En man sköts på Stora Torget…

-Yes yes. P-KK. We left.  Jag Kurdistan peshmerga. Not PKK. Me PUK. Now KDP. Komplickatet.

-Senare blev det värre när Palme sköts, sa Lena. Alla aktivistkurder förhördes och många flydde som min morbror. Kurdspåret, du ve

-Nej, sa Paul-Krister. Jag har nog missat allt det där. Jag doktorerade då i Uppsala. Något mord minns jag Inte heller något kurdspår.

-Men herregud P-K. Du vet att Olof Palme var statsminister 1986 och mördades? Jag var sex år gammal i Irak då, men kan mer om det än du som var, hur gammal?

-1986 var jag 26 och disputerad Jo, Palmes död är bekant, sa han trött med ett leende. Men inte mycket mer. Jag har aldrig haft någon dagstidning eller sett på tevenyheter särskilt mycket. Lena, jag är ma-tematiker och kan allt om siffror och algoritmer. Men sen, nej. Fast nu har allt förändrats med allt.

-Mamusta, I like you, bröt morbrodern in och log stort vid ratten medan han snabbt kryssade mellan bilarna. I tell you svensk politik and you tell mig mathematics, right?

-Jag får nog uppdatera mamuste Paul-Krister om Palmemordet och kurdspåret när vi får tid. Mitt examensämne på juristlinjen, så jag vet allt om Holmér, Ebbe, Leijon, Hjälmroth, Åhmansson…

Paul-Krister såg ännu tröttare ut när hon började berätta men så stannade jeepen plötsligt till.

-Taman xal, sa Lena. Vi är framme.

De steg ut på Abdul Salam Al-Barzanigatan, döpt efter Lenas familj Barzani som slagits för ett fritt Kurdistan och styrt de irakiska kurdernas land officiellt sedan tio år tillbaka. Lena var avlägset släkt med familjen i Arbil, dit hennes mormor flytt från Halabja 1988 och då hennes mor flydde ensam till Sverige med alla barn.

Denna iskalla mörka natt i Arbil var Paul-Kristers första möte med Mellanöstern. Mormodern stod vid dörröppningen till det storslagna huset fast klockan var över midnatt.

Lena presenterade Paul-Krister som mamuste Matthiasson,  det  räckte.  Hennes  syster  hade  berättat om hans hus och sin stolta son Sorans bevakning. Han fick en handduk av en hemhjälp som visade honom ett rum med fina mattor, tunga draperier och en värmefläkt på full styrka

Dagtid var Arbil en modern men också uråldrig stad med utmärkta kommunikationer och relativt bra standard, långt ifrån de blodiga inbördeskrigen i Syrien, Irak och Iran. Lena jämförde med Turkiet och Grekland, länder dit P-K aldrig rest, men han såg att Arbils vanliga invånare hade det betydligt bättre än de vanliga indierna han nyligen sett på Delhis gator.

Lenas familj tillhörde den övre medelklassen med goda kontakter med diasporan som flytt till Nordamerika och Europa under krigen för självständighet och mot Saddam Hussein. De umgicks i stora säll- skap, lite eller ingen alkohol, flera språk och samtalsämnen samtidigt och klara skiljelinjer mellan män och kvinnor, äldre och yngre, rika och fattiga. Han upptäckte hur skönt det var att inte alkoholen stod i centrum vid manligt umgänge, åtminstone inte bland de något äldre. Lenas yngre manliga kusiner blinkade till Paul-Krister när de smusslade med fin dyr skotsk whiskey men han tog ingen notis.

-Mamuste Matthiasson och endam parlamento Lena, berätta om Sverige, frågade Ismael, en av Lenas släktingar som flyttat nyligen tillbaka från Tyskland till Kurdistan för att sätta upp en importfirma.

-Jag pratar helst engelska eller tyska faktiskt.

Samtalet fördes dock på kurmanji för att några äldre inflytelserika herrar skulle kunna delta. Ismael förstod en del men satt liksom Paul-Krister mest tyst. De äldre hade hört talas om att en av familjen Barzani hade kommit in i svenska riksdagen. Själva hade de slagits både som peshmergas sedan 1960-talet och sedan för att försvara det fria Kurdistan från 1991 och mot ISIS sommaren 2014. De lovordade hennes framgångar och ville gärna posera med henne och Paul-Krister för en bild i Arbils lokalpress, iklädda sina bästa kostymer, medan P-K bara hade jeans och en skjorta utan slips. Lena hade en smart byxdress som passade väl in i det moderiktiga Arbil där hon definitivt inte till- hörde de mest glamorösa.

-Så du representerar ett nytt svenskt patriotiskt parti, är det korrekt? frågade en av herrarna Lena som nickade.

-Men varför? De är väl fascister, nationalister, höger.

-Nej apo. Jag skulle nog säga vi är ett mittenparti. Ekonomiskt till vänster, socialt till höger, kulturellt svenska. Många svenska kurder tror att det enda partiet för dem är socialdemokraterna eller hur?

-Jo så har vi alltid röstat i Tyskland, svarade Ismael. Samma i Sverige antar jag.

-Men jag har sett hur dåligt landet klarar av alla nya flyktingar och hur de ljuger och missköter sig. Under fem år på svenska Migrationsverket såg jag tillräckligt för att inse att de vanliga svenska partierna och myndigheterna de bestämmer över är totalt naiva och inkompe- tenta, svarade Lena bestämt.

-Så. Och du vet bäst för du är kurd? skrattade en av de äldre Barzanis.

-Jag har en svensk juristexamen och är svensk medborgare som gått i svensk skola i den bästa landsdelen, Småland. Jag vet bäst inte, för att jag är kurd och har svart hår, men för att jag vågar tänka själv och inte är rädd att berätta. Utom när jag spelade in hemliga videos om asylbedrägerier.

Lena berättade om fenomenet med miggor och hur de styrde ut sig i niqab och till och med burqa för att inte synas medan de skrattande avslöjade de mesiga svenska handläggarna och de påhittiga men totalt hänsynslösa asylbedragarna. När hon kom till avsnittet om hur hon slickade sig sakta om sina röda läppar under niquaben såg de först alldeles förskräckta ut men brast sedan ut i gapskratt.

-Du är en äkta Barzani, log en av herrarna, men du är roligare än de flesta av våra shejker. Jag skulle rösta på dig om jag var svensk. Utan tvivel.

-Men ge oss lite fakta, frågade den andra äldre släktingen som inte var lika road av att en riksdagsledamot från klanen Barzani slickade sina läppar i något internetmedium han aldrig hört talas. Hur många kommer, varifrån, hur lever de?

Paul-Krister och Lena turades om att ge dem hårddata om den svenska invandringen sedan 1970-talet då kurderna först anlände. För varje decennium minskade andelen flyktingar med asylskäl och andelen självförsörjande familjer medan Sveriges position som främsta mottagarland i världen befästes.

-Och alla som kommer får mat och bostad, inte sant? undrade de gamla kämparna och skakade på huvude Men de vill ha mer än bara bröd och en säng, så de stjäl, inte sant? Och kvinnorna, de vackra svenska kvinnorna, vad säger de? De gillar de brunögda vackra poj- karna, inte sant? Men ibland så kan det gå fel.

 

Paul-Krister och Lena förstod att dessa äldre män visste mer om västvärldens invandrargetton än de själva. Männens historier var de vanliga om brott och misär, bedrägerier och misslyckad integration. Kurder var bättre ansåg de, men inte alla. Den ena av männen bekände:

-Vi är stolta här i Kurdistan men några av de som flyttat och inte lyckats där i Europa kan bli farliga. De får bara gå runt och inte Bara ta bidrag. Sådant tär på en mans självrespekt. Och sedan hela familjens. Jag skäms över mina vänner, mina släktingar, alla kurder som bråkar och inte respekterar landet de bor i. Lagarna och polisen i Sverige är inte som de var här i Irak under Saddam Hussein, eller hur Lena, du är ju jurist?

-Nej visst De svenska lagarna är mycket bra och polisen också. Men när unga killar, en del faktiskt kurder med, kastar sten på polisen för att de bara vill retas och sedan kastar sten på ambulanser och brandbilar så . . .

På ambulanser? Kastar kurder sten på ambulanser?

-Nej inte kurder direkt, fast några. Men unga killar från Afrika och Mellanösten. En del kan nog vara kurder. De lockar dit ambulans och brandbilar genom falsklarm för att sedan bråka med dem. Ibland kastar de sten på brevbärare och bussar med.

 

De äldre herrarna Barzani såg förskräckta ut. Hur lågt kan man sjunka, om man kastar sten på de institutioner som ska hjälpa? Inte ens under de inbördeskrig och uppror de varit med om hade någon sida angripit Röda Korsets eller Röda Halvmånens vita ambulanser. De diskuterade Hamas och Hizbollahs taktik, men kom fram att inte ens de angrep neutrala räddningspatruller.

-Och de här snorungarna får gratis skola och mat av svenskarna? suckade de bekymrat. Fy fan. Lahnet lê be!

-Det är både synd om dem och inte, sa Lena. De har inte fått vux- na som klarat av att vara vuxna runt dem, varken deras misslyckade invandrarföräldrar eller de mesiga svenska lärarna och socialtanterna. Jag vill tro att de unga kan räddas om deras familjer anpassar sig till Sverige, lär sig svenska och jobbar. Något annat val finns inte och man gör likadant i hela världen. Inte bjuder ni in vilka som helst till Kurdistan, låter dem leva på er bekostnad och lyssnar på när de skäller ut er och är otacksamma.

-Lena, det låter konstigt det du säger, men kanske är det sant, sa en respektabel man som Lena visste satt i Kurdistans parlament. I så fall får de unga skickas hem igen. Skicka hit dem, så ska vi ta hand om dem. Först rejält med stryk, sedan sätter vi dem i arbete!

Diskussionen fortsatte. Lena försökte förklara hur socialdemokraterna backat för att korrigera de unga invandrargängen och gett dem fler fritidsgårdar så fort de bränt bilar och butiker. Polisen stod bredvid och tittade på i Husby 2013 berättade hon.

-Jag var där och såg med egna ögon hur bilar exploderade och butiker bra Polisen gick runt och pratade med unga ligister som spottade på dem.

-Nej, nu orkar jag inte höra mer, sa en av dem och log biste Vi går hem och tackar Allah för att vi är i fattiga Kurdistan och inte i rika Europa. Men vi är stolta för att en Barzani också styr Sverige.

-Inte än men snart, skrattade den kurdiska prinsessan Lezîn Barzani för det var så hon kände sig där hemma och då.

 

De äldre männen och den yngre reste sig och bugade sig för Lena, Paul-Krister och Lenas mormor när de gick.

-Du lät som en sur rasist, Lena, sa P-K. Men visst har du rätt.

-Här nere skulle Husbykravallerna aldrig uppstått, sa hon buttert men stol. Man sköter sig och skulle något liknande ske skulle de åka på så mycket stryk att de inte skulle kunna gå.

-Inte bättre, men visst, att bara se på när brott sker mitt framför ögonen på en. Inte riktigt samma sak som på Brommaflyget, som du minns, men ändå likt. Jag förstod att något skulle ske och reagerade.

-Du har civilkurage P-K, sa hon kärvänlig När du kom till Sankt Görans med ditt blodiga öga den där natten och berättade så kunde jag inte låta bli att prata med dig. Hela natten.

-Jo, det var som jag berättade för Jack en gång att du hjälpte mig att övervinna nästa hinder. Att stå upp för sanningen om vad som håller på att ske med Sverig

-Men vi glömmer politiken och framtiden nu. Kom och sätt dig här. Vi är på semester. De där gubbarna vill alltid prata politik för de har inget annat liv. Jag har dig, eller hur?

 

Paul-Krister lutade sig mot henne och kysste henne. De låg hopslingrade under varma yllefiltar en timme i den kalla kvällen, talade om hur mycket de älskade varandra och hur det kändes att ses som ett par bland hennes släktingar. Åldersskillnaden var stor, 20 år, men inte helt ovanlig där nere. Hon hade ett respektabelt yrke liksom han. Barn var dock inget av dem tog upp. Hon var över 35 och han hade redan två med två kvinnor.

Där i Arbil slöt de en pakt med varandra: Att alltid kunna lita på den andre men också att lita på sig själva. Älska den andre men också sig själv. Paul-Kristers försiktighet kom sig av hans inbundna läggning och känslomässigt krävande faderskap till sina två barn han aldrig fått fostra, eller ens se, som i fallet med sonen Anders. Lenas djärvhet fick sitt utlopp i hennes framgångsrika karriär som elaka tungor menade ersatte kvinnors eviga längtan efter barn. Det kommenterade hon aldrig när skvallret nådde henne via väninnorna. Det räckte med att vara sverigedemokratisk invandrarkvinna i riksdagen.

De såg Arbils mäktiga stora delvis raserade citadell från flera tusen år före vår tideräkning. Paul-Krister ville komma tillbaka dit och Lena följde gärna med trots att hon sett den gamla muren och befästningarna många gånger. Alla de mötte berättade stolt att befolkningen i Arbils citadell bodde i världens längst bebodda stad. De undvek de trånga och smutsiga basarerna vid portarna men drack gärna sött te i fina glas efter att ha ätit kebab och lahmajun.

Folkvimlet var inte särskilt stort eftersom temperaturen steg till knappt tio grader på dagen. Paul-Krister frös om händerna och fick ett par fina läderhandskar av Lena som prutade ned priset till en tredjedel. Själv hade hon en ilsket röd Canada Goose-dunjacka och ordentliga kängor. Ihållande regn och starka vindar gjorde att alla utflykter måste planeras med chaufförer som lämnade och hämtade upp dem beroende på det kyliga vädret.

När veckan led mot sitt slut ville mormodern visa Lena och Paul-Krister något i tidningen som hon verkade stolt över. Hon log och gav dem tidningen med en sida uppvikt. De såg en bild på sig själva och de två äldre lokalpolitikerna i Barzaniklanen på de lokala nöjessidorna. Lena översatte och läste långsamt högt för Paul-Krister:

”Den svenska riksdagsledamoten Lezîn Barzani (Lena Barsson på svenska) och hennes svenska man Paul-Krister Matthiasson besökte Arbil i veckan. Våra egna högt ärade representanter för Arbils loka- la parlament, Abdul Barzani och Ahmed Barzani, välkomnade dem med Dilara Barzani, mormor till Lena Barzani i familjens residens. Lezîn Barzani är utbildad jurist och vice ordförande i det patriotiska Sveriges Demokratiska Partiets Centralkommitté”.

– Hmm. De klarade nästan allt, sa Lena. Hoppas detta stannar här.

Mormor Dilara hade ordnat en avskedsmåltid med dolmas, lammgry-ta, köfte, ris och naan-bröd. Hon sa inte mycket men log åt Lena och Paul-Krister. I hennes hem hade många barn och barnbarn och barnbarnsbarn bott, men nu fanns bara hon, en hushållerska, en chaufför och en vakt ute vid grinden. Alla hade sina egna hem nu i Arbil som de haft i Stockholm, Berlin och Paris. Barzanis hade gott om pengar, ett par miljarder dollar som inte alla skulle varit deras om det nya Kurdistan var en rättsstat, men det pratade mormodern inte om.

Paul-Krister gillade den tysta, gracila kvinnan och Lena fullkomligt dyrkade sin mormors stil och integritet, som syntes i hur hon bar upp sina vackra traditionella klänningar i flera lager och vackra mörka färger. Inga åthävor, inga utbrott, bara sköta sitt och inte lägga sig i.

Vårda släkten Barzanis ortodoxa östkristna tro, den urgamla nestorianska kyrkan. Lena sa till honom att hon ville bli som sin mormor. Stå över allt skvaller, politiska intriger och bara styra rakt fram utan att bry sig om vad folk säger. En självklar aristokrat i den nobla klanen Barzani och en orädd kvinna som på 1970-talet gav sitt stöd i hemlighet till den kvinnliga frihetskämpen Leyla Qasim.

-Om jag vill bli en stor politiker som uträttar något är det så jag ska bli, sa Lena då i Arbil och upprepade flera gånger samma stoiska ideal för Paul-Krister och sin familj.

Men Paul-Krister protesterade med att säga att hon inte kunde bli som sin känslomässigt samlade och korrekta mormor.

-Du är härligt spontan och kommer aldrig vilja bli så tillknäppt som hon, sa ha Det är därför jag älskar dig.

-Men i alla Jag bara pratar rätt ut och bråkar med folk när de inte fattar något.

-Jo, ditt humör kan vara påfrestande men hellre det än att du blir som en svensk, sa han.

De tog farväl av den finlemmade mormodern som följt  med dem ut till taxin. Lena kysste sin mormors hand. Hennes halsband och armband i guld blänkte i billyktorna i den kyliga natten. Lena och Paul-Krister kände sig trygga när de for ut till flygplatsen och steg på planet. Men det var i Arbil P-K:s bana mot sin död inleddes.

Några veckor efter de landat och fortsatt med sina arbeten fick Paul-Kristers son Anders ett meddelande från Kurdistan. I mailet fanns bara tidningsnotisen om hans far han aldrig sett. Mailet kom från hans radikala internationella nätverk, denna gång från terror- gruppen Ansar al-Sunna via Oslo. Det framgick tydligt att avsändarna ville visa sig men inte meddela sig med honom. De som halvt anonymt skickade honom bilden av P-K och Lena, visste att Anders skulle reagera och ställa till besvär för sin far och hans kvinna, vilket var exakt vad de ville och vad som skedde.”

Köp boken på Adlibris, Amazon eller Bokus. Recension av Tommy Hansson och Gunnar Sandelin.

Den korta engelska thrillern Sara Sarasvati: An Indo-Swedish story är en förlaga som översatts till svenska till att bli halva Framtidsmannen. Den boken finns också på samma internetbokhandlar.

Pageflex Persona [document: PRS0000038_00059]

Hat och hot stoppar inte tryck- och yttrandefriheten

Refuserat inlägg till SVT Opinion (kommenterat i Avpixlat):
”Äntligen försvarar Författarförbundet, Journalistförbundet och Svenska PEN tryck- och yttrandefriheten, se SVT Opinion den 1 dec.

Gellert Tamas inställda framträdande på Akademibokhandeln i veckan  är ett tydligt exempel på att hatare inskränker författares rätt att tala om sina böcker och att hålla föredrag.

Själv blev jag och författaren Karl Olov Arnstberg nekade att tala av Göteborgs Stadsbibliotek av samma skäl, dvs att säkerheten inte kunde garanteras. JO ogillade tilltaget men då var det för sent.

Den föreläsningsförening jag leder i Stockholm, Fri Folkbildning, har liknande erfarenheter. Vi har blivit avbokade från Maria och Östermalms Föreningsråd samt Alviks Medborgarhus efter det att aktivister och en reporter vid SVT Stockholm ringt ned lokaluthyrarna som anklagades för att stödja rasism och andra otrevligheter.

Dessa tre lokalarrangörer ingår i Stockholms stads fritidsförvaltning, men staden kunde inget göra åt inskränkningarna. Under våren 2016 fick vi ha ett möte utomhus i Rålambshovsparken eftersom ingen lokal gick att uppbringa. Allra minst en sal i ett kommunägt bibliotek eller Kulturhuset.

I höst har vi inte kunnat hyra annat än en källare under en restaurang till den internationella konferensen Dangerous Words 250 ägnad att hylla den svenska tryckfrihetsförordningens 250-årsjublileum och analysera dagens villkor för att tala och skriva fritt. Talare kom från Danmark, Tyskland, Storbritannien och USA, bl a Douglas Murray, Daniel Pipes, Hamed Abdel Samad.

Som undertecknarna Larsmo, Ardelius och Nordling skriver på SVT Opinion har hatare minskat utrymmet för fri debatt och åsiktsbildning:

‘Det är uppenbart vad syftet med dessa hot är: att tysta röster och hindra åsikter att framföras med hot om våld. Vi har sett vad detta leder till i olika länder där självcensuren ligger som ett lock över en fri samhällsdebatt.’

Jag instämmer helhjärtat i dessa ord och förstår att de hädanefter kommer försvara min och andras rätt att anordna föredrag och författarpresentationer.

Idag den 2 december fyller vår tryckfrihetsförordning 250 år och vad kan vara lämpligare än att författare och journalister försvarar tryck- och yttrandefriheten just denna dag. Tack för stödet.

Jan Sjunnesson, författare och ordförande i Fri Folkbildning”

Inlägg om Trump och Breitbart på SVT Opinion

Jag har ett inlägg idag 15 nov på SVT Opinion om Breitbarts vd Stephen Bannons nya uppdrag – chefsstrateg hos Donald Trump.

SVT Opinion

Torde vara första gången SVT länkar till Avpixlat 😉

ap-svt

Se även notis på Avpixlat

– – –

Här är den oredigerade versionen:

 

Att Donald Trump utsett Stephen Bannon till chefsstrateg har väckt förtrytelse i många maktetablissemang i USA och här hemma. Moderaten Mats Svegfors förutspår här på SVT Opinion  att utnämningarna av Bannon och Reince Priebus, den senare till stabschef i Vita Huset, kommer implodera i ett krig dem sinsemellan 2018. Eller så vitaliserar Trump sina kadrer med utnämningarna av en fritänkare till höger och en lojal republikan.

Bannon var fram till han kastade sig in i Trumps valkampanj och bidrog till segern, vd vid Breitbart News, en framgångsrik nyhetswebb med tv och redaktioner i Storbritannien, Israel och USA. Jag började läsa Breitbart 2014 och har intervjuats ett par gånger angående Sverige och samarbetat med Londonredaktionen.

I somras var Breitbarts teknikredaktör, gayikonen Milo Yiannopoulos, på väg till Stockholm på min inbjudan, något som tyvärr fick avbokas pga. säkerhetsrisken med att demonstrera för HBTQ- rättigheter i Tensta/Rinkeby/Husby

Milos chef, Steven Bannon, är en man på den nya mediavärldens barrikader, men ingen högerextremist. För att förstå Steven Bannon måste man förstå att Internet banat väg för en ny slags journalistik som Bannon representerar. Den grävande journalistiken är inte längre bunden till tidningar utan finns numera i både kvantitet och kvalitet på nätet.

I Sverige fungerar exempelvis sajten Flashback sedan flera år tillbaka som en första portal med direktinformation tillgänglig från ögonvittnen och primärkällor som alltid är före vanliga tidningar. Jag själv skriver gratis för Avpixlat som är bland Sveriges största alternativa mediasajter.

Andrew Breitbart som dog 2012 var jude och ville skapa en pro-israelisk sajt. Han var således ingen högerextremist eller nazist och det är inte heller Stephen Bannon.

Däremot har de deltagit i en strid om begreppet Alt Right, den alternativa högern (se min krönika på Avpixlat ). Ett begrepp så bra att en mängd olika organisationer använt beteckningen, däribland Breitbart men också högerextrema grupper utan någon anknytning till Breitbart.

Det finns det starka skäl till att tro att Republikanska partiets ordförande Reince Priebus kan få ett större inflytande över policybesluten, medan Bannon kommer att vara att sälja dessa beslut. Något han kommer att göra inte i rollen som högerextrem men i rollen som entreprenör i den nya mediavärld ängsliga svenska tyckare måste lära sig förhålla sig till, inte kategoriskt fördöma bara för att den är ny och främmande.

Samtalsklimatet och de retoriska svängarna må vara osvenska. Men amerikansk mediamiljö präglas av talk-radio, ideologiska TV-shower och debatter drivs utifrån ideologiska plattformar på helt andra sätt än fallet är här i Sverige.

Se Stephen Bannon som högerns Daniel Cohn-Bendit, vars bok Vänsterradikalismen – botemedlet mot en senil kommunism 1968 visade vägen från majupprorets Paris för den nya alternativa nyvänstern.

Maktmoderatern Mats Svegfors och de trötta Republikanterna senila konservatism  (”cuckservatism”) har mött sina utmanare från den alternativa högern. Blir provokatören Milo Trumps presschef  kommer Svegfors, vänstern och medierna inte veta vad de tycka. Bra det.

Jan Sjunnesson, journalist och folkbildare