Kategoriarkiv: Kultur

Filmatisering av Kulturprofilen

Filmatisering av Kulturprofilen med vissa utvikningar i svenskt bohemiskt kulturliv

Paris 1950-tal. Den svenske officeren och fotografen Christer Strömholm tar intima porträtt av transvestiter och transsexuella. Särskilt Jackie och Nana tyr sig till den stilige svensken. Bilderna ”Les amies de Place Blanche” (”Vännerna från Place Blanche”) skulle under 1980-talet publiceras av den androgyne redaktören Johan Ehrenberg vid ETC.

Stockholm 1950-tal. Den svenske poeten Paul Andersson drar fram med halsbrytande poesi runt gruppen Metamorfos och ett utsvävande liv med droger. Han medverkade i filmen Marianne (1953) som en del av nattlivet på en jazzkällare i Gamla stan. Paul Andersson var en av huvudkaraktärerna i Marcel Carnés film Les Tricheurs [”Bedragarna”], eller Storstadsungdom som den hette när den gick upp på biograferna i Sverige 1958. Birgitta Stenberg skulle 1983 skildra sin vän Paul Andersson i boken Apelsinmannen och då i relation till Kejneaffären, en till stora delar uppdiktad historia om homosexuella relationer i Stockholms kungliga och högre kretsar.

Stockholm 1960-tal. Christer Strömholm gestaltar huvudrollen i den mycket uppmärksammade TV-filmen Myglaren med regi av Rune Hassner och manus av Jan Myrdal. Jean -Claude Arnault börjar på Christer Strömholms fotoskola 1968 och umgås i kretsarna runt Fred Åkerström och Olle Bonniér, som introducerade Arnault i det svenska kulturetablissemanget.

Stockholm 1970-tal. Ulf Lundell hyr Christer Strömholms stuga i Vita Bergen och umgås med Joakim Strömholm. Lundell och Maria-Pia Boetius är ihop. Pappa Christer dyker upp i Lundells debutroman Jack 1975, liksom Maria- Pia. Omslagsfotografiet av Ulf Lundell till boken tas av Joakim Strömholm. 1978 startar Jean-Claude Arnault Stockholms Musikdramatiska Ensamble.

Stockholm 1980-tal. Horace Engdahl recenserar dans i DN och disputerar 1987 på en avhandling som redan givits ut av Bonniers som en litteraturstudie av svensk romantik. Engdahl, Stig Larsson, Hans Ruin, Erik van der Heeg, Aris Fioretos, Sven- Olof Wallenstein, Anders Olsson m fl gör tidskriften Kris som får ett enormt inflytande på kulturdebatt och estetik, bland annat genom att introducera fransk poststrukturalism. 1989 startar Jean-Claude Arnault Forum-Nutidsplats för kultur med sin fru Katarina Frostensson.

Stockholm 1990-tal. 1997 skriver Expressen ett reportage om Arnault med anledning av att en ung kvinna hade skickat ett brev till Svenska Akademiens dåvarande ständige sekreterare Sture Allén med upplysningar om Arnault. I reportaget talade flera kvinnor om trakasserier. Arnault blev också omskriven i Maja Lundgrens roman Myggor och tigrar från 2007, där han kallas för ”Jean-Claude utan Nåd”.

Paris och Stockholm 2000-tal. Forum blir en inofficiell del av Svenska Akademien. Paret Arnault/ Frostensson använder akademins hus i Paris som sin egen lägenhet. Arnault inleder flera sexuella relationer i lokalen. Unga kvinnor i litterära kretsar utnyttjas.

Stockholm 2010-tal. Jean-Claude Arnault utses 2015 till Riddare av Nordstjärneorden i strid med Kungahusets maningar. Han mottar priset ur kulturminister Alice Bah Kuhnkes hand. Som livstilsförebild framhåller Horace Engdahl i DN 2016 sin franske vän Jean Claude Arnault. Arnault, berättar Engdahl, har tumme med sommelieren på krogen Wasahof. 2017 skriver kulturskribenten Matilda Gustafsson i DN utifrån intervjuer med 18 kvinnor om Jean-Claude Arnaults sexuella trakasserier. Tre och sedan två till akademiledamöter avgår, däribland ständige sekreteraren Sara Danius och Jean-Claude Arnaults fru Katarina Frostensson.

Annonser

Ny bok: Tryckt och otryckt: samlade texter 1978 – 2018

Samlade texter under 40 år, 586 sidor från tidningar, tidskrifter, bloggen, debatter, studier och föredrag. Du ser här på bloggen en del texter som jag skrivit in eller fotograferat av från tidningsklipp.

Från mina första alster i Uppsalapressen över bokrecensioner, resereportage (Danmark, Indien, Schweiz, USA), filosofiessäer, debattinlägg om narkotika och sex, kåserier, vänsterpolitik i och utanför V, studentuppsatser till alternativmedier.

Beställ via Publit. Jag kan också skicka en tryckt bok. Maila sjunnesson.jan@gmail.com

Podd om Douglas Murrays Europabok

Den brittiske debattören och författaren Douglas Murrays The Strange Death of Europe är en dyster men viktig bok om den europeiska identiten, islam och invandring. Jag och Eddie Mohamed Omar poddade om den här. Även på Det Goda Samhället.

2016 var Murray i Stockholm för att tala på tryckfrihetskonferensen Dangerous Words 250. Hans föredrag här.

2015 pratade Murray med Sam Harris om västvärldens kris här.

2013 recenserade jag Murrays bok Islamophilia här

Murray och jag i Köpenhamn 2015 vid Trykkefrihedsselskabet

Intervjuad om grundslagsändring för medier/ On censorship through the Swedish constitution

Den kanadensiska bloggaren Vlad Tepes ringde upp mig nyligen för att få veta mer om de förändringar i vår grundlag som nu förbereds.

Han hade sett en video med Peter Sweden som verkade överdriven, vilket jag dessvärre inte kunde instämma i.

Se Stoppa Grundlagsändringen

I was interviewed by the Canadian blogger Vlad Tepes about proposed restrictions in the constitution for media. Links in English above.

Intervju med Richard Rorty 2001

Rorty11

Den amerikanske pragmatiske filosofen Richard Rorty (1931- 2007) ställde upp för en intervju i Stanford  i Kalifornien 2001. Jag hade sysslat främst med hans politiska och moraliska filosofi  men även en del metafysik sedan början av 1990-talet och träffat honom som hastigast i Paris 1990. Vi återsågs en gång till på Södertörns Högskola  2004 dit Hans Ruin bjudit in honom med hjälp av mig.

Mina texter och presentationer av hans idéer: 1, 2, 3 och 4 . Värt att notera att jag hade lämnat Vänsterpartiet 2000 och anammat Rortys förnuftiga kritik av den postmoderna vänstern.

Intervjun publicerades i Axess i maj nr 3/2002.

Filosofernas antifilosof vill återupprätta den amerikanska vänstern

 

– Marxismen gav intellektuella den befängda idén att filosofi nödvändigtvis hänger ihop med politik. Vänstern hade varit mycket bättre lottad om Marx inte varit just filosof.

Richard Rorty ler lite i mjugg, lutar sig tillbaka i arbetsrummet och ser ut över vad som nog är världens vackraste och största campus – Stanford söder om San Francisco. Våren är på väg till Kalifornien, men ännu är det kallt bland de sandfärgade husen. Wallenberg Hall strax bredvid ekar fortfarande ihåligt, men efter sommaren ska detta svenska bomärke vara färdigt och synas ordentligt här på denna världsberömda plantskola för hittills 26 Nobelpris.

Rorty var tidigare filosofiprofessor vid Princeton- och Virginiauniversiteten, men är numera professor emeritus i litteratur och filosofi med ett år kvar till pension. Han kan se tillbaka på en karriär som livat upp och retat många amerikanska analytiska filosofer, politiker i alla läger och postmoderna litteraturkritiker.

På 1970-talet lämnade han den analytiska logiskt orienterade filosofin och på 1980-talet vände han sig bort från de opolitiska postmodernisterna.  Sedan 1990 bedriver han en enmanskampanj för att återupprätta den amerikanska demokratiska vänstern. Han skriver utpräglat polemiskt och tar gärna ställning i aktuella frågor om utbildningspolitik, kultur och moral, men vill alltså inte att filosofin ska ligga tillgrund för dessa ställningstaganden. För honom är ledstjärnan den amerikanska pragmatiska filosofin – en experimentell hållning där principer och ideal underordnas resultat -som John Dewey, William James och Charles S. Pierce utvecklade under 1800-talets sista årtionden.

Det enda riktigt genomarbetade verk Rorty skrivit kom ut 1979, Philosophy and the mirror of nature, en uppgörelse med rationalism, platonism och analytisk filosofi som fortfarande väcker intresse- och förargelse. Med den osannolika kombinationen av tankar från John Dewey, Ludwig Wittgenstein och Martin Heidegger går Rorty till angrepp mot föreställningen att det finns något skilt från hur vi uppfattar det, en inneboende verklighet eller ett bakomliggande väsen. Vad som finns är våra historiska, sociala och kulturella inordningar av verkligheten (ett begrepp som Rorty vill avskaffa). Han har anklagats för relativism, vilket Rorty anser bero på en felaktig uppfattning av begreppet relativism.

Trots sin kritik av den analytiska filosofi som domininerar i USA, England och Norden använder han dess verktyg, vilket gör honom till en närmast ”post-analytisk” filosof. Mycket av hans kritik av den analytiska skolan bygger i själva verket på idéer som formulerats av dess egna företrädare, främst Donald Davidson och William Quine. Rorty ses numera som en avfälling som dragit förhastade slutsatser av den analytiska interkritiken och förirrat sig ut i politik och debatt på ett alltför vildsint sätt.

År 1982 tilldelades Rorty det prestigefyllda MacArthurpriset, vilket gav honom möjlighet att under sex år helt fritt välja sina teman. Det var under denna period han etablera sig som en irriterande kommentator av för allmänheten mer angelägna frågor än de han tidigare sysslat med som fackfilosof. Den enda till svenska översatta boken, Kontingens, ironi och solidaritet (1997), tillkom under dessa år. Merparten av denna essäsamling utgörs typiskt nog av artiklar från London Review of Books. Där framstår Rortys pragmatiska liberalism som en aptitlig men lite märklig blandning av postmodernism, socialdemokrati och försvar av västvärldens livsstil och värden med stöd av den socialliberale politiske filosofen John Rawls.

Hans formulering att fattiga svarta i USA ska behandlas väl just ”för att de är amerikaner och vi kan inte låta amerikaner leva utan hopp” grundar sig på tanken att människor i första hand känner solidaritet med sina närmaste, sedan med sitt lands medborgare och slutligen, men det gäller bara några få, med mänskligheten. Uttalandet fick många vänsteranhängare i USA att sky Rorty, som ansågs ytlig, etnocentrisk och elitär. Kritiken smärtat fortfarande denna vänsterliberal som vuxit upp med amerikansk kommunism, anarkism och tilltro till en (vänster) progressiv utveckling. På senare år har han frispråkigt kommenterat hur sårad han blivit av att inte bli tagen på allvar av sina egna, de socialt engagerade och vänsterinriktade intellektuella i USA.  Men många har förvisso tagit hans polemik på allvar. Flera verk har kommit ut där hans kritiker, däribland den tyske vänsterfilosofen Jürgen Habermas och pragmatikern Richard Bernstein, har lagt fram sina synpunkter, som Rorty artigt besvarat. Denne filosofikritiske filosof har blivit filosofernas egen antifilosof som alla måste angripa för att försvara sin verksamhet. Rorty har kastat handsken och många har plockat upp den.

 

Vi inleder med att samtala om Richard Rortys påstående att flertalet filosofer inte går att använda för samhälleliga frågor. I boken Achieving our country (1998) skriver han om Fredric Jameson, en av den postmoderna vänsterns mest framträdande namn. ”After reading Jameson, you have views on pratically everything except what needs to be done””. Bakom de tjocka glasögonen spelar ett par vakna ögon men munnen är som ett streck.

– Visst har några intelligenta och fantasirika filosofer bidragit med nya perspektiv på vissa sociala praktiker, exempelvis Foucault, men politiskt har han mest bara spritt en atmosfär av allmän misstänksamhet. John Rawls och Jürgen Habermas är mer användbara däremot.  De beskrev var för sig efterkrigstidens tänkande med begrepp som inte försökte systematisera en världsbild eller filosofi; Rawls differensprincip och Habermas kolonisering av livsvärlden är begrepp som med Hegels ord innehåller vår tids tänkande. Andra sådana exempel på nydanande begrepp är Marx beskrivning av kapitalismens reservarmé av arbetslösa och Max Webers begrepp om rationalismens järnbur.

Intellektuella och konstnärer förmår ibland ge upphov till sådana nya sätt att beskriva världen och det räcker långt i sig, menar pragmatikern Richard Rorty. När däremot Marx sade att kapitalismen som system var förruttnat försvagade detta 1800-talets arbetarrörelse i Europa. Lika illa är Foucaults uppfattning att alla förändringar inom systemet enbart är ett lappande och lagande, som har gjort dagens vänster oförmågan till handling.

– Teoretiker ska göra vad de alltid har gjort: odla sina intressen, arbeta och reagera som vanliga människor på sociala problem. Men jag förväntar mig inte att nya politiska rörelser ska komma från intellektuella. . .

Rorty växte upp under 1930- och 40-talen i en miljö som närde drömmar om ett rättvist och jämlikt land. Föräldrarna var vänsteranhängare, läste Partisan Review och var antistalinister, sedermera även antikommunister. Men de var aldrig antiamerikaner, tvärtom.

– Dagens amerikanska vänster känner inte till de slag som arbetarna vunnit och de spottar på den gamla progressiva reformismen och fackföreningsrörelsen.

Rorty önskar mer av traditionell klasskamp från vänstern i USA. Men han medger att det i dag är svårt att få välbeställda akademiker som han själv att intressera sig för sådant som minimilöner och fackliga krav. De påverkas, liksom andra människor, oftast av att någon karismatisk person beskriver problemet på ett nyskapande sätt. Bästa exemplet är Martin Luther King Jr. med hans tal ”I have a dream”.

– Medborgarrättsrörelsen på 1960-talet hade slagits för antirasistiska lagar med stöd av Lyndon Johnson, men det var inte förrän detta tal spreds som något började hända. Då fanns det tillräckligt med idealism för förändring. Romantiker som King fångar ibland något som alla känt och tänkt men inte formulerat. Man kan aldrig veta när poetiska uttryck blir kraftfulla och de rätta för stora grupper. De amerikanska 1800-talsförfattarna Walt Whitman och Ralph Waldo Emerson gjorde likadant när de drömde om landet som i sig var en dikt. ”The United States themselves are essentially the greatest poem” skrev till exempel Whitman.

Rorty vill inte på något sätt avskaffa de intellektuellas verksamhet, bara dess politiska räckvidd. Tron att intellektuellt uttänkta system ska ligga till grund för våra moraliska och politiska åsikter och handlingar är en åkomma som fackfilosofer tyvärr drabbas av. Från Nietzsche och Heidegger kan man dra vilka politiska slutsatser som helst menar Rorty. Likadant är det med de flesta andra filosofer, möjligen med undantag för John Dewey. Fast Dewey hade inte alls behövt bygga upp en egen metafysik för sitt sociala engagemang, vilket han trots allt gjorde i det närmast oläsliga och högst tungfotade verket Experience and Nature (1925).  Bättre att dela upp sina antaganden i en privat och en offentlig del, något Rorty gjorde i Kontingens, ironi och solidaritet. Reaktionen från kollegorna blev en förödande kritik.  Men han fortsätter på sin linje.

– Intellektuella har idiosynkratiska idéer om världen och livet. Heidegger var en utmärkt filosofihistoriker till exempel, men hans idéers sociala användbarhet var och är noll. Man kan beskriva sitt intresse för filosofi som någon annans intresse för poesi eller fånga vilka orkidéer, som var min hobby som tonåring, inte mer.

Vänstern som brände flaggor på 1960-talet gjorde dock en del nytta menar Rorty. Vid Stanforduniversitetet intill Silicon Valley utvecklades sinnrika apparater som förvandlat och underlättat livet för miljontals människor. Dessa Stanfordstudenter och andra unga i 1970-talets Kalifornien tänkte annorlunda än deras föräldrar gjorde om solidaritet och minoriteter.

– I Kalifornien finns ett stöd för kulturfrågor och minoriteter i fackföreningarna som man inte ser i övriga USA. Homosexuella skulle antagligen försvaras hårdare av sina fackliga representanter här. Men hela Kaliforniens ekonomi bygger på att utnyttja latinos och asiater som jobbar svart och under minimilöner. Skulle man stänga gränsen till Mexico och ta hit arbetslösa vita från Mellanvästern skulle allt bli mycket dyrare.

Alliansen mellan kulturvänstern och fackföreningsrörelsen är viktig. Den bildar länken mellan den äldre amerikanska vänsterns reformism och den yngre som faktiskt fick slut på ett vidrigt krig i Vietnam och som ökat respekten för minoriteter men inte gjort mer sedan 1975.

– Judith Butler har sagt att vänstern i USA överlevde i gay/lesbian/queer/feminist och black/hispanics studies och jag tror hon hade rätt. Den kulturella vänstern har gjort en del gott och vidgat toleransen för avvikande, men den måste börja ägna sig åt de arbetslösa och utarbetade vita arbetarna också. Annars talar bara högern för dem och blir den tillräckligt stark försvinner kulturvänsterns alla framsteg i ett nafs tillsammans med sociala rättigheter.

Genom att vänstern mest bryr sig om minoritets- och kulturfrågor lämnar den hela fältet fritt för högern att, tillsammans med nya konservativa frikyrkor, härja med reaktionära utspel. Vänstern gör precis det högern vill, ägnar sig åt luftslott och dystopier, till exempel i romaner som Neil Stephensons Snow crash och Leslie M. Silokos Almanac of the Dead. Vid Stanford är Rorty i första hand professor i litteraturvetenskap och har ägnat flera essäer åt skönlitteratur, även om hans huvudsakliga produktion kan rubriceras som idéhistoria, vetenskaps- och kulturteori. Därmed befinner han sig i samma intellektuella rum som de marxistiska litteraturvetarna Gayatri Spivak, Terry Eagleton och Fredric Jameson. Rortys position är dock annorlunda. Han vill inte vara en tungviktare utan en nykter, sympatiserande kommentator.

Richard Rorty gör inte anspråk på att likt dem behärska cultural studies, marxism eller ens litteraturvetenskap; hans gebit är att diskutera dessa radikala akademikers politiska relevans. Han är särskilt kritisk till den utbredda, politiskt ogenomtänkta postmodernism som dominerar dessa ämnen i västvärlden, även om han själv betecknar sig som postmodernist (för övrigt ett annat begrepp han vill avskaffa). Kulturkritiken befinner sig för långt från folket. Klyftorna i USA har ökat sedan mitten av 1970-talet, men det är högerpopulister som fångar upp de vita arbetarnas frustration hävdar Rorty.

– Vänstern lämnar de arbetslösa i Ohio och Virginias gruvor utan hopp och bryr sig mest om tredje världens fattiga. Själv kan jag inte formulera ett hållbart ekonomiskt program för de sociala problem som globaliseringen medför, jag är inte ekonom utan filosof i första hand. Det finns ekonomer, bland annat runt tidskriften Dissent, som gör ett bra jobb för att få jobben att stanna både i Väst och i tredje världen, men som filosof kan jag inte bestämma mig för vilken nationalekonomisk lösning som är bäst. Förvänta er inga visa politiska kommentarer från mig, säger han, bekymrad över hur lite han kan bidra till diskussionen.

Han berättar om hur de populära och radikala författarna Upton Sinclair och Jack London vid 1900-talets början beskrev dels misären och förtvivlan hos de hungrande massorna, dels hur så kallade starka män vann tilltro för sina enkla men brutala lösningar. Rorty håller en sådan utveckling i USA för möjlig, kanske även trolig.

– Blotta omöjligheten för de fattiga att nå upp till medelklassen trots två vuxnas heltidsarbeten och mer, är överväldigande. Jag förstår inte varför det är så få uppror i landet.

Men södra Los Angeles brann för tio år sedan, invänder jag. Rorty medger det, men det var inte en organiserad politisk protest menar han. I Europa har vi haft demonstrationer och arbetarrörelser som fått regeringar att avgå, ändra politik och ta social hänsyn. I USA raderades egentligen vänstern på 1930-talet. Hans egen familjehistoria är fylld av strejker, arbetarpartier och vänsteraktivism under de mest ärofyllda åren.

Vi avslutar samtalet med att diskutera Stanfordstudenternas kampanj för att deras universitetssjukhus inte ska avskeda anställda och ta in lågbetalda underentreprenörer. Det var en kampanj som lyckades. Men kan det verkligen komma någon ny protest- och solidaritetsrörelse från dagens studenter och akademiker? I Rortys senare böcker försvar han de radikala initiativ som tagits av välutbildade eliter snarare än folkmassor, liksom William James gjorde en gång för 100 år sedan.

Några dagar senare mejlar han mig en opublicerad text. I den föreslår han att studenter och universitetsanställda ska solidarisera sig med universitetens sämst avlönade, ofta mörkhyade och kvinnliga. Innan pengar tilldelas dem ska ingen annan få löneökning. Studenterna ska förbinda sig att godta höjningar av terminsavgifter om de går till detta ändamål. De studenter som i dag organiserar sådana kampanjer är väl ägnade för rollen som bärare av nationens samvete anser han och skriver:

”These students are among the few Americans who retain the vision of an America in which our institutions glow with justice and our customs shine with beauty. They are among the few whose faith in the religion of democracy seems to be still alive”

 

 

Rorty 1

Rorty 2

 

Rorty 3

Rorty 4