Kategoriarkiv: Kultur

Venusvetenskap

Bildresultat för jane birkin and serge gainsbourg
Serge Gainsbourg och Jane Birkin
Bildresultat för venus eros
Venus och sin son Eros med en satyr, Corregio, 1528

VENUSVETENSKAP: DEL I

Den akademiska forskningen har kört fast i genusvetenskap. Det är dags för alternativ. Venusvetenskap är en äldre forskningsinriktning med rötter i Platon och med relevans för dagens könskrigare, incelibater, CSI/CSR/CIS, Generation Z och de som insett den mediokra nivån hos genusvetarna. Venusvetarna är inte skadeglada utan kommer bara säga till genuskommandororna att de har haft sin tid, bitches och nu är THE BITCH IS BACK AND HE SAYS GENDER SHIT CAUSES CANCER

Genusvetenskapens problem är dess linjära horistontella progression som avbildas i denna centrala figur:

Visserligen ligger venusvetarna också horisontellt ibland i sina forskningsläger, nog mer än genusvetarna, men de går samtidigt i vertikala loopar. Från Romantik till Erotik, Från Praktik till Teori, upp och ned, ned och upp, fram och tillbaka, in och ut, från ATM till DAP, ut ur den Vertikala Axeln och in igen, bestigande, beskärmande, bedårande, besinningslöst.

Genus kan bara gå framåt i de offentliga institutionerna, aldrig få känna svindeln av förälskelse i hissen, aldrig titta ned i byxan på den jämställda genuskamraten bredvid på genuskonferensen. Mot nya mål med feministerna Göran Persson och Margot Wallström.

DEN STORA VENUSMODERN

Bildresultat för die grosse mutter

I början fanns den Grosse Mutter skrev Erich von Neuman och som Jonathan Peterson kopierade när de båda männen klev in och sedan ut ur henne. Twilight Zone där inne.

Bildresultat för hon en katedral

Den Stora Modern uppstod för oss svenskar vid Nike Saint Phalles entré, med skulpturen Hon-en katedral, vid Moderna Muséet 1966 och sedan den varma Venusgrottan vid Kvinnoutställningen i Göteborg 1980. Venus var då dyrkad för sista gången på 1980-talet i Sverige innan Army of Lovers återuppväckte henne.

När Kommando Frau Genus tog över, strax efter den allierade Ayatollah Khomeini 1979 förbjöd dessa bilder,

Bildresultat för iran 1970s before islamic revolution

förpassades Venus ut ur universiteten och fick hållas på barer i Berlin

Från Lotta Lundbergs utmärkta reportage i SvD

Bois de Boulogne i Paris

Foto Christer Strömholm

eller bland Le garçons de Kungsträdgården som Michael Foucault dedicerade sin avskedsföreläsning i Uppsala 1958 till.

Att gå på sporten blev plötsligt ett politiskt ställningstagande och vad kunde Sportiga Marie göra då ? Hon som varit Venus trogen sedan hon jobbat i grottan med världens äldsta yrke.

1976 fick adelsfröken Maria-Pia B syn på henne och spottade. Visserligen hade hon odlat Venusvetenskapens inre fröjder med den korta men breda mellan Ulf Lundells ben, men nu hade hon ledsnat på att ingen lyssnade på henne.

http://kulturarbete.blogspot.com/2008/10/kalsingar-och-lyxporr.html

Så en Folkfront organiserades, en Geijeraffär kom upp till ytan och Ebbe, Ebba, Yvonne och alla andra tanter fick sin grytor kokande, men inte med så mycket annat än kålrötter. Svårplacerade saker. River och fastnar. Ett tidsfördriv för tribader.

Uwe Max Jensen har förvaltat venusvetenskapen i Danmark, ett land som synden aldrig har lämnat. Hans samling av vintage är bevarad så att vi svenskar kan återknyta kontakten med den levande våta värmen, göra erosvetenskapliga betraktelser över en naken rygg och dess böjda lutning. Och klä upp oss i frukter som J. Baker.

Venusvetenskapen är ett forskningsfält som aldrig övergivit oss men som vi glömt att vi haft mitt framför nosen eller strax längre ned. Vad är genus 50 åriga dominans inom akademin mot venus 35 000 år?

ANTIKEN

Redan för Platon var Eros den största guden, som hetären Diotima hyllade i Συμπόσιον. Diotima från Mantinea levde omkring 400 f.Kr. och älskade som alla greker allt som gick att bestiga eller bli bestigen av.

Svensk-greken Theodor Kallifatides anknöt till henne i sin första bok Utlänningar (Bonniers, 1970) där han skrev:

”Greken betäcker både kvinnor, barn, djur och hela naturen. Han tror att hans penis är en fjäder av stål, hans hemliga och heliga vapen, hans stolthet …”

Utlänningar tål att läsas om igen idag för den visar hur Stockholm kunde te sig vid mitten av 1960-talet för en nyfiken sydeuropé. Kallifatides anländer till Centralstationen med sin hand hårt knuten om den kroppsdel han varit så stolt över hemma. Men ensam i vänthallen på Centralen blir hans lem fruktansvärt liten, hopkrympt som en mask som vägrar sträcka ut sig i normallängd i den kyliga svenska natten. Hans och andra mäns könsorgan bildar en blåröd tråd i denna debutroman där han sakligt redovisar sexuella tankar och erfarenheter. Inte olikt vad Ivar-Lo gjorde några decennier tidigare med viss värme och humor i bilderna av ensamma trånande män och ofta ledsna svenska kvinnor.

Diotima hade ingen lem men hon tog sig en tjur när hon ville. Hon visade sedan för Sokrates och Platon hur hon kunde förvandlas till aktiv från passiv. De båda herrarna uppskattade henne först när hon smörjde in sina armar med ister.

Efter att Platon fått känna på en sant venusvetenskapligt penetrerande kvinna tog romaren Ovidius över back-analen.

Han förvandlade sig till kvinna, träd, getabock, gud och insekter – en trickster. Med honom träffar vi äntligen vår gudinna, Venus. Hon förstår snabbt att det som generar oss mest är det vi helst vill säga. Vad som får oss hårda eller våta.

Venus som gudinna var vacker som få, åtråvärd och en källa till lust och kättja. Att systematisera all kunskap om henne föll på de som behövde hitta rätt nere under naveln. De som saknade den kroppskarta som omtalas i bastun i filmen Tomten är far till alla barnen. Dessa sorgliga män som inte hittar rätt, som tror att ATM är en sedelautomat. Dessa hens blev sedan genusvetare.

Var Priapus en sådan man, han som mätte över en halvmeter mellan benen?

Gabriella Håkanssons två böcker om ett kättartempel är inte tydliga på denna punkt. Hon visar att Pirapuskulten under det libertinska 1700-talets London där män spillde sin säd vid en kär väns begravning inte var något märkligt. Ett sällskap som skulle få venusvetenskapligt sakrosankta ritualerna i filmen Eyes wide shut att kännas ålderdomliga.

EUROPEISKA VENUSPIONJÄRER

Vår Linneaus icke att förglömma var en begåvad venusvetare. Hans Om sättet att tillhopa gå på från 1770-talet tog upp de stackars proto-genusvetarna som inte förstod sig på Venus:

”Är det sant, Hr Linné att somliga kvinnor jagar som den värsta karl?

– Tvivelsutan. En typ är i sinnet grym, är högfärdig och haver intet medlidande; de tindrande ögonen wäl kunna låcka en lättrogen gåsse att klifwa på sig, en sådan flicka åstundar, och är alltid benägen till coitum. Hennes kjött luktar och stinker ej som hos andre när hon svettas; hon sjunger gärna, särskilt sådant som kan förnöja hennes inbillning; hon går omkring hit och dit, att någon skall besöka hennes Fru Venus.

Det var ord och inga visor! Vad med de kvinnor som inte jagar så frenetiskt då?

– En Qwinna som ej tycker om veneris nöje, är intet fri och djerf utaf sig, har mjukt och blött kjött, är swag i talet och i alla lemmar klen; har ej nog av hår på vissa ställen, för stora slanka pattar eller ännu allt för ung. Men har hon en gång fått smak för coitus skall hon ofta sedan finna det både nyttigt och gagneligt på många olika sätt.”

Dessa qwinnor skulle under 1990-talet anställas av kommuner som genuscertifierade upphandlare av genuscertificat, utan att aldrig få känna sitt sköna svett, bli påkliwna och sjunga Venus lov. Bara utfärda bannor mot trilskande förskolor och högskolor, företag och föreningar som inte sjunger med i genuskören.

Marquis de Sade, Donatien Alphonse François, var verkligen ingen venusforskare utan gjorde skada under sin tid som fängslad libertin. Hans enkla tankar om två krafter, den ena undergiven, den andra dominant, skulle skämma Venus namn. Han förstod sig aldrig på det högre i venusvetenskapen utan skulle bara grotta ned sig runt kroppsöppningar som hakade i varandra i långa långtråkiga led av kött, slem och utsöndringar. Vi glömmer honom hur gärna CM Edenborg gärna inte vill.

Under 1800-talet har industrialismen börjat påverka Venusvetenskapen. Krafft-Ebbing, Fleiss, Freud och andra germanska venusforskare drogs till den erotiska geniet Lou Andreas Salomé som bara Freud besteg till Nietzsches förtvivlan.

En venusvetare kan aldrig förmås att ge upp sitt begär men inser alltid att man måste släppa till sina erövringar. En polyamorös kommunitet är vad cenusvetenskapen vilar på, dock sällan förverkligad annat än i Castro Street i Californication och Williamsburg, BKLN.

Modernismen skulle ge en kn-ff framåt för Venusforskningen genom dess amorösa sensibla tematik med afrikansk primitivism (senare återuppväckt i BBCs) och surrealistiska möten mellan riktiga symaskiner och männens styva nålar som gick upp och ned, ned och upp, ut och in, in och ut.

André Breton och Salvador Dali var inte omöjliga som praktiserande konstnärliga venusvetare, även om Pablo Picasso slog dem med råge, 300 kvinnor/år.

https://estote.se/salvador-dali-karleken-gala/

Dalis musa Gala skulle praktisera candaulism under deras äktenskap, varvid Salvador satt bredvid och tittade på som en cuckold.

Gala föll för Paul Eluard som sjuttonåring liksom han, så hon är en hängiven Venusvetare. En av de stora i och med alla unga konstnärer hon roade sig med som 70-åring, trots sin hysterekotomi.

Annars var de stora Venusforskarna vid denna mellankrigstid, 1920-30-talen, givetvis Henry Miller och Anaïs Nin. De var några av de första att försörja sig på Venusvetenskapliga verk som I Kräftans Vändkrets, Sexus, Kära, kära Brenda: Henry Millers kärleksbrev till Brenda Venus, Incest, Venusdeltat, Venusbarn.

Miller och Venus,80-årig författare och en utvikningsbrud, som brevväxlade.

De plöjde väg för alla andra, Hemingway, DH Lawrence, och praktiserade den lätta sensuella erotikens konst, den som en verklig Venusforskare babblar om för att slippa känna av.

Ändå var Nin och Miller de som tyst klättrade upp på venusberg efter venusberg, alltid tysta trots sitt babbel och med blod under sina naglar. Det blod Ulf Lundell beskrev i Jack många decennier kommet senare ur genusvetaren Maria Pia Boëtius sköte: Hennes månadsrening smakade smakade järn och kvinna.

Vi får inte glömma det Institut der Venusforschung i Frankfurt som fortsatte Freuds libidinösa psykologi tillsammans med tråkmånsen Karl Marx (som dock fick barn med hushållerskan Lenchen i Londons slum 1851) och den mer spirituelle Friedrich Nietzsche (som den frigjorda lustfyllda och heta Lou Andreas Salomé nobbade 2 ggr).

Vid detta Institut formaliserades venusforskningen så mycket att den till sist övergick i vanlig trist medioker genusforskning. Walter Benjamin var cool men resten kunde inte skilja ett Glory Hole från ett dörrvred.

Walter hängde med erotomanen Georg Bataille, en av pionjärerna inom kontinental venusvetenskap som samtidigt skrev högklassig pornografi (Ögats historia 1928 där ägg förs in i Simone, löskokta och hårda, sedan en matadors ögonglob, allt för att utvidga och inviga en praktik med en antropologisk teori om det överflödiga, det onödiga, den spillda säd som Biblens Onan lät gå förlorad, Första Moseboken 38:8-10).

Bataille behöll Benjamins manusskript om Paris gatupassager i Bibliothèque Nationale i Paris. En flanör, en dandy, en hasch-hischrökare. Fast rätt ful och kort. Kan inte haft det lätt med Paris damer. Hade kunnat förfalla till genusvetare om han överlevt sitt självmord.

SVERIGE
Här uppe i Norden hade vi Arne Mattssons Hon dansade en sommar 1951 och Bergmans Sommaren med Monika året därpå.

Lars Ekborg och Harriet Andersson, 1952

Venusvetenskaplig film hade dittills varit få, men Sverige skulle snabbt profilera sig. Smultronstället med den svenska Venus Ingrid Thulin 1957, en kvinna som vid sidan av Ingrid Bergman skulle hyllas som två Valkyrior, två Venusgudinnor. Garbo och Bibi Andersson var aldrig så intagande och lika den romerska Venus och grekiska Afrodite; deras linjer, deras byst, blickarna, andningen, mascaran, ursvensk kvinnlig Eros i full prakt i film efter film.

Schein och Thulin

Att Pompus Österreicher Arsch Harry Schein fick komma till med Ingrid Thulin är bara ursäktligt med att hon åkte på hotell själv med sina älskare medan Schein suktade och surade i rummet intill.

Ärtan Åsa Moberg gjorde vad hon kunde för att trösta honom i villan i Djursholm, men tröttnade. Förstår henne. Hon är dock en övergångsfigur mellan venus och genus, en avatar av särdeles kosmiskt slag. Vacker i alla åldrar. Och intelligent, den viktigaste egenskapen hos en venusvetare.

Sportiga Marie, Cornelis fräcka gatslinka, och kavata kulturkurtisanen Birgitta Stenberg, gjorde vad de kunde under 1960-talet för att främja Venus ibland folket. Tribader och torskar, preludin och p-piller.

Sen kom Per Oscarssons lätt genuskorrekta avklädning 1966 i Hylands Hörna och Lena Nyman och Börje Ahlstedt sprittande nudism i Jag är nyfiken, Gul 1967. Steg för steg intogs venusvetenskapen av av medvetna kulturradikala genusaktivister.

Hello Baby produceras, ML Ekman 1976

I del II kommer ni möta genusvetaren Olof Palme, kulturprofiler, Dylan/Sara/Joanie, vintage filmen Hon älskade en sommar, RHPS och mer från venusforskningens frontlinjer.

Two Finnish alt media bloggers interviewed

I went to Finland to speak with two Finnish alt media bloggers. Se Snaphanen Text below in Swedish:

Svenskarna tror att finnar vågar kritisera massinvandring, islamisering och politiskt korrekthet, men de har fel konstaterade Kenneth Sikorski och Vasahammaren, två legendariska bloggare i finska alternativmedier när Jan Sjunnesson träffade dem i Helsingfors hösten 2019 för Swebbtv.

-Ni är alltför romantiska, sa de. Ni svenskar har inte förstått att finnar levt under åsiktsförtryck länge. Vi har bara bytt herrar, från Sovjetunionen till Europeiska Unionen.

Vasahammaren, pseudonym för en välkänd men anonym finsk bloggare på www.vasarahammer.blogspot.com och Kenneth Sikorski är amerikan som bott i Finland i 30 år, intervjuades .

Sikorskis ideal är den amerikanska konstitutionen, individuell och nationell suveränitet. En konservativ republikan som drivit den engelskspråkiga bloggen www.tundratabloids.com sedan 2005 om finsk migrationsdebatt, islamkritik och nationalism.

-Jag började som proamerikansk vän av Israel och upptäckte sedan hur islam kommit att få inflytande i väst, säger han. Jag träffade ledande counter-jihadister som Robert Spencer, Daniel Pipes, Pamela Geller, Geert Wilders, Fjordman m. fl. och lärde av dem.

Enligt honom har den finska anpassningen till svensk katastrofal migrationspolitik mer med EU att göra än Sverige. Finland vill helt enkelt vara bäst i EU-klassen och om Bryssel dikterar hur många migranter man ska ta emot så lyder Finland.

Vasahammaren inflikar att svenskarna gärna vill moralisera politiska ställningstaganden, något som började med Olof Palme. Finnarna är mer pragmatiska och mindre ideologiska.

Sannfinnländarna är ett viktigt och stort parti i Finland. I valet 2019 fick Sannfinnländarna 17, 5 %, vilket var 0, 2 % under Socialdemokraterna. Detta efter en debatt om asylsökande irakiska och afghanska våldtäktsmän som sommaren 2018 hade förgripit sig på finska flickor i staden Uleåborg, en skandal som medierna försökte tysta ned men förgäves.

Programmet är det första som gjorts i Sverige om finska bloggare som går emot politisk korrekthet i Finland. Swebbtv är därmed först med unikt material.

Två finska bloggare- oklippt version

Här är sex oklippta minuter 😁 med dåligt ljud från helgen i Helsingfors där jag träffade de frimodiga nationella bloggarna Kenneth Sikorski och Vasahammaren. En längre version med bättre ljud kommer på Swebbtv snart, där jag tidigare visat liknande intervjuer från Norge.

Allt material ska publiceras i bokform som Skandinavisk kulturkamp.

Tre intervjuer om yttrandefriheten i Norge

 

Text från Swebbtv:

”Jan Sjunnesson – tre intervjuer om yttrandefriheten i Norge”.

Du hittar programmet på www.swebbtv.se

Jan Sjunnesson for till Norge i mitten av september 2019 där han mötte flera norska frimodiga debattörer.

Tanken var att få inblick i den norska offentliga diskussionen om invandring, islam och politisk korrekthet. Förhoppningen att Norge skulle vara öppnare än Sverige är fortfarande en öppen fråga som tål att diskuteras efter dessa intervjuer och samtal.

Först ut i intervjuraden var Hege Storhaug, informationsledare vid stiftelsen Human Rights Service, www.rights.no

Hon intervjuades av Sjunnesson för Swebbtv  redan 2016 om sin bok Landsplågan Islam som det finns mer information här. Hege Storhaug berättade om sin mer pessimistiska syn på norsk debatt och den smygande islamiseringen.

Sedan tog den pigga debattören Nina Hjerpset-Østlie vid. Hon bloggar numera själv på www.gjenstridig.no men har tidigare arbetat på Hege Storhaugs stiftelse och på den etablerade norska alternativpublikationen Document.no

Document.no leds i sin tur av redaktör Hans Rustad som fick avsluta intervjuerna i Norge. Han samtalade med krönikören Kent Andersen, en musiker och reklamman som gått över till alternativmedier.

Jan Sjunnesson skrev två översikter av norsk debatt våren 2019. Dessa ska tryckas i en bok, Skandinavisk kulturkamp, tillsammans med texter om Danmark, Sverige och Finland, där liknande kulturkamper för våra nationer pågår. Samtliga texter (utom om Finland) finns på Katerina Magasin.

Det är viktigt att upprätthålla kontakter med vad som sker i de nordiska grannländerna och ta tillfället i akt att lära sig hjälpligt att förstå talad norska i dessa inslag.

Som läget är i Finland så verkar de snarare gå åt Sveriges håll än Danmarks, med ökad invandring, islamisering och åsiktsförtryck. Se merpå www.tundratabloids.com

Samtidigt går Sverige mycket långsamt i riktning mot Norge och Danmark.

——–

Stöd Swebbtv på olika sätt:

– Handla i vår butik på https://butik.swebbtv.se

– Skicka dina tips eller förslag på ”inskickade klipp” till info@swebbtv.se

– Texta våra program på svenska eller engelska. Skicka mail om du är intresserad

– Se alla våra program på vår hemsida www.swebbtv.se och berätta för andra

– Stödja ekonomiskt på Swish 123 535 86 92 (OBS Nytt), eller bankgiro 147-0558.

Du kan också donera direkt eller som månadsgivare på bankkonto 9235-229 1186 (9235 är clearingnummer).

The elementary forms of Swedish life may be okay

You are born into the Swedish large society’s cradle and leave in its coffin. And for the most part, and for the majority living in 21th century Sweden, they are satisfied. Maybe I am too, just maybe.

I have quarreled with the Scandinavian Nanny State I have grown up with for the most part of my life. In the 1970s and onwards from a libertarian leftist prespective (all the way into the Italian rebel Toni Negri’s autonomist marxism) and from the millennium shift from the right, albeit a libertarian one. I guess Christopher Hitchens and myself have gone much in the same direction in our lives.

But now I wonder if all my bashing from left to right of the welfare state paternalistic ideology, its huge bureuacracy and its socialdemocratic/progressive liberal practice has been a waste. Most Swedes seem to like to pay very high taxes, more than 60 percent of their disposable incomes (weighing in VAT, mandatory government social insurance fees etc.). Who am I to question my fellow countrymen decade after decade?

PEOPLE MAY BE RIGHT
This article is written in spite of my conviction that there is something fundamentally wrong with an overencompassing state that tries to fulfill every need for its citizens.

I question my beliefs in individual liberty and integrity, resolute minimal government and I may reach a postmodern Stoicism that has much in common with Richard Rorty, a philosopher who tried to have it both ways.

His Contingency, Irony and Solidarity in 1990 was such a project, but failed. He argued for an ironic stance for the few, and a welfare state for the many. A position that got him much anger but he was onto something. Maybe I have finally come to his stance now, in 2019, after seeing him for the first time i Paris in that year and interview him later.

More than 80 percent of Swedes leave their children under 3 years to goverment run or financed child care They leave their parents to old people’s homes and work now more than ever in our history.

We still top the indexes of innovation, reputation, sustainability, environment, global respontibility and so forth . A kind, benevolent nation far in the far north that once was at a shared no 4 GDP/capita position (with Switzerland) in 1970, but has fallen 10 points since then. But not too much.

Swedes are reputed for their tolerance, efficiency and pragmatic solutions. And very politically correct, a small Canada, that behaves like an American New England state on the East Coast. No wonder Bernie Saunders and Michael Moore love us.

Swedes have been ridiculed for behaving like naive millenials for decades. The British newpaper Observer’s correspondent to Stockholm, Roland Huntford, wrote a vitriolic diatribe in 1971, The New Totalitarians. We were basically still medieval serfs he argued, then under a feudal master, now under the tax officer and socialist bureaucrat

I love to read his Sweden bashing comments but my country has since then not done much to change direction. The right of center parties have rather become more socialdemocratic. All eight parties in parliament, including the right-wing populists, the Sweden Democrats, hail the socialdemocratic welfare state.

We have green socialdemocrats, red, blue, liberal, populist – all variations of the same theme: high taxes, government regulation and welfare services, which yields a strong support. Including for ban on selling alcohol beverages in supermarkets (and closed state run alcohol shops on Sundays) and a ban on smoking at outdoor resturants and cafées.

In 2013 I wrote a historical and contemporary study of the Swedish national malaise, which lay great emphasis on our extreme position in the World Values Index, the world’s most individualist and non-traditional country.

© World Values Survey

SWEDENIZATION
In spite of my dislike of our extremism, the researchers behind the map, Ronald Inglehart and Christian Welzel, has tracked a progression towards our coordinate, a process of ”Swedenization”, replacing the former ”Americazation” that Western welfare states used to prefer. More countries want to become like us even if it is a strange and extreme position where freedom may be to obey.

The political scientist Gina Gustavsson noted:

”However, Swedes are often portrayed as the epitome of freedom-oriented people (Berggren and Trägårdh, 2006; Schwartz, 2006). Inglehart and his associates even speak of a ‘Swedenization’, as opposed to an Americanization, of the world (Inglehart and Welzel, 2005: 65, 87). The Swedish data may thus also tell us something of a more general interest.

They suggest that valuing freedom need not, as previous research often assumes, be incompatible with strongly condemning certain choices, or even favouring their restriction by law. In fact, it is not entirely unlikely that the positive Swedish attitudes towards prohibitions are to some extent an effect of valuing freedom; not in the sense of doing what one pleases unhindered by others, but in the sense of realising one’s authentic self (Berggren and Trägårdh, 2006: cf. 213; Gustavsson, 2010).”

The two scholars who uphold this Swedish ”state individualism”, historians Henrik Berggren and Lars Trägårdh, agree with her that the Swedish conception of freedom may be reconciled with prohibitions and obedience to a strong welfare state.

I used to differ from them in that the state individualism Berggren and Trädgårdh prefer is too totaltarian, albeit in a soft version where the state provides welfare in return for high taxes at the expense of civil society, individual responsibility and human dignity. The new mild and progressive totalitarianism that Huntford detected four decades earlier, a version closer to Huxley’s Brave New World than Orwell’s Nineteen-Eightyfour.

MATERIAL SUPPORT GIVES PUBLIC SUPPORT
The failure of the socialist Soviet Union was in part due to its failure to meet the demands of its citizens. The production of goods and services were too low.

But Sweden his a high technology semi-socialist state that has billions to spend on new government initiatives, on welfare services and social benefits for the disadvantaged. Where Soviet did not deliver the cash, we do and people are happy, among the top 10 in World Happiness index.

So my conclusion to this rant, inspired by Stephanie Georgopulos’ thoughts in Medium.org about the joy of being wrong about yourself, is that my country may have the money to pay welfare benefits to everyone that may need them. And that freethinkers like me and Richard Rorty, and his ironic readers of Nietzsche and Heidegger, may look down on the masses’ dependency on government and its propaganda and their profane materialism.

We intellectual aristocrats may be right, or wrong in our disdain. But the country still runs. I am bewildered.

Jan Sjunnesson, writer and teacher, born 1958.