Kategoriarkiv: Kultur

Romaner om nationen existerar inte för DN

DN Kultur konstaterar med nöje idag och får stöd av Författarförbundet och SD-kritikern Anna-Lena Lodenius  idag att vi inte har några nationella romaner. Det stämmer att de är få men visst finns de. Tom på etablerade förlag:

Se min överblick  (och Mohammed Omars) från 2014 – 2019 av Skymning över Europa, Där kyrkklockorna tystnat,  Candida Olsson, Framtidsmannen, Underkastelse, Operation Saif,  De kommer drunkna i sina mödrars tårar, Helter Skelter och Perfekt storm.

De etablerade författarna Lotta Lundberg och Therese Bohmans Aftonland  (2016) kan också räknas in. Jag recenserade Bohmans roman men hittar inte var (Iotakt, Avpixlat?), så klipper in den nedan:

”En yngre medelålders kvinnlig akademiker tråkas ut av sitt jobb. Studenterna tjafsar om kvinnosynen för 100 år sedan i kulturvärlden, något hon är expert på. Hon dricker lite för mycket efter att ha lämnat en man hon inte vill leva med längre. Ensam på Södermalm drar hon hem män eller låter sig förföras av dem; en kulturredaktör, en ung doktorand och några till. På hennes arbetsplats vid Stockholms universitet porrsurfar hon och tråkas ut av de trista samtalsämnena på institutionen.

Hennes livsinställning är fylld av vemod. Snart kan hon inte få barn längre, något hon inte heller eftersträvat under sin karriär som professor i konstvetenskap. Till sist gör hon ett uppbrott när hon överlåter handledningen av den unge snygge doktorand till en kollega.

I början av denna berättelse, romanen Aftonland av Therese Bohman (Norstedts, 2016) träffar huvudpersonen en riktig man, en gift norrlänning  med fru och barn. De blir förälskade och ses på hotell för snabba samlag men även öppna samtal.

Han bekänner för henne att han nu valt att rösta på SD. Hon skrattar till nervöst när hon förstår att det inte var ett skämt:

”Förlåt”, mumlade hon.

”Jag vet vad du tänker”, sa han lågt.

”Det vet du väl inte”.

Mannen har alltid röstat på sossarna men sett hur illa sjukvården skött hans gamla mor, och därför valt att rösta på SD i protest.

”Det är mycket svårare att vara en vanlig människa som vill arbeta och göra rätt för sig”, sa han. ”Jag bryr mig inte om vad folk har för hudfärg, jag tycker inte illa om människor från andra länder, herregud, jag har jobbat och studerat med folk från hela världen. Jag vill bara att samhället ska fungera. Att ungarna ska lära sig något i skolan av lärare som kan någonting och att det ska vara ordning och reda, att den som blir sjuk inte måste lägga ned all sin energi på att slåss för att få vård, att det ska finnas någonstans att bo för den som inte har 100 000-tals kronor på fickan . . .Plötsligt bor folk på gatorna, det är en återgång till allt det man försökte bygga bort med folkhemmet. Det är ovärdigt, det ska inte vara så”.

”Nej, det ska det inte. Men tror du verkligen att något blir bättre av att du röstar på SD?”

Han skakade på huvudet.

”Det kändes så bra just då”, sa han lågt. ”När jag stod och höll i valsedlarna och tänkte att jag hatade vad alla andra partier ställt till med. Det kändes som en hämnd. Och jag fattar att du tycker jag är en idiot, men jag har bara en jävligt stark känsla av att allt håller på att gå åt helvete”.

 Aftonland är skriven av Therese Bohman som tidigare arbetat på borgerliga Axess och nu skriver i Expressen vid sidan av hennes arbete på Svenska PEN, som leds av Ola Larsmo. Boken har fått strålande recensioner, till exempel av Åsa Linderborg och nominerats till Nordiska Rådets Litteraturpris.

Stilistiskt är den lik Hjalmar Söderbergs lätta sekelskiftshistorier  runt år 1900, där allt viktigt sker i antydningar och stämningar. Hon fångar vår samtid på pricken med dess hyckleri, inte minst inom kulturvänstern och feminismen, men propagerar inte.

Bara då i den citerade dialogen med den stilige norrlänningen och hans älskarinna. Han försöker lämna sin fru men går tillbaka till henne. Hon står kvar, ensammare än tidigare.

Dialogen ovan visar hur missnöjet och lögnerna sipprar in i Sveriges alla skrymslen, även de mest politiskt korrekta och oväntade sammanhangen.

Med Aftonland har en vall brutits av en skicklig kulturkonservativ kvinnlig författare, väletablerad och hyllad. Får den dessutom ett värdefullt nordiskt pris blir den svenska offentligheten allt mindre lögnaktig för varje läsare som uppskattar och förstår vad Therese Bohman skildrar – ett samhälles självpåtagna undergång.”

 

 

Inlägg om integration från 2008

”Hur ska invandrare ta seden dit de kommer?” – inlägg i den kristna dagstidningen Dagen

Publicerad: 2008-08-21

”Jan Sjunnesson Rao, chef för Internationellt kulturcentrum vid Studie­förbundet Vuxenskolan, skriver att den invandrande familjen sällan får reda på att även svenska familjer sätter gränser när de uppfostrar sina barn.

Den dialog som hade kunnat uppstå mellan svenska och utländska hem förbyts i två extrempositioner; olagligt hedersvåld hos invandrare och tygellös hedonism hos svenskar. Den utländska familjen får sällan reda på att även svenska familjer sätter gränser, tar fighter och har koll.

Den moderna sekulära välfärdsstaten bygger på individuella fri- och rättigheter där kollektiva värderingar och moralsystem öppet kritiseras. En grund behövs för tillit och gemensamma åtaganden. Avvägningen mellan individens frihet och kollektivets krav ser helt annorlunda ut i väst än i öst.

Ett försvar för tolerans måste samtidigt respektera och tolerera åsikter som är konservativa, hävdar jag i fyra teser:

1) Majoriteten av världens befolkning lever mer traditionella liv utifrån etniska, kulturella eller geografiska gemenskaper snarare än individers rättigheter i en sekulär välfärdsstat.

2) Invandrare i Sverige kategoriseras ibland som fördomsfulla när de bemöter svensk mentalitet vad gäller barnuppfostran, ungdomar, klädstil, sexuella val, familjebildning, arbete och äldreomsorg.

3) Vad som bör ingå i mångfaldsbegreppet är en dialog och respekt. Denna dialog ska bygga på FN:s deklaration för mänskliga rättigheter, barnkonventionen och svensk lag – principer som så gott som alla som befinner sig i Sverige kan enas om.

4) Om svenska myndigheter någonsin ska kunna integrera invandrare måste de inse att man inte kan uppfostra vuxna människor som valt att komma hit men lyssna på dem och respektera deras åsikter så länge inga lagbrott begås.

Vad som gör diskussionen svår är att svenska välmenande myndigheter och individer riskerar att marginalisera de invandrare som har traditionella konservativa värderingar från majoriteten svenskar. Farligast blir detta i diskussioner om hedersvåld och hederskulturer.

En irakisk far som bestämmer att dottern inte alltid får gå vart som helst på kvällarna eller klä sig som svenska tonåringar och som inte respekteras i sin föräldraroll kan tvingas in i ett hörn. Där kan han med familjens och släktens hjälp låsa in, misshandla och i värsta fall även ta till vapen för att skydda sin heder.

Även svenska fäder och familjer kan komma fram till samma slutsats, men de misstänkliggörs inte. Den isolerade invandrarfamiljen har alltför svaga kontakter med stabila svenska hem.

Vad invandrarfamiljen ser är unga på glid på stan, reklam med mycket naken hud, och kopulerande dokusåpastjärnor. De drar slutsatsen att all svensk uppfostran är tygellös och därför behövs egna starka kulturella gränser.

Den dialog som hade kunnat uppstå mellan svenska och utländska hem förbyts i två extrempositioner; olagligt hedersvåld hos invandrarna och tygellös hedonism hos svenskarna. Den utländska familjen får sällan reda på att även svenska familjer sätter gränser, tar fighter och har koll.

Vi misstänker alltför snabbt hedersvåld när moral hos familjefäder från Mellanöstern förs på tal. I enlighet med Barnkonventionens artiklar 5 och 12 har föräldrar rätt att fostra sina barn liksom barnen också har rätt att uttrycka ”åsikter /?/ i förhållande till barnets ålder och mognad”.

Det finns alltså inget svart eller vitt utan en bedömning måste göras utifrån klokskap, kultur och erfarenhet.

Hur enkelt vore det inte att säga att man ska ta seden dit man kommer? Men om seden är att vi svenskar inte bryr oss om hur grannen uppfostrar sina barn eller hur våra tonåringar klär sig och hur de låter på natten i tunnelbanan, när alla får göra ungefär som de vill, kan ju den nyanlända invandrarfamiljen göra som den vill.

Den första generationen väljer då en konservativ försiktig linje i det nya landet innan man vet mer om vilka konsekvenser de nya livsstilarna leder till. Det gör de rätt i, för det är ett märkligt land de kommit till.

I den globala undersökningen World Values Survey finns en karta med två axlar; en som mäter traditionella visavi sekulära värden, en som mäter överlevnadsvärden visavi emancipatoriska frihetsvärden. Längst upp i det övre högra hörnet finns Sverige som det mest sekulära och frihetliga landet i världen. Vår position är extrem, inte moralen hos merparten av utlandsfödda.

Jan Sjunnesson Rao, chef för Internationellt kulturcentrum vid Studieförbundet Vuxenskolan

Fotnot: Åsikterna i artikeln är personliga och representerar inte Internationellt kulturcentrum vid SV.”

 

Fler inlägg 2008-2011:

Äldre blogg

Denna blogg

Newsmill

Liberalismens brister och kritiker

Historikern Francis Fukuyama går till försvar för liberalismen i sin Liberalism and its discontents (2022).

Hans optimism från The end of history and the last man (1992) där liberalismen sades ha segrat öster och väster om den nedbrutna Berlinmuren är borta till förmån för en mer nyanserad, mer moderat liberalism.

 

Historiens slut hade inträffat hösten 1989 vid Berlinmuren menade han då och skrev att det innebar ”the end-point of mankind’s ideological evolution and the universalization of Western liberal democracy as the final form of human government.”

Hegels och Marx’ historieschema var över såsom de tolkats av den franske marxisten Alexandre Kojève, känd för sin brevväxling med Leo Strauss och sina kontakter med Carl Schmitt.

Fukuyama kan för övrigt räknas som en andra generations-Straussian, som student i politisk filosofi under den neokonservative Strauss-lärjungen Allan Bloom vid Cornelluniversitetet på 1970-talet. På 1980-talet var han, liksom många andra neo-konservativa i Washington, en av Ronald Reagans rådgivare.

I den nyutkomna  Liberalism and its discontents medger Fukuyama att liberalismen blivit för kall, kalkylerande och ekonomistisk. Något som vänster och höger kritiserat sedan kapitalismen bröt fram för två hundra år sedan.

Den liberalism han vill bevara är inte den vänsterliberalism som existerar i USA, inte heller libertarianism utan den klassiska liberalismen som bygger på lagstyre, maktdelning, individuell frihet och marknadsekonomi.

Vidare gör han en distinktion mellan liberalism och demokrati där det förra kännetecknas av vad som står ovan, och det senare av regelbundna allmänna och hemliga val. Liberalismen har ifrågasatts på senare år medger Fukuyama och det utifrån konservativa och högerpopulistiska valsegrar i liberala demokratier.

Liberalismen bygger på en pragmatisk hållning som reglerar våldsanvändning i intressekonflikter alltsedan westfaliska freden på 1600-talet, respekt för individuell frihet, tilltro till vetenskap och marknadsekonomi. För Fukuyama är liberalismen det bästa och enda sättet att upprätthålla mångfald i heterogena samhällen.

Men vänsterliberalismen kan urarta till identitetspolitik. För honom är det en onödig utveckling av liberalismen medan konservativa kritiker menar att detta fenomen är oskiljaktigt från en mäktig och etablerad liberalism.

Han försvarar till och med Critical Race Theory (CRT) som något i grunden gott men som urartat i hat mot vita och splittring.  Den amerikanska konstitutionens credo, ”All Men are created equal” från 1776, användes både av Lincoln mot slaveriet och Martin Luther King ett sekel senare för att tillgodose den svarta befolkningens rättigheter.

CRT och liknande identitetspolitik innebär bara onödiga överloppsgärningar menar Fukuyama, född av japanska föräldrar i USA 1952, som försvarade sin liberala mångkulturella position i Identity: contemporary identity politics and the struggle for recognition (2018).

Rasism och fördomar var liberalismens fiender från början och det har inte förändrats menar han. Identitetspolitiska metoder kan bidra om de inte innebär att liberalismen och marknadsekonomin ska avskaffas, vilket många inom CRT och dess våldsamma föregångare på 1960-talet, The Black Panters, förespråkar

Fukuyama menar alltså att det finns en äkta klassisk liberalism som inte leder till avvikelser till vänster, hatisk identitetspolitik, och till höger, nyliberalism. Den senares framgångar har lett till att fler amerikanska vita arbetare blivit arbetslösa pga globalisering och att ekonomiska klyftor ökat, vilket vänsterliberalen Thomas Frank (Rendezvous with Oblivion, 2018) och den konservative Charles Murray (Coming apart, 2013) visat.

Huvudinvändningen mot Fukuyamas försvar är att han ser liberalismen som en idealistisk doktrin värd att försvara utifrån dess ideal, inte dess verklighet. De brister han erkänner, till exempel frånvaro av gemenskap och övertro på expertis och stat, är knappast möjliga att åtgärda inom liberalismen. Den svenska statsindividualismen där individer görs beroende enbart av staten är tyvärr en sådan socialliberal ohållbar konstruktion.

Fukuyama efterfrågar en mer dygdebaserad politik och avslutar boken med att hålla fram det antika begreppet sophrosyne, besinning, som något för en moderat liberalism som varken går till höger eller vänster. Inget i övermått, (μηδὲν ἄγαν), Den Gyllene Medelvägen.

Men han övertygar inte om att dagens liberalism i västvärlden skulle kunna bli mer moderat. Snarare visar han dels på dess grundläggande brister, dels dess abstrakta individualism.

Länkar om boken från Timbros Smedjan och Patrick Deneen

***

Ovanstående text om liberalismen från kommande bok, se plan.

Se även avsnitt om Ryszard Legukto  och James Burnham

 

 

 

 

 

 

 

 

Stöd mig mot nyhetsbyrån TT:s krav

Uppdatering 5 aug 2022:

Fick in de 6000 kr som behöves. Tack alla swishare !

***

Jag gillar inte att tigga pengar men kraven från nyhetsbyrån TT på nästan 6000 kr för att jag har olovligen använt två av deras foton på min blogg är orimligt vilket jag hoppas mina följare på twitter (18 800) och Facebook (5000 vänner, 1500 följare) instämmer i.

Det handlar om två foton, ett av en dörr på Skolinspektionen och ett foto av paret Arnault/Frostensson. Båda är borttagna men TTs jurister vill ändå ha knappt 3000 kr styck.

Nyhetsbyrån TT ägs till största delen av etablerade medier som Bonniers, Schibsted (som äger Aftonbladet och SvD), Mittmedia och NTM.

Mitt engagemang i Sverigevänliga alternativmedier och runt SD kan inte ha undgått dem, särskilt som jag sommaren 2014 som ansvarig utgivare för SDs webbtidning Samtiden försökte samarbeta med just TT. Att de nu ger sig på min blogg är ett metod som kallas ”lawfare” och används ofta mot systemkritiker. Näthatsgranskaren har satt det i system men förlorade mot mig 2018.

Om du vill bidra till böterna så swisha till 076/9000900 eller sätt in på bankkonto 6154-532511972 (Handelsbanken).

Märk att TTs representanter vill ha in sina pengar oavsett om man betalar licensavgift för deras bilder, se mail från igår:

”Tack för ert mail.
Vänligen notera att med bakgrund i att överträdelsen av upphovsrätten sker i samma stund som man publicerar en bild utan licens så kvarstår betalningskravet även efter att man tar bort bilden eller man köper licens.
Den köpta licensen ger tillåtelse för fortsatt användning av bilden. Båda betalningskraven kvarstår i sin helhet.”
***
Min ambition med min obetydliga blogg har aldrig varit att tjäna pengar eller att utnyttja bilder olagligt. Det borde ha räckt med att jag tog bort bilderna och, möjligen, betalade licens för dem, ca 800 kr styck.

Förstörde SD invandringsdebatten? – i Bulletin

I dessa dagar debatteras den vitbok om SD vars första del idéhistorikern Tony Gustafsson nyligen blivit klar med. Där slås fast att majoriteten av stiftarna av partiet Sverigedemokraterna 1988 kom från ”nazistiska, rasistiska och odemokratiska sammanhang”, skriver Jan Sjunnesson.

Om detta ska denna artikel inte handla, men om grupper som SD, Bevara Sverige Svenskt (BSS, vars program kopierades av tidiga SD till stor del), Vitt Ariskt Motstånd med flera gjorde det omöjligt att kritiskt diskutera svensk invandringspolitik på 1980-talet.

Min tes är att dessa grupper omöjliggjorde saklig debatt, eftersom de kritiker som fanns tegs ihjäl eller teg själva och de extrema grupperna tog det lilla utrymme som fanns.

https://bulletin.nu/sjunnesson-forstorde-sd-invandringsdebatten

Vänsteranarki leder till högertyranni

Visa källbilden
Mussolini 1922

De gamla grekerna var skeptiska till demokratin eftersom den kunde leda till tyranni om den spårade ur. Platon och hans lärofader Sokrates upplevde detta framför sina ögon i slutet av 400-talet f.Kr när Atens demokrater ersattes av tyranner.

Idag har vi liknande erfarenheter från omvälvningar under 1900-talet.

Italien 1922: Mussolinis fascister griper makten efter att revolutionära kommunister, anarkister och socialister tagit över fabriker och landområden.

Tyskland 1933: Hitlers nazister segrar i val och utropar en ny författning efter 14 år av gatustrider mellan vänster och högermiliser, hyperinflation, parlamentariskt kaos, ockupation av Västmakter och tillfälliga ”kommunistiska” stadsrepubliker.

Spanien 1939: General Francos högerfalangister tar makten efter tre års inbördeskrig och kaos mellan anarkister, kommunister (trotskister och stalinister stred inbördes, se Orwell) och höger.

Chile 1973: Pinochets militärdiktatur tar över ett land i kaos med hög inflation, strejker, fabriksockupationer och vänstervåld med socialistregeringens godkännande.

De enda hårdföra regeringar som tillkom utan att demokrati och vänsterpolitik spårat ur var Lenins bolsjeviker som avsatte valda liberaler och socialdemokrater hösten 1917 och liknande vänsterdiktaturer i Venezuela, Nicaragua och Kuba. Ni får gärna kommentera fler.

Detta mönster är alltså etablerat men sällan uppmärksammat, dvs att vänsterns egna misslyckanden och oordning lett till att högern tagit över.

Den konservative tänkaren Paul Gottfrieds föredrag fick mig att tänka på detta, se Ett, Två och Tre.

1960-talet kunde ha slutat värre

Hyllad poet torkade sin ”herpesbubblande kuk på familjens, också barnens, handdukar”

Jens Liljestrand, DN 28/4, 2012

Av en slump läste jag igen Danne Nordlings blogg om denna hyllade kulturhändelse 2012 som ägde rum på Dramaten med Marie-Louise Ekman och Alexandra Pascalidou på scen.

Jag sliter nu i hemtjänsten  i Halland, jobbar ibland 15 timmar i sträck.  1976 var just hemsamarit, som yrket hette då, mitt första egentliga arbete utanför familjeföretaget inom väg- och anläggning.

Jag var aldrig särskilt hågad av att stå med en skyffel vid en grävmaskin och gillade att tala med äldre på Gottsunda servicehus och tjejerna där. Att hjälpa en handikappad man med förstoppning kl 7.30 på morgonen medan han hängde ovanför ett badkar var ett första möte med vad som sen blev vardag när jag fortsatte i långvården på Kungsgärdet sjukhus och Akademiska i Uppsala.

Poeten Johan Jönsson är vidrig i sin beskrivning av hur han beter sig i andras hem. Han borde blivit anmäld istället för hyllad av publiken på Dramaten och DNs Jens Liljestrand.

2012, när poeten hyllades,  var jag fortfarande anställd vid Stockholms universitet som adjunkt på lärarprogrammet. Den 1 aug lade jag upp en lång drapa, refuserad av Sakine Madon på Newsmill, på min blogg där jag redovisade de problem landet hade. Invandring var ett men lika mycket familjepolitik, rädda medier och kulturlivets dekadans som i Johan Jönssons uppläsning på Dramaten. Noterar  att jag då inte var beredd att rösta på SD eller följde alternativmedier.

Jag fick sluta vid Stockholms universitet årsskiftet 2012/13 och har sedan verkat runt SD och alternativmedier, vilket har inte gett mig särskilt bra karriärmöjligheter. Tvärtom är jag nu tillbaka i yrkeslivet där jag var sommaren 1976 då jag landade i Uppsala efter ett år i USA. 18 år gammal släntrade jag upp till Gottsunda efter ett par sysslolösa veckor och kunde börja som hemsamarit dagen därpå.

Livet är sannerligen omväxlande.

En skriftställares dagbok: 24-06-2022

 

MIDSOMMARAFTON 2022 BÖRJADE BRA. Fick två presenter och tårta av min fästmö Maria och köpte henne två blommor. Oavgjort alltså.

Annars har jag tagit tag i min kommande bok om liberalismens kritiker och plöjt James Burnham och Ryszard Legutko. Boken kommer inte bli så omfattande som denna plan från 2021 vilket är skönt. 

Två till titlar att läsa och så Douglas Murrays senaste och John Gray i urval

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dessa relativt nya böcker inklusive Legutkos The Demon in Democray (2012 på polska) analyserar tillståndet i den liberala kapitalistiska demokratin på ett klarsynt sätt. De är alla rejält konservativa men inte reaktionära eller nyreaktionärer, NRx, som den betydligt yngre Curtin Yarvin.

Jag uppskattar deras analyser av liberalismens tillkortakommanden men undrar ändå hur de föreställer sig en tillbakagång av liberalismens, marknadens och individualismens framfart. Kanske är det tillräckligt att peka på bristerna utan att visa på alternativ. 

Eller finns det en konservatism som går att förverkliga eller att hålla sig till som en jämförelse med dagens krackelerande globala liberalism? Dess kris har fått även liberaler att tänka om, som Francis Fukyama vars optimism 1989 om ett liberalismens internationella överläge nu verkar helt befängd. 

Sverige är nog ett av de mest liberala länderna med vår statsindividualism, något jag talade om 2015-16 inför SD-föreningar från Vallentuna till Höganäs. En byråkratisk individualism kopplad till en marknadsekonomi som lagt det mesta under sig.  Någon platå (svensken Claes Ryn nämns) att stå på eller en sfär (enl Hans Zetterberg) utanför välfärdsstaten är svår att föreställa sig i detta genomliberala land där vänster och höger enats om att befria oss från varandra.

Boken i höst, nu kallad Liberalismens kritiker från Leo Strauss till Douglas Murray, blir mest en referens till andra studier. Jag ska sedan ägna mig åt att beskriva livet under liberalismen, en filosofisk självbiografi om den liberala existensen.

Glad Midsommar önskar jag mina följare i sociala medier och i verkligheten (välkomna till pubträff ons 29 juni kl 18 på Copperfields, Kungsholmen).

2017, Vasagatan

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

Suicide of the West (1964) av James Burnham

James Burnham (left) with Arthur Koestler at the Congress for Cultural Freedom in West Berlin, 1950. Photo: Sueddeutsche Zeitung Photo.

Den amerikanske filosofen och politiske tänkaren James Burnham började sin politiska karriär som kommunist och brevväxlade med Leo Trotskij, men blev ganska snabbt en konservativ debattör i början av 1940-talet och arbetade senare för CIA.

Hans bok The Managerial Revolution (1941) analyserade den nya klass av byråkrater och företagsledare som oavsett politiskt system – nazism, stalinism, New Dealism- kontrollerar samhällsutvecklingen och ekonomin sedan 1930-talet: staten går före individen, planekonomi före marknadsekonomi, (subventionerade) arbeten ställs mot möjligheter, trygghet före initiativ, mänskliga rättigheter framför äganderätt. New Deal var ”fascism utan skjortor” sa Burnham.

Om Roosevelts New Deal i 1940-talets USA:

”There can be no doubt that the psychological effect of New Dealism has been what the capitalists say it has been: to undermine public confidence in capitalist ideas and rights and institutions. Its most distinctive features help to prepare the minds of the masses for the acceptance of the managerial social structure”.

Den brittiske författaren George Orwell använde hans analys i boken 1984 där tre geopolitiska sfärer bygger på dessa principer; Oceania (USA), Eurasia (Europa) och Eastasia (Sovjet). Burnhams bok används rentav av Orwell i 1984 som den fiktiva studien ”The Theory and Practice of Oligarchic Collectivism”, en delvis trotskistisk analys av Stalins Sovjet.

Burnham fortsatte sina hårdkokta realistiska analyser av politik, särskilt i The Machiavellians (1943), där han kritiserade politiskt önsketänkande sedan renässansdiktaren Dante på 1300-talet. 1964 skrev han den banbrytande Suicide of the West: An essay on the meaning and destiny of liberalism vilken står i fokus i detta avsnitt.

Den liberalism han avser är den sentimentala självkritiska och andefattiga socialliberalism som då dominerade i USA, och gör fortfarande i många avseenden.  Civilisationer dör oftare på grund av intern kollaps, självmord, än attacker utifrån.

Att ens vilja försvara sin civilisation med dess moraliska värden och historia har underminerats av liberaler som dömt ut dem som vidskepliga, reaktionära och irrationella menade Burnham:

”In their place liberalism proposes a set of pale and bloodless abstractions – pale and bloodless for the very reason that they have no roots in the past, in deep feeling and in suffering. Except for mercenaries, saints and neurotics, no one is willing to sacrifice and die for progressive education, Medicare, humanity in the abstract, the UN and a ten percent rise in social security payments”.

Liberalismen utgår från en formbar mänsklig natur som antas kunna förändras till det bättre. Vi är okunniga men inte onda. Burnhams definition:

”Modern liberalism, contrary to the traditional doctrine, holds that there is nothing intrinsic to the nature of man that makes it impossible for human society to achieve the goals of peace, freedom, justice and well-being that liberalism assumes to be desirable and to define ’the good society’”.

En liberal är förnuftig och skeptisk gentemot vanor, traditioner och auktoriteter, men optimistisk i förhållande till sitt förnufts överläge. En sådan person kan ha svårt att ens beteckna sina åsikter som liberala eftersom de är självklara och rationella för alla oavsett politiska åsikter.  Alla problem har en lösning, ofta i form av en social reform eller utbildningsinsats, för liberalen, särskilt för amerikanska liberaler under efterkrigstiden.

Burnham sätter upp två listor som definierar liberaler: en med  39 påståenden som liberaler bejakar (nr 1- alla former av rasåtskillnad är fel, nr 36 – alla medborgare har rätt till social trygghet) och en lista på 19 definitioner av liberalism (2- den liberala ideologin är rationell, n2 18-liberaler tenderar att vara emot krig och krigare).

Liberalism har inte orsakat västvärldens nedgång men är den verbala benämning som beskriver och godtar den globala nedgång som pågått sedan 1914. I början av boken berättar Burnham om en kartbok han hittade från 1920-talet som visade människans civilisationer från härskaren Sargon II i Assyrien 720 f.Kr till det Brittiska Imperiet fram till 1929.

Därefter har västvärlden förlorat hälften av sina kolonier och sin intressesfär. Varför?

Suicide of the West kom ut 1964 och är ett polemiskt inlägg i det kalla kriget men samtidigt ett känslomässigt angrepp på liberaler som inte förstått att försvara de världen som väst stått för. Knappt 60 år senare upprepar Douglas Murray kritiken i sin The War on the West (2022). Se inlägg 2019 om hans bok The Strange Death of Europe.

James Burnham raljerar över naiva vita liberaler som tror att de nya länderna i Afrika, Asien och Latinamerika – ”half-formed pseudo nations” – ska kunna klara sig. Han vill dock hålla en gräns mot reaktionärer och rasister men är den politiska inkorrektheten personifierad:

”Why in the world should anybody sensible person give a damm what some spokesman for cannibalistic tribes or slave-holding nomads think about nuclear tests?”

Burnham begick dessutom misstaget att, mer eller mindre, ställa sig på antikommunisten Joseph McCarthys sida under 1950-talet.  En kommentator i vänstertidskriften Partisan Review skrev:

”The Liberals now dominate all the cultural channels in this country. If you break completely with this dominant atmosphere, you’re a dead duck, James Burnham had commited suicide”.

Burnham upprepar den konservativa och realistiska kritiken av liberalismen för dess missuppfattning av människan och samhället. Där är han inte originell men genom att placera in kritiken i det kalla kriget och avkoloniseringen är hans bok läsvärd. Liberalismen är inte beredd att bemöta världskommunismen och de problem som avkoloniseringen och ambitiöst välfärdsbygge, inklusive raskonflikter och ungdomsbråk, innebär. Den är helt enkelt inte verklighetsnära och till hjälp, tvärtom.

Han godtar att liberala reformer behövdes en gång, t. ex inom brottsbekämpning fram till 1800-talet då en småtjuv kunde hängas. Liberaler behövs, ibland, för att initiera sociala reformer, men konservativa behövs för att få dem att fungera är en hållning han sympatiserar med.

1964 ser han den västerländska civilisationen stå inför ett vägval, bestämma sig för att överleva eller gå under. Modern liberalism, inte dess klassiska 1800-talsvariant, är inte duglig för att ta itu med västs överlevnad. Att omedelbart överge kolonier skapar maktvakuum där kaos och kommunism frodas.

Befolkningsökningen och den politiska aktivismen i de fattiga länderna och Sovjetunionens inflytande oroar honom lika mycket som den ökande brottsligheten i de större amerikanska städerna. Liberalernas ursäktande av brott utifrån socio-ekonomiska orsaker gör honom urförbannad. Tillstånd av anarkotyranni rådde i New York redan på 1960-talet enligt de tidningsartiklar han citerar.

Liberaler är skyldiga och vet om att de är det menar Burnham.  De delar dessutom ideal och principer med kommunister. Men dessa är hårdföra och mer klarsynta. Mer i stil med Burnhams förebild Machiavelli som liksom tidigare politisk teori hade en pessimistisk syn på människan, eller i vart fall inte optimistisk.

Burnham föredrar termen tragisk människosyn. Liberalismen innebär dock något annat, nämligen att vara västerlandets självmordsideologi. Den omdefinierar nederlag som segrar och är en slags svanesång över svunna, bättre tider. Rasupplopp ses som hälsosamma tecken på känslor av liberala psykiatriker, ryska raketer på Kuba 1963 är inte så illa och så vidare.

***

Ovanstående text kommer i en bok i höst, se plan.   Podd om boken

Se även avsnitt om Ryszard Legukto

Visa källbilden

 

 

Konservativ polack mot den tyranniska ”liberala-demokratin”

 

Ryszard Legutko är en konservativ polack som först stred mot kommunismen och sedan strider mot dess efterträdare, den liberala demokratin. Han menar, liksom Hayek och Strauss, att båda systemen bygger på en naiv tro på människans godhet och en vilja att omforma människor.

Legutko skrev sin avhandling 1990 om Sokrates och Platons kritik av demokratin och har dragit slutsatser av stor relevans idag för samma fenomen; masstänkande, medelmåttighet, frånvaro av hierarkier och förståelse för andliga värden.

I boken The Demon in Democracy – Totalitarian Temptations in Free Societies (2016, på polska 2012) lägger han fram belägg för att liberaler, särskilt från Bryssel där han företräder det konservativa partiet Lag och Rättvisa i Europaparlamentet, inte bryr sig om européer om de inte följer den politiskt korrekta ideologin. Alla ska tvingas acceptera den värdegrund som lagen och myndigheter påbjuder, oavsett sammanhang.

Legutko skiljer mellan ”liberal demokrati”, som byggde på majoritetsbeslut och rättsstaten, något som Churchill, Roosevelt, Kennedy och Reagan stod för, och ”liberal-demokrati”. Den senare begränsar möjligheter för andra åsikter än de liberala och har byggt upp juridiska och institutionella system för att hindra medborgare att träffa andra val än de som ”liberal-demokratiska” påbjuder.

Det svenska föräldraförsäkringens pappamånader är ett bra exempel. I en verkligt liberal demokrati har föräldrar kunnat spara medel för att vara lediga och då kunnat fördela tiden med barn som de vill. I Försäkringskassans obligatoriska system tvingas alla spara och alla lyda de regler myndigheten föreskriver. Samma sak med det nationella självbestämmandet där just Polen utsatts för EU:s repressalier när landet beslutat om att bevaka sina gränser och andra ärenden.

I sammansättningen ”liberal” och ”demokrati” har det senare begreppet försvagats och det förra stärkts. När folk röstar i strid med vad liberaler anser så begränsas demokratin, vilket skedde flera gånger med EU-fördrag och folkomröstningar. Man kan säga att i en ”liberal-demokrati” respekteras alla åsikter så länge de är liberala, i Sverige snarare socialdemokratiska.

Ryszard Legutko fick tillstånd på 1970-talet att resa till Väst och blev förskräckt över den välvillighet som de han mötte hade mot det kommunistiska systemet. Tillbaka i Polen analyserade han varför och kom fram till att välvilligheten berodde på att både liberaler och kommunister delade liknande världsbilder.  De är båda arvtagare till Upplysningen, rationella och moderna och har historien på sin sida. De delar samma mål om en ny världsordning byggd på förnuft och teknologi, men metoderna skiljer sig åt.  Världen duger inte som den är utan måste moderniseras. Nationalism, äldre synsätt och seder, hierarkier, naturliga skillnader och andliga världen ska utraderas. Sverige sedan 1900-talets mitt är naturligtvis det bästa exemplet på detta.

Legutko går metodiskt till väga i sin banbrytande bok The Demon in Democracy  med kapitel om Historia, Utopi, Politik, Ideologi och Religion.

Precis som i kommunismens historiesyn så har den liberala demokratin sin självklara gång mot allt större frihet, annars hotar fascism, teokrati eller tyranni. Att ens överväga någon annan ideologi än liberalismen i en eller annan form ses som farligt och obegripligt. Bara i ett liberal-demokratiskt samhälle kan allas frigörelse förverkligas med begrepp som mänskliga rättigheter, demokratiska val, ickediskriminering, individualism och värdegrund.

Men fler ideologier har funnits parallellt med liberalismen som konservatismen, romantiken, republikanism, kristendom.

Varje del av ett liberalt-demokratiskt samhälle måste bli just liberalt-demokratiskt:

Familjen förvandlas till en förhandlingsinstitution där barn ges fler rättigheter än föräldrar, skolor likaså och alla sammanhang och organisationer där makt samlats vilket måste omfördelas. Präster kan inte tillåtas vägra viga samkönade par och flickor ska kunna få preventivmedel eller genomgå abort utan föräldrars vetskap eller samtycke. Även könsbyte för barn under 15 år utan föräldrainflytande har föreslagits i svenska riksdagen av S och MP.

Polacken Ryszard Legutkos kritik av Väst och den liberala-demokratin föregicks  på 1970-talet av exilryssen och sovjetkritikern Alexander Solzjenitsyn som höll ett kontroversiellt föredrag vid Harvard 1978. Han var inte bara skoningslös mot sin ärkefiende Sovjetunionen, utan även mot USA och Västeuropa, liksom Legutko.

Förutom att ha lagt sig platt inför ensidiga krav på nedrustning och att ha accepterat kommunismens samhällssystem, så led i synnerhet USA av förvekligade män utan ideal som bara brydde sig om att vara laglydiga:

”Whenever the tissue of life is woven of legalistic relations, there is an atmosphere of moral mediocrity, paralyzing man’s noblest impulses”.

Solzjenitsyn saknade insikt i sitt värdland USA om den inneboende ondskan i människans natur, något som Sovjetsystemet dessvärre lärt sina medborgare och gjort dem till fysiskt och andligt starkare än västerlänningar. Att ha förlorat Vietnamkriget 1975 var ett tydligt tecken på USA:s underlägsenhet, liksom att landet behövde det antikapitalistiska Sovjets hjälp för att slåss mot Nazi-Tyskland 1941–45.

Inga vapen är tillräckliga om inte viljan att försvara existerar menade den ryske Nobelpristagaren buttert.

Han menade vidare att roten till Västvärldens psykologiska svaghet sedan renässansen ligger i att man satt människan i centrum i stället för Gud eller andlighet. I stället kom en förfelad antropocentrism som varken ser till människans ondska eller förstår riskerna med att bygga ett jordiskt paradis utifrån materiella värden.  Detta gäller såväl kommunister och socialister som liberaler och socialliberaler, dvs. demokrater.

Demokrati är inget heligt för Legutko som tillsammans med de politiska tänkarna Hans Herman Hoppe, Loren J. Samons och Jason Brennan formulerat flera allvarliga invändningar mot demokratibegreppet i teori och praktik sedan millenieskiftet, då Hoppes Democracy-The God that failed och Samons What’s wrong with democracy? kom ut.

Brennan, som jag lyssnade på 2016 på Timbro när han presenterade sin Against democracy, är liksom Hoppe libertarian, en inriktning den konservative Legutko och Solzjenitsyn ogillar. Men alla enas i att demokrati knappast löser alla problem och med förledet ”liberal” så förvärras samhällen och kulturer eftersom just konservativa, nationella, biologiskt-naturliga och historiskt-kulturella synpunkter förkastas.


Ovanstående text kommer i en bok i höst, se plan.