Många har förvånat sig hur en vänsteraktivist som jag kan gå över till den alternativa och invandringskritiska sidan, den onda. Jag ser tvärtom en rak linje från den idealistiske alternativtidningsredaktören Sjunne i Uppsala på 1980-talet till den idealistiske frihetlige alternativskribenten Sjunnesson i Stockholm på 2010-talet.

Allt började med Nordens Folkhögskola Biskops-Arnö 1981-82. Jag antogs i den första kullen på medielinjen som var den avgående rektorn Åke Leanders egen vision om hur en mediekritisk kurs inte skulle utbilda journalister utan mediekritiker. Han fick ju rätt med tiden i vad jag sysslar med idag, men det var mot det borgerliga och kommersiella etablissemanget han ville att vi skulle gå emot. Han var en äkta humanist, folkbildare och beläst. En mild och fin man.

Själv ville jag bli journalist men kom inte in på Skurups eller Kalix folkhögskolor eller Journalisthögskolan. Istället läste jag litteraturvetenskap i Umeå på våren 1981 och flyttade sedan ut till den lilla ön i Mälaren mellan Enköping och Bålsta, Biskops-Arnö.

Vi läste mycket kommunikationsteori i Habermas efterföljd och gjorde egna små ljud-, text-, foto- och videoproduktioner. Lärarna var Göte Ask, Ingmar Lemhagen, Bengt Åkerlund och några gästlärare från medievärlden. Skolan är nordisk vilket innebar att jag fick insikt i medier och kulturliv i Norden, framför allt i Danmark. Jag fullkomligen dyrkade dansk litteratur och kulturdebatt, läste Information och Politikken dagligen då.

På våren 1982 bestämde jag mig för att helt sonika flytta till Köpenhamn och börja skriva journalistik, kanske också skönlitteratur. Ett tiotal artiklar fick jag in i svensk press under mina sju månader i stadsdelen Österbro, men det gick inte att försörja sig på. Jag intervjuade poeter som Mikael Strunge, FP Jac, hängde med husockupanter och barnrockare, träffade redaktionen för den radikala kulturtidskriften Sidegaden och den alternativa lokaltidningen København.

Det sista gav mig idén till att starta en lokal alternativ kultur- och reportagetidskrift i Uppsala. Jag hade skrivit i kulturtidskrifter som 2NioNio men ville göra något eget. ETC var såklart förebilden men ingen hade gjort en lokal variant, utom Malmötidningen Den Hialöse, som jag kände till och stött på.

Så julen 1982 flyttade jag tillbaka till Uppsala, skrev in mig på Institutionen för Estetik vid Uppsala universitet och började planera för en utgivning hösten 1983. Mina kontakter från Biskops-Arnö var bra att ha men dessa fotografer och skribenter var inte Uppsalabor. Själv var jag infödd och hade bra koll på vänstern, särskilt VPK där jag var medlem, och alternativkulturen som flödade rätt friskt då runt Samla Mammas Manna, konsertlokalerna Rackis, Katalin, Musikforum/Barowiak och hantverkskollektivet Öster om Ån med mera.

På föreningen Verkstan samlade jag en grupp unga ivriga punkare, proggare, flummare, studenter, aktivister av alla slag – särskilt inom miljö- och alternativrörelsen. Några riktiga journalister, fotografer och layoutare var med men de flesta var amatörer. Alla som ville fick vara med. Jag var ansvarig utgivare och ordförande i FNUT – Föreningen för en Ny UppsalaTidning.

Vi gav ut tre nummer, okt – dec 1983, men sedan tog det slut. Nr 1 såldes i 1600 ex, nr 2 i 400 och nr 3 i 250, vilket var rätt bra med tanke på att vi inte hade annonser. Vår distribution var nog det som knäckte oss och tryckkostnaden blev för tung. Vi tryckte dock billigt på Socialistiska Partiets tryckeri i Hägersten, Prinkipo där några konstiga snubbar lade gråa bilder kort och tvärs i obegripliga mönster åt tidskriften Kris. Mysko tyckte vi som var ganska vanliga vänsterflummare, inga kulturknuttar.

Folk från ETC hade redan då insett att de kunde tjäna pengar på att göra snygg layout till andra och ett par killar hade startat Magazine AB som vi anlitade. Själv delade jag ut tidningar på mornarna för att få ihop till hyra och mat, och slet som ett djur obetalt med tidningsprojektet.

Jag var då helt inställd på att jag skulle förbli fattig men fri, en kulturtidskriftsredaktör av något slag. Då i början av 1980-talet fanns massor med fräcka blad som April (Unni och Mats Drougge), Kannibal, RIP, 3NioNio, Q, men även mer traditionella tidskrifter som Ord & Bild, Häften för Kritiska Studier, Zenit, FiB/K och franska seriemagasin, Gaston, De frustrerade osv.

Jag förstod att man inte kunde försörja sig på att ge sådant, men vill ändå in i den delen av kulturvärlden, den som idag är den etablerade kulturvänstern.

Först hösten 1985 kom jag i kontakt med tidskriften Res Publica (där jag skrev på 1990-talet), förlaget Symposion, studieorganisationen Nordiska Sommaruniversitetet och ett par medlemmar i redaktionen för Kris. De var också inställda på att bli fattiga men fria tänkare. Postmodernismen rasade som bäst och jag hade fastnat för den mest obegriplige av dem alla, den franske filosofen Gilles Deleuze.

Jag fortsatte att skriva frilans, ibland för brödfödan men också för nöjes skull, ofta filosofi som jag sysslade med som oavlönad doktorand. Med en familj kom ansvar så jag lade de mest utsvultna planerna på hyllan ett par år, men har väl knappast gjort någon ekonomiskt framgångsrik karriär som folkhögskollärare, pedagog och skolledare sedan de fattiga bohem och studentåren i Uppsala. Se en liten betraktelse från 1998.

Först nu 2015 är jag tillbaka där jag var 1983; fattig men fri. Jag skriver gratis för Avpixlat, ger ut böcker själv, arrangerar föredrag med dissidenter och har bränt mina skepp med den ordinarie arbetsmarknaden men söker givetvis jobb i alla fall. Liksom då är jag en idealist som tror på en vidgad tryck- och yttrandefrihet och att alternativa medier behövs. En fritänkare som skapat ganska egen bildningsgång.

Då var jag beredd att slita oavlönad dag och natt för vad jag trodde på, liksom jag och alla andra av mina dissidentvänner gör idag. Att alternativmedier som ETC skulle segra och tillhöra medieetablissemanget kunde jag inte föreställa mig då (även om de bara klarar sig med skatte-, presstöd- och konkursfiffel,
se här), liksom få idag föreställer sig att Avpixlat kan bli ett etablerat medium som bärs fram av en ny slags folkbildning.

Jag är glad över att ha funnit tillbaka till mina rötter. Frihet framför allt. De som inte kan säga och tänka vad de vill ska veta att vi är i alla fall några som inte tänker tiga. Bakom oss står många. Vi äro tusenden.