70-talsvänsterns bästa

Jag mitten på Uppsala Musikforum, proggrörelsens första och största musikscen.

 

En krönika i Avpixlat om vad vi kan lära av 70-talets vänster

Allt vad jag stått för som vänsteraktivist sedan 1970-talet fram till 2000 har inte varit till spillo. Även om jag idag är kritisk till vänsterperspektiv och marxism fanns det i den tidens svenska vänster inslag som jag idag drar nytta av i den Sverigevänliga folkrörelsen.

Idealismen – att ägna sig åt intellektuell utveckling istället för att tjäna pengar kan vara ett vänsterdrag, men lika gärna av idealistiska humanister och naturvetare. Jag var en av många medelklassungdomar i Uppsala som hellre valde ett intresse än att göra karriär. Detta sågs som något gott i Uppsalas akademiska kretsar, där jag ingick vid sidan av eftersom jag kom från en småföretagarfamilj i mark- och byggnadsbranschen.  Akademiker förstod idealister.  Denna idealism bär jag med mig idag när jag hankar mig fram och jobbat ideellt för oss Sverigevänner.

Självförsörjningen – den gröna vågen lockade ut många från storstäderna till jordbrukskollektiv, så även mig.  Men jag var rätt opraktisk och ointresserade av ekologisk odling på den gård i Värmland jag prövade att bo. Som tur var fanns andra som förstod vitsen med att erbjuda miljövänliga produkter via Coop så de startade KRAV. Själv läste jag hellre Hartvig Saertras Ekologi och socialism, Erik Dammans Framtiden i våra händer, gick Barsebäcksmarscher och befann mig runt de frihetliga boklärda miljöaktivisterna. Men idag är självförsörjning, ”prepping”, sett över axeln som ett högerextremt ställningstagande. Miljövänstern verkar lita på att butikerna och elnäten klarar stora påfrestningar, medan Sverigevänner, som inte ska kallas ”högerextrema”, är mer realistiska. De är också för djurskydd och för att bevara landsbygden på ett mer trovärdigt sätt än dagens rödgröna partier.

Bildningen – ”Mot kommersialism och för en folkets kultur” löd vänsterns slagord på 1970-talet. Man ville ha sann och viktig information istället för trams som ABBA, Melodifestivaler, veckotidningar och amerikansk kulturimperialism. Jag sålde Folket i Bild/ Kulturfront som gymnasist på Lundellska skolan och som sjukvårdsbiträde på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Där kunde man läsa långa kulturkrönikor om den svenska arbetarklassens strider och reportage som inte veckopressen ville publicera. FiB/K gjorde stor sak av att försvara tryck- och yttrandefriheten, vilket idag görs bäst av alternativmedier. Med tiden blev jag studiecirkelledare och verksamhetschef vid studieförbund, arbetade på folkhögskolor och tog folkhögskollärarexamen samtidigt som jag arrangerade fria debattforum och föredrag. Jag hade inte varit en sådan folkbildare utan vänsterns krav på att man skulle läsa och bilda sig, inte se på teve och ägna sig åt undermålig populärkultur. Hellre proggrörelsens Silences  Kebnekajses svenska folkrock än kapitalets Stikkan Anderssons ABBA. Hellre saklig information i alternativmedier än systemmediernas propaganda och förljugna nöjesutbud (där vänsterfolk verkar älska Idol, Så mycket bättre, Melodifestivalen, På spåret).

Nyfikenheten – den öppna vänstern och alternativrörelsen fostrade en nyfikenhet på världen, nya kulturfenomen, möten med främmande folk. Jag hade inte haft det utrikespolitiska intresse jag har idag utan Vietnamrörelsen, den i förstone maoistdominerade Svenska Afghanistankommittéen, Indien och striden för ett fritt Tibet (där vänstern ibland tvekat). Jag jobbade i Rinkeby, Tensta, på invandrarkurser och med invandrarföreningar för att jag gillade det annorlunda. Musikaliskt så blommade nya musikstilar med inslag av utländsk folkmusik och rockjazz som Fläsket Brinner, Archimedes Badkar, Kornet, Egba, Samla Mannas Mamma med flera. Fantasi och politik tillsammans. Vänstern på 1970-talet var öppen på ett sunt sätt, inte dogmatiskt multikulturell som idag. Dessutom är nog vänstern  idag bland de mest ointresserade av nya intryck.

Klasskamp – arbetare mot kapitalet. Romantiskt, javisst, men samtidigt en läxa att försöka förstå hur makten härskar. Idag styr gåslevervänstern, de besuttna folkuppfostrarna, över arbetarna. Vänstern är elit, folket höger. Man behöver inte sätta klassintresse för nationen, men det är viktigt ibland att se klassförtrycket idag som tar sig i uttryck av förtal av Sverigevänner som ”white trash” och obildade låginkomsttagare.

Intellektualism  – som intellektuellt nyfiken på 1970-talet fanns inget djup inom borgerligheten och socialdemokratin att tala om. Jag läste marxistisk litteraturkritik, kontinentalfilosofi och vänsterkritik av leninism och stelbent marxism. Mycket kritik  efter 1968 av den dogmatiska vänstern var intressant som civilisationskritik, psykologiskt, kulturellt och jag slukade allt, inklusive de sk ”nya franska filosoferna” i Paris som ville göra upp med Marx en gång för alla. Samtidigt fanns humanistiska marxister på båda sidor järnridån som ville ha kvar en slags socialism med mänskligt ansikte. Mitt filosofiska intresse grundlades 1978 när jag ledde en studiecirkel om Kapitalet, band I, inom VPK. Med tiden upptäckte jag intellektuell borgerlig idédebatt via tidskrifterna Moderna Tider, Axess och tankesmedja Timbro.

Folkligheten – jag trivdes som en Göran Greider i de svenska folkrörelserna och gör likadant idag i den Sverigevänliga folkrörelsen. Vänsterns demonstrationer och bokbord, stödkonserter och jippon var roliga evenemang där praktiska göromål blandades med idealism. Idag finns inte samma folklighet  i sossarnas 1 maj tåg där över hälften är betalda ombudsmän och förtroendevalda.

Undergångsstämningen – vänstern trodde länge att kapitalismen skulle falla samman. Var det inte profitkvotens fallande tendens så var det ungdomsrevolterna på 1970-talet som förebådade västvärldens fall. Detta i en tid då aldrig så många haft det så bra, vilket bara det är märkligt men har att göra med den idealism jag skrev om först. När överlevnaden är säkrad kan man ägna sig åt att kritisera det system som föder en. Nåväl. Idag vill alternativmedier påtala brister inte bara i invandringspolitiken utan på många områden. Svaren som ges från etablissemanget är att allt är under kontroll. De rödgröna partierna talar inte om kapitalismens fall, möjligen om klimatet (vilket vi i alternativmedier är skeptiska till men det är en annan fråga).

Sammantaget finns flera värdefulla lärdomar från 1970-talets rödgröna tankar. Att inse det och samtidigt förändra sin ideologiska inriktning är inte omöjligt utan nödvändigt för att förstå det svenska samhällets utveckling från normalt land till ett extremt experiment. 

Jan Sjunnesson

Advertisements

2 thoughts on “70-talsvänsterns bästa”

  1. Jag tror du blivit högerpolitiker eftersom du är för välnärd. Skatten på din skattsedel stör dig förmodligen av helt normala egoistiska skäl, precis som den låga skatten av de rike kanske störde dig medan du var ung och fattig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s