Tystnad och terror under Lenin och Stalin

Lenin_and_stalin_crop

Lenin och Stalin, 1920-talet

I Sovjetunionen såg regimen hellre att människor teg än att de talade. Ingen del av samhället kom undan regimen. Alla delar av samhället skulle införlivas i revolutionen.

I historikern Orlando Figes (född 1959) bok De som viskade. Tystnad och terror i Stalins Sovjet (2010) får vi följa en släkt från tiden före Lenins oktoberkupp 1917 till vår samtid. Genom berättelsen får läsaren en känsla att vad boken handlar om är just tystnad.

Medborgarna i Sovjet talade med varandra genom att viska. Antingen rädda för att bli angivna eller för att själva ange någon i sin närhet. En ständig psykologisk skräck låg i samhällsluften, och de allra flesta hade anledning att vara rädda. De som hade släktingar längre bakåt i tiden som varit jordägande bönder eller på annat sätt varit oppositionella hade verklig anledning att känna sig rädda. Regimen satte stora förhoppningar till generationen som kom att kallas 1917-års barn”.

Bokens huvudperson Konstantin Simonov föddes 1915 och dog 1979 och det är således hans livshistoria som boken skildrar. Han var av adlig börd, men proletariserades och blev känd som en Stalin-trogen författare. Tidigt i hans uppväxt satte de revolutionära idealen prägel på hur han såg på livet. Han fick veta att familjeliv och parförhållanden var av ondo. Eller som folkkommissarien Lunatjarskij skrev:

Privatlivets så kallade sfär får vi inte låta slippa undan för det är just där revolutionens slutgiltiga mål måste uppnås. Kärlek liksom förlovningar och stabila parförhållanden sågs som småborgerliga fenomen i den efterrevolutionära samhällsordningen. De unga revolutionärerna anammade snabbt den fria sexualiteten som uppmuntrades av överheten. Revolutionära mödrar som blev med barn såg till att ordna med hemhjälp eller lämna bort barnet. Allt skulle göras nytt. Josef Stalin sammanfattade nyordningen med orden:

Eftersom de fjättrar sinnet hos miljontals arbetare är de attityder och sedvanor som vi ärvt från det gamla samhället socialismens farligaste fiende

Alla barn var allas barn och ansvaret därmed allas och ingens. ”Genom att älska ett barn förvandlas det till en egoistisk varelse som uppmuntras att se sig själv som universums mittpunkt”, stod att läsa i en pedagogisk handbok för nya revolutionära föräldrar, som rekommenderas att inte säga ”mina barn” om sina barn.

Vittnesmål från nu levande ryssar blandas i boken De viskande med memoarer och brev från deras släktingar under hela 1900-talet. Läsaren inser att personerna som skildras levde som ”vanliga stalinister” som verkligen trodde på kommunismens ideal men fick betala oerhörda mänskliga pris. Vissa vacklade i sin tro men de flesta intervjuade och medverkande verkar ha kämpat på trots allt och satt sin tillit först till Stalin, sedan till Chrusjtjov och till sist Gorbatjov. De smyger och viskar, tolkar tecken och försöker klara sig mot en diktatur som förtrycker dem för deras eget bästa.

”Att hålla mig borta från alla situationer där mitt beteende skulle kunna kritiseras av myndigheterna var något jag fick lära mig som barn” berättar Anna, en släkting till de första revolutionärerna. Det var förenat med livsfara att prata bredvid mun. Minst 20 miljoner dog under Stalin

Ett utdrag från författaren Svetlana Aleksijevitjs (född 1948) bokserie om den så kallade ”sovjetmänniskan” ger en bild av hur angiverikulturen såg under Stalins regim:

-Grannen farbror Jurij angav pappa berättar en ryss om den hårda Stalintiden på 1930-talet och fortsätter.

– Jag var sju år. Farbror Jurij var brukade hjälpa oss med staketet, låta oss rida på hans häst, fiska. Han var en helt vanlig man, ingen bödel. Sedan på 1990-talet fick vi se hans akt hos den hemliga polisen. Inte bara farbror Jurij angav pappa utan även hans systerdotter Olga.

-Varför gjorde du det, frågar författaren Svetlana Aleksijevitj?

-Tror du man kan hitta en enda hederlig människa under Stalintiden, svarar hon.

Genom störningssändarnas knaster lyssnade nyfikna men rädda medborgare i Sovjetväldet på den förbjudna fria radion Voice of Americas ryska sändningar. Böcker som berättade om förtrycket smugglades in och kopierades på gamla kopiatorer eller skrevs av för hand. Den så kallade samizdat litteraturen var förbjuden, men spriddes ändå bland människorna. Efter kopiatorerna kom faxen. Den nya tekniken bidrog till att sprida kunskap och organisera dissidenter och underjordiska motståndsrörelser; precis som internet gör idag. Ibland fick de oppositionella uttjänta apparater från Västeuropa som gjorde större nytta i öst. Fri och oberoende information tillsammans med teknikutvecklingen bidrog till åsiktsförtryckets och de kommunistiska diktaturernas fall.

I de sovjetiska skolorna fick barnen lära sig att människan i botten är god och fantastisk. All ondska berodde bara på omständigheter. Konsekvensen blev att man inte kunde förstå angiverikulturen, avrättningarna och det brutala förtrycket. Allt gjordes för den goda sakens skull sas det. Den ryska revolutionären Zinovjev sa 1918 att kommunistpartiet bara behövde få med 90 procent av befolkningen. Resten gick inte att tala med och skulle därför förintas.

På den här sorgliga grunden byggdes Sovjetunionen. Men en kombination av medborgerligt mod och nya kommunikationsmöjligheter gjorde att människorna slutade viska och började tala igen.

”Eftersom de fjättrar sinnet hos miljontals arbetare är de attityder och sedvanor som vi ärvt från det gamla samhället socialismens farligaste fiende” deklarerade Josef Stalin 1924. Alla barn var allas barn och ansvaret därmed allas och ingens. ”Genom att älska ett barn förvandlas det till en egoistisk varelse som uppmuntras att se sig själv som universums mittpunkt”, stod att läsa i en pedagogisk handbok för nya revolutionära föräldrar, som rekommenderas att inte säga ”mina barn” om sina barn.

Många barn vanvårdades när föräldrarna inte brydde sig varför Stalin tvärt i familjepolitiken på 1930- talet då ett stillsamt borgerligt hemmaliv blev idealet istället för att flänga runt på partimöten på kvällarna.

”Att hålla mig borta från alla situationer där mitt beteende skulle kunna kritiseras av myndigheterna var något jag fick lära mig som barn” berättar Anna, en släkting till de första revolutionärerna.

Det var förenat med livsfara att prata högt om sina tvivel på Stalin. Minst 20 miljoner dog . För den som vill veta mer om maktövertagandet i östblocket och fånglägren i Gulag rekommenderas Anne Applebaums böcker Bakom järnridån och Gulag.

Annonser

One thought on “Tystnad och terror under Lenin och Stalin”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s