1987-88 reste jag runt i Indien på reportageuppdrag, se texter om Indien

– –

Här är ett rep för tidskriften Sydasien jag och Staffan Wolters gjorde:

Sulabhs toaletter sprider ljus i Asien

En stor del av Indiens oberörbara arbetar som latrintömmar och är därmed dömda till ett liv i förnedring. Det har gjorts allvarliga försök att förbättra deras situation, men traditionerna är djupt rotade.

Under 1980-talet har en organisation dock lyckats åstadkomma en mindre social revolution bland tusentals oberörbara indier, genom att använda sig av ett så ovanligt kampmedel som toaletter.

Det är skymning i staden Patna i norra Indien. Vid sextiden på kvällen slås gatlyktorna vid i Gandhi Park på. Alldeles intill parken ligger en offentlig toalett där folk smiter in på väg hem från jobbet. Inte många vet att de tack vare sina toalettbesök hjälper till att lysa upp parken.

Att göra biogas av avfallet från toaletterna och använda det som energi för att driva parkens gatlyktor är på något sätt en typisk idé signerad Sulabh International, en indisk organisation som lyckats skaka det till synes orubbliga kastväsendet i sina grundvalar.

Enligt indisk lag finns det ingenting som heter kastlös eller oberörbar, men i verkligheten lever begreppen kvar i högsta grad. Över 600 000 oberörbara kallas bhangis, en beteckning som närmast är ett skällsord. Bhangis har till uppgift att ta hand om latrin och betraktas därför som några av de lägsta.

AVSKAFFA LATRINTUNNAN

Mahatma Gandhi slogs hårt för de oberörbaras sak och bhangis var kanske de mest föraktade. Mahatma Gandhi var mest mån om att föregå med gott exempel och han började att själv tömma sin latrintunna på 1930-talet, något som betraktades som en sensation. Men attityden mot bhangis var och förblev densamma.

För 20 år sedan kom den indiske sociologen Bindeshwar Pathak på den enkla men geniala idén, att om man avskaffar latrintunnorna skulle bhangis förödmjukande arbetsuppgifter automatiskt försvinna. Problemet var bara att hitta en ersättning för latrintunnorna.

Att byta ut torrdassen mot vattenklosetter skulle bli alldeles för dyrt med tanke på de indiska städernas dåligt utbyggda avloppssystem. Efter mycket experimenterade lyckades Pathak med hjälp av några ingenjörer ta fram en toalett som uppfyllde de eftersökta kraven.

Toaletten är utformad ungefär som en mulltoa med två förmultningskammare nedgrävda i jorden, försedda med vattenlås som effektivt utestänger lukt och bakterier. När den ena kammaren är full tillsluts den och den andra tas i bruk.

Efter två års förmultning töms kammaren och innehållet som blivit gödsel är färdigt att användas i jordbruket. För en familj på fem personer tar det ungefär fem år att fylla en kammare och grunden för latrintömmarnas förhatliga syssla har därmed ryckts undan.

SPRIDS ÖVER INDIEN

Pathak bildade organisationen Sulabh International och hans idéer började snabbt spridas över Indien. För att inte de befriade latrintömmarna ska bli arbetslösa har Sulabh byggt upp rehabiliteringscenter där de oberörbara kan omskolas till nya yrken och får hjälp att bygga upp sin självtillit.

I utkanten av Patna ligger ett av Sulabh Internationals rehabiliteringscenter. I de låga, oansenliga byggnaderna pågår den förändring som Mahatma Gandhi drömde om. Flera hundra oberörbara är i full färd med att utbilda sig till skräddare, mekaniker, sekreterare och chaufförer och över hälften av deras lärare är före detta bhangis.

I en av salarna, bland smattrande symaskiner, sitter Gita Devi och lär sig att rita mönster för att tillverka barnkläder. Gita, som är 27 år, fick arbeta som latrintömmare i sin hemby när hon var liten.

Min familj har i generationer arbetat med att ta hand om andra människors avfall, berättar Gita. När min mor var sjuk fick jag hoppa in i stället för henne. Det var hemskt att arbeta med de där stinkande tunnorna och jag vill aldrig mer göra om det.

FÖRNEDRANDE ARBETE

Gita menar att det i första hand inte var själva arbetsuppgifterna hon tyckte illa om utan omgivningens nedlåtande inställning.

Jag var stämplad som oberörbar och det innebar att jag inte fick sätta min fot i templet eller hämta vatten ur brunne. När jag skulle få betalt för mitt arbete slängde folk åt mig pengar på marken för att slippa vidröra mig.

Sedan Gita kom i kontakt med Sulabh förändrades hennes liv radikalt. Tillsammans med 150 andra kvinnor utbildar hon sig till sömmerska och kanske kommer hon att vara med i det arbetskooperativ några av eleverna planerar att starta.

En sak är säker, säger Gita med eftertryck, jag kommer aldrig mer att stillatigande finna mig i någon form av förnedring.

Fram till idag har Sulabh omskolat 6 000 berörbara till nya yrken. I ett flertal städer i delstaten Bihar, som kanske är kastväsendets starkaste fäste, finns inte längre en enda människa som har till yrke att tömma latrintunnor.

TOA I GULD

Sulabh International finansierar främst sin verksamhet med att bygga toaletter. Det finns 19 olika varianter att välja på, allt från en enkel standardmodell till en VIP-toalett i guld och marmor.

Rörelsen är icke-vinstdrivande och överskottet från försäljningen av toaletterna plöjs ned i företaget. En viktig del av verksamheten är de offentliga toaletterna.

I Indien är en offentlig bekvämlighetsinrättning en mycket ovanlig syn. Folk tvingas göra sina behov längs trottoarkanten, något som inte bara luktar illa utan även bidrar till att sjukdomar sprids. För att råda bot på problemet har Sulabh byggt hundratals offentliga toaletter i olika delar av Indien.

Vart man än reser i landet stöter man på Sulabhs anläggningar, ofta vackert målade och alltid lika exemplariskt välskötta.

Den första anläggningen som byggdes är komplexet vid Gandhi Park i Patna. Sulabh International står det med stora bokstäver vid entrén, som är bemannad dygnet runt. Båsen är byggda i långa rader, där en strid ström av kvinnor och män hela tiden kommer och går.

Besökarna betalar 20 paisa (ca 10 öre) i en lucka för att använda sig av toaletterna, men de som inte har råd får gå in gratis. Avgiften räcker för att anläggningen ska gå ihop och avlöna de anställda.

I ett hörn håller en kvinna på att tvätta sina kläder och över alltihop ligger en doft av såpa och rengöringsmedel.

För några år sedan var det här en stinkande leråker och stadens skamfläck, berättar Nindeshwar Mishra, Sulabhs vice ordförande.

Människor som förut kom hit och förorenade på marken hjälper idag till att göra tillvaron ljusare i Patna, säger Mishra och skrattar.

Han går bort till en stor motor strax intill toaletterna och startar den med ett dån.

Det där är resultatet av våra 1 000 dagliga besökare, säger Mishra och pekar ut över Gandhiparken där gatljusen tänds.

Avfallet från toaletterna har bildat biogas som driver motorerna och genererar tillräckligt med ström för att lysa upp hela parken. Sulabhs ingenjörer har räknat ut att det är fullt möjligt att lysa upp varenda gata i samtliga av Indiens städer på det här sättet. Och de är fast beslutna att genomföra idén.

GIGANTISK ORGANISATION

Sulabh, som betyder bekväm, har vuxit till en gigantisk organisation med 15 000 anställda och en årlig omsättning på 125 miljoner kronor. Sulabh finns idag i 17 delstater i Indien och även i Nepal, Sri Lanka, Bangladesh, Indonesien och är på väg att introduceras i Afrika.

Man kan lugnt säga att Sulabh har tagit det här med toaletter och renlighet på allvar. På den indiska landsbygden har man dragit igång fler utbildningsprojekt som 1990 ska ha lärt ut grundläggande hygienregler till 600 000 människor. Sulabh har dessutom egna kulturarrangemang.

EGEN FORSKNING

Sulabh vore inte Sulabh om man inte också hade byggt upp ett eget forskningscenter, Sulabh Institute for Technological research and development i Patna. Vid institutet, som ligger i anslutning till en stor offentlig toalett, arbetar högt utbildade vetenskapsmän och vad de inte vet om toaletter är inte värt att veta.

Laboratoriet är efter indiska förhållanden mycket modernt utrustat, oscilloskop blinkar och mikroskopen står tätt. Vid en dator arbetar kemisten Santosh Singh med att analysera de senaste forskningsresultaten.

Från toaletterna bredvid centret får vi ut 300 kilowatt per dag via vår biogasanläggning, en miljövänlig form av energi som är mycket användbar, inte minst på landsbygden, säger Santosh Singh.

GÖDER GRÖNSAKER

Vi undersöker även gödningseffekten från förmultningskamrarnas avfall, fortsätter Singh och visar rader av tomater, blomkål och ärtväxter som står i krukor uppe på forskningscentrets tak.

Vi försöker komma fram till den optimala blandningen av jord och gödsel och vi har redan kommit en bra bit på väg, säger han och pekar på några grönsaker som är uppvuxna på toalettavfall och prunkar i solskenet.

Sulabhs grundare, Bindeshwar Pathak, har kommit ett stycke på väg mot sitt mål; att befria Indiens latrintömmare, en uppgift många ansett som omöjlig. Men att det inte är lätt att förändra de invandra traditionerna har Pathak fått känna av mer än en gång.

I början när vi byggde våra offentliga toaletter lade vi märke till att det fanns vissa anläggningar som muslimer vägrade att använda sig av, berättar Bindeswhar Pathak.

Hinduer, kristna och buddhister kom till toaletterna men inte muslimer.

Vi kunde inte hitta någon rimlig förklaring förrän vi insåg att vi hade byggt toaletterna åt fel håll. Ingen rättrogen muslim gör sina behov vänd mot Mecka. Men sedan vi åtgärdat felet strömmade även muslimerna till.

Inga problem är så svåra att de inte går att lösa!

Sydasien nr 1/1989 med Staffan Wolters. Foto: Jörgen Runeby

Avsnitt från min bok Pedagogik och polemik;

Under 2010 ledde jag School Choice Campaign som Associate Director vid Centre for Civil Society . Här är en intervju med forskaren och Parth Shah, president för Centre for Civil Society (CCS) från juli 2013.

1997 startade forskaren Parth Shah en ny liberal tankesmedja, CCS, hemma i sin lägenhet i New Delhi. Han hade en doktorsgrad i ekonomi från Auburn University i USA från 1990 och en mastersexamen i farmakologi från Indien 1982. Efter att ha  undervisat i ekonomi vid University of Michigan bestämde han sig för att realisera sin idé om en tankesmedja i sitt hemland och återvände.  Under 1990-talet lanserades många liberaliseringsreformer i Indien och landet såg ut att vara på väg i rätt riktning ansåg Shah.

1999 blev han intresserad av den sydindiska delstaten Keralas skolmodell.  Han kände till lite om Milton Friedmans valfrihetsteorier och hade läst om skolpengssystem i Milwaukee. Wisconsin. I det kommunistiska Kerala fanns 60 % privatskolor för muslimska, kristna, hinduiska barn i ungefär samma storlek. Shah talade med skolforskare i New Delhi som var förvånade. Han ville se om det fanns ett samband mellan hög andel av privatskolor och hög utbildningsnivå.

Han fann att Kerala tidigt hade anammat en modell för sina skolor som innebar

• Resebidrag till elever som väljer annan skola
• Privat organisering av skolväsendet
• Privatskolor fick offentlig finansiering

Detta tydde på att de skilda skolorna fick framgång genom konkurrens i en kommunistledd delstat vilket var förvånande. Shah skrev ett kapitel i  bok  som utgick från Keralas långa historia. Delstaten Keralas fria inställning till och prioritering av utbildning hade funnits sedan det anrika Travancore riket som på 1900-talet uppgick i Kerala.

1957 försökte en kommunistledd delstatsregering ta kontroll över privata skolor vilket ledde till uppror i alla tre religiösa skolgrupper. 1959 premiärminister Jawaharal Nehru upplöste kommuniststyret med hjälp av sin dotter Indira (sedermera Indira Ghandi) pga social oro. Skolornas situation i Kerala under denna tid har inte varit mycket omnämnt i historieböckerna upptäckte Parth Shah. Han fann också att sedan 1959 lät alla partier inklusive de olika vänsterpartierna skolorna vara.

År 2000 lanserade Parth Shah förslaget att man borde ge offentligt stöd även till sekulära privatdrivna skolor, inte bara religiösa som av tradition fått bidrag, särskilt de kristna.

2001 fick hans initiativ CCS litet statsstöd vid en konferens om valfrihet inom utbildning där Parth hade propagerat för skolpeng i form av offentligt betalda checkar att lösa in av föräldrar när de valde skolor och en ny syn på valfrihet. Det  var nyheter i den indiska utbildningsbyråkratin och folk skrattade åt honom och sa, ”Parth, du är i Indien, inte i USA.”

2002 träffade Parth Shah den engelske utbildningsentreprenören och forskaren James Tooley. De satte båda igång att undersöka fattiga skolor i New Delhi och Hyderabads slum. Tooley fortsatte ut i till liknande fattiga men framgångsrika slum- och byskolor i Afrika och Kina, något han sammanfattade i den uppmärksammade utmärkta boken The beautiful tree: A personal journey into how the world’s poorest people are educating themselves (Cato/Penguin, 2009), som jag skriver om i Pedagogik och polemik.

I Indien dominerade vid denna tid den ideella skol- och biståndsorganisationen Pratham som kände till slumskolorna men inte brydde sig särskilt om dem. Man koncentrerade sig på de kommunala skolorna.

2005 fick CCS ett ekonomiskt stöd av The John Templeton foundation, $ 500 000, vilket var en enorm summa omräknat till indisk valuta. Parth Shah kunde anställa folk och bedriva masskampanjer om skolcheckar i flera delstater och informationskampanjer med cirkusartister och  gatuteater i slummen.  CCSs första stora kampanj School Choice Campaign startade.

CCS startade offentliga utfrågningar i slummen av lärare, skolledare och ansvariga politiker. Man ordnade utbildning av aktivister som kunde föra offentliga diskussioner på lokala språk. Ofta var gnälliga lärare på plats för att bemöta  argumenten för mer valfrihet och offentlig finansiering av skolpeng.

Man lyckades samla in 24 000 000 underskrifter till utbildningsministern och bedriva en juridisk kampanj till försvar av privatskolor med stöd av PIL, Public Interest Litigation. Totalt organiserade CCS 1400 möten i landet, inte bara i huvudstaden New Delhi. Där ledde kampanjen att den berömde politikern Rahul Ghandi, Indira Ghandis sonson, träffade Parth Shah och hans medarbetare. Han sa att han gillade iden i teori men hur göra i praktiken undrade Rahul.

Från 2007 till 2010 pågick Delhi School Voucher Project, ett underfinansierat pilotprojekt som i första omgången hade 1 250 000 ansökningar till 400 platser betalda med skolcheckar från CCS som rektorer kunde lösa in i banker. För att vara helt säkra på att ingen korruption kunde misstänkas anordnades ett offentligt lotteri med New Delhis lokalpolitiker och tusentals åskådare.

Vykort delades ut till de föräldrar som inte fick skolcheckar som var adresserade till ansvariga lokalpolitiker som föräldrarna kunde påverka dem med. Ersättningen per elev till de fattiga skolor som tog emot dem var 3600 rupees/år, cirka 700 kr.

Det var vad kostnaden var för eleverna som de fattiga föräldrarna annars skulle betalat själva. I de kommunala skolorna var allt gratis, till och med skolmaten. Men ändå ville ambitiösa fattiga familjer sätta sina barn i de smutsiga slumskorna för att undervisningen var bättre där.

CCS hade inte projektdesignen klar när man gjorde det första skolpengsförsöket. Allt gick fort. Från beslut till start tog det sex veckor. Stressigt och i efterhand svårforskat med kontrollgrupper och rätt parametrar.

För Parth Shah var skolpengsprojektet ett sätt att lansera CCS som en unik tankesmedja, som inte bara tänker utan även handlar. Han fann att det var väsentligt för att övertyga meningsmotståndare och allmänheten.

Allt gick inte bra med skolpengsprojektet DVP. Föräldrar blev rädda och avrådda av kommunalt anställda lärare (som i sin tur var rädda om sina jobb). Några av CCS folk sattes i fängelse av lokalpolitiker eller trakasserades. Rektorer klagade på att elever med skolcheckar luktade, kom utan tofflor, bar på löss, kom sent, hade ostrukna uniformer och utan lunchlåda (vilket ledde till att de stal matlådor från andra).

Största skillnad var de utvalda föräldrars attityder vilket visade självrespekt. Många satsade på bättre hygien, planerade en längre skolgång, dvs att deras barn skulle fortsätta över klass 5 även om de inte skulle få  en skolcheck.

Utanför New Delhi i delstaterna Jharkhand, Mayda Pradesh, Uttar Pradesh m fl gick skolpengskampanjerna lättare. CCS anordnade  fackeltåg i slummen. Kommunala lärare reagera med hungerstrejk vilket gav CCS dålig PR men också uppmärksamhet.

2008 var det så dags för Parth Shah att träffa utbildningsdepartementet (MHRD) och Planning Commission. Han valdes in till departementets utbildningskommitté, ett viktigt men symboliskt steg. Han upptäckte att ingen ville diskutera det höga lärarskolket i Indien, 25 %, utan beskyllde honom för att bara ta upp det för att propagera för mer privatisering. Efter 1 1/5 år slutade han i utbildningskommittén.

En fråga som CCS ställde till fattiga föräldrar var om de visste vad en elevplats i en kommunal skola kostar per elev/mån? De flesta trodde 50 rs. Rätt var runt 600 rs, vilket blev 7200 rs/ år, dvs hälften av vad en plats i en slumskola kostade som föräldrarna fick betala själva. Tänk om kommunen hade givit föräldrar valfrihet att ta med sig den dubbla ersättningen till en skola de föredrog?

Parth Shah säger att alla indiska partier är för kommunala skolor och vill inte satsa på privata billiga alternativ även om de vet att dessa ofta är bättre än de kommunala trots hälften så dyra. Samma ovilja mot att denna typ av privatskolor i slummen finns hos NGOs (ideella organisationer), FN, Världsbanken m fl. Största motståndet kommer från lärarnas fackföreningar som ser sina medlemmar hotade av reell konkurrens om privatskolor skulle få offentlig finansiering.

Många indiska skolpolitiker vill ha en grundskola för alla som i USA och Europa, men vet inte hur det ska fungera eftersom de kommunala skolorna inte är särskilt effektiva. Parth Shah säger att han uppfattades som en propagandist för skolpeng och privatisering, vilket ledde till att han kopplades bort från många skolpolitiska debatter

Men en slags framgång är att alla skolor inklusive de finare privatskolorna ska ta emot 25 % av eleverna från åk 1 från de lägre och utstötta samhällsgrupperna. Kommunen ger en liten symbolisk ersättning, men det är ändå en slags skolpeng det är frågan om

Ett annat fokus för CCS skolkampanj är att säkerställa ansvar och pålitlighet i kommunala skolor genom att kräva resultat och föra en evidensbaserad debatt, bl a tillsammans med organisationerna Accountability Initiative och ASER i New Delhi. Det kan handla om antal barn per ersättning och att mäta läs- och räknefärdighet i tidiga år. Ett projekt med öppna jämförelser har fått stöd av utbildningsdepartementet.

I framtiden ser Parth Shah ett mer individualiserat utbildningssystem i Indien. Även kommunala skolor kommer ta emot avgifter från föräldrar vid sidan av skolpeng.

Hans uppdrag är att tjäna folket. CCS kampanj för att hjälpa gatuförsäljare mot korruption och byråkrati, Jeevika, är ett sådant exempel där marknadsekonomi stödjer de mest fattiga. Därför är CCS “pro-poor people, pro-capitalist” avslutar Parth Shah.

2011 var jag i New Delhi igen