Kategoriarkiv: Indien

Rambling thoughts on John Prine and American leftism

The death of American folk singer John Prine on April 7, 2020, made me go back into my drawers and look for a cassette tape.

I got it through post from Missouri 1985. A young American longhaired radical I had met in Calangute Beach, Goa, India in 1984, had sent it to me. ”You gotta listen to John Prine”, he had said repeatedly at the beach bars we attended in this cool hippie resort on the Western coast of India.

Indira Ghandi hade been shot a few weeks earlier and foreigners were advised to leave metropolitan areas. I had taken a ferry from Bombay to Goa, travelling overnight close to the coastline.

The young radical in Missouri, his name could be John but I don’t recall, had spoken about the history of the American working class, an unusual topic for longhaired laidback Westerners in Goa, who rather spoke about the current drug traffics, Indian cops and where to eat the best fried banana pancakes.

AMERICAN WORKING CLASS

”John” was excited about about the history of working class struggles in the USA and seemed to be writing a Marxist thesis, as I remember. I knew some of Marx’s writings and we chatted away at the sunsets, being lost in the Wobblies (IWW), the Swedish-American singer Joe Hill’s union and what victories were important for American workers. He was very well informed.

The cassette tape with John Prine’s great 70s albums Prime Prine and Bruised Orange was welcomed into my home in Uppsala, Sweden, where I had returned in 1985 after a three months journey overland from Greece, Turkey, Iran and Pakistan to India. I liked his folksongs but did not follow him as close as some of Prine’s admirers Bob Dylan and Bruce Springsteen.

John Prine’s songs about working people fit well with our discussions, as well as Woody Guthrie’s earlier songs. I had read Guthrie’s autobiography Bound for Glory (and watched the film version but disappointed by Robert Redford) and loved the stories of freight train rides into the the Midwest and to California during the Dust Bowl years. As a rolemodel for the very young Bob Dylan, Guthrie was inevitable for a Dylan fan like me.

With singers like Guthrie and Joe Hill I got to understand more about the American left. I had met American Marxists-Humanists in New York and Trotskyists in Detroit in 1979. The Danish editor and historian Lars Hedegaard had much longer contacts with American Trotskyism he told in this interview 2019.

My interest and activism in anarcho-syndicalism lead me to American libertarian leftist leaders from the early 1900s like Emma Goldman and Alexander Berkman. Their books is translated into Swedish and published by the Swedish anarcho-syndikalist union SAC:s printing house Federativs förlag. Woody Guthrie was in this movement, and with the Beatniks in 1940s – 50s and then Bob Dylan, there are undercurrents of a certain anti-authoritarian left in the US.

CULTURAL LEFT ELITE

This left could either be a part of the people, like Woody Guthrie, or stray away into its own elitist stance, like the cultural left around the Democrats of today. The socialist philosopher Richard Rorty warned in an interview I did with him in 2001 for the neglience of the workers by the cultural left.

A few years later writer and Democrat Thomas Frank published his What is the matter with Kansas? where he found the Democrats going in the wrong direction, away from white skinned blue-collar workers. I listened to him in Stockholm in 2017 and spoke with Swedish podcaster and expert on US’ politics Ronie Berggren about Frank’s criticism of his own party.

In the leading Swedish daily Svenska Dagbladet, the correspondent Malin Ekman tried recently to understand American leftism through Bernie Sanders. She is too involved with the same leftist liberal elite as Thomas Frank criticized to really understand why Trump succeeded 2016. The leftist elite is anti-USA, the workers not.

It is common to degrade Swedish nationalism and American conservatism in our press. SvD is not alone; writer Ola Larsmo (a enemy of free speech as head of Swedish PEN) seems happy to write about miserable Swedes in 19th century USA and leftist publicist Olof Lagercrantz, who wrote:

“Är vi svenskar mer konservativa och mera fallna för auktoritärt våld än andra folk? Jag blev orolig när jag i Boston för en månad sedan hörde professor Birgitta Odén – utsänd att studera svenskarna i USA – meddela att de svenska immigranterna i allmänhet stått och står långt mera till höger än andra invandrargrupper ”, Dagens Nyheter, 29 juni, 1970.

PROUD PRINE

Weather John Prine was a Democrat, a Republican or independent does not matter. He sang songs for and about regular people, like himself, a mailman before he turned professional musician 1971.

I knew he was proud of the working class and that is why my friend at the Indian beach loved him. May he be remembered well and God bless his soul.

Julklapp till flykting jag mött

1999 reste jag och dottern Hedvig, 10 år, till MacLeod Ganj i norrra Indien för att besöka den exiltibetanska byn där Dalai Lama bott sedan 1960. Vi var på ryggsäcksluff, ett vagabonderande som jag alltid gillat.

Vi tog in på ett hotell och träffade strax en mycket vänlig och språkkunnig engelsktalande munk, Kelsang Dorje.

Han hade flytt över Himalaya som många tibetanska politiska flyktingar och arbetade nu som översättare vid ett centrum för tibetanska flyktingar, Gu-Chu-Sum.

Jag gav honom lite bidrag till uppehälle och vi började brevväxla. När jag gifte mig i New Delhi 2004 fick vi varsin vit tibetansk halsduk av honom. Under åren har jag satt in lite pengar på hans bankkonto vid juletid.

Hans brev är formella till större delen och handlar om den tibetanska exilregeringens kontakter med omvärlden och andra relevanta händelser som en översättare sysslar med.

Nu tänkte jag att några av er kanske vill bidra med en slant till någon som arbetar för flyktingar i världen. Jag har ju mött honom och mer seriös aktivist för flyktingar har jag sällan stött på. Sätter in runt 20 dec.

Swisha över en peng till 0769000900 eller sätt in på bankkonto 6154-532511972. Märk med Tibet.

God Jul !

Nobelpris till kapitalism för fattiga

nobel
Från Omni

Nobelpriset i ekonomi 2019 går till Esther Dunflo, Abhijit Banerjee och Michael Kremer. Alla tre har forskat om marknadsekonomiska lösningar i fattiga länder. Boken Poor Economics av Dunflo och Banerjee var en ögonöppnare för mig när jag verkade i deras anda i New Delhi 2010 som kampanjledare vid School Choice Campaign, Centre for Civil Society (CCS). Kremer och Banerjee skrev forskningsrapporter om indisk skolbyråkrati vid CCS.

Samma tankar om att kapitalism kan ge rättvisa till fattiga låg bakom Parth Shahs marknadsliberala tankesmedja CCS i Indien. Här är min intervju med honom från 2012.

En annan inspiratör var och är James Tooley, en engelsk lärare som upptäckte hur fattiga privatskolor i Afrika, Kina och Indien förändrade livet för miljontals elever.
Jag skrev en presentation av hans bok 2017 i mitt kompendium Pedagogik och polemik:
James Tooleys bok The beautiful tree:: A personal journey into how the world’s poorest people are educating themselves (Cato/Penguin, 2009) blev en bestseller i Indien.
Författaren var en (fd) socialistisk matematiklärare från England som for till Zimbwave när landet blev fritt för att stödja landet. Men han upptäckte att hans syn på politik inte stämde med verkligheten i det fattiga landet och började resa runt i världen för att forska och debattera utbildningssystem på uppdrag av internationella organisationer.
I början av 2000-talet var Tooley i den sydindiska mångmiljonstaden Hyderabad. Han tog en rickshaw i bort från hotellet för bese den antika bågen Charminar från 1591. På vägen dit såg han skolskyltar i finare områden, och sedan även i slummen. Han hoppade av sin lyxiga hotellvistelse och började tala med lärare och skolentreprenörer i de fattigaste stadsdelarna. Där fanns kreativa undervisningsmetoder och dedicerade lärare som nådde bättre resultat än vad de rikare kommunala skolorna gjorde upptäckte Tooley.
Han gjorde samma upptäckt i Afrika och Kina när han utvärderade fina privata skolor. I Somaliland gick det två privata skolor på en kommunal för att de var mer populära. Vissa drevs av vinstintresse, andra av ideella eller religiösa orsaker. Många av dessa slumskolor tog in de fattigaste eleverna gratis, i Indien som i Afrika.
De fattigas skolor, ofta kallade ”budget schools”, var respekterade pga att de stod för eftersträvansvärda sociala värden eller var framgångsrika pga att de sköttes väl och ägarna gjorde goda affärer.
James Tooley upptäckte att myndigheterna gärna kontrollerade de fattiga skolorna utan att göra något annan än att kräva mutor när de läst upp vilka regler som gällde. Med Tooleys ord, ” Sometimes the government is the obstacle of the people”.
Titeln The beautiful tree kommer från en studie av en äldre indisk skolform författad av den frihetskämpen Dharampal (1922–2006) och utgiven 1983 av Other India Press i Goa (finns att ladda ned gratis på nätet). Den tar upp hur indiska folkskolor fungerade på 1700-talet och som sedan blev mönsterbildande för den sk Lancaster-metoden i Storbritannien på 1800-talet. Denna metod med sk monitörer utvecklades alltså först i Madras.
Mahatma Gandhi sa vid ett föredrag på Chatham House i London 1931 om det gamla indiska skolsystemet, citerad i Tooley och Dharampal:
”I say without fear of my figures being challenged successfully, that today India is more illiterate than it was 50 or 100 years ago, and so is Burma, because the British administrators, when they came to India, instead of taking hold of things as they were, began to root them out. They scratched the soil and began to look at the root and left the root like that, and the beautiful tree perished.”
Tooleys forskning har visat att om man kontrollerar för bakgrundfaktorer så presterar elever i fattiga slumskolor bättre än elever i bättre kommunala skolor. Myndigheterna spelar dock ett rävspel med dessa slumskolor genom att inte erkänna deras existens vilket leder till att de blir beroende av att muta tjänstemännen.
Men många fattiga föräldrar vill inte sätta sina barn i kommunala gratis skolor med gratisluncher utan väljer små privatskolor där de vet vad som händer och inte händer. Om läraren och skolan inte sköter sig tar de sitt barn därifrån, vilket är svårt i en kommunal skola. Lärarskolket är väsentligt högre i kommunala skolor än i privata, fina som fattiga.
Tooleys bok är ett måste för varje lärare och pedagog som vill förstå de processer som driver fattiga att utbilda sina barn.

Review of my thriller Sara Sarasvati

A kind reader (but not informed that I do not consider myself as ”altright”) at Amazon has reviewed my Indo-Swedish thriller Sara Sarasvati:

”Jan Sjunnesson is one of Sweden’s bravest journalists and commentators. He’s a public intellectual of the Swedish alt-right, and freedom of speech – or the lack of it – is one of his key themes.

But he is anything if not open-minded: the thriller clearly draws on the author’s experiences of international personal relationships, and his evocatively described Stockholm is a delight to savour. He is clearly an expert on the twists and turns of Swedish politics, connected as he is – in real life – to the very latest developments in Rosenbad and the riksdag (Swedish parliament).

He has made sure to write the book in such a way that not too much foreknowledge of Swedish conditions is required. Instead, what unfurls is an exciting story, featuring intrigue and drama centred on a fully-textured young Indo-Swedish heroine.”

The book is available as Kindle, in print and ebook/Epub.

Toalettprojekt i Indien

1987-88 reste jag runt i Indien på reportageuppdrag, se texter om Indien

– –

Här är ett rep för tidskriften Sydasien jag och Staffan Wolters gjorde:

Sulabhs toaletter sprider ljus i Asien

En stor del av Indiens oberörbara arbetar som latrintömmar och är därmed dömda till ett liv i förnedring. Det har gjorts allvarliga försök att förbättra deras situation, men traditionerna är djupt rotade.

Under 1980-talet har en organisation dock lyckats åstadkomma en mindre social revolution bland tusentals oberörbara indier, genom att använda sig av ett så ovanligt kampmedel som toaletter.

Det är skymning i staden Patna i norra Indien. Vid sextiden på kvällen slås gatlyktorna vid i Gandhi Park på. Alldeles intill parken ligger en offentlig toalett där folk smiter in på väg hem från jobbet. Inte många vet att de tack vare sina toalettbesök hjälper till att lysa upp parken.

Att göra biogas av avfallet från toaletterna och använda det som energi för att driva parkens gatlyktor är på något sätt en typisk idé signerad Sulabh International, en indisk organisation som lyckats skaka det till synes orubbliga kastväsendet i sina grundvalar.

Enligt indisk lag finns det ingenting som heter kastlös eller oberörbar, men i verkligheten lever begreppen kvar i högsta grad. Över 600 000 oberörbara kallas bhangis, en beteckning som närmast är ett skällsord. Bhangis har till uppgift att ta hand om latrin och betraktas därför som några av de lägsta.

AVSKAFFA LATRINTUNNAN

Mahatma Gandhi slogs hårt för de oberörbaras sak och bhangis var kanske de mest föraktade. Mahatma Gandhi var mest mån om att föregå med gott exempel och han började att själv tömma sin latrintunna på 1930-talet, något som betraktades som en sensation. Men attityden mot bhangis var och förblev densamma.

För 20 år sedan kom den indiske sociologen Bindeshwar Pathak på den enkla men geniala idén, att om man avskaffar latrintunnorna skulle bhangis förödmjukande arbetsuppgifter automatiskt försvinna. Problemet var bara att hitta en ersättning för latrintunnorna.

Att byta ut torrdassen mot vattenklosetter skulle bli alldeles för dyrt med tanke på de indiska städernas dåligt utbyggda avloppssystem. Efter mycket experimenterade lyckades Pathak med hjälp av några ingenjörer ta fram en toalett som uppfyllde de eftersökta kraven.

Toaletten är utformad ungefär som en mulltoa med två förmultningskammare nedgrävda i jorden, försedda med vattenlås som effektivt utestänger lukt och bakterier. När den ena kammaren är full tillsluts den och den andra tas i bruk.

Efter två års förmultning töms kammaren och innehållet som blivit gödsel är färdigt att användas i jordbruket. För en familj på fem personer tar det ungefär fem år att fylla en kammare och grunden för latrintömmarnas förhatliga syssla har därmed ryckts undan.

SPRIDS ÖVER INDIEN

Pathak bildade organisationen Sulabh International och hans idéer började snabbt spridas över Indien. För att inte de befriade latrintömmarna ska bli arbetslösa har Sulabh byggt upp rehabiliteringscenter där de oberörbara kan omskolas till nya yrken och får hjälp att bygga upp sin självtillit.

I utkanten av Patna ligger ett av Sulabh Internationals rehabiliteringscenter. I de låga, oansenliga byggnaderna pågår den förändring som Mahatma Gandhi drömde om. Flera hundra oberörbara är i full färd med att utbilda sig till skräddare, mekaniker, sekreterare och chaufförer och över hälften av deras lärare är före detta bhangis.

I en av salarna, bland smattrande symaskiner, sitter Gita Devi och lär sig att rita mönster för att tillverka barnkläder. Gita, som är 27 år, fick arbeta som latrintömmare i sin hemby när hon var liten.

Min familj har i generationer arbetat med att ta hand om andra människors avfall, berättar Gita. När min mor var sjuk fick jag hoppa in i stället för henne. Det var hemskt att arbeta med de där stinkande tunnorna och jag vill aldrig mer göra om det.

FÖRNEDRANDE ARBETE

Gita menar att det i första hand inte var själva arbetsuppgifterna hon tyckte illa om utan omgivningens nedlåtande inställning.

Jag var stämplad som oberörbar och det innebar att jag inte fick sätta min fot i templet eller hämta vatten ur brunne. När jag skulle få betalt för mitt arbete slängde folk åt mig pengar på marken för att slippa vidröra mig.

Sedan Gita kom i kontakt med Sulabh förändrades hennes liv radikalt. Tillsammans med 150 andra kvinnor utbildar hon sig till sömmerska och kanske kommer hon att vara med i det arbetskooperativ några av eleverna planerar att starta.

En sak är säker, säger Gita med eftertryck, jag kommer aldrig mer att stillatigande finna mig i någon form av förnedring.

Fram till idag har Sulabh omskolat 6 000 berörbara till nya yrken. I ett flertal städer i delstaten Bihar, som kanske är kastväsendets starkaste fäste, finns inte längre en enda människa som har till yrke att tömma latrintunnor.

TOA I GULD

Sulabh International finansierar främst sin verksamhet med att bygga toaletter. Det finns 19 olika varianter att välja på, allt från en enkel standardmodell till en VIP-toalett i guld och marmor.

Rörelsen är icke-vinstdrivande och överskottet från försäljningen av toaletterna plöjs ned i företaget. En viktig del av verksamheten är de offentliga toaletterna.

I Indien är en offentlig bekvämlighetsinrättning en mycket ovanlig syn. Folk tvingas göra sina behov längs trottoarkanten, något som inte bara luktar illa utan även bidrar till att sjukdomar sprids. För att råda bot på problemet har Sulabh byggt hundratals offentliga toaletter i olika delar av Indien.

Vart man än reser i landet stöter man på Sulabhs anläggningar, ofta vackert målade och alltid lika exemplariskt välskötta.

Den första anläggningen som byggdes är komplexet vid Gandhi Park i Patna. Sulabh International står det med stora bokstäver vid entrén, som är bemannad dygnet runt. Båsen är byggda i långa rader, där en strid ström av kvinnor och män hela tiden kommer och går.

Besökarna betalar 20 paisa (ca 10 öre) i en lucka för att använda sig av toaletterna, men de som inte har råd får gå in gratis. Avgiften räcker för att anläggningen ska gå ihop och avlöna de anställda.

I ett hörn håller en kvinna på att tvätta sina kläder och över alltihop ligger en doft av såpa och rengöringsmedel.

För några år sedan var det här en stinkande leråker och stadens skamfläck, berättar Nindeshwar Mishra, Sulabhs vice ordförande.

Människor som förut kom hit och förorenade på marken hjälper idag till att göra tillvaron ljusare i Patna, säger Mishra och skrattar.

Han går bort till en stor motor strax intill toaletterna och startar den med ett dån.

Det där är resultatet av våra 1 000 dagliga besökare, säger Mishra och pekar ut över Gandhiparken där gatljusen tänds.

Avfallet från toaletterna har bildat biogas som driver motorerna och genererar tillräckligt med ström för att lysa upp hela parken. Sulabhs ingenjörer har räknat ut att det är fullt möjligt att lysa upp varenda gata i samtliga av Indiens städer på det här sättet. Och de är fast beslutna att genomföra idén.

GIGANTISK ORGANISATION

Sulabh, som betyder bekväm, har vuxit till en gigantisk organisation med 15 000 anställda och en årlig omsättning på 125 miljoner kronor. Sulabh finns idag i 17 delstater i Indien och även i Nepal, Sri Lanka, Bangladesh, Indonesien och är på väg att introduceras i Afrika.

Man kan lugnt säga att Sulabh har tagit det här med toaletter och renlighet på allvar. På den indiska landsbygden har man dragit igång fler utbildningsprojekt som 1990 ska ha lärt ut grundläggande hygienregler till 600 000 människor. Sulabh har dessutom egna kulturarrangemang.

EGEN FORSKNING

Sulabh vore inte Sulabh om man inte också hade byggt upp ett eget forskningscenter, Sulabh Institute for Technological research and development i Patna. Vid institutet, som ligger i anslutning till en stor offentlig toalett, arbetar högt utbildade vetenskapsmän och vad de inte vet om toaletter är inte värt att veta.

Laboratoriet är efter indiska förhållanden mycket modernt utrustat, oscilloskop blinkar och mikroskopen står tätt. Vid en dator arbetar kemisten Santosh Singh med att analysera de senaste forskningsresultaten.

Från toaletterna bredvid centret får vi ut 300 kilowatt per dag via vår biogasanläggning, en miljövänlig form av energi som är mycket användbar, inte minst på landsbygden, säger Santosh Singh.

GÖDER GRÖNSAKER

Vi undersöker även gödningseffekten från förmultningskamrarnas avfall, fortsätter Singh och visar rader av tomater, blomkål och ärtväxter som står i krukor uppe på forskningscentrets tak.

Vi försöker komma fram till den optimala blandningen av jord och gödsel och vi har redan kommit en bra bit på väg, säger han och pekar på några grönsaker som är uppvuxna på toalettavfall och prunkar i solskenet.

Sulabhs grundare, Bindeshwar Pathak, har kommit ett stycke på väg mot sitt mål; att befria Indiens latrintömmare, en uppgift många ansett som omöjlig. Men att det inte är lätt att förändra de invandra traditionerna har Pathak fått känna av mer än en gång.

I början när vi byggde våra offentliga toaletter lade vi märke till att det fanns vissa anläggningar som muslimer vägrade att använda sig av, berättar Bindeswhar Pathak.

Hinduer, kristna och buddhister kom till toaletterna men inte muslimer.

Vi kunde inte hitta någon rimlig förklaring förrän vi insåg att vi hade byggt toaletterna åt fel håll. Ingen rättrogen muslim gör sina behov vänd mot Mecka. Men sedan vi åtgärdat felet strömmade även muslimerna till.

Inga problem är så svåra att de inte går att lösa!

Sydasien nr 1/1989 med Staffan Wolters