Kategoriarkiv: Indien

Indien, Kultur, Personligt

A Thor necklace to my Tara

Lämna en kommentar

Stockholm, September 23, 2020

To  Tara,

Here is a silver pendant for your 11th birthday! A small hammer, a copy made from a relic found in 10th century in Mid-Sweden. The hammer is called Mjölnir and was owned by the God Thor, who was said to rule in Sweden many years ago.

This particular silver pendant of God Thor’s hammer Mjölnir was found in the village Ödeshög , in the county of Östergötland (East Gothland), Sweden. The hammer was a symbol for power.

The Nordic God Thor is in Indo-European mythology and religion represented in ancient India by the Hindu God Indra. Indra wears a similar weapon, a vajra, which he swings as he rides a white elefant, Airavata.

Thor makes thunder with his wagon and the hammer when he traveles over the clouds. The weekday Thursday is actually Thor’s Day.

Hope you like it and wear it when you want to feel strong and special.

Love, Dad

Tara  in New Delhi with the Thor necklace
Indien, Kategorier, Kultur, Personligt

Rambling thoughts on John Prine and American leftism

Lämna en kommentar

The death of American folk singer John Prine on April 7, 2020, made me go back into my drawers and look for a cassette tape.

I got it through post from Missouri 1985. A young American longhaired radical I had met in Calangute Beach, Goa, India in 1984, had sent it to me. ”You gotta listen to John Prine”, he had said repeatedly at the beach bars we attended in this cool hippie resort on the Western coast of India.

Indira Ghandi hade been shot a few weeks earlier and foreigners were advised to leave metropolitan areas. I had taken a ferry from Bombay to Goa, travelling overnight close to the coastline.

The young radical in Missouri, his name could be John but I don’t recall, had spoken about the history of the American working class, an unusual topic for longhaired laidback Westerners in Goa, who rather spoke about the current drug traffics, Indian cops and where to eat the best fried banana pancakes.

AMERICAN WORKING CLASS

”John” was excited about about the history of working class struggles in the USA and seemed to be writing a Marxist thesis, as I remember. I knew some of Marx’s writings and we chatted away at the sunsets, being lost in the Wobblies (IWW), the Swedish-American singer Joe Hill’s union and what victories were important for American workers. He was very well informed.

The cassette tape with John Prine’s great 70s albums Prime Prine and Bruised Orange was welcomed into my home in Uppsala, Sweden, where I had returned in 1985 after a three months journey overland from Greece, Turkey, Iran and Pakistan to India. I liked his folksongs but did not follow him as close as some of Prine’s admirers Bob Dylan and Bruce Springsteen.

John Prine’s songs about working people fit well with our discussions, as well as Woody Guthrie’s earlier songs. I had read Guthrie’s autobiography Bound for Glory (and watched the film version but disappointed by Robert Redford) and loved the stories of freight train rides into the the Midwest and to California during the Dust Bowl years. As a rolemodel for the very young Bob Dylan, Guthrie was inevitable for a Dylan fan like me.

With singers like Guthrie and Joe Hill I got to understand more about the American left. I had met American Marxists-Humanists in New York and Trotskyists in Detroit in 1979. The Danish editor and historian Lars Hedegaard had much longer contacts with American Trotskyism he told in this interview 2019.

My interest and activism in anarcho-syndicalism lead me to American libertarian leftist leaders from the early 1900s like Emma Goldman and Alexander Berkman. Their books is translated into Swedish and published by the Swedish anarcho-syndikalist union SAC:s printing house Federativs förlag. Woody Guthrie was in this movement, and with the Beatniks in 1940s – 50s and then Bob Dylan, there are undercurrents of a certain anti-authoritarian left in the US.

CULTURAL LEFT ELITE

This left could either be a part of the people, like Woody Guthrie, or stray away into its own elitist stance, like the cultural left around the Democrats of today. The socialist philosopher Richard Rorty warned in an interview I did with him in 2001 for the neglience of the workers by the cultural left.

A few years later writer and Democrat Thomas Frank published his What is the matter with Kansas? where he found the Democrats going in the wrong direction, away from white skinned blue-collar workers. I listened to him in Stockholm in 2017 and spoke with Swedish podcaster and expert on US’ politics Ronie Berggren about Frank’s criticism of his own party.

In the leading Swedish daily Svenska Dagbladet, the correspondent Malin Ekman tried recently to understand American leftism through Bernie Sanders. She is too involved with the same leftist liberal elite as Thomas Frank criticized to really understand why Trump succeeded 2016. The leftist elite is anti-USA, the workers not.

It is common to degrade Swedish nationalism and American conservatism in our press. SvD is not alone; writer Ola Larsmo (a enemy of free speech as head of Swedish PEN) seems happy to write about miserable Swedes in 19th century USA and leftist publicist Olof Lagercrantz, who wrote:

“Är vi svenskar mer konservativa och mera fallna för auktoritärt våld än andra folk? Jag blev orolig när jag i Boston för en månad sedan hörde professor Birgitta Odén – utsänd att studera svenskarna i USA – meddela att de svenska immigranterna i allmänhet stått och står långt mera till höger än andra invandrargrupper ”, Dagens Nyheter, 29 juni, 1970.

PROUD PRINE

Weather John Prine was a Democrat, a Republican or independent does not matter. He sang songs for and about regular people, like himself, a mailman before he turned professional musician 1971.

I knew he was proud of the working class and that is why my friend at the Indian beach loved him. May he be remembered well and God bless his soul.

Indien, Kategorier, Personligt, Praktiska förslag

Julklapp till flykting jag mött

Lämna en kommentar

1999 reste jag och dottern Hedvig, 10 år, till MacLeod Ganj i norrra Indien för att besöka den exiltibetanska byn där Dalai Lama bott sedan 1960. Vi var på ryggsäcksluff, ett vagabonderande som jag alltid gillat.

Vi tog in på ett hotell och träffade strax en mycket vänlig och språkkunnig engelsktalande munk, Kelsang Dorje.

Han hade flytt över Himalaya som många tibetanska politiska flyktingar och arbetade nu som översättare vid ett centrum för tibetanska flyktingar, Gu-Chu-Sum.

Jag gav honom lite bidrag till uppehälle och vi började brevväxla. När jag gifte mig i New Delhi 2004 fick vi varsin vit tibetansk halsduk av honom. Under åren har jag satt in lite pengar på hans bankkonto vid juletid.

Hans brev är formella till större delen och handlar om den tibetanska exilregeringens kontakter med omvärlden och andra relevanta händelser som en översättare sysslar med.

Nu tänkte jag att några av er kanske vill bidra med en slant till någon som arbetar för flyktingar i världen. Jag har ju mött honom och mer seriös aktivist för flyktingar har jag sällan stött på. Sätter in runt 20 dec.

Swisha över en peng till 0769000900 eller sätt in på bankkonto 6154-532511972. Märk med Tibet.

God Jul !

Debatt, Ekonomi, Indien, Kategorier

Nobelpris till kapitalism för fattiga

1 kommentar

nobel
Från Omni

Nobelpriset i ekonomi 2019 går till Esther Dunflo, Abhijit Banerjee och Michael Kremer. Alla tre har forskat om marknadsekonomiska lösningar i fattiga länder. Boken Poor Economics av Dunflo och Banerjee var en ögonöppnare för mig när jag verkade i deras anda i New Delhi 2010 som kampanjledare vid School Choice Campaign, Centre for Civil Society (CCS). Kremer och Banerjee skrev forskningsrapporter om indisk skolbyråkrati vid CCS.

Samma tankar om att kapitalism kan ge rättvisa till fattiga låg bakom Parth Shahs marknadsliberala tankesmedja CCS i Indien. Här är min intervju med honom från 2012.

En annan inspiratör var och är James Tooley, en engelsk lärare som upptäckte hur fattiga privatskolor i Afrika, Kina och Indien förändrade livet för miljontals elever.

Jag skrev en presentation av hans bok 2017 i mitt kompendium Pedagogik och polemik:
James Tooleys bok The beautiful tree:: A personal journey into how the world’s poorest people are educating themselves (Cato/Penguin, 2009) blev en bestseller i Indien.

Författaren Tooley var en (fd) socialistisk matematiklärare från England som for till Zimbwave när landet blev fritt för att stödja landet. Men han upptäckte att hans syn på politik inte stämde med verkligheten i det fattiga landet och började resa runt i världen för att forska och debattera utbildningssystem på uppdrag av internationella organisationer.

I början av 2000-talet var Tooley i den sydindiska mångmiljonstaden Hyderabad. Han tog en rickshaw i bort från hotellet för bese den antika bågen Charminar från 1591. På vägen dit såg han skolskyltar i finare områden, och sedan även i slummen.

Han hoppade av sin lyxiga hotellvistelse och började tala med lärare och skolentreprenörer i de fattigaste stadsdelarna. Där fanns kreativa undervisningsmetoder och dedicerade lärare som nådde bättre resultat än vad de rikare kommunala skolorna gjorde upptäckte Tooley.

Han gjorde samma upptäckt i Afrika och Kina när han utvärderade fina privata skolor. I Somaliland gick det två privata skolor på en kommunal för att de var mer populära. Vissa drevs av vinstintresse, andra av ideella eller religiösa orsaker. Många av dessa slumskolor tog in de fattigaste eleverna gratis, i Indien som i Afrika.

De fattigas skolor, ofta kallade ”budget schools”, var respekterade pga att de stod för eftersträvansvärda sociala värden eller var framgångsrika pga att de sköttes väl och ägarna gjorde goda affärer.

James Tooley upptäckte att myndigheterna gärna kontrollerade de fattiga skolorna utan att göra något annan än att kräva mutor när de läst upp vilka regler som gällde. Med Tooleys ord, ” Sometimes the government is the obstacle of the people”.

Titeln The beautiful tree kommer från en studie av en äldre indisk skolform författad av den frihetskämpen Dharampal (1922–2006) och utgiven 1983 av Other India Press i Goa (finns att ladda ned gratis på nätet). Den tar upp hur indiska folkskolor fungerade på 1700-talet och som sedan blev mönsterbildande för den sk Lancaster-metoden i Storbritannien på 1800-talet. Denna metod med sk monitörer utvecklades alltså först i Madras.

Mahatma Gandhi sa vid ett föredrag på Chatham House i London 1931 om det gamla indiska skolsystemet, citerad i Tooley och Dharampal:

”I say without fear of my figures being challenged successfully, that today India is more illiterate than it was 50 or 100 years ago, and so is Burma, because the British administrators, when they came to India, instead of taking hold of things as they were, began to root them out. They scratched the soil and began to look at the root and left the root like that, and the beautiful tree perished.”

Tooleys forskning har visat att om man kontrollerar för bakgrundfaktorer så presterar elever i fattiga slumskolor bättre än elever i bättre kommunala skolor.

Myndigheterna spelar dock ett rävspel med dessa slumskolor genom att inte erkänna deras existens vilket leder till att de blir beroende av att muta tjänstemännen.

Men många fattiga föräldrar vill inte sätta sina barn i kommunala gratis skolor med gratisluncher utan väljer små privatskolor där de vet vad som händer och inte händer. Om läraren och skolan inte sköter sig tar de sitt barn därifrån, vilket är svårt i en kommunal skola.

Lärarskolket är väsentligt högre i kommunala skolor än i privata, fina som fattiga.

Tooleys bok är ett måste för varje lärare och pedagog som vill förstå de processer som driver fattiga att utbilda sina barn.

Indien, Kultur, Personligt, Politik

Review of my thriller Sara Sarasvati

3 kommentarer

A kind reader (but not informed that I do not consider myself as ”altright”) at Amazon has reviewed my Indo-Swedish thriller Sara Sarasvati:

”Jan Sjunnesson is one of Sweden’s bravest journalists and commentators. He’s a public intellectual of the Swedish alt-right, and freedom of speech – or the lack of it – is one of his key themes.

But he is anything if not open-minded: the thriller clearly draws on the author’s experiences of international personal relationships, and his evocatively described Stockholm is a delight to savour. He is clearly an expert on the twists and turns of Swedish politics, connected as he is – in real life – to the very latest developments in Rosenbad and the riksdag (Swedish parliament).

He has made sure to write the book in such a way that not too much foreknowledge of Swedish conditions is required. Instead, what unfurls is an exciting story, featuring intrigue and drama centred on a fully-textured young Indo-Swedish heroine.”

The book is available as Kindle, in print and ebook/Epub.

Indien, Kategorier

Toalettprojekt i Indien

4 kommentarer

1987-88 reste jag runt i Indien på reportageuppdrag, se texter om Indien

– –

Här är ett rep för tidskriften Sydasien jag och Staffan Wolters gjorde:

Sulabhs toaletter sprider ljus i Asien

En stor del av Indiens oberörbara arbetar som latrintömmar och är därmed dömda till ett liv i förnedring. Det har gjorts allvarliga försök att förbättra deras situation, men traditionerna är djupt rotade.

Under 1980-talet har en organisation dock lyckats åstadkomma en mindre social revolution bland tusentals oberörbara indier, genom att använda sig av ett så ovanligt kampmedel som toaletter.

Det är skymning i staden Patna i norra Indien. Vid sextiden på kvällen slås gatlyktorna vid i Gandhi Park på. Alldeles intill parken ligger en offentlig toalett där folk smiter in på väg hem från jobbet. Inte många vet att de tack vare sina toalettbesök hjälper till att lysa upp parken.

Att göra biogas av avfallet från toaletterna och använda det som energi för att driva parkens gatlyktor är på något sätt en typisk idé signerad Sulabh International, en indisk organisation som lyckats skaka det till synes orubbliga kastväsendet i sina grundvalar.

Enligt indisk lag finns det ingenting som heter kastlös eller oberörbar, men i verkligheten lever begreppen kvar i högsta grad. Över 600 000 oberörbara kallas bhangis, en beteckning som närmast är ett skällsord. Bhangis har till uppgift att ta hand om latrin och betraktas därför som några av de lägsta.

AVSKAFFA LATRINTUNNAN

Mahatma Gandhi slogs hårt för de oberörbaras sak och bhangis var kanske de mest föraktade. Mahatma Gandhi var mest mån om att föregå med gott exempel och han började att själv tömma sin latrintunna på 1930-talet, något som betraktades som en sensation. Men attityden mot bhangis var och förblev densamma.

För 20 år sedan kom den indiske sociologen Bindeshwar Pathak på den enkla men geniala idén, att om man avskaffar latrintunnorna skulle bhangis förödmjukande arbetsuppgifter automatiskt försvinna. Problemet var bara att hitta en ersättning för latrintunnorna.

Att byta ut torrdassen mot vattenklosetter skulle bli alldeles för dyrt med tanke på de indiska städernas dåligt utbyggda avloppssystem. Efter mycket experimenterade lyckades Pathak med hjälp av några ingenjörer ta fram en toalett som uppfyllde de eftersökta kraven.

Toaletten är utformad ungefär som en mulltoa med två förmultningskammare nedgrävda i jorden, försedda med vattenlås som effektivt utestänger lukt och bakterier. När den ena kammaren är full tillsluts den och den andra tas i bruk.

Efter två års förmultning töms kammaren och innehållet som blivit gödsel är färdigt att användas i jordbruket. För en familj på fem personer tar det ungefär fem år att fylla en kammare och grunden för latrintömmarnas förhatliga syssla har därmed ryckts undan.

SPRIDS ÖVER INDIEN

Pathak bildade organisationen Sulabh International och hans idéer började snabbt spridas över Indien. För att inte de befriade latrintömmarna ska bli arbetslösa har Sulabh byggt upp rehabiliteringscenter där de oberörbara kan omskolas till nya yrken och får hjälp att bygga upp sin självtillit.

I utkanten av Patna ligger ett av Sulabh Internationals rehabiliteringscenter. I de låga, oansenliga byggnaderna pågår den förändring som Mahatma Gandhi drömde om. Flera hundra oberörbara är i full färd med att utbilda sig till skräddare, mekaniker, sekreterare och chaufförer och över hälften av deras lärare är före detta bhangis.

I en av salarna, bland smattrande symaskiner, sitter Gita Devi och lär sig att rita mönster för att tillverka barnkläder. Gita, som är 27 år, fick arbeta som latrintömmare i sin hemby när hon var liten.

Min familj har i generationer arbetat med att ta hand om andra människors avfall, berättar Gita. När min mor var sjuk fick jag hoppa in i stället för henne. Det var hemskt att arbeta med de där stinkande tunnorna och jag vill aldrig mer göra om det.

FÖRNEDRANDE ARBETE

Gita menar att det i första hand inte var själva arbetsuppgifterna hon tyckte illa om utan omgivningens nedlåtande inställning.

Jag var stämplad som oberörbar och det innebar att jag inte fick sätta min fot i templet eller hämta vatten ur brunne. När jag skulle få betalt för mitt arbete slängde folk åt mig pengar på marken för att slippa vidröra mig.

Sedan Gita kom i kontakt med Sulabh förändrades hennes liv radikalt. Tillsammans med 150 andra kvinnor utbildar hon sig till sömmerska och kanske kommer hon att vara med i det arbetskooperativ några av eleverna planerar att starta.

En sak är säker, säger Gita med eftertryck, jag kommer aldrig mer att stillatigande finna mig i någon form av förnedring.

Fram till idag har Sulabh omskolat 6 000 berörbara till nya yrken. I ett flertal städer i delstaten Bihar, som kanske är kastväsendets starkaste fäste, finns inte längre en enda människa som har till yrke att tömma latrintunnor.

TOA I GULD

Sulabh International finansierar främst sin verksamhet med att bygga toaletter. Det finns 19 olika varianter att välja på, allt från en enkel standardmodell till en VIP-toalett i guld och marmor.

Rörelsen är icke-vinstdrivande och överskottet från försäljningen av toaletterna plöjs ned i företaget. En viktig del av verksamheten är de offentliga toaletterna.

I Indien är en offentlig bekvämlighetsinrättning en mycket ovanlig syn. Folk tvingas göra sina behov längs trottoarkanten, något som inte bara luktar illa utan även bidrar till att sjukdomar sprids. För att råda bot på problemet har Sulabh byggt hundratals offentliga toaletter i olika delar av Indien.

Vart man än reser i landet stöter man på Sulabhs anläggningar, ofta vackert målade och alltid lika exemplariskt välskötta.

Den första anläggningen som byggdes är komplexet vid Gandhi Park i Patna. Sulabh International står det med stora bokstäver vid entrén, som är bemannad dygnet runt. Båsen är byggda i långa rader, där en strid ström av kvinnor och män hela tiden kommer och går.

Besökarna betalar 20 paisa (ca 10 öre) i en lucka för att använda sig av toaletterna, men de som inte har råd får gå in gratis. Avgiften räcker för att anläggningen ska gå ihop och avlöna de anställda.

I ett hörn håller en kvinna på att tvätta sina kläder och över alltihop ligger en doft av såpa och rengöringsmedel.

För några år sedan var det här en stinkande leråker och stadens skamfläck, berättar Nindeshwar Mishra, Sulabhs vice ordförande.

Människor som förut kom hit och förorenade på marken hjälper idag till att göra tillvaron ljusare i Patna, säger Mishra och skrattar.

Han går bort till en stor motor strax intill toaletterna och startar den med ett dån.

Det där är resultatet av våra 1 000 dagliga besökare, säger Mishra och pekar ut över Gandhiparken där gatljusen tänds.

Avfallet från toaletterna har bildat biogas som driver motorerna och genererar tillräckligt med ström för att lysa upp hela parken. Sulabhs ingenjörer har räknat ut att det är fullt möjligt att lysa upp varenda gata i samtliga av Indiens städer på det här sättet. Och de är fast beslutna att genomföra idén.

GIGANTISK ORGANISATION

Sulabh, som betyder bekväm, har vuxit till en gigantisk organisation med 15 000 anställda och en årlig omsättning på 125 miljoner kronor. Sulabh finns idag i 17 delstater i Indien och även i Nepal, Sri Lanka, Bangladesh, Indonesien och är på väg att introduceras i Afrika.

Man kan lugnt säga att Sulabh har tagit det här med toaletter och renlighet på allvar. På den indiska landsbygden har man dragit igång fler utbildningsprojekt som 1990 ska ha lärt ut grundläggande hygienregler till 600 000 människor. Sulabh har dessutom egna kulturarrangemang.

EGEN FORSKNING

Sulabh vore inte Sulabh om man inte också hade byggt upp ett eget forskningscenter, Sulabh Institute for Technological research and development i Patna. Vid institutet, som ligger i anslutning till en stor offentlig toalett, arbetar högt utbildade vetenskapsmän och vad de inte vet om toaletter är inte värt att veta.

Laboratoriet är efter indiska förhållanden mycket modernt utrustat, oscilloskop blinkar och mikroskopen står tätt. Vid en dator arbetar kemisten Santosh Singh med att analysera de senaste forskningsresultaten.

Från toaletterna bredvid centret får vi ut 300 kilowatt per dag via vår biogasanläggning, en miljövänlig form av energi som är mycket användbar, inte minst på landsbygden, säger Santosh Singh.

GÖDER GRÖNSAKER

Vi undersöker även gödningseffekten från förmultningskamrarnas avfall, fortsätter Singh och visar rader av tomater, blomkål och ärtväxter som står i krukor uppe på forskningscentrets tak.

Vi försöker komma fram till den optimala blandningen av jord och gödsel och vi har redan kommit en bra bit på väg, säger han och pekar på några grönsaker som är uppvuxna på toalettavfall och prunkar i solskenet.

Sulabhs grundare, Bindeshwar Pathak, har kommit ett stycke på väg mot sitt mål; att befria Indiens latrintömmare, en uppgift många ansett som omöjlig. Men att det inte är lätt att förändra de invandra traditionerna har Pathak fått känna av mer än en gång.

I början när vi byggde våra offentliga toaletter lade vi märke till att det fanns vissa anläggningar som muslimer vägrade att använda sig av, berättar Bindeswhar Pathak.

Hinduer, kristna och buddhister kom till toaletterna men inte muslimer.

Vi kunde inte hitta någon rimlig förklaring förrän vi insåg att vi hade byggt toaletterna åt fel håll. Ingen rättrogen muslim gör sina behov vänd mot Mecka. Men sedan vi åtgärdat felet strömmade även muslimerna till.

Inga problem är så svåra att de inte går att lösa!

Sydasien nr 1/1989 med Staffan Wolters

Indien, Kultur, Personligt

Nedsmutsningen av floden Ganges i Indien 1988

1 kommentar

 

Floden Ganges i Indien – Mål för helig rening också stinkande soptipp

Den heliga floden Ganges håller på att dö. Hushållsavfall, likbränningar och industriutsläpp har gjort henne till ett stinkande avloppsdike. Men för en troende hindu förbli Ganges ”den himmelska floden”, som renar kroppen från smuts och själen från synder. Pilgrimerna fortsätter att söka sig till Benares, hinduernas heligast stad, för att låta som omslutas av den heliga modern – Ganges.

Det indiska livet är alltid dubbelbottnat: bakom varje gest kan en gud skymta. Anden och materien hänger intimt samman.  Kanske är den heliga floden Ganges det mest tydliga uttrycket för denna samhörighet. Hon är modern, den gudomliga, och hon finns här på jorden, flytande, väldig, mycket materiell.

AVLOPPSDIKE

Vi lever nu i den mörkaste av tidsåldrar, Kali Yuga, enligt hinduisk och astrologisk tradition. Denna hemska tid drabbar även Ganges. Hon har blivit ett långt dike för avloppsvatten och industriavfall.

Men de många myterna om Ganges berättar hur hon renar från synder och löser livströtta hinduer ur samsara, den eviga återfödelsen. Västerländska vetenskapsmän sägs gå bet på hennes självläkande förmåga. Vad än de häller i vattenproven, DDT, kolerasmitta, avfall, är det lika rent efter en tid. I myten.

Gränderna ned mot Ganges i den heliga staden Benares är trånga. Ovanför huvudena på de orangeklädda pilgrimerna kastar sig aporna från hustak till hustak. De är lika hela som korna.

Tempelklockorna som ringde vid femtiden i morse har bytts mot ett stillsamt pinglande från alla hörn. Massan av pilgrimer är koncentrerade på en sak, sin achman (att doppa sig tre gånger i Ganges). Den medeltida stämningen inne i stadens äldsta kvarter, dit hinduer i över 3 000 år sökt sig, övergår i storslagen natur när pilgrimerna når de första ghats, trappstegen ned mot Ganges.

Där nere, intill den heliga modern, väntar präster och hjälpredor på dem för att de skall hamna på rätt ställe. Det vill säga samma ställe som släkten alltid nyttjas. Pandas, ett slags präster och bokhållare i ett, för registren och sitter under bastparasoller med korslagda ben

HELIGT MÅL

Ganges träffar i sin storslagenhet en punkt i var och ens hjärta, och varje människa med någon helig känsla vill bara en sak: vörda, flyta, dricka, bada, tvätta sig, rena sin gamla kropp och sin karma, de gärningar man gjort.

De äldre gubbarna och gummorna går långsamt ned mot vattnet, sänker ett ben i taget och mumlar hela tiden sina mantras (som skall verka på 20 mils avstånd från Ganges).

-Ooåm, ooåm . . .bishnamenama, bishnamenama. . .

De yngre, lite fetare männen, kastar sig plaskande i, dyker och leker. En man, klädd som så många andra i bara en snodd runt könsorganet, tar djupa klunkar, spottar ut, men sväljer ändå rikligt.

FLYTANDE GRAVPLATS

Den röda solen skiner genom morgondiset. Folklivet är fullständigt koncentrerat kring Ganges. På dessa ghats denna morgon springer och går hundar, barn, getter, böneutropare, försäljare, pilgrimer, hjälpredor med alla möjliga uppgifter (mot betalning), båtuthyrare. Och mitt i denna mäktiga bild av livet självt, av en hängiven och samtidigt lustfylld folkmassa, pågår begravningsriter.

Kremeringen sker intill badplatsen, vid Manikarnika Ghat och Harishchandra Ghat. På träbårar ligger liken och väntar på att alla överenskommelser ska bli klara med vedförsäljare, brännare, mutkolvar till poliser och blomkransförsäljare. Blir det en dålig affär bränns kroppen bara delvis och flyter sedan nedströms som ett byte för asfåglarna.

VETENSKAP OCH TRO

Längre söderut efter floden, långt från turiststråkens larm, ligger Tulsi Das Ghat och tempel., ett vitmenat hus med utsikt. Där inne bor Veer Bhadra Mishra, en lågmäld man i vit brahminklädnad.

-Jag är en religiös person, en mahant, börjar han sin berättelse med mörk röst. En mahant har ärvt sin ställning och mina förfäder tillbad Tulsi Das, den store poeten och profeten på 1600-talet. Han var en av apguden Hanumans inkarnationer. Jag förestår därför aptemplet inne i Benares och detta, Sankan Mochan.

-Men jag är också vetenskapsman, fortsätter han. Varje dag är jag vid Benares Hindu University Institute of Hydrology, vattenlära.

KOKAR OFFERMAT

Mishra går ned till Ganges varje morgon för att be och bada. Liksom de mest hängivna hinduerna kokar han offermar i flodvattnet, stänker det på gudastatyerna och omger sig med krukor fyllda med denna flytande form av Brahman, oändligheten, ja Gud. Men han slutade att dricka vattnet för tio år sedan.

-Jag gillar fortfarande att bada och kan inte förmå mig att sluta, men var gång blir jag påmind om nedsmutsningen och därmed störd.

Hur skulle han, vattenforskaren, kunna undgå att känna till Gangesvattnets tillstånd?

-Jag hade en intern strid med mig själv i början av 1970-talet när jag förstod vad som höll på att ske. Hela min uppväxt har jag levt vid Ganges, med Ganges gudomlighet bunden till mitt liv och jag kommer aldrig bryta detta band. När jag dör vill jag ha en droppe vatten i min mun. Hon är inte bara en mängd flytande vatten utan har helig kraft.

SÅRANDE

Mishra accepterade till sist den vetenskapliga versionen av Ganges utan att ge upp den heliga.

-Jag skiljer på helighet och renlighet. För mig är Ganges fortfarande helig, men jag kan inte acceptera att när så mycket hushållsvatten rinner ned i henne att hon skulle vara fullkomligt ren och problemfri

-Om man säger till de traditionella ortodoxa hinduerna att Ganges är smutsig sårar man deras känslor och de kommer inte lyssna mer. När jag talar till dem tar jag upp Ganges som vår mor och säger, ”Ska man spotta på sin mor? Hälla avfall på henne?” Då säger de ”Nej, det ska inte tillåtas!”.

-De mest heliga hinduerna använder inte ens tvål och tandkräm för att inte skada den heliga modern. De blir mycket upprörda när jag visar dem industriernas avlopp nedanför och ovanför Benares.

UPPLYSNING PÅGÅR

Under samtalet kommer andra besökare in. Amerikaner, européer, indiska forskare. Mishra har stöd överallt. Och det är så han vill ha det, en folklig miljöintresserad grupp människor som ser Ganges helighet och det religiösa som en resurs, inte hinder.

-När jag började att skriva om Gangesvattnets tillstånd på 1970-talet trodde ingen på mig, men 1982 kunde jag tillsammans med vänner vilda en organisation, Sankan Mochan Foundation, för att upplysa om vad som sker med Ganges, säger Mishra med en hoppfull röst som strax tvekar.

-Vi blev så trötta på alla byråkrater som skulle lösa problemen. Med pengar och byråkrati blir inget gjort, bara spenderat. En tjänsteman sa till mig att eftersom 25 procent av projektbudgeten är slut är Ganges 25 procent renare.

RENINGSPLANER

Indira och Rajiv Gandhi beslutade om reningsbidrag på 1, 3 miljarder kronor 1984. Experter från Frankrike, Holland och England flögs in. Plötsligt hade varje myndighet sin reningsplan, till och med Benares polis. Var och en ser till sin illa del, men ingen gör en övergripande undersökning av vilket vatten som rinner till, var och ur jorderosion och bevattning hänger samman.

Ett spektakulärt exempel som kostat indiska staten 3, 5 miljoner kronor är ett försök med de två sköldpaddsarterna trinyx leithi och chitra india som skall äta upp tre fjärdedelar av allt kringflytande människokött.

-De kommer att ätas upp själva, suckar Mishra.

Hans lösning heter istället bred folklig upplysning samt noggranna studier och kontroller av vattenflödet.

-Om inte den stora massan nås händer ingenting, säger han bestämt. Och dem kan vi nå genom barnen, som är mycket mer miljömedvetna. Vi förstod att om vi lyckas med dem har vi en elitgrupp ungdomar som kan påverka myndigheterna om fem-tio år.

ARSENIK OCH KVICKSILVER

Mishras lilla miljögrupp har ett eget laboratorium en kilometer från Tulsi Das Ghat. Där inne producerar han och medhjälparna rapporter. Vi får veta att det biologiska syreutbytet (BOD) var 30 på värsta stället i Benares. Kring tre är normalt. Syrebristen syns också tydligt liksom halterna av arsenik, kvicksilver, kadmium, nickel, krom, litium och andra giftiga ämnen. PH värdet visar på 8, 4, det vill säga alltför basiskt.

Med gammal vattenlagringsteknik kan Ganges spädas ut i torrperioder som en dellösning. Men först måste de miljontals pilgrimerna och de tre fjärdedelarna av Benares befolkning som lever på dem, förstå hur viktigt det är att de tar hand om sitt avloppsvatten och avfall. 80 procent av nedsmutsningen kommer från hushållen. Industriutsläppen svarar för den mindre delen av föroreningarna.

MYTERNA LEVER

Men vad säger de människor som lever vid floden och som kommit hit för att nå inre rening och kanske dö vid Ganges?

I ett samtal med en pilgrim, Nathu Lal och två Benaresbor, Baba och Shankar, framgår det hur långt Mishra befinner sig från de utbredda myterna om Ganges.

-Jodå, säger Baba, en skäggprydd livlig försäljare. En vetenskapsman kom hit och hällde spetälskebakterier i Ganges vatten. Efter 16 timmar var alla sjukdomar borta genom Ganges självrening. Men nu är det mycket skräp i Ganges så kanske är hon lite smutsig. Särskilt vid tvätt.

Pilgrimen Nathu Lal har rest 100 mil för första gången hit och blir mycket förvånad över vad han hör:

-Ganges är aldrig smutsig, alltid ren, säger han.

OMÖJLIG DELNING-

Jag tror att de som säger att Ganges är smutsig, personer som Rajiv Gandhi, de borde rena sin hjärna istället för Ganges, säger Shankar, en hjälpreda vid kremeringsghats.

Uppdelningen i renlighet och helighet kan ingen av de intervjuade göra utan att föregå sig mot sin tro. Veer Bhadra Mishras kamp blir långvarig. Hans eget universitet släpper ut mängder med avloppsvatten och gifter, så det är inte bara vanliga enkla indier som blundar för miljöförstöringen.

-Vad vi nu ser i storstäderna utmed Ganges är de första rynkorna i moder Ganges ansikte. Gör vi inget nu blir hon verkligt sjuk.

Kyrkans Tidning nr 31/32 1988

Indien, Kategorier, Kultur, Personligt

Little Magazine Library i Calcutta och andra reportage från Indien 1987

1 kommentar

1987 reste jag runt i norra och östra Indien som frilansjournalist. Här är en text om ett bibliotek för små tidskrifter i Calcutta:

Svenskt fackligt bistånd från LO-TCO:s Biståndsnämnd i tidskriften AIC-Bullentinen

Helgskola för barnarbetare

Ganges – helig gudinna och smutsig flod

Religiösa motsättningar


Studentliv i Calcutta och New Delhi

Indien, Kategorier

Parth Shah vid School Choice Campaign i New Delhi

2 kommentarer

Avsnitt från min bok Pedagogik och polemik;

Under 2010 ledde jag School Choice Campaign som Associate Director vid Centre for Civil Society . Här är en intervju med forskaren och Parth Shah, president för Centre for Civil Society (CCS) från juli 2013.

1997 startade forskaren Parth Shah en ny liberal tankesmedja, CCS, hemma i sin lägenhet i New Delhi. Han hade en doktorsgrad i ekonomi från Auburn University i USA från 1990 och en mastersexamen i farmakologi från Indien 1982. Efter att ha  undervisat i ekonomi vid University of Michigan bestämde han sig för att realisera sin idé om en tankesmedja i sitt hemland och återvände.  Under 1990-talet lanserades många liberaliseringsreformer i Indien och landet såg ut att vara på väg i rätt riktning ansåg Shah.

1999 blev han intresserad av den sydindiska delstaten Keralas skolmodell.  Han kände till lite om Milton Friedmans valfrihetsteorier och hade läst om skolpengssystem i Milwaukee. Wisconsin. I det kommunistiska Kerala fanns 60 % privatskolor för muslimska, kristna, hinduiska barn i ungefär samma storlek. Shah talade med skolforskare i New Delhi som var förvånade. Han ville se om det fanns ett samband mellan hög andel av privatskolor och hög utbildningsnivå.

Han fann att Kerala tidigt hade anammat en modell för sina skolor som innebar

  • Resebidrag till elever som väljer annan skola
  • Privat organisering av skolväsendet
  • Privatskolor fick offentlig finansiering

Detta tydde på att de skilda skolorna fick framgång genom konkurrens i en kommunistledd delstat vilket var förvånande. Shah skrev ett kapitel i  bok  som utgick från Keralas långa historia. Delstaten Keralas fria inställning till och prioritering av utbildning hade funnits sedan det anrika Travancore riket som på 1900-talet uppgick i Kerala.

1957 försökte en kommunistledd delstatsregering ta kontroll över privata skolor vilket ledde till uppror i alla tre religiösa skolgrupper. 1959 premiärminister Jawaharal Nehru upplöste kommuniststyret med hjälp av sin dotter Indira (sedermera Indira Ghandi) pga social oro. Skolornas situation i Kerala under denna tid har inte varit mycket omnämnt i historieböckerna upptäckte Parth Shah. Han fann också att sedan 1959 lät alla partier inklusive de olika vänsterpartierna skolorna vara.

År 2000 lanserade Parth Shah förslaget att man borde ge offentligt stöd även till sekulära privatdrivna skolor, inte bara religiösa som av tradition fått bidrag, särskilt de kristna.

2001 fick hans initiativ CCS litet statsstöd vid en konferens om valfrihet inom utbildning där Parth hade propagerat för skolpeng i form av offentligt betalda checkar att lösa in av föräldrar när de valde skolor och en ny syn på valfrihet. Det  var nyheter i den indiska utbildningsbyråkratin och folk skrattade åt honom och sa, ”Parth, du är i Indien, inte i USA.”

2002 träffade Parth Shah den engelske utbildningsentreprenören och forskaren James Tooley. De satte båda igång att undersöka fattiga skolor i New Delhi och Hyderabads slum. Tooley fortsatte ut i till liknande fattiga men framgångsrika slum- och byskolor i Afrika och Kina, något han sammanfattade i den uppmärksammade utmärkta boken The beautiful tree: A personal journey into how the world’s poorest people are educating themselves (Cato/Penguin, 2009), som jag skriver om i Pedagogik och polemik.

I Indien dominerade vid denna tid den ideella skol- och biståndsorganisationen Pratham som kände till slumskolorna men inte brydde sig särskilt om dem. Man koncentrerade sig på de kommunala skolorna.

2005 fick CCS ett ekonomiskt stöd av The John Templeton foundation, $ 500 000, vilket var en enorm summa omräknat till indisk valuta. Parth Shah kunde anställa folk och bedriva masskampanjer om skolcheckar i flera delstater och informationskampanjer med cirkusartister och  gatuteater i slummen.  CCSs första stora kampanj School Choice Campaign startade.

CCS startade offentliga utfrågningar i slummen av lärare, skolledare och ansvariga politiker. Man ordnade utbildning av aktivister som kunde föra offentliga diskussioner på lokala språk. Ofta var gnälliga lärare på plats för att bemöta  argumenten för mer valfrihet och offentlig finansiering av skolpeng.

Man lyckades samla in 24 000 000 underskrifter till utbildningsministern och bedriva en juridisk kampanj till försvar av privatskolor med stöd av PIL, Public Interest Litigation. Totalt organiserade CCS 1400 möten i landet, inte bara i huvudstaden New Delhi. Där ledde kampanjen att den berömde politikern Rahul Ghandi, Indira Ghandis sonson, träffade Parth Shah och hans medarbetare. Han sa att han gillade iden i teori men hur göra i praktiken undrade Rahul.

Från 2007 till 2010 pågick Delhi School Voucher Project, ett underfinansierat pilotprojekt som i första omgången hade 1 250 000 ansökningar till 400 platser betalda med skolcheckar från CCS som rektorer kunde lösa in i banker. För att vara helt säkra på att ingen korruption kunde misstänkas anordnades ett offentligt lotteri med New Delhis lokalpolitiker och tusentals åskådare.

Vykort delades ut till de föräldrar som inte fick skolcheckar som var adresserade till ansvariga lokalpolitiker som föräldrarna kunde påverka dem med. Ersättningen per elev till de fattiga skolor som tog emot dem var 3600 rupees/år, cirka 700 kr.

Det var vad kostnaden var för eleverna som de fattiga föräldrarna annars skulle betalat själva. I de kommunala skolorna var allt gratis, till och med skolmaten. Men ändå ville ambitiösa fattiga familjer sätta sina barn i de smutsiga slumskorna för att undervisningen var bättre där.

CCS hade inte projektdesignen klar när man gjorde det första skolpengsförsöket. Allt gick fort. Från beslut till start tog det sex veckor. Stressigt och i efterhand svårforskat med kontrollgrupper och rätt parametrar.

För Parth Shah var skolpengsprojektet ett sätt att lansera CCS som en unik tankesmedja, som inte bara tänker utan även handlar. Han fann att det var väsentligt för att övertyga meningsmotståndare och allmänheten.

Allt gick inte bra med skolpengsprojektet DVP. Föräldrar blev rädda och avrådda av kommunalt anställda lärare (som i sin tur var rädda om sina jobb). Några av CCS folk sattes i fängelse av lokalpolitiker eller trakasserades. Rektorer klagade på att elever med skolcheckar luktade, kom utan tofflor, bar på löss, kom sent, hade ostrukna uniformer och utan lunchlåda (vilket ledde till att de stal matlådor från andra).

Största skillnad var de utvalda föräldrars attityder vilket visade självrespekt. Många satsade på bättre hygien, planerade en längre skolgång, dvs att deras barn skulle fortsätta över klass 5 även om de inte skulle få  en skolcheck.

Utanför New Delhi i delstaterna Jharkhand, Mayda Pradesh, Uttar Pradesh m fl gick skolpengskampanjerna lättare. CCS anordnade  fackeltåg i slummen. Kommunala lärare reagera med hungerstrejk vilket gav CCS dålig PR men också uppmärksamhet.

2008 var det så dags för Parth Shah att träffa utbildningsdepartementet (MHRD) och Planning Commission. Han valdes in till departementets utbildningskommitté, ett viktigt men symboliskt steg. Han upptäckte att ingen ville diskutera det höga lärarskolket i Indien, 25 %, utan beskyllde honom för att bara ta upp det för att propagera för mer privatisering. Efter 1 1/5 år slutade han i utbildningskommittén.

En fråga som CCS ställde till fattiga föräldrar var om de visste vad en elevplats i en kommunal skola kostar per elev/mån? De flesta trodde 50 rs. Rätt var runt 600 rs, vilket blev 7200 rs/ år, dvs hälften av vad en plats i en slumskola kostade som föräldrarna fick betala själva. Tänk om kommunen hade givit föräldrar valfrihet att ta med sig den dubbla ersättningen till en skola de föredrog?

Parth Shah säger att alla indiska partier är för kommunala skolor och vill inte satsa på privata billiga alternativ även om de vet att dessa ofta är bättre än de kommunala trots hälften så dyra. Samma ovilja mot att denna typ av privatskolor i slummen finns hos NGOs (ideella organisationer), FN, Världsbanken m fl. Största motståndet kommer från lärarnas fackföreningar som ser sina medlemmar hotade av reell konkurrens om privatskolor skulle få offentlig finansiering.

Många indiska skolpolitiker vill ha en grundskola för alla som i USA och Europa, men vet inte hur det ska fungera eftersom de kommunala skolorna inte är särskilt effektiva. Parth Shah säger att han uppfattades som en propagandist för skolpeng och privatisering, vilket ledde till att han kopplades bort från många skolpolitiska debatter

Men en slags framgång är att alla skolor inklusive de finare privatskolorna ska ta emot 25 % av eleverna från åk 1 från de lägre och utstötta samhällsgrupperna. Kommunen ger en liten symbolisk ersättning, men det är ändå en slags skolpeng det är frågan om

Ett annat fokus för CCS skolkampanj är att säkerställa ansvar och pålitlighet i kommunala skolor genom att kräva resultat och föra en evidensbaserad debatt, bl a tillsammans med organisationerna Accountability Initiative och ASER i New Delhi. Det kan handla om antal barn per ersättning och att mäta läs- och räknefärdighet i tidiga år. Ett projekt med öppna jämförelser har fått stöd av utbildningsdepartementet.

I framtiden ser Parth Shah ett mer individualiserat utbildningssystem i Indien. Även kommunala skolor kommer ta emot avgifter från föräldrar vid sidan av skolpeng.

Hans uppdrag är att tjäna folket. CCS kampanj för att hjälpa gatuförsäljare mot korruption och byråkrati, Jeevika, är ett sådant exempel där marknadsekonomi stödjer de mest fattiga. Därför är CCS “pro-poor people, pro-capitalist” avslutar Parth Shah.

2011 var jag i New Delhi igen

Filosofi, Indien, Kategorier, Politik

Två blödande libertarianska hjärtan

12 kommentarer

http://bleedingheartlibertarians.com/

Två intressanta politiska tänkare från USA har gästat Timbro i Stockholm för  att lansera sina böcker.

Jag har lyssnat på dem och omsider bläddrat i deras böcker.  De politiska filosoferna John Tomasi och Jason Brennan är båda en slags libertarianer med ett hjärta för social rättvisa (eller möjligen klassiska liberaler i det 2000:e årtusendet) och bloggar på Bleeding Heart Libertarians.

Tanken att just frihetliga tankar och marknadsekonomi kan skapa mer rättvisa än kollektiva offentliga system är lockande.

Jag noterade samma iver för att hjälpa fattiga indier vid min tid på Centre for Civil Society i New Delhi. En slags ”capitalism for the poor” tillämpades mot storföretag och offentlig byråkrati, för entreprenörskap och egenmakt. Kampanjen Jeevika om gatuförsäljares rättigheter och  School Choice Campaign för enkla privatskolor i slummen handlar om att engagera fattiga men maktlösa föräldrar till amibitiösa skolbarn, försäljare och medborgare.

Över till den förste blödiga libertarianen.

 

JOHN TOMASI

I oktober 2012 talade John Tomasi om sin Free market fairness på Timbro, vilket jag gjorde en kort bloggpost om då.

I sin analys beskriver Tomasi hur skydd för privategendom hjälper vad han kallar ”market democracy”. Det är den  metod vanliga konsumenter använder för att utöva viss frihet men även företagare och privata aktieägare.

För Tomasi är emellertid denna form av makt lika viktig som politiska fri- och rättigheter. I den omåttligt hyllade och populäre socialliberalen John Rawls modell ingår inte den ekonomiska friheten att starta företag i de grundläggande politiska rättigheterna. Rawls godtar bara rätten till personlig  icke kommersiell egendom och rätten att välja yrke,

För detta misstag har i synnerhet libertarianer kritiserat Rawls och hans socialliberala/socialdemokratiska efterföljare, vilka utgör flerparten av västvärldens dominerande politiska filosofer sedan 1960-talet.

Libertarianen Nozick är ett undantag som med viss rätt inte tas på allvar  enligt Tomasi som vill få in mer socialt ansvarstagande bland de självmaximerande libertarianerna. Därav det blödande hjärtat för ett samhälle där alla medmänniskor förtjänar respekt och inte lämnas utanför.

 

Boken Free Market Fairness är dock inte en renodlad libertariansk plädering utan försöker finna en väg mellan socialliberalism/ socialdemokrati, som här kallas ”high liberalism” å ena sidan och klassisk liberalism inklusive liberatarianism å den andra.

 

Hur detta kan struktureras visas i  denna tabell:

Från Mattias Svenssons intervju med John Tomasi i NEO 6/2012

För John Tomasi är den obefintliga dialogen mellan liberatarianer/klassiska liberaler och socialliberaler/ socialdemokrater en utmaning till att starta ett forskningsprogram om just ”market democracy”.

Att sätta upp social rättvisa som ett politiskt mål är en styggelse för liberatarianer/klassiska liberaler medan att sätta upp ekonomisk frihet är lika illa för socialliberaler/socialdemokrater/”high liberals”

Hans eget bidrag är att finna på brottsstycken hos den hyllade socialliberalen John Rawls där marknadsekonomiskt tänkande kan inrymmas. Men innan vi går in på det måste vi gå till JS Mill, JM Keynes och de andra high liberals som (Sverigebeundraren) Nussbaum och Dworkin och fundera varför de inte vill inkludera rätten att starta och äga företag i grundläggande politiska rättigheter.

Tomasi visar tydligt att 1800-talliberalen  Mill som aristokratisk gentleman och Keynes som finstämd ekonom  ett halvsekel senare, inte alls förmådde uppskatta värdet av att arbeta och särskilt arbeta för att tjäna pengar genom eget företagande. De ansåg att samhällsdrivna företag  (system av ”liberal (demokratisk) socialism” eller ”demokratiska egendomar” enligt Rawls) var att föredra så att människor kunde koncentrera sig på viktigare saker än att tjäna pengar, såsom konst och filosofi. Keynes kallar de som hellre vill tjäna pengar  för ”strenous purposeful money makers”.

De förstod inte heller att värdet av egna intjänade pengar, oavsett via eget företagande eller hårt arbete, ger självförtroende och egenmakt till skillnad från bidragsberoende. Charles Murrays barska syn citeras i boken som ett moraliskt fördömande av europeiska välfärdsstater som Sverige. Dessa välmenande paternalistiska (eller som i Sverige, maternalistiska) stater tar bort ”the trouble out of life”, vilket kan låta bra, men gör enligt Murray att  det själva levande tas bort från livet (”drains too much of the life from life”).

En som tidigt förstod detta var givetvis John Locke, en urfader till de klassiska liberalerna Hume, Smith, Hayek, Friedman.

Locke skrev  i sin Two Treatises of Government 1689:

”The great and chief end, therefore, of Men’s uniting into commonwealths, and putting themselves under government, is the Preservation of their Property”

För Adam Smith var ren ekonomisk produktivitet något gott för hela samhället, inte bara för den idoge företagaren och den anställde. Den andre amerikanske presidenten och grundlagsfadern John Adams sa 1770 att ”property must be secured or liberty cannot exist”.

Om vi går till socialliberalen John Rawls huvudverk A Theory of Justice från 1971 så finner vi i hans modell en princip för att välja det ekonomiska system som bäst tillgodoser de mest fattiga. Den kallas ”the difference principle” och är en del av Rawls två grundläggande principer:

  1. Each citizen is guaranteed a fully adequate scheme of basic liberties, which is compatible with the same scheme of liberties for all others;
  2. Social and economic inequalities must satisfy two conditions:
    • to the greatest benefit of the least advantaged (the difference principle);
    • attached to positions and offices open to all

John Tomasi menar att (”socialdemokratisk”) omfördelning via skatter och offentlig välfärd är ett för direkt system för att hjälpa de fattigaste. Ett marknadsekonomiskt system som ger de fattigaste mer ekonomisk frihet och val  är mer indirekt och mer värdigt för utsatta individerna.  Handlingsutrymme premieras mer än de fattigas status som fattiga.

Ett återkommande exempel på Tomasis begrepp ”free market fairness” är systemet med skolpeng, vilket jag nämnde inledningsvis drivs av Indiens främsta liberala tankesmedja, CCS’ kampanj School Choice Campaign.

Över till den  andre och mer aktuelle blödande libertarianen som kom till Timbro och Stockholm nu i vår.

 

JASON BRENNAN

Jason Brennan på Timbro i april 2017. Videoupptagning.

Han är medlem av skribentkollektivet Bleeding Heart Libertarians till skillnad från gästbloggaren John Tomasi.

Med boken Against democracy, utgiven som Efter demokratin av Timbro nyligen, attackerar Brennan de flesta fördelar som allmän rösträtt i demokratier förväntas kunna uppvisa.

Här är några dystra citat från boken:

Brennan delar in väljarna i igonoranta ”hobbitar”,  partiska ”huliganer” och de fåtaliga rationella ”vulcans” (efter Star Trek). De flesta är antingen hobbitar eller huliganer. Huliganer  är politiskt intresserade och engagerade men är enligt Brennan mer farliga än de ignoranta hobbitarna.

Han visar empiriska försök med grupper som får lyssna på fakta och vantolkar allt till sitt politiska partis fördel och motståndarens nackdel. Politiskt intresserade är ungefär lika inkompetenta som politiker, en annan grupp Brennan misstror.

Väljarkåren är till och med systematiskt inkompetent under ett val och fattar beslut som grundar sig på okunskap och irrationalitet. Dessutom gör politik medborgare, familjemedlemmar och vänner till varandras fiender i mer eller mindre grad. I Sverige är det påtagligt om man öppet medger sympatier för SD.

Brennan tar ned idealistiska föreställningar om demokratin på jorden. Att en enskilds röst inte spelar någon roll för ett helt lands valresultat är matematiskt korrekt, men Brennan menar att själva rösträtten till gemene man är diskutabel. Och inte heller tror han att folk kan utbildas genom valdeltagande, eller träffa deliberativa val (deliberativ demokrati är än värre) eller känna sig moraliskt bättre (i kapitlet ”Politik är inte en dikt”).

Slide från Brennans presentation

Demokratin kan ersättas med olika former av  expertvälden, epistokratier, vilka bör testas i mindre skala föreslår Jason Brennan.

Väljare kan få genomgå ett kunskapstest för att få rösträtt är en variant, säkert ogenomförbar även om de som klarar testet får 1000 dollar. En annan är att en expertgrupp ska få inlägga veto mot demokratiska förslag, men inte själva lägga egna förslag. Utlottning av röster är ett annat förslag, säkert omöjligt men vi hade faktiskt lotteri i riksdagen 1973-1976.

Jason Brennan hänfaller till slutet till Churchills motto som givetvis inleder boken, det att demokratin är det sämsta styrelseform som prövats, förutom alla de andra.

Brennan hävdar att test med epistemokrati kanske inte är så bra ändå och kallar sin slutsats  för ”burkeansk konservatism”, nämligen att

”Demokratin är inte ett fullkomligt rättvist samhälleligt system, men det är alltför riskfyllt och farligt att försöka ersätta det med något annat. Budskapet den burkeanska konservatismen ger oss är att vara försiktiga, men vi måste också vara försiktiga med den burkeanska konservatismen. Den varnar oss om att försöken att göra saker och ting bättre kan leda till att de istället blir sämre”.

Som Samuel Johnson sa  så är vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. Det gäller Jason Brennans epistokratier, men även demokratin.

 

Indien, Personligt

Tre halvdåliga böcker om Indien

Lämna en kommentar

 

14024_10204017405103049_3206320540253247318_n

Några rader om tre svenska böcker om Indien – ett område jag är välbekant med sedan mitt första besök 1984, mina arbets- och familjekontakter i Delhi och vidare här på bloggen .

Böckerna går dock inte att rekommendera för den som vill veta något om Indien. De intresserade kan läsa Per Anderssons blogg   , Göran Tunströms Indien- en vinterresa, Jan Myrdals Indien väntar eller varför inte några relativt aktuella analyser från indierna själva; Ramachandran Guhas India after Gandhi, Gurcharan Das India grows at night, Nandan Nilekani Imaging India och många fler som jag inte hunnit med att läsa men det finns massor av bra indisk litteratur på engelska om Indien .  Över till de mediokra svenska författarna:

Henrik  Chetan Aspengren gör stor sak av sitt adoptivskap i boken En dag i Delhi (Norstedts, 2014). Han kom till Sverige ett par månader gammal och växte sedan upp i Dalarna, blev historiker vid London och Uppsala på en avhandling om Pakistan, ärkefienden som han bott i under sina forskarstudier.

Hans bok är bitvis läsbar men har ingen särskild röd tråd bland hans traskande runt i Delhi och Mumbai, vid sitt barnhem i Karnataka och utforskande av några tidiga svensk-indiska förbindelser. Den är inte en historieskrivning, möjligen en post-kolonial metabeskrivning av bilderna av österlandet sett från Sverige.

Göran Tunströms fina skildring från sina rundresor under 1970-och 80-talen är inte alls jämförbar rent litterärt, men kanske var det åt dettta essäistiska och personliga håll Aspengren ville nå  utan att lyckas. Bloggkollegan Thomas Nydahl var dock imponerad.

Nästa bok Delhis vackraste händer av Mikael Bergstrand (Norstedts, 2011) är en skröna om en skånsk reporter på vift i Delhi. Jag har själv ofta haft den rollen, första gången som frilans 1987,  men kan inte förlika mig med hans tramsande. En kärlekshistoria med en gift skönhetssalongsföreståndare är huvudtemat och sedan en skumraskhistoria om hennes make.

Raljant om indierna men inte helt oläsbar, dock inget som man kan rekommendera om man vill veta något utöver de uppenbara klichéerna. Jag ska kanske inte vara för hård mot Bergstrand  vid närmare eftertanke då jag själv använt mig av en del vanliga (miss)uppfattningar om indiskt vardagsliv i min svensk-indiska thriller Sara Sarasvati   (vilken ingår i min Framtidsmannen ).

Den tredje boken, Erik Anderssons Indialänderna (Bonniers, 2015), är den bästa av de tre, men handlar å andra sidan inte om Indien. Mer om Västergötland, Mongoliet och alla kaukasiska länder däremellan.  Andersson beskriver en svensk amatöretnolog som reser österut och hamnar fel, blir förvirrad, tar om sina försök och dör till sist på resande fot.

Hans vänner och släkt minns honom men är inte riktigt överens. En roman om tolkningar, minnen och missuppfattningar. Av de tre är denna litterärt mest högstående även om den bitvis är tradig och lite väl underfundig. Men om Indien handlar den som sagt inte.

Som sagt var, läs inte böckerna och köp dem inte. Lägg ner din tid och pengar på annat. Res till Indien istället eller  förresten, gör inte det. Stanna och ät en god thali på närmaste indiska restaurang. Den indiska maten är faktiskt bättre här än där.

 

 

 

 

 

 

 

Filosofi, Indien, Kategorier, Kultur

Sekulär buddhism – en inledning

3 kommentarer

Stephen_Batchelor

Publicerad i Tidningen Kulturen maj 2014

Om buddhismen ska ses som religion eller psykologi har länge intresserat främst västerlänningar, såväl forskare som praktiserande och troende buddhister. Ett tredje synsätt kan vara att se buddhismen som levnadskonst och sekulär etik. I så fall överges de religiösa inslagen med djupa rötter i indisk kultur och begrepp som karma, återfödelse och nirvana. Kvar blir en tunn mer modern buddhism, en ”buddhism light” eller ” sekulär buddhism” (även kallad agnostisk eller ateistisk buddhism).

Buddhismen vilar på tre pelare; Buddha (den upplyste personen Siddhartas uppenbarelse för 2500 år sedan i norra Indien), Dharma (läran om de fyra ädla sanningarna och den åttafaldiga vägen dit) och Sangha (församlingen av lärjungar, lekmän, munkar). Detta uttrycks i skilda traditioner geografiskt, nationellt och kulturellt i Asien, men även i västvärlden. I USA och Västeuropa är buddhismen en växande religion med sekulär buddhism som en liten men inflytelserik inriktning.

När buddhismen kom till USA och västvärlden under 1900-talet via inflyttade asiatiska gästarbetare och nyfikna bohemer uppfattades den som en religion bland andra. Anhängare flockades runt zen (Jack Kerouac) och tibetansk buddhism (Allen Ginsberg) liksom runt andra traditionella buddhistiska skolor från Asien.

Sedan 1960-talet så växte new age, yoga- och meditationsrörelser i väst fram vid sidan av de asiatiska tusenåriga buddhistiska inriktningarna theravada, mahayana och vajrayana. Inget verkade finns däremellan, det vill säga en buddhism som varken var urvattnad till ren yoga och new age eller doktrinär efter kloster- och lärotraditioner från Thailand, Japan eller Nepal. Men så 1985 tog den intellektuella brittiska buddhistmunken Stephen Batchleor av sig sin munkdräkt och började sin andliga och intellektuella resa mot ett nytt slags västerländsk buddhism, en sekulär livsåskådning utan religiösa pretentioner.

Han hade då suttit i 15 år i tibetanska och koreanska buddhistkloster, men fann att den buddhism som praktiserades där var för konservativ, för hierarkisk och hade för lite av den ursprunglige buddhisten Siddharta Gotamas budskap. Han var inte ensam om att söka nya vägar i västvärlden för denna vidsynta och samtidigt ursprungliga buddhism. I hans födelseland England fanns Gaia House och Sharpham Trust och i USA spirade meditationsrörelsen vipassana runt psykologen Jack Kornfield och hans Insight grupper. Möjligen kan sekulär buddhism sägas omfatta läkaren John Kabat-Zinns bruk av begreppet mindfullness vid sin stressklinik, men där finns för lite av buddhism och mer bara av praktisk handledning i meditation som nu blivit världsberömd som just ”mindfullnessrörelsen” med egna appar i mobilerna idag.

Sekulär buddhism skiljer sig från traditionella skolbildningar och new age genom att försöka gå tillbaka till Buddhas ursprungliga lära. Batchelor läste skrifterna i sina kloster på tibetanska, sanskrit och koreanska, men förstod att det fanns mer att upptäcka om man kunde det buddhistiska originalspråket, pali. När han lämnade klostervärlden och blev en fritänkande buddhist gick han därför tillbaka till de texter på pali som nedtecknades vid 100-talet före vår tideräkning. Sedan dess har Batchelor bedrivit ett omfattande filologiskt och filosofiskt forskningsarbete på egen hand. En professor utan titel, autodidakt som förutom de orientaliska språken även behärskar latin och grekiska, vilket ger honom många anledningar att jämföra österländskt och västerländskt tänkande.

Buddha framstår i detta sekulära ljus inte som en religionsstiftare utan som en klarsynt filosof som lyckades finna några nya begrepp utanför sin kulturella och andliga miljö i norra Indien för 2500 år sedan. De var tanken på varats kausalt betingade process (pratītyasamutpāda), läran om de fyra ädla sanningarna, medveten närvaro (mindfullness) och självtillit (existensens ensamhet).

För Batchelor är naturligt att se drag i andra filosofiska traditioner snarare än religiösa för att beskriva buddhismen. Hans första böcker handlade därför om en existentialistisk buddhism med referenser till filosofer som Heidegger och Sarte, teologer som Buber och Tillich, men även västerländsk antik filosofi från Grekland och Rom över upplysningsfilosofer och tysk romantik fram till idag; The Faith to doubt: glimpses of Buddhist uncertainty (1990), storsäljaren Buddhism without beliefs (1997), översättning av den skeptiska indiske lärofadern Nagarjunas verk från 200- talet i Verses from the center (2000), Living with the Devil: A meditation on good and evil (2004) och nu senast hans självbiografi, Confessions of a Buddhist atheist (2010). 2015 ska han ge ut After Buddhism vid Yale University Press. Boktiteln antyder snarast en postmodern buddhism vilket inte är något nytt. Redan på 1980-talet visade bland andra svensken Kaj Håkansson samband mellan Derrida och Nagarjuna.

Av all denna bokliga lärdom vill Stephen Batchelor få oss att förstå och uppskatta en slags ur-buddhism som inte bygger religiösa skolor med speciella kläder och tillåter anhängare att anamma meditation om de vill men annars avstå. Just meditation är något ganska främmande för buddhister i dess ursprungsländer i Asien brukar han betona. Där ses munkar meditera ibland men sällan lekmän och aldrig vanliga buddhister. En annan sida av buddhismen i Asien är att den ibland lierat sig med auktoritära ledare och inte lett till frigörelse från förtryck utan snarare upprätthållit makten. Diskriminering av kvinnor och homosexuella är andra kulturella drag som försiggått inom buddhistiska traditioner.

Överhuvudtaget har buddhismens spridning till väst inneburit att de olika buddhistiska skolorna i Asien fått kontakt med varandra. Ortodoxa regler och traditioner ifrågasätts mer om de jämförs med andra. Sekulär buddhism vill påskynda denna interna kritik inom buddhismen samtidigt som man vill gå tillbaka till ursprungsskrifterna på pali. Dessa är inte alltid kända i de asiatiska traditionerna vilket innebär att till exempel ledande tibetanska buddhister inte vet vad Buddha menade eftersom de inte kan läsa pali. De kan ofta bara sin tradition, vajrayana i Himalaya, som i allt bygger på tibetanska skrifter.

En invändning mot Batchelors begrepp sekulär buddhism är att han finner bara de drag hos Buddha som han själva vill framhäva; de antika skeptiska och romerska stoiska liksom renässanshumanistiska och pragmatiska. Åt var och en sin egen buddhism kan man då säga, men Batchelors enorma beläsenhet och klosterskolning gör honom till en kvalificerad samtalspartner med företrädare för de skilda buddhistiska tolkningarna i öst som i väst och med lärda inom västerländsk humanism och filosofi. Få kan samtidigt diskutera hebreiskans begrepp om Bibelns Satan, grekiskans diabolos, Baudelaires Ondskans blommor och buddhismens Mara för att analysera det ondas skepnad som djävul till exempel.

Sekulär buddhism är idag ett marginellt fenomen och har egentligen få anhängare som betecknar sig så. Meditationsgrupper inom Insight meditation och den burmesiske meditationsledaren SN Goenkas tradition kanske kan räknas dit. Däremot blomstrar mer traditionellt buddhistiska föreningar. Bara i Stockholm finns nio tibetanska och fem zenbuddhistiska grupper förutom mer etniska församlingar av inflyttade från Thailand, Sri Lanka och Taiwan.
För en avhoppad munk som Stephen Batchelor är det gott och väl att man börjar förstår buddhismen genom att gå med i en grupp och lär sig en tradition. Men sedan står man själv där, ansikte med döden, ångesten, livsvalen. Då hjälper religiösa system, begrepp som reinkarnation och nirvana föga. Bättre göra som Sören Kierkegaard och ta sin bibel, sätta sig att läsa ensam på sin kammare. Någon officiellt kristen blir man kanske inte men man blir levande och fri.

Huruvida det finns en himmel eller nirvana efter detta liv låter han vara osagt men han kan inte finna något bättre sätt att förbereda sig än att praktisera sin sekulära buddhism. En livskonst snarare än en religion. Han skriver om att gå från den trosbaserade Buddhismen 1.0 som vill kunna avgöra om de fyra ädla sanningarna är ”sanna”, till den praktikorienterade Buddhism 2.0, där frågan är om de fyra sanningar ”fungerar” är viktigare.
Avfällingen Batchelor gifte sig 1985 med en fransk nunna han träffade vid sitt zenkloster i Korea och lever i Sydfrankrike när han inte reser runt på föredragsturnéer. Livet som gift och fri obunden buddhist lockade fram en självständig europeisk intellektuell som öppnar nya andliga och geografiska korsvägar mellan kontinenter och traditioner. Inte religiös upplysning, men väl gedigen bildning.

Se även blogg