Kategoriarkiv: Indien

Nedsmutsningen av floden Ganges i Indien 1988

 

Floden Ganges i Indien – Mål för helig rening också stinkande soptipp

Den heliga floden Ganges håller på att dö. Hushållsavfall, likbränningar och industriutsläpp har gjort henne till ett stinkande avloppsdike. Men för en troende hindu förbli Ganges ”den himmelska floden”, som renar kroppen från smuts och själen från synder. Pilgrimerna fortsätter att söka sig till Benares, hinduernas heligast stad, för att låta som omslutas av den heliga modern – Ganges.

Det indiska livet är alltid dubbelbottnat: bakom varje gest kan en gud skymta. Anden och materien hänger intimt samman.  Kanske är den heliga floden Ganges det mest tydliga uttrycket för denna samhörighet. Hon är modern, den gudomliga, och hon finns här på jorden, flytande, väldig, mycket materiell.

AVLOPPSDIKE

Vi lever nu i den mörkaste av tidsåldrar, Kali Yuga, enligt hinduisk och astrologisk tradition. Denna hemska tid drabbar även Ganges. Hon har blivit ett långt dike för avloppsvatten och industriavfall.

Men de många myterna om Ganges berättar hur hon renar från synder och löser livströtta hinduer ur samsara, den eviga återfödelsen. Västerländska vetenskapsmän sägs gå bet på hennes självläkande förmåga. Vad än de häller i vattenproven, DDT, kolerasmitta, avfall, är det lika rent efter en tid. I myten.

Gränderna ned mot Ganges i den heliga staden Benares är trånga. Ovanför huvudena på de orangeklädda pilgrimerna kastar sig aporna från hustak till hustak. De är lika hela som korna.

Tempelklockorna som ringde vid femtiden i morse har bytts mot ett stillsamt pinglande från alla hörn. Massan av pilgrimer är koncentrerade på en sak, sin achman (att doppa sig tre gånger i Ganges). Den medeltida stämningen inne i stadens äldsta kvarter, dit hinduer i över 3 000 år sökt sig, övergår i storslagen natur när pilgrimerna når de första ghats, trappstegen ned mot Ganges.

Där nere, intill den heliga modern, väntar präster och hjälpredor på dem för att de skall hamna på rätt ställe. Det vill säga samma ställe som släkten alltid nyttjas. Pandas, ett slags präster och bokhållare i ett, för registren och sitter under bastparasoller med korslagda ben

HELIGT MÅL

Ganges träffar i sin storslagenhet en punkt i var och ens hjärta, och varje människa med någon helig känsla vill bara en sak: vörda, flyta, dricka, bada, tvätta sig, rena sin gamla kropp och sin karma, de gärningar man gjort.

De äldre gubbarna och gummorna går långsamt ned mot vattnet, sänker ett ben i taget och mumlar hela tiden sina mantras (som skall verka på 20 mils avstånd från Ganges).

-Ooåm, ooåm . . .bishnamenama, bishnamenama. . .

De yngre, lite fetare männen, kastar sig plaskande i, dyker och leker. En man, klädd som så många andra i bara en snodd runt könsorganet, tar djupa klunkar, spottar ut, men sväljer ändå rikligt.

FLYTANDE GRAVPLATS

Den röda solen skiner genom morgondiset. Folklivet är fullständigt koncentrerat kring Ganges. På dessa ghats denna morgon springer och går hundar, barn, getter, böneutropare, försäljare, pilgrimer, hjälpredor med alla möjliga uppgifter (mot betalning), båtuthyrare. Och mitt i denna mäktiga bild av livet självt, av en hängiven och samtidigt lustfylld folkmassa, pågår begravningsriter.

Kremeringen sker intill badplatsen, vid Manikarnika Ghat och Harishchandra Ghat. På träbårar ligger liken och väntar på att alla överenskommelser ska bli klara med vedförsäljare, brännare, mutkolvar till poliser och blomkransförsäljare. Blir det en dålig affär bränns kroppen bara delvis och flyter sedan nedströms som ett byte för asfåglarna.

VETENSKAP OCH TRO

Längre söderut efter floden, långt från turiststråkens larm, ligger Tulsi Das Ghat och tempel., ett vitmenat hus med utsikt. Där inne bor Veer Bhadra Mishra, en lågmäld man i vit brahminklädnad.

-Jag är en religiös person, en mahant, börjar han sin berättelse med mörk röst. En mahant har ärvt sin ställning och mina förfäder tillbad Tulsi Das, den store poeten och profeten på 1600-talet. Han var en av apguden Hanumans inkarnationer. Jag förestår därför aptemplet inne i Benares och detta, Sankan Mochan.

-Men jag är också vetenskapsman, fortsätter han. Varje dag är jag vid Benares Hindu University Institute of Hydrology, vattenlära.

KOKAR OFFERMAT

Mishra går ned till Ganges varje morgon för att be och bada. Liksom de mest hängivna hinduerna kokar han offermar i flodvattnet, stänker det på gudastatyerna och omger sig med krukor fyllda med denna flytande form av Brahman, oändligheten, ja Gud. Men han slutade att dricka vattnet för tio år sedan.

-Jag gillar fortfarande att bada och kan inte förmå mig att sluta, men var gång blir jag påmind om nedsmutsningen och därmed störd.

Hur skulle han, vattenforskaren, kunna undgå att känna till Gangesvattnets tillstånd?

-Jag hade en intern strid med mig själv i början av 1970-talet när jag förstod vad som höll på att ske. Hela min uppväxt har jag levt vid Ganges, med Ganges gudomlighet bunden till mitt liv och jag kommer aldrig bryta detta band. När jag dör vill jag ha en droppe vatten i min mun. Hon är inte bara en mängd flytande vatten utan har helig kraft.

SÅRANDE

Mishra accepterade till sist den vetenskapliga versionen av Ganges utan att ge upp den heliga.

-Jag skiljer på helighet och renlighet. För mig är Ganges fortfarande helig, men jag kan inte acceptera att när så mycket hushållsvatten rinner ned i henne att hon skulle vara fullkomligt ren och problemfri

-Om man säger till de traditionella ortodoxa hinduerna att Ganges är smutsig sårar man deras känslor och de kommer inte lyssna mer. När jag talar till dem tar jag upp Ganges som vår mor och säger, ”Ska man spotta på sin mor? Hälla avfall på henne?” Då säger de ”Nej, det ska inte tillåtas!”.

-De mest heliga hinduerna använder inte ens tvål och tandkräm för att inte skada den heliga modern. De blir mycket upprörda när jag visar dem industriernas avlopp nedanför och ovanför Benares.

UPPLYSNING PÅGÅR

Under samtalet kommer andra besökare in. Amerikaner, européer, indiska forskare. Mishra har stöd överallt. Och det är så han vill ha det, en folklig miljöintresserad grupp människor som ser Ganges helighet och det religiösa som en resurs, inte hinder.

-När jag började att skriva om Gangesvattnets tillstånd på 1970-talet trodde ingen på mig, men 1982 kunde jag tillsammans med vänner vilda en organisation, Sankan Mochan Foundation, för att upplysa om vad som sker med Ganges, säger Mishra med en hoppfull röst som strax tvekar.

-Vi blev så trötta på alla byråkrater som skulle lösa problemen. Med pengar och byråkrati blir inget gjort, bara spenderat. En tjänsteman sa till mig att eftersom 25 procent av projektbudgeten är slut är Ganges 25 procent renare.

RENINGSPLANER

Indira och Rajiv Gandhi beslutade om reningsbidrag på 1, 3 miljarder kronor 1984. Experter från Frankrike, Holland och England flögs in. Plötsligt hade varje myndighet sin reningsplan, till och med Benares polis. Var och en ser till sin illa del, men ingen gör en övergripande undersökning av vilket vatten som rinner till, var och ur jorderosion och bevattning hänger samman.

Ett spektakulärt exempel som kostat indiska staten 3, 5 miljoner kronor är ett försök med de två sköldpaddsarterna trinyx leithi och chitra india som skall äta upp tre fjärdedelar av allt kringflytande människokött.

-De kommer att ätas upp själva, suckar Mishra.

Hans lösning heter istället bred folklig upplysning samt noggranna studier och kontroller av vattenflödet.

-Om inte den stora massan nås händer ingenting, säger han bestämt. Och dem kan vi nå genom barnen, som är mycket mer miljömedvetna. Vi förstod att om vi lyckas med dem har vi en elitgrupp ungdomar som kan påverka myndigheterna om fem-tio år.

ARSENIK OCH KVICKSILVER

Mishras lilla miljögrupp har ett eget laboratorium en kilometer från Tulsi Das Ghat. Där inne producerar han och medhjälparna rapporter. Vi får veta att det biologiska syreutbytet (BOD) var 30 på värsta stället i Benares. Kring tre är normalt. Syrebristen syns också tydligt liksom halterna av arsenik, kvicksilver, kadmium, nickel, krom, litium och andra giftiga ämnen. PH värdet visar på 8, 4, det vill säga alltför basiskt.

Med gammal vattenlagringsteknik kan Ganges spädas ut i torrperioder som en dellösning. Men först måste de miljontals pilgrimerna och de tre fjärdedelarna av Benares befolkning som lever på dem, förstå hur viktigt det är att de tar hand om sitt avloppsvatten och avfall. 80 procent av nedsmutsningen kommer från hushållen. Industriutsläppen svarar för den mindre delen av föroreningarna.

MYTERNA LEVER

Men vad säger de människor som lever vid floden och som kommit hit för att nå inre rening och kanske dö vid Ganges?

I ett samtal med en pilgrim, Nathu Lal och två Benaresbor, Baba och Shankar, framgår det hur långt Mishra befinner sig från de utbredda myterna om Ganges.

-Jodå, säger Baba, en skäggprydd livlig försäljare. En vetenskapsman kom hit och hällde spetälskebakterier i Ganges vatten. Efter 16 timmar var alla sjukdomar borta genom Ganges självrening. Men nu är det mycket skräp i Ganges så kanske är hon lite smutsig. Särskilt vid tvätt.

Pilgrimen Nathu Lal har rest 100 mil för första gången hit och blir mycket förvånad över vad han hör:

-Ganges är aldrig smutsig, alltid ren, säger han.

OMÖJLIG DELNING-

Jag tror att de som säger att Ganges är smutsig, personer som Rajiv Gandhi, de borde rena sin hjärna istället för Ganges, säger Shankar, en hjälpreda vid kremeringsghats.

Uppdelningen i renlighet och helighet kan ingen av de intervjuade göra utan att föregå sig mot sin tro. Veer Bhadra Mishras kamp blir långvarig. Hans eget universitet släpper ut mängder med avloppsvatten och gifter, så det är inte bara vanliga enkla indier som blundar för miljöförstöringen.

-Vad vi nu ser i storstäderna utmed Ganges är de första rynkorna i moder Ganges ansikte. Gör vi inget nu blir hon verkligt sjuk.

Kyrkans Tidning nr 31/32 1988

Annonser

Little Magazine Library i Calcutta och andra reportage från Indien 1987

1987 reste jag runt i norra och östra Indien som frilansjournalist. Här är en text om ett bibliotek för små tidskrifter i Calcutta:

Svenskt fackligt bistånd från LO-TCO:s Biståndsnämnd i tidskriften AIC-Bullentinen

Helgskola för barnarbetare

Ganges – helig gudinna och smutsig flod

Religiösa motsättningar


Studentliv i Calcutta och New Delhi

Två blödande libertarianska hjärtan

http://bleedingheartlibertarians.com/

Två intressanta politiska tänkare från USA har gästat Timbro i Stockholm för  att lansera sina böcker.

Jag har lyssnat på dem och omsider bläddrat i deras böcker.  De politiska filosoferna John Tomasi och Jason Brennan är båda en slags libertarianer med ett hjärta för social rättvisa (eller möjligen klassiska liberaler i det 2000:e årtusendet) och bloggar på Bleeding Heart Libertarians.

Tanken att just frihetliga tankar och marknadsekonomi kan skapa mer rättvisa än kollektiva offentliga system är lockande.

Jag noterade samma iver för att hjälpa fattiga indier vid min tid på Centre for Civil Society i New Delhi. En slags ”capitalism for the poor” tillämpades mot storföretag och offentlig byråkrati, för entreprenörskap och egenmakt. Kampanjen Jeevika om gatuförsäljares rättigheter och  School Choice Campaign för enkla privatskolor i slummen handlar om att engagera fattiga men maktlösa föräldrar till amibitiösa skolbarn, försäljare och medborgare.

Över till den förste blödiga libertarianen.

 

JOHN TOMASI

I oktober 2012 talade John Tomasi om sin Free market fairness på Timbro, vilket jag gjorde en kort bloggpost om då.

I sin analys beskriver Tomasi hur skydd för privategendom hjälper vad han kallar ”market democracy”. Det är den  metod vanliga konsumenter använder för att utöva viss frihet men även företagare och privata aktieägare.

För Tomasi är emellertid denna form av makt lika viktig som politiska fri- och rättigheter. I den omåttligt hyllade och populäre socialliberalen John Rawls modell ingår inte den ekonomiska friheten att starta företag i de grundläggande politiska rättigheterna. Rawls godtar bara rätten till personlig  icke kommersiell egendom och rätten att välja yrke,

För detta misstag har i synnerhet libertarianer kritiserat Rawls och hans socialliberala/socialdemokratiska efterföljare, vilka utgör flerparten av västvärldens dominerande politiska filosofer sedan 1960-talet.

Libertarianen Nozick är ett undantag som med viss rätt inte tas på allvar  enligt Tomasi som vill få in mer socialt ansvarstagande bland de självmaximerande libertarianerna. Därav det blödande hjärtat för ett samhälle där alla medmänniskor förtjänar respekt och inte lämnas utanför.

 

Boken Free Market Fairness är dock inte en renodlad libertariansk plädering utan försöker finna en väg mellan socialliberalism/ socialdemokrati, som här kallas ”high liberalism” å ena sidan och klassisk liberalism inklusive liberatarianism å den andra.

 

Hur detta kan struktureras visas i  denna tabell:

Från Mattias Svenssons intervju med John Tomasi i NEO 6/2012

För John Tomasi är den obefintliga dialogen mellan liberatarianer/klassiska liberaler och socialliberaler/ socialdemokrater en utmaning till att starta ett forskningsprogram om just ”market democracy”.

Att sätta upp social rättvisa som ett politiskt mål är en styggelse för liberatarianer/klassiska liberaler medan att sätta upp ekonomisk frihet är lika illa för socialliberaler/socialdemokrater/”high liberals”

Hans eget bidrag är att finna på brottsstycken hos den hyllade socialliberalen John Rawls där marknadsekonomiskt tänkande kan inrymmas. Men innan vi går in på det måste vi gå till JS Mill, JM Keynes och de andra high liberals som (Sverigebeundraren) Nussbaum och Dworkin och fundera varför de inte vill inkludera rätten att starta och äga företag i grundläggande politiska rättigheter.

Tomasi visar tydligt att 1800-talliberalen  Mill som aristokratisk gentleman och Keynes som finstämd ekonom  ett halvsekel senare, inte alls förmådde uppskatta värdet av att arbeta och särskilt arbeta för att tjäna pengar genom eget företagande. De ansåg att samhällsdrivna företag  (system av ”liberal (demokratisk) socialism” eller ”demokratiska egendomar” enligt Rawls) var att föredra så att människor kunde koncentrera sig på viktigare saker än att tjäna pengar, såsom konst och filosofi. Keynes kallar de som hellre vill tjäna pengar  för ”strenous purposeful money makers”.

De förstod inte heller att värdet av egna intjänade pengar, oavsett via eget företagande eller hårt arbete, ger självförtroende och egenmakt till skillnad från bidragsberoende. Charles Murrays barska syn citeras i boken som ett moraliskt fördömande av europeiska välfärdsstater som Sverige. Dessa välmenande paternalistiska (eller som i Sverige, maternalistiska) stater tar bort ”the trouble out of life”, vilket kan låta bra, men gör enligt Murray att  det själva levande tas bort från livet (”drains too much of the life from life”).

En som tidigt förstod detta var givetvis John Locke, en urfader till de klassiska liberalerna Hume, Smith, Hayek, Friedman.

Locke skrev  i sin Two Treatises of Government 1689:

”The great and chief end, therefore, of Men’s uniting into commonwealths, and putting themselves under government, is the Preservation of their Property”

För Adam Smith var ren ekonomisk produktivitet något gott för hela samhället, inte bara för den idoge företagaren och den anställde. Den andre amerikanske presidenten och grundlagsfadern John Adams sa 1770 att ”property must be secured or liberty cannot exist”.

Om vi går till socialliberalen John Rawls huvudverk A Theory of Justice från 1971 så finner vi i hans modell en princip för att välja det ekonomiska system som bäst tillgodoser de mest fattiga. Den kallas ”the difference principle” och är en del av Rawls två grundläggande principer:

  1. Each citizen is guaranteed a fully adequate scheme of basic liberties, which is compatible with the same scheme of liberties for all others;
  2. Social and economic inequalities must satisfy two conditions:
    • to the greatest benefit of the least advantaged (the difference principle);
    • attached to positions and offices open to all

John Tomasi menar att (”socialdemokratisk”) omfördelning via skatter och offentlig välfärd är ett för direkt system för att hjälpa de fattigaste. Ett marknadsekonomiskt system som ger de fattigaste mer ekonomisk frihet och val  är mer indirekt och mer värdigt för utsatta individerna.  Handlingsutrymme premieras mer än de fattigas status som fattiga.

Ett återkommande exempel på Tomasis begrepp ”free market fairness” är systemet med skolpeng, vilket jag nämnde inledningsvis drivs av Indiens främsta liberala tankesmedja, CCS’ kampanj School Choice Campaign.

Över till den  andre och mer aktuelle blödande libertarianen som kom till Timbro och Stockholm nu i vår.

 

JASON BRENNAN

Jason Brennan på Timbro i april 2017. Videoupptagning.

Han är medlem av skribentkollektivet Bleeding Heart Libertarians till skillnad från gästbloggaren John Tomasi.

Med boken Against democracy, utgiven som Efter demokratin av Timbro nyligen, attackerar Brennan de flesta fördelar som allmän rösträtt i demokratier förväntas kunna uppvisa.

Här är några dystra citat från boken:

Brennan delar in väljarna i igonoranta ”hobbitar”,  partiska ”huliganer” och de fåtaliga rationella ”vulcans” (efter Star Trek). De flesta är antingen hobbitar eller huliganer. Huliganer  är politiskt intresserade och engagerade men är enligt Brennan mer farliga än de ignoranta hobbitarna.

Han visar empiriska försök med grupper som får lyssna på fakta och vantolkar allt till sitt politiska partis fördel och motståndarens nackdel. Politiskt intresserade är ungefär lika inkompetenta som politiker, en annan grupp Brennan misstror.

Väljarkåren är till och med systematiskt inkompetent under ett val och fattar beslut som grundar sig på okunskap och irrationalitet. Dessutom gör politik medborgare, familjemedlemmar och vänner till varandras fiender i mer eller mindre grad. I Sverige är det påtagligt om man öppet medger sympatier för SD.

Brennan tar ned idealistiska föreställningar om demokratin på jorden. Att en enskilds röst inte spelar någon roll för ett helt lands valresultat är matematiskt korrekt, men Brennan menar att själva rösträtten till gemene man är diskutabel. Och inte heller tror han att folk kan utbildas genom valdeltagande, eller träffa deliberativa val (deliberativ demokrati är än värre) eller känna sig moraliskt bättre (i kapitlet ”Politik är inte en dikt”).

Slide från Brennans presentation

Demokratin kan ersättas med olika former av  expertvälden, epistokratier, vilka bör testas i mindre skala föreslår Jason Brennan.

Väljare kan få genomgå ett kunskapstest för att få rösträtt är en variant, säkert ogenomförbar även om de som klarar testet får 1000 dollar. En annan är att en expertgrupp ska få inlägga veto mot demokratiska förslag, men inte själva lägga egna förslag. Utlottning av röster är ett annat förslag, säkert omöjligt men vi hade faktiskt lotteri i riksdagen 1973-1976.

Jason Brennan hänfaller till slutet till Churchills motto som givetvis inleder boken, det att demokratin är det sämsta styrelseform som prövats, förutom alla de andra.

Brennan hävdar att test med epistemokrati kanske inte är så bra ändå och kallar sin slutsats  för ”burkeansk konservatism”, nämligen att

”Demokratin är inte ett fullkomligt rättvist samhälleligt system, men det är alltför riskfyllt och farligt att försöka ersätta det med något annat. Budskapet den burkeanska konservatismen ger oss är att vara försiktiga, men vi måste också vara försiktiga med den burkeanska konservatismen. Den varnar oss om att försöken att göra saker och ting bättre kan leda till att de istället blir sämre”.

Som Samuel Johnson sa  så är vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. Det gäller Jason Brennans epistokratier, men även demokratin.

 

Tre halvdåliga böcker om Indien

 

14024_10204017405103049_3206320540253247318_n

Några rader om tre svenska böcker om Indien – ett område jag är välbekant med sedan mitt första besök 1984, mina arbets- och familjekontakter i Delhi och vidare här på bloggen .

Böckerna går dock inte att rekommendera för den som vill veta något om Indien. De intresserade kan läsa Per Anderssons blogg   , Göran Tunströms Indien- en vinterresa, Jan Myrdals Indien väntar eller varför inte några relativt aktuella analyser från indierna själva; Ramachandran Guhas India after Gandhi, Gurcharan Das India grows at night, Nandan Nilekani Imaging India och många fler som jag inte hunnit med att läsa men det finns massor av bra indisk litteratur på engelska om Indien .  Över till de mediokra svenska författarna:

Henrik  Chetan Aspengren gör stor sak av sitt adoptivskap i boken En dag i Delhi (Norstedts, 2014). Han kom till Sverige ett par månader gammal och växte sedan upp i Dalarna, blev historiker vid London och Uppsala på en avhandling om Pakistan, ärkefienden som han bott i under sina forskarstudier.

Hans bok är bitvis läsbar men har ingen särskild röd tråd bland hans traskande runt i Delhi och Mumbai, vid sitt barnhem i Karnataka och utforskande av några tidiga svensk-indiska förbindelser. Den är inte en historieskrivning, möjligen en post-kolonial metabeskrivning av bilderna av österlandet sett från Sverige.

Göran Tunströms fina skildring från sina rundresor under 1970-och 80-talen är inte alls jämförbar rent litterärt, men kanske var det åt dettta essäistiska och personliga håll Aspengren ville nå  utan att lyckas. Bloggkollegan Thomas Nydahl var dock imponerad.

Nästa bok Delhis vackraste händer av Mikael Bergstrand (Norstedts, 2011) är en skröna om en skånsk reporter på vift i Delhi. Jag har själv ofta haft den rollen, första gången som frilans 1987,  men kan inte förlika mig med hans tramsande. En kärlekshistoria med en gift skönhetssalongsföreståndare är huvudtemat och sedan en skumraskhistoria om hennes make.

Raljant om indierna men inte helt oläsbar, dock inget som man kan rekommendera om man vill veta något utöver de uppenbara klichéerna. Jag ska kanske inte vara för hård mot Bergstrand  vid närmare eftertanke då jag själv använt mig av en del vanliga (miss)uppfattningar om indiskt vardagsliv i min svensk-indiska thriller Sara Sarasvati   (vilken ingår i min Framtidsmannen ).

Den tredje boken, Erik Anderssons Indialänderna (Bonniers, 2015), är den bästa av de tre, men handlar å andra sidan inte om Indien. Mer om Västergötland, Mongoliet och alla kaukasiska länder däremellan.  Andersson beskriver en svensk amatöretnolog som reser österut och hamnar fel, blir förvirrad, tar om sina försök och dör till sist på resande fot.

Hans vänner och släkt minns honom men är inte riktigt överens. En roman om tolkningar, minnen och missuppfattningar. Av de tre är denna litterärt mest högstående även om den bitvis är tradig och lite väl underfundig. Men om Indien handlar den som sagt inte.

Som sagt var, läs inte böckerna och köp dem inte. Lägg ner din tid och pengar på annat. Res till Indien istället eller  förresten, gör inte det. Stanna och ät en god thali på närmaste indiska restaurang. Den indiska maten är faktiskt bättre här än där.

 

 

 

 

 

 

 

Sekulär buddhism – en inledning

Stephen_Batchelor

Publicerad i Tidningen Kulturen maj 2014

Om buddhismen ska ses som religion eller psykologi har länge intresserat främst västerlänningar, såväl forskare som praktiserande och troende buddhister. Ett tredje synsätt kan vara att se buddhismen som levnadskonst och sekulär etik. I så fall överges de religiösa inslagen med djupa rötter i indisk kultur och begrepp som karma, återfödelse och nirvana. Kvar blir en tunn mer modern buddhism, en ”buddhism light” eller ” sekulär buddhism” (även kallad agnostisk eller ateistisk buddhism).

Buddhismen vilar på tre pelare; Buddha (den upplyste personen Siddhartas uppenbarelse för 2500 år sedan i norra Indien), Dharma (läran om de fyra ädla sanningarna och den åttafaldiga vägen dit) och Sangha (församlingen av lärjungar, lekmän, munkar). Detta uttrycks i skilda traditioner geografiskt, nationellt och kulturellt i Asien, men även i västvärlden. I USA och Västeuropa är buddhismen en växande religion med sekulär buddhism som en liten men inflytelserik inriktning.

När buddhismen kom till USA och västvärlden under 1900-talet via inflyttade asiatiska gästarbetare och nyfikna bohemer uppfattades den som en religion bland andra. Anhängare flockades runt zen (Jack Kerouac) och tibetansk buddhism (Allen Ginsberg) liksom runt andra traditionella buddhistiska skolor från Asien.

Sedan 1960-talet så växte new age, yoga- och meditationsrörelser i väst fram vid sidan av de asiatiska tusenåriga buddhistiska inriktningarna theravada, mahayana och vajrayana. Inget verkade finns däremellan, det vill säga en buddhism som varken var urvattnad till ren yoga och new age eller doktrinär efter kloster- och lärotraditioner från Thailand, Japan eller Nepal. Men så 1985 tog den intellektuella brittiska buddhistmunken Stephen Batchleor av sig sin munkdräkt och började sin andliga och intellektuella resa mot ett nytt slags västerländsk buddhism, en sekulär livsåskådning utan religiösa pretentioner.

Han hade då suttit i 15 år i tibetanska och koreanska buddhistkloster, men fann att den buddhism som praktiserades där var för konservativ, för hierarkisk och hade för lite av den ursprunglige buddhisten Siddharta Gotamas budskap. Han var inte ensam om att söka nya vägar i västvärlden för denna vidsynta och samtidigt ursprungliga buddhism. I hans födelseland England fanns Gaia House och Sharpham Trust och i USA spirade meditationsrörelsen vipassana runt psykologen Jack Kornfield och hans Insight grupper. Möjligen kan sekulär buddhism sägas omfatta läkaren John Kabat-Zinns bruk av begreppet mindfullness vid sin stressklinik, men där finns för lite av buddhism och mer bara av praktisk handledning i meditation som nu blivit världsberömd som just ”mindfullnessrörelsen” med egna appar i mobilerna idag.

Sekulär buddhism skiljer sig från traditionella skolbildningar och new age genom att försöka gå tillbaka till Buddhas ursprungliga lära. Batchelor läste skrifterna i sina kloster på tibetanska, sanskrit och koreanska, men förstod att det fanns mer att upptäcka om man kunde det buddhistiska originalspråket, pali. När han lämnade klostervärlden och blev en fritänkande buddhist gick han därför tillbaka till de texter på pali som nedtecknades vid 100-talet före vår tideräkning. Sedan dess har Batchelor bedrivit ett omfattande filologiskt och filosofiskt forskningsarbete på egen hand. En professor utan titel, autodidakt som förutom de orientaliska språken även behärskar latin och grekiska, vilket ger honom många anledningar att jämföra österländskt och västerländskt tänkande.

Buddha framstår i detta sekulära ljus inte som en religionsstiftare utan som en klarsynt filosof som lyckades finna några nya begrepp utanför sin kulturella och andliga miljö i norra Indien för 2500 år sedan. De var tanken på varats kausalt betingade process (pratītyasamutpāda), läran om de fyra ädla sanningarna, medveten närvaro (mindfullness) och självtillit (existensens ensamhet).

För Batchelor är naturligt att se drag i andra filosofiska traditioner snarare än religiösa för att beskriva buddhismen. Hans första böcker handlade därför om en existentialistisk buddhism med referenser till filosofer som Heidegger och Sarte, teologer som Buber och Tillich, men även västerländsk antik filosofi från Grekland och Rom över upplysningsfilosofer och tysk romantik fram till idag; The Faith to doubt: glimpses of Buddhist uncertainty (1990), storsäljaren Buddhism without beliefs (1997), översättning av den skeptiska indiske lärofadern Nagarjunas verk från 200- talet i Verses from the center (2000), Living with the Devil: A meditation on good and evil (2004) och nu senast hans självbiografi, Confessions of a Buddhist atheist (2010). 2015 ska han ge ut After Buddhism vid Yale University Press. Boktiteln antyder snarast en postmodern buddhism vilket inte är något nytt. Redan på 1980-talet visade bland andra svensken Kaj Håkansson samband mellan Derrida och Nagarjuna.

Av all denna bokliga lärdom vill Stephen Batchelor få oss att förstå och uppskatta en slags ur-buddhism som inte bygger religiösa skolor med speciella kläder och tillåter anhängare att anamma meditation om de vill men annars avstå. Just meditation är något ganska främmande för buddhister i dess ursprungsländer i Asien brukar han betona. Där ses munkar meditera ibland men sällan lekmän och aldrig vanliga buddhister. En annan sida av buddhismen i Asien är att den ibland lierat sig med auktoritära ledare och inte lett till frigörelse från förtryck utan snarare upprätthållit makten. Diskriminering av kvinnor och homosexuella är andra kulturella drag som försiggått inom buddhistiska traditioner.

Överhuvudtaget har buddhismens spridning till väst inneburit att de olika buddhistiska skolorna i Asien fått kontakt med varandra. Ortodoxa regler och traditioner ifrågasätts mer om de jämförs med andra. Sekulär buddhism vill påskynda denna interna kritik inom buddhismen samtidigt som man vill gå tillbaka till ursprungsskrifterna på pali. Dessa är inte alltid kända i de asiatiska traditionerna vilket innebär att till exempel ledande tibetanska buddhister inte vet vad Buddha menade eftersom de inte kan läsa pali. De kan ofta bara sin tradition, vajrayana i Himalaya, som i allt bygger på tibetanska skrifter.

En invändning mot Batchelors begrepp sekulär buddhism är att han finner bara de drag hos Buddha som han själva vill framhäva; de antika skeptiska och romerska stoiska liksom renässanshumanistiska och pragmatiska. Åt var och en sin egen buddhism kan man då säga, men Batchelors enorma beläsenhet och klosterskolning gör honom till en kvalificerad samtalspartner med företrädare för de skilda buddhistiska tolkningarna i öst som i väst och med lärda inom västerländsk humanism och filosofi. Få kan samtidigt diskutera hebreiskans begrepp om Bibelns Satan, grekiskans diabolos, Baudelaires Ondskans blommor och buddhismens Mara för att analysera det ondas skepnad som djävul till exempel.

Sekulär buddhism är idag ett marginellt fenomen och har egentligen få anhängare som betecknar sig så. Meditationsgrupper inom Insight meditation och den burmesiske meditationsledaren SN Goenkas tradition kanske kan räknas dit. Däremot blomstrar mer traditionellt buddhistiska föreningar. Bara i Stockholm finns nio tibetanska och fem zenbuddhistiska grupper förutom mer etniska församlingar av inflyttade från Thailand, Sri Lanka och Taiwan.
För en avhoppad munk som Stephen Batchelor är det gott och väl att man börjar förstår buddhismen genom att gå med i en grupp och lär sig en tradition. Men sedan står man själv där, ansikte med döden, ångesten, livsvalen. Då hjälper religiösa system, begrepp som reinkarnation och nirvana föga. Bättre göra som Sören Kierkegaard och ta sin bibel, sätta sig att läsa ensam på sin kammare. Någon officiellt kristen blir man kanske inte men man blir levande och fri.

Huruvida det finns en himmel eller nirvana efter detta liv låter han vara osagt men han kan inte finna något bättre sätt att förbereda sig än att praktisera sin sekulära buddhism. En livskonst snarare än en religion. Han skriver om att gå från den trosbaserade Buddhismen 1.0 som vill kunna avgöra om de fyra ädla sanningarna är ”sanna”, till den praktikorienterade Buddhism 2.0, där frågan är om de fyra sanningar ”fungerar” är viktigare.
Avfällingen Batchelor gifte sig 1985 med en fransk nunna han träffade vid sitt zenkloster i Korea och lever i Sydfrankrike när han inte reser runt på föredragsturnéer. Livet som gift och fri obunden buddhist lockade fram en självständig europeisk intellektuell som öppnar nya andliga och geografiska korsvägar mellan kontinenter och traditioner. Inte religiös upplysning, men väl gedigen bildning.

Se även blogg

Sara Sarasvati: An Indo-Swedish story

Pageflex Persona [document: PRS0000038_00059]

This political thriller is set in 2020 in Delhi and Stockholm. Sara Sarasvati, a girl of 20 learns that her Swedish father whom she has had little contact with, is assassinated in Sweden. She flies to his funeral there, finds herself in the midst of media attention due to her father’s controversial political views. While in Sweden, she is persuaded to start study mining engineering there.

But her studies are interrupted by her unknown Swedish brother. Suddenly she is involved in international terrorism, ideological struggles and domestic Swedish politics. The new Swedish Prime Minister in year 2020 is a nationalist woman, born in Kurdistan who loves Sweden. A new kind of Swedish crime fiction with an intercultural twist and a racy daring plot. First chapter (scroll down for English).

Here is a review in Swedish at page 3.

This novel is a fictional sequel to the non-fiction The Swedish story/ Sverige 2020.

English edition

Ebok på Adlibris (SE)

Ebook on Smashwords (US)

Ebok på Dito (SE)

Ebok på Bokus (SE)

Ebok på Bokon (SE)

Ebook Kindle Kindle (US)

Tryckt bok
Adlibris (SE)

Bokus (SE)

Print version Createspace (US)

Print version at Amazon (US)
Amazon (India)