Kategoriarkiv: Indien

Två blödande libertarianska hjärtan

http://bleedingheartlibertarians.com/

Två intressanta politiska tänkare från USA har gästat Timbro i Stockholm för  att lansera sina böcker.

Jag har lyssnat på dem och omsider bläddrat i deras böcker.  De politiska filosoferna John Tomasi och Jason Brennan är båda en slags libertarianer med ett hjärta för social rättvisa (eller möjligen klassiska liberaler i det 2000:e årtusendet) och bloggar på Bleeding Heart Libertarians.

Tanken att just frihetliga tankar och marknadsekonomi kan skapa mer rättvisa än kollektiva offentliga system är lockande.

Jag noterade samma iver för att hjälpa fattiga indier vid min tid på Centre for Civil Society i New Delhi. En slags ”capitalism for the poor” tillämpades mot storföretag och offentlig byråkrati, för entreprenörskap och egenmakt. Kampanjen Jeevika om gatuförsäljares rättigheter och  School Choice Campaign för enkla privatskolor i slummen handlar om att engagera fattiga men maktlösa föräldrar till amibitiösa skolbarn, försäljare och medborgare.

Över till den förste blödiga libertarianen.

 

JOHN TOMASI

I oktober 2012 talade John Tomasi om sin Free market fairness på Timbro, vilket jag gjorde en kort bloggpost om då.

I sin analys beskriver Tomasi hur skydd för privategendom hjälper vad han kallar ”market democracy”. Det är den  metod vanliga konsumenter använder för att utöva viss frihet men även företagare och privata aktieägare.

För Tomasi är emellertid denna form av makt lika viktig som politiska fri- och rättigheter. I den omåttligt hyllade och populäre socialliberalen John Rawls modell ingår inte den ekonomiska friheten att starta företag i de grundläggande politiska rättigheterna. Rawls godtar bara rätten till personlig  icke kommersiell egendom och rätten att välja yrke,

För detta misstag har i synnerhet libertarianer kritiserat Rawls och hans socialliberala/socialdemokratiska efterföljare, vilka utgör flerparten av västvärldens dominerande politiska filosofer sedan 1960-talet.

Libertarianen Nozick är ett undantag som med viss rätt inte tas på allvar  enligt Tomasi som vill få in mer socialt ansvarstagande bland de självmaximerande libertarianerna. Därav det blödande hjärtat för ett samhälle där alla medmänniskor förtjänar respekt och inte lämnas utanför.

 

Boken Free Market Fairness är dock inte en renodlad libertariansk plädering utan försöker finna en väg mellan socialliberalism/ socialdemokrati, som här kallas ”high liberalism” å ena sidan och klassisk liberalism inklusive liberatarianism å den andra.

 

Hur detta kan struktureras visas i  denna tabell:

Från Mattias Svenssons intervju med John Tomasi i NEO 6/2012

För John Tomasi är den obefintliga dialogen mellan liberatarianer/klassiska liberaler och socialliberaler/ socialdemokrater en utmaning till att starta ett forskningsprogram om just ”market democracy”.

Att sätta upp social rättvisa som ett politiskt mål är en styggelse för liberatarianer/klassiska liberaler medan att sätta upp ekonomisk frihet är lika illa för socialliberaler/socialdemokrater/”high liberals”

Hans eget bidrag är att finna på brottsstycken hos den hyllade socialliberalen John Rawls där marknadsekonomiskt tänkande kan inrymmas. Men innan vi går in på det måste vi gå till JS Mill, JM Keynes och de andra high liberals som (Sverigebeundraren) Nussbaum och Dworkin och fundera varför de inte vill inkludera rätten att starta och äga företag i grundläggande politiska rättigheter.

Tomasi visar tydligt att 1800-talliberalen  Mill som aristokratisk gentleman och Keynes som finstämd ekonom  ett halvsekel senare, inte alls förmådde uppskatta värdet av att arbeta och särskilt arbeta för att tjäna pengar genom eget företagande. De ansåg att samhällsdrivna företag  (system av ”liberal (demokratisk) socialism” eller ”demokratiska egendomar” enligt Rawls) var att föredra så att människor kunde koncentrera sig på viktigare saker än att tjäna pengar, såsom konst och filosofi. Keynes kallar de som hellre vill tjäna pengar  för ”strenous purposeful money makers”.

De förstod inte heller att värdet av egna intjänade pengar, oavsett via eget företagande eller hårt arbete, ger självförtroende och egenmakt till skillnad från bidragsberoende. Charles Murrays barska syn citeras i boken som ett moraliskt fördömande av europeiska välfärdsstater som Sverige. Dessa välmenande paternalistiska (eller som i Sverige, maternalistiska) stater tar bort ”the trouble out of life”, vilket kan låta bra, men gör enligt Murray att  det själva levande tas bort från livet (”drains too much of the life from life”).

En som tidigt förstod detta var givetvis John Locke, en urfader till de klassiska liberalerna Hume, Smith, Hayek, Friedman.

Locke skrev  i sin Two Treatises of Government 1689:

”The great and chief end, therefore, of Men’s uniting into commonwealths, and putting themselves under government, is the Preservation of their Property”

För Adam Smith var ren ekonomisk produktivitet något gott för hela samhället, inte bara för den idoge företagaren och den anställde. Den andre amerikanske presidenten och grundlagsfadern John Adams sa 1770 att ”property must be secured or liberty cannot exist”.

Om vi går till socialliberalen John Rawls huvudverk A Theory of Justice från 1971 så finner vi i hans modell en princip för att välja det ekonomiska system som bäst tillgodoser de mest fattiga. Den kallas ”the difference principle” och är en del av Rawls två grundläggande principer:

  1. Each citizen is guaranteed a fully adequate scheme of basic liberties, which is compatible with the same scheme of liberties for all others;
  2. Social and economic inequalities must satisfy two conditions:
    • to the greatest benefit of the least advantaged (the difference principle);
    • attached to positions and offices open to all

John Tomasi menar att (”socialdemokratisk”) omfördelning via skatter och offentlig välfärd är ett för direkt system för att hjälpa de fattigaste. Ett marknadsekonomiskt system som ger de fattigaste mer ekonomisk frihet och val  är mer indirekt och mer värdigt för utsatta individerna.  Handlingsutrymme premieras mer än de fattigas status som fattiga.

Ett återkommande exempel på Tomasis begrepp ”free market fairness” är systemet med skolpeng, vilket jag nämnde inledningsvis drivs av Indiens främsta liberala tankesmedja, CCS’ kampanj School Choice Campaign.

Över till den  andre och mer aktuelle blödande libertarianen som kom till Timbro och Stockholm nu i vår.

 

JASON BRENNAN

Jason Brennan på Timbro i april 2017. Videoupptagning.

Han är medlem av skribentkollektivet Bleeding Heart Libertarians till skillnad från gästbloggaren John Tomasi.

Med boken Against democracy, utgiven som Efter demokratin av Timbro nyligen, attackerar Brennan de flesta fördelar som allmän rösträtt i demokratier förväntas kunna uppvisa.

Här är några dystra citat från boken:

Brennan delar in väljarna i igonoranta ”hobbitar”,  partiska ”huliganer” och de fåtaliga rationella ”vulcans” (efter Star Trek). De flesta är antingen hobbitar eller huliganer. Huliganer  är politiskt intresserade och engagerade men är enligt Brennan mer farliga än de ignoranta hobbitarna.

Han visar empiriska försök med grupper som får lyssna på fakta och vantolkar allt till sitt politiska partis fördel och motståndarens nackdel. Politiskt intresserade är ungefär lika inkompetenta som politiker, en annan grupp Brennan misstror.

Väljarkåren är till och med systematiskt inkompetent under ett val och fattar beslut som grundar sig på okunskap och irrationalitet. Dessutom gör politik medborgare, familjemedlemmar och vänner till varandras fiender i mer eller mindre grad. I Sverige är det påtagligt om man öppet medger sympatier för SD.

Brennan tar ned idealistiska föreställningar om demokratin på jorden. Att en enskilds röst inte spelar någon roll för ett helt lands valresultat är matematiskt korrekt, men Brennan menar att själva rösträtten till gemene man är diskutabel. Och inte heller tror han att folk kan utbildas genom valdeltagande, eller träffa deliberativa val (deliberativ demokrati är än värre) eller känna sig moraliskt bättre (i kapitlet ”Politik är inte en dikt”).

Slide från Brennans presentation

Demokratin kan ersättas med olika former av  expertvälden, epistokratier, vilka bör testas i mindre skala föreslår Jason Brennan.

Väljare kan få genomgå ett kunskapstest för att få rösträtt är en variant, säkert ogenomförbar även om de som klarar testet får 1000 dollar. En annan är att en expertgrupp ska få inlägga veto mot demokratiska förslag, men inte själva lägga egna förslag. Utlottning av röster är ett annat förslag, säkert omöjligt men vi hade faktiskt lotteri i riksdagen 1973-1976.

Jason Brennan hänfaller till slutet till Churchills motto som givetvis inleder boken, det att demokratin är det sämsta styrelseform som prövats, förutom alla de andra.

Brennan hävdar att test med epistemokrati kanske inte är så bra ändå och kallar sin slutsats  för ”burkeansk konservatism”, nämligen att

”Demokratin är inte ett fullkomligt rättvist samhälleligt system, men det är alltför riskfyllt och farligt att försöka ersätta det med något annat. Budskapet den burkeanska konservatismen ger oss är att vara försiktiga, men vi måste också vara försiktiga med den burkeanska konservatismen. Den varnar oss om att försöken att göra saker och ting bättre kan leda till att de istället blir sämre”.

Som Samuel Johnson sa  så är vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. Det gäller Jason Brennans epistokratier, men även demokratin.

 

Annonser

Tre halvdåliga böcker om Indien

 

14024_10204017405103049_3206320540253247318_n

Några rader om tre svenska böcker om Indien – ett område jag är välbekant med sedan mitt första besök 1984, mina arbets- och familjekontakter i Delhi och vidare här på bloggen .

Böckerna går dock inte att rekommendera för den som vill veta något om Indien. De intresserade kan läsa Per Anderssons blogg   , Göran Tunströms Indien- en vinterresa, Jan Myrdals Indien väntar eller varför inte några relativt aktuella analyser från indierna själva; Ramachandran Guhas India after Gandhi, Gurcharan Das India grows at night, Nandan Nilekani Imaging India och många fler som jag inte hunnit med att läsa men det finns massor av bra indisk litteratur på engelska om Indien .  Över till de mediokra svenska författarna:

Henrik  Chetan Aspengren gör stor sak av sitt adoptivskap i boken En dag i Delhi (Norstedts, 2014). Han kom till Sverige ett par månader gammal och växte sedan upp i Dalarna, blev historiker vid London och Uppsala på en avhandling om Pakistan, ärkefienden som han bott i under sina forskarstudier.

Hans bok är bitvis läsbar men har ingen särskild röd tråd bland hans traskande runt i Delhi och Mumbai, vid sitt barnhem i Karnataka och utforskande av några tidiga svensk-indiska förbindelser. Den är inte en historieskrivning, möjligen en post-kolonial metabeskrivning av bilderna av österlandet sett från Sverige.

Göran Tunströms fina skildring från sina rundresor under 1970-och 80-talen är inte alls jämförbar rent litterärt, men kanske var det åt dettta essäistiska och personliga håll Aspengren ville nå  utan att lyckas. Bloggkollegan Thomas Nydahl var dock imponerad.

Nästa bok Delhis vackraste händer av Mikael Bergstrand (Norstedts, 2011) är en skröna om en skånsk reporter på vift i Delhi. Jag har själv ofta haft den rollen, första gången som frilans 1987,  men kan inte förlika mig med hans tramsande. En kärlekshistoria med en gift skönhetssalongsföreståndare är huvudtemat och sedan en skumraskhistoria om hennes make.

Raljant om indierna men inte helt oläsbar, dock inget som man kan rekommendera om man vill veta något utöver de uppenbara klichéerna. Jag ska kanske inte vara för hård mot Bergstrand  vid närmare eftertanke då jag själv använt mig av en del vanliga (miss)uppfattningar om indiskt vardagsliv i min svensk-indiska thriller Sara Sarasvati   (vilken ingår i min Framtidsmannen ).

Den tredje boken, Erik Anderssons Indialänderna (Bonniers, 2015), är den bästa av de tre, men handlar å andra sidan inte om Indien. Mer om Västergötland, Mongoliet och alla kaukasiska länder däremellan.  Andersson beskriver en svensk amatöretnolog som reser österut och hamnar fel, blir förvirrad, tar om sina försök och dör till sist på resande fot.

Hans vänner och släkt minns honom men är inte riktigt överens. En roman om tolkningar, minnen och missuppfattningar. Av de tre är denna litterärt mest högstående även om den bitvis är tradig och lite väl underfundig. Men om Indien handlar den som sagt inte.

Som sagt var, läs inte böckerna och köp dem inte. Lägg ner din tid och pengar på annat. Res till Indien istället eller  förresten, gör inte det. Stanna och ät en god thali på närmaste indiska restaurang. Den indiska maten är faktiskt bättre här än där.

 

 

 

 

 

 

 

Sekulär buddhism – en inledning

Stephen_Batchelor

Publicerad i Tidningen Kulturen maj 2014

Om buddhismen ska ses som religion eller psykologi har länge intresserat främst västerlänningar, såväl forskare som praktiserande och troende buddhister. Ett tredje synsätt kan vara att se buddhismen som levnadskonst och sekulär etik. I så fall överges de religiösa inslagen med djupa rötter i indisk kultur och begrepp som karma, återfödelse och nirvana. Kvar blir en tunn mer modern buddhism, en ”buddhism light” eller ” sekulär buddhism” (även kallad agnostisk eller ateistisk buddhism).

Buddhismen vilar på tre pelare; Buddha (den upplyste personen Siddhartas uppenbarelse för 2500 år sedan i norra Indien), Dharma (läran om de fyra ädla sanningarna och den åttafaldiga vägen dit) och Sangha (församlingen av lärjungar, lekmän, munkar). Detta uttrycks i skilda traditioner geografiskt, nationellt och kulturellt i Asien, men även i västvärlden. I USA och Västeuropa är buddhismen en växande religion med sekulär buddhism som en liten men inflytelserik inriktning.

När buddhismen kom till USA och västvärlden under 1900-talet via inflyttade asiatiska gästarbetare och nyfikna bohemer uppfattades den som en religion bland andra. Anhängare flockades runt zen (Jack Kerouac) och tibetansk buddhism (Allen Ginsberg) liksom runt andra traditionella buddhistiska skolor från Asien.

Sedan 1960-talet så växte new age, yoga- och meditationsrörelser i väst fram vid sidan av de asiatiska tusenåriga buddhistiska inriktningarna theravada, mahayana och vajrayana. Inget verkade finns däremellan, det vill säga en buddhism som varken var urvattnad till ren yoga och new age eller doktrinär efter kloster- och lärotraditioner från Thailand, Japan eller Nepal. Men så 1985 tog den intellektuella brittiska buddhistmunken Stephen Batchleor av sig sin munkdräkt och började sin andliga och intellektuella resa mot ett nytt slags västerländsk buddhism, en sekulär livsåskådning utan religiösa pretentioner.

Han hade då suttit i 15 år i tibetanska och koreanska buddhistkloster, men fann att den buddhism som praktiserades där var för konservativ, för hierarkisk och hade för lite av den ursprunglige buddhisten Siddharta Gotamas budskap. Han var inte ensam om att söka nya vägar i västvärlden för denna vidsynta och samtidigt ursprungliga buddhism. I hans födelseland England fanns Gaia House och Sharpham Trust och i USA spirade meditationsrörelsen vipassana runt psykologen Jack Kornfield och hans Insight grupper. Möjligen kan sekulär buddhism sägas omfatta läkaren John Kabat-Zinns bruk av begreppet mindfullness vid sin stressklinik, men där finns för lite av buddhism och mer bara av praktisk handledning i meditation som nu blivit världsberömd som just ”mindfullnessrörelsen” med egna appar i mobilerna idag.

Sekulär buddhism skiljer sig från traditionella skolbildningar och new age genom att försöka gå tillbaka till Buddhas ursprungliga lära. Batchelor läste skrifterna i sina kloster på tibetanska, sanskrit och koreanska, men förstod att det fanns mer att upptäcka om man kunde det buddhistiska originalspråket, pali. När han lämnade klostervärlden och blev en fritänkande buddhist gick han därför tillbaka till de texter på pali som nedtecknades vid 100-talet före vår tideräkning. Sedan dess har Batchelor bedrivit ett omfattande filologiskt och filosofiskt forskningsarbete på egen hand. En professor utan titel, autodidakt som förutom de orientaliska språken även behärskar latin och grekiska, vilket ger honom många anledningar att jämföra österländskt och västerländskt tänkande.

Buddha framstår i detta sekulära ljus inte som en religionsstiftare utan som en klarsynt filosof som lyckades finna några nya begrepp utanför sin kulturella och andliga miljö i norra Indien för 2500 år sedan. De var tanken på varats kausalt betingade process (pratītyasamutpāda), läran om de fyra ädla sanningarna, medveten närvaro (mindfullness) och självtillit (existensens ensamhet).

För Batchelor är naturligt att se drag i andra filosofiska traditioner snarare än religiösa för att beskriva buddhismen. Hans första böcker handlade därför om en existentialistisk buddhism med referenser till filosofer som Heidegger och Sarte, teologer som Buber och Tillich, men även västerländsk antik filosofi från Grekland och Rom över upplysningsfilosofer och tysk romantik fram till idag; The Faith to doubt: glimpses of Buddhist uncertainty (1990), storsäljaren Buddhism without beliefs (1997), översättning av den skeptiska indiske lärofadern Nagarjunas verk från 200- talet i Verses from the center (2000), Living with the Devil: A meditation on good and evil (2004) och nu senast hans självbiografi, Confessions of a Buddhist atheist (2010). 2015 ska han ge ut After Buddhism vid Yale University Press. Boktiteln antyder snarast en postmodern buddhism vilket inte är något nytt. Redan på 1980-talet visade bland andra svensken Kaj Håkansson samband mellan Derrida och Nagarjuna.

Av all denna bokliga lärdom vill Stephen Batchelor få oss att förstå och uppskatta en slags ur-buddhism som inte bygger religiösa skolor med speciella kläder och tillåter anhängare att anamma meditation om de vill men annars avstå. Just meditation är något ganska främmande för buddhister i dess ursprungsländer i Asien brukar han betona. Där ses munkar meditera ibland men sällan lekmän och aldrig vanliga buddhister. En annan sida av buddhismen i Asien är att den ibland lierat sig med auktoritära ledare och inte lett till frigörelse från förtryck utan snarare upprätthållit makten. Diskriminering av kvinnor och homosexuella är andra kulturella drag som försiggått inom buddhistiska traditioner.

Överhuvudtaget har buddhismens spridning till väst inneburit att de olika buddhistiska skolorna i Asien fått kontakt med varandra. Ortodoxa regler och traditioner ifrågasätts mer om de jämförs med andra. Sekulär buddhism vill påskynda denna interna kritik inom buddhismen samtidigt som man vill gå tillbaka till ursprungsskrifterna på pali. Dessa är inte alltid kända i de asiatiska traditionerna vilket innebär att till exempel ledande tibetanska buddhister inte vet vad Buddha menade eftersom de inte kan läsa pali. De kan ofta bara sin tradition, vajrayana i Himalaya, som i allt bygger på tibetanska skrifter.

En invändning mot Batchelors begrepp sekulär buddhism är att han finner bara de drag hos Buddha som han själva vill framhäva; de antika skeptiska och romerska stoiska liksom renässanshumanistiska och pragmatiska. Åt var och en sin egen buddhism kan man då säga, men Batchelors enorma beläsenhet och klosterskolning gör honom till en kvalificerad samtalspartner med företrädare för de skilda buddhistiska tolkningarna i öst som i väst och med lärda inom västerländsk humanism och filosofi. Få kan samtidigt diskutera hebreiskans begrepp om Bibelns Satan, grekiskans diabolos, Baudelaires Ondskans blommor och buddhismens Mara för att analysera det ondas skepnad som djävul till exempel.

Sekulär buddhism är idag ett marginellt fenomen och har egentligen få anhängare som betecknar sig så. Meditationsgrupper inom Insight meditation och den burmesiske meditationsledaren SN Goenkas tradition kanske kan räknas dit. Däremot blomstrar mer traditionellt buddhistiska föreningar. Bara i Stockholm finns nio tibetanska och fem zenbuddhistiska grupper förutom mer etniska församlingar av inflyttade från Thailand, Sri Lanka och Taiwan.
För en avhoppad munk som Stephen Batchelor är det gott och väl att man börjar förstår buddhismen genom att gå med i en grupp och lär sig en tradition. Men sedan står man själv där, ansikte med döden, ångesten, livsvalen. Då hjälper religiösa system, begrepp som reinkarnation och nirvana föga. Bättre göra som Sören Kierkegaard och ta sin bibel, sätta sig att läsa ensam på sin kammare. Någon officiellt kristen blir man kanske inte men man blir levande och fri.

Huruvida det finns en himmel eller nirvana efter detta liv låter han vara osagt men han kan inte finna något bättre sätt att förbereda sig än att praktisera sin sekulära buddhism. En livskonst snarare än en religion. Han skriver om att gå från den trosbaserade Buddhismen 1.0 som vill kunna avgöra om de fyra ädla sanningarna är ”sanna”, till den praktikorienterade Buddhism 2.0, där frågan är om de fyra sanningar ”fungerar” är viktigare.
Avfällingen Batchelor gifte sig 1985 med en fransk nunna han träffade vid sitt zenkloster i Korea och lever i Sydfrankrike när han inte reser runt på föredragsturnéer. Livet som gift och fri obunden buddhist lockade fram en självständig europeisk intellektuell som öppnar nya andliga och geografiska korsvägar mellan kontinenter och traditioner. Inte religiös upplysning, men väl gedigen bildning.

Se även blogg

Sara Sarasvati: An Indo-Swedish story

Pageflex Persona [document: PRS0000038_00059]

This political thriller is set in 2020 in Delhi and Stockholm. Sara Sarasvati, a girl of 20 learns that her Swedish father whom she has had little contact with, is assassinated in Sweden. She flies to his funeral there, finds herself in the midst of media attention due to her father’s controversial political views. While in Sweden, she is persuaded to start study mining engineering there.

But her studies are interrupted by her unknown Swedish brother. Suddenly she is involved in international terrorism, ideological struggles and domestic Swedish politics. The new Swedish Prime Minister in year 2020 is a nationalist woman, born in Kurdistan who loves Sweden. A new kind of Swedish crime fiction with an intercultural twist and a racy daring plot. First chapter (scroll down for English).

Here is a review in Swedish at page 3.

This novel is a fictional sequel to the non-fiction The Swedish story/ Sverige 2020.

English edition

Ebok på Adlibris (SE)

Ebook on Smashwords (US)

Ebok på Dito (SE)

Ebok på Bokus (SE)

Ebok på Bokon (SE)

Ebook Kindle Kindle (US)

Tryckt bok
Adlibris (SE)

Bokus (SE)

Print version Createspace (US)

Print version at Amazon (US)
Amazon (India)

Me, Montaigne and Mahabharata

The five Pandava Brothers in the Mahabharata epic
The five Pandava Brothers in the Mahabharata epic. with Yudhisthira in centre

I have now reached well beyond the age when Michel de Montaigne in 1571 took an early retirement to write his Essais, 39 years.  In fact, the age when he died at 59, is just 4 years ahead for me. Parallels abound, personal and philosophical for me and Montaigne, but I want introduce another perspective on such an endeavour in midlife for gentlemen, that of the life-stage of the Forest- Dweller in ancient India who spends time dwelling over the ancient epic Mahabharata.  A 21th century contemporary commentator of the Mahabharata will also appear, Shri Gurcharan Das.

In ancient Indian Vedic tradition and philosophy, life was divided in four stages in according to the ashrama system for devoted Hindus. First, one studies up until around 20 years, the student or Brahmacharya stage. Second, entering the householder’s stage, Grihastha, until around 45 years.  Third, Vanaprastha stage of the hermit in the forest until around 65 years. Fourth and last, the Sannyasa stage of total reclusion with intention to spiritual liberation, Moksha.

Me at 55 years in the 21th century and Montaigne at 39 in the 16th century enter our Vanaprastha stages too, where we look back at our lives, still with ties to family and careers but preparing for the final stage and death. Montaigne sought his role models from Epicurean, Skeptic and Stoic philosophers in ancient Greece and Rome, which I find familiar and useful, but the ancient Indian traditions are also interesting for Western middle-aged middle class men like me and my readers. The forest-dweller of Vanuprastha, which literally means forest (vana) and going to (prastha), is satisfied with what life has brought him materially, as the affluent Montaigne was, and lives on as little as possible. In reality, few people can do this well unless they have had a good life materially and stems from a learned or well-to do family for generations. There is such a forest-dweller today in 21st century India, Gurcharan Das.

Indian businessman Gurcharan Das took an early retirement at age 51 after a life as a prominent businessman after 30 years. He comes from a good family in western Punjab, now in Pakistan, and made a career with a multinational corporation after been to Harvard, studying philosophy under John Rawls.  In 1994 he decided to devote his life to writing and intellectual pursuits, such as heading the liberal think tank Centre for Civil Society in New Delhi. I met him a few times while working under him at the think tank, and later read his auto-biographical novel A fine family, but foremost his 2009 moral and scholarly treatise The difficulty of being good: on the subtle art of dharma.

This contemporary Indian Montaigne has a similar taste for ancient texts but the choice is the Hindu epic Mahabharata, rather than Seneca’s aphorisms or Herodotus’ stories. Das went back to USA in 2002 for an “academic holiday”, where he studied as a young man, now to University of Chicago and studied the classical Sanskrit text with the best Mahabharata scholars in the world. As a businessman and a concerned citizen, Das was distraught by the moral failures of the global financial system in the first decade of the new millenium.  His attempt was to wrestle some old but still worthwhile truths about mankind which would enable him to better understand both Western and Eastern ways of dealing with tough decisions, moral boundaries and how to be good.

Like with Montaigne in 1572, a certain melancholy got Das started. The two see more tragic wisdom in tales of wars, horrors, superstition, deceit and such in epics like The Iliad and Odysseus, and the Mahabharata, than in philosophical treaties.  Das comments on the two classical tragic war epics, Western and Eastern:

“The Iliad is bloodthirsty, driven by anger and violence. The Mahabharata is just as gory, but it questions the violence. The first word in the Iliad is menin, rage, as Homer asks the Muse to sing about the ‘wrath of Achilles’. The Bhagavadgita’s [central chapter in the Mahabharata] first word is dharma-kshetre, ‘field of righteousness’, signalling that this is no ordinary was enacted on a battlefield; it is also a war of dharma in the conscience of each human being” [1]

Dharma means truth, way, duty, goodness, law – what is good in the same sense as Aristotle and Plato meant it.  The former’s concept of virtue is similar to dharma, the latter’s search for righteousness is also included in dharma.

Although the Essais are a kind of scholarly work albeit very personal and almost private, whereas the Mahabharata is not, if Indian readers forgive me for excluding the esoteric-spritual Bhagavadgita chapter (which was commented upon by Fichte, Hegel, Schopenhauer, Emerson and Thoreau in 19th century), I do think the thoughts of the French gentleman and speculations by ancient Indian sages are interesting to compare. Das’ study The difficulty of being good is the best application so far of Western philosophical and ethical ideas and traditions to the Mahabharata, a lot suggested by his friend and colleague Martha Nussbaum, by way of Hume, Kant and Rawls.

For non-Indian readers a short introduction to the story of the Bharata family wars, as compiled in the Maha Bharata (the Great Bharata[2]).  Two closely related warrior families in northern India become enemies to each other after a series of wrong decisions, deceit, envy and sense of duty. Five brothers who share one wife have the god Krishna on their side (an incarnation/avatar of the celestial god Lord Vishnu) against their cousin who has more armies and wealth behind him. After losing a game of dice the five brothers are forced into exile for 12 years but come back with revenge after much deliberation by their leader Yudhishthira who is committed not to use violence.

In the end the god Krishna persuades him and especially his brother Arjuna[3] to do what is right and true dharma, which is to fight the oppressing cousin Duryodhana. After a war with many magical incidents, the five brothers win. But like the ancient Greek heroes felt after bloodshed, the victory does not feel entirely right. The brothers fought their own grandfather, their cousins, and even one brother, although they did not know it. Looking out over the corpses, the leader Yudhishthira who is also a spiritual scholar of the ancient Vedas, a brahmin, just as he is of warrior caste, a kshatriya, wants to give up what he fought for and become a recluse, to enter the melancholy Vanaprashta stage in life. Krishna admonishes him, calls him selfish and ungrateful to the team that fought against the oppressors. None of them are satisfied with being recluses again.

The victorious leader Yudhishthira understands finally what he needs to do as a king, and enters  the palace throne, giving out positions to his brothers and comrades in arms and thus reigning gracefully for 36 years. The god Krishna who persuaded him not to follow a purely spiritual path gets accidentally killed. A remarkable ending but in line with the frail existences of the epic’s heroes.

No one is entirely evil or good. Characters behave as promiscuously as the Greek gods did during Homer’s and Aeschylus’ times. What differs is their reasoning openly about moral and metaphysical in the midst of action[4].  The reluctant non-violent king Yudhishthira is obviously a dharma king, an enlightened despot that understands the role of violence in his reign, but only as a last resort. Even violence must be used to defend dharma, or the good in the world.  Striking is that the deity Krishna needs to twice persuade humans not to be overly spiritual and unworldly, but take up arms and execute royal powers.

Krishna teaches the worldview of being in the world but not of the world. To act one must, as a householder, father, in working life etc., but do not think for a second that this world is all there is. Krishna shows his friend Arjuna how life starts, grows and stops, how generations follow one by one through life and death, and that the questions of meaning in life, man’s place in the universe, love and honour, duty and dharma, will always be there. To do one’s duty is to do the needful, as the colonial Indian English expression has it, with compassion. Only needs will be an animal life, but only compassion will get similarly wasted.

But how does we know what to do ? What is our duty ? Fairly easy in India where the warrior caste fights and the priests chant, as the impression could be from reading the Mahabharata. But even there people have choices. Duty can be also thought in a more universal sense, which runs alongside the sense from caste divisions and traditions. Noteworthy is the beautiful Drupadi who is shared by five husbands. Some characters also change sexes which make even questions of what men and women must do extraordinary. The toughest warrior of the victorious Pandava brothers, Arjuna, teaches dance and music to the court ladies when he is disguised as an eunuch. In the battlefield he is at first the most hesitant though having all sorts of magical powers and weapons.

Duty implies virtues, which in the Indian epic is what most characters strive for but few accomplish. Even the saintly Yudhishthria tells a kind of lie, concealing the truth of who has dies by mixing same name for an enemy’s son and an elephant. He is remorseful of this but appears still more holy than Lord Krishna who uses tricks to win and never excuses himself. He refers instead to a reasoning of means-to-ends that any business executive would appreciate.  For me as for Gurcharan Das, Krishna is not the main heroic character to follow but the anti-hero Yudhishthria.

Aristotelian virtue ethics seem consistent with the ancient Indian concepts at about the same time, 400 B.C.  The careful steering through a middle way between compassion and strength through violence is honoured by both. Forbearance, prudence and philosophical wisdom are more evident in Aristotle, who probably used his Nicomachian Ethics as lecture notes and not as an never- ending tale of wars and heroes, gods and human failures.

For someone like Monsieur Michael de Montaigne, if we return to his 17th century tower, ancient Greek virtues were much cherished and pondered upon. But he did not make himself into a French Renaissance gentleman by repeating the building of character and relying on virtues. Rather his adventure was to find in himself the faults (and farts) of precisely those virtue ethics. One should be courageous in battles, on horseback, in conversation (which probably was his best genre) and courts. His role models from Rome are Stoic where he is not. A modern individual in premodern times, or even postmodern as French philosopher J-F Lyotard once dubbed his fellow countryman, M. de Montaigne.

The only character in the Mahabharata that equals Montagine is Yudhishthira. Though they chose opposite ways, Montaigne going in to inner exile leading a Western Vanaprastha stage in life, while Yudhishthira takes on the throne as king, albeit a dharmic and therefore good king, they both are melancholic and remorseful at middle age. None of them are satisfied really. Montaigne finds he has failed his philosophical heroes and Yudhishthira ponders over his violent actions. Life was and is not better than this they seem to say. What unities them further is their truthfulness to their experiences and ambitions for leading truthful lives. Montaigne seems to miss his public life with all its mishappens, not being satisfied with his ancient books as friends.  Yudhishthira is reluctant ruler who longs for recluse, but does his duty no matter what he feels. Or he feels he must do his duty as king and is convinced that it is for the benefit of all. Maybe not for himself but for the kingdom, his kins and the protection of dharma.  He even states after being lectured by his wise uncle Bhishma about the need for a king to use violent force in order to protect the innocent,

“O Lord, the rod of punishment that reaches everywhere with the tremendous fiery energy is the best thing for all living things”[5]

Melancholy anti-heroes Montaigne and Yudhishthira had both been exposed to death, murder, wars as responsible rulers, yet keeping distance to their gruesome experiences. In the end, both of them continue to pursue their respective philosophical and spiritual developments. They persevere.  In fact, the name Yudhishthira means ”steady in war”, which is something he was not from the beginning but became. Montaigne’s perseverance is creating an open reflective and honest gentilhomme of himself. Their lives have taught them a kind of duty to do what is right irrespective of circumstances. An imperative to do good that has been tremendously hard for them to follow. Easier for Montaigne for sure, but he has a minute eye for all his failed ambitions that Yudhishthira does not tell us. Both of them want to lead a peaceful life where one does what one should do as any carpenter would do with a saw and a plank.  The trouble with them is their intellectual abilities that questions their duties and wants to find out why something needs to be done. They would make sorry carpenters.

Sarah Bakewell, How to live or A life of Montaigne in one question and twenty attempts at an answer (Other Press, London 2010)

Gurcharan Das, The difficulty of being good. On the subtle art of dharma (Oxford University Press, New York 2009)

Gurcharan Das, A fine family (Penguin India, New Delhi 1990)

Michel de Montaigne, The Complete essays. Translated by M.A. Screech (Penguin, London, 1991). Original texts 1580-1592.

R.K. Narayan, The Mahabharata (Penguin, London, 1978). Original text  ̴ 1500 B.C.E.


[1] P. 107-108

[2] Bharat is also the first name for India, still officially in use.  Persians called the people along the Indus Valley Hindus and their country India, but that was later. For Hindu religious purposes Bharat is used.

[3] Krishna’s reasoning with Arjuna who hesitates to fight his own cousins is the theme of the Bhagavadgita chapter, the Song of God (Bhagvan). Gandhi, Aurobindo and Tilak used the Gita in the fight against the British colonial rule in the first half of the 20th century. I read first the Gita in Arkansas, USA, 1976, of all places.

[4] This reasoning, repetitions and the bewildering family linkages (where charcters change names like in Russian novels) make the story very long, sometimes boring and quite complicated, much like the Bible. R.K. Narayan’s condensed version  is 180 pages long, whereas the original texts make up 18 volumes.

[5] The Mahabharata quoted in The difficulty of being good, p. 228

Presentation av The Swedish story i New Delhi

20130704_170042

I mitten av juli 2013 presenterade jag min Sverigebok The Swedish story vid Centre for Civil Society i New Delhi, Indien. En liberal tankesmedja som jag själv arbetat på tidigare.

De unga åhörarna fick höra om det extrema landet i norr och hur det kan bli mer likt normala länder i World Values Survey diagram.  De ställde kloka frågor om vad detta skulle innebära t ex i välståndsförändringar vilket kan besvaras med att USA, Australien och övriga Skandinavien är minst lika rika el tom rikare men med mer normala värderingar. Här finns min PPT.

Snart kommer den svenska översättningen, prel kallad Bortom Extremsverige. Både den och den engelska upplagan kommer också finnas som eböcker.