Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg kommenterade mitt inlägg igår.

Hennes kommentarer var i stort sett sakliga, men det är ändå intressant för mig att nyansera dem.

Orsaken till att jag hoppar av de alternativa medierna är inte enbart den försåtligt antisemitiska krönika som Avpixlat publicerat (och sedan avpublicerat efter att Mats Dagerlind försvarat den i många ordalag), även om den var starkt bidragande till mitt beslut.

Anledningen att kliva av Avpixlat m fl alternativmedier är att deras funktion fylls alltmer av vanliga medier som faktiskt gör sitt jobb, om än inte fullt ut.  Man kan säga att de alternativa medierna har blivit omkörda av de traditionella. Optimistiskt javisst, men allt mer rätt alltefter som flera fakta och nyheter kommer fram och folk i vården, på skolor, poliser och bibliotekarier börjar berätta.

Men sen skriver Åsa Linderborg något märkligt med tanke på hennes status som arbetarrörelsehistoriker:

”I slutet framgår att hans tack och hejdå i grunden handlar om att han inte är gångbar på arbetsmarknaden med det belastningsregister som ett liv i SD-kretsarna innebär”.

För de socialistiska agitatorer som cyklade  och gick runt på den svenska landsbygden för 100 år sedan gällde det att klara försörjningen. De blev ofta svartlistade hos arbetsgivarna och fick svälta sig fram.

Så har inte jag det men samma villkor existerar idag. Googlar man mitt namn kommer rasismbeskyllningar upp och mina texter på Avpixlat, Nya Tider osv. Jag har därför inte blivit kallad till de jobb jag sökt, från rektorsuppdrag (vilka jag haft tidigare) till boendestödjare och personlig assistent.

En annan parallell till förra sekelskiftets stridbara arbetare är att de inte fick låna möteslokaler av de borgerliga logerna och sällskapen. Istället hölls fackföreningsmöten och politiska möten utomhus i backar och i vägkorsningar. Förra året anordnade jag ett sådant möte i Rålambshovsparken i april då vädret faktiskt var rätt hyggligt.

Denna lista på vad jag och mina gelikar blivit utsatta för kan jämföras med de agitatorer blev utsatta för, de frimodiga män och kvinnor såg till att vi fick en stark reformistisk arbetarrörelse och ett omsidor ett fungerande folkhem.

Att jag vill kunna försörja mig själv, och den dotter jag har försörjningsplikt inför, ska inte spottas på. Jag ska dessutom inte behöva ta avstånd från mina politiska intressen för att kunna ta anställning, vilket Linderborg antyder vore lämpligt:

”Att Sjunnesson drar sig betyder inte att han gör upp med sina åsikter. Han kommer säkert tillbaka i något offentligt sammanhang, förmodligen i ungefär samma ärende”

Nej, jag ska inte behöva ta avstånd alls egentligen, men som läget är vill jag gå vidare utan det bagage som mina skriverier åsamkat mig. Jag ångrar inte vad jag skrivit eller står för, men väljer andra arenor. Inte märkligt men synd att detta beslut inte kan tas på allvar.

Vidare från Linderborgs penna:

”Sjunnesson är en notorisk avhoppare; han har fler kasserade partiböcker än de flesta”

Säkert har jag varit medlem i fler partier än de flesta vilket tyder på ett starkt intresse av att hitta rätt under nya villkor. Mina medlemskap kanske inte intresserar men så här ser de ut:

 

1977-1986, VPK. Gick ur pga ovilja att göra upp med Sovjet

1991-2000, V. Gick ur pga kommunismens återkomst (se intervju)

2001-2007, S. Passiv medlem i högersosseföreningen Nya Allmänna.

2007-2012, FP. Trodde på batongliberalerna Rojas/Sabuni/Björklund, men socialliberalerna vann

2013, SD.

 

Samtidigt verkar Åsa Linderborg inte helt oförstående inför att en fritänkare som jag väljer att nyorientera mig. Hennes och min bakgrund sammanfaller i viss mån, och vi har mötts vid ett par tillfällen t ex  då jag arrangerade ett föredrag vid Vänsterpartiet Uppsala runt 2000 om hennes avhandling om socialdemokratins självbild.

Under gymnasiet valde jag som specialarbete att skriva om socialdemokratinsidéhistoria och varför partiet föll 1976. Jag satt på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva för att läsa mikrofilmade tidningslägg och fick  ihop drygt 40 sidor. En B-uppsats ansåg min handledare att den nog kunde duga som, vilket jag inte alls förstod vidden av som gymnasist.

Jag träffade många äldre kämpar från arbetarrörelsen då, Anton Nilsson, Gunnar Gunnarsson, Lars Furuland  m fl som gjorde att saker och ting i historien föll på plats, liksom att jag undervisade ett tag på Brunnsviks folkhögskola och ledde marxistiska studiecirklar hos ABF och runt studentvänstern.

Åsa Linderborgs ingång i arbetarrörelsen är annorlunda med hennes familjs ryska kopplingar och hennes egna ideologiska fränder, de tyska vänstersocialisterna Karl Liebnecht och Rosa Luxemburg.

Mina hjältar var 1800-talsanarkisterna Bakunin och Krapotkin, de upproriska Kronstadsmatroserna  och Machno i Ukraina 1921, över till FAI-CNT i Spanien 1936, de ungerska arbetarråden 1956 och de utopiska upproren världen över och som tydligast i Paris 1968.

Denna frihetligt socialistiska tradition är lika oppositionell mot staten som mot kapitalet. En verklig maktkritik kan komma från vänster javisst, men även från höger och rentav från mitten. Att jag hållit fast vid denna frihetliga och folkliga tradition gör mitt val av SD enkelt.

Stryk alltså socialismen men behåll friheten och folket, Åsa.  Där hittar du mig.