Recension av Satis Polito av
Jimmie Åkesson 280 s. Asp & Lycke 2013-09-13 (publicerad i Dispatch International)

På omslaget sitter SD:s partiledare i strumplästen framför affischer med Per Albin från socialdemokratins folkhemsår. Han ler lite i mjugg och verkar blyg. Kanske också stolt.

Boken bygger på dagboksanteckningar från 2010 och Åkessons egna minnen från skoltid fram till inträdet i riksdagen. Hans lärares öppna vänsterengagemang som visade sig i ett skolval i Sölvesborg 1994 verkar ha varit tänt en första gnista. Två elevröster på det lilla hatade SD i skolan ledde till att läraren öppet tog avstånd och började misstänka elever för att ha röstat fel. Ungmoderaten Åkesson blev intresserad på grund av all uppståndelse. Läraren hade innan valet rekommenderat eleverna att rösta på vänstern.

Bokens titel betyder tillräckligt polerad och ska förstås som att SD med Åkesson lämnat de sk vilsna åren 1990-1994 bakom sig, då uniformerade nazister och skinnskallar drogs till SD. Ett tidigare förslag på titel var Vanlig vilket lättare visar vad Åkesson vill uppnå med att berätta öppet om sig själv. Han betonar i stil och i innehåll sin vanlighet. Bokens lätta stil är något han medvetet filat på för att nå ut till vanliga människor. Visst finns resonemang om multikulturalism, islam och medielogik men i stort sett är det nog som att sitta med Åkesson i en bil och fara runt på torgmöten från 1995. Man stannar till, sätter upp banderoller, talar och fikar. Åker vidare och småsnackar i bilen. Åkesson sitter nog ganska tyst bitvis gissar jag.

Vad som slår läsaren är det praktiska vardagliga slitet med organisation som Åkesson gjort sedan slutet av 1990-talet. Han verkar gilla bäst att fixa och dona med lite av varje; tryckerier, transporter, säkerhetsskydd, möten och hålla en låg profil. Hans konfliktundvikande personlighet är inget han skäms för, tvärtom erkänner han sin ovilja att öppna sig. Därför är boken intressant på ett plan där en författare med många viktiga hemligheter knappt antyder vad han skulle kunna berätta men hänvisar till sin privata läggning.

Denna svenska lågmälda stil är vad som lett till SD:s framgångar under Jimmie Åkesson och boken är ett bra exempel på hur ett ledarskap kan se ut när man är lantis, anspråkslös men lite småsur på att tvingas knyta näven i fickan och tiga om massinvandring, myndighetsövergrepp och mediedrev. För den som funderar på att ge sig in i SD finns gott om varningar men läget förändras långsamt till det bättre jämfört med våldsvänsterns utfall innan 2010. Åkessons personliga redogörelse är intressant för att den skildrar den utveckling i Sverige som många följt på avstånd sedan Balkankrigen på 1990talet utifrån en ganska begåvad men också vanlig ung mans funderingar och engagemang. Han blev inte hantverkare som sin far och två bröder. Men han blev en politisk hantverkare, en vanlig jobbare i vardagspolitiken. Tillräckligt polerad.