VARNING FÖR NARCISSISM OCH ÖVERLÄNKERI

 Åsa Linderborgs kommentar

Så har tiden kommit att stanna upp där jag är och avsluta mitt engagemang i de alternativa medierna. Tillfället nu i maj 2017 då jag dels blivit blockad av Facebook i en månad, dels offentligt tagit avstånd från en krönika i Avpixlat och från Ingrid Carlqvist, sammanföll med beslutet att lägga om kursen.

Vart jag tar vägen vet jag inte och jag ångrar inte mina fem år som folkbildare och skribent i de alltmer förbisprungna alternativmedierna. Optimistisk som jag är tror jag på fullt allvar att sociala medier och alternativmedier har förmått de etablerade medierna att känna alternativmediernas blåslampa, även på DN.

Mitt offentliga skrivande om vår extrema invandringspolitik började 2008 på en tidig blogg  och sedan fortsatte jag som många andra på Newsmill. Jag var även tidigt ute med att skriva för Dispatch International med några bokrecensioner (varav några på min blogg nu 1, 2, 3), medan Lars Hedegaard  och Ingrid Carlqvist ännu höll den igång som papperstidning. Nu finns inte ens webbversionen kvar.

Ingrid Carlqvists roll som Sverigevänlig opinionsbildare är oöverträffad och jag är tacksam över att ha samarbetat sida vid sida med henne mot islamisering och fega medier. Vi blev Facebookvänner och fikade i augusti 2012 på Gustav Adolfs torg i Malmö. Hon berättade om planerna på att starta en svensk-dansk veckotidning och med det blev jag även medlem i danska Trykkefrihedselskabet  (vilka idag tagit avstånd från henne), där Hedegaard tidigare varit ordförande.

Mitt engagemang i de svenska alternativmedierna börjar och slutar alltså med Ingrid Carlqvist, från 2012 till 2017. Jag har all beundran för hennes ork och vilja till att förändra medierna som medvetet har tigit om problemen med invandringen i över 30 år, men hennes öppenhet mot högerradikala, vitmaktförespråkande och antisemitiska ideologier, grupper och personer blev till sist för mycket för mig .  Vår turné i Skåne i somras mot islamisering kommer inte upprepas.

Jag noterade hennes radikalisering, ett begrepp man inte bara kan tillämpa på jihadister, från 2015 när hon och pseudonymen Conrad lämnade podden Radio Länsman/Realism och startade eget, Ingrid&Conrad. Utvecklingen sedan dess har varit bedrövlig i och med att hon släppt fram den enda högerextremisten efter den andra. Ifrågasättandet av Förintelsen  blev droppen liksom talet om de svenska judiska invandringsförespråkarna på 1960-talet. Buzzfeed  klampade in i de svenska alternativmedierna nyligen där de lade ihop henne, vitmaktförespråkaren Henrik Palmgren och identiärgubben Daniel Friberg med den rekorderlige Mats Dagerlind och trickstern Chang Frick. Ett försåtligt och lögnaktigt trick för att försöka visa att vi alla kritiker av islamisering och invandringspolitik hänger ihop.

Jag vet att alternativmedierna har sina fiender och att den splittring  som mitt och andras avståndstaganden utnyttjas flitigt. Men i likhet med Avpixlats krönikör John Gustavsson  anser jag att det måste ändå vara tillåtet att svära även i denna kyrka.

Själv hade jag liknande angrepp  på mig  från våra egna led när jag avslöjade SD:s taffliga skötsel av sin webbtidning Samtiden 2015. Mina skäl för detta finns i blogginläggen och jag tänker inte upprepa dem. För mig är kontroversen kring Samtiden ett avslutat kapitel och webbtidningen är idag väsentligt bättre med utmärkta inlägg i synnerhet av Tomas Brandberg och Dick Erixon.

Några månader efter denna öppna strid med ansvariga på SD tog jag ställning i Avpixlat för Mattias Karlsson mot SDU:s Gustav Kasselstrand/William Hahne, så den lojaliteten mot SD har det aldrig rått någon tvekan om. Fö en liknande strid som nu sker runt Ingrid Carlqvist och Avpixlats omstridda krönika av Rolf Malm.

Även från Avpixlat och min frände Salle  har jag fått ibland kritik och gått vidare.

Vad mitt beslut idag handlar om är att jag vill förnya mitt skrivande och finna en ny roll utanför alternativmedierna. Jag har skrivit över 60 krönikor i Avpixlat  och lika många andra texter av ren idealism,  men i längden går det inte att skriva ideellt och dessutom bli bortvald som arbetssökande av arbetsgivare efter några googlingar. 

På mitt senaste lärarvik googlade eleverna mig och ägnade sedan två månader att kasta saker på mig och skrika rasist.

Uppmuntran från Flashbackare  ger inte mat på bordet. Inte heller att vara flitig på Avpixlat.

När jag ser tillbaka på min bildningsresa  och mitt internationella liv i ljuset av mitt engagemang i den Sverigevänliga rörelsen ser jag en entusiastisk folkbildare som fann sig tillrätta i en gryende folkrörelse med offentliga föredrag och för lokala SD avdelningar   över landet, ibland flera gånger  och som väckt intresse från höger och vänster.

Även Uppsala Nya Tidnings ledarsida och Göteborgs stadsbibliotek uppmärksammade mig och Stockholms stad avbokade mina föredragsserier oupphörligen. Med tiden blev jag en slags svensk dissidentfigur, en position jag inte anser man kan tillskriva mig. Den enda nutida svensk som verkligen passar in i denna beteckning är Dan Park.

Däremot är jag journalist vilket Chang Frick inte vill erkänna  apropå mitt framträdande i SVT Opinion. Jag publicerade mina första betalda artiklar 1980, har arbetat som reporter på fyra lokalredaktioner, sålt frilansmaterial till ett 100-tal tidningar och tidskrifter (bland annat från reportageresor i USA, Danmark och Indien) samt startat och lett en lokal kultur- och reportagetidskrift i Uppsala. Min utbildning fick jag på medielinjen vid Nordens folkhögskola Biskops-Arnö, en kurs där jag sedan undervisade vid sidan av lärare i journalistik och skrivande på folkhögskolor, studieförbund och komvux.

Jämfört med den erfarne fd nyhetschefen Ingrid Carlqvist är jag, liksom Chang Frick, ett blåbär, men min journalistiska bakgrund räcker till. Att jag dessutom har arrangerat en internationell konferens om tryck- och yttrandefrihet stödjer mitt publicistiska engagemang. Dock har jag ofta skrivit mer kulturartiklar, till och med om filosofi i Avpixlat  och akademiska texter i marxistiska Zenit 1991, medverkat i studiosamtal  och debatt  än gjort rena brödjobb som reporter.

Vart jag tar vägen nu vet jag som sagt inte. Mina initiativ med  Fri Folkbildning, Avslöjad Kvinnodag 8 mars,  forskningsförslag, Sverigecertifierad äldreomsorg,  halalkost, goda semestersamtal, Folkets 1 maj  och Pride Järva  överlever om de har något berättigande. Själv drar jag mig ur efter att ha satsat ordentligt och ideellt i flera år. Vad gäller Swebbtv,  så får framtiden utvisa hur denna ganska lyckosamma satsning ska gestaltas.

Tack alla ni som stött mig och alla ni om irriterat sig på mig. Om några timmar är jag åter på Facebook där ni kan följa mig och se vartåt jag går.

Fridens liljor