Om de tigande medierna och den invandringskritiska opinionen

Denna text på Avpixlat
—

I oktober 1986 sände SVT:s Rekordmagasinet med programledaren Jan Guillou ett inslag om kriminalitet bland romer. Enligt Guillou var syftet att inte göra ett

”snyftreportage om hur synd det är som zigenarna och om våra fördomar mot dem. Istället vänder vi på steken och visar att det faktiskt är så att zigernare stjäl mer än andra, inte vill arbeta eller bo i lägenhet”.

Inslaget fälldes i Granskningsnämden för Radio och TV för ”brott mot Sveriges demokrati” med motiveringen att påpekandet om zigenarnas brottslighet skulle kunna framkalla rasistiska stämningar (se inledningen i Andreas Johanssons Heinös utmärkta bok Gillar vi olika?, Timbro 2012).

SKROTA KONSEKVENSNEUTRALITETEN?
Nästa vecka den 25 januari 2016, nästan 30 år senare efter Guillou visade mediernas mörkläggning och straffades, ska journalister debattera på anrika Publicistklubben i Stockholm huruvida journalister ska vara neutrala när de rapporterat om invandringens problem, dvs. att vara konsekvensneutrala, publicera oavsett vad som händer.

Bara rubriken ”Dags att skrota konsekvensneutraliten?” är märklig, som om denna princip hade gällt under de decennier vi talar om. SVT klarar uppenbarligen inte av att uppfylla detta, se SvD

I DN:s ledare (9/1) om mediernas tystnad angående övergreppen i Köln, dvs. före deras egna mörkanden i Stockholm avslöjades och tidningen skyllde allt på Stockholmspolisen, skrev den malliga morgontidningen vackert om denna publicistiska princip:

”Den rutinerade journalisten Erik Fichtelius är i dagarna aktuell med boken ”Vad är en nyhet?” (Bokförlaget Langenskiöld). Det var Fichtelius som, när han var Ekochef i mitten av 1980-talet, myntade det journalistiska begreppet ”konsekvensneutralitet”. I  boken skriver han:

‘Är nyheten sann och relevant, alltså viktig för publiken, så ska den publiceras oavsett om det är bra eller dåligt för en viss stat, politiker eller affärsverksamhet. Reportern ska inte ha som avsikt att uppnå en viss effekt eller politisk åtgärd med sin rapportering.’”

I själva verket är det först nu med framväxten av nya alternativa medier och SD:s framgångar som denna yrkesprincip för journalister kan tänkas fungera även i bevakningen av invandringens problem och kritiska röster. Och då ska Publicistklubben diskutera att avskaffa den. Milda makter.

Citat från programmet vid Publicistklubben nästa vecka:

”Politikernas omsvängning i invandringspolitiken, liksom händelserna i Köln och Kungsträdgården har väckt debatt om mediernas roll. Med förnyad intensitet diskuteras hur redaktionerna ska rapportera om invandring, etnicitet och Sverigedemokraterna. Samtidigt mobiliserar de så kallade alternativmedierna. Där förmedlas en bild av hur etablerade journalister förföljer Sverigedemokraterna och mörkar ”sanningen” om invandringens problem.

Debattklimatet hårdnar. Från alla håll. Vissa hävdar att väggarna har rasat i åsiktskorridoren och att spärrarna släppt för att skriva om brottslingars etnicitet och att medierna börjar anpassa sig till en främlingsfientlig agenda. Andra hävdar att medierna, av rädsla att associeras med SD, avstått från att problematisera politiken och strypt debatten genom att rasiststämpla kritiska röster.

Ska medierna ta ett demokratiskt ansvar och aktivt motverka mörka krafters agenda? Eller är en helt neutral nyhetsrapportering är det enda möjliga? Det är utgångspunkten för Publicistklubbens debatt måndagen den 25 januari.

Program:
18.30. Konsekvensneutralitet – då och nu
Erik Fichtelius, journalist/författare, tidigare bl.a chef för Ekot och Utbildningsradion och inrikesreporter på SVT.
Christina Jutterström, journalist, ledamot i Publicistklubbens styrelse, tidigare bl.a chef för DN, Expressen och SVT.

18.50 ca. Paneldebatt: Hur neutral bör en journalist vara?
Lasse Granestrand, journalist/författare
Pontus Mattsson, politisk reporter, SVT.
Annika Hamrud, frilansjournalist
Daniel Poohl, chefredaktör Expo
Erik Helmerson, ledarskribent Dagens Nyheter
Samtalsledare: Björn Häger, PK-ordförande”

I panelen återfinns ingen representant för de sk alternativmedierna, utan bara journalister i de traditionella medierna, MSM. DN:s Lasse Granestrand som nyligen i SvD instämde i att en mörkläggning existerar, men han är den ende kritikern. Sakine Madon (se Expressen) och Gunnar Sandelin (DN) hade också varit självskrivna.

Inte ens Chang Frick från NyheterIdag är inbjuden, han som berättade ett halvt dygn före DN:s Lasse Weirup, att polisen hade uppgifter om antastande unga utländska män vid festivalen We Are Sthlm i Kungsträdgården i augusti 2015, men som DN valde att inte efterforska.

DN:s Hanne Kjöller vore också självskriven på scen på måndag för att kunna bemöta Fricks anklagelser som hon i sin tur svarat på i DN, med märkligt stöd från Isobel Hadley- Kamptz i SvD och något bättre från DN-kollegan Erik Helmerson. För de som inte följt debatten, se länkar

Gatestone Institute Ingrid Carlqvist

Toklandet om Hanne Kjöller

Aftonbladets Martin Aagaard om förbjuda NyheterIdag

Mohammed Omar, Ilan Sadé och Henrik Alexandersson om mediernas vilja knyta NyheterIdag till Ryssland för att därmed misskreditera publikationen och dess kritik av medierna.

TVEKSAMMA DEBATTÖRER
Annika Hamrud, som däremot ska debattera på Publicstklubben nästa vecka, är en notoriskt tendentiös journalist. I det senaste och mest aktuella numret av Journalisten säger hon att NyheterIdags anklagelser mot DN är en ”befängd diskussion” och handlar om en ”kampanj mot seriös journalistik”. Se tidigare exempel på hennes egen hetsjournalistik mot bloggaren ”Julia Caesar” och mot mig i Expressen, ingendera som förtjänar att bemötas även om hennes inslag om Caesar i SR:s OBS i höstas har anmälts till Granskningsnämnden.

Det är som om tiden stått still sedan Guillous fällda inslag 1986. Två år senare bildades SD och ingen trodde väl att detta lilla marginaliserade parti skulle bli största parti i opinionsmätningarna, faktiskt i dag 21 januari (Metro). Själv hade jag inte kunnat föreställa mig att jag skulle associeras med och arbeta för ett socialkonservativt och nationalistiskt parti med tanke på min internationella bakgrund men tiderna förändras.

För översikt av vad debatten om invandring och medier egentligen handlat om sedan 1980-talet, läs Karl Olof Arnstberg och Gunnar Sandelins två volymer av den intressanta och välunderbyggda boken Invandring och mörkläggning.

Som många påpekat är partier som SD, invandringkritiska åsikter och mediernas ansvar att rapportera, ämnen som stötts och blötts i pressen sedan just 1980-talet. Det är som om 230 arga unga vita skinnskallar har satt sig över och dominerat all kritisk debatt om invandring, ute på den sk Helikopterplattan vid Gamla Stan i slutet av 1980-talet och en bit in på 1990-talet. Hur illa det än låter så kan det vara sant.

Där har de BSS, VAM, NSF, Nordisk Ditt och Nordiskt Datt m fl kunnat styra över landets svenskfödda journalister som alltsedan dess fått beröringsskräck över att granska detta viktiga område. De utlandsfödda har alltid kunnat kritisera invandringspolitiken, som Thomas Gür gjorde redan 1995, Maciej Zaremba, Mauricio Rojas m fl.

KURS OM SD OCH MEDIER
Journalister är uteslutande negativt inställda till SD och har därför svårt att rapportera sakligt. När jag anställdes på SD-ägda Samtiden våren 2014 så anmälde jag mig till en kurs i ämnet ”SD och medier”. Föreläsare var Kerstin Brunnberg (ordförande i Statens Kulturråd, styrelseledamot i Expo), Henrik Arnstad (författare till boken Älskade fascism och Björn Häger (journalist och ordförande i Publicistklubben, författare till boken Problempartiet, mediernas villrådighet kring SD valet 2010).

Vi var ett 30-tal journalister varav jag var den ende som kunde associeras med SD. Det faktum att ett riksdagspartis plats i medierna kunde vara ett ämne för Journalistförbundet verkade ingen notera. Föreställ er en kurs om ”Socialdemokratin och medierna” (vilket i dessa vinterdagar med Kommunalarbetarförbundet och Margot Wallström, vore i och för sig nog så intressant).

Arnstad var inte lika känd då och vi samtalade lite i pausen. Han vägrade ta mig i hand märkte jag, men var annars hövlig mot mig som han måste anse vara en slags nyfascisternas propagandist. När de tre dragit sina presentationer så var det dags för Brunnberg, Arnstad och Häger att sätta sig på en liten scen och debattera om SD verkligen var det farliga alla måste fördöma.

Frågan till denna panel lydde om man inte ropade ”Vargen kommer!” för tidigt. Vad ska man säga om ett mer nationalistiskt parti än SD dyker upp när man kallat SD för det värsta tänkbara, ett nazistiskt och rasistiskt parti? Se Lena Sundström i DN och i Journalisten 2012 där hon pläderar för att inte bevaka SD konsekvensneutralt.

Då reste sig Henrik Arnstad upp och ställde sig bakom sin stol med händerna på stolsryggen och ropade ”Varg, varg! Jag ropar varg!”. Han satte sig ned och vi journalister gapade. Häger såg generad ut. Se mitt referat i Samtiden.

Efter några harklanden så fortsatte kursen. Häger berättade lärdomarna från sin bok där han beskriver vad ett 20-tal journalister och redaktörer tänkt kring SD runt valet 2010. Han återvände till det motto han lärt sig från föreningen Grävande Journalister i början av 1990-talet och på Eko-redaktionen, att vara neutral, skriva korrekt oavsett och att varken tiga eller fördöma. Views and news.

Min respekt för Björn Häger grundlades då och jag gick med i Publicistklubben där jag ibland retat mig på ogenomtänkta debattupplägg, men inte på ordföranden Häger. Han är en hygglig karl och bra journalist som med uppdraget i PK tvingas balansera de påtryckningar som kommer från de ordinarie medierna vad gäller SD och migrations- och invandringsjournalistik.

Inte så att han för ett ögonblick kan misstänkas sympatisera med SD, men hans lojalitet verkar vara till yrkesuppdraget och journalistiken. Vad han säger i citatet ovan denna bloggpost om att det vore ”förfärligt” om folk litade mer på Avpixlat än vanliga medier betecknar jag som ett löst citat från ett oavslutat mer övertänkt resonemang.

Häger menar att att tiga ihjäl SD och problem med invandringen prövades vid valrörelsen 2006 utan resultat, liksom att hätskt fördöma partiet och deras väljare 2010. Ingendera metod fungerar. Bästa strategi är att bemöta sakligt, dvs att göra som statsvetaren Andreas Johansson Heinö föreslår i sin bok som tar sin utgångspunkt i Aftonbladets kampanj ”Vi gillar olika” och Chatham Houses rapport Right response:

”Det som fungerar är att ta problembeskrivningarna på allvar och argumentera skaligt och konkret. Framgångsrika strategier [att bemöta högerpopulistiska partier] är också att interagera lokalt, skapa möten och sträva efter att minska fördomar. Vad som däremot inte fungerar är att utestänga partierna eller att strunta i frågorna. Inte heller fungerar det att adoptera frågorna, det vill säga göra dessa partiers politik till sin egen.

Men i praktiken används sällan de goda strategierna. Vanligare är att dessa partiers ståndpunkter och argument förvrids och karikeras. Varför blir det så? En avgörande förklaring är att så många gör en uppenbart felaktig analys av de grundläggande orsakerna till dessa partiers framväxt. Många gör dessutom en felaktig analys av väljarnas motiv till att rösta på dessa partier” (s. 135)

Vad gäller Henrik Arnstad så har han sedan våren 2014 utmärkt sig på twitter och som regeringens expert på nyfascism. Tidskriften Respons har grundligt vederlagt hans empiri och slutsatser om att SD skulle vara ett fascistiskt parti 1, 2 och 3, liksom Forskning och Framsteg och docent Ann-Cathrine Jungar vid Södertörns Högskola.

JOURNALISTENS KRITIK AV MEDIEKRITIK
Tyvärr slutar inte ämnet om den invandringskritiska opinionen, SD och medierapporteringen med detta utan som vi sett de senaste veckorna sedan mediernas och polisens tiganden om övergrepp i Köln och Kungsträdgården så fortsätter samma process som Guillou försökte visa upp för 30 år sedan.

Journalisten, medlemtidning för landets journalister inklusive mig, har i det senaste numret flera artiklar som försvarar de etablerade medierna, särskilt DN, mot vad tidningen kallar ”drev”, dvs. att alternativmedier, bloggare och vanliga människor på sociala medier inte litar på dem. Se Helena Gierrtas ledare:

”De nationalistiska, högerextrema, invandringsfientliga krafterna verkar vilja samma sak med medierna och journalistiken här. De vill inte ha oberoende medier, som berättar hur det är. De som hatar och attackerar journalister och medier på nätet, och ibland i den fysiska världen, vill styra vad som sägs. Deras sajter har en tydlig avsikt.

Drevet mot Dagens Nyheter var ett typexempel på hur de arbetar. Genom att misstänkliggöra tidningen för att mörka, kan man sedan attackera alla journalister. Att det sedan visade sig att det snarare var polisen som mörkat, hindrade inte konspirationerna. Så blir spekulationerna, de felaktiga påståendena och generaliseringarna till sanningar i den slutna grupp där misstänksamheten frodas. Det händer att dessa sajter sätter agendan i ansvariga medier. Visst är det bra med diskussion och självkritik, men vi måste också försvara det vi står för och inte gå dessa mörkerkrafter till mötes. Vi har fortfarande vår etik att följa och vår journalistiska strävan att ge alla sidor i en konflikt möjlighet att ge sin bild av saken. Visst brister vi ibland, men den konspiration som hatsajterna ser finns helt enkelt inte.”

Den sista meningen motsägs av DN:s ledare som citerades i början av detta inlägg:

”För att diskussionen om hur vi bäst skyddar oss mot den här typen av brottslighet ska kunna föras fritt, och korrekta fakta komma fram, måste de traditionella medierna ta sitt ansvar. Ordet konsekvensneutralitet har några år på nacken, men det blir aldrig inaktuellt.”

När Journalistens chefredaktör Helena Giertta skrev detta hade inte Polisens mörkläggning avslöjats, se DN1, DN2 och DN3 och tryckfrihetsexperten Nils Funcke. Men allt mer har kommit upp till ytan och en del var inte vackert, och då menar jag inte alternativmedierna utan de traditionella medierna som upplät plats åt ursäktanden av kriminella invandrare från vänsterfeminister och rena stollar. Ang denna parallella debatt om invandrares brottslighet, kultur och etnicitet, se Adam Cwejman i GP och Rebecca Weidmo Uvell i SVT Opinion.

I samma nummer av Journalisten försökte vidare tidningens reporter Hanna Lundqvist beskriva stämningarna i debatten bland de vanliga medierna, men lyckas inte ta med det väsentliga, att lilla David, NyheterIdag lyckades knäcka Goliat, Dagens Nyheter.

Hon beskrev tidigare i Journalisten den modiga uppstickaren NyheterIdag som en obetydlig högerextrem webbtidning som svärtade ned Dagens Nyheters rykte. Efter att hon avfärdat Fricks stora scoop blev hans nyhet känd över hela världen via BBC, New York Times, Washington Post m fl.

Norska fackföreningstidningen Journalisten gjorde tvärtom, ringde upp Frick och fick fram att hans nyhet om att DN mörklagt tips i stort sett stämde, se NyheterIdag och Mohammad Omar i Det Goda Samhället. Inte ett ord i Journalisten om vad NyheterIdag fått fram om Dagens Nyheters missar, se 1 och 2.

Ett undantag i drevet mot invandringskritisk journalistik är den kommentar som Sveriges Radio Blekinge fått in i Journalisten efter att ha blivit beskylld av Ulrika Knutsson, skribent och fd ordförande i Publicistklubben för att ha rapporterat felaktigt och gynnat SD. Sveriges Radio hade på fötterna vilket SD-Kvinnor visste att utnyttja i ett inlägg i Aftonbladet, men som sagt, motbevis av mediernas mörkläggning från andra än alternativmedier, är sällsynta

Men ibland dyker det upp sanningsenliga personer i medierna utan att de klipps bort.

I Sveriges Radios Medierna den 15 jan säger Peter Santesson, chef på Demoskop och statsvetare, 3 min 50 sek in i programmet, att vad som nu sänds och trycks i medier visar på ett helt nytt och öppnare medieklimat om invandringskritik och problem runt asylboenden än vad som publicerats fram till hösten 2015. Erik Fichtelius instämde men inte lika tydligt.

Den förre moderate försvarsministern och landshövdingen Anders Björck sade annars tydligt och klart samma vecka i direktsänding av SVT:s nyhetspanel i Gomorron Sverige,att de traditionella medierna inte var att lita på.

För att gå tillbaka till Jan Guillou och vikten av saklig rapportering om invandring och SD, så sade den gamle gåsleversocialisten Guillou att SD inte alls är ett rasistiskt parti i Sveriges Radio i valrörelsen 2010. Lyssna på Thomas Nordegrens intervju i programmet Efter tre.

AVSLUTNING

Några synpunkter och förslag inför den närmaste framtiden:

1. Ett Folkets Journalistpris bör utlysas som likt etablissemangets Stora Journalistpris kan ges till de reportrar och debattörer som visat framfötterna inom alternativa medier. Nomineringar görs från läsarna/lyssnarna och en jury utser vinnarna (stalltips; Chang Frick, Ingrid Carlqvist, Johan Andersson, Marika Formgren, Mats Dagerlind)

2. En tankesmedja och en ny mediekanal på internet skapas som kan utveckla en sann och orädd medborgarjournalistik och opinionsbildning.

3. Den svenska Tryckfrihetsförordningen fyller 250 år i december 2016. Därför ska en internationell tryckfrihetskonferens anordnas i Stockholm i september där frihetskämpar försvarar det fria ordet mot inskränkningar, se sista raderna i mitt inlägg på Arnstberg och Sandelins blogg Mörkläggning. SVT har anställt SD-hataren Lena Sundström att bevaka tryck- och yttrandefriheten inför jubiliéet 🙂

4. Försvara attackerna mot tryck- och yttrandefriheten. Se min blogg 1, 2, och 3 och om förslag i USA, se Gatestone Institute.

5. Utred banden mellan de etablerade medierna och de personförföljande grupperna som Researchgruppen, Piscatus, Expo m fl, se mitt inlägg från 2014.

Konsekvensneutralitet och sanningslig journalistik är för viktigt för att lämnas över till ängsliga medier. Ändrar de sig inte får vi skapa egna och bättre alternativ.

Ses nästa vecka på Café Panorama, plan 5, Kulturhuset – en lokal jag velat hyra och nekats till att använda men jag hittade ett alternativ. Allt går.