Mitt förslösade bildningskapital – slutkapitlet i Pedagogik och polemik

Tidigare utdrag ur min pedagogikbok I, II, III, IV och V

– – –

Nedanstående text är en personlig betraktelse över bildningsbanorna hos en romanfigur i  den franske 1800-talsförfattaren Gustave Flauberts bok L’Èducation sentimentale (Hjärtats fostran), den franska sociologen Pierre Bourdieu och svenska pedagogen Donald Broady samt parallellt, min egen idiosynkratiska misslyckade bildningsgång och karriär.

 

FLAUBERTS FRÄNDE

Romankaraktären Frédéric Moreau är en fransk småborgare som försökte slå sig fram som författare och litteratör, betraktare av 1848 års revolutionsstrider, bohem och älskare, men som förlorar alla illusioner. En patetisk medelklassman vars skildring Flaubert gjort till en ironisk version av en bildningsroman för att tala med Sara Danius (Den blå tvålen, Bonniers, 2013).

Den har ingen sensmoral, handlar om trista ting, misslyckanden, men inget självmord som i Madame Bovary som kom ut decenniet före. ”Romanen är ett monument över tristess, passivitet, förstening” noterar Danius.

Moreau är en försiktig tråkmåns men dras till kultur och politik. Han går runt bland trasiga revolutionära barrikader 1848 och betraktar gatustriderna som ”ett skådespel”. Alltid distanserad, passiv men reflekterande.  En obestämbar borgare och tveksam bohem.

Bestämd till obeslutsamhet skriver Pierre Bourdieu i den kultursociologiska studien Konstens regler: det litterära fältets uppkomst och struktur (Symposion, 2000, original 1992) – den bok som ägnas just Flauberts person och denna roman.

Romanfiguren Frédéric Moreau drömmer om att bli författare, musiker, lärd historiker, målare och gör några tveksamma försök i Paris innan han återvänder till landsorten norrut. En tvivelaktig figur som Flaubert skapat för att visa oss livets gång och våra pinsamma försök att lossa våra kedjor, egna eller omvärldens, inom ett visst kraftfält – här den franska 1800-talsromanen inklusive dess författare och inriktningar (realism, naturalism, symbolism).

Bourdieu skriver om den triste huvudpersonen:

”Arvtagaren som inte vill bli vad han är, det vill säga en borgare, och som därför vacklar mellan strategier som ömsesidigt utesluter varandra. Och eftersom han vägrar att ta vara på de möjligheter som erbjud honom – bland annat äktenskapet med Louise – har han till slut komprometterat alla sina möjligheter till reproduktion. Hans motstridande ambitioner som i tur och ordning för honom mot de två polerna i det sociala rummet, mot en karriär som konstnär eller mot affärslivet, och parallellt med detta mot de två kvinnor som förknippas med dessa positioner, är typiska för en varelse utan tyngd (ett annat ord för allvar), ur stånd att bjuda fältets krafter motstånd” (s. 50, kursiv i original).

En ironisk småborgare som misslyckas som konstnär och som erkänner i slutet av sitt liv, och i slutet av boken, att hans liv saknat en klar inriktning, en riktlinje. Hans bästa minne blir ett misslyckat bordellbesök i ungdomen.

Hans liv är ett dubbelt misslyckande: enligt den bohemiska estetikens formel under mitten av 1800-talet så är det illa att vara framgångsrik i materiellt hänseende, således vinner den i konst som förlorar i pengar. Moreau är dock både usel som konstnär och som förvaltare av sin lilla förmögenhet.

Flaubert lyckas enligt Bourdieu med att skapa en position där passiviteten blir till ett estetiskt ställningstagande för en neutralitet, en högstämd konstnärlighet som inte bara förkastar borgerskapet utan även bohemen och de sociala världsförbättrarna.

Men hans romanfigur är en dilettant, en som förläst sig på teaterpjäser och äventyrsromaner, ja även nämner pikareskgenrens förstling, Don Quijote, där en annan halvrik och halvbildad herre söker ädel framgång i en oförstående omvärld.  Huvudpersonen Fréderic Moreau är lika förvirrad och tagen av skönlitteraturens värld som hans ungdomskärlek Madame Arnoux, och Emma Bovary kan man tillägga.

Den litterära världen är ingen plats för drömmare om man ska tro Flaubert och Bourdieu, utan där utkämpas strider om positioner i de litterära fälten; dels inom romanen, dels runt författaren. Bourdieu lägger samman romanfiguren Fréderic Moreau och författaren Gustave Flaubert i ett dubbelt fyrfältsschema.

Här nedan syns dock inte dessa två, romanfiguren och författaren, utan en bild av det kulturella fältet som sådant, inlemmat i ett större socialt fält. Övre högerpolen har lite kultur och mycket pengar, nedre vänsterpolen det motsatta.

Bilden är från den svenska upplagan i Donald Broadys förord till Pierre Bourdieus Konstens regler

 

Fréderic Moreau rör sig tveksamt från den högra sidan in mot vänster men retirerar tillbaka mot mitten. Flaubert går från samma position nedåt mot den autonoma och påvra positionen l’art pour l’art, men vänder upp till det övre vänstra hörnet som invald i franska Hederslegionen 1866 efter att ha blivit åtalad 1857 för omoral men frikänd.

 

 

Pierre Bourdieu

BOURDIEUS BANA

Pierre Bourdieu som studerat sociala strategier och symboler i hela sitt liv har berättat något om sin egen väg från födelsen 1930 den lilla sydfranska byn Denguin till professuren vid Collège de France 1981 i Paris. Till skillnad från Flaubert och hans romanfigur hade den unge Pierre mycket litet som skulle tala för att han skulle övervinna sina hinder som son till en rebellisk postiljon, långt från universitetsstäder nere vid gränsen mot Spanien i Pyrenéerna.

Fadern röstade långt till vänster och modern kom från en bondsläkt. Den unge Pierre Bourdieus habitus som begåvad, diskussionslysten, stridbar landsortsbo (i stil med irländare) var tillräcklig för att föra honom vidare, även om ett kultur- och utbildningssociologiskt mirakel behövdes vid varje övergång till ny skolform.

Han var uppstudsig mot lärare  vid internatskolan i Pau och alltid beredd att stå upp för rättvisa och för svaga.  Som Flaubert skrev, den som levt på en internatskola vet nästan allt om livet vid 12 års ålder (refererad i Bourdieus självbiografiska skiss från 2004).

Bourdieu var en duktig men oppositionell elev. Dragen till studier men i protest mot skolan som institution och upprätthöll en aristokratisk diskretion mot teorier och för empiri.  Hans väg från Sydfrankrike gick via gymnasiet Louis-le-Grand i Paris, École normale supérieure (rue-d’Ulm), fältstudier i Algeriet, École des hatues études en science sociales och slutligen till den självständiga akademiska institutionen Collège de France (där jag lyssnade på honom 1986).

Att antas till Paris förnämsta humanistiska gymnasium och till de intellektuellas bildningshärd, École normale supérieure (rue-d’Ulm), från byn är ett veritabelt kraftdåd. Men det räckte inte med karriären.

Bourdieu, som klarat provet för att bli gymnasielärare i filosofi, agrégation de philosophie 1924, valde att lämna teorien för praktiken bland algeriska bönder som antropolog/etnolog. För hans klasskamrater framstod valet som en nedklassering, lämna fina filosofitimmar för smutsigt fältarbete bland ibland arga, fattiga bönder i Nordafrika, dessutom under befrielsekrig från kolonin Frankrike. Sociologen Garfinkels term degraderingsrit framstår som adekvat.

Än märkligare framstår hans akademiska status som forskare, inte akademiker. Sedan 1964 har Pierre Bourdieu inte haft någon universitetstjänst i Frankrike och var aldrig ens kvalificerad till en universitetsprofessur eftersom han aldrig doktorerat.

Bourdieu innehade ett särskilt habitus, vilket enligt honom själv (och med Broadys ord), är system av dispositioner som tillåter människor att handla, tänka och orientera sig i den sociala världen. De är såväl sociala erfarenheter, kollektiva minnen som sätt att föra sin kropp och röst, som styr deras tankar och praktiker, oftast i kontinuitet med tidigare liv men ibland i ny inriktning.

Hans eget habitus lät honom lämna byn medan skolkamraterna blev kvar. Bourdieus föräldrar slutade skolan vid 14 respektive 16 års ålder, medan han fortsatte till 24 år. Så habitus är inte detsamma som reproduktion utan en form av symboliskt men förkroppsligat kapital.

Habitus ges värde som (symboliskt) kapital inom de sociala rum där vissa habitus premieras, men inte andra. Inom ekonomiska och kulturella fält värderas vissa habitus olika. Broady sammanfattar essensen:

”Var och en av oss är begåvad med en habitus, men det är marknaden som avgör vilka ingredienser i och effekter av denna habitus som kan fungera som kapital”

(se hans avhandling Sociologi och epistemologi. Om Pierre Bourdiues författarskap och den historiska epistemologin, HLS, 1991, s. 226).

 

Donald Broady

BROADY OCH JAG

Habitus är alltså bara användbart inom vissa fält. Att realisera mitt eventuella bildningskapital är vad jag försökt mig på utan större yttre framgång. Jag har ingen annan att skylla på än mig själv där mitt habitus nog varit till nackdel trots rätt goda förutsättningar.

Att jag själv uppskattar böcker och bildning är visserligen sant och att detta har inneburit personlig tillfredsställelse är sant. Men om mitt mål varit att någorlunda leva på detta kapital så är slutsatsen att det kulturella fält där bildningssträvan kan erkännas och växlas in i symboliskt kapital inte varit framgångsrikt. Inte heller en traditionell medelklasskarriär utan bildningsambitioner har jag uppnått.

Om man som jag föddes 1958 i en medelklassfamilj i det akademiska Uppsala på 1960- och 70-talen och ville skilja ut sig fanns nyvänstern och alternativrörelsen där som öppna famnar. Många intellektuella medelklassungdomar drogs till dessa partier, tidningar, miljögrupper, husockupationer, aktioner och några stannade där.

Jag var en av den och trodde på fullt allvar som drygt 20-åring att jag hade en framtid som fattig kulturtidskriftsredaktör eller vänsterförläggare. Mina jämnåriga och mer framgångsrika men också anpassningsbara och nu politiskt korrekta vänsternostalgiska förebilder var Johan Ehrenberg, Nina Lekander, Joakim Thåström och Brutus Östling.

På 1970-talet delades ungdomsprotesterna från 1968 upp i två läger; kommunisternas sekter inkl VPK (som jag gick in i 1977 under gymnasiet), delar av SAP å ena sidan, flummarna runt Gärdesfesterna, alternativrörelsen å den andra. I Ulf Lundells roman Sömnen från 1977 kallades de förra för ”Vasastaniter” och de senare rätt och slätt bohemer.  Några personer, med sympatier för milt men konsekvent samhällsuppror som jag, befann sig mellan dessa läger.

Jag for till exempel till den alternativa lärarhögskola/resande folkhögskolan i Tvind på Jylland redan på 1970-talet men var samtidigt en sk proggare. Punken kom för sent för mig när jag redan rotat mig i amerikansk folkrock och svensk proggrock i folkton (Norrlåtar, Turid, Kebnekajse).

Min bildningsgång kan förstås via jämförelser med vad som skedde inom skoldebatten och den forskning som pedagogikprofessorn Donald Broady bedrivit utifrån Pierre Bourdieus samhällsvetenskapliga program

Under 1970-talet startade Broady sin långa gedigna karriär inom lärarutbildning, pedagogik och aktivism, medan jag gick i plugget, dock redan då aktiv i elevkåren och i färd med egna studier vid Carolina universitetsbibliotek. Ett år på high school i USA, 1975–76 blev en sporre för mig att läsa facklitteratur på engelska. Just dessa utbytesstudier brukar Broady exemplifiera med sin tes om medelklassens egna omkörningsfiler utanför skolans motorvägar. Så rätt han hade och så fel jag gick.

 

Gymnasieläraren i filosofi, historia och svenska Donald Broady var en av flera initiativtagare till KRUT-KRitisk UTbildningstidskrift som försökte finna en skolpolitisk position genom att kryssa mellan nymarxismens alla varianter på 1970-talet och folkliga radikala rörelser utan särskilda teoretiska anspråk. KRUT ville inte liera sig med flummiga proggideal utan skrev i första numret 1977:

”Skolan ska inte i första hand vara mysig, den ska vara lärorik”.

I ett annat senare citat om progressiv projektmetodik noterade Broady syrligt att

”’projekt’ heter det nuförtiden när några ungar lämnas ifred i ett hörn av biblioteket”.

Själva skulle både jag och Broady nog båda varit mer än nöjda med denna placering utanför trista klassrum, men vi insåg båda att denna valhänta metodik inte var given för alla elever. Jag genomled högstadiet 1971–74 i Valsätraskolan i Uppsala med OBS klasser, rökruta, thinnerträffar på ungdomsgården med lärare som antingen satt på en kudde på katedern eller lämnade musiklektionerna när vi slog på alla instrument medan Uppsalas proto-punkband Gudibrallans senaste LP snurrade på skivtallriken.

Rektor Bo Hagman var sosse berättade grannarna i vårt välbeställda Norby villaområde och skakade på huvudet. Själv var jag elevrådsrepresentant, fixade skoldanser med pappas företagskort (rabatt på allt godis) och skrev bokrecensioner i elevtidningen, Valrossen.

Först vid starten i Lundellska skolan i gymnasiets första ring 1974 återgick min bildningsgång till mer sedvanlig medelklasstradition på naturvetenskaplig linje, som jag sedan dess gjort allt för att inte använda till en traditionell medelklasskarriär som akademiker eller lärare.

Carolina Rediviva, Uppsala universitetsbibliotek, syntes från våra lektionssalar vid Nedre Slottsgatan och de flesta lärare hade åtminstone magistergrad i sina ämnen. Bara drygt tio år innan jag började, 1960, hade det enskilda läroverket Lundellska skolan, övergått till statlig regi och 1971 upphörde den som läroverk för att bli gymnasieskola.

Dock hade litet förändrats och jag gick praktiskt taget i ett traditionellt humanistiskt läroverk i stil med Södra Latin i Stockholm. Medan jag organiserade elevråd (igen), satt i en sk SIA bestyrelse med rektor Rolf Aarflot, skolkade för att marschera mot Barsebäck och besöka Christiania, läsa modernistiska manifest jämsides med anarkistbladet Brand, uppstod således tidskriften KRUT (som jag aldrig varit del av men känt till via medarbetaren Märit Eijde).

Enligt mig stod KRUT för en slags ”lingonvänster”, då en beskyllning från VPK:are men för mig något genuint och stort, en kombination av gräsrotsaktivism med avancerad akademisk forskning, särskilt i kontinentala professionaliserings-, utbildningssociologiska och kulturteoretiska skolbildningar.

KRUT redaktionens ideella bildningsarbete var i stora stycken mer avancerat än vad som försiggick vid svenska universitetsinstitutioner vid denna tid. KRUT slog underifrån från förorter (Jordbro, Ålidhem), landsbygd (Jörn, Markitta, Norberg, Norrbotten) och nätverk av engagerade lärare, socialarbetare från barnbyn Skå, beväpnade med Skolhandboken, arbetarspel, Skolarkivet, skolanarkisterna Nils Christie och Ivan Illich, och  klientrörelserna runt Pockettidningen R.

KRUT var en del av denna mylla, en skeptisk akademiskt inriktad skolkritisk tidskrift som stod med foten inne i klassrum och seminarier, frivilliga (Nordiska Sommaruniversitetet där jag var aktiv) och institutionella (Lärarhögskolan i Stockholm). Man ville till och med bygga upp en Erfarenhetsförmedling för lärare vid mitten av 1970-talet, dit alla lärare kunde vända sig och utbyte tankar och erfarenheter från sina egna klassrumsexperiment och läsefrukter.

Om man ska finna historiska förebilder till denna alternativa och folkliga lärarorganisering så fanns runt de brittiska hemgårdarna liknande grupper som gjorde ” community work”. Idag finns bara rudiment kvar av dessa sociala ofta liberalt orienterade insatser vid 1900-talets första decennier i Sverige. Lärarnas självorganisering under 1970-talet motsvarades av klientorganisationerna RFHL, KRUM, RSMH, vars band till skolan och ställningstagande för skolelevers erfarenheter syntes i Pockettidningen R:s temanummer ”Utklassad” från 1972.

KRUT:s redaktion hade bland annat lärt sig av ett besök på danska ”Det Nødvendige Seminarium” i Tvind där de mest skäggiga progressiva lärarkandidaterna fanns i Norden på 1970-talet att kunskap inte är att förakta trots radikalt engagemang. Denna danska självstyrda och stundtals resande lärarhögskolan hade engagerat akademiska pedagoger, lika skäggiga och lufsiga som de själva, för att de skulle komma ut till deras experimentella lärarhögskola, där höns och grisar sprang runt medan de blivande lärarna tryckte stenciler, planerade resor till Afrika och diskuterade om parförhållanden inte var noe borgerligt skidt og uerotiskt.

Universitetspedagogerna lade huvudet på sned vid första föreläsningen och frågade Tvindfolket vad de ville man skulle tala om, varpå svaret blev att något sådant där trams ville inte lärarkandidaterna på Tvind höra talas om.

-Föreläs och ge oss den kunskap vi inte har. Vi har brått med sådden och utfodringen. Sitta med benen i kors duger icke. Sicken pjat, mænd!

De radikala akademiska pedagogerna lydde motvilligt men föreläste torrt och alla blev nöjda. Men någon mysprogressiv pedagogisk metodik kunde inte skönjas och väl var väl det.

Enligt KRUT var lärarnas yrkessjukdom deras tilltro till individualiserande metodik och psykologisering av samhälleliga konflikter. I dessa pedagogiska irrgångar återfanns ofta progressiva pedagoger och idealistiska unga lärare på 1970-talet och senare.

Broady m fl menade att enskilda progressiva lärares klassrumsexperiment kanske kunde vara framgångsrikt, men för att begripa skolan som system behövdes, som alltid vid förändringar, organisering och kunskap. Vad betydde några lärares dialogpedagogik, även om den uppmuntrades av Skolöverstyrelsen och Barnstugeutredningen, om hela skolan var en sorteringsmaskin inriktad på att upprätthålla klassamhället och hierarkier?

Dock fick det vara måtta med pessimismen enligt KRUT och Broady. Allt i skolan är inte förutbestämt och alla lärare kan göra skillnad för sina elever men en användbar analys av skolväsende och pedagogik måste vara teoretiskt grundad, inte enbart praktiskt.

Senare i sin installationsföreläsning i Uppsala universitetsaula 1998 skulle Broady påvisa tre skilda pedagogiska kunskapsformerna utifrån den franske sekelskiftssociologen Émile Durkheim;  bildningsvetenskap (science de l’éducation), praktisk teori och undervisningskonst (Artes, nr 1/1999).

Endast den första vetenskapliga pedagogiska kunskapen kan stå neutral i kritdammet vid tavlan och söka svar på varför skolan är som den är. De övriga talar om hur skolan bör vara och hur man rent konstfärdigt undervisar. Broady vill, sin teoretiska hållning till trots, uppvärdera de andra två, i synnerhet undervisningskonsten.

Åter till resonemangen vid KRUTs belamrade redaktion på Torpedverkstaden, Skeppsholmen, på 1970- och 80-talen. Även om idealistiska progressiva lärares klassrumshyss kan vara för småskaliga och kapitalismen vill ha lydiga elever så var den svenska skolan ingen kapitalistisk tvångsinrättning, ingen repressiv fabriksskola, menade man då.

KRUT menade till och med, till den pedagogiska flumvänsterns förtvivlan, att progressiva krav för en mer effektiv inlärning och resolut inriktning inte behöver vara helt fel även om kapitalet gynnas av läraktiga och dugliga elever. Dvs även lydiga elever kan vara bra för revolutionen, eftersom de antagligen suttit stilla vid läxförhör, skrivit bra på prov och lärt sig en del till nytta både för karriär och kritik, som Bourdieu vid lycéet i Pau på 1940-talet, Broady i Djurholms Samskola på 1950-talet och jag själv vid Lundellska skolan på 1970-talet.  Vi var duktiga skolpojkar men inte konforma.

Utan mina självstudier i socialdemokratins idéhistoria vilket ledde till en 40-sidig lunta som specialarbete i gymnasiet 1978 hade jag inte kunnat hålla studiecirklar inom ABF i Marx Kapitalet inom VPK eller förstå statsvetaren Mats Dahlkvists kapitallogiska handledning. Men den pedagogiska vänstern inklusive anhängare i liberala läger, radikal medelklass och socialdemokrati hade redan då grävt ned sig i ett obegripligt kunskapsförakt på 1970-talet och såg därmed skolan som ett instrument för klassförtryck med lärarkåren som utförare av förtrycket.

Tyvärr bidrog Broady oförskyllt till deras missförstånd genom att försöka reda ut kunskap, fostran och bildning i en lång artikel i KRUT 1981, ”Den dolda läroplanen” som repeterade grundläggande utbildningssociologiska resonemang från Kant, Herbart, Durkheim och tidigare tänkare vid medeltida skolinrättningar fram till 1960-talets klassrumsobservationer av Philip Jackson och Basil Bernstein.

Inget nytt egentligen förutom att även den progressiva pedagogiken som hyllades av många radikala lärare och SÖ befanns stå även den för en dold läroplan, än mer dold än tidigare. Denna dolda läroplanen gick, bland annat, ut på att lära sig sitta still, veta hut (folkskolan fram till 1962), räcka upp handen osv.

Immanuel Kant beskrev fenomenet öppet i sina föreläsningar i pedagogik i början av 1800-talet:

”Så skickar man t ex i början inte barnen till skolan med avsikten att de ska lära sig något där, utan för att de ska vänja sig att sitta stilla och punktligt iakttaga det som föreskrives dem ”.

Broady hävdade att felet med den dolda läroplanen var att den var dold, inte att den fanns överhuvudtaget. Fostran behövs om man är fler än två.

Proto-progressivisten J-J Rousseaus ensamma promenader med idealeleven Emile var tyvärr idealet även 1900-talets progressiva pedagoger, inte minst i den sk dialogpedagogiken, medan Broady och KRUT insåg att ordning i klassrummet där 25 barn stimmade inte var betjänta av lärdomar från dyaden lärare/elev.

Men inte av detta var möjligt för fyrkantig partivänster (inkl SAP) och pedagogiska karriärister som nu blivit mjukpedagoger vid SÖ. Broadys artikel togs till intäkt för att all undervisning var förtryck och en flodvåg av mjukpedagogisk sörja vällde över landets skolor och lärarutbildningar under 1980-talet från borgare såväl som socialister.

Katederundervisning var naturligtvis fel och hade så varit sedan 1946 års Skolkommission under Alva Myrdal, men nu blev även lärarauktoriteten nedmonterad, otydliga temastudier blev trendiga, betygen försvann nästan helt och en helt ny position växte fram, en koalition mellan pedagogisk vänster, och teknikoptimistisk höger mot all tidigare sk traditionell pedagogik.

Att den progressiva pedagogiken även den hade en dold läroplan gick de radikala svenska pedagogerna spårlöst förbi. De fortsatte än mer att utveckla egna hyss i skolan i tron att de hade undvikit den hemska dolda läroplanen. Alice Millers bok om Hitlers barndom och Tomas Ziehes ungdomsforskning drogs med i resonemangen om barns och ungas utveckling vid sidan av de pedagogiska inriktningarna Waldorfskolor, Montessori, Reggio Emilia, Bornholmsmodellen, Freire, Freinet, PBL, projektmetodik, erfarenhetslärande osv.

Broady förhöll sig skeptisk dels till dessa excesser, dels till de motreaktioner som hade kommit från borgerliga skolmästare, maoister, Doktor Gormander i Aftonbladet. Han ansåg att de som talade om att återuppväcka den gamla goda skolan, i synnerhet realskolan (som var folkpartiets käpphäst och som de ville bevara långt in i den sista enhetsskolestriden i Visby 1960), helt enkelt var otidsenliga.

Progressivism var egentligen inte en vänsterideologi utan reella och mångfacetterade svar på praktiska problem som moderna industrisamhällen stod inför under 1900-talets urbanisering, sekularisering och modernisering.

Broady skulle visa sig ha rätt att i att progressivism kunde även skapas i liberal, ja rentav i marknadsekonomisk skepnad, även i Sverige. Kanske fanns några lärdomar från KRUT med in i 1980-talets avregleringar för privata förskolor (daghemmet Pysslingen) och runt Miljöpartiets framväxt.  Självtillit och entreprenörskap hänger samman. Egensinne skulle man kanske kunna kalla fenomenet, som nog utmärker även en sådan bildningssolitär som mig.

Broady och KRUT förde ett tvåfrontskrig, minst. Dels mot den gamla skolans försvarare och de som ville återuppliva den, dels mot dimmiga progressivister och fyrkantiga marxister. En tredje front mot borgerligt progressiva utbildningsreformatörer utvecklades i början av 1980-talet då Broady noterade:

”Jag gissar att honnörsorden i skoldebatten inte kommer bli 70-talets ’dialog’ och ’kunskap’ utan istället ’kreativitet’, ’mångfald’, ’initiativ’, ’fantasi’, ’företagsamhet’, ’individen’, den enskilde, valfrihet ,frihet. Vad har socialdemokratiska skolpolitiker att sätta emot ? Blir det till att på nytt stå med mössan i hand och överlåta initiativet till högern?” (Socialistiskt Forum nr 6/1983).

Med stöd av tidigare generationer av utbildningsreformatorer och pedagogiska forskare som Torsten Husén, Ulf P. Lundgren, Urban Dahllöf m fl, kom Broadys samhällsinriktade analys av skolan och pedagogikens funktion till sin rätt på Lärarhögskolan i Stockholm och med Pierre Bourdieus sociologiska verktyg. Det tidigare individualpsykologiska perspektivet förbyttes mot dels utbildningssociologi i vid bemärkelse, dels en svensk vetenskapsteoretisk kökkenmödding kallad didaktik.

Idag att efter begreppet introducerats i svensk lärarutbildning och pedagogik (didaktikernas hatobjekt nr 1, medan metodik var deras hatobjekt nr 2) råder vetenskaplig och geografisk förvirring om själva begreppet didaktik) är läget än mer förvirrande.

 

1977

MITT HABITUS

Jag trodde aldrig jag skulle bli lärare och skolmänniska. Visserligen älskade jag skolan men samtidigt var den för trång; för borgerlig skulle jag sagt då, idag att den är för socialistisk.

Från 1980 började jag skriva i student-, vänster- och fackpress. Frilansartiklar och debatt, bokrecensioner och någon gång en längre essä. Men jag urskilde mig inte från mängden utan flöt med i växlingen från nyvänster till postmarxism i början av 1980-talet, en yngre eftertrupp till de äldre tveksamma vänstermän och litteratörer som visade vägen via tidskriften Kris och Nordiska Sommaruniversitetet (se Donald Broady och Mikael Palmes analys i Kulturens fält, Daidalos, 1998).

Jag var helt enkelt inte tillräckligt intressant och produktiv för att göra mig gällande i det kulturella fältet, men fortsatte ändå med frilansskriverier, filosofistudier, folkhögskolejobb och självstudier under 1990-talet vid sidan av familjeförsörjning.

Med tiden mattades mitt intresse för marxismens dödsflämtningar av, som pågått sedan 1975 i Frankrike (Otto Mannheimers artiklar i DN läste jag noga), men återupplivats gång på gång av personer som Fred Jameson, Michael Hardt och Toni Negri. 2000 var jag färdigt med Vänsterpartiet som jag lämnade med buller och brak, intervjuad i Moderna Tiders tv-kanal och med egna slutord i Vänsterpress och Arena.

Folkbildning har nog varit mitt kall, men jag har inte klarat av att inordna mig, vare sig när jag var folkhögskollärare eller studieförbundsledare. Nu när jag lämnat det etablerade politiskt korrekta kulturella fältet är jag än mindre anställningsbar eller tryckbar.  De folkbildningsinitiativ jag startat – egna och andras föredrag, bokutgivning, manifestationer – har stoppats och marginaliserats.

På så vis har jag hamnat i avantgardet som ser varje världslig framgång som ett misslyckande. Artisten som hyllas förlorar enligt den franska 1800-talsestetiken. Möjligen har jag misslyckats på riktigt, liksom min dissidentfrände Lars Vilks.

Samtidigt är det en befrielse och en manifestation över vart min bildningsgång lett mig. Mitt liv ter sig nu vid snart 60 mer som ett kladdigt men för mig viktigt konstverk. Men inte disciplinerat såsom de kloka franska filosoferna Pierre Hadot och Xavier Pavie föreställde sig livsskapandet med hjälp av etiska praktiker.

Jag har sysslat med buddhistisk meditation men mycket mer med buddhistisk filosofi, särskilt Madhyamika. Men jag har aldrig varit särskilt planerande utan gjort projekt vartefter, tagit påhugg och skrivit och läst som det fallit sig.  Ett slarvigt konstverk, javisst, men också en sammanvävd livsfläta med många starka trådar sedan barnsben. Uppbrott, egensinne, bildning, äventyr, strider, offentlighet.

Jag är inte som den passive Fréderic Moreau. Inte heller är jag lika begåvad som Bourdieu eller Broady. Mina sex böcker är usla jämfört med Gustave Flauberts och de två B:nas.

Min sturiga inriktning är självvald, ett habitus som trots alla goda förutsättningar, medelklass, intellektuell, akademisk omgivning, organisationsförmåga, ledarskap, inte nått framgång i det enda fält jag verkligen ägnat mig åt och uppskattar – bildningens fält.

Att realisera mitt bildningskapital på det svenska kulturella fältet är troligen numera helt förött. Vad jag skriver, säger och organiserar löper vid sidan av alla etablerade kanaler, de socialistiska såväl som de borgerliga.

Timbros antologier Varken bildning eller piano, Den borgerlige optimisten och Borgerlig framtid visar hur den borgerlighet jag växte upp i, en småföretagarfamilj i ett akademiskt villaområde, övergett sina egna traditioner.

Jag valde själv vänsterns bildningsvägar och känner mig fortfarande hemma där, men ingen av dem är relevanta idag. Vänstern och högern är ekonomistiska, och vad gäller den Sverigevänliga rörelsen där jag befunnit mig ett par år, så är intresset för även där bildning rätt magert. Så något fält för bildning eller folkbildning i den traditionella meningen ser jag inte, folkbildare som jag är och bildad småborgare från en universitetsstad.

Ett habitus utanför ett fält är orealiserbart i Bourdieus mening. Jag är därmed utan valuta på bildningens fält och utan piano dvs ekonomiskt kapital. En proletär och autodidakt.  Vad jag haft av begåvning och förutsättningar har jag inte tagit tillvara. Därmed har jag slösat bort det lilla bildningskapital jag haft och varken blivit framgångsrik skriftställare, bohem eller borgare.

Återstår att vad jag numer skriver och säger offentligt väcker vrede och kritik. Om det varit tyst om mig innan så hoppas jag att reaktioner inte låter vänta på sig, till exempel på denna bok.

Flauberts brev till Louise Colet den 14 juni 1853 fångar vad som kan hända:

”Man kan mäta värdet på en människa genom antalet fiender hon har, och betydelsen av ett konstverk genom hur pass mycket det blir attackerat”.

”Ställningstaganden (verk, manifest, politiska manifest osv), som man för analysens krav kan och bör behandla som ett ’system’ av motsättningar, är inte resultatet av någon slags objektiv överenskommelse, utan en produkt av och en insats i en ständig konflikt. Det är med andra ord själva kampen som är den alstrande och enande principen i detta system” (Konstens regler, Bourdieu, s. 336).

Min förhoppning är alltså att denna textsamling kan väcka stridslusta och polemik om bildning, skola, kultur, barn, ungdom och pedagogik.

 

Annonser

2 thoughts on “Mitt förslösade bildningskapital – slutkapitlet i Pedagogik och polemik”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s