Deleuze på dagis (från Pedagogik och polemik – om barn och förskola)

Här är det första avsnittet om barn och förskola i min bok Pedagogik och polemik.




Deleuze på dagis – del I

 

Hur kan en samtida vildsint fransk filosof bli auktoritet i forskning om svenska förskolor?  Genom tendentiös, ovetenskaplig och trendkänslig ideologi.  Varför? För att trenden inte mött något motstånd utan haft ett helt förskolepedagogiskt- och utbildningsvetenskapligt etablissemang bakom sig.  Hur gick det till? Denna historia är inte skriven men jag har några ledtrådar som förfärar, förskräcker och förundrar mig. Men också roar.

Jag har framför mig en diger och märklig text, Liselott Mariett Olssons doktorsavhandling, Movement and experimentation in young children’s learning från 2009, inspirerad av fransmannen och filosofen Gilles Deleuze och hans kollega psykologen Félix Guattari.

Den är inte oläsbar men näst intill.  Boken innehåller få resultat och observationer av barn i förskolor, men desto mer teoretiska resonemang av en karaktär som närmast skulle kunna kallas enerverande, jobbig, osammanhängande och psykotisk. För att förstå hur denna text kunde leda till en doktorsgrad för Liselott Olsson och tjänst ska jag be läsaren följa med några decennier tillbaks. Vi är inte klara med 1970-talet på länge än.

FÖRHISTORIEN

Vid Lärarhögskolan i Stockholm på 1970-talet fanns dels de traditionella psykologiskt-pedagogiska forskningsinriktningarna, särskilt barn- och utvecklingspsykologisk forskning för förskolan, dels en radikal generation som ville tillämpa samhällsvetenskapliga och utbildningssociologiska paradigm på förskola och skola och gå längre än den progressiva reform- och aktivitetspedagogiken. De senare leddes bland andra av professorn, rektorn och sedermera generaldirektören Ulf P. Lundgren som vid den tiden introducerade läroplansteori, amerikansk utbildningspolitik och mycket annat. Själv kom han från Torsten Huséns och Urban Dahllöfs håll med intressanta resultat från klassrumsobservationer. Alltnog.

Revoltåret 1968 och generationen som föddes på 1940-talet förändrade bilden av svensk skola och pedagogisk forskning. Snabbt in med Marx, tysk och lite dansk socialisationsteori, hermeneutik, fenomenologi, vidare in med fransmännen Pierre Bourdieu och Michel Foucault, de två utbildningsteoretiker som stod sig under 1980-talet på Lärarhögskolan, främst genom Donald Broadys och Mikael Palmes utmärkta forskning utifrån den Bourdieus mer empiriska studier av utbildningskapital i skilda sociala fält. Foucaults svenska lärjungar vid Lärarhögskolan avsatte inte samma självständiga avtryck tyvärr utan bara epigoner.

Under 1990-talet förbyttes forskningen med än mer kontinentalfilosofi men nu inlemmat i brittisk ungdomsforskning, tysk diskursetik, amerikansk cultural studies och en eklektisk postmodernism. Marx och Foucault dög bara som ett första steg, till dem lades Derrida, Levinas och andra sk post-tänkare.  Den nazistiske filosofen Martin Heideggers och antisemitiske litteraturvetaren Paul de Mans roll i detta tänkandes tidiga dekonstruktionshistoria berördes inte. Enklare så.

Först vid millenniets slut, år 2000, lades de mer vildsinta fransmännen Deleuze och Guattari till den kanon som traderats vid lärarutbildningen. Förskoleprofessor Gunilla Dahlberg som tidigare främst använt idéhistorikern Michael Foucault i sina analyser av svensk förskolehistoria och samhällsuppdrag fick då fatt i det ogripbara begreppet rhizome från Deleuze och Guattari. Begreppet har hon och Peter Moss för övrigt översatt till svenska som ”spagettiröra”[1]. Vi återkommer till detta begrepp senare.

Vid denna tid runt år 2000 hade postmodernismen i andra ämnen vid svenska universitet redan haft sin bästa tid, ett knappt decennium senare än den försvunnit utomlands[2]. Icke så inom förskolepedagogikens forskningsområde. Där befanns postmodernismen och poststrukturalismen överleva i ett eget isolat, långt från andra universitetsämnen, men med ett eget praktikområde, Reggio Emilia pedagogiken från Italiens 1960-tal och framåt.  Dahlberg förmådde applicera en mängd begrepp från fransk postmodernism, främst poststrukturalistisk filosofi (dvs Foucault, Derrida, Levinas, Deleuze m fl), på den mycket vagt teoretiskt grundade Reggio Emilia pedagogiken som blomstrande i förskolor i norra Italien och blev en succé i Sverige och i vissa läger utomlands.

Man kan nog med hävda att det två utställningarna, Ett barn har 100 språk och Mer om de 100 språken, om de italienska förskolornas pedagogik i Reggio Emilia vid Moderna Muséet i Stockholm på 1980-talet och introduktionen av konstnärlig postmodernism, grafisk experimentlusta och filosofisk poststrukturalism (tidskrifterna Kris, Res Publica, men även ETC) under samma decennium, gjorde att upprorsandan och vänsterradikalismen från 1968 fick ny kraft[3]. Under 1970-talet hade vänstern visserligen segrat i kultur- och medielivet i Sverige, men den svenska socialdemokratiska 44 år långa makten bröts 1976 med Fälldins borgerliga regering och utomlands valdes de hårdföra anti-kommunisterna Margret Thatcher 1979 och Ronald Reagan 1980.

Marxismen övergick i postmarxism men räddades av denna ny kultur- och psykologiskt inriktade vänster t ex Fredrick Jameson i USA och hans franska kollegor Deleuze, Derrida m fl. Den tyska nymarxistiska Frankfurterskolan spelade viss roll men var betydligt mindre sexig, särskilt sociologen Habermas Theorie des Kommunikativen Handels 1981. Samma år utbröt en fransk-tysk filosofisk strid mellan Habermas och Foucault, där den förre tråkige tysken anklagade den senare frivole fransmannen för naiv anarkism på gränsen till nyliberalism, vilket den senare besvarade med beskyllningar för totalitära tyska förnuftsanspråk. Modernismen är ett ofullbordat projekt hävdade Habermas med referens till sin föregångare Adorno (vederbörligen av-nietzschefierad).

Vänsterns nedgång i samhällsutvecklingen i Sverige kunde alltså brytas och överleva vid Lärarhögskolan, i synnerhet vid inom förskolans forskningsområde, med stöd av vänsterns framgångsrika anti-auktoritära förskolor i Italien och postmarxister från Frankrike.  För pedagogikens del blev detta enligt mitt förmenande bedrövligt eftersom den eventuella empiri som funnits bland mer renläriga marxister under 1970-och 80-talen förbyttes till diskursanalys och interna metavetenskapliga diskussioner med inte sällan psykoanalytiska inslag. Om man utgår från att alla talar var sitt språkspel finns lite intresse för dialog som förebilderna Lyotard och Derrida visade. Även Deleuze och Guattari menade att filosofer inte skulle ägna sig åt att polemisera och besvara varandras påståenden

“. . . philosophers have very little time for discussion. Every philosopher runs away when he or she hears someone say, ‘Let’s discuss this.”[4]

Deleuze själv hatade seminarier med andra filosofer och gick ut när hans kollega filosofen Alain Badiou vid Vincennes universitetet ville diskutera politisk filosofi vid seminarier. Inkommensurabilitet. Stonewalling.  Tjurskallighet.  Guattari var nog tvärtom mer manisk i sin iver men få hängde med i hans disparata associationer mellan insekter, Lacans objet petit a, Marxs despotiska orientalism, spermaflöden och Reimansk geometri.

REGGIO EMILIA PEDAGOGISKT POTPURRI

I Stockholms förorter Skarpnäck, Trångsund, Hammarby, Sundbyberg m fl startade Gunilla Dahlberg och hennes entusiastiska kollegor, Lenz Taguchi bland andra, på 1990-talet forsknings- och utvecklingsprojekt i andan från de fria och barncentrerade metoderna från Italien.  Fantasi och experiment, rörelse och dokumentation av pedagogisk utveckling, var ledorden. Efter tio år i samarbete med Lärarhögskolan hade en mängd bråte av teckningar, dokumentationer, pedagogiska texter och material samlats på hög.  Till dessa kom Liselotte M. Olsson och valde ut ett projekt med en overheadapparat på en småbarnsavdelning i Trångsund. Hon hade inget kriterium för att välja ut just detta men hänvisar till ett fullkomligt irrelevant men stilfullt citat om Gilles Deleuze att under en massa oljud ligger små tysta händelser.

I hennes avhandling Movement and experimentation in young children’s learning (Routeledge, 2009) upptar bilder av barns lek med overheadprojektorn och beskrivningar 20 sidor av bokens 200. 10 % empiri således.  Resten är en redogörelse för Deleuze och Guattaris idéer som visserligen i stort sett är korrekt men inte kan sägas vara vetenskap eller dokumentation utan bara en hagiografi över två vilda fransmäns tankar på sin kammare i allehanda vetenskaper.

Vad som skedde med Dahlbergs handledning av Olsson vet jag förstås inte. Men klart är att Olsson fick material från ett Reggio Emilia inspirerat projekt i en förskola i ett projekt som Dahlberg själv varit del av som upphovskvinna. Olsson skriver sedan en avhandling med teoretisk inspiration från Dahlberg tillämpat på ett projekt startat av Dahlberg som sedan handleder Olssons forskning.  Avhandlingen ges ut som bok i serien Contesting Early Childhood på ansedda Routledge i England med förord av Gunilla Dahlberg. Ett entusiastiskt förord. Visst kan den akademiska världen te sig inskränkt men denna text är osedvanligt ovetenskaplig och att jäv förekommit verkar inte uteslutet. Att Olsson skulle kunna förhålla sig kritiskt till Dahlberg som

1) upphov till hennes beskedliga empiri

2) upphov till hennes teoretiska inspiration

3) till hennes handledning

4) till hennes bokutgivning av avhandlingen – ter sig svårt och därmed inte forskningsetiskt korrekt.

Olsson är dock ingen dum gås utan kan både tänka och skriva, liksom Dahlberg (och även Deleuze och Guattari, men dock inte sedan 1992/1995 som tur är), men att man är intelligent är som alla vet ingen garanti för omdömeslöshet och irrgångar. Och tvärtom som i Johan Henrik Kjellgrens dikt “Man äger ej snille för det man är galen”. Om man hyllar galenskap som dessa fransmän gör kan man förledas tro att de är snillrika nog att undgå sin egen galenskap.

Några ord om Olssons metod. Det finns ingen. Hon skriver lojalt utifrån de franska tänkarna, inte en rad om invändningar som skulle kunna resas. Ibland förekommer anekdoter och beskrivningar av hur Olsson undervisat lärarstudenter utifrån Reggio Emilia pedagogiken eller utifrån något poststrukturalistiskt hon har läst. Hennes förskollärarstudenter är då först frågande, sedan lika entusiastiska som hon. Varför framgår inte och några belägg för vad i hennes undervisning henne studenter gillar ges inte.

Samma sak med förskollärare i Hudddingeförorten Trångsund och i andra förskolor där Olsson och hennes medsystrar bedriver fortbildning och handleder projekt, troligen i samarbete med Reggio Emilia Institutet, som vi kommer återkomma till senare i denna bok. Att Olsson skulle fabricera framgång tror jag inte men det kan inte vara del av en avhandling att berätta att ens studenter gillar ens undervisning. Märkligt handhavande av Umeå universitets betygsnämnd och Dahlbergs handledning.

Nog om bakgrunden. Vad är det då som dessa fransmän gör som är så lockande? Och vilka är de egentligen?

FRANSKA FILOSOFER FÖRFÖRANDE

Om vi tar den andra frågan först. Deleuze var en fransk filosofiprofessor, specialist på filosofihistoria och med en egensinnig tolkning av andra filosofer som fick dem alla att låta likadant, som honom själv.  Deleuze (1925–1995) räknas som föregångare till postmodern filosofi och poststrukturalism i och med sin Nietzschebok 1962. Först när han efterträdde Michel Foucault 1969 vid det vänsterradikala universitetet Vincennes utanför Paris utvecklade han ett eget skrivande och tänkande vid sidan av filosofihistorien. Samma år träffade han den anti-psykiatriske psykologen och vänsteraktivisten Félix Guattari (1930–1992), som vänner hade fört samma honom med.

Guattari var vad vi idag skulle kalla manisk, troligen med någon slags bipolär diagnos eller ADHD och i behov av små dagliga doser ritalin/amfetamin. Han arbetade som psykolog på en klinik, La Borde, under den fritänkande psykiatrikern Jean Oury. Under 1960-talet förvandlades kliniken, liksom andra mentalsjukhus och avdelningar gjorde över västvärlden, t ex psykiatrikern Ronald Laings klinik Kingsley Hall i London. Guattari och hans kollegor blandade sig med patienterna, delade säng med dem, gick sällan upp före lunch (ansågs kapitalistiskt) och följde patienterna i deras sjukdomsprocess, i synnerhet schizofreni och andra psykoser.

Michel Foucaults historiska undersökningar i sin avhandling om vansinnets historia, framforskad i Uppsala 1956–1958, var en del av samma ifrågasättande av begrepp om normalitet och mentalsjukdomar.  Foucault var själv tidvis intagen, begick självmordsförsök, hade ett promiskuöst och ibland våldsamt sexliv med anonyma homosexuella och använde ibland tunga droger.

Likafullt eller just därför hyllades han av revolterande intellektuella och inom vissa politiska och medicinska kretsar. Fängelsekunden och den subversive författaren Jean Genet spelade samma roll som negativ förebild för 1950-talets revolterande fransmän, som JP Sartre, som Foucault gjorde senare i den franska traditionen av poètes maudits (från Sade, Baudelaire över Bataille osv).

Normalitet ifrågasattes, transversalitet (vad nu det var) och upphävande av binära strukturer uppmuntrades, gruppterapi övergick i kollektiva aktioner och individuell psykoanalys, särskilt i Jacques Lacans anda, bekämpades.  Doktorer fick diska och kökspersonal ge behandling. Guattari anordnade ”erotiska kamikaze” – ingrepp för att bryta upp alltför täta parförhållanden, något jag själv stött på vid den danska lärarhögskolan i Tvind och sexkollektivet AAO i Köpenhamn.

Men ibland gick det inte som Guattari tänkt sig. Han övergav sin första hustru för en sjuksköterska och rekommenderade också henne att ligga med patienterna som han ständigt gjorde, vilket hon till sist gick med på vilket fick till följd att maken Guattari blev deprimerad. Han tog dit mimare, maoistiska psykoanalytiker, upprorsmän från Paris, revolutionsgäng, som invaderade kliniken och dess patienter dagligen, särskilt efter 1968.

Guattari lär ha haft en outgrundlig medkänsla med dessa utsatta mentalt sjuka människor, intill gränsen för att riskera sitt eget och andras liv och hälsa. Jag har själv dels arbetat med mentalpatienter, dels haft min mor inskriven så mitt förtroende för Guattaris omstörtande behandlingsmetoder har liten tilltro på mig. Ett projekt för att ge fd mentalpatienter alternativ till institutioner i Uppsala som jag varit engagerat i, föreningen Verkstan som drevs av klientorganisationerna RFHL och RSMH sedan 1970-talet, hade som mål att erbjuda alternativ till sjukhusbehandling med få och ganska förödande resultat. Skulle man ha tag i droger var den ”drogfria” alternativrörelsens hemvist Verkstan utmärkt i Uppsalas innerstad på 1970-talet.

Guattari var aktiv i extremvänstern långt före och som mest runt upproren våren 1968 och agiterade på gatorna, slogs med polis och kastade gatsten som alla andra unga. Han körde sin motorcykel till sin klinik söder om Paris för att hämta upp sina mentalpatienter, i förhoppningen om att den politiska kampen skulle förlösa dem. Serge Gainsbourg beskrev i sången L’année erotique det fria knullandet och ungdomsrevolten.

Just i maj 1968 hade Deleuze sin disputation för doktorsgraden vid Sorbonne som brukligt var då utifrån två studier, en tematisk, Différance et répétition och La problème de l’éxpression de Spinoza. Disputationen fick flytta till ett högre plan pga stenkastning och bråk vid entrén, men Deleuze försvarade elegant sina egensinniga briljanta studier. Han kastade inte sten eller agiterade men talade med studenter och stödde deras kamp på sitt håll.

Först året därpå träffades aktivisten Guattari och akademikern Deleuze och de fann varann ögonblickligen. Guattari började delta i Deleuze seminarier vid det nya universitetet i Vincennesskogen, dit man 1969 hade flyttat alla radikala studenter så de höll sig borta från Sorbonne, Nanterre och de andra elituniversiteten i Paris innerstad och Quartier Latin i synnerhet.

FÖRVIRRANDE FILOSOFISK FORSKNING

1972 publiceras den första volymen av två i Deleuze och Guattaris gemensamma bokprojekt Kapitalism och schizofreni. Boken L’Anti-Œdipe  (Anti-Oidipus) blev en filosofisk bestseller som sålde slut på ett par dagar och räknas allmänt som det teoretiska uttrycket för majrevolten 1968 i Paris. Författarna blev i ett slag filosofins Rolling Stones, vars bästa album för övrigt Exile on Main Street släpptes samma år, 1972.  Språket i deras första verk är extatiskt, fullt av kvicka neologismer, populärkulturella referenser blandat med fackfilosofi och naturvetenskap. Deleuze sade om boken att han skrev den för tonåringar. Antingen fattade man den, eller så inte och slängde bort den. Intellektuella göre sig icke besvär.

Boken är en (svårartat förstoppad/överlaxerad, intellektuell) attack på akademiskt förnuft, psykoanalys, traditionella vänsterpartier- och ideologier, teoretiskt intellekt, en attack på (borgerliga, normala) neurotiker till förmån för (radikala, transversala) psykotiker, schizofrena i synnerhet. Hellre ta en promenad med en schizofren än läsa Marx och Freud. Hellre Nietzsche än Sartre.

Oemotståndligt charmerande att läsa och förförande i sin affirmation av liv, lust, Kaliforniens Summer of love 1967 och Paris Maj 1968. Filosofen och Deleuze översättaren Sven- Olof Wallenstein, som jag träffade ett drygt decennium senare inom Nordiska Sommaruniversitetet (via Ingmar Lemhagen, John Swedenmark m fl), skrev en lärd och spirituell essä i svenska numera nedlagda tidskriften Montage (nr 8–9/1985) som fick mig som filosofidoktorand intresserad av Deleuze filosofi innan jag fick nog av allt deleuzianskt snömos och frasradikalism för något decennium sedan. Men visst låter det fantasieggande. Hör här de första raderna:

”Det arbetar överallt, fungerande smidigt ibland, andra gånger hoppar och hackar. Det andas, det värmer, det äter. Det skiter och knullar. Vilket misstag att ens ha sagt Detet (id). Överallt finns det maskiner- verkliga, inte konstgjorda: maskiner som driver andra maskiner/…/Bröstet är en maskin som producerar mjölk och munnen en maskin som kopplas till. För en anorektiker kan munnen växla mellan flera funktioner, eftersom dess bärare är oklar över om den är en ät-maskin, en anal-maskin, en tal-maskin eller en andnings-maskin. /…/den schizofrene är den allmänna producenten.”

Boken bygger på en analys av det moderna samhället utifrån Nietzsche, Marx och Freud men även en mängd andra intryck från konst, antropologi, historia, naturvetenskap, lingvistik och politik. Begärsproduktion är ett begrepp som sägs osynligt men verkningsfullt genomsyra samhället och oss människor, utan centrum eller essens liksom Foucaults utspridda maktbegrepp bortom stat och institutioner.

Allt är i upplösning och de schizofrena är mest förtryckta, liksom vi andra medborgare i våra borgerliga vanor, familjer, individualism, ägande osv.  De schizofrena har en nyckelposition i och med att de sägs kunna se verkligheten som vore den på ett plan. För den psykotiske finns ingen skillnad mellan ordets ljud i munnen, maten, läpparna och betydelsen av ordet. Allt finns samtidigt. På samma sätt existerar begäret, flyttandes runt till olika begärsmaskiner utifrån noder på en kropp utan organ.  Förvirring som ideal.

Att påstå att man är förvirrad och galen är att kunna beskylla samhället för ens förvirring och instabila mentala tillstånd.  Till sist blir hela världen ett mentalsjukhus skrev de ordagrant i L’Anti-Œdipe i numera nostalgisk 1970-talsanda när rebeller och socialt utstötta kunde skylla all misär på ”systemet” (Kenta & Stoffe), ”De elaka kungarna från Västerlandet” (Nationalteatern), som bara kunde räddas om man fann ”Grundbulten” (författarpseudonymen Kenneth Ahl). Den kliniska definitionen av mentalsjukdom övergavs för social och kulturell institutionalisering som upphov till en förkättrad normalisering (sedan övertagen i svensk förskolepedagogik som motsätter sig allt tal om barns normala utveckling).

Besynnerligt? Ja utan tvivel det mest galna man kan läsa men underhållande. Corps –sans- organes, den organbefriande kroppen, är central och betyder det substrat som ligger under begärsproduktionen. Det är den befriade och befriande substansen, ogripbara virtuella  potentialiteter som kan aktualiseras i möten med andra personer, djur, materia eller begrepp.  Begreppet kroppar-utan-organ kommer från den schizofrene och narkotikaberoende författaren Antoine Artaud som ges hög status hos Deleuze och Guattari, även om begreppet mer har med Bergsons virtuella tid och Nietzsches vilja till makt att göra. I Sverige har Alexander Bard och Jan Söderquist populariserat begreppen begärsmaskiner och kroppar utan organ i sin bok Kroppsmaskinerna och inte minst i Bards popgrupp BwO (Body without Organs).

Staten, familjen, kapitalismen, individualismen, begreppen, vetenskapen, psykoanalysen, sanningssökande, religion – allt förtrycker oss men vi kan inte inse det utan att realisera en slags revolutionär schizoanalys, en aktiv nihilism, ett fritt begär som producerar begär som något positivt istället för begär som en brist på något. Under gatstenarna finns sandstranden (Sous les pavés, la plage ropade de revolterande studenterna 1968 i Paris). Ekot ljöd från poeten och opiatmissbrukaren Charles Baudelaires stridsrop  från 1884– Enivrez vous ! (”Berusa er! På vin, poesi, dygder, vad som helst men berusa er!”) och från den tyske sexualrevolutionären Wilhelm Reich idéer om fascism, repression och sexualitet under 1930-talet[5].

1975 far Deleuze och Guattari till New York för att tillsammans med Foucault, Barthes m fl delta i vad som då kallades ”French Theory”, marknadsfört via tidskrifterna Yale French Review och Semiotext (e) (senare omdöpt till postmodernism av den amerikanske litteraturvetaren Fredrick Jameson et al när JF Lyotards kanadensiska studie av informationssamhället publicerades 1979, La Condition postmoderne)[6].

På Chelsea Hotell besåg Deleuze och Guattari glatt de droger som fanns på det beryktade rockstjärnehotellet. Drogbruk av radikala artister var hotellets tradition sedan Andy Warhol och protopunkgruppen Velvet Undergrounds femme fatale, heroinisten, fotomodellen och chanteusen Nico, hade gjort hotellet berömt 1967 med sin dekadenta sång om de knarkande konstnärliga överklassflickorna där, dessa tragiska ”Chelsea Girls” (Edie Sedgwick, Valerie Solanas).

Deleuze hade redan i sin doktorsavhandling 1968 nämnt att psykotropiska droger kunde utvidga medvetandet och skojat om LSD och opium i en recension.  Droger skulle vara ledtecken i studenternas tolkning av begärsflöden och maskinella sammankopplingar, även om Deleuze och Guattari själv inte ansåg att de stödde eller uppmuntrade droger[7]. Universitetet i Vincennes där Deleuze var professor 1969 – 1987 fick stängas pga ohyra och sabotage 1980 och flyttas till förorten Saint-Dénis. Mina Parisbekanta som besökt Vincennes under 1970-talet berättade om decimeterhöga sopor, knarkare och alkoholister som sov i föreläsningssalarna (ingen avvisades) och totalt materiellt förfall.  Akademiskt var Vincennes en katastrof. Filosofen, maoisten och psykoanalytikern Judith Miller, den berömde franske analytikern Jacques Lacans dotter för övrigt, delade ut examina på bussen till folk hon träffade med konsekvenser för den filosofiinstitution där hon och Deleuze verkade.

I New York på 1970-talet snackade man inte utan praktiserade dessa upprorstankar. Guide för fransmännen var fransmannen och New Yorks egen underground legend Sylvère Lotringer, som tagit dit Guattari, Deleuze inklusive hans favoritstudent och älskarinna Claire Parnet, för att visa upp stadens hippa och dekadenta kultur och subversiva organisation tillsammans med folk som William Burroughs, Frank Zappa, Tim O ’Leary, Ronald Laing, Kathy Acker, Patti Smith, John Cage m fl amerikanska undergroundkonstnärer, anti-psykiatriker,  psykadeliker, hippies,  gay aktivister och svarta pantrar.

Michel Foucault som också deltog fick ytterligare intryck till sina sexualhistoriska böcker och inspiration till sin homosexuella och sado-masochistiska läggning, som ledde till hans död i aids 1984 efter alltför många anonyma besök i San Franciscos bastuklubbar tidigt 1980-tal[8].

Liksom Deleuze hade Foucault skrivit beundrande om 1800-talslibertinerna och de perversa föregångarna Marquis de Sade och Leopold von Sacher-Masoch, och likt hans dito poststrukturalistiska och litteräre professorskollega vid ansedda Collège de France i Paris, semiotikern Roland Barthes, föredrog han smala arabiska pojkstjärtar som de fann under sina resor i Nordafrika (liksom Deleuzes litterära hjälte, beatförfattaren och heroinisten William Burroughs).

Den franska traditionen av snobbiga snuskhumrar som ursäktar sina beklagliga och brottsliga beteenden, som proto-postmodernisten och erotomanen George Bataille, upprätthölls av Foucault, Deleuze et consortes under 1960-talet och framåt, ofta kryddat med politiska och psykiatriska ursäkter.  Deleuze analyser av den förpubertala flickan Alice i Lewis Carrolls Alice i Underlandet visar på hans unkna men dock teoretiska intresse för småflickor, pedofili och perversioner. Ingen av herrarna var några bra förebilder för svensk förskola, vare sig i teori eller praktik, även om de svenska pedagogerna Gunilla Dahlberg, Hillevi Lenz Taguchi och Liselott Olsson tycks tro det.

I New York skriver Deleuze och Guattari om ett nytt filosofiskt begrepp, rhizome, som blir en bok året därpå, 1976 och som behandlar den botaniska termen rhizome för luftrötter, rotsystem som fortsätter när trädet försvunnit fast inom allt annat än strikt biologi. Hos fransmännen blir begreppet ett verktyg för att tänka bortom hierarkier, bort från rot/träd tänkande till ett utspritt transversalt horisontellt och schizofrent tänkande.

Allt kan sättas samman och naturen visar på sammansättningar mellan t ex en orkidé och en slända, vars funktioner fungerar tillsammans trots de finns i skilda botaniska världar. I kulturen kan sammankopplingar göras mellan allt möjligt liksom i informationstekniken, där internet är det bästa exemplet. Intermezzo, mellanrum, utan början och slut, nomadism. Det finns dock inga kriterier på vad ett rhizome är, utan det är bara något oväntat som sker, ett brott mot det förväntade. Ingen etisk eller politisk riktning, bara liv som bryter fram, liksom kraften i de flygmaskiner och krigshandlingar den livsbejakande futuristpoeten och fascisten Marinetti beundrade vid 1910-talet och senare i Mussolinis Italien. Eller som en snäll veganbaserad spagettiröra, serverad av pedagogiskt lyssnande Reggio Emilia entusiaster.

Några unga franska filosofer hade fått nog av begärsfilosofin redan 1977, när Les Noveaux philosophes, främst André Glucksman och Bernard Henri- Lévy, pekade på de mest bisarra och omoraliska dragen, vilket gjorde intryck i Frankrike, där Deleuze och Guattari filosofiska schamanism skrattats öppet åt sedan dess och inte alls tas på samma allvar som bland pedagoger i Sverige[9].

1980 kom det andra verket i Deleuze och Guattaris projekt Kapitalism och schizofreni, Mille plateaux. Den boken är än mer oläsbar än den förra, mindre kritisk och mer konstruktiv (eller vad man ska säga).  Än fler nya och kanske frigörande begrepp införs, t ex flygande anus, snabba vaginor, immanensplan, men också anarkistiska begrepp som machines de guerres (krigsmaskiner) som står i opposition till staten och dess statsapparater (Althussers begrepp). Men att tala om krigsmaskiner under europeiskt 1970-tal är inte oskyldigt, även om Deleuze och Guattari försökte säga att deras anarkiska krigsmaskin var bara teoretisk och kunde snarare jämföras med deras (proto-fascistiske) hjälte Nietzsches aforismer.

I praktiken fanns under 1970-talet en revolutionär stadsgerilla i flera europeiska länder, främst vänsterterroristerna i Baader-Meinhof gruppen (RAF, Röda Arméfraktionen) i Västtyskland och Brigate Rossi (Röda Brigaderna) i Italien. Naturligtvis visste studenterna att deras professor Deleuze och hans lätt psykotiske kollega Guattari talade om väpnat motstånd mot staten och kapitalet. Dessa osnygga långhåriga medelålders akademiker lät studenterna sitta med vid sina seminariebord, bli duade medan de rökte oupphörligen (Deleuze hade bara en lunga sedan 1969 men kedjerökte ändå) och pratade maniskt om sina märkliga rebelliska idéer. Förbryllande charmerande kan tyckas men oskyldigt var det inte.

BEVÄPNAD VÄNSTER

1977 skrev Deleuze under en petition till förmån för frigivande av Baader-Meinhof gruppens advokat med särskild referens till den västtyska statsrepressionen som terroristerna utsattes för Michel Foucault tog då avstånd från Deleuze vilket hedrar honom, även om hans glorifiering i 15 texter av ayatollah Khomenis våldsregim i Iran 1979 fortfarande solkar bilden. Guattari var som vanligt mer aktiv på gatan och for till Italien 1977 för att göra slag i sak med de autonoma husockupanterna och stadshippies som närt kretsarna runt de Röda Brigaderna.

Hans terroriskontakter tog han aldrig avstånd från under hela sitt liv, utan lät dem bo hos sig (som terroristprofessorn Antonio Negri), men höll visst avstånd. Klart är att Deleuze och Guattari är ett intellektuellt och anarkistiskt kraftfält mot stat, vetenskap, marknad, familjeliv, socialisation, normalitet och förnuft. De vill accelerera de nedbrytande krafterna i västvärlden i en vad de benämner de-territorialisering, så att fria krafter kan uppstå och enas mot förtrycket.

Röda Arméfraktionens Andreas Baader och Ulrike Meinhof kunde inte sagt det enklare: bryt ned makten så uppstår upproret! Men istället valdes center- och högerregeringar i Frankrike efter socialisten Mitterrands fall i början av 1980talet, samtidigt som Deleuze gick över till estetik och Guattari deppade över den mer nyliberala politiska situationen med sin andra hustru, heroinisten Joséphine. Hon ruinerade dock hans ekonomi så han förlorade sitt sommarhus och sin Parislägenhet, låg med andra män och förbjöd honom att träffa hans tre barn sedan tidigare äktenskap.

1992 dog Guattari av en hjärtattack och 1995 var det Deleuze tur att gå ur tiden genom att kasta sig ut från sitt fönster på tredje våningen, trött på att bli fastkedjad vid en syrgastub för resten av sitt liv. I kärestan Claire Parnets filmade intervjuserie L’ABC-daire de Gilles Deleuze från 1988 är han vid relativt god vigör men blev sedan sjukare. Mycket whiskey och cigaretter bidrog till hans fall, liksom det brutit ned tidigare delar av hans liv.

Deras visioner om nomadiska intensiteter, sammankopplingar och kroppar fria från förtryck har mer relevans idag för en hyperliberal ekonomi, ett virtuellt informationsflöde och affektiva sensationer. Kapitalismen har kanske blivit schizofren som de sade, men därmed än mer oslagbar i sina mer flexibla och utsträckta funktioner.  Deleuze och Guattari (och deras nutida efterföljare och försvarare av vänsterterrorism, Hardt och Negri[10]) hade alltså i en mening rätt i sin bisarra analys av den postmoderna kapitalismen och det franska samhället i synnerhet. 1968 blev extra revolutionärt i ett dogmatiskt hierarkiskt samhälle som Frankrike.

I Sverige satt Olof Palme året innan i filmen Jag är Nyfiken Gul och pratade ledigt med den frigjorda frågvisa bimbon rollfiguren ”Lena Nyman”, spelad av den utmärkta skådespelaren med samma namn.  Börje Ahlstedts kuk visades några klipp senare efter att ecklesiastikminister Palme uttalat sig om reformbehov i det starka välfärdssamhället.

Först i slutet av 1970-talet, precis när Deleuze och Guattari är som mest öppna i sitt stöd för vänsterns politiska våld, briserar Ebba Grön i låtarna ”Ja vi vill, vi ska beväpna oss” och ”Skjut en snut!”. En sidokommentar är att det svenska punkbandets namn är det kodord SÄPO hade när de begav sig ut för att gripa de västtyska terroristerna Norbert Kröcher m fl som planerat kidnappa arbetsmarknadsminister Anna-Greta Leijon 1977. Även om politiskt våld skulle återkomma i Sverige som under kravallerna i Göteborg 2000 så var staten snarare allierad med vänsterinriktade reformvänner av förskola, skola och pedagogisk forskning. Något som Reggio Emilia och deras forskare Dahlberg, Lenz Taguchi, Olsson fl dragit nytta av. Därmed blir det kraftfulla upproret hos Deleuze och Guattari inte särskilt relevant i Sverige, vilket dessa svenska lärjungar inte alltid insett.

Vad som möjligen ändå kan oroa en sentida betraktare av 1970-talets barnomsorg och familjeliv var den dåvarande svenska tidsandan som naivt bejakade barns sexualitet vilket i sin tur Deleuze och Guattari inte verkar vilja begränsa nämnvärt. 1976 års Sexualbrottsutredning (SOU 1976:9) som tillsattes av bordellkunden och den dåvarande socialdemokratiske justitieministern Lennart Geijer ville avskaffa förbud mot incest, sänka laglig ålder för pedofili till 10 år och åldern för sex mellan vuxen i överordnad ställning som lärare t ex till 14 år.

Fransmännens vilda begär som inte vill ha några gränser hade alltså sina statliga motsvarigheter i Sverige och erbjöd inte något skydd alls mot vuxna som likt Geijer ville försvara övergrepp på barn. Maria-Pia Boëthius, Kristdemokraterna och kvinnorörelsen räddade dock barnen 1976 undan kåta professorer, snurriga aktivister, mentalpatienter på drift och ministrar och deras pedagogiskt filosofiska anhang till vilka tyvärr måste räknas Deleuze, Foucault, och Guattari. De sk ”knullkojor” och sexlekar bland jämnåriga som fanns i de förskolor som åtminstone jag hörde talas om 1979 när jag gjorde vapenfri tjänst vid förskola i Uppsala var nog ganska beskedliga och bör inte uppröra oss idag, snarare tvärtom. Men att bortse från vuxnas ansvar och släppa fram alla slags sexuella uttryck i och mellan alla åldrar är inte eftersträvansvärt, vilket Deleuze och Guattari verkar hävda, eller åtminstone inte alls vill stoppa.

FÖRSKOLEPEDAGOGISK FORSKNING SOM BEGÄRSPRODUKTION

Om vi nu återvänder till Stockholms förskolor där Liselott Mariett Olssons forskning utspelar sig så finner vi i hennes bok ett okritiskt bejakande av de vildsinta fransmännens visioner av upplösta gränser, experiment, ifrågasättande och kreativa lust. Hennes avhandling Movement and experimentation in young children’s learning börjar med hennes upplevelse av att lära sig surfa på havsvågor och hur denna taktila känsla och begreppsliga intryck kan liknas vid hur ett litet barn lär sig gå.

Liksom fransmännen ser hon sammankopplingar av skilda element som bevis på alltings enhet, men hon liksom dem ger inga belägg för dessa tankar och resultat. Bara fantasier. Hela boken är alltså vad hon anser fransmännens tankar skulle kunna förklara och utveckla i svensk förskola, vilket visst kan beskrivas men knappast utgöra en avhandling.  Att spekulera om teoretiska begrepp på 180 sidor utan minsta belägg eller kritik ter sig absurt och bör inte ges en doktorsgrad[11].

Rörelse och experiment är allt i barnens värld på förskolan, målet inget. Kroppars kontakt med världen. Det gäller att övervinna alla hinder för att utveckla barnens potentialiteter. Stil är av högsta vikt och intresse. Det inre är ointressant liksom allt tal om utvecklingspsykologi och stegvist lärande. Det finns inga stadier i barns utveckling då allt sådant tal är förtryckande. Samma idéer hade Guattari apropå Freud och Lacan. Strukturer är av ondo. Bättre med små partiella objekt, begärsmaskiner, flöden. Samma ovilja att diskutera psykologi och individers utveckling finns hos Olsson, även om inga bevis ges.

Ett flöde av intryck och experiment ska härska på förskolan. Barnens lärande och subjektivitet är centrala utifrån deras utmaningar och inlåsningar. Vad som kan frigöra kraft, liv, förändring i förskolor och barn uppmuntras skriver hon i en berusande känsla av vitalitet och affirmation. Men hon vill inte ha en pedagogik där allt går, en total frihet. Hur man ska skilja det goda från det dåliga bland hennes bejakanden framgår dock inte.

Hon kunde här ha använt sig av medicinaren och barnpsykologen Daniel Sterns begrepp vitalitetsformer eller hans tidigare begrepp om barns utveckling, men eftersom hon skyr normalisering, utvecklingspsykologi, medicinsk vetenskap och socialisering går det inte. Istället gör hon som sin handledare och välgörare professor Gunilla Dahlberg och vänder sig mot att barnet ska följa någon förutgiven natur, bli infångad som en ensam individ och som mottagare och reproducent av kultur, identitet och kunskap. Att växa upp och bli en tråkig vuxen. Istället ska barnen experimentera sig fram, dokumenterade av följsamma förskollärare, eller än hellre, atelieristas utbildade mot betald faktura hos Reggio Emilia i Italien (bäst) eller vid AB Reggio Emilia Institutet i Konradsbergsparken i Stockholm (näst bäst).

Olsson inser att den poststrukturalistiska filosofin från Deleuze och Guattari också kan användas för att beskriva den postmoderna kapitalismen med dess nya övervakningsmetoder, vilja att göra alla från barn till vuxna till flexibla anpassade löntagare, ständigt stadda i förändring liksom den nomadiske schizofrene revolutionären. Vad skiljer då hennes och deras radikala version om det kompetenta barnet från kapitalismens anpassade version av detta kompetenta barnet? Om Reggio Emilia lyckas forma frigjorda barn i förskolan som sedan utvecklas till fria löntagare, har man misslyckas då ?

Vi bör komma ihåg att Reggio Emilia pedagogiken är del av de italienska socialistiska och kommunistiska partiernas strävan att vaccinera barnen redan vid unga år från att lyda som man gjort under fascismen under 1920-talet till 1945.  I likhet med opposition till franska auktoritära traditioner blev reaktionen i Italien våldsam. Under ett år, 1968, skedde ett uppror i Frankrike som i Italien motsvarades av ett decennium av vänsterextrem revolt och högerns våldsamma motreaktioner, 1969 – 1977.

Reggio Emilia pedagogiken är naturligtvis inte våldsam men den delar samma kollektivistiska vision och anti-auktoritära drag som vänstern har i Sydeuropa. I svensk välfärdspolitik blir denna vision omformad i förskolan först som dialogpedagogik under 1970-talet (den rosa pedagogiken, mer om den senare), sedan just Reggio Emilia pedagogikens bejakande av barnens egna utforskande, deras experiment och lust att blanda samman kategorier.

 

AVSLUTNING

Med Deleuze och Guattari sker alltså en teoretisk, och kanske också en praktisk, acceleration av den milda Reggio Emilia pedagogikens visioner om kollektivism, frihet, opposition och krafter.  Olsson finner tre moment som hon vill understryka i sin bok:

  1. Mera rörelse, experiment, fantasi, äventyr (lignes de fuites, flyktlinjer, centralt begrepp hos Deleuze och Guattaris bok Mille plateaux). Bort från positioneringar och tämjande av barn.
  2. Ett öppet relationellt fält med vuxna och barn tillsammans. Inte fokus på kritik av det bestående, men för att skapa händelser. Nedvärdering av medvetande, öppenhet för det oväntade, intressanta, nya.
  3. Bort från dualism, kollektivt lärande, öppenhet. Sammanfogningar (assemblage). Hybridiseringar. Mellanrum.

Detta kan låta bra men för att små barn ska fungera måste även deras behov av mat, sömn och vila tillgodoses. Det är dock inte aktuellt för Olsson som skriver på sid 55 att

“this seems to work well with the preschools that more and more try not to bother about children’s needs”.

Förskolan bör alltså göra sig av med hänsyn till barns behov och komma bort från allt som kan leda till normalisering och socialisering.

För mig blir detta okänsligt, inte alls barnvänligt och inte något att uppmuntra. Jag vet att Reggio Emilia pedagoger ofta försvarar sig med att de inte vill ta bort något som behandlar omsorg och behov, t ex blöjbyten, mattider, vilopauser, utan bara lägga till pedagogisk dokumentation och lyssnandets pedagogik men det håller inte alltid.

Som Sara Folkmans magisteruppsats från 2011 visar så bortser ofta och konsekvent förskollärare med Reggio Emilia pedagogisk inriktning från barnens omsorgsbehov och ovilja att alltid vara lärande och kompetenta. Framgången med Reggio Emilia handlar om att förtiga detta och hela tiden inte prata om barn som ledsna, jobbiga, ovilliga och i behov av tröst och vuxna.

Som forskning är Liselott Mariett Olssons avhandling befängd i sitt okritiska upplägg, teoritungt referat och med ytterst minimal empiri. Hon avvisar alla andra vetenskapliga undersökningar av vad vuxna och barn lär sig, uppfattar eller hur de kan förstås på andra sätt än just de perspektiv som de lika befängda fransmännen Deleuze och Guattari föreslår. Inte någonstans finns minsta tillstymmelse till kritik av dem.

Istället användas deras märkliga begrepp helt okritiskt, t ex om ett så kallat immanensplan som ska vara ett slags tankens självskapande plan (och hur detta ska undvika självreferens framgår inte, snarare är det plan sprunget ur deras fantasier, dvs tankefoster).

Hon skriver öppet att metoder bör avvisas liksom strävan efter kunskap och lösningar till förmån för kulturer, lärprocesser, problem. Vi bör vidare ändra våra vetenskapliga kriterier för sant och falskt till det Intressanta, Häpnadsväckande, Viktiga. Liselott Mariett Olsson blir därmed den första av flera svenska kvinnliga pedagoger inom förskolan som förförts av den flödande franska nebulösa prosan.

Efter henne kom avhandlingar av Ulla Lind, Anna Palmer, Karin Hultman och fler liknande irrelevanta och okritiska studier är på väg under ledning av Hillevi Lenz Taguchi som tog över Gunilla Dahlbergs professur vid Stockholms universitet i april 2013.

Olssons avhandling är alltså inte en vetenskaplig studie utan en redogörelse av en enskild individs förförelse av några oklara och politiskt tveksamma franska tänkare, vars genomgångar av andra vetenskapsområden lämnar mycket övrigt att önska (se Sokal & Bricmont). Men vi kan ändå läsa den för att inspireras av ett nytt och ganska underhållande perspektiv på samhället, naturen och människan. Liksom astrologin kan ge oss en idé om varför vi beter oss som vi gör styrs vi av planeter och stjärnor, kan dessa fantasirika men galna fransmän visa oss några konster och trick som kan roa oss en stund. Men sedan växer vi upp liksom våra barn. Som tur är.

Om vi igen tar upp Gilles Deleuze, Félix Guattari, Michael Foucault och Antonio Negri så är alltså mina huvudinvändningar mot dem i första hand att deras hållningar är moraliskt och politiskt felaktiga. Visserligen har de till stora delar även fel rent akademiskt, dvs. filosofiskt, politiskt, idéhistoriskt, men om vi bortser från dessa interna akademiska skolstrider så kvarstår deras gränsöverskridande i form av romantiserande av våld och mentalsjukdomar, och befrämjande av en ohämmad sex- och drogkultur.

Att bygga upp pedagogik för små barn där förebilderna beter sig värre än struliga tonåringar är knappast förebildligt. Även om Deleuze familjeliv nog var det mest stillsamma i gänget, och hans officiella älskarinna Claire Parnet inget problem i franska sammanhang, medverkade hans undervisning och hans verk med Guattari till ett experimenterande med politiskt våld, mentala problem, droger och ovarsam sexualitet. Intellektuella hippies med akademiska titlar är inte vad svensk förskola behöver, snarare tvärtom.

Själva varnade särskilt Deleuze sina studenter för att experimentera för mycket, men när väl de läst hans och Guattaris böcker var anden ute ur flaskan tillsammans med drogromantikerna Castaneda och Artaud, beatgenerationen och alla upprorsmän vi kan tänka oss. Inklusive Spinoza, Nietzsche och Bergson.

Deleuze hade en annan sida, mer absurt humoristisk och skrev en text om Heidegger och patafysik, de inbillade lösningarnas vetenskap som proto-surrealisten Alfred Jarry hade skapat i 1920-talets dekadenta Paris. Hela Deleuze författarskap är som jag hävdat tidigare mer i linje med konstnärlig modernism som dadaism, surrealism, konkretism och motsvaras i vårt land snarare av lärda och smått galna, äventyrliga esteter som Torsten Ekbom, Claes Hylinger, Leif Nylén, Bruno K. Öijer.  De är alla intressanta men inte vetenskapsmän.  De skulle säkert bidra till att utveckla förskolors konstbegrepp och dela Reggio Emilia pedagogikens vision, men i betydligt mindre akademiska sammanhang och mer experimentellt konstnärliga.

Det finns gott om charlataner i vetenskapshistorien. Foucault själv skrev om den ockulte medicinaren Paracelsus som på 1500-talet trodde att formen på vissa blad visade vilka sjukdomar de kunde bota eftersom vissa organ hade samma form, utifrån sin tids hermetik. Vi nordbor har oftast förstått att irrläror kan bedra oss om vi inte aktar oss, men ibland har vi bländats av snillen från sydligare breddgrader.

Den danske 1700-talsdramatikern Ludvig Holberg visar sådan intelligenssnobbism in sin komedi om den förläste drängen Erasmus Montanus. Inte olikt i stil med dagens magiska kvantfysik som fysikcharlatanen Karen Barad företräder eller den retoriska postmodernismen hos Derrida, Foucault, Deleuze och Guattari, så omvandlar Montanus sin mor till sten med illa tänkta syllogismer som denna:

”En sten kan ikke flyve. Mor lille kan ikke flyve. Ergo er mor lille en sten!”

I Stockholm vid samma tid, 1787, skrev vår egen skald Johan Henrik Kjellgren i sin dikt ”Man äger ej snille för det man är galen” om sin tids maniska begärsfilosofer och rasande rhizomatiker – dessa magnetisörer, alkemister, kabbalister:

”I, narrar utan smak, som Gudarasande
Tron eder stora bli med stora Skalders brister!
I, narrar utan vett i Vettenskaperne:
O Swedenborgare! O Rosencreutzare!
O Drömmars tydare! O Skatters sökare!
Nummer-puncterare, Magnetiserare,
Physionom- Alchem- Caball- och Harmonister!

Er slutsats är förvänd. – En klok kan galen bli;
Den snille är i et, kan vurma i et annat:
Men tro at Snillets höjd är höjd af raseri,
Se deri, mina barn, bedran I er förbannadt.”

 

 

 

 

Källor:

Alexander Bard, & Jan  Söderqvist (2009).  Kroppsmaskinerna: manual till den moderna människan. Stocksund: Hydra

 Gunilla Dahlberg, nr 2/ 2003. Locus. Barn-och ungdomsvetenskapliga institutionen, Lärarhögskolan i Stockholm

 François Dosse (2007) Gilles Deleuze et Félix Guattari: biographie croisée. Paris: Découverte

 Sara Folkman (2011) Forskande, kompetent och nyfiken – om en dold läroplan i förskolan : Reggio Emiliapedagogiken som normerande makt och styrning. Magisteruppsats vid Barn-och ungdomsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet

Liselott Mariett Olsson (2009), Movement and Experimentation in Young Children’s Learning. Deleuze and Guattari in early childhood education. London: Routledge. Avhandling i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet 2008.

Alan D. Sokal & Jean Bricmont (1998).  Fashionable nonsense: postmodern intellectuals’ abuse of science . New York: Picador

 Daniel N. Stern (2010) Forms of vitality: exploring dynamic experience in psychology, the arts, psychotherapy, and development. Oxford: Oxford University Press

 

[1] Gunilla Dahlberg, & Peter  Moss, (2005).  Ethics and politics in early childhood education  (Routledge)

 

[2] Stanley Rosen Hermenutics as politics (London, 1987), Terry Eagleton The illusions of postmodernism (Cambridge, 1996.) och Sharon Riders filosofiavhandling vid Uppsala universitet, Avoiding the subject (Stockholm, 1998), mer om hennes kritik senare.

[3] För en samtida beskrivning av 1980-talsvänsterns nya estetik och politiska generationsväxlingar, se  Donald Broady ”Klädda i svart som föräldralösa”, Ord & Bild, vol. XCIII: 4 (1984) och Donald Broady & Mikael Palmes analys av den litterära postmodernismens inträde, också från 1984 och omtryckt i  Kulturens fält (red. D. Broady) (Göteborg, 1998).

[4] Deleuze och Guattari, What is philosophy?  (Verso, 1994 [1991]) s. 46

[5] Vår egen barnläkarrebell Gustav Jonsson, Skå-Gustav, träffade och tog starka intryck av Wilhelm Reich i Malmö 1933. Exil-tysken Reich är en länk som förbinder experimentella amerikanska författare som Burroughs, Mailer, Ginsberg, Miller m fl med de franska sexual- och kulturrevolutionärerna Bataille, Guattari, Foucault m fl.

[6] Denna ompaketering och marknadsföring av det rebelliska franska tänkandet (aldrig någonsin kallat ”post-strukturalism” i Frankrike vid den tiden) som dött ut i Paris vid 1980, skedde i USA och återkom till Europa som konstnärlig postmodernism och filosofisk poststrukturalism. Se F. Cusset, French theory: how Foucault, Derrida, Deleuze, & Co. transformed the intellectual life of the United States  (Minneapolis, 2008). Efter några decennier växlade trenderna, men bland pedagogerna vid Lärarhögskolan och Stockholms universitet märktes inget.

 

[7] När jag besökte en Deleuzekonferens vid Warwick universitetet i England 1997 berättade studenterna där att deras lärare, Deleuzeforskaren Nick Land, föreläste mycket bättre på amfetamin och beklagade att han inte tänt på till konferensen som brukligt var och var på topp. Den mexikanske Deleuzeforskaren Manuel de Landa, refererad kort i Olssons avhandling, berättar att han flyttade till New York på 1970-talet för att testa nya mer intressanta droger. 

Många av de italienska autonoma aktivister som hyllade Guattari  1977 med orden ”Ned med Oidipus, leve Deleuze och Guattari!” gick ned sig i heroinmissbruk, liksom punkrörelsen gjorde samtidigt i England och ett decennium åter i Italien, aktivister i ockupationscentra Centri Sociali, som går tillbaka till 1970talets autonoma anarkister och terroristprofessorn Negri (hyllad av Deleuze  och Guattari etc.), Vare sig tänkandet hos Deleuze och Guattari kan anses hylla droger eller inte, så uppfattade studenterna det så och det fanns inget som hindrade dem att göra det. Inga spärrar att experimentera med sin subjektivitet och andras inklusive barn och unga.  De verkligen deleuzeo-guattari lärjungarna är kanske de populära vilda rockikonerna och heroinisterna Lou Reed och Keith Richards. Själv föredrog Deleuze dock musik av Bach, Boulez och sångerska Edith Piaf. Konstmusikern Richard Pinhas som bodde hemma hos honom på slutet fick honom att recitera Nietzsche och Spinoza till hans experimentella fusionjazz, se http://www.webdeleuze.com/ .

[8] Själv deltog jag i gatuparad vid Castro Street Fair. S.F.,  1979.

[9]  Själv surade Deleuze över att ha blivit kritiserad av yngre uppstickare som Henri-Lévy, se Editions des Minuit, Supplément au n°24, mai 1977.

1990 deltog jag i en filosofikonferens i Paris och nämnde deras kollega Gilles Deleuze varpå de franska värdarna log och kallade hans tänkande likt de sibiriska schamanernas vrål och maniska hyperventileringar. I Sverige tas Deleuze på stort allvar vid Södertörns Högskola, särskilt filosofi, och inom vissa ämnen vid andra universitet/högskolor, dock inte filosofi. Möjligen kan man referera till hans filosofihistoriska verk före 1969 och efter 1981, dvs vissa verk utan Guattaris beklagliga inflytande. Internationellt finns Deleuze – kretsar i England och USA men ingen filosof värd namnet tar hans tankar på särskilt stort allvar.

[10] Även om den allmänna uppfattningen, t ex i Sverige av Spindler, Stefan Jonsson, kretsen runt tidskriften Glänta och utgivarna (Tankekraft, Fronesis, Vertigo) av Imperiet och Multituden, är att Hardt och Negri tolkning  av och lojalitet till Deleuze och Guattari stämmer, finns avvikande analys i Nicholas Tampios Assemblages and the Multitude : Deleuze, Hardt, Negri, and the Postmodern Left , European Journal of Political Theory vol. 8: 3 (2009 ), som menar att i synnerhet Deleuze var emot Negris leninism och för en slags liberal demokratiuppfattning. 

[11] Dock godkändes hennes avhandling av professor Daniel Kállos i Umeå 2008, som själv tidigare 1978 hade kritiserat den ”rosa” dialogpedagogiken som i allt påminner om Olssons avhandling. Se följande kapitel om Den rosa pedagogen.

Annonser

2 thoughts on “Deleuze på dagis (från Pedagogik och polemik – om barn och förskola)”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s