I några nedslag i skandinaviska studier och debattböcker om migration och mångkultur tar jag upp vad invandringen i Europa egentligen betyder för samhällsutvecklingen. Först ut är den i Norge avgörande boken Jeg er ikke rasist men . . . från 1991 och sist berättar det svensk-amerikanska forskarparet Friedman i Lund vad de kommit fram till:

De danska forskarna Jens-Martin Eriksen och Frederik Stjernfelt gjorde ett redigt begreppsutredande arbete i sin bok Adskillelsens politik (”Åtskillnadens politik”) 2008, som utkom i engelsk översättning som The Democratic contradictions of Multiculturalism (Telos Press, 2012) . Där analyserade de begreppet multikulturalism eller mångkultur som det också kallas.

Boken består av intervjuer med muslimska företrädare från Malaysia, redogörelse för och analys av för krisen 2006 runt de danska Mohammedkarikatyrerna, en genomgång av några betydelsefulla antropologers teorier om mångkultur sedan början av 1900-talet och sedan ett 20-tal krönikor i skilda mångkulturella ämnen från dansk press. Sist ritas en tidlinje över hot mot yttrandefriheten sedan 1970 utifrån multikulturella hänsyn (uppdateras kontinuerligt på Fri Debat ). Boken är en något spretig men läsvärd samling texter där teorier blandas med skribenternas erfarenheter från Balkan, Danmark och Malaysia.

Multikulturalism finns dels i en mjuk version, dels i en hård menar Eriksen och Stjernfelt. Den mjuka varianten beskriver ett tillstånd där alla gör vad de som individer anser vara rätt enligt sin kultur eller grupp, men de kan också ses som en multikulturell beredskap inför en multikulturalism som oundvikligen kommer införas i utvecklade västländer. Dessa mjuka multikulturella hållningar är beskrivande och närmast liberala eller vänster.

Den hårda multikulturella varianten är normativ i det att den vill påtvinga medlemmar i en kulturell (eller etnisk/religiös) grupp samma regler, som i sin tur måste respekteras och erkännas av andra grupper som inte har samma kultur. Lina Joy, en muslimsk kvinna i Malaysia som förgäves försökt gå ut ur sin muslimska församling 2007, blir ett exempel i boken på denna mest hårdföra multikulturella doktrinen. Men andra exempel finns i västvärlden då kulturella grupper insisterar på särbehandling just på grund av sin ”kultur”.

För danskarna Eriksen och Stjernfeldt är begreppet ”kulturalism” det nya hinder som dykt upp sedan den västerländska vänstern på 1980-talet övergivit arbetarklassen som sitt revolutionära hopp och ersatt arbetarna med invandrare. Deras bok följer samma analys som den pakistanskättade britten Kenan Malik gjorde 2009 i Från fatwa till jihad och i en ny liten bok i samma ämne, Multiculturalism. Kulturalism blir en ursäkt att behålla och respektera traditioner som västerlänningar övergav för flera hundra år sedan. Det är vänstervarianten av kulturalism.

Högervarianten av kulturalismen ser de danska forskarna i Dansk Folkeparti och liknande invandringskritiska partier och rörelser i västvärlden som ser sitt lands nationella kultur som något specifikt värt att stå upp för. Därmed ger sig deras bok in i ett tvåfrontskrig mot en naiv multikulturell vänster och en nostalgiskt nationalistisk höger.

I Sverige finns liknande kritiska hållningar hos Dilsa Demirbag-Sten och Per Brauhn deras bok från 2010, Till frihetens försvar. En kritik av den normativa multikulturalismen. Vad som förenar dessa fyra skandinaviska författare är försvar för den rationella europeiska upplysningstraditionen med tro på lika fri- och rättigheter för alla, oavsett tro, grupptillhörighet eller klass. En universalistisk optimism som sällan hörs i debatten om multikulturalism.

Danskarna går tillbaka till stolta FN deklarationer om de mänskliga rättigheterna för att se hur de passar in i de senaste decenniernas krav på särlagstiftning för grupper på grund av religion eller etnicitet, men också tvivel på kärnan i multikulturalismen – dess kulturrelativism. De finner att några få fritänkare redan 1970 började tvivla på den officiella multikulturella linjen att alla kulturer var lika mycket värda. Denna dogm som kom till från antropologisk forskning som sedan FN anammade gör ingen skillnad på skilda gruppers värde eller moraliska grundvalar.

Eftersom även en mjuk multikulturalism vill vara tolerant och acceptera allt så erkänns i denna aningslösa FN ideologi alla stadier i alla civilisationer som lika mycket värda. Detta är ett 1900-talsfenomen som snarare beror på politisk korrekthet än på några analyser av vad mänsklighetens olika epoker bidragit med. I detta teoretiska stycke diskuterar danskarna antropologerna Benedict och Levi-Strauss såväl som filosoferna Taylor och Kymlicka ingående och ganska snårigt. Ett betydligt lättare bevis för att alla kulturer minsann inte är lika mycket värda står att läsa i biologen Svante Folins bidrag ”De flesta kulturer är rena skräpet” i Svensk Tidskrift 2004.

Kulturalismen som danskarna definierar den binder individer till snäva grupper, medborgare till nationer och dess mest pessimistiska variant, den högerinriktade etnopluralismen, låter grupper samexistera utan kontakt. En apartheid som kineser, malajer och indier bor och lever i dagens Singapore och Malaysia. Vare sig man väljer den mjuka eller den hårda multikulturella varianten så begränsas individers fri- och rättigheter av mångkulturell ideologi är kontentan.

Eriksen och Stjernfelt drar upp diskussionen om det mångkulturella samhällets demokratiskt motsägelsefulla grundvalar till en avancerad teoretisk nivå. En svensk översättning skull tillföra oss mycket tankegods och erfarenheter som vi idag saknar. Det amerikanska vänsterförlaget Telos vågade ge ut boken så varför inte svenska Ordfront eller Atlas.