Från Konsum till ETC – från arbetarrörelse till medelklassvänster

Om 100 års utveckling från socialdemokratisk korporativism till vänsterkommersiellt entreprenörskap

För att förstå den medelklass som idag sympatiserar med vänstern kan man följa arbetarrörelsens historia och företagande.

I denna artikel kommer jag driva en tes om att socialdemokratins egna organisationer har delvis övertagits av radikal medelklass. Man kan läsa mitt inlägg som en uppmaning till studenter, forskare och journalister att ta sig an denna förvandling av svensk offentlighet under 1980-och 90-talen, då vänsterkommersiella företagare debuterade. Sist kommer jag ta upp några invändningar mot min analys. Har du egna får du gärna kommentera här på bloggen.

Men först tillbaka till kooperationen, en gång en socialdemokratisk framgångssaga.

Tidiga förespråkare för kooperation » KF

FOLKHEMSHISTORIA

A.B. Arbetarnes konsumtionsförening bildades 1895 och blev grunden till Kooperativa Förbundet 1889. Livsmedelsbutikskedjan Konsum, idag Coop, och varuhusen Domus och OBS! startades över landet med socialdemokrater i ledningen. Därefter följde resebyrån Reso, begravningsbyrån Fonus, försäkringsbolaget Folksam, förlaget Rabén&Sjögren, korven Goman, bryggeriet Wårby, veckotidningen Vi, blåvita varor och andra produkter och tjänster som ingick i ett arbetarrörelsesammanhang. Socialdemokrater säger hellre “folkrörelser” än “arbetarrörelser”, vilka båda påminner om Östblocket och Sovjet. Brr.

Aktiva medlemmar S och i fackföreningar, ledare i studieförbundet ABF, scoutklubben Unga Örnar och Hyresgäströrelsen inkl HSB, Folkets Hus och Parker, A-lotterier och A-pressen fanns runt dessa företag, antingen som ordförande eller i ledningen. Dessa uppdrag fungerar än idag som reträttplats eller karriärväg för fd fackliga ledare och socialdemokrater.

I början var inriktningen att stå fri från staten och Sovjet sågs som ett hot, inte en förebild. En ledande pionjär var den frihetlige socialdemokraten Anders Örne som var tydlig motståndare mot att staten skulle lägga sig i allt och förespråkade därför egna organisationer som kooperationer. Efter andra världskriget fanns sympatier inom socialdemokratin för socialisering, kallad “planhushållning”.

Anders Örne, 1881-1956

År 1946 skrev Örne pamfletten Ekonomisk demokrati om betydelsen av en fri marknad där mest effektiva företag sålde till lägsta möjliga priser för arbetarna och medlemmarna. Sund konkurrens från privata eller kooperativa företag var för konsumenternas bästa. Han varnade för vad som kunde ske om socialdemokratins planhushållningsförslag skulle vinna:

“Demokrati kan inte förenas med en statsmakt som kan disponera och råda över samhällets produktionsmedel/ . . ./ en sådan stat blir av sin natur totalitär, det vill säga, herre över alla människor och dess regering i praktiken en diktatur”

Begreppet folkhemmet sammanfattar hela utbyggnaden av bostäder, bidrag till barnfamiljer, allmän tjänstepension men också denna nya typ av folkrörelsedrivna företag på en kommersiell marknad. Den antistatliga hållning Anders Örne stod för skulle ersättas med ett organiserat samarbete, korporativism och långt senare med vänsterpolitiska företagare från medelklassen.

Socialdemokratin insåg tidigt att de skulle kunna få makt inte bara genom att väljas in i kommuner och riksdag utan att finna metoder att tillfredsställa vanligt folks behov av livsmedel, försäkringar, semestrar och så vidare. En idé som inte lyckades från 1970-talet pga konkurrens, ekonomisk inkompetens och allt svagare lojalitet mot arbetarrörelsen. Vid 2017 var förlusterna stora och ICA hade dominerat länge över Coop.

KORPORATIVISM

Folkhemmet byggde alltså dels på arbetsrörelsedrivna företag, dels en utbyggd välfärdsstat finansiserad av höga skatter och (ofta dolda) avgifter, ledd av socialdemokratin under 44 år (1932-1976) med allt större stöd av Folkpartiet (senare Liberalerna) och Bondeförbundet (senare Centerpartiet) och kommunisterna (SKP/VPK/V).

Det svenska folkhemmet kom att bygga på samarbete mellan arbete och kapital genom att deras organisationer, främst LO och SAF (senare Svenskt Näringsliv), kom överens i kollektivavtal och i icke offentliga sammanslutningar.

Det mest kända samarbetet är Saltsjöbadsavtalet 1938 mellan LO och SAF. En tydlig och dråplig senare illustration till samförståndet mellan fack och arbetsgivare var Transportarbetarförbundets ordförande Hans Erikssons semesterbild från Kanarieöarna nyåret 1975, där han vistades på arbetsgivarnas anläggning. Fotografiet bidrog till regeringen Palmes fall i september 1976.

Olle Qvennerstedts Diversehandel - Olle´s General store: Sveriges ...

Men även andra organisationer än arbetsmarknadens företrädare har makt i Sverige genom att de bjuds in att svara på statliga remisser (reglerat i grundlagen) eller att sitta i olika myndigheters ledningar och samarbetsgrupper. Vi har under 100 år byggt upp korporativa principer där intresseorganisationer deltar i mäktiga sammanslutningar som inte har demokratisk insyn, även om politiker och byråkrater ofta deltar, uppmuntrar och organiserar samarbetet.

Denna form av organiserat samarbete kallas korporativism. Korporation är en juridisk person (förening, företag,organisation) och känd för de flesta svenskar i sportsammanhang, “Korpen”. Själv stötte jag på en studie (statsvetaren Matts Dahlqvists Staten, socialdemokratin och socialismen) av den svenska korporativismen när jag skrev på en gymnasieuppsats om socialdemokratins valförlust 1976.

Det intressanta i denna utläggning är att arbetarrörelsen byggt upp företagskluster runt sina egna organisationer som i sin tur sitter nära makten. Att en socialdemokratiskt styrd kommun gav bygguppdrag till LO-ägda byggbolaget BPA som sedan byggde åt HSB var normalt över hela landet med Örebros sossepamp Harald Aronsson som särskilt tydligt exempel, se Olle Sahlströms biografi.

Den röde patriarken

Jag ska inte fördjupa mig mer i korporativism utan hänvisar till Bosse Rothsteins böcker Den korporativa staten (1992) och Korporatismens fall (1999).

Förutom arbetarrörelsens korporationer finns böndernas organ (Lantmännen, Studieförbundet Vuxenskolan, Swedbank, Centerpartiet m fl) och företagarna (Svenskt Näringsliv, Moderaterna, Företagarna, Wallenbergsfären, SEB, Handelsbanken). Runt dessa tre maktkluster har makt och inflytande cirklat i ett sekel med staten som välvillig organisatör.

FOLKHEMMETS DÖD

Socialdemokratin förlorade två val på 1970-talet och kom tillbaka rejält stukade. Arbetarkonservatismen började med en besviken jobbares uppgörelse. Väljarna ville inte ha löntagarfonder, inte heller Feldt och Palme. Den starka välfärdsstat socialdemokraterna hade lett sedan 1930-talet lockade inte heller och 1980-talet blev en omprövning under galgen med Maktutredningen 1990 som en spik i folkhemsbygget.

Den slog fast att medborgarna inte såg mer makt till myndigheterna som något önskvärt utan ville ha mer frihet. Liberaliseringar, avreglering, offentliga tjänster på entreprenad, skolpeng mm blev 1990-talets stålbad för svenska socialdemokrater samtidigt som ekonomin gick back. Fem män, varav två socialdemokrater, räddade landet med marknadsekonomiska metoder.

De gamla folkrörelseägda företagen, keynesianismen och samförståndspolitiken var inte verkningsfulla längre. En vildvuxen vänster hade dykt upp 1968 och sossar förknippades med grå administration, inte engagemang och effektivitet. Framför allt inte fräck stil, erotik, humor och tekniska innovationer.

I Stockholm 1976 startade nittonåringen Johan Ehrenberg och tre till vänsteraktivister runt trotskistiska partiet KAF/SP kulturtidskriften Partisano. Den bytte namn till ETC 1980. 1983 slog Johan Ehrenberg igenom som transan Jenny i numret “Könsbytet”.

Könsbytet mörka berättelser från en annan värld : och vad hände ...

RADIKAL MEDELKLASSVÄNSTER

Under 1980-talet byggde de små vänsterförlagen och tidningarna, smarta solidaritets- och miljögrupper och trendkänsliga vänsterakademiker upp egna strukturer. Deras kunnande om ordbehandling, formgivning, mode och nya politiska idéer blev alltmer efterfrågade av en trött socialdemokrati som ville visa sig ungdomlig och nytänkande.

1980 kunde fyra svenska författare, Sven Fagerberg, Sven Delblanc, Lars Gustafsson och Jan Myrdal, skönja en ny ”medievänster” som i samarbete med myndigheter hade uppstått.

De kom att kallas ”De Fyras Gäng” i kulturdebatt fördes om just hur en opersonlig maktapparat tagit över genom att kontrollera och reglera tankar och känslor. Författarna utmanade den medievänster som de ansåg dominerade över medborgarnas huvuden. De tre första hade stått till vänster och stod kvar i Myrdals fall. Vänstermännen Gösta Hultén och Jan Samuelsson instämde i boken Medievänstern 1983.

Johan Norberg beskrev debattläget initierat i ett bidrag i festskriften till PJ Anders Linder, Den borgerlige optimisten (2013), se även Anders Frenanders avhandling Debattens vågor. Om politisk-ideologiska frågor i efterkrigstidens svenska kulturdebatt (1999).

De svenska författarna var inte ensamma om att diagnosticera landet som halvtotalitärt och godmodigt paternalistiskt. 1971 hade den brittiske utrikeskorrespondenten Roland Huntford gett ut vidräkningen med Sverige, The New Totalitarians och tio år senare var det dags igen då tysken Hans Magnus Enzensberger fick fem helsidesuppslag i Dagens Nyheter i serien ”Svensk höst” 1982.

Men denna paternalism hade blivit föråldrad och nya smarta småpåvar till vänster tog vid för att tala nu till medelklassen eftersom arbetarna hade röstat borgerligt, dvs röstat fel som Kjell Höglund raljerade 1979.

Själv förstod jag redan 1983 att ETC hade en kompetens som skulle konkurrera med etablerade reklambyråer när jag anlitade Magasin AB, startat av ETC-anställda, för att formge den alternativa kultur- och reportagetidskrift jag hade dragit igång,UppsalaMagazinet.

Tio år senare var jag i Rättvik på uppdrag av Nordens folkhögskola Biskops-Arnö för att bevittna starten av Demokratiakademin. Fredrik Kron och Leif Ericsson från vänsterförlaget Ordfront presenterade visionen om “ett samarbete mellan folkrörelser/…/ organisationer och studieförbund, folkhögskolor och universitetsinstitutioner”.

Om Johan Ehrenberg är en trickster i denna förvandling är Göran Greider och Anders Carlberg övergångsfigurer mellan de döende folkrörelserna och den symbolpolitiska medelklassvänstern (lägg till miljö, feminism, HBTQ mm). Jag debatterade för övrigt med Greider 1998 och arbetade med Carlberg på Fryshusets gymnasium. En annan bekant, Boris Benulic, stod mitt i omvandlingen av vänsterförlaget Ordfront till en marknadskonomisk aktör, se hans utmärkta självbiografi Inte mitt krig.

Idag finns förutom ETCs statligt stödda 18 bolag som inte kan kallas en folkrörelse utan med Knut Lindelöfs ord, en “affärsidé”, en uppsjö av kultur- och medieföretag/organisationer som alla parasiterar antingen på offentlig sektor eller på arbetarrörelsedrivna företag och organisationer. LO har självt förvandlats från en facklig organisation för medlemmar till en koncern för investeringar i fastigheter och kapital. SACO och TCO har vuxit medan LO stått still i medlemsantal.

GRÅT INTE - FORSKA! Kvinnovetenskapliga studier samlade av Karin ...

GRÅT INTE, FORSKA!

Den som påbörjat en kartläggning av den socialdemokratiska maktsfären är Rebecca Weidmo Uvell, bloggare och företagsekonom. Hon är även uppmärksammat socialdemokratiska organisationers samarbete med vänsteraktivister som Matthias Wåg och regeringen Löfvens uppdrag till FairTrade.

1976 gav juristprofessorna Erik Anners ut Den socialdemokratiska maktapparaten, en katalog över vad som då verkade stabila socialdemokratiska strukturer, en bok som bör följas upp. Idag har många av dessa dinosaurier förvandlats intill oigenkännlighet.

LO ger gärna uppdrag till Expo för att utbilda fackfolk om rasism, något som knappast kan vara i medlemmarnas intresse; men som göder en av dessa medelklassradikala initiativ som växte fram på 1990-talet. Här är ett urval:

Expo, Fairtrade, ETC, ETC El, Fryshuset, Demokratiakademin, förlagen Atlas, Leopard, Ordfront, seriemagasinet Galago, radikala kyrkliga initiativ, Arenagruppen, Katalys (med viss reservation för idealisten Daniel Suhonen) och många fler.

Kvinnoforskningens nestor Karin Westman-Berg uppmanade sina medsystrar i Uppsala, där jag skymtade henne, att inte tjata om usla män och gråta över sina öden, utan forska om kvinnornas liv- sitt eget och andras.

Det måste också vi som sett hur socialdemokratin likt Sovjetunionen byggt upp egna organisationer för indoktrinering i samarbete med staten. De senaste 30 årens förvandling av den sega socialdemokratins korporativism till ett vänsterkommersiellt entreprenörskap är enastående men helt osynligt. Nästan ingen har, förutom Rebecca Uvell, har satt sig före att ta reda på vad som skedde från 1990 ur detta perspektiv.

Här finns ett outforskat område inom marknadsföring, företagsekonomi, medie- och kommunikationsvetenskap, statsvetenskap och sociologi för hågade studenter, journalister och forskare som vill inmuta ett nytt område. En bra början är Uvells diagram.

INVÄNDNINGAR

Mot ovanstående kan anföras:

  1. Än sen? Alla rörelser dör ut eller förvandlas. Arbetarrörelsen likaså. Att gnälla på ETC etc är som att gnälla på de tidiga konumentkooperationerna. Dessa företag må vara vänster men de är framtiden.
  2. Dessa företag spelar mycket liten roll. LO och alla sosseorganisationer är intakta och lika mäktiga som tidigare. Visserligen sköter kulturvänsterns smarta företagare PR bättre och kan nå ut till nya grupper, men de betyder lite i jämförelse med AMF Pensions 30 miljarder.
  3. Att vänstern blivit duktiga företagare bevisar inget. Bara att företag som HM, Google, Starbucks m fl hänger på dem, inte tvärtom. Kulturvänstern pressar storföretagen till att ta ställning för jämställdhet, klimat, antirasism. Arbetarrörelsen kan bara hänga med, denna gång på näringslivet via medievänstern. Nytt grepp, men effektivt som fan.
  4. Sjunne är avundsjuk och gnällig.
  5. Denna analys brister i klassanalys. Medievänstern tjänar även arbetarna genom föra fram reella krav på rättigheter på arbetsplatsen och på samhället som även tillgodoser arbetarklassen.
  6. Analysen blandar ihop arbetarrörelsen, korporativism, medelklassvänster och företagande på ett oklart sätt.  Surrigt.

6 reaktioner till “Från Konsum till ETC – från arbetarrörelse till medelklassvänster”

  1. Man kan lägga till viktiga våldsamma vänsterakademiker och aktivister som definitivt stött och stöttas av den nya medievänstern: Pia Laskar, dömd för terrorsamröre och planering av bomb mot Spain Tours och McDonalds, Tobias Hübinette, kvinnomisshandlare, Mattias Gardell, våldsverkare vid motdemonstrationer och Martin Fredriksson, våldsam AFA-medlem och i styrelsen för Expo

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s