Intervju med Richard Rorty 2001

Rorty11

Den amerikanske pragmatiske filosofen Richard Rorty (1931- 2007) ställde upp för en intervju i Stanford  i Kalifornien 2001. Jag hade sysslat främst med hans politiska och moraliska filosofi  men även en del metafysik sedan början av 1990-talet och träffat honom som hastigast i Paris 1990. Vi återsågs en gång till på Södertörns Högskola  2004 dit Hans Ruin bjudit in honom med hjälp av mig.

Mina texter och presentationer av hans idéer: 1, 2, 3 och 4 . Värt att notera att jag hade lämnat Vänsterpartiet 2000 och anammat Rortys förnuftiga kritik av den postmoderna vänstern.

Intervjun publicerades i Axess i maj nr 3/2002.

Filosofernas antifilosof vill återupprätta den amerikanska vänstern

 

– Marxismen gav intellektuella den befängda idén att filosofi nödvändigtvis hänger ihop med politik. Vänstern hade varit mycket bättre lottad om Marx inte varit just filosof.

Richard Rorty ler lite i mjugg, lutar sig tillbaka i arbetsrummet och ser ut över vad som nog är världens vackraste och största campus – Stanford söder om San Francisco. Våren är på väg till Kalifornien, men ännu är det kallt bland de sandfärgade husen. Wallenberg Hall strax bredvid ekar fortfarande ihåligt, men efter sommaren ska detta svenska bomärke vara färdigt och synas ordentligt här på denna världsberömda plantskola för hittills 26 Nobelpris.

Rorty var tidigare filosofiprofessor vid Princeton- och Virginiauniversiteten, men är numera professor emeritus i litteratur och filosofi med ett år kvar till pension. Han kan se tillbaka på en karriär som livat upp och retat många amerikanska analytiska filosofer, politiker i alla läger och postmoderna litteraturkritiker.

På 1970-talet lämnade han den analytiska logiskt orienterade filosofin och på 1980-talet vände han sig bort från de opolitiska postmodernisterna.  Sedan 1990 bedriver han en enmanskampanj för att återupprätta den amerikanska demokratiska vänstern. Han skriver utpräglat polemiskt och tar gärna ställning i aktuella frågor om utbildningspolitik, kultur och moral, men vill alltså inte att filosofin ska ligga tillgrund för dessa ställningstaganden. För honom är ledstjärnan den amerikanska pragmatiska filosofin – en experimentell hållning där principer och ideal underordnas resultat -som John Dewey, William James och Charles S. Pierce utvecklade under 1800-talets sista årtionden.

Det enda riktigt genomarbetade verk Rorty skrivit kom ut 1979, Philosophy and the mirror of nature, en uppgörelse med rationalism, platonism och analytisk filosofi som fortfarande väcker intresse- och förargelse. Med den osannolika kombinationen av tankar från John Dewey, Ludwig Wittgenstein och Martin Heidegger går Rorty till angrepp mot föreställningen att det finns något skilt från hur vi uppfattar det, en inneboende verklighet eller ett bakomliggande väsen. Vad som finns är våra historiska, sociala och kulturella inordningar av verkligheten (ett begrepp som Rorty vill avskaffa). Han har anklagats för relativism, vilket Rorty anser bero på en felaktig uppfattning av begreppet relativism.

Trots sin kritik av den analytiska filosofi som domininerar i USA, England och Norden använder han dess verktyg, vilket gör honom till en närmast ”post-analytisk” filosof. Mycket av hans kritik av den analytiska skolan bygger i själva verket på idéer som formulerats av dess egna företrädare, främst Donald Davidson och William Quine. Rorty ses numera som en avfälling som dragit förhastade slutsatser av den analytiska interkritiken och förirrat sig ut i politik och debatt på ett alltför vildsint sätt.

År 1982 tilldelades Rorty det prestigefyllda MacArthurpriset, vilket gav honom möjlighet att under sex år helt fritt välja sina teman. Det var under denna period han etablera sig som en irriterande kommentator av för allmänheten mer angelägna frågor än de han tidigare sysslat med som fackfilosof. Den enda till svenska översatta boken, Kontingens, ironi och solidaritet (1997), tillkom under dessa år. Merparten av denna essäsamling utgörs typiskt nog av artiklar från London Review of Books. Där framstår Rortys pragmatiska liberalism som en aptitlig men lite märklig blandning av postmodernism, socialdemokrati och försvar av västvärldens livsstil och värden med stöd av den socialliberale politiske filosofen John Rawls.

Hans formulering att fattiga svarta i USA ska behandlas väl just ”för att de är amerikaner och vi kan inte låta amerikaner leva utan hopp” grundar sig på tanken att människor i första hand känner solidaritet med sina närmaste, sedan med sitt lands medborgare och slutligen, men det gäller bara några få, med mänskligheten. Uttalandet fick många vänsteranhängare i USA att sky Rorty, som ansågs ytlig, etnocentrisk och elitär. Kritiken smärtat fortfarande denna vänsterliberal som vuxit upp med amerikansk kommunism, anarkism och tilltro till en (vänster) progressiv utveckling. På senare år har han frispråkigt kommenterat hur sårad han blivit av att inte bli tagen på allvar av sina egna, de socialt engagerade och vänsterinriktade intellektuella i USA.  Men många har förvisso tagit hans polemik på allvar. Flera verk har kommit ut där hans kritiker, däribland den tyske vänsterfilosofen Jürgen Habermas och pragmatikern Richard Bernstein, har lagt fram sina synpunkter, som Rorty artigt besvarat. Denne filosofikritiske filosof har blivit filosofernas egen antifilosof som alla måste angripa för att försvara sin verksamhet. Rorty har kastat handsken och många har plockat upp den.

 

Vi inleder med att samtala om Richard Rortys påstående att flertalet filosofer inte går att använda för samhälleliga frågor. I boken Achieving our country (1998) skriver han om Fredric Jameson, en av den postmoderna vänsterns mest framträdande namn. ”After reading Jameson, you have views on pratically everything except what needs to be done””. Bakom de tjocka glasögonen spelar ett par vakna ögon men munnen är som ett streck.

– Visst har några intelligenta och fantasirika filosofer bidragit med nya perspektiv på vissa sociala praktiker, exempelvis Foucault, men politiskt har han mest bara spritt en atmosfär av allmän misstänksamhet. John Rawls och Jürgen Habermas är mer användbara däremot.  De beskrev var för sig efterkrigstidens tänkande med begrepp som inte försökte systematisera en världsbild eller filosofi; Rawls differensprincip och Habermas kolonisering av livsvärlden är begrepp som med Hegels ord innehåller vår tids tänkande. Andra sådana exempel på nydanande begrepp är Marx beskrivning av kapitalismens reservarmé av arbetslösa och Max Webers begrepp om rationalismens järnbur.

Intellektuella och konstnärer förmår ibland ge upphov till sådana nya sätt att beskriva världen och det räcker långt i sig, menar pragmatikern Richard Rorty. När däremot Marx sade att kapitalismen som system var förruttnat försvagade detta 1800-talets arbetarrörelse i Europa. Lika illa är Foucaults uppfattning att alla förändringar inom systemet enbart är ett lappande och lagande, som har gjort dagens vänster oförmågan till handling.

– Teoretiker ska göra vad de alltid har gjort: odla sina intressen, arbeta och reagera som vanliga människor på sociala problem. Men jag förväntar mig inte att nya politiska rörelser ska komma från intellektuella. . .

Rorty växte upp under 1930- och 40-talen i en miljö som närde drömmar om ett rättvist och jämlikt land. Föräldrarna var vänsteranhängare, läste Partisan Review och var antistalinister, sedermera även antikommunister. Men de var aldrig antiamerikaner, tvärtom.

– Dagens amerikanska vänster känner inte till de slag som arbetarna vunnit och de spottar på den gamla progressiva reformismen och fackföreningsrörelsen.

Rorty önskar mer av traditionell klasskamp från vänstern i USA. Men han medger att det i dag är svårt att få välbeställda akademiker som han själv att intressera sig för sådant som minimilöner och fackliga krav. De påverkas, liksom andra människor, oftast av att någon karismatisk person beskriver problemet på ett nyskapande sätt. Bästa exemplet är Martin Luther King Jr. med hans tal ”I have a dream”.

– Medborgarrättsrörelsen på 1960-talet hade slagits för antirasistiska lagar med stöd av Lyndon Johnson, men det var inte förrän detta tal spreds som något började hända. Då fanns det tillräckligt med idealism för förändring. Romantiker som King fångar ibland något som alla känt och tänkt men inte formulerat. Man kan aldrig veta när poetiska uttryck blir kraftfulla och de rätta för stora grupper. De amerikanska 1800-talsförfattarna Walt Whitman och Ralph Waldo Emerson gjorde likadant när de drömde om landet som i sig var en dikt. ”The United States themselves are essentially the greatest poem” skrev till exempel Whitman.

Rorty vill inte på något sätt avskaffa de intellektuellas verksamhet, bara dess politiska räckvidd. Tron att intellektuellt uttänkta system ska ligga till grund för våra moraliska och politiska åsikter och handlingar är en åkomma som fackfilosofer tyvärr drabbas av. Från Nietzsche och Heidegger kan man dra vilka politiska slutsatser som helst menar Rorty. Likadant är det med de flesta andra filosofer, möjligen med undantag för John Dewey. Fast Dewey hade inte alls behövt bygga upp en egen metafysik för sitt sociala engagemang, vilket han trots allt gjorde i det närmast oläsliga och högst tungfotade verket Experience and Nature (1925).  Bättre att dela upp sina antaganden i en privat och en offentlig del, något Rorty gjorde i Kontingens, ironi och solidaritet. Reaktionen från kollegorna blev en förödande kritik.  Men han fortsätter på sin linje.

– Intellektuella har idiosynkratiska idéer om världen och livet. Heidegger var en utmärkt filosofihistoriker till exempel, men hans idéers sociala användbarhet var och är noll. Man kan beskriva sitt intresse för filosofi som någon annans intresse för poesi eller fånga vilka orkidéer, som var min hobby som tonåring, inte mer.

Vänstern som brände flaggor på 1960-talet gjorde dock en del nytta menar Rorty. Vid Stanforduniversitetet intill Silicon Valley utvecklades sinnrika apparater som förvandlat och underlättat livet för miljontals människor. Dessa Stanfordstudenter och andra unga i 1970-talets Kalifornien tänkte annorlunda än deras föräldrar gjorde om solidaritet och minoriteter.

– I Kalifornien finns ett stöd för kulturfrågor och minoriteter i fackföreningarna som man inte ser i övriga USA. Homosexuella skulle antagligen försvaras hårdare av sina fackliga representanter här. Men hela Kaliforniens ekonomi bygger på att utnyttja latinos och asiater som jobbar svart och under minimilöner. Skulle man stänga gränsen till Mexico och ta hit arbetslösa vita från Mellanvästern skulle allt bli mycket dyrare.

Alliansen mellan kulturvänstern och fackföreningsrörelsen är viktig. Den bildar länken mellan den äldre amerikanska vänsterns reformism och den yngre som faktiskt fick slut på ett vidrigt krig i Vietnam och som ökat respekten för minoriteter men inte gjort mer sedan 1975.

– Judith Butler har sagt att vänstern i USA överlevde i gay/lesbian/queer/feminist och black/hispanics studies och jag tror hon hade rätt. Den kulturella vänstern har gjort en del gott och vidgat toleransen för avvikande, men den måste börja ägna sig åt de arbetslösa och utarbetade vita arbetarna också. Annars talar bara högern för dem och blir den tillräckligt stark försvinner kulturvänsterns alla framsteg i ett nafs tillsammans med sociala rättigheter.

Genom att vänstern mest bryr sig om minoritets- och kulturfrågor lämnar den hela fältet fritt för högern att, tillsammans med nya konservativa frikyrkor, härja med reaktionära utspel. Vänstern gör precis det högern vill, ägnar sig åt luftslott och dystopier, till exempel i romaner som Neil Stephensons Snow crash och Leslie M. Silokos Almanac of the Dead. Vid Stanford är Rorty i första hand professor i litteraturvetenskap och har ägnat flera essäer åt skönlitteratur, även om hans huvudsakliga produktion kan rubriceras som idéhistoria, vetenskaps- och kulturteori. Därmed befinner han sig i samma intellektuella rum som de marxistiska litteraturvetarna Gayatri Spivak, Terry Eagleton och Fredric Jameson. Rortys position är dock annorlunda. Han vill inte vara en tungviktare utan en nykter, sympatiserande kommentator.

Richard Rorty gör inte anspråk på att likt dem behärska cultural studies, marxism eller ens litteraturvetenskap; hans gebit är att diskutera dessa radikala akademikers politiska relevans. Han är särskilt kritisk till den utbredda, politiskt ogenomtänkta postmodernism som dominerar dessa ämnen i västvärlden, även om han själv betecknar sig som postmodernist (för övrigt ett annat begrepp han vill avskaffa). Kulturkritiken befinner sig för långt från folket. Klyftorna i USA har ökat sedan mitten av 1970-talet, men det är högerpopulister som fångar upp de vita arbetarnas frustration hävdar Rorty.

– Vänstern lämnar de arbetslösa i Ohio och Virginias gruvor utan hopp och bryr sig mest om tredje världens fattiga. Själv kan jag inte formulera ett hållbart ekonomiskt program för de sociala problem som globaliseringen medför, jag är inte ekonom utan filosof i första hand. Det finns ekonomer, bland annat runt tidskriften Dissent, som gör ett bra jobb för att få jobben att stanna både i Väst och i tredje världen, men som filosof kan jag inte bestämma mig för vilken nationalekonomisk lösning som är bäst. Förvänta er inga visa politiska kommentarer från mig, säger han, bekymrad över hur lite han kan bidra till diskussionen.

Han berättar om hur de populära och radikala författarna Upton Sinclair och Jack London vid 1900-talets början beskrev dels misären och förtvivlan hos de hungrande massorna, dels hur så kallade starka män vann tilltro för sina enkla men brutala lösningar. Rorty håller en sådan utveckling i USA för möjlig, kanske även trolig.

– Blotta omöjligheten för de fattiga att nå upp till medelklassen trots två vuxnas heltidsarbeten och mer, är överväldigande. Jag förstår inte varför det är så få uppror i landet.

Men södra Los Angeles brann för tio år sedan, invänder jag. Rorty medger det, men det var inte en organiserad politisk protest menar han. I Europa har vi haft demonstrationer och arbetarrörelser som fått regeringar att avgå, ändra politik och ta social hänsyn. I USA raderades egentligen vänstern på 1930-talet. Hans egen familjehistoria är fylld av strejker, arbetarpartier och vänsteraktivism under de mest ärofyllda åren.

Vi avslutar samtalet med att diskutera Stanfordstudenternas kampanj för att deras universitetssjukhus inte ska avskeda anställda och ta in lågbetalda underentreprenörer. Det var en kampanj som lyckades. Men kan det verkligen komma någon ny protest- och solidaritetsrörelse från dagens studenter och akademiker? I Rortys senare böcker försvar han de radikala initiativ som tagits av välutbildade eliter snarare än folkmassor, liksom William James gjorde en gång för 100 år sedan.

Några dagar senare mejlar han mig en opublicerad text. I den föreslår han att studenter och universitetsanställda ska solidarisera sig med universitetens sämst avlönade, ofta mörkhyade och kvinnliga. Innan pengar tilldelas dem ska ingen annan få löneökning. Studenterna ska förbinda sig att godta höjningar av terminsavgifter om de går till detta ändamål. De studenter som i dag organiserar sådana kampanjer är väl ägnade för rollen som bärare av nationens samvete anser han och skriver:

”These students are among the few Americans who retain the vision of an America in which our institutions glow with justice and our customs shine with beauty. They are among the few whose faith in the religion of democracy seems to be still alive”

 

 

Rorty 1

Rorty 2

 

Rorty 3

Rorty 4

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s