”Det är lätt att man överskattar individens inverkan på samhällsutvecklingen. Effekten av min död skulle till exempel inte bli så positiv som många föreställer sig.”

Horace Engdahl, De obekymrade (2019)

Omsider har även jag läst Johan Lundbergs När postmodernismen kom till Sverige. Den berör förhållanden som jag känner till, om än perifert i vissa fall, direkt i andra som vid de arrangemang med Horace Engdahl, Jean-Claude Arnault m fl som nämns i boken.

Vad som följer är personliga reflexioner och erfarenheter som inte tillför hans bok något nytt belägg, men ger en inblick i vad som skedde inom humaniora, vänstern, kulturdebatt, och skvaller, från 1980.

Jag var vänsteraktivist från 1977 till 2000 (gick ur Vänsterpartiet) och bedrev studier i postmodern filosofi från 1985 till 2005 (magisteruppsats vid Södertörn).

En misslyckad figur som försökte följa med i svängarna, men som inte hade begåvning nog. Eller hade vett nog att inse den humbug som Johan Lundberg skrivit om. Jag är kluven. Man gillar inte att ha ägnat 25 år i onödan åt svammel. Dessutom pinsamt att ha gått på skiten, om det nu var skit med Kris.

Eftersom Mathias Wåg och Chang Frick diagnostiserat mig som lidande av narcissistisk personlighetsstörning ber jag dem att inte läsa dessa privata tankar. Till er övriga tar jag till Runebergs ord:

”Jo, därom kan jag ge besked, Om herrn så vill, ty jag var med.”

VILSEN VÄNSTER

Lundberg började liksom jag att läsa i Umeå: han idéhistoria 1980, jag litteraturvetenskap 1981.

Ganska snart blev jag indragen i KHF/VPK (Kommunistiska Högskoleföreningen/Vänsterpartiet Kommunisterna) och läste om nya teoretiska litteraturanalyser i böcker av marxisten Kurt Aspelin. Derrida flimrade förbi men Aspelin tyckte han och de andra semiotikerna led av luftig idealism snarare än robust historiematerialism á la Karl Marx själv.

Jag hade gått in i VPK i Uppsala 1978 precis när luften gått ut vänstern. Som de fd marxisterna Lennart Berntsson och Svante Nordin beskrivit i sin utmärkta analys Efter revolutionen: Vänstern i svensk kulturdebatt efter 1968 låg Sverige ungefär fem år efter Paris. Där hade man gett upp runt 1975, då de mer liberala och skeptiska nya filosoferna debuterade, Les nouveaux philosophes (som min favoritfilosof, den postmoderne Gilles Deleuze avfärdade bryskt 1977).

Studentupprorets bas i experimentuniversitetet Vincennes- Paris VIII, Centre Universitaire Expérimental de Vincennes , där Gilles Deleuze och JF Lyotard huserade och Michael Foucault fått en professur, revs 1980 av den konservative borgmästaren Jacques Chirac. Lokalerna hade demolerats av uteliggare, hippies, narkomaner, ”revolutionärer” och ingen kunde längre vistas där. Doktorsgrader delades ut på bussen. . .

Jag läste runt den tiden Dagens Nyheters kultursidor noga, särskilt Otto Mannheimers serie om vänsterns misslyckande. En samling, Den förlorade vissheten, kom sedan ut med hans texter och intervjuer med André Glucksmann, BHL, och Michel Foucault. Jag tillhörde alltså VPK men var vilsen ideologiskt. Postmarxiste avant le lettre,

Marxism-leninismen lockade inte och den frihetliga vänster jag hade tytt mig till sedan mitten av 1970-talet, och som fått mig nästan att gå med i ett jordbrukskollektiv i Värmland, verkade lika förvirrad. Kapsylen, anarkistiska bokkaféet Svarta månen, Kafé 44, Barsebäcksmarscher och fristaden Kristiania var avverkade.

Miljöpartiet hade en bas i min hemstad Uppsala genom Björn Gillbergs MIGRI, Miljöförbundet och alternativrörelsen runt allaktivitetshuset Verkstan (där jag startade en lokal alternativtidning, UppsalaMagazinet 1983). Men allt verkade ha varit bättre förr och mitt favorithak och fd arbetsplats Uppsala Musikforum hade försvunnit.

BISKOPS-ARNÖ FOLKHÖGSKOLA

Efter Umeå for jag ned till Uppsalatrakten igen för ett år på den nya medielinjen vid Nordens folkhögskola Biskops-Arnö.

Denna vistelse skulle bli avgörande för mig eftersom jag då kom i kontakt med den nordiska kulturvänster som sedan ledde till postmodernismen via min lärare Ingmar Lemhagen, men i viss mån även Göte Ask, Bengt Åkerlund och Åke Leander (fd rektor och grundaren av folkhögskolan, legendarisk nordist och medlem i gruppen för Nordiska Rådets litteraturpris).

I Köpenhamn fanns vidare vyer förstod jag av Ingmar Lemhagen och danska elever (en kommunistisk lärarinna lockade dessutom), så jag packade och for dit för att försörja mig som frilansjournalist för svenska tidningar.

Det betalade givetvis inte så jag gick på danskt socialbidrag, men jag hann med att intervjua den danske punkpoeten Michael Strunge som stod för ett modernistiskt, ja kanske postmodernistiskt i och med hans Bowieinfluenser, brott mot den mer realistiska vänsterlitteratur som dominerat där som här och som Strunge och danska postmodernister ansåg förlegad.

Derridas dekonstruktionstudie De la grammatologie från 1967 översattes redan 1970 till danska, och först 1976 till engelska.

Punkestetik och husockupationer var vad de unga hippa danskarna gillade. ETCs Johan Jenny Ehrenberg lät sig fotograferas på hippa Köpenhamnshaket Cafe Sommersko i snygg läderkjol och makeup inför Könsbytesnumret. Jag blev faktiskt tänd på henom då.

Dansk vänster var mer teoritung än den svenska och jag bläddrade vid Københavns Bogkafé bland deras översättningar av tyska Frankfurterskolan, liksom deras egna kapitallogiker.

UPPGÖRELSE

Samtidigt med min danska sejour gjorde Horace Engdahl på sommaren 1982 upp med den svenska samtidslitteraturen genom en recension av författarantologin Självdeklaration, redigerad av Magnus Ringgren (som jag senare skulle intervjua i egenskap av lokal homosexuell kulturpersonlighet för min tidning UppsalaMagazinet).

Engdahls uppgörelse med Ringgren i DN gick mig helt förbi där i Danmark, men jag förstod att något hänt hemma när jag kom tillbaka och började läsa estetik vid Uppsala universitet (en plats jag hade undvikit såsom Uppsalabo och istället flytt till Umeå).

Masskultur var plötsligt viktigare än finkultur. Själv var jag redan då mer konservativ i min litteratursyn och kände mig utanför när folk analyserade reklam, Madonnaskivor och modetrender som något viktigt. I Danmark hade jag sett teoretiska musiktidskrifter som liknade vad som var på gång i Sverige i och med ETC, 2NioNio, Kannibal, RIP men knappast något i stil med Kris.

Mitt första möte med tidskriften Kris var nere i Hägersten hösten 1983 på det trotskistiska tryckeriet Prinkipo. Där skulle vi trycka UppsalaMagazinet. Inne bland alla tryckpressar och reprokameror låg färdiga tryckplåtar med suddiga bilder. Jag kunde inte se vad de föreställde och tryckartrotten flinade, -Nån obegriplig kulturtidskrift 🙂

Inte förrän hösten 1985 fick jag klart för mig vad som hade hänt: Brutus Östling hade startat förlaget Symposion och tidskriften Res Publica, Kris hade tagit ledningen i litteraturdebatten och både Östling och Kris-gänget hängde ihop via ett samnordiskt nätverk, Nordiska Sommaruniversitetet- NSU.

NSU

Det går knappast att undvika att ta upp NSU:s inflytande i introduktionen av postmodernismen, vilket Johan Lundberg gör, men jag förstår att han vill sovra i materialet. Kanske en till studie behövs göras för att få med allt för det är verkligen mycket. Både Horace och Brutus var aktiva i NSU.

Hela Brutus Östlings bokutgivning är viktig eftersom den visserligen anknyter till postmodernismen men är mer kulturpolitiskt intressant och vänsterakademiskt hållen. Skåningarna Brutus Östling och Bo Cavefors hakar i varandra 1979 då Cavefors ger upp och Symposiom tar över stafettpinnen.

Min lärare från Biskops-Arnö, Ingmar Lemhagen, som jag stötte ihop med på Uppsala universitets nu nedlagda Humanistcentrum hösten 1985, visade mig in i NSU:s kontakter och studier. Han själv hade påbörjat forskarstudier i litteraturvetenskap under handledning av Bengt Landgren.

Lemhagen skulle jämföra några nordiska nyenkla poeter från 1960-talet med de nya postmoderna teorierna, en tanke som skymtar förbi i Lundbergs bok, men då är det poeten Erik Beckman som exemplifierar likheterna mellan nyenkelheten och postmodernismen. Hans döttrar förekommer också i boken, Åsa och Eva.

För Ingmar Lemhagen var poeterna Jan Erik Vold (Norge), Göran Palm (Sverige), Claes Andersson (Finland) och Inger Christensen (och två till i Danmark). Han fullföljde inte avhandlingen men var oerhört beläst och intresserad av litteratur, filosofi och nordisk kultur.

Genom honom kom jag snabbt in i en lokal NSU-krets som studiecirklarna kallades och som pågick parallellt i Norden under tre år med vintersymposier och sommarsessioner. Varje krets förnyades eller lades ned vartefter. På 1970-talet hade Horace Engdahl imponerat genom diktrecitationer ur minnet av svenska romantiska poeter.

I Uppsala samlades jag, Lemhagen, Märit Eijde (som var mest förankrad i NSU och dessutom väninna till Ulrika Knutsson, en bekant), John Swedenmark och Björn Hjalmarsson.

I periferin fanns Annika Lyth, Mats Persson, Gabor Bora, Inger Munkhammar, Jens Linder och Stockholmsgänget; Sven-Olof Wallenstein, Erik van der Heeg, Ulf Olsson, Anders Olsson, Horace Engdahl, Ebba Witt- Brattström, Ulrika Milles m fl. I Göteborg Anders Molander och Mikael Löfgren (som 1987 gav ut antologin Postmoderna tider? med layout av J. Ehrenberg), fenomenologen Jan Bengtsson.

Många många fler aktiva NSUare fanns i Danmark och Norge, de två länder som bibehållit ett klassiskt humanistiskt kulturarv oavsett politisk inriktning, något vi var avundsjuka på. I alla fall jag. Att syssla med kontinental filosofi innebar att relatera till filosofihistorien, dvs för att förstå Derridas och Deleuzes uppror mot logocentrism och platonism måste man först ha samma bildningsarv som dem. Helst.

Vi i Uppsala for ibland till Stockholm på träffar och föredrag, ofta hos Erik van der Heeg och Wallenstein som flyttade runt medan de översatte Kant, Lyotard, Levinas. Ett bohemiskt intellektuellt umgänge som kunde vara allvarligt och svårbegripligt, men även inkluderande för en mindre begåvad amatörpostmodernist som jag.

FOUCAULT I UPPSALA

Jag hade fortsatt att läsa litteraturvetenskap i Uppsala men filosofin var mer intressant. Litteraturhistoria var känd mark genom mina vänners föräldrar, Lars Furuland, Barbro Werkmäster, Staffan Bergsten och Sven Delblanc, vars barn jag gick i klass med och ibland umgicks med.

Vid mitt gymnasium, Lundellska Skolan (”Skrapan”), som låg nedanför universitetsbiblioteket Carolina Rediviva (där jag vevat mikrofilm inför mitt specialarbete), fick man besöka en universitetsinstitution på våren i tredje ring, 1978.

Jag valde litteraturvetenskapliga institutionen och mottogs en förmiddag av en något sur Manus Bergh, marxist och sedermera förläggare vid Bonniers och utgivare av Peter Weiss oläsbara volymer Motståndets estetik. Uppsala universitet lockade inte, denna korrektionsanstalt .

Men tidigare hade Uppsala hyst en vildsint fransman, Michael Foucault, 1955-58. En av hans kvinnliga studenter i franska kom att bo i samma hus på Linnégatan i Uppsalas centrum som jag och kunde berätta om hans komplicerade föreläsningar på akademisk men fräck franska.

Han tillägnade sin sista föreläsning som handlade om allt från den klassiska sadismens företrädare Marquis de Sade till den homosexuelle prostituerade och småkriminelle författaren Jean Genet, till ”Les garçons de Kungsträdgården”, dit han flydde för att träffa sexuella kontakter.

Myten om Foucault i Uppsala handlar om att idéhistoriska institutionen ratade hans avhandling som vansinnets historia, som han fått fram genom den Wallerska medicinhistoriska samlingen från medeltiden och framåt på Carolina biblioteket.

Men som Uppsalaprofessorn Gunnar Broberg visat langade Foucault fram en hög med 400 handskrivna gula pappersark till Sten Lindroth där osammanhängande teser travades på varandra tillsammans med drömsekvenser om skepp med galningar.

Genom NSU-gänget, och särskilt den begåvade John Swedenmark som höll hus vid språkvetenskapen i på Humanistcentrum tillsammans med bröderna Thosteman och professor Sven Öhman, fick jag idén att skriva om Foucaults verk Orden och tingen (Les mot et les choses).

Som Johan Lundberg beskriver så var de svenska filosoferna inte intresserade av kontinental filosofi, särskilt inte i Uppsala där Axel Hägerström, Adolf Phalén och Ingmar Hedenius verkat genom sin skolbildning ”Uppsalafilosofin”, en gren av logisk empirism, positivism och språkfilosofi med influenser från Storbritannien och USA. Men jag stod på mig och skrev en kandidatuppsats 1988 utan handledning men med hjälp av Ingmar Lemhagen, som hade läst för Hedenius på 1960-talet i samma hus för filosofer på Villavägen som jag.

Michel Foucault skulle jag skriva mer om i studenttidningen ERGO (på uppdrag av Stefan Jonsson), vid Södertörns filosofiinstitution för kurs med SO Wallenstein och översätta på uppdrag av litteraturprofessorn Ulf Olsson (en i kretsen runt Horace Engdahl vid Stockholms universitet).

MODERNA FILOSOFIER I 80-TALETS EUROPA

Liksom i Umeå så var jag engagerad i studentvänstern även i Uppsala. 1986 gjorde vi i KHF/VPK upp med Moderaterna, bl a Hans Wallmark och Lars Niklasson, om att utmanövrera det menlösa mittenparti, UUS, som dominerat.

Jag fick ansvar för att skapa en föredragsserie om nya tankeriktningar i Europa tillsammans med den postkoloniale marxisten Stefan Jonsson, som då ledde det kulturradikala Uppsala Humanistforum tillsammans med sin dåvarande flickvän, Sara Danius.

Stefan Jonsson och jag skapade ett föreläsningsprogram för studenter, Moderna filosofier i 80-talets Europa, åren 1986-87 som Uppsala studentkår, NSU och Humanistforum stod bakom:

• Donald Broady talade om Pierre Bourdieu
• Staffan Carlshamre om Jacques Derrida
• Ebba Witt-Brattström om Julia Kristeva
• Sven Olof Wallenstein om Gilles Deleuze/Felix Guattari och JF Lyotard
• Carl Henning Wijkmark om den gamle och nye Nietzsche
• Horace Engdahl om ETA Hoffmanns dubbelgångarberättelse Der Sandman
• Sven-Eric Liedman och Lars Bergström debatterade analytisk filosofi
• Per Hellström om postmodern litteratur

Jag kan ha missat något men dessa tillställningar blev något av ett genombrott i Uppsala för postmodernismen genom mina kontakter via NSU och Ingmar Lemhagens stöd. I Stockholm låg man dock före.

1987 satt jag i publiken vid Stockholms universitet för att höra när litteraturvetaren Anders Cullhed småpratade med Horace Engdahl om hans bok Den romantiska texten som nu lagts fram som doktorsavhandling.

De var synnerligen överens, något som jag inte sett vid tidigare disputationer där detta lärda samtal avvek oerhört genom att essäboken först getts ut på Bonniers och sedan presenterats som akademisk forskning. Minns att Expressens legendariske litteraturkritiker Bengt Nilsson såG rejält sur ut. Johan Lundberg nämner honom efter Engdahls märkliga disputation men i muntrare ordalag.

UPPSALAFILOSOFEN

Uppsalafilosofen var inte glad i mitt intresse för kontinental filosofi, där de postmoderna fransmännen förekom och just hade blivit smått berömda i Stockholm. Den ende som visade något intresse var Sören Stenlund, Wittgensteinkännare och mycket sympatisk tänkare som själv gett ut boken Det osägbara 1979 där han gjorde upp med sin läromästare logikern Stig Kanger och hela institutionen.

Stenlund bad mig att kolla upp amerikanske pragmatiske Richard Rorty, en introduktör av postmodern filosofi i USA, som en möjlig kompromiss mellan vad jag ville skriva om, den svårbegriplige Gilles Deleuze, och institutionens analytiskt filosofiska regim.

Jag for 1989 till Schweiz med fru och tre barn för att på deltid läsa filosofi vid Fribourgs universitet och passa barnen. Där tog jag itu med Rorty och vi började korrespondera inför ett möjligt ämne om hans politiska och etiska filosofi.

I Schweiz läste jag kurser om Rousseau och Kant vilka renderade två texter som jag publicerade långt senare, 2014.

På vägen hem från Schweiz, med en månad i bergen norr om Provence och en disputation i Nice om Deleuze, så stannade jag i Paris där jag träffade Rorty (och vänsterschmittianen Chantal Mouffe) och besökte förorten St Denis dit Gilles Deleuzes radikala universitet flyttat.

Min tanke med dessa kontakter var att försöka finna en väg att studera fransk filosofi utomlands. Frankrike visade sig vara mycket byråkratiskt liksom England där jag besökte filosoferna Simon Critchley i Essex och Nick Land i Warwick utan större framgång. Sverige var inte med i EU så avgifterna för forskarstudier var höga.

Men den amerikanska pragmatismen intresserade mig eftersom jag började inse hur lite jag begrep av Deleuze. Min handledare i Uppsala hade sagt att ingen där kunde franska så att doktorera i fransk filosofi var uteslutet, förutom att dessa fransmän inte verkade kloka, inte lika klara som föregångaren Descartes i alla fall.

Jag försökte få Uppsalafilosofen att anta min kompromiss, Richard Rortys politiska och etiska tänkade som väckt stor uppståndelse genom hans bok Contingency, irony and solidarity 1990 men icke.

KOMMUNITARISM

USA hade haft en politisk filosofisk diskussion om gemenskap och individualism som intresserade mig.

Jag skrev en artikel 1991 i den marxistiska tidskriften Zenit och föreslog vänsterförlaget Daidalos i Göteborg att ge ut en antologi om detta ämne, kommunitarism. Sagt och gjort så översatte jag åtta texter varav en av Richard Rorty och skickade över på en diskett. Detta var ju 1993.

Samtidigt hade jag fått ett stipendium till New School for Social Research i New York hösten 1993 och for över för att bedriva forskarstudier på Masters nivå. Där var nästan alla postmoderna eller kontinentalfilosofer, tvärtom mot Uppsala där jag var den ende.

Hela New School var ett vänsterintellektuellt och kontinentaleuropeiskt centrum, där även den konservative tysk-judiske tänkaren Leo Strauss hade verkat på 1940-talet.

Jag intervjuade den kanadensiske multikulturförespråkaren Charles Taylor, vars uppsats från 1979 ”Atomism” jag hade översatt, tog en kurs för pragmatikern Richard Bernstein, lyssnade på Jacques Derrida, Agnes Heller och Straussianen Seth Benardete.

Under sommaren 1993 hade Timbro gett ut antologin Gemenskaparna med tre av de texter jag hade översatt. Daidalos hade inte säkrat rättigheterna och drog tillbaka hela min antologi. I Timbros bok fanns en uppsats av den konservative sociologen Charles Murray vars bok om intelligensforskning och etnicitet The Bell Curve gjorde honom omöjlig att förknippas med för ett vänsterförlag som Daidalos. Väl i New York fick jag veta detta. Boken kom ut till sist 2013 och här är introduktionen.

I New York fanns Columbia universitet där många amerikanska postmoderna och postkoloniala tänkare höll till. Jag hade varit där redan 1979 och bl a lyssnat till beatpoeten Allen Ginsberg.

En dag när jag tagit tunnelbanan upp till Upper West Side på Manhattan för att bege mig till den afro-amerikanske pragmatiske filosofen Cornel Wests boklansering av Race matters stötte jag på Stefan Jonsson och Sara Danius. De såg besvärade ut, eftersom jag var så töntig och obegåvad, men stod ut med att följa med mig in till Wests auditorium.

Där introducerade Edward Said, författaren till den postkoloniala klassikern Orientalism föreläsaren Cornel West. Stämningen var extastiskt post-XYZ. Alla var där. Jonsson och Danius introducerade mig till Derridaexperten Gayatri Spivak som Johan Lundberg citerar ofta med hennes devis om att ”Vita män ska befria bruna kvinnor från bruna män”. Jag skrev fö om henne 2016.

INTE RORTY, INTE SPINOZA

Jag återvände till Uppsala vid julen 1993 och jobbade med arbetslösa latinamerikaner i en teaterskola åt Biskops-Arnö. Mina filosofistudier höll på att gå i stå så jag gjorde annat. Jag utnyttjade Biskops-Arnö för en filosofikonferens 1995 med och om G.H. von Wrights civilisationskritik som resulterade i en antologi.

Där på Wrightkonferensen deltog Maria Carlshamre (nu Robsahm) som jag tog till ett av det första programmen i Filosofiska Rummet i P1 tillsammans med filosofen Sharon Rider och PO Tidholm.

Kvinnorna grälade högljutt medan PO och jag teg. Radions programledare Olle Hägg och Sharon Jåma såg skräckslagna ut när Rider gick på Carlshamre ordentligt för att tänka illa och flummigt om postmodernism. Programmet gick inte i repris.

Jag skrev en recension om poststrukturalism, höll föredrag om Henri Bergson (den tredje av Deleuzes stora föregångare, förutom Spinoza och Nietzsche) och kom på ännu en kompromissämne, 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza, sedd genom de franska filosoferna Gilles Deleuze (vars andra doktorsavhandling 1968 hade handlat om honom), Pierre Macherey, Louis Althusser, Etienne Balibar. Alexandre Matheron, och den italienske autonome post-marxisten Antonio Negri (mer om honom nedan).

På centrala avdelningar inom Uppsala universitet hade man ledsnat på att filosofiska institutionen inte tog ansvar för de studenter som ville syssla på med filosofihistoria och kontinental filosofi (där postmoderna tänkare ingick). De hamnade hos litteraturvetarna, teologen, idéhistoria m fl fast de ville bedriva filosofi.

Därför anställde universitetet, med stöd av kvoteringsmedel från utbildningsminister Carl Tham (S, fd FP), professor Lilli Alanen i filosofihistoria som doktorerat i Sorbonne på Descartes, men som väl behärskade Spinoza (och Leibniz, en annan av Deleuzes favoritfilosofer).

Hon var givetvis rätt person för mig men jag var inte rätt person för henne. Jag kunde inte latin, inte tillräckligt bra franska och knappast inte filosofihistorien på mina fem fingrar. Min tanke var att charma henne med några drapor, 1, 2 , 3 , och 4 om Deleuze och andra franska Spinozaforskare, men hon genomskådade mitt epigoneri. Jag var en misslyckad poststrukturalist, postmarxist och postmodernist.

Våren 1998 slutade jag som oavlönad och misslyckad doktorand i Uppsala, med ett polemiskt inlägg i universitetets egen utvärderingsserie, ”Universitetet som kulturell mötesplats”. där jag berättade om den filosofiska institutionens låga tankehöjd. Samma år fick jag fast anställning vid institutionen för lärarutbildning som projektledare för uppdragsutbildning i pedagogik och på lärarutbildare. Så kan det gå.

Där hade Donald Broady just blivit professor, han som hade föreläst om Pierre Bourdieu i serien om Moderna filosofier i 80-talets Europa med Horace Engdahl, en vän till honom förstod jag senare. Broady, Mikael Palme och jag hade tillsammans suttit i bänkarna vid Collège de France i Paris 1986 och lyssnat på Pierre Bourdieu, den institution som Michael Foucault gick till precis när han fått en professur vid det radikala Vincennes universitetet med Lyotard och Deleuze 1969.

Broady ledde ett kultur- och utbildningssociologiskt seminarium och forskningcentrum SEC i Bourdieus anda vid Uppsala universitet, men inte som en okritisk epigon utan som en egen tänkare. Hans avhandling är bland det bästa jag läst.

Med hans sociologiska verktyg kunde jag senare analysera min misslyckade karriär.

Jag är övertygad om att Johan Lundberg läst Donald Broadys två översikter i DN 1984 där han skrev om hur man borde investera i postmodernism snarare än marxism, syrligt men skarpt mot Kris-gruppen, vilka han givetvis kände och förstod men höll på avstånd:

DN- 28 juni, 1984, ”Litteraturkritiken efter 70-talets undantagstillstånd. Modernismen blir
påbjuden ordning” och

DN – 29 juni, 1984, ”Litteraturkritik i Sverige del II. 1982 års män blev inga hjälpgummor”.

Lundbergs analys kunde ha byggts upp med stöd i Broadys kultursociologiska analyser som redan då visade vart Engdahl syftade.

SÖDERTÖRN

Trots att jag inte begrep Gilles Deleuze särskilt bra, så hade jag inte gett upp. Han var en konstruktiv tänkare som inte dekonstruerade så mycket utan som experimenterade fram nya begrepp, tillsammans med parhästen Félix Guattari, utifrån naturvetenskap och humaniora.

Denna konstruktiva anda var vad som fascinerade mig, där han tog äldre filosofers tänkande och lade till helt nya perspektiv, samtidigt som han och Guattari skrev en helt ny slags tvärtänkande, nu översatt till svenska i Anti-Oidipus och Tusen platåer.

Mitt första möte med dem var i tidskriften Montage 1985 med ett bidrag av en viss Sven-Olof Wallenstein, sedermera redaktör för Kris tillsammans med Hans Ruin, Magnus Florin, Aris Fioretos och Erik van der Heeg (som höll till runt NSU och Stockholmsfilosofen Alexander Orlovskis seminarier).

Deleuze var vad vissa vilsna vänsteraktivister fann efter revolten i Paris 1968, som han faktiskt deltog i något, men just dessa majdagar skulle han försvara sin doktorsavhandling vid Sorbonne. Hela disputationen fick flytta upp till allt högre våningsplan alltefter de lägre ockuperades av revolterande studenter. och ibland även universitetslärare.

Jag intervjuade Richard Rorty vid Stanford universitetet 2001 för Axess och hjälpte Hans Ruin att ta honom till Södertörns högskola 2004. För Söertörnsfilosoferna Hans Ruin, Fredrika Spindler, Wallenstein och Marcia Cavalcante var Rorty en lättviktig figur, men jag måste säga att han var och är betydligt mer intressant än vissa posttänkare.

Han står stadigt på jorden, en folkbildare liksom jag, socialdemokrat och realist ut i fingerspetsarna vilket inte Heidegger, Blanchot, de Man, Bataille m fl var vilket Johan Lundberg avslöjar tydligt i sin bok. Rorty var en lättsam person som liknade sig själv vid pragmatikern, psykologen och läkaren William James, den 1800-talstänkare som själv uppskattade Henri Bergson.

Hade jag kunnat hade jag gärna ägnat mig åt den amerikanska pragmatismen mer än jag gjorde. Till och med postkoloniale postmarxisten och antirasisten Cornel West hade gjort det 1989 i The American Evasion of philosophy.

2002 tog jag kontakt med Hans Ruin, Heideggerforskare vid Stockholms universitet och nu professor vid Södertörns högskola. Han fick alla mina texter och konstaterade att jag behövde gå två kurser och skriva en längre uppsats för att kunna ta en magisterexamen.

Jag läste en Foucaultkurs för Wallenstein och en Heideggerkurs för Marcia Cavalcante. Sedan översatte jag, med hjälp av Donald Broady, ett föredrag av Foucault för antologin Diskursernas kamp, red. Thomas Götselius och Ulf Olsson och återupptog skrivande av en längre uppsats om Gilles Deleuze tidsfilosofi utifrån Aristoteles, Kant och Bergson.

Min handledare var Fredrika Spindler som jag själv kontaktat i slutet av 1990-talet när hon doktorerade på Spinoza och Nietzsche i Montpellier i Sydfrankrike. Hon var nu lärare och hade bra koll på Deleuze (som hon träffat och pratat om deras andningssvårigheter!).

Min uppsats var inte särskilt originell konstaterade Walle som skulle opponera. Jag var dock nöjd med att ha avslutat vad jag påbörjat 1988 i Uppsala. Och jag var urless på fransk poststrukturalism, lika less som jag varit på marxism och vänstertänkande.

AUTONOM MARXISM

Under 1990-talet hade jag som sista hopp engagerat mig i ett vad jag då såg som spännande marxistiskt projekt, den autonoma marxismen.

Mitt parti, Vänsterpartiet, var inte direkt avvisande men hade knappast förstått mycket av vad dessa vildsinta vänstertänkare på kontinenten och vid Austins universitet och vid New York tidskriften Semiotext(e) i USA höll på med.

Den ledande, statsvetarprofessorn i medeltidsstaden Padua, Antonio Negri, hade fängslats 1979 och fått en dom på 30 år för att ha vilselett den italienska ungdomen. Året innan hade Röda Brigaderna avrättat den kristdemokratiske politikern Aldo Moro och Negris rörelse, Autonomia, ansågs ligga bakom.

Negri frigavs 1983 när han valdes in till parlamentet av det Radikala partiet, som också hade porrstjärnan Cicciolina (Ilona Staller) som ledamot. Men polisen gav inte upp utan försökte igen att fängsla den marxistiske professorn som bland annat hade skrivit en Spinozastudie i fängelset 1979 till vars franska utgåva Gilles Deleuze skrev förord.

Negri seglade till Frankrike 1983 där han mottogs med öppna armar och flyttade in till Félix Guattari och höll seminarier i Paris utan att lämnas ut. På 1990-talet översattes mycket av hans texter och han kom att samarbeta med Michael Hardt, hans lärjunge och översättare i USA.

Jag skrev om autonom marxism och relaterade teorier i Vänsterpartiets Socialistisk Debatt, i Frihetlig Press, i Flamman , ett upprop för Negris frigivning i Arbetaren (undertecknad av Gudrun Schyman, CH Svenstedt, Nina Lekander, SE Liedman m fl) och höll föredrag i för Vänsterpartiet Uppsala och på anarkistkaféet Kafé 44 på Södermalm, där Mathias Wåg lyssnade noggrant.

2000 kom boksuccén Empire ut av Michael Hardt och Antonio Negri, en uppdaterad version av autonom marxism som byggde på Guattaris och Deleuzes postmoderna tvärtänkande och internet (Cyber-Marx). Till och med bankfolk reagerade på de precisa analyserna. Bard och Söderqvists Det globala imperiet var en självständig svensk motsvarighet.

Erik Wallrup på Axess bad mig att skriva en recension men jag klarade det inte, heller, se 1 och 2. Jag var en usel propagandist för postmodernismen.

Sambanden mellan Deleuze, Guattari, Negri och andra revolutionära tänkare finns knappast med i Johan Lundbergs bok. Han håller sig till det estetiska å ena sidan, och det intersektionella/genus å den andra. Över till hans bok, kort efter denna drapa som tom jag, i likhet med Wåg och Chang, måste anse väl narcissistisk.

NÄR PÅSKMODERNISMEN KOM

Jag sträckläste Johan Lundbergs omtalade bok i förrgår och lyssnade på hans samtal med Rasmus Dahlstedt, förlagets event online och nyss Studio Etts diskussion mellan Lundberg och Martin Aagård.

Jag har inte mer att tillföra än att jag uppskattar analysen och historiken Johan Lundberg har gjort, om än väl hårddragen. Som han själv säger och skriver står Horace Engdahl och han på samma sida i kulturkriget mot de puerila kulturvänsterlollorna, som intervjuade mig om nordisk kulturnationalism.

Men visst finns det ologiska felslut hos postmodernisterna och Kris-gänget, liksom ambitioner att ta sig till kulturens kommandohöjder.

Vad som gav mig mest i boken var analysen av genus- och intersektionalitetsindoktrinering i den svenska statsapparaten. Så försåtligt att dekorera detta svammel med tal om arbetsmiljö, jämställdhet och kommunal utveckling och så dumsvenskt. Engdahl har inget ansvar för detta, lika lite som Derrida har.

Hanteringen av terrordådet i Nice 2016 och av dådet i Stockholm 2017 var också mycket bra beskrivet där vi svenskar relativiserar och bortförklarar. Micke Willgert gjorde ett bra inslag i Swebbtv efter den makalösa ”Kärleksmanifestationen”, som understryker Lundbergs analys. Så förfärligt och bedrövligt.

Vad som är gemensamt för de konservativa revolutionärerna, marxismen, Freud, renässanshumanismen, posttänkandet i alla dess former och de svenska romantiska poeterna som Engdahl analyserade är civilisationskritiken. Även Richard Rorty passar in genom att han inser att folket nöjer sig med materiella värden medan han, liksom jag och de nämnda, inte gör det.

Vi vill något mer och är beredda att bli utskrattade, hånade och fattiga. Jag var fattig vänsteraktivist och fattig till höger. Alltid samma otillfredsställelse vid det banala. I can’t get no satisfaction sjöng Mick Jagger 1965:

When I’m driving in my car
And that man comes on the radio
And he’s telling me more and more
About some useless information
Supposed to fire my imagination

Det var vad postmodernismen handlade om och dess föregångare hos Walter Benjamin och våra egna 40-talister. Till och med arbetarförfattaren Vilhelm Moberg lider av sitt förstånds ofullbordade längtan i Soldat med brutet gevär när han brottas med Schopenhauer, Nietzsches nemesis och broder.

SLUTORD

1987 skjutsade jag Horace Engdahl efter föreläsningen vid universitetshuset. Han frågade om jag sett några professorer där, litteraturvetaren Bengt Landgren t ex, men det hade jag inte. Annars höll vi tyst till järnvägsstationen.

Forum gick jag till några gånger men fann hela tillställningen uppblåst och folk snorkiga. Skitnödigt. NSU hade nån gång liknande föredrag men då fick folk veta hur tråkiga de var. Nere på Sigtunagatan teg man, drack vin i plastmugg och gick i pausen.

En eftermiddag 2013 knackade jag på och klev nedför den branta trappan till vänster där Jean-Claude Arnault befann sig med några yngre kvinnor. Han är 12 år äldre än mig, fulare och har betydligt större snok.

Jag frågade om han ville sälja eller på något sätt uppmärksamma min svensk-indiska thriller Sara Sarasvati. Han fnös och betackade sig för alster på engelska. Viftade bort mig.

Hans liv som spelfilm.

Vad vill jag med detta? Ingenting. Men jag håller med Lena Andersson i DN att han är ett offer för #metoo drev och felaktig rättsprocess. En skitstövel, onekligen, men inte en seriell våldtäktsman.

Engdahl må ha varit väl esoterisk och undflyende, karriärist och smidig lebeman, men inte han heller är så skyldig som Johan Lundberg vill påskina.

Därmed inte sagt att boken har fel i alla stycken. Den är alldeles rättvis men det är inte ett brott att vara begåvad och framgångsrik. Möjligen att vara obegåvad och misslyckad. Eller så lyckades jag rätt bra.