Frånvaro av forskning om små barns socio-emotionella utveckling och hälsa i svensk förskola

Inledning
Märkligt nog har Sverige blivit ett land där forskning och debatt om hur de minsta barnen mår i förskolan saknas. Lärande, kognition och institutionella villkor undersöks men inte vad som sker med småbarnens hälsa, välbefinnande och socio-emotionella utveckling. Denna artikel tar upp några internationella forskningsområden där svensk forskning om förskola och policies inte hänger med. Några hypoteser om varför läggs till mot slutet.

Att undvika att ställa sig frågan om de små barnens hälsa och hur deras villkor är i förskolan är att svika dem. För alla dem som vill försvara förskolan, dit jag räknar mig själv, kan det vara en utmaning att vända perspektiv från outtalad lojalitet till nyanserad kritik och göra en synvända på de små barnens välbefinnande, utveckling och risker i förskolevistelsen. Vi vet oändligt mycket mer om barns lärande från 1 årsåldern och många andra aspekter på barns utveckling från 3 årsåldern än om deras hälsa och välbefinnande.

Allmän förskola för alla
Svenska förskolor har något tidigare än i Norge byggts ut väsentligt sedan riksdagsbeslut 1995 krävt av alla kommuner att mot vitesförläggande anordna förskoleplats inom fyra månader och ett tak för avgifter, den så kallade maxtaxan, infördes 2002. Numera går cirka 85 % av alla barn under 3 år i förskola, offentligt drivet eller privat. OECD och Unicef berömmer därför med viss rätt den svenska förskolan utifrån dess tillgänglighet, hög andel utbildad personal och mycket låga avgifter (cirka 90 % subvention via skatter). Är inte detta eftersträvansvärt och i sin ordning? Ja, i stort sett alla svenska riksdagspartier har stött barnomsorgsutbyggnaden under parollen Förskola för alla barn (titeln på socialdemokratisk regeringsproposition 1985) men internationell forskning visar dock inte att förskolevistelse i dagens omfattning alltid är bra för alla små barn. Den svenska utbyggnaden har skett utan utvärdering av barnens socio-emotionell utveckling och hälsa, och i frånvaro av internationella jämförelser. Småbarnsavdelningar har fyllts till bredden trots att inte svenska Folkhälsoinstitutet utifrån aktuell vetenskaplig forskning kan visa att barnomsorg i tidiga år är bra i andra avseenden än kognition och lärande.

Utbyggnaden av förskolor för alla som den andra vågens feminism (1960-70talens kvinnorörelse) kämpade för byggde på fyra principer:

1) kvinnor måste kunna välja arbete och karriär som männen,
2) kvinnors arbetskraft efterfrågas på arbetsmarknaden,
3) barn utvecklas och lär sig mer i organiserade pedagogiska och omsorgsgivande sammanhang utanför hemmet
4) utsatta barn behöver förskola.

De två första principerna är viktiga men kan inte få råda över de andra, barnens utveckling, lärande och hälsa. Alla principer måste kunna diskuteras var för sig utan att något reduceras eller tas för givet. Att diskutera bara de två första principerna som har stöd i jämlikhets- och jämställdhetssträvanden i moderna välfärdsstater, i synnerhet i Skandinavien, blir för ensidigt och utan barnperspektiv på förskolan. De sista principerna är viktiga och står i centrum för detta inlägg som vill argumentera för vidare syn på forskningsuppdraget och förskolans mål än enbart att stödja samhällsutvecklingen i viss riktning. En nordisk välfärdsnationalism kan skönjas där inget får störa balansen mellan antagandena och förhoppningarna om den goda förskolan för alla. Inte minst barnen förväntas förbli tysta och skötsamma, liksom de svenska förskoleforskare och företrädare som tiger och förbiser eventuella misstag och feltänkta försvar.

Kvinnors rätt att delta i arbetslivet har både en frigörande och effektiviserande funktion. 1970 stod Sverige på topp i OECD:s välståndsliga för att inom ett decennium falla nästan till 20e plats, mest av självförvållade skäl men även pga. internationell konkurrens. Kvinnors inträde på arbetsmarknaden räddade Sverige troligen från att falla än mer och sedan dess har den höga andelen arbetande i befolkningen 65 % (EU medeltal 57 %) vilat på det höga kvinnliga deltagandet, framförallt i offentlig sektor. Svenska män arbetar inte mer män i andra jämförbara länder men arbetande kvinnor och barn tidigt i förskola gör skillnad. Tal om kvinnlig frigörelse och pedagogisk stimulans för barn har ofta framhållits som skäl för barnomsorg medan arbetsgivare och politiker har haft mindre högstämda syften för att anställa kvinnor vars barn togs om hand under dagarna.

Statistik och rekommendationer
För 10 år sedan gick 65 % av de yngre barnen i förskola mot 85 % år 2010. Totalt finns omkring 170 000 barn under tre år i förskolan, ett absolut antal barn som återkommer i slutet av denna text när beräkningar av riskfaktorer görs. Denna stora och snabba utbyggnad har inte tagit tillräcklig hänsyn till få barn, pedagogik eller personal att följa med i expansionen. Barngrupper med 21 eller fler barn är 18 %. Omkring 30 000 barn per år vistas i grupper med fler än 20 barn. Nästan hälften av alla barngrupper har mellan 16 och 20 barn (Skolverket 2011). Skolverket (2001; 2005) rekommenderar inte större barngrupper än 15 barn och har farhågor om barnens hälsa om gruppstorleken överstiger 20 barn. Man rekommenderar färre barn i småbarnsgrupper, men 2011 hade nästan hälften av alla småbarnsgrupper 15 barn i medeltal. 13 % av alla småbarnsgrupper har 17 barn eller fler, en tredubbling sedan 2003.

Genomsnittet för alla barngrupper 2011 var 16, 8 barn per grupp. Skolverket kan bara rekommendera kommuner och förskoleentreprenörer att minska barngruppernas storlek eftersom det inte finns tvingande lagar om gruppstorlekar i Sverige. Samtidigt som grupperna blivit större ifrån mitten av 1990talet så minskade personaltätheten till 5,4 barn per vuxen år 2010. Enligt Folkhälsoinstitutets barnhälsoexpert Sven Bremberg (i Psykisk Hälsa 2011) är dock antalet vuxna per barn inte lika viktigt som hur stor den totala barngruppen är och pedagogisk kvalitet. Svensk förskola har relativt stora barngrupper men saknar aktuell svensk forskning och fördjupad diskussion om till exempel gruppstorlekens konsekvenser för hälsa inklusive smittspridning, beteende och välbefinnande.

I USA och England finns lagar och regler för gruppstorlekar vid privata och offentliga förskolor. Max tre ettåringar per vuxen, max fyra tvååringar per vuxen och max åtta treåringar eller äldre per vuxen i engelska förskolor (Department for Education and Skills, 2003). Skillnaden är alltså att engelska småbarn har fler vuxna omkring sig än de svenska småbarnen, medan de äldre svenska barnen har fler vuxna per barn än de engelska.

Vissa delstater i USA har lagstadgat om barngruppstorlekar enligt federala rekommendationer (U.S. Department of Health and Human Services, 1992):

0-24 månader, 3:1, högst tre barn per vuxen, högst 6 barn i gruppen.
25-30 månader, 4:1, högst fyra barn per vuxen, högst 8 barn i gruppen.
31-35 månader, 5:1, högst fem barn per vuxen, högst 10 barn i gruppen.
3 åringar, 7:1, högst sju barn per vuxen, högst 14 barn i gruppen.
4-5 åringar, 8:1 högst åtta barn per vuxen, högst 16 barn i gruppen

Samma förhållanden som i England gäller alltså i delar av USA med hårdare regler för småbarnsgrupper men även för den totala gruppstorleken, maximalt 16 barn.

Att förverkliga läroplaner försvåras av stora barngrupper men även att ge god omsorg och förebygga olyckor. Olycksfall på förskolor har ökat de senaste decennierna men fortfarande har barn inget juridiskt skydd under sin förskolevistelse. 19 % fler pojkar skadade sig 2010 än 2008. Trots många juridiska försök har barn i förskola och skola inget skydd i arbetsmiljölagen, trots att de skadas oftare än vuxna (SOU 2006; Lärarnas Tidning 2011). Bullerproblem har också ökat liksom hög arbetsbelastning och sjukfrånvaro vilket Arbetsmiljöverket (2011) konstaterat. Sjukfrånvaron är 22 % högre bland förskolepersonal än för genomsnittet för övriga yrken (Försäkringskassan 2011). Siffran gäller förskollärare medan barnskötare är än mer sjuka. Medeltalet 5,4 barn per vuxen är därför väsentligt högre om sjukfrånvaro, fortbildning och annan frånvaro räknas in eftersom vikarier sällan sätts in.

Vistelsetider för små barn är i genomsnitt 30 timmar per vecka men för 25 % av ett- och tvååringar gäller mer än 36 timmar. 13 % av alla småbarn vistas mer än 40 timmar per vecka på förskolan. Det innebär att cirka 16 000 barn under 3 år vistas lika lång tid som vuxna gör på sina arbetsplatser, vilket kan innebära påfrestningar för barn med många riskfaktorer. Barn med annat modersmål än svenska utgör 20 % av alla barn i förskola vilket ställer extra krav på personal, organisation och gruppstorlekar (Skolverket 2011).

Den policyförändring som skedde i och med överföringen av ansvaret för förskolan från Socialdepartementet till Utbildningsdepartementet 1996 och att den svenska förskolan fick sin egen läroplan 1998, motsvaras av minskat intresse för omsorg och forskning om socio-emotionell utveckling till förmån för lärande, kognition och aktivitet. Det beroende barnet underordnas det aktiva, omsorg görs till en aspekt av pedagogik och barnets behov osynliggörs (Halldén i Psykisk Hälsa 2011). Men Skolinspektionen (2012) är inte nöjd utan vill se ännu mer fokus på lärande vilket ligger i regeringsuppdraget till förskolorna och läroplanens intentioner. Jag tror dock med Halldén och en del motsträviga förskollärare och barnskötare att balansen i det skandinaviska begreppet educare måste återupprätta omsorgens betydelse. I Norge finns liknande skepsis mot tidig start och långa dagar (Løvgren och Gulbrandsen 2012).

Debatten som dog
Med anledning av de dystra statistiska resultat startade några forskare och debattörer en debatt om förskolan för de yngsta barnen för några år sedan. Miljöexperten Per Kågeson (2006), ledarskapskonsulten Jonas Himmelstrand (2007), barnpsykiatrikern Magnus Kihlbom, förskolexperten Birgitta Lidholt och förskolepsykologen Gunilla Niss (2009) ifrågasatte om förskolans snabba utbyggnad och dominans var väl genomtänkt mot bakgrund av de stora barngrupperna och av omtanke om de yngsta barnens hälsa. Även barnläkarna Hugo Lagercrantz och Lars H. Gustafsson rekommenderade försiktighet angående förskoleinskrivning under de första åren. Debatten fortsatte med upprop av lobbygruppen Barnverket, tankesmedjan Mireja och ett upprop i Dagens Nyheter (2010) av barnläkare, barnpsykiatrier, barnpsykologer och förskoleexperter.

Skälen för debattörerna till att ifrågasätta tidig förskolestart och eller långa dagar för barn under tre år var utifrån hälsoskäl (smittspridning, högre infektionskänslighet), hjärnans snabba utveckling (från 25 % vid födelsen till 80 % storlek vid 3 års ålder) och socio-emotionella aspekter (anknytningsförlust, för många kontakter, stress, gruppbeteenden). Även barnrättsliga synpunkter framfördes utifrån Barnkonventionen (se nedan).

Ingen av debattörerna avvisade förskola för små barn, men de ville i likhet med mig nyansera bilden av att heltidsförskola alltid är bra för alla små barn. Med 85 % i förskolan finns ett stort antal känsliga barn som sämre klarar alla fysiska och mentala kontakter i en förskola. Dessa barn kan behöva kortare vistelsetid, börja senare eller ha andra barnomsorgsarrangemang menade debattörerna. Att bygga ut förskolor och skriva in barn i den takt som inleddes vid millennieskiftet utgick från förhoppningar snarare än forskning. Om osäkerheten av konsekvenserna av stora barngrupper skrev barnpsykiatrikern Magnus Kihlbom att ”om liknande brist på evidens påträffades inom sjuk- och hälsovården skulle det uppfattas som ytterst allvarligt” (i Psykisk Hälsa, 2011, sid.65). Den försiktighetsprincip som såväl FN, EU och Sverige antagit vad gäller miljöteknik föreskriver att om det vetenskapliga läget är oklart vad gäller risker så bör en verksamhet inte starta i avvaktan på vidare forskningsunderlag. Förskoleutbyggnaden i Sverige sedan 2000 kan inte sägas vila på någon fast vetenskaplig grund för små barns utveckling och hälsa men andra intressen tog över. Per Kågeson har liknande resonemang utifrån barnperspektivet i FN:s Barnkonvention (vilket inte barnläkaren Lars H. Gustafsson tyvärr inte gjorde i sin bok om förskolebarnets mänskliga rättigheter (2011):
Regeringen framhåller i olika sammanhang betydelsen av FN:s barnkonvention. Men det unika med barnkonventionen är att den anger att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn. Låt oss göra tankeexperimentet att tillämpa barnkonventionen på frågan om tidpunkten för barnens dagis [förskole]debut, en möjlighet som troligen aldrig föresvävat den svenska regeringen. Då kan man å ena sidan konstatera att även små barn har behov av att träffa andra barn. Det är till exempel inte ovanligt att en tvååring har en bästis. Men av detta följer knappast att ett- och tvååringar har behov av att träffa 15-20 jämnåriga kamrater i 6-10 timmar per dag. Snarare leder principen om barnets bästa till öppna förskolor där små barn kan träffa andra barn under trygga former en eller några timmar per dag. Alltså är heldagsförskola för ett- och tvååringar tillkommen av något annat skäl än barnens bästa!
Barnkonventionen understryker att det är barnets bästa som ska stå i centrum. Den talar alltså om barn som individer snarare än som kollektiv. Det innebär ett erkännande av att även små barn kan ha skilda förutsättningar och behov. Beträffande tidpunkten för dagisdebuten är det t.ex. uppenbart att en tidig start innebär särskilt stora problem för infektionskänsliga barn, barn som fötts för tidigt och barn som ännu inte hunnit utveckla en trygg anknytning till sina föräldrar. En rimlig tolkning av konventionen blir att samhället så långt möjligt bör ge föräldrarna frihet att välja omvårdnadsform. (Kågeson 2005)
Debatten följde de sedvanliga partipolitiska linjerna med familjeförsvar till höger och förskoleförsvar till vänster, men Kågeson fick mest kritik från sitt eget parti, Socialdemokraterna. Partiet ansåg att han svikit uppdraget om en allmän förskola med att föreslå ett slags vårdnadsbidrag. Kågeson (2008) själv gick ur partiet pga. familjepolitiken efter försökt i 20 år att diskutera vänsterns familjepolitik men mest mött tystnad och invektiv enligt honom själv.

Folkhälsoinstitutet såg sig föranlett 2009 att göra en forskningsöversikt över befintlig forskning i Sverige och utomlands. De svenska studier som Bengt- Erik Andersson gjort under 1980- och 1990talen och använts till försvar höll inte måttet liksom många andra svenska och internationella undersökningar med för litet underlag eller disparata forskningsresultat. Bara fyra studier kunde användas för att skapa forskningsbaserad evidens för förskolans påverkan för barn i åldrarna 12 – 40 månader. Urval av studier med positiva effekter av förskola till trots, så fann institutet vissa betänkligheter:
”Den övergripande slutsatsen är att förskolan befrämjar barnens kognitiva utveckling. Två av studierna visar bättre kognitiv förmåga och bättre språkkunskaper vid 36 månaders ålder. Långsiktiga effekter av förskolan konstaterades också i form av bättre verbal och matematisk förmåga då barnen blivit 8 år gamla.
I de två återstående studierna konstaterades inga statistiskt säkerställda effekter. Effekterna på socioemotionell utveckling är oklara. En av studierna visar visserligen att förskolan verkar öka problembeteende och ge försämrad social förmåga vid 36 månaders ålder. Vid 54 månaders ålder finns det inte kvar några sådana effekter. Tvärtom visar det sig att de barn som börjat tidigt i förskola nu interagerar mer positivt med andra barn. De återstående tre studierna redovisar inga resultat som gör det möjligt att dra slutsatser om effekter på socioemotionell utveckling”. (Folkhälsoinstitutet 2009, sid. 7)
Beteendeproblem hos barn med lång och tidig förskolevistelse är mer tydliga än vad den svenska rapporten visar. Dåliga förskolor kan ha avsevärda effekter på redan utsatta barn. Kombinationen låg förskolekvalitet, missförhållanden hemma och långa vistelser för små barn kan bli katastrofal men också bra om inte alltför många riskfaktorer ger utslag. Forskningsöversikten i Kihlbom m fl (2009, kap 14) är bredare och har inte samma urval som Folkhälsoinstitutet (2009) men i sammanhanget betydde detta inget för debatten dog.

Svensk och norsk förskoleforskning
Folkhälsoinstitutets forskningsöverrikt visar alltså positiva effekter av förskola för något äldre barn från socialt missgynnade grupper och antar att samma kan gälla för yngre barn. Men för att detta samband ska gälla måste förskolan vara av hög kvalitet, vilket antas gälla i Sverige Enligt Sheridan m fl (2009) var dock en fjärdedel av undersökta förskolors arbete med småbarn i Göteborg av låg pedagogisk kvalitet vilket också oftast innebär låg hälsostandard. Ingen nationell utvärdering finns men gäller detta för alla svenska förskolor finns omkring 42 000 per år under tre år i förskolor av låg kvalitet. Sheridan m fl (2009, sid 30) skriver:

”För att få kunskap om förskolans bidrag till barns livssituation och livslånga lärande pågår omfattande longitudinella studier bl a i USA, Australien och England men inte i Sverige. Trots lång förskoletradition, en enorm utbyggnad av förskolan och genomgripande reformer har vi en begränsad kunskap om dess yttringar på barns lärande. En metautvärdering / . . ./ visar att det överhuvudtaget finns mycket lite forskning av effekter av svensk förskola”

Jag anser att effekter på hälsa, socio-emotionell utveckling och omsorgsbehov bör i lika hög grad undersökas som effekter på lärande. Men vare sig Göteborgsforskarna som koncentrerar sig på metakognitiva färdigheter, studerat genom utvecklingspedagogik, eller Stockholms förskoledidaktikers fokus på italienska Reggio Emilia pedagogik, barndomspsykologi och diskurs- och modernitetsteorier, eller Skolverket har sysslat med dessa forskningsområden. Inte ens projektet ”Psynk – psykisk hälsa, barn och unga” vid den kommunala intresseorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har uppmärksammat betydelsen av hälsoaspekter och socio-emotionell utveckling utifrån de första viktiga åren i förskola trots att kostnader för att rätta till brister senare kostar miljontals kronor enligt deras egna beräkningar (SKL 2012). Socialstyrelsen (2009) visar på behov av mer kunskap om omsorgsbehov med mera, men har inte längre några befogenheter, liksom Allmänna Barnhuset (2010). De senaste decennierna i svensk förskoleforskning har inte lett till några studier av detta slag överhuvudtaget visar två aktuella översikter, varav en svensk-norsk (Pramling 2007, Bjørnestad och Pramling Samuelsson 2012).

I Norge är intresset för småbarns hälsa och socio-emotionella utveckling möjligen större men inte alls tillfredsställande med tanke på att norsk förskoleforskning i lika hög grad är fokuserad på pedagogisk kvalitet och lärande å ena sidan, barndomssociologi- och psykologi å den andra (Abrahamsen m fl 2012 , Baustad 2012, Seland 2009 ). Maj-Britt Drugli (2010) har gjort en forskningsöversikt och redovisar några resultat från egna mindre studier från Trondheim. Hon visar att gruppstorlekar med fler vuxna per barn, särskilt i yngre år, har betydelse. Barn i förskolor av låg kvalitet har mer problem än barn med samma förutsättningar som varit hemma. Sammantaget har hemmet större betydelse än förskolan, även om tidig förskolestart och långa dagar i förskola tidigt ökar riskerna.

Druglis forskningsöversikt har ingen motsvarighet i Sverige och det faktum att hon vågar ta upp känsliga och negativa forskningsresultat om förskolans effekter för de yngsta gör den angelägen. Drugli skriver (2010, sid 151):
”Man bør ikke underkjenne at det kan være slitsomt for små barn å være borte fra foreldrene sine og være sammen med mange voksne og mange andre små barn mange timer i løpet av en dag. Å reflektere over dette betyr ikke at man er mot barnehager, eller att man menar att barnehager er negativt for små barn. De betyr bare at man tar inn over seg noen av de ’negative nyheterne’ fra barnehageforskningen, nettop for å belyse dem og forsøke å finne ut av hvordan den totale belastningen for barna i løpet av det døgn kan bli minst mulig.”

Slutsatser som dessa är sällsynta att dra för förskolans forskare och aktörer i Sverige (men även i England, se Belsky 2003), än mindre skriva ned och göras offentligt tillgängliga. Den debatt om alternativ till förskola för småbarn som startade 2006 av Per Kågeson har dött ut och inte påverkat forskning, policy eller politik. Att ifrågasätta förskola görs liktydigt av politiker och forskare med att vara tillbakasträvande i förhållande till mål för jämställdhet och jämlikhet och att vilja hämma barns sociala utveckling, i synnerhet socialisation in i välfärdsstaten. Förskolan och skolans roll i Skandinavien efter 1945 var ju snarare att fostra än att förmedla kunskaper. ”In the golden age of Nordic social democracy, social virtues such as equal opportunity, cooperation, adaptation and solidarity were considered to be the main goals of compulsory schooling” (Oftedal Tellhaug m fl 2006, p. 253).

Vad är det då som är så svårt att diskutera i svensk förskola och som May Britt Drugli så förtjänstfullt berättar om? Tre områden i internationell forskning om förskola för små barn är särskilt intressanta: Den amerikanska National Institute of Child Health and Human Development (NICDH):s barnomsorgsstudier, anknytningsteorins koppling till modern neurovetenskap och mätningen av vissa medicinska data hos barn, till exempel stresshormoner. Även om inga av dem behandlar svenska förhållanden och inte alltid kan överföras kan inspiration och resultat vägleda svensk forskning om förskolebarns tidiga villkor.

NICHD:s Study of Early Child care and Youth Development
Denna stora och unika longitudinella studie leds av U.S. Department of Health and Human services och startade 1990 med drygt 1000 barn i 10 städer till en kostnad av drygt en miljard svenska kronor (850 miljoner NOK). Föräldrarna var och är ganska representativa för alla amerikanska föräldrar vid den tiden men inte helt. Urvalet föräldrar var något högre utbildade än genomsnittet, andelen minoriteter var lägre men å andra sidan var dessa vita familjer något fattigare än genomsnittet. Flera mätningsmetoder och bakgrundsfaktorer användes för att följa barnens utveckling från fyra månader upp till 20-årsåldern med intervjuer, observationer och datainsamling minst två gånger om året.

Forskargrupper drog olika slutsatser ur det enorma materialet vilket vi strax ska se. Men först till NICHD:s egna resultat från 2006 för barn upp till 4,5 år:

“1) Children in higher quality non-maternal child care had somewhat better language and cognitive development during the first 4½ years of life. They were also somewhat more cooperative than those who experienced lower quality care during the first 3 years of life.

2) Children with higher quantity (total combined number of hours) of experience in non-maternal child care showed somewhat more behaviour problems in child care and in kindergarten classrooms than those who had experienced fewer hours.

3) Children who attended child care centers had somewhat better cognitive and language development, but also showed somewhat more behaviour problems in child care and in kindergarten classrooms than children who experienced other non-maternal child care arrangements.” (NICHD 2006, sid 1)

Även om resultaten verkar någorlunda tillfredsställande bör man veta att dessa barn var i genomsnitt 27 timmar per vecka i annan omsorg än moderns (mormor, fader (!), familjedaghem osv i yngre år, daghem/förskola i senare år). I Sverige är genomsnittstiden för små barn i förskola 30 timmar (och mer än 35 timmar för 25 %, se ovan) i institutionaliserad omsorg (amerikansk begrepp för allt utanför hemmet), faktorer som snarare påverkar negativt. Orsakssamband är svåra att finna men det finns korrelationer. Ju fler korrelationer, ju starkare samband även om just förskolevistelsen skulle orsaka ett visst resultat eller beteende är omöjligt att påvisa. Till exempel kan tid i barnomsorg av hög kvalitet kan leda till bättre sociala beteenden senare för utsatta barn visar NICHD studien. Korrelationer som är svaga är också intressanta eftersom fler riskfaktorer adderas till risker för att en utveckling hämmas.

Nr 2) ovan, långa vistelsetider tidigt i barnomsorg utanför hemmet och samband mellan beteendeproblem i tidig skolålder är väl belagt i flera senare studier (Belsky m fl 2007; McCartney m fl 2010; Vandell m fl 2010; Watamura m fl 2011; Belsky och Pluess 2011) beror troligen på kamratrelationer. De barn som inte varit mycket i barnomsorg dras med av andra barn med långa barnomsorgsvistelser vars problembeteende tar över. Det är också klarlagt att ju mer institutionaliserad omsorgen är desto fler problembeteenden (risktagande, svag impulskontroll) i tonåren. Eftersom flera omsorgsarrangemang finns i USA med släktingar, barnflicka, dagmammor osv. kan sådana jämförelser göras.

I Sverige har ordningsproblemen i skolans lägre åldrar ökat. I Skolverkets elevundersökning (2009) ansåg 50 % av elever mellan 11 och 13 år att de bara ibland har arbetsro, 13 % känner sig störda av andra elever på lektionerna alltid eller nästan alltid och 22 % av elever i alla åldrar känner sig störda av andra elever vid nästan alla eller de flesta lektioner (nästan en fördubbling från 14 % 2006). Orsakssambanden finns inte belagda i Sverige men att beteendeproblem i senare år kan ha grund i lång och tidig barnomsorg fann amerikanska forskare redan 1974 i USA (Belsky 2009). Detta har sedan upprepade gånger verifierats så finns anledning att starta studier i Norden för att visa om den nordiska educare- modellen ger annorlunda resultat.

NICHD studien visar tydligt att uppväxtförhållanden och kontakten mellan moder och barn är de avgörande faktorerna för såväl lärande som emotionell utveckling. Kompensation för socialt utsatta familjer förblir en viktig faktor för svensk förskola fortfarande trots senare års fokus på lärande och individuella barn (Persson 2012).

Svenska omnämnanden av NICHD:s förskolestudier existerar inte utanför Folkhälsoinstiutet (2009), Persson (2012) och Bremberg (i Psykisk Hälsa (2011) vilka i huvudsak refererar de rapporter som stödjer svensk förskolepolicy. Det finns få i Sverige som behärskar longitudinella studier av små barns utveckling sedan Göteborgspsykologen Anders Brobergs tid på tidigt 1990tal. För ge rättvisa åt NICHD:s många rapporter kan vi gå utomlands till psykologen Jay Belsky i London som har sysslat med utvärdering av förskola sedan starten 1976 med Urie Bronfrenbrenner som mentor (Belsky 2003).

Belsky (2009) tar ett stort grepp om NICHD studien och andra studier av barnomsorgseffekter för att nyansera debatten om policydiskussioner och forskningsresultat. Vad som beslutas angående barnomsorg kan inte enbart utgå från forskning utan även utifrån värderingar menar han, som då måste bör relateras till aktuella resultat vilka pekar åt två håll. The good news: Omsorg av andra än modern av hög kvalitet leder till bra akademiska och kognitiva resultat för alla barn. Kvalitet definieras i termer av vuxnas respons, stimulering och varm stödjande omsorg. The bad news: tidig och långvarig omsorg leder till beteendeproblem (aggression, protest osv.), dock aldrig med visshet till diagnostiserade mentala problem. Även med hänsyn till familjebakgrund, omsorgskvalitet och till extroverta men inte aggressiva beteenden så kvarstår sambanden såsom de rapporterats av föräldrar, förskollärare/omsorgsgivare och lärare i skola. Familjefaktorer som slår ut omsorgsfaktorer till exempel i förskola (tid, kvalitet, arrangemang) är ekonomi, parförhållande, modersdepression och moderns känslighet för och anknytning till barnet.

Men Belsky är noga med att poängtera att de små (modesta) samband som finns är nog så viktiga att uppmärksamma. Små effekter på många barn ackumuleras och kombineras de med sämre familjeförhållanden kan vissa individuella barn fara väldigt illa. Om nästan alla svenska barn under 3 år går i förskola blir till exempel omfattningen av de barn som riskerar psykiska problem på grund av dålig anknytning väldigt många. Över till det andra förbisedda forskningsområdet, anknytningsteori och neurovetenskap

Anknytningsteori och neurovetenskap
1900talets stora upptäckt inom barn- och utvecklingsspykologin var den brittiske psykiatrikern John Bowlbys anknytningsteori där interaktionen mellan omsorgsgivare (oftast modern) och barnet de första åren stod i fokus (van der Horst 2011). Ibland ansedd som reaktionär i sitt försvar av moderns roll, i synnerhet i Sverige (Zetterqvist Nelson 2009) och för biologisk, har anknytningsteori efter Bowlby sedan 1990talet fått ny aktualitet med stöd i aktuell hjärnforskning, studier av affektreglering och psykoanalys. En slags ”relationell neurovetenskap” har uppstått med konsekvenser för småbarns utveckling i och utanför förskola.

I USA har Allan Schore (1994), i Danmark Susan Hart (2008, 2009, Hart och Schwartz 2010), och i Sverige Magnus Kihlbom (2003), Allmänna Barnhuset (2007), Tor Wennerberg (2008-2009, Wennerberg 2009) Pia Risholm Mothander och Anders Broberg (Broberg m fl 2008, 2012) gjort forskningsöversikter och skrivit betydelsefulla läroböcker. Utomlands har nya discipliner som neuropsykologi och psykobiologi vuxit fram med forskarstjärnor av Nobelprisstandard som Oliver Sacks, Antonio Damasio, Erik Kandel, Jaak Panksepp, Mark Solms med flera. Det finns ny forskning om vad som sker i det lilla barnets hjärna, känsloliv, samspel med omsorgsgivare och socio- emotionell utveckling. En betydelsefull upptäckt handlar om att den högra hjärnhalvans utveckling från första levnadsåret av känslor och ordlös kommunikation föregår den vänstra sidans inriktning på kognition och språk (Schore 2000). Den svenska, och andra västländers i än högre grad, inriktning på lärande i tidiga år bör alltså inte överskugga behov av anknytning och affektreglering. Anknytningen med nya omsorgstagare utanför hemmet måste därför vara genomtänkt och trygg (Bowlby 2007), vilket kan vara svårt i stora barngrupper, med 3-dagars inskolningsmodeller och under pressade arbetsförhållanden.

I förskolan vistas numera ett stort antal barn som enligt anknytningsteorins grundläggande schema i en normal population kan indelas i grupper med trygga (60 %), ambivalenta (10-15 %), undvikande (20 %) och oorganiserade (5- 10 %) anknytningsmönster. Dessa indelningar ifrågasätts med jämna mellanrum men används såväl av barnorganisationer, t ex Allmänna barnhuset (2007) som offentliga myndigheter som fd Myndigheten för Skolutveckling (Kihlbom 2003), Folkhälsoinstitutet (Bremberg och Eriksson 2010) och Stockolms läns landstings Barnrapport 1998 (i Barnombudsmannen 2007, sid 79).

Av de cirka 170 000 barn under tre år som börjar förskola i Sverige har alltså cirka 60 000 någon form av otrygg anknytning varav omkring 10-15 000 barn kan ha det värsta och farligaste mönstret, den oorganiserade anknytningen där föräldrarna utgör både (o)trygg bas och hot, dvs. barn i svåra missförhållanden med missbruk, misär och egna mentala problem. Hamnar dessa utsatta barn i dåliga förskolor tidigt och under långa vistelsetider kan de fara illa.

Genom att så många barn startar förskolan så tidigt uppstår större risk för att barn med någon form av omsorgssvikt hemifrån inte mår bra. Metoder för att upptäcka dessa barn har inte prioriterats inom förskolan. Socialstyrelsen (2009) och Allmänna Barnhuset (2010) visar att en majoritet av förskolans personal inte använder särskilda metoder eller rutiner för att kartlägga hälsotillståndet hos barnen men efterfrågar mer kunskap och tips. Det är heller inte ovanligt på senare år att förskolepersonal visar motvilja mot att använda normalkurvor och utvecklingspsykologi med hänvisning till förskoledidaktisk- och barndomssociologisk forskning baserade på den på senare år inom svensk förskoleforskning populäre, franske idéhistorikern Michel Foucaults mörka syn på hälsodiagnostik (Lenz Taguchi 2008). Hälsokontroller ses som maktutövning liksom bedömning av barn (Hörnfeldt 2009).

Mätning av medicinska data
Eftersom små barn inte kan berätta om sin vistelse på förskolan på samma sätt som äldre finns det metoder som mäter stresshormoner hos barnen under dagens förlopp och vid olika platser. Denna metod är enkel att utföra genom att ta salivprov på barn. Mätningar visar att kortisolnivåer stiger under dagen när barn vistas i barnomsorg jämfört med barn som stannar hemma (Sigman 2010; Gunnar m fl 2010). Höga kortisolnivåer kan leda till sänkt immunförsvar och risk för allergier (Stenius m fl 2011). Vår reaktionsförmåga styrs från den s.k. stressaxeln eller HPA-axeln, där tre hormonkörtlar producerar kortisol får oss att fly eller fäkta. Långvarig förvärvad tidig stress i kombination med sårbarhet och otrygg anknytning kan utlösa vredesutbrott, hjärtsjukdomar, förändringar i hjärnans funktion eller depression. Dessa påfrestningar kan inte ett litet barn värja sig mot utan stöd av omgivningen, dvs. omsorgsgivare, föräldrar och andra vuxna.

Förskolor med hög kvalitet och föräldrar med god omsorg kan sänka stressnivåer men det finns även en studie som visar att trygga och otrygga barn stressas lika mycket oavsett förutsättningar i modersanknytning när de börjar i barnomsorg (Ahnert m fl 2004; Sigman 2010). Liksom ny forskning om spädbarnets affektreglering visar studier av kortisol att kronisk stress kan leda till outvecklade och neurokemiska skador på delar i framför allt den högra framhjärnan där emotionella funktioner ska utvecklas under de två första levnadsåren. Det lilla barnets outvecklade hjärna formligen kokar i giftiga ämnen vid alltför hög och långvarig påfrestning (Gerhardt 2007). Kopplingen mellan de lägre och högre hjärnfunktionerna stannar av och det lilla barnets känslor styrs mer av det automatiska nervsystemet i hjärnans limbiska system vilket det kan fortsätta med om ingen behandling ges. Språk och interaktion med andra människor betyder mindre än flykt och kamp responserna, det undvikande och ambivalenta anknytningsmönstren enligt anknytningsteorin.

Att reparera ett barns störda känsloliv senare är oerhört betydelsefullt eftersom viktiga områden har stannat av. Detta gäller i synnerhet för barn som haft en oorganiserad anknytning till sin anknytningsperson (ofta modern). Tonåringen stänger av sina känslor (undvikande) eller skriker ut dem (ambivalent, uppmärksamhetstörstande). Som vuxna blir dessa barn i bästa fall hjälpta av terapi eller goda relationer (Schore 2003a; 2000b; 2012)

Avslutning
”Det är få områden som ur folkhälsosynpunkt är angelägnare att värna om än spädbarnets psykiska hälsa” skrev Folkhälsoinstitutets fd generaldirektör, läkaren Gunnar Ågren, år 2001 (i Barnombudsmannen 2007, sid. 80), men inget har hänt sedan dess inom svensk småbarnsforskning. De sista longitudinella utvecklingspsykologiska studierna av förskolebarns hälsa gjordes för över 15 år sedan (Broberg 1989; Bohlin m fl 2000). Sedan dess har psykologer, pedagoger, pediatriker, barnpsykiatriker, barn- och förskoleforskare sysslat med annat och detta under tiden för den största barnomsorgsutbyggnaden någonsin i detta land. Några har debatterat eller skrivit om andras forskning men vare sig myndigheter eller vetenskapsföreträdare har anammat Ågrens uppmaning om att värna om de minsta barnens mentala hälsa.

Naturligtvis har omläggningen av ansvaret för förskolan från Socialdepartementet till Utbildningsdepartementet 1996 varit bidragande orsak men jag tror att andra mer irrationella och kanske specifikt nationellt svenska anledningar döljer sig bakom de uppenbara förklaringarna. Svenskarnas tidigare kulturellt och historiskt förankrade nationalism har under 1900talet ersätts av en slags välfärdsnationalism där modernitet, rationalitet och framtidstro blivit det specifikt svenska. Att vara svensk är att vara modern och tvärtom.

“In other words, Swedish modernity was not the construction of a particular socio-economic model, but the product of national instinct and psyche, a frame of mind which meant that the Swedes were more prone to modernity than other peoples. This instinct is associated with the values of reformism and pragmatism, the practical application of rational principles to social problems” (Andersson och Hilson, 2009, sid 220)

Framtiden är allt, historien inget för de svenskar som växte upp i efterkrigstidens välståndsexpansion. Förskola och skola blir då progressiva spjutspetsar in i framtiden som får bära nationens med stöd av teknik, förnuftstro och välfärdsåtaganden. Förskolans framväxt under efterkrigstiden blev till en juvel i välfärdsbygget fick inte ifrågasättas. Att avvisa förskola för sina barn blir då oförståeligt och osvenskt, även om majoriteten av jordens barn tas om hand av mödrar och nära anhöriga snarare än offentliga myndigheter.

Detta oförstånd kan skönjas i den nedlåtande syn på de föräldrar med utländsk bakgrund som valt bort den svenska förskolan. Fler kvinnor med utländsk bakgrund väljer att utnyttja kommunala vårdnadsbidrag som infördes 2007 av den borgerliga alliansregeringen. Många kvinnor som nyligen flyttat till Sverige väljer också att stanna hemma med låg föräldrapenning hellre än att arbeta eller studera och använda förskolan. Invandrade kvinnor blir sedda som omoderna och osvenska i sin självvalda omsorg om sina barn i ett nytt land.

Den finns mycket att kartlägga i de stora barnkullar som träder in i förskolan under den mest kritiska perioden i sitt liv med enorm tillväxt i hjärna och utan fullt utbyggt immunförsvar. Att väga samman riskfaktorer varav vissa typer av förskolevistelse utgör några är inte bara en stor vetenskaplig uppgift utan också en nödvändigt samhällsuppdrag.

De riskfaktorer som inte uppmärksammas tillräckligt i svensk forskning, barn- och familjepolitik och av förskolans aktörer gäller avsevärt antal barn under 3 år. Ungefärliga siffror baserade på 60 000 barn i ettårsåldern och 110 000 barn i tvåårsåldern årligen i förskola och tillgänglig offentlig statistik och internationella forskningsresultat som hittills redovisats, samt amningsstatistik (Socialstyrelsen 2012), fattigdomsstatistik (SCB 2010) och epidemiologi (Foucard m fl 2005) visar följande antal barn i åtta grupper med allvarliga riskfaktorer från födelsen:

1. Tidig start i förskola 170 000
2. Långa vistelser i förskola, mer än 36 timmar/ vecka 42 000 (25 %)
3. Otrygg anknytning till omsorgsgivaren 60 000 (35 %)
4. Barn i förskolor av låg kvalitet 42 000 (25 %)
5. Barn i socio-ekonomiskt svaga familjer 25 000 (15 %)
6. Barn med utländsk bakgrund 35 000 (20 %)
7. Barn med överkänslighet (allergier etc.) 35 000 (20 %)
8. Barn som inte ammats fullt det hela första året 20 000 (37 %)

Sambanden mellan 3 och 5 finns väl belagda sedan John Bowlys iakttagelser i brittiska barnhem på 1920talet, där han såg att barn med miserabla uppväxtförhållanden också hade känslomässiga störningar och familjeproblem. Sambanden mellan 1, 2 och 4 och beteendeproblem i skolåren är klarlagda ibland andra i NICHD studierna. Förskolan kan upptäcka utsatta barns situation, men också förvärra deras problem genom långa vistelsetider tidigt i dåliga förskolor. Tyvärr finns heller inte den bäst utbildade personalen i de mest utsatta områdena, till exempel i Malmös invandrartäta områden (Persson 2012), vilket förvärrar koncentrationen av flera riskfaktorer ( t ex 3, 4, 5 och 6).

Den dystra beskrivning jag givit ger för handen att förhållandena i svensk förskola för små barn kan vara problematiska. Två invändningar kan vara dels att personalen är internationellt sett välutbildad (bara 5 % saknar någon form av utbildning), dels att de internationella forskningsresultat som visar vissa negativa konsekvenser inte behöver gälla i Sverige. Den första invändningen berör bara en av åtta faktorer, de förskolor med låg kvalitet. Långa vistelsetider och tidig förskolestart påverkas troligen lite av personalens utbildningsnivå och de övriga faktorerna inte alls. Den andra invändningen är desto allvarligare eftersom det inte finns några svenska studier att jämföra med.

Referenser

uppdatering maj 2014

Norsk artikel

Dansk artikel

Abrahamsen, Gerd m fl (2012) Perspektiver på kvalitet i barnehagen. Barn vol 12 (2).
Ahnert, Lieselotte m fl (2004. Transition to child care. Child Development. 75 (3).
Allmänna Barnhuset (2007) Att knyta an. En livsviktig uppgift. Om små barns anknytning och samspel. Stockholm: Allmänna Barnhuset
Allmänna Barnhuset (2010) Att identifiera omsorgssvikt hos förskolebarn. Stockholm: Allmänna Barnhuset.
Andersson, Jenny och Hilson, Mary (2009). Images of Sweden and the Nordic Countries. Scandinavian Journal of History. 34(3)
Arbetsmiljöverket (2011) Tillsyn av förskolor – Riktad tillsynsinsats år 2011 inom Stockholmsdistriktet, Rapport 2012: 13. Stockholm: Arbetsmiljöverket.
Barnombudsmannen (2007). Klara, färdiga, gå ! Om de yngsta medborgarna och deras mänskliga rättigheter. Stockholm: Barnombudsmannen.
Barnverket. Webbadress http://upprop.nu/MNLU
Baustad, Anne-Grethe (2012) Using the infant/toddler environment rating scale for examining the quality of care for infants and toddlers in Norwegian day care center. Nordiske Barnehageforskning. Vol 5(2)
Belsky, Jay (2003) The politicized science of daycare. A personal and professional odyssey. Family Policy Review. No 1.
Belsky, Jay (2009). Effects of child care on child development. Institute for the study of children, families and social Issues. Birkbeck College, University of London.
Belsky, Jay m fl (2007) Are there long-term effects of early child care ? Child Development. 78 (2).
Belsky, Jay och Pluess, Michel (2011) Differential susceptibility to long-term effects of quality child care on externalizing behaviour in adolescence? International Journal of Behavioural development. 36 (2).
Bjørnestad, Elisabeth och Pramling Samuelsson, Ingrid (2012) Hva betyr livet i barnehagen for barn under tre år? En forskningsoversikt. Oslo: Høgskolen i Oslo og Akershus.
Bohlin, Gunilla m fl (2000) Attachment and social functioning: A longitudinal study from infancy to middle childhood. Social Development 9(1).
Bowlby, Richard (2007) Babies and toddlers in non-parental care. Attachment & Human Development. 9(4).
Bremberg, sven och Eriksson, Lilly (red.) (2010) Investera i barns hälsa. Stockholm: Gothia.
Broberg, Anders (1989) Child care and early development : a longitudinal study of child care, and its effects on child development. Diss. Göteborg: Göteborgs Universitet, Psykologiska Institutionen.
Broberg, Anders m fl (2008) Anknytningsteori i praktiken. Stockholm: Natur och kultur.
Broberg Maria (2012) Anknytningsteori i förskolan. Stockholm: Natur och Kultur.
Dagens Nyheter 2010). Staten måste ta ansvar för alla förskolors kvalitet. 24-06-2010.
Department for Education and Skills (2003) Full day care – national standards för under 8s day care and childminding. Nottingham: DfES Publications, Government of United Kingdom., Nottingham
Drugli, May Britt (2010). Liten i barnehagen. Forskning, teori og praxis. Oslo: Cappelen Damm.
Folkhälsoinstitutet (2009). Child day care center or home care for children 12–40 months of age – what is best for the child? Stockholm: Folkhälsoinstitutet
Foucard, Tony m fl (red) (2005) Allergi och astma hos barn. Södertälje: Astra Zeneca/ Svenska barnläkareföreningen.
Försäkringskassan (2011) Socialförsäkringsrapport 2011:17. Stockholm: Försäkringskassan.
Gerhardt, Sue (2007) Kärlekens roll. Hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna. Stockholm: Karneval förlag.
Gunnar, Megan m fl (2010) The rise in cortisol in family day care. Child Development. 81 (3).
Gustafsson, Lars H (2011) Förskolebarnets mänskliga rättigheter. Lund: Studentlitteratur.
Hart, Susan (2008) Neuroaffektiv utvecklingspsykologi. Malmö: Gleerups.
Hart, Susan (2009) Anknytning och samhörighet. Malmö: Gleerups
Hart, Susan och Schwartz, Rikke (2010) Från interaktion till relation. Stockholm: Liber
Himmelstrand, Jonas. 2007. Att följa sitt hjärta – i jantelagens Sverige. Uppsala: Happy company publishing
Hörnfeldt, Helena (2009) Prima barn, helt u.a. Normalisering och utvecklingstänkande i svensk barnhälsovård 1923-2007. Diss. Göteborg: Makadam
Kihlbom, Magnus (2003) Om små barns behov och utveckling. Nyare utvecklingspsyklogiska och neurobiologiska rön. Stockholm: Myndigheten för skolutveckling.
Kihlbom, Magnus, Lidholt, Birgitta och Niss, Gunilla (2010) Förskola för de yngsta – på gott och ont? Stockholm: Carlssons.
Kågeson, Per (2005) Sverige borde följa FN.s barnkonvention. Webbadress http://www.hemmaforaldrar.se/stress_hos_barn__per_kageson.htm
Kågeson, Per (2006). Tid för barn ? Stockholm: SNS.
Kågeson, Per (2008) ”Nu går jag ur S!” i Dagens Nyheter 19-02-2008.
Lenz Taguchi, Hillevi (2008) An ’Ethics of resistance’ challenges taken-for-granted ideas in Swedish early childhood education. International Journal of educational Research. Vol 47 (5).
Lärarnas Tidning (2011) ”Allt fler olyckor på förskolor”. 2011-11-02.
Løvgren, Mette och Gulbransen, Lars (2012).How early and how long ? Nordisk Barnehageforskning. Vol 5 (7).
McCartney, Kathleen m fl (2010). Testing a series of causal propositions relating time in child care to children’s externalizing behaviour. Developmental Psychology 46 (1).
Mireja. Webbadress http://www.mireja.se
NICDH (2006) Study of Early Child Care and Youth Development . Findings for Children up to Age 4½ Years. Washington DC: U.S. Department of Health and Human Service.
Oftedal Telhaug, Alfred m fl (2006) The Nordic Model in Education: Education as part of the political system in the last 50 years. Scandinavian Journal of Educational Research.Vol. 50 (3).
Persson, Sven (2012) Förskolans betydelse för utveckling, lärande och hälsa. Diskussionsunderlag till Malmökommissionen. Malmö: Malmö stad.
Pramling, Niklas (2007) Kartläggning av avhandlingar, rapporter och uppsatser inom fältet ECE/Barn- och ungdomsvetenskap för perioden 1966-2007 Göteborgs: Göteborgs universitet.
Psykisk hälsa. (2011) Temanummer om psykisk hälsa i förskola, nr 3/2011.
SCB (2010) Barnfattigdomen – ökar eller minskar den ?. Välfärd. Nr 3.
Schore. Allan (1994). Affect regulation and the origin of the self. Mahwah: Erlbaum.
Schore, Allan (2000). Effects of a secure attachment relationship on right brain development, affect regulation and infant mental health. I Infant Mental Health Journal. 22 (1-2). Kan laddas ned från http://www.allanschore.com.
Schore, Allan (2003a) Affect regulation & the repair of the self. New York: W.W. Norton
Schore, Allan (2003b) Affect dysregulation & disorders of the self. New York: W.W. Norton
Schore, Allan (2012) The science of the art of psychotherapy. New York: W.W. Norton.
Seland, Moncia (2009) Det moderne barn og den fleksible barnehage. Diss. Trondheim: Norges Teknisk- Naturvetenskaplige universitet, NOSEB.
Sheridan, Sonja m fl (2009) Barns tidiga lärande. Studies in educational sciences 284. Göteborg: Göteborgs universitet.
Sigman, Aric (2010) Mother superior? The biological effects of day care. The Biologist. 58 (3).
SKL (2012) Värdet av en god uppväxt. Sociala investeringar för framtidens välfärd. Stockholm: Sveriges Kommuner och Landsting. http://www.skl.se/psynk
Skolinspektionen (2012) Förskola, före skola- lärande och bärande. Rapport 2012:7. Stockholm: Skolinspektionen.
Skolverket (2001) Strukturella faktorer och pedagogisk kvalitet i barnomsorg och skola. Stockholm: Skolverket.
Skolverket (2005) Allmänna råd och kommentarer för kvalitet i förskolan. Stockholm: Skolverket.
Skolverket (2009) Attityder till skolan. Elevernas och lärarnas attityder till skolan. Stockholm: Skolverket.
Skolverket (2011) PM – Barn och personal i förskolan hösten 2011. Stockholm: Skolverket.
Socialstyrelsen (2008) Smitta i förskolan. En kunskapsöversikt. Stockholm: Socialstyrelen.
Socialstyrelsen (2009) Förskolans metoder att förebygga psykisk ohälsa hos barn. Stockholm: Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen (2012) Amning och föräldrars rökvanor. Barn födda 2010. Stockholm: Socialstyrelsen.
SOU (2006) Bättre arbetsmiljöregler I. Samverkan, utbildning, avtal m.m. SOU 2006:44. Stockholm: Regeringskansliet.
Stenius, Fredrik m fl (2011) Salivary cortisol levels and allergy in children. Journal of Allergy and Clinical Immunology. 128 (6).
Sumner, Melissa m fl (2010) Young children’s full-day patterns of cortisol production on child care days. Archives of Pediatrics and Adolescent medicine. 164 86).
U.S. Department of Health and Human Services (1992) National Health and Safety Performance Standards: Guidelines for Out-of-Home Child Care Programs. Washington D.C.: U.S. Department of Health and Human Services
Van der Horst, Frank (2011) John Bowlby. From psychoanalysis to ethology. Oxford: Wiley-Blackwell.
Vandell, Deborah L. m fl (2010). Do effects of early child care extend to age 15 years ? Child Development 81(3).
Watamura, Sarah E. mfl (2011) Double jeopardy: Poorer social-emotional outcomes for children in the NICDH. Child Development 82 (1).
Wennerberg, Tor (2008 och 2009) Tre artiklar i Psykologtidningen om anknytningsteori, nr 9 och 12/2008 och nr 10/2009.
Wennerberg, Tor (2009) Vi är våra relationer; Om anknytning, trauma och dissociation. Stockholm: Natur och kultur.
Zetterqvist Nelson, Karin (2009). När Bowlby kom till Sverige. I A-M Markström m fl (red.) Barn, barndom och föräldraskap. Stockholm: Carlssons.

En föreläsning vid Stockholms universitet våren 2012 med länkar och litteraturtips

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s