Signes hus- ett romanutkast

Här kommer ett till utkast i stil med New Narratives och Inställda essäer. Det skrevs 2018 vid mitt skrivbord med utsikt över Stora Mossens koloni där jag bor på Arkitektvägen i Abrahamsberg, Bromma.

Bra att veta – Stora Mossens Koloniträdgårdsförening

Signes hus

En historia från kolonin

av Jan Sjunnesson

Kapitel 1

Vari Ralf Wald flyr Lidingö och flyttar in i Stora Koloniträdgården

Snön låg tjock över alla stugor när Ralf pulsade genom den mörka koloniträdgården. Hans kängor gav ifrån sig ett knarrande över tystnaden. Inga lampor tände upp gångvägarna men han hittade ändå till sin stuga. Den var inte röd och vit som alla andras utan gul och blå med en flaggstång, som vägledde honom i februarimörket.
Låset var trögt men gick upp när han tog i. I den lilla hallen borstade han av sig snön men tog varken av sig kängor eller ytterkläder. Kristina hade inte gillat det. Inte heller den flaska calvados han ställt upp på köksbänken medan han pillade igång kaffebryggaren. Eldstad var inte tillåtet på Stora Koloniträdgården, men en inspekterad och godkänd vedspis tilläts.
Ralf fick fram ett par tunna stickor och lite tidningspapper. Vardagsrummet som också var kök fylldes med rök. Han såg ingenting på ett tag. Lika bra tänkte han och slog upp ett glas calva.
– Jaha du gosse lilla, sa han till sig själv. Här står du.
Ralf skrockade för sig själv och gick viftandes genom vardagsrummet in till det minimala sovrummet. Perfekt för att hålla värmen uppe denna februariköld med snöoväder och minus 15. Inte sen vintern 2018 hade Stockholmsområdet haft en sådan köld. Ute på Lidingö blåste det full storm och han hade haft besvär med att ta sig till Lidingöbanan in till Ropsten, men det gick i blåsten och kylan. Om man bet ihop, täckte ansiktet med en halsduk och stretade på i motvinden.
Elementen i sovrummet spratt till när elektriciteten vreds på. De luktade lite illa när dammet värmdes upp men Ralf var van. Han hade bott i stugan ett par gånger vintertid, mest med familjen och nån gång själv. Bara för att testa. Pröva sin mandom med att sova i en kall stuga totalt ensam men ändå omgiven av civilisation.
Koloniträdgården låg mellan två tunnelbanestationer, Abrahamsberg och Stora Mossen. Ändå kände Ralf det som en seger var gång han, fru Kristina och ungarna, när de var små, lyckats värma upp sin stuga och tillbringa en natt eller två där mitt i vintern.
Vedspisen slutade att ryka och kaffet var klart. Ralf smuttade på calvan igen och slog upp en kopp kaffe, ställde den bredvid den äppeldoftande spriten. Han satte sig i träsoffan och gjorde ingenting på en lång stund medan elementen knäppte, snön yrde utanför och hela stan höll sig inomhus.
Den blågula stugan syntes knappt i mörkret bland buskar och snår där den låg intill en häck i utkanten av koloniområdet. Ett äppelträd vajade lite i vinden med två frusna kart kvar på en gren. Genom stugfönstret syntes Ralf sitt i vardagsrummet med tom blick med en flaska framför sig. Kölden isade allt liv. Han verkade domna bort som ett fyllo, en hemlös, en uteliggare där han satt, ensam och lullig.
Plötsligt ljöd ett skri från stugan:
-För i helvete! Jaaa, faan, fuck.
-Ahhhhhh! Äntligen!

Ralf stod upp i vardagsrummet, ansiktet sken av glädje. Han ropade och dansade runt, spillde kaffe på duken och skrattade åt sig själv och sitt påfund att fly dit. Beslutet hade tagit sin tid men nu var han klar med tvivel och familj för ett tag. Stugan var inte en nödlösning utan ett alternativ. Han var en fri man.

Ute på Ön hade Kristina samlat väninnorna i sin lägenhet i Larsberg. Nedanför höghusen över Värtanfjärden ven snöstormen. Kristina rös. Kylan hade tagit sig in kändes det som.
-Nej tjejer, vet ni vad. Nu ska vi fira. Gubben är ute! I detta väder. Ha.
De slanka medelålders kvinnorna höjde sina glas med mousserande rosa vin. Kristina log mot dem. De log mot henne. Sedan föll de varandra i talet och märkte inte att värdinnan hade fastnat i ett stirr ut genom balkongfönstret. Glaset skakade när hennes hand rörde sig fram och tillbaka medan hon smekte sig själv med den andra handen.
Vad hade hon gjort?

* * *

Fil:Stora Mossens koloniområde01.jpg – Wikipedia

Kapitel 2

Vari prästen Henri upptäcker att han inte är ensam herre i kolonin

Nätterna var alltid lugna i Stora Koloniträdgården. Alltsedan Henri flyttat in permanent för fem år sedan hade inga kringstrykande uteliggare synts till i skjul och uppbrutna stugor. Han hade inget officiellt uppdrag från koloniföreningen för att hålla ordning, men de lät honom bo i sin stuga året om trots att det inte var tillåtet. En outsagd överenskommelse där Henris kontakter med väktare och polis hade sitt värde.
Henri låg och slumrade när Ralf anlände till sin stuga som låg på andra änden av stora kolonin, därav namnet. Femhundra gånger 250 meter var den nog med ett hundratal hus och täppor. Hans eget hus var varken finast eller mest åtråvärt, tvärtom. Men det var dit alla gick för att höra sig för om allt möjligt. Ofrivilligt hade prästen Henri utvecklat ett praktiskt sinnelag och kallades för alltiallo, ett uttryck han ogillade lika mycket som prepper.
Morgonen efter att Ralf flyttat in upptäckte Henri hans spår i snön. De var inte igenblåsta utan visade klart vägen från ingången till den blågula stugan där utelampan lyste förgäves denna februarimorgon med blek sol genom kvistar och kottar. Henri gick sin vanliga runda och noterade inflyttningen. De hade aldrig träffats och var nu de enda människorna där. Rådjur och harar, katter och igelkottar fanns det gott om annars. Henri höll även dem borta, vilket var betydligt lättare än de alltid påstridiga hemlösa som erbjöd sina varor och tjänster för en sovplats i en barack. Alltid artigt avvisade och följda till någon av ingångarna från kolonin.
Henri hade inget emot att folk försökte hitta sovplatser i ett Stockholm där flera tusen letade efter nattlogi varje natt, illegala utlänningar som svenska fyllon. För honom var det en hederssak att aldrig brusa upp utan som den präst han var ge klart besked om kolonins regler och sedan inte lägga ytterligare lök på laxen. Han visste att få hade samma tålamod vilket var ytterligare en anledning till att koloniföreningens styrelse lät honom vara ifred.
Hans stuga var fylld med reservlager av alla de slag: matkonserver, kex, pasta, mjöl, olja. Att kalla honom prepper var oförtjänt beröm men han visste hur man skulle klara sig i en månad utan el till element och spis med en igenbommad affär och utan internet. Henri stod i kontakt med liknande preppers i Stor-Stockholm, i innerstan som utanför, som uppdaterade varandra med nyheter om varubrist, elransonering och miliser som ville åt deras förråd.
Själv hade han inget vapen. Men han kunde tillkalla en piketbuss eller ett mcgäng på tio minuter med sitt larm. Under den tiden skulle han kunna hålla stånd mot de rövarband som ibland dök upp trodde han i alla fall. Hittills hade larmet inte behövts.

Snön bildade ett vitt lager över allt. Henri borstade av sig kläderna och gick in till sig. Kölden var fortfarande lika kall, femton minusgrader. Han slog fyr i sin vedspis och satte sig ned med en laptop för att kolla av de filmer som övervakningskamerorna skapat under natten. Ralf anlände 20.03. Han gick in till sig 20.07.
Henri funderade ett tag på om han skulle gå över och hälsa på men klockan var bara halv åtta. En 60-årig försupen präst som klarat sig utan dagligt sällskap under hela vintern fick tåla sig. Tids nog skulle de stöta på varandra.
Henri kallades Gösta efter Selma Lagerlöfs romanfigur Gösta Bergling, den försupna värmländska prästen. De som kallade honom Gösta var hans vänner och menade inget ont, men Henri gillade inte epitetet. Han hade slutat supa efter ett år ensam i sin stuga. Mest av rädsla för att fyllna till och frysa ihjäl. Sedan hade han upptäckt hur det nyktra livet kunde te sig, en glad överraskning där han fann mer frid än han hade trott. Men namnet höll i sig. Som ett smeknamn från skolan, där han kallats Henke.
En skata flög från en tall borta vid trevåningshusen intill och landade på ett räckte så snön rök. Kraa, kraa, lät den. Henri förstod deras läten. Denna skata mådde bra och kraxade om det. När den lät kraax, kraax var det fara å färde, kanske tjuvar och hundar. Konstigt att fåglarna kunde skilja på gott och ont folk tänkte Henri ibland, men överlät funderingen till Vår Herre.
Prästkragen hade han kvar och sin tro, men kyrkan fick vara. Varken den frikyrkliga Abrahamsbergskyrkan intill kolonin eller den statlig Västerledskyrkan ett par kvarter bort lockade honom. Han hade besökt dem och funnit att ingen av dem helgade Kristus. Inte ens körsång och orgelmusik av J S Bach kunde få honom dit och då var det illa.
Han hade sjungit tenorstämman i Matteuspassionen och var eftertraktad men hade avböjt allt på senare år. Inte för spritens skull utan för att han hellre sjöng själv i sin stuga med stöd av Engelbrektskyrkans kör från sin laptops högtalare. Henri var en ensam präst och korist som valt detta stugliv framför allt annat sedan fem år.

Frukosten bestod av gröt och kaffe. Henri hade sett klart alla filmer och inte noterat mer nytt än Ralfs inflyttning. Dags för nästa projekt, att sortera och hugga ved. Han klev ut i vedboden och blev stående där till lunch, svettig och trött i armarna. En vedtrave senare klev han nöjd ut ur sin tomt och fortsatte nedför den isiga Bävervägen till det lilla centrum som fanns runt Abrahamsbergs tunnelbanestation.
Henri åt nästan alltid lunch på kaféet. Han svängde av vid Abrahamsbergsvägen och gick in i den lilla lokalen som var full med lunchgäster. Ägaren Süleiman hälsade snabbt men hade inte tid att prata med sin stamgäst. Henri fick sin lasagne och slog sig ned på en barstol vid fönstret.
Några bekanta morsade medan de åt. Upptagna herrar fast de var lika daglediga som han var. Sjukskrivna, pensionärer, arbetslösa och egna företagare. Henri spelade aldrig på trav som de gjorde varje lördag men han pratade ibland med dem om lokalnyheter. Idag hade han inget mer än Ralf att skvallra om men det dög inte.
Kaféet surrade och Henri försvann i sina funderingar om Ralf. Vad han kunde se av kameran från gårdagskvällen hade Ralf satt igång vedspisen för hans skorsten rykte. Henri hade en app med filmerna så han tog fram kl. 20.06 igår igen, kamera B från en stolpe vid Ralfs stuga.
Filmen visade bara stugan och lite skorstensrök i en halvtimme. Inget mer. Henri suckade. Plötsligt hände något: Ralf hade slagit upp dörren, rusat ut och ropat! Vad gick inte att höra. Var det ett rop på hjälp? Nej. När Henri zoomade in ansiktet sken det upp av ett stort brett leende. En lycklig stugägare hade flyttat in.

Henri avslutade sin lunch, klev ut i snögloppet och gick hemåt. När han passerade gångvägen mellan kolonin och Arkitektvägen skymtade han en kvinna på sin balkong. Hon rökte och lutade sig ut. Han vinkade men hon såg honom inte. Han vinkade igen. Hon såg honom rakt i ögonen på fyrtio meters håll. Hon log men vinkade inte.
Nedanför hennes balkong låg Stora Koloniträdgården vit och tyst. Henri gick in till sig. Två trastar flög in i en dunge. Solen kisade fram bortöver Bromma Gymnasiums tak. Molnen hopade sig och dolde den igen. Februarikölden sjönk ytterligare ned till tjugo grader under eftermiddagen.

* * *

Fil:Stora Mossens koloniområde03.jpg – Wikipedia

Kapitel 3

Vari en av Signes inneboende och Ralf stöter samman

Hon gick in från balkongen. Mannen hade stirrat på henne och vinkat. Obehagligt tyckte hon och hade släckt sin cigarcigarrett. Där inne var det varmt och ombonat med mattor på golv och väggar. Tunga elefantfotade persiska på golvet och stramare kelimmattor på väggarna.
Signe gick ut i köket för att sätta på te men glömde bort att knacka först. När hon öppnade dörren låg en man under ett täcke som långsamt rörde sig upp och ned. Hon ropade och då slutade han, men sa inget. Hon tog vattenkokaren med sig in i vardagsrummet där hon sov och hade koppar, tepåsar och honung. Löst te fanns i köket men hon ville inte in dit igen.
Medan vattnet bubblade satte hon på sin datorskärm och kollade sina sociala medier. Det gjorde hon varje tionde minut under sin vakna tid hela dygnet. Såg hon upp från datorn kunde hon se hela Stora Kolonin med dess röda stugtak, nu vita av snön och träden som skiljde hennes flerfamiljshus från sommarhusen. Ingen bodde där på vintern. Hon var aldrig där och brydde sig inte om vad som hände där. Ibland såg hon tiggare rota ibland de små bräckliga husen men hon lade sig inte i. Lämnar man sitt hus vid för våg får man skylla sig själv tänkte hon.
I sin lägenhet hade hon däremot full kontroll, utom när hon glömde bort att knacka först när hon rörde sig runt bland badrum, kök och vardagsrummet. På köksgolvet sov folk mot betalning, en ny person varje månad. De fick ingen nyckel utan fick passa de tider som hon gav dem. Utgång senast kl nio och insläpp tidigast kl fem på eftermiddagen.
Varför den man som onanerat låg kvar minns hon inte. Kanske hon hade givit honom tillåtelse på grund av sjukdom. Många försökte med det och uppenbarligen var denne tillfällige gäst på köksgolvet en utmärkt skådespelare eller äkta sjukling. Eller så var det av någon annan anledning.
Hon blev ibland så trött av deras tjat att hon gav upp och lät dem stanna kvar i köket trots att de lovat att ge sig ut på morgonen. Signe och den andra stadigvarande hyresgästen i hennes sovrum, en stillsam palestinier från Förenade Arabemiraten, behövde tillgång till köket utan att behöva kliva runt bland sovsäckar och spermafläckar.
Signe gick in på toaletten och vred på tiduret. Hon hade lika mycket tid där som alla andra, 15 minuter. Sen skulle man ut. Badrummet var alltid fullbelagt eftersom inte bara de två inneboende ville dit utan även andra. ‘
I källarförrådet bodde en kvinna från Balkan sedan ett par månader. När det var tjugo minusgrader utanför var det fem nere i källaren men hon redde sig. Toalettbesök inomhus var dock nödvändigt för henne och hon tog god tid på sig därinne. Signe hade klockat henne på tjugofem minuter innan den lilla kvinnan klev ut, sur som vanligt.
Men hon var vacker och kunde föra sig. Signe hade respekt för henne och förstod att behandla henne väl trots att de sågs vid tunnelbanan där kvinnan tiggde och värmde sig på dagarna. Gröna linjen mot Fridhemsplans varma underjord var hennes daglogi, natten två trappor ned från Signes tvårummare. En person i sovrummet, hon själv i vardagsrummet och så skift på köksgolvet.
Signe hällde upp teet och smuttade. Hon tog fram sina anteckningar och staplade böcker bredvid sig. En liten traktor med plog hördes utanför fönstret. Under ett par timmar satt hon vid datorn och skrev. Ingen hade med henne att göra där hon formulerade sina tankar under rubriken “A- som i Absurt”.
Kvinnan i källaren var ute på tiggarstråt i tunnelbanan. Mannen på köksgolvet som hette Göran hade rest sig, duschat på fem minuter och begett sig till kaféet. Signe hörde honom dra igen dörren.
En gren rispade honom i ansiktet när han tog sig igenom dungen vid koloniträdgården. Ralf och Henri syntes inte till men de såg honom. De hade från två håll sett honom gå från källardörren i Signes hus som vette mot kolonin och nedför gångvägen längst det staket som inhägnade Stora Kolonin. Varken Ralf eller Henri visste något om denna högst tillfälliga gäst i trakten men båda följde hans korta promenad ned mot Bävervägen och kaféet.

Ralf hade fått ordning på sitt nya hem och ringt några samtal. Hans arbetsgivare väntade inte honom förrän nästa vecka och då på halvtid. Försäkringskassan hade noterat hans adressändring när han lagt in den på Skatteverket men han behövde posta en underskriven blankett till dem. Någon skrivare hade han inte i stugan men mot betalning kunde nog postombudet vid kaféet ordna det.
Han mailade blanketten till dem och fick direkt svar att komma ned till dem, Abrahamsbergs Post och Video. Ralf låste noga om sig och gav sig nedför backen. Utanför kaféet stod Signes tillfällige inneboende Göran och rökte. Fast Ralf aldrig rökt regelbundet ville han ibland vid vissa festliga tillfällen testa. Inte ens feströkare. Han bad om en cigarett och fick betala fem kronor för den till Göran.
-Så du bor här jämt? frågade Göran honom.
-Sen igår. Vi har en kolonistuga, svarade Ralf.
-Aha. Jag skulle gärna hyra en.
-Det går inte. Det är många före och andrahandsuthyrning är förbjudet.
-Det ordnar sig. Jag kan sova i en vedbod, en källare. Nu sover jag på ett köksgolv.
-Jo. Alla sätt fungerar. Själv hade jag en lägenhet på Lidingö tills igår.

De skildes efter en nick och hej. Ralf hämtade sin blankett, köpte kuvert och frimärke för att posta sin adressändring. Just i det ögonblicket slog det honom att han inte hade en brevlåda vid stugan.
Ralf begav sig uppför backen och gick runt hela kolonin tills han stötte på Henri som stod vid sin vedbod och staplade nyhuggen ved.
-Hej du. Jag är nyinflyttad och bor i en stuga däråt. En blågul.
-Jaså. Hej du. Jag bor här jag. Jämt sen fem år. Men säg inte det till någon, svarade Henri och log.
-Nejdå. Nu är det så att jag ska ta emot post hit. Hur fan gör man det?
-Vi har en gemensam brevlåda. Om du skriver adressen och Stora Kolonin så hamnar allt där. Jag och styrelsen vittjar den ett par gånger. Det kan du också göra men tala inte om för någon var den finns.
-Ok.

Ralf och Henri begav sig till föreningslokalen som inrymde ett litet kontor, ett pentry och en festlokal där medlemmar kunde boka för fester och där kolonin firade midsommar med mera. På en smal vägg mellan ett staket och föreningshuset satt en brevlåda lågt och inte synligt från vägen. Lådan var låst med en kodlås.
-Brevbärarna vet var den finns. De är de enda förutom vi då. Och så styrelsen. Vi vill inte ha personlig post hit för ibland kommer tiggare och annat oknytt hit för att sno åt sig viktiga kuvert. De beställer adressändringar hit och snor folks post, sa Henri.
-Alltså, det är vad jag ska göra men jag kan legitimera mig om du vill, sa Ralf och tog ett körkort ur plånboken.

Henri läste det och tog ett foto med sin mobil.
-Bra bra. Koden är 1526, Vasabibelns år och sedan postnumret hit, 16832. Styrelsen kan fråga om du börjar synas här mycket och då har jag koll. Ska du alltså bo här?
-Jo, så är det tänkt. Jag bor på Lidingö egentligen med min fru men nu behöver jag lite andrum. Egentid. Och så har jag gått ned i arbetstid. Så jag ska bo här till sommaren i alla fall. Sen får vi se.
-Jag förstår. Henri Thorsson heter jag, fast en del kallar mig Gösta.
-Ralf Wald. Kallas Raffe.
-Ok. Glöm det där med Gösta.

De gick tillbaka mot sina respektive stugor och vände sig nästan exakt i samma stund om för att vinka.
Från sin balkong såg Signe deras händer i luften. Hon vinkade. Ingen av dem såg henne. Hon tog en cigg till innan Göran drösade in för att belamra köket, exakt klockan fem. Från badrummet hördes tidtagaruret ringa. Palestiniern Mohamed klev ut i samma ögonblick och gick in till sig i sovrummet med en doft av dyrt rakvatten efter sig i hallen. Signe suckade.

* * *

Stora Mossens koloniträdgårdsförening – Wikipedia

Kapitel 4

Vari Signe upplåter sitt badrum till ytterligare en eller två personer

Under de dagar som Ralf rotade sig i sin nya tillvaro hade han bestämt sig för att lära sig så mycket om Stora Kolonin av Henri. Den gamle prästen delade gärna med sig av sina tips och erfarenheter men höll på sin integritet och roll som stugvakt. Ralf gick med honom ibland på hans rundor och tittade på övervakningsfilmer med honom.
Ralf hade två dagar tills han skulle inställa sig på arbetet på sin förskola igen där han tjänstgjorde som psykolog. Han hade duschat på föreningslokalen varje dag men upptäckte efter Henris råd att den lösningen inte var bra. Anledningen var att duschandet väckte uppmärksamhet från vägen där hemlösa satt och sov i bilar, men lika ofta seende rakt in i duschen. Medan han var där kunde de bryta sig in i stugan eller så kunde de ta sig in i badrummet och hota honom.
Henri duschade aldrig på kolonin. Han tvättade sig inomhus i en balja och duschade när han kom åt, kanske en gång i månaden hos folk med riktiga badrum, en ovärderlig tillgång i bostadsbristens Stockholm.
-Vi kan försöka ordna något annat, sa Henri till honom
-Hur då? svarade Ralf.
-Vi får fråga runt. Rätt var det är dyker det upp en dusch, ett badkar, ett badrum.
-Hm. Jag ska skaffa tvättbalja jag med.
-Gör det under tiden men jag ska kolla runt här. Jag känner ju till det mesta i trakten.

Henrik gick ned till sitt stamfik på Abrahamsbergsvägen. Mitt i backen låg detta kafé som han besökt nästan varje dag sedan han flyttat dit. Süleiman hälsade honom glatt när han slog sig ned vid soffan i hörnet. De småpratade och fnissade åt de snygga unga kvinnorna som gick förbi utanför fönstren i backen. Ingen av dem hade någon chans mer på kvinnor men de gillade att låtsas.
-Du Henri, det var en kille här igår. En svensk som bor på Signes köksgolv.
-Vem då?
-Den där tjejen jag snackat om. Hon som skriver. Hon hyr ut alla rum i sin lägenhet. Nu är det en snubbe där som jag kan fråga om dusch.
-Du menar hon som röker på balkongen?
-Exakt.
-Jag har sett henne varje dag och vinkat men hon ser inte mig.
-Du är en gubbe. Hon är fyrtio. Högst. Jobbar på universitetet. Brains.
Henri tog en klunk kaffe och kom överens med Süleiman om att besöka henne trots att de aldrig träffats. Den gamle prästen visste hur man skulle ta folk. Han behövde bara invänta det rätta tillfället.
Under tiden hade Signe retat sig på Göran som inte respekterade hennes ordningsregler. Att onanera var inte det värsta men att inte utrymma köket i tid var oacceptabelt. Hon gick runt i vardagsrummet i ilska en dag efter att Henri och Süleiman pratat om henne. Signe bestämde sig för att fösa ut Göran. Klockan var elva och karln låg kvar på golvet.
-Ut ur mitt hus! skrek hon. Du gör inte som jag säger och nu är det nog. Ut!
-Va fan är det frågan om?
-Jag vill vara i fred. Du har en timme på dig att packa. Jag går ut och när jag är tillbaka ska du vara härifrån.
-Tjatkärring. Du kan inte….
-Det kan jag visst. Du har skrivit under ett kontrakt på en månad och godkänt mina regler som du struntat i. Om en timme ska du vara härifrån.
Signe stormade ut ur lägenheten efter att hon instruerat Mohamed i sovrummet att låsa efter Göran när han gått ut. Mohamed såg förvånad ut men frågade inte. Han bockade sig och lovade att ordna det.
Snöstormarna hade blåst förbi och nu var det bara fem grader kallt utomhus. Signe småsprang nedför backen till det lilla centrum och slank in på kaféet. Henri hade just klätt på sig och mötte henne i dörren utan att han visste vem hon var på nära håll. Han kallade henne balkongdamen men Süleiman hade gett henne ett namn, Signe.
-Men Signe, ropade Süleiman, där är du ju! Vi pratade just om dig!
-Igen? Skvallerbytta, skrattade Signe.
-Bara bra saker. Fina saker. Snälla saker. Du har en dusch ju.
-Vad? Vad har det med mig att göra?
Süleiman satte sig ned, vinkade åt Henri att komma tillbaka från ytterdörren och förklarade läget. En person behövde en dusch, en annan hade dusch och vad kunde de komma överens om?
Signe fick en kopp te och frågade ut Henri som utan förberedelser hade satt sig ned och berättat sin livshistoria från prästseminariet i Uppsala till stugvärd över en tid som fyllerist. Den försupne prästen Gösta Bergling var dock Signe obekant när han nämnde denne fiktive motsvarighet. Henri fick visa sitt kors och göra Herrens Välsignelse där på kaféet, stående framför Signe innan hon trodde honom:
-Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid. I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Amen.
Henri förde automatiskt sin hand från vänster till höger, upp och ned, för att välsigna Signe. Hon gav omedelbart med sig. Henri var en äkta präst och därmed värd hennes förtroende. Hon hade under samtalet fått en idé:
-Henri, jag tror vi kommer kunna komma överens om dusch och badrum. I så fall är det en tjänst jag vill ha utförd.
-Visst. Vi är redo, sa Henri och log som om han tagit emot nattvarden.
-Du får kontrollera alla som ska sova på mitt köksgolv. Jag vill ha bra folk. Svenskar och invandrare om vart annat men inga slashasar som masturberar till långt in på förmiddagarna! Oj, nu slank det ur mig, sa hon och fnittrade. Ja, faktiskt. Det var en kille som …men där är han ju!
Utanför fönstret gick Göran förbi, bärandes på sina kassar. Han bligade in mot kaféet, såg Signe och gick vidare nedför den isiga trottoaren. Henri och Süleiman nickade mot varandra. Signe såg på dem och kände sig lättad.
-Vad skönt att ha er båda. Jag är ensam kvinna i ett hus med främlingar. De sköter sig men ibland kan jag behöva hjälp. Henri får anordna husförhör här. Lilla Katekesen behöver inte kunna men Signes regler ska alla godta.
Signe tittade på Henri som såg fundersam ut. Hon uppfattade att de var överens men Henri såg tveksam ut.
-Alltså, sa han till sist. Jag duschar ibland. Men badar helst hemma i min balja så det här med att duscha hos dig, det är för min nya grannes skull. Ralf heter han. En jävel på att duscha, varannan dag. Han frågade mig och jag kom hit för att höra mig för.
-Ok. Vem är han då? Jag känner ju inte ens dig och så en till ny. Jag vet inte.
Süleiman och Henri tittade på varandra, suckade och såg på henne. Hon vred sig i soffan och drog sin jacka om sig.
-Jag hämtar Ralf, sa Henri. Du väntar här.
-Ja. Bara det inte är en prästgalning till, småskrattade hon.
-Han är psykolog. Barnpsykolog, sa Henri.
-O herregud eller vad säger jag? Jaja.

Henri gick ut ur kaféet och tog sig uppför den branta Abrahamsbergsvägen. Solen lyste över Bävervägen som var än brantare och hal. Vid Stora Kolonins västra entré klev han med stadiga steg bort mot Ralfs stuga som lyste upp bland de tomma tysta stugorna.

* * *

Stora Mossens Koloniträdgårdsförening – Paradiset mitt i stan

Kapitel 5

Vari Signe får hjälp med bokmanus från oväntat håll och Ralf blir ren

När Ralf lämnade sin fru på Lidingö hade han fullständigt klappat ihop. Inte bara äktenskapet var på glid utan hans arbete och ledning av flera förskolor i innerstaden. Ralf hade startat och drivit några förskolor tillsammans med entusiastiska förskollärare. Bolaget hade nu fyra förskolor och Ralf var barnpsykologen som såg till att barnen mådde bra och fick stöd.
Månaderna innan han flytt till Stora Kolonin hade alla förskolor kritiserats av Skolinspektionen. Barnen hade inte tillräckligt med genusreflexion enligt myndigheten och det var Ralfs fel. Han hade lyssnat på de föräldrar som ogillade att deras barn skulle tvingas till reflexionstimme två gånger i veckan. Majoriteten av dessa föräldrar var invandrare medan de svenska föräldrarna tvekade. Mellan dem stod Ralf och personalen.
-Vi måste göra detta, insisterade hans manliga kollegor på förskolorna medan de kvinnliga helst ville slippa ta ställning.
-Jag kan inte godta detta, varken som man, ägare eller psykolog, hade Ralf svarat och fått med sig en stor minoritet av föräldrarna men inte alla.
De flesta anställda och hans delägare läste lagen om genuscertifiering om och om igen för att hitta kryphål. En jurist konsulterades och tog bra betalt för att säga att förskolorna kunde få betala ett vite om inte lagen upprätthölls. Invandrarföräldrarna hotade med att ta sina barn därifrån och Ralf visste varken ut eller in. Hans nerver var inte gjorda för strider som dessa.
Med småbarn hade han lätt att få kontakt och hitta lösningar medan de vuxna skrämde honom. Att ställa sig mot Skolinspektionen hade kostat honom hans frid och arbetsro. En sjukskrivning på halvtid var Previas förslag som Ralf godtog. En gång i månaden skulle han träffa en företagsläkare, som visade sig vara en gammal klasskamrat från Kungsholmens gymnasium.
Ralf och Kristinas äktenskap var redan i kris när detta inträffade. Hennes roll blev att försöka distrahera honom med praktiska göromål. Hon hade ärvt en lantgård i Östergötland som Ralf hatade. Under vintern hade de tillbringat varje helg långt ut på Vikbolandet där gården alltid erbjöd sysslor att ta itu med. Ralf vägrade ett par helger, Kristina for dit ändå och till sist lämnade Ralf deras hem på Lidingö för Stora Kolonin. Därifrån skulle han arbeta halvtid i stan, sen fick resten vara för tillfället.
Han hörde när Henri knackade dörren men satt mitt i ett samtal med Försäkringskassan. De hade noterat att han bytt adress och ville därför att han skulle byta handläggare och eventuellt även försäkringsläkare. Ralf förstod inte varför och var inte heller så intresserade av deras byråkrati. Han viftade till Henri att komma in medan han försökte att avsluta samtalet.
-Jag kan inte prata med er nu för att jag fick besök. Kan ni återkomma? Nähä, ska jag? Men era väntetider är timslånga. Hallå, hallå. Faan, linjen bröts.
-Kom in Henri, sa han och reste sig upp för att sätta på kaffe.
-Tack men jag ska inte ha något. Vi har ett möte på fiket nere i backen. En duschkvinna, en kvinnodusch. En lägenhet med dusch och en kvinna. Nära.
Ralf flinade och tog på sig en varm yllerock. Henri gick före och surrade om Signe och hennes duschregler. När de gått ett par minuter stannade Ralf till för att hämta andan. Henri såg på honom. Vinden blåste dem i ansiktet.
-Du är alldeles blek, sa Henri till Ralf som tittade honom rakt i ansiktet. Du behöver inte följa med. Jag vet inget om henne eller vad som står på.
-Jag blev lite yr bara, ursäktade Ralf sig. Det är lite mycket att hålla reda på.
-Jo. Det förstår jag. Du har väl kommit hit för att få lugn och ro och så drar jag in dig i ett nytt tjafs om dusch hos en kvinna och . . .
Han teg och Ralf såg ned i marken, drog efter luft och så gick de igen med nya fasta steg nedför backarna mot kaféet. Tysta klev de in i den varma lokalen, bra mycket varmare i deras stugor.
Süleiman presenterade Signe för Ralf som en fantastisk kvinna, doktor och expert på hus.
-Alltså, hon vet allt om timmer och knutar och såna där som sitter runt era hus. Knuttar.
-Hej, jag heter Signe, sa hon och räckte fram handen till Ralf. Jag är etnolog på Stockholms universitet och skrev en gång en avhandling om knuttimrade hus från Älvdalen. Och hur de växt fram ur deras kulturhistoria.
-Hej. Ralf här. Förskoleägare och stugsittare.
-Och psykolog, glöm inte det, tillade Henri stolt. Min kollega i själavården, ha ha!
-Jo, jag är som sagt psykolog och har sysslat mest med små barn. Men det var inte därför vi kom hit. Henri sa nåt om en dusch. Han är inte lika intresserad som jag av den så…

Signe hämtade en till kopp kaffe och tog med sig en till Ralf. Süleiman stod bakom disken med nya kunder. Henri förklarade upplägget för Ralf medan Signe lyssnade. De två männen från kolonin skulle förhöra hennes hyresgäster mot att de fick tillgång till dusch dagtid tre gånger i veckan.
-Ni kan inte räkna med att duscha varje dag. Jag bor med tre till som ska duscha och så jag. Därför blir det så. Dessutom har man bara en kvart på sig så något badande i mitt badkar kan ni inte räkna med heller. Men vi kanske kan utveckla något. Om ni vill alltså.
-Jag älskar att bada i badkar, sa Ralf och Henri log.
-Min balja duger gott men kanske någon gång, sa Henri. Man blir varm och snäll av karbad.
-Jag har en idé, sa Signe. Så här är det: Jag håller på med en bok om levnadsregler. En handbok i hur man kan leva. Den ska heta Att leva- en handbok från A till Ö. Men jag vet inte hur den ska skrivas för jag har aldrig skrivit något sådant förr. Mest kulturvetenskapliga texter om folkseder och landskapstraditioner inom vissa byar.
-Nu har jag planerat att ta fram en handbok, en modern vägledning för vilsna. Sånt som fanns förr när man flyttade in till stan. Zaremba skrev om etikettböcker för medelklass men jag tänkte mig mer filosofiskt, om olika sätt att leva. Den ska börja med A som i Absurt och sluta med Ö som i Ödesbestämt.
-Var kommer vi in? frågade Henri.
-Ni kan bli min första publik. Ni får läsa mina utkast eller lyssna på mig berätta om vad jag skrivit och tänkt. Om ni gör det och kollar av mina inneboende så kan ni få bada badkar hus mycket ni vill. Jag har ingen att prata med om detta på universitetet. Förresten är jag ju tjänstledig. Utan lön eller ens ett stipendium. Det är därför jag hyr ut allt jag kan. Sovrummet, köksgolvet, källarförrådet.
Signe var en stilig kvinna runt fyrtio. Ralf tio år äldre och Henri tjugo. Tillsammans hade de alltså 150 år och minst tre examina från teologi till etnologi. Vad kunde vara bättre för dem än att under civiliserade former beta av en handledning i livskonst från A till Ö?
Signe blev upprymd där hon satt i soffan på kaféet. Kanske dessa herrar skulle vara henne till hjälp? Hon hade ett utkast under nästan varje bokstav men det var mest egna lärospån och läsfrukter.
Signe log mot dem och kände sig tryggare än hon varit på länge. Sedan sommaren hade hon slitit med sitt bokmanus och nu var det februari utan att hon kommit någon vart. Hennes tjänstledighet gick ut den 1 augusti då institutionen drog igång inför höstens undervisning.
-Ralf, har du något att fråga om? Fråga du, jag är beredd. Jag ser att du rynkar pannan, sa Signe plötsligt.
-Nej. Det handlar inte om dig och detta. Jag tycker det låter kul och intressant. Satt bara i tankar på mitt eget. En härva. Jag är sjukskriven på halvtid för, ja vad ska man säga, psykologen har svaga nerver.
-Du behöver inte berätta, inflikade Henri som hört delar av Ralfs arbetssituation och samliv på Lidingö. Jag tror vi ska koncentrera oss på hur man ska leva. Från bokstav till bokstav, under interna krig och anarki. Som Bibelns Jesaja säger så kommer en tid när man ska behöva nya rättesnören:

Se, Härskaren Herren Sebaot skall beröva Jerusalem och Juda stöd och stöttepelare: all tillgång på mat, all tillgång på vatten, kämpar och krigare, domare och profeter, spåmän och äldste, befäl och betrodda, rådgivare, teckentydare och besvärjare. Jag skall ge dem pojkar till ledare, lynniga barn skall styra dem. Alla skall hunsa varandra, unga sätta sig upp mot gamla, ringa mot ansedda.”

-Det var värst, utbrast Signe. Vi är väl inte där än men visst, ett slags inbördeskrig är det ju och bostadsbrist på det. Jag är glad att vara utanför allt så länge det går och läsa om antiken.
Ralf reste sig upp och tackade för sig. Han såg lättad ut och Signe log mot honom. Ett nytt band hade knutits där på en halvtimme. En affärsuppgörelse om badkar och intellektuell respons. De tre hade utan förberedelser fått tillgång till varandras liv.
Süleiman kom fram med några bakelser och bjöd de tre på var sin. Henri, Signe och Ralf åt dem tyst medan alla tänkte intensivt. Deras blickar möttes knappt men de kände av varandras närvaro.
Solen sken genom de smutsiga sidofönstren mot gatan. En barnvagn rullade förbi med en ung mor. Glimtar av solstrålar letade sig in i kaféets skrymslen.

* * *

Kolonistugeägare uppmanades att skattefuska - DN.SE

Kapitel 6

Vari koloniträdgården möter våren och nya inneboenden förhörs

Henri och Ralf lämnade varandra ifred på dagarna men sågs ofta sena eftermiddagar. De började kunna sitta ute en stund vid Henris stuga även om mars inte var en särskilt varm månad. Men de ville helst vara utomhus så länge solen var uppe och satt med en kopp kaffe mot en stugvägg, betraktande solnedgången medan ett par fåglar sjöng bort mot Signes brungula tegelhuslängor.
Abrahamsbergs karakteristiska smalhus i tegel var byggt av detta gula tegel i början av 1940-talet. Tvårumslägenheter som Signes var vanligast och där bodde sedan andra världskriget arbetarfamiljer med flera barn. Så Signes nya system med att inrymma två till personer i sina 56 kvadratmeter var mer en återgång till hur Abrahamsbergsborna levde förr. Men de hade knappast inte folk i källarförråden och ständig inflyttning på köksgolvet.
Några dagar efter mötet med Signe fick de förhöra sin första kandidat. Att bo en månad på ett köksgolv var åtråvärt och många stod i kö. Ralf fick ett sms av Signe med en kvinnas telefonnummer och hade stämt träff med henne på kaféet. Henri skulle sitta med medan Ralf skulle styra. Så var det planerat när de två begav sig genom de slaskiga gångarna mellan stugorna och nedför den grusiga backen Bävervägen.
-Merhaba, hälsade Süleiman dem när de steg in i hans kafé.
-Hej, sa Ralf medan Henri nickade.
-Vad kan jag stå till tjänst med? frågade Süleiman.
-Två kaffe och kanelbullar blir bra, sa Henri medan Ralf slog sig ned i hörnsoffan.

De var nästan ensamma där. Ett ungt par vänslades vid ett bord. En äldre man bläddrade i en travtidning. Medan Süleiman ordnade fram kaffe och bullar till dem steg en kvinna in. Hon var vacker men såg sorgsen ut när hon såg sig om i lokalen. Ralf vinkade och log mot henne.
-Hej, sa hon till Ralf och Henri.
-Hejhej, sa Ralf medan Henri nickade tyst.
-Vi kan väl inte sitta här, sa hon. Alla kan höra.
Njae. Vi vill nog vara kvar, sa Ralf. Du får välja vad du vill berätta.

Kvinnan lade sin kappa på en stol, beställde en latte och slog sig ned. Medan hon svarade på Ralfs frågor om hennes dagsrutiner och om de regler som Signe ställt upp – vara ute hela dagen och ingen nyckel – verkade hon frånvarande. Hon tittade mer på Henri än på Ralf när hon svarade. Ögonen var stora och blå i hennes symmetriska ansikte.
Vid varje fråga såg hon orolig ut men svarade att hon godtog alla villkor. Att få sova ut i en hel månad skulle vara en lycka för henne. 30 nätter i en varm lägenhet.
-Jag har bott i en bil i ett parkeringsgarage ute i Vällingby, förklarade hon. Eftersom jag jobbar som lärare på en skola söder om stan så finns lite tid att sova och sköta sitt liv. Och skolarbetet.
-Jo, de är många som har det så, sa Ralf.
Hon andades tungt. Plötsligt hostade hon till och bad om ursäkt. Efter ett hostanfall till försvann hon till toaletten där hon blev kvar i tio minuter. Henri frågade Ralf vad han trodde om henne.
-Jag tror hon är problematisk, svarade Ralf. Hon kan inte fokusera och har sömnbrist. Kan vara sjuk eller gå på något. Men det är första gången jag bedömer folk som ska sova på någons golv. Hade jag funderat på henne som timvikarie på förskolan hade jag nog avrått. Barn ska inte ha knepigt folk omkring sig.
-Hon ska bara sova och inte ha hand om andra, sa Henri. Du får se det så. Bara kunna ta hänsyn till andra och Signe under en månad.
-Schh.. Nu är vi tysta.

Kvinnan kom ut ur toaletten. Hennes ansikte var rött av kallt vatten men torrt från att ha gnidits med pappershandukar. Alla som behövde tvättade sig hos Süleiman, även hon. Hon tog sin kappa och drog den om sig, satte sig ned och såg på dem.
-Jag kan sköta mig. Det är bara så svårt ibland. Vad säger ni?
-Vi pratade just och har inte beslutat något, sa Ralf. Du är en av femtio som vill bo hos Signe. Ge oss en timme så smsar jag dig, ok?
-Jag har väl inget val, snyftade hon medan hon reste sig. Ok. Ni bestämmer. Jag kan sova i bilen eller var som helst. Hör av er snart!
-Vi förstår att det är jobbigt men nu är reglerna så här att vi behöver kontakta ägaren, Signe alltså, och konferera innan vi beslutar. Så vänta dig ett besked strax.

De skildes åt. Henri vinkade åt henne när hon gick förbi dem utanför fönstren mot Abrahamsbergsvägen med dess grus och slask. Hon såg bistert tillbaka på dem och lade huvudet på sned.
-Hon kan bli problem, sa Henri men det är bara en månad. Jag är positiv men vi kan hålla henne under uppsikt de första dagarna.
-Hur då? Hon arbetar ju hela tiden.
-Jag menar att vi hör av oss till Signe och hjälper henne om det är något. Så borde vi göra med alla som vi klartecken till. Vissa kommer lura oss och verka pålitliga och andra tvärtom. Som denna dam.
-Jo, hon ger ett lite förvirrat intryck. Hennes kroppshållning var i försvarsläge. Beredd att fly eller frysa som inför fara.
-Vi ska inte döma henne och dra för stora växlar, avslutade Henri deras samtal. Hon är totalt utmattad. Heltidsarbete och pendling utan bostad sätter sina spår. Jag bestämmer. Hon är godkänd.

Ralf reste sig och betalade för de båda. När han kom tillbaka ringde han upp Signe och förklarade att kvinnan var godkänd av dem båda. Han sa att hon kunde verka lite bräcklig men det skulle inte innebära något problem i en månad. Signe svarade att hon föredrog egentligen att ha män inneboende hos sig, men att hon ville pröva med en kvinna denna gång.
-Nu får jag ju hjälp av er så ni kan sålla bland alla, sa hon till Ralf. Jag är tacksam för det. Efter varje annons får jag över hundra mail och sms och meddelanden in på sociala medier. Jag valde kvinnan för att hennes efternamn började på A.
Signe sa inget mer och Ralf frågade inte henne men berättade för om Signes urvalsprincip för Henri när han lagt på.
-A som i första delen av Signes bok om livet, fnissade Henri. Sen blir det en på B och så vidare.
-Just ja. Hon ska testa oss med A. Vad ska A handla om? frågade Ralf.
-Hon sa att vi ska börja med A som i absurt. Livets meningslöshet. Gudlöshet.
-Låter inte som något jag vill veta mer om, men vi har gått med på det.
-Du får ta för dig i badrummet nu. Bada för alfa och omega.

Kvinnan vars efternamn började på A hette Adelmann som lågt närmast A som i Absurt. När hon flyttade in på köksgolvet började Signe sina boksamtal och Ralf fick bada nästan så länge han ville utan att behöva vrida om timern vid badrumsdörren som alla andra. Han kände sig privilegierad.

* * *

Kolonilott - Egen täppa mitt i stan – Icakuriren

Kapitel 7

Vari Signe berättar om det absurda livet för två förväntansfulla åhörare

Henri och Ralf hade bänkat sig i Signes lädersoffa med kaffe och kakor. Signe satt vid skrivbordet som vette mot deras hem, Stora Kolonin. Medan hon knapprade in några rader på sin laptop småpratade de. Ralf hade inte orkat återgå till sitt jobb och Försäkringskassan var inte nöjda.
-De får vänta. Jag måste vila.
-Jo, småungar kan vara intensiva, kommenterade Henri. Jag minns barngudtjänster som spårat ut och. . .
-Nej. De är de vuxna som är helt från vettet, sa Ralf och rynkade pannan. Ungarna har aldrig varit till något besvär.

Signe såg upp från sina anteckningar. Nu var det dags. Avsnitt A som i Absurt i handboken Att leva från A till Ö:
-Alltså: Livet är absurt eftersom vi fötts in i det utan några som helst garantier om mening. Vi lever utan att veta när vi ska dö men att vi ska göra det. Det är vad som gör det mänskliga livet absurt: att hela tiden vänta på att utplånas. Ingen annan varelse lever så. Det är därför vårt självmedvetande är så olyckligt samtidigt som det är vår gåva. A blessing and a curse.
-Absurditeten är kompakt och det finns ingen utväg från vår egen ondska eller vilsenhet. Varför tar vi då inte livet av oss? Jo för att själva meningen med självmordet är att då att ge livet en mening som det inte har. Vi kan möta det absurda ändå, som människor som trotsar meningslösheten utan något egentligt annat hopp om mening än just denna kamp mot det absurda. Trotset blir vårt mål och faktiskt mening.
-Att leva absurt går inte. Ingen klarar av det. Men man kan leva med kunskapen om att livet nog är meningslöst och ändå inte ge upp livet självt. Jag vet att det låter motsägelsefullt men skulle jag råda någon som talade om självmord och meningslöshet skulle jag råda denne att fortsätta leva trots allt.
-En ständig kamp mot det onda är själva meningen i ett liv som inte har mening. Vi kan inte leva i vetskap om att ondskan segrar. Ett absurt liv blir då att leva i ständig kamp mot vad vi inte förstår och inte tolererar. Visst är det absurt men vi har inget annat val.
-Ursäkter av det onda i form av ideologier och makt kommer man alltid att servera oss men inget är bestående. Allt faller förr eller senare, liksom vi dör förr eller senare. Alltså, det gäller att slåss mot meningslösheten genom att minimera ondskan. Inte att göra gott för det blir nog korrupt det med. Minimera därför lidandet. Primum non nocere.

Hon slutade tvärt. Henri och Ralf trodde hon skulle fortsätta men Signe var bara tyst
-Jag trodde du skulle prata om Albert Camus, frågade Henri.
-Vem då? sa Ralf
-Never mind, svarade Henri. Vi kan ta det sen. Men han var väl den som myntade uttrycket om det absurda livet? Eller har jag fel? Var det Kierkegaard?
-Du har givetvis rätt Henri, men jag tror att man ska lämna honom ifred. Att vi står inför ett absurt liv är nog klart för de flesta utan att de känner till fransk existentialism och Camus Sisyfosmyt.
-Han med stenen som han rullar upp och sedan ned? sa Ralf. Nu minns jag. På gymnasiet var det något man snackade om på filosofilektionerna, men jag var inte så intresserad. Det verkade så motsägelsefullt. Att bara gå och upp nedför backen med den där tunga stenen, vilket liv! Som om det skulle vara meningsfullt.
Henri förklarade att Camus menade just det, att själva slitet med att få upp stenen var meningen trots att stackars Sisyfos fick göra om det i all evighet. Dömd av dödsguden Thanatos att aldrig lyckas få stenen ända upp utan att för alltid slinta så den ramlade ned. Att aldrig undslippa döden, Thanatos värld, var Sisyfos öde.
-Så Sisyfos är redan död? Eller är han på väg att dö? Jag förstår inte, sa Ralf till Signe.
-Hans liv är absurt för att han inte kan undkomma döden, så förstår jag honom och Camus men jag ville som sagt inte blanda in mer. Min bok ska vara en handbok, inte ett filosofilexikon.
-Så vad är ditt råd? Hur ska man leva absurt? frågade Henri.
-Man väljer inte ett absurt liv. Livet är absurt och man upptäcker det utan att för den skulle behöva läsa något eller vilja ta livet av sig, svarade Signe.
-Jag begriper ingenting, sa Ralf. Men vi kör vidare. Det ska bli kul att ta sig an allt detta som du dragit ihop från Gud vet vad vilka källor.
-Nästa bokstav är också på A. Jag har ibland flera delar under samma bokstäver. Nästa gång blir det A som i Antikt. Mer säger jag inte men det blir svårt att inte dra in några grekiska filosofer.
-Låter bra, sa Henri. De var viktiga för nyplatonismen sen.
-Det vet jag ingenting om, kommenterade Signe. Men välkomna imorgon igen vid den här tiden så kör vi igen.

Henri och Ralf tackade för sig och tågade ut ur Signes hus bakvägen via källartrappan. Bland cyklarna i källarna såg det en kvinna sitta och skala ett äpple. Hon log mot dem men sa inget. Ralf nickade och fick henne att maka på sig så att de kunde komma ut till kolonin den vägen. Kvinnan följde dem ut men stannade i dörren och såg dem gå in i sina stugor. Snön låg kvar, några tallar tyngdes av snösjok men man kunde också se vattendroppar vid husväggen. Våren var på väg.
Varken Ralf eller Henri fick fason på hur ett absurt liv kunde te sig. De pratade inte mer om vad Signe sagt utan gick och la sig med hennes tankar i huvudet. Självmord, döden, absurditet, meningslöshet. Vilken handbok skulle hjälpa läsarna med sådana funderingar?

* * *

Stora Mossens Koloniträdgårdsförening - About | Facebook

Kapitel 8

Vari Ralf badar, Signe pratar om antiken och den nya inneboenden flyttar in

Dagen därpå kom Ralf som avtalat till Signes lägenhet klockan fyra på eftermiddagen. Han hade med sig schampo, duschkräm och en handduk samt två folköl och en tidning. Badkaret skulle belägras var hans tanke. Signe satt vid skrivbordet och inga fler syntes till.
Kvinnan som alla där kallade för lärarinnan eller Adelmann skulle anlända först klockan fem. Hon hade installerat sig på köksgolvet igår kväll. Signe mindes inte hennes förnamn utan sa Adelman precis som Henri och Ralf hade börjat med.
Ralf låste om sig och tappade upp ett bad. Med en dagstidning skulle han tillbringa en timme hos Signe. Inget hördes ut till lägenheten förutom lite plaskande och prasslande med tidningen. Ralf hade kopplat bort alla nyheter sedan ett par veckor men insåg nu att han måste läsa ikapp för att följa med.
Han noterade att Skolinspektionen fått ny chef och nya instruktioner. De kritiserade förskolor han ansvarade för skulle visserligen behöva besvara myndighetens frågor men kanske han själv kunde andas ut lite. Deras frågor om genus hade splittrat personal och föräldrar så till den milda grad att Ralf inte kunde fortsätta. Förtroendet för alla inblandade, även de som hade bra åsikter, hade sjunkit vilket gått ut över barnen och arbetsglädjen. Han tyckte särskilt illa om frågor som dessa:

”Vi har diskuterat om förskolan bidrar till att konservera eller utmana rådande normer och föreställningar om människor, eller bara visa hur det är. Vi undviker att reproducera stereotyper i barnens fria lek. Besvara med ett ja eller ett nej”

Alla utom de manliga förskollärarna skrattade åt påståenden som dessa, särskilt de utländska familjerna som skakade på huvudet åt de svenska myndigheternas uppfostringsmetoder. De kom med sina barn först vid tre- fyra års ålder då de svenska lintottarna drillats ett par år i statens rådande ideologi, värdegrundstänket.
Ralf hade aldrig brytt sig om de politiska vindar som blåst inom förskolevärden utan koncentrerat sig på de minsta barnen. Därför var hans förskolor populära eftersom de tog väl hand om dem och gav varm omsorg istället för att sätta dem i en låtsad skolbänk med pussel.
Han vickade på tårna i luften medan han nöjt slurpade i sig ett par klunkar folköl. Utanför badrummet förberedde Signe dagens föredrag under rubriken A som i Antiken. Plötsligt ringde det på dörren. Signe steg ut i tamburen för att öppna åt Adelmann, den nya tillfälliga hyresgästen.
-Ursäkta mig, jag måste på toa, fick hon fram mellan tänderna under det att hon slängde ifrån sig kappa och vinterstövlar.
-Tyvärr är det upptaget! ropade Signe till henne som ryckte hårt i handtaget.
-Men jag måste. Har hållt mig sen pendeln.
-Ralf, kan du komma ut? ropade Signe.

Han svarade att det skulle ta ett tag. Adelmann ruskade på huvudet och tog på sig stövlar och kappa. Nedför trappan och genom cykelförrådet i källaren for hon i full fart. Från ytterdörren mot kolonin steg hon ut till vänster vid ett syrénbuskage utan löv. Hon satte sig bakom de tunna stammarna och hukade en stund.
Långsamt reste hon sig medan en kvinna såg henne stint i ögonen. Var hon kom från hann inte hyresgästen Adelmann se, men hon såg inte ut att höra hemma där. Snarare i Östeuropa eller på Balkan av klädseln att döma. Kvinnan följde efter Adelmann som gick in i källarutrymmet. Ingen av dem sa något förrän de båda stod vid Signes ytterdörr och släpptes in.
-I need bathroom, sa kvinnan till Signe.
-Yes. just wait, sa Signe till henne. Five minutes.

Adelmann hade slagit sig ned vid köksbordet med sina skolpapper och en laptop. En vattenkokare brusade. Signe tog fram koppar till sig och Adelmann. Ralf och kvinnan från källaren bytte plats i badrummet där en timer nu tickade. Om fem minuter skulle badrummet vara ledigt igen. Signe hade ändrat tiden för alla sina hyresgäster, utom då Ralf skulle bada.
Ralf kom ut ut badrummet, rödbrusig och varm i kroppen och med ett leende. Badkar var hans högtidsstund. Källarkvinnan smet in och timern tickade igång. Ralf satte sig i vardagsrummet med ännu en folköl. Signe såg på honom som för första gången. Han var ren och stilig, varm och nöjd. Men han hade något på hjärtat:
-Alltså, det där du sa igår om Sisyfos och det absurda. Jag har tänkt på honom och har omvärderat hans elände.
-Jaha, sa Signe. Det gjorde Camus med. Sisyfos var lycklig skulle vi tänka oss menade han, men han gav inget direkt skäl.
-Jag tror så här: Vi människor behöver uppgifter, bli nödvändiga, göra nytta och ta ansvar för något väsentligt. Att rulla en sten upp och ned kan ju verka meningslöst, javisst, men om man tänker sig Sisyfos som en ansvarsfull person. En som tar ansvar för stenen i detta fall. Rent mänskligt så har han ett uppdrag att fullfölja och gör det så bra han kan. Därmed är han lycklig eller i alla fall nyttig i någon mening.
-Ansvar? Är det nyckeln?
-Jo. Det är oundvikligt att ta ansvar om man ska lyckas i livet. Vi kan inte gå runt och skrika oss hesa om att världen ska ge oss något utifrån att vi har rätt till det. Ansvar och rättigheter hänger ihop. Utan ansvar inga rättigheter.
-Sisyfos har ingen rätt. Bara ansvar, sa Signe.
-Han kan ta livet av sig och slippa stenen. Men han tar ansvar. Det är allt. Och stort nog.
-Jag kan lägga till det. Tack. Hade inte kommit på det själv, sa Signe.

Ralf log och lutade sig fram mot henne. Hans blå ögon glittrade och Signe såg att han fått något nytt i blicken. Ett intresse. Hon satt vid skrivbordet och såg ut över koloniträdgården, ned på hans stuga. Om hon ville kunde hon se honom varje dag men inte han henne. De hade knappt tvåhundra meter mellan sig.
Ralf var lång och i femtioårsåldern, Signe knappt fyrtio. Båda såg bra ut men var sorgsna. Signe hade inte fått sitt liv i ordning under tjänstledigheten och tiden rusade iväg. Ralf hade inte börjat arbeta. De var båda på väg ut ur kretsen av mer eller mindre lyckad medelklass i Västerort och på Lidingö.
-I am clear now, ropade tiggarkvinnan från hallen innan hon gick ut och stängde dörren efter sig, på väg ned till förrådet.
-Jag vill duscha nu, är det okay? frågade kvinnan som alla nu kallade för Adelmann.
-Visst, sa Signe lite förvirrat. Jag ska bara in först.

Resten av dagen gick åt till att diskutera hur antikens greker tänkte sig filosofi. Ralf fick lyssna på Signe ensam för hon bara började prata utan att ha kallat in Henri.
-Vi vet alla att Sokrates var en pratmakare och att hans elev Platon gjorde en teori och en skola av sin lärares tänkande. Men vi har glömt bort att så var alla grekiska filosofer. De ville tala om livet och hur vi skulle leva det, analysera det för att hjälpa folk i sina vardagliga praktiska bekymmer. De var inte intresserade av att plugga in teoretiska idéer för dess egen skull. Jo vissa var det men även för Platon, den tidiga i vart fall, så var livet här och nu i fokus.
-Kristendomen, Romariket och universiteten ville alla fostra folket och inte att de skulle bli självständiga tänkare. Därför försvann livsfrågorna från filosofin under ett par tusen år. Visst har folk alltid undrat över livet, stoiker, Montagine, Emerson, och dagens Alain de Botton, Pierre Hadot och Xavier Pavie. Men ingen kan idag föreställa sig ett vaket analyserande frågande om livet utan att blanda in just filosofer. Därför tror jag att de antika filosofernas frågor är helt omöjliga att återuppväcka. Vi har blivit sönderteoretiserade och psykologiserade.
-Jaha. Och vad ska man göra om man vill orientera sig om livets mening, vänskap och hur man bör leva? undrade Ralf försynt.
-Man ska inte läsa filosofi alls, svarade Signe. Man ska hålla sig borta från böcker och bildning. Bli en hemlös, en tiggare, en som lever genom att ställa frågor till folk på tunnelbanan och . . .
-Men, snälla nån, nu är du väl ändå ute och cyklar, sa Ralf förvånad. Ingen skulle lyssna på en smutsig uteliggare.
-Nej just det. Som de gjorde med Sokrates då. Ingen skulle lyssna honom idag.
-Så vi kan varken återuppliva antikens ideal om livsfrågande eller det akademiska ämne som kom att kallas filosofi? Eller har jag missuppfattat något?
-Du har givetvis rätt, Ralf. Jag är romantisk. Men jag tror faktiskt att teorier gör mer skada än nytta.
-Det är möjligt, men alternativet kan inte vara att gå tillbaka till vad som fungerade 400 år före Kristus. Livsfrågorna finns men måste omformuleras. Antik filosofi tror jag i motsats till dig har sin plats, även idag. Men inte som en tröttsam typ på tuben. Där får du tänka om. Du ska ju för faen skriva en handbok.
Signe såg lättad ut när Ralf reste sig och gick fram till henne. Han tog om hennes huvud och höll sina händer om hennes kinder. De var varma och pulserade som hjärtan. Hon såg upp och log mot honom, mumlade något om att filosofi nog inte var hennes grej. Ralf drog upp henne ut kontorsstolen och de gick tillsammans ut på balkongen.
-Där borta, den där stugan till höger med en flaggstång, ser du den? Sa han till henne.
-Ja. Bor du där?
-Mmm.
-Jag kommer och hälsar på sen när snön smält, sa Signe.
-Gör det, svarade Ralf. Jag är ledig och kan laga till något.

De gick tillsammans in i vardagsrummet och ut i hallen. Från badrummet ljöd duschen. Signe sa att hon skulle bjuda in Henri till nästa avsnitt i hennes bok – B som i Bibliskt.
Han gick runt huset istället för genom källartrappan. Kvinnan där nere var inte påträngande men han ville inte att de skulle mötas igen. Utomhus var det kväll och slasket hade frusit till is. Vägen till stugan gick genom buskage och mellan höga tallar. Väl inne vred han på alla elementen och satte sig ned i soffan. Mörkret lade sig runt kolonin, tyst och lugnt.

* * *

Fil:Stora Mossens koloni 2010a.jpg – Wikipedia

Kapitel 9

-Vari Ralf får bostadsbekymmer, Signe läser Bibeln och Henri tar sig ton

Ralfs mobil väckte honom nästa morgon. Han hade drömt om Signe och kvinnan i källaren. De var båda ute efter honom men han gömde sig i badrummet, under vattnet. När han nästan drunknade ringde telefonen.
-Ja, Ralf här, sa han.
-Hej, det är Erik Persson. Jag har hand om Stora kolonin. Vi har sett att någon bor i er stuga.
-Jaha. Jo det är jag som flyttat hit tillfälligt och . . .
-Det är inte tillåtet. Kolonistugorna är inte till för permanentboende. Det ska ni känna till och ni har godkänt reglerna när ni skrev under dem.
-Jo, jag vet. Men nu är det så att jag är, vad ska vi säga, utkastad från min lägenhet. Vi bor på Lidingö, min fru och jag. Men så har vi separerat, ganska hastigt. Det enda stället jag kom på att flytta in till var här.
-Så kan det vara. Men vi kan inte ta personlig hänsyn. Ni kan bo där från 1 april men inte före. En eller två nätter är inget problem men ni har visst bott där i en dryg vecka vad jag kan förstå.
Hade Henri sagt något? Ralf lade på efter att ha försäkrat den myndige Erik Persson om att han skulle vara ute efter lunch. Efter frukosten satte han sig ned med en kopp kaffe och tog fram mobilen igen. Han hade vetat att denna stund skulle komma, den då han var tvungen att ringa Kristina ute på ön eller var hon nu höll hus. De hade smsat lite men inte pratats vid sedan han flyttat in till Bromma.
-Hej, Ralf här. Men det ser du väl, började han.
-Hej du. Jag ska bara stänga av diskmaskinen. Nu, Sådär. Nu hör jag bättre. Vad har du på hjärtat?
-Jag kan inte bo kvar här de närmaste veckorna. Först 1 april får man flytta in säger dom från kolonistugorna.
-Du kan inte komma hit. Det förstår du väl?
-Eh, jo.
-Jag vet inte hur många gånger jag har försökt få dig att förstå att du inte ska lägga dig i mitt liv. Kommer du tillbaka hit om så bara för ett par veckor så förstör du allt jag hunnit skapa här ute. Fattar du inte det?
-Du behöver inte gapa. Snälla Kristina. Jag är utan bostad och den första tanken som slog mig var att ringa dig i mitt hem.
-Du kan ringa hur mycket du vill, men hit kommer du inte. Jag har bytt ut låsen och kodat om larmen
-Okay. Jag förstår.

Ralf lade på. Kristina hade länge velat ha sitt liv i fred och nu fått det. Han själv hade sett annorlunda på hennes livsföring. Hon hanterade inte pengar så bra som hon borde och hade ofta hamnat i fel sällskap. Hennes risktagande hade alltid varit där och en gång charmat honom, men nu var hon mest patetisk där hon satt med spelskulder och notor på lyxmiddagar hon var tvungen att smita från. Han hade betalat i efterhand men till sist ställt henne inför ett ultimatum; deras äktenskap eller hennes livsstil.
Han klädde på sig och gick ned till fiket. Där satt Signe och Henri, djupt inbegripna i ett samtal. Ralf hälsade och nickade åt Süleiman som stod bakom kaffekoppar och bakverk. Ralf köpte en kopp och en fralla, gick över till sina nya vänner och gav dem de senaste nyheterna.
-Hej, ursäkta att jag avbryter er. Jag måste ut ur kolonin ett tag. Så är reglerna.
-Jo, svarade Henri. Jag vet men har ju klarat mig nu i fem år.
-Men vad ska du göra då? undrade Signe. Du kan knappast bo hos mig.
-Nej nej, snälla nån, skrattade Ralf. Jag ska ju bara bada där och lyssna på dig. Inget mer. Men nu måste jag hitta på nåt för tre veckor framåt. Från 1 april är jag välkommen tillbaka.

De lyckligt lottade - Svenska Byggnadsvårdsföreningen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s