Denna novell publicerades vintern 2018 i min skriftsamling Livsvatten.

* * *

LIVSVATTEN

En berättelse om alkohål

 

 

Förord

Detta är en sann berättelse om Johan Trädgård och hans dotter Birgitta som jag sammanställt i samråd med honom.

Vi skrev den för att samla sina tankar om hennes drickande. Om den är till nytta för andra föräldrar och unga är han nöjd. Det bygger på hans perspektiv och tankar vill jag framhålla.

Johan Trädgård hade aldrig skrivit något sådant här förr utan mest akademiska uppsatser och föredrag vid The School of Life, hans arbetsgivare som stött oss i författandet. Med min hjälp kom hans historia till.

Birgitta Trädgård har läst texten och haft synpunkter, vilka vi ibland tillmötesgått (som att skriva alkohol med ett “å” i boktiteln).

Hon accepterar att stå med sitt eget namn för att boken handlar om honom och inte om henne.  Del II är hennes egna ord vilka jag redigerat något. Jag själv har lagt till ett efterord.

Tack Johan och Birgitta och alla andra som betytt mycket för att jag tog mig an deras privata historia som berör så många.

 

Bromma hösten 2017

Jan Sjunnesson

 

 

 

Alcohol science is full of crap. It will tell you, for instance, that drink does not really warm you up, it only makes you feel warm—oh, I see; and it will go on about alcohol being not a stimulant but a depressant, which turns out to mean that it depresses qualities like shyness and self-criticism, and so makes you behave as if you had been stimulated—thanks.

Kingsley Amis, On Drink

 

Del I – Johan Trädgård

 

Kapitel 1

 

Min dotter kan inte sluta dricka. Hon är alkoholist. Visserligen av den lättare varianten men likafullt. Hon arbetar heltid och klarar vardagssysslor, men tillbringar all ledig tid på krogen. Där kan hon sitta i timmar och pimpla vin och öl. Aldrig särskilt berusad men aldrig nykter. Hon dricker sig “normal” säger hon, men mer om det senare.

 

Den dag jag sist såg henne var en torsdag i Uppsala. Jag hade klivit av Stockholmspendeln vid 18-tiden och promenerat längs Fyrisån, förbi hennes tidigare stamlokus Saluhallen, bort till Le Parc i Börjeparken, Luthagen.

 

-Hej, pappa, vad gör du här?  ropade hon glatt när jag klev in i den stimmiga baren bland grönskan.

-Hej vännen. Jag tänkte höra hur du hade det. Du svarade inte på mina sms, så jag tog tåget.

 

Birgitta kom emot mig med en öppen famn och kramade mig. Hennes blonda hår glänste i skymningen. Börjeparken var lummig och hennes vita klänning stod ut i kontrast mot det mörkgröna. Uppsala när staden var som bäst, sommartid och tomt på studenter. De flesta universitetsanställda hade flytt till sina sommarstugor eller utomlands. Bara Le Parc och Pizzeria Palermo, Birgittas två stamhak i stadsdelen Luthagen, höll öppet. Studentnationerna höll semester.

En servitör kom fram och tog upp min beställning, ett glas vitt vin. Birgitta log i mjugg och ställde sig nära mig. Jag rynkade på pannan och satte mig vid ett bord intill hennes där ett sällskap redan hade hunnit tömma flera glas.

Hon stod vid mitt bord och log så ljuvt. Min fina Birgitta, 27 år och nyfiken på allt.

 

-Så, hur är det med den där nya tjejen, tanten alltså?

– Det ska du få reda på när det finns något att berätta, svarade jag. Jag kom inte hit för att skvallra.

-Så? Alltså. Du kom hit för att skälla på mig?  

-Lägg av.

-Äsch. Kom över till oss istället för att sitta här och sura.

 

Hon ledde mig över till deras bord. Där satt ett par medelålders män som jag kände igen från tidigare Uppsalabesök och några kvinnor. Alla log glatt och skålade med mig när jag hade satt mig intill Birgitta och höjt mitt glas.

Parkrestaurangen Le Parc kändes som ett hem. Här bodde Birgitta praktiskt taget när hon inte slet på sin egen krog eller masade sig över till Palermo ett par kvarter bort.

 

-Alltså, jag har tänkt på den här korruptionshärvan förra året, sa en man och vände sig till Birgitta. Vet du vad som hände med Vattenfalls chef? Han bara försvann.

-Han fattade att han skulle ha försvunnit tidigare och överpresterande därför nu. Alltså i att försvinna, svarade Birgitta medan allas ögon och öron vände sig mot henne.

 

Jag lyssnade på hennes utläggning om den socialdemokratiska regeringens senaste haveri och storföretagens reaktioner. Inget fel på den hjärnan tänkte jag stolt. Hon lade fram övertygande argument för att regeringen, den borgerliga oppositionen och de största börsbolagen kommit överens. En hemlig Decemberöverenskommelse som aldrig stadfästs eller uttalats, men som skyddade de regeringar som ansvarat för haveriet sedan 2009 oavsett partifärg. Att försvinna in i tapeten var bäst för alla parter, inklusive borgarna och näringslivet, trots IT-minister Peter Erikssons affär med en toppchef på Ericsson

Hennes bordssällskap nickade belåtet. Hon var deras favorit och hon försvarade dem i alla väder, särskilt mot min kritik. Jag gillade dem men inte att de jämt drack med henne. Det gjorde hon, ja det var som om hon bara levde för just deras skull.

Birgitta ryckte till när jag inflikade att hon nog hade en bra analys men att den inte gick att bevisa.

 

-Sådär ska du alltid säga, sa hon surt. Vad jag än säger så hittar du fel.

 

Efter ett par timmar med henne lika salongsberusad som hon var när jag kom så reste jag hem med 22-tåget till Stockholm. Trött men glad över att ha sett min enda dotter så levande och uppskattad av sina vänner. De var hennes bästa kamrater och bästa krogsällskap.

Hon kunde konsten att underhålla sitt alkoholintag så att hon aldrig blev full, bara glad och trevlig på 1–2 öl eller vinglas i timmen. Jag hade påtalat för henne utan framgång att det för kroppens del inte var någon skillnad om hon drack fem öl på en timme eller fem öl på fem timmar. Samma alkoholskador uppstod oavsett.

Vad som skilde tillstånden var att fem öl på en timme gjorde en full och förändrade beteenden till det sämre. Man kan slå sig, bli aggressiv eller bete sig dumt, något min fina dotter aldrig hade gjort. Därför hade jag inget för att skälla på henne eller informera henne om alkoholens nedbrytningsprocesser. Jag rös. Huvudet svettades. Tappade andan. Kom till sans, igen och igen efter att ha genomlidit de kval som hon borde ha haft enligt mig.

Birgitta smsade vid midnatt att hon var så glad att se mig. Jag skickade våra vanliga emojiis tillbaka. Vi var som ett ungt förälskat par. Jag, den äldre mannen som ville beskydda henne, riddaren mot drakarna. Demonerna brukade jag kalla hennes inre fiender. Men jag nämnde inte dem för henne. Inte förrän min nya kvinna i Göteborg, Elisabeth Granberg, ville jag skulle göra det.

 

Kapitel 2

 

För att komma förbi att Birgitta hade blockerat mig på Facebook hade jag skapat ett nytt konto med mitt mellannamn, Claes, och min mors flicknamn, Blom. Hon hade accepterat mig som Facebook-vän efter att jag hade gillat det mesta hon lagt upp och kommenterat lagom snällt. Inte för nära raggningsrepliker men ändå uppskattande.

Jag känner ju henne utan och innan så det var inte svårt att smickra in sig som Claes Blom, 40-årig gift datatekniker i Skövde. Inte Johan Trädgård, föreståndare vid The School of Life, 50-årig änkling i Stockholms innerstad.

Ibland lade jag som Claes Blom upp bilder från Västergötland och Skövde eller nämnde vad jag köpt i någon lokal butik. Fyllefoton var sällsynta på Claes Bloms vägg, men de fanns gott om på Facebook att ta när jag behövde visa mig lika intresserad av publikt drickande som hon var.

 

En dag fann jag ett helt fotoalbum från en fest Birgitta haft hemma hos sig ett par dar efter att jag mött henne i Uppsala. Hennes gäster skrattade och roade sig, skålade och verkade ha väldigt kul. Jag gillade några av bilderna på folk jag kände igen, men skrev inget.

 

Hon skrev sent på natten en uppdatering om vad de pratat om, hur roligt de haft och jag såg att hon var uppriktigt glad över en lyckad fest. Även dagen när hon satt på Palermo med några av festdeltagarna vid en öl så sken hon av glädje. Jag lyckönskade hennes “lätta betongkeps” som hon viftade bort.

Bakfylla var priset man betalade och ingick i festen dagen innan. Att återställa nattens jämna intag av ett par vinflaskor var för Birgitta rätt sällsynt, men hon unnade sig en öl eller två ibland som återställare.

Jag visste allt om tecken på alkoholism och att vissa började dagen med en återställare, vilket hon aldrig gjort. Tidigast vid lunch kunde hon sitta bakis med en öl. Jag hade sett det på hennes Facebook, men bakisbilder var undantag.

Hon lade dagligen upp foton med glas och flaskor i en strid ström. Jag lärde mig snabbt skilja på vad som kom från hennes arbetsplats, baren Crossroads i utkanten av Luthagen där hon bodde.   Det var som om hon ville visa upp hur duktig hon var som chef på sin restaurang på dagarna för att sedan fortsätta visa upp sitt eget privata barliv i andra foton från kvällarna med gängen på Le Parc och Palermo.

 

Varken Claes Blom eller någon annan Facebook-vän kunde göra inlägg på hennes vägg. Jag hade heller inget särskilt att säga. Min hemliga närvaro hennes flöde handlade bara om att dokumentera hennes krogliv. Varje fyllebild skärmdumpades och hamnade i en mapp, liksom varje tråd om hennes drickande. Jag kunde inte förmå mig att kalla det för supande.

Hon söp inte egentligen utan var vad man kallar en funktionell alkoholist. Sällan berusad så att det märktes, men beroende av ett dagligt intag på tre starköl om man slog ut hennes veckokonsumtion. En fredag kunde den vara en flaska vin och två öl för att på lördagen fem öl och så vidare.  

 

Jag hade noga räknat hennes glas och kommit fram till att hon drack ungefär fyra- fem flaskor vin i veckan eller motsvarande i öl eller sprit. Inte riktigt illa men definitivt skadligt hade alla test på nätet visat mig och mer än dubbelt vad en kvinna regelbundet bör få i sig.

Hennes stora tunga kropp tålde mer än andra kvinnor betygade hon ofta för mig och med sina 105 kilo kunde den rymma många litrar. En väldig kroppshydda på 185 cm med ett huvud inramat i rågblonda lockar som föll ned på en enorm byst. Men jag oroade mig nästan varje kväll jag såg att hon var ute. Surfade runt och bytte mellan mina konton för att snoka eller, bättre sagt inför mitt samvete, agera som en ängslig far.

Bara att hon skrev att hon stod och valde vinsorter kunde få min mage att dra ihop sig. Varje ord som kunde jag tolka negativt fick mitt humör att sjunka. Jag var som besatt av alkohol trots att jag själv knappt var en måttlighetsdrickare enligt vedertagna tester.

 

När jag som om jag var Birgitta gjorde Systembolaget och sjukvårdens tester som diagnosticerade alkoholism skämdes jag. Vad visste jag om hon skämdes varje vecka eller en gång i månaden för sitt drickande som en av frågorna löd.

Jag försökte få reda på just detta om hennes eventuella skamkänslor genom att noga läsa alla hennes uppdateringar och leta efter nyanser och antydningar. Men icke. Claes Blom fanns där redo att notera hennes ångest men fick se sig utan bevis, tvärtom.

Birgitta sprudlade av lycka på sin Facebook när hon var med sina vänner på krogen. Skrev hon inte om dem och lade upp foton så kommenterade hon ekonomi med insiktsfulla inlägg. Jag hade inte samma koll. Inte förrän jag förvandlade mig till Elsa Andersson, 20-årig Uppsalastudent.

 

I en tråd hade Birgitta hänvisat till “PP” när en annan kvinna undrade över hur hon mådde. “Partypoopers” skrev Birgitta till henne. Inget mer, men det räckte för mig.

Jag hittade snabbt den hemliga Facebook-gruppen Partypoopers som bara antog kvinnor och på rekommendation. Då skapade jag mitt tredje konto, Elsa Anderson.

 

Under två veckor med ett nytt kvinnokonto hade jag fått massor av nya kvinnliga Facebook-bekanta, de flesta studenter i Uppsala, Stockholm, Göteborg och Lund. En av dem kände jag till som en regelbunden besökare vid mina föreläsningar på The School of Life. Hon hette Amanda Gustavsson, eller kallade sig i alla fall så.

Genom att ta upp de ämnen hon var nyfiken på, relationer till andra kulturer och religion, så vann Elsa Andersson Amanda Gustavssons förtroende.

Men jag visste ju inte om just denna kvinna var medlem i Partypoopers. Så jag skickade ett meddelande och tipsade henne om den gruppen. Hon tackade och blev insläppt. Efter en vecka så kom jag in via henne.

Partypoopers var en diskussionsgrupp för unga kvinnor som festar hårt.  De ville få perspektiv på sitt uteliv, mest killar men även bruk av droger och alkohol. Birgitta var inte särskilt aktiv men jag fann henne där ändå.

Hon hade startat ämnen om alkohol och mig!

 

I flera trådar figurerade jag som en snäll men i mitt tycke missförstådd pappa. En som ville sin dotter väl men inte på rätt sätt.

Hon fick svar att hon skulle vara glad över mitt engagemang och så berättade andra kvinnor om hur deras pappor festat med dem eller inte brytt sig. Birgitta svarade dem att jag var jobbig och inte fattade hur bra hon hanterade alkohol. Några tecken på att hon skämdes över sitt krogliv såg jag inte, men att hon mådde dåligt ibland berättade hon öppet för Partypoopers. Det hade lite eller inget att göra med alkohol.

 

Hon hade börjat jobba efter gymnasiet och avancerat till chef på den restaurang jag helst inte ville att hon arbetade på, Crossroads. Där beställde hon varor dagtid, skötte bokföring och ledde personalens arbete i kök på dagen och vid bardisken på eftermiddagen. Hon var uppskattad och professionell, det visste jag. Inte en droppe under dagtid.

Hennes ambitioner var dock större och hon beklagade sig inför framtiden. “Vad fan, ska jag rådda ölbackar och folk tills jag blir 50 eller?” skrev hon surt.

 

Jag visste hur klipsk hon var och hade tjatat på henne att fortsätta läsa, inte i Uppsala nödvändigtvis men någonstans. HR eller ekonomi eller juridik. Där skulle hon trivas.

Istället gjorde hon mackor och skötte marknadsföring, fyllde i Excel ark och förhandlade med Hotell- och Restauranganställda om Ob-tillägg för de tio anställda som gick tvåskift, 10–18 och 17–01.

Omsättningen hade ökat varje år sedan hon anställdes och ägarna var alltid nöjda med hennes insatser. Undantagsvis ryckte hon in bakom ölkranarna om någon vabbade, men annars såg hon till att ringa in extrafolk. I Uppsala fanns alltid ölkunniga fattiga studenter.

Så vad hade jag för att fuska mig in i hennes hemliga grupp?

 

Birgitta verkade lika ängslig för mig som jag för henne. Jag förstod att hon klarade sig utåt sett, men visst fanns det mer inom henne som jag inte kände till? Mer att oroa sig för. Eller var jag bara en far som inte kunde låta sin dotter sköta sitt liv som hon ville och ta konsekvenserna? Att jag stalkade henne på nätet, en myndig person som jag fostrat med hennes nu avlidna mor, var fel. Det förstod jag. Ändå kunde jag inte låta bli att låta mig kittlas av hennes fyllebilder och oroa mig.  Jag gav inte upp jakten efter bevis på att hon visste om att hon drack för mycket och därför gav mig rätt.

Mitt nya konto Elsa Andersson var liksom Claes Blom en moraliskt klandervärd ingång till hennes privatliv. Som föreläsare i etik vid The School of Life i Stockholm var jag en hycklare. Som om jag skulle varit aktiv i nykterhetsrörelsen och skåpsupit var min första tanke på jämförelse, alkoholbesatt som jag var.

 

 

 

Kapitel 3

 

Elisabeth Granberg läxade upp mig redan på spårvagnen vid 5: ans torg.  Vi stod nära och jag kände hennes varma andedräkt dränka mig. Det gungade och for i vagnhytten. Mina öron ville inte lyssna men tvangs åhöra hennes malande.

 

-Du är så mesig vet du, Johan. Din dotter super ned sig och du bara tittar på.

-Det har du inte med att göra och dessutom har du fel, sa jag och upprepade därmed mitt standardsvar hon hört sedan vi började umgås som ett par.

-Det har jag visst. Jag vet mer än du tror om såna tjejer. De är manipulativa, särskilt inför sina fäder.

-Bara för att du var det! snäste jag av henne och satte mig mitt emot henne i den överfyllda spårvagnen mot Olskroken.  

 

Vi steg av under tystnad och promenerade bort till Östra Kyrkogården där hon huserade i en formidabel lägenhet med burspråk och kakelugnar. Jag trivdes där och med henne, även om just Birgittas liv var ett bekymmer för henne också dessvärre, ja än mer än hon var för mig kändes det som ibland.

 

-Du, kan vi inte bara låta hennes uteliv och allt vila ett tag? sa jag till Elisabeth när vi kommit in och satt oss med en kopp kaffe i vardagsrummet.

 

Svaret blev utdraget och jag ledsnade snabbt på hennes moralkakor.

Elisabeth var engagerad nykterist och hade vuxit upp med en alkoholiserad mor. Ensamt och bittert. Aldrig någon guldkant på tillvaron. Yrket som laboratorieassistent på Sahlgrenska höll henne uppe, men hon missade aldrig ett tillfälle att mäta alkoholhalten i blodet på akutpatienterna även om ingen bad henne.

 

Vi sippade på kaffet en stund. Från kyrkogården hördes ett par skator. Vinden ven som den alltid gör i Göteborg. Elisabeth gav upp sitt gnäll på Birgitta till sist eftersom jag molteg i en sur solidaritet med min dotter.

 

Nästa dag som var en lördag gick vi ut på stan. Vi tog 6: ans linje ned till Järntorget. Solen dolde sig bakom moln och det blåste rätt ordentligt. Efter lite turer gick vi in på en pub på Andra Långgatan, Glenns Sportbar.

Elisabeth ropade efter en servitör men ingen hörde henne tunna pip. Det var lunchtid denna lördag och vi var inte ensamma. Folk ramlar in i den trevliga puben i drivor.

-Vi ska väl äta något?

-Jodå. En Skagen och så en öl kanske. Jag kan ordna något att dricka först, sa jag och reste mig.

 

Framme vid bardisken var alla upptagna. De utländska servitörerna sprang med mat och dryck medan två göteborgare betjänade mig och tio till. Efter en kvart beställde jag en stor stark, en alkoholfri cider och två Toast Skagen.

Elisabeth satt med sin mobil när jag kom tillbaka. Hon såg skärrad ut men sa inget. Jag tog min öl och gav cidern till henne. Vid bordet fanns två lediga sittplatser till som Elisabeth nogsamt markerade med sin handväska och paraply. Inga objudna bordsgäster skulle sitta med oss.

 

Jag såg ut över puben som nu fyllts av fotbollsfans i blåvita tröjor och halsdukar. De ropade och sjöng sina ramsor. Framför en teveskärm satt de mest intresserade trots att matchen på Ullevi inte skulle början förrän tre.

 

-Det är rätt kul med fotboll i alla fall, trots att jag ogillar sport, sa jag.

-Mmm. Jo. Om det inte var för alla fylla så . . .

 

Sen sa vi inget mer om IFK -Gais eller om alla de som hurrade och skrek i och utanför vår pub. Andra Långgatan förvandlades till en karneval när IFK hade vunnit. Några sura Gaisare i makrillkostymer lotsades genom alla glada IFK:are på Andra Långgatan.

Elisabeth rynkade på pannan åt folkvimlet och alla ölmuggar som viftades med innanför pubens lilla grindar. Utanför stod IFK:are i ängladräkter med ölburkar och kramade varandra, män som kvinnor om vartannat.

Det såg härligt ut men det tänkte jag bara. Tyst inom mig tänkte jag intensivt på Birgitta i Uppsala. Vad skulle hon gjort en dag som denna? Suttit med mig och Elisabeth som sippade på sin torra nyktra cider eller varit ute på gatan med grabbarna?  Som om jag behövde gissa. . .

Elisabeth gick före mig genom höjda fanor och armbågar med plastmuggar fulla med öl. Jag lommade efter till Järntorget där vi tog en spårvagn tillbaka hem till henne i Olskroken.

Hon räknade alltid hur många öl jag drack och visste att jag mycket sällan drack mer än två öl ute. Nu hade jag alltså en öl tillgodo hemma eller ett glas vin. Översteg jag det antalet blev kvällen förstörd av förmaningar.

Min dotter Birgittas liv skulle rannsakas i detalj och jag ställas till svars. Mitt dåliga faderskap kunde aldrig bli tillräckligt bra vad gällde Birgittas drickande.

Elisabeth satte på teven och lade sig tillrätta i soffan. Med en hand drog hon ned mig vid sig och kysste mig. Jag blev varm och hård. Kär i denna ilskna varelse som kunde vara mjuk och underbar tillräckligt ofta för att jag skulle vilja åka ned till henne ett par helger i månaden.

 

-Åh vad jag älskar dig, sa hon till mig och andades tungt. Du gör mig så lycklig, Johan.

-Du vet hur du ska fånga mig, fnissade jag och lade mig ovanpå henne.

 

På natten blev vi ett par som njöt och gav varandra närhet och hetta. Elisabeth var ett nattdjur som kunde hålla på länge. Inte vad jag trott första gången vi sågs på en fest i Stockholm och kallpratade för två år sedan.

 

Nästa dag ägnade vi oss åt hennes kolonilott i Torpakolonin ett par kilometer från Östra Kyrkogården. Vi rensade ogräs och satte lökar. Vårstädning kallade hon utflykten men någon städning var det egentligen inte.

 

-Vad tror du om de här? frågade jag och höll upp hennes gamla tofflor. Kan vi slänga dem?

-Nej, de är från min mormor.

-Ok. Jag fortsätter ute i landen så får du röja själv bäst du vill.

 

Elisabeth stannade inomhus hela tiden och kunde inte förmå sig att slänga någonting. Allt var minnen från hennes mor och mormor, båda lika alkoholiserade. Berättelserna var likadana om båda två: tidigt gravida med karlar som övergav dem och söp de med. Alla söp jämt sa Elisabeth förmanande till mig som om jag skulle avstå ett par öl i veckan för att hennes familj inte kunde sköta sig.

 

Det stod skrivet i pannan på henne att alla som drack var alkoholister, även om de inte satt på parkbänkar eller ens drack särskilt ofta och mycket. Birgitta dök inte upp som samtalsämne denna söndag gudskelov, men hon fanns med i Elisabeths svada som en mörk kvinnliga underström av blod och öl. “Bolat med spritdjävulen som en törstig häxa” – det hade Elisabeths mor gjort varje natt som hämnd mot alla goda människor – sa Elisabeth på fullt allvar när hon blev sentimental. Hennes känslor svallade då och drog med mig.

.

Jag kunde höra hur Elisabeth morrade och tjöt där inne i kolonistugan när hon gick igenom gamla kläder och prylar. Allt var förfärligt, spriten hade förstört alltihop skrek hon för sig själv. Ändå slängde hon inget i de svarta plastsäckar vi tagit fram. Jag vek ihop dem och lade in i det lilla förrådet. Pentry och sovrum var i oordning när Elisabeth låste dörren. Hon kunde inte förmå sig till att ens lägga tillbaka vad hon dragit fram.

 

Efteråt skildes vi på Redbergsplatsen. Där tog jag spårvagnen mot Centralstation och vidare mot Stockholm.  Det regnade när jag lämnade Göteborg och regnade när tåget anlände huvudstaden strax före midnatt. Jag tog tunnelbanan till station Rådhuset och gick i rask takt genom vätan hem. En till helg hade gått åt. Men åt vad kunde jag inte säga.

 

 

Kapitel 4

 

Kungsholmen var inte mycket livligare än Uppsala denna sommardag. Birgitta och jag hade stämt träff på Mäster Anders, en av de högkvalitativa krogarna längs Hantverkargatan. Ibland tog hon ledigt en dag för att träffa mig över en bit mat i Stockholm som denna dag mitt i sista juliveckan.

 

Vi undvek ämnen som hade med alkohol att göra, jag medvetet, hon mer omedvetet tror jag.  Men med ett glas vin till lunchen och ett till efteråt blev vi båda tillräckligt öppna för att närma oss det besvärliga området, fast från ett helt oväntat håll.

Birgitta vickade på sitt glas med fyllig röd amarone och såg mig rakt i ögonen. Frågan överrumplade mig:

 

-Du pappa, kan du tänka dig att låna mig ett par miljoner till att köpa in mig i Crossroads? Mamma hade ju en hel del som jag skulle ha fått, men . . .

-Vad säger du? sa jag upprört. Låna pengar till att driva din restaurang? Förklara.

-Jo. Jag har fått ett bra erbjudande av en av ägarna, en bror till chefen. Han vill bli av med sin del och jag kan få den billigt. Det blir runt 20 procent av aktievärdet och då kan jag få ut mer personligen ju mer jag ökar omsättningen och vinsten. En slags provision.

-Och vinsten är mest från mat eller från dryck?

-Om jag ska vara väldigt tydlig så är alla restauranger i Sverige med rättigheter drivna av öl och vin, lite sprit. Men mest bärs. Maten är inget i jämförelse. Det gäller även Crossroads, trots att vi satsat på ett nytt svenskt kök sen förra året och vita dukar. De som vill dricka kommer ändå, våra stamkunder. Och jag har inga problem med det, som du har. Nu handlar det om du vill låna mig pengar så att jag kan dra nytta av allt slit jag lagt ned där i fem jäkla år.

 

Hon lutade sig tillbaka och lade in en snus medan jag funderade. Pengar fanns men var det rätt att Birgitta skulle få dem till att tjäna ännu mer på att sälja öl till ledsna gubbar mellan Stabby och Librobäck?

Mitt huvud blev nedkylt av tanken på att de miljoner som jag investerat i bra papper efter att min hustru dött i cancer skulle användas till något sådant. Det vita vinet kylde ned de höga känslor jag haft för henne och även för vår dotter.

 

-Nej, sa jag efter fem minuter. Du kan varken få eller låna något till den där restaurangen. Jag skulle inte förlåta mig själv om jag gick med på det.

-Varför inte? Du är ju i alla fall min far och jag är väl ingen slarver.

-Du är min enda dotter och jag vill hjälpa dig men snälla Birgitta, det går inte. Jag har inte nerver nog att se det lilla kapital jag har flyta bort bland dina fyllon, det måste du väl . . .

 

Birgitta reste sig upp, röd i ansiktet med det blonda håret på ända. Lunchgästerna på Mäster Anders vände sig om när hon skrek:

 

-Du fattar ingenting och bryr dig inte om mig. Jävla gubbjävel!

 

Ytterdörren till Pipersgatan small igen och gästerna hörde hennes raska steg mot Stadshuset klappra på trottoaren.  Jag betalade och gick hem till min lägenhet på Norr Mälarstrand. Efter fyra fruktlösa sms svarade hon med en arg emoji.  

I mitt sovrum fanns ett foto av en tioårig Birgitta med sin mor. De såg öppet in i min kameralins från millennieskiftet. Båda hade humör men också ett snabbt avsvalnande temperament. Inga långsinta kvinnor någon av dem, som jag själv kunde vara.

 

På kvällen loggade jag in på Facebook som Elsa Andersson och kollade i gruppen Partypoopers.

Birgitta utgjorde sig över mitt nekande av pengar. Ingen höll med henne. De tyckte hon gnällde och skulle arbeta ihop sina egna pengar. Jag gick in och stödde henne, sa att pappan var känslokall och föraktade henne.

“Du är ju ingen alkis som han säger. Du fixar ju både jobb och att vara med dina vänner på krogen. Det ska han skita i gumman” skrev jag.

Hon svarade:

“Ja. Men vad ska jag göra? Han ger mig inga pengar och då kan jag inte vara kvar. Det känns inte bra att nobba ett bra förslag och sen låtsas som inget”.

“Sök nytt jobb då” svarade jag.

“Tack. Har tänkt på det men kom nyss hem. Kan inte fokusera. Drar till Palermo med Bubbas”

 

Hon gick då från sin sommarvarma tvåa på Tegnérgatan till pizzerian Palermo vid Sysslomansgatan i Luthagen. Klockan var knappt 18 men hon skyndade sig ändå.

Senare på kvällen när jag loggade in som Claes Blom så hade hon laddat upp fyllebilder från de rangliga uteborden mot St. Johannesgatan, Nedre Fjellstedska studenthemmet och ån. Birgitta såg bister ut men hon var bland vänner som stödde henne, inte som hennes snåla rigida far. Tydligen hade hon gått länge i tankar om att ta över en andel i restaurangen. Under en bild på ett ölglas och en snusburk stod:

“Jävla gubbe. Faaan. Fan. Han hade kunnat få en bra ränta av mig till och med. Och så är han så petig och sketen.”

“Tur jag har #Bubbas och #pivo!”

 

Ett par dagar senare ringde jag henne. Vi nämnde inget om pengar men om nytt arbete. Hon hade sökt ett par men ville inte berätta vilka.

-Du kommer inte gilla dem i alla fall, sa hon.

 

Jag var tyst och lät henne prata en stund om hur less hon var på Crossroads. Vad skulle jag föreslå för jobb till Birgitta som kunde allt om ekonomi och alkohol? När jag stängde av mobilen gnagde en oro inom mig. Hon skulle väl inte börja sälja droger eller bli kriminell?

Det låter konstigt nu så här långt senare men det var så jag tänkte: hon hade de bästa förutsättningarna för att bli en duktig mellanchef inom den svarta ekonomin, där miljarder omsattes varje år.

 

Men istället gick hon över till den andra hederliga sidan. En vecka senare skickade hon ett sms med en smiley:

 

“Hej papp 😊! Jag har fått jobb som butikschef på Systembolaget!”

 

Inom mig skrattade och grät jag, log och surade om vartannat.

-Älskade lilla Birgitta, du vann den matchen mot din far med råge tänkte jag framför kakelugnen med ett glas ljusrött dessertvin där på Kungsholmen framför Riddarfjärden.  Jag höjde mitt glas i en skål till min framgångsrika dotter. Flaskan hette Pineau de Charentes de Poursac och var händelsevis inte från hennes framtida arbetsgivare.

 

Jag svettades och gladdes om vartannat, somnade sedan i soffan.

 

 

Kapitel 5

 

Kurser om berusningsmedel var bland våra mest populära kurser vid The School of Life. Alkohol, droger och beroenden av alla slag som gav extas och livsförhöjning intresserade våra deltagare som betalade en tusenlapp per termin för att lyssna på våra föredragshållare.

Min egen mani kring Birgittas drickande hanterade jag genom att engagera de mest kunniga och empatiska experter jag kunde finna i Europa och USA. De förstod både farorna och vinsterna med att berusa sig. En del av dem experimenterade själva med droger eller hade gjort det. Min dotters vanedrickande tedde sig harmlöst jämfört med dessa adepter till professor Timothy O’ Leary som predikade evangeliet enligt LSD till sina studenter på Harvard för femtio år sedan.

En höstlördag fyllde vi vår största föreläsningssal när neuropsykologen Tim Harris skulle tala om lågintensiv alkoholism och glädje. Jag hade hört hans föredrag på TED talks och genast kontaktat hans universitet på östkusten, Yale.

 

Min assistent Shadi Hussein kom in med en storväxt karl till mitt kontor på Biblioteksgatan, ett stenkast från Kungliga Biblioteket i Humlegården.

 

-Nice to see you here, sa jag.

-Same, same. Excellent flight and service here in Sweden. Appreciate it, svarade han och slog sig ned med mig vid vårt lilla soffhörn. Not jetlagged at all. Slept well. Indeed.

 

Shadi kom in med hett indiskt te med mjölk och socker i. Den breda amerikanen sörplade medan jag satte in honom i vår verksamhet och våra deltagares förväntningar.

Jag kunde inte skilja på min upptagenhet i Birgittas liv och mitt ledarskap här på kurscentret. Alkoholism och glädje – vilket underbart och fruktansvärt ämne.

Min gäst lutade sig mot mig över kaffebordet.

 

-Low level alcoholism is your Swedish terminology I suppose. We call it “Low-Risk Drinking” but it is not “At-Risk Drinking” which may be called heavy drinking.

-Ok, I may be wrong then. But what is “Moderate Drinking” then?

-That’s before the other two. You drink no more than two drinks a day or one if you’re a woman. The other stages increase the number of daily drinks: “Low-Risk” is not more than four drinks a day or three for women. “At-Risk Drinking” is more than four per day for you.

-I see. Heavy drinking is alcoholism, right?

-It sure is, but that’s not what I’m gonna talk about. We’re into joy of drinking here, aren’t we?

 

Han skrattade och jag log. Så enkelt det var att förstå honom. Jag har en doktorsgrad från Essex i tillämpad filosofi så för mig flöt engelskan väl. Jag visste att våra kursdeltagare hade liknande utlandsvistelser och studier, men det var alltid en viss anspänning inför utländska gästföreläsare.

 

13.30 öppnade Shadi dörren och deltagare strömmade in till kakorna och kaffet. Jag tvättade mig i ansiktet inne på toaletten och såg till att Tim Harris fick hjälp vid dataprojektorn.

 

14.00 skulle föreläsningen starta men Harris syntes inte till. Jag letade efter honom i alla rum och i trapphuset. Till sist fann jag honom utanför på gågatan med en cigarett i ivrigt samtal med några deltagare. Han log glatt och gjorde sig ingen brådska upp till våra lokaler på tredje våningen.

 

-Dear friends and participants. I am very pleased to welcome professor Tim Harris from Yale University to The School of Life here in Stockholm. As you know, he will speak on the joy of light drinking.

-Thank you, Johan. I am very happy to be here, my third visit to Sweden. Here are the levels of drinking to start with.

 

Han visade diagram över de fyra nivåerna av alkoholkonsumtion, som jag nyss hört:

 

Moderate Drinking = maximum two glasses of wine or two beers for men, half for women

Low-Risk Drinking = maximum four glasses of wine or beers for men, three for women

At-Risk or Heavy Drinking = more than four glasses of wine or beers for men, more than three for women

-My host here, Johan Traidgaard, calls Moderate and Low-Risk Drinking “Low- Intensive Alcoholism”, which is a nice way to put it. But the problem is the word “Alcoholism”. How many of you would call someone who drinks two-three beers a day an alcoholic?

 

Ingen räckte upp handen. Tim Harris gick nu över till att tala om serotonin, dopamin och endorfiner, de signalsubstanser i hjärnan som gör drinkare glada och avslappnade.

 

-You see folks, drinkers drink because that want to have fun and they have fun when they drink. Why? Because alcohol blocks out emotional pain and is often perceived as a loyal friend when human relationships fail. It is also associated with freedom and with a loss of inhibition that offsets the tedium of daily routines. Right?

 

Nickanden och leenden i salen. Alla lyssnade uppmärksamt.

 

-Drinking alcohol also stimulates the release of other neurotransmitters that produce pleasurable feelings such as euphoria, a sensation of being rewarded, and a sense of well-being. Over time, however, heavy alcohol use appears to deplete the stores of dopamine and serotonin. Persistent drinking eventually fails to restore mood, but by then the drinker has been conditioned to believe that alcohol will improve spirits, even though it does not.

-The core question I am interested in is this: does drinking make people happier, or does being happier make people drink?

-How many of you believe the first way around, that drinking make people happier, raise your hands?

 

Några lyfte upp armarna i luften.

 

-Ok. Fine. What about being happier make people drink? Happy people drink, that is. Let me see your hands now.

 

Lika få viftade tveksamt i vår stora sal. Själv ville jag inte ta ställning.

 

-In England, at LSE in London 2015, a group of drinking researchers, that is people like me, not drunk researchers but researchers working on drinking behavior, did a large-scale test. After controlling for prior happiness, they found that the drinking had a slightly smaller boost on overall happiness, but the effect was still significant. That suggests it’s more the case that drinking makes you happy, rather than the other way around.

-Now, the fun part is that drinking lightly is possible.

 

Tim Harris fortsatte i en halvtimme med att berätta anekdoter om några berömda alkoholister, F. Scott Fitzgerald, Malcolm Lowry, Ernest Hemingway. Deras dryckesliv är avskräckande exempel, men som ändå visar på hur deras stora alkoholkonsumtion födde fram stora böcker. De var lyckliga alkoholister. Frågan är om vanliga måttlighetsdrickare är lyckliga.

-Are you happy when you drink? Why do you drink? Is it because you want to get liver problems? Of course not. You don’t pour a glass of wine with dinner to damage your health. You do it because the wine helps you relax after a long day. You don’t go out to the bar and down five beers with your buddies to increase the risk of certain cancers. You do it because the beer helps the conversation and camaraderie come easier. Swedes are shy I hear, so you must drink a lot, do you?

-Lord Byron said and I quote: There’s nought, no doubt, so much the spririt calms as rum and true religion. You might think this is just a poet’s dream but I tell you, it has been scientifically proven that our Western civilization would have collapsed by the year 1912 if we did not have had drinks. Just check Hoyt and Rothes, two American sociologists who did surveys of this in the 1960s.

 

Folk skrattade blygt. Jag tog fram en mikrofon och lät några ställa frågor till gästen. Han svarade i tjugo minuter innan jag avbröt en frågeställare som började berätta om sitt liv som nykter alkoholist. Sånt orkar ingen höra på och i vart fall inte på usel skolengelska.

Tim Harris fick en av våra egna böcker från vårt Londonkontor, A Job to Love. Avtackning och dags att vädra. Luften var syrefattig och lite svettlukt kändes i näsan när vi tog oss igenom salen och ut på Biblioteksgatan. Där stod vi en stund och pratade. Tim Harris rökte.

Själv var jag ganska omtumlad fast jag förberett mig. Varje gång unga kvinnors drickande nämndes var det som en ryckning gick genom magen. Birgitta hade aldrig frivilligt lyssnat på honom trots att hon nog skulle gillat titeln om glädjen med att dricka sig salongsberusad.

 

Sedan gick vi tillsammans med några från kontoret till Konstnärsbaren, Östermalms bästa vattenhål. Där fick vi veta exakt hur mycket man skulle dricka per dag och per vecka för att ha roligt. Jag minns att det låg mellan Moderat och Low-Risk, max tre glas vin eller starköl per dag för män.

Harris trivdes framför restaurangens väggmålningar och tömde två öl ganska snabbt. Hans tal blev något sluddrigt men han drack inte mer än sina bägare St Eriks IPA. Decent beer kommenterade han.

 

-Three beers, that’s enough. Two is better. Two is what they serve married men with babies and wifes in Yorkshire. If they ask for more they are stopped by the bartender himself. I like that. British pub rules, you know. But the Muslims will change all that, at least in London.

-Alcohol is such an interesting topic, sa jag. I would love to be a drinking scientist. May I test an idea I have on the expert?

-Sure. Go ahead, svarade Tim Harris och lutade sig fram för att höra på min teori.

 

Den gick ut på något som Birgitta sagt till mig på villkor att jag behöll den för mig själv. Hon såg ut att skämmas när hon berättade men det skulle hon aldrig tillstå. Hon sa att alkohol gör henne normal. Exakt så föll orden.

För att bli normal av berusningsmedel krävs att det både kan lugna dig och pigga upp dig. Du känner dig helt enkelt normal, inte stressad, inte slö. Två preparat brukade ha dessa motsatta effekter, nikotin och heroin. De gör att brukarna fungerar bättre helt enkelt. Vad gäller heroin finns risker men i låga doser var drogen förvånansvärt effektiv.

 

Jag drog min tanke för professor Harris där på Konstnärsbaren genom att jämställa alkohol med nikotin och heroin i sina normaliserande effekter. För alkohol tillkom det sociala och kulturella gemytet som fanns runt oss där vi satt i en av Stockholms mest kulturella krogar med oljemålningar av drickande glada män och dansande kvinnor på väggarna

 

-Not bad, not bad. Drinking makes people more interesting as the late Hitchens used to say. I would say that alcohol is the water we need like water itself. It is the water of life, unlike water which one is a water of survival. So, to live, and live fully, normally in your terminology, we drink aquavit.

-We have a Scandinavian brand called aquavit, inflikade jag.

-Great! Next lecture here in Sweden will be called the water of life, skämtade Tim Harris.

 

Vi skålade men beställde inte något brännvin utan beställde in några smårätter och samtalade om det normala livet som en kontrollerad salongsberusning innebär, hans föredragsämne med mitt tillägg. “Normalberusning” lät kliniskt på svenska och lika illa på engelska, “normal inebriation”.

 

Kvällen blev inte så sen. Vid 20.30 bröt vi upp och jag tog en taxi från Norrmalmstorg hem till Norr Mälarstrand. Tim Harris ville gå Birger Jarlsgatan upp till Crystal Plaza Hotel. Tiggarna som sov utmed trottoaren berörde honom inte, men vi varnade i alla fall för att gå för nära. Trampar man på en kroppsdel som plötsligt slängs fram kan det bli dyrt. Särskilt för utlänningar som amerikanska gästföreläsare med dollarsedlar.

 

Kapitel 6

 

Jag kunde inte sova direkt utan loggade in på Facebook med mina tre konton i tre webbläsare. Som Johan Trädgård jag klickade runt och gillade några kommentarer till föredraget vi nyss haft, som Claes Blom skrev jag att han funderade på att besöka Uppsala vilket Birgitta gillade och som Elsa Andersson kikade jag in i kvinnogruppen Partypoopers.

 

Birgitta hade lagt in en uppdatering om hur det var att storväxt kvinna och dricka en hel del som hon skrev. Hennes kropp tål lika mycket som män trodde hon, men fick mothugg från flera.

“Jo, men kvinnors könsorgan slits mer. Killarna har miljarder spermier och vi har runt 250 ägg, that’s it” skrev en ung kvinna.

Birgitta replikerade att äggen var skapade redan i embryostadiet som oförstörbart DNA så alkohol senare i livet kan inte påverka dem.

En läkarstudent svarade att visserligen fanns äggen där men att reproduktionsprocessen handlar om mer än bara kvaliteten på kvinnans ägg. Kvinnors kroppar innehåller mindre vatten än mäns vilket gör att de berusas lättare och blir snabbare beroende.

 

Amanda Gustavsson, som bjudit mitt kvinnokonto Elsa Andersson, hade varit på Tim Harris föredrag, vilket jag noterat i föreläsningssalen.

Hon gjorde ett eget inlägg med citat från Tim Harris blogg där han lade upp sina populärvetenskapliga texter.

 

“Jag lyssnade på en expert i eftermiddags på The School of Life. Han heter Tim Harris och forskar om alkoholbeteenden. Så här skriver han:

‘The scientific research says moderate drinking isn’t bad for you; indeed, it might even offer some benefits. This doesn’t mean I’d treat alcohol like medicine, or advise people to start drinking. The take-home message was that if you’re otherwise healthy, and enjoy no more than two drinks a day, you’re unlikely to suffer from it, and potentially might benefit.’  

Två glas vin eller stora starköl gäller män ska jag tillägga. För kvinnor gäller ett glas om dan. För Birgitta kanske 1,5 😉?”

 

En kvinna som kallade sig Lisa Berg gav sig in i diskussionen med ett angrepp på idéen om att det gick att dricka måttligt överhuvudtaget, särskilt för kvinnor.

“Vi är mer sårbara och känsligare än män. Därför tror jag att vi lättare blir beroende och småalkisar. Våra känslor får en kick av att bli lugnade samtidigt som vi blir uppiggade på ett annat sätt än killarna.”

Hon fick några sura kommentarer från Birgitta och några andra som undrade vem hon var som läxade upp dem. Partypoopers var inte till för “Idioter Och Gamla Tanter” skrev en arg yngre tjej som många gillade. Men Lisa gav inte upp:

“Killar är beroende av kickar och vi av att bli lugnade. Med alkohol blir vi mer som männen samtidigt som vi blir lugnade. Det är klarlagt i forskningen att heroin och nikotin gör oss både lugna och pigga. Alkohol fungerar på samma sätt har jag hört”

 

Jag läste Lisa Bergs inlägg flera gånger. Det var mina tankar som stod där. Jag hade inte läst någon forskning som jämförde heroin, nikotin och alkohol, men hade själv tänkt så efter att Birgitta talat lycksaligt om hur bra och normal hon kände sig efter två glas och ett par prillor. Min “normalberusning” kallade hon tillståndet som var den minimala dagliga dos hennes kropp krävde för att bli normal, så termen var faktiskt hennes.

För ett par veckor sedan hade jag nämnt de tre substanserna för min partner Elisabeth Granberg nere i Göteborg. Jag ville testa hennes medicinska erfarenheter och kunskaper fast hon inte var någon forskare. Hon fnös och sa att jag var ute och cyklade. Tobak hade inget att göra med narkotika och alkohol. De var tre helt skilda ämnen med helt ojämförbara effekter.

 

Fast Tim Harris hade inte avfärdat min hypotes när jag tog upp den på krogen nyss ikväll. Som neuropsykolog såg han till hjärnans reaktioner, inte till de kroppsliga. Att nå den perfekta balansen mellan “uppers and downers” är en dröm för alla som använder stimulantia sa han och trodde att alkohol kanske var den perfekta drogen när allt kom omkring, om det inte vore för “that fucking body”. Kroppen tar stryk oavsett skallen var min slutsats av hans kommentar till mina spridda funderingar som humanist och amatör inom beroendemedicin.

 

Lisa Bergs inlägg förvånade mig. Hur kunde hon nämna heroin, nikotin och alkohol på det sättet? Det var inte omöjligt att hon googlat fram något om jämförelser dem emellan men jag blev brydd.

Klockan var 23 och jag gick in i köket för att göra lite te. Höstlöven hade börjat gulna nere längs vattnet. Trafiken var igång denna lördagskväll på Norr Mälarstrand. Jag såg ut över gatan ned mot Mälaren medan vattenkokaren sjöd.  Sammanträffandet i Facebookgruppen fick mig att andas häftigare och pulsen slå fortare.

Med en kopp intill mig vid datorn gick jag in i trådarna på Partypoopers igen.

Birgitta hade skrivit att hon kände sig normal efter två glas och ett par pris snus. Heroin hade hon inte testat och skulle inte göra det heller, men hon var inte främmande inför resonemanget om samtidiga uppåt- och nedåtkänslor.

“Alkohol är bäst – ingen protest” skrev hon uppbackade med ett par fåniga emojis. Massor av gillanden och hjärtan stödde henne. Bara Lisa Berg fortsatte mala om alkoholskador. Det var ingen hejd på hur mycket spriten hade ställt till med från barnmisshandel till förtidig död.

“No amen to that” skrev Birgitta under Lisa Bergs tirader.

Sen skrev Birgitta något konstigt som fick mig att skälva till.

“hjälp” stod det.

 

Inget utropstecken eller stor bokstav. Bara ett rop på hjälp. Vad menade hon? Jag kommenterade som Elsa Andersson att hon måste förklara sig. Många andra undrade hur det stod till. Lisa Berg och Amanda Gustavsson ville att gruppen skulle göra något.

 

Jag blev ställd och tänkte först ringa till Birgitta i Uppsala, men kunde inte komma på någon bra anledning att ringa henne en lördagsnatt kl. 23.30 och fråga hur hon mådde. Hon skulle inte uppskatta min omtanke, särskilt inte om hon satt på krogen.

Av hennes senaste uppdatering kunde jag se att hon varit på Le Parc tidigare men sedan hade hon loggat ut från Facebook helt. Profilen var kvar men låst som om hon blivit blockad.

 

Facebook-gruppen Partypoopers administratör gick in i diskussionen och bad alla lugna ned sig. Respekt för privatliv och integritet betydde att alla medlemmar måste hålla ett jämbördigt avstånd till varandra.

Lisa Berg höll inte med. Amanda Gustavsson tvekade. Vad tyckte Elsa Andersson? Som far var jag orolig över att Birgitta lämnat hela Facebook med ett “hjälp”. Jag skrev en ängslig kommentar om att någon borde göra något. En uppmaning som jag inte visste varifrån den kom. Var det Elsa eller Johan som skulle göra något?

Pappa Johan satt på Kungsholmen vid ett skrivbord med en laptop och en kopp te. Elsa var en stalker, en fantasi som påverkade verkligheten.

 

Plötsligt fick jag meddelande i Messenger i på mitt Elsa Anderssonkonto. Det var ett gruppmail till de mest aktiva i Birgittas trådar i Partypoopers från Lisa Berg. Hon ville vi skulle ringa polisen!

Jag svarade att det var omöjligt. En gruppchatt utvecklades där Lisa Berg insisterade på att något måste göras och administratören försökte hålla igen. Diskussionen pågick för fullt medan jag skickade sms till Birgitta. Inget svar.

 

Lisa Berg lade in Birgittas adress i chatten och bad att någon skulle åka över till henne i Uppsala. Ingen tyckte det var en bra idé.

 

Utom jag.

 

 

 

Kapitel 7

 

Taxin kom på fem minuter och jag satte mig till höger i baksätet. Det skulle gå på ett par tusen.

E4:an var nästan helt fri från trafik norrut och inom 50 minuter var jag på Tegnérgatan, Luthagen, Uppsala. Birgittas lägenhet låg två trappor upp och det lyste svagt därinne. Portkoden fungerade inte nattetid men jag visste att dörren var trög och inte slog igen helt, särskilt på vintern.

Denna midnatt var dörren lite på glänt så jag kunde halvspringa upp till Birgittas dörr genom det kaklade färggranna trapphuset.

Brrrr, brrr – ekade ringklockan i det tysta huset. Jag ringde två gånger till men ingen öppnade. Då bankade jag ordentligt men utan resultat.

I min inre såg jag henne ligga avsvimmad och döende i sin soffa med mobilen, snusdosan och en vinflaska.

 

Efter några påringningar och bankanden till satte jag mig ned i trappen. Jag kollade Facebook men ingen Birgitta hade loggat in och uppdaterat. Klockan var 01 och alla sov utom jag.

Men polisen var vaken och socialjouren, ambulansen och låssmederna – tänkte jag. Vem skulle tro mig? Vem skulle öppna upp en dörr med tvång för att en förälder hade läst på Facebook att ett vuxet och myndigt barn, därtill butikschef på Systembolaget, skrivit “hjälp” och sedan loggat ut?

Alternativet att åka tillbaka var lockande men jag kunde inte släppa tanken på att Birgitta var i fara och jag ett par meter från henne.

Trappavsatsen kändes hård och kall. Jag gick ut ur huset men lade lite grus vid tröskeln för att kunna komma in igen.

 

Utan att direkt tänka vart jag styrde min kosa tog jag mig till Börjeparken och Le Parc, där Birgitta hade suttit. De hade öppet till 03 visste jag efter mina stalkningar på Facebook. Inne vid baren satt några jag kände igen och jag presenterade mig för dem som hennes far.

-Har ni sett till henne?

-Javisst. Hon var här nyss, sa en kvinna.

-Hon gick ju hem, sa en äldre man. Det var något med mobilen sa hon.

 

Jag blev iskall. Tänk om Birgitta visste vad gruppchatten hade sagt om henne? Kanske hon själv hade ett fejkkonto? Hon kanske själv var Lisa Berg, den som tjafsade mest. Birgitta gillade att retas men det skulle vara för mycket om hon också fejkade konton. Som jag.

 

Jag tog in ett glas portvin och en dessert, satte mig ensam vid ett bord efter att ha förhört mig igen om vilka som hört eller sett Birgitta gå hem. Det visade sig vara flera som noterat att hon avvikit utan att säga mer än att hon måste hem snabbt.

 

-Hon verkade arg, sa den äldre mannen.

 

Längs ryggen gick ilningar upp till huvudet. Förvirring och frustration. Sherryn smakade bara sött och glassen inte alls. Jag reste mig och gick till Birgittas vänner, de som kände henne bättre än jag och undrade som en bekymrad förälder:

 

-Vad tror ni har hänt? Jag var hem till henne. Det lyste men hon öppnade inte.

-Hon kanske gick till Palermo då, sluddrade en ung man. Där har de efterfester ibland. I källaren.

 

De andra nickade men såg inte glada ut. Birgitta var deras älskling och att gå till Palermokällarens sunkiga efterfester var inte hennes stil.

 

-Jag vet inte, fortsatte mannen, men kanske, kanske drog hon dit.

 

Med snabba steg på Sysslomansgatans folktomma trottoarer var jag på pizzeria Palermo inom sju minuter. Den var fortfarande öppen så jag klev in. Baren och restaurangen var full med berusade kvinnor. Några män syntes inte till förutom servitörerna. Ändå blev jag insläppt.

 

-Hörru, vi har tjejkväll. Inga killar, sa en kvinna som kom fram till mig. Jag var bara och pinkade men har dörren ser du.

-Jag förstår. Men jag letar efter min dotter, Birgitta Trädgård. Är hon här?

-Javisst. Men du får vänta utanför så ska jag hämta henne.

 

Efter tio minuter ute på gatan så kom äntligen Birgitta. Hennes blonda hår var uppsatt, kinderna i brun rouge, midja och byst hölls in av en röd korsett.

 

-Men pappa, vad gör du här?

-Jag blev plötsligt orolig för dig. Du svarade inte på sms så jag åkte hit. Förlåt.

-Jaha. Jag har bytt telefon ikväll. Så jag har ingen aning om vad du pratar om.

-Alltså, ditt telefonnummer. Har du kvar det?

-Inte ännu. Jag måste till någon Teliabutik och fixa. Men varför kom du hit? Jag är ok, bara lite tjejgrejor som du inte har att göra med. Komma hit mitt i natten. Har någon skvallrat?

-Alltså, någon på Facebook skrev att du var ledsen som behövde hjälp.

-Vem då?

-Jag minns inte. Jo, det var flera. Nån Lisa Berg.

-Är du Facebook kompis med henne? Den bitchen. Skrev hon att du skulle åka hit?

-Ja. Men jag kan förklara sen. Imorgon. Kan jag få dina nycklar och sova i soffan i natt så pratar vi imorgon om allt?

-Alltså. Jag hade tänkt åka hem vid tre så ta dom nu då. Men va fan. Farsan. Komma hit mitt i natten för Facebook!

– Mm. Tur jag inte ringde polisen eller ambulans . . .

 

Birgitta gav mig en puss på kinden och nycklar och gick sedan in i den stimmiga baren. Jag tog en taxi, somnade helt slut i soffan.

 

Nästa morgon hade jag bestämt mig för att berätta allt för Birgitta om hon frågade. Om hon inte frågade visste jag inte vad jag skulle säga men kanske kunde jag slippa undan.

 

Birgitta steg upp vid 9, satte på Söndagsmorgon i P2 och gjorde frukost. Vi småpratade vid köksbordet lite innan det allvarligare oundvikliga samtalet. Hon började:

 

-Så pappa. Berätta.

-Berättra sa du alltid när du var liten, försökte jag men tystnade genast när hon log bistert.

 

Så jag berättade om mina konton Claes Blom och Elsa Andersson, om Partypoopers och vad folk sagt om henne där efter att hon skrivit “hjälp”. Om gruppchatten och Elsa Bergs uppmaningar. Om min oro för hennes drickande som inte var något nytt men hon verkade inte ha insett hur mycket tid och energi jag lade ned på att förstå hennes alkoholberoende, ja det var vad jag kallade det.  

 

-Jag har rätt till mitt privatliv och du kränker mig genom allt det här. Förstår du det?

-Jo. Jag gick över gränsen. Ber om ursäkt Birgitta älskling.  Du ska få vara ifred nu.

-Tack.  

-Men varför skrev du “hjälp”? Jag blev ju orolig att det hänt dig något.

-Min telefon pajade. Jag skulle skriva nåt om att folk inte ska försöka hjälpa de som inte vill ha hjälp, men hann bara skriva “hjälp” innan mobilen ramlade ned i min öl och sen ned på stenplattorna. Erika, en tjej, hon kom bakom mig på Le Parc och snubblade med bärsen rätt över mig. Så jag åkte hem och bytte om till tjejmaskeraden vi hade på Palermo. Det skulle jag ändå göra.

-Och nu har du ny mobil?

-Erika kände en snubbe som kan mobiler så hon fixade med det. Han fick fram mitt chip men telefonen var helt kortsluten. Han hade en extra som jag fick sen men den gick inte att koppla till mitt Teliakonto först. Nåt var det. Jag har samma nummer. Och jag ska logga in på fejan igen. Det blev nåt knas där.

 

Birgitta och jag pratade en stund till om vad som hade skett. Missförstånd men mest mitt stalkande. Jag lade alla kort på bordet inför min dotter som nu var den mest vuxna av oss två. Jag var den odrägliga tonåringen som drogs med av tjafs på Facebook.

 

Med 11.10 tåget till Stockholm fick jag tid att hämta lite kraft men någon självrespekt kunde jag inte uppamma. Hur kunde jag drivas till att flänga iväg till Uppsala mitt i natten? Den som hade fått mig dit, visserligen av eget beslut men som ville att någon skulle göra just det, var Facebook profilen Lisa Berg, hon som hade skrivit om heroin, nikotin och alkohol.

Vem var hon? På tåget letade jag upp henne men fann nästan inget alls. Ett fejkkonto alltså som dessutom hade blockat min riktiga profil, Johan Trädgård.

 

Kapitel 8

 

Nästa helg reste jag till Elisabeth i Göteborg. Vi hade haft några duster under sensommaren kring alkohol, men nu var vi sams. Dealen var att respektera varandra beslut, som om jag skulle tvinga henne att börja dricka medan hon tillfälligtvis lade band på sin önskan att omvända mig till den nyktra läran.

I hennes lägenhet vid kyrkogården hade hon gjort iordning en fin middag med tända ljus när jag anlände med kvällståget vid 20. Vi kramades och pussades som ungdomar. Upphetsade nästan. Men först mat: lammgryta med couscous och öl, alkoholfritt till henne och folköl till mig.

 

-Skönt att det är helg, sa Elisabeth och lutade sig fram för att ge mig en puss på pannan.

-Jo, det är verkligen dags att vila lite. Jag var i Uppsala förra helgen, berättade jag inte det?

-Lite grann. Nåt med Birgitta.

 

Hon fick veta att jag rest dit för att kolla hur hon hade det mitt i natten. Varför jag gjort det behöll jag för mig själv. Nyfiken pressade hon mig tills jag muttrade något om Facebook.

 

-Men hon har ju blockat dig? sa Elisabeth förvånat.

-Jo. Men någon kontaktade mig och skrev att hon var i fara, svarade jag sanningsenligt.

-Någon av hennes krogkompisar?

-Njae. Någon som jag inte vet vem det är.

-Så du åker till Uppsala om någon anonymt skriver att Birgitta håller på att supa ihjäl sig?

-Ja, vad ska man göra om ens dotter kan vara i fara? Bättre att ta reda på om tipset är sant än att strunta i det och oroa sig. Så tänkte jag i alla fall.

 

Elisabeth frågade igen vem som skrivit till mig. Till sist klämde jag fram att det var en kvinna som hette Elsa Andersson, en student som kände Birgitta.  Vi lämnade diskussionen där och jag sa att Birgitta verkade ha det bra nu oavsett mitt nattbesök.

Efter maten såg vi på teve och lade oss tidigt utan något sex. Min lust var blandad med ängslan och förvirring. Jag sov illa och vaknade tidigt.

Elisabeth sov medan jag rättade till kudden i nacken och sträckte mig efter telefonen. Min Facebook app var inställd på Johan Trädgård, men om jag öppnade Firefox kunde jag logga in som Elsa Andersson. Google Chrome var för Claes Blom.

Efter att jag hade varit hos Birgitta i söndags hade hon informerat alla i Partypoopers om att de skulle lämna henne ifred och eventuella “skvallerkärringar” skulle anmälas till gruppens administratör och Facebook.

I Messenger låg ett meddelande till Elsa Andersson från Lisa Berg.

“Hej. Så du skrev till hennes pappa Johan Trädgård?”

 

Meddelandet var skickat i natt. Den enda som visste att Elsa Andersson kontaktat Johan Trädgård var Elisabeth. Var hon alltså Lisa Berg?

 

Jag höll mobilen i vänster hand medan jag scrollade runt bland Lisa Bergs bilder och uppdateringar. Alla hade samma automatiska incheckning: Olskroken, Göteborg, samma position som Facebook frågade mig om jag ville använda där jag låg i Elisabeth Granbergs lägenhet vid Östra Kyrkogården, Olskroken i Göteborg.

 

Vid frukosten antydde jag något om Facebook gruppen Partypoopers. Elisabeth reagerade inte särskilt men hade bråttom in på badrummet. När hon kom hit hade Lisa Bergs konto raderats såg jag omedelbart där jag satt i vardagsrummet och låtsades slösurfa.

Nu visste jag. Men det var inte allt utan gav mig mer misstankar om henne. För ögonblicket räckte det att hon hade drivit mig till Birgitta i Uppsala mitt i natten, men det var trots allt mitt beslut. Kunde hon låtsats på Facebook kan verkligheten också bli förljugen.

 

Hemma i Stockholm satte jag igång med att undersöka Elisabeth Granberg, 640923–5043. Hennes släktingar fanns på västkusten. Inga syskon men en yngre moster, Barbro Granberg, 450602–5164. 72 år och boende i Majorna, ett par kilometer från systerdottern.

Vad hon visste om Elisabeth kunde vara avgörande tänkte jag men hur skulle jag kontakta henne?

 

Som tur var fanns hade lokaltidningen Göteborg Direkt förra året intervjuat henne såsom utsatt pensionär.  

“De kom upp bakifrån och tog min handväska. En frågade om vägen medan den andre slet väskan med börs och allt, berättar Barbro Granberg om det hemska överfallet när hon bröt lårbenshalsen. Hon är idag återställd med fortfarande besviken på samhället.”

 

Det räckte. Jag ringde upp henne och presenterade mig som Johan Trädgård, föreståndare på The School of life. Hon blev imponerad och lät sig övertalas till en intervju i slutet av veckan. Jag behövde inte dra en vals om varför jag ville träffa henne utan spelade på volley.

 

Fredag tog jag ledigt och reste med ett tidigt morgontåg till Göteborg. Kl. 11 ringde jag på dörren till Amiralitetsgatan 25, 1 tr. Barbro Granberg log när hon öppnade. En liten utsliten gumma med samma krokiga näsa som Elisabeth.

Väl inne blev det kaffe med dopp och så berättade hon om överfallet igen. Jag spelade in med mobilen medan jag låtsades anteckna i ett block. När hon var klar och jag fått samma uppgifter som lokaltidningen frågade jag om det var i sin ordning att få veta mer om hennes uppväxt där i Majorna.

 

-Jamen visst. Fråga på du, pojk, sa hon. Det är bara roligt att få besök.

-Överfall och rån, hände det på din tid? undrade jag försiktigt.

-Visst hände det ibland men inte som nu, svarade hon. Jag höll mig för mig själv. Det gjorde Lars Brandeby med. Han gick i samma klass i Karl Johansskolan. Vi var lite egna tror jag. Han blev ju känd sen som Kurt Olsson men vi kallade honom Lars, inte Lasse.

-Det där med att vara egen. Hur kom det sig?

-Jo, min syster och jag var ofta hemma och tog hand om vår sjuka mor.

-Jaha. Var hon illa däran?

-Hon led av astma och polio. Något så bedrövligt.

-Och det fick ni med då? Det ska ju vara ärftligt.

-Inte jag men min storasyster fick polio, barnförlamning kallade vi det då. Hon gifte sig med en karl som sen dog strax efter att hon fött en dotter.

-Jag bara undrar, sa jag ursäktande. Vad hette hon?

 

Barbro Granberg såg lite förvirrad ut men svarade att hon heter Elisabeth och var lite egen hon med.

 

-Inte så att hon led av någon sjukdom men hon ska jämt göra sig märkvärdig för att hon läst vidare och är på Sahlgrenska. Det säger jag till alla som vill veta för någon värre skvallerbytta än min systerdotter det finns inte i hela Göteborg. Om du träffar henne kan du säga att jag sagt det. Det står jag för.

 

Kaffet hade kallnat. Bullarna var torra så jag hade bara bitit lite i en. Alkohol då? Söp de sjuka också?

 

-Jag har förstått att Majorna var ett väldigt tillhåll på din tid för lösdriveri och horeri med alla sjömän och så, började jag. Man söp ju mer förr. Hur var det med det?

-Det var inget med det hos oss. Min far drack till midsommar och jul, och mor inte alls. Och inte vi barn heller, hur skulle det se ut?

-Barn kan göra tvärtemot sina föräldrar, svarade jag. Ibland blir drinkarnas barn nykterister och tvärtom.

-Det stämmer nog bra inpå Elisabeth i så fall, sa mostern. Hon drack väl en del som ung och sen blev hon tvärnykter.

-Jag förstår att dryckenskapen var utbredd förr här i hamnen.

 

Hon tittade på mig lite trött och sa att alla söp förr men inte hennes familj. Den enda som haft svårt med spriten var väl systerdottern Elisabeth. I Majorna tog man hand om varandra förr i tiden men så var det inte nu. Familjen Granberg hade alltid överseende med berusade släktingar och de fick komma på kalas bara de betedde sig som folk.

 

Jag reste mig upp och tackade för samtalet som nu fanns inspelat i innerfickan. Hon fick mitt visitkort och jag lovade att skicka artikeln när den var klar.

 

Kapitel 9

 

När jag ringde på Elisabeths dörr efter lunch och steg in var jag vänlig men bestämd. Hon visste att jag var i Göteborg i något ärende och kanske skulle titta förbi om jag hann.

I hennes vardagsrum radade jag upp mina frågor medan hon oroligt skruvade på sig i soffan och svarade med skamsen röst:

Vem var hon?

Varför hade hon ljugit om sin uppväxt?

Var hon Lisa Berg på Facebook?

Vad ville hon mig och min dotter egentligen?

 

Hon såg mig inte i ögonen när hon svarade.

 

-Du förstår, började hon men stannade där och teg.

-Ja, jag förstår det mesta, sa jag. Vad menar du?

-Jag är så ledsen för allt. Du verkade så duktig och jag kände mig dålig med dig. Birgitta fick allt och jag inget. Så då ville jag vara lika intressant.

-Du är inte någon jag vill vara med ska du veta. Vad du har gjort mot mig och min dotter är oförlåtligt. Du klampar in i andras liv och tror du gör gott.

 

När jag sa det visste jag att det var exakt vad jag själv hade gjort mot Birgitta: klampat in och försökt ställa till rätta vad som inte var önskvärt eller ens möjligt att rätta till för en utomstående, även en förälder.

Elisabeth bad om förlåtelse vilket jag inte kunde ge henne fullt ut, men jag önskade henne lycka till med sitt liv när jag steg ut efter två intensiva timmar där hon erkänt alla lögner. För mig var hon som ett barn som inte förstod sig på andra.

 

Skulle Birgitta förlåta mig? Det var oändligt mer viktigt för mig att veta. Hon visste allt om vad jag ställt till med men inte något om Elisabeths intriger på Facebook och hennes styrning av mig.

 

Jag ringde efter en taxi som kom till Östra Kyrkogårdens västra mur och tog mig till Landvetters flygplats. Två timmar senare satt jag i en flygbuss till Uppsala och klev av vid Centralstation. Klockan var 18. Tid för fredagsöl för dottern.

 

Hon satt på Le Parc med sitt vanliga gäng vid ett utebord såg jag på håll. Jag stannade bakom statyn av polarfararen Finn Malmgren. Därifrån kunde jag se hennes nya korta frisyr och öppna glada leende. Bordsgästerna log uppskattande mot henne när hon skämtade om något. Själv bullrade hon av skratt medan den stora magen hoppade i takt med bysten i den grå plaststolen.

I min egen mage flög fjärilar medan små bakterier åt upp vad flygresan serverat. Huvudet ville gå fram till henne och berätta allt jag hört från Göteborg, kroppen ville stå kvar. Helst gå därifrån. Jag stod som en isstod bakom den väldiga statyn i en kvart innan benen bar mig till tåget och hemåt.

 

Del II – Birgitta Trädgård

 

Vad min far skriver om mig är kanske sant. Men han vet inte allt. Han tror att jag är alkoholist och en svag person som behöver hjälp fast det är tvärtom. Han är svag och kan inte kontrollera sig utan tränga sig in i mitt liv.

Sedan han besökte mig och spanade på Le Parc har jag bestämt mig för att vara uppriktig mot honom och hela världen. Därför gick jag med på att publicera hans berättelse och skriva lite själv med författaren Jan Sjunnessons hjälp (tack, 👍).

 

Alkohål är ett ljuvligt tillstånd som man kan nå genom att dricka 1–2 glas vin eller stora stark. Då är man i “hålet” som vi säger, vi som sitter på krogarna i Luthagen: Bubbas heter vi, fråga mig inte varför men så är det. “Var sitter Bubbas?” smsar vi framåt eftermiddagen och så går alla dit för att hamna i “alkohålet”, eller bara “hålet”.

 

Man kan dricka Jämtlands President, en 5, 2 % lager med svag doft av byrålåda, fylligt maltig och med smak av citronsorbet.  Eller en Bedarö Bitter, en överjäst 4, 5 % ale på kornmalt, fläder och med karamellsmak, bryggd på humlesorterna chinook och cascade. Urgoda båda två.

Vin går också att ta om man vill nå alkohålet: chardonnay går alltid, men bäst om den är från Bourgogne, fruktig gjord på äpplen, päron och citrus.  För rött tar jag alltid en chianti, helst ett originalvin från Toscana men även italienska kopior kan vara ok. Amarone är ok vid vissa tillfällen men lite överskattat och tjockt på något vis.

Väl i alkohålet gäller det att stanna kvar genom att fylla på lagom under ett par timmar. Kanske fyra glas på en kväll. För mig som stor kvinna är det inget problem oavsett vad pappa och Systembolaget skriver.

 

Men vad jag vill säga som min far inte visste om när han skrev sin berättelse är att en man älskar mig som jag är. Han heter X och vill inte vara med i berättelsen, men bor i Uppsala. Vi ses nästan jämt på krogen men han dricker mindre än mig. Därför ser han mig när jag är i alkohålet och även när jag druckit mera. Han kan inte förstå hur min pappa tänker som inte verkar älska mig alls.

X har ett jobb precis som jag och ingen av oss missköter sig. Jag kan vara mig själv med honom. Ibland tar vi en vit helg, men det är inget jag talar om för pappa. Han skulle inte tro det. Jag dricker när jag är glad och är glad när jag dricker. Det är allt som betyder något och inget han ska lägga sig i, vilket han nu har insett med denna bok.

Jag vill helst av allt starta en egen liten krog i Uppsala, ett vardagsrum för vilsna gubbar och tanter, unga och gamla, hundar och kanske ha en barkatta. Där skulle folk få sköta sig själva och dricka bara goda viner och gott öl. Ingen sprit alls.

Vad jag lärt mig från att jobba på Bolaget är att svenskarna smusslar med flaskorna och vill samtidigt vara lite tuffa. De ser sig som rebeller när de köper ut. Inte som att köpa ut till andra utan till sig själva. Det är lite sorgligt men så är vi. Vi kan inte bli som fransmän eller britter.

Alkohol är ett livsvatten för oss.

 

PS- För övrigt anser jag att Systembolaget borde ha söndagsöppet 😁

 

 

 

 

Efterord

 

När jag träffade Johan Trädgård och kom överens om att hjälpa honom med hans manusutkast var det som att träda in i en alkoholdoftande livsvärld. Inte trodde jag att alkohol var ett sådant problem som det var för honom och verkade vara för hans dotter.

Han räknade antal glas per dag för henne högt och försökte förhöra mig om mitt drickande men där satte jag stopp. Min yrkesheder som författare handlar inte om att finnas med i andras berättelser och fantasier. Om jag sagt att jag dricker lite, normalt eller mycket hade kanske hans berättelse anpassats till denna vetskap.

Jag har med tiden ändrat mig om alkoholen efter att ha arbetat med hans och Birgittas texter. De är uppriktiga och ger mig en känsla av allvar.  De är båda fascinerade av alkohol; hon älskar alkohol sa hon till mig vad nu det betyder. Pappan är skeptisk men dricker ändå. Ibland rätt mycket vad jag förstått av hans antydningar. Ingen av dem ville sluta sa de efter att de skickat in sina texter till mig.

Båda kontaktade mig efter ett par veckors arbete med deras texter. Det var som om jag blivit deras alkoholterapeut genom att bearbeta deras språk. Vi blev och förblir nära vänner.

Birgittas egna begrepp “alkohål” är ett berusningstillstånd. Jag ser det emellertid som ett bra ord för andra tillstånd; en tomhet som fylls med rusmedlet alkohol eller en frihet, ett hål i världen som uppstår vid berusning där allt kan sägas och allt kan hända. Gott som ont men fritt från den onda tro på konvenans vi dagligen tyngs av.

 

Denna frihet kan danas av njutbart vin och höga tankar i gott sällskap.  

“The social drinking of wine, during or after a meal, and in full cognizance of its delicate taste and evocative aura, seldom leads to drunkenness, and yet more seldom to loutish behavior. The drink problem that we witness in British cities stems from our inability to pay Bacchus his due.

Thanks to cultural impoverishment, young people no longer have a repertoire of songs, poems, arguments or ideas with which to entertain one another in their cups. They drink to fill the moral vacuum generated by their culture, and while we are familiar with the adverse effect of drink on an empty stomach, we are now witnessing the far worse effect of drink on an empty mind.”

Roger Scruton, I Drink Therefore I Am

 

Det går att dricka alltså.