1985 fick jag ett sommarvikariat som allmänreporter på Karlskoga Tidning och året därpå på Sala Allehanda. Men jag var nog rätt oduglig som vanlig reporter.  Visserligen fick jag ur mig texter men de var sällan något särskilt med dem.  Eller så var de just särskilda med egna infall och en stil som avvek från dagstidningsprosan.

Sommartorka betyder ju att ingen händer och det gjorde det inte heller sommaren 1986 i småstaden Sala. I Karlskoga hade Boforsskandalen briserat över staden året före, men i Sala stod det still.

Jag fick i uppdrag att skriva något i Sala Allehanda om Salaån som tydligen hade lågt vattenstånd. Ringde kommunens ansvariga på gatukontoret.

-Varför är vattenståndet så lågt? frågade jag.

-Det är lågt varje juli om det är för lite regn, svarade man. Inget konstigt alls.

Jag gick till redaktionssekreterare Börje och sa att vattnet var lågt för att det inte regnat. Det förstod alla.

-Skriv ändå, sa han.

Vi gav ut en tidning måndag till lördag, en sexdagarstidning.

Jag tänkte på att jag inte hade något att skriva, att det rådde samtidig torka på redaktionen som i ån och kom tillbaka med följande dikt:

“Sommartorka

Mitt blod stockar sig, andningen täpps till

och alla mina tankar känns obrukbara.

Jag dör långsamt i sommar.

Skulle någon fråga mig något är jag som

ett lågvattenmärke, helt utan ansvar.

Ta mig inte härifrån. Jag vill

bida min tid i sommarens stiltje.

Under den torraste tidens himmel fylkas det rikaste livet”

Den publicerades inte men jag vågade pröva något nytt. 

Som när mästaren i svensk sidvagnsracing körde i 180 knyck på Karlskoga Motorstadium och jag rapporterade i Mc-Nytt.  

Eller när jag intervjuade Sigbert Axelsson, religionshistoriker som hade en kurs om eskatologi vid Karlskoga folkhögskola den sommaren. Jag skrev verkligen om de yttersta tingen och de yttersta dagarna.