Den latinamerikanske ekonomhistorikern Mauricio Rojas lade fram några förslag 1995 på hur integrationen skulle kunna förbättras. Han hade skildrat i böckerna I ensamhetens labyrint (1993) och Sveriges oälskade barn (1995) visar hur en tung svensk konformism och byråkrati inte förmått frigöra stora invandrargrupper från bidragsberoende och förortsisolering.

Hans förslag gick ut på att man skulle uppmuntra förskolor, skolor, företag, kyrkor, sjukhus, och äldreomsorg drivna av invandrargrupper själva, liksom de gjort i hans hemland Chile med stor framgång. Där fanns tyska, judiska och arabiska civila skolor som undervisade dels på spanska, dels på dessa gruppers språk. Skolorna var framgångsrika och de tyskättade chilenarna stolta över vad de åstadkommit i det nya främmade landet Chile.

Rojas menade att de svenska folkrörelserna en gång fungerat så men att myndigheter och byråkrater tagit över och passiviserat nya initiativ. Särskilt tydligt var denna nedlåtenhet inför nyanlända. För Rojas fanns ett grundläggande misstro från svenskarna mot invandrare som berodde på att man såg sig själva som moderna och alla invandrare (utom nordeuropéer) som omoderna. Rationella svenskar versus traditionella greker, Nordeuropa mot Sydeuropa för att inte tala om Afrika, Latinamerika, Mellanöstern och så vidare. Självgodhet och hemmablindhet förhärskade bland svenskarna som inte förstått att andra folk också kan ha något att komma med.

Ett verkligt mångkulturellt Sverige skulle bygga på nya starka invandrargrupper med egna vägar att ta sig fram men det höll inte så många med honom om. I boken intervjuas Kurdo Baksi, Harry Schein, Leif Blomberg, Åke Daun, Nalin Pekul, Juan Fonseca, Luis Abascal, Gellert Tamas med flera. I korta rappa texter argumenterar de mot Rojas, men pratar också om mycket annat och väldigt mycket friare än vad vi kan läsa idag om integrationsdebatt.

Den socialdemokratiska kulturpersonligheten Harry Scheins bidrag heter ”Jag tror inte för fem öre på det mångkulturella samhället! Det fungerar ingenstans!”. Han skåpar ut USA, Schweiz, Rwanda, Belgien, Finland som möjliga mångkulturella förebilder och anser att invandrare inte ska ha kommunal rösträtt eller sociala förmåner. Men då ska de följaktligen inte heller betala skatt menar han. Anpassning är vad som gäller och inga särskilda institutioner eller invandrarmyndigheter. Rojas idé är elitistisk och skulle passa för 1600-talets valloner. De rika klarar sig alltid, se bara hur bra Björn Borg lever i Monaco! -säger Harry Schein frejdigt.

De svenska forskarna Daun och Annick Sjögren Åke är lika skeptiska som de intervjuade förespråkarna för 1990-talets invandrargrupper, Abascal, Baksi, Fonseca med flera. Boken är ett tidsdokument när Balkankrisen lett till en massinvandring på kort tid mitt under den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet och då den tidigare mer enhetliga invandringspolitiken lades om av socialdemokratin under tryck från Ny Demokrati. Många uppslag och insikter redovisas som idag tål en genomläsning.

Redaktören för boken, vänstermannen och före detta chef för RFSU, Hans Nestius skriver:

”I storstädernas invandrartäta förorter är mer än hälften av alla ungdomar arbetslösa. Bland afrikanerna saknar 80-90 procent möjlighet att försörja sig. Nästan alla lediga jobb går till personer med ljus hy och svenska namn. De arbetslösa tvingas leva på bidrag som passiviserar och kostar skattebetalarna enorma summor – ett faktum som i sin tur exploateras av främlingsfientliga krafter”.

Vid mitten av 1990-talet fördes en viktig diskussion om integration och assimilering, mångkultur och anpassning, öppet och sansat med respekt för argument. Det var inte så länge sedan.

”Och vi som ville så väl… 19 röster om det mångkulturella Sverige” red Hans Nestius (Carlssons, 1996)

N