Småbarnsutveckling mellan neurobiologi och psykoanalys

Ett avsnitt från min bok Pedagogik och polemik. Se även dessa texter och föredrag:

Människosläktets djuriska arv är långt mer avgörande av vi hittills trott. Våra evolutionära fördelar, den stora hjärnan och den upprätta gången, är viktiga, men vi delar i allt väsentligt samma neurologiska uppsättning som andra däggdjur, ja även med fåglar och vissa kräldjur.

Anknytningsteorin, som grundar sig i Darwins observationer av djurs känslouttryck från 1870-talet och formulerades av John Bowly på 1960-talet, har de senaste 30 åren utvecklats till en tvärvetenskap där biologer, psykologer och hjärnforskare samarbetar för att förstå de minsta barnens reaktionsmönster och dess konsekvenser senare i livet.

I denna text ska jag presentera två forskare, amerikanerna Jaak Panksepp och Allan Schore, och den svenske psykoterapeuten Tor Wennerberg. De ingår i ett forskningsfält som spänner från experiment med laboratoriemöss till psykoanalys. Området är fascinerande eftersom det omvärderar vår uppfattning om oss själva som i första hand kognitiva, tänkande varelser.  De menar att vi i första hand är kännande och ingenstans är detta mest uppenbart än under de första levnadsåren. Över till den förste av forskarna.

JAAK PANKSEPP

I boken The Archaeology of Mind: Neuroevolutionary Origins of Human Emotions (Norton, 2012), författad tillsammans med den kliniske psykologen Lucy Biven, presenterar Panksepp de dolda trakter längst ned i hjärnans omedvetna delar, som vi delar med de flesta levande varelser. I synnerhet däggdjur.

Panksepp, som är såväl psykolog som biolog och neurovetare, hävdar i detta 500 sidiga magnum opus, en sammanfattning av 40 års forskning och studier, att människan har sju grundläggande affektiva system. Affekter är till skillnad från känslor omedelbara och kan inte övervägas eller hindras. Känslor är mellanting mellan kognitiva observationer av affekter och affekterna.

De sju affekterna är: SÖKANDE, OMSORG, RÄDSLA, LUST, ILSKA, LEK, SORG.

Vissa av dem hänger ihop med kroppsfunktioner som sexualitet och urinering. De är alla essentiella för vår överlevnad, men vi har sällan klart för oss vad de står för eftersom de inte är medvetna. Dessa affekter kan dock lära oss att orientera oss medvetet genom att de upprepas och bildar kroppsminnen.

Panksepp är mest känd för sina djurexperiment där han fick råttor att fnittra genom att kittla dem. Han hävdade i motsats till sina kritiker att djuren drevs av affekten LEK, en omedelbar glädje. Djur har enligt honom ungefär samma inre känsloliv som vi. Därför vänder han sig emot att affekter ska behöva tolkas av våra tankar, en teori från 1910-talet, den så kallade James-Lange hypotesen.

I bokens första kapitel polemiserar Panksepp mot  inte bara de som fortfarande tror att affekter måste tolkas kognitivt för att uppfattas av hjärnan, utan även mot begränsningar i förståelsen av affekter hos psykoanalytiker, beteendeterapeuter, socialkonstruktivister och i den kände neurobiologen Damasios tidigare verk.

Eftersom boken har ett kliniskt fokus genom att den vill förstå patologiska reaktioner hos barn och unga för att kunna förhindra att mentala störningar uppstår senare, i synnerhet depression som drabbar 20 procent av USA:s befolkning, är Panksepp ute i samma ärende som Aristoteles: att behärska sina passioner genom en praktisk klokhet, phronesis.

Inte undertrycka dem, men förstå och styra dem. Inte bli passionernas fånge men heller inte tro att allt är kognition, medvetande, tankar. I detta var naturligtvis just Aristoteles en förebild snarare än Platon. Tankar är inte alltid starkare än affekter, även om vi vill tro det.

De sju affekterna är mycket gamla, kanske flera hundra miljoner år, eftersom andra arter som fåglar och kräftdjur uppvisar liknande affektmönster. I våra hjärnors nedre och mittersta skikt (hypothalamus, PAG området mm) finns dessa uråldriga omedvetna delar som förmedlar våra omedelbara och oundvikliga reaktioner vidare till högre hjärnfunktioner i det limbiska systemet, som amygdala och de basala ganglierna. Men inte heller dessa nedre skikt är medvetna utan blir det först när information når neocortex i frontallob och hjärnbark.

Affekterna tillhör den lägsta nivån, även kallad reptilhjärnan, vilken är väsentlig i de första årens utveckling och inlärning av instinkter, känslor, kroppsfunktioner, socialitet. Först senare blir de högre hjärnfunktionerna avgörande. Våra kroppar utvecklas det första året, medan hjärnans högre funktioner blir viktigare senare.

I den forskning som Jaak Panksepp bedriver vill han söka svar på frågor som tidigare neurovetenskaplig forskning förbisett, som varför vi ibland är ledsna, varför vissa är ledsna mer än andra, hur vi upplever entusiasm, lust, rädsla osv. För att ta reda på detta utan att begå oetiska experiment på människor har Panksepp lagt upp en trianguleringsmodell som indirekt genererar slutsatser utifrån tre empiriska källor:

1) mätning av subjektiva tillstånd

2) mätning av hjärnfunktioner (PET, fMRI)

3) instinktiva känslobeteenden.

 

Han sammanför resultat från djurexperiment (han har en professur i Animal Well Being Science) med observationer av och mätningar på människor. Eftersom han inte gör skillnad på människor och andra däggdjur vad gäller våra grundläggande affekter drar han slutsatsen att djur har samma sju affekter som vi. De känner, lider, gläds, leker och sörjer.  Dessa tillstånd är inte uttänkta smarta överväganden, men evolutionärt användbara reaktioner.

”När vi känner våra affektiva tillstånd behöver vi inte veta vad vi känner” skriver Panksepp (s. 15).

Affekter känns inte som något annat än just affekter, ”raw emotional feelings”, ”core emotional affects”, som inte går via kognition eller medvetandet. Att affekter är svåra att mäta betyder inte att de inte existerar, vilket var ett misstag forskare tidigare begick enligt Panksepp. Med dagens datortomografi och hjärnscanners finns nya möjligheter att förstå våra basala neuroaffektiva system bättre.

Men det gäller att flytta från fokus från tankar till känslor, från 1600-talsfilosofen Descartes ”Jag tänker, alltså finns jag” till Panksepp ”Jag känner, alltså finns jag” (en formulering från hans bok Affective Neuroscience 1998).

Hela vår utveckling stannar av om inte de grundläggande neurala funktionerna fungerar. Panksepp skriver:

”Vi är födda med medfödda neurala förmågor att till fullo utveckla våra sju grundläggande känslor som är inskrivna i de subkortikala nätverken i alla däggdjurs hjärnor” (s. 20).

Faktum är att vi förstår vår djupare mänskliga mentala natur bättre genom att förstå den djupare neurala naturen hos djur. Skratt, gråt, ilska låter ungefär likt oss hos primater men även andra däggdjur som delfiner och elefanter, men inte de högre uttrycken som skam och sympati.

De psykopatologier som uppkommer i vuxen ålder beror inte sällan på just störda affektsystem. De kan läkas med produktion av egna hormoner eller genom medicinering. Panksepp är en förespråkare av medicinering när inget annat fungerar, men i boken The Archaeology of Mind föreslås även ABT, ”Affective Balance Therapy”.

ABT är knappast någon vanlig terapimetod men den är ett kliniskt svar på den fråga som sysselsatt Panksepp under hela hans liv (född i Litauen 1942): Hur kan subjektiva erfarenheter existera i den fysisk och kemisk värld?   ABT är bygger på forskning från social neurovetenskap, utvecklingspsykologi, neuropsykoanalys och affektiv neurovetenskap. Panksepps medförfattare Lucy Biven är specialist inom just neuropsykoanalys, ett nytt forsknings- och behandlingsområde. Men först några ord om ABT.

I denna metodik är kroppen och det somatiska systemet uppvärderat. Bara samtal hjälper inte, utan patienten uppmanas förflytta sig, repositionera sig, skratta tillsammans i terapisessionen. Även uppmärksamhet av ögonrörelser är viktiga, vilket Panksepp redogör för i boken. Han själv skållades vid två års ålder på flykt i Litauen undan nazismen och genomgick under bokens tillblivelse behandling för cancer.

Han lät sig behandlas av en läkare för sina smärtsamma post-traumatiska upplevelser med hjälp av uppmärksamhet på sina ögonrörelser under samtal, EMDR (Eye Movement Desensitization and Reprocessing). Man förstår också att Panksepp själv lidit av smärre depressioner.

ABT är i sin linda men kan säkert hjälpa de barn och unga som lider av problem med att reglera sina affekter, vilket minskar deras möjligheter till ett gott liv som vuxen. Den forskare som mest studerat och behandlat unga för detta är den amerikanske barnspykologen Allan Schore.

 

ALLAN SCHORE

http://www.allanschore.com

I fyra böcker sedan 1994 då han debuterade med Affect regulation and the origin of the self har denne fritänkande vetenskapsman och terapeut utforskat liknande områden som Panksepp, med fokus på det lilla barnets hjärna.

I den samlingsvolym av föredrag och uppsatser som här ska behandlas, The Science of the Art of Psychotherapy (Norton, 2012), framträder ett område där barnpsykologi, neurovetenskap och klinisk behandling möts. Genom att fokusera på det lilla barnets och moderns samspel och kroppar snarare än dess isolerade hjärna vill Schore undersöka vad som sker i mikrodetaljer mellan de två.

Han menar att den högra hjärnhalvan som utvecklar barnets känsloliv går före den vänstra kognitiva halvan.  I anknytningen synkroniserar barnet sina affekter genom att modern visar sin affektreglering och kontroll.  De tre senaste decenniernas tvärvetenskapliga neuropsykologiska forskning summeras i en tidskriftsartikel som citeras i boken:

”The enduring impact of early maternal care and the role of epigenetic modifications of the genome during critical periods in early brain development in health  and disease is likely to be one of the most important discoveries in all of science that have major implications for our field” (s. 9)

Denna nya forskning om de yngsta barnens uppväxtvillkor är betydelsefull för att finna botemedel till, och helst förebygga, de 3,7 miljoner barn som vanvårdas i USA. De kan komma att utveckla post-traumatiska stressjukdomar, schizofreni, personlighetsstörningar (borderline) och svåra depressioner.

Att dessa barn verkligen kan ha fått hjärnskador av att utsättas för vanvård  beskrev i den populärvetenskapliga boken Why love matters: How Affection shapes a baby´s brain av den brittiska psykoterapeuten Sue Gerhardt 2004. Insjunkna delar av frontalloben upptäcktes hos tonåringar som genomlidit svåra uppväxtvillkor. Vid vanvård ”bränns” de affektiva reaktionerna in i hjärnan.

Men som Nobelpristagaren och minnesforskaren Eric Kandel kunnat verifiera så kan psykoterapi i senare år förbättra och reparera de skadade delarna. Hela Allan Schores forskning stödjer denna optimism om att behandling alltid är möjlig oavsett hur illa barn farit tidigare.

De siffror som Schore presenterar är närmast ofattbara och stämmer de har USA stora utmaningar:

1 av 5 barn lider av diagnosticerbara psykiska sjukdomar och 1 av 10 så pass att deras dagliga liv påverkas.

Siffrorna är från de amerikanska barn- och ungdomspsykiatrikernas studie från år 2003.

Allan Schore vill framförallt utveckla den äldre formen av anknytningsteori, såsom  pionjärerna John Bowly och Mary Ainsworth förstod den, till en reguleringsteori och en behandlingsmodell. I första halvan av boken, ”Affect Regulation Therapy and Clinical Neuropsychoanalysis”, beskriver han de nödvändiga mötena mellan modern och barnet. Dessa behövs för att barnet ska upprätthålla sin egen reglering, sin inre homeostas, dvs. kontroll av värme, energi, blodomlopp men även affekter och nervsystem.

Som John Bowlby skrev redan på 1960-talet så handlar anknytning om mycket mer än bara att ge fysiskt skydd till avkomman. Han avskydde den så kallade ”cupboard theory of love” som menade att mat och skydd var tillräckligt. Med neurovetenskapliga forskare som Allan Schore och i synnerhet psykoanalytikern Peter Fonagys begrepp om ”mentalisering” har nästa generation av anknytningsforskare bevisat vad Bowlby anade men inte alltid kunde visa. Även ansiktsuttryck och röstlägen stödjer inskolning, fostran eller socialisering om man så vill, för de allra minska, vilket barnspsykologen Colwyn Trevarthen visat.

Schore menar att behandling av unga och vuxna som lidit av svåra anknytningsproblem är möjlig om terapeuten förmår att få dem att återuppleva sina trauman i en nästan säker miljö. Är den helt säker kommer patienten inte vilja agera. De som lidit av ambivalent otrygg anknytning är ofta stressade och är redo att fly eller ta till strid.

De undvikande otrygga har lärt sig att ”spela död”, dvs. inte reagera (de dövar sig med opiater som heroin menar Jaak Panksepp). I ena fallet ständig terror, i andra ständig skam.  De två mänskliga autonoma nervsystemen, det sympatiska och det para-sympatiska, tar över; det stridsberedda sympatiska för det ambivalent otrygga barnet och det nedstängda sympatiska för det undvikande otrygga barnet.

Otrygg anknytning är ändå en slags anknytning men än värre är att inte ha någon anknytning alls, den oorganiserade anknytningen (se Tor Wennerbergs Vi är våra relationer). För Allan Schore finns tecken i det amerikanska samhället på denna patologiska och dysfunktionella frånvaro av någon form av anknytning mellan barn och mödrar (eller andra anknytningspersoner): ätstörningar, maniska och obsessiva beteenden, schizofreni, sexuellt traumatiserade, borderline osv.

Dessa mentala tillstånd drabbar unga och vuxna samtidigt som den amerikanska populärkulturen hyllar liknande yttringar i filmer, musik, framträdanden. Via internet skapas subkulturer där de mest sjukliga uttryck kan normaliseras eftersom tillräckligt många från hela västvärlden kan samlas och inte känna sig så ensamma och sjuka. Den författare som bäst skildrat detta är Siri Hustvedt i sina berättelser och essäer.

Amerikanen Allan Schore har gjort ett pionjärarbete med att föra samman modern anknytningsteori, psykoterapi och neurovetenskap. En svensk som försökt bana liknande vägar här hemma är Tor Wennerberg.

 

TOR WENNERBERG

www.torwennerberg.se

I boken Själv och tillsammans. Om anknytning och identitet i relationer (Natur & Kultur, 2013) utforskar terapeuten och psykologen Wennerberg vad det innebär att skilja ut sig från andra, att skapa en sund differentiering. Till skillnad från Schore och andra forskare som undersökt brister i anknytningen vill Wennerberg förstå hur man kan upprätthålla både närhet och autonomi, dvs. att varken bli isolerad (som i otrygg anknytning) eller sammansmält (som i osund anknytning).

Som praktiserande terapeut med teoretiskt intresse upptäckte han att många led av för nära relationer till sin partner. Dessa patienter hade svårt med känslomässig självreglering, vilket tyder på liknande affektiva patologier som Schore diskuterade innan. Tor Wennerberg vände sig till den tyske parterapeturen David Schnarch för att förstå och finna behandlingsformer för de par som inte förmår att vara egna självständiga individer i en relation.

Vi är evolutionärt formade under miljontals år att lösa sociala problem. Våra hjärnor är sociala problemlösare, inte egensinniga upptäckare (även om några begåvningar är så skapta). För att klara oss tillsammans i jägar- och samlargrupper på marken behöver vi kunna läsa av varandras reaktioner.

Dessa affektspeglande interaktioner mellan individer leder till självständighet. Vi blir alltså bekräftade som individer via andra. Yttre reglering som via spegelneuroner får oss att reglera vårt inre.  De första åren lär oss detta om anknytningen fungerar väl vilket den gör i de flesta fall.

Wennerberg formulerar vår mänskliga evolutionära psykologiska uppgift som att evolutionen har gett oss vårdnadsgivare, mödrar i första hand, mot vars hjärnbark vi kan koppla upp oss tills vår egen utvecklats.

Den populärvetenskapliga boken Själv och tillsammans föregicks av en liknande studie av modern anknytningsteori som riktar sig till praktiserande psykologer, psykiatriker och terapeuter, Vi är våra relationer. Om anknytning, trauma och dissociation (Natur & Kultur, 2010).

Där undersökte Wennerberg den oorganiserande anknytningen, den svåraste formen av skadlig mental påverkan som en förälder kan utsätta ett barn för – när modern (eller annan anknytningsperson) blir ett hot för barnet. Den som ska rädda och skydda barnet är samtidigt den som genom våld och oberäknelighet hotar barnet. Någon ambivalent otrygg eller undvikande otrygg anknytning är inte möjlig, utan bara förvirring.

Denna desorganiserade anknytning innebär en ”skräck utan lösning”, en paradox där barnet drar sig undan föräldern men inte för långt bort.  Barn i högriskmiljöer är överrepresenterade men runt 15 % av alla svenska barn lider av denna patologiska anknytning.  De har ett permanent dysreglerat rädslosystem. Deras föräldrar, oftast modern, har själv ett trauma och har inte kunnat föra över hur affektreglering fungerar till sitt barn eftersom hon själv inte har kontroll över sin ångest och rädsla.

Vuxna med dessa problem kan inte redogöra för sin uppväxt, deras berättelser bryter samman och som partner kan de vara outhärdliga (se Den mörka hemligheten av Dan Josefsson och Egil Linge).  Ett dissociativt beteende blir en vanlig reaktion, där personen kan bli stående med halvslutna ögonlock, avskärmad och inte kontaktbar.

För det barn som kommer föra vidare detta dysfunktionella beteende blir föräldern skrämmande och obegriplig.  När varken deaktivering (som i undvikande otrygg anknytning) eller hyperaktivering (som i ambivalent otrygg anknytning) fungerar i kontakt med föräldern sker ett sammanbrott i relationerna och alla försök till att knyta an frikopplas till ett separat psykiskt system , avskilt från personligheten där de blir för smärtsamma att härbärgera. Istället uppstår de psykopatologier som Schore nämnde, PTSD, borderline, schizofreni etc.

Tor Wennerberg tror att patientens sammanhängande berättelser inför en psykoterapeut kan läka de trauman som skapats. De inre arbetsmodeller och mentaliseringar som förstörts under uppväxtåren kan omformuleras så att gamla sår kan läka.  Att berätta kan göra oss hela och fria.

 

Vidare läsning :

Bowlby (2010) En trygg bas

Broberg m fl (2006) Ankytningsteori

Broberg m fl (2008) Anknytningsteori i praktiken

Broberg m fl (2012) Anknytningsteori i förskolan

Gerhardt (2011) Kärlekens roll. Hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna

Hagström (2019) Kompletterande anknytningsperson på förskola. Avhandling, Malmö

Hart (2008) Neuroaffektiv utvecklingspsykologi

Hart (2009) Anknytning och samhörighet

Hart & Schwartz (2010) Från interaktion till relation

Josefsson och Linge (2011) Den mörka hemligheten

Havnesköld m fl (2009) Utvecklingspsykologi

Kihlbom (2003) Små barns behov och utveckling.

Kihlbom, Lidholm, Niss (2010) Förskola för de yngsta

Panksepp och Biven (2012) The Archaeology of Mind

Perris (1996) Ett band för livet

Schore (1994) Affect regulation and the origins of self

Schore (2003) Affect regulation & the repair of self

Schore (2003) Affect dysregulation & disorders of self

Schore (2012) The science of the art of psychotherapy

Stern (2011) Ett litet barns dagbok

Stern (2012) Forms of vitality

Wennerberg (2010) Vi är våra relationer.

-”-                 (2013) Själv och tillsammans

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s