Danska tidskriften Sidegaden och poeten Michael Strunge i Köpenhamn 1982

 

 

Tidningen Sidegaden – Tidens skelett. Reportage i 2NioNio nr 7/1983

 

”Eufori, rus och kosmisk självupplevelse. Ett avvisande av 70-talets bekännelselitteratur och pratprosa till fördel för surrealistisk reflexion och formgivning”. Så vill Anders Traustedt i tidskriften Rallarros beskriva den nya danska poesin.

Michael Strunge, som i sin roll som poet och litteraturredaktör för tidningen Sidegaden mer än någon annan förkroppsligar denna 80-talsgenerationen, säger:

-Modernismen blev aldrig utvecklas. Många experiment stoppades med nazismen. Ett helt estetiskt kraftfält fick sina ledningar avklippta. Nu är han och människorna runt Sidegaden i full färd med sitt eget experiment. 60-talsvänstern kallar dem för fascister.

Det har kommit ut en ny tidskrift i Danmark. Den heter Sidegaden. Sidogatan alltså. När jag flyttade ned till Köpenhamn i somras upptäckte jag att det inte bara var en ny tidskrift som stod för något annorlunda, utan att en hel poesigeneration hade fötts.  Och med den konstnärer, fotografer, kritiker.

Vi har alla sett hur punken 1977 gjorde rent hus med alla invanda föreställningar. Inte bara om rock utan om politik, skönhet, uppror. Vad det nu gäller här i Danmark är främst poesi och många av de nya poeterna har samlats runt Sidegaden. Vilka motsättningar finns det mellan den nya 80-talsgenerationen och den gamla vänstern från 1968? Och varför startar man en sådan här tidskrift?

Med den sista frågan i skallen gick jag till ett möte med Sidegadens ansvarige utgivare Marianne Östergård och tidskriftens poetiske litteraturredaktör Michael Strunge. De satt på det fackföreningsägda förlaget Fremad som ger ut Sidegaden.

Varför en tidning?

-För att det är kul, för det första, säger Marianne. Man kan ha en massa teorier om vad vi står för, men vi gör det här för att vi har lust.

Sidegadens redaktion är ingen homogen samling, menar hon. Men det finns ett klart oppositionellt syfte med tidskriften.

-Jag var så trött på alla litteraturtidskrifter som liknade varann, gjordes av samma människor och aldrig släppte in nytt folk. Det är som en inneklubb. Alla ses på samma konserter, gallerier, caféer. Det är klart att inspirationen blir ganska likartad om det inte rör på sig mer.

Hon blir lite argare.

-Droppen kom när Luftskibet, en ny tidskrift, gavs ut. Den gjordes återigen av Suzanne Brøgger, samma Vita Andersen, samma Klaus Rifbjerg.  Så jag pratade med folk här på förlaget och tog kontakt med Michael Strunge som jag visste var intresserad av nytt liv i litteraturen och kulturlivet, berättar hon och gör en gest åt Michaels håll.

 

FÖRLUST FÖR FÖRLAGET

Han kommer ihåg hur han i februari-81 drog ihop folk och hur man och Marianne och deras vänner diskuterade en hel vår.

-Men det var bra med allt prat för det var ingen av oss som hade hållit på med något som en tidskrift förr, säger han.

Marianne är, som den ende i redaktionen, anställd på förlaget. De andra medarbetarna – layoutare, fotografer, journalister – får pengar per bidrag. Hela upplagan är på modiga 5000 ex och ett nummer kostar 25 svenska kronor.

Men den går med stor förlust för förlaget och jag frågar om de inte arbetar under vissa villkor, politiska eller kommersiella.

-Nej, svarar Michael. De har aldrig krävt något speciellt av vårt innehåll. Vi är inte i händerna på Fremad, inte på något sätt. De ville ge ut något som var ett alternativ till de kommersiella tonårstidningarna Staccato och Blitz. Men det är klart de hade inte räknat att det skulle handla så mycket om konst.

Marianne tillfogar:

Sidegaden är mer en slags litteraturtidskrift än en ungdomstidning.

-Vi har en politisk hållning, en moral, säger Michael. Tidningen ska göras av ungdomar för ungdomar. De andra tidningarna Staccato och Blitz är genomkommersiella och sprider politikerförakt och det är helt fel tycker jag. Det är grogrund för stupiditet.

-Vi har gjort politiska reportage, t ex om husockupationerna och då går vi emot sossarnas bostadspolitik och deras borgmästare Weidekamp.

LO-ägda Fremad bedriver alltså ingen styrning av innehållet. Vad är det då för ideologi som ligger bakom Sidegaden? Kan man kalla tidskriften för anarkistisk?

Ja, det kan man säga, säger Michael. Anarkistisk passar bra.

Jag förstår att både Marianne och Michael och alla andra i den nya 80-talsgenerationen är trötta på den vänster som dominerat så mycket av 60- och 70-talet i Danmark. Den har blivit en del av systemet och slätats ut.


TRÖTTA PÅ TRENDER

Men finns det inte samma risk med det nya som Sidegaden står för? Marianne svarar helt ärligt:

-Visst finns det. Vi kan också dras in i kommersen, men vi försöker ta upp sådant som ligger oss nära och kritisera det. Det finns diktsamlingar med rent kommersiella syften som vi skrivit. Likadant med all new-wave musik bara låtsats vara något.

-Jag är så trött på alla musiktrender, säger Marianne plötsligt. Nu ska alla skriva om Neil Young. Vem visste vad han gjorde för ett halvår sen? Sedan är det någon annan artist. Skivbolagen uppfattar oss som sin PR-firma.

-Men vi recenserar mer kritiskt än dagstidningarna, säger Michael.

-De fattar inte att en tidning är en egen produkt med ett eget syfte. De vill bara ha gratisreklam, det är jävligt irriterande, ryter Marianne till.

Michael fortsätter att tala om recensioner.

-Vi gör det på ett mycket subjektivt sätt. Vi hycklar inte med någon ytlig objektivitet. Det krävs mer moral av den som recenserar om han gör det subjektivt. Jag använder mina privata associationer i mina recensioner och de kan ibland läsas som prosadikter. Det är omöjligt att göra objektiva recensioner – dessutom blir det tråkigt!

MODETS VAXGENERALER

Michael Strunge har hittills givit ut fyra diktsamlingar (det kommer två till före jul). Han har också varit med i radion och i andra litterära sammanhang alltsedan debuten 1978. Nu är han 24 år och kan försörja sig som poet och kritiker.

Tillsammans med Søren Ulrik Thomsen, F.P. Jac, Bo Green Jensen, Henning Fleischer m fl. utgör han den nya 80-talsgruppen av poeter.

Här är ett smakprov på hans spännande språk, hämtat ur ledaren till det första numret av Sidegaden 1981:

”Från sidogatorna syns huvudgatans formstöpta liv i död: Modets vaxgeneraler är på parad genom tidens con/uniformer – bakom hjärtsäkert glas. Glaset är genomskinligt: Speglar och fångar en generation med morötter, i täcken och permanent på rullskridskor med en whopper i handen – på jakt efter jobb och kontakter, på jakt efter Nya Prylar, på jakt efter kapitalkulturens bilder av ungdom.

Ljudet av staccato-disco, fullt av stil och tomhet. Enskilda söker sig bort från strömmen av pengar, söker sig ut, söker in till sidogatorna. Från husens små rum strömmar de utstötta ut, som blod av maskinen. De har energin med sig – från hjärna, hjärta och kön.

Vid änden av sidogatorna ligger huvudgatan som en TV-skärm. Kropparna börjar gå emot den som en helhet i rörelse, inte som en statisk enhet. Inte en kemisk upplösning på väg till kristalliska strukturer. Men som en fysik utlösning på väg att fylla och förgifta maskinen, så den upplöses och nya amorfa strukturer bildas.

Det är inte bara modet, stilen, ytligheten.

Det är inte rytmen, som ett ur.

Det är inte nyhetens nyhet och spegelns identitet.

Det är inte Miss Mode och Mr Media.

Det är inuti, hjärtat t ex.

Det är kropparnas röster, idéen.

Det är det nya som blir – det som ökar medvetandet.

Det är sin egen skapelse, gemensamt stoff. Murens graffitti, t ex.

Sidogatorna för dit där ord är större än damm. De är kanaler, ledare för de energifyllda strömmarna som ännu bara kan märkas som en skälvning i nervspetsarna, mediamaskinen och förstäderna. De strömmarna kan föra oss till andra ställen.”

 

80-TALETS MODERNISM

Michael Strunge har i sitt diktande gått igenom flera faser. Från att i de två första diktsamlingarna ha arbetat med kosmiska bilder utan direkt tradition (utom Bowie-inspirationen som antyds i titlarna Speed of Life från Low som blir diktsamlingen Livets Hastighed och Future Legend från Diamond Dogs som blir boken Framtidslegender) går han med de två följande ut först som punkare (Skrigende punktexter 1976–79) och därefter som medveten modernist (Vi folder ur drømmens faner ud).

Men det var alltså med David Bowie det hela började?

-Ja, för mig i vart fall, säger han. När The Man who Sold the world kom 1972 så slog det rätt till i skrevet på mig. Det var musiken, rösten. Texterna kom senare. För övrigt är jag trött på att Bowie jämt tas upp. Han gör sin sak, jag gör min.

Jag fortsätter dock temat och säger att kameleonten Bowie är just den typen som passar in på de stora rollbytena som löper genom hans diktsamlingar.

-Det är väsentligt för mig, säger Michael, att kunna byta roller. Både privat och som diktare. I den första boken är det en ung romantiker som talar, i den andra en erfaren gammal man som berättar om sina resor genom rymden. I Skrigende är det naturligtvis en punkare och i den sista en visionär.

I just den sista, Vi folder drømmen faner ud, finns flera citat av Rimbaud och ett efterord om surrealistledaren André Breton och om den s.k. automatiska skriften. Och om man bläddrar i några nummer av Sidegaden så ser man hur modernismen dyker upp. Dada och surrealismen presenteras, de första modernisterna Rimbaud och Lautrémont likaså. Jämsides med detta historiska perspektiv så experimenteras det med nya medier; videon som konstnärligt medium går att läsa om i nummer tre.

Så modernismen är på språng in i 80-talet?

-För mig fanns Rimbaud med från början, fast omedvetet. Jag använde hans symbolism utan att veta om det. Nu när jag läst mer av honom så vågar jag mer. Jag var rädd att vara dunkel tidigare, men nu vet jag att vissa saker får vara och är dunkla.

-Vad jag som diktare kan göra är att föra en känsla vidare. Sedan får läsaren ta hand om den. Poesi handlar om att njuta, att njuta sorgen eller glädjen.

 

HÖGERROMANTIKER

Michael har en bild av hur dikten kan fungera.

-Den är som ett tåg man kliver på. Allt är mörkt och man ser inget, men tåget finns där ändå. Det utanför är bara fladder och dimma, det enda som existerar är tåget.

-Hela modernismen blev ju aldrig utvecklad. Många estetiska experiment fick stoppas när nazismen kom. Det var som ett helt estetiskt kraftfält fick sina ledningar avklippta.

Apropå nazism har Sidegaden fått veta att de inte varit nog varsamma i hanteringen av de symboler nazisterna använde.  I pressen har de kallats allt från våldsestetiker, antirationalister, antihumanister och döddansare till självdestruktiva högerromantiker.

Michaels dikter behandlas utförligt i den ansedda vänstertidningen Informatíon. Tre gånger upprepades ordet fascist i samband med hans namn. Han fick veta att han inte var nog försiktig i sitt tal om blod, jord och kropp, fascisternas kraftuttryck. I många av Michaels dikter är det känslorna, kroppen och biologin som får betydelse och liv. Jag frågar honom om han känner sig hotad av kritikerna.

-Nej, svarar han och skrattar. Det är snarare vi som hotar dem.  Vi kan det vi gör och vi är starka, de nya poeterna. Vill man inte förstå dikterna så går det inte. De är fantasilösa, kritikerna i Danmark.

 

I nummer tre av Sidegaden försvarar han sig och pekar på att det snarare är medelklassen (som läser Informatíon?) som brukar vara fascismens medlöpare. Inte de som står utanför samhället; poeter, punkare, husockupanter och andra rebeller-

Många av de s.k. 80-talsdiktarna ställer sig inte negativa till de mål som alternativrörelserna har, men det är de stela formerna som hindrar identiteten att komma fram. Michael själv är väldigt optimistisk både i sin senaste diktsamling och i sin syn på framtiden. Han säger apropå 80-talets uppror:

-Det kommer ett nytt uppror efter 1968 och 1977, det är jag helt säker på.  1988 ser bara helt annorlunda ut för det är ett anonymt uppror utan ledare och stora organisationer. Allt sker i det tysta för att inte staten och media ska kunna få tag i det. Ett nytt anonymt samhälle av självorganisering, små förlag, små skivbolag, växer upp mitt i det gamla. Men man kan inte exploatera det. Två kommer att ränna förgäves i hälarna på det nya anonyma upproret. Detta tror jag på, i mina bästa stunder.

 

Modernism, expressionism, nyromantik. Det är svårt att använda beteckningar när man själv är mitt uppe i den -ismens årtionde sägs stå för. Tidskriften Sidegaden och gruppen kring den kallar sig 80-talsgenerationen. Med ett årtionde kan allt och inget sägas, Men 80-talsgenererationen har fötts. Äntligen.

 

DIKTER

”en likgiltig duett av strängar löper över livets ur

medan de ordinäras dörrar tränger sig på,

söker splittra oss med auktoritära flaggor och vimplar

som stämplat 70-talet som ängsliga pubertetstider

låt människorna krossa sina äregiriga naglar

när vårt nytänkande blomstrar ut från sommareftermiddagen

som skall putsa av 80-talet som motiverat”

F.P. Jac, 1976

 

”Vi är dynamiska dynamomaskiner,

som summar i stadens krigsstatistik

vi är energiska gerillor,

krigare utan vapen och blod

Vi slåss med vrede och energi

vi skjuter med gitarrackord

vi gör granater av refränger”

Michael Strunge, 1979

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s