Lagom till min sextioförsta födelsedag 11 april 2019 visade Navid Modiri upp ett starkt lag opinionsbildare på Intiman igår i Stockholm. De tillhör en fjärde grupp svenska dissidenter som nu snabbt etablerat sig på den offentliga debattscenen i Sverige.

2017 skrev jag om de tre tidigare grupperna:

Nr 1 – Kajsa och Jonathan Friedman, Jan Milld, Ingrid Björkman som från akademiskt och journalistiskt håll bedrev en kvalificerad kritik av invandringspolitik och mångkultur. Liknande, men mer av det migrationsindustriella etablissemanget accepterad kritik, framfördes vid samma tid av ickesvenskar som Hans Nestius samlade till en antologi, Zaremba, Rojas, Karaveli (se min artikelserie Sverige sett utifrån). Redan från början var alltså utlandsfödda kritiker mer accepterade i debatten än svenskar, värt att notera så här 30 år senare.

Nr 2 – Gunnar Sandelin, Jan Tullberg, Karl Olov Arnstberg, Mats Dagerlind, Ingrid Carlqvist, Marika Formgren, Julia Caesar, jag själv m fl. Vi började formulera oss i Newsmill runt 2010 och publicerade böcker och artiklar, arrangerade föredrag och manifestationer under detta decenniums första år (som möttes av deplattformering och motstånd vilket dissidenter alltid mött och förlorat jobb). Genombrottet för SD i riksdagen och framgångsrika alternativmedier var kännetecknande liksom våra försök att begripa mer än bara invandringsfrågan. Bloggen Invandring och mörkläggning, främst driven av KO Arnstberg, tar sådana mer intellektuellt ambitiösa grepp liksom Jan Tullbergs inlägg.

Nr 3 – I den tredjegruppen räknade jag alltså 2017 in Ann Heberlein, Katerina Janouch, Marcus Birro, Joakim Lamotte, Arga Blatten, Jens Ganman och Chang Frick. Birro är nu uträknad till fotbollen men de övriga är en yngre pigg skara, till vilka man kan räkna Hanif Bali och Aron Flam och kanske några till.

Nr 4 – Denna mer heterogena och medialt accepterade grupp är de som igår stod bakom produktionen #hurkanvilive igår i Stockholm och tidigare i år i Malmö. Navid Modiri berättade om inspirationen från USA, särskilt Joe Rogans poddar. Han kunde lagt till The Rubin Report, Jordan B Peterson, Bret och Eric Weinstein m fl runt The Intellectual Dark Web.

Men de svenska nya förmågorna har ännu en bit kvar till de mer akademiskt framstående amerikanska förebilderna, med undantag kanske för Ashkan Fardost, Aron Flam och Ann Heberlein. De kan debattera på ett djupare och vetenskapligt plan, men idag finns inte det utrymmet i den svenska offentligheten. Tidskrifterna Kvartal, Axess, Respons m fl är inte redo för att ta tag i de utmaningar som nordamerikanska forskare inte undviker och som publiceras t ex i Quillette. Vår enda man som står sig är Alexander Bard, vilket är medförfattare till boken Digital Libido som Ashkan Fardost visade upp inledningsvis. Mer än så fick vi inte se av denna kreativa men tunglästa civilisationshistoria, men Fardosts föredragning av de senaste 8000 åren i människans historia var utomordentlig. Väl i klass med Stefan Molyneux .

Gårdagen debattafton var ett statement även om inget nytt sades. En ny, yngre generation dissidenter har trätt fram sedan 2017, med rötter i ståupp- och programledarbranschen. De är inte bundna vid SD som flera andra av oss dissidenter har varit, är nästan uteslutande av utländsk börd men uppvuxna i det extrema Sverige, och tar hela migrationsdebatten med stor portion ironi. Jag tror det är rätt väg även om jag själv tycker flamsandet är ibland påfrestande.

Kan nästa upplägg få med Fardost, Bard och Arnstberg som diskuterar civilisationers uppgång och fall, medieteknologier och demokrati, vore jag än mer imponerad. Släng in Niall Ferguson med hustru Ayaan Hirsi Ali och Lars Vilks så blir det åka av. Och Katie Hopkins, Douglas Murray . . .

Den 23 april är Navid Modiri igång med #hurkanvilive i Göteborg. Lycka till!