FAMILJEPOLITIK – UTDRAG UR MIN BOK SVERIGE 2020

2014012200135952df0d47318fa

Ett område kulturvänstern och de offentligt försörjda folkuppfostrarna älskar att blanda sig i är folks familjerelationer. När det är som värst omhändertar socialtjänsten barnen, vilket givetvis ska vara möjligt i ansvarsfulla välfärdsstater men Sverige har tyvärr en dålig tradition på området. Är omhändertagande inte relevant men görs ändå blir resultatet ett byråkratiskt och socialt förtryck av familjer som valt att inte anpassa sig till välfärdsstatens ideal och rutiner.

När före detta domaren Brita Sandberg- Weitman pensionerade sig läste hon in sig på över 150 överklaganden till Justitieombudsmannen (JO) i omhändertagandeärenden . Hon fann få reella och lagliga anledningar att ta barn från föräldrar. JO anmälningarna följdes bara upp formellt, dvs. om fallen hade administrerats korrekt, inte om det fanns fog för omhändertaganden utifrån lagens intentioner. JO tog alltså inte ställning i sak utan tittade bara på om rätt handling hade nått till rätt person. Konsekvensen var att JO visst tog ställning i sin ovilja att väga skäl mot varandra.

Därmed hade myndigheterna alltid rätt. Slutsatsen av den erfarna juristen Sundberg- Weitmans genomgång var att svenska föräldrar har få möjligheter mot sociala myndigheter ute i kommuner och landsting. Det företräde för myndighetsbeslut gentemot medborgarnas rättigheter som diskuterades på 1970-talet av juristerna Gustaf Petrén och Jacob W F. Sundberg löper fortfarande som en röd tråd i den svenska byråkratin. För skattmasar och socialarbetare finns en fördel i att de antas ha fattat ett korrekt beslut. Denna rätt gäller i alla instanser intill dess motsats är bevisad. Skolgång är till exempel enligt lagstiftning och kommunbeslut alltid rätt för alla barn oavsett.

Att familjer inte skulle vilja sätta sina barn i den svenska skolan är en skrämmande tanke för bevarare av den omfattande svenska välfärdsstaten. Har man sedan inte haft barnet i förskola innan och tvekar om skola verkligen är rätt ringer varningsklockorna . Några familjer vägrar dock att skicka sina barn till skolan och bedriver hemundervisning. Skälen är olika men juridiskt sett råder i Sverige sedan år 2010 ett förbud mot hemundervisning. Därmed är Sverige det enda land i EU förutom Tyskland som förbjuder hemundervisning. Hitler införde förbudet år 1938 för att inte föräldrar skulle hålla sina barn från den goda nazistiska statens propaganda i klassrummen.

I övriga västvärlden finns inga förbud. De största hemundervisningsländerna är USA; Storbritannien och Australien, länder med starka frihetstraditioner och klassiskt liberala värderingar. Svenska barnfamiljer med hemundervisade barn lämnar landet, ofta för närbelägna Åland så man kan fortsätta tala svenska och där den finska staten välkomnar dem . Kommunala skolnämnder i Sverige har utdelat vitesbelopp på flera hundra tusen kronor för skolvägran och till och med meddelat föräldrar att barnens säkerhet inte kan garanteras i kommunen. Det betydde att barnen kan komma att omhändertas på grund av skolvägran.

Den extrema och unika svenska hållningen att förbjuda hemundervisning är sällan ifrågasatt i offentlig debatt. Tvärtom fanns stöd i riksdagen år 2010 när folkpartiets motion om att ytterligare skärpa lagen. Det mest liberala partiet i Sverige förbjuder individuella initiativ utifrån eget ansvar och samvete som är godtagbara i 26 av 28 EU länder och i hela västvärlden. Bara i Sverige och Preussen finns totalitära liberaler.

Offentlig barnomsorg och förskola är grunden för välfärdsstater som vill främja båda föräldrars yrkesarbete, befria kvinnor och för att stimulera barn att lära sig och utvecklas i en trygg miljö med andra barn. Av dessa tre skäl för att organisera barnomsorg är det sista skälet inte tillräckligt väl hanterat för de allra yngsta, de mellan 1 och 3 år. Sverige har troligen världens högsta antal småbarn under 3 år i barnomsorg, 85 %. Aldrig någon annanstans har så många och så små barn varit borta från sina hem så länge i institutionell miljö. Det är ett experiment av de enorma proportioner som Platon drömde om i sitt statsauktoritära verk Staten och Huxley och Orwell skrev om i sina dystopier.

De yngsta barnen är föremål för alla slags statspropagandister eftersom familjer hinner påverka barnen innan staten hinner ta barnen vid förlossningen. Nazister och kommunister, utopiska socialister och platonister är i detta avseende besläktade med demokratiskt beslutad nytotalitarism i avancerade välfärdsstater där Sverige ligger först.

En del svenska småbarn trivs i förskolan men inte alla 85 % av de under 3 år är redo. Ändå finns det inte mycket diskussion eller forskning i Sverige om hur dessa barn egentligen mår i förskolan. De internationella undersökningar som gjorts refereras inte och diskuteras inte av svenska förskolexperter och forskare . Vad som är känt utomlands är att långa dagar i stora grupper är dåligt för små barn. Intuitivt vet naturligtvis svensk förskolepersonal och svenska föräldrar detta men de har inte tillgång till de vetenskapliga forskningsresultat som kan stödja vissa barns olust och ohälsa. Man lämnar sina barn, personalen gör så gott de kan och man hämtar och suckar. Ingen sakfråga verkar det som men tvärtom är behandlingen av de yngsta och äldsta ett bra mått på hur värdigt ett samhälle är.

Zarembas åldringar och dessa småbarn är alla utsatta för välfärdsexperimentet Sverige.
Den normala vistelsetiden för tvååringar i Sverige är 30 timmar/vecka – 6 timmar/dag. 25 % av småbarnen är hemifrån mer än 35 timmar/vecka och 13 % mer än 40 timmar/vecka . Med restider blir dagarna närapå som ett heltidsjobb. För småbarn kan stora barngrupper bli jobbiga men istället för att minska antalet barn per vuxen har dubbelt så många fler barn skrivits in än tidigare i grupperna.

År 2003 var småbarngrupper med 17 barn eller fler 8 % och år 2010 var de 16 % . Svenska förskolor har inga precisa regler för gruppstorlekar, bara rekommendationer. I Storbritannien och i några delstater i USA liksom på andra håll i västvärlden finns exakta gränser.

Barnens pedagogiska och socio- emotionella utveckling är två mål som enkelt uttryckt visar förskolornas kvalitet. Svensk och nordisk förskola gör ingen åtskillnad mellan å ena sidan lärandemål, år andra sidan sociala och emotionella mål. Förenklat kan man säga att barnträdgårdar och lekskolor var pedagogiska institutioner för medelklassens hemmafruar, medan barnstugor och daghem var barnpassning för yrkesarbetande kvinnor. År 1974 sammanfördes de två delarna under begreppet förskola där dels pedagogiska aktiviteter skulle anordnas, dels barnomsorg. För barn under 3 år är dock lärandet inte lika viktigt som socio- emotionell utveckling.

Folkhälsoinstitutet gjorde en forskningsöversikt år 2009 över internationell forskning om lärande och socioemotionell utveckling hos förskolebarn på längre sikt. Där fanns man att visserligen var förskolevistelse bra för lärande senare upp i skolåldern, men förskolevistelsens betydelse för de äldre barnens förmåga att knyta an, hantera sociala relationer och stabila känslouttryck inte kunde verifieras . Det fanns studier som visade på att tidig start i förskola och långa vistelsetider lett till mer utåtagerande skolbarn och bristande affektkontroll.

Ändå fortsätter svenska förskolor att fyllas på med småbarn som om dessa studier inte betyder något alls. Kanske förvärrar förskolor de yngsta barnens känsloliv, kanske inte. Området är angeläget att forska om eftersom inskrivningen av småbarn har flerdubblats på det senaste decenniet, men de senaste svenska longitudinella vetenskapliga undersökningarna gjordes på mitten av 1990-talet. Om ansvariga för behandlingen av forskning om de yngsta barnens socio- emotionella hälsorisker i svenska förskolor hade följt miljöskyddslagen hade ingen massinskrivning fått ske av barn under 3 år. Lagen hade sagt stopp om aktuell etablerad vetenskaplig forskning inte kunde undanröja risker för miljön. Vid motstridiga forskningsresultat hade miljöskyddslagen inte tillåtit byggstart av eventuellt hälsofarliga anläggningar, men något sådan prövning görs inte för samhällets mest sårbara och minst talföra medborgare.

Bakom denna massinskrivning av barn i tidiga känsliga år ligger en kollektiv syn på människor. Alla andra småbarn är i förskola och alla andra föräldrar dubbelarbetar. Men barn är individer. Vissa småbarn drabbas av infektioner mer än andra, andra barn är mer fästa vid sina föräldrar. Barnkonventionens paragraf 3 talar om barnets intressen i första rummet, inte barnens. Men svensk familjepolitik ser barn som kollektiv, liksom föräldrarna.

Kritiken ovan av den snabba och ogrundade massinskrivningen av småbarn i svensk förskola betyder inte alls att små barn aldrig ska lämna hemmet. De har visst behov av sociala kontakter utanför familjen men det betyder inte att alla barn under 3 år mår bra av att vistas i grupper med 15-20 andra småbarn i 6- 10 timmar om dagen . För majoriteten av de 85 % av småbarnen i förskola under 3 år fungerar det kanske men de individuella skillnaderna är för stora. Vidare vistas barn från riskmiljöer längst tid i förskolor med lägre kvalitet. Små effekter på många barn ackumuleras och kombineras de med sämre familjeförhållanden kan vissa barn fara illa. Om nästan alla svenska barn under 3 år går i förskola blir omfattningen av barn med hälsorisker väl många.

Det finns mycket att kartlägga i de stora barnkullar som träder in i förskolan under den mest kritiska perioden i sitt liv med enorm tillväxt i hjärna och utan fullt utbyggt immunförsvar. Att väga samman riskfaktorer varav vissa typer av förskolevistelse utgör några är inte bara en stor vetenskaplig uppgift utan också ett nödvändigt samhällsuppdrag.

De riskfaktorer som inte uppmärksammas tillräckligt i svensk forskning, barn- och familjepolitik och av förskolans aktörer gäller ett avsevärt antal barn under 3 år. Ungefärliga siffror baserade på 60 000 barn i ettårsåldern och 110 000 barn, N=170 000, i tvåårsåldern i förskola och tillgänglig offentlig statistik och internationella forskningsresultat som hittills redovisats, samt amningsstatistik, fattigdomsstatistik och epidemiologi visar följande antal barn i åtta grupper med riskfaktorer från födelsen:

1. Tidig start i förskola= N 170 000 småbarn/år
2. Långa vistelser i förskola, mer än 36 timmar/v 42 000 (25 %)
3. Otrygg anknytning till omsorgsgivaren (modern) 60 000 (35 %)
4. Barn i förskolor av låg kvalitet 42 000 (25 %)
5. Barn i socioekonomiskt svaga familjer 25 000 (15 %)
6. Barn med utländsk bakgrund 35 000 (20 %)
7. Barn med överkänslighet (allergier etc.) 35 000 (20 %)
8. Barn som inte ammats fullt det hela första året 20 000 (37 %)

Tabellen läses så att av de 170 000 barn under 3 år som börjar förskola har 42 000 barn långa vistelsetider, 60 000 barn otrygg anknytning och så vidare. Riskfaktorerna kan givetvis kombineras.
Sambanden mellan 3 och 5 finns väl belagda i barnpsykiatrikern John Bowlys iakttagelser i brittiska barnhem på 1920-talet, där han såg att barn med miserabla uppväxtförhållanden också hade känslomässiga störningar och familjeproblem.

Sambanden mellan 1, 2 och 4 och senare beteendeproblem i skolåren är klarlagda i de amerikanska NICHD studierna . Förskolan kan upptäcka utsatta barns situation, men också förvärra deras problem genom långa vistelsetider tidigt i dåliga förskolor. Tyvärr finns heller inte den bäst utbildade personalen i de mest utsatta områdena, vilket förvärrar kombinationen av flera riskfaktorer. I utanförskapsområden med hög andel utländska barn och många familjer utan arbete finns många barn med riskfaktorerna 3, 4, 5 och 6.

Slutsatsen av uppställningen är att av 170 000 barn under 3 år finns runt 35 000 barn årligen som påverkas av flera riskfaktorer. Om massinskrivningen räknas några år efter maxtaxans införande, säg år 2005, har Sverige år 2015 runt 350 000 barn i förskola och skola som kan lida av flera slags socio- emotionella problem. Tidig start i förskolan har för dem inneburit att de kan ha utsatts risker utlösta av förskolevistelsen. Tre av de åtta riskfaktorerna härrör från förskolan, resten från familjer, kroppslig utveckling och samhällsproblem.

Denna dystra beskrivning ger för handen att förhållandena i svensk förskola för små barn kan vara problematiska. Två invändningar kan vara dels att personalen är internationellt sett välutbildad (bara 5 % saknar någon form av utbildning), dels att de internationella forskningsresultat som visar vissa negativa konsekvenser inte behöver gälla i Sverige. Den första invändningen berör bara en av åtta faktorer, förskolor med låg kvalitet. Långa vistelsetider och tidig förskolestart påverkas troligen lite av personalens utbildningsnivå och de övriga faktorerna inte alls. Den andra invändningen är desto allvarligare eftersom det inte finns några svenska studier att jämföra med. Slutsatsen är att barn under 3 år i svensk förskola i nuvarande omfattning är ett samhälleligt risktagande.

Vi vet inte vad vi gör. Detta risktagande påminner om vad Assar Lindbeck kallade ”The Swedish experiment”, ett fullskaligt experiment med en hel befolkningsgrupp utan några förstudier.
Några offentliga samtal eller vetenskapliga diskussioner om betydelsen av dessa riskfaktorer finns inte och förs de fram viftas kritik bort som kvinnofientlig, osaklig och konservativ. Sakargument saknas inte och inte heller läkare och psykologer som inser riskerna. Men i det likriktade Sverige där ekonomiska, sociala och kulturella krav på småbarnsföräldrar att börja arbeta igen och lämna in barnen så tidigt som möjligt i förskolan blir hemmaföräldrar extrema. Om bara 15 % av barnen under 3 år stannar hemma har det extrema Sverige ett tidigt försprång att anpassa nästan alla barn till institutioner, likt Platon, Huxley och Orwell beskrev.

Vissa föräldrar kan känna att de skulle vara hemma längre men tvingar sig att lämna barnen på morgonen och gå till jobbet med dåligt samvete. Någon reell valfrihet existerar inte när man med höga skatter inte kan klara en familj på en arbetande förälder. Ensamföräldrar är givetvis än mer tvingade att börja jobba tidigt. De höga skatterna från skattebetalare i alla åldrar subventionerar avgifterna till förskolorna men föräldrar vet nästan aldrig med hur mycket. I en undersökning fick föräldrar med förskolebarn gissa på hur stor andel deras avgift var av kostnaden per barn. Bara 12 % gissade rätt: 92 % av kostnaden subventionerades.

En framtida liberal men ändå välfärdsstatlig möjlighet skulle vara att föräldrar fick disponera hela detta belopp från samhället, runt 15 000 kr i månaden, för att stanna hemma, betala förskola eller andra alternativ. En mer äkta och klassiskt liberal lösning är att sänka skatterna så att folk kan sköta sitt familjeliv som de vill utan samhällets inblandning och betala institutioner eller individer med egna pengar.

Eftersom svenska familjers ansvar för sina egna barn har kritiserats och samhället har erbjudit vad som anses goda alternativ har självförtroendet hos föräldrarna inte behållits, snarare raserats. Alva Myrdal sade redan på 1930-talet att utbildad och av samhället anställd personal var bättre för barnen än att stanna hemma. Möjligen kan hon ha haft en poäng på 1930-talet men de flesta av dagens svenska barnfamiljer är väl så kapabla att ta hand om sina barn. Men med höga skatter och inga besparingar är det en stor utmaning för föräldrar att stanna hemma efter de första 18 månaderna i föräldraförsäkringen eller att skapa egna lösningar.

Statsindividualismen har effektivt raserat familjernas skyddsnät i civilsamhället och beskattat deras resurser. Diskussioner om föräldraledighet och andra lagar som ger arbetande föräldrar visst stöd blir därför besvärliga eftersom få familjer kan stå på egna ben. De är helt i händerna på Försäkringskassan vars beslut och bidragsnivåer får avgöra eventuell förskolestart och yrkesarbete. Försäkringskassan är för övrigt den mest använda välfärdstjänsten och bland det första viktiga begrepp nyanlända invandrare får lära sig.
Svenska folket stretar dock emot och vill ha större möjligheter att bestämma över sina barn. Detta omtalas inte i positivt i medier och förs inte fram av några inflytelserika politiker. Några tystade folkopinioner:

7 av 10 mödrar vill kunna stanna hemma längre
8 av 10 vill ha ett nationellt vårdnadsbidrag
7, 5 av 10 vill kunna besluta själva om delad föräldraledighet
I Sverige är staten allt, familjen inget. I resten av världen är familjen allt, staten inget. Den svenska staten är mycket mer pålitlig än stater i resten av världen. Men ändå kan vägen till helvetet vara kantad av goda föresatser.
Förskoleutbyggnaden på 1970-talet sammanföll och stöddes av en bred och begåvad kvinnorörelse. Dagens extrema motsvarigheter är varken eller.

Se även denna uppsats

För exakta referenser, köp boken Sverige 2020

Advertisements

2 thoughts on “FAMILJEPOLITIK – UTDRAG UR MIN BOK SVERIGE 2020”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s