Kategoriarkiv: Praktiska förslag

Video från YOs lansering – Yttrandefrihetsombudsmannen

https://www.yttrandefrihet.nu/video-fran-yos-lansering/

YouTube

YOs ordförande och jag berättade om vad YO vill uträtta. Tack alla som kom/sekr i YO

YO- på din sida för friheten

Yttrandefrihetsombudmannen – YO- är ett nytt viktigt bidrag för att säkra våra grundslagsfästa friheter.

Den 4 november kl 18 kan du träffa oss på Pressklubben, Vasag 50 i Stockholm. Se mer på Yttrandefrihet.nu

/sekreterare i föreningen YO

Vägra APT

En gång varje månad samlas anställda i arbetsplatsträffar, APT. De är obligatoriska om arbetsgivarna vill det och utgår från Medbestämmandelagen (MBL).

Paragraf 19 i MBL tolkas av praktiskt taget alla större arbetsgivare som att APT är obligatoriskt och bör ske ca en gång /mån

”19 § Arbetsgivare skall fortlöpande hålla arbetstagarorganisation i förhållande till vilken han är bunden av kollektivavtal underrättad om hur hans verksamhet utvecklas produktionsmässigt och ekonomiskt liksom om riktlinjerna för personalpolitiken.”

Jag har både som anställd och arbetsledare suttit på många APT, men ofta tvivlat på dess värde. De är vanliga inom den offentliga sektorn och i större privata företag. Facken gillar dem. Idag tänker jag mer på Sovjetunionen och Iran när någon nämner APT.

De svenska APT träffarna är välmenande och säkert informativa för några, men har mest terapeutiskt syfte för de flesta. Alla ska få säga sitt och ingen ska efteråt komma med sura kommentarer att de inte var informerade. Ändå vet nog alla att verkliga beslut tas högre upp.

MBL kritiserades på 1970-talet från vänster och sades vara ett sätt för arbetsgivaren att tuta innan man körde över facket. I slutänden var ju arbetsgivaren den som bestämde även om MBL kräver fackliga förhandlingar innan beslut. Samma med APT idag.

I Sovjetunionen och i Östblocket tvingades alla medborgare att genomgå kurser i marxism-leninism.

Fysikprofessor Lennart Bengtsson skrev i Det Goda Samhället 2017 om hur den officiella svenska genusverksamheten påminde honom om DDR:s obligatoriska kommunistkurser för de östtyska fysikerna.

Men jag tror inte att det räcker med att peka ut den svenska snedvridna genuspropagandan, vilket debattören och matematikern Tanja Bergqvist och statsvetaren Bo Rothstein gjort förgäves i många år.

Problemet med de terapeutiska arbetsplatsträffarna är större än att staten bestämt sig för att uppfostra män och kvinnor till vad etablissemanget anser vara sunda och jämställda individer.

APT har en mer grundläggande funktion som innebär att alla anställda dras in i åsiktskontroll och tvingas recitera samverkansmål, ”corporate bullshit”, gemensam värdegrund och dessutom förväntas tro på vad som sägs, en lojalitet som kan tära ordentligt på ens samvete ibland.

Sovjet är förbi, men i Iran tvingas alla recitera ur Koranen vid offentliga möten. Där binds massorna samman i tillbedjan av Allah.

Här har vi partssammansatta grupper, förvaltningsträffar, partssamverkan, arbetsmiljöronder, utvecklingssamtal och så APT ovanpå det:

90 minuter fördelade till exempel på information 15, dialog 45 och beslut 30. Den sista punkten är rådgivande eftersom chefen ändå gör som han eller hon vill.

APT söver korporativt ned medarbetarna på eftermiddagen och stryper de åsikter som inte passar in, ett allt större problem i och med den ökande polariseringen i samhället. Den svenska konsensuskulturen har mer gemensamt med Sovjet och Iran, även om vi gärna inte vill tro det. Vi fogar oss, tvingas dit, tiger, fikar och går hem utan att få något vettigt sagt, än mindre gjort.

Vägra APT, men gå till större möten med alla ansvariga som arbetsgivaren och/ eller facket kallar till vid behov. Resten kan ni sköta på fikarasterna.

Jan Sjunnesson, journalist och debattör (refuserat inlägg 2017)

Yttrandefriheten är satt under press

Facebook har förklarat att vissa välkända amerikanska och brittiska konservativa skribenter har blivit avstängda på livstid från Facebooks internettjänst.

Den uppgivna anledningen är att dessa skribenter företräder högerextrema åsikter och att de sprider hat och lögner. Facebook anger dessutom att de som sprider inlägg skrivna av de avstängda personerna kan bli straffade på samma sätt, d.v.s. med livstids avstängning. 

Men, det finns ett viktigt undantag från avstängningsregeln: nämligen om man till delningen fogar ett tydligt avståndstagande från innehållet eller från personen ifråga. Slutligen hotar Facebook med att de som bryter mot dessa regler också kan bli avstängda från vissa betalningstjänster som Mastercard, Visa och PayPal.

Vad innebär då dessa åtgärder? Facebook har deklarerat att de har laglig rätt att ta bort (censurera) inlägg som de anser inte följer deras s.k. communityregler samt att de kommer att utöva den rätten. Facebook går dessutom ännu längre genom att man straffar ”syndarnas” sympatisörer även om de själva inte har skrivit något opassande.

Ur yttrandefrihetssynpunkt finns det starka skäl att ifrågasätta Facebooks avstängningsbeslut. De som äger och driver plattformar dit allmänheten bjuds in på sätt som är fallet med Facebook behöver i princip inte stå till svars för vad som yttras på plattformen.

De åtnjuter nämligen ett undantag i den amerikanska lagstiftningen som syftar till att den som upplåter utrymme åt allmänheten inte har något ansvar för vad enskilda personer säger eller gör. Hittills har ingen ifrågasatt att Facebook omfattas av det undantaget.

Bl.a. har terroristorganisationer som IS och Muslimska Brödraskapet kunnat sprida sina åsikter där. Privatpersoner har också kunnat uttrycka minst sagt kontroversiella saker i kommentarsfälten utan att Facebook blivit anmält eller åtalat. I Sverige har ett uppmärksamt mål hållits som avser en grupp där den ansvarige åtalats för hets mot folkgrupp. Inget sådant krav har riktats mot Facebook i dylika fall.

Det som framstår som helt klart är att man inte samtidigt kan hävda privilegiet av vara publicist (d.v.s. rätten att censurera innehåll) och samtidigt slippa ta ansvar för vad som sägs på deras plattform. Hittills förefaller man dock ha lyckats med den balansgången.

Frågan är i hög grad politisk. Särskilt brännande är den i USA genom den pågående konflikten mellan president Donald Trump och hans politiska motståndare. I konflikten är det helt klart att Facebook liksom de andra tech-giganterna, Google, Twitter och Apple, står på Trumpmotståndarnas sida.

Otvetydigt har censuren praktiskt taget enbart drabbat Trumpanhängare och konservativa, men knappast någon som företräder den ”progressiva” sidan; d.v.s. vänstern.

Att frågan ännu inte drabbat Sverige med full kraft hindrar inte att den är av största intresse även här. Polariseringen mellan olika centrala grupper, även utanför de politiska partierna, har ökat. Från vissa aktiva personer har det t.ex. framställts krav på diktatoriska regler vad gäller åtgärder mot klimatförändringar.

I Europaparlamentet har det nyligen antagits nya regler beträffande upphovsrätt som innebär begränsningar i rätten att ta del av material som tidigare varit fritt åtkomligt på Internet.

 

De åtgärder som Facebook vidtagit är i full överensstämmelse med dem som idag gäller i Kina inom ramen för deras sociala kontrollsystem Dragonfly (som för övrigt haft ett flerårigt samarbete med Google). Dragonfly är ett poängsystem som gynnar dem som talar med rätt personer, säger rätt saker och är allmänt lydiga individer. De som däremot inte uppfyller önskade kriterier riskerar att bli av med jobb, bostad och kreditmöjligheter.

Vi känner på grund av ovan beskrivna händelser en stark oro för yttrandefrihetens och därmed demokratins framtid i Sverige. Den oron borde delas av våra politiska företrädare.

Med denna artikel vill vi uppmana de politiska partierna att ta avstånd från den sorts beslut som Facebook  har fattat om att censurera åsikter eller inlägg som inte strider mot svensk eller internationell lag.

Om den svenska Yttrandefrihetsgrundlagen därvid inte räcker för att hindra Facebook från åsiktscensur är det angeläget att lagstiftningen ändras så att åsiktscensur ej ska vara möjligt.

Vi som tagit initiativet till denna skrivelse är;

Föreningen för Medborgarjournalism

Åke Thunström

 

och bloggarna

Jan Sjunnesson

Fredrik Antonsson

Inlägget på Facebook

 

 

 

 

Bokrant nr 2 – Om Adlibris censur och PostNords avgifter

Här kommer en till rant om böcker som inte ska läsas eller säljas i Sverige:

Jag sökte efter Robert Spencers The History of Jihad i höstas efter att ha läst om den på hans blogg www.jihadwatch.com men icke. Den fanns inte på Adlibris där jag har ett konto.

Samma sak med Milo Yiannopolous uppgörelse med katolska kyrkan, Diabolical. Adlibris hade valt att inte lista den trots att den gavs ut av ett hederligt högerförlag, Bombardier Books.  Samma som Robert Spencers för övrigt.

Så vad gör man? Jo, man går till Amazon och beställer vad man vill i tryckta trygga böcker:

 

Böckerna postades meddelade Amazon, direkt  men efter ett par veckor fick jag ett brev från PostNord. De bad mig betala totalt över 200 kronor för tull och avgifter som jag inte stött på tidigare. De sammantagna priserna översteg vad böckerna skulle ha kostat om jag beställt dem via Adlibris (Bokus hade den ena men jag ville handla dem tillsammans).

Om detta är hela historien vet jag inte. PostNord har aldrig skickat sms eller brev tidigare om att jag ska betala tull  och moms  etc för vad jag beställt via Amazon. Konspirationsteorier? Antagligen inte troligt att Adlibris samkör med PostNord mot oss fritänkande läsare men jag blev sur.  Igen.

Om du vill agera så beställ böckerna via någon censurfri svensk näthandlare (finns sådana?) och meddela Adlibris Kundservice. De ska veta att vi har koll på dem.

Se ditt bostadsområdes framtid i en app

Ibland har fiktionen försteg. Men verkligheten hinner ikapp och plötsligt har en idé i en roman blivit något man laddar ner eller köper på Teknikmagasinet.

2014 skrev jag en framtidsroman om Sverige mellan 2013 till 2023, där en teknisk lösning i form av en app kom att vända den svenska folkopinionen om ”white flight” och bostadsbekymmer.

I boken Framtidsmannen, presenterad på Det Goda Samhället av Mohamed Omar https://detgodasamhallet.com/2017/04/23/tva-skildringar-av-islamismen-och-sveriges-framtid/ och i Jyllands-Posten https://jyllands-posten.dk/premium/gamleeoesektioner/frontalt/ECE7118567/Fremtidsmanden/ , har en svensk framtidsforskare lagt ut rådata från SCB, BRÅ, Valmyndigheten, Skolverket, Arbetsförmedlingen, socialförvaltningar m fl. offentliga register.
Han är less på att ingen bryr sig om vart landets demografi, ekonomi och framtidstro är på väg. Men han är databasexpert och ingen app-snubbe.

Han är less på att ingen bryr sig om vart landets demografi, ekonomi och framtidstro är på väg. Men han är databasexpert och ingen app-snubbe.

Hans material är värdefullt för alla som letar ny bostad eller vill veta om familjen kan bo kvar. Men inte förrän en app-programmerare kodar om det enorma materialet kan alla i Sverige få fram vad de behöver via sin mobil genom en ny app.

Med den kan man skriva in ett postnummer och sedan trycka 10-20-30 år för att få fram extrapolerade data för områdets sysselsättningsgrad, skolresultat, bidragsförsörjda, kriminalitet, skattenivå, antal utlandsfödda och annat som går att tänka sig i en roman.

Ett par av dessa dataregister räcker och påminner inte så lite om vad Tino Sanandaji tog fram för Den Nya Välfärden 2014, en uppdaterad karta över våra utanförskapsområden http://www.dnv.se/nyheter/ny-rapport-utanforskapets-karta-en-uppfoljning-av-folkpartiets-rapportserie/

Folkpartiet som gjort de tidigare rapporterna, men inte följt upp dem sedan de haft integrationsministerposten i åtta år, definierade utanförskapsområden utifrån tre variabler:

”att färre än 60 procent av de boende i arbetsför ålder förvärvsarbetade samt att den andel skolelever som gått ut grundskolan med fullständiga betyg låg under 70 procent eller att andelen röstande i senaste kommunalval låg under 70 procent (eller båda).”

Med mitt fiktiva förslag skulle inte bara utanförskapsområden utan alla områden i Sverige kunna beskrivas med dessa och andra parametrar ned på postnummernivå. För fastighetsmäklare är affärsidén given liksom för medborgare som vill se vartåt ens kvarter är på väg.

Själv bor jag i medelklassförorten Bromma och har arbetat i Järvafältets nedgångna förorter Akalla, Rinkeby, Tensta och Husby sedan 1990-talet. Jag hade knappast kunnat föreställa mig att också de stadgade förorterna Hässelby och Vällingby, ja även delar av Solna, Sundbyberg och Sollentuna, skulle karakteriserad av gängbråk, våldtäkter, frånvaro av infödda svenskar dagtid i köpcentrum och muslimska skolor.

Kanske en app runt 2012 hade hintat om att de platser som en gång hyst Lisbet och Olof Palme, Artur Lundkvist och andra Västerortsprofiler hade förvandlats till Orten – ett tillstånd där amerikansk ghettokultur råder. Med dessa funktioner på Hemnet hade visserligen de resursstarka flyttat tidigare, men för dessa familjer hade det beslutet varit bättre än att ha bott kvar i god men felaktig tro om livet på gatorna intill.