Kategoriarkiv: Praktiska förslag

Förslag på ny radikal högskola 1996

Se även mitt folkbildningsinitiativ i Uppsala 1992

Radikal högskola

Högerns ideologiska erövring av universiteten måste stoppas. Näringslivet får aldrig ha monopol på utbildning. Därför måste vänstern starta egna högskolor till motvärn.

Det gäller alltså att starta en ny mindre högskola. Antingen i folkrörelse- eller i fristående regi. Idéen om en ny radikal högskola kan ges ett brett stöd från folkrörelser.  Denna variant kallar jag Folkrörelsernas institut för högre kultur- och samhällsstudier.

Men jag har även renodlat en mer marknadsorienterad och akademisk högskola, Fria högskoleinstitutet för högre kultur- och samhällsstudier. Förebilder på radikala högskolor utan partiband finns i Frankrike (École des hautes études) och USA. Den radikala och fristående New School for Social Research i New York är min förebild.

Näringslivet har under 1970- och 80-talen lagt ned hundratals miljoner på ideologispridning för ungdomar, massmedia, forskare m fl. Tio bokförlag, medieinstitut, analysgrupper o dyl. finns idag knuta till SAF med kända följder för samhällsdebatten, vänsterns handfallenhet, regerings- och systemskifte i Sverige.

Universiteten upplevs av kritiska studenter och forskare som kolosser med uppdrag att neutral värdera politiska och andra ståndpunkter. Med statliga projektpengar där resultat måste definieras som nyttigt och möjligt att s.k. resultat inom tre år hämmas mycken frihet och kritik. Den positivistiska och naturvetenskapliga vetenskapstraditionen i Sverige med anglo-saxisk förebild inverkar också menligt.

Folkbildningen i studieförbund och på folkhögskolor sysslar inte primärt med debatt och utbildning på högskolenivå. Med dagens utbildningsnivå där 90 % av ungdomarna går ut ett minst 2-årigt gymnasieprogram finns det allt mindre behov av traditionell folkbildning inriktad på att ge just denna behörighet. Dagens folkhögskolor och studieförbund borde kunna utnyttjas till något mer kreativt. De visar också på ett kulturarv att förvalta, unikt för Norden, liksom de visar på vår höga fackliga organisering.

Informationsflödet sköljer över oss i tusentals fragment varje dag. Att erbjuda användbara och kritiska tolkningar av vår sociala och kulturella omvärld erbjuds sällan vid universiteten. Folkbildningen gör det men ofta naivt för dagens unga och de som vill fördjupa sig i samhälls- och kulturlivet.

Avregleringen av de statliga universiteten för dock med sig nya möjligheter. Propositionen ”Universitet och högskolor – frihet för kvalitet (1992) bådar gott för finansieringen även av vänsterradikala högskolor. From 1993 kan stiftelser och andra friare organisationsformer lättare få stöd.

SAF-förlagets Timbros Cityuniversitet tenterar sedan 10 år sina studenters 5 och 10 poängskurser via Stockholms universitet. Ett liknande arrangemang gör vänsterpartiets folkhögskola Bona med sin kurs i marxism med Göteborgs universitet. Men bara Cityuniversitetet utvidgas.

För att möta näringslivets offensiv behövs en facklig, politisk och kulturell strategi där samtidsanalyser, kritisk forskning och utbildning samverkar.  Mitt förslag koncentreras på utbildning men inget hindrar att den nya kritiska högskolan även producerar forskningsrapporter och samtidsanalyser. En radikal och fri ”think-tank”.

Nedan beskrivs alltså två varianter på hur en ny kritisk högskola skulle kunna organiseras; den ena folkrörelsebaserad, den andra fristående.

Folkrörelsernas institut för högre kultur- och samhällsstudier:

Syfte:  Att i samarbete med fackliga, politiska och folkbildande organisationer bedriva undervisning på högskolenivå. Gemensam grundsyn utgår från värn mot rovdrift på människor och miljö, de demokratiska fri- och rättigheterna, solidaritet med förtryckta inom och utanför Sverige och en radikal demokrati- och kultursyn.  Kombinerar folkbildning, högskolestudier och kritisk inriktning.

Målgrupp: Studenter, fackligt, politiskt och kulturellt aktiva medborgare, massmedia.

Organisation: Stiftelsen med organisationer i majoritet, t ex från ABF, TBV, LO, TCO, KF, folkhögskolor.

Finansiering: Bidrag från organisationer och statsbidrag till kurser via folkhögskolor och studieförbund. Donationer mottages, men inte primärt. Måttliga kursavgifter. Startbidrag från Folkbildningsrådet.

Studieekonomi: Studie på kvällstid. Uppmuntringsstipendier från organisationer för längre studier på dagtid samt studiemedel och andra studiestöd.

Lärare: Intresserade kompetenta folkhögskollärare, cirkelledare och kursledare vid organisationerna samt universitetslärare.

Omfattning: Främst ”aftonskola” men även längre dagskurser över terminerna. Öppna seminarier för allmänhet och media. 5-poängskurser utbyggda till 20 poäng över ett år. Brett kursutbud.

Behörighet: Högskolepoäng på sikt. Alla välkomnas till kurser, de som vill tenteras. Komplement till universitetens grundexamen.

Fria högskolesinstitutet för högre kultur- och samhällsstudier:

Syfte: Att erbjuda kvalitativt högtstående undervisning och forskning där varken stat, organisationsintressen eller kapital lägger sig i.

Grundsyn; Oberoende radikal.

Målgrupp: Studenter, forskare, debattörer, politiskt, fackligt och kulturellt aktiva.

Organisation: Stiftelse där oberoende och självständigt tänkande lärare och ”privata” stiftare är i majoritet

Finansiering: Bidrag från organisationer, donationer m fl. genom intensiv fund-rasing.  Statsbidrag från utbildningsdepartementet. Relativt höga kursavgifter. Startbidrag modell ”grundplåt” från folkrörelser mot t ex styrelseposter (som Handelshögskolan idag).

Studiefinansiering: Studiemedel, eget kapital eller stipendier.

Lärare: Universitetslärare med gott renommé och kritiskt omdöme.

Omfattning: Dagtid, heltid, 20 poäng/termin. Enstaka kurser. Krävande kursutbud. 2–3 lärare per ämne (förslag: statskunskap, sociologi, ekonomi, filosofi, historia, ”kulturstudier”).

Behörighet: Högskolepoäng. Egen antagning. Diplom efter 23 år (fil kand., fil lic.). Komplement till grundexamen och forskarutbildning.

Ett personligt urval kursförslag:

  1. Kontinental filosofi. Kant, Hegel, Husserl, Heidegger, Bergson, Sartre, Nietzsche, althusser, Foucault, Levi-Strauss, Deleuze/Guattari, Derrida, Lacan, Lyotard, Baudrillard.
  2. Arbetets värde och meningsfull sysselsättning. Kreativa lösningar vid arbetslöshet utifrån A Gorz m fl.
  3. Kurs för kvinnor och män om könens roll, makt och framtid. Blandar traditionell feminism, kvinnohistoria och kvinnoforskning med alternativ till patriarkatet för männen
  4. Den offentliga sektorns framtid, den svenska modellen och välfärdsstaten
  5. Klassisk politisk filosofi. Aristoteles, Platon, Machiavelli, Rousseau, Arendt, Rawls
  6. Sveriges internationella beroende
  7. Frankfurterskolan/ Kritisk teori. Från Adorno/ Horkheimer till M Frank och O Marguard
  8. Psykoanalytiska perspektiv på kultur- och samhällsliv. Lacan, Guattari, J Reeder, Per-Olof Olofsson
  9. Civilisationskritik från Rousseau till GH v Wright
  10. Post-marxism. Laclau/Mouffe, C West, Jameson, S Arnonowitz
  11. Minoriteters kultur – och samhällssyn
  12. Cyberkultur, globalisering och personlig befrielse

Replik oberoende socialistisk studenttidning 1996

 

 

Annonser

Legal narkotika stoppar terrorfinansiering – i Arbetaren 2001

 

 

”Dags att diskutera legalt heroin” inlägg i Arbetaren 2001. Se även debattinlägg i UNT 1998

Två tredjedelar av all opiumvallmo för herointillverkning beräknas komma från Afghanistan. Usama bin Ladin har själv gott om pengar, men hans nätverk och andra terrorgrupper förser sig med inkomster som narkotikahandeln ger.

En pakistansk eller afghansk bonde opiumknopparna för 1000 kr per kilo medan en terrororganisation med kurirer i väst, inte sällan landsmän, säljer vidare för tre miljoner kilot (”A survey of illegal drugs”, The Economist, juli 2001).

Helt klart är att USA:s militära aktivitet i Afghanistan kommer få konsekvenser för den svenska heroinmarknaden. För att bättre förstå denna bakgrund krävs en historisk bakgrund, här tecknad av narkotikaforskarna Leif Lenke och Börje Ohlsson (RFHL:s tidskrift Oberoende nr 1/2000).

En omorganisation kom till stånd under 1980-talet. Den europeiska heroinmarknaden hade under 1970-talet varit kontrollerad av kriminella organisationer, som den italienska och turkiska maffian tillsammans med organisationer från Fjärran Östern. Under 1980-talet kom emellertid andra aktörer in på marknaden, nu i form av politiska organisationer.

Dessa gjorde helt andra prioriteringar än de kriminella organisationerna. I stället för att systematiskt bygga upp distributionssystem med inriktning på långsiktiga vinster, gick man över till att dumpa priserna och försöka dra in största möjliga vinster på kortast möjliga tid.

SNABBA PENGAR

Motivet bakom denna strategi var naturligtvis att dessa organisationer befann sig i krigstillstånd (eller förberedde sådant). De var i akut behov av pengar till vapen och medicin och kunde inte räkna med att hålla ut länge i sina konflikter om inte resurser tillfördes omedelbart.

Följden blev att priserna rasade på heroinmarknaderna i nästan hela Europa. Dock går det återigen att följa utvecklingen så att de länder som befolkningsmässigt hade nära kontakt med produktions- och distributionsländer drabbades först.

Detta gällde exempelvis Västtyskland, som hade direkta kontakter med Turkiet och den kurdiska konflikten som övergick i direkt krig i mitten av 1980-talet. För Storbritanniens del såg man samma mönster i samband med den iranska shahens fall 1979 då ett antal flyktingar hade lyckats omsätta sina egendomar i Iran till bland annat heroin. Även kriget i Afghanistan visar ett likartat mönster och innebär att en flod av heroin skickades mot Europa när inbördeskriget eskalerade. Samma sak kommer att ske nu med ännu större kraft och den senaste nyhetsrapporteringen visar att det redan har börjat hända.

”HARM REDUCTION”

Det paradoxala inslaget kommer när man studerar effekterna av det radikala prisfallet. Priserna föll t ex i Schweiz och Tyskland med 70–80 %. Detta medförde en snabbt ökande konsumtion, som bl. a tog sig i uttryck i dramatiskt stigande dödstal.

Ökningen i så gott som samtliga länder stannade emellertid upp efter ca 3–5 år.  På denna nivå stabiliserades sedan problemet och på vissa håll kunde man tom se notera nedgångar i dödstalen.

I Hamburg finns det tom indikationer på att nyrekryteringen minskade. Detta trots att man givit upp den hårda restriktiva modellen som tillämpats tidigare och gått över till en mer tolerant ”harm reduction”- modell med sprututbytesprogram och metadonförskrivning. Något som också finns i Sverige, men under ständig diskussion därför att det ses som att samhället därmed ger fel signaler.

 

Vilka blir då de kontrollpolitiska implikationerna av den ovanstående analysen av heroinmarknadernas förändringar? – frågar sig Lenke och Ohlsson. Det är en paradox, hävdar de, att Schweiz som under 1980-talet hade en politik som skapade Europas högsta priser på heroin fick Europas största heroinproblem. Schweiz fick ungefär dubbelt så omfattande problem som Holland, landet med Europas lägsta heroinpriser och som drabbats mycket lite av den andra vågens politiskt drivna heroinvåg.

Det är emot denna bakgrund man ska se motiven till de försök som pågår bl. a i Schweiz med omfattande metadonförskrivningsprogram.  Av bilagan i The Economist framgår att legalförskrivningen sedan 1994 varit framgångsrik med datt motivera två av tre heroinister att gå från heroin till metadon och en lika stor andel från arbetslöshet till arbete. I Mersey utanför Liverpool finns över 15 års erfarenheter av legalförskrivning med stöd av såväl sjukvård som polis.

 

ÖPPEN DISKUSSION KRÄVS

För Sveriges del gäller det att vara observant och följa de nya mönster som kan förväntas uppträda när förutsättningarna för narkotikamarknaderna skiftar. En slutsats måste vara att analysen påvisar behovet av en fungerande narkomanvård och ger stöd till ett generöst svenskt metadonprogram.

De senaste veckornas diskussioner om effekten av behandlingsmetoder gav för handen att metadon ses med ogillande från kommunala socialnämnder som står i begrepp att skicka sina invånare till sjukhusens metadonprogram.

Ja, platser står tomma pga. detta och för att tröskeln är för hög för att komma ifråga. Heroinisterna måste bli än sjukare och misslyckas med all avvänjning för att få en chans. I andra länder är tröskeln betydligt lägre och fler behandlas.

 

För att bemöta den väntade dumpningen av heroinpriser krävs många slags åtgärder och inte minst en fri och öppen diskussion. Efter jul ska en narkotikapolitisk proposition läggas, vilken kanslirådet Ralf Löfstedt f.n. skriver åt socialminister Lars Enqvist. Ett råd:

Tänk tanken att legalförskrivning av heroin skulle dra undan marken för terroristernas inkomster och samtidigt satsa på en human vård för missbrukare. Andra EU-länder kommer säkert att prioritera frågan när de ser hur terroristernas pengar används.

Våga tänk i alla fall!

Arbetaren nr 42/2001

 

Min slutreplik i nr 45, Arbetaren 2001

 

Legalförskrivning har rönt framgångar

 

Mitt inlägg om heroinmarknaden väckte en del starka reaktioner, varav några lite märkliga. Klas Rönnbäck från RNS menar att jag lägger skulden för svenska missbrukare på invandrare med mitt resonemang om vilka som tagit över droghandeln efter kriminella kretsar. Idéhistoriken Edda Manga gör liknande tankefel när hon tillmäter mig en närmast kolonial syn på drogbruk.

Jag vill inte klumpas samman med rasister som ser mörkhyade knarkförsäljare bakom varje ej infödd svensk eller utlandsfödd boende i Sverige. Men faktum är att just droghandeln vuxit sig stark på grund av att det funnits stort behov av snabba pengar i olika terror/ gerilla-grupper, vilket underlättas av språklig och etnisk tillhörighet.

Vad som är mer intressant är de starka invändningarna mot alla harm reduction strategier. Narkotikapropositionens pennförare Ralf Löfstedt bortser från vad den artikel jag refererar till egentligen hävdar, nämligen att Hamburgförsöket med och fria sprutor ledde till färre döda och nya missbrukare under den tid då heroinpriserna föll med 70–80 procent. Klas Rönnbäck är lika felinformerad i sitt tal om att ”ytterst få slutar missbrukar om de ingår i legalförskrivningsprogram” och att dessa försök vittnar om att inte bry sig om missbrukarna.

Tvärtom. Att bura in dem och tvinga in dem i program är inte att bry sig om, att inte ge dem plats på metadonprogram förrän man misslyckats på minst tre behandlingshem är att inte bry sig om, liksom att inte se personen där den befinner sig utan önska en total drogfrihet till vilket pris som helst (mänskligt, socialt, juridiskt).  Det är effekten av den svenska narkotikapolitik Klas fortfarande (dock tveksamt) försvarar, den politik som inte hindrat antalet 16-åringar som testat droger att öka från 4 till 13 procent sedan 1990-talets början. Den fungerar ju inte, ser ni inte det?

 

INTRESSANTA ALTERANATIV

Edda Manga är mer försiktig i sin kritik av harm reduction men väljer ändå att inte tro den om något gott utan at vi inte ska ”anpassa oss till en europeisk narkotikapolitik som lyckas sämre än vi”. Hon känner till exempel inte till att Hollands drogpoliti kletet till färre heroinister än i Tyskland under den tid då tyskarna fortfarande trodde på den ”svenska” restriktiva linjen.

Det finns klara belägg för att olika försök med legalförskrivning, metadonprogram, bussar med mat, kondomer och sprutor, hälso- och sjukvård i utsatta områden, även parker med injektionsrum, har rönt framgångar. En vetenskaplig presentation av dessa i Sverige okända och sällan seriöst diskuterade försök finns i boken Harm reduction, red J. Inciardi och L. Harrison (Sage 2000).

Jag förespråkar ingen total legalisering som Portugal gjort, men anser att det finns en mängd intressanta alternativ mellan kriminalisering och legalisering. I samtliga EU-länder utom Finland och Sverige pågår olika alternativ där missbrukare inte ses som kriminella kemiskt styrda, irrationella varelser. Deras rationalitet har tagits fram i avhandlingen Pundare, jonkare och andra av Bengt Svensson (1996).

Flera andra punkter tål att diskuteras och jag välkomnar att jag trots smånyp tagits på allvar i denna kontroversiella fråga. Att blanda ihop säkerhetspolitik och droghandel på det sätt jag gjorde kan diskuteras, men det är otvetydigt en del av hela komplexets såväl etiska, sociala, medicinska som kulturella aspekter.

 

Föredrag om boendesegregation för Vänsterpartiet i Göteborg 1996

Platsen för Vänsterpartiets storstadskonferens 1996; Masthugget i Göteborg

Boendesegregation:

är städerna byggda för segregation?

 

Föredrag vid Vänsterpartiets storstadskonferens i Göteborg,  den 16 feb 1996

Är städerna byggda för segregation? Svaret är naturligtvis jakande. I alla klassamhället påverkas alla områden av sociala hierarkier och maktsystem. Boende under industrialism och kapitalism är synnerligen uppdelat efter inkomst och status på senare är, efter etnisk tillhörighet och graden av invandrarskap.

Går vi tillbaka ett sekel till våra två största städer, Stockholm och Göteborg, så ser vi att de fattiga arbetarna och tjänarna bodde i små gårdshus medan borgarna bodde i gathusen, gärna högt upp. Ju högre desto finare. Uppdelningen var strikt, men man bodde faktiskt i samma kvarter, kanske på självaste Östermalm.  Folk ur skilda samhällsklasser kunde råkas på gatan och i vardagen, även om direkt umgänge kanske inte var så vanligt.

Det vi ska tala om idag är an ett helt annat slag; segregation av hela bostadsområden med tusentals invånare på flera kvadratmils yta i de stora miljonprogramsområdena. 1996 råkar sällan överklass från Lidingö och underklass från Tensta på varandra. Inte heller folk från Johanneberg och Hjällbo här i Göteborg. Stora skillnader i utbildningsnivå, inkomster, makt och status mellan folk från skilda bostadsområden gör att det kitt som ska hålla samman ett samhälle, en stad, en stadsdel osv. blir mindre och mindre. Klassklyftorna ökar, det vet vi redan och utvecklingen går snarare i fel än i rätt riktning.

Den svenska modellen sedan 1930-talet, och särskilt från den bostadspolitiska utredningen från 1947, bestod i att bygga upp ett boende för alla, inklusive medelklassen, eller snarare i synnerhet för att få med medelklassen. Bostäder skulle vara så bra att alla skulle vilja bo där, även de ganska välbärgade, pensionärer, barnfamiljer, ensamboende, arbetare och, tja invandrare, som nog var välkomna på pappret men under 1940- och 50-talen hade zigenare ett helvete att accepteras så jag vet inte…

I alla fall byggdes ganska lyckade områden av oftast allmännyttiga bostadsföretag i Skärmarbrink, Enskede, Aspudden söder om Stockholms innerstad, och områdena Tuna Backar och Sala Backar utanför centrala Uppsala, min hemstad.

 

Folkhemmets svanesång började med miljonprogrammet när bostäder byggdes för att ge folk bostäder snabbt och billigt. Idag är den generella bostadsbristen borta. Det finns 4, 2 miljoner permanenta bostäder, en halv bostad per invånare. ¾ av dem är byggda efter 1945 och andelen omoderna bostäder är under 1 %.  Varje person disponerar cirka 42 kvm bostadsyta vilket är bland det högsta i världen. Om inte den högsta.

Ändå har vi samlats här idag för att dryfta bostadsproblem med ett allvar som om det igen gällde rätten till sovrum, matplats och andra fysiska krav på bostäder. Men det handlar om rätten till mer än bara en bostad; respekt, inflytande, valfrihet, resurser.

Jag arbetar vid en projektkurs vid Rinkeby folkhögskola, FYRVERKET, i stadsdelen Rinkeby, nordväst från Stockholm, nyligen utsedd som huvudstadens allra fattigaste stadsdel med 76 000 kr/år i medelinkomst per invånare. 17 arbetslösa ungdomar går under 8 månader på FYRKVERKET för att med kraft och kunskaper dra igång projekt inom sociala, kulturella eller andra sammanhang.

T ex nya föreningar, olika medieproduktioner, nätverk, kampanjer och arrangemang/festivaler. Jag bor dock inte där, utan reser var dag från ett närmast högborgerligt bostadsrättshus från 1886 i centrala Uppsala.

Under min pendling rör jag mig dagligen upp och nedför klasstrappan, ser tjänstemän och akademiker på Uppsalapendeln på mornarna på väg in till sina poster i stat och näringsliv, för att under dagen möta dessa fattiga ungdomar, deras vänner, familjer och Rinkebys invånare.

Det går dagar utan att jag ser ljushyade svenskar i Rinkeby, förutom min kollega Ingrid och några deltagare (4 av 17 är svenskar). Samma frivilliga resa från integration till segregation upprepas varje dag och jag funderar mycket på dessa växlingar och vad som sker. Inte minst mitt eget privilegium att kunna välja.

En sak är dock klar: För mina deltagare är invandrarskap något de ibland vill kasta av sig eller ta på sig efter behov. Många är födda i Sverige och är som vanliga svenska ungdomar, har liknande intressen av musik, sport, fester, kompisar osv. De vill kunna komma in på vilka discon de vill utan att bli bortfösta i någon kö och är beredda att slåss för det.

Jag var själv vakt en gång vid en fest i Rinkeby och vet hur nära kravet på respekt ligger i den knutna näven eller i k-pisten . . .

De betecknar sig alltså som svenskar i någon mån, men även som invandrare. De hänger ihop med sina landsmän, men även med andra invandrarungdomar, där även svenskar kan ingå. Så hela frågan tillbaka till starten igen, är de invandrare eller svenskar? Eller finns det något tredje?

Jag tror det. Denna andra/tredje generation invandrare vill ofta gå bortom de gränser som svenska myndigheter sätter, men även deras föräldrar som ofta vill sätta. Båda vill definiera – med påföljd att den definierade inte låter det ske. I hiphop, race/techno och annan ”multimusik” föds nya ungdomskulturer med experiment med nya identiteter, där särskilt invandrarungdomar söker ett eget språk och en egen identitet. MTV är inte allt, inte fel, utan ett medel på vägen. Ett av flera.

Vart vill jag komma med detta då? Jo, det sker hela tiden en dynamisk utveckling i de utsatta och segregerade områdena bland ungdomar som kanske kan vara en möjlighet för engagerade i invandrarpolitik och berörda myndigheter att följa mer uppmärksamt. Eller lika uppmärksamt som man har gjort med vissa invandrargruppers hushållsarbeten, yrkeskarriärer, boendeförflyttningar osv.

Segregation som vi uppfattar det kan vara något passerat inom en viss tid i ett område därför att de gränser, villkor och resurser vi trodde existerade inte längre gör det på samma sätt.

Till exempel kan ett tidigare nedvärderat område, ett riktigt ghetto, bli tilldragande som jazzens Harlem blev under 1920 – och 30-talen i New York, och som andra nedgångna områden i New York försökt efterlikna. Bronx t ex. Ett s.k. segregerat område kan vara ganska häftigt att bo i både för svenskar och invandrare. De tröga människorna försvinner.

Om vi nu lämnar mina personliga förhoppningar om vad som kan ske och istället ger oss in på den bistra kalla verkligheten är segregationsproblemet oerhört stort och komplicerat att beskriva.

Bryter man dock ned det till tre behändiga aspekter på bostadsområden generellt får vi

1) fysiskt utseende, 2) läge och 3) befolkning.  

Dessa tre aspekter utgår arkitekter och planerare från när de ska söka förhindra segregation. Den första är den lättaste, att byta utseende på husen, invändigt och utomhus. Flera gröna parker och pastellfärgade fasader är lätta att ordna, även om det kostar (se BFR rapport). Det andra är värre. Man kan inte flytta en stadsdel (byta namn går dock bra och det har gjorts i vissa fall). Men service och kommunikationer kan byggas ut så att det blir mer attraktivt.  Det sista faktorn är dock svårast, att byta ut invånarna.

Förbättrar ett bostadsföretag/kommun ett visst område så att fler resursstarka hushåll dras dit försvinner det värsta klientelet till ett annat. Därför är upprustningsprojekt bara lönsamma för ett område, medan ett annat nu får sitta med ”Svarte Petter” i form av utslagna och fattiga hushåll.

En vettig bostadspolitik måste därför bygga på strukturella förbättringar överlag och inte på lokala, i och för sig hedervärda, initiativ. Kanske jag själv arbetar på ett sådant välmenande men i längden tveksamt projekt i Rinkeby. Ibland sker inget allt efter renovering.

En forskare skriver om ett upprustningsarbete i bl. a Rinkeby:

”ombyggnadsåtgärderna har sällan lett till en så förhöjd attraktivitet att uthyrningsproblem upphört. Servicenivån i förvaltningen av dessa områden har emellertid blivit mycket hög. Det är oklanderligt helt, rent och snyggt”                                                         (Miljonprogramområden i Stockholms län, Maud Enkvist, Kommunförbundet Stockholms län, okt 1995)

Två problem inställer sig: hur ska man göra det drägligt för de fattiga och utsatta i en viss stadsdel, oftast invandrare men även svenskar med bidrag/låga löner?  Och hur ska vi långsiktigt hålla ihop vårt samhälle?

Samma fråga som i inledningen om det kitt som binder oss samman nu när vi inte ens vet om hur andra svenskar existerar på sitt existensminimum i form av socialbidragsnormen (3500 kr/mån, snart visst hälften). Den välutbildade medelklassen blir också allt mindre intresserade av att betala skatt för dessa massors uppehälle.

Medelklassen blir också allt mindre bundna till nationen Sverige utan rör sig kosmopolitiskt/digitalt i sitt arbete och karriär. Från vår utsiktspunkt i Rinkeby ser vi datorbyn Kista glöda över Järvafältet med sina jätteparaboler och computerkroppar i fjärran.

Men samtidigt ser vi Rinkebybornas paraboler blicka ut från sina balkonger mot Istanbul, Mexico City, Addis Abeba och Teheran. Kulturer krockar men möts på marknaden. Vill invandare träffa svenskar? Varför då? Vill svenskar träffa invandrare? Varför? För att tala om vad? 

Kravlista, åtgärder:

Tillbaka till tanken på generella förbättringar, Arbeten med riktiga löner bör vara det första kravet på en vettig (bostads)politik. Inga mer Api/Alu/Ba/praktik nys.

Bygg särskilda bostäder för de mest utslagna missbrukarna. Låt dem inte ta ned ett område där invandrare är i majoritet och låt invandrare få träffa andra svenskar än fyllon.

SABO:s rapport om segregation

Sänkning av generella räntebidrag och från bidrag till hushåll ger miljarder till riktade upprustningar, lokaliseringsstöd för företag och riskkapitalbolag.

Sociala upprustningar, områdesspecifika, bättre offentlig service

Från Uppsalas horisont finns förslag från bl. a Vänsterpartiet som idag lagts i malpåse pga. vårt avbrutna samarbete med S och MP att

  • Skapa flera hyresrätter. Uppsala har högst antal bostadsrätter av våra tio största städer, 38 % och lägst antal hyresrätter, 32 %.
  • Sprida genomflyttningsbostäder över kommunen och inte bara till vissa stadsdelar
  • Återinföra bostadsförmedlingen
  • Inte sälja ut Uppsalahem

Mina egna funderingar har lett mig till den icke ovanliga strategin att vi måste verka på både kort och lång sikt. Måla fasader och samtidigt fixa jobb.

Var tycker ni vi ska börja? Städer är byggda för segregation. Segregationen kommer dock att förändras liksom vi. Om 20 år när vi träffas igen kanske vi vill försvara segregationen med nostalgi, precis som Göran Greider nu gör med miljonprogramsområdena och folkhemmets kvävande 1950- och – 60-tal. Betong var fult på 1970-talet men många invandrare tycks trivas ändå.

 

Jan Sjunnesson, medlem i Vänsterpartiet Uppsala och folkhögskollärare

Svenska Skolan – ny skolkoncern ?

Den svenska Flumskolan är på nedgång och skolor med sikte på kunskapsförmedling och ordning vinner framgångar efter att jämlikhet premierats tidigare på bekostnad av goda PISA resultat och studiero. Katederundervisning uppskattas alltmer av yngre lärare.

Engelska Skolan är attraktiv för föräldrar som vill ha traditionell undervisning och kan även tänka sig skoluniformer. Många av dem är utlandsfödda och därmed vana både vid uniformer och respekt för lärare och äldre.

I Storbritanniens nedgångna förorter etableras skolor med strikt ordning.   I USA  skedde liknande utveckling tidigare i skolprojektet KIPP som dokumenterades i boken Work hard, be nice.

Mitt förslag är att Skolsverige behöver liknande skolor som premierar ordning och reda för att nå resultat och respekt. Dessa skolor skulle bygga på respekt för nationalstaten Sverige och dess kultur, sedd i ljuset av västerländsk civilisation.

En ny skolkoncern kallad Svenska Skolan i likhet med Engelska Skolan skulle lätt kunna vinna intresse bland föräldrar och skolfolk. Idag finns ”Svenska Skolan” utomlands i Spanien, Paris och Thailand m fl platser men inte i Sverige. Ett initiativ för att etablera ett koncept byggt på erfarenheter från traditionella skolor utomlands, och det bästa från svensk skoltradition är fullt möjligt.

En sådan koncern av Svenska Skolor har idag inga konkurrenter förutom just Engelska Skolan eftersom alla svenska skolor idag är del av det flumpedagogiska komplexet, eller PIE (Pedagogisk Ideologiska Etablissemanget, som rektorn (och min fd chef) Johan Kant kallar det).

Men det räcker inte bara att återuppvärdera den svenska gemensamma kulturen, nationen och lärarauktoriteten. Vi hör ihop med resten av västvärlden från Jerusalem, Aten och Rom till dagens kulturella sammanhang där Europa och USA måste stå på sig.

1987 skrev den amerikanske litteraturprofessorn E. D. Hirsch det behändiga uppslagsverket What every American should know. En svensk upplaga kom 1991, Vad varje svensk bör veta (som jag gav till ett av mina barn).

Tanken är att det finns en slags kulturell kanon, cultural literacy, som är värd att bevara för nästkommande generation. Hirsch gick därför från teori till praktik och startade en pedagogisk stiftelse för att genomföra sin vision. Ett 20-tal skolor finns nu i USA och 8 till i Europa, Asien och Mellanöstern.

Mitt förslag till  konceptet Svenska Skolan är att överväga att starta filialer i Sverige.

Från förskola till årskurs 8 finns inom Core Knowledge upplägget detaljerade kursplaner för alla ämnen (exemplen är för USA, men är givetvis anpassade för de länder som deltar som Kina, Schweiz, Albanien, Mellanöstern och England). Att känna till samma innehåll är enligt detta skolprogram en grundläggande förutsättning för att ge alla studenter samma förutsättningar. Kvalitet och rättvisa tillsammans.

I Sverige har vi betonat färdigheter och att behärska metoder och verktyg för att förstå innehåll snarare än innehållet i sig. Denna väg har inte visat sig framgångsrik vilket PISA undersökt. 2011 införde Jan Björklund ett litet steg i de nya läroplanerna där innehåll
specificerades mer vilket gick tvärtemot de tidigare läroplanerna Lpo94/Lpf94. Sedan dess har inget hänt men danskarna införde en litterär kanon   redan 2004.

Att gå hela vägen till en kanon som i Core Knowledge vore ett rejält steg i rätt riktning för svensk skola. Flera studier visar att innehåll betyder mer än metodik, se den unga brittiska läraren Daisy Christodoulous Seven myths about education och den amerikanske sociologen Charles Murrays Real education.

På webbsidan www.coreknowledge.org/ finns massor med exempel, guider och material. Förutom tanken på att ett gemensamt innehåll är viktigt betonas Core Knowledge progression från årskurser och mellan ämnen.

För mig framstår skolformen Core Knowledge som ett komplement för vissa elever och föräldrar (inte minst för utlandsfödda) som skulle uppskatta högkvalitativ skola och bildning men i en ny
form. Det finns möjligen inte plats för mer än en sådan skola i några städer som Stockholm,  Lund, Uppsala och Göteborg, men de skulle vara som fyrbråk på höjden

Dessa Core Knowledge affilierade skolor måste kompletteras med mer allmänna skolor Svenska Skolor där inte samma fokus skulle läggas på det västerländska arvet. I så fall skulle både djup och bredd vinnas  och många barn erbjudas något de idag saknar, en riktig utbildning som tar strid mot en statlig flumskola där ingen blir vare sig bildad eller nöjd. Bara frustrerad, elev som lärare.

Halalslakt, skattemedel och terrorism

Halalkost är religiöst välsignad och särskilt slaktat kött för rättroende muslimer som innebär vissa problem för dem och befolkningen i de länder där inte islam och sharia råder.

Om vi först går till själva slaktproceduren så kan slakten bara utföras av en muslim. När slaktmomentet är igång måste slaktaren vända djuret mot Mecka, säga att slakten sker i Guds namn och skära av halspulsådern under struphuvudet. Detta sker i Sverige under bedövning även om det enligt vissa lärda muslimer är fel att djuret är bedövat. Enligt Jordbruksverket utförs halalslakt enligt svenska djurskyddsregler, dvs. att djuret är bedövat men så sker inte allt utomlands.

SD vill utöka kontrollen av det halalkött som importeras så att vi kan välja att inte köpa halalslaktat kött till exempel från EU eftersom att bedövning ska ha skett inte är möjligt.

Den andra invändningen mot halalkött  handlar om de avgifter som måste betalas till inspektörer från muslimska
halalcertifieringsorganisationer eller religiösa grupper, i Sverige via Halalcertifiering AB  (som rekommenderas av Islamguiden som godtar kvinnomisshandel ) .

Avgifterna är inte offentliga men kan handla om en till två procent av omsättningen och ska ske årligen annars dras rätten in från halalinspektionen. Vad som är oklart och eventuellt kriminellt med halalcertifieringsavgifterna är hur stor andel av dem som går till terrorgrupper via de halalcertifieringsorganisationer som finns i
Mellanöstern, inte minst i Saudi-Arabien.

Enligt australiska One Nation kostar halalslakten i Frankrike runt 7 miljarder dollar med deras 5 miljoner muslimer , dvs.
omkring 9000 kr per muslimer och år. Förutsatt att ungefär samma förhållande råder mellan vår halvmiljon muslimer och kostnaden
för deras kött blir omsättningen runt 4,5 miljarder kr per år.

Om certifieringsavgifterna är 1, 5 % skickar vi runt 70 miljoner till Mellanöstern utan någon som helst kontroll över vilka
mellanhänder som skickar de vidare till terrorgrupper, ofta kallade bistånd eller utbildning. Expressen avslöjade 2016 hur sådana pengatransaktioner kan gå till från Södermoskén till jihadistgruppen Al-Nusrafronten som står nära Al-Qaida.

Ett annat sätt att räkna ut hur mycket vi lägger ned på halalkött är att gå via siffror för elevmaten i våra 4800 grundskolor, 1200 gymnasier och 10 000 förskolor. De lägger ned sex
miljarder på skolmat men andelen kött är inte redovisad. En variant är att se hur många skolor som finns i våra 196 utanförskapsområden och de 55 no-go zonerna.

Alla är givetvis inte muslimer men kanske mellan en fjärdedel och hälften. Jag har inte satt mig in i hur vi ska kunna ta reda på mer exakt hur mycket vi lägger ned på halalkött så ni bloggläsare får
gärna försöka räkna ni med. Om så bara 5 % av halalavgifterna går till terror är det drygt tre miljoner, varav mycket från skattemedel via skolmåltider i områden med många muslimer, vilket för oss vidare till nästa invändning.

Den tredje invändningen mot halalkött i svensk offentligt finansierad verksamhet som skolor och institutioner är att halalkött ofta erbjuds till alla elever eller patienter, oavsett om de är
troende muslimer eller  sekulära. Föräldrar bör enligt mig istället få välja om deras barn ska äta denna religiösa specialkost.

Jag har i ett utkast till motion för kommunfullmäktige på denna
blogg lånat från SD Örebro visat hur en sådan framställan kan se ut. Vilket politiskt parti som helst kan vilja att ens väljare ska kunna ta ställning till om ens barn ska tvingas äta halalkött. Enligt Skolinspektionen strider det dock inte att endast servera halalslaktat kött i skolbespisningen  , vilket görs i många stadsdelar och orter med muslimer oavsett om de är i majoritet eller inte.

Bloggen Varg i Veum  noterar att ”halalmat i länder där det är främmande handlar inte bara om bisarra tolkningar av
koranen, utan om stora pengar som du som konsument i slutändan betalar för att vissa muslimer ska bli nöjda och inte ’kränkta’”.

Icke-muslimer utsätts för en slags utpressning som innebär att om inte bara halalkött serveras i skolan är det uttryck för rasism och diskriminering.

Nima Gholam Ali Pour instämmer i ett inlägg i Samtiden:

”Att det finns människor som inte vill se religiösa inslag i sin vardag är också en del av religionsfriheten. Det är en del av religionsfriheten att slippa religion. Det kallas negativ
religionsfrihet. Men detta har halalvännerna glömt. Svenssons rätt att slippa halalkött och Svenssons religionsfrihet offras så andra grupper kan få mer religionsfrihet.”

Slutligen är frågan om alla muslimer måste äta halalkött. De som inte bryr sig är inget problem, men om man är rättrogen finns faktiskt andra vägar. Enligt muslimsk sed kan man av nödvändighet, darura, behöva äta icke halalslaktat kött, till exempel om det inte finns
något annat. Man kan äta fisk eller vegetarisk mat, ja till och med fläskkött om man är tvungen.

Begreppet darura  betyder helt enkelt att det som är förbjudet är tillåtet om praktiska omständigheter råder som innebär att man inte kan lyda Koranen och sunna – traditionen. För maten innebär det att den rättrogne sägerBismillah, I Allahs namn, och därmed är maten välsignad och ätbar.

Naturligtvis vill några hårdföra muslimer insistera att det inte är så enkelt, men eftersom islam inte har någon fast rättsordning så kan även denna gälla till exempel i svenska skolmatsalar i
förorterna. Mohammeds yngsta hustru Aisha och den lärde domaren Al-Mawardi under Bagdads storhetstid på 900-talet är två som försvarat darura begreppet.

Att inte vilja ta striden mot skolmyndigheter som man gjort i Svedala, Trelleborg, Tierp, Sigtuna, Lund, Landskrona m fl. kommuner innebär att skattemedel fortsätter att rinna ut ur
landet till tveksamma syften i arabvärlden. Dessutom innebär det att det svenska skolväsendet lyder under sharialagar. Enligt islam så ska deras religiösa lagar även gälla för icke-muslimer.

Skolinspektionen förstår inte detta men det är ingen anledning att acceptera sharia. Kontakta dina barns skola eller någon politiker du litar på och berätta om vad du anser om att alla ska tvingas äta halalslaktat kött. Stoppa islamiseringen av Sverige.

Detta inlägg på Avpixlat 2016)

Kort-kort lärarutbildning

Äntligen börjar lärarutbildningen ifrågasättas på allvar vilket jag gjort tidigare i Pedagogisk Forskning , Lärarnas Tidning och på andra håll.

Maria Ludvigsson i SvD och Benjamin Dousa in DN har idag båda ett förslag som jag själv lagt ned lite tid på för ett par år sedan:

En mycket kort lärarutbildning för intresserade med ämneskompetens.

Idag tar det tre terminer i en sk PPU (Praktisk-Pedagogisk Utbildning) men i USA och Kanada kan denna omskolning ske på mindre än halva tiden.

Detta förslag lanserades för det privata lärarutbildningsinitiativet Veraciter AB 2012 när jag fortfarande var lärarutbildare vid Stockholms universitet och ingår i min bok Pedagogik och polemik:

Kort-kort lärarutbildning 

Lärarutbildning är traditionellt en lång yrkesutbildning bestående av ett ämnesinnehåll/yrkeserfarenhet och en pedagogisk del. I Sverige tar pedagogik och ämnesdidaktik ungefär tre terminer.

Lärarstudenter kan antingen gå ett lärarprogram med alla delar eller läsa pedagogiken senare om de har en relevant ämnesexamen/yrkeserfarenhet.

Men det finns ett tredje sätt:

Mycket korta pedagogiska program (3 till 12 månader), en omskolning av yrkesarbetande med relevant bakgrund eller examina.

Jag kallar den ”kort-kort lärarutbildning” för att skilja den från den separata pedagogiska utbildningen.  I någon mån har jag själv haft mycket korta kurser i Heby och Ljusdal för blivande lärarvikarier (1 – 4 veckor) som uppdragsutbildning från Uppsala universitet.

Men i USA och Kanada finns etablerade kort-korta lärarutbildningar sedan ett par decennier som också har utvärderats av forskare. Här är några resultat:

  • Kanadensiska lärarstudenter inom kort-kort program minst lika bra på att undervisa och hålla ordning i klassen än de i långt program [1]
  • Amerikanska kort-korta påbyggnadskurser på 3 – 12 mån är tillräckligt bra
  • Kurserna inte avgörande för framgång men beror på skolpraktik och de medelålders omskolade lärarstudenternas bakgrund
  • ”The most poignant implication of the importance of [different teacher education] paths stems from the fact that some beginning teachers are effective teachers on their first day on the job. This existence proof runs counter to the widely held assumption that all new teachers must struggle through their first year”. [2]

 

Det sista citatet visar att äldre erfarna ämneskunniga väl klarar av att undervisa direkt från början, vilket min far gjorde i väg- och vattenbyggnad vid Fyrisskolans gymnasium ett par terminer när han pensionerat sig på 1990-talet.

Inom OECD drog man liknande slutsatser 2010 [3]:

  • Finns ingen ideal policy för lärarutbildningar
  • Alternativa och snabbare ingångar i lärarutbildning rekommenderas
  • Alternativa studiegångar lika framgångsrika som traditionella men billigare
  • Kort lärarutbildning leder till mer flexibel start och bra beredskap inför arbetslivsförändringar
  • Kort lärarutbildning nödvändig för djupare ämneskunskaper
  • Negativa aspekter av kort program: svagare pedagogiska kunskaper, mindre sammanhang och mer ämnesprofilerad än mot undervisning
  • Alternativa ingångar bra för säkra tillgång till lärare med varierande bakgrund
  • Långt program avskräckande för potentiella lärarstudenter

 

Även i den svenska Teknikdelegationen fanns samma förslag 2010 [4]:

”8.3.4 Förkortad lärarutbildning för ämnessakkunniga

Allvaret i problematiken med bristande ämneskompetens bland  lärare inom de ämnen som delegationen bevakar är mycket stort. Samtidigt finns det ett behov av att höja elevernas kunskapsresultat snarast möjligt. Därför finns skäl att göra särskilda insatser som kan ge relativt snabba resultat. Med detta i åtanke föreslår Teknikdelegationen att en satsning görs på en förkortad lärarutbildning för ämnessakkunniga inom matematik, naturvetenskap, teknik och IKT.

En sådan satsning på förkortad lärarutbildning bör rikta sig specifikt till personer med mycket hög ämneskompetens. En intressant målgrupp utgör disputerade naturvetare, vars förmåga att kunna tillgodogöra sig ny kunskap torde ligga på en så avancerad nivå att studietiden kan kortas betydligt i jämförelse med den reguljära kompletterande lärarutbildningen”.

Återstår att se om de lågpresterande svenska lärarutbildningarna kan anordna detta själva eller om privata alternativ kommer göra det först.

 

[1] Preparedness to teach: A comparison between consecutive and concurrent education students. X. Li. Alberta Journal of Educational Research. Vol XLV: 2, 1999.

[2] Fighting the wrong battle in the teacher-preparation wars, D.C. Humphrey & M.W. Wechler, Education Week, Vol 26:01. 2006

[3] Intitial Teacher education and continuing training policies in a comparative perspective. P. Musset, OECD Working Paper no. 48, 2010

[4] Vändpunkt Sverige – ett ökat intresse för matematik, naturvetenskap, teknik och IKT. Betänkande av Teknikdelegationen. SOU 2010:28

 

 

SD:s vitbok också svart

Under Sverigedemokraternas dag 7 juli 2017 i Almedalsveckan meddelade såväl Jimmie Åkesson som Mattias Karlsson   att partiet välkomnar en vitbok om partiets omstridda historia.

Det är ett utmärkt förslag eftersom de 20-tal böcker som skrivits om SD knappast varit objektiva, se t ex Mats Wingborg . Men det räcker inte att berätta om ”de vilsna åren” (partiets egen beteckning i en skrift till partiets 25-årsjubileum , sid 18 ) i början av 1990-talet.

Vad som bör läggas till en vitbok är en historik över de övergrepp partimedlemmar utsatts för genom åren fram till idag.

De mest kända exemplen uppsägningen av läraren Richard Jomshof 2005 och när Utrikesdepartementet sparkade praktikanten Kent Ekeroth  från svenska ambassaden i Israel 2006.  Massor av medlemmar har blivit misshandlade, som Martin Kinnunen  och Mattias Karlssons tal   (i videon berättar han sin version av SD:s historia och överfallet i Lund som gjorde honom medvetslös).

Men ändå saknas dokument och rättsfall om alla de tusentals okända partimedlemmar som fått sina bildäck sönderskurna, bromsar manipulerade, fönster krossade, oönskade varubeställningar, trakasserier och hot mot sig själva och sin familj samt ren misshandel.

De som varit med sedan 1988 börjar bli till åren komna och bör intervjuas innan de glömmer, insjuknar eller dör undan. Anmälningar måste letas fram ur arkiv. Sverigedemokratiska riksdagsledamöter löper störst risk för att utsättas för våld och hot än idag så ämnet är tyvärr aktuellt fortfarande.

Möjligen finns det ingen forskare i Sverige som skulle kunna åta sig uppdraget utan att misstänkas för att gå SD:s ärenden. Helene Lööw, Anna-Lena Lodenius  och de som hittills försökt skriva om SD är inte aktuella. Antingen måste forskaren vara under 30 år för att inte ha alltför många förutfattade meningar eller så får man gå utomlands.

I Norden finns många duktiga akademiker som kan ämnet och behärskar svenska, som Ann-Christine Jungar  , en klok statsvetare som möjligen kan ingå i en forskargrupp, men inte leda själva historieforskningen. Men kanske är det till andra sidan Atlanten man måste gå.

I USA finns Ben Teitelbaum som doktorerat på nordisk nationalistisk rockmusik , sk ”vikingarock”,  och skrivit om neutralt om SD i New York Times 

Han är en av flera tänkbara som skulle kunna bidra till att skriva en vitbok om svärtan i SD i en forskargrupp. Möjligen skulle Jonathan Friedman, som forskade om nationalister och invandringskritiker redan på 1990-talet, också kunna delta i en sådan grupp.

Jag har några namn på personer som gärna vill berätta om vad de och andra utsatts för sedan 1988. Det är viktigt att denna sida också dokumenteras i en vitbok om SD utan några förbehåll.  Men det är bråttom.