Kategoriarkiv: Praktiska förslag

Vägra APT

En gång varje månad samlas anställda i arbetsplatsträffar, APT. De är obligatoriska om arbetsgivarna vill det och utgår från Medbestämmandelagen (MBL).

Paragraf 19 i MBL tolkas av praktiskt taget alla större arbetsgivare som att APT är obligatoriskt och bör ske ca en gång /mån

”19 § Arbetsgivare skall fortlöpande hålla arbetstagarorganisation i förhållande till vilken han är bunden av kollektivavtal underrättad om hur hans verksamhet utvecklas produktionsmässigt och ekonomiskt liksom om riktlinjerna för personalpolitiken.”

Jag har både som anställd och arbetsledare suttit på många APT, men ofta tvivlat på dess värde. De är vanliga inom den offentliga sektorn och i större privata företag. Facken gillar dem. Idag tänker jag mer på Sovjetunionen och Iran när någon nämner APT.

De svenska APT träffarna är välmenande och säkert informativa för några, men har mest terapeutiskt syfte för de flesta. Alla ska få säga sitt och ingen ska efteråt komma med sura kommentarer att de inte var informerade. Ändå vet nog alla att verkliga beslut tas högre upp.

MBL kritiserades på 1970-talet från vänster och sades vara ett sätt för arbetsgivaren att tuta innan man körde över facket. I slutänden var ju arbetsgivaren den som bestämde även om MBL kräver fackliga förhandlingar innan beslut. Samma med APT idag.

I Sovjetunionen och i Östblocket tvingades alla medborgare att genomgå kurser i marxism-leninism.

Fysikprofessor Lennart Bengtsson skrev i Det Goda Samhället 2017 om hur den officiella svenska genusverksamheten påminde honom om DDR:s obligatoriska kommunistkurser för de östtyska fysikerna.

Men jag tror inte att det räcker med att peka ut den svenska snedvridna genuspropagandan, vilket debattören och matematikern Tanja Bergqvist och statsvetaren Bo Rothstein gjort förgäves i många år.

Problemet med de terapeutiska arbetsplatsträffarna är större än att staten bestämt sig för att uppfostra män och kvinnor till vad etablissemanget anser vara sunda och jämställda individer.

APT har en mer grundläggande funktion som innebär att alla anställda dras in i åsiktskontroll och tvingas recitera samverkansmål, ”corporate bullshit”, gemensam värdegrund och dessutom förväntas tro på vad som sägs, en lojalitet som kan tära ordentligt på ens samvete ibland.

Sovjet är förbi, men i Iran tvingas alla recitera ur Koranen vid offentliga möten. Där binds massorna samman i tillbedjan av Allah.

Här har vi partssammansatta grupper, förvaltningsträffar, partssamverkan, arbetsmiljöronder, utvecklingssamtal och så APT ovanpå det:

90 minuter fördelade till exempel på information 15, dialog 45 och beslut 30. Den sista punkten är rådgivande eftersom chefen ändå gör som han eller hon vill.

APT söver korporativt ned medarbetarna på eftermiddagen och stryper de åsikter som inte passar in, ett allt större problem i och med den ökande polariseringen i samhället. Den svenska konsensuskulturen har mer gemensamt med Sovjet och Iran, även om vi gärna inte vill tro det. Vi fogar oss, tvingas dit, tiger, fikar och går hem utan att få något vettigt sagt, än mindre gjort.

Vägra APT, men gå till större möten med alla ansvariga som arbetsgivaren och/ eller facket kallar till vid behov. Resten kan ni sköta på fikarasterna.

Jan Sjunnesson, journalist och debattör (refuserat inlägg 2017)

Yttrandefriheten är satt under press

Facebook har förklarat att vissa välkända amerikanska och brittiska konservativa skribenter har blivit avstängda på livstid från Facebooks internettjänst.

Den uppgivna anledningen är att dessa skribenter företräder högerextrema åsikter och att de sprider hat och lögner. Facebook anger dessutom att de som sprider inlägg skrivna av de avstängda personerna kan bli straffade på samma sätt, d.v.s. med livstids avstängning. 

Men, det finns ett viktigt undantag från avstängningsregeln: nämligen om man till delningen fogar ett tydligt avståndstagande från innehållet eller från personen ifråga. Slutligen hotar Facebook med att de som bryter mot dessa regler också kan bli avstängda från vissa betalningstjänster som Mastercard, Visa och PayPal.

Vad innebär då dessa åtgärder? Facebook har deklarerat att de har laglig rätt att ta bort (censurera) inlägg som de anser inte följer deras s.k. communityregler samt att de kommer att utöva den rätten. Facebook går dessutom ännu längre genom att man straffar ”syndarnas” sympatisörer även om de själva inte har skrivit något opassande.

Ur yttrandefrihetssynpunkt finns det starka skäl att ifrågasätta Facebooks avstängningsbeslut. De som äger och driver plattformar dit allmänheten bjuds in på sätt som är fallet med Facebook behöver i princip inte stå till svars för vad som yttras på plattformen.

De åtnjuter nämligen ett undantag i den amerikanska lagstiftningen som syftar till att den som upplåter utrymme åt allmänheten inte har något ansvar för vad enskilda personer säger eller gör. Hittills har ingen ifrågasatt att Facebook omfattas av det undantaget.

Bl.a. har terroristorganisationer som IS och Muslimska Brödraskapet kunnat sprida sina åsikter där. Privatpersoner har också kunnat uttrycka minst sagt kontroversiella saker i kommentarsfälten utan att Facebook blivit anmält eller åtalat. I Sverige har ett uppmärksamt mål hållits som avser en grupp där den ansvarige åtalats för hets mot folkgrupp. Inget sådant krav har riktats mot Facebook i dylika fall.

Det som framstår som helt klart är att man inte samtidigt kan hävda privilegiet av vara publicist (d.v.s. rätten att censurera innehåll) och samtidigt slippa ta ansvar för vad som sägs på deras plattform. Hittills förefaller man dock ha lyckats med den balansgången.

Frågan är i hög grad politisk. Särskilt brännande är den i USA genom den pågående konflikten mellan president Donald Trump och hans politiska motståndare. I konflikten är det helt klart att Facebook liksom de andra tech-giganterna, Google, Twitter och Apple, står på Trumpmotståndarnas sida.

Otvetydigt har censuren praktiskt taget enbart drabbat Trumpanhängare och konservativa, men knappast någon som företräder den ”progressiva” sidan; d.v.s. vänstern.

Att frågan ännu inte drabbat Sverige med full kraft hindrar inte att den är av största intresse även här. Polariseringen mellan olika centrala grupper, även utanför de politiska partierna, har ökat. Från vissa aktiva personer har det t.ex. framställts krav på diktatoriska regler vad gäller åtgärder mot klimatförändringar.

I Europaparlamentet har det nyligen antagits nya regler beträffande upphovsrätt som innebär begränsningar i rätten att ta del av material som tidigare varit fritt åtkomligt på Internet.

 

De åtgärder som Facebook vidtagit är i full överensstämmelse med dem som idag gäller i Kina inom ramen för deras sociala kontrollsystem Dragonfly (som för övrigt haft ett flerårigt samarbete med Google). Dragonfly är ett poängsystem som gynnar dem som talar med rätt personer, säger rätt saker och är allmänt lydiga individer. De som däremot inte uppfyller önskade kriterier riskerar att bli av med jobb, bostad och kreditmöjligheter.

Vi känner på grund av ovan beskrivna händelser en stark oro för yttrandefrihetens och därmed demokratins framtid i Sverige. Den oron borde delas av våra politiska företrädare.

Med denna artikel vill vi uppmana de politiska partierna att ta avstånd från den sorts beslut som Facebook  har fattat om att censurera åsikter eller inlägg som inte strider mot svensk eller internationell lag.

Om den svenska Yttrandefrihetsgrundlagen därvid inte räcker för att hindra Facebook från åsiktscensur är det angeläget att lagstiftningen ändras så att åsiktscensur ej ska vara möjligt.

Vi som tagit initiativet till denna skrivelse är;

Föreningen för Medborgarjournalism

Åke Thunström

 

och bloggarna

Jan Sjunnesson

Fredrik Antonsson

Inlägget på Facebook

 

 

 

 

Bokrant nr 2 – Om Adlibris censur och PostNords avgifter

Här kommer en till rant om böcker som inte ska läsas eller säljas i Sverige:

Jag sökte efter Robert Spencers The History of Jihad i höstas efter att ha läst om den på hans blogg www.jihadwatch.com men icke. Den fanns inte på Adlibris där jag har ett konto.

Samma sak med Milo Yiannopolous uppgörelse med katolska kyrkan, Diabolical. Adlibris hade valt att inte lista den trots att den gavs ut av ett hederligt högerförlag, Bombardier Books.  Samma som Robert Spencers för övrigt.

Så vad gör man? Jo, man går till Amazon och beställer vad man vill i tryckta trygga böcker:

 

Böckerna postades meddelade Amazon, direkt  men efter ett par veckor fick jag ett brev från PostNord. De bad mig betala totalt över 200 kronor för tull och avgifter som jag inte stött på tidigare. De sammantagna priserna översteg vad böckerna skulle ha kostat om jag beställt dem via Adlibris (Bokus hade den ena men jag ville handla dem tillsammans).

Om detta är hela historien vet jag inte. PostNord har aldrig skickat sms eller brev tidigare om att jag ska betala tull  och moms  etc för vad jag beställt via Amazon. Konspirationsteorier? Antagligen inte troligt att Adlibris samkör med PostNord mot oss fritänkande läsare men jag blev sur.  Igen.

Om du vill agera så beställ böckerna via någon censurfri svensk näthandlare (finns sådana?) och meddela Adlibris Kundservice. De ska veta att vi har koll på dem.

Se ditt bostadsområdes framtid i en app

Ibland har fiktionen försteg. Men verkligheten hinner ikapp och plötsligt har en idé i en roman blivit något man laddar ner eller köper på Teknikmagasinet.

2014 skrev jag en framtidsroman om Sverige mellan 2013 till 2023, där en teknisk lösning i form av en app kom att vända den svenska folkopinionen om ”white flight” och bostadsbekymmer.

I boken Framtidsmannen, presenterad på Det Goda Samhället av Mohamed Omar https://detgodasamhallet.com/2017/04/23/tva-skildringar-av-islamismen-och-sveriges-framtid/ och i Jyllands-Posten https://jyllands-posten.dk/premium/gamleeoesektioner/frontalt/ECE7118567/Fremtidsmanden/ , har en svensk framtidsforskare lagt ut rådata från SCB, BRÅ, Valmyndigheten, Skolverket, Arbetsförmedlingen, socialförvaltningar m fl. offentliga register.
Han är less på att ingen bryr sig om vart landets demografi, ekonomi och framtidstro är på väg. Men han är databasexpert och ingen app-snubbe.

Han är less på att ingen bryr sig om vart landets demografi, ekonomi och framtidstro är på väg. Men han är databasexpert och ingen app-snubbe.

Hans material är värdefullt för alla som letar ny bostad eller vill veta om familjen kan bo kvar. Men inte förrän en app-programmerare kodar om det enorma materialet kan alla i Sverige få fram vad de behöver via sin mobil genom en ny app.

Med den kan man skriva in ett postnummer och sedan trycka 10-20-30 år för att få fram extrapolerade data för områdets sysselsättningsgrad, skolresultat, bidragsförsörjda, kriminalitet, skattenivå, antal utlandsfödda och annat som går att tänka sig i en roman.

Ett par av dessa dataregister räcker och påminner inte så lite om vad Tino Sanandaji tog fram för Den Nya Välfärden 2014, en uppdaterad karta över våra utanförskapsområden http://www.dnv.se/nyheter/ny-rapport-utanforskapets-karta-en-uppfoljning-av-folkpartiets-rapportserie/

Folkpartiet som gjort de tidigare rapporterna, men inte följt upp dem sedan de haft integrationsministerposten i åtta år, definierade utanförskapsområden utifrån tre variabler:

”att färre än 60 procent av de boende i arbetsför ålder förvärvsarbetade samt att den andel skolelever som gått ut grundskolan med fullständiga betyg låg under 70 procent eller att andelen röstande i senaste kommunalval låg under 70 procent (eller båda).”

Med mitt fiktiva förslag skulle inte bara utanförskapsområden utan alla områden i Sverige kunna beskrivas med dessa och andra parametrar ned på postnummernivå. För fastighetsmäklare är affärsidén given liksom för medborgare som vill se vartåt ens kvarter är på väg.

Själv bor jag i medelklassförorten Bromma och har arbetat i Järvafältets nedgångna förorter Akalla, Rinkeby, Tensta och Husby sedan 1990-talet. Jag hade knappast kunnat föreställa mig att också de stadgade förorterna Hässelby och Vällingby, ja även delar av Solna, Sundbyberg och Sollentuna, skulle karakteriserad av gängbråk, våldtäkter, frånvaro av infödda svenskar dagtid i köpcentrum och muslimska skolor.

Kanske en app runt 2012 hade hintat om att de platser som en gång hyst Lisbet och Olof Palme, Artur Lundkvist och andra Västerortsprofiler hade förvandlats till Orten – ett tillstånd där amerikansk ghettokultur råder. Med dessa funktioner på Hemnet hade visserligen de resursstarka flyttat tidigare, men för dessa familjer hade det beslutet varit bättre än att ha bott kvar i god men felaktig tro om livet på gatorna intill.

Bannlysta böcker till salu

– Bannlysta böcker, bannlysta böcker ! ropade jag utanför Bokmässan  i Göteborg förrförra helgen.

Ingen köpte en enda bok.  På vår hastigt ihopkomna informella alternativmässa sålde jag tre böcker. Inte tillräckligt för att betala bensin tur och retur från Stockholm med sex boklådor och fem bokkassar fulla med mina och andras böcker.

Så nu har jag ett lager hemma som jag gärna säljer från tills de tar slut. Här är de bannlysta böckerna som Bokmässan vägrade ta emot:

Mina egna tio böcker, skönlitteratur och facklitteratur.

 

Hege Storhaugs bok Landsplågan Islam

 

Jan Tullbergs Låsningen: Om svensk invandringspolitik

 

Boris Benulics självbiografi Inte mitt krig     

 

Pris utan porto 200 kr/bok. Rabatt vid fler beställningar. Kan levereras per cykel inom Stockholm och Västerort. Annars tillkommer 50 kr i porto.

Beställ via tel 076/9000 000 eller sjunnesson.jan@gmail.com. Betala till Swish eller bankkonto.

Tack för att du stödjer oss bannlysta författare!  Vill du inte köpa dessa böcker utan låna eller ladda ned andra rekommenderar jag dessa titlar

Pride Järva 2018?

I tisdags 22 maj intervjuade Maria Sveland mig angående mina marscher från Tensta till Husby 2015 och 2016. Hon är utbildad radiojournalist och spelade in vårt samtal för RFSU Dokumentär.

Givetvis är hon kritisk till en Sverigevän som mig men hon var ändå intresserad, tror jag. Sommaren 2012 fick hon, uppmärksammad feministisk författare till Bitterfittan och Happy, Happy!, ett uppslag i DN Kultur där hon ondgjorde sig över SD och kulturvänsterns sjunkande dominans. Ett halvår senare fick hennes gelikar på tafsen just i DN av Bengt Ohlsson som undrande varför kulturen måste vara röd .

Nåväl. Hon frågade mig om bakgrunden till Pride Järva, varpå jag berättade om min sexradikalism och skriverier om gayrörelsen sedan 1980-talet och hur det lett fram till mig som en svensk företrädare för det förklenande begreppet från vänstern om oss, homonationalism.

Jag och Douglas Murray, en äkta homosexuell britt som bland annat skrivit om Oscar Wildes älskare Bosie, intervjuas i Anna-Maria Sörbergs bok Homonationalism, en utgångspunkt i Maria Svebergs intervju med mig.

20180524_0739261988081590872812388.jpg
Rättelser: till vänster går Johan Widén, arrangör av Folkets Demonstration 2015. Boken Homonationalism skrevs av Anna-Maria Sörberg.

Vad som återkom i hennes kritik av mig, och som Sörberg, Stockholm Pride, RFSL, RSFU och alla arga HBTQ-vänsteraktivister, är att våra marscher inte var förankrade i de förorter vi gick igenom. Jag förklarade som jag gjort tidigare att tiden var knapp, vi hade inte de lokala kontakterna och att vi ville göra en provokation mot den rådande ängsligheten bland Stockholm Pride och RFSL inför homofobisk islam, reaktionära utländska kulturtraditioner, hedersförtyck av bögar och flator.

Men invändningen kvarstår och var kanske en anledning till att jag avböjde att arrangera ett pridetåg 2017. Dock ser jag fördelen med att få lokalt stöd i en ny marsch denna sommar, så om några på Järvafältet vill göra något liknande uppmanar jag dem att inte tveka. Även en provokation på Rinkeby Torg vore välkommen och då har jag ett tips:

Hyr in bra högtalarsystem och en scen till torget. Håll ett tal om svensk diskrimineringslagstiftning och vår världsberömda tolerans inför alla sexuella uttryck. Säg till de som sitter på kaféerna att de kommit till ett av världens mest gayvänliga länder och att deras döttrar får kyssa flickor och söner andra unga män. Tolka talet simultant till arabiska och somaliska. Mona Walter ställer nog gärna upp, men kolla med polisen först.

När jag höll tal på torget 2016 såg polisen till att inga motdemonstranter kom in och störde oss. Därför är det fullt möjligt att hålla liknande informationstal i år, men det kommer inte mottas nådigt, varken av gayvänstern eller de överraskade åhörarna som omedelbart kommer förstå vad som sägs på somaliska (Mona Walters föredrag 2015).

Andra invandrartäta förorter i landet där svenska lagar inte gäller fullt ut kan behöva liknande pridetåg: Angered, Hjällbo, Skäggetorp, Tjärna Ängar, Rosengård, Gottsunda, Araby, Kungsmarken…

Det krävs mod att upprätthålla svenska lagar och vår tolerans inför sexualitetens uttryck när det politiskt korrekta etablissemanget sviker. Folk i förorter eller utomstående sympatisörer och opinionsbildare som jag har en uppgift.

Därför uppmanar jag alla som vill och kan att anordna Pride Järva 2018 och tåg för HBTQ-personers rättigheter i alla våra utanförskapsområden. 2015 lovade Moderaterna att hissa regnbågsflaggan på Järvafältet. Kör samtidigt som Stockholm Pride
Lycka till ! Hör av er till mig för tips.

Hur göra sig av med PK eliten

Hur nya hederligare makthavare ska se till att inte gamla korrupta inkompetenta makthavare biter sig fast skriver jag om på bloggen Mörkläggning och invandring, Karl Olov Arnstbergs och Gunnar Sandelins webbsida.

Begreppet lustration är centralt och användes efter frigörelsen i Östeuropa efter Berlinmurens fall 1989. När faller den svensk PK-eliten? 2020 har jag förutsagt i romanen Framtidsmannen.

Svenskcertifierad äldreomsorg

För att se till att personal i äldreomsorg och hemtjänst behärskar det svenska språket och känner till våra traditioner bör de testas på ett effektivt och jämförbart vis skrev jag om 2016 i Avpixlat.

Att inte göra det är att riskera de äldres och sjukas hälsa:

”Sverigecertifierad äldreomsorg

Våra äldre vill kunna bli förstådda på svenska och kunna förstå vad personalen säger. De vill också att personalen ska känna till och uppskatta svenska traditioner och svensk kultur. Detta är emellertid inget som prioriteras i svensk äldreomsorg men det kan komma att ändra sig.

Om anhöriga och de äldre fick tillgång till ett mätinstrument där man kunde visa med svenska flaggor personalens svenskkunskaper, kunskaper om och attityder till svenska traditioner och svensk kultur, kunde de lätt prioritera de boenden och den hemtjänsten med flest blågula flaggor, säg 5/5. Botten kan vara en överkryssad flagga.

Någon med kunskap om äldreomsorg och hemtjänst borde starta ett certifieringsföretag som liksom genus- och HBTQ certifieringsföretagen mäter vad som erbjuds de gamla utifrån dessa Sverigevänliga kriterier. Att man minns sämre på äldre dar innebär att man vill bli lätt förstådd på sitt språk, något som godtas för arabisk-, finsk- och persisktalande äldre http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3993&artikel=6124982 , så varför inte för de infödda svenskarna?

Ja, i Sverige är det ett problem att vi inte har tillräckligt med äldreboende på andra språk än svenska http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3993&artikel=6124778 och http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=6265953
Må så vara men vi har massor med äldre som vårdas av anställda som talar dålig svenska och kanske även ogillar svenska traditioner. Eller så är dessa dåliga äldreboenden få, men jag har tyvärr hört om alltför många så att denna idé kom upp. Ingen vet, men för att ta reda på det bör så många åldringshem och hemtjänstföretag som möjligt testas.

Må så vara men vi har massor med äldre som vårdas av anställda som talar dålig svenska och kanske även ogillar svenska traditioner. Eller så är dessa dåliga äldreboenden få, men jag har tyvärr hört om alltför många så att denna idé kom upp. Ingen vet, men för att ta reda på det bör så många åldringshem och hemtjänstföretag som möjligt testas.

Ett Sverige där de äldre får tala svenska obehindrat till anställda som talar oklanderlig svenska är möjligt. Personalen kan vara född här eller utomlands, det spelar ingen roll. Huvudsaken är att de ska tala lättbegripligt så att man kan känna sig trygg med att lämna sin mor eller farfar i deras händer.

Den som vill starta ett certifieringsföretag med denna inriktning får stå ut med anklagelser om rasism etc. men det gäller att kunna alla lagar och regler innan man sätter igång. Är du student i företagsekonomi, personaladministration, omvårdnadskunskap eller juridik har du härmed ett uppslag som kan resultera i en uppsats under 2016. Under tiden undersöker du och några kamrater marknaden och 2017 kan ni realisera ett välbehövligt mätinstrument för en Sverigecertifierad äldreomsorg. De som bojkottar att bli certifierade lägger man upp på nätet på en särskilt svart lista med alla citat från svarsmail om de motiverar varför de inte vill låta sin personal ta svensktest.

Under tiden undersöker du och några kamrater marknaden och 2017 kan ni realisera ett välbehövligt mätinstrument för en Sverigecertifierad äldreomsorg. De som bojkottar att bli certifierade lägger man upp på nätet på en särskilt svart lista med alla citat från svarsmail om de motiverar varför de inte vill låta sin personal ta svensktest.

Naturligtvis behöver du inte vara student utan kanske vårdpersonal eller i hemtjänsten som inser att det finns ett behov av att dela upp flaggor så att anhöriga och de äldre lätt kan orientera sig. Glöm inte att kvalitetssäkra mätinstrumentet och att göra återkommande kontroller.

Lycka till

Jan Sjunnesson

Filmatisering av Kulturprofilen

Filmatisering av Kulturprofilen med vissa utvikningar i svenskt bohemiskt kulturliv

Paris 1950-tal. Den svenske officerssonen och fotografen Christer Strömholm tar intima porträtt av transvestiter och transsexuella. Särskilt Jackie och Nana tyr sig till den stilige svensken. Bilderna ”Les amies de Place Blanche” (”Vännerna från Place Blanche”) skulle under 1980-talet publiceras av den androgyne redaktören Johan Ehrenberg vid ETC.

Stockholm 1950-tal. Den svenske poeten Paul Andersson drar fram med halsbrytande poesi runt gruppen Metamorfos och ett utsvävande liv med droger. Han medverkade i filmen Marianne (1953) som en del av nattlivet på en jazzkällare i Gamla stan. Paul Andersson var en av huvudkaraktärerna i Marcel Carnés film Les Tricheurs [”Bedragarna”], eller Storstadsungdom som den hette när den gick upp på biograferna i Sverige 1958. Birgitta Stenberg skulle 1983 skildra sin vän Paul Andersson i boken Apelsinmannen och då i relation till Kejneaffären, en till stora delar uppdiktad historia om homosexuella relationer i Stockholms kungliga och högre kretsar.

Stockholm 1960-tal. Christer Strömholm gestaltar huvudrollen i den mycket uppmärksammade TV-filmen Myglaren med regi av Rune Hassner och manus av Jan Myrdal. Fd timmerflottaren Jean -Claude Arnault börjar på Christer Strömholms fotoskola 1968 och umgås i kretsarna runt Fred Åkerström och Olle Bonniér, som introducerade Arnault i det svenska kulturetablissemanget.

Stockholm 1970-tal. Ulf Lundell hyr Christer Strömholms stuga i Vita Bergen och umgås med Joakim Strömholm. Lundell och Maria-Pia Boetius är ihop. Pappa Christer dyker upp i Lundells debutroman Jack 1975, liksom Maria- Pia. Omslagsfotografiet av Ulf Lundell till boken tas av Joakim Strömholm. 1978 startar Jean-Claude Arnault Stockholms Musikdramatiska Ensamble.

Stockholm 1980-tal. Horace Engdahl recenserar dans i DN och disputerar 1987 på en avhandling som redan givits ut av Bonniers som en litteraturstudie av svensk romantik. Engdahl, Stig Larsson, Hans Ruin, Erik van der Heeg, Aris Fioretos, Sven- Olof Wallenstein, Anders Olsson m fl gör tidskriften Kris som får ett enormt inflytande på kulturdebatt och estetik, bland annat genom att introducera fransk poststrukturalism. 1989 startar Jean-Claude Arnault Forum-Nutidsplats för kultur med sin fru Katarina Frostensson.

Stockholm 1990-tal. 1997 skriver Expressen ett reportage om Arnault med anledning av att en ung kvinna hade skickat ett brev till Svenska Akademiens dåvarande ständige sekreterare Sture Allén med upplysningar om Arnault. I reportaget talade flera kvinnor om trakasserier. Arnault blev också omskriven i Maja Lundgrens roman Myggor och tigrar från 2007, där han kallas för ”Jean-Claude utan Nåd”.

Paris och Stockholm 2000-tal. Forum blir en inofficiell del av Svenska Akademien. Paret Arnault/ Frostensson använder akademins hus i Paris som sin egen lägenhet. Arnault inleder flera sexuella relationer i lokalen. Unga kvinnor i litterära kretsar utnyttjas.

Stockholm 2010-tal. Jean-Claude Arnault utses 2015 till Riddare av Nordstjärneorden i strid med Kungahusets maningar. Han mottar priset ur kulturminister Alice Bah Kuhnkes hand. Som livstilsförebild framhåller Horace Engdahl i DN 2016 sin franske vän Jean Claude Arnault. Arnault, berättar Engdahl, har tumme med sommelieren på krogen Wasahof. 2017 skriver kulturskribenten Matilda Gustafsson i DN utifrån intervjuer med 18 kvinnor om Jean-Claude Arnaults sexuella trakasserier. Tre och sedan två till akademiledamöter avgår, däribland ständige sekreteraren Sara Danius och Jean-Claude Arnaults fru Katarina Frostensson.

Pride Järva ämne i vetenskaplig tidskrift

De två Pridemarscher som jag ledde runt Järvafältet från Tensta till Husby 2015 och 2016 har nu blivit ämne för en akademisk studie vid Göteborgs universitet av doktoranden Katharina Kehl (abstract och pdf), publicerad i tidskriften Sexualities nr 0/2018.

Hennes presentation (vilken låter mer som av en aktivist än en forskarstudent):

”Katharina Kehl is a doctoral student at the School of Global Studies at the University of Gothenburg, Sweden. Her research focuses on the ways in which gender and sexuality are being used in European migration debates to selectively include and exclude minorities, and the implication this has for LGBTQIA* people, those who are racialised and queer-feminist movements. Her interests are in queer theory and methodology, sexualities, subjectivities, borders and the inclusion and exclusion of bodies.”

Av hennes artikel framgår att jag skulle vara en halvfascistisk islamofobisk homonationalistisk Sverigedemokrat som utnyttjar HBTQ-frågan för skumma syften. Läs och bedöm själv.

I boken Homonationalism av Anna -Maria Sörberg får jag en något bättre behandling men illasinnade vinkeln är densamma. Och ingen av dem lär anordna något liknande, än mindre RFSL, RFSU eller Stockholm Pride.

Mitt sexualpolitiska engagemang går långt tillbaka som ni kan se av dessa bloggposter.

Inrätta ett IT-råd i Uppsala UNT 1995

 

(se även min uppsats om digitala pedagogiska portfolios, om metadata i undervisningen och recension av tre datakulturböcker)

Inrätta ett IT-råd i Uppsala

Den nya informationsteknologin (IT, dvs. förutom administrativ databehandling även data- och telekommunikation) är på modet. I det nyvaknade intresset för att uppgradera de gamla vanliga data- och telenäten till ”elektronisk motorvägsstandard” finns många aktörer. Många vill vara med i leken, inte minst lokala initiativtagare. Men det är ganska rörigt.

I Uppsala finns för närvarande flera initiativ och jag ska kort redogöra för dem, för att sedan lägga fram ett eget förslag som går ut på att inrätta ett särskilt kommunalt IT-råd.

Min vision är att kommunen skapar ett datanät som kopplar samman grund- och gymnasieskolor, bibliotek och kommuninformation så att alla kan kommunicera med alla: elever hitta rätt böcker och artiklar, och kanske skriva ett grupparbete ihop från Storvreta till Gottsunda, intresserade medborgare läsa politiska beslut och diskutera med politiker, tjänstemän och varandra i en s.k. BBS (”elektronisk anslagstavla”) och att det finns billiga förbindelser till andra databaser i Sverige och världen. Men det måste till politiska beslut – och pengar.

I en motion till kommunfullmäktige i höstat föreslog Lennart Sjöberg (s) att kommunens egen information om beslut, service etc. som idag handhas av personal vid kommuninfo i Stadshuset skulle läggas i en databas. På så vis skulle intresserade medborgare t ex kunna gå in i fullmäktigeprotokoll och leta fram de uppgifter de önskar.

Kommunstyrelsens dataintresserade ordförande LO Lindell stödde i sitt svar motionen och meddelade att informationsenheten vid Stadshuset redan hade påbörjat planer på att datorisera informationen. Detta arbete är nu i gång enligt de anställda.

I en senare, kortfattad fullmäktigemotion i november av Lars-Gunnar Eriksson (c) föreslås en informationsteknologisk strategi för Uppsala. Den skulle bl. a gå ut på att utse Gottsunda och Hagunda till ”IT-kommundelar”, att särskilda insatser görs för flickor, att folkbildningen får hand om vuxenutbildningsinsatser m fl. förslag. Motionen har ännu inte behandlats.

Det finns också en tanke hos den nya majoriteten i kulturnämnden att bibliotekens informationsförsörjning behöver särskild uppmärksamhet. Denna kan tillgodoses genom ett särskilt utskott menar man.

Det finns dock riktiga IT-projekt på gång i Uppsala, särskilt inom skolans område: samhällsplaneringsavdelningen på  kommunstyrelsens kontor har utrett ett förslag om att datorisera information för skolledares och skoladministrationens behovs, vidare undersöker en utredare gymnasiernas behovs av datastöd i undervisningen och flera enskilda skolor, t ex Stordammen, Branting och Fyris, har tagit IT-revolutionen i egna händer och påbörjat egna nätverk, bl. a anslutning till det omtalade Internet eller byggt egna interna nätverk som på Fyrisskolan.

På länsnivå finns IT-frågorna hos Stuns, Udac, länsstyrelsen m fl. samlade i ett s.k. IT-forum, där kommunen finns representerad och viss mån anslutna till ett länsnät, ”C-nätet”, som i sin tur finns i Internet. Kommunens Servicekontor har lagt ned fiberoptiska kablar mellan Stadshuset, skolförvaltningen (inrymd i Folkets Hus) och sitt kontor och väntar på nya uppdrag, mot betalning givetvis.

Där finns samordningsvinster att göra med gatukontorets grävarbete om de sker i rätt riktning. Att lägga ned en kabel om man samtidigt lägger ned rör blir rationellt än att gräva själva för Servicekontoret.

Överallt pågår projekt och gott och väl är det. Motionerna ifråga är intressanta men för begränsade. IT-frågorna måste lyftas fram och upp till kommunstyrelsenivå. Det är i första hand tjänstemän, gärna teknikintresserade män, som tagit ledningen och den demokratiska styrningen ligger ett par år efter. Med dagens datatekniska utveckling är datorerna år 2000 sexton gånger snabbare än idag!

Uppsala har ingen IT-strategi, även om det finns embryo till sådana försök i kommunstyrelsens uppdrag i dagarna till samhällsplaneringsavdelningen. Det arbetet behöver påskyndas och ges ordentliga resurser för inventering. Det finns en teknisk standard för system, ATAK (Alla Till Alla Kommunikation) som kan utvecklas till ett lokalt nät, men det behöver även planeras övergripande för att integrera gamla och nya system rent tekniskt.

Det finns inga principiella riktlinjer beslutade i fullmäktige om hur denna framtida tekniska standard ska komma medborgare, skolelever och lärare, biblioteksbesökare och andra informationshanterare till godo. Dessutom saknas en budget för att ta fram denna strategi.

I Enköping, Sandviken och Örebro har de lokala politikerna enats om ett IT-strategiskt program och anslagit medel för att framför allt förbättra skolornas IT-verksamhet. För Sandvikens program ”Kunskapsstöd i undervisningen – datorn som pedagogiskt hjälpmedel” har politikerna anslagit åtta miljoner, hälften till utrustning, hälften till fortbildning av lärare.

I Uppsala kommuns budget för arbetsmarknadsåtgärder finns det omkring 17 miljoner kvar från Länsarbetsnämnden till att vidareutbilda övertalig personal som bör utnyttjas före årsskiftet. Förslag på datakurser har avvisats, tyvärr. Och tiden rinner iväg.

Min vision utgår från användare av datanätverk, liksom regeringens nu omdöpta kommitté, den f.d. IT-kommissionen, numera Kommissionen för att främja en bred användning av informationsteknik (regeringen har även inrättat ett Ungdomens IT-råd med bl. a särskilt ansvar för flickors intresse för IT).

Ta min roll som förtroendevald t ex: Jag får hem kanske ett halvt till ett kilo beslutsunderlag i papper varje månad och ändå tillhör jag bara en nämnd, kulturnämnden. Andra politiker kan få hem både två och tre kilo i månaden. Porto. Hantering och kopiering på tre år torde inte understiga kostnaden av en dator och ett modem uppkopplat till stadshusets diarium och förvaltning.

Jag hoppas innerligen att kommuninfo snabbt kan göra den redan datoriserade informationen tillgänglig via modem, även på nät. Brevlådan bågnar redan.

Till sist mitt förslag som går ut på att kommunstyrelsen inrättat ett IT-råd med uppgift att ge råd och bereda IT-frågor av strategisk betydelse och lägga fram ett IT-strategiskt program för fullmäktige under hösten. Vem ska ha tillgång till vad och varför? är utgångspunkterna, inte vilken teknik som kan förmedla informationen. IT-rådet kan bestå av tjänstemän och tekniska experter, men bör även innefatta ledamöter från kulturnämnden, nämnden för frivillig utbildning, någon från kommundelsnämndernas grundskolor och kanske någon nämnd till.

Jag varken kan eller vill diktera något, bara föreslå att rådet försöker bilda en klok balans mellan teknikfiender och teknikfanatiker. Men det politiska ansvaret bör ligga så högt som möjligt, gärna hos någon från kommunstyrelsen. IT-rådet kan rent praktiskt verka från kommunstyrelsens samhällsplaneringsavdelning eller vid ett nytt utskott.

I Örebro finns både IT-råd, IT-enhet vid kommunledningen samt ett fullmäktige med intresse för de demokratiska aspekterna på IT-frågorna. Här ingetdera.

Jag är medveten om den kärva ekonomin, men menar att tills skuldbördan lättar bör kommunens politiker låta inventera behov och initiativ och framför allt tänka och besluta långsiktigt. Enda sättet att förutsäga framtiden är att skapa den.

 

UNT 28 mars 1995

Förslag på ny radikal högskola 1996

Se även mitt folkbildningsinitiativ i Uppsala 1992

Radikal högskola

Högerns ideologiska erövring av universiteten måste stoppas. Näringslivet får aldrig ha monopol på utbildning. Därför måste vänstern starta egna högskolor till motvärn.

Det gäller alltså att starta en ny mindre högskola. Antingen i folkrörelse- eller i fristående regi. Idéen om en ny radikal högskola kan ges ett brett stöd från folkrörelser.  Denna variant kallar jag Folkrörelsernas institut för högre kultur- och samhällsstudier.

Men jag har även renodlat en mer marknadsorienterad och akademisk högskola, Fria högskoleinstitutet för högre kultur- och samhällsstudier. Förebilder på radikala högskolor utan partiband finns i Frankrike (École des hautes études) och USA. Den radikala och fristående New School for Social Research i New York är min förebild.

Näringslivet har under 1970- och 80-talen lagt ned hundratals miljoner på ideologispridning för ungdomar, massmedia, forskare m fl. Tio bokförlag, medieinstitut, analysgrupper o dyl. finns idag knuta till SAF med kända följder för samhällsdebatten, vänsterns handfallenhet, regerings- och systemskifte i Sverige.

Universiteten upplevs av kritiska studenter och forskare som kolosser med uppdrag att neutral värdera politiska och andra ståndpunkter. Med statliga projektpengar där resultat måste definieras som nyttigt och möjligt att s.k. resultat inom tre år hämmas mycken frihet och kritik. Den positivistiska och naturvetenskapliga vetenskapstraditionen i Sverige med anglo-saxisk förebild inverkar också menligt.

Folkbildningen i studieförbund och på folkhögskolor sysslar inte primärt med debatt och utbildning på högskolenivå. Med dagens utbildningsnivå där 90 % av ungdomarna går ut ett minst 2-årigt gymnasieprogram finns det allt mindre behov av traditionell folkbildning inriktad på att ge just denna behörighet. Dagens folkhögskolor och studieförbund borde kunna utnyttjas till något mer kreativt. De visar också på ett kulturarv att förvalta, unikt för Norden, liksom de visar på vår höga fackliga organisering.

Informationsflödet sköljer över oss i tusentals fragment varje dag. Att erbjuda användbara och kritiska tolkningar av vår sociala och kulturella omvärld erbjuds sällan vid universiteten. Folkbildningen gör det men ofta naivt för dagens unga och de som vill fördjupa sig i samhälls- och kulturlivet.

Avregleringen av de statliga universiteten för dock med sig nya möjligheter. Propositionen ”Universitet och högskolor – frihet för kvalitet (1992) bådar gott för finansieringen även av vänsterradikala högskolor. From 1993 kan stiftelser och andra friare organisationsformer lättare få stöd.

SAF-förlagets Timbros Cityuniversitet tenterar sedan 10 år sina studenters 5 och 10 poängskurser via Stockholms universitet. Ett liknande arrangemang gör vänsterpartiets folkhögskola Bona med sin kurs i marxism med Göteborgs universitet. Men bara Cityuniversitetet utvidgas.

För att möta näringslivets offensiv behövs en facklig, politisk och kulturell strategi där samtidsanalyser, kritisk forskning och utbildning samverkar.  Mitt förslag koncentreras på utbildning men inget hindrar att den nya kritiska högskolan även producerar forskningsrapporter och samtidsanalyser. En radikal och fri ”think-tank”.

Nedan beskrivs alltså två varianter på hur en ny kritisk högskola skulle kunna organiseras; den ena folkrörelsebaserad, den andra fristående.

Folkrörelsernas institut för högre kultur- och samhällsstudier:

Syfte:  Att i samarbete med fackliga, politiska och folkbildande organisationer bedriva undervisning på högskolenivå. Gemensam grundsyn utgår från värn mot rovdrift på människor och miljö, de demokratiska fri- och rättigheterna, solidaritet med förtryckta inom och utanför Sverige och en radikal demokrati- och kultursyn.  Kombinerar folkbildning, högskolestudier och kritisk inriktning.

Målgrupp: Studenter, fackligt, politiskt och kulturellt aktiva medborgare, massmedia.

Organisation: Stiftelsen med organisationer i majoritet, t ex från ABF, TBV, LO, TCO, KF, folkhögskolor.

Finansiering: Bidrag från organisationer och statsbidrag till kurser via folkhögskolor och studieförbund. Donationer mottages, men inte primärt. Måttliga kursavgifter. Startbidrag från Folkbildningsrådet.

Studieekonomi: Studie på kvällstid. Uppmuntringsstipendier från organisationer för längre studier på dagtid samt studiemedel och andra studiestöd.

Lärare: Intresserade kompetenta folkhögskollärare, cirkelledare och kursledare vid organisationerna samt universitetslärare.

Omfattning: Främst ”aftonskola” men även längre dagskurser över terminerna. Öppna seminarier för allmänhet och media. 5-poängskurser utbyggda till 20 poäng över ett år. Brett kursutbud.

Behörighet: Högskolepoäng på sikt. Alla välkomnas till kurser, de som vill tenteras. Komplement till universitetens grundexamen.

Fria högskolesinstitutet för högre kultur- och samhällsstudier:

Syfte: Att erbjuda kvalitativt högtstående undervisning och forskning där varken stat, organisationsintressen eller kapital lägger sig i.

Grundsyn; Oberoende radikal.

Målgrupp: Studenter, forskare, debattörer, politiskt, fackligt och kulturellt aktiva.

Organisation: Stiftelse där oberoende och självständigt tänkande lärare och ”privata” stiftare är i majoritet

Finansiering: Bidrag från organisationer, donationer m fl. genom intensiv fund-rasing.  Statsbidrag från utbildningsdepartementet. Relativt höga kursavgifter. Startbidrag modell ”grundplåt” från folkrörelser mot t ex styrelseposter (som Handelshögskolan idag).

Studiefinansiering: Studiemedel, eget kapital eller stipendier.

Lärare: Universitetslärare med gott renommé och kritiskt omdöme.

Omfattning: Dagtid, heltid, 20 poäng/termin. Enstaka kurser. Krävande kursutbud. 2–3 lärare per ämne (förslag: statskunskap, sociologi, ekonomi, filosofi, historia, ”kulturstudier”).

Behörighet: Högskolepoäng. Egen antagning. Diplom efter 23 år (fil kand., fil lic.). Komplement till grundexamen och forskarutbildning.

Ett personligt urval kursförslag:

  1. Kontinental filosofi. Kant, Hegel, Husserl, Heidegger, Bergson, Sartre, Nietzsche, althusser, Foucault, Levi-Strauss, Deleuze/Guattari, Derrida, Lacan, Lyotard, Baudrillard.
  2. Arbetets värde och meningsfull sysselsättning. Kreativa lösningar vid arbetslöshet utifrån A Gorz m fl.
  3. Kurs för kvinnor och män om könens roll, makt och framtid. Blandar traditionell feminism, kvinnohistoria och kvinnoforskning med alternativ till patriarkatet för männen
  4. Den offentliga sektorns framtid, den svenska modellen och välfärdsstaten
  5. Klassisk politisk filosofi. Aristoteles, Platon, Machiavelli, Rousseau, Arendt, Rawls
  6. Sveriges internationella beroende
  7. Frankfurterskolan/ Kritisk teori. Från Adorno/ Horkheimer till M Frank och O Marguard
  8. Psykoanalytiska perspektiv på kultur- och samhällsliv. Lacan, Guattari, J Reeder, Per-Olof Olofsson
  9. Civilisationskritik från Rousseau till GH v Wright
  10. Post-marxism. Laclau/Mouffe, C West, Jameson, S Arnonowitz
  11. Minoriteters kultur – och samhällssyn
  12. Cyberkultur, globalisering och personlig befrielse

Replik oberoende socialistisk studenttidning 1996